FRAMTIDEN

TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING.

UTGIFVEN

AF

CARL VON BERGEN.

Ny följ

I <( Ft J2'vd925/
v Xu

FÖRSTA ÅRGÅNG

1877.

Nionde och Tionde Häftet.

KRISTIANIA

ALB. CAMMEBMEYEB.

STOCKHOLM
aktiebolaget nu.

KJÖBENHAVN

G. E. C. GAD.
I
i


Om de klassiska studierna i Sverige under
de tvënne senaste årtiondena.

»Vår öfvertygelse är att den klassiska literaturen har en egen
sjelfständig grund och att, den på densamma skall blomstra, ju
. mer den blir ändamål, som den förtjenar att vara, ej blott medel.»

. ’	Geijer.

I våra riksdagsförhandlingar, vid offentliga möten och i tidningspressen
har. man mer än en gång fått höra att studiet af de klassiska språken spelat
ut sin roll i vårt land, och att dessa språk så mycket som möjligt böra för-
svinna ur all undervisning. Ofta har man dervid medgifvit deras höga värde
och betydelse i och för sig. Det har gått dem som skalderna i Platons ideal-
stat: man har erkänt dem, men visat dem öfver gränsen.

Och dock är det så långt ifrån att den klassiska filologien (d. v. s. veten-
skapen om romarnes och grekernes andliga utveckling i alla dess riktningar),
kommit till någon högre grad af mognad i vårt land, att det snarare kan sägas,
att man först på allra senaste tiden hos oss fått en något så när riktig insigt
i dess väsen. Mycket återstår dock ännu att uträtta, innan våra landsmän
kunna inträda som verksamme hjelpare i det storartade bygnadsarbete, som med
öfverraskande framgång just nu pågår inom denna vetenskap både i Tyskland,
Prankrike och i vissa fall äfven i Italien och England1. Hela den svenska
undervisningens sträfvan har med några få, och dessa ej alltför lysande undan-
tag ända till midten af detta århundrade varit densamma — som kunde hafva
sitt berättigande under den första glädjen öfver återupptäckten af antikens lite-
rära och konstnärliga skatter — den att efterbilda, så godt man kunde, de
härliga mönstren, utan att göra dem till föremål för kritik och sakstudium.
Dertill kom, som vi nedanföre skola utveckla, ätt latinet (grekiskan har ända
till senare tider jemförelsevis obetydligt drifvits i Sverige) på Gustaf den andre
Adolfs tid, då studierna egentligen kallades till lif inom våra landamären, var
det politiska och diplomatiska språket, i hvilket man framför allt måste förvärf-
va sig praktisk färdighet. Så har det i allmänhet förblifvit och äfven de män,
som ännu ej öfverskridit sitt fjerde årtionde, torde hafva i friskt minne, huru
både skolans och universitetets undervisning oftast gick ut på dana lärjungarne till

1 Lexikograf! i det förra, romersk topografi i det senare landet.

Framtiden, 1877.	29
450 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

drifne kriaskrifvare eller, när man riktigt ville göra sitt bästa, äfven till skick-
liga latintalare och versmakare. Men huru mänga af oss fingo en aning om
hellenisk konst och romerskt statsmannaskap, huru mänga hade af sina lärare
hört talas om de jättesteg, filologien tagit framåt genom lysande upptäckter, som
under det förra och detta århundradet spridde nytt ljus öfver denna vetenskaps
snart sagdt alla områden? Årtionden hade förflutit, sedan Niebuhr återfunnit
en af den romerska rättens vigtigaste källor, juristen Gaius; Böckh hade ut-
gifvit sina grekiska inskrifter, Borghesi hade slutat, Th. Mommsen, Henzen
och Waddington hade börjat sina framgångsrika undersökningar på inskrifts-
lärans och myntkunskapens fält, E. Curtius hade fullbordat en del af sin grekiska
historia, Mommsen, Ampère och Thirwall m. fl. belyst mången dunkel punkt i de
romerska häfderna, Madvig uttänkt sina snillrika ändringar i den till oss komna
texten af Cicero och Livius. Om allt detta fingo vi nästan intet veta, ej ens
i dess begripligaste följdsatser: för oss var den klassiska filologien en fortsatt
grammatisk dissektion af de gamles skrifter, en torr och andefattig minnes-
kunskap. All klang och kraft, allt ljus och färg var borta, och hvad som
återstod var ord, ord, ord1.

Allt detta har sedan dess blifvit ej så litet bättre. Duglige universitets-
lärare, bildade genom egna studier och resor i främmande land, hafva i sin
ordning uppfostrat ett nytt slägte af skicklige skolmän, hvilka på ett helt an-
nat sätt än förr föredraga de klassiska språken,, som man, dess bättre, ännu ej,
lyckats alldeles aflägsna ur våra läroverk. .

Men, innan någon förändring till det bättre hade inträdt och hunnit verka,
var det ej så mycket att undra på, om man på sjelfva vetenskapen skyllde
hvad som var undervisarnes fel, och om äfven högt bildade män, som sjelfve
outplånligt inskrifvit sina namn i forskningens häfder, mot den torra formalis-
men i de klassiska studierna, sådana som de då drefvos, framhöllo den lockande
taflan af det lif och den äflan, som rådde inom den svenska naturvetenskapen,
der ett europeiskt rykte belönade lyckliga efterföljare af Linné, Fries och
Berzelius, och der man, om ryktet följde ansträngningarna eller icke, dock alltid
hade den stora tillfredsställelsen att vid sitt arbete stå i samband och tanke-
utbyte med hela den bildade verlden. Så uppstodo anatemaropen mot de
klassiska språken i skolorna • och funno genklang hos den stora allmänheten,

1 I Språkkommissionens Underd. Betänkande den 1 Sept. 1866 heter det bland annat:
»Den metod för språkundervisning, som århundraden igenom varit den herskande och som
med stor utbredning i vårt land bibehållit sig intill närvarande tid, är —: —• -— den ensidigt
teoretiska metoden.-----------Metodens ensidighet har röjt sig på dubbelt sätt, nämligen dels

så att, vid läsning af främmande, exempelvis klassiska, språks författare, han försummat att
med den politiska historienSi med litteraturhistoriens, med arkeologiens, mytologiens, ja med
retorikens, rytmikens och synonymikens hjelp utreda de ställen, för hvilka en sådan utredning
varit af nöden, dels så, att han vid den till studium förelagda skriftens innehåll i det hela,
vid hennes komposition och anordning, vid hennes ton, anda och syfte fästat intet eller högst i
underordnadt afseende?» — Så vidt jag vet, är detta första gången, som i en svensk skrift
framträder ett fullt klart begrepp om filologiens väsen och natur.
OM DE KLASSISKA STUDIERNA.I SVERIGE.	451

så mycket mer som man från filologiens sida i vårt land gjort föga eller intet
för att upplysa om denna vetenskaps verkliga värde eller för att i populär form
meddela dess utbyte åt mängden.

Detta hade ej skett och kunde ej ske. Tÿ en framgångsrik populär fram-
ställning förutsätter med nödvändighet vetenskaplig forskning, och detta på två-
faldigt sätt. Ingen kan blifva en populär skriftställare i vetenskapliga ämnen,
om han ej förut, åtminstone inom sig, fullt genomarbetat den vetenskaps inne-
håll, som han vill framställa. Ej heller har någonsin ett folk haft att framr
visa många och lyckliga idkare af den . populära skildringens konst utan ett
föregående rikt och mångsidigt lif inom de vetenskaper, med hvilkas landvin-
ningar i förut okända trakter den stora allmänheten skall göras bekant. Dét
är för detta ändamål ej ens nog, att det. vetenskapliga innehållet hemtas ur
skrifter på främmande tunga. Sjelfva vetenskapen måste hafva lärt sig ätt
för sina egna syften begagna sig af det egna språket, innan den lyckas skapa
sig den genomskinliga omklädnad, hvari dess sanning och skönhet blir uppen-
bar för alla. Det gäller om vetenskapen detsamma som om konsten. »Den
enfaldigaste bondmålning, som röjer ett första' spår af själ, innebär bättre hopp
—1 — 1— än den allra samvetsgrannaste kopia efter den allra största utländska
mästare.» Huru länge måste ej språket mejslas och slipas i vetenskapens tjenst,
innan det blir mäktigt af sådana framställningar som Max Müllers, Ernst Cur-
tius’, G-aston Boissiers ! .

Om något dylikt kunde ej blifva fråga i Sverige, der den iklassiska filolo-
gien under århundraden knappt lyckats hålla sig qyar på den ståndpunkt, som
den intog vid sitt första framträdande i Italien.	. . .

Man’ plägar i denna vetenskaps utveckling särskilja fyra hufvudskeden^
hvilkas kännetecknande egenskaper härflyta ur kynnet hos det folk, som under
hvart och ett af dem förnämligast idkat dess, studium. Det äldsta af dessa
skeden, det italienska, hyser en svärmande beundran för den återfunna klassi-
ska literaturen ; dess äf furstarne beskyddade, af folken beundrade lärare såsom
Petrarca, Boccaccio, Poggio, Angelo Poliziano, Bembo och Muret lade ända
från fjortonde århundradet och till inemot slutet af det sextonde hufvudsaklig
vigt på efterhärmningen af de klassiske, isynnerhet de romérske. författarne,
hvarföre de också uppfattade filologien som konsten att på mönstergiltig» latin
(eller grekiska) muntligt eller skriftligt uttrycka sina tankar. Ej heller i
Tyskland saknade denna riktning sådana företrädare som den månglärde Eras-
mus från Botterdam, den frisinnade Reuchlin, en af de ifrigaste kämparne
mot »dunkelmännen», lika högt förtjént om det tyska skolväsendet som se-
dermera den utmärkte Leipzigerprofessorn Joachim Camerarius. Från de af
svenskar mycket besökta tyska högskolorna1 fortplantade sig denna riktning till
oss, och jag skall nedanföre söka visa, hvarför den fortfarande der blef den
förherskande. Med det sextonde århundradets slut träda fransmännen i första

1 Annerstedt: Upsala universitets historia ss. 10 ff.	.	> r
452 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OOH TIONDE HÄFT.

ledet af förkämparne för antikens studium. En konung som Frans den förste,
furstliga mecenater sådana som de store boktryckarne Robert och Henri Eti-
enne (Stephanus) voro dess mäktige befordrare. I öfverensstämmelse med fol-
kets praktiska lynne riktade sig de franska filologerne, med en Joseph Justus
Scaliger, Isac Casaubon, Bernard de Montfaucon i spetsen, förnämligast på sak-
studier, på historia, inskrift- och myntkunskap, literaturhistoria och mera så-
dant. Den dåvarande filologiens praktiska riktning led ej heller något afbräck
deraf att holländske lärde och statsmän, en Lipsius, en Grotius, Vossierne,
Heinsierne m. fl., troget stodo vid fransmännens sida och delade äran af de
storartade arbeten, som ännu i dag ej förlorat sin friskhet och användbarhet.
Det var egentligen en enda man, som gaf iprägeln åt de klassiska studierna
under de hundra år, som förflyta mellan 1691 och slutet af adertonhundra-
talet. Richard Bentley var fader till den filologiska kritiken, som med alla
lärdomens hjelpmedel söker att hos de store gamle till dess ursprungliga ge-
stalt återställa texten, som blifvit förderfvad af medeltidens ofta okunnige och
vårdslöse afskrifvare. Honom till ära har skiftet blifvit kalladt det engelska.,
ehur både nederländare och tyskar redligt samarbetade med engelsmännen. Det
fjerde tidskiftet, det nu varande, inleddes af en tysk, Friedrich August Wolf,
en man med jätteshille och jättekraft. Hans måg och biograf, Körte, berät-
tar, hur han under sina ungdomsstudier hindrade sömnen att smyga sig öfver
honom genom att — sätta fötterna i iskallt vatten, ; Också förvärfvade han
sig en lärdom, som på filologiens område väl sällan blifvit uppnådd, näppeligen
öfverträffad. Hvad som utmärker detta skede, som ej utan skäl blifvit kalladt
det tyska, är sträfvande efter, universalitet, efter att likformigt och liktidigt
arbeta i alla de grenar, i hvilka kunskapen om antiken kan och bör sönder-
falla. Mer än fordom har man äfven här börjat tillämpa grundsatsen om ar-
betets fördelning och under ledning af de förnämste inom hvarje fack sökt att
genom samarbete lösa uppgifter, för svåra för en. Det är just detta som gör
den tyska forskningens storhet, detta ständiga vexelförhållande mellan äldre och
yngre idkare af samma vetenskap. På så sätt kan äfven den yngste och obe-
tydligaste arbetare, om han blott eger någon begåfning för sitt fack, blifva
nyttig för det helas utveckling. Resultatet har ook blifvit lysande; öfverallt
hafva nya utsigter öfver hittills obekanta fält öppnat sig, och det antika lifvet,
i alla dess mångfaldiga skiftningar, börjar allt klarare och verkligare framträda
sådant det lefde, rörde sig och hade varelse. Dermed har förebygts en ej
ringa fara, som förut kunde härflyta från de klassiska studierna, denna blinda
beundran för allt antikt, denna benägenhet att i alla forntidens lyckohjeltar se
idel sedligt stora män, en uppfattning, som måhända oftare än man tror ledt
till omogna försök att på vårt moderna, på helt andra grundvalar bygda sam-
hällslif inympa, hvad man trodde vara de gamles styrka och företräden.. Sär-
skildt har Frankrike företett mer än ett exempel på dylika försök. Men hvem
ser ej nu för tiden de grekiska fristaternas politiska obetydlighet och opraktisk-
het, det romerska verldsväldets hänsynslöshet och missaktning för mennisko-
OM DE KLASSISKA STUDIERNA I SVERIGE.	453

värdet? Hvem vet ej nu, att ett ensidigt fasthängande vid skönhetsidealet för
till undergång lika säkert som en ensidig yttre maktförstoring i ett rike, hvars
statsform ursprungligen endast varit beräknad för. ett stadsområde?

Man skall nu kunna fråga, hvarföre vi svenskar ej lyckats drifva det, ens
liknelsevis^ till den ståndpunkt inom de klassiska studierna, som våra stam-
fränder, tyskarne? Skulle då vi till våra anlag vara mindre mäktige af huma-,
nistisk bildning? Långt derifrån, men de omständigheter, under hvilka dessa,
anlag utbildats, hafva varit så fullkomligt olika. I Tyskland voro, under en,
stor del af medeltiden dé högre klasserna,' adel och kleresi, de som bestämde
hela folkets riktning. Dessa stånd skulle naturligtvis hafva mycket mera håg
och möjlighet att tillegna sig främmande bildning, än våra frie bönder. Ge-
nom den täta beröring, hvari Tyskland under de sachsiske kejsarne och under.
Hohenstauferne kom med Italien, der den klassiska odlingen aldrig helt och
hållet utslocknat, allraminst i de grekiska landsdelarne, ditfördes mer än ett.
frö, som skulle uppspira, när renässansens lifgifvande böljor började fram-
välla. Den romerska rättens upptagande i en stor del af landet måste,
bibringa åtminstone någon kunskap om folket, som skapat denna rätt. Äf-
ven voro de många universiteten, ehuru de i början tycktes vilja blifva här-
dar för motståndet mot de återvaknade studierna, färdiga formar, i hvilka
den nya bildningen kunde och äfven en gång skulle ingjutas; Till och med i,
skolrummen började den åter gryende dägens friska fläktar att spela in. Carl,
den femtes verldsherradöme öch den täta beröringen mellan ^åfvestolen och-
Roma å ena sidan och den del af Tyskland, söm äfven efter reformationen
förblifvit katolsk, å den andra, förmedlade en allt fullständigare öfverflyttning
af italiensk humanism, som genom de af Conrad Celtes stiftade lärda sällskapen
fick en ännu vidare utbredning. ■

Helt olika ser den tafla ut, som upprullas för våra blickar i vårt eget
land. Hos oss var, i ännu högre grad än i senare tider, landtbefolkningen
öfvervägande. De oberoende bönder, hvaraf den bestod,, hade sannerligen an-
nat att göra än att söka uppsvinga sig till högre bildning och. vetande. Äfven
adel och prester hade under de hårda striderna mot konungamakten, och se-
dermera för eller emot unionen, ingen tid att egna åt studier, och det förvå-
nar knappt, att nian ännu på Sten Stures tid kunde särskildt utmärka Dalle i
rikesens rådh, som läsa kunna» (Annerstedt: U^s.- univ. hist. s. 50.) . Dess
bättre hade vi vår egen verldsliga rätt, och det enda försök att tillämpa ro-
mersk lag — lex Julia de maj estate — som gjordes, manade just ej till efter-
följd. Sålunda kunde ej heller på den vägen något tycke för den klasöiska
bildningen uppstå. Böcker, isynnerhet klassiska arbeten, voro sällsynta och de,
som funnoSj »egde ett värde så högt, ätt endast de rikare kunnat köpa dem.».
Med Undervisningen i kloster- och domkåpitelskolorna var det klent beptäldt,
och den dunkelhet, som råder i afseende på det svenska undervisningsväsendet
i medeltiden, har väl mer än allt annat sin grund i dettas ringa utbildning och'
betydelse. Ej heller synas svenskars besök vid de utländska universiteten,: de.
454 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

ïnà nu hafva varit sä talrika som helst, kunnat inom landet sprida det all-
männa intresse för studier, som skulle gjort jordmånen lämplig för mottagande af
humanismens utsäde, och dessa besök aftogo dessutom just vid den tid, dåden
nya lifsåskådningen och bildningen kom till makt vid de tyska högskolor, som
företrädesvis varit besökta af svenskar. Det hade för de klassiska och måhända
äfven andra studier i vårt fosterland säkerligen varit förmånligare, om Upsala
universitet, så länge dess enda, hade upprättats senare, då renässansens verk-
ningar hunnit sprida sig vidare ömkring och lugnare tider bättre kunnat hägna
lärda idrotter. Reformationen, så stor och välsignelserik den än annars var,
främjade ej heller dessa studiers sak, då den gjorde slut på beröringen med
Italien och vände sinnena uteslutande till de religiösa frågorna/ Ej heller kunde
den ensidiga teologiska prägel, som anledningen till och sättet för högskolans
återupprättande år 1593 till en början påtryckte henne och som —• för att
begagna ett uttryck af den lärde och lycklige tecknaren af hennes historia —
gjorde henne »i första rummet till en prestbildningsanstalt», väl förlikas med
ett ifrigare filologiskt studium.- Föröfrigt höll ju universitetet ännu i mångt
och mycket fast vid öfverlefvorna från medeltiden. Ännu Johan Skytte kunde
ifra inot skolastiken, en åsigt, som är oförenlig med, all riktig uppfattning af
filologien, och ännu Johannes Rudbeckius och Johannes Lenæùs bekänna sig till
densamma. Under Sveriges stormaktstid, med det béhof dess konungar, särr
skildt Gustaf Adolf, »planterarén med svärdet, såningsmannen från, den fram-
ilande stridsvagnen», hade af alla dess bäste män, de tappre för krigets, de
lärde för statsmannens värf, måste man framför allt se på undervisningens
praktiskhet, föga på dess vetenskaplighet. Lika, litet plats som grekiskan hade
i den allmänna samlefnaden, lika litet ruin intager den i den tidens skolord-
ningar. Detta språk förekommer ej alls i den af 1571 och i den af år 1649,,
sedan gymnasierna tillkommit som mellanlänk mellan skola-och universitet, ta-
ges brorslotten af den för detta ämne anslagna lärotiden i anspråk af Lucas’ evan-
gelium, Apostlagerningarna och Paulus’ href till Titus och det till församlin-
lingen i Efesus. I Upsala kom det visserligen till heders genom Henricus
Ausius och hans lärjungar, men gaf hvafken då eller sedan anledning till veten-
skapliga arbeten, som ens på långt håll kunde mäta sig med främmande län-
ders. Hvad angår latinet, den tidens diplomatiska tungomål, behandlades det
som ett léfvande språk: det kunde derför ej blifva frågan om en vetenskap
om' idet och om dem, som talat det, utan det gälde endast att bibringa den
största möjliga färdighet i detsamma. »Man ihågkommer, ätt här är fråga om
on tid, då det hette i Axel Oxenstjernas kansli: hvem som tilltalar Sverige på
latin, skall få svar på latin, men alla ändra språk besvarar Sverige med sven-
ska.» Det var först genom skolordningen af 1807 ;som någon väsentlig för-
ändring skedde häfutinnan. Äfven vid universiteten förblef den praktiska rikt-
ningen den förherskande. Att tala och skrifva latin, såsom till exempel Lager-
löf och Upmark-Rosenadler gjorde det, ansågs som höjden af all vetenskaplig
är05 vetenskapsmän såsom Laurentius Norrman hörde till undantagen. . Jag vill
OM DE KLASSISKA STUDIERNA I SVERIGE.	455

visst ej förneka . att många af de klassiska lärestolarnes innehafvare — vi behöfva
«ndast erinra oss Tegnér — rätt väl kände till de framsteg, vetenskapen gjort
utom ‘ Sverige, och stundom äfven fäste sina lärjungars uppmärksamhet derpå,
men säkert är, felet må nu hafva varit de enes eller de andres, att filologien
hos oss ej ville, slå några djupare rötter. Det, som äfven för oss har något
värde, är hufvudsakligen från detta århundrade, nämligen några öfversättningar,
sådana som Adlerbeths af Virgilius och O vidins, Johanssons af Homeros, Tra-
nérs af Anakreon, Emanuelsons och Thomanders af grekiska dramer. Ty hvad
beträffar sådana konststycken som Eks med fleras öfversättningar. af modern -
literatur till de klassiska språken, kunna de väl vara på sin plats såsom de
användas till exempel i England, d. v. s. såsom éxamensprof. , Göras de åter
med anspråk att derigenom hafva åstadkommit något, som skall glädja eller
gagna någon, måste man skänka ej sin beundran utan sitt medlidande åt en i
och för sig aktningsvärd, men så onyttigt bortslösad lärdom.

Med andra hälften af 1850-talet inträder en ej oväsentlig förändring i
andan och riktningen af* de klassiska studierna i Sverige. Ej så som skulle det
varit så särdeles mycket eller mångsidigt, som åstadkommits, eller att vi ännu
i dag skulle ens kunna uppvisa sådana namn inom filologien, som vårt grann-
land Danmark. Men både mängden och beskaffenheten af de lärda alstren visa
dock ett obestridligt framsteg. De . lättade kommunikationerna, de mera rik-
ligt utdelade statsunderstöden gjorde det numera möjligt för de merendels fat-
tige, vetenskapsmännen att taga personlig kännedom om filologiens framsteg i
Tyskland och Frankrike,. der denna vetenskap just uppblomstrade på det mest
lysande sätt. Till och med till Roma och Athén, med deras utmärkta, af de
båda nämda, landens regeringar till stor del bekostade, arkeologiska anstalter,
kommo många svenskar, om de också i allmänhet uppehöllo sig der för kort
tid, att hafva. fullkomlig nytta af sin vistelse, och ännu mindre kunde blifva
deltagare i de storartade arbeten, som der pågingo. Men den nyttan hade
säkerligen dessa. besök att den, som sett hur det språkliga och arkeologiska
arbetet bedrefs på de stora studie- och fyndorterna, näppeligen sedermera kunde
känna lust att, sjelf blifven lärare vid universitetet eller skolan, låta undervis-
ningen fortgå i Samma hjulspår som dittills. Formalismen fick maka åt sig ej
obetydligt, och sträfvandet efter åskådlighet i alla hänseenden trädde smånin-
gom i stället.

. Utan tvifvel bidrog äfven det stadgande (i Universitetsstatuten af 2 April
1852), som bland profven för den filosofiska gradens vinnande insatte en sjelf-
ständigt författad och utan præses försvarad afhandling, ej så litet att höja veten-
skapligheten så väl i andra studier som i filologien. Den fordran på mogenhet i
kunskapen och den beläsenhet, som en dylik afhandling ställer på författaren, må-
ste återverka på studierna i deras helhet. Visserligen finnas bland de omkr. 160
akademiska afhandlingar i klassisk filologi, till öfvervägande antal för graden,
som vid våra båda universitet (ungef. 11Q i Upsala och 50 i Lund) utgifvits
och försvarats under tidrymden 1855—1877. ej särdeles många af något större
' 456 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
vetenskapligt värde och de kunna* ingalunda mäta sig med hvad i den vägen
åstadkommits t. ex. inom naturvetenskaperna. Men det glädjande är, att dera»
genomgående beskaffenhet visar framåtskridande, hvarmed jag visst ej vill hafva
sagdt, att ej bland dem förekomma åtskilliga goda redan i början af tidskiftet
och en och annan mindre framstående mot slutet af detsamma.

Det är nu ej utan sitt intresse, isynnerhet för dem, som af egen erfaren*
het hafva inblick i akademiska förhållanden under de tvenne senaste årtion-
dena, att se huru dessa af handlingar fördela sig på de båda språken och den
filologiska vetenskapens olika fack. I Upsala är antalet af de afhandlingar, som
beröra romarspråket och romerska förhållanden, nästan alldeles lika stort som
de, söm falla inom den grekiska filologiens område och torde äfven i värde
vara temligen jemgoda. I Lund åter förhålla sig de förra till de senare som
tre till två och äro äfven af långt större omfång och betydelse, öfversätt-
ningar dels från de klassiska språken till svenska, dels från latin till grekiska,
dels slutligen från moderna tungomål till latin spela den största rollen i
Upsala som i Lund och utgöra 40 på förra och 22 *på senare stället (bland
dessa senare en öfversättning af några sånger af Catullus till grekiskan1.)
Större delen af dessa, ibland ganska flitiga lärdomprof hafva ej öfverlefvat den-
dag, som sett dem' födas. Undantag göra dock några som J. Johanssons af
Aiskhylos’ »Perser», (Upsåla I860), A. M. Alexandersons af Sofokles’ »Sju mot
Thebai» (belönt med Letterstedtska priset), som utkom. 1868, likaledes i Up-
sala, samt F. E. Braunes af Juvenalis satirer (Lund 1857). De flesta af
dessa afhandlingar äro försedda med upplysande anmärkningar, liksom äfven
omkr. 10 andra, i hvilka en text kommenteras, utan att öfversättas. Gränsen
mellan dessa och dem, som äro af grammatiskt och kritiskt innehåll, är dock
ej alltid så lätt att uppdraga. Obestridligt språklärans och stilistikens fack
tillhöriga afhandlingar äro omkr. 30 utgifna i Upsala, omkr. 15 i Lund.
Bland dessa finnas åtskilliga, som behandla språkbruket hos grekiska och isyn-
nerhet latinska författare. Företagna efter en gemensam plan inom hela om-
rådet af någondera af de klassiska literaturerna och helst någorlunda liktidigt
under en skicklig' ledare, skulle sådana arbeten vara till största, nytta. Först
då skulle jätteverk sådana, som den nu samtidigt på två håll åter utgifna af
Italienaren Forcellini författade stora ordbok öfver det latinska språket kunna
erhålla sitt fulla värde och tillförlitlighet, och endast på sådana uttömmande forsk-
ningar är det möjligt att bygga ett språks historiska syntax, hvilken skulle
framställa folkändens utveckling i språket och för dem, som förstå att tyda dy-
lika tecken,, klarare än mycket annat teckna denna folkande. Sammanhålles
sedan ett dylikt studium med jemförande språkforskning, historia och antiqvi-
teter, skall det varda ja det har till en del redan varit — möjligt att komma
till klarhet med mången gåta, som man på ett lägre trappsteg af vetenskapens
1 utvéckling ansåg för olöslig. . '

Melander, C. A., Carmina aliquot Cdtulli grœce reficta. Lund 1871.
OM DE KLASSISKA STUDIERNA I SVERIGE.	457

. Emellertid . hafva de arbeten, som hos oss anstälts i ofvan nämda
riktning., ej varit utan sin stora nytta, och betecknande är att de, sä väl som
andra undersökningar pä språklärans fält, oftast företagits af män, som sedan
skapat sig ett namn i högskolans eller elementarläroverkets tjenst. Man finner
bland deras författare namnen L. A, Aulin, R. Törnebladh, N. östling (lektor,,
f. d. rektor i Linköping, ledamot af Riksdagens andra kammare), P. P. Wal-
denström, J. F. Johansson (f. d. docent i Upsala, lektor vid nya Elementar-'
skolan i Stockholm), V. Knös (f. d. docent i Upsala, lektor vid Gefle Ele-
mentarläroverk, som sedan, i ett särskildt arbete försatt sin gradualafhandling
om en svår etymologisk fråga i den gammaljoniska dialekten och vunnit upp-
märksamhet och erkännande äfven i utlandet), C. A. Lundberg (lektor, arffur-
starnes lärare), S. Ljungdahl (f. d. docent i Upsala, lektor i Helsingborg), J.
P. Lagergren (f. d. docent i Upsala, rektor i Skara), Th. Wisén, Chr. Caval-
lin, A. Th. Lysander m. fl. Äfven literaturhistorien med dess hjelpvetenskaper
har lockat mången. På titelbladen af dessa arbeten möta oss äfven bekanta
namn: G. F. Giljam, E. Löfstedt, C. E., Sandström (docent i Upsala) E. W.
Rudin och andra. Dock kunna dessa slags arbeten i allmänhet ej i vigt och,
betydelse mäta sig med de nyss omnämda grammatiska. Antiquiteterna hafva ej
lockat många; från Upsala finnas Ungefär 10, från Lund 3 afhandlingar. De
mest framstående af dessa äro utan tvifvel J. M. Sundéns år 1858 på latin
Utgifna afhandling om den liciniska åkerlagen, F. W. Häggströms på samma
språk författade uppsats »Om tidningar hos Romarne» och framför allt S. J.
Hammarstrands förträffliga skrift om »Ättikas författning under konungadömets
tid», som försvarades i Lund 1863 och sedan blifvit öfversatt på tyska.

Den svåra textkritiken har ej heller så mycket idkats. Från Upsala hafva
vi ej mer än tre (om romerska författare) offentligen försvarade afhandlingar
af A. Frigÿl (2) och F. W. Häggström (denna senare afhandling utarbetad på
grund af en i Upsäla Universitetsbibliotek befintlig, prydligt skrifven, ehuru i
inre hänseende ej särdeles värdefull handskrift af en del af Livius). Lund har
under den tidrymd, jag behandlar, likaledes frambragt tre inom denna vetenr
skapsgren (2 latinska, af hvilka den ena, af J.. Th. Lysander, innefattar äfven
grammatiska spörsmål, 1 grekisk). I klassisk versldra hafva vi från den äldre
högskolan endast två dissertationer, både om grekiska dramers versmått, af
f., d. docenten, numera lektorn i Vesterås G. Widegren och n. v. docenten
R. Röding. Det’ yngre universitetet här ej alls åstadkommit något på detta
område1. Af alla dessa äro 11 författade på svenska, alla öfriga på latin.

, Dessa disputationer äro en ganska säker mätare på studiernas riktning
och djup vid våra högskolor. De flesta äro författade omedelbart efter slutade
studier, och till många har uppslaget blifvit gifvet af dem, som varit ledare
vid dessa studier. Man kan således af deras fördelning draga ej ovigtiga slut-

1 För ofvanstående uppgifter har förf, begagnat å Upsala Universitets bibliotek befint-
liga kataloger. Af åtskilliga bland de mindre disputationerna känner jag ej mer än titlarne.
Såsom anmärkts, är det ofta svårt att bestämma, till hvilken klass en afhandling bor räknas.
458 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

satser om huru det varit bestäldt med filologien vid våra universitet. Det första,
som dervid faller i ögonen, är att de afhandlingsprof, som blifvit’ aflagda i det
.grekiska språket, äro nästan lika många som de latinska, Oaktadt, åtminstone i
Upsala, åtskillige flere tagit examen i det senare, än i det förra ämnet, och
oaktadt latinet före vår period drefs mycket ifrigare än grekiskan. Detta torde
till én ej ringa del varit en mans förtjenst. År 1853 tillträdde professor
Johan Spongberg lärostolen i grekiskan, som han innehade ända till 1874, då
han blef pensionerad eller emeritus, som det heter på det akademiska språket.
Sjelf i sin ungdom satt i tillfälle att se det rörliga lif, som då gjorde sig
gällande inom den klassiska filologien vid de tyska universiteten, begåfvad
med ett fint språksinne, outtröttligt arbetsam samt i hög grad vänlig och del-
tagande möt' sina lärjungar, samlade han kring sig en så stor åhörareskara, att
Ondast få akademiska lärare haft att glädja sig åt en sådan. På flytande och
fulländad latin plägade han för desse återgifva den djupe och sänningsälskande
Thukydides (ett prof på denna öfversättning är utgifvet i ett program för år
1863), och de grekiska tragikerna tolkades^ på en svensk vers, som i bygna-
dens riktighet och öfversättningens trohet väl ej af någon svensk blifvit öfver-
träffad. Ur hans skola framgick också bland många andra en Carl August
Wahlberg, denne fint bildade, harmoniskt utdanade man, som, om han ej så tidigt
gått bort, måhända skulle blifvit för Lund, som länge haft en innehafvare af
den grekiska professuren, som var mera byggmästare än vetenskapsman, hvad
hans lärare var för Upsala.

Att de jemförelsévis lätta öfversättningarnas antal är så stort, ungefär två
femtedelar, bör ej förvåna. . Största delen af dem, som vid akademien aflägga
prof i de klassiska språken, ärna ej stanna derstädes utan — vanligtvis —
ingå i skolans tjenst, och tyvärr qvarstår ännu, om ock i förminskad grad,
den villfarelsen, att en skolman ej behöfver vara vetenskapsman.. Dessutom
kunna äfven öfversättningar vara så beskaffade, att de fordra én ej vanlig grad
af insigt och omsigt, och, som ofvan antydts, finna vi ock bland de i fråga
varande sådana, som' vitna derom. Antiqviteter och de klassiska folkens historia,
som äfven måste anses tillhöra filologiens. uppgift, hafva endast i någon mån
bearbetats. Orsaken torde, utom i de långvariga och omfattande ‘förarbeten,
som äro nödvändiga, för att åstadkomma något dugligt inom denna vetenskaps-
gren, äfven böra sökas i den ringa benägenhet, som ända till på allra senaste
tider hös oss visats ämnet, samt måhända, åtminstone hvad Upsala beträffar,
bristen på hjelpmedel för dessa studier på universitetets bibliotek, en brist som
numera dock till en del afhjelpts. De böcker, som den, som skall drifva
sjelfständiga studier i antiqviteter och arkeologi, ovilkorligen måste använda,
öfverstiga ofta de flestas höfva att förskaflk Men behöfver endast tänka på
den berlinska vetenskapsakademiens storartade samling af romerska inskrifter eller
på Börghesis af hans frände, kejsar Napoleon den tredje utgifna arbeten i in-
skrifts- och myntkunskap, för att ej tala om de dyrbara planschverken. Äfven
verslärans (metrikens) natur gör henne ej till ett lockande ämne, och i ett land,
OM DE KLASSISKA STUDIERNA I SVERIGE. .	459

der sä få och obetydliga handskrifter af de klassiska författarne finnas, kan
man ej vänta att textkritiken skall blifva föremål för någon särdeles ifrig bear-
betning. Såsom slutanmärkning anser jag mig böra nämna, att ö^versättningar-
uas och kommentariernas antal aftaga mot slutet af det behandlade tidsskedet,
under det de mera värdefulla och arbetsamma afhandlingarnas äro i tillväxt.

Äfven med fåra att trötta , en ocK annan af inina läsare måste jag fort-
sätta ännu en stund med detta inventarium öfver det, som vi svenskar hafva
fbrvärfvat oss inom den .vetenskap, hvarom är fråga. Det är första gån-
gen på länge som ett sådant inventarium blifvit upprättadt, och här medtages
jù i alla fall endast det förnämsta och dyrbaraste. Vända vi oss således till
att betrakta, hvad som blifvit frambragt vid universitetet utom de för ett eller
annat ändamål erforderliga disputation erna, skola vi säkerligen förvånas öfver.
hur litet det är. Men förvåningen försvinner, när man betänker huru öfver-
hopade med tentamina och examina de klassiska lärostolarnes, isynnerhet den la-
tinskas innehafvare varit och till en del ännu äro, samt att de yngre vetenskaps-
idkarne måste genom trägen enskild undervisning vinna sitt dagliga bröd. Ne-
tas kan dock ej, att vår svenska tröghet och vårt stora behof af lifvets be-
kvämligheter och njutningar ej haft så liten del i detta sakförhållande, ehuru-
väl vi också måste tillerkänna någon andel deri åt en nationalförtjenst, näm-
ligen åt den svenska samvetsgrannheten och obenägenheten att släppa från sig
annat än välgjordt arbete.

Af mera betydande filologiska arbeten hafva våra universitet under det
tidsskifte, som denna undersökning omfattar, utom de ofvannämda disputatio-
nerna, knappast bragt i dagen flera än ett tiotal1. Ä. Th. Lysander, den
mångsidige mannen, hvilkens verksamhet, som bekant, ingalunda begränsas af
•den klassiska filologiens råmärken, har år 1858 utgifvit första delen af en ro-
mersk literaturhistoria, som vitnar om sjelfständiga studier, klarhet i uppfattning
och smak i gruppering, men som på sina ställen ej är så litet skelettartad och
torde behöfva betydligt mera »kött på benen» för att kunna läsas med fullt nöje.
Chr. Cavallin har utgifvit sin allmänt bekanta Latinskt-Svenska Ordbok (Stock-
holm 1871), som af dem, som äro hemma i sådant, prisats som ett. ;godt ar-
bete. Af den aflidne professor Peterson i Upsala éga vi en smakfull öfver-
sättning af Tibullus m. m., af professor Spongberg. en mönstcrgiltig dylik af
■Sofokles sorgspel, »Aias» (i Universitetsprogram 1866) och hafva att vänta en
af Pindaros. Cæsar, som'ännu öfverallt användes som skolbok, har funnit bear-
betare i F. W. Hägg ström och A. Frigéll, den senare dessutom känd för sin
stora kritiska upplaga af samme författares anteckningar om det galliska kriget.
Skolüpplagor af Livius och andra klassiska författare hafva äfven utgifvits af bl. a.

G-. Cavallin, R. Törnebladh, C. A. Fahlerantz (f. d. docent, lektor vid Up-
sala elementarläroverk) och den högt begåfvade, alltför tidigt bortgångne A. T.

1 Förf, ber läsaren om ursäkt, om han skulle uteglömt något. Han skrifver detta i
en liten norrländsk trävaruhandelsstad utan andra hjelpmedel än några få anteckningar, min-
net -och ett obetydligt bokförråd.
460 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Brovnanj äfven författare af en i stilistiskt hänseende glänsande Handbok i
romerska liter atur ens historia (Stockholm 1855). E. Löfstedt har utom min-
dre uppsatser 4utgifvit en redan i tvenne upplagor utgången grekisk grammatik,,
det första sjelfständiga och på den allmänna språkvetenskapens utbyte bygda.
arbete i den vägen, som utgifvits af svensk man, samt en ordförteckning till
en del af Homeros. Lägga vi nu härtill V. Knös' arbete om det homeriska
digammat och A. M. Alexanderssons om grekisk verslära (1877), som af sak-
kunnig granskare nyligen erhållit stora loford, skall väl förteckningen på uni-
versitetslärarnes arbeten, utom disputationer och dylikt, i det närmaste vara full-
ständig. Måhända torde äfven P. Gi. Lyths Lärobok i Romerska antipnteter,
(Upsala 1877), ett i det hela godt arbete, få räknas hit, då förf., ehuru ej
akademisk lårare, meddelat undervisning vid akademien.

Man kan ej af lärarne vid statens elementarläroverk vänta någon större-
vetenskaplighet och lust att arbeta inom det literära området, då man besin-1
nar att många af dem fått i följd af fattigdom påskynda sina akademiska exa-
mina, och sedan de, efter många års väntan, erhållit en ordinarie plats, i all-
mänhet åtnjuta en lön, som visserligen är för stor att svälta ihjel på, men
också, efter våra prisförhållanden, för liten att derför äta sig mätt. De fleste
måste derför tillgripa ett uttröttande, enskildt lektionsgifvande eller också blif-
va journalister eller till och med kasta sig in i sysselsättningar, som nästan
äro omöjliga att förena med något slags vetenskaplighet^ såsom bank- och
handelsaffärer. Lägger man härtill det förslöånde umgänget och de själsmör-
dande toddysamqvämen i de småstäder, der de flesta af dem måste vistas, kan
man, äfven om . man tager skollärarnes stora antal med i räkningen, ej annat
än förvåna sig öfver hvad de i alla fall uträttat både på andra och på filo-
logiens område. Uppslår man t. ex. Dahls förteckning Öfver de 927 lärare>
(utom öfningslärarne), som höstterminen 1874 tjenstgjorde vid de svenska ele-
mentarläroverken och pedagogierna, skall man finna att deras utgifna arbeten,
tidskrifts- och tidningsartiklar äfven som läroverksredogörelser, undantagna
utgjorde ej mindre än omkring 1370, deribland ungefär 140 af klassiskt fil o-1
logiskt innehåll (utom gradualdisputationer). Att de filologiska skrifterna ej
äro flera, finner sin förklaringsgrund deri att utgifvandet af sådana i de flesta
fall är ekonomiskt lönlöst. Bland mera framstående filologiska arbeten af sven-
ska skolmän under vårt tidskede skola vi blott nämna följande. M. Balsfö
(lektor ‘ i Kristianstad) har lemnat förträffliga, med 'Letterstedtska. priset rätt-
vist belönta öfversättningar af en del skrifter af Platon, deribland äfven böc^
kerna »om Staten», Alfr. Sélahn (rektor i Örnsköldsvik) har på ett förtjenst-
fullt sätt återgifvit Euripides och R. Törnebladh har erhållit Svenska akade-
miens pris för en öfversättning från Seneca. Äfven bör en tolkning af Aristo-
fanes’ »Foglarne» af Hj. Save,. i Helsingsborgs läroverksprogram för 1869, ej
lemnas onämd. Bland dem,- som sysselsatt sig med språkläran i en eller an-
nan form, framstå Gr. Rabe, L. A. Aulin (båda numera aflidne), L. E. Rusén,
(lektor i Linköping, författare till flera särdeles utmärkta arbeten i grekisk
OM DE KLASSISKA STUDIERNA. I SVERIGE.	461

grammatik), JR. Törnébladh (genom sina elementar- och extemporalieböcker samt
skrifofningar), Hj. Säve. Literaturhistoriska uppsatser finnas bland annat af
<7. v. Friesen, H. Solander och C. J. Dahlbäck. Äfven antiqviteter och me-
trik hafva blifvit behandlade i skolprogram. Sokrates’ helgjutna personlighet
har gifvit anledning till ej mindre än, så vidt jag känner, tre olika behand-
lingar af skolmän, nämligen af S. Gr. Gavallin i Kristianstads läroverks pro-
gram 1861, af Ä. F. Droman i Falu läroverks för 1863 samt, i en särskild
utgifven bok, af rektor C. J. Dahlbäck. Klassisk historia har behandlats af
Törnébladh m. fl. Redan af dessa korta antydningar skall man finna att den
literära verksamhet, som utöfvats af de svenska elementarlärarne under senaste
årtionden, ej varit ringa, om den ock, hvad de klassiska studierna beträffar,
i innehållets värde måste anses stå efter för hvad som under samma tid åstad-
hommits både af Tysklands (der år 1873 funnos 5,458 offentliga lärare utom
öfningslärarne) och Danmarks skolmän. Men hur mycken utsigt finnes också
hos oss för en skolans man att blifva befordrad till universitetslärare?

Högskolans och läroverkets undervisare utgöra numera hväd man skulle
kunna kalla det lärda ståndet. Det fans en tid i vårt land, och den är ej så
särdeles aflägsen, då presterskapet kunde nästan uteslutande göra anspråk på
•detta namn. . Men de många för hans kall främmande göromål, som statsför-
valtningens kraf, framför allt dess kraf att blifva billigt betjenad, pålagt pre-
sten, hafva väl i allmänhet fråntagit honom lusten och förmågan att, såvida han
•ej är anstäld vid någon af de nyss Dämda, korporationerna, utöfva vetenskaplig
verksamhet med undantag någon gång för tien rena teologien. Äfven torde ej
heller de akademiska lärdomsprof, den s. k. dimissionsexamen och de prak-
tiska profven, som aflagts af flertalet af kyrkans nuvarande tjenare, göra dem
särdeles skickade för dylik verksamhet. Alldeles utan delaktighet i det filo-
logiska arbetet hafva de under de senaste årtiondena väl ej varit. Dock torde
•ej mer än ett filologiskt arbete af något större betydelse, som har utkommit
under den angifna tidrymden, haft till författare en prest utan anställning i
skolans eller universitetets tjenst, nämligen den Latinsk-Svenska ordbok, som
år 1873 utgafs af A, Gr. Gr. Salenius (prost och kyrkoherde i Kjula, nära
Eskilstuna).

Kan det nu tyckas, att den lärda filologiska forskningen, om ej med afse-
«nde på mängden, åtminstone till beskaffenheten på intet sätt kan jemföras med
•öfriga kulturländers, hvad skall man då säga om den populära framställningen
hos oss af denna forsknings frukter? Medan man hos andra folk ser ej blott
vetenskapsmän, utan ock statsmän såsom William G-ladstone genom sina homeriska
studier, Waddington genom sin arkeologiska resa i mindre Asien, ja till och
med köpmän som Grote genom sin grekiska historia och sin Flato and the
other companions of Socrates samt otaliga andra biträda vid det stora arbetet
att ur djupet uppfordra och till en för allmänheten njutbar form omsmälta
vetenskapens skatter, kunna den klassiska filologiens vänner ej afhålla sig från
«n suck af missmod, när de dermed jemföra hvad vi åstadkommit i den vägen.
462 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Undantager man några tidskriftsartiklar,. bland hvilka jag särskildt skulle vilja
framhålla Törnebladhs Om den Catilinariska sammansvärjningen i Rom, som
förekommer i Ur folkens häfder 1876, samt några få andra populära skildrin-
gar, såsom samme författares goda framställning af den romerska fristatén i
Illustrerad Verldshistoria, Bellinders mindre lyckliga bearbetning af hellenernas,
häfder i samma arbete m. fl., har ej ens de mest folkliga af den klas-
siska vetenskapens grenar, historien och fornkunskapen, kunnat locka våra filo-
loger. Redaktörerna af den förtjenstfulla serien Ur vår tids forskning hafva vis-
serligen å de första häftenas omslag utlofvat en skrift om Pompeji, men detta
löfte tyckes nu vara återtaget. I hvilket annat land skulle ett sådant företag
kunna lemna antiken alldeles obeaktad och obehandlad? Hvad vi för öfrigt från
vår period ega af populära arbeten i den afhandlade vetenskapen, inskränker
sig hufvudsakligen till ofvan nämda öfversättningar från gamla författare af
Alexandersson, Dalsjö och andra, Bromans förut omförmälda literaturhistoria och
Dahlbäcks äfvenså förut omtalade Sokrates, C. V. Linders enligt kännares om-
döme väl lyckade uppsats om den grekiska / teatern samt slutligen Viktor Ryd-
bergs »Romerske kejsare», »Sägner om Petrus och Paulus» och »Den meliska.
Afrodite», skrifter, som, ehuru de endast angifva sig som konsthistoriska stu-
dier, beröra både häfdateckningens och fornkunskapens råmärken.

Då dessa sist nämda arbeten äro det både i uppfattningens skärpa och
formens helgjutenhet mest fulländade, som vår literatur eger inom det forsk-
ningsområde, som nu behandlas, må det vara tillåtet att egna dem en något
utförligare granskning, än hvad fallet varit med de öfriga. Må läsaren vid
den granskningen besinna, att »man ej förnekar mästerskapet, derför att man,
finner att klandra hos mästaren.»

Viktor Rydberg är en sällsynt företeelse i detta tidehvarf, som gjort ar-
betets fördelning till sin lösen. Lika hemma i semitisk genealogi, i klassiska
språk, historia och fornkunskap, i gammalnordisk och ,i modern literatur, i skalde-
konst och filosofi har han lyckats att i allt detta vetande bringa en samklang
och en öfversigtlighet, som aldrig låta hans glänsande inbillningskraft sakna ämnen
för behandling. Och hvad han behandlar, tager lif och färg och höljer sin
gestalt med en språklig omklädnad så skinande, så smidig och så behagfullt an-
ordnad, att vårt land knappast skådat dess like. Det må vara prosans hvar-
dagstunika eller skaldespråkets högtids-toga, som hans tanke påtager, den bäres-
med samma smidiga lätthet och sitter som vore den gjuten. Ser man närmare-
efter, skall man nog finna hvilken konst och hvilken eftertanke det kostat att
få denna fina och marmorglänsande. klädebonad att falla i sina rätta veck, äf-
ven de som synas som mest sjelfsvåldiga, ja man skulle någon gång önska, att
den finge fladdra litet friare. Måhända äro dock sådana önskningar alstrade
af sinnets vana vid den moderna formförvildningen och af vår bristande tukt i
den klassiska, fint beräknande stränghetens skola.
OM DE KLASSISKA. STUDIERNA I SVERIGE.	463

. Ett sådant, om fransmännens språkkonst erinrande omhölje1 skall natur-
ligtvis vara passande för kejsargestalterna af det juliskt-claudiska huset, som, do
må visa oss väldiga verldsförändrare, välvilliga verldsordnare eller vilda verlds-
förstörare, 'dock , alltid äro, estetiskt tilltalande. Säkert skulle det ej lika bra
klädt den ilndersätsige, på verklighetens breda fotställ stående Vespasianus och
det visar derför Viktor Rydbergs takt och omdöme, att han valt de förstnämde
för sin behandling. Och så som han föresatt sig sin uppgift, att lemna en
klar och som »i marmor» fristående bild af personligheten, utan att egentligen
bekymra sig om samtidens historia, annat än för så yida den tj en ar till bak-
grund för den som skall skildras, har. han löst den som en mästare. I san-
ning försvinnande obetydliga äro de anmärkningar, som ur fornkunskapens syn-
punkt kunna göras mot hans arbete. Kanske vore det bättre att ej alls fram-
ställa några, än att komma med sådana, som att han i »sägnerna» tagit en
af de augusti ska legionerna för en kohort, som han tyckes anse hafva tillhört
stadskohorterna, att han ej är fullt noggrann, när han återgifver Neros kejsar-
titel, att han ej tyckes känna Senecas både för honom, som skref, och honom,,
som beskrefs, så kännetecknande smädeskrift Skämt om Claudius’ död, att han
likaledes ej vetat af eller ej begagnat den bekanta inskrift, som innehåller
samme kejsares tal för gallerna, med de löjeväckande invändningar och afbrott
från senatens sida, som deri troget förtecknats o. s. v. Och om ej Viktor
Rydberg lyckas, öfvertyga alla, att den belvederiske Apollon har något samman-
hang med modermördaren Nero, eller att Afrodite från Melos framställer den
% ö, der : bilden blifvit funnen, äro hans bevis så fyndiga och hans åsigter så
snillrikt framstälda, att den njutning, de skänka, nästan uppväger deras brist
på förmåga att bibringa öfvertygelse.

Men det finnes anmärkningar af allvarsammare slag. En sådan man t. ex.
som Tiberius kan ej betraktas lösryckt ur sitt sammanhang med hela tiden
och med verldsrikets utveckling. Liksom Ampère har Rydberg endast sett
honom i hans förhållande till sjelfva Roma och dess högadel. Augustus, häfda-
teckningens styfbarn, har en likhet med den i vår historia så illa beryktade
Kristiern den andre deri, att omdömet måste blifva väsentligt olika, oba man
betraktar honom från de privilegierades eller från folkets synpunkt, så fördömlig'
han alltid är från mensklighetens. , Den djupe och vidt skådande Tiberius var
måhända den förste, som klart tänkte den. tanken, att hela det väldiga romer-
ska riket, för att ega bestånd, måste blifva något annat än en kornbod och
inkomstkälla för staden Rom. Efter den åsigten har han handlat, och de fjor-
ton asiatiska • städernas tacksamhetsstoder fördunklas vida af alla, de tacksamma
tankar, som provinserna och de underdåniga folken måste haft för den, som
fullt bröt med den småsinnade statskonst, som dittills varit Romas. Bor det
ej på den lugna, allvarliga pannan hos stodén i Museo Chiaramonte ett med-

1 Jag vet ingen som liknar Rydberg i stil så mycket som hans motsats i omdömet oro
Augustus, hans like i mycket annat J. J. Ampère, författaren till den ryktbara Histoire ro-
maine à Rome och Histoire de Vempire romain à Rome.
464 FRAMTIDEN. KY FÖLJD. FÖRSTA IEG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
vetande om hur öfverlägsen och välsignelsebringande för verlden hans allmän-
nelighetstanke är? Har måhända konstnären tänkt sig honom, såsom han såg
ut, när han utan vrede och utan medlidande, bland slafviska senatorer, som
han föraktade, åhörde Lucius Pisos försvar mot beskyllningen att hafva för-
giftat G-ermanicus? Eller är det ej snarare majestätet hos den prokonsulariska
maktens innehafvare, när han lyssnar till sändemännen från någön landsdel^ hvars
säkerhet och välstånd hans klokhet Och öppna hand betryggat? Hvem vet?
Rydberg har sjelf mot Ampère anmärkt, att »vårt sätt att se påverkas mer än
man tror af våra tankar om det sedda.» Och näppeligen har väl någonsin
historien rätt att på grund af ansigtets linier eller kroppens ställning falla
sina oåterkalleliga domslut.

. Men, skall någon säga, det är ej historia, som Viktor Rydberg vill lem na,
det är ett annat insegel som hans härliga bilder bära på sitt änne — låt dem
gälla för hvad de vilja vara! Jo, de må sjelfva säga hvad de vilja. Dessa
»romerske kejsare i marmor» äro ett stycke historia, till ock med den finaste
saften, det bästa hjertblodet af den julisk-claudiska slägtens historia, sådan den
vanligen hittills blifvit framstäld. Skilnaden är blott, att hvad som annars
tagits i klump här är i det minsta drag utmejsladt, att de slagord såsom »stor
regent», »grym tyrann» och dylikt, hvilka dessa gestalter buro som påskrift,
när de första gången tågade förbi skolbarnets inbillning, och med hvilka de
ännu spöka i den vuxnes minne, af mästarehand och med mästareöga blifvit
upplösta i sina beståndsdelar, så att man dock midt ibland allt kan ur-
skilja mènniskan och hennes utveckling. Ï grunden äro dé dock desamma*
och deras uppfattning är den, som erhålles då man låter dem dömas af
Romas stormän och dessas ställföreträdare — de enda som vi känna — i
historien. Men det gifves andra källor för en teckning af dem, säkrare och
, oväldigare än alla öfriga. Tusentals inskrifter på märkestenar, på palats och
tempel, på stöder och vårdar, gifva, sammanstälda och tvungna att bära vitnes-
börd, en tydlig och klar inblick i det lif, som rörde sig i provinsernas städer,
hos krigshärarne i markerna, hos festsamfunden i Asien och handtverksgillena
i Italien. I de romerska rättsböckerna finnas mångtaliga minnen af den lag-
stiftning^verksamhet, som oafbrutet fortgick äfven under de sämste kejsarne.
Och i det arbete, om hvilka allt detta’talar, hafva kejsarne under de båda
första århundradena haft en bestämd, låt också stundom vara blott tillåtande
del, då i allmänhet ingen vigtigare åtgärd beslöts utan att den föredragits för
dem i senaten eller i deras consilium. Då, såsom man börjat, dessa källor
blifvit genomsökta, och hvad de dölja blifvit fullt bragt i dageny skall man
måhända i bildernas marmordrag läsa mycket, som det forskande • ögat ej nu
kan finna.

Dock träffar detta mindre Viktor Rydberg än den ståndpunkt, från hvil-
ken han utgår. Från denna är han i sin fulla rätt och i alla händelser äro
de bilder, han gifvit, oöfverträffade i skönhet och lif. Vi, vännerna till en verk-
TEATERHISTORISKA ANTECKNINGAR.

465

ligt klassisk bildning, hoppas ock att de hos mången skola väcka håg för forsk-
ningar på det område, der han uträttat så mycket, och så blifva till frukt och
välsignelse för den svenska vetenskapen.

J. E. Centervall.

Teaterhistoriska anteckningar. '

L

Hvilken teatertrupp åsyftas i Scarrons ”Roman Comique?”

Det händer stundom att utredningen af' vissa literära spörsmål af bryd-
«am art blifver en mode-sak. Inom literaturhistoriens område delas fackmän-
nens triumfer ofta nog af diletantternas djupa led, och vetenskapen har derpå
ingenting, förlorat. Det är med dessa svårlösta frågor så som med skönheten
i sagan, som icke afslöjar sig för sina tillbedjare förr än de följt den vinkande
féen genom mödornas sjumila skog.

Så har under två århundraden ett blott delvis genomträngdt dunkel om-
.gifvit Molière, och literaturhistorikern har allt mera intrasslat hans lefnads-
omständigheter, ofta missförstått och sålunda oriktigt tolkat hans odödliga ska-
pelser, till dess att i våra dagar skaldens namn uppväckt hos snart sagdt hela
xlen franska nationen ett intresse, sådant som förr icke funnits. Man nöjer
•sig icke längre med att med handklappningar helsa hans typer på skådebanan,
man har lärt sig inse, att en hvar af dem har sin egen historia, som man
måste först lära känna, innan man kan säga sig fatta och förstå skalden sjelf,
och detta, har framkallat en verksamhet inom literaturen, hvartill väl icke något
Annat land, knappt Shakspeares, kan uppvisa ett motstycke. Forskningar an-
ställas i norr och söder, alla på detta område gängse uppgifter misstänkas och
undersökas, hvarje gammalt aktstycke, som talar ett enda ord icke blott om
skalden sjelf utan äfven om någon af skådespelarne vid hans trupp, blir före-
mål för en särskild af handling, olika åsigter bekämpa hvarandra med en ifver
som gälde det våra dyrbaraste intressen, och med jubel välkomnas hvarje ny
enskildhet’ i skaldens lefnadsöden, som man lyckats upptäcka1. Det är natur-

1 Då det ju är möjligt att ingen inom vårt land egnat åt denna del af utlandets literatur
samma uppmärksamhet som vi,- vilja vi här anföra de vigtigaste och intressantaste bland de

Framtiden, ISTT. .	30
466 FRAMTIDEN. .NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

ligt att härigenom mången gammal tradition förbleknat och dött, och äfven
ganska ungdomliga sägner hafva blifvit återförpassade till inbillningens verld.
Då vi här velat fästa våra läsares uppmärksamhet vid en hit hörande fråga,
har det skett derföre att den kan anses ega ett visst, hittills okändt samman-
hang med vår svenska teaterhistoria.

talrika verk, hvilka på senaste tiden i Frankrike offentliggjorts till belysande af Molières lef-
nadshistoria. Flera ibland dem äro utgifna i mycket små upplagor, afsedda för literatnrvän-
nemas eliter.

Œuvres de Molière. Nouv. Edition par M. E. Despois. 1—3. Paris 1873—6. Denna,
npplaga, tillhörande den under Regniers öfverinseende utgifna serien af Les grand»
Ecrivains de la France, har kräft storartade förarbeten. Såsom bevis på dess ut-
förlighet och grnndlighet kan anföras att t. ex. i första delen en italiensk komedi i
fem akter (L’Inavertito di N. Barbieri detto Bel trame) blifvit i sin helhet införd,
för att bestyrka att Molière derifrån hemtat idén till L’Étourdi. De utförliga in-
ledningarna till hvarje stycke kunna anses såsom särdeles vigtiga bidrag till 1600-
talets teater- och literaturhistoria. Det är att hoppas att sedan nu beklagligtvis ut-
'gifvaren aflidit, hans arbete måtte upptagas och fullföljas af annan hand.

Les Contemporains de Molière. Par V. Fournel. 1—3. Paris 1863—1876. En sam-
ling komedier, författade af Molières samtida, och uppförda på «Théâtre de l’Hôtel
de Bourgogne», «Théâtre du Marais» och hofteatern, om hvilka skådebanor lemnas
vigtiga upplysningar.

Histoire de la vie et des ouvrages de Molière par J. Taschereau. 5 édit. Paris 1863.
Författaren, som erhållit benämningen af Molières förste historieskrifvare, har fått
begagna sig af de vigtiga upplysningar poliskommissarien Beffara i Paris under
mångåriga forskningar lyckats samla.

Documents inédits sur J. B. Poquelin Molière, publiées par E. Camp ar don-, och
Nouvelles Pièces sur. Molière. Af dens. Paris 1871, 1876. En samling ur domstolar-
nas arkiv framletade synnerligen upplysande aktstycken.

Les Points obscurs de la vie de Molière. Par J. Loiseleur. Paris 1877. Torde
kunna anses såsom det i många afseenden vigtigaste arbetet inom Molière-literaturen,
emedan det begagnar sig af de nyaste upptäckterna och tillika framdrager talrika
okända sakförhållanden.

Les intrigues de Molière et celles de sa femme, ou la fameuse Comédienne. Par Ch.
L. Livet. Paris 1877. En ny upplaga af den ryktbara smädeskriften mot konst-
närsparet Molière. Af stor vigt genom anmärkningar, som äro vidlyftigare än sjelfva
skriften. Utg. visar att efter all sannolikhet skådespelaren Rosimont är författaren.

■ Molière jugé par ses Contemporains. Par A. P. Malassis. De samtida omdömena om
Molière föregås här af ganska, upplysande inledningar.

Molière et • Bourdaloue. Par M. Louis Veuillot. 4 édit. Paris 1877. Sannolikt
vårt tidehvarfs mest teaterfiendtliga skrift, som har för afsigt att, med af ändamålet
helgade medel, utkräfva hämnd på Tartuffes författare.

Gabriel de Roquette..........sa vie, son temps et le Tartuffe de Molière. 1—2. Par J.
H. Pignot. Paris 1876. I slutet af detta vidlyftiga äreminne söker förf, befria
R. ifrån misstanken om att vara Tartuffes förebild. Han blir dock vederlagd af
Le Tartuffe par ordre de Louis XIV; le véritable prototype de l’Imposteur. Par Louis
Lacour. Paris 1877. Se texten.

Bibliographie Molièresque, 2 édit. Paris 1875 och

Iconographie Molièresque, 2 édit. Paris 1876. Par Paul Lacroix. (Bibliophile
Jacob.). Dessa båda förträffliga arbeten af den bekante konsthistorikern och biblio-
filen lemna den hästa föreställningen om Molière-literaturens omfång och betydelse.
Teaterhistoriska anteckningar.	467

Ända till våra dagar Har Molières : trupp varit det enda afs den tidens
resande teatersällskap, hvars kringirrande lif man egnat någon uppmärksamhet.
Då man med rätt ansett Scarrons ryktbara Roman Comique såsom ett bland de
aldra vigtigaste bidragen till belysande af dessa truppers egendomliga öden,
och sålunda äfven af historien om den franska teatern under det sjuttonde
århundradet, har det legat nära till hands att icke blott anse Scarrons äfven-
tyr kunna i vissa allmänna drag tillämpas på Molières sällskap, utan att äfven,'
med full visshet om att Scarron tecknat efter naturen, i detta sällskap tro sig
finna originalen till hans figurer. Och likvisst är det just det förhållandet;
att Scarron obestridligt afbildat verkliga personer, som tj enar till bevis för
att. dessa icke tillhört Molières trupp. Ett af H. Chardon 1876 utgifvet
arbete1 lemnar åtskilliga intressanta upplysningar härom, som vi blifva i till-
fälle att i denna uppsats framlägga för våra läsare.

Paul Lacroix (bibliophile Jacob) har redan 18512 Sökt framvisa sanno-
likheten i att Destin, la Rancune, demoiselle de l’Etoile med flera figurer i
Scarrons skildring under andra namn tillhört Molières sälskap och såsom stöd
anfört att 8. varit i tillfälle att se dem i Le Mans omkring år 1648. Hans åsigt '
har sedan delats af. Victor Fournel, Edouard Fournier, Louis Moland m., fl. De
anse alla att den trupp som sutit modell för Scarron icke är någon annan än den
»berömda teatern» (»1’illustre théâtre»), som familjen Béjart och 'dess kamrater
år 1643 .bildat tillsammans med den unge, af Madeleine Béjarts fägring förtrol-
lade Poquelin, och som, efter allehanda motgångar i Paris, företog sig att ifrån
år 1646 genomströfva provinserna8. Då nu äfven hos Scarron .skådespeler-
skan de 1’Étoile tjusat den unge Destin och slutligen på lika sätt fjettrat ho-
nom vid det resande sällskapet, ligger ju deri en öfverensstämmelse, söm lätt
kan framkalla en tanke på Molière, men vid närmare jemförelse måste den
dock öfvergifvas. Det flyktiga lif, för hvilket Madelaine Béjart gjort sig känd,
ryktbar som hon blifvit genom en mängd kärleksförhållanden redan innan hon
uppmärksammades af grefve de Modéne, passar ingalunda in på den unga skåde-
spelerska, om hvilken Scarron säger att det »icke i hela verlden fanns en mera
mild och blygsam qvinna än hon». På samma sätt kan man genom jemförel-
ser äfven finna väsendtliga skiljaktigheter mellan Scarrons och Molières öfriga
personligheter. Dertill kommer Vidare, att då man af »Roman Comique».får
veta att truppen uppehållit sig i Holland, har detta deremot aldrig varit hän-

I det förra erhåller man en »catalogne raisonné» öfver alla för utg. kända upplagor
af'Molières arbeten, icke blott på originalspråket utan på 22 (!) främmande språk.
Ehuru denna, att döma efter den svenska afdelningen, kan betydligt ökas, förtjenår
dock arbetet den största uppmärksamhet. I det senare meddelas uppgifter om alla
afbildningar af Molière, hans vänner och fiender, hans kamrater, förläggare, biogra-
fer m. m. m. m. Samlingen upptager öfver 1,000 nummer.

? La Groupe, du Roman Comique dévoilée et les Comédiens de Campagne au XVII:e
siècle. Le Mans 1876.

2 I sitt arbete: La jeunesse de Molière', tryckt första gången i »Le Siècle» Mars 186L

8 Chardon 1. c., s. 4.
468 FRAMTIDEN. NY. FÖLJD. FÖRSTA ARG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
delsen med »l’illustre théâtre». Vi kunna här icke framställa dén Molièreska
truppens vandringar, men nämna blött att man lyckats följa'dess spår så pass
npga, att. man blifvit förvissad om att, ifall. Molière ens någonsin «besökt Le
Maine, detta ickç kunnat ske förr än efter de händelser Scarrön skildradt i
sina burleska berättelser. Efter hvad man med visshet vet har 8. vid den tid
då han författade sitt här åsyftade arbete, icke vistats i Lé Maris mera än nå-
gra , månader i början af år 1646, och återvände derifrån redan i slutet af
Mars. Iletta var hans, sista ; besök derstädes. Den tid af MolièreS kringirrande
lif åter, som man ännu icke lyckats belysa, börjar ické förr äri längre fram
på nämds. år och räcker till April 1648.	'	< . .

Om mai • af dessa förhållanden sålunda måste förkasta åsigten om den
Molièreska truppens uppträdande i Scarrons arbete, återstår den svårare Sidan
af frågan, nämligen att finna andra personer^ på hvilka den »komiska romanen»
kan -tillämpas. Molières egna skrifter kunna förete talande bevis på huru svårt
det är att ined visshet angifva de personer i verkligheten, som under deriria
tid afbildades i skaldernas verk. Hans egna typer hafva ofta blifvit förvex-
lade och hvarje år kan sägas bringa nya upplysningar i detta afseénde. Så
hafva' t/ éx. om hans ryktbaraste typ, Tårtuffe, olika åsigter varit gällande.
Män synes dock nu hafva vunnit klarhet i denna sak. Jansenisterna, som, ju
mêra de käride sig understödde af mäktige personer, sökte att anVända hela
sitt inflytande för att utbreda sina läror, hvilka ogillades af det presterskap,
■som beherskade hofvet, ådrogo sig derigenom äfven konungens tydligt ådaga-
lagda ovilja, och på samma gång hade skaldegunstlingen Molière enskilda an-
ledningar till ovänskap mot dem. lie hade nämligen beröfvat honom en bland
haris tidigaste och mäktigaste beskyddare, den store teatervännen, prinsen af
Conti, som genom att lyssna till deras tal hastigt upptändes af hat mot skåde-
sbelarekonsten och skref (1658) en ljungande afhandling emot densamma1.
Konungen och skalden stodo nu vid hvarandras sida, beslutne att hvar på sitt
sätt bekämpa den falska »devotionen». Tartuffe och Don Juan blefvo de gis-
sel . skalden; skulle använda.’ Till' grund för Don Juan (Le Festin de Pierre)
ligger vål en gammal bekant saga, som fedan före Molières tid införts på sce-
nen i Paris af en italiensk trupp och derefter spelats på »Théâtre de l’Hôtel
de',Bourgogne»/ men i den omarbetning Molière skänkt oss., har hufvudfiguren
en omisskännelig likhet med prinsen af Conti, hvilkéns tidigare lefnad var en
yäfnad af afskyvärda uppträden. .1 rangens och rikedomens företräden stod
han lika litet efter Don Juan, som i cynism och ondska. Ateism och politi-
ska brott utmärkte likaledes hans karakter, och prinSens egen berättelse om
sin omvändelse, hans bikt,' återfinnes i l:a scenen af Don Juans 5 akt.

Traité de la Comédie et des Spectacles selon les-traditions del’Église. Tr. i Paris
1671. Innan den trycktes, var den kringspridd i talrika afskrifter. Bland de mänga exem-
plen på hans förföljelselusta mot skådespelare, må nämnas att han i sitt höfreglemente förbjöd
sina tjenare vid straff att bortjagas, att besöka skådespel. Lacour 1. . c. sid. 63.	/
; ; TEATERHISTORISKA ANTECKNINGAR.	:	46&

Bland Contis’ förtrogne märktes en abbé Roquette. Ehuru madame dé
Sévigné1, Saint-Simon2, D’Alembert8 m. fl. af hans samtida alltför tydligt ut-
pekade honom såsom den sannskyldige Tartuffe, här -han dock funnit flera för-
svarare, bland hvilka hans senaste biograf4. Helt nyligen har dock det5 gamla
påståendet blifvit med sådana skäl styrkt6, att man numera icke • torde vara
oviss om urbilden till »den stackars karlen.»

Att ibland de kringvandrande trupperna framsöka förebilderna till vissa
af de Scarronska figurerna är heller ingen lätt sak, då till öch med de i Paris
uppträdande sällskapens historia ännu är ganska okänd. De resande teatersäll-
skapen i Frankrike vid denna tid anses af en samtida författare6 hafva varit
omkring 15, sammansatta af medlemmar ifrån samhällets skiljda klasset.' Att
se unge adelsmän öfvergifva sina hem för, att vid sidan af intagande skåde-
spelerskor beträda scenens hala tiljor, var nämligen numera ingenting ovanligt,
men många ibland dem äro ännu okända, intill dess att provinsernas arkiv blif-
vit för detta ändamål undersökta. Icke minst hos oss måste ett sådant arbete
företagas, innan landets teaterhistoria kan skrifvas.	7	>

Tvenne af de franska trupperna måste genast uteslutas' ifrån våra giss-
ningar, emedan Scårron låter Destin göra en jemförelse mellan dem och den
trupp han tillhörde, i det han säger:7 »vår trupp är lika, fullständig som prin-
sens af Oranien och hertigens af Epernon.» .Det är således af betydelse att
veta att det var. den. Béjért’ska truppen, som nu bar hertigens a£ Épernon
namn. Dé . resande trupperna följde i regeln en bestämd stråkväg, men ehuru
man ofta i de samtida memoirerna erhåller underrättelser om skådespel, soni
uppförts i provinserna, hafva dock dé der uppträdande personernas namn råkat
i glömska. Dock gifvas undantag härifrån, och ett af dem har för den fråga,
hvarmed vi sysselsätta oss, varit af största vigt. I den äldsta franska teater-
historién berättar dess författare 8 att, ehuru vanligtvis, då händelsen samman-
förde tvenne trupper på ett ställe, hvilket man sökte undvika genom en stän-
dig cirkulation, en ganska blodig osämja plägade uppstå, »hade han dock en
gång, nämligen 1638 i Saumur sett tvenne trupper komma rätt väl öiverensl
De buro Floridor’s och Filandre’s namn, emedan det var‘ af dessa båda, per-

1 Vid' skildribgen af Mad. de Longuevilles jordfästning, säger mad. de Sévigné, att
Roquette förrättade denne ■ med all möjlig värdighet. »Han var då icke alls Tartuffe.» (Lett-
res. 6, sid. 267. 1810 års uppl.)

.	2 »Tout sucre et tout miel, lié'aux femmes importantes de ces temps-là et entrant dans

tontes les intrigues; toutefois grand béat. C’est sur lui que Molière prit son Tartuffe et per-
sonne ne s’y méprit.» (Mémoires 3, sid. 381. 1872 års uppl.)	;

8 I sitt minnestal öfvét mannens brorson, akademikern Roquette.	? :

4 Pignot. 1. c.	;	>	, .

5 Lacour 1. c.

6 Chappuzeau: Le Théâtre François. Fourniers’ upplaga. Bruxelles 1867, sid. 109. '

7 Roman Cdmique, cap. II, sid. 6 i uppl. af år 1842.	.	; •

’ 8 Chappuzeau 1. c., sid. 88.
470 FRAMTIDEN. NY, FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

soner, som skådespelen DannonsOrades»,1 och de voro tillika de mest framstå-
.ende inom de båda sällskapen.» Då nu Scarron just vid denna tid vistats i
.Le Mans och sålunda efter all sannolikhet varit i tillfälle att se dessa trup-
per, ligger i dessa båda namn ett uppslag till gåtans1 lösning, ifall nämligen
/vidare undersökningar bestyrka vår förmodan att vara på rätta vägen. Hvad
då åter Floridor angår, måste vi genast afstå ifrån tanken på att i honom
igenkänna någon af Scarrons under diktade namn uppträdande figurer, allden-
,stund han under sitt eget namn förekommer nämd i Scarrons bok och bedöm-
mes . der såsom : »en stel och kall skådespelare». Återstår sålunda Filandre.
Skulle han vara den vi söka?

, i De underrättelser man från spridda håll lyckats samla om denne skåde-
spelare äro hufyudsakligen följande, Vid den tid då Scarron skref sin »Roman
Comique» var han af samma ålder som dennes hjelte Leandre, eller, närmare
bestämdt, i sitt tjugonde år. Det var en vanlig sed att skådespelarne bort-
lade sina egna namn för att antaga någon välljudande pseudonym, antingen
godtyckligt vald eller tillhörande någon roll, hvari man lyckats vinna publikens
synnerliga bifall. Så gjorde ju äfven Molière och i likhet med honom många
af. den italienska komedien äfvensom af Bourgogne-teatern2. Namnet Filandre
återfinnes i flera teaterstycken från denna tid, såsom Rotrou’s komedi med
detta , namn, Giboin’s tragikomedi Les amours de Philandre et de Marissée,
Corneilles Mélite o. a. Vår Filandre’s namn var Jean-Baptiste, sieùr de Mon-
chaingre. Liksom Scarrons hjelte var han sålunda àf adlig familj och hans
adelskap bestod icke i »endast teatraliskt glitterguld», såsom det. ofta kunde
sägas om hans kamrater, utan var af äkta, halt., Hans hustrus namn var Ange-
lique Moulnier^ hon var skådespelerska. och hennes ålder alldeles densamma,
som Scarron låter hennes moder angifva. Likheten mellan namnen Filandre
och Leandre torde vara i ögonen fallande, och hvad demoiselle Angelique an-
går, har hon hos Scarron fått bibehålla sitt namn oförändradt. Vid 22 års
ålder var Filandre teaterdirektör, hvilket kan anses förutsätta att han liksom
Scarrons .Leandre tidigt gjort sina första lärospån vid någon jesuitisk skol-
teater; att han haft verklig kallelse för den sceniska konsten synes bäst deraf
att han icke svek henne sedan han efter sin fader ärft en ganska ansenlig
förmögenhet. Först efter 35 år drog han sig tillbaka från Skådeplatsen.’ Hans
könst hade bidragit att öka fädernearfvet och han köpte sig då en landtgård i
Anjou, på gränsen af Le Maine, i närheten af den lilla staden Brissac. År

1 Hvad detta egentligen betydde kunna vi se af Chappuzeaus teaterhistoria (sid. 114).
Han omtalar nemligbn der att »annonsören», som äfven bar titel af truppens »talare», egde

att före skådespelens början helsa publiken välkommen, hvilket plägade ske i största korthet,
i fall icke några förnämare personer infunnit sig. Äfven utströdde han loford öfver truppens

medlemmar, omnämde stycken, som snart skulle komma att uppföras, och hans fyndighet togs
i anspråk derigenom att han måste söka omvexling i sina uttryck och i allmänhet söka att
hos publiken framkalla en fördelaktig stämning.

4 A. Bazin: Notes Historiques sur la vie de Molière. . Paris 1851, sid. 25 ff. — Char-
don 1. c., sid.' 56, 57.
TEATERHISTORISKA ANTECKNINGAR.	471

1680 omtalas han såsom kastellan på slottet derstädes, ett af de ståtligaste i
Erankrike, och derefter återfinna vi honom i Paris 1683, då hans titel visar
att han varit anstäld i prinsens af Condé tjenst (»officier de M. le Prince»),
men troligt är att han icke då uppträdt utan att han bibehållit denna titel
sedan en föregående tid, då både han och hans kamrater voro i Cöndés tjenst.

Han dog 1691 och begrofs den 25 April i Trêves, och hans hustru i
Brissac den 31 April 1695. Då man erinrar sig alla de svårigheter, hvar-
igenom fanatismen, blind såsom alltid,’ sökte förhindra att Molières stoft skulle
finna hvila i kyrkans vigda jord, kan det synas eget att detta konstnärspar
utan vidare omständigheter åtnjöt denna rättighet, så ofta förnekad gröfre
missdådare och — skådespelare. Vid denna tid hade dock detta slags konstnärer
lyckats till en del återförvärfva sig det medborgerliga anseende, som kyrkans
tjenare stulit ifrån dem; hvad som uppväckte desse mäns hätskhet särskildt
mot Molière, var väl icke blott skådespelarens utan än mera den snillrike för-
fattarens konst att alltför naturtroget afbilda deras andliga skröplighet i Tar-
tuffe och i andra typer af ett odödligt rykte. ' Tydligt är emellertid att Mon-
•chaingre och hans hustru åtnjöto det goda anseende, som de af Scarron fram-
stälda personerna synas hafva förtjent.

Sammanlägger man allt det anförda, så torde det visa sig1 att män har
goda grunder att antaga det Mönchaingre och hans hustru blifvit afbildade i
Leandre och den sköna Angelique. Likasom endast småningom kännedom vun-
nits om Molières typer, så kan icke heller förr än efter ytterligare forskningar
upplysningar vinnas om de öfriga Scarron’ska figurerna-

Ännu en omständighet tillkommer. Vi hafva ofvan nämt att den af Scar-
rön skildrade truppen vistats någon tid i Holland. Mellan åren 1638 och
1657 har man icke funnit något spår af Mönchaingre i Frankrike. Att han
.tillbragt åtminstone vissa af des&a år i Holland är afgjordt. Från hans vistelse
i Haag och Brüssel 1656 och 1657 hafva vi ett minne, som gör denne skåde-
spelare förtjent af en särskild uppmärksamhet från vår sida. I en handling,
daterad den 16 Dec. 1657, gifver en viss dam, vid namn Marthe Boisseau,
då bosatt i Paris, hvilken stått i så intimt förhållande till Mönchaingre att
denne nödgats lemna underhåll j ernte sitt namn åt hennes lilla dotter, honom
benämningen »drottningens af Sverige skådespelare». Denna titel, använd i en
■officiel akt, lemnar sålunda intet tvifvel om att Scarrons Leandre, original-
porträttet till Blanche s kopia, den svärmiske ynglingen Teodor Grråström från
Vestervik1, fått uppträda på scenen inför drottning Kristina; deremot torde
det blifva svårt att afgöra livar detta skett. Chardon har i sitt anförda ar-
bete tagit för afgjordt att Mönchaingre besökt Sverige; vi,äro af annan åsigt
■och skola styrka den med skäl.

Då svenska teaterns .historia Under drottning Kristinas tid icke varit hit-
tills skildrad, hafva vi gått tillbaka till sjelfva källorna. De flyta sparsamt

1 I »Ett resande teatersällskap.»
472 FRAMTIDEN. NY FÖLJD.’ FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

men äfven af de naknaste uppgifter kan man slutligen leda sig till ett omdöme
om det hela. Det är räkenskaperna, som här liksom i sä många andra fall få
erbjuda sina skelettartade upplysningar såsom ersättning för utförligare urkun-
der. Vid en granskning af Räntekammarböckerna från drottning Kristinas tid
hafva vi funnit att hofvet då ganska ofta förlustade sig med teatraliska nöjen..
Oftast äntogo de dock formen af balletter. Alltifrån drottningens myndighetsår
arbetades flitigt på ballettsälens iördningsställande. Arbetet stod under upp-
sigt af ballettmästaren Beaulieu, och salens dekorerande utfördes af mäster
Henrik Målare. Till kostymer, mattor och ljus m. m. åtgingo ganska bety-
dande summor,, och många af hufvudstadens förnämsta köpmän omtalas såsom
leverantörer för ballettens behof. Det var dock icke endast detta slags nöjen
man med begärlighet omfattade. I ballettsalen hade äfven en teater uppförts
under ledning af »arkitektören» och ballettmästaren Ant. Brunati. 1644 och
följande år omtalas icke sällan komedier, hvilka der spelades, och äfven all-
varligare skådespel hafva der blifvit uppförda. En anteckning för dén 12 Maj:
1649 t. ex visar att* en viss skomakare, vid namn Mårten Liebe, då erhöll liqvid
»för arbete till H. K. Maj:ts hoffolkz behof till sist anstellte Tragœdia här
på slottet, uti Skoor och Stöflor». Såsom häraf synes var det väl egentligen
hofpersonalen, som härvid uppträdde.. Att här stundom äfven funnos ÿrkes-
skådespelare få vi också se, och icke blott sådane lustighetsmakare som Simon
Danefält, hvilken »med sina gesäller dansade på linor för H. Maj:t på Åkes-
hof», (1643) utan äfven teatertrupper. En sådan omtalas nämligen år 1653,
då en viss Trial Parkau, sannolikt direktör, fick mottaga 600 daler s.m. »för
Comedianterne, som för Hennes Kongl. Maj:t spelat hafva». Utom denna trupp
namn as endast en komediant, som spelat 6 år förut och derför erhållit sin
vedergällning, men icke ens i honom kunna vi tänka oss att hafva funnit
Monchaingre. Han uppträdde under det i komedien väl bekanta namnet Jean.
Potage, som af fransmännen begagnades likasom nederländarnes »Pickelhäring»,
tyskarnes »Hans Wurst», engelsmännens »Jak Pudding», italienarens »signor
Macaroni» o. s. v., representerande folkets mest bekanta favorit-rätt. De buros-
af . gycklare i den burleska genren, men till dem hörde ingalunda Monchaingre.
Han spelade stora tragiska roller och vann i dem beundran, ehuru somliga an-
sågo att han icke alltid var fullt »naturlig». Kanske menades dermed att han
stundom förföll till en öfverdrifven patos, — tragiska skådespelares vanligaste
hufvudfel. Alltså —• i Sverige söka vi fåfängt hans spår, och dock bar han
sannolikt icke förgäfves drottningens namn.

Det är bekant, att när drottning Kristina lemnade sitt lands öden i vär-
digare händer och uppsökte den lockande södern, rönte hon på de flesta ställen
under sin resa ett särdeles festligt mottagande. Mademoiselle Montpensier skil-
drar på mera än ett ställe i sina memoirer teatraliska fester, som af drottnin-
gen bevistades, och hvartill förnäma personer från när och Ijerran skyndade,
för att få betrakta mindre skådespelen än den ryktbara nordiska drottningen,
åt hvilkens uppträdande man sedan i tysthet hånlog. Men äfven innan hon
KINA.

478

uppnådde Frankrikes gräns hade dessa fester tagit sin början, och detta —
just i Nederländerna, der vid samma tid Monchaingre. vistades. Kristina an-
lände till Antwerpen den 12 Aug. 1654, på Väg från Münster och Devénter.
Då hon derifrån begaf sig till Brüssel, der hon afsvor sina fäders tro, mot-
togs hon med de mest storartade festtillställningar af allehanda slag. Fryxell
berättar1: »oaktadt brinnande krig voro Mazarin och erkehertigen (Leopold
Wilhelm) nog artige, den förre att ditsända, den senare att mottaga franska
skådespelare, hvilka till drottningens förlustelse uppförde stycken på flerahanda
språk.» Då nu, såsom vi nyss nämt, Monchaingre just. samtidigt vistades med
sin trupp i Nederländerna, är det ju helt sannolikt att han blifvit sänd till
Brüssel, i synnerhet som hans trupp åtnjöt ett stort anseende, och bättre
kunde drottning Kristina icke belöna honom, än att, jernte andra sannolika
vedermälen af sin ynnest, äfven skänka honom den höga titel, skådespelarne
vid denna tid så ifrigt eftersträfvade och som ofta så lätt plägade vinnas.
Det var då här, efter vårt förmenande, en af hjeltarne i Scarrons Boman
Comique förvärfvade sig rätt att i sin titel infläta den forna drottningens af
Sverige namn.

1	Berättelser. 10, sid. 224.

Carl Silfvrrstolpe.

Kina.

Några gensagor mot gängse irrmeningar.

Om Amerikas upptäckande icke tillskyndat menskligheten andra fördelar,
så ha dock de stora politiskt-ekonomiska försök, som i det nya landet tid efter
annan utförts och de sociala uppgifter, som der blifvit lösta, gifvit folkveten-
skapen de största och värdefullaste bidrag. Mexicos eröfring står väl ännu
hardt nära som ett underverk; en’ liten flock äfventyrare kufvar ett blomstrande
samhälle, som i odling kunde mäta sig med sina angripare. De nordamerikan-“
ska indianstammarnes utrotande eller undanträngande har visat den bildade
åkerbrukarens öfverlägsenhet öfver den kroppsligt starkare, kringdrifvande jäga-
ren, hvilken småningom utdog, alltefter som nybyggarens yxa gick fram i sko-
gen och skrämde vildbrådet, sålunda beröfvande indianen hans föda. På se-
nare åren, efter negerslafveriets upphäfvande, har »den svarta frågan» ( i För-
enta Staternas inre politik till en viss grad utträngts af »den gula», eller frå-
gan pm de åtgärder, som böra vidtagas af lagstiftningen med anledning af den
474 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ARG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

kinesiska invandringen. Det problem, som nu måste lösas, är af desto mer
genomgripande art, som det eger rotfäste i en af tidens allra vigtigaste frågor:
arbetarefrågan.

Den starkares rätt, bestridd i teorien, har alltid varit obestridlig i verk-
ligheten. Amerikanarne gåfvo indianen orätt och åto ut honom, under det att
de af filantropiska skäl eller af politiska bakskäl gåfvo negern medborgerliga
rättigheter. Den svarte mannens öde torde dock blifva, att, liksom indianen, i si-
nom tid ätas ut, ty han är, till sitt innersta skåplynne, vilde. Annorlunda blir
förhållandet med kinesen. Han är civiliserad, ehuru han nu, under den upp-
rörda sinnesstämningen, brännmärkes som »hedning», ett ord som i guldgräf-
varnes mun måtte få en. egendomlig klang. Han uppträder såsom fri konkur-
rent på arbetsmarknaden och kan, på grund af sin flit, sina »små, behof» —
som hans måttlighet nämnes — utbjuda sitt arbete till en tredjedel, ända till
en femtedel af det i öfrigt gällande priset. Han är icke starkare än ameri-
kanen, men han spar sin kraft och eger det passiva motståndets segrande makt.
När han icke arbetar, sofver han, eller bedöfvar han sig, ty han vet att tanke-
ansträngning medför muskelförbränning; han kryper fram sin väg och slår sig icke
fram, ty det senare medför kraftförlust; han lyder lagarne, ty det är beqvä-
mast; han underkastar sig förödmjukelser, ty det tager tid att göra motstånd;
han låter behandla sig som en hund, ty det väcker medlidande, och han låt-
sar vara fullständigt okunnig om konstitutionens XV:e artikel som lyder:

»Förenta Staternas medborgare kunna icke beröfvas sin rösträtt till någon
deh hvarken af unionens styrelse eller statens, under någon som helst före-
vändning af ras, färg eller föregående slafskap. Kongressen är befullmäktigad
att genom lagliga åtgärder göra denna artikel gällande.»

Han har sålunda alla gudomliga och menskliga lagar på sin sida och
derjemte det stora negerprejudikatet. Skulle någon lägga honom hans heden-
dom till last, så antar han något slags kristendom eller ock pekar han på ju-
darne, som fortfarande officielt få förneka Kristus och ändock ega borgerliga
rättigheter.

Han är sålunda farlig i kristna länder, inen han är intressant, ty han
låter Asien och Europa drabba samman på ett neutralt område; men om fa-
rorna äro störst för Amerika må lemnas derhän, då utvandringen pågår rundt
kring Kinas gränser i Asien.

Då det är ett kändt sakförhållande att »hvar tredje menniska är kines»,
enär jordens befolkning uppgår i rundt täl till 1,200,000,000 och det egentliga
Kinas till minst 400,000,000 så är det blott det stora landets tillbakadragen-
het, som gjort, att man hittills icke stött på dess innebyggare utom rikets
gränser, under det att man icke kan finna en fläck på jorden, der icke en britt
uppträder som köpman eller jordegare, ehuru han tillhör en liten nation på
några och trettio millioner. Enligt senaste noggranna beräkningar har Kina icke
släppt ut mer än sammanlagdt 5,328,000 utvandrare, hvilka.fördela sig på föl-
jande kolonier: Amurlandet 20,000, Formosa 3,000,000, Filippinerna 18,000,
KINA.

475

bortre Indien 1,600,000, Malacca 150,000, Indiska arkipelagen 310,000,
Amerika, Australien och Polynesien tillsamman 230,000, hvaraf på Nord-
Amerika kommer 150,000, sålunda en jemförelsevis liten del. Huru frågan
står i Californien, särkildt i San Francisco, som på 210,000 innevånare hyser
sina 25,000 kineser, torde vara allmänt bekant för svenska läsare genom Dixons,
Trollops och Watts resebeskrifningar. Mindre känd är måhända, huruledes den
.gule mannen uppträder på de öfriga punkter, der han sammanstöter med euro-
péen1. Kinesiska rikets 250,000 qvadratmil gränsa i norr till Ryssland (Sibirien),
i vestér till Osmaniska riket (Turkestan), i söder till England (Främre Indien)
■och Frankrike (nedré Kokkin-Kina), i Öster till Amerika, i sydost till Spanien
■och Nederländerna (Filippinerna och Sundaöarna). ' Att beröringspunkter med
bebyggarne af Europas 179,000 qvadratmil icke skola vara få, är sålunda gifvet,
och att den kinesiska utvandringsfrågan tager ett .mycket Större omfång, om
hon betraktas från Gula hafvets kuster, är klart. Ryssarne hafva sedan äldsta
tider stått i godt förhållande . till. Kina och redan 1712 afgick en kinesisk
ambassad till Moskwa och Petersburg, om hvilken finnes utförlig berättelse. af
hinesisk författare. Sedan Mingdynastien år 1644 blifvit störtad och Mandschu-
tartarerna intagit tronen, som den sedan dess bibehållit, har det egendomliga
förhållandet inträffat, att kineserna i verkligheten intagit sina erofrares hem-
land på det mest oblodiga sätt, och den engelsman som nu genomridér Mand-
«churiet, skall af den ursprungliga stolta tartarstämmen endast finna en höp
-dagdrifvare som häfta i gäld och ligga i händerna på kinesiska köpmän. Det
•stolta Moukden, besjunget i ett långt, högstäindt skaldestycke af kejsar Kien-
Long (1735—95), Mandschuriets hufvudstad, är en kinesisk stad.

Det var norr om Mandschuriet, kinesen skulle stöta samman med ryssen.
Det var icke för att jaga pelsdjur, han gaf sig så långt åt norden genom
ändlösa skogar och vildmarker ; det var för att plocka gingseng-roten, fånga
trepangen „och samla en ätlig tångart. Nyligen hafva dock ryssarne förbjudit
kineserna att besöka landet, »emedan kolonierna först behöfde stadga sig».

Ön Sachalin, som länge varit en omtvistad ■ besittning, befolkades under
lång tid äf kineser; men då dessa 1868 skulle resa dit för att bryta stenkol,
blefvo de utmotade af ryssarne, hvilka senare förklarat sitt välbehag öfver ön
och der ämnade anlägga en straffkoloni för att —bryta stenkol. Likaså blefvo
4e gulé männen bortvisade från en kustö vid Wladiwostok, der de plägade
leta efter guld; då. de gjorde uppror — något för dem ovanligt — blefvo de
genast slagne. Detta hindrade dem icke att försöka sin handelslycka på andra
punkter och,’ utgående från gränsstationen Kiachta, göra de ofta resor inåt
Sibirien, ja så långt vestligt, att våra Jenisseifarare träffade kinesiske handels-
resande på gästgifvargårdar långt vester om Jenissei.

Att den opiirökande gule mannen skulle bli bättre emottagen i de briti-
ska kolonierna var gifvet. I Birma gjorde man, efter dess förvärfvande allt,

1 Ratzel: Die Chinesische Auswanderungen. Breslau 1876.
476 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

för att bereda kineserna ett angenämt hem och utstack till och med plats för
kyrkogård ät dem, innan de ännu anländt —• en åtgärd visande en vacker om-
tänksamhet hos opiihandlarne. Här trifvas kineserna väl och öfva bergshand-
tering och handel. I Singapore, som först 1819 bebygdes af• engelsmännen,
hafva kinesernas antal sä vuxit och malayernas aftagit, att mari här eger ett-
lysande exempel på huru den segare rasen öder ut den svagare :— något, hvar-
emot landets herrar ingenting ha att invända. Det synes alls icke ha väckt
engelsmännens medlidande då de stackars malayerna, hvilka endast förstodo att
fiska med ljuster, beklagade sig öfver kineserna, som förstörde fisket för dem
genom att begagna nät. År 1871 egde Singapore 97,111 invånare, af hvilka
54,572 voro kineser. Malayerna utrotas visserligen som ras, men kineserna,
lemna i deras ställe. en förträfflig kors-afvel, hvilken här, liksom öfverallt der
kinesen uppträder, utmärker sig för styrka och liflighet. Vanligen underlåter
kinesen, af ekonomiska skäl, att föra qvinnor med sig, men åtnjuter deremot.
stör ynnest af främmande folks qvinnor för sitt humana sätt, hvarvid dessa
ej äro vana. Så har han t. ex. på Filippinerna, hos tagalerna, nästan blandat
bort en hel ras, lemnande synnerligen dugtiga mestizer; men innan detta till—
låtes honom af de spanska herrarne, måste han öfvergå till kristendomen, en
lätt sak för den som i religiöst hänseende är fullständigt likgiltig. Något annat
tyckes sjelfva landet, som kinesen hedrar med sitt besök, ej vinna, ty han blir
aldrig bofast, utan återvänder till sitt eget land, så snart han riktat sig, lem-
riande efter sig hustru, barn och religion. Han uppträder visserligen någon
gång på sina utflykter till Singapore som åkerbrukare, men på ett för landet
icke fördelaktigt sätt. Han brände, nämligen af skogar och odlade peppar,
som gaf rika skördar första åren, men de andra intet, hvarefter odlingen öfver-
gafs. Handeln är dock hufvudnäringen. »Innan ännu skeppet ankrat, är en kines
ombord och gör bekantskap med köpmannen, förlorar honom icke ett ögonblick
ur sigte, förskotterar honom penriingar, utspejar hans svagheter och blir slut-
ligen égaré till lasten.» Han försmår dock. ingalunda att gripa sig an med ett
handtverk, och kan då reda sig med det knappaste utrymme, de enklaste verk-
tyg, så att all täflan med honom blir omöjlig. Så öfver allt; i Calcutta ärö
fyrahundra (90 %) skomakare kineser, i Manila 633 af 784, och i San Fran-
cisco drifvas de 214 cigarrfabrikerna uteslutande med gula män.

De kineser, som gjort sin lycka i Singapore, draga sig numera tillbaka
till Malacca och dess omnejd, öfver hvars jord och bergverk de nästan ensamma
äro herrar, och der de slå sig ner till döddagar. • Der äro de ' fria från ut-
pinande mandariner och utmärka sig för gästfrihet och mildhet samt utgifva
stora summor för välgörande ändamål.	*

Pulo: Pinang, prinsen af Wales’ ö, ligger numera i händerna på kineser
och kan i verkligheten lika litet som Singapore betraktas som engelsk besitt-
ning. På Sundaöarne hafva holländarne icke kommit så väl öfver ens med de:
gule; 1740—42 hade de till och med ett svårt krig att föra på Java, och
KINA.	477

det var ej längt ifrän att kineserna behällit ön. Man räknar dock ännu
274,097 kineser i nederländska Indien.

Men här har icke utvandningen åt söder stannat. I Australiens guld-
grufvor finner man 40,000 och i Viktoria ensamt 17,000 kineser, hvilka genom
«in förmåga att härda ut klimatet äro oçmotstândliga, och har som nämdt hela
Australiens kinesiska befolkning uppgått till den betydliga summan 230,000.
Kulihandeln i Vest-Indien och Sydamerika har tagit en betydande utsträckning, så
att exempelvis på Guanoöarne 40,000 gula dött af det osunda klimatet. Till
Ouba infördes de första kulis år 1847, af hvilka de flesta voro kineser, och
har transporten sedan pågått så, att Cuba räknar 60,000. Näst Californien
och Cuba är Peru ett mål. för kuli-utförseln; der räknar man nu 140,000.
Piere tusen voro 1872 sysselsatta på transandinska jernbanan; i Lima ha de
■egen teater och i Callao ett välgörenhetssällskap.

Som man ser, har utvandringen verkligen antagit ett fruktansvärdt omfång
och Europa angripes från både öster och vester — angripeSj ty det är som utvan-
drare, kineserna alltid gjort sina eröfringar. Ehuru varande den mest okri-
tiska nation i verlden, har den, oaktadt deras eget land, eller rättare deras tron,
varit eröfrad flere gånger, alltid uppslukat sina besegrare genom sin ofantliga
mängd och genom inflyttningar eröfrat eröfrarens länder. Så intogo de Mongo-
liet med té ; det naiva herdefolket lärdes ått dricka té, denna vara blef smänin-
tom en nödvändighetsartikel, och snart låg mongolen i händerna på kinesen,
soin villigt gaf honom årskredit pä varan och sedan tog hans jord i pant och
slog sig’ner i hans land såsom åkerbrukare och värdshusvärd. Herden och
jägaren, som alltid fly åkerbrukaren, drogo sig undan i ödemarkerna och kine-
sen framträngde ända till Kaschgar ipvid Turkestan; der stötte han på osma-
nen, soin den gången blef Vesterlandets förpost mot hunnen; der blef drabbning,
och kinamannen, som är dålig krigare, drog kortaste strået.

Kinesen kan alltså sägas uppträda som eröfrande makt och derför äro ame-
rikanare och ryssar i sin rätt, då de drifva ut honom. Han uppträder som
geting i andras kupor, jagar på andras -mark, vitjar andras nät; han bryter
icke bygd sjelf, utan besöker helst färdigbygda samhällen, der vinsten är lättare
och arbetet icke så tungt; hans åsigter om rätt och orätt äro skilda från vester-
ländingens, hans samvete är inrättadt på ett annat sätt. Derför kan vesterländin-
gen icke résonnera med honom, bör icke inlåta sig med honom, ty striden blir
ojemn; han är slugare, derför är han starkare. Den dag kulis i Vestindien
■Och den gule mannen i Californien hunnit förvärfva sig martyrkronan, är se-
gern gifven, ' ty då skola alltid några känsliga ‘själar, som vilja förbättra natu-
rens lagår, ropa pä en kinesemancipation, och när kinesen går in i kongressen
med ett par århundradens ärfda hat uti sig, då kan »den gulaTirågan» med
skal väcka farhågor för den • vesterländska odlingens framtid.

Söker man nu orsakerna till den pågående utvandringen, måste man leta
dem inom den stora muren; man talar om socialistiska rörelser, om öfver-
befolkning, allmänt missnöje med styrelsen, korruption, förtryck, dåliga, svaga
478 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

regenter och mera; men uppgifterna äro så olika och beroende af hvarje sages-
mans ställning till frågan. I en sak synes man dock vara ense: att kinesiska,
riket efter Tai-Ping-revolutionen, en af nyare tidens märkligaste- rörelser inom
folkens lif, blifvit skakadt i sina innersta grundvalar, och att ännu större rörel-
ser förestå, såväl socialistiska som dynastiska. Några hafva dock tagit dessa,
omhvälfningar och jäsningar såsom förebud till en annalkande upplösning och
hafva helt enkelt förklarat kinesiska nationen såsom dömd till undergång, då
den, under ett «förmenadt längre stillastående, småningom börjat upplösas,,
under det andra, genom att ensidigt hålla sig vid utvandringsföreteelsen, i sina,
farhågor korat kineserna till verldens blifvande herskare. Denna förra mening,
som är* ganska? gängse, härrör af de sedvanliga fördomarne mot Kina, hvilka
mest grunda sig på bristande kännedom om verkliga förhållandet. Det är vår
afsigt att söka i några punkter belysa frågan om Kinas förtbestående såsom
nation samt att bemöta några af de mest oriktiga föreställningarna om det kine-
siska folkets verkliga ståndpunkt i religiöst, politiskt och socialt hänseende,
litan att förf, af denna uppsats derför vill ensidigt uppträda till deras. försvar
eller göra sig misstänkt för att i ett och allt vara deras bëundrare.

Kina har städse väckt nyfikenhet, vissa tider öfverdrifven beundran, stun-
dom leda och afsky,. hos mindre bildade folk nästan alltid löje. Man har
varit böjd att finna orsaken till detta ständigt nya deltagande i den omständig-
heten, att Kina varit så litet kändt och tillgängligt, att det genom sin afsön-
dring från den öfriga veflden bibehållit det intressantas och hemlighetsfullas
slöja. Än i dag upprepar man med anspråk på trovärdighet, att vi öfverhuf-
vud ingenting veta om det underbara landet. Och ändock har Kina varit kändt.
i alla tider ! Marcus Antonius skickar sändebud till »silkeslandet». för att knyta,
en handelsförbindelse, som dock ej leder till några resultat. Nestorianerna in-
förde kristendomen i Kina redan 635; i en stad i Nankingstrakten funnos år
1274 två kristna kyrkor, hvilkas ruiner ännu äro i behåll, och nestorianen
Mar-Saschis var guvernör i den onämda staden. Araberna hafva béskrifningar
om resor, .i Kina företagna 850—77, och funno dessa resande en redan myc-
ket gammal moské i staden Canfu (Kanton); då Gengis-Khan grundade den
mongolisk-tartariska dynastien, besökte araben Ibn-Batuta Kina; , år 1704 be-
sökte Pater Gàzani én judekoloni i Li-pai-sse, hvilken funnits der sedan ur-
minnes tider och så förlorat traditionen om Jesus, att de förvexlade honom med
Syrach; för öfrigt hade de sin synagoga och sin stora heliga bok och alla cere-
monierna. År 1246 skickar Innocentius IV munken Giovanni Carpini för att
vinna tartarer och kineser för kristendomen, hvarvid den påfallande likhet, som
förefinnes mellan buddhaismens och katolicismens kyrkobruk, gjorde apostelen
mycket nöje, emedan han. antog att kristendomen redan var införd. Samma^
misstag gjorde för öfrigt den år 1258 af Ludvig den Helige utsände Rubricus.
Under mongoliske .tartaren Kubilai-Khan,' som eröfrade Kina år 1280, företager
KINA.

479

Marco Polo sin resa och blir khanens gunstling; hans beskrifning öfver Kina
är än i dag en bland de tillförlitligaste och bästa källorna. År 1288 skickar
Nicolaus IV Johan af Corrino, och denne är den förste, som lyckas vinna mark
för den romersk-katolska läran gent emot nestorianernas protester ; han bygger
en kyrka samt låter gjuta klockor till tornen. Döpningar bedrefvos i stor skala
och latin lästes i de kristna skolorna; 1516 kommo portugisiska handelsfartyg
till Kanton, men uppförde sig som röfvare, och lärde kineserna att frukta och
hata europeer. Mot slutet af 1500-talet kommo jesuiterfäderna Ricci, Schall,
och Verbiest till Kina och vunno genom sina matematiska kunskaper stort an-
seende och höga embeten hos kejsaren. År 1692 fingo de kristne af kejsar
Kang-hi religionsfrihet, och kejsaren skref sjelf traktater till kristendomens
försvar; de kristnes djerfhet steg och påfven började skicka bullor och bann
mot kejsaren, hvilket .hade till följd kristendomens förbjudande genom edikt af
1723. Den lifligare förbindelse som sedan genom de Ostindiskä kompanien
uppstått mellan Kina och Europa har frambragt en hel väldig literatur, som
dock hade arbeten sådana som Mendoza’s Historia del gran Reyno de la China
1585, och Kircher’s China Illustratà 1667 med flera att bygga på. Sedan
1860 är Kina öppet, alla dess hemligheter afslöjade och befunna redan förut
vara det, alla gissningar bekräftade och alla misstag rättade. En kinesisk bib-
liografi, utgifven 1876 i Shanghai af P. G-. och O. T. v. Möllendorff, upptager
namn på 4,639, på europeiska språk, tryckta arbeten om Kina, men i trots af
allt detta ; vidhåller man som en trosats att ingenting är med säkerhet kändt
om det underbara landet.

Sanna förhållandet är snarare, att ämnet är så godt som uttömdt och ma-
terialet så öfverflödande rikt, att man vid första försöket att intränga i kun-
skapen om »midtens rike» blir försatt i stort bryderi, då den ena författaren
alltid som uppslag till sin bok har en nedrifning af föregångarnes arbeten.
Derföre hafva också sinölogerna, för att gå midt igenom frågan och få en klar
och pålitlig föreställning om saken, för länge sedan vändt sig till sjelfva ur-
källan, den kinesiska literaturen, hvars förnämsta verk i denna stund kunna
läsas på de flesta europeiska språk. Men äfven detta har man redan lagt bak-
om sig, och sedan lärostolar i kinesiska språket blifvit upprättade vid universi-
teten i Paris (sedan 1815), London, München och Berlin, har Sinologien blifvit
en vetenskap, som. icke stannat vid öfversättningsarbeten, utan dels ingått på de
finaste analyser af språkets syntax, dels på det etnografiska och arkeologiska
området anstält forskningar rörande Kinas äldsta historia och urinnevånare,
hvarvid man kommit till högst öfverraskande resultat, alltför öfverraskande för
att, innan ännu grundligare undersökningar bekräftat dem, man skulle våga
framlägga dem för att begabbas.	,

Bland oriktiga meningar om Kina, inhemtade hufvudsakligast, genom mis-
sionärer och vandrande sjömän, äro dessa de allmännast utbredda och djupast
inrotade: att Kina, efter en viss blomstring långt tillbaka i tiden, skulle ha
stannat i utvecklingen och blifvit der stående ända intill våra dagar, hvarvid
480 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
man pä samma gång förnekar landet en historia och antager, ait det genom sin
afsöndring från den öfriga verlden icke haft något inflytande på den stora ut-
vecklingen; vidare: att en fullständig despotism, som skulle herskat sedan ur-
minnes tider, varit den ena orsaken till stillaståendet, att fullkomlig irreligio-
sitet eller utbildad ateism samt likgiltighet i andliga ting varit den andra or-,
saken. Härtill läggas upplysningar om, att Kina icke eger någon konst, en-
dast en prosaisk nykter literatur, som än i dag är densamma som för 2,000
år sedan; att folket är ett smutsigt, girigt, lastbart, trälaktigt slägte, som för-
tjenar att gå sin undergång till mötes.	'

Kinas historia skall vederlägga en god del af dessa påståenden.

Liksom all* historia förlorar den sig tillbaka i myternas och fablernas dun-
kel. Sagorna berätta om tre kejsare, hvilka omkr. 2,600 år före vår tid-
räkning skola, hafva gifvit landet dess första civilisation. Den förste, Fo-Hi,
säges hafva infört vissa handtverk, den andra, Schin-Nöng, är åkerbrukets upp-
hofsman och den tredje, Hoang-Ti, skall hafva delat landet i nio områden, af
hvika ett odlades för statens räkning; derjernte tillskrifves honom uppfinningen
af 6O-års-cykeln, hvarpå den kinesiska tidräkningen grundar sig, samt af skrift-
tecknen. När detta senare stora under skedde, »då», säger en historieskrif-
vare, »voro himmel, jord och alla gudar i rörelse. Underjordens invånare greto
i natten och himmel en regnade mogna skördar af glädje. Efter uppfinningens
fullbordande började menniskohjertats ränksmideriér att arbeta; falska historier
tilltogo dagligen, strid och split vann insteg och äfven bedrägligt språk upp-
kom, hvilket bragt så mycket ondt i verlden. Derför greto de dödas skuggor
i natten. — Men från skrifkonstens uppfinnande framgingo äfven goda seder,
höflighet i umgänget, o'ch musiken; förnuft och rättfärdighet kommo till ljuset;
eamhällslifvets vilkor blefvo belysta och lagar stadgade; ståthållare hade reglor
att följa, lärjungar auktoriteter, som de vördade, och derför regnade himmelen
mogna skördar.»

Härpå följa »de fem monarkerna» med en lika fredlig och okrigisk hi-
storia som de tre kejsarnes. Under den sista af dessa, Schun, skall en stor
flod ha egt rum, hvilken af några författare sättes i sammanhang med den
mosaiska traditionens. Med Yu, som för sin förtjenst om öfversvämningens
hämmande blef vald till regent, börjar den första dynastien, Hia, hvilken
följes af dynastien Schang. Denne senare skall hafva dött ut 1,100 f. Kristus
och efterträddes, efter palatsfevolutionén, af TcÄew, under hvilken Lao-Tse,
Fong-Fu-Tse och JBùddhà uppträdde och med hvars annaler Kinas historia bör-
jar, upptecknad af Kong-Fu-Tse i den femte af Kanoniska böckerna (King),
kallad Tschun-Tsieu (höst och vår). . Efter Kong-Fu-Tse’s död 477 f. Kristus
uppstå stridigheter mellan vasallerna och kejsaren, hvilka fortforo till 231 f.
Kr., då SchFïïoang-Ti af Tsïn-dynastiën grundlägger det kinesiska väldet. Under
denne regent, en af de väldigaste personligheterna i Kinas historia, börja hunnerna,
norr om Kina, att röra på sig, och till skydd mot dessas härjande angrepp låter
kejsaren anlägga den stora muren. Samme regent anställer ■ den stora bokförstö-
. KINAkc'V; I 7/ .Zn : i : - / ri 481
ringeji för att utplåna minnet af sina företrädares bragder, ^amt skickar jde
första kolonisterna till Japan eller till, Amerika \ Ifrån denna’tid fram till
1644, då mandschuerna eröfrade Kina,, har landet'haft femton ’dynastiombyten,
(då t., ex. Frankrike under samma tid endäst haft två), och’. en gång : värit er-
öfradt^ af mongolerna under Kubilai-Khan 1280—1334, samt dessutom. varit
skakadt af, inre sociala hvälfningar såsom den , i elfte århundradet, då refor-
matorn Wang-Ngan-Sche uppträdde såsom ledaré af ett socialistparti,' hvilken •revo-
lution åtföljdes af en utvandring, som anses vara impulsen till folkvandringarna,
mongolernas rörelser mot yester och G-engisrKhans uppträdande., Kinas historia
är med ett ord ett enda stort reformationsarbete, som . fört landet framåt, och
om äfven efter mandschuernas eröfring det efter förmenande legat i dvala i två
hundra år, så visa dock de sista stora händelserna med Tai-Ping-upproret
1851—65, att folket icke sofyit, ty denna revolution hade en politisk sida,
den var ett landets befrielsekrig från främmande eröfrare, hvilket utföll till de
senares fördel, endast genom europeiska makters mellankomst, och hvilket un-
der långa tider i det tysta .var förberedt genom otaliga revolutionsklubbars
samarbete. Kina uppträder .aldrig som . eröfrande utan .endast i försvarskrig
mot barbarerna för civilisationen,, och .har sålunda alltid arbetat i samma syfte
som Europa. Huru mycket detta senare står i skuld till Kina för sin bild-
ning, är;. ännu oafgjordt, men säkert är att mongolerna på 1100-taîet upp-j
trädde med .bombkanoner mot Europa och att tryckta böcker funnos .på 1000-
^^t?, då förbindelsen med vesterlandet var ganska liflig, ja. en,författare uppger
bestämdt, att kinesiska böcker funnits i Europa, långt, innan boktryckerikonsten
der uppfans. Hvad stillaståendet beträffar, är , derm ed icke så farligt. Kinas!
verkliga historia..börjar 722 f..Kr‘., sålunda 54 år efter första 'olympiaden, $ 1
år efter Roms grundläggning. , Huru står det till, med Greklands och Italiens
utveckling under, de senaste, århundradena?. Jemförda med Kina kunna måhända’
dessa länder med större skäl kallas Mö,da», liksom .deras språk; de.upphöra
båda, efter en tynande tillvaro, att öfva inflytande på den. verldshistoriska .ut-
vecklingen strax i början af vår tidräkning, då deremot Kina än i ,dag fort-,,
lefyer på egen mark, talar; sitt eget språk, utan att ha lånat något af sin. od-
ling från främmande folk, och detta under en utländsk .dynasti, hvärigenom
ådagalägges att, åtminstone i detta land, furstarnes historia är en och folkens '
en1 annan. '	''	• .r ■ :	i

Hvad det despotiska styrelsesättet angår, 'hvilket uppgifves såsom ursäk-

1 På en af sina resor kom kejsaren ner till hafvet och stannade på stranden, intagen
af beundran. Då framträdde en prest af förnuftets dyrkare och sade: »på öarne hinsidan;
oceanen: växer çn prt, som förlänar odödlighetens gåfva. Schi-Hoang^Ti,. som alltid var be-
gifven på att utforska nya ting, gaf genast befallning, att ett.lika antal ynglingar och flickor
skulle begifva sig dit. De stego ombord, men en fruktansvärd, storm öfvérföll dem, och blott1
ett fartyg kom tillbaka». Jfr Gützlaffs Geschichte des Chinesischen Reiches ... Heräusg. v.
K. F.: Neumann. Quedlinb., Lpzgf 1836. Se äfven D’Hervey de Saint Denys: Mémoire sut'
le Pays connu des Anciens Chinois .sous lé nom 'de Pou-Sang, r: Paris 1876; jr

Framtiden, 1877.	g J
482 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

till det förmenta ■ stillaståendet, så är dermed icke lieller så stor fara.: Kejsa-
ren är visserligen enväldig och åtnjuter i det hela samma vördnad som ryské
ezarén, men icke mer. Vid hans sida stå tvenne riksråd. Styrelsen sönder-
faller i ' tre afdêlningar, nämligen den högsta statsstyrelsen i ■ Peking samt ’ pro-
vinsernas-och koloniernas ; styrelse. Regeringsdepartementen äro sex. Centra-
lisatiönen är fullständig och ■ monarkien skulle sålunda styras af en enda per-
sonlig vilja, då ingen representation ens till namnet finnes, om icke andra mot-
vigter fuhnos, hvilkà i de europeiska staterna icke hafva någon motsvarighet.

Öfver hela .regeringsmaskineriet står nämligen censur styr elsen. Den har
öfverinseehde öfver folkets seder, öfver tjenstemännen, ministrarnes och fur-
starnes uppförande, och enhvar ända upp till kejsaren måste af höra censorer-
nas föreställningar, ' hvilka ofta kunna vara skarpa nog, då intet ansvar drabbar
den r föredragande personen. Vidare finnes ett framställningarnas palats i ett
slags kassationsdomstol, som till första riksrådet eller kejsarens hemliga råd af-
gifver de berättelser, som ingå från provinserna, och de klagomål, som anföras
Öfver fälda doniar. Ärftlig adel finnes ej och kejsaren måste taga sina civila
émbetsmän endast bland dem, som inför de lärdas samfund, aflagt föreskrifna
kunskapsprof; den enda aristokratien är bildningens. Rikedom medför ej rang
eller anseende; de civile embetsmännen ega högre rang än de militäre. Härtill
kommer en högt utvecklad kommunalstyrelse; byalagen välja genom allmän om-
röstning inom sig en byfogde, som är ansvarig för uppbörden, bestrider en
fredsdomares kall, är polismyndighet samt medlare mellan folket och mandari-
nerna. Det ligger i allt detta något humant, patriarkaliskt i styrelsesättet;
kejsaren betraktar sig som landets »far och mor»; att godtycket hos embets-
männen skall herskä och att dessa, som äro illa aflönade, tillåta sig utpress-
ningar, är en beklaglig sanning, men visar att Kina ej är embetsmännens för-
lofvade land, såsom uppgifvits, och icke heller är öfverlupet af sådana, då de-
ras antal på 40-talet ej öfversteg 14,000; jemför härmed Sveriges 19,000.
ecklésiastike och civile embetsmän 1850, innan jernvägarne öppnats! Folket
klagar icke öfver politiskt tvång och eger en otrolig frihet att yttra sig i
tryck; ty så snart någon åtgärd af regeringen misshagar dem, regnar det bro-
chyrer, satirer och i. synnerhet anslag på knutarna.

Lagarne äro i allmänhet milda. Att kroppsstraff, hvilka icke anses van-
hedrande, förekomma oftare än fängelse, är en nationalvinst, och folket finner
sig godt vid sin bambu. Ett omdöme, afgifvet i Edinburgh Review år 1810, då
Gr. Stauntons öfversättning af Kinas strafflag utkom, må gälla mer, då det ut-
talas af engelsmannen, hvilken icke är Kina-mannens vän eller beundrare.

»Då vi från Zendavesta eller Puranas fästa vår blick på den inre halt af
förnuftighet, och praktiskhet i denna kinesiska lagsamling, så är det liksom man
kommit i ljuset från mörker, från vidskepelse och vanvett till klart förstånd,-
och huru vidlyftiga, och småaktiga: i enskildheter dessa lagar än må vara, så‘
känna vi dock knappast en europeisk lagbok, som är så rikhaltig, så följdriktig
.. <•.:	•- t-' KINA. .	/ :. • , r /.	483
eller så fri från ränksmideri, bigotteri och dikt sota denna1.» Karakteriskt
för det så att säga gemytliga sätt, hvarpå kejsaren tar sitt émbéte, är den
förträfflige kejsaren Kang-His’ (1661—1722) svar på censorernas klagomål öf--,
ver provinsdomstolarne. »Alidenstund menniskan är benägen att låta vilseleda
sig i fråga om sina egna fördelar», säger han, »skulle tvisterna aldrig taga nå-
got slut och den ena hälften af nationen knappt räcka till att afdöma dén an-
dras tvistémål. Jag vill derföre, att alla som vända: sig till domstolarne, skola^
blifva behandlade utan misskund och så, ätt hvär öch en får afsmak för rätte-
gångar och darrar vid tanken på,att inställa sig för en öfverhetsperSon. På detta
sätt skall mari upprycka det onda med rötterna; ty redliga medborgare, hvilka
råka i misshälligheter med hvaran dra, skola uppgöra saken som bröder, i det
de öfverlemna sin tvist till byfogden och gamla erfarna mäns skiljedom. Den
stridslystne, halsstarrige och oförbätterlige vederfares dereinot rättvisä, när han:
förtrampas af domstolen.»

Hue, den’välvilligaste och kanske mest sakkunnige Kina-ihissionären, som
meddelar uppgiften, tillägger att kineserna äro ganska pröeesslystna i all sin
fredlighet och att kejsarens svär verkade ganska godt.

Det patriarkaliskä förhållandet mellan sjelfherskaren och folket uppen-
barar sig i den öfver hela landét påbjudna lagen, att i hvarje stad och by
deri l:ste och IS^de i hvarje månad skall uppläsas ett stycke ur Kang-Ris’
Heliga Edikt*, bestående af sexton maximer af moraliskt och ekonomiskt inne-
håll med kommentarier af hans efterträdare Young-Tching och utläggningar af
en saltverks-intendent Wang-Yeöu-Éo. Sanningarna äro ganska hvardagliga, men
stilen är alls icke officiel, utan utmärkes. af en ganska hög gràd af »bonhomie.»
»Folk och krigsmän», heter det bland annat, »ehuru I af naturen ären dumma
och okunniga, saknande förstånd och icke egande begrepp om förnuft och rättvisa^
så hören Ï dock af känsla för er familj och äf omtanka för er sjelfva fatta
den sanning, att om lagen en gång får er i sitt nät, tusen obehag äro er.
beredda. Är det då icke bättre, att I rensen era hjertan och ångren era
fel i nattens tystnad, än att afvakta det ögonblick, då I hemfalleri under kap-
pen för att upphäfva gräsliga tjut? I stället för att ruinera er och förtära
allt hvad I egen för att slippa undan straff, som äro oundvikliga, skulle det
icke vara bättre att aflägga edra laster, återgå till dygden, icke öfverträda la-
garne och sålunda sätta er person och er familj i säkerhet.»

Kinesernas fri- och rättigheter äro ganska stora, och mången konstitutio-
nel monarki i vesterlandet har ;det icke bättre stäldt med friheten; religions-
frihet, tanke-, yttrande- och tryckfrihet, kommunalrösträtt, petitionsrätt, frihet
från en ärftlig adels tryck och frihet från inhemskt militärvälde äro förmåner,
som äro ganska afundsvärda och som tillika äro en motvigt mot ett enväldigt

1	Ta-tsing-léu-lee; the penal code of China; translated by sir George T. Staunton 1810.

8	The sacred Edict, William Milne, London 1817.	:	.
484 FRAMTIDEN. NT FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HAFT.

styrelsesätt och centralistion i förvaltningen. Kina eger i verkligheten större
frihet än Frankrike under andra kejsardömet med dess lagstiftande församling,
senat och folkomröstning.

Att .gifva en klär framställning om de religiösa förhållandena i Kina, är
en rätt svår sak, .då uppgifterna från de katolska och protestantiska missio-
närerna ärö så stridiga och desSa t. o. m. uppträdt fiendtligt mot hvarandrä
på den främmande jorden samt derigenom skadat sin sak. Dock måste man
obetingadt gilla katolikernas tillvägagående i det fallet, att de sökte sin publik
bland de bildade, vid hofvet och lyckades under Kang-Hi vinna denne furstes
personliga tillgifvenhet, då deremot protestanterna, , vanligen mycket obildade,
sökt draga på sin sida det lägre folket^ hvilka äro lättare att leda. Om vi
dock tills vidare lemna de teologiska striderna å sido ' för . att först se till,
huruvida det kinesiska folket är så irreligiöst ; och om de verkligen äro sådana
Dateister», som man påstår, måste vi gå till urkunderna. , _	r

I Kina bekännas tre religioner, men någon statsreligion finnes ej. Detta
plägar anföras som bevis på nationens religiösa likgiltighet. Styrelsen och de bil-
dade bekänna Kong-Fu-Tses upphöjda läror,. hvilka innehållas i Sse-Chou^ De
fyra klassiska Böckerna, hvilka till en del grunda sig på de af Kong-Fu-Tse
samlade Wu-King . eller De fem kanoniska. Dessa skrifter kunna än i dag lä-
sas med uppbyggelse af hela verldens t folk, utan att någons religiösa eller sed-
liga känslor såras, ,ty de innehålla endast skaparens och dygdens lof samt gyl-
lene lefnadsreglor. Det har varit. en svår sak för de kristne att komma på
de heliga böckerna med hedendom och långa och klyftiga strider fördes, tills
man trodde. sig ha funnit spåret. Tien,. ett ofta återkommande ord, betyder
himmel, men begagnas i de heliga böckerna i samma bemärkelse som skaparen.
Så säges i Meng-Tse.) den fjerde af de klassiska böckerna: bok. V del. II,
kap. 1: »Himmelens. plan, då den skapade menniskoslägtet, var denna etc.»,
och i samma bok V,, del I kap. VI: »Hvad som sker utan menniskans gö-
rande och låtande, det är från himmelen. Det som händer utan menniskans
vilja, det sker på himmelens befallning» o. s. v. Nu begagnades emellertid
Tien i kalendern, och astronomien heter Tien-Ven^ himmelsvetenskapen, alltså,
menade missionärerna, dyrkade kineserna den synliga himmelen och voro hednin-
gar och borde omvändas. Upplysta jesuiter voro icke med om denna enfaldiga
slutledning, utan hänsköto saken till kejsaren. Denne lät ett edikt utgå, hvil-
ket ännii förvaras î arkiven, hvari det heter: »Man bringar icke den synliga
och materielä himmelen offer, utan endast och allenast himmelens, jordens och
de skapade tingens herre (liksöm kejsaren Tchaö-Ting så kallades af namnet
på det pälats der Hans Majestät visade sig i sin största glans), derför bära
också alla taflor, inför hvilka man offrar, påskriften Chang-Ti, d. ä. den hög-
ste Herren. Af vördnad vågar man icke att nämna honom vid hans namn,
utan plägar anropa honom under himmelens namn.» Mandarinerna och de lärde
.■	: - , , '	kina. < : . /	.	485
yttrade likaledes sin förvåning öfver att man i Europa kunde tro, -att de dyr-
kade ett väsen utan lif, sådant som den synliga himmelen. »Huru», sade de,
^skulle vi tro, att hvarje familj. har : ett hufvud, hvarje stad en ståthållare,
hvarje provins en vice-konung, hela riket en oinskränkt hérre, och ändock ett
ögonblick tvifla på, att det fins en första intelligens, ett högsta väsen, en oin-
skränkt. herskare öfver, yerldsaltet, som styr med vishet och rättfärdighet?
Lära våra gamla skrifter annat, hafva våra äldste vise lärt annat1?» Detta
uttalades år 1700, och ännu 1845 påstår Qützlaff i sin kinesiska historia, att
Jsinesen menar med Tien den : materiela himmelen och skrattar åt idén om ett
högsta väsen! Detta kalla vesterländingar mala fides. <	.

Statén aflönar icke presterskap, men söker genom edikter motverka vidskepelse
och afguderi samt uppträder både i strafflagen och i det Heliga Ediktet såsom be-
skyddare. af den rena läran om det Högsta väsendet gent emot Buddhas och Tao-
iTses afguderi och bedrägliga funder, hvilket visar ett ganska lifligt om ock mera
humant nit. Buddhaläran, till hvilken vi strax återkomma, är oss väl bekant, icke
så kanske Ldo-Tse's eller Lao-Kiuns. Denne filosof lefde omkring hundra år före
Kong-Fu-Tse och skall på sina vandringar ha kommit långt vester ut. Liksom
pythagoreerna och platonikerna antager han såsom första orsak förnuftet. »Före
Kaos, som föregick himlens och jordens skapare, gafs det ett enda väsen,
omätligt och tigande, orörligt och likväl oupphörligt i verksamhet: det är
verldsaltets moder. Jag är okunnig om dess namn, mea jag betecknar det
med ordet förnuft. .Menniskan har sin förebild i jorden, jorden sin i himlen,
himlen sin i förnuftet, förnuftet sin uti sig sjelf.» Lao-Tse’s åsigter inhehål-
•las i Tao-Te-King, »Vägen till dygd.» Eduard von Hartmann inleder sin anmä-
lan af den tyska Öfversättningen, 1870, på följande emfatiska sätt:

»En uråldrig helgedom från den bortersta Orienten öppnar sina portar och
tillropar den häpnande vesterländingen: träd in, äfven här finnas gudar!
Icke en vredgad, nidsk, blodtörstig Gruds helgedom, icke vanhelgad af en pre-
sterlig herskarlystnad, söm vill öka sitt kast-välde på folkets bekostnad, n,ej,
en den Evige, namnlöse. Gudéns helgedom, som alla känna och dock ingen för-
mår nämna, en stilla församlings fridlysta tillflyktsort, ett tempel af* skönaste
och renaste humanitet, blott så mycket anlupen af oricntens kontemplativa -,
quietism, för att man der skall finna den lugna hamn, till hvilken den af li-
delsernas stormar och dagens små intressen maktlösa menniskan kan taga sin
tillflykt. Bekant är det lugnande inflytande, som Goethe erfor af Spinozas
»Etik» ; - äfven här hafva vi ett verk, som kallar sig etik, och dock, liksom
Spinozas, i sin första del är metafysik; äfven här en sträng panteism af det
ena, absoluta (Tao)\ men hvilken skilnad med all likhet! Då Spinoza är ett
stelt, hårdt mejsladt Medusahufvud, som blickar förstenande på oss, så före-
faller Lao-Tse som en gammal freskobild med halft urblekta konturer, men en

1 J. G. Kroger. Abriss einer vergleichenden Darstellung der Indisch — Persisch —
und Chinesischen Religionssystemen. Eisleben 1842.
486 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
bild af förtrollande skönhet och vekhet,; pä hvars hjertvinnande älsklighet och
mildhet man icke kan se nog länge.» '

Vitsordet må gälla, men förhållandet är, att de bildadé kineserna, som en
gång vant sig vid Kong-Fu-Tse och hans lärjungar, icke brytt sig om Lao-Tse,
utan att denne fallit i händerna på folk, som ur hans missförstådda läror ut-
bildat eri skola af tockentydare, alkemister, charlataner och astrologer, hvilka
leda den okunniga delen af folket, som icke anslutit sig till buddhaismen. *

Kang-His 17:de maxim lyder:'»Undertryck främmande läror för att upphöja
den rena läran», och kommentarierna och parafrasen belysa närmare styrelsens
ställning till dd-båda sekterna och till kristendomen. Sedan kommentatorn be-
funnit riktigheten af de båda sekternas, Tao's och Fo’s läror i teorien, tilläg-
ger han: »Senare uppstod en klass af kringstrykande personer, sorri stulo dessa
sekters, namn och förderfvadé deras läror. Summan af .hvad de göra, är att
spå olycka . och Jycka, i afsigt att göra i köpenskap, ined siria spökhistorier och
sin; obepröfvade lärdom. Först narra de. af folket deras periningar för att göda
sig sjelfvä, derefter samla de menigheten för att bränna rökelse, vid hvilka sam^
mankomster både män och qvinnor infinna sig.» Och i:parafrasen:' »I sägen,
att tjena Fo är ganska välgörande; att om I brännen pappersmynt, frambären
offer, och hållen fastor inför Guden Fo s ansigte, skall han afvärja olyckor,
•utplåna edra synder, öka er lycka och förlänga ert lif! Tänken då! Från
gamla tider är det sagdt: »gudarne äro förnuftiga och rättvisa.» Vore Fo en
sådan gud,' huru skulle han kunna älska ert gullpapper, och era offer, som
skola' förmå honom att beskydda er! Om I icke brännen gullpapper och bä-
ren offer till hans altar, menen I att guden Fo skall bli' missnöjd med er och
skicka sina straffdomar öfver er! Är det så, då är guden Fo en lump! Låtom
oss taga till exempel er distriktsmandarin ! Skullen I aldrig gå och göra er
till och smickra honom, så skulle han ändå om I voren hederligt folk och
uppfylden era skyldigheter, nog visa er uppmärksamhet. Men om I öfver-
träden. lagarne, begån våld och gören andra orätt, skulle han visa sitt missnöje,
om I ock på tusen sätt’ sökte smickra honom,* och nog ofelbart befria sam-
hället från den . pesten!» Af detta framgår väl, att styrelsen söker motverka
allt charlataneri i religionen, och få regeringar hafva väl yttrat sig så oförbe-
hållsamt om de falske profeter.

Hvad nu kristendomens ringa framgångar i Kina beträffar, så har den
djupare orsaker än en allmänt antagen religiös likgiltighet. Då katolske mis-
sionärer första gången kommo till Kina, funno: de en så påfallande likhet mel-
lan sina egna och buddhaisternas religiösa bruk, att.de trodde landet vara.kri-
stet, och på frâgaw hvem Buddha; var, svarades : han är menniskornas frälsare.
Som bekant, finnas många punkter i hvilka kristna och buddhaistiska traditio-
ner sammanfalla. Buddha är född af en jungfru omkring 960 år före Kri-
stus; han döptes och erhöll namnet ,Arddha-Schiddi; Baburenu, hans lärare,
blef snart satt i förlägenhet af sin lärjunges frågor, och då läraren blott kunde
indiska språket, undervisade honom hans lärjunge i femton andra språk. Se-
i	. kina., .	vz .-zzzzz 487
dernaera skilde han. sig, från. samhället ; och begaf sig ,i ödemarken, der han blef
Utsatt för frestare; .när han, sedan i Benares uppträdde som profet,,kallade han
§ig Sakyä-Munh Ber nedslog han i en, disputation öfverstepresten; han uppr
pätter derefter sina moraliska grundläror’ och de .tio budorden; .l:o)i icke5 döda;
2:o) icke stjäla; 3:o) vara > kysk; , 4:o) .icke bära falskt vitnesbörd; 5:o); içke
ljuga; 6;o) icke svärja; 7;o) undvika alla orena : ord; 8 : o), vara oegennyttig;
9:o) icke utkräfva hämd,; 10:o) icke..vara vidskeplig. ’,Han afled vid åttie, år$
ålder,, .sedan han, tagit. afsked af . sina lärjungar och profeterat, om en, annän
Buddha, : sQm skulle uppträda. 5,000 år senare.. Buddhaismen. är genomträngd
af en anda af; saktmod,- jemlikhet och. broderlighet: »min lag är en' nådens, lag
för alla», yttrade dess stiftare.;	;	•	;	, . ,	’

; ; När nu katolikerna satte ’ sina läror i omlopp och, förkunnade, evangeliet,
om att verldens frälsare var kommen, så var detta ingen nyhet ; för ; kineserna,
och .derför uppstodo många svårigheter. Dessa ökades :derigenom, att buddhai-
sterna begagnade både messor, fastor, klockor,. palmer, vigvatten, radband, ; rö-
kelseja . t. o. m. ' bilder, med . brinnande ljus framför, alldeles som,:de
kristne bruka. Men man misstrodde vesterländingarne; man. kunde, icke;förstå'att-
de rest, från fjerran land endast, för att predika om en ny; Buddha; här måste
ligga några politiska eller andra intressen bakom. . Sådana funnps ’i^början ej,
förr än jesuitçr och dominikaner på 17(Q0-talet kpmmo h stridigheter och drpgo
in påfyen i saken,; hvilken hotade.;kejsaren med, bann och förklarade Kina-för
yasallstat. Då , blef förbittringen; stor. o,ch de. kristne; blefvo förvisade.,Derför
heter det också om de kristne'i ofvannämda maximer: »vestra oceanens sekt;
som ; dyrkar himlaherren; hör också till dç skadliga; men efter , som dessç män
kunna matematik, begagnar styrelsen dem; detta hören I väl betänka.» Kine-
serna ,hafva .aldrig' varit religiösa fanatici. ; De résonnera gerna om kristettdoi
men, erkänna dess vackra läror;, hafva; aldrig förföljt; de kristne för deras
tros skull, men mången gång för . deras djerfva, ofta smaklösa uppträdande,
såsom då franska missionärer reste ; genom landet, klädde i kejserliga familjens
färger,, ehuru de visste detta.,vara stridande mot -sed' och lag. De kristnes
förvisning, retade dessa, och med protestantiske missionärers' fanatiska -uppträ-
dande skadas kristendomen ,ännu . .mer, helst mindre begåfvade och mindre re?
diga hufvuden skötte saken. 'Appendix XVIII-till Strafflagen upptager tvenne
kejserliga . edikt af 1805 rörande kristendomen; de 'innehålla ganska 'kuriösa
bidrag, och visa, huru, svåra missförstånd uppkommit genom otidigt ,nit från de
troendes sida. . ‘	,	• / ; . • • .	. -z./ .. ? ,

I det andra ediktet säger kejsaren, att han låtit sitt råd .undersöka -de
kristnes böcker och deribland funnit stötande Och oriktiga saker, hyarpå föl-
jande anföreS. »I Nödvändig inledning till Läran säges: Tien-Chu,-[d. y... s.
himlaherren; är alla nationers; store konung» ; men i Helgonkalendern; säges att
»Jesus, ' sonen, är jordens och-alla kreaturs store konung» ... Är detta sanning
eller sundt förnuft? —1	1’ Undervisning rörande Äktenskap.;säges;;,att/»de
som ioke: tillhöra religionen äro intet mindre än djefvulens; slafyar.» . yÿ
485 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTÅ ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Pår étt annat ställe berättas, att idet- var én gäng en Pei-Tsed d. v. s. en
tårtarisk furste, »Som' brukade begå ’ dåliga handlingar och aldrig lyssnadé till
den vise Fo-Tsiin’s d. v’, ö. sin ’ hùstrüs föreställningar, hvilken gjorde allt för
ätt förmå honörn ätt iöke våra så dålig. En dag kommo en legion djeflat och
bortförde Pei-Tse till helvetet; och' då Tien-ChU (Gud) såg att Fo-Tsin ^t en
god och dygdig qvinha,: ■ sade han henne i hemlighet, att mannen led eviga plågor
i ett eldhåf.» Man tillägger, àtt de söm iöke lyssna till de fromma uppma-
ningarna, skola köihinå till eviga Straff, soin Pien-Chu beredt dein. Vi upp-
répar detta ät orimligt oicli öfverdrifvet i högsta grad. — 1— 'i—; Det, är tyd-
ligt, att ' döttnä : historia , om en Pei-Tse bortförd af‘ djeflärne till Kelvetet är
gjord utan en skymt af sanning och icke förtjenar tros.» ' '

’	1 Dé kristne blefvo förvisade, ïnën icke ' underkastade någon inisshandling,
oäktädf djëfvulsdÿrkah i strafflagen belägges med étt par hundra* rapp;: man
hade aktning för dé vilseförda, och folket höll af dem, ty do Vorö Välgörande
möt‘fattiga och sjuka och togo aldrig èmiot penningar, något Som särdeles
tilltalade de af sina Bonzer ganska hårdt ëfterhâllnà kineserna. .Emellertid
•hade bredvid’ missionsverksamheten Kändél bedrifvits af vésterländingärné under
hela "1700-talet. Kineserna ville till en början ej inlåta sig derméd, tÿ Kina
behöfvér ingènting, inen europeerna behöfdo té. Jémvigt måsté åvägabringas
och engelmännén lärde kineserna röka opiiim inöt slutet åf 17 ÖO-talet. Nu
började förhållandet grumlas och snärt skulle engelsmännen med Sin samvets-
lösa handelspolitik'motverka sina egna öch dö atidra veStmakternas ärbeté på
kristendomens fält. 	 .	- ,	• - ;

Före 1767 steg hela importen af opium från Indien endast till 2Ô0 kistor.
Småningom märker ' régéringén opiets skadliga • inflytande på befolkningen och
förbjuder varan;' priset fördubblas, dét blir närmaste följden; den andra, ätt
engelsmännen anlägga • öpiiplantåger i Indien och öppna en stamlig; af sin re-
gering beskyddad sttiüggélhandel, söm pågår ända fram till 1839? I)å skickar
regeringen én män -till Kuang-Tung för att göra ett slut på öföget, och Lin,
én ädel, kraftfull kärakter, som iaSt beslutat att rädda sitt fädernesland från
undergång^ utsänder sitt edikt. »Det är én känd sak», säger Lin till éngels-
mänhen, »att de skepp som komma till Kanton för att drifvå byteshandel, der^-
städes1 göra : god vinst.	■ Vi lemna alla vàrà varor oblandade öch
oförfalskade, att föras bort öfver häfvet . . . Visen I Er tacksamma dérför?
Han I lefvat efter våra lagär? Hän I aktat andras välfärd då J lupit efter "
egen fördel? Hvarför fören J opium hit in hvars bruk icke är tillåtet i Era
egna länder?»	:	:

' Opieth iltlémnande vägras till en början, men 20,000 kistor falla ömsb
der i kinesernas händér och komina att i historien spela samma rol som té-
kistörna i Bostons hamn. 1 Nu börja de tre ppii-krigen, mycket fulä sidor i
historien, som ’ Europa gérna skulle vilja rycka ut. Först 1860 duka kineserna
fullkomligt under ocK! euTopéernä lemna ett' hatadt och föraktadt namn efter,
de skändligheter, som derunder begingös och som man ej- gerna dröjer vid.-
i '•	■ -/ .'KINA. •	v..	489

• - Kristendomens"sak .var emellertid humera ohjelplig. »Omöjligt», säger en
Kinaman, soin läst kristna böcker och funnit dessas läror öfverensstämmände med
Kong-Fu-Tses, »omöjligt att engelsmännen äro kristna. De skulle;då icke bryta
de 'Tio Buden, icke taga våra länder och 'städer och icke ihjelslå vårt arma
folk. Vörö de kristne,, skulle de icke bryta sjette budet, icke sälja opium och
breda död öfver rikét. Äro de verkligen, kristne, så hndeivisa deäsa hycklare,
som ôfvérsÿâmma oss med sina missionärer, biblar och traktater, hndervisa dem
i deras egen kristendom, i dygdens och rättfärdighetens lära* Äfven ryssarne
kunnén I också säga, att de enligt sin religions läror ické få taga det ena
landstycket efter det andra ifrån.oss. ' Och den engelsmannén Bowring, han
är. dock den oförskämdaste. . I ett samtal med excellensen Tsien vågade han
påstå, att opium vore lika oskadligt som vårt té.» Så snart talet kom på
engelsmännen, öppnade kineserna vår katekes, pekade på de tio budorden och
sade med en högtidlig ton: »Nej, desse engelsmän äro inga kristna, omöjligt,
de äro inga kristna?!»	'	,

En särdeles egendomlig rol var kristendomen förbehållen i det stora , be-
frielse- och religionskriget, som är. kändt under namnet Tai^Ping-up^roret och
söm måste omnämnas med några ord.

Siu-Tsuen hetté. en . fattig mans son i södra: Kuang-Tung; med stor håg
för studier försökte han åtskilliga gånger att vinna .den lägsta lärdomsgraden,
men förgäfves; då hans tillgångar voro uttömda, slog han examen ur hågen och
drog .sig . tillbaka, till landet som småskolelärare; dock, medtagen af de lidna
nederlagen, föll han sjuk och led under sjukdomen af visioner, .hvilka för ho-
nom hade; full (subjektiv) verklighet; dessa fortforo att plåga honom efter till-
frisknandet • och han ansågs beröfvad sitt förstånd; härunder började emellertid
tankar ]>å én ; gudomlig sändning vakna; en olycklig tillfällighet Satte i hans
händer en af en kinesisk: omvänd, Liang-AfaH, kompilerad bök källad Keuen-
Shi-Leang-Yeu, eller i engelska öfversättningen »Good Words éxhorting the Age».
Denna ' bok, som i' mannuskript blifvit företedd d:r Morrisön och af honom
gillad, innehåller lösryckta stycken ur den- Heliga Skrift jemte några andliga
traktater.- Att Esaias’ första kapitel och Genesis första skulle göra ett lifligt
intryck på visionären, var att vänta; tillsamman med några vänner studerade
han , den underbara boken, om hvars upphof och betydelse han saknade hvarje
begrepps Vännerna märkte emellertid, ätt orden jag, vi, du, han, ofta inledde
kapitel, ' men kunde ej få reda på personen till hvilken dessa pronomina hän-
fördes. Siù-Tsuen ' framkastade vinkar om, att han nog visste hVem söm mena-
des.	Han hade ofta sett	ordet Tsuen (Jiel, all) och	trodde snart,	att det var
hans	namn.	Tredje versen af Davids 19:de psalm	återgaf han:	»Deras röst
har gått • ut	Öfver Tsuens	land» {allt land); nionde	och tionde verserné läste
han:	Tsueh	är rättfärdig	och är mer kostelig än	guld» i st.	f. »Herrans
vägar : äro sanna, allesamman rättfärdiga etc.» Då de läste beskrifningén om
'<	•	f , ■ ' -	: ■	’ •	_	•	•	'	. .	.	.

1	K. Fr. Neumann, Ostasiatische Geschichte. Leipzig 1861«
490 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA- ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

syndafloden och Sbdoms undergång, blefvö de bestörta^ då de icke visste att
dessa händelser redan passérat; det dröjde icke länge förr än Siu-Tsuen upp-
trädde söm' fullt utbildad profet under namn af Jesu yngre broder Och slun-
gade gamla testamentets fullbordade strafidoinar öfver Kina samt drog med sig
folket i stora skåror. Hvad Siu-Tsuen ville, sedan han kommit till klarhet,
var: 'att befria landet från afgudadyrkaré, införa fridens lära och dérefter ut-
rota mandschu-dynastien/ 1853 utropas Siu-Tsuen till kejsare i Nanking,
dynastien kallas Tai-Ping, Fridens Rike,1 och riket sjelft Himmelska Staten, i

Detta inbördes krig pågår ända till ISGSj då Frankrike och England upp-
träda, återigen i en skef ställning, och göra slüt på' de legitima Tai-Pingarne,
(geht : emot landets erofrare mandschuerna voro de legitima), ■ och ' släcka den
kristendomens svaga låga, som den unge svärmaren tändt.	:

En af de förnämsta orsakerna till europeernas sväfvande; omdömen om
Kina är obekantskapen' : med språket • och det är just der, i hans språk:, man
kanske träffar kinesen mest hemma hos sig.* Fördomen eller rönt af motviljan
mot kinesiskan är mycket oberättigad. Ett språk, lika gammalt som det döda
sanskrit, inen ännu i dag lefvande/ som öppnar tillträde till eh literätur rikare
och gedignare än Indiens, borde icke vara så föfsummadt,f soin det äiy oafsedt
det praktiska intresset,' som blir större, ju fleré beröringspunkter uppstå mel-
lan Östern och Vestern.' Men äfvén här ha inrotade skefva föreställningar lagt
sig med* makt emot;' män :har helt enkelt en gång för alla förklarat, att det
språket omöjligen kan läras; det skall nämligen innehålla ’80,000 tecken, ett
för hvarje ord, hvilka ingen af de infödde ännu hunnit lära sig. Nu är dér-
emot förhållandet i verkligheten följande. Kang-Hi’s lexikon, det hittills största,
innehåller 44,441 ord, af hvilka endast 24,235 kunna hänföras till de bruk-
liga;’ j em för man härmed'Johnsons engelska ordbok, upptagande omkring 50»,000
ord, af hvilka Shåkspéare, soin icke är ördkarg, endast behöft begagna:20,000 ;
och man tillika vet att en italiensk operatext, som ändock skall ge uttryck åt
rätt;skiftande stämningar, 'kan reda sig med omkring 600 : ord, och man deftill
får veta att Kinas* fem kanoniska böcker, innehållande öfver 200,000 ord, em
dast begagna 4,601 oZî’Æa kåraktefer, och Strafflagen, (i franskå öfversätthingeii
omkring 1,000 bktävsidor), éndast nyttjar 2,000 olika karakterer, så torde det
icke förvåna, om man påstår, att kännedomen om 4 eller 5,000 ord ar till-
räcklig för allå vanliga ändamål. Det störa antalet’karakterer härleder sig
helt enkelt af de många synonymerna;, så t. ex. uppger. Callery' 42 olika skrif
arter för ordet $au} kostbar, dl för tsuiij ärbar o. s. v.

Är då kinesiska språket svårt att lära? Icke svårare, måste man säga,
än de euröpeiska för en éuropéy snarare lättare än de- flesta, hvad formläran
beträffar, söm är ingen, och hvad syntaxen angår, ungefär som latinets för en
german. Stanislas Julien, den aflidne professorn vid Collège de France, lärde
sig språket på en sex månades /»cours» så, att han derefter öfversatte Meng-Tse
KÎNA.

491

och fick denLutgifven àf Société Asiatique. . Missionärerna, 'hvijka just ické
äro särdelés skarpsinnigt, folk, ; åtminstone icke de protestantiska,, anse ej språ-
ket .som- något oöfverstigligt hinder, och propagandan i Rom har:på sitt tryckeri
en kinesisk afdelning} som : skötes . af européer.	< ;

För i den : som i våra : dagar .egnar sig åt studiet af kinesiska språket,: *äro
nästan alla hinder undanröjda, ty grammatikerna och ordböckerna ärö inånga
och- förträffliga. . Man ' har dominikanern B; Varo’s grämmätika, den första,
■Arte de là lenguat ,mandar^^	Rayer: Museum	Petro-
pol. : 1730; Fourmont: Meditatiönes Ämc(e,.Paris 1737 ; P. S.: Lin'guæ Sinarum
mandarinicce et Heroglyphicce grammatica duplex. Paris 1742; Hager: Elements
of the Chinese language, London 1806; Marshman: Clavis Sinica, Serampore
1814; Morrison: A grammar of the Chinese language, Serampore 1815; Rému-
sat: Élemens de la Grammaire chinoise, Paris 1822; Gonçalves: Arte China,
Macao 1829; Prémare: Notitia linguae Sinicce, Malacca 1831; Hyacinthe Bit-
çhourin: Kitiskaya grammatica, S:t Petersburg 1838; (Gützlaff), Notices on
Chinese grammar, Batavia 1842; Endlicher: Anfangsgründe der Chinesischen Gram-
matik, Wien 1845; Premiers rudiments de la langue Chinoise, Paris 1844 (anon.);
Edkins: A Grammar. . . Shanghai 1853; D. S. D:o 2nd Edition, Shanghai 1857;
Bazin: Grammaire Mandarine . . ., .Paris 1856; Schott: Chinesische Sprach-
lehre, Berlin 1857; D. S.: Zur Chines. Sprachlehre,1868; Summers:
Handbook of the Chinese language, Oxford 1863; Lobsched: Grammar of the
Chinese language, Hongkong 1864; Isaiah: Wvoedènie w russko-kitaiskii slovar,
Peking 1869; Castaneda: Grammatica elemental de la lengua China, dialecto
Cantonés, Honkong 1869; Julien :. Syntaxe nouvelle: de la langue ' Chinoise 1, 2,
Paris 1869; Rudy: The Chinese Mandarin language after Ollendorfs new me-
thod, Senève 1872; Rosny, de: A Grammar of the Chinese language, hoodoo.
1874. Derjemte finnas 48 ordböcker ifrån Colladi’s, Rom, 1632, till Morri-
son’s, Shanghai 1876, samt handskrifna jesuiterlexicon, ganska vanliga i alla
Europas bibliotek.

Kinesiska språket är icke monosyllabiskt, skrifttecknen icke symboliåka,
tecknande en bild, icke hbller fonetiska, uttryckande ett ljud. Lika litet som
engelska språket är monosyllabiskt, derför att Pope skrifvit vers som dessa:

DÄh, if she lend, not arms as well as rules,
What can she more.than tell, us we are fools?»

eller de romerska siffertecknen symboliska, derför att I, II, III, äro det. San-
ningen ligger midt emellan och det är Tchoung-Young, »juste-milieun», man får
lära under umgänget med kinesen.

Det är för nybörjaren en förtjusande villa att tro det alla orden äro
symboler, sinnrika kombinationer af afbildningar, hieroglyfer; han ser öfver en
text och finner ett vimmel af bilder; taflor rullas upp, fåglar, träd, blommor,
dämoner, himmel, jord, luft, guldfiskar och drakar^ hus och bohag, allt om
hvartannat! Det är som en opiidröm! Men så kommer lexikonet, och då blir
492 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

bloïnïnan eit adverb,-den vackra insjön en konjunktion, sol och måne betyda
»i morgon», o. s. v. och man befinner sig ansigte möt ansigte med den hvas-
saste prosa. För att icke nu gå till en annan' öfverdrift, måste erkännas, att
efter någon bekantskap med de verkliga symbolerna, hvilka icke vid samman-
sättningar göra tjenst som ljud, man vid öfverbllckandet af en téxt, hvilken
som helst, verkligen kan se hvad den handlar om.	;	1

Alla kinesiska skrifttecken kunna indelas i sex klasser. Första klassen
äro enkla afbildningar, som under tidernas lopp enligt ornamentikens lagar un-
dergått tjenliga förändringar; dit räknas 608 tecken, af hvilka några här meddelas:

Chan = Berg.

Träd.;	i ■

Youei = Måne;

Ju = Fisk,

Ji Sol.

Khiouan. — Hund,

Om också ej mycket är qvar af de ursprungliga bilderna, så har man, dock
stort gagn af dessa tecken -7- då man en gång vet hvad de. betyda.

Ändra klassen äro enkla symboler med öfverflyttad betydelse,. till antalet
107, såsom cheou, hand, i betydelsen taga; en sol öfver horizonten = morgon,
en halfmåne == afton, något i munnen = söt 0. s. v.

Tredje klassen, -740 karakterer, och som gerna kunde gå ihop med den
•föregående, innefattar kombinerade symboler t. ex.:

Sol och måne = Glans, Ming.

. vatten = Tårar, Loui. .

Man och berg = Eremit, Sian.,

Öra i èn dörr — Höra, Wen. ..
'•<	/KINA;-,, j	v: ..	493

, Qvinna, hand och qvast = Hustru, Fou. ,

■^un ock '^ge^ “

fassen/med .omvänd W	karakterer. Sådana åro: en

hand riktad åt venster = höger, och tvärtom.	• ;

Femte klassen, innefattar 21,810 karakterer 5 det är under dem maw
träffar de flesta orden, hvilkas éna del betecknar: ljudet den andra betydelsen.
Så t. ex. heter cypress Pe; ineh Pe betyder också hvit; alla trädslags namn
äro sammansatta med , tecknet träd, Mou, (se ofvan). Sättes då tecknet hvit, Pe,
bredvid trädet, så uppstår en! sammansatt bild, der Mou förlorar sitt ljud och
Pe sin betydelse.	‘	; "

Här är således icke frågan om att taga ut rebus eller gissa gåtor, här
hjelper endast lexikon.	'

Sjette klassen innehåller 598 karakterer, hvilka äro sammansatta symboler
ach skilja sig från andra klassens endast derigenom, att deras ursprung icke
är så påtagligt, och att dé än i idag utgöra föremål för de lärdes gissningar.
Så har någon uti tecknet boningshus = ett svin under tak, dragit fram den
för. arkeologien, ej ovigtiga. omständigheten, att svinen voro kinesernas första
husdjur, ö. m. d.! : ; .:	' i '	.	■ ■	।	:

. Dessa sex. klasser hafva icke .någon praktisk betydelsé vid studiet af språ-
ket.och äro em modern uppfinning. Oumbärlig är deremot kännedomen ; om de
214 »nycklarneD, .under :hvilka språkets alla ordi sortera, och under hvilka de '
kunna sökas i ordboken. Dessa nycklar äro samtliga- mér eller mindre tydliga
symboler och beteékna kroppsdelar,' zoologiska, botaniska, minèraliska, meteoro-
logiska föremål samt husgeråd,.: egenskaper, .handlingar. Dessa 214 tecken, som
alltid öppna ordboken, kunna tjenstgöra både ideografiskt och fonetiskt; när dét
ena eller andra — det får man först veta i ordboken.

När man nu fått upp ett ord, skulle man vara färdig med dess betydelse,
om språket vore enstafvigt, men så är ej förhållandet, utan man kan ej finna
ett ords betydelse förr, än man vet det föregående och efterföljande, då man
får .leta bland alla tre ördens sammansättningar. Att detta är en nödvändig
sak med kinesiskan blir tydligt, då i nian vet att talspråket endast eger omkring
500. enstafviga ord, hvilka skola / ge lif: åt 50,000 döda teckén, äfven öm
hvarjé ord kan uttalas i fyra olika toner. Med uttalet har dock den son!
studerar skriftspråket intet eller litet att beställa, och man kan ganska väl-
öfversätta utan att kunfia läsa innan, ty skriftspråket äf för ögat och
behöfver ; ej passera örat, hvilket äfven gör att eni kines med svårighet kan
fatta innehållet af en bok, som läses högt, en brist som författare söka af-
hjelpa genom att begagna synonymer, så att man vanligen träffar två verb
eller.substantiv efter hvàrândra'af nästan samma betydelse. i > i', i' i. >
494 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Hela kinesiska grammatiken är syntax, då orden ej kunna böjas: »The
whole of Chinese grammar depends on position.» Orden radas upp från höger
till venster, uppifrån och ner, och man måste vara väl hemma i syntaxen för
att icke läsa G-alli Mathias; man måste veta, att genitiven alltid står, före det
styrda ordet, och förstå att plocka upp relativet, der man plägar finna ver-
bet i tyskan o. s. v. Följande vers ur Schi-King må tjena som ett lättare
exempel på den sammanträngda' klassiska, stilen, hvilken skiljer sig rätt betydligt
från den rikare moderna.	'	■	[

Hi,. . Hoei,
• Leda.	Kär..

Pe,
Norr.

Foung,
Vind.-

Khi,

Khi,

Eul,
Och.

W Thoung,

Tillsam-

man. .

Hang,	’O,	Phang,	Liang,

Grå.	Jaö-	(Iterativ). Köld.

Om man låter ögat fara öfver texten, upptäcker man i karakteren Foung teck-
net blåst ■= (en insekt under en bänk), i Liang en ispigg (öfvérst till venster)^
i Ju ett regn, i Siouei och Phang snöflingor, i Hoei ett hjérta (underst), i
Hao en qvinna och ett barn (antyder något intimt), i Hi en hand (till venster),’
i ChéÖu en hand. Härpå blir man ej mycket klok, men man har ändock
grunddragen af innehållet; att Pe betyder norr, Khi är pronomen is, iste, ill&
(här .expletivpàrtikèl, ej att öfversätta), Eul betyder och, ’O jag, Thoung till,
samman och Hang gå, kan endast ordboken meddela, öfversättningen blir6
.fritt. :	'

Nordanvinden isar våra bygder;	>

Snön falleï i flockar;	■	..	.	.

Du, som har mig kär,	. .

. Lägg din hand i min, att vi må vandra härifrån tillsamman. . r

f Hvad som : gör kinesiska^ språkets studium så Underhållande, ’jemfördt med
andra språks, är frånvaron af formlära, bristen på konjugationef, deklinationer
och geriusreglor, hvilkas mekaniska inlärande så lätt minska intresset och verka
dödande;- I dess ställe börjar tanken här med sjelfvérksamhet, och äfven fanta-
sien här sitt fria tillträde till att verkställa de nödiga kombinationerna.

Att-Kina, långt ifrån att ha lefvat ett instängdt lif inom muren, fastmer
alltid haft beröring med: den öfriga Orienten och äfven med vesterlandet, torde
ha blifvit ådagalagdt i det1 föregående. Hvad sjelfva folkets urförvandtskap
med andra jordens innebyggare : beträffar, så ha derom de’ mest öfverraskande-
meningar tid efter annan gjort sig gällande och blifvit vederlagda. Så t. ex^
--'y.	.KINA.	æ’ 7 .■	495

skrifvef Dé Guignés en bok och bevisar, 'att Kina är . en egyptisk koloni, på,
grund., af skriftspråkets likhet med Egyptens hieroglyfer. En sammanställning
af hieroglyfer ur båda språken finnes i Mémoires « Concernant les Chinois :XX.
Åsigten. nedslogs, men sakförhållandet , qvarstår, fatt den hierätiska egyptiskan
och kinesiskan .äro bygda på samma grundvalar : begreppstecknet (genus) och
Ijudtecknet: (species).: Joseph Hager utgaf 1806 en skrift på 159 qvartsidor
kallad .Panthéon Chinois, ou parallele entre lé Culte, religieux des\ Grecs et celui
des : Chinois ,.. Hans åsigt är, -också vederlagd, ! men konstruktionen på det kine-
siska .tempel, ;han låtit afbilda, .öfverraskar ännu genom sin likhet med det
grekiska templets,'; och meandern ,i den kinesiska Ornamentiken förvånar fort-
farande. I våra dagar har en författare1 uppstält hundratals likheter mëllan
kinafolkets urgamla seder och bruk och Europas äldsta bebyggares. Nyåret
Qulen) firas J :Kina: med stor lanternfest och fyrverkerier: »le boeuf.gras»
(Apis) : ingår än i dag i en kinesisk fest till åkerbrukets. förhärligande ; Kinas
ur-innevånare dansa kring majstång; när. en person dör i Kina^ gör man ett
hål i taket, för att Utsläppa själen, (i norra Skotland öppnär man dörrar och
fönster) ; kinesiska tonskalan saknar liksom den skotska halftonér, och : när Fle-
ming en dag ute på landsbygden fick höra kinesiska : herdelåter, greps han af
en häftig hemlängtan, som bergsbon väl känner, han tyckte sig .■ nämligén höra
hemlandstoner från »the Highlands». Att »stå under toffeln» kunde äfven i
Kina vara ett ordspråk, i omvänd mening, ty bruden öfverlemnar åt mannen
på bröllopsdagen ett par tofflor som tecken af underkastelse, m. m. Förf, af
denna uppsats reserverar sig emellertid mot hvarje' otidigt uppställande af dessa
sakförhållanden såsom premisser till omogna konklusionen .

I det följande skall;visas huru vårt eget lilla land haft sina förbindelser
ined landet inom den stora muren.

Sveriges samfärdsel med Kina börjar, enligt hvad den tryckta literatufen
gifver vid handen, redan på 1600-talet.

År 1655 : besöktes Kina af den bekante Nils Matson Kiöping, f. d.
»Skeppz Lieutnant», hvilkens resebeskrifning, utgifven och tryckt af Johann
Kankel på Wiisindzborg, utkom 1667 (Sämma år som Kirchers China Hlù-
strata\ tillsamman med en resa till Japan af Oloff Erickson Willman, »Kongl.
Mâj:ts Skepps-Capitaine8».	■ '■	■ ■

1 Dennys, N. B. The Folk-Lore of China and iis affinities with that of the Aryan
and Semitic Races. Hongkong 1876.

2 Titeln, på : detta sammelvèrk är : Ee^ kort Beskriffning Uppa Trenne Resor och Pere-

grinationer, sampt Konungarijket Japan. I: Beskrifres. een Resa som genom Asia, Africa

och många andra Hedniska Konnngarijken, sampt Öijar, Medh Flijt är förrättat af Nils Mat-

son Kiöping. II: Förstelles thet stoora och mächtiga Konüngarijke. Japan.. . III : Beskrif-.

wes een Reesa till Ostindien, China och Japan, gjord och beskrefwen aff Olof Erickson Will- '

man. IIII : Uthföres een Reesa ifrån Moscow till China... af een Rysk Gesandt.1 4:o.

Wisiagsborg 1667.	’	•	.
496 ERAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Kiöping är en fullt naiv skildrare ' som ännu delar Kirchers’ och tide-
hvarfvets föreställningar om Kiüa såsom de vises och lyckliges hemland, oak-
tad t han inträffar derstädes elfva år efter mandschuernas uppstigande på tronen.

: »China hafwer warit och tillförende skattat'för det skönaste / störste och
rijkaste Konungårijket uthi heela Werlden / myket Nampnkunnigt aff thèss
sköne Handwärkare / Inbyggares Snällhet / Klookhet och Lärdom / i synnerhet
theras Mandorins eller höglärda Lärare ! hwilcka hårdt blifwa förhörde uthi
Lagen / Stiernkikare-Konsten / Läkiokohsten ; Och när the äro komne till thet
Upsteget / skola the aldrig meer gåå / uthah blifwé burne uthi Stoolai*. Om
dettå Konungariket till att beskrijfwa / skulle een lång tijd behöfwas: Och
emädan jag allenast på någre Platzer wid Stranden warit hafwer / fan jag ther
inthet annat. än Latidet / förstördt aff Tartaren . . . '	■	'

.The Portugijser hafwa här uthi China een: mächta Wacher befäst stad,'
beneinbd Makaou / uthi hwilcken ; drifwes mycket stoor Händel:' Och äro hår
många Kloster och Kyrckior / sampt många 100 Chineser / som de till Chri-
stendomen omwendt hafwa; ja Konungen sjelff:/ Söm aff Tartaren bortförder
bleff, War med heela sitt Huuss < döptér ; Honom hafwa the kallat Constäntinum ;
Men emädan det föll the Chineser förswårt ätt: uthsäga Constantin / ty fee-
gynt'e the kalla honom Tamtim. / (det är iitt stoort ; Liws).» ’ ’ ' - ; ■ -
i • (Hoai-Tsong, den ' siste af Mingdynastieri, dödade sig: med egen händ öfter
att ha regerat i 17 år.) ■ '

: jEmellertid kominer Kiöping en antian gång (hans: tidsbestämningar ! äro
mycket sväfvande) till Ön Formosa, på hvilkén holländarne egde tvenne-fästen

»Här hörde jag att thenne Ertz-Siöröfwaren Kokökhinga är An: 1659 med
sin Flotta oförvaråndes kommen baak på Landet / och ther nied några tusende
Chineser infallit / ty Landet war honom allestädes öpet / och alla InWåtiärena /
som icke på Bergen bodde / nedergjordt och ihjelslagit både Ung och Gam-
mal / Qwinnor och Barn ! och aff een slump fåt Befästningen Baxambog bort ;
.Sedan kunde han twinga det andra Slottet Zelandia / uppå- hvilcket war Ståt-
hållare Friedrich Cojet / een Swensk föddér / hwilcken währade sig så länge
hän . kunde och hade Krutit och ‘ Lod ; Men det som alldräwärest war / thé hade
icke’färskt Wattn / . . .Hafwer han altså måste söckta ’ Fredz-fördrag / hwil-
«eket Chinesefna riehtigt höllo / till thess : the Holländske Skeppen koinmo /
och hämptadé them tädan / förändes them till Battavia1.»

Willman blott passerar kinesiska sjön, men uppehåller sig én längre tid i
Japan, som han utförligt skildrar.	.	.,	‘

År 1674 trycktes samma böcker och utgafvos 1675 tillsamman med: M. Martinii Hi-
storia, om ‘thet TartarisJce Kriig i . .1674. (Öfvers. af M. Martinii Historia Bell. Tart.
Amsterdam 1655). M. Hémmersoh West-Indianiske Reese-Beskriffnirig . . I 1674. Kort Be-
rättelse om' Wäst-Indien . . /(1675) och- J.Schovten Sannfärdig Beslcrijffning Om Konùnga-
‘ rijket Siam. 1675/	" ■	■ 1	' •• ' - •

’ Fr. Coyet, svensk : född, holländskt sändebnd till Japan, befälhafvare på Zeelandia på;
Formosa, blef arresterad efter fästningens nppgifvande, men frigafs på Carl XLs begäran. r
'	. KINA.	497

■ -	■	■	■.	'I

Af dessa resor och de i notèn upptagna öfversättningarna samt tvenne	i

akademiska dispptationer utgöres den svensk-kinesiska literaturen intill 1731, dä
ostindiska kompaniet stiftades.	•	.

År 1694 presiderar nämligen Harald Valierius,, geometr. prof., vid Jonas

Locnæus angerm. försvar af en dissertation om »Den kinesiska muren 5), säker-	I

ligen författad af Locnæus. Afhandlingen, som hufvudsakligen är bygd pä
Kircher, Trigaut, Mendoza och Martinius, synes icke innehålla några nya be-
lysningar.

År 1710 præsiderar ölaus Celsius vid försvaret af en dissertation om
Confucius2, som han sjelf författat. Denna afhandling har sitt intresse der-
igenom, att den i slutet omnämner den då i .Kina pågående striden mellan
jesuiter och domiriikaner rörande de kinesiske kristnes bruk att hålla fester
till Kong-Fu-Tse’s och förfädrens ära.

En af urkunderna, rörande denna ofvan mera omnämda strid daterad 1716,
finnes i Kungl. Biblioteket i Stockholm. Huru den kommit dit, kan svårligen	l

n-fgöras, dock är icke alldeles otroligt, att den på officiel väg blifvit öfverlem-
nad. Kansli-Kollegiets registrätur .för åren 1716-—17 äro, enligt uppgift,
bristfälliga, men det är icke oantagligt, att då regerande Carl XII, som nyss
gjort sådant buller i Ryssland och Turkiet, nu, sedan Ludvig XlV året) förut
aflidit, varit ansedd som Europas mest inflytelserika furste af kineserna, som
säkerligen ej skilde på katoliker: och protestanter, och att plakatet äfven
kommit till Sverige, ehuru, det under den rådande villervallan ej blifvit regi-
streradt. K. Bibliotekets katalog: af år 1734 upptager redan handlingen. C.	'

T. von Murr uppger i en monografi Litteræ Patentes Imperatoris Sinarum	i

Kang-Hi, Nürnberg och Altdörf 1802, att detsamma blifvit skickadt kring
Europa. Att kineserna då väl kände Carl XII och svenskarne, skall längre
ned visas.	?..

Aktstycket är ett särdeles vackert tryck; ett blad patentfolio, i rödt med
en bård af de kejserliga drakarne, författadt på latin, kinesiska och mandschu-
■språket. Latinska texten lyder:

»Nos Itoury, Voamtaohow, Tchaoticharn, Aulæ Ouintien, et ejusmodi ubi libri
•conficiuntur, locorum Mandarini, obedientes reverenter Imperatoris mandato, ad opines
qui ex Europa appulerunt, scribimus.

Anno Kam-Hi 45°8. P. P. Ant:s Bärros et Ant:s Beauvolier: anno Kam-Hi 47.
P. P. Jose:s Provana / et Raynandus de Arxo de mandato Imperatoris in Europam
jnissi sunt. Multis ab. bine / annis non modo nullum responsum venit, unde verum a	‘

false discerni non potest, sed / etiam confusi rumores aSeruntur. ideirep rursus tra-	|

•dita est Epistola de / ferenda, quam verisimile est pervenisse. Certe quidem cum	|

1 Murum Sin'ensem Brevi dissertatione adumbratum . . . publico committii Rxamini J.
Locnæus. Upsaliæ, 1694.

2 Exercitium Acad'. Confucium Sinarum Philosophum Leviter adumbrans^ qvod . . . sub

Moderamine . .. 01. Celsii .. . examini subjicit Olavus Hanning, Heis. Upsala, 1710.

8 1706. Regeringen Kang-Hi börjar 1661. Kang-Hi är icke kejsarens namn, ehuru

■det användes sä, utan snarare hans valspråk och namnet på regeringsperioden. Kejsaren hette

■Sching-tsu-jin.

Framtiden, 1877.	32
498 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

homines a nobis mis / si redierint, et negotia omnino clara fuerint, tunc adhibert
fides poterit, At ni / si homines a nobis missi revertantur, décrit verum fundamen-
tum : et etiamsi / quæcumque epistolæ vel nuntia venerint, omnino 'credi non potest.
Et veriti ne lit / teræ penetrare non possint, has scribimus : bis versio eurdpæa.
adiciatur : omnia typis mandentur : Proregis Cantoniensis sigillo inuniatur : non.au-
tem claudan / tur : plurimaque, Exemplaria omnibus recenter advectis Europæis distri-
buantur, / quæ ipsi secum asportent. Datum An : Kam-Hi 65:o (1716) 9:a Lunæ di&
17:a (Octob. 31).»

De mandate Imperatoris subscripsimus

Kilianus Stumpf. Dominicus Parrenin. Soc. I. Joseph Bandinus. S. I.

(Flere Underskrifter.) 1 "

Året 1732 öppnar östindiska kompaniet direkt förbindelse med Kina och
fortfor denna intill 1766x.

Från kompaniets första tider finnes ett litet minnesmärke förvaradt i K.
Bibi., nämligen ett pass for utgående från Kanton. Som ingå anteckningar
om fartygets namn eller året funnös måste af texten' dessa framletas. Afgångs-.
dagens datum angifves sålunda: Kien-Longs sjette'år, tolfte månad, elfte dag,
hvilket blir 1741‘den 11 December. Destinationsorten står tydligt utsatt i
Svergp, Chouy-Kouè2; kaptenens (superkargens?) namn Ya-Chi-Mong8. Om
man söker i skeppslistorna på hemvändande fartyg under 1742, finner man
skeppet G-öteborg, kapten Askbom (Yå-0hi-Mong). Skeppets historia tecknas
i G-ötéborgska Magasinet 1759, N:o 2. »Aflade <tre besök i Canton och hade
för besväret 48 procent l:sta gången, sedan 40, och sista resan att stöta vid.
Nyelfsborgs fästning den 22 September 1745.»

Som bekant bortauktionerades för kört tid sedan delar af samma fartygs
upptagna last. Det förde enligt passet 120 man och 10 kanoner.' _

De spår som kompaniet lemnat efter sig i literaturen äro utom strids-
skrifterna: resebeskrifningar och akademiska dissertationer.

De förnämsta resebeskrifningarna äro: Osiecks Besa aren 1750, 51,
52, Sthm 1757. Ekeberg, Ostindisk Besa aren 1770, 1771. Sthm 1773.
Wallenbergs Min Son på Galejdn, 1769—71, Sthm 1781. Toréns bref till
Linhæus, utgifna först tillsamman med Osbecks Resa beh sedan på franska.

1 Om kompaniets öden och verksamhet finnes bäst att läsa i: Sv. Patr. Sällskapets
Handlingar 1. Büschings Magasin. Sv. Fatburen I: 156. Skandia V: 272. Granberg.
Göteborgs Historia. En väns bref utur Stockholm 1735, 36. Strö- och Stridsskrifter 1734
—38 (på Polit. Ekonomi i K. Bibi.) Göteb.-Magazinet 1759 o. f.' Braadska MSS. å
Upsala Bibliotek. O. I. C. Directions skrifvelser i Riksarkivet samt J. À. C. Hellstenius.
Bidrag till Svenska Ost-Indiska Compagniets Historia 1731—1766. Akad. Afh. Upsala I860,,
der värdefulla utdrag ur Braadska MSS. finnas.	.
"'t'	- KINA. .	499

tryckta i Milano 1771. Dessutom har man i Vetenskapsakademiens , handlin-
gar under’ dèssà år mänga meddelanden af kompaniets skeppsläkare och prester^
men synnerligast af kapten Ekebergs hvilken förde Fredrik Adolph och Stock-
holms Slott till Kanton samt hedrades med præses-befattningen i Vetenskaps-
akademien. Han har utgifvit en kort berättelse om den kinesiska landthus-
hållningen, Sthm 1757. (På Tyska^ Rostock 1765. På Franska, Milano 1771).
Han nedlade præsidiet med ett tal »Om hafvets strömmar». Osbecks resa är
hållen i en ädel och angenäm ton samt är synnerligen sakrik, hvadan den.
blifvit öfverflyttad till främmande språk \ ‘

■ Wallenberg deremot, hvilken i egenskap af författare och humorist fram-
för allt måste vara ny och underhållande, vårdar sig ej om att beskrifva det
dåliga landet, på hvilket han är ond, derför att det blifvit så berömdt, utan
hänvisar till Osbeck och ger slängar blindvis till alla Kina-beskrifvare under
cap. 10, »Om fel i Adderingar».

:	Att Linnæus skulle begagna sig af de nya materialsamlingar, som erbjödos
genöm förbindelsen med , Kina, var att väntaj och han begagnade dem grundligt.
En tysk lärd,’ den ofvan omnämde v. Murr, ville år 1776 öfverraska Linnæus
med några upptäckter, som han gjort i kinesernas stora naturalhistoria, Pen-
TsaO; Fvarpå han erhöll följande lika öfverraskande svar:

»Video ex tuis, Opus hist. nat. sinicum etiam (!) esse apud vos in Germania. —
Habui idem ultra 20 annos, fasciculis ultra 30. Misi cum Älströmio hoc, unico tomo,
in Sinam, ut verteretur in linguam latinaiia, et recepi. ; Titulus cönvenit cum illo a
Te dato. — — Forte hic Hher Chinensis plantas, illustraret, quod maxime in uo-
tis esset. Vale, faue. Upsaliæ, 1776. Mart 22.	, ,	'

Alströmers öfversättning gick troligen med det öfriga till England, men
urskriften tör ha stannat och genom Vetenskapsakademien blifvit. öfverlemnad
till K. Biblioteket, der den nu finnes (om den är den samma). Dess
titel är Pen-Tsao;Kang-Mou^ Allmän öfversigt öfver Nationalhistorien, 52
fasc. i 39. vol. tryckt 1734 u. o. Denna bok, som är Kinas naturveten-
skapliga Codex, är första gången utgifven .1596 och kompilerad från äldre
författare af Li-Schi-Tchin och dennes son Li-Kian-Yuan. De två första voly-
merna innehålla, utom flere företal och register, ett slags. »Systema Naturæ»
i bilder, hvaraf första delens .äro kolorerade i Kina. Det är en blandning af.
reda och vild oreda i detta system, men der spåras dock en grundidé,! som
håller allt tillsamman : man trefvar på utvecklingsteorierna. Den första figuren
är Guld^ den sista en Apa^ kallad Fi-Fi, Djuret står upprätt, har mennisko-
anlete, långt hufvudhår, som räcker ned öfver svansen; motsvarar något af våra
föreställningar om »den felande länken2». Wells Williams skrifver emellertid
om djuret i sitt lexikon »A kind of ape,. found in China-India and the sotith-

. z1 Reise nach Ostindien und China. Rostock 1765. Pä engelska, : London 1771;

2 Mongoler och tibetaner berömma sig af sin härkomst från én :stor àpà kallad Särr-
Metschin, angifvande sig dermed vara jordens .'äldsta folk. I dessa folks gamla historia upp-
gifves ursprunget från apan såsom alldeles afgjordt. Jfr Klaproth, Verzeichniss der chines; und
mandshuisch. Bücher, und Handschrift, der Kgl. Bibliotek zu Berlin. Berlin 1822.	’
500 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT. .

west of China, of which strange stories are told; it. is probably a hairy variety
of the »mia» or »orang», of a black colour, with very large lips; it is descri-
bed as carnivorous and four or five feet high.» ...

Systemet har följande utseende:

Mineralriket:

Metaller; Ädla stenar; Stenar; Salter. (Under ädla stenar anträffas ko-
rall och perlemor.)

Växtriket:

Örter; Sädesslag; Köks växter; Vattenlegumer; Svampar; Fruktträd; Träd-
slag:

örterna indelas .i: Bergörter, Välluktande, Ängsörter, G-iftiga, Slinger-,
Vatten- och Stenörter, Mossor, Ogräs.Sädesslagen i : Hampa, Korn, Ris,. Hirs,
Mais. Köksväxter i: Skid-, Lök- och Starka .(Rättika),. Mjuka och Lätta (Lak-
tuk), Gurkor och Legumer. Vattenlegumer (Tångarter). Svampar. Fruktträd i:
De fem fruktträden, Bergfrukt, . Utländska . (Palm), Kryddväxter, Meloner, Vin-
drufvor, Sockerrör, Vattenfrukter (Vattenkastanje). Trädslag: Välluktande,
Prydnads- (Utan grenar), Buskiga (Välde luxuriantes), Parasiter, Bambu.

Djurriket:	.	.

Insekter, Fjelliga, Skaldjur, Fåglar, Fyrfotingar.

Insekterna indelas i dem som födas med förvandling, utan förvandling och
Vätteninsekter (Grodor, Sniglar, Vattenspindlar, Tusenfot). Fjelliga: Drakar,
Ormar, Fiskar med fjell, Skinnfiskar.

(Ett fossilt elg-kranium står under »drakar». Under »ormar» iakttages
en med rudimentära fötter. Till skinnfiskar höra räkor, maneter, bläckfiskar).

Skaldjur: i sköldpaddor, krabbor och snäckor. Fäglarne: vattenfåglar,
hönsfåglar, skogsfoglar, bergsfoglar (hök örn). Fyrfotingar: husdjur, vilddjur,
gnagare, apor.

Samtidigt med resorna pågår disputationsliteraturen, der alla stridsfrågor
mellan de kristne och kineserna ånyo behandlas. Endast en af författarne har
dock vågat sig på studiet af språket, nämligen Bengt Svenonius V. Gothus.
Concionator Societ. Ostind., hvilken under sjelfve Sven Brings præsidium år
.1748 i Lund försvarar en gradualdissertation De Prcerogativis imaginariis lite-
rarum Chinensium. Författaren står ännu på Bayers och Fourmonts ståndpunkt
och håller på det ideografiska, eller anser kinesiska skriftspråket rent hierogly-
fiskt. De kinesiska typerna, troligen de första i Sverige, äro dåliga *.

1	Öfriga. kända Disp.- äro U. Lagerlöff, De Wolfii Sententia de philos. Chinens. Lund
1737. Israel Kéinius: Anmärkningar samlade under en Resa till China. Abo 1749. (Ebbe
Bring och) B. Darin: De idololatria Chinensium ex occasione simulacrorum in Museo Stobœ-
ano-Carolino. Lund 1765. M. Norberg: De regno Chataja. Lund 1790—95. C. P. Thun-
berg: Fauna Chinensis. Upsala-1823. (G. Knös,) F. N. Changuion. Hypomnemata de Im-
perio Tçhong-Koué, Greeds atgue Romanis Serico Vocato. Upsala 1823.
KINA.	501

Emellertid har. den kinesiska smaken blifvit rådande i Europa och allden-
stund leran var det materiel, som bäst lämpade sig för de rullande formerna,
blef keramiken tidens konst. Porslinsfabriken i Meissen under Böttger utbre-
der rococon, som snart går in i skulpturen, arkitekturen och måleriet1.

I Sverige bildar Kina slott slutet på kineseriet såsom mod.

Johan Eric Ringström fortsätter de allvarliga arbeten,'som Linnæi lärjun-
gar under Ostindiska • kompaniets dagar börjat, och blir Sveriges förste sinolog.
Född i Röslagen 1746, åtföljde han sina föräldrar till Stockholm, der fadren
såsom källarmästare samlade förmögenhet. En tillfällighet gör denne bekant
med en fransk officer, som råkat i förlägenhet och hvilken han understöder.
Till tacksamhet medför fransmannen den unge Johan Eric, då student i Upsala,
till Frankrike, der denne fick anställning vid ett artilleriregemente, hvarifrån
han snart tog afsked och började studera kinesiska och japanska språken under
De Guignes’ ledning. Hemkommen, tjenstgjorde 'han i Kgl. Biblioteket och
dog 1819, sedan hans dyrbara boksamling blifvit förskingrad.

Den okände biografen,' som 1827 utgaf R:s Chinesiska Rikets Kejsare-
historia, uppger, att han skulle ha efterlemnat ett japanskt och svenskt samt,
ett kinesiskt och franskt handlexikon, och att han till svenska’ öfversatt én
kinesisk roman : Dygdens oeh Kärlekens belöning. Intet spår af dessa arbeten
har af förf, kunnat återfinnas; dereniot eger Kgl. Biblioteket följande hand-
skrifter:	,

Chinesisk Grammatika, 4:o, 7 6 blad. Half Mafocco med guldpr. Tillegnad
kronprinsen Gustaf Adolf (G. IV A.) Grammatikan är som handskrift ovan-
ligt vacker, men är, i strid mot kinesiska språkets anda, uppstäld efter de
europeiska språken med artificiela deklinationer och konjugationer.

Tillegnan är, enligt den tidens begrepp, obetydligt servil och antyder intet
ordenssökeri.

1 Bellmans 22:drä Epistel »Til the nybyggare på Gröna Lund», är ett roligt återgif-
vande af en rusigs betraktelser öfver kinesiska pörslinsmålningar. »Man ser uti frusande flo-
der en skönhet kasta sina perlor . . . hvad — .kasta, säger jag?‘Ja, med snöhvita fingrar, som
täfla i glans med de orientaliska perlor. De gyllene fiskar i Kina uppstiga i svafvelgul ånga
utur berlinerblå katsor, fästade med rosenröda bandvippor . . . Hvad säger jag? Skördemännen
på åkrarne i det rika Indien kunna knappt i sina små. glimmande jackor förliknas med dfe
violetta silfverax, som skördas af. deras agatliar. Dryckeskärlen vid de sörlande bäckar
finnas uti kastanieträ högt uppsatta med konstigt virkade förlåter. Herdinnor i napkin och
gingang, med solhattar af perlemo, gunga i pomeransträn och uppfylla luften ined tjusande
röster. Der kostar ett glas af stora Mogols aftonfinkel, älskelige bröder, cirka fem tolftedels
svenskt halföre; och af det kejserliga myrbränvinet, som främmande gesandter undfå vid af?
skedstagandet, älsklige bröder, för en hvitten får man så mycket, så att

Glasen darra mellan knogen.

1 Såsom kuriosum kan äfven . anföras att Gustaf III under sin vistelse i Rom blifvit,
vid ett besök i Propagandans tryckeri uppvaktad ined vers på 46 språk, hvaraf kinesiskan
är ett. Lofsången är författad af Okenstjerna.
502 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Chinesisk Ordbok af Tit. Joh. Eric Ringström, 1813. (Jacob Åkerman.
Vändskaps Souvenir.) 4:o, 42 blad.

»Denna Dictionnaire, innehållande endast åtta hundrade ord, är dock till-
räcklig . till biträde för att författa skrift i alla ämnen utom mathématique
astronomie och medicinen.»	,

■	Ordboken är från latin till kinesiska och kunde vara den uppgifna fransk-
kinesiska. Inköptes på Åkermans auktion 1851, för 1 ,rdr 36 ski, jemte föl-
jande, som kostade 16 sk.	.	*	■	•

■	Dictionnaire ,på Caraibiska och, Svenska. N. B. Conseptet. (2:dra bl.
innehåller denna anteckning:, Diet, på Caraib. och Svenska samt Sv. och Carai-
biska förf. af J. E. R. :Sthm år 1806).	,	'
(	• Dedic. till , öfverståthållaren S.. af Ugglas, hvilken sålunda torde ha fått
ett renskrifvet exemplar. Conceptet innehåller 16 bl. 4:o.

På 1800-talet härleder sig den svenska kinaliteraturen från de expeditioner,
som flottans fartyg företaga dels i vetenskapliga, dels i nautiska afsigter, .samt
från privata handelsexpeditioner. Düben, Andersson^ Skogman och Bäckström
hafva lemnat skildringar från sådana expeditioner, bland hvilka Skogmans från
Fregatten Eugenies verldsomsegling , framstår genom angenäm , stil och humana
omdömen.	. ,	. .	■ . '

H. Annerstedt och Q. F. Liljewalch, hvilka i och för inledandet af handels^
förbindelse uppehållit sig längre tid i landet, hafva afgifvit sakrika rapporter1.
( Till Taiping-literaturen har det kanske mest värdefulla bidraget lemnats af
en svensk, nämligen ‘ Theodor Hamberg, missionär från Evangeliska Sällskapet i
Basel, hvilken utgifvit en öfversättning af en skrift uppsatt af rebellchefens
slägting Hung-Jin, innehållande Siu-Tsuens biografi och berättelse om insurrek-
tionens begynnelse, Boken utkom på engelska i London 1855 och heter: The
Chinese Bebel Chief, Hung-Siu-Tsuen ; and, the Origin of the Insurrection in
China.

Kinesernas kunskap om Sverige, kan naturligen icke, vara stor, men är
dock större, än man vore böjd att tro. Medeltidens utmärktaste personlighet

1 G. W. v. Düben: Resa till Kap, Ostindien och Kina åren 1844—46. Stockholm
1847. (Med barkskeppet Prins Carl utrustadt af Godenius & comp., Lovén & comp., Fresta-
dius m. fl.) C. F. Liljewalch: Chinas Handel. Stockholm 1848. C. Ax, Egerström: Borta
är bra, men hemma år bäst. Berättelse om en färd till Ostindien, Nord-Amerika, Kalifor-
nien, Sandwiksöarne och Australien åren 1862—67. (Innehåller skildringar om kineserna i
Kalifornien.) N. J. Andersson: En verldsomsegling' 1851, 52, ,53. Stockholm 1863, 64.
(Fregatten Eugenie.) C. Skogman: Fregatten Eugenies Resa omkring Jorden åren 1851—
53. 1, 2. Stockholm 1864, 65. Anon. v Dagbok hållen å Hans Maj:ts Fregatt Eugenies
Jordomsegling åren 1851, 52 och 53. Af en ombord varande Båtsman. Sölvesborg 1864.
(Brochur). A.. Bäckström : Ett Besök i Japan och Kina . .. Stockholm 1871. H. Anner-
stedt: Bilder från fjerran länder. (Framtiden, 1871). Svenskt Handelsarkiv 1876, 77
innehåller konsulsrapporter från Shanghai. — Loggbohs-anteckningar under en Jordomsegling
med Freg. Eugenie 1861—63. Bearb. och utg. af C. M. Ekbohrn. Sthm 1856. ‘
■' ' '	KINA. '	503

i Sverige, och kanske den som mest gjort svenska namnet kändt och hedradt
i utlandet, fru Birgitta, var redan på 1600-talet känd af kineserna, åtminstone
■de kristne. Piemontesaren, jesuiten Alphons Vagnoni, hvilken åren. 1605—-4:0
vistades i Kina, utgaf der en helgonhistoria på landets språk (kallad: Thian-
dscliu-sching-kiao-sching-c^^^ hvars sjunde häfte innehåller lefnadsteckningar
öfver åtskilliga helgon, hvaribland äfvén Birgitta. Någon annan egenskap än
den af »helgon» (hon aflåde kyskhetslöftet efter att ha födt åtta barn till verlden),
har väl icke författaren, hvilkens bök ej stått till vårt förfogande, framhållit.

Är 1712 företog en kines, Tu-Li-Chen, tillsamman med en kalmukisk furste
«n resa genom Sibirien och Ryssland, öfver hvilken resa Tu-Li-Chen skrifvit
«n berättelse, som, i sammandrag öfversatt, meddelas i Sammlung Russischer
'Geschichte. I. S:t Petersburg 1732.

• De anlände till Jenisseiskk, om hvilken stad berättas: »Sie enthält etwa
1,000 Häuser, 8 Kirchen, und 800 Mann Besatzung. Das Clima ist sehr kalt,
und man kann von dorten in 30 Tagen biss an das grosse Eyss-Meer reisen.»
Derifrån begåfvo de sig till Makowskoi ; der träffa dé en svensk general, Yâ-na-
Eul, hvilken-de högligen berömma. Denne jernte flere svenska officerare be-
funno sig der i fångenskap, och var denne Ya-Na-Eul ingen annan, än G-. Ka-:
nefehr, enligt Ennes, konung Carl XII:s egen general-adjutant1.» Han blef
fången i Ukraine 1709; fördes först till Tobolsk, sedan till Jenisseisk och.slut-
ligen till Irkutsk. Äterköm l?22; kommenderades på Nyslott, reste sedan
1729 till Polen och försvann ur historien.

I Tumin eller Törgöt och Nershinskoi träffade de äfven svenska office-
rare. Då de från Kasan återvände till Tobolsk, träffade de Sibiriens guvernör
•G-agarin, som anlände från Moskva. Denne berättade, att czaren vunnit stora
segrar öfver svenskarne, visade en planritning till Petersburg, berättade om
orsaken till kriget, om slaget vid Narva ocK den omvexlande krigslyckan.
Konungen i Sverige hette Ka-Lu-Losch (Carolus). Han var 33 år gammal
och hade sitt residens i Se-Ti-Ko-Eul-Ma (Stockholm). Gagarin berömde Si-
Fey-Ye-Se-Ko (svenskarne) och deras vänner Fu-Lan-Tsu-Tse (fransmännen),
hvilka enligt hans berättelse verkligen gifvit svenskarne hjelp.

Kineserna gåfvo- tillbaka en beskrifning på Ayuka Chans Residens; och få •
af guvernören veta,’ att Ayuka skickat czaren 10,000 man, af hvilka 3,000 blif-
vit på en gång slagne af 300 svenskar. Det der är ju rätt ärtigt.; Och ändå
tror man icke på Narva !

Att kineserna äfven kunnat få sina underrättelser direkt från S verge torde
framlysa af .Lorenz Lange’s: Tagebuch Zwoer Reisen, welche in den Jahren 1727
1728 und 1736 von Kjachta und Zuruchaitu durch die hfongoley nach Peking
gethan worden. Leipzig 17812.

! L. Lange var född i Stockholm och hade som löjtnant kommit till Ryss-
land. Då Peter I skulle anlägga lustslottet Petershof vid Finska viken, blef

1 Jfr Nordberg, flerestädes.	;	: .	'

2 Omtryckt flera gånger på flera språk.	.	.	;	1
504 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Langer för att ombesörja den kinesiska dekoreringen/ är 1718 jemte engelsko
fältskären Thomas Garwin skickad till Kina. Kejsaren blef mycket nöjd med
hans utförande af-uppdraget och utnämde honom till resident i Peking. Något
vidare om L:s öden känner man ej.

Bland? svenska produkter är jernet bäst kändt af kineserna (numera äfven
Jönköpings tändstickor). Liljewalch berättar, att skeppet Prins Carl medförde
prof på svenskt jern till Kanton .och att några gamla smeder derstädes, som
lefvat sedan Ostindiska kompaniets : dagar, igenkänt detsamma och dervid yttrat 1
»Hau, Hau, Hauti, Sui-Tai, skönt, skönt, oöfverträffligt, svenskt», tilläggande,
att de sedan lång tid varit ovane att begagna detta ämne. Yngre smeder kah
lade det »Kång»..(stål).	?	:	; :

Den »Freds-, Vänskaps- och Handels-Traktat»,. som emellan Hans Maj:t
konungen af Sverige och Norrige å ena samt kejsardömet Kina å andra sidan
afslöts i Kanton d. 20 Mars 1847 och är undertecknad C. F. Liljewalch och
Tsi-Yeng (Ki-Ying) vicekonung i Kanton1,, innehåller endast bestämmelser rö-
rande handeln, dock torde art. XXX ; kunna anföras såsom bevisande att icke
alltid europeerna uppträdt så taktfullt mot kinesiska myndigheter.

»Sveriges och Norriges- samt Kinas högre myndigheter skola, vid deras
brefvexling med hvarandra iakttaga jemlikhet i ordalag och ; formen af ömse-
sidigt meddelande (chau humi); —------------- Då den ena styrelsens lägre myn-
digheter vänder sig till den andras högre myndigheter, skall sådant ske i form
af memorial (schin chin). Enskilde personer skola då de vända sig till högre
myndigheter, begagna stilen af ansökning (pin ching).»

Sveriges ! historia och geografi äro icke: heller alldeles främmande för ki-
nesen. Kungl. Biblioteket och Göteborgs museum ega nämligen en »Universal-
geografi», def äfven Choui-Koue (Sverige) och No-Eul-Oua (Norge) äro hedrade
med en plats. Kartan är riktig och texten, 3 och blad, stor 8:o, delvis
riktig med åtskilliga små fantasier. ,

Göteborgs-exemplaret ‘innehåller följande anteckning:

»Yin vän tschi liå»j det är: Hafsrundens beskrifning i allmänhet. Detta
verk är en Uniyersalgeogräfi och Historisk Statistisk beskrifning öfver alla
verldsdelarrié, .förfättad äf Hans Excellens Sy-Ki-Yi af Wûtài j provinsen
Schängsi år. 1851, Löjtnant-Guvernör öfver provinsen Foh^Kien. Hong-Kong
i November 1851. : ?	_	.

J.. Elggvist.»

.Titeln är öfverenßs.tämmande med frontispicens, men tryckåret uppgifves
der till Tao-Kuangs 29^ hvilket blir 1849 (Tao-Kuang 1820—50).

Dessutom uppgifvas två herrar Pi-Sing-Tsuen och Lieou-Yo-Po till höger
om titeln, der författarens eller utgifvarens psendonym (vanligen tagen efter
ett bibliotek eller en boklåda) : brukar, ha sin plats. Boktryckarens namn
är Tao-Chu (på: vanlig plats till venster); »Tao-Chu förvarar stockarne». Om

1	Tsi-Yeng’s porträtt finnes i Liljewalch: Chinas Handel. Han var en stor diplomat och
. spelade en vigtig rol under opiikrigen.	:
KINA.	50&

bokens tillkomst har kyrkoherden Anders Elgqvist i Tranemo1 benäget medde-
lat följande, som han inhemtat under sin med bokens utgifvande, samtidiga
vistelse som missionär i Kina.

»Bokens författare är, såsom jag antecknat, Sy-Ki-Yi, som pä den tiden
var S. k. löjtnant-guvernör i Fokien. Hans namn förekommer icke på titel-
bladet, men i slutet af det sista af de fyra företal, med hvilka boken blifvit
försedd. Att andra personer blifvit namngifna härrör deraf, att flere af för-
fattarens vänner genomgått manuskriptet och sökt göra sjelfva språket så ele-
gant för kinesiska lärdes ögon som möjligt (hvilket efter 1 kinesiskan utmärkt
lärde europeers omdöme var det samma, som att göra boken så svårläst som
möjligt.)------ Boken trycktes på Sy’s egen bekostnad och fans- till salu
endast i ï’uh-chow hos hans kommissionärer-----------.»

Efter Chinese Repository Vol XX April 1851 meddelar samme författare
vidare :

»År 1844 var Sy-Ki-Yi uti Amoy och gjorde bekantskap med en ameri-
kansk missionär Abeel, hvilken visade honom en samling kartor öfver hela
jorden (sannolikt en större atlas). Hr Abeel gaf honom samtalsvis så många
underättelser, som han kunde, hvilka guvernören efter hemkomsten antecknade,
samt jemförde uppgifterna med dylika i samma ämnen, som han erhöll af an-
dra utländingar, för att sjelf söka pröfva och bedöma deras sanningsenlighet.
Betta uppgifyer han sjelf i sitt företal. Det tros och uppgifves äfven att en
ung kines som i fyra år varit i Amerika och der lärt engelska, samt genom-
gått en skolkurs, medfört elementarböcker i historia qch geografi, samt munt-
ligen öfversatt från dessa böcker, meddelat Sy en del af de uppgifter, som han
i boken infört.»

Boken är verkligen ogement svårläst och skulle varit omöjlig att öfver-
sätta, om ej nomina propria varit linierade.

Sverige beskrifves såsom föga odladt. »Hungersnöd och frost inträffa allt-
för ofta.» »Svenskarne äro kända för att vara ett upproriskt slägte.» Fasa
heter genom en ofrivillig metatesis Sa-Va. Ki-Li-Sse-Ti-No (Kristina) beskrif-
ves så: »moraliskt svag, älskade vetenskaper och studier5 älskade icke de bittra
krigen. Hon öfverlemnade regeringen åt sin frände Kia-Eul-Lo-Sse» (Carolus).».
Och på annat ställe: »Pe-Eul-Na-To-Ty (Bernadotte), Fo-Lang-Sy (Fransman);
stor härförare, klok, lagom framåtskridande, lagstiftande, ordnade militärväsen-
det förträffligt. Antog äfven namnet Carolus. Är nu konung. Vestra grän-
sen Norge, som ursprungligen tillhört Ta-Koue (Danmark), förenades med Sve-
rige på Wienkongressen. Högst lyckliga tjugo år.»	'	<

•	August Strindberg. ' .

1 A. Elgqvist, född i Drengseréd 1821, stud. 1845, missionär i Kina 1849—18521
Sinolog; ämnade vid sin hemkomst 1853 utgifva en rad för rad fortlöpande ordbok öfvef
Kong-Fù-Tse’s fyra töckef och skref till Hongkong efter rörliga stilar;’ genom oförutsedda
mellankommande afbröts det vackra företaget. Se vidare hans intressanta bref i Lunds Mis-
sionstidning 1850, 51.	••	•	•	-,	. .	.
I arbetarefrågan.

'	.	..	î	,

Betänkande angående minderårigas antagande och användande i
fabrik, handtverk eller annan handtering; afgifvet den 19 April
1877 af dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komiterade.
Arbetarefrågan af d:r G. Schönberg, professor vid universitetet i Tübingen
öfversatt med tillägg af C. O. Montan. (Stockholm 1877).

Arbetareföreningarne såsom bildningsmedel, föredrag hållet i arbetare-
föreningen vid Motala mekaniska verkstad af Axel Ridderstad (Linköping 1874).

Freie Tauschconcurrenz ist zwar ein äusserst machtvoller Hebel der Wirthschaft-
lichkeit, aber sie ist nicht die einzige wirthschaftlicHe Grundkraft der menschlichen
Gesellschaft.

... Schäffle.

I hardly know which .is the greater pest to society, a paternal governement,
that is to say a prying, meddlesome governement, which intrudes itself into every
■part af human life, and which thinks that it can do everything for everybody better
than anybody can do anything for himself; or a careless, lounging governement,
which suffers grievances, such as it could at once remove, tö grow and multiply, and
which to all complaint and remonstrance has only one answer: »We must let things
•alone ; we must let things take their course ; we must let things find their level.»

.	.	, Macaulay.

:	Det torde finnas få uppgifter,- som för ett lands regering äro så makt-
påliggande och tillika så svårlösta som att träffa ett lagom, då fråga är om
att genom lagstiftningens mellankomst ingripa i förhållanden, fivilka falla inom
•området för den enskilde medborgarens ekonomiska verksamhet. Under forna
tider med då rådande patriarkaliska förhållanden var ett dylikt ingripande på
alla möjliga områden intet ovanligt, tvärtom det hörde till ordningen för dagen.
Långt ifrån att någon deraf tog anstöt, kan man snarare säga att det ingick
uti den allmänna öfvertygelsen, att det var statens icke blött rätt, utan äfven
pligt att ordna arbetet och bytet, att genom lagar och påbud söka främja han-
delns . och industriens utveckling. Af vår egen historia veta vi, huru konungarne
af Wasa-huset. i detta hänseende, utvecklade en verksamhet, snarare jemförlig med
en husbondes än en konungs. Denna regeringarnas, ofta af finiansiela trångmål
och handelspolitiska syften, men i många fall äfven af verklig, om ock miss-
riktad omtankå för undersåtarnes’ bästa alstrade benägenhet att på näringslif-
vets alla områden genom förordningar och privilegier sbka regelbinda och leda
I ARBETAREFRÂGAN.	107

den enskilda verksamheten nådde, söm bekant är, hos oss sin högsta utveckling
under frihetstiden.

Ett särdeles tacksamt fält för denna regeringarnas »ordnande» verksamhet
■erbjöd naturligen det frän medeltiden härstammande skråväsendet. Detta ut-
gör ett af de många exemplen på huru en samhällsinstitution, sedan den en
gång fyllt det kraf, hvaraf den kallats till lif, urartat till en tryckande häm-
sko på samhällslifvets vidare utveckling. Endast genom den inbördes förbin-
delse och sammanhållning, som skrän och gillen erbjödo köpmän och handtver-
kare, blef det för dessa möjligt att vinna tillräcklig kraft att bestå i stri-
den 'mot medeltidens sins emellan förbundne andlige och verldslige stormän och
derigenom såsom arbetets målsmän häfda dettas rätt gent emot våld och för-
tryck. Härtill kommer, att. skråna i dessa tider, då all yrkesutöfning hvilade
på rent empirisk grund, utgjorde det enda medlet för bevarande af de traditio-
ner, hvarpå yrkets utöfvare stödde sig, och sålunda kunna sägas hafva utgjort
den tidens enda tekniska läroanstalter? I tidernas längd uppehållna icke ge-
nom sin egen inneboende lifskraft, utan endast genom hägnet af en faderlig
regerings lagstiftningsåtgärder, öfvergingo skråna slutligen till plantskolor för
■okunnigheten och lättjan samt en småsinnad yrkesafund. .	;

Den reaktion mot regeringens inblandning i likt och olikt, som räknar
«ina anor från de store tänkarne i slutet af förra århundradet, måste dock till
«ist utöfva sin inverkan äfven på våra förhållanden. Det är från 1809 års
statshvälfning, som vi i detta hänseende kunna räkna gryningen till en bättre
tid. Efter denna tidpunkt började inom pressen, i riksförsamlingen och hos regerin-
gen den uppfattning efter hand att vinna insteg och göra sig gällande, att statens
uppgift är att verka för rättsordningens upprätthållande, men att han icke bör,
i afsigt att skydda eller leda den enskilda företagsamheten, i tid och otid in-
gripa uti den enskildes görande och låtande. Det dröjde dock ännu nära en
mansålder innan man kan säga, att det lyckades att genomföra dessa åsigter.

De män, hvilka under striden mot sekelgamla fördomar småningom beredde
de nyare ideernas seger hafva; derigenom fyllt en vigtig kulturuppgift och ; äf-
ven gjort sig väl förtjenta om sitt land, som för visso sent skall glömma den
tacksamhetsskuld, i hvilken det står • till dem. — Och likväl kan man säga,
att desse män knappt hafva fullbordat sitt värf och nedbrutit de fj ettrar, soni
hämmat den enskilda företagsamheten för att låta denna, fri från alla trycr
kande band utveckla sig till enskild och på samma gång allmän båtnad, förr
än. allt högljuddare tvifvelsmål låta sig förnimmas angående ändamålsenliga
heten af en dylik sakernas ordning, och detta icke blott från en eller annan
skyddshungrände fabrikant eller från någon med vår tids i hans mening för
raska framåtskridande missnöjd konservativ, utan dels från kroppsarbetarnes
djupa leder, hvilka bittert klaga deröfver, att resultatet af arbetets nyvunna
frihet endast blifvit de arbetande klassernas förtryck, och dels från ett aktnings-
bjudande antal af den ekonomiska vetenskapens idkare och målsmän.
508 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅBO.' NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Det är naturligt, att denna misstämning tidigast och starkast' skulle göra
sig gällande inom de stora industriidkande kulturländerna, och ùr denna miss-
stämning hafva uppvuxit några af de s. k, sociala frågor, hvilka i dessa län-
der hotande framträngt i förgrunden och gifvit; deras statsmän anledningar till
de allvarligaste bekymmer. Vi få likväl icke föreställa oss, att dessa samhälls-
frågor äro något helt och hållet nytt, något för nutidens kulturstater sär-
skildt utmärkande, eller att deras framträdande . innebär att i. samhällsför-
hållandena en försämring skulle hafva inträdt. Tvärtom sådana frågor äro
lika' gamla som ♦ samhällena sjelfva. • De hafva lika litet saknafs uti forn-
tidens eller medeltidens som uti den nyare tidens samhällen. En sådan var
det, som framkallade striden mellan Roms patricien och plebejer; en sådan
eller. . rättare flera samverkande sådana var det, som föranledde utbrottet af
den franska revolutionen, andra exempel. att förtiga. Liksom på det rent
ekonomiska området våra behof äro helt andra än våra fäders, och således äf-
ven tarfva andra medel för att tillfredsställas, måste många samhällsförhållan-
den, hvilka föreföllo våra fäder tillfredsställande eller åtminstone drägliga, för
oss med våra mera utvecklade behof och till följe deraf större anspråk på lif-
vet förefalla tryckande eller rent af outhärdliga. Såsom följder af tidens för-
ändrade riktning kunna vi äfven beteckna dels det allmännare deltagande, hvar-
med dylika frågor pläga omfattas äfven af de samhällsmedlemmar, hvilka icke
närmast eller omedelbart af dem beröras, och dels att striden nu föres på
öfvertygelséns, icke på våldets väg, eller att man åtminstone icke griper till
svärdet förr än det visat sig att ordet varit oförmöget att något uträtta.

Bland dessa samhällsfrågor intages onekligen ett af de främsta rummen
af den s. k. arbetarefragan^ hvilken har till föremål »det materiela, sociala
och rättsliga tillstånd, hvari de många slag af lönarbetare befinna sig, hvilka
lefva af sina händers arbete och hvilka utgöra den ojemförligt talrikaste deleö
af folket1.»

Det är både intressant Och lärorikt att jemföra det sätt, hvarpå denna
fråga behandlats inom de stora industriländerna. Såsom naturligt var, gjorde
den sig tidigast gällande uti England med dess talrika industriidkande befolk-
ning. Ingenstädes i vår verldsdel, säges i de arbeten, hvilka vi satt i spet-
sen för denna’ uppsats, hafva näringsfrihetens grundsatser vunnit mera obestridt
herravälde än der. Den enskildes sjelfmyndighet i sina ekonomiska förhål-
landen, hans oäntastlighet i sitt hus och hem äro. begrepp, som der hafva
sammanvuxit med folkmedvetandet och öfvergått till ordspråk. . Hos intet folk
är fruktan för statens inblandning i de enskildes förhållanden så stor söm hos
det britiska folket. Och likväl har intet land en så omfattande, en så djupt
icke blott i näringslifvet, utan till och med i familjelifvet ingripande lagstiftning
i fråga' om arbetsaftalet som England. Arbetsgifvareir är af lagen förpligtad att
hvilken stund som helst gifva statens tillsyningsmän tillträde till sina arbets-

1 Schönberg: Arbetdréfrågan p. 8.
i arbetarefrÂgan.	509

lokaler, att för dem förete vederbörliga intyg och régister samt att ställa sig
till efterrättelse deras föreskrifter för befordrande af sundhet eller undanröd-
jande af fara. Den fader eller målsman, som drager fördel af sitt barns ar-
bete genom att före den lagstadgade minimiåldern tillåta dess anställande i nå-
got yrke, eller försummar att hålla det till skolgång,. dräges derför till ansvar.
Mén icke blott frågan om skydd för barn, yngre personer och qvinnor med
afseende på deras användande i fabriker och handtverk hafva utgjort föremål
för den engelske lagstiftarens omsorg. Äfven för arbetsaftalen i allmänhet,
för förfaringssättet vid tvister mellan arbetsgifvare och arbetare och sättet att
afdöma dem — antingen vid de allmänna domstolarna eller vid särskilda skilje-
domstolar — samt för lärlingsväsendet äro lagbestämmelser utfärdade l.

: Men det är icke nog med att England eger eh utmärkt lagstiftning på
dessa områden, den tillämpas der äfven på fullt allvar och, än mera, insigten
om denna lagstiftnings välgörande inflytande, ja till och med oumbärlighet, har
efter hand vunnit insteg icke blott hos de klasser, hvilkas bästa den närmast
afser att skydda och hos befolkningen i allmänhet, utan till och med hos dem,
mot hvilkas missbruk den varit hufvudsakligen riktad, hos arbetsgifvarne sjelfva.
Att den engelska lagstiftningen kunnat blifva så förträfflig som dçn är, torde
i främsta rummet böra tillskrifvas det sätt, hvarpå den samma tillkommit, och
hvilkét i sanning kan tjena hvarje lagstiftare till mönster. Intet enda stad-
gande har bygts uteslutande på . teoretisk grund eller på föredömen från andra
länder — hvilka också knappast varit att tillgå — utan endast på de vit-
nesbörd om verkliga' förhållandet och de erfarenhetsrön, hvilka erhållits dels
genom de af kongl. komissioner eller parlamentskomitéer anstälda noggranna
undersökningar, dels genom de af fabriksinspektörerna hvarje halfår afgifna be-
rättelser. Väl har England. icke kunnat undgå att lida af stridigheter mellan
arbetets och -kapitalets målsmän, mellan arbetsgifvare och arbetare, men dessa
hafva likväl i allmänhet och i synnerhet på senare tider, sedan de af yrkes-
föreningarna {trades-unions) i början af deras verksamhet utöfvade våldsamheter
upphört, hållit sig inom sina naturliga gränser och icke antagit någon sam-
hällsvådlig karakter.

Annorlunda förhåller det sig med Frankrike. Oaktadt franska folket inga- •
lunda har den vana vid sjelfstyrelse eller den motvilja mot styrelsens inbland-
ning i det enskilda lifvets förhållanden, som -utmärka det engelska folket, utan
tvärtom i smått som stort är vandt att gå i styrelsens ledband, beslöt denna
sig långt senare än den engelska för vidtagande af lagstiftningsåtgärder i
nu antydda syftning. Oaktadt hon härutinnan hade Englands erfarenhet att
till godo feöra sig, utföll detta försök ingalunda lyckligt.- Det är först på de
senare åren, söm arbetslagstiftningen i detta land tagit ett afgörande steg framåt.

1 Dem som vilja närmare studera den engelska lagstiftningen på dessa ojtnråden hän-
visa vi till de af Tyska rikets generalkonsul i London V. v. Bajanowski utgifna arbeten:

Die englischen Fabrik- und Werkstättengesetze. Berlin 1876 samt
Unternehmer und Arbeiter nach englischem Recht. Stuttgart 1877.
510 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Icke heller hafva de i Frankrike bildade yrkesföreningar gjort sig förtjcnta af
samma goda vitsord, som numera-tillkommer de engelska. Ehuru yi naturligt-
vis icke få tillskrifva detta de franska atbetareförhållandenas mindre tillfreds-
ställande skick sådana företeelser som pariserkommunens alla fasor, torde det
dock kunna sägas, att dylika tilldragelser knappast varit tänkbara, i fall den
franska regeringen uti i fråga varande hänseende fullgjort sina skyldigheter lika,
väl som den engelska.

I de tyska staterna stå dessa grenar af lagstiftningen visserligen ännu ick&
obetydligt efter den engelska. Men på förbättrande déraf arbetas oförtrutet
och det icke blott från regeringarnas och representationernas sida, utan äfven
— och deri finna vi det för Tyskland utmärkande draget —1 af vetenskapsmän-
nen och i synnerhet af de s. k. katedersocialisterna samt af den genom dem bil-
dade föreningen för socialpolitik. Denna förenings ursprungliga program är
framlagdt uti den inbjudning till föreningens bildande, som, enligt uppdrag af
den i Oktober 1872 uti Eisenach samlade kongress för den sociala frågans-
behandling, . den 31 Maj 1873 utfärdades af ett å kongressen valdt ' utskott,,
bland hvars medlemmar vi återfinna följande berömde vetenskapsmän: Brentano,,
Engel, Gneist, v. d. Goltz, Held, Hildebrand, von Holtzendorff, Knies, Nasse,.
Neumann, Roscher, Schmöller, von Sybel och Wagner.

Hvarken tid eller utrymme tillåta oss att här lemna någon redogörelse föf
denna förénings sträfvanden och den ganska omfattande verksamhet hon hittills-
utvecklat, men för att i någon mån bidraga att skingra den okunnighet ock
missuppfattning, som icke blott hos den större allmänheten, utan äfven hos-
mången, som gör anspråk på att ega ekonomisk bildning, i detta hänseende är
rådande, vilja vi ur förenämda inbjudningsskrift meddela följande utdrag, i.
hvilket föreningens program kan sägas vara innefattadt:

»Ur mångfalden af de mera eller mindre berättigade försöken till vidare
utbildning af våra dagars förvärfssamhälle (Erwerbsgesellschaft) har striden meb
lan kapital och arbete hotande framträdt i förgrunden. Vi hysa den åsigt,
att här för stat och samhälle föreligga angelägna uppgifter, hvilka fordra sin
lösning på den fredliga reformens väg.

»Närmast skall frågan blifva att klargöra arbetarnes ställning samt deras
förhållande till arbetsgifvarne; att gifva stadga åt uppfattningen om nödvän-
digheten af föreningars bildande; att främja dessas utvèckling i en gagnande
riktning och att befordra hvarjé tillfälle till inbördes förstånd mellan de strb
dande partierna.	: .

»På enahanda sätt komma vår tids öfriga sociala och ekonomiska uppgif-
ter såsom helsovårds-. och Undervisningsfrågor, samfärdsväsendet, aktielagstift-
ningen och béskattningsfrågor ätt dragas under skärskådan.

»Vi äro öfvertygade att någon trygghet- för det helas väl icke är att finna
uti delvis hvarandra motsatta och olika starka enskilda intressens oinskränkta
herrskande, att tvärtorp samfundsandans och humanitetens fordringar måste göra
sig gällande äfven på det ekonomiska lifvets område och att statens moget
I ARBETAREFRÂGAN. .	'511

öfvervägda ingripande till skydd fö t alla ’parters berättigade intressen i tid bör
påkallas.- f	'

»En dylik omsorg frâû statens sida betrakta vi icke som en nödhjelp-
eller som ett ouüdvikligt ondt, utan såsom uppfyllandet af en af vår tids och:
vårt folks högsta uppgifter. Vid ett allvarligt genomförande af våra syften
skall den enskildes sjelfviskhet och det närmast ' liggande klassintresset under-
ordna' sig det helas bestående och högre bestämmelse.» .

' Detta något kortfattade program har erhållit en ytterligare utveckling uti
det anförande, hvarmed prof. Schmöller inledde den första Eisenacher-kongres-
sens sammanträde, ur hvilket anförande, hvilket erhållit en viss ryktbarhet
genoïn de stridigheter detsamma på sin tid framkallade inom den tyska pressen,,
yi tillåta oss att meddela följande utdrag:

»Ehuru missnöjda med våra bestående sociala förhållanden och öfvertygade-
om nödvändigheten af en reform predika vi dock ingen upp- och nedvändning
af vetenskaperna, ingen omstörtning af alla bestående förhållanden och vi pro-
testera emot alla socialistiska experimenter. Vi veta, att de framsteg, hvarom
historien talar, äro frukter af århundradens arbete;, vi veta, att det bestående-
emöt det nya sätter ett nästan oöfvervinneligt segt motstånd, emedan, just det-
bestående slår rot i massans öfvertygelser och lefnadsvanor. Vi erkänpa i alla,
hänseenden, såsom grundval för reformen och utgångspunkt för vår verksamhet,
det bestående, den bestående ekonomiska lagstiftningen, de bestående produk-
tionsformerna, de bestående bildnings- och psykologiska förhållandena hos de
olika samhällsklasserna; — men vi afstå derföre icke från reformen, från stri-
den för en förbättring af förhållandena. Vi önska icke yrkesfrihetens, icke
lönförhållandets upphäfvande; men vi vilja icke för en doktrinär princips skull
tåla de mest skriande missförhållanden och låta dem tillväxa; vi uppträda,
för en billig, men med fast hand genomförd fabrikslagstiftning; vi yrka, att-
icke ett så kalladt fritt arbetsäftal må i sjelfva verket leda till arbetarens ut-
armande, att arbetaren inåtte tillerkännas fullkomlig frihet att hafva sitt ord
med i laget vid afslutande af arbetsaftalet, till och med om han dervid skulle-
uppställa anspråk, hvilka skenbart hafva en viss likhet med det gamla skrå-
väsendet. Vi begära, att friheten öfverallt må kontrolleras af offentligheten
och att, der. offentlighet fattas, staten må, utan att inblanda sig i affärernas-
gång, verkställa undersökningar och offentliggöra resultatet deraf. Ur denna,
synpunkt önska vi införande af inspektion öfver fabrikerna och kontroll öfver-
banker och försäkringsanstalter och framför allt »enquêter» med afseende å den
sociala frågan. Vi begära icke, att staten skall gifva de lägre klasserna pen-
ningar till förfelade experiment, men vi önska, att han på ett helt annat sätt
än hittills skall' ingripa för deras. uppfostran och bildning; Vi önska, att han
skall bekymra sig om, huruvida arbetsklassen med afseende på bostadsförhållanden
och arbetsvilkor lefver under förhållanden, hvilka nödvändigt måste nedtrycka,
honörn ännu djupare. Vi tro, att allt för stor olikhet.i förmögenhetens och
inkomstens fördelning, att en alltför förbittrad täflan mellan samhällsklasserna..
512 FRAMTIDEN. NY FÖLJD, FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
med tiden måste förinta alla fria politiska institutioner och ånyo föra oss när-
mare faran för en absolutistisk regering. Redan af detta skäl tro vi att sta?
ten icke bör med likgiltighet åse en dylik utveckling.»

I afeende å den verksamhet föreningen för socialpolitik hittills utöfvat
vilja vi endast nämna, att hon alltsedan sitt stiftande hållit årliga kongresser,
dervid flera af vår tids vigtigasto samhällsfrågor varit föremål för behandling.
Denna har alltid förberedts genom särskilda af flere eller färre utaf föreningens
medlemmar utarbetade »Gutachten», hvarjernte hvarje frågas inledande varit
anförtrodd åt çn eller flera referenter och korreferenter. Af frågor, hvilka
varit under öfverläggning på föreningens kongresser, vilja vi nämna: aktiebolags-
väsendet, fabrikslagstiftningen, frågorna om inrättande af förlikningskommissio*
ner och skiljedomstolar för afgörande af tvister mellan arbetsgifvare och arbe-
tare, om arbetarnes intresserande i affärsvinsten, om brott emot arbetsaftal,
om lärlingeväsendets reformerande, om pensions- och understödskassor, om' per-
sonal- och inkomstskatt m. fl. — Den literatur, som bildas af dessa »Gutach-
ten» och redogörelserna för kongressernas förhandlingar är redan ganska omfat-
tande, hvartill kommer, ätt flere af föreningens mera framstående ledamöter,
oafsedt deras deltagande i föreningens arbeten, utöfvat en betydande enskild
skriftställareverksamhet.	: -

De skarpa stridigheter, som i början rådde mellan föreningen för social-
politik och den af tyske frihandelsmän 1857 grundade »Congress deutscher
Volkswirthe» hafva småningom genom ömsesidiga närmanden väl icke utplånats,
men alltmera utjemnats och framför allt mistat sin första häftighet. Begge
föreningarna hafva de två senaste åren haft gemensamma kongresser, hvilket
naturligtvis varit egnadt både att gifva de behandlade frågorna en mångsidi-
gare utredning och att minska afståndet mellan partierna.

Äfven om de praktiska resultaten af den socialpolitiska föreningens verk-
samhet hittills icke motsvarat dess anhängares alla förhoppningar, tro vi dock,
att mycket af hvad denna förening och dess medlemmar uträttat för utre-
dande af de ekonomiskt-sociala frågorna och i synnerhet arbetarefrågan förtje-
nar att tagas vara på, och att deras sträfvanden i detta hänseende äro värda
allt erkännande äfven af dem, som icke kunna biträda alla deras åsigter. I
förbigående vilja vi här uttala den förhoppning, att våra tidningar och tidskrifter
måtte något mera än hittills varit fallet egna sin uppmärksamhet åt de sociala
rörelserna och den sociala literaturen.i’andra länder. Utan tvifvel skall vår
nybildade national-ekonomiska förening i detta afseende komma att verka myc-
ket. godt, men det torde vara obilligt att begära att denna unga förening skall
med de ringa tillgångar och få krafter, som ännu stå henne till buds, ensam
uträtta allt som i detta hänseende återstår att göra.

Det är emellertid naturligt att vi under sådana förhållanden måste med
så mycket större tillfredsställelse helsa. dét bidrag till afhjelpande af obekant-
skapen med de sociala sträfvandena i Tyskland, som vi erhållit uti den af herr
C. O. Montan utgifna öfversättning af prof. G. Schönbergs skrift: Die sittlich
I ARBETAREFRÂGAN.

513

religiöse Bedeutung der socialen Frage. Förut professor i nationalekonomi ooh
••statistik vid universitetet i Basel och derefter i Freiburg innehar Schönberg
«edan 1873 lärostolen i nationalekonomi vid universitet i Tübingen. Han är
•en af det socialpolitiska partiets mest framstående och tillika ; i tal och skrift
mest verksamme deltagare. Redan uti. den föreläsning om »Die Volkswirth-
schaft der Gegenwart im Leben und in der Wissenschaft», med hvilken han
•den 7 Maj 1869 tillträdde professionen i Basel uttalar han åsigter, som i myc-
ket sammanfalla med dem, hvilka den : socialpolitiska föreningen sedermera upp-
tagit i sitt program, och hans inträdesföreläsning vid .universitetet i Tübingen den
3 Juli 1873 (aftryckt i Zeitschrift für die gesammte Staatsivissenschaft 1873, 2:a
-och 3:e häft.) innehåller en framställning af de begge skolornas olika uppfatt-
ning af de sociala förhållandena och ett försvar för katedersocialisternas åsigter.

Uti nu föreliggande skrift gifver han, efter att hafva omtalat arbetare-
frågans allmänna natur, en fullständig om ock kortfattad framställning af den
del utaf denna fråga, som rör de uti den egentliga industriens tjenst anstälde
arbetarnes ställning. Han behandlar dervid de missförhållanden ,af såväl eko-
nomisk som moralisk natur, af hvilka dessa arbetare lida, och skildrar slut-
ligen de botemedel, hvilka måste användas för det ondas botande .eller åtmin-
stone lindrande. Då förf, härmed haft till syfte endast att för läsaren visa
att det för detta ändamål gifves en mängd olika botemedel, som dels med dels
utan den offentliga myndighetens medverkan mera eller mindre samtidigt måste
begagnas, har han endast i största korthet tecknat, dem. Denna ofullständig-
het har öfversättaren afhjelpt genom de tillägg i form af noter, hvilka han
bifogat arbetet, och vi önska lifligt, att den upplysande och innehållsrika lilla
skriften måtte erhålla en så vidsträckt spridning som möjligt. Särskild Upp-
märksamhet förtjena öfversättarens redogörelser för yrkesföreningar och arbets-
kamrat, hvilka redogörelser väl skulle förtjenat en mera framstående plats än
■öfversättaren gifvit dem. Vi vilja endast anmärka, att det med afseende å den
uppgift, som ifrågavarande arbete är afsedt att fylla, skulle varit bättre, om
•en del af dessa tillägg varit hållna i en något mera objektiv anda, samt att
■en redogörelse för eller åtminstone ett omnämnande af andra. sträfvanden å det
sociala området än katedersocialisternas icke skulle varit ur vägen.

Man kunde eljest lätt blifva frestad till det antagande, att några andra
förmedlande sträfvanden i denna riktning inom de tyska staterna icke funnes,
åtminstone icke några som vore värda att beaktas. Så är dock icke förhål-
dandet. Vi vilja såsom ett exempel derpå erinra om den sedan mer än tretio
år verksamma »Centralföreningen, för de arbetande klassernas väl.» Den räk-
(nar sin första uppkomst från en i sammanhang med den tyska industriutställ-
ningen i Berlin den 7 Oktober 1844 utfördad inbjudning till bildande af en
förening till främjande af handtverks- och fabriksarbetarnes bästa. Ehuru om-
fattad med välvilja af konung Fredrik Wilhelm IV, hvilken i en kabinetts-
■order af den 25 Oktober 1844. uttalade sitt lifliga deltagande för förenin-
gens uppgifna syfte, nämligen att genom inrättande af sparkassor och skolor samt
Framtiden, 1877.	33
514 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

spridande af nyttiga skrifter söka skaffa bot för den nöd både i lekamligt och
andligt hänseende, hvaraf fabriks- och handtverksarbetarne voro hemsökta, och.
äfven tilldelade föreningen en gäfva af 15,000 thaler, • lyckades denna dock
först är 1848 att komma i verksamhet. Dels genom understöd åt lokal- och
specialföreningar, dels genom offentliga föredrag och utgifna skrifter har för-
eningen sökt att på snart sagdt alla områden verka för de arbetande klassernas,
bästa. Föreningens organ är den ansedda tidskriften Der Arbeiterfreund, sedan
1873 redigerad af d:r Victor Böhmert i förening med Centralföreningens presi-
dent professor Rud. Gneist.» Denna tidskrift innehåller en mängd förtjenst-
fulla uppsatser och på noggranna undersökningar. af verkliga förhållandet grun-
dade utredningar i ekonomiska och sociala ämnen, alltid hållna i. strängt anti-
socialistisk anda och ytterst hofsam ton. För Öfrigt är det rätt betecknande,,
att af tidskriftens begge redaktörer Böhmert var en af stiftarne af »Congress
deutscher Volkswirthe» och Gneist åter en af grundläggarne af den socialpoli-
tiska föreningen.

Betrakta vi den ställning vårt land intager till de sociala frågorna,,
så torde det väl knappast kunna bestridas, att bland dem arbetarefrågan, och
detta af helt naturliga skäl, ingalunda ännu intagit den framstående plats, som
den eger inom de stora industriidkande länderna. Den undanskymmes här
tills vidare af den angelägenhet, som allt sedan förändringen i vårt represen-
tationsskick stått främst på dagordningen, nämligen frågan om en reform af
vårt beskattningsväsen.

Orsaken härtill torde i främsta rummet vara att söka uti den i jem-
förelse med andra länder obetydliga utveckling, som fabriksindustrien hos oss
hittills erhållit. Men äfven torde det, stundom till tröghet öfvergående besin-
ningsfulla lugn och den laglydnad, som utgöra ett utmärkande drag hos vår
befolkning, samt den välvilja och godmodighet, som, ehuru allt mera försvinnande,
dock i allmänhet plägat hos oss utmärka förhållandét mellan husbonde och tje-
nare, mellan arbetsgifvare och arbetare, hafva bidragit att tillbakahålla utbröt-’
ten af svårare misshälligheter. Hos mången af våra yrkesidkare och jordbru-
kare torde, då de få höra talas om arbetarefrågan,, snarare uppstå den förmo-
dan, att frågan rörer sättet för åstadkommande af en förbättring i arbetsgif-
varnes ställning gent emot arbetarnes stegrade anspråk och sjelfsvåld, hvilka
alstrats af de senare årens starka efterfrågan af ledig arbetskraft, än om en
förbättring i arbetarnes egen ställning.

Våra arbetare hafva icke heller ansett sig uppfordrade att mera allmänt
anlita det mäktiga hjelpmedel till förbättrande af arbetarnes ställning, som nu-
tidens associationsväsende erbjuder dem. För omkring ett tiotal af år sedan
bildades i hufvudstaden ett sällskap med uppgift att verka för arbetareförenin-
gars befrämjande. Genom föredrag och utgifna skrifter sökte detta sällskap
att undervisa arbetarne om de fördelar associationsväsendet erbjuder dem samt
att meddela arbetarne upplysningar och råd i afseende å bildandet af arbetare-
föreningar. Detta sällskap har emellertid för flera år tillbaka upplösts utan
I ARBETAREFRÂGÀN.	515

att hafva lyckats erhålla synnerligt gehör bland do arbetande klasserna. Asso-
ciationsväsendet har icke heller sjelfmant vunnit den utbredning hos våra ar-
betare, som varit önskvärd.. Folkbanker med af Kongl. Maj.-t stadfästadt reg-
lemente ega vi endast fyra: en i Stockholm, en i Göteborg, en i Norrköping
och en i Östersund, med ett inbetaldt aktiekapital af tillhopa något öfver en
half million kronor; något öfver ett tiotal dylika banker med solidarisk ansva-
righet för delegaren, ett fåtal produktionsföreningar och ett något större antal
konsumtionsföreningar samt ett rätt betydande antal sjuk- och begrafningskassor
torde vara allt hvad vi i den vägen vidare ega.

Af yrkesföreningar i samma bemärkelse som de engelska »trades-unions»
eller de tyska »Gewerkvereine» finnes oss veterligen i vårt land icke någon
enda. Ett förhållande, som, långt ifrån att behöfva beklagas, kan sägas lända
de svenska arbetsgifvarne och arbetarne till heder, enär det bär vittne derom,
att de, utan att utomordentliga medel behöft anlitas, vetat att göra hvarandrå
rättvisa. Ty hvad man än må säga om dessa föreningar, icke torde de vara
något i och för sig önskvärdt; de kunna enligt vår uppfattning ega berätti-
gande endast såsom en nödfallsutväg, då för arbetaren intet annat medel åter-
står att erhålla så stor del af produktionens resultat, som han anser sig kunna
med fog begära. Härtill kommer, att dessa föreningar, om de verkligen skola
kunna uträtta något och icke lända arbetarne till skada i stället för nytta, förut-;
' sätta såväl hos ledare som medlemmar egenskaper, dem vi tro, att våra arbe-
tare ännu icke i allmänhet lyckats förvärfva sig. Framför allt kräfva de en.
uppoffring af deltagarnes sjelfbestämningsrätt, hvilken den svenske arbetaren
icke annat än i största nödfall torde vilja underkasta sig. Der sådant icke är
for handen, tro vi derföre, att de uppoffringar af penningar och tid, som bil-
dandet och vidmakthållandet af yrkesföreningar kräfva, kunna med vida större
båtnad af arbetarne användas till bildande af konsumtions- och kreditföreningar,
sjuk- och begrafningskassor eller föreningar för bildning och vederqvickelse,
föreningar med valspråket: »genom kärlek till bildning1.» Den vana af samman-
hållning och handhafvande af gemensamma angelägenheter, som arbetarne der-
igenom småningom förvärfva, kunna de sedan tillgodogöra sig, derest de skulle
finna sig nödsakade att mot sina arbetsgifvare använda det organiserade mot-’
stånd, yrkesföreningarna erbjuda.

För öfrigt torde ömsesidig välvilja och förtroende, der desamma rätt göras
gällande, vara i stånd att på längden uträtta vida mera än alla dessa försvars-
och anfallsvapen, hvarmed yrkesföreningarna älska att fylla sin rustkammare.
Det ligger visserligen i sakens natur, att inom storslöjden arbetsgifvarnes ställ-
ning till sina biträden och arbetare icke kan vara densamma, som den handt-
verksmästarne förr allmänt intogo till sina gesäller och lärlingar, då dessa se-
nare åto vid mästarens bord och betraktades nära nog såsom medlemmar af
hans familj. Den anslående bild af gammaldags seder och bruk, hvilken vi i

1 Jfr. Ridderstad, Arbetareföreningarna såsom bildningsmedel p. 15.
516 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
detta hänseende ega uti berättelsen om den ansedde ledamoten af det lofliga
snickareembetet i Stockholm Mäster Samuel, som mot slutet, af förra århundra-
det hade sin verkstad uti ett hus vid den efter honom uppkallade gatan, åter-
finnes väl numera knappast någonstädes i verkligheten. Orsaken härtill kan
visserligen till en del sökas hös herrar mästare eller »fabrikörer», söm en hvar
numera äflas att låta kalla sig, men det har äfven och kanske i lika hög grad
sin grund uti förändrade tidsförhållanden och uti arbetarnes egen obenägenhet
att underkasta sig den stränga tukt och ordning, som ett dylikt lefnadssätt
kräfver.	,

Men äfven om arbetsgifvarens förhållande till sina arbetare hvarken inom
den lilla eller, ännu mindre, inom den stora industrien numera kan ega den
patriarkaliska natur, som fordom utmärkte det, så följer icke deraf, att afstån-.
det mellan arbetsgifvare och arbetare bör. eller ens behöfvér vara så stort som
det på senare tiden allt mera börjat blifva. Tvärtom föreställa vi oss, att ett
af de allra vigtigaste medlen för arbetarefrågans fredliga lösning är att söka
uti ett ömsesidigt sträfvande att minska det nästan oöfverstigliga svalg, som, i
synnerhet inom storslöjden, numera skiljer arbetsgifvare och arbetare från hvar-
andra. Vi våga äfven tro, att ett dylikt närmande icke möter så stora svå-
righeter, som mången föreställer sig. Äfven om en arbetsgifvare, som syssel-
sätter flera hundra, kanske tusen arbetare, icke till hvar och en af dessa kan
träda i samma närmare förhållande, som en handtverksmästare med ett tiotal r
af arbetare till sina medjelpare, saknar han likväl ingalunda utvägar att på
mångahanda sätt verka för sina arbetares både andliga och lekamliga förkofran
t., ex. genom att bereda eller underlätta anskaffandet af sunda och billiga bo-
städer, god och närande kost, tillfälle till undervisning och förströelse, ändamåls-
enlig vård vid sjukdomsfall o. d. Vi föreställa oss, att våra arbetsgifvare skola
finna resultaten af sinasträfvandén i nu antydda syfte tillfredsställande och
detta i mera än ett hänseende; men det är icke tillräckligt med enstaka för-
sök i denna riktning. Svarje arbetsgifvaré bör göra det, och detta icke blott
såsom öfverloppsgerningar, utan i det fulla medvetandet, att han derigenom
uppfyller en pligt, lika väl som då han till arbetaren utbetalar hans vecko-
penning. Vigten af denna arbetsgifvarens individuela inverkan på. sina arbe-
tare framhålles af begge de här ofvan Omtalade tyska föreningarna.' Schön-
bergs föreliggande arbete innehåller i detta hänseende följande tänkvärda ord:
»Ofta säges, att arbetsgifvarne, om de med hängifvenhet och kraft i medve-
tande af sina sedliga. pligter intressera sig för sina arbetares välgång, äro bäst
i stånd att befordra densamma, och detta är fullkomligt sannt och låter sig.
medelst otaliga exempel bevisas.. Denna inverkan inåste i afseende på detal-
jerna vara af högst olikartad beskaffenhet. Vid den föregående utredningen
af botemedlen hafva vi redan upprepade gånger hänvisat på en sådan; öfver
allt kommer det emellertid derpå an, att arbetsgifvarne icke blott tilldela sina
arbetare den löneinkomst, som motsvarar det af dem förrättade arbetet, och
medelst aflöningssättets beskaffenhet möjliggöra lönens stegring, äfvensom att de
I ARBETÀREFRÂGAN. /	517

sjelfve afskaffa en öfveransträngande arbetstid och all för lif och helsa skadlig
sysselsättning, utan att de äfven bekymra sig om arbetarnes öfriga lefnadssätt
och dervid äfven om deras sedliga uppförande, om beskaffenheten af deras bo-
ningar, om deras samlif med hustru och barn, om deras sätt att behandla den
förra och uppfostra de senare, att använda sin dnkomst, o. s. v., och att de,
då i dessa afseenden ett dåligt förhållande är rådande, redligt bemöda sig, att
åstadkomma en förbättring. Det hat och den förbittring emot arbetsgifvarne,
som man tyvärr så ofta anträffar hos arbetarne, skulle säkerligen icke förefinn
nas, om alla arbetsgifvare uppfylt och uppfylde dessa moraliska pligter. Goda,
menniskovänliga menniskor, som i sedlig hängifvenhet och kristlig kärlek draga
försorg om de under sin vård stående personer, ådraga sig icke hat ocK för-
bittring af dem, mot hvilka de göra godt. Och der denna inverkan, jemväl
understödd af arbetsgifvarhes hustrur, på rätt sätt eger rum, der skall ej hel-
ler en agitation, som framställer arbetsgifvarne såsom blodsugare, och som sö-
ker hos arbetarne upptända bittert hat mot arbetsgifvarne och åstadkomma en
radikal omstörtning af alla de bestående ekonomiska förhållandenn, vinna något
fotfäste hos arbetarne1.»

Man må dock icke tro, att ensamt härigenom eller genom något annat
enstaka medel arbetarefrågans lösning kan vinnas. Dertill fordras en enig sam-
verkan och en allvarlig vilja hos regering och folk, hos arbetsgifvare öch ar-
betare, med ett ord hos alla samhällsklasser.

Äfven öm således arbetarefrågan icke endast är en lönefråga, d. v. s. att
den icke uteslutande afser å väga bringandet af en för alla parter tillfreds-
ställande lösning af det vigtiga spörsmålet, huru produktionens resultat rättvis-
ligen bör fördelas mellan arbetets och kapitalets representanter, är det gifvet,
att en lycklig lösning af denna del utaf frågan måste på det närmaste samman-
hänga med lösningen af frågans öfriga delar, ja man kan gerna säga, att de
inbördes betinga hvarandra.

Flere utvägar erbjuda sig för vinnande af detta mål. Vi vilja här tillåta
oss att yttra några ord om tvenne med hvarandra nära sammanhängande, hvilka
i utlandet varit föremål för åtskilliga försök och rätt mycket meningsbyte.
Vi. mena arbetarnes intresserande i vinsten och deras upptagande såsoni del-
egare i bestående större industrielä företag. . Det är redan ett tiotal af år se-
dan den bekante chefen för Preussens statistiska byrå d:r Engel uti ett före-
drag i Berlins juridiska förening, efter att hafva redogjort för några i
England anstälda försök med lönarbetarnes upphöjande till. meddelegare i indu-
striela företag (the industrial partnership system), ansåg sig kunna förklara,
att den sociala frågan icke längre funnes till, enär dess lösning voré fun-
nen och att tillämpningen deraf i det praktiska lifvet redan vore börjad ge-
nom de antydda försöken, hvilka utfallit särdeles lyckligt. Erfarenheten har

1 Jfr. äfven V. Böhmert: »Der Fabrikant als Lehrer nnd Erzieher» i Der Arbeiter-
freund XV årg. 4 häft.
518 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

emellertid sedermera visat, att det* gått med detta system likasom med så myo*
ket annat eller att det hittills icke motsvarat de förhoppningar, man till en
början derom gjort sig, och hvilka i detta fall för visso omfattats af flere än
d:r Engel. Bland dem hvilka först försökte sig på denna väg och särskildt
omnämnes icke blott i d:r Engels föredrag utan äfven i andra uppsatser i hit-
hörande ämnen, — bland andra äfven af d:r Arnberg i en uppsats i Svensk
Tidskrift om arbetarefrågan och af d:r Bergstedt uti hans uti Slöjdskolan i
Stockholm hållna föredrag Om arbetet och dess vilkor — var äfven en kol-
grufveegare Archibald Briggs i Wakefield. Detta försök har emellertid icke
krönts med framgång. Samma tidskrift, Der Arbeiterfreund, som offentlig-
gjorde d:r Engels föredrag, meddelar nämligen i sista häftet för 1875 en
skrifvelse från mr Briggs af den 3 December nämda år, innehållande, att de
bos honom anstälde arbetare i slutet af 1874, i förening med arbetarne i
angränsande kolgrufvor, gjort strike emot en af grufegarne vidtagen lönened-
sättning; att denna strike, sedan arbetarne slutligen gått in på arbetsgifvarnes
förslag att låta tvisten slitas af en skiljedomstol, väl efter fyra veckors för-
lopp blifvit bilagd, men att densamma haft till följd att systemet efter ömse-
sidig öfverenskommelse öfvergifvits, ehuruväl ännu en del af arbetarne vore
innehafvare af aktier i företaget.

En annan firma, jernverksegarne Fox, Head & C:i i Newport, Middles-
brough, meddela samtidigt, att ett af dem i samma riktning gjordt försök,
hvilket de genom öfverenskommelse förbundit sig att tillämpa under eh tid af
åtta år, icke slagit bättre ut. »Efter förloppet af denna tid», skrifver firman,
»hafva vi till vår ledsnad kommit till insigt derom, att arbetarne, åtminstone
dem vi voro i tillfälle att erhålla, icke i allmänhet egdé den bildning, som er-
fordrades för att rätt inse och uppskatta det förbättrade system, vi försökt in-
föra. Vi måste vänta, till dess moralisk* och intëllektuel uppfostran vunnit
vidare utbredning, innan de arbetande klasserna kunna ledas genom ett väd-
jande till deras sunda menniskoförstånd och deras ordhållighet.»

Icke mycket gynsammare visa sig i allmänhet resultaten af de undersök-
ningar (Enquêter), som i de tyska staterna blifvit anstälda angående denna fråga.
Träffande, såsom vi tro, yttrar sig härom en bayersk fabrikant: »Höjandet af
folkets allmänna bildningsgrad torde vara det första och på samma gång ound-
gängliga vilkoret för framgången af alla på detta mål riktade sträfvanden. Den
enskildes krafter äro naturligtvis for svaga gent emot en sådan uppgift, här
måste stat och kommun göra hyad som* erfordras och detta snart och fullstän-
digt, eller ock skola vi ännu efter generationer befinna oss på samma punkt1.»

Det torde också aldrig böra lemnas ur sigte, att den sociala frågan, såsom
hr Möntan äfven framhåller, i sin djupaste grund utgör frågan om folkbildning
och att det är på denna som hvarje verklig, förbättring i arbetarnes läge, fram-
för allt den som skall sökas på sjelfhjelpens väg, måste byggas. Utan tvifvel

’ Jfr. äfven Schönberg, Arbetarefrågan p. 64—67.
I ARBETAREFRÂGAN.	519

hafva äfven vi svenskar vår folkundervisnings jemförelsevis höga ståndpunkt till
etor del att tacka för den sansade hållning våra arbetare iakttagit vid de lyck-
ligtvis mera sällsynta tillfällen, dä tvister yppats mellan dem och deras arbets-
gifvare.

■ Hvad särskildt angär den af flero författare framhållna vigten och bety-
-delsen af en allmännare undervisning i politisk ekonomi hafva vi haft tillfälle
att derom yttra oss uti en föregående uppsats i denna tidskrift, dit vi nu hän-
visa. Vi tillåta oss endast att här tillägga, att äfven denna fråga varit före-
mål för den socialpolitiska föreningens uppmärksamhet. Vid behandlingen, pä
kongressen 1875 af frågan om lärlingeväsendets ordnande yrkade en af refe-
renterna, d:r J. Brinckmann från Hamburg, bland annat, att särskilda för yrkes-
lärlingarnes behof afsedda fortsättningsskolor borde inrättas och att i dessa un-
dervisning skulle meddelas jemväl uti grunderna af den politiska ekonomien och
yrkeslagstiftningen. D:r B. yttrar härom uti ett af sina anföranden: »Jag fä-
eter synnerlig vigt dervid, att jemväl grunderna af den politiska ekonomien och
uäringslagstiftningen här må nämnas såsom undervisningsämnen. Jag vet myc-
ket väl, att man med 14 eller 15-åriga lärgossar icke kan komma någon hvart
genom att söka undervisa dem i dessa ämnen, hvilka öfverstiga deras fattnings-
förmåga, men med en ung man om 19 år kan man redan tala om ekonomiska
frågor och om lagar.» Efter att hafva redogjort för hvad som i detta hänse-
-ende hittills blifvit åtgjordt inom Tyskland och hvilket talaren anser vara otill-
räckligt, fortsätter han sålunda: »Jag önskar, att man icke må stanna dervid.
Väl vet jag, att det är utomordentligt svårt att härför erhålla öfvade lärare-
krafter. Om man med framgång vill undervisa uti politisk ekonomi, är det
icke nog att endast känna de allmännaste grunderna deraf; dertill erfordras en
"vetenskaplig universitetsbildning, och en sådan är blott i sällsynta fall att finna
hos lärarne i dessa skolor. Men det är möjligt att följa Englands föredöme.
Den frivilliga lärareverksamhet, som utöfvats af engelska nationalekonomer, till
och med ministrar, — om jag icke misstager mig har nämligen Gladstone ännu
under sistlidet år meddelat undervisning uti politisk ekonomi i söndagsskolor —
och de förträffliga resultaten af denna verksamhet borde mana till efterföljd.
Men nästan ännu nödvändigare och äfven enklare är undervisningen i yrkes-
lagstiftningen. Jag har i Hamburg mycket att göra med yrkesidkare, som af
mig önska upplysning i juridiska frågor. Jag får då ofta tillfälle att iakttaga
-en förfärande obekantskap med äfven de allra enklaste lagbestämmelser, hvil-
kas kännedom skulle hafva. besparat vederbörande obehag och oförrätter. En-
ligt hvad jag från andra städer erfarit, står det icke bättre till der än hos
oss. Jag be.gär icke en i detalj gående juridisk utläggning af denna del af
lagstiftningen, blott att lärjungarne få veta hvar de skola finna dessa stadgan-
xlen och huru de skola läsa dem.p

Förslaget föranledde dock icke vid detta tillfälle till något uttalande från
kongressens sida utan blef, jemte öfriga undervisningen rörande frågor, upp-
skjutet. till en kommande kongress.
520 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Äfven om, på sätt vi här ofvan sökt framhålla, missförhållandena beträft
fände den arbetande klassens ställning icke i vårt land äro så stora eller så
skarpt framträdande och, framför allt, icke gifvit upphof till en så fiendtlig:
sinnesstämning mellan arbetets och kapitalets målsmän som i en del andra län-
der — detta inå nu bero antingen deraf att dessa förhållanden hos oss ännu
icke urartat i lika hög grad som annorstädes, eller att våra arbetares behof ocb
till följe deraf deras ekonomiska och sociala anspråk icke hunnit samma utveck-
ling som på andra håll — är det dock utom all fråga att dylika missförhål-
landen hös oss förefinnas och tarfva snar bot. Ett af dessa der ståtens ingripande-
är påkalladt redan derföre att missförhållandet kränker samhällsmedlemmars
rätt; hvilka sjelfva äro ur stånd att värna om densamma, är minderåriges använ-
dande till arbete i fabriker och handtverk under sådana förhållanden, att deras-
sedliga eilet kroppsliga utveckling derigenom äfventyras. Detta missbruk, som,
i fall det ohejdadt finge - fortgå, skulle för - hela samhället medföra de mest
olycksbringande följder, - har också redan tilldragit sig såväl riksdagens som re-
geringens uppmärksamhet. Med anledning af framställning från 1875 år»,
riksdag föranledd af två motioner, den ena i första kammaren af nuvarande-
chefen * för ecklesiastikdepartementet och den andra i andra kammaren af kyrko-
herden Staaff, har nämligen regeringen uppdragit utarbetande af förslag till
författning i detta ämne'åt en komité, bestående af f. d. statsrådet von Ehren-
heirn, såsom ordförande, samt medicinalrådet .Hallin, kyrkoherden Staaff, folki
skoleinspektören Meijerberg och fabriksidkaren : C. L. Lundström såsom leda-
möter. Denna komité, såsom hvars sekreterare tjenstgjort vice häradshöfdingeu
Axel Ridderståd, har den 19 April l877 afgifvit sitt underdåniga betänkande-
åtföljdt af förslag till författning i ämnet och till instruktion för de af komi-
tén föreslagna arbetsinspéktörerna.	'

Vi kunna icke , här följa komiterades? lika mycket om fullständig sakkun-
skap som om verkligt intresse vittnande utredning af det vigtiga ämnet, tillika
innefattade redogörelse för de- åtgärder i. detta hänseende som i andra länder*
framför allt i England, vidtagits samt af vår egen hittills varande lagstiftning
jemte de tid efter annan väckta förslagen om dennas reformerande, utan måste
härom hänvisa till sjelfva betänkandet eller den utförligare redogörelse derför,.
söm varit synlig uti åtminstone en af våra större tidningar. . Endast om ett-
par punkter skola vi tillåta oss att -nämna några ord. .

I främsta rummet skulle vi då vilja framhålla den undersökning komite-
rade anstält för att bilda sig ett eget omdöme om de i yrkena anstälda min-
derårigas belägenhet och om de inflytanden,; för hvilka de i: arbetslokalerna äro»
utsatta. Komiterade hafva nämligen icke blott till konungens befallningshafvande
i orterna öfversändt särskilda undersökningstabeller med anmodan att i dem.
upptagna frågor, måtte genom konungens befallijingshafvandes föranstaltande varda
för besvarande öfversända till samtliga .idkare af fabriksrörelse eller bergsbruk
inçm länen, utan äfven génoin mundtliga samtal med ' och skriftliga förfrågning
gar hos personer, hvilka ansetts vara ur skilda synpunkter i frågan intresse-
I ARBETAREFRÂGAN.	.	521

rade, samt besök i fabriker och aftonskolor sökt inhemta den för en ojäfvig-
pröfning erforderliga sakkännedomen. Genom de upplysningar, hvilka sålunda,
pä olika vägar kommit komiterade till del, hafva de dels blifvit satta i tillfälle-
att verkställa en ungefärlig beräkning öfver antalet minderårige, som användas-
i våra fabriker och handtverk, utvisande att det uppgår till icke mindre än
23,000, dels ock kommit till den öfvertygelse, att tillståndet bland i fråga
varande samhällsklass i Vårt land icke väsentligen skiljer sig från hvad man
derom från andra industriidkande länder erfarit. Om än, säga komiterader
missförhållandena här icke framträda så bjert som annorstädes, om tidehvarf-
vets allmänna riktning till deras uppdagande och mildrande inom flera, särde-
les nyare industriela verk gjort sig fördelaktigt gällande, så kan dock ej be-,
stridas, att äfven hos oss vilkoren för den minderårige arbetarens välbefinnande
och utveckling i allmänhet förbises.

Beviset härför finna komiterade deruti att, ■ enligt hvad ofvanberörda af
näringsidkarne sjelfve lemnade uppgifter utvisa, vår nu gällande lagstiftnings-
begge hufvudbestämmelser till den minderårige arbetarens skyddande, eller att
barn, som ej fyllt tolf år, icke må användas i fabrik eller handtverk och arbe-
tare under aderton års ålder ej till nattarbete, i en mängd fall.opåtaldt öfverträ-
das, samt att öfriga i enahanda syfte tillkomna föreskrifter ännu mindre ber
aktas. Dessa bestämmelser äro, att näringsidkare bör faderligt vaka deröfver-
att den minderårige, arbetaren hålles till gudsfruktan, ordentlighet och goda,
seder, att han må inhemta åtminstone det kunskäpsmått, hvilket folkskolestad-
gan föreskrifver såsom det minsta och besöka slöjdskola eller teknisk läro-^
anstält, der sådan finnes, samt att näringsidkare vid sina biträdens eller arbe-
tares behandling och sysselsättning böra fästa behörigt afseende å deras helsa,
och arbetsförmåga.

Orsaken - till de anmärkta missförhållandena anse komiterade också vara,
att söka icke så mycket uti saknaden af lagbestämmelser eller dessas olämplig-
het som uti den fullkomliga bristen på kontroll öfver deras efterlefnad, hvar-
förutan äfven de förträffligaste föreskrifter blifva utan gagn. Komiterade hafva
derföre äfven i främsta rummet riktat sin uppmärksamhet på afhjelpandet af
denna brist samt för detta- ändamål föreslagit inrättandet efter engelskt mön-
ster af en särskild inspektion, hvilken skulle omfatta fabrik, handtverk eller
annan handtering, deri användas manliga eller qvinliga arbetare intill aderton
års ålder, ‘ och utöfvas af särskilda , tjenstemän kallade inspektörer, till antalet,
fem, med hvar sitt tillsyningsdistrikt, under ledning af en öfverinspektion..
Beträffande denna senare och dess inordnande i den öfriga förvaltningen har
något definitivt förslag icke blifvit af komiterade framstäldt. Det synes dock
som komiterade förestält sig, att det bästa sättet vore att öfverinspektionen
anförtroddes åt chefen för den särskilda byrå, som kunde varda inrättad inom
civildepartementet för beredande af de genom den föreslagna' författningen upp-
kommande och dermed sammanhängande mål och ärenden, i enlighet med hvil-
ken uppfattning, det af komiterade utarbetade förslag till instruktion för arbets-
522 FRAMTIDEN. NY FÖEJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT. .
inspektörerna är affattadt. Härvid hafva komiterade naturligtvis haft för.ögo-
nen de inom finans- och eclcsiastikdepartementena inrättade byråer, inom det
förra för kontrollen å tillverkningsafgifter och för inspektion öfver de enskilda
bankerna samt inom det senare för ärenden rörande så väl den högre under-
•visningen som folkskoleväsendet.

Vi tro dock knappast, att en sådan anordning skulle vara fullt ändamåls-
■enlig. Dels torde nämligen de göromål, hvilka redan nu hvila på chefen för
'Civildepartement, vara af den vigt och omfattning, att en minskning, men
icke en tillökning, deri kan vara önskvärd, dels ock torde det väl icke vara
fullt öfverensstämmande med andan af vår statsförfattning att, så länge
. statsråden äro konungens rådgifvaré, men icke ministrar, till omedelbar hand-
läggning inom vederbörande statsdepartement förläggas andra ärenden än så-
•dana, hvilka antingen fordra departementschefens personliga oaflåtliga uppmärk-
samhet eller också icke lämpligen kùnna förläggas till något förut befintligt
embetsverk eller med skäl påkalla inrättandet af ett nytt sådant. Huru stor
vigt vi än må tillmäta den föreslagna nya arbetslagstiftningen, anse vi dock
icke, att dess tillämpning mera än många andra lika vigtiga och kanske ändå
■vigtigare ärenden, hvilka i. första hand behandlas af underordnade myndigheter,
påkallar vederbörande departementschefs omedelbara ingripande. Något nytt
■embetsverk torde väl knappast behöfva för ändamålet inrättas. Vi ega ju,
som bekant, étt mycket omordadt embetsverk, hvilket just har till uppgift,
bland annat, att handlägga ärenden rörande fabriker och handtverkerier, näm-
ligen kommerskollegium. Frågän om detta embetsverks omdaning eller indrag-
ning har, som vi veta, länge stått på dagordningen. Äfven om resultatet
’.häraf skulle blifva det nuvarande kollegiets indragning, tro vi dock, att detta
icke kan ske, utan att i Stället inrättas ett nytt möjligen annorlunda organi-
seradt embetsverk,. som skulle utgöra den sakkunniga myndighet, från hvilken
regeringen alltid kunde påräkna utredningar och upplysningar i de många
frågor rörande handel och industri, hvilka städse måste blifva föremål för
sienna senarés omsorger, och derjemte hafva till åliggande att med uppmärk-
samhet följa alla företeelserna på det industriela lifvets område, anställa
»enquêtera och offentliggöra resultaten deraf. m. m. Åt en särskild, med
•egen beslutanderätt för vissa fall utrustad ledamot af ett sålunda omdanadt kom-
merskollegium, eller hvad man nu vill kalla det, tro vi att öfyerinspektio-
uen öfver arbetslagstiftningens tillämpning skulle kunna anförtros med större
fördel än åt en omedelbart uuder ett statsdepartement lydande och af dess
■esomoftast vexlande chefer alltid mer eller mindre beroende tjensteman. Den
blifvande .öfverinspektörens ställning skulle derigenom icke blott blifva sjelf-
ständigare, den skulle äfven blifva mindre isolerad, vid sidan af kamrater
■med både administrativa och ekonomiska insigter, hvilkas verksamhet naturligt-
vis måste mod hans komma att erbjuda mångfaldiga beröringspunkter och
tillfällen till inbördes samverkan1.

‘.Denna uppsats, var skrifven och till tidskriftens utgifvare aflemnad innan den kongl.
propositionen om statsverkets tillstånd och hehof till innevarande års riksdag öfverlemnades.
I ARBETAREFRÂGAN.	523

De hufvudsakligaste af de i öfrigt föreslagna bestämmelserna och hvilka
alla utgöra väsentliga förbättringar af de nuvarande, äro, att minimiåldern
för anställning i fabrik eller handtvéfk fortfarande skall utgöra tolf år, likväl
med den inskränkning att ingen får antagas, som ej inhemtat det för äfgång
från folkskolan föreskrifna minsta kunskapsmått, eller som till följd af sjuklig-
het eller kroppslig svaghet af det i fråga varande arbetet anses komma att lida
men. Med afseende å anställning i fabriker, men icke handtverk, delas de skyd-
dade i barn mellan tolf och fjorton år och yngre personer mellan fjorton och
aderton år. Arbetstiden för de förra får icke öfverskrida sex och för de senare
icke elfva timmar, hvarjernte de förra, hvilkas arbetstid måste infalla antingen
före eller efter kl. tolf på dagen, under läseterminerna skola bevista skolan minst
två timmar dagligen eller åtnjuta annan deremot svarande undervisning. För alla
minderårige gäller att de icke få i fabriksarbete användas mellan 8 e. m. och
5 f. m. — Beträffande i handtverk anstälde minderårige hafva komiterade an-
sett så stränga bestämmelser hvarken behöfliga eller ens rådliga. I fråga om
dessa är beträffande så väl barn som yngre personer föreslaget, att de ej må
användas till arbete å annan tid af dygnet än emellan klockan 5 f. m och 8
e. m. eller 6 f. m. och 9 e. m. Intill femton år skola i handtVerk anstälde
barn besöka folkskolan å tider, Som skolstyrelsen bestämmer, eller åtnjuta annan
godkänd undervisning. Till arbete under jord i grufvor eilet* stenbrott må barn
intill fjorton år eller yngre personer af qvinriokönet icke användas.

' På det idkare af en fabriksmessig handtering icke måtte kunna genom
ätt anmäla den söm handtverk undandraga sig de strängare lagbestämmelser,
som gälla för fabrik, hafva komiterade föreslagit, att det må bero på veder-
börande inspektör att förklara sådant handtverk underkastadt de för fabrik gäb
lande bestämmelser, öfver sådant af inspektör meddeladt beslut skiille klagan
få föras hös K. M:t (i andra fall hos länsstyrelsen), »enär hos K. M:t allena
kunde förutsättas den allmänna öfverblick öfver näringsförhållandena, på grund
hvaraf tillbörlig enhet i tillämpningen af detta vigtiga stadgande kan äslad-»
kommas.»

Utan att underskatta vigten af de utaf komiterade frtimhållna svårighe-
terna att på, grund af olikheter i arbetssättet, arbetarnes antal och dylikt upp-
•draga en bestämdt utstakad gräns mellan de yrken, hvilka böra hänföras till
fabrik och hvilka till handtverk, tro vi dock att det sålunda förslagna stad-’*'
gandet utgör en svag punkt i komitérades förslag. Det torde nämligen kunna
befaras, att det kommer att framkalla icke blott missnöje hos dem, hvilka anse
sitt yrke hafva blifvit orätt klassificeradt, utan äfven rätt mycket bryderi för
dem, hvilka skola gifva konungen råd i afseende å dess tillämpande.

Till sist vilja vi uttala den önskan och förhoppning, att den föreslagna lag-
stiftningen i öfrigt icke måtte komma att möta några betänkligheter vare sig
från våra industriidkare eller från regering och riksdag, och anse vi oss så myc
ket mera berättigade att hysa en dylik förhoppning, som komiterade sökt att
så litet som möjligt rubba de bestående förhållandena och i öfrigt förfarit med
524 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRQ. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

all den varsamhet, som med vinnande af det föresatta målet varit förenlig. Så-
som en god början kunna vi ock här anteckna, att, enligt hvad tidningarna
haft att omtala, fabriks- och handiverksidkarne i några af rikets större städer
uti afgifna yttranden förklarat sig icke hafva något att emot komiterades för-
slag invända.

C. Westman.

En ny sagosamling.

Danske Folkeæventyr$ efter utrykte Kilder gjenfortalte af Sven Grundtvig»
Köbenhavn. 1876.

Sedan Jakob och Wilhelm Grimm (1812) började utgifva Kinder- und
Hausmärchen, har intresset för folksagorna ständigt stigit ; i Tyskland har se-
dan dess en mängd samlingar tillkommit och från än det, än det landet upp-
dyka nu dylika. I Frankrike, t. ex., der man längst varit likgiltig för dem,
fast man just i detta land finner den första sagosamlingen (Charles Perrault,
1697) och sagor, der en tid varit på modet, har man detta år fått till stånd
en tidskrift1, .egnad åt den art af literär arkeologi, för hvilkens undersöknin-
gar folksagorna äro ett af hufvudföremålen. Vi vilja emellertid i denna anmä-
lan blott hålla oss till Skandinavien: redan 1818 finna vi då en samling börjad
i Danmark med. J. M. Thieles Danske Folkesagn, och om Norge kom senare,
eller först 1842, fick det med Asbjörnsen och Moe ett par sagoförtäljare, som
icke någonstädes blifvit öfverträffade.

Med en känsla af afund, hvilkens anledning vi nedanföre skola förklara,
gå vi att omtala; att Danmark nu fått ytterligare en sagosamling, och denna
utgifven af ingen ringare man än den berömde utgifvaren af Danmarks Gamle
Folkviser, professor Svend Grundtvig. Den lilla boken är, säger hr Grundtvig,
den första mogna frukten af flere än tjugu års, genom många landsmäns och
landsmänninors välvilliga bistånd, fortsatta insamling af danska folksagor, så-
dana, som. de ännu kunna träffas i lefvande menniskors, särskildt i landtbefolk-
ningens mun och minne i alla trakter af Danmark. För formen är utgifvaren
ansvarig: han har fritt återgifvit sagorna, under stundom efter flere varian-
ter från olika delar af landet. Närmare redogörelse för sitt åtgörande vill
han afgifva särskildt; här har han endast sökt att bevara den enkla, konstlösa,
folkliga tonen . i framställningen, med undvikande af å ena sidan det högtraf-

1 Melusine^ Revue de mythologie, littérature populaire, traditions et usages, dirigée par
H. Gaidoz & E. Kolland.
EN. NT SAGOSAMLING.	525

vande och â den andra det sliskiga; allt plumpt har han stängt ute och fram-
för allt har han hållit sig på vakt mot allt anstötligt. I ett kort versifieradt
förord heter det ock (återgifvet på svenska):

»Intet gift och ingen galla
gömmas i den frukt, här bjudes;

helsa bor i bärets sötma,

sanning bakom bruna skalen;

solens glöd och vindens svalka,

daggens bad och källans flöden

och den djupa mull der nedom

närde frö från fjerran tider,
fylde det med doft frän hemmet,
saft från nedan, kraft från ofvan:
evig ungdoms saft och kraft i
folkets gamla arf och odal.»

Allt hvad hr G-rundtvig här lofvat, håller hans lilla bok: hon är frisk och ren
och doftar allt igenom af. äkta sagoromantik. Hvad föredraget angår, är an-
mälaren, noga taget, icke befogad att döma öm det, af det skälet att han icke
är dansk; för att vara fullt inne i hvad som är dansk — eller fransk, tysk
o. s. v. — sagoton, i det lefvande folktalets ordbygnad, i uttryckens och or-
dens fullt nationela doft, måste man hafva vuxit upp bland allt sådant; vi
behöfva inga flere bevis för detta påstående, än det att sådana kännare som
Asbjörnsen och Moe, trots sin till vår egen så nära kommande nationalitet,
kunnat låta missleda sig af en här på 1840-talet utkommen samling sagor,
efter hvilkens förskrufvade diktion de bildade sig en mening om hvad som
skulle vara svenskt sagospråk, under det deras eget var många gånger mera
svenskt än den nämda samlingens. Emellertid, så vidt vi förstå det, är hr
Grundtvigs föredrag genuint folkligt-danskt, så att hans Danske Folkeœventyr
kunna ställas vid sidan af bröderna Grimms samt Asbj örnsens och Moes sagor
som ett jemnbördigt verk. En för sin kritiska granntyckthet känd skriftstäl-
lare, cand. phil. Edvard Brandes1, har icke heller kunnat finna något bestämdt
att anmärka mot språktonen i hr Grundtyigs samling; väl nämner han något
om en »barnlig Fortællerstil», men hr Grundtvig har uttryckligen adresserat
sig till

Danmarks ungdom, hvar den finnes

— och det »barnlige» är dérmed berättigadt; om det fattades, vore det ett
fel; man kan ju till och .med säga, att det i ingen sagostil kan undvaras. Hvad
åter angår stoffets tillförlitlighet, gifves det väl näppeligen någon, som kan
hafva större ’anspråk på kredit än hr Grundtvig, som .i sitt stora verk om de
danska visorna ådagalagt en vetenskaplig samvetsgrannhet såsom ingen annan
utgifvare af folkdikter. »Den lärda verlden» får, som nyss nämdes, snart till-

1 I en uppsats om Nye Samlinger af dansk Folkepoesi i tidskriften Det nittende Åar-
hundrede, 1877, häft. Januari—Februari.	■
526 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

fälle att kontrollera honom; på hans stil som sagoförtäljare lemna vi härmed
ett prof, hvarvid vi bland hans tjugu sagor välja den kortaste — en, som väl
de flesta läsare igenkänna från sin egen barndom.

Hans och Greta.

I en by låg.det ett litet ställe. Der bodde en man och en hustru med
sin enda dotter, som hette Greta. De voro bara småfolk, men hyggligt folk,
och Greta var en rigtigt snäll flicka och en mycket vacker flicka.

I samma by var det flere goda gårdar, men den bästa af dem alla var lik-
väl den, som Hans var enda arfvingen till. Hans far var död, hans mor styrde
gården, och Hans gick hemma och hjelpte till; men så snart han hade fylt
sitt tjugonde år, skulle han öfvertaga gården. Hans var icke allenast den ri-
kaste, utan också den raskaste och vackraste karl i byn, så man väl kan veta,
att det var flere än en flicka, som hade ett godt öga till honom. Och det
hade Greta med.	.

Så kommer Hans tidigt en morgon in i köket, der Greta står helt allena,
och så säger han: »hör, lilla Greta! du är en vacker flicka och en snäll flicka,
och jag håller af dig, och jag vill ha dig till hustru, i fäll du kan tiga med
det.» — »Ja, tack skall du ha!» säger Greta; »de£ kan män väl tiga med.»

Derpå går Hans, och Greta skall till och laga en gryta mjölgröt till fru-
kost. Hon tager hvarannan hand full med mjöl oeh hvarannän hand full med,
aska, och det rör hon till sammans och är så glad, så glad. Så kommer mo-
dren ut och ser detta, och så säger hon: »Men Greta! hur är det, du bär dig
åt?» — »Åh mor!» säger hon, »jag är så glad.»

»Hvad är, du glad för?» frågar modren. »Jo», säger Greta, »^ans har
sagt, att han vill ha mig, i fall jag kan tiga med det.» — »Ja, det kan man
väl tiga med», säger modren, och hon rör om gröten, och häller upp den på
köksbordet.

Så kommer mannen och skall se, hur det går med hans frukost. »Men
hur är det, I bär’ er åt?» säger han. »Åh, vi äro så glada», sade de båda två.

»Hvad är’ I glada för?» frågar mannen. »Jo, Hans har varit här och
sagt, att han vill ha Greta», säger modren, »i • fall vi kunna tiga med det.»
— »Ja, det kan man väl tiga med», säger mannen; och så går han ut och
spänner hästarne för bakänden af vagnen.

.1 det samma går Hans förbi, och så säger han: »men hur är det I bär
er åt?» »Åh jag är så glad», svarar mannen. »Hvad är I glad för?» sä-
ger Hans. — »Åh, för att du har sagt, att du ville hafva vår dotter», säger
mannen.	• ’

»Ja, det har jag också sagt, — i fall hon kunde tiga; men det kan hon
icke.» Så gick Hans sin väg, och arg var han. :
EN NY SAGOSAMLING.	527

Pâ mänga dagar, få de icke se till Hans. Derpå höra de till sluts att
han har friat till en hemmansbrukares dotter, och nästa söndag skall det lysas,
för dem. Det lyses första gången och andra gången, och den söndag, då det
skall lysas tredje gången, säger Greta till sin moder: Djag vill åt kyrkan i dag-
och offra med min gamle fästman.» Det gör hon ock.

Då de hade offrat och gå ned åt kyrkgolfvet, hviskar Greta till Hans:
»jag är god på dig ännu.» Bruden är ju med i. kyrkan, och hon frågar Hans,
åt och säger: »hvad var det för en flicka, som var der borta och hviskade till
dig?» — »Äh, det var en, som jag en gång hade sagt, att jag ville ha henne,
i fall hon kunde tiga med det; men det kunde hon icke.»

»Nå aldrig har jag hört på maken», säger bruden, »kunde hon icke tiga
med det! Jäg har haft sju barn och aldrig har jag sagt det till någon, förr än
nu — det slapp mig ur munnen.» Då Hans hörde det, sprang han upp från
stolen, och hon fick aldrig jnera tala vid hônom. Hans blef gift med Greta,
och de lefva lyckligt och väl till sammans.»

Man är, efter hvad vi tro, hos oss icke synnerligen underrättad om hvad
folksagorna egentligen äro, och ännu skall man här träffa mången bildad, för
hvilken de icke äro annat än påhitt för att roa barn, mera' eller mindre torf-
tiga uppfinningar från spinnstugorna, kolkojorna och köken, hvilka numera
knappt hafva värde som tidsfördrif. Vetenskapen har en annan mening om
dem. Den ser i dem än förbleknade myter, i hvilka forna gudar lefva qvar
som gyckel- och skräckgestalter ; än förklädda urkunder, som tala om en hi-
storia bortom det historiska minnet; den anser dem höra med till folkandarnas
naturhistoria, såsom hvilkas drömmar den betecknat dem. Hr Brandes anför
ett exempel på hvilket nytt ljus den jemförande mytologien kastar öfver de
vidskepelsens figurer, som kunna tyckas obetydligast. »Hvilken känner icke»,
säger han, »de olika historierna om nissen» — hos oss vanligare: tomtgubben’ —
»i den gråa rocken, med den röda, spetsiga lufvan på hufvudet, som har gifvit
anledning till så många symboliska dikter? Men hvilken känner' å andra sidan
denne upptågsmakares härkomst och ursprungliga betydelse? Likväl har det for
länge sedan blifvit å. daga lagdt, att nissen blott är en senare form af elden,
dyrkad som husgud (agni grihapati); deraf hans röda lufva. Nu klarna ock
hans upptåg och egenheter. Mannen flyttar, för att blifva af med honom, och
knappt har. han kommit till ett annat hus, förrän eldguden också anmäler sig
der : elden hör alltid med till härden och hemmet. Man offrar ännu ständigt
till honom som i gamla dagar, och hvad får han? Gröt, heter det, men hvad
han är mest angelägen om, det är att det är dugtigt med smör i gröten. Ty det
flytande smöret (havis, glirita) är def aldra äldsta offer, som blef kastadt i
elden.»-------1 sagorna om »jätten? och »pojken» har vetenskapen velat igenfinna
minnen af långvariga fejder mellan en storvuxen, rå stam och ett fysiskt sva-
gare folk, som segrar genom sin förslagenhet, sin »högre kultur»; då än i dag
528 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

Ï någon aflägsen bygd bonden i hemlighet tager till det frän sagorna bekanta
medlet att »kasta stål» öfver t. ex; ett sjukt kreatur, för att motverka trol-
lens inflytelser, påminner oss detta om hvad jernet måste hafva betydt när det,
«midt till krigiskt eller fredligt redskap, först visade sig, och ett vapen af
denna metall, satt öfver ingången till bostaden på ungefär samma sätt, som
honden ännu någon gång sätter sin knif öfver stugdörren, för att hindra trol-
len att stiga på, var tillräckligt för att afskräcka bronzdolkens man att för-
gripa sig på ett så rustadt hem.

Vi stanna vid dessa antydningar, för hvilkas utförande behöfdes en lärdom
®ådan som den hos Pantschatantras berömde utgifvare och kommentator, Theo-
»dor Benfey; och tillägga blott, att sjelfvä filosofien en gång tör söka byte på
sagornas gröna marker. Bland Novalis’ fragment förekommer följande tanke,
som väl förtj enade upptagas: han hemställer nämligen, huruvida man icke, lik-
som man har logik, också skulle kunna uppställa en fantastik. Väl säger han
icke, huru han tänkte sig denna »fantastik»; men benämningen synes hänvisa
på en vetenskap, som skulle, uppfånga fantasiens förfaranden och hänföra dem
till vissa allmänna typer, eller, om man så vill, kategorier. Skulle en sådan
'vetenskap en gång komma till stånd, finge den alldeles enkom studéra sagorna,
’der den själsfunktion, om hvilken vi veta ininst, opererar i så djup ursprung-
lighet, i så ostörd naivetet och oskuld.

I alla händelser äro våra folksagor, vare sig man blott medgifver dem värde
Æom en form af poesi, eller tillika i dem ser ett material för dels en redan
påbörjad, dels möjligen en framtida vetenskap, ett ideelt kapital, som vi icke
ega rätt ätt likgiltigt se dö ut bland oss. Danskarne hafva Thiele och Svend
•Grundtvig, norrmännen Asbjörnsen och Moe: hvad hafva vi, som ofta kallat
vårt land »det gamla sagolandet», såsom bland annat skedde i den tillegnan
till bröderna Grimm, med hvilken den ofvanför omtalade samlingen från 40-
talet var försedd? Den nya tiden tränger sig in öfver allt; i det ensamma
«kogstorpet, der man ännu for ett eller annat tiotal af år sedan vid pertan
berättade sagor, läser man nu vid benzinlampan tidningar; snart skall man
icke längre träffa någon qvar af dessa vår barndoms präktiga gummor eller
gamla soldater, fiskare m. m., hvilka voro hela encyklopedier af sagor och
historier, visor och ramsor. Dét nyväckta religiösa lifvet hos oss är icke för-
•dragsamt mot dessa gamla minnen, som det icke förstår; äfven det skäll bi-
•draga. till deras undergång. Huru annorlunda dömde icke'Luther sjelf, hvik
kens sunda natur tillät honom hafva hjerta för saga och sång! »Ich möchte
mir», säger han någonstädes, »der wundersamen Historien, sö ich aus zarter
Kindheit herübèr genommen, oder auch wie sie mir vorkommen sind in mei-
nem Leben, nicht entschlagen, um kein Gold.»

R. Bergström.

------------
Vetenskap och Literatur.

Smärre uppsatser och strödda meddelanden.

Hans Järta och ’"Markalls sömnlösa nätter.”

Det är en känd sak, att en af svenska literaturens förnämsta satiriker, om. man
■mindre fäster sig vid alstrens omfång än vid deras .beskaffenhet, var den ryktbare
-statsmannen, som en dag i September år 1800 införde en annons i Inrikes Tidningarna
•med den egendomliga underteckningen Hans för detta Hjerta1.

Mindre bekant är- deremot den roll Hans Järta spelade i striderna mellan gamla
• och nya skolan i vår vitterhet vid ingången af 1820-talet. Hvarken i Skogmans in-
trädestal i Svenska Akademien eller i De Geers minnesord inför Vetenskapsakademien
-år 1874 på hundrade årsdagen af Hans Järtas födelse finnes någon framställning här-
om; 'icke heller beröres denna fråga af Malmström i Grunddragen af Svenska vitter-
hetens historia, eller i Fryxells bekanta literaturhistoriska arbete eller i Svenskt Bio-
grafiskt Lexikon. Dock har man visserligen haft sig bekant, att Hans Järta var för-
fattare af ett par mot nya skolan riktade satiriska poem, till hvilka vi i det följande
-återkomma.

Det synes oss emellertid vara en intressant uppgift, att med ledning af Kongl.
Bibliotekets brefsamlingar redogöra för den snillrike och ryktbare mannens uppfatt-
ning af Sveriges förnämsta parodiska dikt.

Förlöjligandet af dé vittra auktoriteterna på den svenska parnassen to^ som
våra läsare erinra sig, sin början i tidskriften Polyfem (1809), egentligen under den
-gåtlika signaturen Nils Nybergs fana, och hånet mot akademisterna utmynnade om-
sider i Nils Nilsson Nybergs (Palmærs) beryktade Af tonblads artiklar under formen
■Taf bref till Svenska Minerva (1834). Men déremellan nådde utmaningarna sin höjd-
•punkt genom »Markalls sömnlösa nätter» (1820, 1821)2.

1 Denna märkvärdiga annons, på hvars motiv och följder vi i detta sammanhang icke
hafva anledning att inlåta oss, må dock som eu kuriositet här anföras. Den lyder sålunda:

»Härigenom tillkännagifves, att till följd af min inför Höglofl. Ridderskapet och Adeln
‘den 29 sistl. Maj gjorda afsägelse af mitt adelskap, hvarvid Kongl. Maj:t nu mera låtit bero,
’har jag, i stället för det adliga namn jag förut burit,, antagit namnet Järta. Af förekommna
-anledningar anser jag äfven nödigt förklara, att som jag efter denna namnförändring är den-
samme person jag dessförinnan varit, så komma icke derigenom de enskilda afhandlingar,
Jivari jag förut ingått, att tijl sin kraft och verkan upphöra.

Hans för detta Hjerta.

F, d. protokollsekreterare i Kgl. Justitierevisionsexpeditionen.»

2 Befogenheten af denna sammanställning visar sig äfvén i enskildheter.' Så t. ex. är
«en af Palmærs anklagelser mot Tegnér tydligen förestafvad af dessa rader i Nätterna:

Framtiden, 4877.	‘	34
530 PRAMTTnEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

. Markalls sömnlösa nätter är således någonting vida mera än en smädedikt mot.
Kgl. Bibliotekaren Wallmark. .

»Det händer Leopold» — skr if ver Jär ta till Wallmark den 22 Okt. 1820 — »som
det händer andra konungar och furstar, att icke känna hvad man säger utom hofvet.
De Markallska nätterna hafva gjort och bort göra vida mera effekt, än något annat
af allt hväd den nya skolan frambragt. Det är ett paskill, men hvad är det öfriga.
om icke paskill mot förnuftet in abstracto eller, in concreto. Detta har , likväl den.
förtjensten att vara skrifvét i ett begripligt språk och röja en sammanhängande in-
vention, att på några ställen (sanningen och moraliteten oberäknade) lyfta sig med.
en äkta satirisk kraft och ätt, oaktadt ' sin lydnad under de' antagna, efter min öfver-
tygelse alltför småaktiga metriska lagarna, framställa verser, icke, stulna, af den skö-
naste klang, Hvarken Atterbom eller Hammarsköld har kunnat, om jag så får uttrycka,
mig om ett. poem, redigera detta.’ Dertill fordrades en ny, verklig talang, och det-
förundrar mig icke att man tillegnar den ett förut i fosforismen okändt namn1. Men.
nn, då de ,nya skolpojkarne, förledda af en vigare sälle, vågat sig utom sina forsk-
ningar, så borde man ej låta dem" vinna någon terräng. Hammarskölds ovett betydde
intet, ty det var för ärligt, d. ä.’dumt, oförskämdt. De Atterbomska skotten, riktade
upp i vädret, förvånade endast några studenter inom de metafysiskä vallarna. Men
denne 1 skjuter med salt oss i benen, öch sådant fföjdär hela det respektiva svenska
publikum. Således tror jäg, att vi mi borå försvara oss, icke direkt, utan genom en
mängd oroande ströfverier i fiendens rygg. Då de förut' tråkiga djeflarne vilja göra
sig roligå, borde man på.allvar roa sig,med dfem.»

Såsom en passande bilaga vid detta vitsord från Järta anföra vi några strofer
till prof ur hjeltedikten'.	.	. ;

I första hattens sjetté Sång framsläpas de slagne och tillfångatagne Kimthus-
sarne (akademisterna) inför Apollo sjelf, hvarvid tillgår som följer: •

■ . Der den strålande guden som bäst nu skiftade domen;	■

■Mellan beväpnade skalder i band Rimtbussarne stodo,
Sågo mot jorden, med hängande läpp och slokiga öron.
Allt som han rörde med spirans udd en rimmares hjessa,
. Näpst blef denne och släppt, men ej. i menniskoskepnad. ..

Ned från de. pindiska höjderna se’n, i förvånande antal,
‘	. .Stormade skator och höns och hornade bockar, .

; Och. oskadliga nu åt skilda håll sig förbredde. '	: ,

.Sist framförde man, nu den hjerneberöfvade Markall, . r
- .	Och till en ögonfägnad han blef för musèr. och skalder.

Nu framvinkådes du Esaias, ock kallad profeten;

.	Mer vältaligt, än sant, emedan ditt mål du ej fattat...

Tungt du dig. vältade fram, nyss ryckt ur ett frodande gästbud,
Fnyste och pyste, allt medan du gick, och plirade skämtsamt.
Käckt du förde din lans, den från Adam i Lejre du snattat

.....; Och från din hjelms högt vajande kam ditt harnesk var skuggadt
Ståtligt af busken, som bundits i hop af de skönaste fjädrar,
( Plockade ut än här, än der, från främmande svanor.

1 Troligen en anspelning på. Dahlgren, som dock ej förr än i andrå natten upptog
gisslet. De egentligå kommitterade eller arbetande ledamöterna for den första natten voro,
som numera kandt. är, Hammarsköld, Sondén, Atterbom, Livijn och biblioteksamanuensen Od-
mann, men äfven i andra natten medverkade de åtminstone som granskare. Detta för akade-
miste^na vådliga samarbete egde rum på den ryktbara Stockholmskällaren »Hamburger Börs».
.7 :	; <	- VETENSKAP OCH LITERATUR. ,	. . , . . ,	$31

. Måhga'af ryktet blott hört, talas pm Journalismen: , r .

Dessa sig reste på tå; man ropte, man stöttes, man trängdes.	-

. ' ' Men när man. ändtligen såg , den thussiska hjeltegestalten , ,

■ .Lik eù ; förtappad trumpetare stå och skefva. mot marken,. .•	,, .r

■	Brast i ett oemotståndeligt skratt den församlade skaran. • T

— Æebns sjelf, vid hans f,anblick, log de .odödligas löje; > \	, r

1.	h	• ,Och' det, berättas att nu, .den första .gång i hans lefnad, ,.r ..

Märktes ett tecken af blygd på Markalls härdade kinder. :, , ; ;

, . . Vi skola nu tillse, huru Järta i sin ordning\ «roade* sig niéd satirikerna?

»Mot ovett strider man illa med rent vett», strifver han till " den under Äfarkalls
skepnad sä obarmhertigt tilltygade utgifvaren af Journal för literatus och teater.
;»Det fordrades således att någon nedstege på den smutsiga banan för att bekämpa
skändaren med samma vapen som hans,. ‘ Jag har dertill icke nog skicklighet, inen
likväl har jag försökt att på hosfoljande blad teckna några metriska karikatyrer.
Jag öfverlemnär dem till det bruk, som Tit. finner lämpligt. Skulle Tit. besluta att
införa mitt episka fragment i Journalen, hvilket jag endast medgifver men ej önskar
. så gör jag mig: försäkrad att icke bli nämnd som författare. Jag fruktar väl icke
synnerligen göternas och longobardernas hämnd, ty om de gjorde en utvandring hit1
. har jag till mitt försvar öl och cykloper, men jag vill ej vara erkänd far för ett van-
skapligt' barn, som jag .i en svaghetsstund råkat afla. Om det duger något, är det
genom sin bitterhet, mèn denna är dock riktad blott mot det literära.»

Naturligtvis tog Wallmark det sända söm god pris och införde i Journalen detta
Järtas »Fragment i den epo-metro-caniniska diktarten», hvarvid författaren särskildt
anmärker att »Caniniska» härledes af cäno, sjunga, och iöke af canis, hund. Som ett
’ motstycke åtetgifva vi några råder äfvén ur déttä poein, som är riktadt egentligen
mot Atterbom under namn af Polysonnetto eller mångklingdiktaren. ■

- Polysonnetto finner sig föranlåten att uppsända en bön: ; :	' ”

' .	■	.»Fantasos! Fantasos! Fantasosl dig, starkvingade ande,

Dig, mångskiftande Gud, jag kallar att lyfta mitt snille, .
Då jag anande,: spanande, manande geniers bifall,

i	VilJ, med Jupiters lof, ett epos dikta å nyo,

Mer än det förra bitande qvickt mot thussarnes hjeltar. .

Sänkte sig nu från drömmarnas verld till vindiga löftet	-

Fantasos ned i gestalt, som sväfvande dunstig i röken.-
Gudomsglorian omkringsken med bländande strålglans

Fosforsipprande hårets röda mariga tofva;	•	- -

Ena ögat var tjusande blått, som himmelens azur;

Grönskande gult det andra var ock rysligt att skåda,	:

När det i skefvande fart sig hvälfde kring kring inunder

Ögonbrynet, framskjutande grått ur skrofliga pannan o. s. v.

Redan dessa få rader visa att Järta var motparterna underlägsen i glädtighet
och slutet af poemet gör ett allt annat än behagligt uppfriskande intryck,, då han
nämligen tänker sig Atterbom liggande med blödande näsa i en vid spottlåda, »fyld
af hans fraggande sångarekäftars ettriga humor».

Det är emellertid karakteristiskt för det uppseende som väcktes af »Markalls
sömnlösa nätter», att .en man af Järtas begåfning och samhällsställning ansåg sig böra
draga i härnad mot belackarena. Hans bref i ämnet äro ock särskildt märkliga

1 Till Falun, der Järta vid denna tid var bosatt såsom landshöfding öfver Dalarne.
53^ FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRETA IRQ. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
derför att de ådagalägga hvilken üiakt de mest upplysta samtida tillerkände nya
skolan-.	•'	; ! •

Mer an en af våra litéråturhistoriska författare, men i synnèrhet B. E. Malm-
ström, har sökt göra troligt ätt Attérboin och dé méd honom liktänkande icke utöfvat
något egentligt inflytande på den svenska literaturutvecklingens gång. »Icke kan jag
med. någon popularitetsbindel» — säger deremot Järta i bref af 1820 — »göras blind
för den skada som dessa kraftcharlataner stiftat. Den röjer sig öckså öfverflödigt
äfven i det allmänna lifvet.»

De sist anförda orden häntyda troligen derpå, att »barbarerna», såsom man ut-
tryckte sig, framträngde ända till tronen, i det Atterbom blef utsedd till kronprinsen
Oskars lärare i tyska språket.

Till fiendens bekämpande, med både råd och dåd, var Järta fortfarande verk-
sam. Om, han icke haft, såsom han säger, »det förb. akademiska talet» att tänka på’,
skulle • han till och med velat utgifva en'särskild broschyr mot friby tame och mot
deras ; uppfattning af Gustaf den tredje och hans tidéhvarf. Nu nöjde han sig med
rimmade sarkasmer, mer och mindre grofva.	>

, »Jag har» — skrifver han en gång — »hittills icke offentligen’gjort narrarna till
; annat än oförskämda, narrar, men i ett par fabler, hvaraf den ena legat ett par år i
min låda och : den andra skrefs en eftermiddag vid första underrättelsen om Nattpa-
skillet, har jag gjort dem till fähundar och åsnor. Dessa tar jag mig friheten att
härjemte sända. Om de duga, hvilket jag sannerligen icke kan sjelf bedöma, må
de gerna visas för lustiga vänner, men, af den moraliska konsiderationen, åtminstone
icke ännu tryckas *.»

, j . . ? Ett. par veckor senare skrifver han ytterligare till Wallmark: »Stockholmsposten har,
som jag nu med förundran finner, upptagit och visat för det vördade publikum min Sömnlösa
hund. Det har skett mig alldeles ovetande, jag vet ej genom hvilkens bemedling.» Och ett
par dagar derefter heter det i ett nytt bref: »Det var mig icke behagligt, att Posten publi-
cerat äfven den andra fabeln.»

Det är alldeles obestridligt, ätt Järtas auktorliga egenkärlek, såsom han sjelf
säger, icke var större än hans taläng. Hah angrep fosforisterna emedan han ansåg
samhället vara i fara, och han eftersträfvade icke allmänhetens bifall för denna be-
drift. Utan att inlåta oss närmare på »Markalls sömnlösa nätter» och den tryckta
literatur som deräf framkallades, hvilket skulle kräfva en stor vidlyftighet. och svår-
ligen kunna på ett tillfredsställande sätt behandlas inom ramen af en tidskriftsupp-
sats, ha vi dock trött att Järtas uppträdande i tidningarna och kanske ännu mera
hans uttalanden i den Wallmarkska brefvexlingen utgöra ett éj övigtigt bidrag till
den nyromantiska skolans historia.	.	1	>

1 1819 kallades Järta att i Svenska Akademien efterträda Gudmund Göran Adlerbeth,
men tog icke sitt inträde förr än 1826.-'

Arvid Ahnfelt.
Jordkunskap. , .	53.3

Jordkunskap.

Det danske geografiske Selskabs Tidskrift, udgivet af Selskabets Be-’
styrelse og redigeret af prof. Ed. Erslev, Selskabets Sekretær. 1 Bind 1877.
Hefte 1—10. Kjöbenhavn. 4:o (12 kronor för årgången).

Ett i ögonen fallande intyg om det intresse hvarmed man i yåra dagar omfat-
tar jordkunskapen oçh dermed beslägtade ämnen, äro de geografiska sällskapen och
deras snabba tillväxt under de senare åren. Det äldsta bland nu bestående samfund
af detta slag stiftades 1821 i Paris, men stod under åtskilliga år ensamt. Ett nytt
sällskap, i Berlin, tillkom 1828, ett tredje i London 1830. Under det följande år-
tiondet bildades tre; under 1840-talet ökades antalet endast med två, det éna af dem
i Petersburg. Från, denna tid börjar dock tillökningen att ske snabbare. På 1850-
talet bildades sex (bland dem ett i Wien), på 1860-talet sju (ett uti Rom) och under
de sju förflutna åren, af hu löpande årtionde icke mindre än aderton nya geografiska
sällskap (bland annat i Madrid, Lissabon, Kairo och Kjöbenhavn) eller nitton, om v;
inräkna det alldeles nyss med en geografisk sektion utvidgade antropologiska säll-
skapet'i Stockholm. Hela antalet uppgick vid 1876 års slut till 40, i hyilken summa
dock det ryska geografiska sällskapets sektioner i olika delar af det ryska rikets ofant-
liga område ärp inberäknade. Det är ej heller så alldeles obetydliga medel, som stå
dessa samfund till buds. Vid slutet af år 1875 förfogade enligt Behm de 36 sällska-
pen; som då • funnos till, öfver en årlig inkomst af omkring én half million kro-
nor, ett kapital af öfver 600,000 kronor och räknade mellan 14- och 15,000 medlem-;
mar. Inkomster och förmögenhet voro naturligtvis mycket olika fördelade, öfver en
fjerdedel af inkomsten, nära en tredjedel af kapitalet kommo på det Kuhgl. Geograf
fiska Sällskapet i London, som i Mars detta år räknade ej mindre än 3,279 medlem-
mar. Också stiga dess utgifter till 100- à 120,000 kronor om året. I rikedom oclj
verksamhet kan med detsamma endast jemföras det ryskå sällskapet i Petersburg me^l
sina filialafdelningar och, fastän redan på något afstånd, det franska i Paris. Flerta-,
let bland de öfriga äro derémot naturligtvis af anspråkslösare slag. Men ehuru det
ej kan vara alloin gifvet att, såsom det engelska sällskapet, utrusta geografiska expe-
ditioner, bör man dock öfverallt både med intresse kunna följa den geografiska verk-r
samheten och sj elf ständigt deltaga' i densamma. Flera äfven bland Europas smärre
folk ha genom utländska besittningar eller handelsintressen en ösokt anledning att
uppmuntra geografisk verksamhet och på hemlandskunskapens område ha de alla ett-
fält att bearbeta. Också finnes numera i hvafje europeiskt land åtminstone ett geor
grafiskt sällskap, med undantag af Turkiet, Grekland och, sedan nu, såsom nyss näm-
fles, äfven i Sverige ett geografiskt sällskap är bildädt, Norge, dér dock ëri'»Turist-
förening» existerar. Ett bland de nyaste är det danska geografiska sällskapet,'som feit
dädés i slutet af förra året. Sällskapet, som bland sina stiftare räknar’dén rifveri l
Sverige välbekante geografen Erslev, meteorölogén Hoffmeyer, orientalisten Schmidt1,
topografen Trap m. fl., tyckes haft att glädja sig åt en ganska löftesrik början. 1 Det
har af allmänheten omfattats med ett ovanligt intresse och räknade rédah i medio
af Maj detta år det betydande antalet af 919 medlemmar, deribland 141 dainer. Det
534 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA' ÂÉG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

öfverträffar verkligen i detta af seende alla nuvärande sällskap med undantag af dem
i London, Paris, New-York och Rom. Sitt ändamål ämnar sällskapet fylla dels genom
möten och föredrag, dels genom en tidskrift. Denna senare utkommer i månadshäf-
ten med ungefär samma format, som Petermanns bekanta »Mittheilungen». Det säger
sig sjelft att en geografisk tidskrift (allra helst af så stort omfång) i ett land som
Danmark ej kan påräkna att få sina spalter fylda med originaluppsatser eller skil-
dringar i första hand utaf resande i verldens olika delar; den kan ej blifva en sådan
samling af källskrifter för den geografiska vetenskapen, som t. ex. den berömda or-
ganen för det geografiska sällskapet i London.' Att den ej heller kommer att täfla
med Petermanns Mitiheilungcn.l det, ^om gör denna geografiska tidskrift så ovärderlig
èller de förträffliga kartor,' som, ledsaga dess* artiklar, visa’ de nu utkomna häftena!
Den danska tidskriften ledsagas, äfvén den, uta^ kartor, men dessa lemna hvad detalj-
rikedom, .färgläggning och. Utförande vidkommer mycket att önska och ha éj hellei,
såsom, också' uttryckligen förklaras, större anspråk än att nödtorftigt upplysa en
eller annan del af texten. Någon facktidskrift i strängade vetenskaplig mening synes
den, att döma af de nu utkomna häftena, icke ämna blifva, den är i allmänhet popu-
lärt hållen. '	, .Y.1,' ’ ' \ ' V'.	•	. .. p-’

. , Men . äfven om den för andra verldsdelar, i det stora hela torde se sig hän-
* visad till öfversigter och redogörelser, har den inom , det danska rikets, eget om-
råde, ett, fält för sjelfständig verksamhet,- som redaktionen ej heller har försummat.
Som bekant höra till panmark tyå i geografiskt af seende, högst intressanta land, Is-
land och Grönland. • För . det senare ;landets, räkning’är tidskriften nog. lycklig att
till medarbetare, ega den,för sina skildringar af grönländska förhållanden med rätta
högt värderade direktören ; H. Rjnk, af hvilkens hand vi redan finna tvenne uppsatser
rörande Grönland, den. ena.om grönländarnes närvarande. tillstånd,• den andra om den
grönländska inlandsisen och de simmande, isbergens uppkomst —- utan tvifvel bland
det värderikare häftena haft att meddela. Tillägga vi att chefen för det meteorolo-
giska institutet, Hoffmeyer, äfven meddelat en undersökning om uppkomsten af den
grönländska »Föhn-», visar sig dels att denna märkliga danska besittning icke blifvit
förbisedd, af redaktionen, dels att tidskriften genom originaluppsatser verkligen har
lyckats sjelfständigt träda vid sidan af de andra geografiska tidskrifterna i Europa
och vill bjuda äfven åt den med dessas innehåll närmare förtrogne något nytt., Åt
• Island äro .två uppsatser egnade —, den ena af dem, , om den senaste vulkaniska verk;
samheten på 'denna ö, utaf större,betydenhet. Utgifvaren sjelf ger.bland, annat en
lärorik sammanställning utaf försöken med trädgårdsodling under höga nordliga bred-
dgrader. Den norske meteorologen Mohn redogör för resultaten af de ytterst intres-
santa forskningarna på hafsdjupen, för så vidt de röra den. norra delen af Atlantiska
hafvet mellan Norge och Grönland, i hvilka undersökningar han som bekant sjelf del-
tagit; uppsatsen ledsagas, af kartor, som visserligen på långt när icke äro lika vac-
kra, som engelska eller, tyska öfver samma ämne, men. naturligtvis äro omsorgsfullt
utarbetade'. Alla komma måhända icke genast under fund, med att djuplinierna på
öfversigtskartan .utmärka.hundratal af famnar, då de endast äro betecknade med en-
heter och tiotal. Något ängifvande af detta förhållande förekommer ej, såsom i dy-
likäYall är vanligt, på kartan. ,	,	,	> . .	, : .	> /

Hvad de icke, europeiska, verldsdelarne vidkommer, har isynnerhet Afrika af lätt
förklarliga skäl; varit föremål för uppmärksamhet (fler« uppsatser af kaptenen i .dan-
ska flottan Irminger); de andra verldsdelarne <ha deremqt mera knapphändigt kommit
undan. För Amerika meddelas, af utgifvaren sjelf en öfversigt af den centralamerikan-
ska kanaliseringsfrågans ; närvarande .ställning med karta. . Tidskriftens program är för
öfrigt mycket .omfattande, Folkkunskap, djup- och växtgeografi, statistik, ren geo?
grafi och geografiens historia äro ämnen, som .redan blifvit behandlade eller komma
ETT HOFNÖJE FRÄN ÖABL XES DAGAR. :	—	535

att blifva det. Ja, gränserna äro så mycket tilltagna, att en redogörelse för Englands
abnorma undervisnings- och uppfostringsanstalten, ' att notiser af rent språklig art äf-
ven ha funnit en plats. Den danska geografiska tidskriften vann redan vid sitt för-
sta framträdande erkähnande inom de förnämsta geografiska kretsarne i Tyskland.,
/Hvad som hittills varit synligt af densamma, lofvar också godt för framtiden, j '

,	. ’	y’...	■ -• —nd. : : ,

. " •	----------- , 1 1 1 ..

Ett hofnöje frän Oarl XI:s dagar.

Såsom det framhålles dels i professor Ljunggrens Svenska dramat till slutet af
sjuttonde århundradet dels i de af kammarherre C. Silfverstolpe i,denna tidskrift med-
•delade bidrag till svenska teaterns historia, voro s. k. »yärdskap» en synnerligen mo-
-dern förlustelse vid, det svenska hofvet under 1600-talet, särdeles under Carl XLs
minderårighet., •

Dessa dramatiska, nöjen voro närslägtade med maskeraderna och enligt de be-
■skrifningar,, som, hittills varit tillgängliga, synes det som om dessa festligheter i all-
mänhet saknat tal och sång. Att likväl icke allt dramatiskt tal varit, från dem bann-
lyst, framgår emellertid af beskrifningen på ett värdskap från år 1667, hvilket den
•som skrifver dessa rader, påträffat vid genomforskandet af några svenska handlingar
på Kjöbenhavns kungliga bibliotek (Nye Kongl. Sami. A? 1,416). Dessa handlingar
liafva synbarligen tillhört Carl XI:s lärare, Edmund Figrelius, förut historiarum pro-
lessor i Upsala, adlad och baroniserad Gripenhjelm, som också sannolikt är »författa-
ren» till detta »värdskap», hvilket för öfrigt synes oss förete större likhet med de
s. k. »upptågen» än med det slags nöjen, som det sjelf angifver sig tillhöra.

Beskrifningen lyder sålunda:

»H. K. M. hölt ett litet, wärdskap på Stockholms slot then 7 November 1667
med några unge af adel. Personerna theruthi woro thesse efterföliande :

Bacchus.............................. Fabian Wrede\	.	.	..

Diana, ............................ Grefve Carl Stenbock, Rijksamiralens sohn*.

Neptunus ....................1..... En ung Clerck’.

En Wild man ............... H. K. M.

Noch dito en ................‘....... Clas Horn Christerson4. . .

.	f Grefve Gabriel Oxenstjerna, Rijks-Marskalkens sohn4.

8 aT ............... < Hr Swante Banérs sohn’.

En Lapp ........................... Adolph WrangelT.

1	Fabian Wrede, född 1650; den kände Statsmannen F. W.» sedermera : Carl XILs för-
myndare var född 1641;

’ Carl Otto Stenbock, född 1653.

’ Någon son af amiralen Hans Clerck. (Lorentz Clerk var född 1653).

4 Clas Christerson Horn, son af Carl XLs guvernör, stupade 1676 vid Lund.

4 Gabriel Oxenstjerna, född 1656, son äf Gabriel Gabrielsson.

4 Troligen, den äldste Gustaf Carl, född 1652.

7 Carl Adolph Wrangel, född 1656, son till Ad. Hennau, brorsson till Carl Gustaf
Wrangel.
536 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.

En Morian i........:..:..... En ung Wachtmeister1;

Tvä Tritoner ............... I nen9ken liUo' och	/ '

( Rijksdrotzehs Grefwinnas dwärg.

En .Schäffer............. En Clodt. ,	.

En Schäfferinnä .....i...... En Clodt brödren3.

_ . T	>1 Nils Gripenhielm,

Twå Indianer..............

i Johan Gripenhielm .

Åtskilliga Fauni, Satyri och sådane Personer som H. M:s pager voro.

Processen gick först öfwer ifrån Hans Kongl. Maj:ts gemacher til Hennes Maj:ts;
Drotningens med pipor och flöjter. Ther skedde ett litet tahl, som Nils Gripenhielm
sade och ofwan skrifwit står. Sedan gick processen tilbakars igen, och så blef mål-
tijdh och alla personer trachterades».

Det tal, som framsades, förefinnes såväl på svenska som ock i tysk öfversättning:
och lyder sålunda:

»Jo Triumphe

Jo Triumphe, Jo Triumphé

Wij Indianer, Solens härbergerare, Neptuni Portswachtare, och den fria natursens barn,
som boo i denn stoora wästra wärldennes deel America och tillförené förmedelst haaf^
och watn hafwa warit afskilda ifrån thee andra wärldarrnas gemenskap. Sedan såsoin
wii hafwa förnummit hwad Underliga Tingh ôçh Heroiska bedrifter then nampkun-
nige Bacchus giort hafwer uti the 3 wärldennes deelar Europa, Africa och Asia, och.
hwad wällgiärningar han deras innebyggiare bracht hafwer nembligen huru han icke
allenast som. een seegersam hielte hafwer underkufwat sig' Thracien, Arabien, Ost-
indien. och the. yttersta Asiatiske landh och Rijken, trängt igenom med sina stridbara
wapen .och. in till östra hafwet, uprättat columner widh den nampnkunniga floden
Gangen, såsom een allgeméen wärldennes gräntz, diith siälfwé Alexander Magnus-
intet penetrera kunde, såsom och upbygdt förnembliga Stöder och meèra sådant be-
römligit giort, utan och upfunnit then konst at plantera wingårdar och prässa wijn
och såhledes är worden hållen för een Gudh .som hafwer kunnadt glädia the bedröf-
wade, fröjda the olustiga, söfwia the wakande och bortdrifwa all melancholi. Thy
hafwa wij nu änteligen resolwerat att gifwa oss under hans Regimänte, föllia hans-
Baneer och jfäckta under hans Commando, och såsom han oss allareedo efter aflagdt
troheetsförsächring antagit hafwer och sin-gunst tillsagt så äro wij nu sinnade medh
heela denna närwarande Troupe bestående af åthskilligt partie willdmän, Lappar, Mori-
aner, Scheffrer och Scheffrinnor att nu på thenna stund anträda wår tiänst. Och för-
wänta hvad wii aff denne samme gladgiörande Gudhens Bäcchi håfvor åtniuta kunna,,
intet tviflandes utan att then jagtgudinnan Diana och the ändrä närwarande Gudar-
icke häller ringare på theras sida till thettå wårt lustiga föréhafwande af theras håf-
wor Contribuerandes warda.

»Jo Triumphe

Jo Triumphe, Jo Triumphe.»	.........

Man torde vid genomläsningen hafva funnit en egendomlig blandning af 1600-
talets säfliga kanslistil, af samma århundrades tillspetsade concetti-vändningar och af
dett bäcchänaliska smak, som framträder i åtskilligt af hyad visse af. 1700-talets och.
vårt århundrades ordensskalder (t. ex. Kexél och Wadman) presterat. ,	.

' • . '	K. W—G.

1	Någon af bröderna Wachtmeister, troligen en yngre broder till den berömde Han&
(som då var 26 år). ’

2	Hensken = lille Hans, namn på en dvärg.

’ Troligen söner af landtrådet i Estland G. A. Clodt von Jurgensburg. ,	.

4 Figrelius’ söner, den äldste född 1663.
Anmälningar.

Ur dé högre djurens utvecklingshistoria. Åtta populära föreläsningar af
professor F. A. Smitt. Stockholm 1876. P. A. Norstedt & söner.

Bland zoologiska arbeten, som på senaste tiden skådat dagen i vårt land, in-
tager denna serie äf föreläsningar ett framstående rum och bidrager väsentligt att.
fylla en lucka inom' vår literatur. Visserligen har de lägre djurens utvecklingshistoria,
äfven förut någon gång behandlats i. skrifter, utkomna på vårt språk, men detta har
— t. ex. i öfversättningen .af Huxleys berömda verk: Anatomy of Vertebråted Åni-*
mals — skett i sammanhang med andra delar af zoologien, içkë i någon uttömmande-
och öfverskådlig framställning, öch likväl föreligger här en fråga af så omätlig vigt,,
nämligen om icke den enä djurformen utvecklat sig ur den Undra från de lägsta till
de högsta, eller med andra ord om icke ett samband af genetisk beskaffenhet genomgår
hela djurriket. På denna frågas afgörande beror äfven, om man skall antaga, såsom
förr var den allmänna åsigten, att hvarje.djur- (och växt-) form framgått fullt utbil-
dad, såsom han nu förefinnes, ur skaparens hand, eller om hela den lefvande verlden
under loppet af ofantliga tidsrymder utvecklat sig från några få, till ytterlighet enkla,
former. Ingen bildad person kan gerna vara alldeles obekant med åtminstone nam-
net på den manj som för ntt par årtionden tillbaka kallat denna fråga till lif och
derigenom söndrat naturvetenskapsmännen i två hvarandra skarpt motsatta läger, och
söm bland profanum vulgus förvärfvat både blinda beundrare och hätska Vedersa-
kare, hvilka båda slags ifrare ofta varit lika okunniga om Darwins verkliga läror
som i saknad2 af tillräckliga förstudier att kunna begripa dem. Annorlunda har det
varit ined vetenskapsmännen, bland hvilka en så berömd forskare som Louis Agassiz,
uppträdde söm Darwins förklarade motståndare. Darwinismen har äf dem blifvit på.
det noggrannaste skärskådad och pröfvad, han har blifvit både förkastad och med
den varmaste ifver omfattad ; men under allt detta har han vunnit allt mera insteg
och mäktigt bidragit till att kullslå den förut allherskande tron på arternas öförän-
derlighet, häri dock i betydande grad understödd af den i våra dagar med jättesteg
fortgående molfologien. Denna har lagt det vigtiga faktum i dagen, att de högre
djuren under sin embryonela utveckling uppvisa och genomgå stadier, hvilka motsvara
lägre formers fullt utbildade tillstånd. Detta talar i hög grad- för riktigheten af den-
åsigt, som antager ett genetiskt arfsförhållande mellan formerna, och om än förfatr
taren af de här förevarande föreläsningarna vid sin framställning af denna sak om
sorgsfullt afhåller sig från alla förhastade uttalanden eller på otillräckliga grunder
bygda slutsatser, ser man äf hans.ord dock, att han slutér sig till åsigten om djur-
formernas genetiska utveckling. »Lifvets former höra genetiskt samman», säger han.
»De hafva utvecklat sig på vanlig, naturlig väg, den ena från en annan. Men huru
denna utveckling gått till i det speciela, det är den stora, vidtomfattande detaljfrågan,,
som endast på några ställen i naturen kunnat erhålla ett svar.» Ett högligen intres-
sant exempel härpå meddela^ författaren från en lägre djurgrupp, de s. k. bryozoerna,.
eller mossdjuren, åt hvilkas studium han, särskildt egnat sig, och om hvilka han ut-
gifvit en serie, afhandlingar. Han visar genom i fråga varande exempel, hvilket blefve
för långt att här återgifva, att hvad man i zoologien kallar art, slägte, familj o. s. v.^
»i naturen haft en utveckling, på samma sätt som individerna äro underkastade en
sådan». Hvilken nu orsaken varit till denna utveckling, derom yttrar sig författaren
med mycken försigtighet. Så mycket säger han dock, att det af darwinisterna an-,
tagna »naturliga urvalet» icke ensamt kan vara en tillräcklig förklaring på utvecklin-
gen inom djurriket. Genom undersökningar, anstälda på fiskar af fransmannen Pou--
chet, har det nämligen; såsom författaren anför, blifvit till fullo ådagalagdt, att vil-
jan styr åtminstone dé rörliga färgkaraktererna, och det är med stöd äfven häraf,
som hr Smitt yttrar: »Men hvarken ärftlighet eller vana beror på slump eller natur-
538 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
ligt urval, och en vilja visar sig ligga bakom förändeiligheten, en personlig utveck-
lings- och förändringskraft; Hvad denna vilja ytterst till sitt väsen är, hvar grunden
för dess väsen ytterst ligger att söka, faller» — fortfar författaren — »utanför den
•egentliga naturforskningens område. Må det vara nog, att vi se den i dess yttringar
.genom nervsystemets verksamhet och få erkänna den åtminstone som en'af de fakto-
rer, hvilka skapa verlden.»

Må man icke tro, att frågorna om djurets utveckling och om de högre djurens
framgående ur de lägre ej beröra menniskan. Ju högre man kömmer uppåt i djur-
serien, desto mera liknar den bygnad, som man påträffar hos djurformerna, vår egen,
•och af desto större betydelse blifva i . följd -deraf de morfologiska undersökningarna.
Hvem är det väl, som ej hört talas om den strid, hvilken framkallats genom darwi-
nismens lära om menniskans härstammande från den öfriga djurverlden, om hennes
framgående ur dess1 närmast högsta ordning, med ett ord från apornas, särskildt de
antropomorfas eller menniskoliknandes,( af delning? Af ven denna, af den stora: allmän-,
heten ofta på så sätt, som skulle .menniskan direkt härstamma från de, nu lefvande
antropomorfa aporna (då darwinismen .blott talar om gemensamma, men ännu ej upp-
dagade stamformer för . dem och menniskoslägtet), missförstådda- åsigt beröres af hr
Smitt. • Han medgifver möjligheten af, att menniskoslägtet utvecklats från något ställe
af apornas serie, men han icke allenast påpekar, att naturalhistorien ännu ej kan
svara.på frågan, -hvarest utgångspunkten.varit belägen, utan,framhåller äfvén ett par.
vigtiga anatomiska skiljaktigheter mellan menniskans och de trenne högsta apformer-
nas —■ gorillans, chimpansens och orang-utangens, — skelett, hvilka ;skiljaktigheter
■enligt hans mening förutsätta en mängd mellanformer. »Gemensamheten i ursprunget,
för, menniskans och apornas stam tillhör —.säger han — »således åtminstone icke,
omedelbart de nu'lefvande formerna. Derför arbetar ej heller, zoologen numera en-
sam på lösningen af denna, fråga: etnologen eller geologen fäller väl utslaget till,
slut.».	. ■ : •

’ Professor Smitts framställning af de högre djurens utvecklingshistoria har till-,
kommit — såsom han sjelf i sitt företal yttrar — i följd af det intresse, hvarmed,
hans i, Stockholm för, fyra år tillbaka och sedermera i Bergen hållna föreläsningar
om ;detta ämne mottogos. Må man ej tro, att dessa föreläsningar, om de än J)ära.
beteckningen »populära», derför ej. böra, intressera afven fackmannen» Såsom utgö-
xande en pfversigtlig,. från en kort framställning äfven af de ryggradslösa djuren ut-
gående redogörelse för det vigtigaste, som hittills blifvit uppdagadt och nu är er-:
kündt med hänsyn till ryggradsdjurens morfologi, såväl tjenä de den redan med äm-
net förtrogne som gagna särskildt dem, hvilka börja egna sig åt studier i denna
gren af naturhistoriskt vetande. I ännu ett, och detta kanske vigtigare hänseende,-
skola de medföra nytta, nämligen genom att bibringa den tänkande allmänheten en
riktigare och på säkra grunder fotad insigt i de betydelsefulla och på dagordningen
stående frågor, hvilka här ofvan i korthet omnämts»	,	: :	,

. .. 1	■	,	:	",	R. S. '

-■ n é H.'	'■ - j -■ ■ ■	: ;■	■■	.. .. ‘	■. .	-	■■	.■ ;■	.

Träldom OCh Storhet. Minnen från soldatlifvet af Alfred'de Vigny. Öfver-

: sättning af U. Vé Feilitzen. Z. Hæggstrôms förlag 1876»
Skizzer och studier af Alphonse Daudet, öfversatta och beledsagade af en
,• karakteristik af. författaren af S* L—d. Z. Hæggstrôms förlag 1877.

Både den mindre del af svenska allmänheten,’ som tänker öfver sin medkänsla
och den öjemförligt större del, som icke gör det, har med lifligt deltagande följt% de
senaste månadernas händelser i Frankrike. Alla hafva erfarit åskådarens spänning
undër Utvecklingen af ett skådespel, hvars slut han icke kan förutse; många hafva
sökt' urskilja dé (verldshistoriska“krafter, hvilka här varit 'motspelare och man-har
defvid funnit att de .icke heta Mac-Mahon öch det republikanska partiet utan katoli-
cismen, under bonapartismens nämn, och friheten.

Att frihet och katolicism äro oförsonliga motsatser behöfver icke för någon tän- ■
kande menniskä bevisas; ätt bönapartismens frihetsfiéndtlighet gjort den till kåtoli- .
cismens vapendragäre; derom vitnar historien för hvarje oförvillad läsare af dess!
oväldiga domslut. Som Herodes och Pilatus hafva desse två varit vänner blott då
friheten kunde ängripas, och för öfrigt sökt hvar och en sin fördel utan hänsyn till
ANMÄLNINGAR. *	•	539

hvarandras, och ännu mindre med hänsyn till något högre än dé sjelfvä. Den, som
är förtrogen med franska skönliteraturen, har ’af denna fått samma uttalande i. frå-
;gan, som historien gifver, ehuru i en mera kort och kraftig form, åtminstone är detta
•oftast fallet. Så är det i hög grad med tvenne dylika literära vitnesbörd, som inom
•ett år blifvit öfversatta ' till vårt språk och således ärö för den större allmänheten
tillgängliga, nämligen de båda ofvanstående arbeten, hvilka äf samme, om den goda
■skönliteraturen nitiske förläggare, äro utgifna. Daudet’s skizzer, redan 1876 medde-
lade ,i Aftonbladet, torde således af en vidsträckt läsnkrets vara kända, hvilket kan-
ske icke är fallet med den utmärkte skalden och romanförfattaren de Vigny’s, 'som
sakna den egenskap, hvilken inom bokverlden är hufvudvilkoret för en öfversättnings
snabba framgång, ett nytt rykte. Utkommandet af Daudet’s Contes dé Lundi i sven-,
ska bokhandeln, är en giltig grund att samtidigt fästa uppmärksamheten både vid
dessa och det på sin tid ryktbara arbetet Servitude et grandeur militaire, som i en
något förkortad form föreligger under titeln »Träldom och storhet». • Dessa tvenne
arbeten böra nämligen läsas tillsamman. De belysa samma sak, tillhöra de böcker,
som representera en idé, ty de fälla båda domen öfver bonapartismén, de Vigny vänd
mot det första kejsardömet och Daudet mot det andra. Den förre visar med den
mognade mannens ädelt sansade värme huru Napoleonsdyrkan slocknade i en enskild
fransmans hjerta, således »början till slutet»; den senare med en nyss sårad ungdomlig
själs smärta huru den sista gnistan af denna dyrkan utplånades i franska folkets
sinne; således sjelfva slutet. Men ingendera, har spm sin bestämda uppgift satt den.
nyssnämda och således än mindre tendensartadt fullföljt den, utan detta allvarliga
historiska intryck framgår osökt och derför dess kraftigare ur innehållet,,hvars mål
för de Vigny varit att skildra militärlifvet och för Daudet minnen från kriget 1870
—71, och det är således krigets bragder och ära som möter oss i första hand hos
båda. Mången torde kanske af dessa temligen illa anskrifna begrepp redan känna
sig afskräckt från en närmare kännedom om våra förf:e; vi vilja derföre förutskicka
några ord, som kanske , skola fördröja domslutet åtminstone tills en pröfning egt rum.

Både för män och qvinnor har säkert historiens första starka intryck varit den
krigiska bragden; alla hafva brunnit för hjelten och begråtit hans undergång, och
endast småningom har man lärt sig inse de fredliga ségrarnes och hjeltarnes storhet.
Afven den tänkande menniskah, som fullt uppskattar dessa senare och lallt djupare
lär sig afsky de menskliga lidelser och inrättningar, som göra krigen möjliga, ja, på
Vissa utvecklingsgrader nödvändiga, delar i detta afseende barnets känsla, och kal-
lar icke all krigarära tom, ja äfven om hon så skulle kalla den af grundsats, jäfvar
den oreflekterade hänförelse, ett hjeltedåd hos henne väcker, detta påstående. Då
vetfenskapsmäns och andre fredlige medborgares mod,-uppoffringar och sedliga stor-
het elda ett hundratal till beùndran, klappa millioner hjertan för krigarens; ålder,
kön,, bildning verka föga olikhet i denna käiisla. Och grunden till allt detta är sä-
kerligen den, ätt krigarens bragd,, hans Offer af sitt lif är det mest omedelbara, lätt-
fattliga och slående erkännandet af den a!lmänt menskliga lag, som är sjelfförsakelsen,
och den enskildes mest påtagliga inordnande under densamma, medvetet eller omed-
vetet är det denna egenskap hos krigarebs yrke, som ger hans personliga mod, upp-
offring och pligttrohét och de handlingar, der dessa tydligt framträda, ett bestående
värde, som binder dem fast i samtidens och efterverldens beundran; Ju mera kriga-
ren genom sin bedrift omedelbart varit medarbetare i mensklighetens utveckling, desto
tacksammare hedras hans minne, och äfven der han blott varit offer för eller del-
tagare i ett af sky värdt historiskt brott, kan den enskildes stordåd kasta försonande
glimtar genom mörkret, och man har ändrat det hårda omdömet att krigarens yrke
är blott ett ytligt glitter, en genom andras blod köpt ära, när man sett huru han
med sitt eget lif i ett ögonblick vunnit den ära, som hvarje högsint själ eftersträfvar,
men sällan så fullkomligt som krigaren har tillfälle att hinna: jagets uppoffring föf
fädernesland och mensklighet.	'

De', båda franska författarne lofprisa heller ingen tom »gloire» såsom krigarens
lycka; i deras krigsbilder är det framträdandet af den nyss skildrade djupt allmän-
giltiga känslan, som i alla tider lefvat i friska menniskohjertan, hvilken framvisas
som det för krigarens yrke stora, och de låta den framträda så hastigt att man igen-
känner samma ja större mod, offervillighet och själshöghet, som i Hellas och Komas
hjeltetider, hos de män, hvilka lefva, lida och dö på vårt århundrades slagfält och
mellan dem. De män och qvinnor, som nu så ensidigt tala om krigets vilda styg-
gelse och fredens förädlande inflytande, om militärlifvets förderflighet och afväpüin-
gens civilisatoriska välsignelse skulle yi viljä sätta deäsa båda böcker i hand och.
sedan spörja, om man icke som god fosterlandsvän nästan kan önska sitt land en
pröfning, som kan lyfta folkandan till höjder sådana Daudet’s krigsskizzer måla, om
540 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
man icke kan vara tillfreds för sin son med en sådan högskola för, lifvet, som de
Vigny’s militärhistorier intyga att äfven fälttågen kunna vara.

Man skulle kunna kalla de Vignys bok det moderna militärlifvets ddyssé, med
allt det mindre af objektivitet, ro och harmöni, med allt det mera af' subjektivt lif,
som skiljer det nya epos från det antika. Händelserna betyda här mihdre än de
inenskliga känslorna och de handlingar, som förtäljas knyta sig alla kring någon
stor, fastän af häfden icke bevarad, yttring af mensklighet, som framstår dubbelt
klar mot den bakgrund, som krigets omenskliga sida bildar. — öfvers:n säger i sitt
förord om bokens trenne berättelser följande: »Man stiger såsom på trenne trappsteg
uppföre. Det första visar‘det gröfsta, viljelösaste trälandet under krigslagens hårda
ok; det andra' samma träldom förädlad genom personlig känslighet för förmäns bi-
fall, genom renande * familj elif. Först den tredje berättelsen är i vidsträckt och rik
mening en lefnads- och utvecklingshistoria.» — Af alla tre är den första meét gri-
pande: den känsla för familjens och hemmets lycka, som ofta finnes så djup just hos
deras ödeläggare, krigarne, den oförstörbara, menskligheten äfven hos de skenbart råa-
ste af - detta yrke har kanske aldrig blifvit skildrad så kraftigt som i den gamle ma-
joren, hvilken i nära 20 år linder älla Napoleons fälttåg fört med sig och faderligt
vårdat enkah efter en yngling, som för ett politiskt epigram blifvit dömd att skjutas.
Trögen sin militära pligt hade majoren fullgjort det dåd, som gjorde den unga hus-
trun vansinnig och honom sjelf i hög grad olycklig och gaf sedan i daglig sjelfuppi-
offring sitt lif för det han tvungits att taga. Den sista, berättelsen har ett mindre-
skakande men mera allmänt intresse,.både af den grund öfversin antagit och derföre
att . man här fiijnér den redan ' omnämda belysningen af bonapartismens återgång. Det
är nämligen endast i »Kapten Renaud’s» lefhadshistoria, som man nalkas Napoleon
den l:ste och ser huru hans alltid knäppt höljda sjelfviskhet gång efter annan fram-
står i all dess oädla nakenhet inför en rättsinnig själ, som sålunda ser glansen blekna
kring den. panna, hans ungdomliga hänförelse omgifvit med en guds strålkrans. De
Vigny, som på skolbänken lyssnat till den segrande Napoleons sagolika framgång,
stod, nyss sextonårig, i den franska här, som 1814 drog, emot .den fallne kejsaren och
hade sålunda sjelf känt något af de våldsamma själsrörelser, han låter Renaud skil-
dra; Men dennes egentliga utveckling nås genom enskilda allvarliga erfarenheter,
som komma honom att, ännu medan Napoleon står på sin lyckas höjd, fylla det
tomrum, som den svikna tron på honom lemnat i hans själ, med kärleken -till pligten
och fäderneslandet. Ur denna kärlek^ hemtar han den modiga trohet, med hvilken han
egnar sig åt sitt yrke, äfven sedan det blifvit honom ett martyrskap genom minnet
af ett under striden ofrivilligt öfvadt dråp på ett barn, och stridsärans drömbild så-
lunda för alltid sjunkit i blod. Ehuru han betviflade rättvisan i den mans sak, hvil-
keps sjelfviska vilja gjorde Europas folk till mördare och mördade yar fäderneslandets,
synliga uttryck för honom dens fana, söm han svurit. — Icke måpga skildringar
Ställa Napoleons skuld i en så stark dager, som ljuset från denne tyste, högsinte
mans lif, hvilken med roinarsinne lade osjelfyiskhetens till sista. droppen, kräfda offer
på det altare, som för honom bar hederns allvarliga bild, der fordom hans afgud,
hade stått. Århundradets jätte, som nästan i samtidens. ögon egde rätt i sin tro att
hafvä .länkat, ödet vid sin segervagn, rätt i det hänsynslösa mod med hvilket han
dref den öfver blödande folk och länder — medveten om attj^ifall den .stannade,.
skulle han falla, .rätt i sin lit till sitt snilles och sin stjernås allmakt, krymper för-
underligt sainman, sedd genom sin anspråkslöse krigares ögon, en krigare, som blöd.de
mera af de sår, hän gaf, än af dem han mottog. Män som Renaud, hyilkas lif berättats
som här, hafva i hvarje högsint fransmans hjerta måst bereda Napoleons sak ett neder-
lag större än det Waterloo kunnat vålla. Men på samma gång har man, kanske mot
förf:s vilja — ty denne ser Napoleon icke blott med en hederlig mans ögon utan
äfven med den rojalistiske ädlingens — känt att det dock fans en storhet hos den
förste Napoleon, en storhet, som kunde komma en själ som Renauds att så långsamt
vända .sig ifrån honom och att, i hans motgångs stund, ännu finna en stark känsla
för honom gömd i sitt hjerta. — Motsatsen är i detta fall stor hos Daudet. Ehuru
hans flesta skizzer äfven tillhöra tiden för ett kejsardömes fall och äfven han skil-
drar en grymt sviken tro, är det icke lângrç en kejsares öde utan ett lands, som ut-
gör det historiska. Stoffet, och det är 'icke en individs förlorade tro utan ett folks,
han uttrycker. Huru kännetecknande för den förste och andre Napoleon är det icke
ätt hos de Vigny hjeltens lif, ,i kraft af den, om ock blott qvantitativa, storhetens
lag, vänder sig :kring kejsaren, medan Daudet föf den .andre kejsaren, mannen vid
Sedan, knappt har ett ord, en blick, ej eps en förbannelse ■.— allra minst en tår.
Under det han med en hänförelsens styrka, hvilken gör nästan alla hans krigs-skizzer
till, lifsintryck, skildrar franska folkets fosterlandskärlek och smärta i bondens, handt-
ANMÄLNINGAR.	541

verkarens, skolmästarens, den menige soldatens gestalter, synes han iéke ens minnas
den rysliga och närmaste grunden till deras olycka, kejsaren. Den dom, som tystnaden
i skaldens dikt uttalar, är starkare än några ord skulle vara och bjir säkert äfven
framtidens dom. Denna doih är förkrossande, ty den frånkänner Napoleon både
hjerta för sitt lands olycka och den tragiska storhet, som det fullt medvetna ansvaret
för densamma skulle förlänat. Daudet föraktar honom allt för djupt för att ge honom
skulden, han lägger den hellre hel och hållen på Frankrike sjelf, än han vill se sitt
lands moraliska ansvar sidoordnadt med den mans, som förnedrat det. Denne Napo-
leon, som icke likt farbrodern var ödets herre, emedan hans snille genomskådade
och ledde ' förhållandena, utan tvärtom ödets lekboll, beherskad af omständigheterna,
som endast hade skuggan af farbroderns storhet och franska folkets uslaste bestånds-
delar att tacka för framgången af sitt brott och af deras egenskaper egentligen blott
ärft en hänsynslös sjelfbevarelsedrift; som endast egde genialitet när det gälde att
inbilla sig sjelf och verlden att det var han som styrde den, som allt mera förlorade
vilja, kraft, samvete och ideer, utom i fråga om att uppfinna stödjépelare för sig sjelf
i sitt folks sämsta egenskaper — denne Napoleon hade fransmännen tålt i 20 år.
De hade af honom blifvit beröfvade sin frihet, som de fegt sålde för »bröd och
skådespel», d. v. s. den materiela utvecklingen och glansen; de hade af honom hållit
till godo det förgiftande -inflytande, som sjelfviskheten öfvar, då den från tronen är
satt i system hela stats- och samfundslifvet nedåt och de hade gjort detta utan att
minnas erfarenhetens kraftiga vitnesbörd i fråga, om den förste Napoleon. . Detta var
franska folkets tunga skuld och det är straffet för denna skuld Daudet skildrar ; i
det värdiga sätt på hvilket han uttalar folkets sorg, men ej dess anklagelser, framstår
hans egen öfvertygelse att Frankrike denna gång föll djupare än Under dén förste
Napoleon, emedan det var mera skyldigt och att det kände sin vanheder djupare,
emedan det är mera vaket för sin skuld. Och emedan folket i dess helhet var mera
sjunket, förstår inan att alla de enstaka dragen af fransk fosterlandskärlek, hvaraf
Daudet skildrat några, icke kunde hindra att folket drabbades af det tålda och de-
lade brottets följder, af den dom, som hemsöker alla nationer, hvilkas njutningslyst-
nad kommer dem att fördraga skamliga ok, så länge de ej hindra deras nöjen och
deras vinning. Daudets små skizzer visa oss både förnedringen och upprättelsen,x
både det oförstörbara guldet i ^nationens själ och det slagg, som olyckorna måste
bortbränna, innan osjelfviskheten och alla andra medborgerliga dygder kunna rätt
framträda. De skizzer, som behandla kriget, stå i alla afseenden högst, men äfven
»Pariserbilderna» kasta étt betydelsefullt ljus öfver det skuldbelastade samhälle som
— vi få hoppas det — icke lidit alldeles förgäfves, och ega äfven den stilens samlade
kraft, som man känner från »Fromont & Eisler» och som göra krigsbilderna så gri-
pande. — Af dessa senare synas stycken sådana som »Fanbäraren», »Den pligtför-.
gätne zuaven», »Sista skoldagen» och ännu några andra vara endast tårar, varma
droppar dem en oerhörd smärta pressat ur manliga ögon och trollmakten af en ut-
sökt konst förvandlat till gnistrande ädelstenar. Man eldas så af förf:s eld ätt man
blott småningom vinner lugn nog för att beundra deras stil.' Elden hos Daudet är
en sådan som berättigat Lamartines ord: »när Gud vill sätta verlden i brand med
en. tanke," tänder hän den i en fransmans själ». Hos intet folk är den andens lidelse-
fullhet, som gör ideer till passioner, så stark som hos det franska, och när lidelsen
då omfattar en sä djupt berättigad och redan för känslan allmängiltig idé, som foster-
landets, måste en fransk förf:re sjelfklart höja sig öfver sin vanliga ståndpunkt och
detta har här varit fallet. Samlande all sin kärlek, och sin .smärtas glöd har Daudet
i denna härdat- dessa pilar, som borrä sig in i läsarens själ och der lemna outplån-
liga märken, som genom den enskildes samvete tränger in i folkets och söm slutligen
träffa Frankrikes ena olycksöde, kejsardömet.

De "Vignys stil är präglad af den franska romantiska skolans begynnande rikt-
ning mot realism i konsten; Daudet’s visar till hvilken fulländning denna realism
nått, på samma gång som han håller sig fri från dess öfverdrifter. De Vignys fina,
fasta, lugnt utarbetade skildringar likna en skådepenning af brons der det flytande
ämnet mottagit intrycket af en konstnärlig hand, och stannat som den sammanträngda
bilden af ett historiskt skede; Daudets stil är mera våldsam, men det är. en tyglad
våldsamhet, som ofta blott i ett slutord af utomordentlig och samlad kraft ger sig
luft. Bådas böcker meddela i hög grad det upplefvade intryckets verklighet åt skil-
dringen, i båda tycker man sig mindre läsa en bok än en själ; af båda finner man
sig i andra hand gripen af det estetiska värdet och i första hand af det etiska, af
känslan att skalden skipat en gudomlig rättvisa. Båda väcka ett lifligt hat mot mili-,
tarismens alla skuggsidor, på samma gång som en djup känsla af den menniskans
oförstörbara höghet, som kommer karakterens ädlaste egenskaper att utvecklas under
542 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. NIONDE OCH TIONDE HÄVT,
de skenbart ogynsammaste.omständigheter, ja att rent af framkallas genom dem,’lik-
som alprosen endast blommar i den förödande glacierens närhet;. Men i ett .af seende
gör Daudet et.t vida mera upplyftande intryck än de Vigny: man känner genom den
förres skildringar det nyvaknade frihetshoppets flägtar'den republikanska andans gry-
ning, medan de Vignys har den qvafva politiska luften, som tillhör, ett reaktionstide-
hvarf, hvars personligheter predika och förverkliga underkastelsen. Ehuru de Vignys bok
utkom 1835, stod dess förf:e qvat som reaktionstidens »disillusionerede konservative»,
som Brandes kallar honom (se Heactionen i Frankrig} och hade intet förlösande ord
för den »träldom», han skildrat,, annat än hederns pligthängifna resignation.i det
oundvikliga,, hade ingen blick för folkets frigörelse och heller ingen för individens
frihetskamp, på något annat område än det inre lifvets. Men genom den sedliga
höghet han inlagt i skildringen af denna, har han äfven gifvit oss ett starkt medel-
.bart intryck af att* det- måste gälla för ett folk detsamma som för den enskilde i
fråga om friheten, att .den Skall inga andra gudar hafva jemte sig.—; Daudet, soin
är bärn af en tid, hvilken genomlefvat både denna synd och dess straff i sällsynt
omfattning, kommer oss att omedelbart känna denna lärdom, jemte de många, andra
hans bok gifver äfven Vårt folk,: i. fråga om vaken, och; väpnad fosterlandskärlek. .

En hvar måste af böcker som de Vignys och Daudets känna , sin kärlek för det
ädla i Frankrike stärkt, och. på samma gång sin oro ökad för de faror detta löper.
Hvarje historisk tillbakablick visar att de folk, som korsfästa de sanningar, hvilka gå.
omkring på deras egna gator och vägar — dessa folks dagar äro räknade. Och
fFrankrike har gång på gång genom sina kejsare, konungar, prester och genom sina,
frihetsvänners fel sökt göra detta med folkfrihetens stofa sanning, som de sjélf genom
revolution 1781 gifvit verlden; den har åter och åter ? framstått, buren på dess skal-
ders händer och döpt af dess f österlands v ännets blod. När. skall Frankrike sjelft i
dess helhet förverkliga den lifssänning, som det gifvit menskligheten 2 Intet folks fram-
tid kan så föga förutses ur dess forntid, som det franska folkets, på samma gång
som intet främjnande folks tillkommande öde uppväcker så lifliga välönskningar,
hvilka de senaste händelserna börjat förvandla till allvarliga. förhoppningar, förhopp-
ningar hvilka så ädla diktverk som Daudets betydligt måste stärka. .

i Hvad öfversättningen af de båda ofvannämda arbetena. angår, förefaller den af
»Träldom och Storhet» vara utförd med mycken aktning för originalets stil, på samma,
gång som för vårt eget språks fordringar; öfversättnihgen äf Daudet röjer en van.
hand, som i allmänhet lyckligt löst den svåra uppgiften att tolka en författare, hvilkens
stil med dess måttfulla realism och sammanträngda kraft icke hör till de lätt åter-
gifna, synnerligen i dessa småskizzer, der verkan samlas på en enda punkt, och der-
för af en ' öfversättare utan smak och insigt i förf:s skaplynne löper stor fara att
ibortfuskas. Den karakteristik af Daudet, som öfversm bifogat, af ser icke att lemna
. en utarbetad studie utan blot några antydningar om hufvudriktningen i den märklige
• förf:s diktning, och skaplynne, och om man fasthåller sistnämda måttstock innehåller
den åtskilliga tänkvärda sanningar.

: •	■ 1	:.	• . •	. Granskare.



INNEHÅLL.

Om de klassiska studierna i Sverige under de tvenne senaste år-
tiondena. Af J. E. Centervall ................................   Sid.	449

Teaterhistoriska anteckningar. I. Af Carl Silfverstolpe...........	» 465

Kina. Af August Strindberg.......................................... »	473

I arbetarefrågan. Af C. Westman................................ » 506

En ny sagosamling. Af B. Bergström.................................. »	524

Smärre uppsatser: Hans Järta och ”Markalls sömnlösa nätter. Af Arvid

Ahnfelt ..........................................................   »	529

»	Jq^dkunskap. Af —nd ............................ »	533

»	Ett Hofnöje från Carl XI:s dagar. Af K. W- g ... »	535

Anmälningar: Ur de högre djurens utvecklingshistoria. Af R. S. — Träldom
och Storhet af de Vigny. — Skizzer af Daudet. Af Granskare ........ »	537

ANMÄLAN.

V id sitt nya uppträdande i vår periodiska literatur skall FRAMTIDEN
åter knyta sin verksamhet till det program, som från åren 1868—71 är be-
kant för tidskriftens dåvarande läsare. Dess hufvuduppgift skall sålunda blifva
att genom afhandlingar, kortare meddelanden från den fria forskningens arbets-
fält samt granskningar och öfversigter af såväl inhemska som utländska literatur-
alster verka för spridandet af kännedom om vårt tidehvarfs ideela sträfvanden
och främjandet af den fosterländska odlingens sunda och allsidiga utveckling.
Bidrag till tidskriften komma att lemnas af ett betydande antal svenske skrift-
ställare på de politiska och sociala tidsfrågornas områden samt inom olika
grenar af kultur- och literaturhistoriskt, naturvetenskapligt, filosofiskt och
estetiskt författarskap.

- Tidskriften skall årligen utkomma i tolf häften uti stor oktav om till-
samman fyratiotvå ark. Prenumerationspriset för hel årgång blir tolf kronor.
Lösa häften säljas à 1,2 5. Prenumeration. emottages i alla svenska boklådor,
vid postkontoren. samt i tidskriftens förlagsexpedition: Stockholm, Karduans-
makaregatan 7, derifrån, mot insändande af prenumerationsafgiften, hvarje
häfte skickas under korsband till prenumeranten. I Norge och Danmark emot-
tages prenumeration hos tidskriftens ombudsmän hrr bokhandlare Alb. Cammer-
meyer i Kristiania samt G. E. G. Gad i Kjöbenhavn.

Herrar förläggare i Sverige och våra nordiska grannländer, som önska
sina förlagsartiklar anmälda i tidskriften, behagade insända dem till utgifvaren;
adress: Stockholm, Blanches Malmgård.

CARL von BERGEN.

Tidskriftens utgifvare.

AKTIEBOLAGET NU.

Tidskriftens förläggare.

Det för 1877 återstående dubbelhäftet af Framtiden är under tryck-

ning och utkommer med första möjliga.

Redaktionen.

STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET 1878.