^Im FRAMTIDEN. TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. UTGIFTEN AF CARL VON BERGEN. TCTy följd. FÖRSTA ÅRGÅNGEN, 1877, L JU k Sjunde och Åttonde Häftet. KRISTIANIA ALB. CAMMERMBŸEB. STOCKHOLM AKTIEBOLAGET NU. KJÖBEN HAVN G. E. C. G AD. På Aktiebolagets Nu förlag har utkommit: MÅNADSSKRIFTEN TV U 1 e T T. 1'—1O JXÄftOXJLÄ. Utgifven af EDVARD BÄCKSTRÖM. Januarihäftets innehåll: Födelsedagen af Onkel Adam. — När stor- men kommer af G. Björlin. — öfvers. ur Hernani af Edv^ Bäckström._En dag i ett engelskt hem, I af N. P. Ödman. — Vårblomma af Atig. Stjernstedt — Mäster Konstig af G. Djurklon. — Boknyheter af Chr. Eichhorn. Februarihäftets innehåll: Nyårsbön af G. L. Östergren.—Fogelmötet af C. TV. A. Strandberg. —Drömlif af V. Rydberg. —Du vet! af Edv. Bäck- ström. — Om det aristokratiska samhällselementet inom svenska folket af An- ders Fryxell. — En dag i ett engelskt hem, II af N. P. Ödman. — Boknyheter af Chr. Eichhorn. Marshäftets innehåll: Carl Strandberg f af Edv. Bäckström. — Jörgen och Karin af Kristian Winther, öfvers. af Carl Snoilsty. — Vestalen af Pa- ludan-Muller, öfvers. af Nils Arfvidson. — Om. det aristokratiska samhälls- elementet inom svenska folket, II af Anders Fryxell. Aprilhäftets innehåll: Lärkan af ,0. D, af Wirsén. — Vinter grönt, Naturröster af A. T. Gellerstedt. Esaias Tegnérs lärare och förebilder af Rudolf Hjärne. — En dag i ett engelskt hem, III, Förmiddagen af N. P. Ödman. Majhäftets innehåll: Bägaren af Carl Snoilsky, — Elmä Billing, född Ström af Oscar Wijkander. — Våren af Rudolf Hjärne. — Johan Ludvig Runeberg f af Valfrid Vasenius. — Onkel Göran af Amanda Kerfstedt. — Boknyheter af Chr. Eichhorn. Junihäftets innehåll: Den försynte af G. TV. A. Strandberg. — Mid- sommarvaka af G. L. Östergren. — Till min virknål af Lotten von Kraemer. ■— Teaterbilder från fordom, I. G. G. Karsten af Nils Arfvidsson. — En dag i ett engelskt hem, IV, Middagen af N. P. Ödman. Juli och Augustihäftenas innehåll: Rom och Carthago af Carl Snoil- sky. 4- En svensk f öregångare till »Dumboms lefverne» äf Eugène Lewenhaupt. —> Tedterbilder från fordom II. C. Elisabeth Frösslind af Nils Arfvidson. En dag i ett engelsktr hem V. Qvällen af N. P. Ödman. — Den döende .skalden af A. de Lamartine, öfvers. af J. A. Drysén. — Stolts sjöjungfruns afton- slummer af Edv. Tengström. — Magister Andreas Jonœ Busemontanus af G. Djurklou. — Det flydda leendet af Claes Lundin. Septemberhäftets innehåll: Ersättning af A. Anderson, — Lärkan hörs och Aprilrtorgon af A. T. Gellerstedt. — Sommarstämning af A. F. Stjernstedt. — Teaterbilder från fordom III. Emilie Högqvist af Nils Arfvid- son. — Gamla ungkarlar af Anders Flodman. — Maritza af Gustaf Biörlin. Nya böcker af G. B. . Oktoberhäftets innehåll: Fången slöjdar leksaker af Carl Snoilsky,. — De dödes dag af C. D^ af Wirsén. — Qvinnan af Thore Ericsson. — Teaterbilder från fordom IV. Den första framropningen af Nils Arfvidsson. En Tuileriebal 1870 af G. Hedman. — Långa.bref om en kort resa I. af N. P. Ödman. * J Prenumeration å hel årgång kostar 6 kr.a å half årgång 3,50 kr. Lösnummer säljas till 60 öre för häfte. Framtidsmän i den nya verlden. I. I sitt budskap till, nationen vid kongressens öppnande d. 7 December 1875 rgaf Förenta Staternas dåvarande styresman några antydningar om republikens tillväxt i välstånd och makt under de senast tillryggalagda hundra åren. »Då vi stå i begrepp att inträda i det andra århundradet af vår nationela tillvaro, höfves det oss» — yttrade presidenten G-rant — »att kasta en återblick på det förflutna. För hundrä år sedan räknade vårt land omkring tre millioner in- byggare; nu uppgår folkmängden till öfver fyratio millioner. Då egnade vårt folk sin flit hufvudsakligen åt jordens odling; nu taga handtverken och indu- strien största delen af vår arbetskraft i anspråk. Vår frihet har förbiifvit oan- tastad, slafveriet har upphört, af alla bildade nationer omfattas vi med aktning, om ej med vänskap. Staternas antal har ökats från tretton till trettioåtta, -med inberäknande af Colorado, hvartill komma åtta territorier, så att unionens landområde numera sträcker sig från Atlantiska till Stilla hafvet. I vester hafva vi utvidgat vårt välde från Mississippi till sistnämda hafs guldrika kuster, i söder ända till mexikanska viken. För hundra år sedan funnos inga maski- ner för bomullens rensning, inga ångbåtar, jernvägar eller telegrafer, inga skörde- eller såningsmaskiner, inga moderna tryckpressar, inga af de tusende andra uppfinningar, hvilka äro nästan lika värderika för vårt affärslif och for vårt välbefinnande, som de nu uppräknade. År 1776 voro fabrikanter, i följd af Englands egennyttiga politik, knappast kända ens till namnet uti kolonierna. År 1870 voro deremot mer än två millione? personer sysselsatte i fabrikerna, hvilka tillverkade varor till ett värde af öfver 2,100 millioner dollars om året, ett belopp i det närmaste lika stort som vår statsskuld.» Sakförhållanden af sådant slag tala ett språk, som ej kan missförstås. De rättfärdiga — synes det — den stolta tillförsigt, hvarmed jätteynglingen bland folken säger till det åldriga Europa: stig ned ur högsätet, du bedagade! Din storhetstid är förbi; min begynner. ^Westward the course of empire takes its way1.'» — Ett är ovedersägligt: lär man genom egen åskådning känna Nord- 1 En på Amerika syftande förutsägelse af britiskt ursprung lyder så: »Westward the course of empire takes its way. The four first acts already past, A fifth shall close the drama with the day: Time’s noblest offspring is his last.» Framtiden, 1877. 23* 354 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. amerikas så öfverraskande snabba framsteg på alla områden, landets outtömliga, hjelpkällor, befolkningens sjudande verksamhetsifver, djerfva planläggningar ock aldrig svigtande viljekraft; iakttager man på nära håll huru oförtrutet skolor och högre undervisningsanstalter, kyrkliga och lärda samfund derstädes söka främja lifvets andliga syften — då ser man i de redan vunna segrarne ett icke förkastligt stöd för tron på den unga fristatens bestämmelse att gå i spet- sen för vårt slägtes framtida utveckling. Man erkänner då, att der ligger nå- got mer än ett hugskott i Voltaires utsaga: »L’Europe finit — l’Amérique commence» — något mer än ett tomt smicker i Madame de Staels yttrande till en amerikansk gäst: »Vous êtes l’avant-garde du genre humain; vous été» l’avenir du monde.» Det bör dock hvarken bestridas eller fördöljas, att dessa lysande framtids- utsigter i betänklig grad fördunklas af djupa slagskuggor. Ej nog med att ogräset i Amerika — liksom allestädes i ofullkomlighetens verld — ymnigt frodas bland den goda säden, men giftblomster af egendomlig art skjuta upp i förfärande mäpgd ur detta lands jordmån. Icke minst under de tvenne senaste åren har Washingtons och Franklins fosterland’— bedröfligt att säga — varit så godt som upplåtet till en öppen tummelplats för det sminkade sedeförderf- vet, det i vederstyggliga skepnader framsmygande brottet. En sällsam slump fogade det så, att just vid den tidpunkt då amerikanska nationen rustade sig till högtidlighållandet af oafhängighetsförklaringens hundrade årsdag, tycktes »korruptionens» syndaflod på väg att rent' af öfversvämma samhället och dränka allt i sina smutsiga vågor. I Europa kunde en efter »sensationsnyheter» fiken allmänhet finna sitt lystmäte i transatlantiska fetstils-telegram om otaliga affärs- svindlerier och fräcka bedrägerier — ännu skändligare illgerningar att för- tiga :— men framför allt om det syikliga förfarande i det allmännas tjenst, som nästan öfvergick till regel bland den Grantska förvältningens embetsmän. I Amerika framkallade dessa snöda tilldragelseT en stor mängd skarpt bestraf- fande utlåtanden i pressen, hvilka så mycket mindre kunde anses som betydelse- lösa, som de förekommo i synnerhet uti de båda tidningar, af hvilka den enat eger den största spridningen,. den andra det högsta anseendet. Under det att New-York Herald omtalade, att »alla möjliga slags brott, till större delen af den svartaste färgen, tilltaga i mycket större omfång, än som är förklarligt på grund af befolkningens samtidiga tillväxt», klagade New-York Tribune öfver, att »i hvarje stad begås nedrigheter och oerhörda förbrytelser» och framkastade den ängsliga frågan: »hvad skall slutet blifva på ett sådant tillstånd?» Då dy- lika larmsignaler läto sig höras från detta håll, kan det ej väcka förvåning, att de tusentals kyrkorna genljödo af predikanternas ve-rop öfver gudlösheten och att äfven från den politiska talaréstölen brännmärkande domar afkunnades öfver den sjelfviskhet, som hänsynslöst åsidosatte pligtens och fosterlands- kärlekens kraf. Mot slutet af år 1875 meddelade de ledande amerikanska, tidningarna den adress till allmänheten, som utfärdats af det nya parti — »det nationela unionspartiet» — hvars syfte sades skola varda att med större beslut- FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 355 samhet, än som i detta hänseende ådagalagts vare sig af »republikaner» eller »demokrater», bekämpa den grofva oredlighet, som under lång tid fått innästla sig i handhafvandet af statsmedlen. Man läser i detta aktstycke bl. a. det föl- jande: »Vårt sunda förnuft låter oss tydligt och klart inse, att våra offentliga förhållanden ingalunda äro sådana de borde vara. I alla trakter af landet möta vi skaror af kringstrykande lösdrifvare, sojn stjäla och mörda med för- tviflans vågsamhet och med den illslughet, som fostras genom lättja och dåliga föredömen. Våra barmhertighetsinrättningar äro öfverfylda, tiggare synas på våra gator och hvarje kylig blåst påminner oss om att tusende måste frysa och tusende svälta under den instundande vintern. — •— — Hvar finna vi, under dessa svåra hemsökelser, någon enda bland alla desse kapplöpare efter embeten, som är villig att uppöffra sig för sitt lands bästa? Fosterlandskärleken har undanträngts af sjelfviskheten. Män . af heder sky att emottaga befattnin- gar i statens tjenst, under det att glupska roffåglar i menniskogestalt slåss om dem och plundra folket, då de kommit i besittning af dem. Från den högste till den lägste tjenstemannen gör sig ingen enda den frågan, hvad han kan uträtta för nationen, för menskligheten, men bekymrar sig desto ifrigare om hvad nationen kan göra för honom — huru 'mycket penningar han kan lägga beslag på och huru han kan skaffa sig dem på beqvämaste sättet. För att begripa, att allt detta tyder på ett djupt sedligt förfall, fordras blott en sak: att ega ett samvete». Ej utan häpnad lyssnar man till dylika beskrifningar öfver den kräftskada, som fräter det amerikanska samhällets lifskraft. Gifyes det intet botemedel emot detta onda, hvartill tjena väl då de hopade rikedomarne, maktutvidgnin- gen och den allmänna upplysningen? »Hvad båtar det menniskan, om hon vunne hela verlden, men toge skada till sin själ?» — Klart är, att uppdagandet af det rätta botemedlet uti i fråga varande fall förutsätter en tillförlitlig känne- dom om det ondas ursprung och beskaffenhet. Första spörsmålet blir alltså: hvilken är den yttersta orsaken till »korruptionen?» Med detta ord åsyftas, då fråga är om nutidsförhållanden i Förenta Staterna, icke uteslutande de många sveken och lagöfverträdelserna i och för sig, men framför allt dén anmärknings- värda slapphet i • rättskänslan, i följd hvaraf den ertappade skälmen ingalunda under alla omständigheter drabbas af vanära eller utstötes från umgänget med de inför lagen oförvitlige. De gängse försöken att utgrunda detta förhållandes yttersta orsak röra sig merendels hit och dit på de hvardagliga betraktelsernas allmänning. Man ordar om vår syndfulla natur, om de frestelser som följa med stora rikedomar, om uraktlåtenheten att inplanta sedliga' grundsatser hos det uppväxande slägtet, o. s. v., utan att inse, att så lättfångna svar här vid lag. ej göra till fyllest. För att uppspåra den verkliga förklaringsgrunden till dessa egendomliga miss- bildningar i en ungdomlig nations offentliga moral och rättstillstånd, erfordras en ny teori, bygd på en noggrann kännedom om de olika strömdragen, de vex- lande formerna för »kampen om tillvaron» inom Förenta Staternas samhällslif. 356 FRAMTIDEN. NY. FÖLJD.' FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. Sâ påstår åtminstone upphofsmannen till den allra nyaste förslagsmeningen på detta område, den tyske skriftställaren John H. Becker, som efter en längre vistelse i Nordamerika utgifvit ett i flera hänseenden läsvärdt arbete rörande de, sociala och politiska förhållandena derstädes1. Bokens egentliga, grundtanke är den på en omständlig bevisning stödda åsigten angående det i fråga varande osunda tillståndets orsaker, ^nligt Beckers mening bör »korruptionen» betrak- tas som »den upplösnings- och förruttnelséprocess i samfundslifvet, uti hvars värme frön till en ny samhällsordning bringas till mognad.» Förnämsta ‘ grun- dentill denna upplösningsprocess tror förf, sig hafva funnit i den för Nord' amerikäs befolkningsförhållanden utmärkande blandningen af olika raser och nationaliteter. På de breda gatorna i »österns» och »vesterns» väldiga städer ses fullblodsamerikanen ärmbåga sig fram i det brokiga vimlet af utvandrare från Europas flesta länder, svartglänsande afrikaner, indianska rödskinn och gulbleka kineser. Den inbördes olikheten mellan dessa folkgrupper sträcker sig djupare än till gestalten och hudfärgen. Hon omfattar äfven själslifvet i dess mångfaldiga. strålbrytningar 5 anlag, föreställningar, tycken, fördomar, på dem beroende plägseder och bruk, sedliga och religiösa åskådningssätt. I alla dessa hänseenden råder en bjert framträdande skiljaktighet mellan protestanten af anglosächsisk stam och den irländske katoliken^ den mongoliske afgudadyrka- ren, neger-metodisten och »den store andens» tillbedjare. 'Ur denna skiljaktig- het alstras med naturnödvändighet ett slags instinktlik motvilja mellan de olika folkslagens individer, en afvog stämning, som, i. tysthet jäser i den böljande mängdens innandömen och vid gifveh anledning bryter fram i oförstäld fiend- skap, i ett »allas krig emot alla.» Det krig, hvarom här är fråga, är en strid om herraväldet mellan oförenliga verldsåsigter . Och motsatta praktiska idealer. Med afsmåk och ringaktning nedblickar den! hvite mannen på negerns och ki- nesens léfnadsvanor och barnsliga öfveTtro, under det att känslor* af samma art fjerma den nyktert förståndige briten och; germanen från den eldfängde, vid- skeplige keltern. Hväd som ofta händer!i krig, inträffar äfven här: hvarje framgång köpes med förlust på ett annat håll; »fullständigt lyckas ingen rycka till sig segern. Detta innebär m. a. o., ; att^hvardera af de sins emellan stri- diga öfvertygelserna genom sammanstötningen, och nötningen mot de öfriga mi- ster något af sin ursprungliga styrka. Uti ött; samhälle der rasolikheten läg- ger hinder i vägen för uppkomsten af en innerligare andlig frändskap mellan medbotgarne och der i följd deraf den enes åsigter om det eftersträfvansvärda och< tillbörliga motsägas och hånas af hans närmaste granne, der måste förr eller ^eUäre uppstå en öfverhandtagande osäkerhet vid afgörandet af hvad som bör antagas vara sant eller falskt, rätt eller orätt. En sådan osäkerhet om det' egnä! åskådningssättets tillförlitlighet och-värde leder efter hand till för- kastandethafbaWa rättsgrundsatser, enär ingen enda af dem vunnit ett allmänt Jfr Die hundertjährige Republik. Sociale und politische Zustände in den Vereinigten Staaten Noi'dä^ierikas. Von John H. Becker. Mit Einleitung von Friedrich von Hellwald. Augsburg 1876. '" ’ : . FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 357 och obestridt erkännande. Dermed har man förlorat hvarje högre rättesnöre för handlingen och det återstår då blott att stadigt fatta i sigte den timliga fördelen; nyttan, vinsten, njutningen blir lifvets mål. Alldeles så går det till i Förenta Staterna — säger vår förf. De gamla begreppen om godt och ondt hafva kastats åsido, som vore de utslitna fördomar, och ännu har ingen ny sedlig cfvertygelse trädt i deras ställe. Frågan om det rätta och tillåtliga löses derföre i hvarje förekommande fall genom de enskildes godtyckliga tolk- ningar. »Men sä länge rättsåskädningar och sedliga begrepp icke äro rotfäste i för hela folket gemensamma öfvertygelser, fortfar den sociala farsot, som vi benämna korruptionen.» Undanrödjas kan hon' först då, när i tidernas längd nya, fasta öfvertygelscr om det rättas natur hunnit växa upp ur de vittrade moralsystemens grus. Innan detta kan ske, måste likväl de nu för handen va- rande motsatserna såväl som den derur följande fiendtliga spänningen mellan befolkningens olika grupper hafva utjemnats och försvunnit genom de skilda nationaliteternas fortsatta blandning, sammansmältning och slutliga uppgående uti ett enda folk: den framtida amerikanska nationen1. I ett så nedslående domslut utmynnar denna i sitt slag märkliga teori; hoppet om Amerikas sedliga pånyttfödelse förlägges långt bort, glimmar likt ett svagt sken från ett omätligt fjerran. Är detta utslag det sista ordet i frå- gan? Vi tvifla derpå. Den tyske förf, hänvisar oss till kommande århundra- den, till ofödda slägtens okända åskådningssätt; för vår del tro vi på den fräl- sande makten hos en annan verldsåsigt, en gammal men dock evigt ny, i hvars anda den helsning var affattad, som fördes till Europa genojn det första kabel- telegrammet från Atlantens andra kust: »ära vare Gud i höjden, frid på jor- den, hos menniskorna en god vilje!» Vi tro på kristendomens upprättande, alla refvor botande makt; en dryck ur dess helsokälla skall sätta Amerikas folk, i stånd att — en ny Herakles i vaggan — med egna händer strypa de skade- djur, som hota dess tillvaro. . Erfarenheten i det förflutna ger styrka åt ^etta hopp. Hon vitnar högt om den kristna trons förmåga att frigöra hjertan. från sjelfviskhetens slagg, rikta viljor mot höga lefnadsmål. Det är trçns genius, sona räckt svärd och sköld åt de framtidsmän i andens verld, om hvilka, den amerikanske skalden vackert yttrar: 1 I tidskriften Deutsche ' Rundschau, Septemberhäftet 1876, anmärker en granskare af Beckers bok — R. Schleiden — att, om ock ett visst mått af sanning obestridligen ligger till grund för den af- B. framstälda hypotesen i allmänhet tagen, deriped dock ingalunda är bevisadt — hvad som för B. är sjelfva utgångspunkten — att de här i fråga varande olika nationaliteternas sedliga åskådningssätt verkligen äro så i grund och botten skiljaktiga från hvarandra, att deras inbördes blandning nödvändigt måste leda till social »korruption». Detta kan med desto större skäl betviflas, som alla dessa nationaliteter — med undantag blott af de ej särdeles inflytelserika judarna samt de jemförelsevis fåtaliga indianerna och kineserna — bekänna sig till kristendopaen, visserligen tolkad enligt olika kyrkors och sekters uppfatt- ningssätt, men dock utgörande en i mycket af det väsentliga för dem alla gemensam tro och lifsåskådning. 358 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÂTONDE HÄFT. »Lives of great men all remind us ,, j, We can make our lives sublime, ; And, departing, leave behind us Footprints on the sands of time.»1 • ■ , Den samhällsräddande kraft, vi tillskrifvit tron, eger hon på ett vilkor. Hon måste, så att säga, hafva sitt egentliga säte i det varma sinnelaget, i det kärleksrika uppsåtet, icke i det kyliga förståndet; hon måste- i rät’ linie här- stamma från den tro, som brann hos den botfärdiga qvinnan, då'hon — hon, som ej någonsin hört omtalas »treenigheten» eller »Guds menniskoblifvande» — af Kristus hugnades med denna försäkran: »din tro har frälst dig.» I Amerika har denna lefvande tro funnit en tryggad fristad företrädesvis . inom »unitariernas» ädla brödraskap. Kännedom om hvad detta samfunds måls- män uträttat och framgent verka i det godas tjenst är oumbärlig *fÖr ett rätt- vist uppskattande af den stora nationens utsigter att, i trots af den nuvarande försoffningen, gå en ärorik . framtid till mötes. — En någorlunda fullständig redogörelse för • den amerikanska unitarismens historiska förutsättningar, upp- komst, utbredning och religiösa betydelse har hittills saknats i den europeiska literaturen. Till afhjelpande af denna brist göres ett försök genom den berät- telse, för hvilken vi nu taga 'vära läsares uppmärksamhet i anspråk. Aldrig har hängifvenheten åt en réligiös lifsuppgift trädt otvetydigarc i dagen än hos de resenärer med skeppet »Majblomman», hvilka d. 21 December 1620 landstego vid Plymouth på Massachusetts kust. Med apostelh kunde desse utvandrare betyga om sig sjelfve: »vår umgängelse är i himmelen.» Icke för jordisk vinnings skull hade de bjudit’ »gamla England» farväl och gifvit sig ut på färden öfver tusenmila vågor. »Ej grufvans ädelstenar, éj krigsbyte sökte de i fjerran», heter det i ett qväde om »pilgrim-fäderna». »Hvad de åtrådde var detta ena: frihet att dyrka Gud». En sådan frihet hade i det europeiska moderlandet förvägrats de trosnitets hjeltar, hvilka sedermera blefvo grundläg- gare af det »Nya England» på andra sidan verldshafvet. Splittringen i den anglikanska kyrkan under Elisabeths och Jakob I:s tidehvarf företer i ett hän- seende en anmärkningsvärd likhet med den religiösa partiställningen i våra da- gar. Då liksom nu var nämligen den uppslagna bibeln det vapen, hvarmed hierarkiens motståndare stodo rustade till anfall och försvar. Återgående till det urkristna, det äkta nytestamentliga, bortrensande af utväxterna i kyrkans författning -— detta var »puritanernas» ursprungliga fordran2. I det nya för- bundèts ' ùrkùnder hade desse trägne bibelläsäre fått sigte på den af Kristus stiftade ^fsamlingenj så himmelsvidt olik allt hvad statskyrka Heter. Alltså 11 Ur Eöijgfellöws »A Psalm of Life.» "Auctoritas scripturarum, simplicitas ministern, puritas ecclesiarnm primarum et opti- marum». Jfr artikeln Puritaner i Herzogs Reål-Encyldopedie für protestantische Theolo- gie und Kirche, Zwölfter Band, samt H. Weingartens förträffliga verk Die Revolutionskirchen Englands. (Leipzig 1868). - FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 359 bief deras stridsrop: bort med statsförmynderskap, prestvälde, styrande bisko- par! Prelaternas kyrka är ej ett Zion, men ett Babylon. Den sanna kyrkan utgör ett de troendes brödrasamfund, der hvarje enskild är sin egen prest och -alla hvarandras jemlikar i Kristus. Maktens innehafvare, ur stånd att med förnuftsskäl vederlägga desse ifrare, sökte tysta dem genom fängelset och stup- stocken. Af förföljelsen drifne från fädernejorden, begåfvo sig många puri- taner först till Holland, derefter till den dittills i Europa föga kända nya verldsdel, der en jungfrulig jord liksom stod redo att emottaga dristiga fram- tidstankars utsäde. Till sin yttre sida företer den amerikanska puritanismens historia ingen- ting som bländar eller fängslar. Hvarken envåldsherrens diadem eller kyrko- furstens tiar, hvarken skimrande harnesk eller guldstickade drägter ådraga sig vår uppmärksamhet vid en återblick på det äldsta nybyggarlifvets häfder. I •stället framtränger till oss från dem genljuden af de yxhugg, hvarmed odlaren i urskogen röjde plats för bönehuset och skolan, grundvalarne för 'det folk- välde, som, enligt stiftarnes utsaga, åsyftade att verkliggöra idén om »en stat utan konung, en kyrka utan biskop, ett samfund utan rangskilnad». Det nya •samhällsskickets besjälande kraft var religionen. Statsbygnaden var en teokrati, uti hvilken den enskildes borgerliga rättigheter härleddes ur hans medborgar- rätt i »de heligas samfund». Bibelordet, uppfattadt såsom i bokstaflig mening ett »Gruds ord», gälde som det tillförlitligaste rättesnöret äfven i rent verlds- liga mål ; intet spörsmål var så inveckladt, att det ju ej af klyftige skrift- uttolkare löstes genom ett myndigt afgörande: »så säger Herren», I hvarje istad och by var själasörjaren den främste mannen och näst efter honom kyrko- rådets medlemmar. Veckans arbetsdagar fingo, så att säga, sitt ljus från hvilo- -dagen, »Herrens dag», liksom planeterna erhålla sitt från sölen. Kyrka och •stat, prester och lekmän, allt och alla genomträngdes och beherskades af en ;styf, bister, omedgörlig »rättrogenhet.» Det var calvinismen i dess sträfvaste skepnad, som präglade tänkesättet hos Nya Englands puritaner. Fördragsamhet mot bekännare af en främmande tro kunde här ej ens komma på tal; hvarje böjelse i sådan riktning skulle stämplats som en fördömlig slapphet. Äfven politiska bevekelsegrunder bidrogo till skärpande af denna nitälskan för »be- kännelsens enhet». Af en religiös partisplittring befarade man de menligaste följder för det nya samfundets bestånd och tillväxt. Det var då naturligt och üfverensstämmande med lynnet hos den tidens statsklokhet, att koloniens styres- män skrefvo på lagbokens första blad: inga sekter! inga kättare! Så inträffade •det, att de nyss förföljde, vordne herskare, i sin ordning uppträdde som för- följare; de landsförviste jagade utan miskund anabaptister och qväkare från sina landamären. , Länge dröjde det dock ej, förr än förföljelselustans skadeväxt uppryck- tes med rötterna ur den unga fristatens mark. Tidehvarfvet var drägtigt med en ny idé, som tog mandom i samhällslifvet, redan innan de gamle puri- tanhöfdingarne lagt sina gråa hufvuden till hvila. Sexton år efter »pilgrimer- 360 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. nas» ankomst till Amerika grundlädes staden Providence i Rhode-Island af prestmannen Roger Williams, ät hvilken en tacksam efterverld gifvit heders- namnet »samvetsfrihetens fader». Hans lefnads stora tanke var, att i nämda stad »öppna en tillflyktsort för de förföljde af alla nationer och trosbekännel- ser», och i Rhode-Islands grundlag af år 1663 stadgades uttryckligen, att »inom, sagda koloni skulle ingen på något sätt oroas, straffas, besväras eller kallas inför rätta på grund af någon som helst meningsolikhet i religionsfrågor, som ej störde koloniens borgerliga ordning ; fast mer skulle alla och enhvar för everldliga tider besitta och tillgodonjuta fullständig och oförkränkt tanke- frihet i religiösa angelägenheter». Genom detta aktstycke togs första steget på vägen till det längre fram i tiden uppnådda målet: oinskränkt religionsfrihet,. införd genom den bekanta första tilläggsartikeln till Förenta Staternas konsti- tution, som förbjuder kongressen att upprätta någon statsreligion eller förhindra det fria utöfvandet af någon bekännelse Det, att ett sådant bålverk upprestes åt trosfriheten redan under den republikanska lagstiftningens äldsta skede, synes antyda att ett’ mera frisinnadt betraktelsesätt, en anda af större fördragsamhet efter hand uppspirat och bragts till mognad hos nationen. Så var äfven för- hållandet. På det religiösa fältet var frihetskrigets amerikanska folk ej oför- ändradt detsamma som under »det teologiska hatets» och kättareprocessernas dystra dagar. Flera årtionden före den minnesvärda 4 Juli, då de tretton kolonierna, »vädjande till verldsalltets Högste domare», frisade sig från trohets- eden till moderlandets tyranniske monark, hade en ej mindre betydelsefull oaf- hängighetsförklaring utfärdats på det andliga området. Despoten, emot hvilken man der höjde upprorsfanan, var ingen annan än den gamla ortodoxien. Att utförligt skildra huruledes dennas en gång så fasta borg småningom undergräf- des, huru den med svärdet eröfrade politiska sjelfständigheten i vidsträckta kretsar gaf väckelse åt en kritisk stämning, en mångfrestande granskning, hvars udd snart riktades emot den fäderneärfda troslärans satser — detta vore att skrifva det måhända vigtigaste kapitlet af den nyamerikanska odlingens historia. Vår uppgift för närvarande är dock ej att föra kulturhistorikerns breda pensel, men den vida anspråkslösare att i ett utkast teckna tankeriktningar och vägröd- jande personligheter under den brytningsperiod, hvars behållning bief en ny religiös verldsåskådning. Det låg i förhållandenas natur, att en*lifsåsigt sådan som den calvinska omöjligen kunde slå rot och frodas bland Nordamerikas folk. Frändskapen dem emellan borttynade, skiljaktigheten deremot växte ut till ett svalg, djupt och oöfverstigligt. Till inbyggarne i det nya landet strömmade från alla håll nya, friska intryck, vidgande deras synkrets, skärpande deras förstånd, intryck som för dem blefvo eggelser att modigt gripa sig an med det ovanliga och stora. Så utvecklades och stålsattes under brottningskampen med en flerstädes 1 Jfr Church and State in the United States by Joseph B. Thompson. Boston, James- R. Osgood & c:o 1873. FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 361 hård och karg natur den amerikanska nationalkarakterens kännetecknande egen- skaper: viljestyrka och hopp; så förbereddes af puritanernas ättlingar en ny epok, den fredliga idrottens, orubblig på sin grund som Klippbergen, maje- stätisk som Niagara eller som den lugnt framvällande Mississippi. Detta oför- sagda litande på den egna kraften, detta blickande mot en löftesrik framtid — huru kunde de väl i längden sämjas med en lära, hvars kärnpunkt var dog- men om den outgrundlige Gudens »fasaväckande beslut» att på förhand, obero- ende af menniskans sinnelag och handlingssätt, inviga vårt slägtes flertal åt en oundviklig, evig förtappelse? Hvad som timat så ofta både förut och efteråt, det tilldrog sig äfven denna gång: förnuftet, nedböjdt under prestlärans träl- domsok, reste sig omsider i vrede; ortodoxiens öfverdrifter drefvo till affalL Redan i början af det adertonde århundradet yppade sig här och der i för- samlingarna en afgjord obenägenhet emot sådana af den rådande teologiens läror, hvilka upprörde menighetens oförvillade rättskänsla, t. ex. läran om odöpta barns öde efter döden, om den ärftliga tillräkneligheten af Adams synd, om helvetsstraffens evighet, om de utvaldes ringa antal. Förgäfves ansträngde sig »rättrogenhetens» sakförare att stäcka denna gryende »otro». Hon tilltog i styrka, utbredande sig i synnerhet bland landtbefolkningens djupa leder, i trots af bannstrålarne från hundratals predikstolar, i trots af det utrotningskrig emot allt slags kyrkligt nyhetsmaken, som sattes i gång af de ortodoxes härförare, den väldige Jonathan Edwards, skriftställare och predikant, hvilkens beryktade utmålningär af de fördömdes qyål röjde en inbillningskraftens vilda glöd, som påminde om Dante och Milton. Ransakandet af bibeln gjöt olja på tviflets eld. Äfven från kojans barn framkastades allt oftare, ej utan en hotfull be- toning, den frågan: hvad lärer skriften? Ger hon eller ger hon icke stöd åt den nitiske pastorns bedyrande att qväkarne, liksom trollkarlarne och hexorna, stå i förbund med den lede fienden? 1 eller öfverhufvud åt den söndagligen in- skärpta trosartikeln, att himmelriket ej kan nås på någon annan väg än den, som utstakats af Calvin och hans eftersägare? Om dylika ämnen utbyttes me- ningar vid sajpqvämen i bondens stuga under de långa vinteraftnarne, då hus- fadern hvilade ut från handslöjden och spinnrockshjulets surr tystnat; samma ämnen gåfvo fart och värma åt samspråket under 'rastestunderna från vårarbetet 1 En berättelse om de grymheter, för hvilka anhängarna af den mest freds- älskande bland de kristna sekterna voro utsatte under den nyengelska calvinismens bl oms t- ringstid, har senast lemnats af Thomas Wentworth Higginson i afhandlingen : »The Puritan Minister» (tillhörande samlingen Atlantic Essays, Boston, J. Osgood & c:o 1874). Qväkarne kunde fängslas, när helst myndigheterna funno för godt, samt dömas utan jury, första gängen till böter, andra gången att mista det ena örat, tredje gången det andra örat, fjerde gången att få tungan genomborrad af ett glödgadt jern. Deras qvinnor undergingo spöslitning, deras vitnesmål egde ingen gällande kraft; det var förbjudet att genom inhägnader skydda deras grafvar för vilddjuren. — Meddelanden rörande trolldomsfarsotens härjningar i Nya England gifva såväl den anförde förf, som James Russel Lowell i afhandlingarna »Witchcraft» och »New England two centuries ago» (i samlingen Among mg books, Boston, J. Osgood & c:o 1876). 362 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. ute i skog och mark. Inkasten emot kyrkoläran, till en början skygga och tvekande, vordo snart högljuddare, påskyndande den dag, dä hela församlingar skulle uppstå som en man, endrägteligen förnyande den urkristna, »unitariska» trosbekännelsen: '»En är Gud; en är ock medlaren mellan Gud och menniskor, ménniskan Kristus Jesus». (1 Tim. 2: 5). Från begynnelsen var alltså i fråga varande tillbakäslag emot den calvin- aka ortodoxien en i egentlig mening nationel och demokratisk rörelse, en reli- giös lifsyttring hos det amerikanska folket. Intet utländskt inflytande är här märkbart, inga kända fanbärare gå i spetsen; hvad vi bevitna är den namnlösa massans framryckande på egen hand emot en förnuftsstridig, skriftvidrig dogm- lära. I detta sakernas läge skedde likvisst innan kort en förändring. Anförar- skapet för det egendomliga folkuppbådet öfvertogs nämligen efter någon tids förlopp af namngifne ledare hvilka nästan mangrant utgått från mot- ståndarnes, från presterskapets läger. I en tidsålder, då man räktiadé ända till åttiotyå, enligt en annan uppgift ej mindre än etthundrasex »pest- artade villomeningar», kunde kätteriets smitta svårligen utestängas ens från den kammare, der församlingsläraren, efter dagens1 mödor, hvarje afton »gaf sötma åt sin mun med ett stycke af Calvin», såsom det heter hos en af periodens krönikeskrifvare. Äfven till Nya Englands bygder förde ju ryktet budskap om holländaren Jakob Arminius, som kastat titmaningshandsken åt för- fäktarne af den ovilkorliga förutbestämmelsen till frälsning eller fördömelse, om italienaren Faustus Socinus, treenighetsdogmens oförskräckte vedersakare, af sina lärjungar hedrad som bokstafstrons segerrikaste öfverman1, om den vidtberömde' fransmannen, prestkyrkans dödsfiende, Voltaire, som fylde en verld med sitt härskri: »écrasez Vinfâme!» Ännu kraftigare än genom en dylik inverkan från lärdomens och vettets högqvarter i Europa främjades frisinnade religonsåsig- ters spridning bland kyrkans män gehom nya uppslag på den inhemska bild- ningens område.. Harvard College, Amerikas äldsta och ännu i dag förnämsta universitet • (grundlagdt år 1638 i Cambridge uti Massachusetts), som i sitt si- gill bar inskriften veritas, gjorde fullt skäl för detta värdiga valspråk. Det ärliga sanningsökandet var och förblef målet för denna högskolas sträfvanden. I dess lärosalar förde framstående vetenskapsidkare den fria forskningens talan och den akademiska andan af fördomsfrihet och fördragsamhet strök som ett rensande luftdrag genom sekterismens unkna tempelhvalf. Liksom berghällen till slut urhålkas af den oaflåtligt fallande droppen, så undergräfdes småningom den amerikanske prestmannens stenhårda ortodoxi, i sitt fall lemnande en väg öppen för det genom hela den tidigare utvecklingen i stillhet förberedda, med den bibliska kristendomen innerligt befryndade åskådningssätt, som i kyrkohisto- rien är kändt under benämningen unitarismen. 1 Härom ? vitnar bl. a. följande distichon: Alta ruit Babylon; destruxit tecta Lutherus, muros Calvinus, sed fundamenta Socinus. — Jfr. Richard Rothes Vorlesungen über Kirchen- geschichte und Geschichte des christlich-kirchlichen Lebens. Zweiter Theil, s. 525. FRAMTIDSMÄN 1 DEN NYA VERLDEN. 363 Den nya. riktningens första stamhåll blef det rika och vittra Boston. I detta Nordamerikas Athen hade »renlärighetens» välde tidigt begynt att vackla; man kunde — försäkrade en af hennes sakförare på 17 40-talet — »fullskrifva flera ark med namn på köpmän, lagkarlar, läkare, handtverkare och andra af stadens invånare, hvilka öppet förnekade Kristi gudom.» Vid samma tid- punkt trädde en medlem af presterskapet öfvér på desse affällige lekmäns sida. Pastorn vid Bostons »vestra kyrka», Jonathan Mayhew, en begåfvad och om- tyckt predikant, utgaf år 1755 en samling andliga föredrag, som röjde att deras författare ej längre erkände treenighetsdogmen såsom en sant kristlig lära. Nu följde buller och atridsgny bland den gamla trons vapendragare, men det visade sig då, att ett ej ringa antal af Mayhews embetsbröder vidkändes samma antitrinitariska öfvertygelse som han. Många af dem hade, liksom genom en tyst öfverenskommelse, gjort till sedvänja för sig att i sina predikningar för- bigå eller på ett nytt sätt tolka några af ortodoxiens anstötligaste satser, t. ex. läran om det ovilkorliga nådavalet, om menniskans fullständiga oförmögenhet till det goda samt om G-uds vredes blidkande genom Kristi blodiga försonings- död. Det var dock ingalunda desse. presters afsigt att fullständigt lösslita sig från moderkyrkan. Sjelfve kallade de sig »moderate calvinister», dermed an- tydande på samma gång sina afvikelser i vissa punkter från den ursprungliga bekännelsen och sin åstundan att fasthålla densammas öfriga lärostycken. Denna halfhetens ståndpunkt öfvergafs likväl af flertalet, då innän kort nya ljusstrå- lar bröto genom dimman. Från England kom, år 1770, John Murray, grund- läggaren af »universalisternas» religionssamfund. Full af anda och kraft, för- kunnade han för begärligt lyssnande skaror den allmänna frälsningens evange- lium, det nytestamentliga löftet om »aW tings äterstüUdsß^ i den saliga evighet, då »allt blifvit sammanfattadt under Kristus, såsom under hufvudet» (Efes. 1: 10), och då »Gud skall vara allt i alla» (1 Kor* 15: 28). Till detta be- kämpande af läran om »de eviga straffen» slöto sig nästan alla de prester, hvilka förut instämt i förkastelsedomen öfver dogmen om »trç personer i ett gudoms- väsen.» Mellan desse s. k. »liberale» och den stränga calvinismens anhängare uppstod en långvarig fejd, under hvilken de förre tvungos att afstå från för- hoppningen att de och deras motståndare, trots meningsolikheterna, skulle kunna sämjas inom samma kyrka. Att söndringen hvarken kunde öfverskylas eller botas blef tydligt, då de stridförande å ömse sidor frånkände hvarandra rättig- heten att benämnas kristne. Första steget i denna riktning togs af de orto- doxe. Sin afsky för den nya tron kungjorde de genom att i tal och skrift framställa denna fråga till alla och enhvar: »tillhör du Boston-religionen eller den kristna religionen?» Svaret från motpartiets sida lät ej vänta på sig ; det bars fram genom en ströskrift med titeln: »är du en calvinist eller en kristen?» Härmed hade »de liberale» å sin sida uppstält sitt afgöraude »antingen — eller». vFör bibelkristendomen, emot ortodoxien!» — méd dénna lösen trädde de i slu- ten fylking inför offentligheten. Den första amerikanska kyrka, som öppet an- tog namnet »unitarisk», var »the Kings Chapel» i Boston. Af hennes förestån- 364 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. dare hade den nyvalde predikanten Jannes Freeman bemyndigats att ur den vid kyrkliga förrättningar begagnade handboken utesluta all sådan »Athanasia- nism», som han och hans åhörare gemensamt ogillade. Då i följd deraf ingen biskop ville lägga invigande händer på kättarens hufvud,' beslöt, församlingen att hjelpa sig på egen hand. Å hennes vägnar sändes till Freeman en bibel till erinran om hans åliggande ' att upprätthålla den bibliska läran om Guds enhet i motsats till alla »trinitariskaD funder. Efter denna enkla, ceremoni begynte Amerikas förste erkändt unitariske prest srn .embetsutöfning. Detta skedde år 1787• Betydelsefulla tilldragelser hade under tiden gifvit en ny skapnad åt det amerikanska statslifvet. -I April 1775 ljödo revolutionens stormklockor första gången i Massachusetts, då den käcke Paul Bevere på sin nattliga ridt från Boston till Concord kallade landtvärnsmännen till vapen emot de engelske lego- knektarne. Från städer och byar samlade sig då fosterlandsförsvarare i tusen- tal; blodiga träffningar vid Lexington (19 April) och vid Bunker Hill (17 Juni) inledde det sjuåriga krig, genom hvilket kolonierna afskuddade sig förtryckets ok och grundläde sin tillvaro såsom ett sjelfständigt statsförbund. En så väl- dig politisk omhvälfning måste naturligtvis sträcka sitt inflytande till nationens utveckling i det hela. Den ruelsefulla andakten släppte sitt hårda tag i sjä- larne, folket fick andas Ut; puritanismen trängdes i bakgrunden; tankar och sträfvanden vände sig från det öfversinliga till det jordiska, det praktiskt ut- förbara. I det unga Amerikas sköte utbildades under årens lopp en ny folk- lig typ, den smidige, förslagne,- rastlöst företagsamme »yankeen», som med stadig hand fattar stjernbaneret och ger luft åt. sin patriotiska stämning i det ' ståtliga qvädet »Hail Columbia, happy land», eller i . det mun- tra »Yankee doodle, guard your coast, yankee doodle dandy!» Ett folk af brottningskämpar, spänstiga och muskelstarka, växte upp i det republikanska samhället, der medborgarne ej längre egnade sin varmaste hyllning åt presten, men åt hjelten, statsmannen, lagstiftaren — åt en George' Washington, »den förste i fred, den förste i krig, den förste i sina landsmäns hjertan»' — åt en Benjamin Franklin, som »ryckte blixten från himlahvalfvet och spiran ur ty- rannens hand». Frigjorde från allt slags myndighetstro, bekännande ingen annan kristendom än det ärliga uppsåtets, den menniskoälskande hand- lingens, blefvo desse båda store män äfven i religiöst hänseende vägbrytare för ett nytt tidehvarf. Med en hängifvenhet som bär tycke af tillbedjan ser hvarje ädelsinnad amerikan ännu i dag upp till »vesterns Cincinnatus2», den i 1 .Jfr A half-century of the Unitarian controversy, by George E. Ellis, Boston 1867 saint Ezra Stiles Gannett. Unitarian minister in Boston, 1824—71. A memoir. By his son Wllliiim C. Gannett, Boston 1875 — de båda vigtigaste källskrifterna för kännedomen om den äldsta amerikanska unitarismen. 2 Det är Byron som förhärligat Washington under denna benämning i följande slutvers af ett »ode till Napoleon»: »Where may the wearied eye repose When gazing on the great, FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 365 fläckfri rättskaffenshet oöfverträffade, hvilkens hela troslära sammanfattades i denna lefnadsregel : »arbeta på att hålla vid lif i ditt bröst den lilla gnista af himmelsk eld, som kallas samvete». Samma benägenhet att i fråga om tros- angelägenheter göra »samvetet» till den högste värdemätaren återfinnes hos Washingtons medarbetare i det nationela befrielseverket, den på vetandets och duglighetens allra flesta områden utomordentligt rikt utrustade man, till hvilken en fransk skald riktat detta yttrande : »Till dig, som lagar gaf en verld och gjorde väl mot två, i skuld af tacksamhet ses hela menskoslägtet stå.» Franklin godkände icke kyrkans lära öm Kristi gudom1, men en beundrande efterverld har gifvit hedersnamnet »hela jordens barmhertige samarit» åt honom, som en gång sade: »om jag blefve räddad vid ett skeppsbrott, skulle jag icke bygga en kyrka, utan en fyrbåk.» Så beredde desse medborgerlighetens heroer genom lysande föredömen vägen för den luttrade kristendomens ypperste för- kunnare i den nya verlden. I tidens fullbordan framträdde denne utkorade, »en antik man med ett kristet hjerta; menniska som en hellen, borgare som en romare, kristen som en apostel2». Denne man var William Ellery Channing. Where neither guilty glory grows Nor despicable state? Yes! One — the first — the last — the best, The Cinncinatus of the West,. Whom envy dared not hate. Bequeath’d the name of Washington To make man blush there was but one.» I vårt eget land har J. O. Wallin sjungit den amerikanske frihetshjeltens lof i dessa praktfullt sköna strofer: »O, när i glömskans djupa famn Sä mången storhetsbubbla brister, Och månget firadt furstenamn Sitt sken på minnets stjernhvalf mister; Då skall han, krönt af seklers lof, Bland de odödelige trona, Den konungen förutan hof, Förutan vakt och prakt och krona! Vår känsla vall far till hans stoft, Till hjeltegrafven, der han hvilar ... Der sprids ej veka blommors doft, Der växa inga tårepilar; Men nit för frihet, lag och stat, Men tro och vänskap åt all verlden, . Och arfvet af everldligt hat Till våldet, träldomen och flärden!» 1 Bevis härför hafva senast framlagts i The Unitarian Review, January 1875, i en an- mälan af J. Bigelows The Life of Benjamin Franklin. 2 Så benämnes Channing af Chr. C. J. Bunsen i hans kulturhistoriska verk Gott in der Geschichte, Dritter Theil, s. 296. 366 FRAMTÏDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. I sjöstaden Newport uti Rhode-Island föddes »unitariernas helgon» den 7 April 1780 Hans fader, en ansedd jurist och varm frihetsvän, uppfostrade sonen i den anda af religiös fordragsamhet, som af ålder varit rådande i den af Roger Williams grundlagda staten. Tidigt röjdes hos den unge Channing löftesrika anlag och böjelser: en lefvande fromhet, en liflig medkänsla för andras lidanden, en stark vetgirighet d förening med håg för sjelfständigt tänkande öfver lifvets och tidens maktpåliggande frågor. Student vid Harvard-universitetet redan vid fjorton års ålder, sökte han under sin fyraåriga vistelse derstädes genom ihärdiga och omfattande studier motarr - beta en gryende benägenhet för melankoli och ofruktbart grubbel. • Sitt bemö- dande i detta syfte fortsatte han med ännu större framgång under de derpå följande tvenne åren, då han var anstäld som lärare i en virginisk plantage- egares familj. För att vänja sig vid umbäranden och härda sin kropp under- kastade han sig frivilligt de svåraste späkningar; han arbetade snart sagdt natt och dag, öfva^e sig i att utstå skarp hetta och köld, lifnärde sig på den torf- tigaste kost och redde sin bädd på det hårda golfvet. En synnerligen kraftig väckelse erfor han vid denna tidpunkt genom bekantskapen med de skotske moralfilosofernas skrifter. Sjelf har han beskrifvit, hurusom läsningen af Hut- chesons afhandling »om den menskliga naturens värdighet» åvägabragte hos honom liksom en inre pånyttfödelse och upplät för hans själs öga nya, ljusstrå- lande rymder. Tron på den förnuftiga menniskonaturens omistliga höghet för- blef allt framgent grundtanken i hans lifsåskådning och hans verksamhets led- stjerna. Äfven på det religiösa området var hans första och sista ord förnuftet. Hans ofta uttalade öfvertygelse var, att . kristendomens värde berodde helt och hållet på dess djupa förnuftighet. »Kristendomen är en för- nuftig religion; vore den icke detta, skulle jag blygas att bekänna mig till densamma», yttrar Channing i ett af sina »religionstab. »Jag fröjdar mig öf- ver kristendomen, emedan den vidgar, stärker och höjer vår förnuftiga natur. Kunde jag icke vara en kristen, utan att upphöra att vara förnuftig, skulle jag icke tveka i mitt val. Jag känner mig förbunden att uppoffra för kristen- domen egendom, ära, lif; men jag bör icke för någon religion uppoffra det förnuft, som höjer mig öfver djuret och gör mig till en menniska. Jag kan ej göra mig begrepp om något större helgerån än att göra våld mot eller för- neka den högsta förmögenhet, vi hafva fått af G-ud. Om vi det gjorde, skulle vi kränka gudomen i vårt eget bröst. Kristendomen bekämpar icke förnuftet, utan är ett med detsamma, och är oss gifven att vara dess hjelpare och vän2.» 1 Hedersnamnet »the saint of the Unitarians» gafs åt Channing af hans beundrare i Bo- ston, enligt hvad Fredrika Bremer berättar i boken Hemmen i nya verlden, s. 145; Stockholm 1866. — Att ett sådant namn svårligen kunnat tilldelas en värdigare, derom är den berömda författarinnan öfvertygad. - »Aldrig har väl Guds välsignelse synbarare hvilat öfver en menniska», skrifver hon. »Man ser i hans porträtt en blick, som icke är af denna verlden»; läsningen af Channings biografi och enskilda bref bongar henne att tänka på skYiftens. språk: »salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud!» 2 Jfr Religionstal af William E. Channing. Öfversatta af N. Ignell, s. 97 f. Stock- holm, L. I. Hierta, 1845. FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 367 — Genomträngd af en dylik lifsâsigt, kunde Channing ej undgå att finna orto- doxiens stuga allt för trång. Från hennes instängda qvalm längtade han ut till ett rymligare, friare arbetsfält. »En kyrka med en oföränderlig, en gång för alla faststäld trosbekännelse synes mig vara förståndets graf», skref han år 1801. »Att yrka på en sådan bekännelse, är att uppbygga fängelse- murar omkring själen.» Gerna emottog han derför, tjugutreårig, en honom er- bjuden anställning vid en unitarisk kyrka i Boston, det s. k. »kristna sam- fundet vid Förbundsgatan». Från 1803 till sin död, som inträffade 1842, tjenstgjorde Channing oafbrutet — med undantag för en kort vistelse i Europa — som denna församlings prest. Det var uti denna i yttre måtto helt an- språkslösa lefnadsställning han utöfvade den storartade verksamhet i mennisko- kärlekens, samhällsförbättringarnas och det religiösa framåtskridandets tjenst, som åt honom förvärfvat en plats i främsta ledet bland vårt slägtes välgörare och århundradets ädlaste söner1. Vid Channings ankomst till Boston hade hans trosfränder vunnit tem- ligen stadigt fotfäste i denna stad och dess närmaste omgifningar. Unitarier- nas kyrkosamfund kunde ej längre betraktas som en »ecelesia pressa et mili- tans». Deras inflytande inom församlingslifvet hade oafbrutet ökats under de senast förflutna sexton åren och befästades ytterligare då, år 1804, Henry Ware, en ansedd teolog af den nya skolan, kallades till professor vid Harvard College. Denna utnämning innebar en afgjord framgång för unitarismen, enär hädanefter den akademiska ungdom, som valt den presterliga banan, måste emottäga sin undervisning af en lärare ur »de liberales» läger. För gammal- calvinismens män blef sakernas läge allt mera oroande; ej underligt då, att de sökte genom en kraftansträngning afvända den hotande faran. En ny tidskrift sattes i gång i Boston med uppgift att föra treenighetslärans runor i ett oför- sonligt envig med hennes motståndare. Desse läto sig dock ingalunda öfver- rumplas. Till kamp emot The Panoplist — så benämdes ortodoxernas språk- rör — uppträdde efter hvarandra tre unitariska tidskrifter. Först kom The Anthology (1804—1811), beslutsam i sak, men städse hofsam i tonen, grundlagd af en klubb med samma namn, samlingsplatsen för Bostons frisinnade prester, vetenskapsidkare och skriftställare. I dess spår framstormade med utmanande i 1 Lefnadsteckningar öfver Chanhing, i samband med utförligare eller knapphändigare redogörelser för grundtankarne i hans författarskap, föreligga i de af hans brorson utgifna Memoirs of Channing samt i flera skrifter af franska och tÿska förf., t. ex. Channing, sa vie et ses oeuvres af Ch. de Rémusat; Channing et le mouvement unitaire aux États-unis af Ernest Renan (i dennes Études d’histoire religieuse, Paris 1862.),* Channing och hans lära af , Edouard Laboulaye (i svensk öfversättning införd i boken »Den religiösa friheten», Stockholm 1870); Channing sa vie et sa doctrine d’après ses écrits et sa correspondance par René La- vollée. »Ouvrage couronné par l’Académie des sciences • morales et politiques». Paris 1876; artikeln »Channing» af I. C. Bluntschli i Deutsches Staats-Wörterbuch (1857), o. s. v. — Nya bidrag till kännedomen om den berömde religionslärarens personlighet och lefnadsförh&llanden hafva senast lemnats i artikelserien Reminiscences of Dr. Chanhing by Elizabeth P. Peabody, införd uti The Unitarian Review för innevarande år. 368 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. hållning The . General Repository (1812—13), följd af den fredligare The Chri- stian .Disciple (1813—23), den förra utgifven af Andrews Norton, den senare af Noah Worcester. Såväl i Nortons första artikelserie (»Försvar för den libe- rala kristendomen») som i andra talrika bidrag till nämda tidskrifter gjordes dogmen om treenigheten till föremål för en mångsidig granskning ur logisk, historisk och exegetisk synpunkt. Ännu ett kraftigt angrepp riktades emot samma dogm genom Worcesters bok Bibliska nyheter om fadern^ sonen' och den helige ande, som väckte stort uppseende och lästes i vidsträckta kret- sar. Kort derefter utgafs af framstegspartiet en förbättrad öfversättning af nya testamentet, späckad med förklarande anmärkningar i unitarisk anda. Detta blef rågen i den ortodoxa vredens bräddfulla bägare. Man upphörde nä- stan helt och hållet med försöken att åstadkomma något slägs bevisning ; i stället fyldes »The Panoplist’s» spalter af kränkande beskyllningar och oqvädins- ord. Alla som förkastade treenighetsläran, men det oaktadt sade sig våra kristna, brännmärktes jaf de förbittrade trinitarierna som »uppsåtliga hycklare Och själs- fränder till Judas Iskarioten». , Otvifvelaktigt borde på ett dylikt tilltal gifvas ett allvarligt näpsande genmäle. Men hvar finna den nye David, som, stark i medvetandet om sin saks rättfärdighet, kunde frambära svaret med vederbörligt eftertryck? På allas läppar sväfvade samma namn: Channing. . Det var ej första gången den vördade själasörjaren uppfordrades att skynda till sina vännérs undsättning. Af naturen mild och fredsälskande, hade Chan- ning dock äldrig undandragit sig att, när förhållandena gjorde det behöfligt, bryta en lans för samvetsfrihetens och fprskningens rätt. I de föregående årens pennkrig emot den gällande kyrkoläran hade han tagit del genom åtskilliga från trycket utgifna predikningar, föredrag och afhandlingar ; den vigtigaste bland dessa — en uppsats med titeln The moral argument against Calvinism — åsyftade ätt vederlägga i fråga, varande lära genom uppvisande af hennes oförenlighet med den kristna, gudsidén och det sedliga medvetandets fordringar. Nu trädde han ånyo fram på valplatsen med anledning af de nyss nämda tillvitelserna emot unitarierna. Tvistefrågan, som borde utredas, var denna: innebär förnekandet af treenighetsdogmen oundvikligen ett affall från kristendomen? Ett svar härpå gafs af Channing i hans ryktbara tal vid en prestvigning i Baltimore, år 1819: A Discourse on some of the distinguishing opinions of Unitarians. Offentliggjordt i tryck uti talrika och hastigt utsålda upplagor, blef detta föredrag af stor betydelse för utgången af striden mellan det gamlas och det nyas förfäktäre. — Vårt ämne ålägger oss att här redo- göra för hufvudpunkterna af den sorgfälligt utarbetade bevisning, hvarmed Channing sökte hos sina åhörare oqh läsare, inskärpa följande sanning, som , är i unitarism ens egentliga stödjepelare: lärän om treenigheten är fullständigt oförenlig med bibefns utsagor om Guds väSen, alltså är hon icke en äkta kristlig Tåra. »Pröfven allt! Behållen hvad.godt är!» Med denna apostoliska maning till inledningsord framhåller Channing i sin predikans första afdelning de kristnes FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 369 oomtvistliga rättighet och pligt att vid bibelns tolkning anlita en förnuftsenlig gransknings hjelpmedel. Han betonar uttryckligen, att den afgörande domen i fråga om hvad som är eller icke är sann kristlig lära, måste fällas af den he- liga skrift. Hvad helst i densamma läres klart och otvetydigt — framför allt i nya testamentet — det antages och bekännes utan tvekan af unitarierna. Men bibeln är en bok skrifven af menniskor för menniskor, i ett äf öster- ländsk bildprakt glänsande språk, utan vetenskaplig skärpa i uttryckssätten, utan försök till noggranna begreppsbestämningar. De tilldragelser som skildras, de lärdomar som meddelas af gamla och nya testamentets skriftställare böra, för att ej missförstås, uppfattas i samband med på deras tid rådande samhälls- förhållanden, tänkesätt, seder och bruk. Detta innebär, att förnuftets vägledande ljus är oumbärligt för utrönandet af i fråga varande författares verkliga mening och syften. Alla känna vi, hurusom de tidt och ofta tala om Gud, liksom egde han menskliga lidelser och kroppsliga lemmar. Erinrom oss äfven Kristi egna yttranden, att så framt vi ej äta hans kött och dricka hans blod, hafva vi ingen del uti honom; att vi för hans skull böra hata vår fader och moder, utrifva vårt öga, af hugga hand och fot — j ernte mångfaldiga andra dylika utsagor. Likaså heter det om de troende, att all ting höra. dem till, att de veta allt och förmå allt. Näppeligen lärer någon vilja påstå, att dessa talesätt äro att fatta bokstafligen efter deras ordalydelse. Huru böra de då tydas? Oemotsägligen med bistånd af det varsamt undersökande, andemeningen från bilden särskiljande förnuftet. Ingenting kan vara dåraktigare än de gängse försöken att göra förnuftet misstänkt såsom varande »förmörkadt genom synda- fallet». Man1 åberopar sig på stapplandet och felstegen vid tänkandets bemö- danden att uppdaga det sanna, liksom om dermed ådagälades någonting annat, än nödvändigheten att här gå till väga med den yttersta försigtighet och om- sorg. De förderfligaste villfarelserna hafva dessutom alstrats just under de tidehvarf, då kyrkan lyste forskningen i bann, lemnande åt menniskorna valet mellan en blind tro eller en evig fördömelse. Säga hvad man vill: uppen- barelsen vänder sig till oss såsom förnuftsbegåfvade varelser. Gud, som ut- rustat oss med dessa högre förmögenheter, skall kräfva räkenskap äf oss för vårt sätt bruka dem. Alltså: kunskapskällan för vår kännedom om den äkta kristna tron är bibeln, tolkad af förnuftet. Frågan blir då: hvad lärer oss bibeln om Gud? Först och främst detta: Gud är en. Att det gifvés blott ett enda väsen, en ande, en person, som besitter oändlig och ursprunglig fullkomlighet, är hvad som utsäges genom denna enkla men innehållsrika sats. Står den satsen fast på sin bibliska grundval, då störtar treenighetsläran öhjelpligt tillsamman. Till bevisen härför öfvérgår Channing i föredragets andra afdelning. Dogmen om treenigheten innebär, säger hän, ätt det finnes tre hvarandra jemlika gudomspersoner: fadern, sonen och den heligé ände.- Hvar och en af dessa beskrifves af teologerna såsom egande Sitt eget sjelfständiga medvetande och sin egen vilja. De ‘ älska hvarandra, samtala ined hvarandra, förnöjas äf Framtiden, 7577. 24 370 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH. ÅTTONDE HÄFT. hvarandras sällskap. I återlösningens drama spelar hvar och en af dem sin egen rol utan att ingripa i de andras. Fadern sänder sonen till jorden, men sändes ej sjelf; sonen är medlare, icke fadern. Sålunda hafva vi här tre genpm olika egenskaper, olika förnimmelser, viljor och verksamhetssätt från hvarandra, fullständigt skilda personer; huru kan det då ens med ett sken af rimlighet bestridas, att dessa tre personer utgöra lika många olika väsenden, tre gudar? Hvem inser ej, att nyss nämda dogm undanskymmer det bibliskt-kristna guds- begreppet och derför bör rödjas ur vägen? »Med all den styrka, hvaraf vi äro mäktige», utbrister Channing å sina egna och de med honom, lika tänkandes- vägnar, »tillbakavisa vi den oförnuftiga och obibliska läran om Guds treenighet. För oss, liksom för apostlarne och de äldste kristne, gifves det blott en Gud: fadern. Med Jesus tillbedja vi fadern, den ende lefvande och sanne Guden. Vi häpna öfver, att någon kan läsa nya testamentet och dock ej. känna sig öfvertygad om att allenast fadern är Gud. Vi höra hurusom vår frälsare jemt och ständigt tillerkänner gudsnamnet åt fadern; vi läsa hvad som står skrifvet: »Gud sände sin son; Gud smorde Jesus.» Huru besynnerligt och oförklarligt vore ej ett sådant tal, som, så att säga, fyller hela nya testamentet, i fall detta namn tillkomme äfven Jesus och den i fråga varande boken hade till sin uppgift att framställa honom som Gud! Men vi trotsa våra motståndare att anföra ett enda ställe i • vår religionsurkund, der ordet »Gud» kan sägas åsyfta, tre personer, eller der det ej användes blott om en enda, person och der med denna enda person ej menas fadern. Kan något kraftigare bevis gifyas för vårt påstående, att läran om de ’tre personerna i gudomen icke är en till kristendomens väsen hörande lära? Vore hon det, hade man kunnat vänta, på grund af hennes svårfattlighet och höga betydelse, att hon i nya testamentet skulle förkunnats och utvecklats med största möjliga tydlighet. Nu deremot både omtalas och tilltalas Gud allestädes i bibeln såsom utan att någonsin ett försök göres att förebygga, att orden härvid tagas i en annan mening än den vanliga. Hvarföre denna så sällsamma men det oaktadt så vigtigå lära ej skulle i skriften meddelats oss på annat sätt än genom några dunkla och lik- som förstuckna anspelningar — det är en gåta, som ingen spetsfundighet skall lyckas utreda. Må vi i samband med det anförda behjerta ännu en anmärkningsvärd om- ständighet! Kristendomen växte upp midt ibland skarpsynta fiender, som icke förbisågo någon af de punkter i dess lärobygnad, hvilka tycktes ligga blottade för inkast, och som otvifvelaktigt skulle gjort ett väldigt anlopp emot en lära behäftad med så ögonskenliga motsägelser, som treenighetsläran. Huru vill man då förklara, att i apostlarnes skrifter, som förtälja så mycket om menings- striderna under urkristendomens dagar, ej ett ord yttras om något angrepp emot evangeliet på grund af treenighetsläran, ej ett ord till förtydligande af eller försvar för. densamma? Denna erinran eger nära nog samma bindande kraftsom ett bevis. . Klart är, att om apostlarne sökt utbreda tron på tre personer i gudomen, af hvilka en var samme Jejsus, som nyligen dött på korset, skulle FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 371 detta märkliga betraktelsesätt hafva låtit kristendomens öfriga egendomligheter träda i bakgrunden, och dess bekännares angelägnaste uppgift hade då blifvit att värja sig emot de många anfall, en dylik trosbekännelse skulle hafva fram- kallat. Men ej ens en hviskning om sådana anfall föres till oss från dessa tidehvarf; icke heller finnes i »epistlarne» minska spår af någon tvist rörande treenigheten. Ett afgörande bevis för treenighetslärans ohållbarhet ur kristlig synpunkt är — fortstätter talaren — hennes menliga verkningar i praktiskt hänseende. Tron på Gruds enhet har detta stora företräde, att hon hänvisar oss till ett högsta väsen, en alltets upphofsman, en allgod fader såsom föremålet for vår dyrkan och sålunda ger åt fromheten en kysk innerlighet och renhet. I mot- sats härtill kräfver den ortodoxa tron af oss en tillbedjan, som bör på olika sätt egnas tre olika gudomspersoner. Men är det väl tänkbart, att det svaga menniskohjertat kan under sådana förutsättningar med en lika stark och odelad hängifvenhet .vända sig till fadern, tillvarons urgrund, det godas urkälla, från hvilken all lifvets välsignelse flödar? Måste ej andakten störas och splittras genom de skiljaktiga kraf, som ställas på henne af dessa tre inbördes lika be- rättigade personer, och måste ej den samvetsgranne kristne med oro befara, att den hyllning och tacksägelse, han hembär åt endera af de tre, skall afhända de båda öfrige något af hvad dem tillkommer? Att i sjelfva verket en dylik skef riktning oundvikligen gifves åt fromheten, så snart Jesus beklädes med gudomlig rang, är ej annat än hvad vi på grund af vår naturs beskaffenhet kunna vänta. Menniskan söker ett henne sjelf liknande föremål för sin till- bedjan; afgudadyrkans uppkomst förklaras genom denna åtrå. Föreställningen om en Gud i mensklig gestalt, delande våra behof och sorger, anslår vårt inres vekare strängar långt mer än tanken på ett osynligt gudomsväsen, en ande, tillgänglig endast för vårt förstånd och för det luttrade sinnelaget. Äfven de särskilda värf och förrättningar, som tillskrifvas Jesus af ortodoxien, göra honom mera tilldragande än de tvenne andra personerna. Fadern är rättvisans hand- hafvare, lagens upprätthållare, den kränkta oskuldens hämnare. Sonen är den som ställer sig emellan den vredgade gudomligheten och den skuldbelastade menskligheten, utsättande sitt hufvud för stormarne och sitt kärleksrika bröst för den gudomliga rättvisans svärd. Frivilligt bär han straffets fruktansvärda börda och köper åt oss med sitt blod hvarje nådebevis ofvan ifrån. Behöfva vi skildra dylika meningars verkan på menniskosinnet? I)et kan med bestämdhet sägas, att dyrkan af en lidande, en blödande Gud måste alldeles som kato- likens ömma känslor för jungfru Maria — väcka en hänförelse af jordisk art snarare än den djupa vördnad för Guds sedliga fullkomlighet, som utgör den sanna fromhetens kärna.» Åberopande sig på bibelns intyg, söker unitarismen sålunda bringa till he- ders den urkristna tron, att Gud är till sitt väsen en, icke trefaldig. Ur detta gudsbegrepp följer en dermed öfverensstämmande Kristuslära. Enkel och lätt-, fattlig, är hon i allo olik den ortodoxa. För att upprätthålla sitt påstående, 372 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OÖH ÅTTONDE HÄFT. att återlösaren vår på samma gång menniska och Gud? har ortodoxien tillgripit den förtviflade • utvägen att klyfva hans person i två hälfter, hvilka derefter — så godt sig göra lät — ånyo hopfogats till ett helt. Frukten af ett sådant förfaringssätt är den bekanta dogmen om Kristi tvenne naturer, den gudomliga och den menskliga, hvilka, heter det, hos honom voro med hvarandra förenade »oupplösligt och oskiljaktigt, utan sammanblandning och utan förvandling». Öf- ver detta vidunderliga foster af en vilsekommen teologi uttalar Channing en skoningslös förkastelsedom. Ortodoxiens kristologi är, säger tan, »en förfalsk- ning' af kristendomen, lika motbjudande för det sunda förnuftet som stridande/ émot den heliga skrifts grundåskådning». Hvar finnes i nya testamentet ens den svagaste antydan om att Kristus sjelf ansåg sig ega en' dylik tvåfaldig natur? Eller hvar hafva hans lärjungar gifvit någon vink om att de trodde sin mästare hafva mer än en själ, vara något annat än en person i ordets vanliga, okonstlade mening? Tvärtom är det obestridligt, att i nya testamentet göres en tydlig och bestämd åtskilnad mellan Gud och Kristus. Den sistnämde omtalas ständigt såsom Guds son, utsänd af Gud, emottagande all sin makt från Gud, dömande rättvist, emedan Gud upplyste honom, görande underverk, emedan Gud var med honom, men han sjelf ej i stånd att uträtta något af egen kraft. Kunde väl dessa utlåtanden —• hvaraf nya testamentet öfverflödar — hos nå- gon väcka den föreställningen, att Kristus var denne samme Gud, i jemfbrelse med hvilken han så ihärdigt förklaras vara underlägsen — den Gud, som sändt honom till jorden, och från hvilkén. han säger sig hafva emottagit sitt bemyn- digande och sin makt? Ihågkommas bör derjernte, att Kristi menskliga födelse och kroppsgestalt, hans fattiga' lefnadsvilkor, hans lidande och död helt natur- ligt gjorde hans samtida benägna att efter orden tyda de yttranden, som betona hans underordnade ställning i förhållande till Gud. HvarfÖre användas då så- dana yttranden så oaflåtligt och så oinskränkt, om Kristus verkligen vore Gud och om tron på hans gudom utgjorde en väsentlig beståndsdel af den kristna religionen? • »Jag vet mer äo väl», tillägger Channing, »att man skall söka vederlägga det jag nu sagt genom två eller tre bibelspråk, der Kristus benämnes Gud, samt genom några ej särdeles talrika ställen, som påstås tillerkänna honom gudomliga egenskaper. På dessa anmärkningar gifva vi följande svar. Det är en åf kritikens allmänt gällande och sjelfklara grundsatser, att hvad helst som litsäges om en person eller ett föremål bör uppfattas på ett sätt, som stämmer öfverens med de kända egenskaperna hos den eller det, hvarom för tillfäHet är' fråga. Hvar och en vet, ätt samma ord får mycket olika betydelser, då det brukas om olika personer. Att Salomo "bygde templet innebär något annat, än då detsamma säges om den byggmästare, han använde; att Gud ångrar sig betydm* ej detsamma, som då det talas om en menniskas ånger. Vårt påstå- ende är nu detta, att allt hvad vi med visshet hafva oss bekant om Kristus, om hans födelse, lidande och död, hans ständiga vana att tala om Gud såsom om ett väsen skildt från honom sjelf, ätt bedja till Gud, att tillskrifva Gud FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 373 all makt och höghet — att, säga vi, dessa Kristi kända egenskaper och hand- lingar nödga oss att tolka de jemförelsevis fåtaliga ställen, uti hvilka man trott sig finna bevis för hans gudom,, på ett sätt som står i samklang med utsagorna om honom såsom ett annat och ett . lägre väsen än • Gud. Det är vår skyldig- het, att vid förklaringen af sådana bibeltexter följa samma tolkningsregel, som vi tillämpa på andra texter, i hvilka menskliga varelser benämnas gudar, sägas hafva del i Guds natur, veta och besitta all ting och vara uppfylda af all gu- domens fullhet. Då vi icke draga i betänkande att fatta alla dylika yttranden såsom figurliga uttryckssätt, när de, tagna efter ordalydelsen, stå i strid med de säkra och kända egenskaperna hos de väsenden, om hvilka de användas, så böra vi af alldeles samjna skäl ej tveka att på liknande sätt uttyda de bibel- språk, hvilka antagits gifva stöd åt läran om Kristi gudom.» Så långt Channing med hänsyn till spörsmålen om Guds väsen och om vår religionstiftares person. Af de för unitarierna kännetecknande lärorna utveck- lar han i sitt föredrags slutafdelning ytterligare trenne, nämligen de som handla om Guds sedliga fullkomlighet, om försoningens betydelse samt om dygden och den kristliga heligheten. Mot ortodoxien riktar han här den förkrossande ankla- gelsen, att hon i alla sina former och skiftningar »höljer skaparéfi med van- ära». Detta i främsta rummet genom den upprörande läran, att Gud låter oss födas till lifvet med en genom arfsynden fullständigt förderfvad natur, så att under vår barndoms oskuldsfulla drag döljer sig den emot allt godt fiendtliga och för allt ondt benägna själsbeskaffenhet, som utsätter oss för Guds vrede och till slut för en evig fördömelse. Unitarismen deremot gör allvar af tron på Gud .såsom menniskornas fader, tillskrifvande honom en faders kärleksrika sinnelag, omsorg för sina barns välfärd, billighet i sina fordringars lämpande efter deras krafter, glädje öfver deras tillväxt i det goda och beredvillighet att förlåta den ångerfulle. I fråga om försoningen förkasta unitarierna kyrkans dogm, att den förste gudomspersonens, faderns, vrede öfver synden afvändts ge- nom den andre gudomspersonens, sonens, frivilliga lidande och död på korset. Denna lära om en vredgad Gud, som fordrar, 'såsom vilkor för straffets efter- skänkande, att den oskyldige lider i den. skyldiges ställe, är ur biblisk syn- punkt rent af gripen ur luften, en teologisk dikt och ingenting annat. Gud är till sitt eviga väsen oändlig, oföränderlig kärlek. Det var således hvarken be- höfligt eller möjligt för Kristus att åstadkomma en ändring i Guds förhållande till menskligheten; icke heller var det hans vigtigaste uppgift att friköpa oss från syndens straff, utan snarare att befria öss från sjelfva synden, från träl- domen i det ondas tjenst, i det han undervisade oss om den väg, som leder till sann helgelse1. 1 Jfr The TEorfes of W. E. Channing. London, G. Routledge & sons. — Det föredrag hvars grundtankar vi här bfvan meddelat, finnes icke iufördt i den svenska öfversättningen af Channings »Religionstal», der man dock påträffar många skarpa utlåtanden rörande lärorna om treenigheten och Kristi gudom. 374 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. * Baltimore-föredraget om unitarismen väckte ett större uppseende i alla lands- ändar, än någon annan predikan som hållits i Amerika vare sig förut eller efteråt, enligt hvad amerikanske sagesmän intyga. Till strid på lif och död för »den rena läran» uppstodo tre ortodoxa teologer: Miller från Princetons akademi, Stuart och Woods från Andover. Deras utfall tillbakaslogs af två professorer vid Harvard College, Ware, som lät calvinismens teorier undergå en förnyad granskning^ och Norton, som riktade grundskott emot treenighetsdogmen i den lärda skriften Statement of Reasons for not believing the doctrines of tri- nitarians. Channing sjelf deltog’ i striden med predikningar och tidskrifts- uppsatser, hvarjemte han det följande året, 1820,- stiftade »The Berry street Conference of ministers», en förening af Bostons unitariske prestmän. Uni- tariska samfund grundlädes nu äfven i andra städer, i Philadelphia, Wa- shington, Charleston och New-York, och redan hördes från flera håll yrkan- den på ett ^mangrant utträdande ur den kyrka, hvars allra vigtigaste tros- . läror befunnits strida emot den bibliska kristendomen. En brytning var i sjelfva verket oundviklig ej minst med anledning deraf att unitarierna, om de qvarstannat inom den ortodoxa kyrkan, skulle nödgats framgent lemna bidrag till hennes presterskaps underhåll — detta presterskap, hvars teologi i de flesta stycken var dem en styggelse. Så kom det då till en slutlig boskilnad mellan dogmtrons och den fria forskningens kyrka. En frukt af uppgörelsen dem emellan blef det kyrkosamfund, som ännu i dag, för det religiösa framåtskri- dandets talan med oförsvagad kraft och hänförelse — en lysande och värmande härd för sann och sund kristendom i den nya verldcn. The American Unitarian Association stiftades i Boston d. 25 Maj 1825. Omkring trettio af denna stads frisinnade . prester och lekmän möttes nämda dag till rådplägning rörande ett af okänd man väckt förslag att bilda en för- ening med syfte att åvägabringa sammanhållning och samverkan mellan bibel- kristendomens anhängare å skilda orter. Planen vann de församlades bifall. Man beslöt att en sådan förening skulle ofördröj ligen träda i verksamhet, för att, enligt föreskriften i stadgarnes första paragraf, »öfver hela landet sprida kännedom om den rena kristendomen och främja densammas intressen.» Vidare stadgades, att inbjudning skulle utgå till alla unitarier i Förenta Staterna att inskrifva sig som medlemmar i »associationen» och understödja dess sträfvanden med råd och dåd samt att dess styrelse skulle bestå af en president, femton vice-présidenter, sekreterare och några andra tjenstémän, med årliga omval. Présidentbefattningen erbjöds åt Channing, som dock afböjde detta förtroende- uppdrag på grund af vacklande helsa och obenägenhet för tidsödande förvalt- ningsbestyr. I hans ställe utsågs d:r Bancroft till president; sekreterare blef Ezra S. Gannett. , Det närmast följande årtiondet kan betraktas som den amerikanska unita- rismens glansperiöd, rik på minnesvärda strider och segrar. År efter år växte den nya Boston-föreningens inflytande, under det att samtidigt dess arbetsfält utvidgades, tack vare det rastlösa nitet hös en städse slagfärdig anhängäfeskara, FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 375 predikanter, vetenskapsidkare, folkuppfostrare och skriftställare. I den perio- ■diska literaturen aflöstes de äldre unitariska tidskrifterna af talrika yngre kraf- ter. The Liberal Preacher, The Christian Teachers Manual, The Unitarian, The Unitarian Advocate, The Unitarian Essayist, The Unitarian Christian, The Philanthropist, The Scriptural • Interpreter samt The Christian Examiner, •den mest långlifvade, skötte polemikens värf med brinnande ifver, beflitande sig om att sten ej måtte qVarlemnas på sten i den ortodoxa tankeförbistringens Babel. Inom de kretsar der den lärda tidskriften svårligen kunde vinna insteg, lästes desto begärligare den tunna flygskriften, den »populära» traktaten. För att underlätta dylika skrifters spridning inrättades i Boston »The Christian Book and Pamphlet Society», hvarjemte den unitariska associationen för egen ■del egnade sig åt förlagsverksamhet efter storartad måttstock. Under de för- sta tio åren af sin tillvaro utgaf föreningen öfver etthundra traktater; femton år derefter hade deras antal stigit till trehundra. Gemensam för denna massa ströskrifter är den tankegång, som möter oss i den näst äldsta af dem alla: Cutlines df the Testimony of Scripture against the Trinity, en afhandling af Henry Ware J:r, utgifven 1827. »Hvarföre antaga vi ej treenighetsläran?» frågas på skriftens första sida. Författarens svar lyder så: »emedan denna lära icke förekommer i bibeln. Detta är vårt skäl. Alltså icke emedan läran är ett »mysterium», något som vi ej äro i stånd att till fullo förstå eller för- tlara. Hos många andra må denna omständighet lägga hinder i vägen för hennes antagande; hvad oss beträffar skulle vi, derest vi funnit att i fråga va- rande lära obestridligen är grundad i den heliga skrift, ingalunda tvekat att bekänna oss till henne, lika litet som vi rygga tillbaka för att tro på de dödas uppståndelse eller på att Gud vet all ting i förväg, men att menniskan det oaktadt eger fri vilja. Vi begära allenast hevis för att en sådan lära meddelas i bibeln. Vi hafva letat efter ett sådant bevis, men icke funnit något. Vi finna, att Gud framställes i bibeln såsom en, men aldrig som tre, hvarken som tre »personer», eller som tre »tillvarelseformer», eller som tre »väsensåtskilna- •der», eller som tre hvad som helst för, något annat. Derföre kunna vi icke ;antaga denna lära.» — Att ortodoxiens gudsidé utgör en förvridning af bibelns ; ^tt deremot full öfverensstämmelse råder mellan urkristendomens och unitaris- mens åskådningssätt — dessa äro de grundtankar, i hvilka den unitariska tros- bekännelsen tagit fast form och bibehållits oförändrad ända in i våra dagar. »Unitarismen» skrifver George E. Ellis i The American Cyclopaedia, »är den allmänna benämningen på de åsigter rörande treenighetsläran, som göra allvar af tron på Guds absoluta enhet. Denna begreppsbestämning innebär, att uni- tarierna förneka Kristi gudom och hans jemlikhet med Gud Fader, men icke hans gudomlighet eller upphöjda egenskaper i öfrigt, för så vidt dessa låta sig förenas med hans underordnade ställning i förhållande till Gud.---------------Uni- tarierna betyga, att deras tro helt enkelt är den åter upplifvade urkristna tron ; att Kristi och hans apostlars lära, sådan hon föreligger i nya testamentet, på det noggrannaste öfverensstämmer med judendomens stränga monoteism; att de 376 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE . OCH ÅTTONDE HÄFT. äldste kristne under mer än ett århundrade troget fasthöllo detta gudsbegrepp; att .det begynte grumlas först genom de alexandrinska och platonska skolornas- spekulationer angående Guds väsen och sätt att uppenbara'sig; ätt en väg ba- nades för den trinitariska dögmen genom påtryckning från kyrkliga myndig- heter, understödda af kejserliga maktspråk. De åberopa sig derjemte på det kända historiska sakförhållandet, att ett allvarligt motstånd emot treenighets- läran gaf uppslaget till den häftigaste lärostriden i den äldsta kyrkan och att der allt sedan dess sträcker sig genom århundradena en rad af såväl allena stående som till samfund förenade kristna trosbekännare, hvilka, i egenskap af unitarier, om ock hysande skiljaktiga meningar i andra punkter, hållit stadigt; tillhopa i gensägelsen emot trinitarianismenl.» Yrkandet på ett återvändande ur kyrkolärans irrgångar till den urkristna församlingens enkla tro utgör sålunda unitarismens egentliga kärnpunkt. Men den tro, hvarfm här är fråga, består ingalunda i ett dödt försanthållande ; tvärtom är hon — för unitarierna liksom för Luther — till sin rätta art »ett lefvande och kraftigt ting», en ny lifsprincip, som omskapar vår håg och ger viljan en ädlare riktnitig. Öfverallt på samhällsförbättringarnas områden hafva Nordamerikas unitarier vitnat om sin tro med sina gerningar. Män och (JVinnor ur deras leder hafva verksamt deltagit i de berömliga reformsträfvan- den, hvilkas mål varit slafveriets- afskaffande, nödens lindrande genom en ända- målsenlig välgörenhet, dryckenskapslastens utrotande, bekämpande af oredligheter i det-allmännas tjenst, utvidgning af qvinnans medborgerliga rättigheter sämt upplysningens spridande till alla. Så har den unitariska tron i sanning visat sig vara en makt till det goda, »en seger, som öfvervinner verlden.» Det hör till Channings förtjenster, att han fastat uppmärksamheten på denna trosöfvertygelses betydelse för tillväxten i fromhet och kristlig endrägt2. Han tillbakavisar, stundom med satirens gissel, ortodoxiens fordran på allas instämmande uti ett och samma oföränderliga bekännelseformulär. En så be- skaffad trosenhet skulle förutsätta förståndsförmögenhetemas fullständiga lik- formighet, som aldrig funnits eller kan finnas. Dessutom — huru kortsynt är ej denna äflan att i ett visst antab formler sammanpressa kristendomens outtömliga tankerikedom! »Hvad-äro väl dessa kyrkliga trosartiklar, stälda i bredd med nya testamentets kristendom? Benrangel, stelfrusna abstraktioner, metafysi- ska uttryckssätt för obegripliga dogmer ! Och dem skulle jag anse som en tillfyl-- lestgörande utläggning af Jesu läras friska, lefvande, oändligt innehållsrika sannin- gar! Lika gerna kunde man befalla mig» — säger Channing — »att lyssnä till barhets joller med samma vördnad, som om djup visdom doldes deri. I: 1 Det anförda stället ur »The American Cyclopædia» återfinnes under öfverskriften »Good." Words from some new books» i The Year-Book of Unitarian Congregational Churches for 1811. Boston, American Unitarian Association. ? Jfr hans predikan öfver ämnet: »Unitarian Christianity most favourable to piety», i Complete Works, sid. 306. FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 3?7 förhållande till bibeln äro bekännelseskrifterna, hvad nattlampan är i förhållande till solen. Deras tillverkare affärda frågan om Jesu person på ett halft dussin rader och vänta, att jag skall finna mig belåten med en dylik »definition» på min frälsare. Men genom ett sådant förfarande får jag veta mindre om Jesus, än jag skulle inhemta om solen, om någon sade mig, att denna himlakropp är en cirkel med en diameter på omkring en fot. Kristendomen är friare, rör- ligare än ljuset eller vinden; dess väsen är oändlig kärlek. Det oändliga kan hvarken styckas eller mätas eller inpassas i ett system; det kan snarare er- faras än beskrifvas. Det finnes blott ett sätt att lära känna Jesus. Vi måste närma oss honom, se och höra honom, följa honom från hans kors till himme- len, hängifva oss åt honom och lyda honom, sålunda uppfångande glimtar af hans gudomliga härlighet1.» I egenskap af religiös reformator bekämpar Channing först och sist orto- doxiens grundfälska. uppfattning af den sanna trons väsen. Ordet »tro» beteck- nar, enligt nytestamentligt språkbruk, ej en förstånds verksamhet, utan en vilje- yttring. Icke antagandet att Kristus var Gud, men beslutet att »vandra i hans fotspår», »ikläda sig den nya menniskan» är hvad som åsyftas i den apostoliska uppmaningen : tro • på Kristus ! En troende kristen är hvar och en, som genom sjelfviskhetens dödande och hela personlighetens pånyttfödelse blifvit i stånd att med Paulus säga om sig: »jag lefver, dock icke nu jag, utan Kristus lefver i mig.» Alla dessa Kristi efterföljare äro medlemmar af den allmänneliga kyr- kan, utgöra ett »de heligas samfund», de må för öfrigt tillhöra hvilka särskilda kyrkosamfund som helst. För sitt åskådningssätt härutinnan , har Channing redogjort i en af sina yppersta predikningar, hållen 1841, vid invigningen af en unitarisk kyrka i Philadelphia. »Det finnes» — yttrar han — »en kyrka, som är större än alla särskilda kyrkor, huru stor deras omfattning än må vara, nämligen den katolska eller allmänneliga kyrka, som sträcker sig öfver hela jorden och är ett med den himmelska kyrkan. I denna kyrka vinna alla in7 träde, hvilka äro delaktige af Kristi anda. Der äro de förenade, hvilka plika namn hafva skilt eller ännu skilja. Der hör man icke talas om en grekisk,, romersk, engelsk kyrka, utan endast om Kristi kyrka. Mina vänner, det är icke en förening i inbillningen. När den heliga skrift lalar på detta.sätt, så är det icke ett tomt ordprål, utan rena sanningen.. Alla som äfo delaktige af sant kristliga dygder, äro verkligt förenade. I den anda, som lifvar dem, bor en förenande makt, som är starkare än alla verldens band. Om de ock äro åtskilde af haf, finnes det mellan dem starka och outplånliga sympatier. En inspirerad kristens klara, starka stämma höres öfver hela jorden och kom- mer strängar att dallra i befryndade hjertan uti andra verldsdelar. En Féné- lons ord, till exempel, röra millioner menniskor, spridda kring hela verlden ; tillhöra icke han och de en och samma kyrka? Jag spritter till af glädje, då jag hör namnen på de helige, som lefvat för många århundraden tillbaka. ’•Jfr afhandlingen Remaries on Creeds, Intolerance and Exclusion. 378 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. Tiden skiljer oss i eke åt. Jag vördar dem ännu mer på grund af deras ålder. Tillhöra vi icke samma samfund? Är icke denna förening någonting verkligt? Att sammankomma i en och samma bygnad är ju icke det som skapar en kyrka. Antagom att jag i ett tempel befinner mig så nära en af mina likar, att jag kan vidröra honom, men att det mellan oss icke finnes någon gemensam känsla, att han beler såsom ett inbillningsfoster denna sanning, som upprör mitt inre, att den oegennytta, som jag skattar högst, af honom benämnes svaghet eller dårskap. Huru långt från hvarandra äro vi ej då, ehuru till utseendet så nära! Vi tillhöra hvar sin olika verld. Huru mycket närmare är jag ej en ädel och renhjertad man i en annan verldsdel, hvilkens ord hafva inträngt i mitt hjerta, hvilkens dygder hafva eldat mig till täflan, hvilkens heliga tankar erbjuda sig åt min själ, när jag befinner mig i bönens hus! Det är den senare som tillhör min kyrka!» ' »Sägen njig icke att jag öfverlemnar mig åt en dröm af min inbillning, när jag påstår, att kristne, långt skilde från hvarandra, att alla kristne och jag sjelf utgöra endast ett samfund och en kyrka, så länge som en och samma kärlek, en och samma fromhet herskar i våra hjerta. Ingenting är mera verk- ligt än denna andliga förening. Det finnes i sanning en stor, allt omfattande kyrka; om jag är en kristen, tillhör jag henne och ingen kan utstöta mig ur henüe. I kunnen väl utesluta mig från er romerska, er episkopala, er calvin- ska kyrka, på grund af förmenta felaktigheter i min trosbekännelse eller hos- min sekt, och jag är nöjd med detta uteslutande. Men jag vill ej utestängas från Kristi stora samfund. Hvem skall då kunna skilja mig från sådana män som Fénélon och Pascal och Borromeo, från erkebiskop Leighton, från Jeremy Taylor, från John Howard? Hvem skall kunna slita det andliga band, som för- enar mig med dessa män? Älskar jag dem icke innerligt? Har icke den anda, som talar i deras skrifter och deras lif, genomträngt min själ? Äro de icke en del af mitt väsende? Är jag icke olik hvad jag skulle varit, om dessa stora andar icke inverkat på mig? Står det i en synods eller en konklavs makt att skilja mig från dem? Jag är fäst vid dem genom tanken och tillgifvenheten; månne man undertrycker tanken och kärleken genom en påfves bulla eller ett kyrkomötes banlysning? Själen krossar med förakt dessa skrankor, hon sönder- sliter dessa spindelväfvar och förenar sig med de stora och de goda. Om hon eger deras anda, månne då de stora och de goda, vare sig lefvande eller döda, skola förskjuta henne, emedan hon icke inskrifvit sig i den eller den sekten? En ren själ har medborgarerätt i hela verlden. Hon tillhör de rena själarnes i alla verldsdelar kyrka och familj. Dygden är icke någonting lokalt. Hon är icke vördnadsvärd derför, att hon är född i den eller* den församlingen, utan derför att hennes egen skönhet är absolut och odödlig. Se der den all- männeliga kyrkans band! Ingen kan blifva utesluten ur henne annat.än genom sig sjelf, genom att han dödar fromheten i sitt hjerta. Alla uteslutelsedomar äro vanmäktiga, om vi icke sjelfve slita det band af renhet, som förenar oss med alla fromma själar.» FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 379 Ur dessa vältaliga yttranden framblixtrar en tanke, som afslöjar det inner- sta af Channings verldsåsigt. För honom är det äkta kristliga ingenting annat än det menskliga i dess renhet och fulländning; medlemmar af den allmänne- liga kyrkan äro, oberoende af trosbekännelsen, de ädle och rättrådige, »de rena själarne i alla verldsdelar.» Väl är »Kristi kristendom», enligt Channings öfvertygelse, det högsta och heligaste i jordlifvet, men dess förträfflighet beror derpå, att just i och genom Kristus och hans evangelium har gudsbelätet hos menniskan ’— hennes oförstörbara anlag till det goda — nått sin fylligaste, sin fagraste utveckling. Med en af kyrkans fäder omfattar Channing den tröste- rika åsigten, att »själen är kristen till sin egen natur.» Sjelf förklarar han uttryckligen : »Den sublima idé, som gifvit enhet och sammanhang åt mina tankar, har varit tron på själens höghet och gudomlighet.» Denna tro blef gnistan, som tände menniskokärlekens eld i hans bröst. Från den härflyter hans nitälskan för politiska och sociala reformer, för de nödstäldes bispringande, för kroppsarbetarnes uppfostran och förädling. I denna tro söker han en stödjepunkt för sin ljungande protest emot negerslafveriet, dervid inskärpande den solklara sanningen, att »inför G-ud och inför rättvisan kan menniskan icke vara .ett föremål för eganderätt.» »Alla själar tillhöra samma familj», yttrar hän vid ett annat tillfälle. »Ja, till och med Kristus, så högt han än står öfver oss, är det oaktadt en af vårt slägte; ett lefvande vitnesbörd om den förmåga, vi alla besitta.» Lifvets angelägnaste uppgift är att rätt utbilda denna oss medfödda för- måga att älska och efterlikna det heligaste och högsta. Endast derigenöm närma vi oss fullkomligheten; endast på denna väg möjliggöres inom samhället ett verkligt, varaktigt framåtskridande. Fruktlöst bygger man i detta hänse- ende sitt hopp på styrelseformer och lagstiftningsåtgärder såsom sådana. Samma betraktelsesätt som gör Channing till en motståndare af ortodoxiens lära om dogmtrons saliggörande kraft, drifver honom att bekämpa den ytliga radikalismens öfverspända tro på republikanska statsförfattningars makt att skapa en fridens och lyckans guldålder. »Republikanismens bigotteri» — stickordet är Chan- nings — röjer, ej mindre än teologiens, ett fåkunnigtöfverskattande af/ormen med förbiseende af det enda väsentliga:- innehållet, det i statskroppen pulse- rande lifvet. På alla lifso.mråden måste formerna vexla och bytas om ; detta ligger i utvecklingens natur. I .följd deraf kan ingen enstaka form, vare sig politisk eller religiös, någonsin fasthållas som mönstergill för alla folk och under alla tidehvarf. Som politiker var Channing derföre ingalunda en beun- drare af den omstöpningsifver, som med bålstora ord om jemlikhet och mensko- rätt går bröstgänges till väga emot det bestående. Medborgare af jordens mäk- tigaste fristat och trofast vän af friheten, var han dock allt för skarpsynt att ej uppdaga, liksom allt för sanningsälskande att ej oförbehållsamt vidkännas det republikanska styrelsesättets olägenheter och vådor1. Till dessas afhjel- Hans yttranden i detta ämne finnas anförda i Memoirs of Channing, första delen. 380 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. pande känner han blott ett medel, men ett osvikligt: en ändamålsenlig folk- uppfostran. Allmän upplysning — se der det värn, som ger skydd emot den allmänna rösträttens missbrukande. »Uppfostra folket!» skrifver Channing, »det skall då växa till i det goda, i trots af de bristfälligaste samfundsinrättningar. Deremot-’kan en allmän rösträtt ej bereda någon fördel åt den okunniga mäng- den. Hon blir oundvikligen en lekboll för dem, som finna sin räkning i att bedraga eller att upphetsa henne.» Den uppfostran, åt hvilken ett så gagneligt inflytande med rätta kan till- erkännas, får naturligtvis ej inskränka sig till kunskapsförrådets ökande eller minnets uppöfvande, utan motsvarande utbildning af förståndet och karäkteren. Ojemförligt högre fordringar än ett mekaniskt inlärande af lexor ställas af Channing på hemmet och skolan, då han fåller det tänkvärda yttrandet: »att uppfostra ett barn, i ordens djupaste mening, är ett mera storartadt värf än att styra en ^tat.» En hufvudsak i all uppfostran är att lärjungen må varda i stånd att tänka med egna tankar, känna, vilja, handla på egen hand, bära fram . något godt och nytt ur det egna hjertats fatabur. Det gäller att, så vidt möjligt, förebygga att den enskilde i verldsmarknadens trängsel borttappar sig sjelf, försvinner i den stora hopen af osjelfständiga eftersägare, dogmens och vanans klafbundna trälar. Hvad som på hvarje område i främsta rummet bör eftersträfvas • är icke en stel likformighet, men en fri, i otaliga former och färgskiftningar sig utbredande mångfald, grundad på de mångsidigt olikartade individuela anlagen och sammanhållen af det ädelt menskligas enhetsband. De af Channing framstälda åsigterna rörande 'uppfostrans väsen och mål äro perlor af pedagogisk visdom, afspeglande en helgjutet harmonisk lifsåskådning. »Att. uppfostra en menniska är», säger han, »att utveckla hennes förmögenheter, till- försäkra henne ett fritt och fullständigt bruk af dem alla. Det är, först och främst, att odla hennes förstånd, ingifva henne kärlek till sanningen samt un- dervisa henne om medlen för sanningens uppnående. Det är att vänja henne vid ett noggrant pröfvande af omständigheterna, eft sorgfälligt vägande af be- visen, innan hon dömer. Det är att bistå henne vid iakttagandet af den oss omgifvande naturen, göra henne förtrogen med de vetenskaper, som förklara naturföreteelserna och utpeka för henne den väg, som leder till kännedom om vår egen natur. Att uppfostra en menniska är, vidare, att bilda hennes sam-? vete, väcka hos henne en liflig och säker känsla, af det rätta, upplysa henne, om pligtens bud såväl i allmänhet som i . hvarje särskildt fall, utnista henne med fasta grundsatser för det praktiska lifvet. Det är att rikta hennes blick på det fullkomliga, lära henne att med vördnad böja sig inför det sedligt höga,,’ visa henne hvad det innebär att i alla vexlingar förblifva sin bestämmelse tro-, gen. ■:—— — Att uppfostra en menniska är att utveckla hennes inbillnings- kraft, och smak, hennes sinne för naturens och konstens skönheter; det är, slutligen, att handleda henne i det vårdade talets konst, så att hön vinner färdighet i att uttrycka sina tankar med klarhet och kraft och derigenom kan utöfva ett sedligt inflytande på sina likar.» — Ännu vigtigare än den upp- FRAMTIDSMÄN I DEN NYA VERLDEN. 381 fostran, som meddelas oss af andra, Sr, enligt Channing, den, som en hvar kan och bör gifva åt sig sjelf. y> Self-culture» benämner han detta slags upp- fostran, som egentligen ej utgör något annat än en tillämpning i sann kristlig anda af den antika lefnadsregeln : »Känn dig sjelf!» Oumbärlig för alla, är hon lika enkel i fråga om medlen som välsignelserik med hänsyn till frukterna. Hon kräfver föga tid, om man vet att väl begagna tiden, icke många böcker, om man väljer dem med urskilning och använder dem med förstånd, ja, ej en enda bok, om man med öppna ögon läser i 'de båda stora böcker, som G-ud håller uppslagna framför menniskoslägtet: naturen och själen. Naturen och själen — de orden upprepades snart från annat håll, men då af en ny, klangfull stämma. Redan hos Channing träffar man spridda yttranden, som antyda hans redebogenhet att, om så fordrades, taga ett steg framåt, utöfver unitärismens ursprungliga ståndpunkt. Så t. ex. då han fri- modigt förklarar: »det är en sanning, som ej bör förnekas, att vår yttersta borgen är och måste vara vårt förnuft. Jag är vissare om att min egen för- nuftiga natur härstammar från Gud, än att någon bok för mig uppenbarar hans vijja.» Här bekänner tan sig alltså till tron på förnuftets oinskränkta doms- rätt. Att han det oaktadt i religiösa tvistefrågor oftast vädjar till bibelns in- tyg, beror-på hans öfvertygelse om den fullständiga öfverensstämmelsen mellan skriften och förnuftet i dessa tvenne punkter af den kristna läran: Gud är icke treenig; Kristus var icke Gud. Det hörde till Channings kallelse, att i striden emot ortodoxien framför allt förfäkta denna sanning, den nyare bibel- forskningens omätligt vigtiga upptäckt. Men förhåller det sig så, att kristen- domens värde ytterst grundar sig på dess frändskap med vår egen förnuftiga natur, då blir det en uppgift för tänkaren att sprida ljus öfver detta samband mellan de kristna idéerna och det allestädes i tillvaron verkande förnuftet, som påtrycker naturen prägeln af ett ordnadt helt och hos menniskan arbetar sig upp till klarhet och frihet. Det erfordras, m. a. o., ätt skåda naturen i det religiösa tänkandets belysning, såvida man vill rätt förstå den »præparatio evan- gelica», det hemlighetsfulla inflytande på själen, som utöfvas af himmel, jord och liaf, af tordönets dunder och skogens tysta majestät, af solljus, blomster- doft och fogelsång. — Ur en sådan synpunkt uppfattades naturen i en liten skrift, som utkom i Boston år 1836. På titelbladet lästes ordet Nature och derunder det då föga kända, numera verldsberömda författarenamnet flalpli Waldo Emerson. . Boken gjorde till en början intet uppseende; det behöfdes nära tolf år för att slutsälja den första upplagan på femhundra exemplar. Men de som af en eller annan orSak genonäbläddrade de fåtaliga sidorna, dröjde med beundran vid siarens höga syner, lyssnade hänryckte till språkets musik, fröjdades åt rikedomen på nya, stora tankar. Afhandlingen »om naturen» är ett poem i prosadrägt, en glödande skildring af naturens skönhet, ideela nytta och ända- mål, af tingen såsom symboler för anden, af naturen såsom menniskans upp- fostrarinna och vägledare till en idealistisk verldsuppfattning. Grundtonen i 382 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. det hela angifves genom följande utdrag ur den stämningsrika inledningen. För- fattaren skrifver : “ »Om menniskan vill vara allena — må hon se på stjernorna. De strålar, som komma från dessa himmelska verldar, skola afsöndra henne från hvar- dagliga ting. Man skulle kunna tro, att atmosferen skapats genomskinlig enkom för att gifva, menniskan i himlakropparne en ständig åskådning af det sublima. Sedda från gränderna i en stad, huru höga äro de icke! Om stjernorna visade sig endast en natt på tusen år,‘huru skulle icke menniskorna tro och tillbedja och i många' slägtled bevara minnet af den Guds stad, som uppenbarats för dem! Men hvarje natt visa sig desse skönhetens predikanter och upplysa verlds- alltet med sitt varnande leende . . . Egentligen taladt, kunna endast få full- vuxna personer se naturen. • De . flesta menniskor se« icke solen. Åtminstone är deras seende mycket ytligt. Solen lyser endast i mannens öga men skiner in i barnets både öga och hjerta. Naturens älskare är den, hvilkens inre och yttre sinnen verkligen motsvara hvarandra, som bibehållit barndomens anda ännu i mannaåldern. Hans samtal med himmel och jord blifver en del af hans dagliga spis. I naturens närvaro gripes menniskan af en yster glädje, trots verkliga sorger. Naturen säger: hon är mitt kreatur, och trots alla sina otidiga sorger skall hon glädjas med mig. Icke solen eller sommaren allena, utan hvarje timme och hvarje årstid gäldar sin skatt af glädje; ty hvarje timme och hvarje förändring motsvarar och berättigar ett olika själstillstånd, från den qvalmiga middagsstunden till den bistraste midnatt. Naturen är en skådeplats, som passar lika väl för ett komiskt som för ett sorgligt skådespel. För den friske är luften ett hjertstyrkande medel af otrolig kraft. Vandrande öfver en kal slätt i snöslask och skymning, under en mulen himmel och utan någon särskild lycklig händelse att tänka på, har jag njutit en fullkomlig glädje. Jag nästan fruktar att tänka på, huru glad jag är. I skogen kastar menni- skan bort sina år liksom ormen sitt skinn och är, i hvilken period af lifvet som helst, alltid ett barn. I skogen är evig ungdom. Inom dessa Guds plan- teringar herska majestät och helighet, en fest tillredes hela året om, och gästen ser icke, huru han skall kunna tröttna vid dem på tusen år. I skogen återvända vi till förnuft och tro. Der känner jag, att ingenting kan träffa mig i lifvet — ingen ogunst eller olycka (som lemnar mig min syn i behåll), hvilken naturen icke kan godtgöra. Då jag står der på bara marken, badande mitt hufvud i den friska luften och skådande upp i den oändliga rymden — försvinner all låg egoism. Jag blifver en genomskinlig ögonsten. Jag är intet Jag ser allt. Det allmänna varats floder genomströmma mig; jag är en del, ett grand af Gud. Namnet på min närmaste vän ljuder då. främmande och tillfälligt. Att vara bröder, bekanta, herre eilen tjenare är då en småsak och ett hinder. Jag är en älskare af den obegränsade och odödliga skönheten. I vildmarken finner jag någonting kärare och mera närskyldt än på gator och i byar. I det lugna landskapet och i synnerhet vid horisontens aflägsna rand skådar menniskan någonting lika skönt som hennes egen natur. ... OM UTSIGTERNA OCH HINDERN FÖR EN HÖGRE FOLKBILDNING. 388 Köpmannen eller lagkarlen kominer ut ur stadens buller och bråk och ser himmelen och skogen och blifver åter menniska. I dess eviga lugn åter- finner han sig sjelf. Ögats helsa tyckes fordra en .horisont.' Vi tröttna aldrig, så länge vi kunna se långt nog. Men i andra ögonblick tillfredsställer naturen vår själ blott genom sin liflighet och utan någön tillsats af lekamlig nytta. Jag har sett morgonens skådespel från toppen af kullen gent emot mitt hus, från den första gryningen till soluppgången, med känslor, som en engel skulle kunna dela. De långa, tunna molnstrimmorna simma såsom fiskar i ett haf af karmosinrödt ljus. Från jorden såsom en strand blickar jag ut öfver detta tysta haf. Jag tyckes taga del i dessa snabba scenförändringar. Den oemotståndliga förtrollningen når äfven mitt stoft, och jag vidgas och sammansmälter med morgonvinden. Huru gudomliggör oss icke naturen med några få och lätt åtkomliga element! Gif mig blott helsa och en dag, och jag vill göra kejsares ståt löjlig. Gryningen är mitt Assyrien, solnedgången och månens uppgång mitt Paphos och min obeskrifliga trollverld; den klara middagen skall vara mitt England af förstånd och känsla ; natten skall vara mitt Tyskland af mystisk filosofi och drömmar.» Hvem var han, denne nykomling med fantasiens trollstaf, på hvars vink förlåten lyftades från naturens helgedom? »En herde, men en blifvande konung» — »en Phoibos-Apollon, oförskräckt och lugn liksom solen» — »en man med ett grekiskt hufvud på äkta yankee-skuldror» — så benämdes Emerson af sam- tida nordamerikanska skriftställare. I synnerhet genom den sist nämda af dessa beteckningar antydas de båda utmärkande dragen i Emersons författar- skap. På samma gång han nämligen är den till sin anda mest amerikanske bland stormännen i Förenta Staternas literatur, företräder han i sitt fädernes- land den från Europa härstammande riktning i tänkesättet, som, öfverflyttad till den nya verlden, der fortplantats under benämningen transscendentalismen. Carl von Bergen. Om utsigterna och hindren för en högre folkbildning. Man har ännu i friskt minne tidningarnas berättelser om de triumfer, hvilka »det svenska skolhuset» vunnit vid industriutställningar både på denna och andra sidan Atlantiska hafvet, senast vid den-i Filadelfia. Det bör icke 384 FRÀMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. förtänkas någon, som icke är närmare förtrogen med saken, om han, hänförd af en rättmätig nationel stolthet och glädje, låtit detta Utställningarnas vitnes- börd gälla något mer, än det i sjelfva verket 'förtjenar, nämligen till den kraft och verkan, att vårt skolväsende, eller förnämligast vårt folkskoleväsende skulle icke allenast med framgång uthärda en jemförelse med andra länders, utan äf- ven i och för sig vara allt hvad man af ett väl ordhadt folkskolesystem bil- 'ligtvis kan vänta och önska. Tyvärr lärer en närmare inblick i förhållandena, att man i detta, såsom säkerligen i många andra fall, icke får tillerkännande ^offentliga utställningarna en alltför afgörande betydelse såsom värdemätare, utan är nödsakad att i ett eller annat mer eller mindre väsentligt hänseende afßruta på det omdöme, hvartill en utdelad medalj kunnat gifva anledning. Hvad- nu särskildt vårt svenska folkskoleväsende beträffar, måste vi verk- ligen erkänna, att medaljen äfven har sin frånsida, hvilken det bör ligga oss om hjertat atr rätt noga betrakta, på det vi må komma till full insigt af icke blott hvad vi ega, utan äfven af hvad oss fattas, samt sålunda blifva i stånd att rätt bedöma i hvad riktning utvecklingen bör ledas. Vi hafva nyligen blif- vit erinrade om tillvaron af i fråga varande frånsida — och det äfvenväl från andra sidan Atlanten — genom ett ganska betydelsefullt faktum, som af För- enta Staternas härvarande ministerresident general Andrews blifvit framhållet uti en embetsberättelse, som han afgifvit till regeringen i Washington — ett faktum hos oss väl kändt, men som icke ådragit sig hela den uppmärksamhet det förtjenar. Det är bekant, att den nyss nämde högt värderade diplomaten med en synnerlig förkärlek1 intresserar sig för det folk, hos hvars regering han är anstäld såsom minister, och att han tid efter annan aflåtit officiela rapporter om svenska förhållanden, de der lika mycket vitna om’ författarens kärlek för vårt land som om ett allvarligt bemödande att vara trogen i upp- gifter. Uti den senaste af dessa berättelser, »Report on pauperism and poor- laws in Sweden and Norway», undersöker han, bland annat, inflytandet af den allmänna folkbildningens beskaffenhet på pauperismen och meddelar, i samman- hang härmed, följande officiela uppgifter rörande svenska ungdomens framsteg i innanläsning. »Hvarje sommar» — säger han — »inkallas omkring 30,000 man af de arbetande klasserna för första gången, vid 21 års ålder, till ett par veckors militäriska öfningar. Den officiela berättelsen rörande dem, som inkal- lades år 1875, och hvilka voro födda år 1854, visar först, att af 30,487 ynglingar från alla delar af landet, som instälde sig. vid approbationsmönstrin- garna, 7,058 eller 23,15 procent kasserades på grund af fysisk svaghet eller kroppsfel, och för det andra, att af 25,173y som äpproberades, endast 1 pro- cent voro oförmögna att läsa innantill, under det,, å en annan sida, endast 52,4 procent kunde läsa innantill med »god färdighet». »Någorlunda öfvade» i läsning voro 46,6 procent2. Det kan svårligen antagas, att de 23 procent, 1 General Andrews har i flera år varit bosatt i den af staterna (Minnesota), som kanske innesluter det jemförelsevis största antalet svenskar. 2 De citerade uttrycken äro de i försvarsdepartementet begagnade rubrikerna. OM UTSIGTERNA OCH HINDREN FÖR EN HÖGRE FOLKBILDNING. 385 som kasserades pä grund af fysisk svaghet eller kroppsfel, skulle kunnat aflägga lika godt prof i läsning som de hvilka approbérades. Häraf kunna vi sluta, att näppeligen halfya den ; arbetande klassen kan läsa med lätthet och nöje. Och likväl hade alla dessa unge män erhållit undervisning i de allmänna folk- skolorna, under ett kompulsoriskt skolsystem, och’under det en del af dem till och med gått i högre skolor.» Vi inskränka oss här att blott åberopa sjelfva detta faktum, utan att med- 4ela de slutsatser förf, deraf drager med hänseende till det särskilda ämne, han haft för ögonen, men hvilket ligger utanför de gränser, vi uppdragit för oss i denna uppsats. Ej heller skola vi annat än i förbigående påpeka det sorg- liga förhållandet, att närmare 74 af all landets 21-åriga ungdom skulle vara, på grund af fysisk svaghet eller kroppsfel, oduglig för rikets försvar, såsom något icke heller hörande till vårt ämne1. Saken är i sannibg ganska beaktansvärd. Här är fråga om ynglingar, som varit födda tolf år efter folkskolestadgans utfördande; och af dessa skulle endast omkring 50 procent förstå att läsa innantill med den lätthet, som är ett oundgängligt vilkor för att kunna läsa med någon glädje och uppbyggelse! Ty . vi tro verkligen, i likhet med mr Andrews, att just inga andra, än sådana, söm besitta god färdighet i innanläsning, kunna finna något nöje uti läsning, och således att väsentligen inga andra bçgagna läsning såsom ett medel till fortsatt bildning och förädling. Sannolikt är proportionen i fråga om den qvin- liga ungdomen icke förmånligare. Måste man ej förvånas, att , en hel måns- Ålders trägna bemödanden och ofantliga uppoffringar, från regeringens, representa- tionens, kommuners och enskildes sida, burit, så föga tillfredsställande frukter? Lägger • man dertillj att bland dessa, som haft färdighet i att läsa, väl ändock troligen endast en ringa del efter utgången ur skolan verkligen sysselsatt sig i någon väsentligare mån med bildände läsning^ så får man onekligen an- ledning att icke lägga alltför,.mycken tonyigt: på., den omständigheten, att en- dast, 1 procent vayit fullkomligt iQkunnigä i: innanläsningskonsten, eller att alltför 1 Måhända ligger förklaringsgrunden till det i fråga varande förhållandet närmare än iiågon anar. Sedan genom sådana medicinska auktoriteters vitnesbörd, som en Ricords, en Hutchinsons m. fl., det blifvit alldeles ovederläggligt bevisadt, att syfilis. kan fortplantas genom vaccinationen, och detta utan någon möjlighet af kontroll, så är icke svårt att före- ställa sig, huru deraf de mest olyckliga följder kunna uppstå uti ett land, der tvångs vaccina- tion är anbefald. Detta resultat af senare tiders forskningar synes hafva undgått våra medi- cinska auktoritetérs uppmärksamhet; men sämmanlagdt med den slutsats, hvartill de senaste inedicinsk-statistiska undersökningarna (af till och med officiels auktoriteter) i det fallet ledt, nämligen att den hittills såsom stod för vaccinationsläran åberopade mortalitets-statistiken är fullständigt oduglig och intetsägande, — utom mycket annat hit hörande — ger det onekligen anledning till allvarsamma betraktelser. Frågan rör i sjelfva verket på det allra närmaste det uppväxande slägtets hela ve oçh väl och kanske är frågan om vaccinationens afskaffande för närvarande den vigtigaste reformfrågan inom uppfostriiigens’ område. Hvad ondt som skett under föregående 76 år kän icke göras ogjordt, men man må väl betänka, hvad som kan oeh bör göras för slägtets farmtid. ; ; Framtiden, 1877. 25 386 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. högt uppskatta folkskoleundervisningens civilisatoriska inflytande på den stora menigheten;r Hvilket icke hindrar, att ju detta inflytande ändock kan vara, omätligt, vid jemförelse med äldre tider; liksom vi ock äro förvissade derom, att,- i följd af dé efter hand skedda framstegen på folkundervisningens områdey det anmärkta förhållandet i afseende på beväringsynglingarne skall år från år- komma att befinnas fördelaktigare. Innan vi gå vidare, bör anmärkas, att de i fråga varande läsprofven an- ställas af officerare vid respektive regementen och korpser, således af personer;, på hvilkas omdöme i det fallet inan bör kunna förlita sig ; och ehuru natur- ligtvis i enstaka fall någon olikhet i uppfattning kan göra sig gällande i fråga om den pröfvades hänförande till den ena eller aödra af de två rubrikerna »god färdighet» och »någorlunda öfvade», så torde man likväl med temlig sän- nolikhet kunn^, antaga, att i det stora hela plus och minus dervidlag taga ut hvarandra, så att de anförda siffrorna temligen noga ängifva det sanna för- hållandet. Frågar man sig nu, huru det kan vära möjligt, att en så stor proportion- af den uppväxta svenska ungdomen ännu i dag kan vara väsentligen okunnig r innanldsning — d. v. s., enligt hvad förut yttrats, en sådan innanläsning, som möjMggör fortsatt sjelfbildning genom läsning så ligger närmast till hand» att söka orsaken till detta förhållande uti en tilläfventyrs försummad skolgång. I sjelfvä verket, om vi rådfråga inspektörernés embetsberättelser för åren 1864 —1867, såsom närmast hit hänförliga, finna vi, att bland 587,844 barn i skol- åldern endast 379,964 varit i1 skolorna inskrifna. Visserligen kan-män, af flere skäl, icke fästa någon fullkomligt bestämd betydelse vid dessa siffror,, helst någon lagligt faststäld »skolålder» icke finnes; dock synes vara klart, att man icke lärer kunna antaga att mer än omkring 2/s d® såsom skolpligtige ansedda barnen verkligen hafva varit i skolan inskrifna. Hvad åter sjelfva skol- gången beträffar, lärer man, enligt samma källa, svårligen kunna antaga, att mer än mellan 7, och 73 af de inskrifna lärjungarne varit i medeltal närva- rande i skolan. Om man nu än på förmånligaste sätt gör en beräkning på grund af dessa uppgifter, skall man, i medeltal för hvarje barn, näppeligen få mer än 1 år eller något deröfver verklig Skolgång; och om man då tager i betraktande, att denna verkliga skolgång, i följd af läseterminérnas. korthét och skolgångens ojemnhet, varit fördelad på 4, 5, kanske 6 år, så bör det icke väcka förvåning, om några synnerliga resultat ej skulle kunnat åstadkommas. En främlihg vill gerna tillskrifva lagen om kompulsorisk skolgång en större betydelse, än den i sjelfva verket förtjenar. Denna lag har i vårt land varit tillämpad med stor mildhet, och det utan tvifvel, när allt noga öfvervägesT d. v. S. när man ser på verkningarna på tid och längd, till folkundervisnin- gens bästa. Under de omständigheter, som här nämts, och äfven om man antager, att den i skolan förvärfvade större eller mindre läskunnigheten bibehållits eller, åtminstone i enstaka fall, till och med ökats intill konfirmationsåldern och ge- OM UTSIGTERNA OCH HINDREN FÖR EN HÖGRE FOLKBILDNING. 387 nom nattvardsläsningen, sä bör det ändock ej väcka synnerlig förvåning, om vid 21 års ålder ungdomen endast till halfva antalet skulle besitta förmågan att temligen väl läsa innantill, enär en annan faktor — och en grundväsentlig —■ här tillkommer, nämligen att under de 5 à 6 åren mellan konfirmations- och beväringsåldern alltför många genom bristande öfning kunna hinna att glömma hvad de vare sig i folkskolan eller nattvardsskolan inhemtat. Får glömskan under så många år ohejdadt råda, kan hon otvifvelaktigt göra ett stort förstörelsearbete. Och detta är ett förhållande, som icke nog kan beak- tas af hvar och en som intresserar sig för en allmännare och högre folkbild- ning. Om det nämligen visar sig, att endast halfva antalet af allmogens barn hafva vid mognare ålder i behåll hvad de lärt i folkskolan, så visar ju detta äfven, att de mödor och kostnader, som blifvit nedlagda på folkskolan, äro — skulle man kunna säga — till hälften förspilda. Ty ehuruväl man visserligen icke i allmänhet får säga, att skolarbetet är förspildt defföre att i en följande tid. åtskilliga af de kunskaper, som inhemtats i skolan, bortglömts, utan att den tankeöfning, som i skolan varit förenad med kunskapernas inhem- tande, i allt fall är i och för sig ett godt och varaktigt resultat, äfven sedan sjelfva kunskapsmaterialet fördunstat, så torde det likväl vara mycket tvifvel underkastadt, huruvida och i hvad mån detta må ega tillämpning i fråga om den skolundervisning, som här är i fråga d. v. s. huruvida en skolundervisning, som icke ens lyckats någorlunda orubbligt befästa förmågan att läsa innan- till, verkligen kan anses hafva varit af natur att bibringa en .större allmän förståndsodling, än snart sagdt hvilken praktisk sysselsättning som helst. Men huru än härmed må. vara, är påtagligt, att om det verkligen är faktorn glöm- skan, som i det i fråga varande fallet spelar hufvudrolen, så måste, så länge glömskan tillätes göra sitt förstörelsearbete i den skala som nämts, folkskolans arbete anses till en väsentlig del förfeladt. Hvaraf vidare följer att, så vida man vill, att de kostnader och det arbete, som nedlagts, på folkskolan, ej skola vara till en stor del förgäfves gjorda, måste man egna icke mindre uppmärk- samhet, än åt sjelfva folkskolan, åt allt som kan tjena att bibehålla och ut- veckla den i folkskolan meddelade undervisningen, således åt fortsättningssko- lorna, söndags- och aftonskolorna, folkhögskolorna, sockenbiblioteken, med ett ord, åt alla dessa hjelpmedel, af hvilka man har att betjena sig för att sprida j och befästa och utvidga bildningen hos dem, som af det praktiska lifvets oafvisliga kraf tidigt kallas ifrån de vanliga folkskolorna, hvilka senare for öfrigt af flere skäl icke kunna sätta kunskapsmålet särdeles högt. Hade denna nödvändighet varit tillräckligt behjertad, skulle man icke haft att anteckna de nedslående resultat, hvilka läsprofven vid beväringsmönstringarna gifvit vid handen, äfven om läs- kunnigheten vid utträdet ur folkskolan icke varit allt hvad man kunnat önska. Och vi tveka icke för vår del att uttala den öfvertygelsen, att numera, sedan vi en gång hafva ett ordnadt folkskolesystem, det icke finnes någon vigtigare angelägenhet, än just denna, åt hvilken skolstyrelser och skolinspektörer kunna offra tid och krafter. . 388 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. Vi hafva sålunda emellertid angifvit två olika förklaringsgrunder till det af. mr ; Andrews anmärkta förhållandet, den ena glömskan af en lässkicklighet, som möjligen funnits till vid utträdet ur skolan, den andra skolans oförmåga, till följd af de ogynsamma förhållanden hvarundev hon arbetar, att åstadkomma bättre resultat, än som vitsordats af läsprofven vid beväringsmönstringarna. Båda förklaringsgrunderna hafva utan tvifvel skäl för sig och båda de angifna omständigheterna hafva utan tvifvel i hög grad medverkat till det ogynsamma slutresultatet; men ändock synas de oss ej säga allt. , Å ena sidan torde man kunna säga, ätt innanläsningskonsten är en af dessa färdigheter, som, när de en gång ordentligt inhemtats, icke gerna glöm- mas, bland annat derför, att den, som besitter en sådan färdighet, icke gerna underlåter att deraf begagna sig och således att allt framgent öfva sig. Det är föga troligt^ att den, som i skolan lärt sig att väl läsa innantill, icke skall —- i allmänhet* taget — hafva både håg och tillfälle att underhålla sin skick- lighet derutinnan; och när det derföre befinnes, att några få år efter skolgångens slut en så stor proportion af ungdomen saknar denna skicklighet, så nödgas man helt visst antaga, att de, om hvilka detta gäller — låt vara, att äfven glömskan gjort sitt till — icke i skolan hunnit förvärfva någon synnerlig förmåga i innanläsningskonsten. Folkskoleinßpektörernes berättelser innehålla mycket, som gifva stöd åt ett sådant antagande ; och om således folkskolan icke förmår att i någon, betydligare proportion, än som sker, bibringa folket ens denna första, anspråkslösaste grad af bildning, nämligen den som kan ådagaläggas genom fär- dighet att läsa innantill, så finner man tydligt nog, huru långt ifrån det är att folkskolan ännu i någon högre grad kunnat uppfylla sin bestämmelse, oclï huru liten grund de, som tycka att man i folkskolan får lära »för mycket» — sådana finnas, som bekant — i sjelfva verket hafva för sin mening. . Å andra sidan torde icke kunna bestridas, att, äfven om man gör tillbör- ligt afseende på alla de försvårande omständigheter som nämts, och på sådan grund gör tillbörligt afdrag från de fordringar, man gerna vill ställa på folk- skolan, så borde det ändock ej vara omöjligt att, med en god undervisning och en god undervisningsplan, kunna åstadkomma, i afseende på innanläsningen, om ej mer, ett bättre resultat än det här omskrifna. Att således äfven uti skolans inre förhållanden finnas brister, som behöfva åfhjelpas, är ganska sä- kert — och huru skulle det kunna vara annorlunda? Det är ock något, hvarom äfvenväl inspektörsberätfelserna, bland annat, lemna vitnesbörd. Hvarhelst nu emellertid rätta förklaringsgrunden må sökas (och vi trö för vår del, enligt hvad förut anmärkts, att den får sökas åt mer än ett håll), så liggen det, vid första påseendet, onekligen något mycket nedslående uti det folkundervisningsresultat, som framhållits i mr Andrews berättelse; men den, som verkligen tänkt sig hela storheten af det problem, folkundervisningen har sig förélagdt, skall näppeligen deruti finna någonting helt och hållet oväntadt, ej heller detäf få någon anledning till misströstan om en bättre framtid. Re- dan för åtskilliga år sedan tilläto vi oss att påpeka, huru arbetet på detta OM UTSIGTEHNA OCH HINDREN FÖR EN HÖGRE FOLKBILDNING. 389 fält naturligtvis till en början väsentligen gått och måst gå i en extensiv rikt- ning — genom anskaffande af det nödiga antalet skolor och skollärare, af be- höflig undervisningsmateriel o. s. v. —. och huru sedan detta tagit ofantliga krafter och kostnader i anspråk; men tillika att tiden synts vara inne att mera, än som hittills kunnat ske, egna uppmärksamheten åt folkundervisningens förbättrande i intensivt hänseende1. Med synnerlig tillfredsställelse hafva vi erfarit, att samma uppfattning gjort sig gällande hos den, hvilkens åsigter i detta fall äro af ett afgörande inflytande, nämligen vår af folkundervisningen så högt förtjente nu varande ecklesiastikminister. Uti ett helsningstal till de i förlidne Juni månad församlade folkskoleinspektörerne uttalade han nämligen, bland an- nat, »huru inspektionen till en början måst mer afse de yttre vilkoren för skolans verksamhet, men att nu tiden vore inne till ett kraftigare ingripande, än hittills kunnat ske, uti dessa anstalters lif2.» Vi lyckönska svenska folk- skolan till den nya utveckling, hvarom det anförda löftesrika yttrandet ger en så grundad förhoppning. Bland de åtgärder, som kunna komma att vidtagas till vinnande af det åsyftade målet, skola säkerligen ingå vara af större bety- delse än de som blifva en följd af sistlidne riksdags beslut att, enligt regerin- gens derom framstälda proposition, anslå nödiga medel för utvidgande af folk- skolerärareseminariikursen, hvilken senare numera, i stället för treårig, skall blifva fyraårig. Ingen inser bättre, än hr ecklesiastikministern sjelf, sanningen af den gamla utsagan, att »sådan läraren är, sådan är skolan», och för hvar och en, som något känner förhållandena — man kan äfven i detta fall råd- fråga inspéktörernes berättelser — är uppenbart, att i denna punkt åtskilligt återstår att önska. Vi kunna icke föreställa oss annat än att, i sammanhang med de antydda verkställighetsåtgärderna på grund af riksdagens beslut, anled- ning skall yppa sig till en ända till grunden gående reorganisation af hela seminariiundervisningen : en sådan motiveras i sjelfva verket af den utomordent- liga betydelse, som ett tillagdt fjerde år i seminariikursen onekligen egeh Icke utan största intresse kan man motse hvad i detta afseende kommer att vid- göras. Vigten deraf är så stor, att med afseende derpå det närvarande ögon- blicket väl må kallas en af de förnämsta epokerna i svehska folkundervisnin- gens utvecklingshistoria. Låter man detta tillfälle gå sig ur händerna att grundligt reformera seminariiundervisningen — en underlåtenhet, som vi afltaga icke behöfva befaras, men som mycket väl står. tillsamman äfven med tillägget af ett fjerde år i seminariikursen — så har man derigenom troligen för en lång framtid fastläst folkundervisningen vid ungefär den ståndpunkt, hvarpå densamma för närvarande befinner sig. Vill man åtér företaga ett sådant re- formarbete, så är otvifvelaktigt det i fråga varande fjerde året af en så stor betydelse med afseende på det möjliga undervisningsresultatet vid seminarierna, att den allrastörsta och lifskraftigaste utveckling af folkundervisningen skulle 1 Jfr afhandlingen om »Svenska folkskolans organisation och hittills vunna resultat» i Framtiden, år 1869, 2:dra häftet. 2 Efter »Nya Dagligt Allehanda» för den 11 Juni. 390 FÄAMTIDEN. ny följd, första ârg. sjunde och åttonde häft. derigenom kunna befordras. Det torde icke anses alltför förmätet, om vi i det fallet tillåta oss några få antydningar. Något, som i sjelfva verket — medvetet eller omedvetet — syftar att nedtrycka folkundervisningen, är bestämmandet af ett kunskaps-»minimum» för folkskolan. Detta minimum får alltför lätt i allmänna föreställningen karakteren af ett »nog»; och denna föreställning åter kan alltför lätt leda alla veder- börande att koncentrera alla krafter på åstadkommande af det eftersträfvade mihimiresultatet samt att från en sådan utgångspunkt låta förleda sig till verkligen mindre ändamålsenliga anordningar i åfseendé på undervisningen. Är fråga om seminarierna, så gäller det, från samma synpunkt sedt, endast att bilda lärare, som hafva förmåga att nödtorfteligen bibringa »minimum», och man har i det fallet äfvenväl alltför mycket nöjt sig, hvad kunskaper beträffar, med ett »minimum», under det man trott sig med metodiska anvisningar kunna ersätta hvad som brister i teoretisk insigt. Ett öfverdrifvet uppskattande af metodikens betydelse i fråga om lärarebildningen är grundfelet i de flesta folk- skolelärareseminarier, både här och annorstädes, och har fostrat denna semi- nariiundervisningen vanligen alltför mycket karakteriserande formalism) hvilken, huru vacker den än vid en examen eller proflektion möjligen må förefalla den med undervisùing mindre förtrogne, likväl så lätt leder till en dödande för- stening i undervisningen; och- det praktiska resultatet blir gerna, att, med den antydda minimikunskapen hos lärarne, man i sjelfva verket misslyckas, trots alla metodiska anvisningar, att åt lärjungarne i folkskolan bibringa det der- städes åsyftade minimum. Vi frukta att de anförda läsprofven vid bevärings- möstringarna äfven vitna om någonting sådant. Det är just med af seende härpå som vi tro att seminariiundervisningen måste undergå en väsentlig förändring, om man vill i någon väsentligare mån höja folkundervisningen. Metodiken må hafva sitt stora värde — och detta vilja vi ej underkänna — men skall någotdera fattas, så må det hellre vara metodik, än kunskaper. En lärare med kunskaper utan metodik är bättre än en lärare med de motsatta egenskaperna. En person med kunskaper skall lätt nog genom auskultation i en god skola inhemta hvad han till ledning behöfver, och om han än vid anträdet till- lärarekallet icke besitter hela den metodiska fulländning, man kanske skulle önska, skall han likväl ganska snart utbilda sig i den egna erfarenhetens skola, under det att den naturliga friskhet och lif- lighét i undervisningen, som under sådant förhållande med större sannolikhet kan påräknas, är i sanning af vida större värde, än ofta äfven den bästa meto*- dik, den der, såsom ledning för en person utan synnerliga kunskaper, så lätt blir förslafvande och dödande allt intresse och all utveckling. Må man fram- för allt annat bemöda sig att öka seminafiielevernas bildning, både hvad djup och omfattning beträffar, så skall detta säkerligen med bästa framgång verka att göra honom till en god lärare, der några lärareanlag finnas; och finnas åter ej anlag, skola helt visst de metodiska anvisningarna, ej stödda af kunskaper, mera gifva ett sken, än verklighet, i fråga om lärareskicklighet. . En någor- OM UTSIGTERNA OCH HINDREN FÖR EN HÖGRE FOLKBILDNING. 391 lunda omfattande och grundlig kurs i allmänt vetande, jemte en god handledning till en djupare sedlig bildning och en allvarlig uppfattning af lärarens kall, se der hvad som bör vara hufvudmålet för seminariernas verksamhet; — lägg •dertill en och annan vigtigare. detalj i metodiken och »skolhällningen», hvilket icke behöfver särdeles mycket taga tid och uppmärksamhet i anspråk. Kan man, med ett så beskaffadt allmänt program, få förfoga, såsom nu blir för- hållandet, öfver icke mindre än fyra års lärotid, så böra otvifvelaktigt ganska vackra kunskapsresultat kunna åstadkommas, hvilket säkerligen medgifves af hvarje ^erfaren lärare, när han besinnar att af dessa fyra läroår ingen tid behöfver använ- das — åtminstone ej obligatoriskt — på inhemtandet af främmande språk. På -sådant sätt bör man otvifvelaktigt kunna få en korps af verkligen kunniga -skollärare, de der för öfrigt icke allenast uti skolan komma att hafva fördel af sitt högre kunskapsmått, utan äfven i kommunerna skola, genom sin högre hildning, vinna, till förmån både för sig sjelfve och för skolan, ett högre an- seende och ett större inflytande än för närvarande. Ty man kan ju icke tvifla .på, att de äfven i afseende på yttre ställning skola vinna det afseende, hvarpå ■en högre bildning med skäl kan göra anspråk. Vi veta mycket väl, att dessa åsigter icke delas af inom vårt folkskole- väsende ganska framstående personer, de der tvärtom mena, att äfven med er- hållande af ett fjerde läroår kunskapsfordringarna i seminarierna icke böra ökas, ■utan all, uppmärksamhet endast riktas på det metodiska; men vi våga likväl tro, att den frågan förtjenar att allvarligen öfvervägas. Folkupdervisningens framtid beror, såsom förut yttrats, af det beslut hvartill man i detta afseende iskall komma. Förutsatt emellertid, att man i detta afseende skall uppnå äfven det allra- högsta resultat vi för vår del kunna tänka oss såsom möjligt,, skall man än- -dock, enligt hvad äfvenväl förut antydts, icke hafva löst det egentliga folk- undervisningsproblemet, så länge man ej tillika sörjt för en fortsatt undervis- ning uppöfver den egentliga folkskolans gränser. Vi betrakta denna del äf folk- undervisningen som så vigtig, att äfven den ovilkorligen. bör hafva sina särskilda målsmän inom lärarekorpsen. Folkhögskolorna och folkskoleinspektionen kunna visserligen verka ganska mycket i denna riktning, men ännu i alltför liten skala. Ten arbetskraft, som för ändamålet kan behöfva tagas i anspråk, skall ^vår- ligen, för ett fullgodt och tillräckligt arbete, kunna i medeltal beräknas till mii/dre än en derför tjenlig person inom hvarje församling. Och det är visst icke förmätet att tänka, att liksom de religiösa angelägenheterna i för- samlingen hafva till representant och högste målsman en person med akade- misk bildning, så borde detsamma vara förhållandet äfven med den verldsliga folkundervisningen. Tänker man sig för det i fråga varande ändamålet i hvarje församling en graduerad person, med en aflöning, som stälde honom i yttre Tiänseende på ungefär samma fot som kyrkoherden, så skulle härigenom icke allenast kunna vinnas detta stora undervisningsändamål, utan äfven i allmänhet folkundervisningens angelägenheter genom ett sådant personligt inflytande erhålla 392 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. ökädb irélief. ' Visserligen skulle en sådan institution, eller något deremot sva- rande,? röka i ihela rikets . undörvisningsbudget med':iflere millioner; men sedan statsbudgeten'uppgått till sitt nuvarande höga belöpp, och sedan stat och kom- muner' visat sign berèdvilliga att uppoffra så .stofa summor, som de redan gjort, på- undervisningsverken; så torde man icke böra fästa alltför stört afse- ende jiå den rent ekonomiska sidan af saken.’ JMan vågar i våra dagar tänka högt om vår förmåga ait bära utgifter för behöfligå ändamål.' Då man icke tvekat att sätta i fråga SO millioners utgift för kàsèfnbÿgnader, äf Hÿilka m åtminstone svårligen torde hafva rätt att vänta alltför mycket för folkets Sedliga bildning,, så bör ingen anses för utopist, om han sätter i fråga en lika eller än större utgift för ett ändamål^ Söm så direkt, som det här äfsedda, syftar att befordra folkets förädling i både sedligt och intellektuelt hänseende. ’ Ser man tillika på de sistförflutna • tjugu à trettio årens erfarenhet i detta fall, tro vi icke att man skall få anledning att anse penningefrågan spela någon väsent- ligare rol i fråga om folkundervisningens befrämjande.. Hvad som under dénnä tidrymd för detta stora ändamål uppoffrats och hvad numera årligen uppoffras- öfverstiger i sjelfva verket så utomordentligt äfven de djerfvaste förhoppningar, som folkupplysningens vänner före denna tid vågade hysa, att om någon för tjugu år sedan framstält såsom en fordran i det hänseendet, hvad som nu är endast en verklighet, så skulle han helt visst hafvåi helsats såsom långt större utopist, än hvartill det ofvannämda förslaget,1 eller någöt dérmed jehiförligt; mi skulle’ kunna föranleda1. / ’! 1 ; Om eméllertid, med* blicket fästad på hvâd ’i en framtid kän kömmå' ätt göras för folkets bildning, man å ena sidan, på grund af den erfarenhet som: nämts, -lemnar ur sigte de ekonomiska svårigheterna i afäeende på sjelfva under- visningsväsendets ordnande och, å andra sidan, med 'ledning särskildt af hvad undervisningen i söndags- och aftonskolorna gifvit vid handen, tager i betrak- tande den bildning, som verkligen lian meddelasj äfven åt dem; som redan vid en tidig ålder måste öfvergifva skolarbetet såsom htifvudsak, för ätt sedan en- dast på kortare stunder kunna egna sig åt skolgång1 och studier, —• den bild- ning, som kan hinna meddelas, vi säga icke tiil 18' à 20, men till hågrå och tjugu eller trettio års ålder, eller äfven deröfver, så kah icke vara något tvifvel att ju, i trots af tidens knapphet eller afstånd till tjenliga läroverk o. s. vlr den ojemförligt största delen af folket skall kunna', utan hinder af dét prak- tiskaarbetets fordringar, förvärfva hvad söm ined ållt åkäl må heta »huma- nistisk bildning» eller komma till samma andliga utvéckling, som man numerä. menar, dåj man talar om en »bildad» menniskä. Det praktiska arbetet : skalf derföf.e icke blifva ogjordt (hvad som af fysisk hödvändighet måste ske, blih aldrig, ogjordt !); men det skall komma så mycket till heders, att det ické anses- . 1 For jemförelses. skull kan anmärkas, att då ränta och reparationskostnader för de ofvannämda föreslagna kasernbygnaderna ické senile kunna uppskattas till mindre än mellan & och 3 millioner,'så skhlle det här väckta fötslåget' till folkundervisningens befrämjande svår- ligen uppgå, till åtort mer än mellan 4 och 5 millioner. OM UTSIGTERNA OCH HINDREN FÖR EN HÖGRE FOLKBILDNING. 39$ nedsättande för en bildad menniska att förrätta ett praktiskt arbete, icke enä att egna allra största delen af sitt lif ät praktiska, rent mekaniska sysselsätt- ningar; och kanhända är det denna uppfattning af saken, hvilken omsider skall medföra det mycket omordade uppfostringsresultatet Dméns sana in corpore sano», hvilket man nu söker åstadkomma genom allehanda konstlade medel, de der dock tyvärr i de flesta fall visa sig • vara endast palliativ1. Gerna må med-- gifvas, att man troligen icke skall komma ända derhän annat än i samman- hang med skeende framsteg i uppfinningar, hvilka allt mer och mer lära att med tillhjelp af mekaniska medel förrätta allehanda gröfre och tyngre arbeten2, äfvensom att det tyvärr nog alltid skall komma att återstå många, som, vare sig i följd af den ena eller andra omständigheten tvingas att förblifva i ett tillstånd af obildning och råhet. En sådan framtidshägring kan icke hafva undgått att någon gång fram- ställa sig för den som med kärlek omfattat folkbildningens sak; och så vida eljest upplysning är något' godt, måste man glädjaé åt denna ütsigt till ett ljusare tillkommande. Men huru utsVäfvände än sådana förhoppningar må an- ses af somliga, finnes i sjelfva verket i sakens natur intet hinder för deras förverkligande. Hindret ligger egentligen uti vissa uppfattningar af folkunder- visningen och folkbildningen, som alltför mycket gjort sig gällande till att mot- verka utvecklingen. Vi skolä påpeka en eller annan af de vigtigare bland dessa hinder. Vi sätta då i främsta rummet det hindret, att folkskolan anses yara folkskola och folkundervisningen folkundervisning. Så länge folkskolan betraktas såsom läro- anstalt blott för en viss folkklass, och det för en folkklass, för hvilken man anser ett »minimum» i kunskap af pygmeiska dimensioner vara nog, — så länge för en annan folkklass särskilda skolor underhållas för meddelande af samma kunskaps- mått, som utan svårighet borde kunna meddelas i folkskolan, — så länge icke äfvén barn af den förmögna och mera bildade klassen sitta på folkskolans bän- kar, med ett ord, så länge icke folkskolan förlorat både namn och knrakter af /omskola, må man icke hoppas, att folkundervisningen skall i någon synnerlig 1 Man misstager sig i allmänhet om de olika yrkenas förmenta egenskap att vara mer eller mindre rent intellektnela eller rent mekaniska. Tag till exempel den sublimaste af alla naturvétenskaper, astronomien, så upptages den praktiske astronomens allra mesta tid dels af observationer, som i många fall genom vana och repetition blifva rentaf mekaniska, dels af oändliga siffefräkningar, som i sanning äro lika mekaniska och lika litet, i och för sig, upp- byggande som något kroppsarbete man må nämna. Astronomen, uttröttad af dagens mödor samma och tröttande beräkningar, söker vederqvickelse i- kroppsarbete; kroppsarbetaren, om han är bildad, gläder sig på fritimmarne åt de resultat, som framgått ur astronomens beräkningar; öbh sålunda synes bådas tillvaro icke vara så olika, som man gerna är benägen att föreställa sig* 2 Om man exempelvis jemför ett gammaldags kök/ och allt dess slafarbete och otrefnad, med; ett modernt sådant och dess vattenledningsrör, afledningsrör, eldning med gas (ännu föga bruklig, men som nog torde blifva allmännare); så kan man,lätt förstå att den, som på gruni af sin högre bildning måste vantrifvas i det förra, kan trifvas mycket väl i det senare. Och så i mycket aönat. 394 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. mån kunna höjas, man må göra hvad man vill till förbättrande vare sig af sjelfva folkskolan eller seminarierna. Folkskolans och folkundervisningens ut- veckling till något högre sammanhänger väsentligen och af en inre nödvändig- het med den sammangjutning af de olika folkklasserna, som mer och mer kommer att uppstå såsom en följd af den allt större vardande politiska j em lik- heten. Utan ett lifligt och; verksamt deltagande för folkundervisningen från de förmögnare klassernas sida skall ej heller denna undervisning kunna annat än långsamt utveckla sig, och föga öfver ett temligen lågt ï>minimumï>$ men ett sådant deltagande i fullt mått skall icke vinnas, med mindre folkskolan äfven är beräknad för och begagnas af dessa klassers barn, eller förr än man lärt till fullo inse den politiska nödvändigheten, d. v. s. nödvändigheten för stabilitet i det politiska lifvet, af en verkligen högre bildning, icke blott en tarflig ï>minimiï>-bildning, gifven • åt folket. Kommer deremot en allmän öfvertygelse att göra sig gällande i denna: syftning, skall man utan tvifvel snart få se fruk- ter af folkskolans verksamhet, sådana man för det närvarande föga kan ana, icke blott till åstadkommande af en i intellektuelt hänseende högre allmän bild- ning, utan äfven till befordrande, bland alla klasser, af en högre sedlighet och humanitet. Både erfarenhet, så vidt en sådan finnes, och sakens egen natur öfvertygar härom. Ett annat hinder ligger uti det ofullkomliga sätt, hvarpå religionsunder- visningen i vårt land är ordnad. Ingen kan förbise den stora vigten af denna undervisning eller densammas betydelse för folkbildningen, men man måste be- klaga, att vår. kyrkliga organisation • i det fallet skall vara så bristfällig, att densamma icke förmår motsvara de. fordringar, man' med skäl på den borde kunna ställa i afseende på folkets religiösa undervisning. Innan, folkskolorna funnos, ansågs likväl kyrkans egen verksamhet göra tillfyllest 5 hvaremot nu, sedan folkskoleinrättningen tillkommit, man på densamma kastat väsentligaste delen af denna undervisning, med äfventyr att så afleda folkskolan från hvad som från början afsetts att vara hennes bestämmelse. Och hvarför? Man kan visserligen säga, och ej utan skäl, att tillförene kyrkan i detta fall hade större hjelp af hemmen, än nu är att påräkna; men om någon bristfällighet i det fallet eger rum, hvarför ej söka återvinna hemmen för denna verksamhet? Hvar kan religionen hafva bättre plats och bättre stöd än i hemmen? Och vägen dit — i fall man dervidlag hyser någon misströstan — kan kyrkan lära sig af först kommande kolportör, utan att kyrkan behöfver göra sig saker till kolportöréns, vare sig underhaltighet eller öfverdrifter. I stället har man, såsom sagdt, kastat det väsentligaste af religionsundervisningen på folkskolan, med påföljd att i ganska väsentlig mån afvända folkskolans uppmärksamhet från den all- männa bildningen och tankeodlingen (erfarenheten har visat, att den senare icke synnerligen befrämjats af katekeslexorna), eller åtminstone att förminska hen- nes framgång i det hänseendet, på samma gång den grundläggande religiösa undervisningen icke med skäl kan antagas blifva annat än half och föga till- fredsställande. Eller är det icke besynnerligt, att personer, som ständigt föra OM UTSIGTERNA OCH HINDREN FÖR EN HÖGRE FOLKBILDNING. 395 pâ tungan, huru religionsämnet är det vigtigaste af alla läroämnen, likväl icke tveka att i folkskolan öfverlemna undervisningen uti detta ämne ät lärare, hvilkas ådagalagda insigter icke berättiga dem att meddela undervisning uti det obetydligaste ämne ens i lägsta klassen af elementarläroverket? Vi veta mycket väl, att i enskildta fall folkskoleläraren kan vara rätt sä god undervisare i re- ligionen, som presten, och så kan mången ostuderad man och qvinna; men om i allmänhet studier anses vara af någon vigt för en lärare, så få de väl icke heller på detta område anses för öfverflödiga. Men om nu — såsom vi frukta icke är alldeles ovanligt — med en temligen medelmåttig eller klen förmåga i öfrigt förenar sig en i det hela osund uppfattning af religionen och hvad dit hör, månne man verkligen kan tro, att häraf en tjenlig grundläggande religions- undervisning är att hoppas? Utan tvifvel vore det, ur religiös synpunkt, af största vigt att kyrkan sjelf öfvertoge denna del af undervisningen; och ehuru vi ingalunda förbise de svårigheter — man skall kanske säga omöjligheter — som i det fallet möta, tro vi likväl, att om man blott, der förhållandena i det fallet äro gynsamma, ville göra försöket, skulle man få skäl till belåtenhet med resultaten. Folkskolan skulle då med mera kraft kunna egna sig åt be- främjandet af läsförmågan och den allmänna tankeodlingen hos sina lärjungar, och detta skulle säkerligen vara af vida större gagn för den följande undervisningen i nattvardsskolan, än äfven de bäst inpluggade katekeslexorna. Olägenheten af det närvarande förhållandet ligger deruti, att folkskoleläraren förryckes från sin egentliga kallelse^ som är helt enkelt den att vara skolmästare, till den att mera specielt vara ett slags underordnad kyrkans tjenare. Den vigt, som lägges på den, om ock rent formalistiska förberedelsen för nattvardsskolan, måste för skolläraren, göra till hufvudsak, att katekeslexan går något så när väl, om än det skulle'vara klent nog med både innanläsning och förståndsodling; och det är fara värdt, att äfven seminariiundervisningen röner alltför mycket inflytande af denna uppfattning. Det är fara värdt, att denna undervisning kan komma att gå i en riktning, som i sjelfva verket är mera egnad att bilda kolportören, än skolmästaren. Det är fara värdt, att seminariieleven kan komma att helt oförmärkt ledas till en ensidighet i uppfattningen äf folkskolan och folkunder- visningen, som måste blifva ett stort hinder för den framtida skolläraren att sköta sitt kall såsom vederbör. • Dessa nu nämda tvenne hinder för ett något betydligare höjande af folk- undervisningen äro emellertid af beskaffenhet att icke lätt kunna öfvervinnas. Man må i det fallet icke göra sig några illusioner. Vi äro nämligen ännu så långt aflägsna från den jemlikhetsande, som i första punkten påpekats såsom önskvärd, och så fasthängande vid form och lexa i religion, att det säkerligen skall dröja länge, innan man vill göra några medgifvanden i den riktning vi nämt. Det skadar likväl icke att antyda äfven sådana reformer, hvilkas full- bordan kari vara aflägsen. Tjenar det ej till annat, kan det likväl tjena att — såsom i allmänhet ett på afstånd sedt föremål — utgöra någon ledning för 396 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. framåtskridandet, så att man åtminstone ej ledes bort från det mål, som bör eftersträfvas. ■ Ett tredje hinder deremot, äfvenväl af stor betydenhet, men dock af beskaffenhet att, med någon uppmärksamhet och göd vilja från skoläns måls- mäns sida, kunna öfvervinnas, ligger uti en alltför vanligt rådande benägen- het — i fråga om alla skolor — att icke i afseende på undervisningen iakt- taga en önskvärd begränsning. Det är en beklaglig och för skolundervisningen rentaf ruinerande uppfattning af folkskolans bestämmelse — och det hos: många, som verkligen äro folkskolans vänner — att skolan prompt skall fyllas med (dit,, som kan vara godt och nyttigt, — att man aldrig kan få nog af ämnen; nog af lexor, nog af färdigheter der införda — att allt, som i ett eller annat afseende kan tänkas blifva af nytta för lifvet, skall der kunna inhemtas, i— att allt skall ^meddelas ät alla, — att intet godt kan tänkas efter skoltiden komma af sig sjelf, utan att allt måste läras i skolan, om än såsom ett »minimum», — att folkskolan icke blott skall vara en vanlig lässkola, utan äfven en mera speciel »kristendomsskola», vidare trädgårdsskola, verkstad, exercis- hus och Gud vet hvad allt, samt att, i följd häraf, folkskoléläraren måste vara en mångslöjdare, som, just emedan han så sönderslites mellan många olika riktningar, svårligen kan gå långt i något, icke ens i det som borde vara hans egentliga kallelse. Om man ville tillåta skolläraren att få Vara skolmästare och ingenting annat, om hans uppgift finge vara att bibringa de ^första elemen- ten af allmänt vetande samt ätt Söka åstadkomma den tankeodling^ söm'man vanligen i och génom meddelandet af denna kunskap vill befordra, så skulle han, i fall han eljest för sin del vore för ett sådant ändamål tillräckligt bilr dad (hvilket icke är en för stor fordran), kunna komma långt i dessa stycken, och lärjungen skulle verkligen blifva så underbygd i skolan, att vidare fram- steg på egen hand eller i fortsättningsslcolan icke omöjliggjordes. Vi under- känna för ingen del värdet af alla de konster och färdigheter, man är så mån om att äfvenväl se representerade i folkskolan; men må detta få anses såsom någonting utanför den egentliga skolundervisningen och låt framför allt skol- läraren vara fredad för alla obilliga anspråk i det fallet. Det är visst icke något ondt derutinnan — tvärtom -— att en folkskolelärare besitter särskild fallenhet att undervisa uti en eller annan konst eller färdighet, och då må så- dant ske ; det skall under sådant förhållande ske med lust och möd och fram- gång, under det en dylik påtvingad undervisningsSkyldighet blir resultatlös. Och hvad betyder det i sjelfva verket, om ej hvartenda barn i Svea rike blrr undervisadt i alla dessa konster och färdigheter? Om titi en skola förekommer en viss sådan slags öfning, uti grannskolan en annan — i båda fallen under de gynsämma förhållanden, som nyss påpekats, att antingen en särskildt intres- serad skollärare eller en för ändamålet enkom antagen person användes såsom undervisare — så skall helt säkert den meddelade praktiska insigten tradi- tionsvis sprida sig äfven utom de resp, skoldistrikten och en nyttig täflan emel- lan skolorna uppkomma, i det den ena gör sig bemärkt i ett, den andra i ett OM UTSIGTERNA OCH HINDREN FÖR EN HÖGRE FOLKBILDNING. 397. annat afseende, på ett helt annat sätt, än när först i seminarierna eleverna skola nödgas lära detta aliquid in omnibus, som tillfredsställer ingen, men of- tast dödar intresset, der något intresse funnits, och sedan i skolan fordringar uppställas på. läraren, som omöjligen kunna uppfyllas och derför endast verka att nedtrycka och förslappa. Hvad man obestridligt af skolläraren kan utan obillighet och med hopp om framgång fordra, är just dessa element af all skolundervisning, som förut påpekats. Denna undervisning utesluter inga- lunda den »praktiska» undervisning i hvarjehanda riktningar — slöjd, träd- gårdsmästeri, sång, exercis m. m. — som man vill befordra, utan skall tvärt- om tjena att underlätta äfven denna. Det finnes i sjelfva verket ingenting mera »praktiskt», än öfningen att tänka rätt; och ingenting som mera hjelper till förvärfvande af andra praktiska färdigheter. Denna senare erinran synes icke vara otjenlig på en tid, då man från alla håll hör yrkandet på införande af slöjdundervisning i folkskolan. Vi tro verkligen för vår del, att någon slöjdundervisning borde ingå i hvarje menni- skas uppfostran, och hafva således ingenting att invända mot yrkandet i sin allmänhet; men då man vill obligatoriskt göra skolmästaren till handtverks- mästare, och då man vill göra seminariet till en verkstad, der detta slags handtverksmästare skola bildas, då nödgas vi säga att man är på en afväg; äfvensom vi icke kunna annat än påpeka den kolossala illusion, hvaraf man dåras, då man vill — såsom vi äfven hört.— införa slöjdundervisning egent- ligen såsom en motvigt mot eller en ersättning för ett flörmodadt »för myc- ket» af allmän bildning, som skulle meddelas i folkskolorna1. Åtskilliga aödra hinder för folkupplysningens höjande, än de nu anförda, skulle visserligen kunna nämnas, men som de i allmänhet äro mera lätt i ögo- nen fallande och äfven uppmärksammade, må det sagda vara nog. För att åter- komma till sjelfva utgångspunkten för dessa betraktelser vilja vi tillägga, att enligt i Landtförsvarsdepartementet erhållen uppgift, vid samma tillfälle, hvarom mr Andrews rappört handlar, utföllo dé äfvehväl aflagda skrifprofven så, att bland' 25,222, med hvilka sådana prof anstäldés, 6,692 eller 26,6 procent hade »göd färdighet», 15,748 eller 62,4 procent vöro »någorlunda öfvade», under det 2,782 eller 11 procent »saknade kunskap». Både läs- och skrifkun- niga vöro 89 procent. Vid 7 regementen och korpser samt Gotlands national- beväring saknade ingen af de pröfvade kunskap i läshing. Vid 2 korpser sak- nade itigén af de pröfvade kunskap i skrifning. Slutligen torde det tillåtas att med afseende på denna fråga om läs- och skrifkunnighet i allmänhet få anföra hvad förf, af denna uppsats redan för 1 Det är ganska möjligt, att i en eller annan folkskola meddelas, till följd af lâçarnes egen bristande bildning och omdömesförmåga, den ena eller .andra detaljkunskapen, som är, vare sig olämplig eller , endast öfverflödig (sådant finner man för öfrigt i alla slags skolor); men detta är i allmänhet desto mindre att befara, ju mera grundligt bildad skolläraren sjelf är. 398 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. lång tid tillbaka derom yttrat1, såsom uttryckande hvad vi fortfarande skulle vilja betrakta såsom den rätta uppfattningen af saken. »Man brukar ofta bedöma ett folks bildningsgrad efter antalet fullväxta personer, inom detsamma, hvilka ej kunna läsa och skrifva. Man, säger t. ex. att uti den eller den nationen finnes, bland 1,000 fullväxta samt med förnuft och sina sinnens bruk begåfvade innevånare, blott en eller två, som ej kunna läsa eller skrifva, eller tilläfventyrs ingen enda, som ej åtminstone kan läsa; och man anser sig med detta negativa kriterium hafva tydligen ådagalagt, att den nation, om hvilken sådant låter säga sig, ovilkorligen står på en ganska hög grund af allmän bildning. Denna slutsats tål emellertid att betydligt modi- fieras. Sjelfva läsandet och skrifvandet, ehuru förträffliga och nödvändiga färdigheter de än äro, bevisa likväl i och för sig sjelfva ganska litet i afse- ende på en perdus bildning. Innan en bättre organisation af folkundervisnin- gen gjort förmågan att läsa och skrifva så allmän, som den nu är, fanns en ganska stor mängd både religiöst och sedligt och verkligen bildadt folk bland dem som icke besuto denna förmåga; och man behöfver icke gå tillbaka ända till hedenhös för att finna många exempel af till och med högt utmärkte män, som antingen ganska obetydligt eller ock alldeles icke förstått sig på hvarken det ena eller andra. Häraf följer icke, att ju ej konsten att läsa och skrifva är ett i högsta grad vigtigt medel för förvärfvande af bildning, utan blott, att det, oberoende - af och bredvid läsandet och skrifvandet, finnes något, som verkligen är bildning; och detta något är ingenting annat än en odlad tanke. Om med läsningen och skrifningen icke tillika följer en skärpt tankeförmåga och en riktning åt andlig sjelfverksamhet; om dessa färdigheter inhemtas till en så ytterst torftig grad, att de med endast föga fromma kunna användas för praktiskt bruk; om slutligen sjelfva lifvet ger få eller inga anledningar till begagnande af de förvärfvade färdigheterna och den i och genom deras inhem- tande erhållna tankeöfningen ; så är i sanning sjelfva läsandet och skrifvandet af föga värde. Jag kan för min del icke inse, att det, under sådana förhål- landen, är betydligt större skilnad mellan en person, som kan läsa och skrifva, och en person, som icke kan läsa och skrifva, än mellan en papegoja, som kan tala, och en papegoja, som icke kan tala. Att en 'person kan läsa, är godt och väl; men det är ock högst angeläget att tillika fråga: l>huru läs’ du?» — För samhället kan det, efter min förmening, vara af liten vigt nog, om ’tilläfventyrs en person bland 1,000, eller en bland 100, eller till och med en bland 10 icke förstår att läsa och skrifva, endast de öfriga 999, eller 99, eller 9, icke blott förstå att läsa och skrifva väl, utan äfven kunna reda sig med att tänka på egen hand. Och folkbildningens problem är, så vidt jag förstår, ingalunda löst dermed, att möjligtvis äfven hvarenda medborgare kan läsa och skrifva. Hufvudfrågan är den, huru det största möfliga antal medborgareskola göras till tänkande menniskor.D ' P. A. SlLJESTRÖM. 1 Se Resa i Förenta Staterna. Första delen, sid. 260 och följ. Nyare svensk landskapsbeskrifning. Det har icke utan skäl anmärkts att vi för närvarande befinna oss i ett skede af kraftig nationel väckelse, ej blott på det materiela, utan i än högre grad på det ideela området \ Vi hafva fått öppna ögon för det myckna vi hittills försummat i fråga om tillvaratagande och ransakande af vårt eget, och med glad ifver hafva många krafter skyndat att godtgöra dröjsmålet och, så vidt möjligt, ersätta bristerna och luckorna. Icke minst har detta nit gjort sig gällande inom vår topografiska literatur, der under de båda senaste årtion- dena rådt en ovanlig verksamhet. Man har vändt sig åt olika håll för att ransaka häfdagömmorna och sägnerna, för att uppteckna och beskrifva, för att sammanfatta och ordna; och sålunda har en hel samling verk uppstått hvilka dels lemna ett mer eller mindre rikt material för kunskapen om vårt land i en mängd riktningar, dels söka sofra och hopföra detta i en allmänt fattlig och öfverskådlig form. Det är med några nyare bland detta slags arbeten vi skola här sysselsätta oss, utan att likväl lemna någon genomförd granskning af dem eller ens fullständigt förteckna hela den rika literaturen i denna väg. Hvad vi ville vore att närmare påpeka både hvad vi ega och hvad vi ännu sakna i afseende på landskapsbeskrifning, att gifva några synpunkter för dennas vidare odlande, att slutligen fästa uppmärksamheten på ett eller annat förtjenstfullt företag som redan förefinnes eller är under arbete. När man tager kännedom om nyare literatur öfver Sverige, finner man lätt att denna grenar sig åt flere olika håll, allt efter sin uppgift och syftning. Den flock som först möter är den lättrustade resehandbokens, en mellanart som egentligen först på senare tiden inkommit i vår bokmarknad. Vi fästa nu( ej afseende vid de flere utländska försök af detta slag som föreligga, hvilka dock åtminstone gifva bevis för det förhållandet att Sverige , allt mer blifvit indra- get i den allmänna europeiska rörelsen, att det ej längre anses såsom ett »ul- tima Thule», dit endast nöden eller vinstbegäret kunna drifva sydligare folk. Men vi ega äfven inhemska arbeten, hvilka på ett ganska förtjenstfullt sätt fylla behofvet af tillförlitliga och redigt uppstälda handböcker för turisten eller den resande. Den förste, som i senare tid egnade sig åt detta hvärf, var den flitige Thomée, hvilkens Illustreradt Sverige 1875 upplefde sin tredje, af annan hand ombesörjda upplaga. Naturligtvis kan man af ett dylikt arbete ej begära 1 Jfr uppsatsen »Framtidsutsigter» i Januarihäftet af denna tidskrift. 400 FRAMTIDEN. .NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. full riktighet i alla uppgifter eller ett fullständigare mått af sådana, men »Illu- streradt Sverige» fyller i allmänhet billiga anspråk. Figurerna äro ibland underhaltiga, men flertalet försvarar sin plats, i fall man önskar sådana i en handbok för resande, något hvarom tankarne möjligen kunna vara delade. Kartor och planer äro deremot alltid nödvändiga, och äfven med sådana är den nu nämda handboken väl försedd. En kortare och följaktligen vida billi- gare ledning för resande finnes åter utarbetad af hr C. M. Rosenberg (1872); den är utan figurer och i allmänhet' tilltagen i mindre skala. ! (En-föfe^utlandet lämpad bearbetning af Thomées verk, med sjelfständig plan och tillägg i afse- ende på Norge, är den bekanta Guide du voyageur en Suède, et en Norvège, .som helt nyligen sett sin fjerde upplaga inom tio år, ett säkert bevis' för dess brukbarhet. Den är i typografiskt afseende särdeles väl utstyrd, men prålar ■ej med någon apparat af bilder och kartor; blott en plan af Stockholm, särde- les väl utförd, och en öfversigt af Sverige—Norge’s jernvägs- och sjöförbindcl- ser medfölja boken. På tal om böcker rörande Sverige, men afsedda för ut- landet, kunna vi ej underlåta att i detta sammanhang omtala de Statistische Mitthéilungen (1873) som d:r E. Sidenbladh utarbetade till verldsutställningen i Wien, och hvilka, å nyo utgifna till den i Philadelphia förlidet år samt dessutom i fransk öfversättniüg af hr R. Sager (1876), måhända mer än något nyare arbetö bidragit att öfver hela verlden sprida riktigare och klarare före- ställningar om vårt land, med afseende på dess så väl andliga som materiela odling. Arbetet har redan blifvit en hufvudkälla för utlandet; vi hafva t', ex. sett ensamt dess afdelning öm Sveriges krigsmakt öfversatt och utgifveh i Eng- land för fackmän. Det är för öfrigt klart att det eger en helt annan och djupare betydelse, än resehandbokens lätta och spridda uppgifter. Vi tveka till och med ej att förklara det en svensk bearbetning af det samma, vederbörligen lämpad för den ändrade uppgiften, blefve en ganska välkommen händbok, som säkerligen skulle skänka mången svensk man helt andra och högre föreställningar om hans land, än dem han hu hyser. Vi sakna ej heller försök att i mer eller mindre populär form samman- fatta hvad man känner om hela vårt land. Ett sådant, olyckligt till sin upp- ställning och mycket ojemnt i afseende på utförandet, var ett Historiski-geogra- jlskt-statistiskt lexikon öfver Sverige, som slöts 1870, och vid hvärs utgifvande den aflidrie skriftställaren Hammar knutit sitt namn, ehuru han, åtminstone i början, hade flere medarbetare. Det var egentligen en kompilation, men inne- håller emellertid äfven mycket, som ej återfinnes annorstädes. I synnerhet för ögendomarnes historia kan det ännii med fördel rådfrågas, om än dess uppgif- ter må brukas med varsamhet. Den ällmänt; historiska och statistiska delen är , deremot föga användbar, såsom öfver hufvud föråldrad och slumpvis hop- kommen. — Större hållning i vetenskapligt hänseende företer det arbete, hvilket hr lektor M. Höjer redan 1872 utgifvit under namn af Konungariket Sverige, ^n topografisk-statistisk beskrifning med Historiska anmärkningar, och hvars ut- kommande nu mera går temligen regelbundet.. Man har icke utan skäl mot NYARE SVENSK LANDSKAPSBESKRIFNING. 401 detta arbete anmärkt, att det är väl mycket nedtyngdt af moderna statistiska uppgifter, hvilkas värde, som bekant, är mycket förgängligt, och att det äfven i afseende å de topografiska naturförhållandena, beskrifningen af berg, vatten- drag, gränser m. m., för mycket inlåter sig i enskildheter, hvaremot de kartor, som borde bäst förklara allt detta, äro öfver höfvan klena. Dessutom företer det icke den mångsidighet i ämnen, hvilken en verkligt omfattande rikstopo- grafi tillkommer, liksom det ej heller lifvas af afbildningat, något som i hög grad bidrager att göra ett dylikt arbete spridt och erkändt. — Ett försök att samla en vitter topografi öfver Sverige, sådant det Uppfattats af våra egna resande och naturskildrare, var det af M. Schück utgifna arbetet Vårt land (1867—68), hvars tanke var ganska lycklig, äfven om urvalet och sammanställ- ningen ej voro höjda öfver alla anmärkningar. Än populärare hållen, men temligen okritisk är den i form af resa affattade skildringen Genom Sveriges bygder (1872), af hr H. Hofberg. Vi förbigå en eller annan till lärobokens område hörande företeelse. Af naturliga skäl äro emellertid riksbeskrifningarna temligen få i jemfö- relse med de verk, hvilka befatta sig med enskilda delar af landet. Särdeles inom denna gren af literaturen har tillflödet varit ganska ymnigt, om än ojemnt både i afseende å fördelning och värde. Först märka vi den literatur, som i egentlig mening gör anspråk på att kallas topografisk,. den som vill uttömmande beskrifva en landsända eller en ort, en stad eller ett ställe i allmänhet- Gå vi nu i riktning från norr till söder vid vår öfverblick, träffa vi först C. A. Pettersons Lappland (1865, 66, ny godtköpsuppl. 1870, 71), ett i afseende å sina utsigter epokgörande arbete genom den omsorg och konstnärliga smak som nedlagts å: de färgtryckta planscherna, men äfven genom sitt haltfulla innehåll ett aktningsbjudande verk. Norrland och dess framtid var ett försök af aflidne landssekreteraren A. J. Thoïnée att i periodisk form behandla så väl topografi som andra landskapet rörande frågor, men, så vidt vi veta, slog det ej särde- les an. Några Anteckningar om Jemtlands län af P. Rissler (1866) känna vi blott till namnet; de äro dock ej särdeles betydande, att döma af omfånget. För öfrigt hafva vi ej heller vidare kännedom om en Beskrifning öfver Ytter Lennäs socken i S. Ångermanland, som hr H. Malmberg utgaf 1875. En- Beskrifning öfver provinsen Dalarne, utgifven 1863—67, blef ej afslutad och synes ej trängt särdeles långt utom landskapet. Den var tilltagen i stor skala; men utföran- det torde ej motsvarat förväntningarna. Vestmanland har blifvit mindre lyck- ligt lottadt: vi känna blott Anteckningar om Vestmanlands härader i fordna (!) tider af O. R. Bellander (1869) och Om Noraskog af J. Johansson (1; 1875). Upland har än mindre uppmärksammats af topograferne ; blott ett par socken- beskrifningar af J. F. Ekblom (1872) äro här att anteckna. Så mycket fylligare har Södermanland, på sista tiden blifvit tillgodosedt. Det eger en mönstergill ôch i alla afseenden rikhaltig sockenbeskrifning i den af hr N. A. Lundgren författade ’ boken om Vestra Vingåkers socken (1873). Nyköpings minnen hafva utförligt och med ledning af grundliga arkivforskningar skildrats Framtiden, 1877. 26 402 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ARG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. af hr H. O. Indebetou (1874); och slutligen har samme man i år begynt ut- gifvandet af Södermanlands minnen, afsedda att i omfattande skala utgöra en antiqvarisk-historisk och geografisk beskrifning af det ålderdomliga och intres- santa landskapet. Flygtigare behandlad är Södertelje och dess omgifningar af 8. Wästfelt (1870), hvilket lilla häfte också blott utgifver sig för »en sommars anteckningar». I)eremot finnes ett motstycke till Lundgrens beskrifning i afse- ende på flitig forskning i den af fröken W. af Tibéll utgifna beskrifningen öfver Uttringe och Rönninge (1875), soni sträcker sig ända från 1480. öfver det till Södermanland gränsande Östergötland har hr A. Ridderstad begynt offentlig- göra ett Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon (1875), af hvilket hittills blott några häften sett dagen. För öfrigt ha vi att anteckna det efter förf:s död utkomna slutet af beskrifningen öfver Ydre härad af L. F. Rääf (1875), hvilken begynte utgifvas 1865 och med sina fem delar är den mest omfattande häradsbeskrifnin^ vår literatur kan uppvisa. Också var den frukten af ett helt lifs samlingar och forskningar, en minnesvård som den aflidne fosterlandsvännen och fornforskaren rest sig för alla tider. För Småland ha vi blott ett arbete att anteckna, men äfven det ett monumentalt af det mest betydande slag, vi mena hr G. V. Sylvanders Kalmar slotts och stads historia, af hvilket från 1864 nio digra delar utkommit. Såsom historisk topografi öfverträffar det allt hvad vi hittills ega; man kan vara af olika mening med förf, rörande åtskil- liga frågor, man kunde önskat det hela större reda och öfverskådlighet ; men i afseende på materialets rikedom, forskningens flit och de vunna synpunkternas vigt står hr Sylvanders arbete i främsta ledet bland våra topografier. Eljest har Småland varit mindre undersökt på sista tiden än det förtjenar. Vi känna blott ett litet häfte Grenna kyrkas och Grenna stads historia och beskrifning af G-. C. Witt (1876). Den lilla märkvärdiga ön-vid Östergötlands och Små- lands sida, »Östersjöns öga», har fått en af gammalt välkänd topograf i hr C. J. Bergman, som 1870 utgaf Gotlands geografi och historia i lättfattligt sammandrag (ny uppl. 1872), ett förträffligt försök att göra landskapstopogra- fien hemmastadd i folkskolorna, och hvilket också belönts af länets landsting. En mer omfattande skildring är Gotlands land och folk af A. T. Snöbohm (1871), ganska förtjenstfull ur historisk synpunkt. Öfvergå vi nu till Vester- götland, möter oss blott en topograf, men denne af hög ordning, nämligen hr Cl. J. Ljungström, som under det årtionde med hvilket vi här hufvudsakligen sysselsätta oss, fortsatt sin plan att beskrifva landskapet, i det han utgifvit- Kinnefjerdings och Kållands härader samt staden Lidköping (1871) samt nu. nyligen Wartofta härad och staden Falköping (1877). Särskildt i det sista arbetet framträder förf, som en mönstergill forskare, hvilken intet undgår, hvarken folkets seder eller ortens sägner, hvarken de gamla kyrkliga minnes- märkena eller de skriftliga urkunderna. Egde Sverige för större delen af sitt område dylika beskrifningar, så vore det tvifvelsutan att räkna bland de bäst undersökta land i verlden. Rikets andra, stad, som länge saknat en tidsenlig beskrifning, eger i Göteborg och dess omgifningar af fröken O. Carlen (1869) NYARE SVENSK LANDSKAPSBESKRIFNING. 403 en sådan, som visserligen egentligen är handbok för resande, men äfven rätt väl fyller behofvet af en allmän topografisk handbok. Arbetet, i hvilket hr M. Rubenson haft betydande andel, utmärker sig i synnerhet genom redogö- relsen för stadens kommunala inrättningar, fromma stiftelser m. m. Blott de i allmänhet dåliga träsnitten störa intrycket af boken. Vi äro nu inne i Bo- hus län, hvars utmärkte beskrifvare A. E. Holmberg ej fick upplefva den nya upplaga, han förberedde af sitt arbete. Denna utkom 1867, betydligt tillökad genom försorg af hr Gr. Brusewitz, hvilken redan genom sitt 1864 offentlig- gjorda arbete öfver Elfsyssel (södra Bohus län) visat sig såsom ämnet fullt vu- xen. Holmberg är också en bland våra bästa topografer, med varm kärlek till landet, omfattande kunskaper och öppen blick för allt egendomligt och värdt att påpeka. För Skåne slutligen ha vi att märka ett par stadsskildringar, nämligen Lund af E. W. Berling (ny uppl. 1868) och Anteckningar om Malmö stad af A. U. Isberg (1876), ingendera särdeles vidlyftig. Vid ofvanstående korta öfverblick ha vi, som läsaren snart finner, förbi- gått ej så få bekanta verk, dem vi önskade betrakta gruppvis, och hvilka dess- utom i de flesta fall mindre äro topografier än bidrag till sådana, ur olika synpunkter. I främsta rummet böra vi då egna vår uppmärksamhet åt de flere planschverk som tillhöra senare tider och haft till ämne dels ett par stä- der, dels och hufvudsakligen slott och herregårdar. Mer och mer har texten i detta slags publikationer öfvergått från bisak till hufvudsak; det är ett verk- ligt nöje att taga kännedom om dessa förträffliga arbeten, hvilka ‘äfven å illu- strationernas vägnar oftast förete utmärkta prof på konst. Upsala i taflor (1872) med text - af hr S. Nordström (äfven särskildt utgifven 1875) inne- håller vida mer än man af dess ringa omfång kunde vänta; förf, har öfverallt förstått att nedlägga frukten af sjelfständiga undersökningar, utan att hans framställning tynges deraf. Stockholm i forna dagar af hr J. Mankell (1872 —74) är ett försök att kort sammanfatta hvad man känner i ämnet; arbetet erbjuder både hvad planscher och text angår åtskilligt nytt bredvid mycket gammalt. Med undantag af plankartorna äro illustrationerna skäligen under- haltiga, något som synbarligen berott på de återgifvande krafterna, ej på de af förf, valda förebilderna. Öfver Karlbergs lustslott utkom 1872 af en onämd en beskrifning,' som innehåller åtskilliga nya bidrag till kunskapen om dedna gamla anläggning. Äfven om de här intagna planscherna gäller att de till ämnet äro bättre än till utförandet. Ett annat af de kungliga lustslotten, hvilket* i sin nuvarande skepnad är en skapelse af konung Karl XV, har varit föremål, ej för ett planschverk med text, utan endast för en samling interiö- rer, i det den berömde tecknaren Billmark utförde 18 sådana, hvilka utkommo först efter hans död (1870; utgafs 1874). Det är i afseende på teckningens trohet och nätthet lika framstående som de andra väl bekanta planschverk öf- ver Sverige, deni konstnären utgifvit. Öfver ett enstaka slott i Upland, Wik, eger literaturen en monografi af hr B. Schlegel (1875), hvilket arbete, i följd af tryckeriets brand, till allra största delen förstördes och således tillhör sällsynt- 404 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. lieternas antal. Det är ett verkligt mönster för en dylik monografi, emedan det ej blott upptager historiken öfver stället, utan äfven i deras helhet meddelar gamla inventarier öfver det ända frän 1600-talet, samt en fullständig och nog- grann förteckning öfver alla der förvarade konstskatter och märkvärdigheter. Arbetet var afsedt att bilda början af en serie dylika slottsbeskrifningar i större skala; och vi hafva skäl att antaga det en fortsättning förberedes. Med nyss nämda verk äro vi inne pâ de större planschverk, som under senaste årtiondena egnats åt slotten och herresätena i åtskilliga af våra land- skap, och hvilka innesluta ett rikt personal- och kulturhistoriskt ämne, dyr- bara bidrag till kunskapen om vårt lands uppodling, både i materielt och sed- igt afseende. Sedan gammalt ega vi utmärkta planschverk öfver våra slott; men först vår tid var det förbehållet att skänka oss mer än den yttre bilden af dessa ståtliga gods och herregårdar, som pryda Sverige, och här nästan mer än i andra land varit odlingens härdar. Raden af dessa praktverk öppnades med Skånska herregardar af prof. Gr. Ljunggren (1852—63), hvilket vi här om- tala såsom ursprunget och den hittills ouppnådda förebilden för dem alla. I detta i sanning monumentala verk har förf, visat hvilken skatt af upplysnin- gar för vår odlings historia står att vinna genom ett, så att säga, induktivt förfarande, genom ett omsorgsfullt genomforskande af de gamla herresätenas historia, för så vidt skriftliga urkunder, bevarade sägner, bygnader och deras inredningar, bohag och konstverk gifva den vid handen. Man finner af hvad vi här antydt hvilken mångsidig bildning, hvilken trägen flit, hvilken fram- ställningens gåfva en dylik samling beskrifningar kräfver, om den skall fullt värdigt motsvara sin uppgift. Också veta vi ingen som kan täfla med den författare vi här omtalat, oaktadt han fått flere ganska aktningsvärde efter- följare. Den förste af dem blef den samme som utförligt och varmt anmälde hans arbete, hr Olof Eneroth, hvilkens Herregårdar och slott uti Södermanland (1864—70) hade samme tecknare som hr Ljunggrens verk, den danske arti- sten F. Richardt. Hr Eneroth har, äfven han, egnat forskning och kärlek åt sitt ämne; hvad han i synnerhet fäst sig vid, och något hvari han står främst bland sina medtäflarc, är gången af landskapets yttre odling, åkerbrukets och trägårdsskötselns utveckling från äldre tider. Det är rika bidrag till hvad han sjelf uppstält som ett önskningsmål, en historia öfver Sveriges uppodling. För öfrigt är hans arbete rikt på material, fast detta måhända ej alltid är så genomarbetadt som vederborde. Äfven åt konstförhållandena egnar han upp- märksamhet, för så vidt bygnadernas tillkomst och der förvarade taflesamlingar vidkommer. Lärdare historiker än de båda föregående, har hr P. von Möller i sin text till Halländska herregardar (1869—71) samlat många bidrag till teckningen af detta landskaps öden; det eger dock färre och mindre vigtiga gods än de nyss omtalade, hvadan skörden för vår odlingshistoria, oaktadt all använd flit, ej blifvit så stor. Teckningarna, af hr A. Kallenberg, utmärka sig genom synnerlig konstnärlig hållningt. Samme förf, har begynt en särskild samling Bidrag till Hallands historia (1874) af särdeles grundlig och upply- NYARE SVENSK LANDSKAPSBESKRIFNING. 405 sande beskaffenhet. Till dessa arbeten sluter sig ett nytt, hvars första häfte nyligen sett dagen. Uplands herregårdar, med text af hrr C. A. Klingspor och B. Schlegel, komma att tecknas af hr J. Geissler och litografieras af hr A. Nay. Planscherna äro här utförda i färgtryck, synas hållna i ett något torrt manér, men äro på det hela omsorgsfulla. Som vanligt kommer det egent- ligen arkitektoniska ej till sin fulla rätt, emedan utsigten behöfver större delen af utrymmet, och bygnadernas enskildheter derigenom förtona i en allmän dimma, der endast de gröfre dragen kunna göra sig gällande. Texten synes, att döma af första häftet, blifva temligen knapphändig; åtminstone sluta vi dertill, när vi jemföra hr Schlegels bok om Wik med den text, som här före kommer öfver samma slott. Likväl bör äfven med ett begränsadt utrymme mycket kunna meddelas; men då torde de nu intagna långa genealogiska och biografiska redogörelserna öfver egarne böra betydligt af kortas- Eljest är fara värdt att upplysningarna om ställenas historia, bygnadssätt, inredning, konstsamlingar och uppodling blifva allt för knapphändiga. Ställen sådana som Sjö, Sko, Rydboholm, Örbyhus, Linnés Hammarby och många andra erbjuda i det fallet högst betydande material, om det rätt tillgodogöres. Upland är öfverhufvud ett bland de mest vanlottade landskap vi ega i fråga om topogra fier, och det vore således önskvärdt om all omsorg kunde nedläggas på det här omtalade arbetet, för att i någon mån fylla bristen. Äfven en annan art af landskapsbeskrifning, den antiqvariska, har under senare tider haft att glädja sig åt mycken omtyckthet; det är hufvudsakligen vår officiela myndighet i fråga om fornforskning som, i täflan med våra ej få fornminnesföreningar, tagit saken om hand. Emellertid kan man ej undgå att finna det bemödandena i denna riktning varit för mycket splittrade både med afseende på omfång och plan. I all synnerhet gäller detta fornminnesförenin- garnas tidskrifter, hvilka naturligen äro beroende af inkommande afhandlingar och bidrag och derför ej gerna kunna ega någon egentligt systematisk plan. Ett berömvärdt undantag härifrån bildar Uplands fornminnesförening, hvars tid- skrift (1—5, 1871—7G), utgifven af hr C. A. Klingspor, innehåller en god del af en antiqvarisk sockenbeskrifning öfver landskapet, särskildt dess för- historiska minnen. Äfven kyrkornas fornminnen äro behörigen uppmärksam- made. Ett rikt, men icke systematiserad t material bjuder ock den tidskrift som föreningen för Skånes fornminnen och historia (nu, sedan Hallands forn- minnesförening ingått i densamma, omdanad till »De skånska landskapens histo- riska och arkeologiska förening») sedan 1869 i tio häften utgifvit. Den är väsentligen af historiskt innehåll och berör särdeles öfvergångstiden från dan- ska till svenska herraväldet, men äfven nyare händelser t. ex. tilldragelserna i Kristianstad 1772 m. m. Den första fornminnesförening som började literär verksamhet var Nerikes, hvilken 1861, 63 utgaf redogörelser för sin verksam- het och lät dessa åtföljas af ett par afhandlingar af hr Hofberg, bland hvilka den senare var en antiqvarisk skildring af Edsbergs socken. Redan förut hade den för våra fornminnen nitiske frih. G. Djurklou offentliggjort ett häfte an- 406 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. teckningar Ur Nerikes folkspråk och folklif (1860), som kan anses epokgörande för detta slag af antiqvarisk topografi. Sedan har hr Hofberg sammanfattat resultaten af sina undersökningar i Nerikes gamla minnen (1868), der afbild- ningarna förtjenat vara bättre, samt dessutom utgifvit en Förteckning öfver Nerikes fasta fornlemningar (1871), ett häfte hvars idé förtjenar det varma- maste förordande, emedan det är afsedt för spridning bland landskapets befolk- ning och sålunda bildar på samma gång en välkommen upplysning om hvad som finnes och en kraftig hämmsko på den alltjemt blomstrande förstöringen af dy- lika minnen. Det skulle för öfrigt föra oss för långt att uppmärksamma och närmare omtala de flere landskapsföreningars tidskrifter, som ytterligare finnas och hvilka alla i större eller mindre mån beröra vårt ämne. Deremot kunna vi ej underlåta att erinra om den allmänna svenska fornminnesföreningens verk- samhet, hvilken särskildt i dess tidskrift (b. 1, 2, 3: 1, 2; 1871—77) varit egnad att lifva Intresset och verksamheten för landets antiqvariska öch konst- arkeologiska topografi. Det samma kan i viss mån sägas om K. Vit. Hist, och Ant.-Akademiens månadsblad (1872 ff), der strödda bidrag af samma art äfven förekomma. Mindre lyckligt lottad har deremot vår konstarkeologiska topografi varit under senare tiden. Strödda bidrag finnas väl inryckta här och hvar i de ar- beten, vi i de båda föregående klasserna omtalat; men några större öfversigter eller försök till mer omfattande bearbetningar efter nutidens fordringar sakna vi ännu. Vi anse nämligen ej det temligen underhaltiga planschverket Miirk- ligare svenska kyrkor (1872, af brutet), såsom förtjent af vidare uppmärksam- het. Vår nyaste konsttopografiska literatur inskränker sig hufvudsakligen till små resehandböcker af fröken O. Carlén öfver Stockholms slott, Drottningholm, Crripsholm, Skokloster, Tullgarn o. s. v., tyvärr okritiska och vanstälda af fel i namn m. m. samt till några enstaka förteckningar öfver större konstsamlin- gar, de i nationalmuseum, å| Gripsholm (1870) och Vibyholm (1876). Den sistnämda, utarbetad af grefve C. Bonde och åtföljd af en samling konturteck- ningar, är ett praktverk, som äfven i afseende å uppställningen och enskild- heterna kan tjena som mönster, särskildt vid förtecknandet af porträttsamlingar, på hvilka vårt land är så rikt. Men konstvetenskapen och den konsthistoriska granskningen äro ännu hos oss så nya, att man väl knappt kan begära verk- ligt värderika konsttopografier förr än längre fram. En författare i Vit. Hist, och Ant.-Akademiens månadsblad för året, d:r H. Hildebrand, har särskildt för vårt lands kyrkor påpekat behofvet af mer tillfredsställande och med större vetenskaplighet författade inventarier än de torftiga som ännu finnas; och vi instämma häri till alla delar. Företaget att summariskt trycka hvad som hit- tills finnes samladt rörande dessa märkliga förvaringsrum för äldre tiders konst och konstindustri måste också, oaktadt dess insedda otillräcklighet, anses såsom af behofvet påkalladt. Emellertid kräfvas ännu betydande ansträngningar, innan vår konsttopografi kan anses hunnen i jembredd ‘med öfriga arter af Sveriges landskapsbeskrifning; och detta är således ett af de områden på hvilka krafterna NYARE SVENSK LANDSKAPSBESKRIFNING. 407 •under den närmaste framtiden med allt allvar böra riktas. Innan en något så ' när omfattande och vetenskaplig konsttopografisk utredning föregått, kan ej vårt lands konstutveckling göras till föremål för en fullt tillfredsställande behand- ling. Och af hvad man redan känner framgår likväl att Sverige äfven på detta område har mycket att taga vara på åtminstone för sig sjelf, om ej för den öfriga verlden. Afbildningar i tillräcklig mängd och af en hållning som motsvarar vår tids stränga fordringar äro dock ett nästan oundgängligt vilkor för att dessa förberedande undersökningar skola erhålla beståndande värde. Ingen, som ej sjelf sysslat med detta ämne, kan föreställa sig hvilka svårig- heter man vid hvart steg möter vid deras behandling. Alltså vetenskapliga inventarier, tillfredsställande ritningar! Utom dem, ingen verklig historia öfver den svenska konsten. Många verk hafva vi ej heller öfver den svenska folkvetenskapen; men i stället äro de som finnas utmärkta så väl genom sitt omfång som den veten- skapliga anda, i hvilken de äro samlade eller bearbetade. Främst i tiden, om vi undantaga åtskilliga äldre samlingar, såsom Gasslander, Nicolovius m. fl., -som dock uteslutande bringa material i obearbetad form, kommer hr Hyltén-Ca- vallii Värend och Virdarne (1863—68), ett hittills ensamt stående’försök att •systematiskt behandla och ur gemensamma rötter härleda våra folkliga sägner, skrock och vidskepelser, bruk och sedvänjor, sådana de uppträda under den hi- storiska tiden. Det kan ej nekas, att en dylik undersökning har sina faror med •sig, i det förf, frestas att uppsamla och dana materialet efter vissa förut fattade meningar, faror, mot hvilka ej ens den strängaste samvetsgrannhet och den mest omfattande komparativa metod med full visshet skydda. Ej heller torde någon béstrida, att ej förf, till detta arbete i viss mån hemfallit åt dessa fre- stelser, och att hans arbete bär starka spår af »konstruktion» och bristande öfverblick af ämnet i hela dess omfång. Men å andra sidan — hvilken rike- ■dom på nya utsigter öppnar han ej för oss, och med hvilken klarhet visar han ej huru en mängd förbisedda källor för etnologien böra och kunna med fördel brukas! Såsom alster af en fosterländsk lågande hänförelse och en be- tydande samlareförmåga skall derför detta arbete alltid behålla sitt värde. Det har dessutom gifvit ny väckelse åt de etnografiska undersökningarna, hvilkas angelägenhet i våra dagar vuxit i otrolig grad i följd af den hastighet ined hvilken det gamla på detta område viker undan för det nyare lefnadssättet och åskådningen. Såsom nästan en omedelbar frukt af det nu nämda verket kan. man också anse den förträffliga etnografiska samling för Småland, som nu un- der benämningen Smålands museum tillhör det offentliga, och hvilken i sin ordning gifvit uppslaget till hr Hazelii storartadt anlagda etnografiska museum för Norden. Vi talade nyss om de etnografiska studiernas trängande vigt i vår tid. Aldrig var det likväl af större behof att just nu göra dem, än hvad lapparne vidkommer, och sällan har detta kraf blifvit så i alla hänseenden uttömmande tillfredsstäldt 408 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. * som i det förträffliga verket Om Lappland och lapparne af hr G. von Düben (1873). Grundadt på mångåriga studier, fullständigade genom tvenne besök i Lappmar- ken, understödt genom upplysningar af alla sakkunnige och upptagande allt det dugliga af hvad föregående författare samlat, utgör detta arbete ett fulländadt mönster af en etnografisk skildring från vetenskaplig synpunkt. Att lapparne hafva en bestämd uppgift sig förelagd såsom bebyggare i landsträckor der en- dast ett nomadiskt lefnadssätt är möjligt, är förf:s åsigt; men det ser mycket sannolikt ut att de ej skola på längden kunna fasthålla den, utan komma att. hopsmälta med den öfriga nordliga befolkningen. Folkstammen har sin stora märkvärdighet såsom en utskjuten post af tschudisk ras; deremot har åsigten att lapparne fordom bebott större delen af skandinaviska halfön visat sig ohåll- bar inför den nyare arkeologiens granskning. Förf, bok, en af de till om- fånget största som behandlat dylika ämnen hos oss, åtföljes af en stor samling illustrationer, förträffligt utförda. Från södra Sverige ega vi äfven två hvar i sitt slag goda och full- ständiga .lifsbilder i Unnarsboarnes seder och lif af frih. G. Djurklou (1874) och Allmogelifvet i Ingelstads härad i Skåne af N. G. Bruzelius (1876). Den förra är utrustad med upplysande planscher och låter med nöje läsa sig, men gör, lika litet som den senare, anspråk på att vara någon vetenskapligt kritisk framställning, något som ej är på sin plats i fråga om skildringen af en en- staka socken, härad eller mindre bygd. Hr Bruzelii skrift är i synnerhet an- märkningsvärd för de der lemnadé upplysningarna om bygnadssättet och ord- ningen inom hus, om byförfattningen och öfriga samhällsförhållanden i. denna bygd. Genom dylika omfattande och noggrant ordnade materialsamlingar skall det en dag blifva möjligt att skrifva en vetenskaplig folkskildring öfver Sve- rige, helst vi tillika i det ofvan omtalade etnografiska museet kommit i besitt- ning af en oväntadt rikhaltig apparat för hit hörande ■ undersökningar. På tal om den nyare literatur, vi ega i ämnet, böra ej heller förgätas de delvis ganska vigtiga bidrag, som innehållas i forminnesföreningarnas tidskrifter. Äf- ven språkliga afhandlingar eller samlingar finnas i dem till ej ringa antal. Den sorgfälligare behandlingen af språk- och munartsförhållandena tillhör dock ej topografien, utan språkvetenskapen, med hvilken vi här ej sysselsätta oss. Vår hastiga öfverblick är slutad. Vi hafva fçnnit att det senaste tio- talets topografiska literatur — hvilken här hufvudsakligen sysselsatt oss — är af ganska betydande omfattning och värde. Vi tro oss i denna omständighet se bevis, ej på tillfällighetens makt, men på tillvaron af en bestämd, om sig sjelf medveten rörelse, ett behof och ett sträfvande efter att göra oss reda för vår natur, vår odling, vårt skaplynne som folk. I hvilken mån denna rö- relse bestämt literaturen eller tvärtom i hur stor mån de utkomna arbetena gif vit rörelsen fart och riktning, det är ej vår afsigt att här undersöka. Sedd i sin allmänlighet, utgör lifaktigheten på det topografiska området blott en sida af den kraftiga folkliga lyftning, som tecknar det nyaste skedet af Sveriges ut- NORSK HISTORIESKRIFNING. 409> veckling, en lyftning hvilken visserligen ännu ej kan anses ha nätt sin höjd- punkt, men likväl lemnat sådana vitnesbörd om sig att vi, på det hela taget, med glädje och stolthet kunna blicka tillbaka på det redan utförda arbetet, och med lugn och fast förtröstan se framtiden i ögat. ( C. Eichhorn. Norsk Historieskrifning. Udsigt over den Norske Historie. Af J. E. Sars. Förste Deel. Christiania. 1873. Anden Deel. 1877. (Forlagt af Alb. Cammermeyer). 272 + 400 sid. 8to. Norges historia utmärker sig, som bekant, för de skenbart tvära omslag, som låta den börjande medeltidens lifliga och lysande politiska och literära verksamhet från och med ingåendet af Kalmar union aflösas af en mer än fyrahundraårig politisk vanmakt och literär dvala, och denna beroendets och för- nedringens tid i sin ordning vika för en ny och framgångsrik verksamhet på alla den sjelfständigt nationela utvecklingens områden. Det är vidare märkligt huru sällan de båda grannfolken på den skandinaviska halfön under dessa långa tidrymder tycktes ha något gemensamt i sin utveckling, huru fastmer deras historia länge rör sig i beständigt motsatta riktningar. Sällsynt lyckliga om- ständigheter, den nästan oerhörda företeelsen nämligen af en rik nationel prosa- literatur på modersmålet under den äldre medeltiden, skänka oss en afundsvärdt klar bild af den tidens norska samhälle såväl i dess yttre som dess inre lif och ställa framför oss såsom lefvande, karakteristiska gestalter de personer, som gingo i spetsen för den historiska utvecklingen. Vi behöfva ej anföra exempel eller påminna om bilder, som ända från barnaåldern inpräglat sig i vårt minne. Och i Sverige är historieskrifvaren lycklig, om han för samma tid — d. v. s. intill början af trettonhundratälet — kan af spridda uppgifter, hopletade ur diplom och annaler, hopfoga en bild af händelsernas gång, som ej har alltför stora luckor, och af samhällsskickets art, som ej är alltför osäker i teckningen^ här måste han ofta stanna vid obestämda uppgifter både i afseende på tiden, personalhistorien och slägtförbindelsen och får mången gång vara glad åt de smulor, som falla från den norsk-isländska sagaliteraturens rikt uppdukade bord.. En annan tid kom, då Sverige var på väg att förvandla Östersjön till en svensk insjö och äfveni sträckté handen efter besittningar vid Nordsjön, och uti grann- landet det enformiga, under ett främmande välde nivellerade, historiska lifvet 410 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. •ej visade annan omvexling än ett eller annat, lätteligen och snarligen dämpadt, bondeuppror. Norge börjar med eh rik utveckling af modersmålet — vi be- höfva härvid ej ensamt tänka på den norsk-isländska literaturen, äfven af i landet uppsatta handlingar och urkunder äro de flesta ända från början (det 13 århundradet) skrifna på norska — i Sverige framträdde icke blott den egent- liga literaturen mycket senare, utan var ännu under hela det fjortonde århun- dradet latinet med få undantag det språk, som användes äfven vid upprättandet af alla enskilda öfverenskommelser, liksom i de kungliga påbuden och skrif- velserna, och svenska språket är ett, för hvarje årtionde visserligen mindre sällsynt, undantag; men det slutade dermed, att i Norge literaturen, kyrkan, lagen och skolan lånade ett främmande tungomål och att i Sverige folkets språk snart kom att uppbära en rik och för hvarje århundrade högre utvecklad lite- ratur. I Norge hade aristokratien i början af trettonhundratalet redan spelat ut sin roll för alltid, i Sverige började denna för den historiska utvecklingen betydelsefulla samhällsklass först vid den tiden att bestämdare framträda o. s. v. Att i denna olika utveckling, i dessa olika fördelade företräden och brister, ljus och skuggor, söka en näring för nationalstoltheten är ett fel, som vi sven- skar tro oss vara temligen frie från. I alla händelser är den enda fruktbä- rande, liksom den i hög grad lärorika, undersökningen den, som åsyftar att göra klart, huru utvecklingen i det ena och det andra landet kunnat taga den för detsamma egendomliga gången, och jemförande studier inom detta område måste ega ett stort intresse. Omständigheterna ha så fogat, att man i Norge mer än i Sverige har uppmärksammat denna sida af saken: en följd måhända af den egendomliga ställning den nyare norska historieskrifningen kommit att intaga. Denna åter beror derpå, att naturligtvis äfven i den norska historieskrif- ningen samma afbrott inträdde, som i den öfriga literaturen och det politiska lifvet. Det är bekant, på hvilken märkvärdigt kort tid den norsk-isländska medeltidsliteraturen uppnådde sin rika blomstring. Are Frode dog 1148, Snorre Sturleson föddes 1178, den ene står vid början, den andre redan när- mare slutet af denna blomstringstid. Det är närmare 200 skalde- och författarenamn, som literaturhistorien från dessa århundraden känner till, när- mare 70 sagor om enskilda personer eller ätter på Island, ungefar lika många, mer eller mindre utförliga, af allmännare historiskt innehåll eller handlande om personligheter utom Island, hvartill kommer ett stort antal verk af my- tiskt, romantiskt, religiöst, poetiskt och kritiskt innehåll, samt öfversättningar från främmande språk. Men den rika fruktsättningen tycktes ha kräft och förtärt stammens bästa safter och en lika stor afinattning inträdde, som kraft- utvecklingen förut hade varit stor. Den fortlöpande konungasagan slutar med samme konung, Magnus Lagaböter, som såg Island fullt införlifvas med Norge, och vi äro från den stunden lika illa, om ej sämre utrustade för Norges me- deltidshistoria är för Danmarks och Sveriges, der källornas flöde för hvarje århundrade blir klarare och rikare. Det dröjer i sjelfva verket mycket länge, NORSK HISTORIESKRIFNING. 411 innan Norge kan uppvisa något nytt historiskt arbete af betydenhet. Medan i Sverige den egentliga historieskrifningen börjar med Olaus Petri och seder- mera historien följer tätt i spåren på samtidens stora tilldragelser och här -slutligen under 1600-talet ett slags återupptäckande af sjelfva den isländska literaturen egde rum, har Norge endast ett eller annat historiskt verk från flamma tid att uppvisa. Man började der snart nog att ej längre begripa det språk, hvarpå den gamla literaturen var affattad, och måste se till att genom öfversättningar göra historien och lagarna mera allmänt tillgängliga. En sådan öfversättning utaf Snorres konungasagor utarbetades i slutet af det sextonde århundradet af socknepresten i Undal Peter Clausen, men trycktes först några årtionden senare i Kjöbenhavn (1633) och tyckes länge ha fyllt behofvet af historisk läsning (en ny’upplaga utkom på 1700-talet). Först från det ader- tonde århundradet känner man några, egentliga bearbetningar af Norges gamla historia. Vi ha då först att nämna den kungliga historiografen för Norge, is- ländaren Thormod Torfceus, hvars norska historia (på latin) utgafs i Kjöben- havn i fyra delar (1711); vidare presteri Jonas Ramus, hvars Noriges Kongers Historie utkom, likaledes i Kjöbenhavn, året efter författarens död (1719), och slutligen den lärde Gerhard Schöning, af norsk börd, men till sist geheime- arkivarie i Kjöbenhavn, som jernte sina samtida, Lagerbring i Sverige och Suhm i Danmark, värdigt representerade den nordiska historieskrifningen på ■den tiden. Schönings Norges Riges historié til Olav Tryggvasons ankomst ut- gafs i tre band i Soröe och Kjöbenhavn 1771—1781. Men med dessa namn torde tillgången också vara uttömd, i fall vi nämligen lemna å sido den icke föraktliga verksamhet för den norska bygd-, ort- och odlingshistorien, som mera i tysthet utvecklades. I detta skick befann sig sålunda den historiska literaturen i Norge, när föreningen med Danmark gick sin upplösning till mö- tes. Åtskilliga upplagor af isländska eller norska fornskrifter hade utkommit på grundspråket eller i öfversättning, men med få undantag i Danmark och, såsom vi nämt, i Sverige. Men när slutligen Norge skildes ur den långvariga föreningen med Dan- mark och åter intog en plats bland Europas sjelfständiga stater, tyckes äfvcn på historieforskningens område den långa dvalan endast ha tjenat till att gifva <>kad spänstighet åt den verksamhet, som nu äfven riktade sig på fäderneslan- •dets historia. Det var, som ville man omedelbart anknyta vid den lysande verksamhetsperiod, som så snöpligt afbröts under medeltiden, och springa öfver hela den långa osjelfständighetsperioden. En verklig hänförelse vaknade för forntiden med dess rikedom på stora minnön, för dess stora konungar och hjeltar och för hela den nordiska karakteren i allmänhet, sådan den i sagorna skildrades. Åt den herskande stämningen har Henrik Wergeland gifvit ett ut- -tryck i följande vältaliga ord: »Vort Norge og Fortidens Norge synes som to af brudte Halvringe, der passe paa det nöieste sammen: Mellemaldern kun som den uegte Lödning, som vi bryde væk for at hele de egte Led. — Vi springe over Mellemalderen; vi 412 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. hverken beundre eller elske disse Nordmænd; det er kun i Tiden, ikke i Aan- den, de staa os nærmere. — Vi mene Oldtiden, naar vi nevne det gamle Norge; vi ile strax did, ligesom Öjet seer tvers over fra Fjeldtind til Tind, uden at böje Synsstraalerne efter Dalen imellem Och ingenting var naturligare än en sådan tankegång, en sådan rörelse i sinnena. Norge stod som en af de yngsta nationerna i Europa, och man ville visa, hur den nya staten förtjenade sin sjelfständighet lika väl som någon an- nan, att det var något annat än ett blott förgängligt alster af ögonblickets po- litiska kombinationer, och då man hade sofvit - bort renaissance och reforma- tion, hvart skulle man vända sig för att dokumentera sin nationalitet, om icke till forntiden? hvar, om icke der, söka lån för att dölja ögonblickets fattig- dom, eller tröst för den långa och för folkkänslan nedslående mellantiden? Det är sant att man häri gick till öfverdrifter, att man i sin kärlek till- allt fornnorskt blef mlgot »patriotiskt bister» och litet för mycket »slog med lejon- svansen» (vi låna en norrmans egna uttryck), men å andra sidan hade den väckta, hänförelsen äfven varaktigare frukter, än de högt flygande orden i ett: tal; man gjorde sig genom eget arbete verkligen värdig det rika arf, på hvilket anspråk gjordes för Norges räkning. Derom vitnar den historiska forskningen i Norge under detta århundrade, hvilken forskning redan har genomgått sitt första skede, ty dess grundläggare och vägbrytare, de, som grepo verket an ännu under det lifliga och omedelbara intrycket af den nyvunna sjelfständig- heten, höra ej längre till de lefvandes antal. Det ligger här för öfrigt rätt nära till hands att med denna nyvaknade patriotiska häfdaforskning i Norge jemföra den förändring, som föregick med historieskrifningen i Sverige under- intrycket af de stora bedrifterna och framgångarne på sextonhundratalet, på Hadorphs, Rudbecks och Verelii tid. Äfven då gick man tillbaka både till den gamla svenska och den isländska literaturen, men, ehuru vår häfdaforskning i många fall måste med tacksamhet se tillbaka till denna tid — hvilken olikhet dock i metod och resultat mellan dess verksamhet och den nynorska historie- skrifningen. Här en bålstor patriotism, som ofta med en fullkomlig brist på kri- tik skref förfädernas äreminne, der en framställning, som, trots mången öfverdrift, mer och mer stödde sig på en nykter och samvetsgrann forskning och derige- nom fick ett verkligt värde. Det dröjde dock ännu några år efter föreningen med Sverige, innan någon märkligare verksamhet på det historiska fältet • förspordes i Norge. Vi ha oss ej några nämvärda företeelser på detta område bekanta från det första tiotalet efter 1814, förutom den äfven för landets historia vigtiga periodiska skriften Budstikken^ utgifven af »Selskabet for Norges Vel» (1817—1829), samt en utförligare norsk historia från Harald Hårfagers tid af sedermera justifiarius C. M. Falsen (utgifven 1824, 1823). Men år 1828 fästes vid universitetet i Kristiania en helt ung man, den - då tjugofemårige Rudolph Keyser, som re- 1 Anfördt Kos Sars, I, sid. 5. NORSK HISTORIESKRIFNING. 413 «dan året derpå blef utnämd till lektor derstädes. Åtta är senare (1837) blef •en annan yngling, den då tjugosjuårige Peter Andreas Munch, likaledes lektor vid samma universitet. I dem, på grund af ålderns företräde i den först- nämde särskildt, se norrmännen, som bekant, grundläggarne af den vetenskap- liga häfdaforskningen i sitt land, för hvilken Keyser och Munch i sjelfva ver- ket också både bestämde riktningen för en lång tid och bröto vägen. Det var likväl icke ensamt i dess vetenskaplighet det utmärkande låg för den historiska forskning, hvars ledare de voro. Den fick äfven den specielt norska anstryk- ning, hvilken, såsom den så kallade nya norska historiska skolans system, på sin t|d väckte mycket uppseende. Dessa nya åsigter, som hufvudsakligen rörde landets äldsta förhållanden, ämnen, som endast ofullständigt och okritiskt blifvit behandlade af äldre historieskrifvare, kunna sammanfattas i följande för histo- rikern för öfrigt välbekanta satser: 1) norrmännen bilda en sjelfständig gren af den nordgermaniska stammen, som, till yttermera visso, haft sin egen invan- •dringsväg norr om don bottniska viken; 2) norrmännen voro den stam, som renast bevarade det gemensamma arfvet från den samgermaniska forntiden, arfvet utaf myter och historiska minnen, liksom de i författningen bibehöllo mera patriarkaliska drag, i landets byggande valde ett från de andra germaniska folken afvikande sätt och mottogo konungadömet såsom något utifrån infördt, vid sidan af sjelfva folkförfattningen uppvuxet nytt; 3) de nyss omnämda my- terna, liksom folkets eget historiska lif och bedrifter, förvarades genom det muntliga öfverlemnandet och antog med tiden en fast utpräglad fprm, i hvilken ■den sedermera upptecknades hufvudsakligen af isländarne, hvilka i detta fall, -endast så att säga förde pennan åt den redan fullfärdiga traditionen, hvars •egentlige vårdare och formgifvare norrmännen voro. Det var. år 1838 som Keyser framträdde med en bekant skrift: Om Nordmændenes herkomst qg folke- ■slegtskab (första gången utgifven i »Samlinger til det norske folks og sprogs historié»), i hvilken en del af dessa läror formulerades. De utvecklades af honom sedermera i föreläsningar och af Munch under ett ytterst omfattande ■skriftställarskap. Ej allt af det, söm sålunda förkunnades, blef införlilvadt med den historiska vetenskapens fasta resultat och ett och annat smakade af en aiågot ensidig norsk uppfattning, men å andra sidan hade de skarpt tillspetsade lärorna det goda med sig att de bragte vigtiga frågor under diskussion,; och ■derjemte drefvo de sina egna förfäktare till en energisk verksamhet och en djupgående forskning för att bevisa deras sanning. Å ena sidan framdrogs och •offentliggjordes en stor mängd dyrbart källmaterial; hade svenskar och danskär fordom dragit försorg om norrönaliteraturens utgifvande på tryck, återbördade norrmännen nu sitt arf på ett sätt och med ett nit, som endast förtjenar att lofordas. Å andra sidan gjordes äfven historiskt-kritiska undersökningar på den äldre norska historiens område, som för hela Nordens historia blifvit af betydelse. Det var sålunda i tvenne riktningar verksamheten gick; den ena •afsåg att göra historiska källskrifter tillgängliga, den andra att bearbeta de- -samma, och norrmännen trädde i detta afseende värdigt vid sidan både af de 414 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. öfriga nordiska folken och utlandets främsta nationer. Redan i början af 1830- talet bildade sig ett »Samfund for det Norske folks sprog og historié» uti Kristiania, hvars ändamål i ett upprop af stiftarne till det norska folket an- gifves med följande fosterländska ord, som på samma gång karakterisera andan i hela den norska historieskrifningen : »Maaske trænger intet europeiskt folk, næst Greker og Polakker, mere- til en fortrolig kundskab om deres forfædres storværk — til Efterlignelse — eller om disses forsyndelser og ofte sværtbôdte Misgreb — til Advarsel — end netop det Norske. Vi behöve i saa Maade ikke at käste flygtige Blikke- tilbage paa Folkets Færd under hele Haarfager-Stammen med hvis sidste mand- lige Spire den gamle kraft inslumrede och tilsidst gik under i en unational . . . Förbindelse med Udlandet. En klarere Dag synes igjen at være oprunden; vi have oplevet af see gamle Norge, iklædt en afglands af dets Forntidsherlig- hed igjen at framtræde i Staternes Række; vi have oplevet vort Folks ... poli- tiske Gjenfödelse . . . Med Tak til Forsynet paaskjönne vi denne Lykke; men det vil være klart for Enhver, som med alvorligt Sind agter paa Tidernes Tegn, at dette Skridt baade hastigt og snart igjen kan gjöres tilbage, om vi ikke med hele den kraft Forsynet skjenker ethverf Folk, der redeligen stræber fremad, ile med at gjöre alt Det gjældende, som betrygger vor Nationalitet ög som i andre Folkslags Öine betegner os som et af Europas ældste, historiskt- berömte Folk, ei blot som en svag Affödning af den nærværende Tids Gjæringer. — Saa meget kräftigere opfordres vi Landsmænd til i saa Maade at lægge en ivrig og flittig Haand paa Værket, som vi see vore Venner og Stamme-Beslæg- tede öster- og söndenfor skjænke denne Gjenstand en almindelig og snart sagt udeelt Opmærksamhed, og som vi endog have nogen Grund til at befrygte at denne Fremmede . . . Virksomhed . . . torde faa i Sinde at paatage sig Værge- maal for os' og herefter som hidtil skrive Norges Historie ej blot paa frem- med Grund og med fremmede Hænder, men ogsaa med fremmede Hjerter. Endnu er det dog Tid til ogsaa i denne Henseende at redde vor National- ære o. s. v. Bland undertecknarne af denna uppfordran var äfven R. Keyser, bland de- första medlemmarne P. A. Munch och den senare föreståndaren för Norges riksarkiv Chr. Lange. Att man icke stannade vid blotta ord, visade det som under de fyratio följande åren uträttades. Det nämda samfundet upplöstes 1839, efter att hafva utgifvit 6 band »Samlinger», innehållande dels historiska aktstycken, dels äfven afhandlingar, bland andra äfven den ofvan nämda af Keÿser, liksom åtskilliga af Munch. Ett tiotal af år derefter bildades ett nytt »Historiskt Selskab», som utgaf Norske Samlinger (1852—1860), uteslu- tande egnade åt handlingar från den danska föreningstiden. En likartad publika- tion är äfven det Norske Magazin, som sedan 1858 tid efter annan utgifves, uteslutande afsedt för handlingar från åren 1536—1814, äfvensom de Medde- leiser fra det Norske Rigsarchiv, af hvilka sedan 1865 tre häften, så vidt vi veta, ha utkommit. Ett nytt historiskt sällskap bildade sig 1870, »den Nor- NORSK HISTORIESKRIFNING. 41 5- ske historiske Förening», som både utgifver en tidskrift, afsedd för historiska afhandlingar, och såsom bilagor till densamma värdefulla publikationer utaf olika slag. Och till sist ha vi äfven att omnämna ett »Oldskriftselskab» (se- dan 1861), som sedan har utgifvit ett betydande antal arbeten, hufvudsakligen isländska och norska fornskrifter, bland hvilka vi endast vilja nämna en ny upplaga af Snorres Konungabok. Vid sidan af denna enskilda verksamhet har äfven genom offentligt under- stöd ett antal högst betydelsefulla arbeten blifvit möjliggjorda. Vi nämna först den nya upplagan af Norges gamle Love (1846—1849), utgifna af Keyser och Munch i tre delar; vidare Norsk Diplomatarium (sedan 1847), hvilket stora samlingsverk redan närmar sig sin fullbordan och i hvilket mer än 7,000 doku- ment från åren 1078 till 1570 blifvit utgifna. Slutligen bildades af offentliga medel år 1857 äfven det så kallade Kildeskriftfondet för utgifvande af histo- riska källskrifter, på hvars bekostnad bland annat två mycket vigtiga historiska handskrifter blifvit tryckta (den omfångsrika s. k. Hatöboken, en samling af historiska sagor, och »Frisboken», en utaf texterna till konungasagorna). På sådant sätt har på en jemförelsevis kort tid den fasta grunden blifvit lagd till den historiska forskningen i Norge och det är nu möjligt att läsa de vig- tigaste handskrifterna och urkunderna till Norges historia i goda, pålitliga och äfven till det yttre anslående och beqväma upplagor. Vi böra tillägga, att äfven universitetet alltsedan 1843 har haft för vana att såsom program utgifva någon isländsk eller norsk handskrift, ofta af ganska • betydligt omfång, så t. ex. den berömda medeltidsskriften Konungsspegeln eller Konungsskuggsjå^ Olof Tryggvesons och Olof den heliges sagor m. fl. Norge har sålunda för sin räkning och på ett sätt, som förtjenar ett lif- ligt erkännande, trädt in i den verksamhet på det historiska fältet, som är så utmärkande för vårt århundrade och hvars ursprung förskrifver sig ända ifrån dess första år, den verksamhet nämligen, som har till syftemål att uppleta, samla och utgifva de handskrifna urkunderna och böckerna från medeltiden eller de europeiska folkens första försök på literaturens, lagstiftningens och den borgerliga ordningens områden, och som bland annat har haft till resultat, en helt ny uppfattning och behandling af dessa folkens äldre historia. Som vi sågo, härstammar denna rörelse i Norge först ifrån 1830-talet och var det eh- dast för tjugu år sedan, som en af statsbidrag direkte understödd samling af historiska källskrifter kunde påbörjas. Men så mycket bättre kunde man också göra sig till godo andras erfarenhet på det nämda området och undvika deras misstag. Med tanken fäst härpå känner man sig frestad att beklaga, att icke äfven ett och annat folk bland de öfriga fått något dröja med sina historiska källskrifters utgifvande. Då hela tidsriktningen var sådan, som vi nyss angifvit, då vidare Norge befann sig i denna egendomliga ställning, att det för det nationela lifvets stär- kande och för häfdandet af sin sjelfständighet mer än andra nationer behöfde gå tillbaka ända till sin forntid, då slutligen denna i' ett visst afseende och ej 416 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. utan skäl framstod såsom något alldeles ensamt i sitt slag, får man ej undra -derpå, om. denna tid också fick på sin del den bästa anparten af tillgängliga medel och arbetskrafter. Man har likväl ej heller försummat den långa, föga intressanta, perioden mellan forn- och nutid. Redan åtskilliga af de samlingar och tidskrifter, vi här ofvan omnämt, voro delvis eller uteslutande egnade åt densamma och från och med 1861 utgifves äfven »efter offentlig foranstaltning» ett för samma tid ytterst vigtigt urkundsverk. Det är nämligen samlingen af de danska konunga- bref, som, förvarade i de danska registraturen eller »Tegnelserne», angå Norge och norska personer. Af dessa »Norske Rigsregistranter» ha redan fem stora band utkommit, hvilka sträcka sig från 1523 ända till 1627. Det är sålunda ingen fara längre, hvad materialet vidkommer, att någon på »en fremmed grund och »med et fremmed hierte» skall skrifva Norges hi- storia, och uppmaningen från 1833 att på detta område rädda landets national- ära har sålunda burit frukt. . Men Norge har äfven sedan 1830-talet sett en sjelfständig historisk literä- tur uppväxa utaf högt värde, hvilken naturligtvis, äfven den, väsentligen håller sig inom medeltidens gränser. Som bekant möta vi äfven här namnen på Keyser och Munch bland de främste. Den förre verkade mera såsom förelä- sare; några af hans vigtigaste afhandlingar (t. ex. Nordmændenes Videnskabe- lighed og Litteratur under Middelalderen, Norges Stats- og Relsforfatning i Middelalderen) utgåfvos först efter hans död. Ett större historiskt arbete har han dock sjelf utgifvit: Den Norske Kirkes historié under Middelalderen (1856 —1858). Som författare intager dock den senare främsta platsen. Redan vid tjuguett års ålder började Munch sin författareverksamhet, hvilken han sedan i trettiotvå år oafbrutet fortsatte med en utomordentlig alstringsförmåga och mångsidighet. Snart förgick intet år utan ett eller flera, mer eller mindre ut- förliga, alster af hans penna, hvilka sågo dagen dels såsom tidskriftsuppsatser, ■dels såsom sjelfständiga verk. Och området för hans verksamhet var det mest vidtomfattande. Forntidens historia och det närvarande ögonblickets politik, fäderneslandets historia och verldshistoria, geografi och språkkunskap vorb sam- tidigt eller efter hvarandra föremål för hans studier och hans skriftställarskap och i den långa listan på hans arbeten finner man äfven från de senare åren titlar, hvilkas förekomst till och med är egnad att väcka någon öfverraskning. I ett afseende liknade han den berömde, samtida historieskrifvaren i England Macaulay, så ofantligt olika de båda mångskrifvande författarne i yttre ställ- ning liksom i skaplynne och stil för öfrigt voro, nämligen i den oerhörda minneskraft, som satte dem båda i stånd att erinra sig icke blott i allmänhet -det längesedan lästa, utan äfven de minsta enskildheter, bland tidsbestämmelser och faktiska uppgifter. Först denna lyckliga egenskap kan förklara en verksamhet af det omfattande slag, som Munchs. Både i språkvetenskap, geografi och hi- storia har Munch riktat sitt fäderneslands literatur med värdefulla original- -arbeten. Det är emellertid endast med hans arbeten på det sistnämda området, NORSK HISTORIESKRIFNING. 4’17 fiopi vi ,här M att ^örä.i[ Och härvid tänka vi naturligtvis: först 00h främst på hans, hufvudyerk: Dßt iNorske under åren 1852 till 1863 i iSex 'delar, och åtta band toch behandlar Norges historia frähpinvandrin- gentill Kalmarunionen (det sista bandet utgafs efter författarens död). Munch har i detta omfångsrika t verk /lagt : grunden till! den kritiska historieskrifningen i ..Norge; I sin framställning hérör han alla sidornai Utaf folkets nationela lif ■och till honom måste < hu för tiden hvarje forskare ?återgå,^som vill yttra sig ■om något af , de till : detta område i hör ande tämneni > i. Sj elf : har । han häri ensam gjort, hvad många historieskrifvare i »Sverige sainverkat omf han har, för att använda haps.} egna Ord, ! ötég :för stegl banat : sig .< vägH mèd yxan'Ochspadeni hand och) röjt undan, icke blott naturliga,/htanväfvéri.konstgjorda hinderi Oökså blef plananläggningen uppgjord och, behandlingen lämpad iderefter. Redan det jnottp, som förekommer på iden första ihufvudafdelnihgens; band, »tydliggör för öf- rigt författarens afsigter: i » ich i, (Wefdeisuchendie» Kritik 'dferGesehichte, nicht nach dunkeln Gefühlen, :Sondern forschend auszuführen^ nicht’ ihré ’Resultate, welche nur blinde ilMteinungeübjStiften’y^ Untersuchungen : »selbst ' in ihPö^ganzen: Umfange ivortragenï»! (Niebuhr). Lâsareh màste sâlunda’ vara med om sjelfva vägrödningen genom villomeningar öch ifördömar, får 'genomvandra •den, literat^r, som kan^ komma^ i ^râga, yid en ocht anp^^ dunkelt #upty,'fram ^ör allt den literature. söm en å|der, förskaffar en plats, bland./källornas antal. Till en del är,arbetet för,öfrigt skrifvet efter otryckta källor. Penna / i';1/. ■ ■! r* m >1‘‘> h? c.,.'' :- . h. . ■■ »> historia.hlir derför^e ^också ,uti högsta, grad undervisande och; äfven ,misstagen äro lärorika, genom , den öppenhet, hvarmed åsigterna äro framstälda och genom framläggandet af den kritiska apparaten. Att ett sådant verk på mångfaldiga ;ställen ,äfven måste beröra Sveriges historia faller af sig^jelft. -Petta ,gäjler ^ärskildt om den del, som behandlar den korta jbid, då Sverige och. Norge un- •dér Maçons Eriksson voro förenade. , Något i utförlighet, och ; detajjgransknjng motsvarande Munchs skildring af denna period ifrån norsk sida, ega vi i sjelfya verket icke för Sverige. Men vid sidan af detta hufy^^^^ stora mängd af värdefulla af handlingar inom, alla de.|tre nordiska rikenas hi- störia, soni nyligen jemte åtskilliga up^atse^ it and^ och utgifna i Samïede Àfhp,ndlingar Uhri- stiania 187å—1877). Helst hålla sig r.des|ay, separp s^riftpr., naturligtvis (till 4e äldre tiderna. Norges äldsta bebyggande,£ adel^ förhållandena i Panmark, källorna till Sveriges ^ âl^ta, historia, p de urgamla handelsförbindelserna med östern behandlas i dem vid sidan af bidrag till Nor-’ geS hiätofiåk^ ghögräfi'och yttranden f dagèt^ibl^ frågor. 1 Vi';h£ redàn hämV'&eyserS k^köhiäioria.tN^^^ den historia -bfvef: Körgeö 'kloto- soöf författades af c^ dèV notskä riksarkivet och utgifvären Under “ låhg tid: af norskt diplöååtårihäi1 Cfir. Latige, torde de vig- tigasté historiska arbeten’ hä blifvit hämåa,' soiivititgått' från den generation, hvîlkèn på f$30-tàletr trädde fram som ledare af deû historiska forskningeü i Nö’rger Vi göra nättirligivis här ej anspråk pä1 att ha uttöiht hvad de histo- Framtiden, 1877. 27 418 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ARG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. rjen mer eller mindré berörande tidskriftemaiböch''tidningarna innehålla. Men iiîO0h; liled,fde redan nämda arbetena har äfveh dbn 'norska hiStorieskrifningen fått en, förträfflig-underbygnad, dé vigtigaste sidorna >af det nationela lifvet bortom KalMaruniioåen ha blifvib utförligt skildrade^ få tobde^ de»’ punktér ■ af hågön betydelse: - Vara pä det ; historiskåi fåltéfy ! sorti idkdfätt Jüdtttiinstoae någon belys- wng och. diskussionen är. öppnad ingående'’alla del^igtfgasté spörsmålen'. -Ätt hu den y iigre generationen-till : en god-del'fortgått pà'saïnma redan brutna väg är endast naturligt; ‘en< sida,-- sona Särskildt blifvit uppmärksammad, är sjelfva den norskdsländska - histbrieskrifningen - eller ' källkurtskapbn » och * < sammånhänget mellan de många historiska sagorna från^medeltiden, likaså ämnen af rätts- historisk art. I Norsk kisto-risk^Tidskrift^^i^Aurbbge^ foryNwdisk Oldkyndig- het) i \ ar- beten äro dèssa.undèrsôknihgar nedlâgdajiôch'blaiid -fôrfattatnè ’mà tät näinnäs. Kygh, Hertzbbrg,' t Stof inb easing > àw । Æ. 1 bland i ! h’vilka1 dé båda’ sisthähida W- skildt underfeokthikungasagOrnas; uppkomst 'odi ' SturleSÔns^ histbrieskfifiiitig. Bland- rättshistonska’verk hämna - vi“ endas t' professor1 lAsbhehbu^ vigtigå^fbetfe öfver ! den;J Norska - ’Statsförfattningen,1} hvåfs? första ’ del / (utgiften t 1'864) 'skildr denfhistoriskajhtvecklibgeh itill liv iuchwu 'G ; M^hndeii Kar 'ïUl/'WW sin%e'gynne4se 'm^ Éâr' ■fåjgéf/ÛtiW^vè^^keil 1 Ôï^ocK'vi‘teia ickb ihofô p^liviläe^lieärande sätt norf- ha'àhnen ' bè^^n^^g1 jaf :sïn ’ nÿa sjéifstÏÀâigheî, uian bck1 ihéÿ Wilken kärlek '.de 1 omfatsft^i&därhWi^ déW,onya^skecfe "af äess utvectling? Äf- ”tèh hà^faf’ ^&fkàé1 spåren'TWkbribs^ 11 Â^an Jfeidsyoîdslitera^^ år feV uVÿîhiâ liàhdlingar^^brèfveilw^^ samt historiska sltlldriii^aP kasW9ijWl&fQer ’Äera d'e^r 'af Itrliunäfaffe^^ väl före som iBfteiPdèï ålgbråhdb’ ^ei^l8^1’4. ’sammånliang bïif- 1 'ä^dk* till^ / ^ginomb ftskilliga ^riieien V Ÿngvàr ^lèïseri, leå- ’säiåäe1 df KkistÿcWri1'^ brèfVexïingâr,b^ s'Àîùnàa^hunn^^^ ' d’éh flati?Sv^riges^ nyas0j WstqriaJ 8oà! stannaV " ^Ifven tÿâka^ norrmâhnln,!hïïk'a 'We^ som’ engelsmännen,'' Ka nïgot èi^ô^ ûtgiftân^^ ”sjèïilHbgrkfier^^ ’ sig tämligén nära, ii/iill dè£ huvdrdndé 'êgbn^icket. ‘ »^rinàm^ ’lèOT)-—ÎSÏè hr11844. S&¥€^ådeih^^ German'Vogts'»lirindringer» ÏŸ&ï-y- ';i?84ö,;hP 1871, ôch ÖUtsfåifl^ Bà&ï' ÔWisVtan^à^^ sombliia- ^^^ill’JÏ^W!â/: ï^ -'ioZ Hi-î '-uriîud m;bi - b;“ iimb i «Bllumdud inoiwi bom Éfter denna snabba : öfy^ ska^hlstpijie^krifmn^ns om^de^.j^i^ Ä^v.Wl^ufife X^'^e^fläWa och NORSK HISTORIJESKRIFNING. 419 färligen hurudant Norges tillstånd var, under den långa och för Sverige så händelserika tid, som faller mellan 1521 eller åren 1536 å den ena, 1814 å den andra sidan, men stort längre än till ett ungefär går åtminstone ej den kun- skap vi i våra skolor förvärfva. Men vi ha redan nämt att i de norska histo- riska tidskrifterna finnes ett ej obetydligt material i form af aktstycken och detaljundersökningar äfven för denna tid, ehuru kringspridda och utan samman- hang och, om vi ej misstaga oss för mycket, till största delen begränsade inom det sextonde och sjuttonde århundradet; likaså ha vi redan omnämt de Norska Riksregistranternas utgifvande. Af sammanhängande framställningar känna vi deremot endast en — den skildring, som n. v. professor J. E. Sars gaf af tiden i fråga uti Nordisk Universitets-Tidskrift årgången 1858, häftet 3, årgången 1861, häftet 3, samt årgångarne 1863 och 1864, der en sammanträngd skildring af Norges inre lif under åren 1537—*1814 meddelas och alla ljuspunkter med omsorg framhållas, liksöm de undangömda trådar, hvilka sammanbinda nutidens lif med forntidens och uppvaknandet 1814 med den vid medeltidens slut afbrutna utvecklingen. En skildring af landets historia uti sammanhang, som sålunda äfven skulle leda genom denna, långa mellantid, är det, som den senast nämde historikern, J. E. Sars1, nu ämnar att gifva, dels i form af en öfversigt öfver den inre utveck- lingen, dels med en berättande skildring af dt historiska händelserna i sina en- skildheter, sålunda i två från hvarandra alldéles skilda arbeten. I det förra åter är dét just författarens afsigt att skildra orsakerna »til den Stigen og Dalen, som er iagttaget i Folkets historiske liv», af det märkliga fenomen, som vi redan i början påpekade, att en så lysande och rik historisk utveckling kunde, efterföljas af en sådan fullständig vanmakt och att återigen samma folk sken- bart med en sådan lätthet kunde ånyo uppträda i alla en sjelfständig nations funktioner. Det är det förstnämda af dessa arbeten, som först sett dagen, och i hvars tvenne delar författaren nu har fört skildringen fram till den Harald-Sverreska ättens utslocknande på manssidan år 1319 eller den tid, då det första unionsförsöket gjordes. Det är ej endast en öfversigt öfver de poli- tiska’ ideernas utveckling i Norge, utan af folkets andliga lif i sin helhet, ett slagS »histoire de la civilisation» i Norge, och i sig sjelft sålunda af stort in- tresse. Endast i förbigående beröras de historiska tilldragelserna och skildrin- gen är ofta endast skizzerande. Dock upptågas alla de teorier, soïù angå’ Nor- ges äldre historia, för alla dessa omtvistade frågor hat författaren’ett ord och en lösning och det är ganska intressant att iakttaga den /orm, i^ hyilken den norska historiska skolans åsigter nu framträda hos en.historiker af en senare generation. I en not meddela vi förteckningen på käpitel i de båda utkomna delarna för att redan derigenom åskådliggöra gångelr titi^ författarens framställ- ning, så mycket mer sonî läsaren fåfängt ser1 sig dm0 mer någon innehållsför- 1 För närvarande e. o. professor vid Kristiania 'ntaivertitétj hak' äfven deltagit i utgif- vandet : af Norske Rigsregiétranter. : j ; ; iHLü i! »r 420 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. teckning vare sig i den första eller i den andra delen af denna »Udsigt», och vilja i det följande påpeka det vigtigaste utaf innehållet1. Redan en blick på den här nedan meddelade innehållsöfversigten visar både att författaren fästat sig vid de vigtigaste sidorna utaf utvecklingen och derjemte en synnerlig klarhet och enkelhet uti sjelfva uppställningen. Efter att till utgångspunkt hafva tagit den för de ariska stammarne gemensamma od- lingen, sådan vi känna den genom språkforskningens resultat, öfvergår förf, till den germaniska grenen af den ariska stammen, derifrån till den nordgermaniska och slutligen till den norska, allt under ständiga jomförelser med förhållandena hos andra närstående afdelningar af samma stam. Sedan förf, sålunda kommit öfver till sitt egentliga ämne, fullföljes nu framställningen af detsamma, men under sidoblickar till och jemförelser med de båda andra nordiska folkens hi- storia, och i densamma inflätas äfven vid de vigtigaste tidpunkterna skildringen af samfundsut^ecklingen på det norska nybyggarlandet Island. Författaren öf- vergår sålunda från det allmänna till det enskilda, från de obestämda, för många gemensamma yttringarna af folkets lif till utvecklingen i allt mera bestämda och individuela former, och det är med en odelad uppmärksam- het, man följer honom härunder, så mycket mer, som man snart finner att hela framställningen är genomträngd af ett för författaren egendomligt och ganska skarpt utprägladt historiskt uppfattningssätt. Att hans arbete härige- nom i viss mening kommer i en bestämd motsats till Munchs historia, är sjelfklart. Här är det just resultaten som framläggas och om de än icke vitna om »blinda» meningar hos förf., bära de dock prägeln af en viss skola och det är icke utan, att man här och der torde kunna framställa tvifvelsmål mot resulta- tens riktighet. Det är bekant, att en af de vigtigaste frukterna af den nyare språkforsk- ningen är läran om de flesta europeiska språkens och den ariska eller indoeuro- peiska stammens ursprungliga enhet. Den ariska urstammen befann sig, innan upplösningen i flera folkslag skedde, knappast ännu på öfvergången från no- madlifvet, men den hade redan tämt flera husdjur, den kände åtskilliga slöjder och hade äfven gifvit uttryck åt djupa, religiösa föreställningar. Men de folk- 1 Första delen: Inledning. — Fælledsarisk og fælledagermanisk Cultur. — Den saa- kaldte ældre og yngre jernalder i de skandinaviske Lande. — Vikingperioden. — De nord- germaniske nationaliteter: Nordmænd, Svear, Ganter og Daner. — Aristokrati og kongedömme hos de skandinaviske folk og navnlig hos Nordmaendene. — Harald Haarfagers Samling af de Norske Fylken. — Islands bebyggelse og ældste forfatning. — Fylkesaristocratiets Reaction mod Kongedömmet och Statsenheden. — Olav Tryggveson. Christendommens Indförelse. — Olav den Heilige. Christendommens och Enhedsstatens endelige sejr. — Andra delen: Kongedömme og Lendermandsaristokrati 1030 till 1130. — Kirken og Christendommen 1030—1130. — Borgerkrigene indtil Sverres Optræden. — Kong Sverre. Birkebejner og .Bagler. — Gjennem- förelsen af Sverres system. Den nyere Landslov. — Den isländske Stats oplösning och under- gång. Den norröne Litteratur paa Island. — Den norröne Litteratur i Norge. Litteraturens og Sprogets forfald. — Udviklingen af en Rigsadel eller Tjenstadel i Danmark och Sverige. Spor af tilsvarende Dannelser i Norge. NORSK HISTORIESKRIFNING. 421 slag, som efter hand skilde sig frän densamma, gingo mycket olika öden till mötes. Under det att greker och romare uppnådde en särdeles hög blomstring och blefvo frejdade kulturfolk på en jemförelsevis kort tid, vandrade germa- nerna ännu omkring i det mellersta Europa och befunno sig alltjemt på en odlingsgrad, som ej mycket skilde sig från den ursprungliga. Vid tiden kort före Kristi födelse kände germanerna ännu endast obetydligt till åkerbruk och förde fortfarande ett halft nomadiskt lefnadssätt. Några så utmärkande egen- heter egde de på långt när icke, som senare århundradens beundran velat i allt för rikt mått tillskrifva dem. Icke ens den individuela frihetsprincipen kan man anse dem ha fört med sig till verlden. Individens frihet är ett långt senare förvärf af en redan mognad odling. Mycket af hvad Tacitus berättar om dem är icke något karakteristiskt för germanerna ensamt, utan återfinnes äfven hos andra folkslag i deras barndom. Dock fans åtminstone fröet eller anlaget till en egendomlig utveckling. Inom den ariska stammen utgår sam- hället från den af religiösa band sammanhållna familjen, öfver hvilken hus- fadern utöfvar en sträng, nästan despotisk myndighet, hvarunder hustru och barn nästan äro rättlösa. Hos romarna inskränkes och förminskas denna familje- organisation mer och mer genom statens ingripande, hvars envälde träder i stället för och ersätter husfaderns makt. Hos kelterna utvecklade sig återigen slägt- eller klanväsendet öfver både familjens och statens områden. Hos germanerna slutligen framträder visserligen slägtförfattningen, men redan försvagad, ty när ynglingen kan bära vapen, förklaras han för »fullfri» och blir medlem af folket; å andra sidan utöfvar statsmakten ännu icke något tryckande inflytande. Denna jemförelsevis betydande frihet hade, anser förf., sin grund uti det krigiska ele- mentets framträdande hos germanerna i motsats till det religiösa, som åt andra folks utveckling gaf en outplånlig prägel af helt annat slag. Samma krigiska sinne framträdde särskildt i det berömda, hos germanerna utvecklade följesväsen- det, liksom i sjelfva deras gudalära, i hvilken gudaskaran mer och mer fick en krigisk karakter — karakteren af ett krigarfölje. Häri skulle sålunda det för det germaniska väsendet egendomliga ligga. När nu germanerna trädde i beröring med den romerska verlden, inverkade denna beröring i början välgörande och befruktande på deras utveckling, så länge de nämligen höllo sig utanför det romerska rikets gränser och endast långsamt samt i små mått mottogo intrycken derifrån. Men när den stora folkvandringen begynte och flera germaniska stammar trängde in på det romerska rikets mark, inträdde en alltför tvär brytning. Stälda inför en öfverlägsen civilisation, som de ej på en gång kunde tillegna sig, rönte flera germaniska folk ett öde, som är jem- förligt med naturfolkens i andra verldsdelar vid beröringen med europeer; de gingo under. Andra hade en lyckligare lott, men fingo i alla händelser sin utveckling på ett genomgripande sätt förändrad. Sådant var fallet med fran- kerna, och samma inverkan undcrgingo, om än i mindre mån, äfven de germa- niska folken i sjelfva Tyskland, hvilka så småningom drogos in under det frankiska rikets omkrets. Det var en kris, som inträdde i deras historiska lif 422 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. och sota åt detsamma gaf en annan, i många afseendén förändrad form. Der- under förqväfdes mycket af det, som för germanerhå var egendomligt i myter och traditioner liksöm i Seder och lefnadssätt. Det var blott en stam bland dem, som bosatte sig inom det forna romarriket, som bévarade en större sjelf- ständighét Och ett egendomligt nationelt lif, nätaligeh anglösaxerna, hvilka på sin afskilda ö ostördare kunde fullfölja en nationel utveckling och verkligen bragte densamma till en ovanligt hög ståndpunkt. Men ännu mera gäller detta öm de gertaaniska folken i Norden, hvilka bättre än de flesta bevarade sam- manhanget med det förflutna. I den historiska uppfattningen af de skandinaviska folkéns forntid har fornforskningen gjort épok. Man talar på grund af fynden om två eller till och med tre jernåldrar, hvilka måste ha tillhört germaniska folk. Mellan den äldre och den mellersta är dock öfvergången så omärklig, att de med skäl kunna slås hop till en. Derémot är skilnaden större mellan den : äldre och den yngre, ja, så stor, att den gifvit anledning och stöd åt läran om olika invandringar.. Denna teori, som först på historiska grunder framstäldes af Keyser och Munch, har upptagits och vidare utvecklats både af svenska och norska arkeologer. Några bindande skäl synas dock icke föreligga för detta antagande. Olikheten i fyndens former beror helt enkelt derpå, att under den äldre tiden nordborne ännu stodo under inflytande af främmande, d. ä. romer- ska mönster, under den yngre deremot frigjort sig derifrån och försökt sig på med en sj elfständig utveckling. Lika litet är olikheten mellan de båda run- raderna något afgörande. Sj elf va den råhet, som visar sig i formerna under den yngre jernåldern, behöfver ej tyda på något tillbakaslag i kultur, tvärtom röjer det ögonskenliga försöket till sjelfständig alstring ett framsteg i utveck- lingen, äfven om det vid första ögonkastet på den föregående tidens rikare, men importerade eller efterbildade former skulle se olika ut. I sjelfva verket lägger man dessutom alltför stor vigt vid fornfynden och tilltror dem en be- viskraft, som de i sig sjelfva icke ega. Eller huru skulle dessa handverks- mässigt förfärdigade vapen och redskap under frånvaron af alla andra intyg kunna annat än i de allra allmännaste dragen berättiga till slutsatser om fol- kets kulturstadiuta? Ännu mindre är man berättigad till att med några danska forskare tåla om den äldre jernåldern såsom en den fornnordiska odlingens guldålder, under hvilken icke blott en rikare materiel, utan äfven en högre andlig odling blomstrade och sjelfva den nordiska mytologien i eddadikterna: fick sitt uttryck: en lära, som äfven fått stöd i den högre ålder, som norr- mannen Keyser såg sig föranlåten att gifva åtminstone den berömdaste af edda- dikterna, Völuspå. Men då den äldre jérnålderns fyndfortaer äro gemensatama för en stor del af Europa, måste äfven odlihgén ha varit likartad, och man här ej anledning :att antaga att redan vid denna tid någon djupgående olikhet inträdt mellan de nord- och sydgefmaniska stammafne. Följaktligen säger förf, måste äfven tyskarne ha del i denna guldålder och likaså uti den nordiska mytologiska diktningen, ty har någon högre utveckling af kultur under denna äflägsna tid : NORSK HISTORIESKRIFNING. . 423 verkligen gjort sig gällande, borde .väl detta forst och fränast ha egt rum hos de folk, sona »bodde । närmast »mottaga inverkningar af deras bildning. Men lika litet ; som en; sådan , förklaring' torde vara antaglig för den nordiska, literaturhistorien och fornforskningen, dika: litet » vet också historien något .-derom,. för så vidt iden upptecknats hos de< folk, med hVilka sydger- manerna kommo i beröring, heller; finnas -några spår deraf i sydgermanernas egna äldsta, minnen.:—• Under den yngre jernåldern är det nu söm»fornforskning ■och historia .mötas. Den sammanfaller; ,med vikingatågens tid», den brytningstid, under hvilken de skandinaviska folken göra sitt inträde i historien. Långt ifrån, att vara en tid af sédlig förvildning.och förfall samt oblandad råhet vår denna tid endast étt : nödvändigt utvecklingsstadium för de nordiska folken. Det var, den för dem ‘liksom »för, alla,i germaner egendomliga krigarandah, Som härunder fick ; sitt fullai uttryck,5 och dessa vikingatåg voro» i sjelfva ’verket en umedelbar fortsättning af den, rörelse, som några århundraden förut »gripit de. sydgermaniska folken , och framkallat de stora folkvandringarna, yttringar af den »ungdomsfriska energi, som jäser öfvcr och t söker;:utrymme för »sin utbred- ning».Emedan de , sydgermaniska folken alltför mycket '-legat under» för den romerska.( odlingen, behöfdes »en ny Tilförselläf germanisk blöd»,» som nu af- nordgermanerna gafs. Denna tid blef derföre af. »största, betydelse, både fôr nordborne sjelfve och för Europa. Enär vikingåperioden » liksom; folkvandringen var den följdriktiga utvecklingen af den germaniska tacens anlag, men dessa anlag hos germanerne i södern redan tidigt i fått en annan riktning, måste’man i Norden se sig om efter blomman å den .germanisk-hedniska i utvecklingen.: 'Vi finna den- samma också uti eddadikterna, förhvil kasuppkoms t unde rd énn a vikingatågens tid också i sjelfva verkét alla, hit hörande «fakta tala.brEör Europa åter låg bety- -delsen deri, att genom nordgermanernäSi Största pölitihkå iskapelSe, det norman- diska jarldömet och dennderifrån.cUtgåugna anglonorniandiska ' staten, kom den * individuela frihetens grundats ( still ^ulb giltighet. 1 iEutopas stats- och samhälls- utvecklingD Oöhj under .det attifeodalismen duTysklnnd och Frankrike förde först till, anarki; och,bsedan till >änvälde,f leddö den i c Engländ till den parlamenta- riska. styrelsem. ( .Derigenom blef dén af samtiden knappt ’ bemärkta tilldragelsen, då ! Grånge Rolffick ett * grefskap vid < Seinemynningen, en » af i de mest1 epokgörande i Europas nyare ; historia. ; > Hade > Montesquieu en gång ; 'sökt parlamentarismens upphof i djupet af Germaniens skogar,' höra vi snarare söka den i det hos de skandinaviska, folken,', enkannerligen horrmännen, vutteoklade krigs- Och följes- väsendet, i vikingatågen, dess blömstringstid, och dermed sammanhängande till- ’ dragelser. fui-.;?»-»-/ I K-ri; r1/- •'.h.hx . h« Liksom man antager:.ett: gemensamt ariskt, >étt! gemensamt germaniskt stadium, . så måste? man äfven antaga ëtt-gemensamt nordiskt, då odlingen och språket i dé. nordiska landen företedde endast » oväsentliga skiljaktigheter. Un- der inverkan af landets beskaffenhet, samt lefnadssättets och odlingens deraf betingade former skilde sig så småningom starnmarne åt och förvandlades efter, hand till,jegna ;nationer, utan att man för dessa nationela skiljaktigheters skull- 42:4 FRAMTIDEN. NY FÖLJD.' FÖRSTA: ARG.' SJUNDE OCH ÄTTONDE HÄFT. beJxôfvær; antaga! någon3 upprepad dnvandring. t LM ßtdrsta inotsats&tü^ inom’ nä- inred) /bestodoinriaturHgtyis: mellan-1 Dianma^ks slätter? midi 'lémçlhm; befann sig uSverige/medti dela uti bâda i dei aûdÿa laifdens natur. Pårsamma. sätt» bestämdéi äfven läget riktningen fbtf vikingätägöü^fötf'm öaterntf. föt! Jdänskarne. Stösydvesty! för; nôrrïnâpnen^'ât fester oöli nöfdtest. ' . G Olikheten mellan ‘.utvécklingenudfJ)anmäTkr^ à ew^åtdati^ och ? Norgé å den andra: bestod nu att!bÖr>LmeduväsenHigetf idéri^^^ stear ochi göter ’ redad frän . det? ^ettéi t århundradet nomtalas JB^om - såniJadé ^fölk^ och riken,' undeiS detöatt ii Norge'samtidigt endast nämnas btm« odh ländskapsiinbiü och häiL i sålhnda .sôndringedmènjhlângréHtid'B^^ ^Tà^sàmmâ hadè* kQndügamaktèn ( vida tidigare? ‘firamtrådt i de båda fbrstnäinda; Isinden öeh dëï^ med; äfven; enhetestatén',ullångt föremErikJEmundson- i! Sverigêvbch ^G-drîn deir gamle. iPanlnark, h vilka länge i. ansetts -soin'' denna1 enhets ’ grùtidlâggarëi -Nå-^ gdn ôlÿeka 'för* Norge! var! deremot icke den derstädesi längre varande ^pïitÆfiti^ ge.n ;uti småstammar; tvärt! bin fins ingen adlednin^ att antaga att hötrniäntfeiF vid j historiens î bönans stått’ < efter de? : båda' andra folken i odling, och'under* vikingatiden utveckjfecfe sig just vid; Norges inskurna klister det för denna tiden karakteristiska- lifvet ' ; rikasto ! Men ' äfvéh andra ■ skilj åktigheter funnos mellan’ folkenk;;:! - Norge : hade namligen dét aristokratiska elementet, söm ' äf ålder funnitsL hnsi flere : gem^ sig vidl niåkt'bättré - äh i Sverige1 Ocfan Danmärk t—, rman han i hittills riuallmä^ lärtyiatt det ftöMölWsig på/Täkt motsatt Vis< i Norges hade' mâmligenv ii sitfä t herséätter?) i ' sjelfskrifne^föréStån^ darne för offren: och ledar&e åfi tingen^i(em.’sådan ?bördsadel; andra sidan Vorn äfyen . särskilda förmåner iknutna vidpjbesittuihgen rutaf 5< fållfri ' jörd eller odal- jord jophi dennas ståndSskilnaåifick iäfvdnvhttryök ii deh?olikå rätt, Som var be- stämdKfÖr. de olika .Samhällsklasserna',!mied detsamma étt åfbrytande af denna kulturutveckling. Till all : lycka varJ det nu som Island upptäcktes och erbjöd en fristad åt de lands- flyktige noröke: stormännen. Harald : Hårfagers verk, fortsattes, efter åtskilliga tillbakaslag och strider med fylkesaristokratien, och fördes till seger genom,de frejdade konungarne Olof Tryggvesson och -Olof Haraldsson, hvilka i kristendomen funno en välkommen bundsförvandt, med hvars hjelp de ytterligare försvagade hersarnes med offer- föreståndarskapet nära förbundna makt. Den sistnämde konungens död blef en 426 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. afgörande vändpunkt ii Norges historia genom det sammanhang, hvari den kom att stå till .ifrågan/ öm landets sjelfständighet eller dess beroende af Danmark och snartf Var den Haraldska ättens välde och den » norska enhetsstatens bestånd förnfraifttiden afgjordt. . i s s Viv ha i det föregående återgifvit hufvudpunkterna i författarens frani- ställning, en och annan gång med hans, egna ord, iså långt han fört > densamma uti den första delen. Det är, såsom vi redan ha antydt, en mycket enkel och systematisk, liksom på flera ställen sinnrik utveckling. . I ett ; och annat här förf, modifierat den norska skolans < åsigter, så t; ex. i fråga om invandringen, om skaldediktningens ålder , o. s. i mycket står han dock qvar på dess ståndpunkt, både i det, hvars riktighet är allmänt. erkänd, och i det, som ännu är tvifvel underkastadt. Också torde väl några svaga punkter kunna upptäckas i hans vackra och intressanta skildring. Frågan!*om förhållandet mellan de båda jernåldrarne och invandringen torde svårligen- ännu kunna lösas och tillhör för öfrigt mera arkeologiens än historiens områdé; Vidare Villig synas oss., som förf, i sin framställning af det äldre germaniska utvecklings*, stadiet alltför mycket hade framhållit det. krigiska elementet, följesväsendet, och för litet den verkliga statsorganisation, som röjer sig i de äldre germaniska samhällena;*han ger för stor plats åt det obestämda och.sväfvande, för liten deremot åt den fasthet i formerna,! som verkligen fans. Till hans heder måste yi dock erkänna, att han håller sig fri från de öfverdrifter, hvartill en och annan nyare fransk historiker, t. ex. de Coulanges, i detta afseende gör sig skyldig. • Hvad vidare den lysande Inverkan vidkommer, som vikingatågen haft på Europas öden genom det normandiska hertigdömets stiftande och grundläg- gandet af , den- engelska parlamentarismen motstycket^ såsom vi erinra oss, till den nationela blomstringen på Norges vestkust under samma tid -t- så är frågan om det noçdiska inflytandets vidd uti Normandie än i dag minst sagdt mycket omtvistad och man? hän, tyvärr, för dess lösning ytterst få fasta stödje- punkter. Besinnar man. vidare, att i England en gräns för länens utdelande åt undervasaller satte# . först genom en förordning af Edvard I från -år 1290,’ att de vasaller, som Uppreste sig mot Stefan.af Blois, i intet afseende voro sina ståndsbrödet på fastlandet olika, att det var den despotiska hårdheten hos några af ; de normandiska konungarne öoh lifskräften hos. de anglosaxiska kommunalinstitutionerna, som L satte en gräns -för feodalismens utveckling, så' förminskas ; för betraktaren det nordiska eller norska inflytandet på Englands, författning till - mycket små dimensioner. Med erkännande . af olikheterna; uti Norgés första i bebyggande och den derstädes längre bestående söndringen mellan fylkena äro vi vidare ur stånd att inse någon väsentlig olikhet mellan det sätt,: hvarpå de-svenska landskapen sammanslöto sig till ett rike, och i förloppét uti Norge,. > och tillägga i förbigående, att en. Tgötisk : ståt ; eller ett götiskt rikeb är. främmande/ för < vår historia, som i det .södra Sverige éndäst känner till öst* och vestgötär, virdar m. fl., d. v. s. ett antal stammar,, alldeles såsom i Norge». Likaså erkänna' vi, att konungadömet i Upsala hade en viss egendomligt religiösa NORSK HIS^ORIESKRIFNING. 427 karakter,: som måhända den motsvarande institutionen i- Norge saknade, men denna egenhet försvann naturligtvis med den första kristna konung, som upp- trädde; för öfrigt, om vi undantaga bestämmelserna om ärftligheten, kunna vi ej finna någon annan olikhet mellan utvecklingen i Sverige och Norge, sådan förf, skildrar den senare, än den hast, hvarmed konungarne i Norge gingo till väga, och den lycka de hade att finna historieskrifvare, som upptecknade deras bedrifter. Enkonungadömet blef i Sverige en lika stor brytning med stam- traditionerna, som någonsin i Norge och vi återfinna i båda landen sainma före- teelser, som vi känna från det sydligare Europas statsskick, med den skiljak- tighet, att i de båda nordiska rikena landskapsförfattningen gjorde sig gällande under en vida längre tid än i de sydeuropeiska staterna, som underkastades våldsammare förändringar, och. talär förf, om en »alliance» mellan konungen och folkets klasser, såsom något utmärkande för Norges samhällsskick, lärer väl icke motsvarighet dertill saknas äfven i Sverige. Den första delen af prof. Sars’ »Udsigt» innehåller flera frågor utaf all- männare intresse och har åtskilligt nytt äfven i uppfattningssätt att bjuda. Det senare saknas ej heller i den nyss utkomna andra delen, men innehållet måste här blifva mer uteslutande norskt, ehuru förf, visst icke utesluter mera allmänna synpunkter. I denna del skildras utvecklingen efter Olof den heliges tid under det första århundradets lugn, de hundraåriga inbördeskrigen och den Svorreska ättens regeringstid. Hufvuduppgiften blir här att förklara det inre sammanhanget i dessa ofta skenbart motsägelsefulla, plötsliga och rent tillfälliga händelser. Allt vänder sig nu i sjelfva verket, såsom man ock af det före- gående kunde vänta, kring motsatsen mellan konungamakt och aristokrati, och förf.. vill komma de »tendens- och opinionsströmmar» på spåren, som under dessa strider länge verkade i tysthet och på djupet, innan de trädde uppen- bart fram på ytan för att mäta sin styrka med hvarandra. I några få punkter måste vi sammanfatta hans framställning. Lendermannaaristokratien, som hade sina lifsrötter i sin ställning såsom folkets ledare i fylkena, var redan nu en aristokrati »en decadence» — en åsigt, hvari förf, åter afviker från de äldre norska historieskrifvarne. Lendermännen hade blifvit tvungna att träda i ko- nungåtjenst, och i samma mån som fylkena förlorade sin betydelse vid sidan af rikets enhet, förlorade desse sjelfva fästet för sitt inflytande. En del äf dc forna stormannaslägterna rycktes nämligen ut öfver fylkets trånga verksam- hetskrets och kom att såsoin ett slags riksadel omgifva konungen, en annan del, den mindre mäktiga, sjönk åter ned till de simpla böndernas klass. I denna sin nya ställning sträfvade nu lendermannaadeln att inom riket blifva den herskande klassen. ' Samma utveckling gör sig-gällande i Norge, som i Sverige och i andra europeiska länder, men skilnaden, yrkar förf., ligger i den olika arten hös den adel, som kämpade med konungamakten. I det öfriga Europa var den af nyare datum, hade uppvuxit omkring tronen och gått ge- nom vasalliteténs skola. I Norge var det den urgamla fylkesaristokratien, som uppträdde i en något förändrad skepnad, men som i alla fall hufvudsakligen 428 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRÇ. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. berodde» af sin ställning säsom fylkeshöfdingar och; jorddrottar. Genom den brädstörtade öfvergången till kristendomen hade vidare hos dem — de lysande representanterna för. den hedniska odlingen sjelfve den inre, moraliska kär- nan, så att» säga, » blifvit urhålkad, den gamla tron hade våldsamt blifvit under- tryckt, men den nya religionen hade : ännu icke hunnit att med sin sedelära fylla det tomrum, som var. lemnadti i :: Hela t sinnesriktningen ; bestämdes ännu af! det hedniska vikingalynnet och karaktererna voro i sedligt hänseende halt- och hållningslösa ; det behöfdes > endast en ringå stöt’för att i bringa-lidelsërna till utbrott. Den gafs genom trontvistigheterna och störmännén vände« nu sina vapen mot hvarandra under mer än ett århundrades, strider, hvilka förf, i lifliga drag skildrar. I stormannapartiernas kamp framträder omsider ett nytt moment^, en af de stridande pretendenterna fick sitt- stöd i en omgifning af • ganska tvetydig beskaffenhet, sammanrafsadt folk af låg börd och ej de bästa föregåenden; hans parti fick med ett ord ett slags demokratisk anstryk- ning. Detta betecknar en ödesdiger vändning, ty ett parti af en likartad sammansättning förde efter någon tid Sverre på tronen och beseglade derigenOm lendermannaaristokratiens undergång. Men i och med Sverre segrade äfven eïi ny tid öfver den gamla och ideer gjordes gällande, som äfven i det öfriga Europa nu började uppväcka rörelse, ehuru Norge var långt ifrån moget för deras mottagande. I Norge hade dock aristokratien vid denna tid för dess yttre nederlag redan lefvat öfver sig- sjelf Det är, om vi oj misstaga oss; författaréns mening, att den norska och,- vi kunna’ tillägga, den isländska stor- mannaklassen, som hade representerat dén rikaste! och följdriktigaste utvecklin- gen af den germaniska stammens ursprungliga anlag,. för sitt , bestånd var allt- för mycket fästad vid den gamla gudaläran och det gamla samhällsskicket, för- utsättningarna för dess äldsta odling, för att icke under den-nya tid, som in- bröt, dess öde skulle vara afgjordt och dess undergång inträffa förr eller senare. Ty kan med någon ^ändring göras till denna ? skolas valspråk. Ju äldre .tider det är fråga om^ .desto farligare blir emellertid metoden och det är fara värdt, att den historiska troheten stundom får sitta emellan.. Att det arbete, som här senast varit fråga om, ej alldeles gått fritt från sådana fel, lärer väl ej kunna. förnekas, på ; samma gång som vi torde tillräckligt ha erkänt dess förtjenåter. I alla hänseenden är. emellertid , detta den norska historieskrifningens senaste alster värdt en aktningsfull uppmärk- samhet. ! ' Emil Hildebrand. Sinneverld och Andeverld (Ett kapitel ur.den snart utkommande skriften Verkligheten,. En lifsåsigt.) Sinneverlden? Hvad är sinneverlden ? Vi känna materialistens svar på denna fråga. Han. säger oss, att sinneverlden är det samma som materien och ma- terien är det enda verkliga. Sinnena sjelfvå äro, enligt honom, materiela de- lar. I yexelverkan mellan dem . oçh de yttre föremålen ligger kunskapens rot och upphof. Ingenting kan för den skull vara sant och verkligt, som saknar stöd i den sinliga erfarenheten. ? ‘ Nu’förhåller det sig emellertid, så, att de s. k. atomerna, materiens odel- bara i/drelement, icke af någon kunna-t sinligt uppfattas, lika litet som »kraf- ten», lika litet som all tid (evigheten?) och allt rum (oändligheten?), lika litet som orsak och verkan, nödvändighetens lag, vetenskaper t i allmänhet, matema- tiska sanningar o. s. v. Ingen har med sina sinnen erfarit något dylikt. Allt, som med matematisk visshet uträknas hafva varit, nu vara och fraipdeles skola, ske, följer icke ur erfarenhetssatser, utan ur förnuftsslut, hemtade ur en sjelf- ständig och i personen liggande verklighet. Räknekonsten, ■ så väl i som språket, vägrar materialisten sin tjenst. Han, kan icke, på grund af erfarenheten, ut- räkna; att 2' gånger 2 är 4. Han är sålunda ur stånd. .ått bey^a äktheten af sin^ sinliga förnimmelser. Hän kan icke ,ur sin kunskapsteori (erfarenheten) hémtä någon säkerhet för att de intryck, som föremålen göra på honom, öfver- ensstlmma med tingen sjelfva. .. , 1 , f Barnen hafva. det gemensamt med materialisterna,, att^ de tro på den yttre- vérldén. :Men icke nog med dem. De flesta menhiskor .anse, sig v^rà öfver- tygade ^om naturens sjelfständiga tillvaro. Förklarligt ; nog.All ting utveck- las ’ frïnj ett lägre till ett högre, äfven då motsatsen ^nes, ega yum. .Så ock înôm ^megniskans yerld. Medvetandets grader der inom .$tiga till; högre och liögre klarhet i mån af personlighetskänslans utbildning Jf>ph äpnu, har d^ stora, flertalet af menniskor icke lemnat tankens, barnkammare. - Först vid en viss ålcLerkan baraet skilja sig sjelf ifrån andra det upphört att hänana sig med det namn, hvårmed det hittills hört til^ uppträda i första.^person, brukar detta förhållåpde^utm^ka} jaget slitit sig lös från de öfriga tingen. Då är menniskpbarnet en. »jag sjelf och ingen annan». ,M.ep det andra steget, som fullständigt frigör och, höjer per- sonehr ur tingens förtrollning, har hittills uttagits . bïçtt ,,^? e.tt fåtal menniskor, Éom efter ett mödosämt tankearbete slutligen lyckats/ßkilja. skenet från verk- ligheten. Mängden har j’fdè^. fall stannat,barnets stånd- Grifves det då i sanning ingen sinneverld? , r Icke, i defta çr^ rvanliga, mening. tränga djupare in i 432 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. Utgående frän en bevisad sats, en redan erkänd s. k. yttre verklighet, €n från andra lånad förutsättning, en allmänt gillad och antagen trosartikel, måste den forskandes synvidd alltid komma att inskränkas till en viss krets, utanför hvilken han icke anser sig kunna kasta en spejande blick af fruktan för att det skulle vara det samma som att icke hålla sig till sak. Hårdnac- kadt fasthålles den förut fattade meningen. Man kastar sig in i enskildheter- nas sammanblandade och villande massa, sjunker och sjunker i dess bottenlösa djup, samt inbillår sig derunder, att detta gradvisa sjunk an deär detsamma som on klar och enkél jitrödnini^^ ' : 7 'H- S Detta förhållande kan lätt åskådliggöras genom något aktgifvande på de s. k. praktiska menniskornas ensidighet och trånga synpunkter i allmänhet,., då de méd Jsïn måttstock-jord. Med större och mindre undan- tag kan man våga påstå, att sysselsättningarna i samhället i hög grad inverka på dess medlemmars uppfattning, aflifv et, för attickenäm nain flytande t af luftstreck^ .nationalist, güdötVo,. sedèi*n och odlingens grader i allmänhet samt deh , enskildes jpärégna föthållåWdé^. J Så kanJ det väl som regel antagas, att söldåtén tåiiker merà pàj'krig Ôoh'hVàd'därtill hörer ,än ändra samhällsmedlem- mar)' ått handtVerkaren tänker i,'enlighet ined sitt ytkes nåtur och dömer vérl- den derefter ; ätt‘ fursten lika litet förstår' den trålande arbetarens ställning som denne furstens; att presten tänker och k$hhër Ä sina lärdt icke kan förneka sitt' kalls hattir^låt^ Jr‘ftfr'^inannen lifvéts 'värdemätare o. s. V. Ja, det må;4frå!gäö^ fcsänn^ önskår komma till något himmelrike, så vida ieke:jihtdget;;MriJ SKe ;sJsom^ segertåg. efter en vunnen slagtning med kanondunder, SVäjahde fanor bcli klin- gande spel; om konstnärerna längta efter himmelens salai*, så vida äeSse/; icke tippbäras af härliga pelare, smyckas af rena bilder och sköna färgerf om luråten känner sig drägeh till dem, i fall de icke återljudä af lofsånger till häns ära; öni himmeléns hyddor utöfva på den trötte slitaren någon lockelse, dérest dé mke inbjuda tiH fdrfriskniiigar och hvila; om den svenska statens andlige tjensté- män skolä’ kunna känna någon trefnad ofvan skyarne för den händelse alla skå- ror äf englar och saligä menniskosjälar icke skulle tillhöra, den lutherska kyr- kän;1 ô’m ’slutligen himmelén kan hafvä något värde för köpmannen, så vida han icke utgöres af ett ofantligt börspalats. ' ! : - ; Så är det. Den trånga syhpuhktén krÿinpér allt mer öch mer^till sam- man.' Oöh slutligenhar den. för 'enskildEétér ktåra, blicken' sétt Sig solblihd derpå och sammanfallit till ett "msd föremålet. Frigörelsen uf dennä sjelf- $ëdrâgerietk .fångenskäp är jagétä éget .térk; och sjelfmedvetande i högfe iné- nihg; !dW Vill, enligt vårt förmÄ i ën så stor klarhetsgfad, .som det hiitW Väfit mehniskoförntiftét mbjligt ätt np^ ? 'Nh‘skall emelleftid rå^ del . hä åitt hem i hjernåh) äntingén iïom en - fri hyresgäst eller öck såsöm 'en vid hénöé bundén fånge. Deh fårfa Ögten' Jr deii bland folk i ‘allmänhet Vanliga. Från många syripànktëf lätt fhfkl^rligt. .Åsigten om tankëii såsom hjernans. tillhörighet:och väckraSté fftikt ‘är defemot materialisternas. Båda dessa fåfestänhiÉgnr säknä stöd i fårntifiet. “M^n' dét hjelper icke, man håller fåst Vid sin tfoksats. Öch på grimdValeif Jäf trossats ' uppföres med mÿckçn iiaöda öch ; skiéklighets toits och: väldiga Man gifver sig icke ^itt och lügn hog till dënha frå^ä:' äf jäg måhän!äåninsnärjd i sinnenas trassliga1’ gara Nej, det är Säkert, man Står på den handgripliga verklighetens mark. De,t är nog. Filosoferna må roa sig med .luftfärder.,• : ‘ KHlkét vetenskapligt 'rön tankeh något sjélfstähdigt för sig ■och kroppen någonting annat? Materialisterna hafva fullkomligt rätt déVüli, SINNEVERLD OCH ANDEVERLD. 43^ att slikt rön aldrig är gjordt. Dualismen tränger alltid till hjélp af tron. Denna hjelp förutan kan verklighetetens tudelning icke upprätthållas i den all- männa meningen. De erkända vetenskaperna betjena sig af sinnena, ofta pä konstgjordt sätt förstärkta, vid forskningen i tingens natur; men ingen har sett eller hört själen, skild frän kroppen, ej heller genom lukten, smaken eller kän- seln kunnat erfara hennes sjelfständiga tillvaro. Materialisterna ha också, som sagdt, ganska riktigt insett det ohållbara i åsigten om menniskans dubbelnatur. Men i stället för att alldeles öfvérgifva den gemensamma utgångspunkten, den «inliga förnimmelsen, ha de mera följdriktigt utdragit de derur följande slut- satserna. Sålunda fasthölls blott den ena delen, ytterverlden, medan den an- •dra, verlden inom oss, ur den' förra härleddes. Men på hvilka skäl är nu kroppen allt och själen ingenting eller på sin höjd en del deraf? Harman må-, hända några vetenskapliga bevis att förete? Nej, lika litet som då det gälde att försvara dubbelnaturen. Hjernan? Nå väl, låtom oss för tillfället antaga, att detta organ hade nå- ^on betydelse för lösningen af den föreliggande frågan. Låtom oss se till, om detta ting kan leda oss till en förklaring af verlden; derunder vi naturligtvis icke kunna förlora oss i bisaker och enskildheter, samt glömma, att hjernan, . så väl som alla andra ting, äro tankens föremål. Vi kunna naturligen icke eit ögonblick göra den villande förutsättningen, att tankeföremålet hjernan (som skulle vara tankens oréak!) är en verklighet, som föregår det forskande och sig .sjelf upptäckande jaget. Visserligen säger Moleschott, att »tanken är en rörelse i materien», och Huschke yttrar, att »liksom färgen förhåller sig till svängningarna i etern, så förhåller sig tanken till hjerntrådarnes elektriska svängningar»; men ingen ma- terialist nekar dock, att tanken är en utomordentligt fin och eterisk sak. Tan- ken kan i ett nu omfatta hela verldsalltet och vara medelpunkten och enheten af tusen skiftande motsägelser.’ Han lefver med samma kraft i det< förflutna oc^ tillkommande som i det närvarande; ofta sammanbinder han desse trenne tidsformer och åskådar dem såsom ett enda föremål. Elektriciteten och ljuset ärö, hvad man hittills vet, de snabbaste budbärarne i rymden. Men hvilka* sengångare äro de icke i jemförelse med tanken! Må .vara, att ljuset ilar mel- lan himlakropparne med en hastighet ,af 27,926 mil i sekunden. Icke desto mindre gifves det .stjernor i rymdens aflägsna fjerran, hvarifrån ljuset flugit millioner år, innan det hunpit fram till oss, men som af tanken kan uppnås på mindre-än en sekund. Från materialistisk ståndpunkt måste alltså tanken Vura något onyckét lättare än sjelfva. etern, hvaröfyer eller hvarjgenom han färdas. Nu skpla emellertid. läk^ne, i. det de gradvis förminskat hjernan, ha lyckats med sina knifvar bit fl|r qit skära ned tanken (d. v. s. . anden i trängre me- ning). Etern (= -allärnnet) är så andligt fin, att den i täthet icke kan jem- föras med en kubiklinie luft, fördelad i rymden mellan solen och Neptunus,. soip skiljas genom ett afstånd af 429,768,000 mil. Man kan måhända fatta •detta, då Babinet. efter sin uträkning meddelar, att kometämnet är -så tunt, att dess täthet i förhållande till luftens uttryckes genom ett bråk, hvars täl- jare är 1 och . nämnare, ett tal af 125 siffror, och likväl är kometen en för ögat skönjbar himlakropp! Skulle det nu måhända låta sig göra, att med en dissekeringsknif skära ned etern bit för bit? Galenskap! Alldeles; men lig- ger det icke då i sjelfya verket en minst lika vild inbillnings lek i påståendet, att kunna Pedskära tanken, som är finare och för sinnena otillgängligare än. sjelfvai etern?, Man kan icke säga, att etern är bunden vid himlakropparne;. men man försäkrar, att tanken är bunden vid hjernan! Framtiden, 4877. 28 434 FRAMTIHEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. Formens tillkomst och utbildning i verldsrymden härrör frän en punkt^ som genom tilldragningskraften förenat sig med andra punkter. Den första» orsaken till denna rörelse är okänd. Punktföreningen är emellertid i grunden ingenting annat än en eterform. Det eteriska ämnet sammandrager, omgifver och genomtränger dessa hemlighetsfulla punkter; , Den rhatematiska punkten varder till en materiel punkt. Vi kalla'denne Senare atomen, hvilket ord ut- trycker det ovägbaras öfvergäng till det vägbara.: Den nya , eterformen (ämnet) följer, samma lagar, som gifya upphof och utbildning ät den föregående^ Ato- merna gyttra sig , samman med hvarandra på olika sätt och bilda såmedelst molekyler eller utomordentligt små kroppar (klot), som ömsesidigt verka på hvarandra med inneboende tilldragnings- och frånstötningskrafter. Molekylerna, fortsätta utbildningen genom1 att, enligt samma lagar, ' sluta sig.till samman i väldiga töckenmassor eller nebulosor och nebulösa stjernor, hvilka i sin ordning utvecklas till solar. Utbildningen fortgår oafbrutet enligt samma lagar. De brinnande kloten slockna och varda hemvist, för lefvande varelser. Himlakrop- pen utvecklar si^ allt jemt till mer och mer invecklade organismer, eller med andra ord till allt klarare och klarare uttryck för medvetandet, hvilket just är den yttersta kraft* i etern, som de stjernkunnige öppet förklara sig icke känna. Etern? Denna högligen märkvärdiga form för verkligheten ligger visser- ligen utom naturveténskapernes arbetsfält. Från kemisteps ståndpunkt skall väl spörsmålet om etern aldrig varda löst. Men redan såväl fysikern som den stjernkunnige antaga dock till förklaring af åtskilliga företeelser, under detta namn, ett obestämdt något, som är ovägbart, motståndslöst, utan förmåga att- fylla rummet och hvaraf allt annat genomtränges ; sålunda saknande materiens egenskaper och varande förnimbart endast såsom första orsaker! till^.verkningar, som det förutan äro oförklarligä. ' Detta något, ehuru otillgängligt for sinnena, måste alltid förutsättas. Af naturens enkla eller s. k. grundämnen är vätet det lättaste ; men tydligen är det icke ett verkligt urämne, och följaktligen må-» ste det vara sammansatt. Nu fordrar dock tanken på alla forskningsfält, då han icke Strängt innesluter sig inoin en föriit bestämd krets, ett ovilkorligt urämne, hvärifrån alla sammansatta ämnen hafva sitt gemensamma ursprung. Detta urämné, som ingen iakttagit och som aldrig skall kunna fattas af våra, sinnen, är såltmda oumbärligt vid tingens förklaribg och nödvändigt för tan- ken. De oräkneliga himlakropparne i rymden äro droppar af detta ämne, och hvad vi kalla materia, från vätet till guldet, kan icke Vara något annat än. förtätningar deraf. Detta ämne är etern. Och för att icke béhöfva fördjupa oss i frågan om det enkla och det sammansatta, säga vi, att etern är allämnet» Intet gifves icke för den forskande tanken ftå någöt område. Från naturveten- skaplig ståndpunkt skall man derför icke jäfva oss, då vi kalla det allämnet, soin nödvändigt måste finnas i hvarje atom af rymden och som bildår det in- netsta materialet i verldarna, hvilka simma derij man skall icke motsäga oss, ehuru frågan ej kan lösas af naturvetenskaperna. Svaret på spörsmålet hvad etëtn eller allämnet i sjelfva verket är, kan nämligen endast framgå ur en- filosofisk undersökning om lifvets1 och verldens verkliga hätur, och det skall måhända lyckas oss att gifva en förnuftig antydning deföm, ' Här hafva vi emellertid nù att göra en tillämpning på hjernan. En åskådlig bildl Jordklotet är hufvudet, dess innandöme, hjernan och eterp, är tanhèh^'-Med en ofantlig knif skall mr tanken (— etern) skäras ned bit för bit. Början - sker vid nordpolen, så bortskäres grad efter grad och lifsverk- samhetéfi1^ 'det väldiga hufvudet aftager, i mån som skärningen fortskrider.. När knifven hunnit till storcirkeln, borde'tanken (== etern) vara fullkomligt . . SINNEVERLD OCH ANDEVERLD. 435 nedskuren. Tanken (= etern) hade sitt vilkor i hjernan, och i den män denna minskades, aftog- också själslifvet i sjunkande grader, tills det alldeles slocknade ut. : Man tycker så vid förblandning af orsak och verkan. Men låtom oss gå vidare. Etern vaj? det ursprungliga i himlakroppen. Han är eter, uppkommer deraf och deri, lefVer, utvecklas och .går under genom dess osynliga krafter; han är ett uttryck : för oräkneliga eterförbindelser och hans död blott en form- vexling. Är då-etern tillintetgjord dermed, att en planet är vorden förstörd? Eller är ens* det eterämne, som utgjorde kroppens innersta kärna, dermed .till- intetgjordt? Ingen vill påstå en sådan orimlighet.' Väl! Men om etern icke kan vara föremål för sönderstyckning, måste tanken, på förut anförda skäl, vara det ännu, mindre. Man må sönderskära hjernan huru mycket som helst, så skall dock tanken aldrig komma under knifvens egg. Helt naturligt; ty så väl hjernan som handen och knifven sjelf äro ingenting annat än tankens verk- tyg och uttrycksmedel. Tanken är liksom etern det allmänna; formerna (so- len på himmelen eller bjernan i menniskohufvudet) blott de särskilda uttrycks- sätten. En och annan skall hänvisa oss till det oemotsägliga sakförhållande, att själs verksamheten står uti ett innerligt förhållande till kroppen i allmänhet och hjernan i synnerhet. Då tankar och känslor äro mycket och lifligt verksamma, utgjuter sig mera blod i hjernan, än när själslifvet ligger nere i hvila eller vanligt lugn. »Denna blodets starkare strömning till hjernan» — säger d:r G. Scheve i sina Phrenologische Bilder — »förorsakar en rörelse i henne, och vi kunna svårligen tänka oss själens verksamhet annat än såsom en rörelse i hjer- nan. • Vi försätta derför hjernan i rörelse, i det vi vilja; tänka, eller erfara en känsla, alldeles som vi röra foten, då vi vilja gå. Vid skador på hufvud- skålen, hvarigenom hjernan är vorden blottad, har man gjort iakttagelser öfver hjernans rörelse. Då den sjuke sof, eller själen fann sig i ro, visade hjernan ingen, men då själen var i verksamhet såg man en viss egen rörelse af hjer- nan. När vi äro sysselsatte med ett mödosamt tänkande, känna vi, om nödig uppmärksamhet riktas deråt, att detta tänkande försiggår i öfre delen af pan- nan; vi känna oss dervid varma om kroppen, blodet strömmar till hufvudet, och vid fortsatt ansträngning af tänkandet, kan denna känsla stegras ända till hufvudvärk. Om vi under detta tillstånd kunde se .hjernan, skulle vi varda varse, att hon kroppsligt rörde sig. . . . Att, genom blodets starkare strömning till hjernan, hon äfven måste erhålla starkare näring, förstås af sig sjelft. En efter organernas naturliga storlek och styrka afpassad rörelse eller öfning, skall för den skull stärka och förstora dem ; hvaremot såväl en svag öfning (overk- samhet) som en för stark (öfveransträngning) skall försvaga och göra ! dem mindre.» . Detta låter ju mycket väl säga sig från en inskränkt synpunkt, här den frenolögiska eller försöket att på grund af hjernans- bygnad komma till någon insigt om själen och hennes förmögenheter. Och det gifves många sådana in- skränkta synpunkter, hvarur en storartad kunskap kän framgå såsom följd, då denna senare ses i sitt, sammanhang med alla öfriga af menniskoanden genom- forskade områden. Annorlunda då en sådan inskränkt synpunkt tages ensamt för sig såsom utgångspunkt till en verldsförklaring. . Man gehomläse t. ex. ka- pitlet »Hjernä och själ» i d:r Büchners bok Kraft och materia! Författaren drunknar i ett haf af bevis för enskildheter pch> bisaker, som bevisa huru hård- nackadt en inskränkt; synpunkt kan fasthållas, men ookså huru skarpsinnigt och skickligt enskildheter kunna oçdnas till ett sammanhängande helt (märk väl!) inom den förut bestämda synkretsen. 436 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. I och för sig äro de af B. lösryckta och till åskådning framhållna sakerna * onekligen af stor vigt. Man måste också erkänna, att han förstår så väl ordna dem till samman' att de, vid en mindre grundlig undersökning, synas tala till förmån för hans vefldsuppfattning. Men å andra sidan är det ■ visserligen lika onekligt, att de enskilda sakförhållandenas ensidiga framskjutande i en förut bestämd riktning snart nedstämmer lynnet ända till ledsnad och uttråkar äfven ett härdadt tålamod; ty de äro bevis endast från en; viss inskränkt synpunkt, men bevisa ingenting i den föreliggande frågan: tankens verkliga ursprung och sanna natur. Vi förneka icke det innerliga sambandet mellan . hvad man kallar kropp och själ. Alla bevis af materialisterna emot oss äro för den skull utomordent- ligt fruktlösa. Saken är nämligen den, att vi i högsta sanning eller verklighet icke erkänna hvarken någon sjelfständig kropp (materia) eller någon sjelfstän- dig själ, ej heller en dubbelnatur omfattande båda. Den omständigheten, att hjernan år i stort behof af hvila, kan icke be- visa något till förnån för en materialistisk uppfattning. Medvetandet i högre mening är icke försvunnet derför att det uttrycker sig, enligt vissa lagar, i ett hvilande redskap. Man kunde till och med från en dualistisk ståndpunkt vända saken emot materialismen och säga: kärlet håller icke, utan hvila, mot den kraftutvecklande, evige anden ; det skulle springa i sönder, hvilket det också vid hennes frigörelse genom döden slutligen gör. Sinnena kunna endast taga intryck af enskilda föremål, icke bringa dem till allmänna begrepp. Jag kan se några siffror på en tafla, men jag har al- drig med mitt, öga sett deras verkliga innebörd. I drömmen gifves det inga yttre föremål alls. * Icke desto mindi'e tviflar ingen lifligt drömmande på de yttre företeelserna i hans drömverld; Vexelverkan mellan; hjernan och de yttre tingen synps således icke vara ett nödvändigt och allmängiltigt vilkor till fram- kallandet och uppfattningen àf en verld. Är jördmenniskans hjerna allmänlig eller ett nödvändigt organ för alla förnuftiga varelser öfver hela verldsalltet? Kan detta visas vara förhållandet, så bevisar det, på förut anförda grunder^ ingenting emot en idealistisk lifsåsigt, då hjernan blott är ett af medvetandets uttrycksmedel och. föremål för tanken. Men kan det icke bevisas, utan i stället företes verkligheter, hvilka göra det högst sannolikt, att hjernan icke är allmänlig, så borde hela den ställning, som uppförts på trosartikeln om tankens kroppsliga uräprung och väsen, kännas svigt ande och osäker för materialisterna sjelfva. Låtom oss då blott ihågkomma, ätt af himlakropparnes ömsesidiga olikhet i mångfaldiga hänseenden högst sannolikt följa mycket skiljaktiga lifsvilkor för de varelser, som på dem hafva sina hemvist. Utan att fängslas af Kants och Bodes läror, att ju längre planeterna äro aflägsna från solen, .desto mer till- taga de förnuftiga varelserna i fullkomlighet, - kan man dock lätt förstå, att den ofantliga skilnaden i fråga om afstånd från solen, ljus och värme, storlek, ha- stighet, massa, täthet, tyngd vid ytan o. s; v. redan inom vårt solsystem måste högst olika inverka på lifsföreteelserna å de särskilda kloten. : Finnas, många likheter med vår jord, som de närmaste planeterna förete (t. ex. den luftom- gifna Venus, Mars med sina snösamlingar, hvilka smälta hvarje vår, och- den väldige Jupiter, delvis omgifven af sol- och månlysta moln), så har å andfä sidan Spektralanalysen visat oss en stor skiljaktighet i ämnen och i synnerhet i deras sammansättning. Lifvet på hvarje himlakropp kan icke annat än vara beroende af de för honom egendomliga elementens summa. Och då det, enligt vårt förmenande, kan vetenskapligt ådagaläggas, att den menskligä organismen eller kroppsbygnaden på vår jord är summan af alla lägre djurorganismer, ändå SINNEVERLD OCH ANDEVERLD. 437 ned ifrån. de enklaste och för det oväpnade ögat osynliga djurformerna upp till apan, bör man ju också inse, att den högsta, organismen (svarande mot jord- menniskan) å andra, vårt klot i fysiologiskt hänseeede alldeles olika verldar, måste vara en helt annan sammansättning än vår kropps; liksom här bör hon äfven der sammanfatta de lägre ’organismerna och i enlighet dermed skilja sig från den jordiska prägeln. Naturen verkar alltid och nödvändigt med de kraf- ter, som stå henne till buds. Det är icke heller så gifvet, som man i all- mänhet tror, att luftens frånvaro å ett himlaklot derå utestänger lifvet. Från materialistisk synpunkt medför ingalunda luftens frånvaro omöjlighet för lifvets framträdande,. hvaraf då . också den följden genast och) tydligt framträder, att bjernan icke nödvändigt är ett vilkor för lifvet och tänkandet, då det se- nare utvecklar sig genom sinliga förbindelser. Innebor lifvet i materien såsom dess egenskap och tillbehör, så måste det nämligen framträda öfver allt och.i oändligt skiftande former allt efter himlakropparues egendomligheter. Under alla omständigheter äro organismerna beroende af förändringarna i vilkoren för deras tillvaro. Det är ju klart. Menniskans hjerna är sådan hon är, emedan hon uppfyller vissa uppgifter. Dessa uppgifter kunna skäligen icke förefinnas ens på Neptunus, för att nu inskränka oss inorn en obetydlig krets i förhål- lande till yerldsalltet, och i sammanhang dermed gifves det högst sannolikt icke heller något sådant lifsverktyg som menniskohjernan på denna planet; och man skulle deraf sluta, att ingen förnuftig tanke höjer sig från Neptunus! Redan på vår jord kunna vi göra iakttagelser, som äro egnade att kullslå materialisternas i fråga varande trosartikel. Så är det en känd sak, att my- rorna äro små kloka djur, ' ja för den fördomsfrie forskaren måste de vara icke mindre än jemförelsevis förnuftiga varelser. De lefva i ordnade samhäl- len, bygga regelbundna »städer» med gångar och rum och föra krig efter plan ; några arter äro bokstafligen åkerbrukande, medan andra idka boskapssköt- sel1; en del äro till och med icke främmande för ingeniörsvetenskapen ; de flesta visa sig ega pligtkänsla, alla hafva ganska godt minne och förstå att meddela sina tankar åt andra. Emellertid utgöres »tänkandets säte» hos myran blott af en liten obetydlig nervknut, medan menniskohjernan, denna outredbara härfva af fina trådar och små kulor, så • väl till storlek som form och sam- mansättning är någonting dermed alldeles ojemförligt. Man sammanställe detta sakförhållande med detta Büchners yttrande: »Att hjernan är tänkandets organ och a'tt båda stå i ett så omedelbart och nödvändigt sammanhang, att det ena icke kan vara till, icke kan tänkas utan det andra -— det är en sanning, som svårligen kan betviflas af någon läkare eller fysiolog. Daglig erfarenhet och en mängd af de mest uppenbara verkligheter bringa dem med nödvändighet denna öfvertygelse.» Myran visar oss,- att omdöme och slutledning verkligen kunna finnas utan en sådan inrättning som menniskohjernan. Verkan kan icke vara motsatt sin orsak. Är hjernan örsaken till den tanken, att tränga fram genom en tunnel, då det är vordet omöjligt att vidare fördas å en tillfällig väg ofvan vatten och jord2, så varder det oförklarligt och stridande mot lagen 1 Man har iakttagit, att i synnerhet den gula, jordmyran omsorgsfullt vårdar bladlössen, som afsönåra en söt och af myran mycket omtyckt vätska, De äro för myran verkliga små mjölkkor, dessa insekter, och 'meddelandena "om huru de af sina praktiske égaré smekas, gö- das och vårdas äro högst märkvärdiga. 1 D:r Lincecum omtalar, att en landtman i'Texas vid ett tillfälle fann i sin trädgård en mängd myror, sysselsatta med att förtära några växter. Vid en närmare undersökning vi- sade det sig, att djuren kommo från ett, på andra sidan om en liten vik liggande näste, ta- gande väg öfver en stock, som af någon anledning kommit att ligga öfver viken. Stocken flyttades bort, och. dermed ansågos blommorna vara skyddade för de små plundrarne, Det dröjde emellertid blott några få dagar, då de åter kommo fram för att ånyo fortsätta det af- 438 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. om orsak och verkan, att samma verkan äfven framkallades af en myras nerv- knut. Invändningen om gradskilnad duger icke här; ty den i fråga varande tanken (verkan), mer eller. mindre fullkomligt utförd, ordnar sig alldeles af- gjordt under tankelagarne, och dessa, så väl som alla verkningar, skulle ju »stå i etf så omedelbart och nödvändigt sammanhang» med hjernan, att de icke skulle • kunna finnas till utan denna sin orsak. Z kan icke härflyta såsom omdelbar följd ùr både V och Y, äfven om dessa orsaker i ringaste grad skilde sig från hvarandra. Han kan endast vara Z, derför att Y. är Y, men i förhållande till V är han X. Det hjelper icke upp saken, att med Huschke förklara: »Ju mera hjernans vindnirigar slingra sig, ju djupare fåror de lemna mellan sig, ju flera intryck och förgreningar de hafva, ju mera till utseendet oregelbunden deras bygnad är, desto fullkomligare och i anseende till själs verk- samheten högre stående finner man också sjelfva djuret vara.» Oxen och myran — ja den mensklige fånen och myran! ’ Denna antydning torde vara till fyllest för vårt ändamål i frågan, om för- nuftiga varelser å^främmande verldar i rymden kunna undvara jordmenniskans hjerna. Men gifves det tänkande utan hjerna, så faller hela den så mödosamt utarbetade trosartikeln, att hjernan är orsaken och tanken verkan, ned till ett löst hugskott. • • Tankelagarne måste deremot vara desamme i hela tillvaron. Enligt dem veta vi, att vissa lagar äro allmängiltiga öfver hela verldsalltet; att detta uppe- hälles af tyngdlagen, inses lika väl af månmenniskan, om någon sådan för det närvarande finnes, som af den. sannolikt högt stående Jupitersinvånaren, på hvilkens tillvaro den kan lättast tvifla, som uteslutande bygger verkligheten på ögats vitnesbörd. Verldsalltets ytte ordning och sanimanhang skådas klart Rf tanken, han må dervid betjena sig af hjelpmedel sådana som jordmenniskans na- turliga och konstgjorda verktyg (hjernan och fjerrglasen), eller af en fri och eterisk form å någon himlakropp t. ex. i solen Capellas system i formannens stjernbild (64,150,000,000,000 mil från jorden, men ändock tillhörande samma del af rymden som vi)i Är nu tanken densamme i hela verldsalltet, men hjer- nan endast jordisk, eller möjlig å himlakroppar fysiologiskt liknande vårt klot, så framgår deraf, att han icke kan vara materiela föreningars verk. Lagen om orsak och verkan bjuder denna slutsats. Från materialistisk synpunkt har nämligen tanken sin förutsättning och sitt vilkor'i hjernan. Tanken måste alltså, såsom förut är antydt, vara sådan han är derför3 att hjernan är sådan hon är. En afvikelse från denna senare måste verka en afvikelse för den förre. En annan hjerna en annan tanke. Ja, utan hjerna, sädan vi känna . henne, ingen tanke ! • Det är samma följdriktiga materialism, som framgår ur Büchners förklaring: »Med materien försvinner tanken!» Och det må kunna sägas, utan -att ingifva oss någon förskräckelse, sedan vi kommit till den in- sigten, att materien är en af tankens former och uttryckssätt och äfven ihåg- komma, att ïnaterialisterna sjelfva gifva den (materien) en evig tillvaro. Af det anförda torde tydligt nog framgå, att jotdmenniskans hjerna högst sannolikt icke är allmänlig, utan inskränkt till jordar i fysiologiskt hänseende liknande vår planet. Äfven från denna sida stödjes således vår verldsuppfatt- ning. Kunde det emellertid ådagaläggas, att vi i detta afseende fara vill, så skulle det, som sagdt, ingenting bevisa ihot vårt påstående, att tanken är obe- roende af om hjernan är sådan eller sådan eller alls icke är till : sjelfständig, allmängiltig och herskande i alla _former äf alltet. brutna kalaset, men denna gång ur en tunnel, som —- till landtmannens stora öfverraskning — fans vara gräfd under viken mellan nästet- och trädgården, flera hundra foti hy att man utan- för det förstnämda såg .liggånde nyss-utkastad jord af samma slag, som utgjorde vikenä botten. SINNEVERLD OCH ANDEVERLD. 489 För dén, som icke desto mindre fortfarande skakar tviflande på hufvudet, □nåste det dock under alla omständigheter stå fast, att etern (materiens icke- matcriela grundvilkor) föregår jorden, och denna menniskohjernan. Och en -allvarlig betraktelse öfver de gemensamma bestämningarna lios etern och tan- ken, såsom ovägbarhet, oberoende af rum' och tid, odelbarhet, skapelsekraft, motståndslöshet o. s. v.) kan icke undgå att göra ett mäktigt intryck äfven på den mest småklöka själ i denna verld. Nu är icke tanken ett och kroppen (materien) någonting annat; inen tan- ken finnes, utan att våra materiens vefk. Sålunda är verkligheten i grunden och icke dubbel. Gifves det då ingen materia och i följd deraf ingen sin- neverld? Vi upprepa vårt svar: icke i den vanliga meningen med dessa ord. Det •bör framgå af vår senaste undersökning. ' Hvar är gränsen mellan det ovägbara och det vägbara? Finnes icke. Hvad vi kalla ande och hvad vi kalla materia utmärker således endast utvecklings- grader af en och samma verklighet. Anden är en högre form i gradföljden. Etern-materien-anden = det ovägbara-vägbara-ovägbara. Ande och materia äro i grunden det samma: blott gradskilnad. Med fasthållandet af ordet (icke sa- ken), kan man då säga, att materien (förtätad eter) afsöndrar sig från sig sjelf -och är (medelst organismen) ande. På sådant sätt varder materien medveten. Nu först är hon. Hvad var hon derförutan? Intet. Barnet, som i egen tanke icke längre är ett med den yttre verlden, gif- ver oss en bild af materiens afsöndrande från sig sjelf. I sjelfva verket finnes det således icke någon af oss oberoende ytterverld. Hennes verklighet undergräfves icke allenast af filosofien, utan äfven af veten- skaperna i -allmänhet, ja af poesien och religionen i dessas högreformer. Den franske statsmannen Turgot yttrar också, att ’»den, som aldrig tviflat på ma- teriens tillvaro, kan vara viss om, att han icke är mäktig af filosofiska under- sökningar.» Denna sanning, uttalad för hundra år sedan, må • förefalla de fle- sta menniskor som en orimlighet — hon inses utan svårighet af det allvarligt tänkande mindretalet. I begreppet materia ligger inskränkthet. Både rummet och tiden omsluta kroppsligheten. Alla kroppar hafva utsträckning, fylla ett rum eller häfva gränser, samt upptaga' ett visst mått af tid. Skulle nu verldsalltet vara materia? , - Ja, nm ; det eger materiens egenskaper, att omgärdas af tid och rum. IMen visar sig detta icke vara förhållandet vid en närmare undersökning, så är alltet icke materia eller s. k. sinneverld1. Må då tanken ila ut öfver världs- rymdens fält, att spörja efter hennes gräns, och sedan dyka ned i vattendrop- pens djup, för att forska efter den första materiela delen af ett bland hans tusentals lif ! • Häpnadsväckande äro de tal, med hvilka de stjernkunnige-uttrycka afstån- •den i verldsalltet, och i förhållande till dettas ofattliga storhet är vår jord icke tusendelen af ett stoftgrand. Redan vår sols välde sträckér sig vida ut i rymden. 1680 års komet skall sålunda behöfva 8,800 år för att hinna genom- löpa sin bana och aflägsnar sig nära 12,000,000,000 mil från solen. Likväl är detta afstånd icke så mycket som en linie i jemförelse med det hela! För iatt matematiskt uttrycka dess storhet har man antagit en ljustid, hvaraf en 1 Det ligger i sakens natur, att materialisternas Törsök att tillägga materien bestämnin- gar, som lånats från en .motsatt verldsåsigt, och sålunda frånträda begreppet (saken), för att rädda ordet, alltid skola misslyckas. 440 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. sekund svarar emot ett afstånd af 27,926 mil (ljusets egen hastighet). Ett år. ljustid svarar således mot en sträcka af 1V3 billioner mil. Och när det talas om nebulosor, hvilka simma i rymden på ett afstånd af 20 millioner år ljustid, från yårt lilla klot, så vore det väl ursäktligt, om äfven ett starkt huf- vud finge känning af svindel. ; Men icke nog härmed. Allt detta omfattas af det lilla menniskoögats synkrets, och der utanför fortsätta verldarnas oräkne- liga tal. Det gifves intet förnuftigt skäl att tvifla derpå. Någon förf., som vill gifva en föreställning om alltets utsträckning, tror, att man kan få en så- dan, om det antages, att en snubbskrifvare vore sysselsatt med att oupphörligt skrifva upp siffror, den ena efter den andra, för att såmédelst bilda ett tal, samt att han fortsatte skrifvandet under lika lång tid, som en sköldpadda skulle behöfva för att från vår jord hinna fram .till Capella; vidare, att detta oer- hörda siffertal föreställer sista storheten i den följd af nebulosor, som nu fin- nas, och med påminnelse derbm, att hvar och en af dessa nebulosor omfattar millioner solar,, åtföljda af sina planeter, månar och kometer; samt slutligen, att talet mångfaldigas till millioner gånger sin storhet. Onekligen är detta an- tagande egnadt att ingifva en ganska god föreställning om alltets omätliga ut- sträckning.; ja, om sjelfva oändligheten; och dess tid synes icke kunna kräfva något mindre mått än evigheten. Verldsalltet är emellertid något ännu mera. Det är gränslöst. Pascal förklarade, att huru mycket vi än må försöka att utsträcka våra åskådningar öfver de omätliga rymderna, skola vi . dock aldrig kunna frambringa annat än atomer i jemförelse med den stpra verkligheten. Men vi gå längre, och på- stå, att intet tal, stode också dess siffror så nära hvarandra som bokstäfverna i denna skrift och sträckte det sig också genom alla rymder som äto och kunna varda föremål för den stjernkunniges tanke, skulle . kunna, öm det fattades af ett högre förnuft än vårt, uttrycka så mycket som en. atom af »den stora verk- ligheten». . Naturligtvis, då alltet är gränslöst.- Vore det materia, måste det tänkas hafva gräns. Men hvarför kan verl- den icke hafva en gräns? Vi svara: hvarest denna gräns? och till hvad gränsar han? Skulle gränslinien gå mellan vara och icke-vara? Intet kan icke tänkas. Det är ett ord för tron, icke för den spejande tanken. Återstår då blott, att verldsalltet i egenskap af materia gränsar intill en annan materia, men dock materia^ ty annars kan det icke varda fråga om gräns. Denna andra materia måste af samma skäl, som den första, hafva gräns 0. s. v», i oändlighet. Men är verldsalltet oändligt, så kan det icke vara materia, som ju omslutes af rummets och tidens gränser och sålunda, för att motsvara sitt begrepp, är ändlig. Utåt visar sig således materiens begrepp icke kunna tillämpas på verlden i sin helhet. Visar det sig lika tomt på innehåll inåt, så måste det vara- uppenbart, att sinneverlden, såsom sjelfständig tillvaro, är mera sken än verk- lighet.- . : ' Vattendroppen omsluter en hel verld; för sig af oräkneliga lefvande varel- ser.. Mikroskopet har afslöjat denna verld, och visat oss, att tusentals af hen- nes invånare icke sällan bilda fina och invecklade former med konstigt inrät- tade organ; de hafva förmågan af rörelse, och uppehålla lifvet, såsom andra- djur, medelst föda 0. ,s. v. De ännu mindre organismerna undgå iakttagelsen genom de starkaste förstoringsglas, och minskningen fortfar nedåt i det oänd- ligt lilla.. Nomaderna äro små genomsigtiga djur (i form af punkter, linier,, klot och skifvor med och utan svansar eller rörliga hår)^ som till- milliontal kunna rymmas i en droppe vatten. Detta djur är V^^-del af en linie och SINNEVERLD OCH ÄNDEVERLD. 441 ilar fram med en oerhörd hastighet. Vibrioniderna, egentligen tillhörande växt- riket. (svamparnes grupp), äro ännu mindre lifsformer. De utgöras af en tal- lös mängd punkter, streck, kulor,, trådar, ofta förenade i sammanhängande ked- jor eller länkar. Mera än 4,000,000,000 af dessa varelser kunna rymmas i en kubiklinies rymd. De röra sig dels långsamt framåt, dels i hastiga sväng- ningar åt olika håll, och det finpes alla skäl för det antagandet, att' hvar och en af dem har sina organ, medelät hvilka de sättas i stånd att känna och verka. I sammanhang härmed kan man ihågkomma det inflytande de mikroskopiska djuren hafva på jordskorpans bildning, huru t. ex. lager af deras kiselskal ut- göra, med en mäktighet af omkring 1,000 fot,- en stor del af den klippmassa, som bildar ön Barbados. Äter en vink .derom,: att det vägbara endast är en utveckling i en viss riktning af det ovägbara. .1 yibrioniden finna vi icke blott lifvets seger öfver döden, det, förras sanning i motsats till den senare ; vi finna äfven närmandet till atomen. Hvar slutar väl det lilla? En vibrionid är x/4 000 000 000-del af en kubiklinies rymd. Må man dela denna lilla varelse i 4,000,000,000 delar och ytterligare i samma förhållande minska den nye fyra tusen millioner o. s, v. utan uppehåll. Till sist, eller tills denna delnings fruktlöshet ligger tydligt för tanken, återstår dock alltid nagot: intet kan, som sagdt, icke tänkas, och finnes alltså icke heller. .Hvad är då detta något, när. det icke är intet? Materia? Tydligen icke, efter som. det aldrig slutar och således är gränslöst. Vore det materien, skulle det inskränkas af tid och rum, hvilket emellertid visat sig icke vara förhållandet. Inåt som utåt kan alltså materiens begrepp icke tillämpas på verlden i hennes helhet. Oändligheten är det verkliga, medan ändligheten i och för sig visat sig Vara en tom föreställning. -, Af vår undersökning följer emellertid ingalunda, att sinneverlden i grun- den alldeles icke, har någon verklig tillvaro. Vi påstå blott, att hon icke fin- nes i ordets vanliga mening. Detta är skilnaden. Sinneverlden må gälla hvad hon kan. Vi inlägga endast en annan betydelse i dén gifna saken. Våra be- vis vitna, att ytterverlden icke är någon sjelfständig vorklighet, utan endast kan tänkas vara till i sammanhang med ett personligt väsen. Men hvad är då det vi kalla sinneverlden? När hon icke kan vara ma- teria, måste hon väl vara ande? Lika litet som vi kunna tillerkänna sinneverlden någon sjelftillräcklig verk- lighet. lika litet kunna vi fatta någon egendomlig s. k. andeverld. Hvad! gifves det icke heller någon andeverld? Nej, icke i detta ords vanliga mening. ' Vi kunna härvid fatta oss kort. Då verkligheten i grunden är en och icke dubbel, samt uttrycker sig för oss i vår verld mer eller mindre klart, så måste man visserligen tänka sig en högre utveckling af menniskans förnufts- former, men en annan eller rättare en tillvaro alldeles motsatt vår af förnuftet fattade verld, kan icke tänkas. Det är förut sagdt, att ande och materia icke finnas såsom sjelfständiga verkligheter. De uttrycka blott olika grader af sam- ma verklighet, af det hela. Man kan för den skull, i grunden icke skilja mel- lan ande och materia. Liksom materialisten snärjer sig i språket, som vägrar honom lydnad, så låter det icke heller brukå sig i andarnes tjenst. Vi känna intet andespråk, som icke står i ett ovilkorligt beroende af vårt förnuft och dess uttrycksformer. Det kan aldrig höja sig till en sådan flnhet, att dess börd undgår forskarens öga. Sjelfva ordet ande utmärker ursprungligen vind, således eh luftig kropp, något, som tillhör »sinneverlden». Man rådfrågespråk- 442 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. forskarne ! : Ju längte man. går tillbaka i mensklighetons häfder, desto mera bildrikt och målande är språket; Sak samma i fråga om religionerna. Natu- ren. klarnar i menniskolifvet. Men vi behöfva icke vända oss till det aflägsna, föx* -att vinna stöd för vår uppfattning. Det gifves ännu icke ett enda stad- gadt trossamfund, som tänkt sig himmelen annat-än under materiens form. Oudar och afgudar, ljusets och mörkrets englar, helgon och spöken äro alla materiela. Sjelfva Spiritismen utgör intet undantag. Andarne hafva sinnen liksom vi, uppenbara sig i olika bilder och kunna till och med. sätta tunga föremål i rörelse. Sådant är åskådligt, och vårt tänkande kan icke undvara åskådningen. I ’bilden kan ju sanningen ligga öppen och klar, ehuru hon skju- tes åt sidan af konstigt hopfogade ord. Träffande yttrar Emerson: »Om en menniska under loppet af ett värderikt samtal ger akt på Sin andliga verksam- het, skall hön finna, att samtidigt med hvarje tanke framställer sig för hennes sinne en materiel bild, såsom en passande drägt fdr den samme.» Till och med inom, filosofien, ända upp till den följdriktiga idealismen, kan tanken icke .göra sig fri från bilden. Härmed är. dock icke sagdt, att det ej gifves någon-- sanningsgrund för s. k. andeväsen. Långt derifrån. Redan luften är genomskinlig, och kan, i sitt lugna tillstånd, hvarken ses eller höras och ännu mindre gripas med han- den. Hon är dock en kropp, och kroppar äro dessa otaliga varelser, som icke ens de väpnade sinnena kunna uppfatta. Luftiga väsen eller andar kunna nog vara verkliga, om . de också tänkas oberoende af stängda dörrar. Endast för ■dem måste sådana luftväsen vara idel blåa dunster, som förena, att förnufts- lifvet icke kan tänkas utan våra närvarande lifsvilkor och former. Dylika per- soner tränga ju icke heller till bevis från vår sida, då dé i alla fall förneka .andeverlden, ehuru på grunder , som vi finna lösa och intet bevisande. Den frejdade engelske naturforskaren Alfred Russel Wallace, som samtidigt med Darwin af sina undersökningar leddes till åsigten dm de organiska varel- sernas gemensamma upprinnelse och arternas tillkomst genom naturligt urval, har sedermera, dels genom egna erfarenheter, dels genom att med dessa jem- föra andras med trovärdiga; vitnesbörd styrkta rön, kommit till att erkänna såsom verkliga vissa gåtfulla företeelser, som af Spiritismen göras gällande så- som bevis för menniskans samband méd högre förnufts väsen och dessas inver- kan på hennes verld. Hans öfvertygelse är, att denna lära långt ifrån att stå i strid med den darwinska läran om utvecklingen, fast mera lemnar en nödig fyllnad till denna, i det hon kan gifva en förklaring af just det, • som icke kan förklaras genom det naturliga urvalet. • .• Wallace är likväl vida skild ifrån att - medgifva några underverk i den häfdvunna meningen. Hela verldsutvecklingen är en oafbruten kedja af orsa- ker och verkningar, och alla lagar för tillvaron stå i samband sins emellan. En händelse, som afbröte denna kedja, som — om ock blott för ett ögon- blick— upphäfde en naturlag, skulle derför tillintetgöra hela verldsordningen. Lagbundenheten af hela tillvaron är en nödvändig förutsättning för all erfa- Ténhet. Erfarandet af händelser, som delvis upphäfva denna lagbundenhet, är •derför en sjelfmotsägelse. Om man med-underverk menar sådana naturlagarne -delvis upphäfvande tilldragelser, äro de derför omöjliga och otänkbara. v Men vi ega ‘ingen fullständig och uttömmande kunskap om alla lagar för tillvaron. Vi kunna derför icke förnuftigtvis neka verkligheten af en företeelse blott der- för, ätt hon icke kan förklaras enligt några af oss hittills kända lagar. Men man har i allmänhet förutsatt, att sådana gåtfulla företeelser stå i strid med naturlagarna^ och tron på deras verklighet har derför, i mån af naturvetenska- pernas framsteg, allt, mer försvunnit bland de .bildade. Men hon har aldrig SINNEVERLD OCH ANDEVERLD. 443 helt och hållet kunnat utrotas, tÿ de intaga ett för stort rum i mensklighetens häfder för att kunna alldeles bortförklaras. För att få bort dem, måste man genom tvungna »och brådmogna tolkningar göra våld på erfarenheten och häf- dernas vitnesbörd. För att döma riktigt i detta ämne, måste man först taga sakerna Sådana de äro eller förete sig, och sedan söka en förklaring, men icke mästra erfarenheten på grund af förutfattade meningar. Om vi, anmärker Wallace vidare, tänka oss i fråga varande företeelser såsom verkningar af för våra sinnen icke förnimbara, meiï likväl icke osinliga förnuftsväsen (eller inehniskor på ett högre utvecklingsskede än det närvarande jordlifvet), behofva de lika så litet som menniskans inverkan på den yttre naturen stå i strid med naturlagarna/ I hvad vi veta om naturen ligger in- genting, Söm gifver oss rätt, att neka sådana väsens tillvaro. Att sådana va- relser med eteriska kroppar under vissa förhållanden kunna frambringa verk- ningar på den gröfre materien, hvilka förnimmas af våra sinnen — deruti lig- ger ingenting, som står i strid med hvad vi verkligen veta om vilkoren för rörelser och förändringar af de kroppsliga tingen. Man ihågkomme blott hvilka oerhörda verkniogar åstadkommas på vår jord af de eterrörelser, hvilka vi kalla ljus, värme, elektricitet och magnetism! Vi kunna icke — på grund af hvad vi veta — neka möjligheten af mångfaldiga andra eterrörelser, hvilka undgå våra sinnen, och af andra sinligt förnuftiga varelser, som äro egnade att verka på och mottaga inverkan af dessa eterrörelser. I det oändliga alltet måste finnas oändligt mycket flera möjligheter till förnimmelse än som uttömmas af våra fem sinnen. Vi kunna icke heller — om vi blott hålla oss till hvad vi bestämdt veta — på förhand neka möjligheten af sådana väsens tillvaro, hos hvilka dessa möjligheter varda verklighet — väsen som ipedelst för oss okända sinnen blicka djupare in i verldsalltets inrättning, än vi, och ega en i samma mån större förmåga att leda och styra dessa eterrörelser och sålunda fram- bringa verkningar på materien, som vi icke med den kunskap, vi nu ega, kunna förklara, lika som vi brùka de eterrörelser, vi känna, till åstadkommande af verkningar,, hvilka under föregående skeden af mensklighetens utveckling skulle ansetts för underverk. Allt detta är möjligt; om det äfven är verkligt — dejta kan endast afgöras på erfarenhetens väg. Så långt Wallace. > I det följande af sin bok On miracles and modern spiritualism söker han bevisa verkligheten af sådana företeelser. Och högst märkligt är, att denne framståendé spiritist fortfarande sysselsätter sig med rent naturvetenskapliga forskningar och i utkommande arbeten, hvilka åtnjuta stort anseende inom den lärda verlden, nedlägger frukten af dessa forskningar. ; Emellertid veta vi ingenting om andéverlden annat än genom förnuftet. Uppenbarelserna sjelfva måsto ordna sig derunder, oïb de skola vara något alls för oss. Må vara, att de te sig mer eller mindre dunkelt för olika personer, men det berof på sjelfmedvetandets klarhetsgfad. Vi hafva förut kommit till den insigten; att materiens begrepp icke har någon tillämpning på tillvaron i sin helhet. Begreppet ande är lika otillfredsställande; - Dét invecklar mera än det löser lifvets gåta. Oaktadt materiens begrepp skäll vara andebegreppets motsats, käh det likväl icke undvaras vid föreställningen om en andeverld. Och helt naturligt. Andeverlden är ingenting annat än en spegelbild af den materiela verlden; icke tvärtom. Hvad veta eller tro vi oss veta om den förra, som icke heintats från den senare? Det är ju här, här i sinneverlden som vi tänka oss andeverlden, ocli här i det kända sluta vi till det okända, som al- drig erfarits utanför den sinliga bilden. 444 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. Sålunda kan ingen andeverld tänkas utan i. sammanhang med en sinne- verld, ja den förra kan icke vara något annat än en form för den senare. Men är ande, vid närmare undersökning, ingenting annat än materia, så måste den förra dela den senares öde. Denne vår slutsats, flygtigt fattad, skall tilltala materialisten, och ett le- ende går måhända öfver hans mun, då han finner, att vi på detta sätt löst oss fria från dualismen. Leendet måste dock dö nästan i . samma ögonblick det går fram, så vida ingen lucka kommit upp i tankarnes följd. Undersökningens slut är nämligen detta: Efter som det icke gifves någon sjelfständig sinneverld, kan det följaktligen icke heller finnas en sjelfständig andeverld. Allting får sin förklaring och kommer till sin rätt i förnuftet. Det bär inom sig nyckeln till lösningen af lifvets alla spörsmål. Hela verlden ordnar sig derunder. Tankens och naturens lagar ega sin allmänna giltighet genom det samma. Det är ordningens princip, som röjer sig i behofvet att bringa reda och samnlänhang i tingen. Redan barnet yppar detta behof genom sina frågor. I den mån vi höja oss till högre insigter, stiger krafvet på samman- ställning och ordning. Och på en hög förnuftsgrad gifves det iöke något rum för ett godtyckligt ingripande; det ena följer utan afbrott i det andra så långt, den spejande blicken når. Vi skönja (ega inom oss) sammanhang mellan vissa delar af verlden, och sluta deraf, att det finnes ett helt sammanhang mellan alla delarne. Då vi nu fatta sammanhanget i en viss del, så sluter man vidare- deraf, att det hela icke allenast kan vara föremål för uppfattning, utan också att det verkligen uppfattas. Uppfattning finnes emellertid icke utan medvetande. Och här träda vi in på verklighetens grund. Att förnimma är att vara. Det, sdm icke- i medvetandet är till för sig sjélft, har ingen tillvaro alls, ty om det säges vara till för något annat, så är det ju blott vilkorligt eller såsom en bestämning hos detta andra, med hvilket det då först är något. Om detta något annat gäller naturligtvis det samma o. s. v. Sålunda kan man. finna, att medvetandet alltid återkommer såsom det väsentliga och ovilkorliga i företeelserna. Det hela är personlighetslif. Utanför personligheternas verld finnes blott inbillningens intet. Man finner det redan deraf, att menniskotanken (ur sig sjelf) framletar lagarne för verldsalltet. Så påtagligt röjer det sig för sanning- sökaren. Tingen äro ting först i och genom åskådningen, och denna, är oskilj- aktig från personligheten, som sålunda omfattar både åskådandet och det åskå- dade. I grunden är allt ett — enheten i mångfalden: personligheten. Hon ,är lagen för alla lagar, kraften för alla krafter. Och det skulle icke förringa hennes värdighet, om man bildlikt sade, att. hon är bunden vid materien. Hvil- ken kraft ter sig ej undef skiftande tillvarelsesätt och former? Tyngdlagen ver- kar ej synbart med samma styrka i en fjäder som i en sten. Han finnes dock i dunet så väl som i klippblocket. Är ej värmet bundet äfven vid den kal- laste, kropp? Huru mångfaldiga äro ej ljusets skiftningar, Och huru .olika bry- ter det sig icke mot olika föremål? Personlighetskraften genomtränger och uppe- håller allt. Hon verkar i det oändliga, hennes former äro således otaliga, och, derför synes oss redan här. i vår verld hennes uttryckssätt vara så vidt skilda: från hvarandra: medvetandets grader från det lägsta stoftgrand ända upp till den tänkande menniskan. t personlighetens grund finnes ingen motsats mellan, begrepp och åskåd- ning. - Der är tänka och. vara ett. Föremålet finnes icke förr än det tänkes, men i och genom tänkandet har det . sin verklighet. Tänkandet är för den NYA BÖCKER. 445 skull i sin högsta sanning sitt eget föremål. Det är sjelfva varat. Intet, som skall föreställa dess motsats, är alltså likaledes motsatsen till personlighet. Det visar sig nu, att vi endast hafva att välja mellan personlighet eller intet. Men intet är ett tomt begrepp, en tankens tillfällige tjenare, påtvingad honom af språket. Då återstår blott, att erkänna personlighetslifvet såsom den verkliga verlden-, medan sinneverld och andeverld svara emot intet. Må man emellertid ihågkomnia, hvad vi förut bestämdt' uttalat, att den s. k. ytterverldeü icke äf overklig derför att hon förefaller oss såsom något sjelfständigt för sig varande! För oss är hon hvarken inbillning, sken eller feno- men, bïott hon fattas i en högre betydelse än den vanliga, som stödjer sig en- samt på sinnenas vitnesbörd. Det skall aldrig lyckas, att med konstlade bevis prata-bort verkligheten från det ringaste stoftgrand. Vi säga också, att allting, som kan vara föremål för uppfattning, tillhör den verkliga verlden ; men med det vigtiga tillägget: blott det fattas i sitt nödvändiga sammanhang med per- sonligheten. ». Emedan allting hos oss är relativt, ter sig den verkliga verlden såsom delvis obegriplig och dunkel. Endast i sin absoluta yttring ser förnuftet allt i hela sitt sammanhang, klart och åskådligt. Detta 4r orsaken till, att vi in- veckla oss i motsägelser, och såmedelst snärjas i inbillningarna om materia eller ande såsom förklaringsgrunder till verlden. Först genom enhétsprincipen kunna vi höja oss till en förnuftig uppfattning af tillvaron; först då tanken lemnat materien och anden i deras värdei kan han få en fri utsigt öfver den evigt verkliga verlden, midt upp i hvilken vi alla lefva'. K. P. Arnoldson. ' Nya böcker. Svenskt Biografiskt Lexikon. Ny följd. Sjunde bandet. Andra häftet. — Det nu fullständigt utkomna sjunde bandet af detta gedigna verk, omfattande bokstäf- • verna M och N, innehåller utförligare lefnadsteckningar öfver bl. a. skalderna B. ,E. Malmström, C. R. Nyblom och Johan Nyblom, bildhuggaren J. P. Molin, ' målaren J. A. Malmström, tonsättaren Ludvig Norman, •sångerskorna Louise Mi- chaeli, Christina Nilsson-Rouzeaud och Henriette Nissen-Saloman, statsmannen Chr. R. L. Manderström, skriftställaren och landthushållaren P. von Möller, nove’llför- fattären G. H. Mellin, agronomen Edvard Nonnen, boktryckaren Carl Norstedt, filosofen Axel Nyblæus, militärförfattaren Gustaf Nyblæus, rättshistorikern och politikern J. J. Nordström, matematikern C. J. Malmsten, mineralogen och forsk- niûgsresanden N. A. E. Nordenskiöld. (Sistnämda ganska läsvärda lefnadsteck- • ning — sj elf biografi — har äfven utkommit i särskildt aftryck, försedt med prof. Nordenskiölds porträtt). — Som bekant, utgör detta »Biografiska Lexikon» ett af de omfångsrikaste och förtjenstfullaste literära företag, vårt land kan uppvisa. Af den äldre följden, som började utgifvas år 1836 af P. Wieselgren, Palmblad, Sohdéfi, m. fl. öcfi afslutades först efter 21 års förlopp, föreligga nu de åtta för- . sta banden: i en ny, grundligt reviderad upplaga och kunna, tillsamman med de återstående delarne af denna följd samt del -1—6 af nya följden, inalles 29 band, under innevarande år erhållas för det betydligt nedsatta priset af trettiofem kro- nor. (F. & G. Beijer). Dagboksanteckningar förda vid Gustaf 111:8 hof af Friherre Gustaf Johan Ehren- évärd, utgifna af d:r E. V. Montan. Första delen. Journal för åren 1776 och 1779'samt-Berättelse om Svenska Teaterns uppkomst. — Historiska anteckningar och bref från åren 1771—1805 af Johan von Engeström, utgifna af d:r E. V. Mon- 446 framtiden, ny följd, första årg. sjunde och åttonde häft. tan. — Till hpstens intressantaste bokhandelsnyheter höra dessa tvenne länge emqt- sedda skrifter, hvilka under den gemensamma titeln »Bidrag till Sveriges historia» af utgifvaren egnats åt »Upsala universitet och minnet af dess fyrahundraåriga verksamhet i den fosterländska odlingens tjenst.» Ehrensvärds »journal», förd under uppvaktningen vid Gustaf III:s hof i Stockholm och på lustslotten, är rik på träffande skildringar och pikanta meddelanden rörande de framstående per- sonligheterna, lefnadssättet och nöjena i. monarkens omedelbara närhet. De ädla egenskaper, som plägat pryda den Ehrensvärdska ätten, återfinnas äfvén hos dessa dagboksanteckningars författare, yttrar utgifvaren i sitt förord. »Varm foster- landskärlek, sträng redlighet, djup känsla för sanning och rätt,, pålitlig vänskap, liflig hänförelse för naturens skönhet, fin. bildning, smak och snille framlysa i hans skrifter och gifva ofta åt dessa ett intagande behag.» Af större betydenhet ' för kännedomen om tillståndet och tilldragelserna på det politiska çmràdet äro Engeströms anteckningar och bref, som tillika låta oss. göra närmare bekantskap med flera bland ledarne inom det aristokratiska oppositionspartiet under Gustaf UT:s senare regeringsår. (P. A. Norstedt & söner). Ariadnes krans. Ett urval nygrekiska folkdikter från Kreta i öfversättning af Fre- ' drik Sander. — Mer än åtta år hafva förflutit, sedan hr Sander, hemkommen från ett be^ök i Grekland och Orienten, i Framliden offentliggjorde en skildring . af nutida kulturförhållanden bland de gamle hellenernas ättlingar, särskildt med anledning af de politiska och religiösa reformsträfvanden, som funnit en målsman i joniern Laskaratos (jfr årg. 1869, första häftet).. De försvenskningar af ny- grekiska folkdiktet, till större delen af erotiskt eller romantiskt berättande inne- håll, som af, samma skickliga hand sedermera införlifvats med vår rikhaltiga öfversättningsliteratur, lägga i dagen det vakna deltagande, hvarmed hr S. fort- farande följer företeelserna i dessa minnesvärda nejder, der i våra dagar, ett frihetstörstande folk härdat ut i mången manlig dust emot förtrycket. Flera af diktprofven fängsla läsaren genom deras helt egendomliga färgton, hvarjemte de af öfversättaren bifogade anmärkningarna och historiska upplysningarna —' om »Kreta, dess folk och folkdikt» — i ej ringa mån förhöja samlingens värde. (Sam- son & Wallin). # Choix d’anciens textes français publié par Édouard LidforSs. ■— Ett ur språklig och literaturhistorisk synpunkt intressant urval af den äldre, medeltidsfr.anskans alster, utgifvet af adjunkten i nyeuropeisk linguistik vid vår sydsvenska högskola. De bär sammanförda styckena i bunden och obundten stil gifva en åskådlig bild af det smidiga, formrika galliska tungomålets utveckling från barndomsårens stapp- lande till mannaålderns stadiga, spänstiga gång, från de halflatinska ordformerna i den äldsta kända urkunden på »la langue d’oïl» —- »Serments de Strasbourg» — den ed som Ludvig den tyske år 842 svor sin broder Carl den skallige — till den sjelfständigare satsbildningen hos en Geoffroi de Ville-Hardouin, en Jean de Join- ville, en Jean Froissart. Åt språkforskarne Gaston Paris och Gustav Lücking egnas erkännande i utgifvajens kortfattade förord. Jesu lif. Af F. W. Farrar, Teol. D:r. öfversättning och bearbetning af Fredrik Fehr. Med förord af H. M. Melin, Teol. D:r och Domprost i Lund. . Häft. 1—2. — Framträdande, i en särdeles prydlig utstyrsel och med starka loford anbefaldt åt allmänheten af vår lärde bibelöfversättare, håller detta engelska verk nu sitt in- tåg i den svenska bokmarknaden under skallande fanfarer, ombesörjda af förlags- firman, som å häftenas omslag såväl som i en särskild prospekt låtit, af try eka sådana uttalanden ur den engelska pressen om Farrars »Life of Christ», som vits- orda bokens förträffliga verkan såsom ett »motgift mot Strauss, Renan och för- fattare af samma slag», o., s. v. Hvarföre ett dylikt »motgift» anses. af tidens kraf påkalladt äfven i vår nord, deroija ger qss d:r Melin sjelf en vink genom de bestraffande ord, han riktar emot »det slags vensierkritik, som under de sist för- flutna 30 åren och deröfver gjort det mesta bullret af sig», och som »uppbjudit alla sina krafter för att vända upp och ned på den evangeliska historien genom förnekandet af det fjerde evangeliets äkthet.» Vi undra éj öfvér den vördade ■ författarens oblida sinnesstämning emot den kritik, han söker taga i.upptuktelse. Ånnu torde svårligen de sår hunnit gro igen, som för d:r Melin blefvo enda.be- y ; hållningen från den holmgång, i hvilken han för några år sedan inlät sig med en af denna tidskrifts medarbetare just angående tvistefrågan om det s." k. Jo- ' hannesevangeliets äkthet. Utgången af i fråga varande strid blef nämligen, i korthet .sagdt, den, att d:r M., på samma gång han med prisvärd öppenhet er- kände,att»den afhandling, som under .rubriken.: »Hvilken är den historiska da- gen för Jesu död? En. undersökning, :som tillika besvarar frågan om det fjerde evangeliets, äkthet», af N. W. Ljungberg, finnes införd i tidskriften »Framtiden», NYA BÖCKER. 447 Marshaftet 1870, ar måhända det mest tillf redsställand é af alla hittills triorda maS y^erst.svåra kronologiska problem», samt i lifligt beröm- n yd ! g talade om lektor Ljungbergs »trägna och djupgående forsknin*», »iarda^och skarpsinniga undersökning» (jfr Teologisk Tidskrift,1870, 3:dje häftet) sm motståndare rättmätig anledning att tädla den »märk- ardiga naivitet»,,som förledde d:r M. »att tro sig kunna göra bruk af en kon- klusion utan att behofva_ medtaga de premisser, ur hvilka han blifvit härledd» d. v. s. godkanna lektor L s bestämmande af Jesu dödsdatum, men förkasta hans derméd oupploshgt sammanhangande åsigt rörände det fjefde evangeliéts oäkthet (jfr Framtiden, .1870, Januanhaftet). Så länge d:r M. ej mäktat gendrifva denna beymning, som påbordade honom en »naivitet» med omisskänneligt slägttycke af _borde han måhända ej — vare det sagdt med skyldig aktning for hans fortjenster i ofngt — tro sig befogad att i nedsättande ton tala om den moderna bibeikritik, som eger anspråk på hvar je sanningsväns beundran och tacksamhet och som i vetenskaplig halt visserligen höjer sig himmelshogt öfver ■vår inhemska statsteologi i äldre och nyare tider. ë , Dèn erinran, vi tagit oss friheten framställk med anledning af d:r M:s ut- fall emot »vensterkritiken», hindrar oss ingalunda från att villigt återgifva för- ordets,yttrande: »enhvar som med öppen blick och lefvande kärlek till sanningen la^er denna ypperliga bok, skair icke ett ögonblick tveka att instämma i samma jS0^ uttalats af Quarterly Review) »och känna en liflig tillfreds- ställelse derofyer, att ett så betydande arbete, af skicklig hand öfversatt på svenska språket, kan blifva till sann och varaktig fördel äfven för det stora fler- talet af ett i • andlig odling så långt framskridet folk som det svenska, hvilket icke plågar vara bland de sista att tacksamt emottaga det verkligt goda, som på literaturens område från eget land eller utifrån erb judes.» Heia arbetet beräknas komma att utgöra högst .12—18 häften, hvarje häfte îm 4 6 f^^'ude ark i qvartformat; priset för det hela blir omkr. 13 Ett hafte ut^ifves hvar tredie vecka. 'En karta öfver Palestina på Kri- ’ _ sti tid kommer att åtfölja fjerde häftet. (Fahlcrantz & c:o). Tafion ur Djurens lif tecknade af L I. Grandville. Med text efter franska- författare bearbetad af V. E. Öman. Häft. 1-4. - För sin kända öfversättare- talang, senast ådagalagd genom lyckligt.lösta uppgifter från det slaviska språk- området, har d:r Öman funnit ett nytt och tacksamt fält i bearbetniiigen af den iranska texten till dessa spirituela teckningar, i hvilka djurens lif framställes som en humoristisk afspegling af det menskliga. »Grandville», heter det i för- laggarnes anmalan, »förenar med en ovanligt fin och skarp uppfattning af djur- lifvets egendomligheter en lika ovanlig förmåga att på osökt skämtsamt sätt i in}ägga en mensklig syftning, som utan ordförklaring af g sjelf framstår fullt fattbar. Hans satir, är af vänlig art, men derför icke utan udd; det drapande i hans gyckel med svagheter och-vanarter ligger ej i nå,g°n bitter ofyerdrift, det ligger i hans beundransvärda konst att fatta och atergifva verkligheten i dess enkla, betydelsefulla sanning'.» > Arbetet, som innehåller omkring 300 illustrationer, utkommer fullständigt i v;? n ,? haften, till ett pris af -86 öre häftet. (C. E. Fritzes bokhandel). ' 1 loan j En lefnadsteckning af Otto Borchsenius. Kjöbenhavn 1877. — År 1869 hade man i Förenta Staterna det mindre, vanliga skådespelet af enl täflan mellan inflytelserika pressorgan i att jemna vägen för ett vitterhetsverk »from the other side». »Redd The Great Swedish Historical Romance: The Last Athe- nian. Every student of history, Every worshipper of the beautiful, Every lover of the antique, Every seeker after truth, and every one, who would read the true history of the papish church in the letters of blood, in which the church itself has recorded it, should buy and read at once the The Last Athenian Se- ' cond Edition, now ready For it is The Novel of the Age.» Atf republikens »skönhetsdyrkare» och »sanningsökare» verkligen lyssnade till dessa uppfordran- den, offentliggjorda i åtskilliga af landets bortåt 6,000 tidningar och tidskrifter hade den som skrifver dessa rader ett tillfälle att inhemta, då han vid ett be- sök i Filadelfia hösten 1875 underrättades om, att utaf den berömda romanens andra upplaga i f. d. konsul W., Thomas’ öfversättning blott ett par exemplar funnos osålda. Det ena af dessa hade förläggaren — mr T. B. Peterson _____________ den artigheten att öfverlehina som gåfva till den svenske resande, som braute hnnn™ helsningar från bokens författare. . s Undér det att Den siste Athenaren sålunda fördes Ï triumf öfver oceanen och Viktor Rydbergs namn uppmärksammades med aktning inom Tysklands veten- skapliga kretsar (jfr anmälan af F. Nippolds Handbuch der neuesten Kirchen- 448 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT. geschickte, i Framtiden, 1870. Januarihäftét), hade hvarken arbetet eller dess för- fattare ännu lyckats vinna insteg hos våra , grannar på hinsidån sundet. Egent- liga orsaken'härtill vilja vi nu ej efterförskä; förmodligén är hon till väsentlig dél att söka i den äfven bland bildade danskar, gängse fördomen angående sven- ska språkets utomordentliga svårfattlighet. Allt nog: ett faktum är, att intill år 1874 hade i danska bokhandeln ej kunnat1 af sättas mer. än omkring tjugufem exemplar af den förnämsta historiska romanen på nordiskt tungomål. Nu der- emot — huru annorlunda! För tre år sedan utköm i‘Kjöbenhavn »Den sidste Athenienser», dansk öfversäftning af cand. phil. Otto Borchsenius. I trots af att denna öfversättnings boklådspris är ungefär dubbelt så högt som det svenska originalets, har af densamma för närvarande sålts omkring ett tusen. exemplar ; »kan män saa fortænke en svensk Forfatter i, at hän hellere vil læses paä. Dansk end ikk& læses paa Svensk?», spörjer veckoskriften Nœr og Fjern. Till danskan hafva under de senaste åren öfverflyttats de flesta ef Rydbergs estetiska och kulturhistoriska skrifter: »Fribytaren på Östersjön» (i två öfversättningar), »Sin- goalla», »Medeltidens magi», »Romerska kejsare i marmor», »Den meliska Afro- dlte»,' »Antinous», m. fl. — de trenne sistnämda införda i Det nittende Aarhun- drede samt |i Nœr og Fjern. Under den gemensamma titeln Nomerske Dage ut- gifves hu. i Kjöbenhavn — liksöm samtidigt i Stockholm allt hvad Rydberg hittills skrifvit rörande det antika och det nutida Rom. Denna öfversättning, vérkstäld af hr Borchsenius, inledes genom den af honom författade lefnadsteck- ningen — ett förstå försök att upplysa danska allmänheten om grundtankarne i vår ryktbare landsmans mångsidiga och värderika skriftställarskap. Dét' ar oss en sann tillfredsställelse att till hr Borchsenius hembära vår tack- sägelse för det sätt, hvarpå han * såväl denna gång som ofta förut fullgjort sitt betydelsefulla värf att i Danmark sprida kännedom om det bästa och framtids- rikaste in^ni , den nyäste svenska literaturen. Hans sympatetiska teckning af Viktor Rydbergs personlighet och författareverksamhet vitnar på det otvetydi- gaste om hans egen varma Tiängifvenhet för de tidsidéer, som besjäla det reli- giösa framstegspartiets målsmän i Sverige. Det har blifvit sagdt, att.den prak- tiska skändinavismens ledande grundsats kunde anses uttalad genom de fyra verb, söm belysa könjugationernä i . latinet : ämaire, docere, legere och audire. Förhåller det sig så, då torde ordningen nu hafva kottimit till våra danska brö- der — hos hvilkä vi sjelfve stå i skuld för så mycket godt och skönt — att, i all kärlek, låta sig uti vissa stycken undervisas af oss svenskar genom att upp- märksammare än hittills läsa och höra hväd som bjudes dem från Sverige. Icke minst på det religionsfilosofiska området skiille en sådan läraktighet lända dem : till båtnad. Ett. grundligt behjertande af de exegetiska resnltat, som blifvit med tvingande bevisningskraft faststälda i Viktor Rydbergs Bibelns lära om. Kristus, skulle ofelbarligen bidraga till undanrödjandet' af den Oklarhet; just:hvad hüfvud- ptmkterna beträffar, som varit étt genomgående drag i de långt utspunna danska förhandlingarna om »tron och vetandet». Det synes vara hög tid, ätt man äfven i Danmark lär sig att skönja det inre föreningsbandet mellan den kritik, som med bibelns vapen tillintetgjort ortodoxiens myt om »Kristi gudom»,. och den gripande trosbekännelse, uti hvilken Viktor Rydberg' nyligen (i kantaten vid Upsala: universitets jubelfest) sammanfattat kristendomens »succus e.t sanguis», dess lifssaft och hjerteblod: »Hvarje själ, som längtan bränner ‘ till hvad ädelt är och sant, . bär uti sitt bröst och känner evighetens underpant. ’ Blir hvad sjelfyiskt är förgätet, • - blir inom dig gudsbelätet ‘ härligare danadt ut genom slägte efter slägte, skall, hur långt än,öknen räckte, du Jordanen nå till slut.» . ’ Vi hoppas att snart få höra bekräftelse på ryktet om en tillämnad öfversätt- ning till danskan af nyss . nämda kristologiskå verk, den svénskä unitårismens vigtigaste urkund. ' •' y '•< • '. • U. v. B. • - i .■ ■ ■ , —1 -----------■ På Aktiebolagets Nu förlag hafva utkommit: Turistbref från en resa i Norge af Finn. Pris: 2 kr. 25 öre. »Ett billigt, väl utstyrdt oeh i hösta Gödecke.» måtto läsvärdt, lärorikt arbete af doktor P. A. Ner. Allehanda. »At Svenskerne paa den anden Side ofte danner sig meget falske Forestillinger om Nordmændene er sikkert nok; det er disse Forestillinger, som Böger af den Art som Finns skal komme til et rydde bort. — Finn viser sin Velvillie paa den vakreste Maade ved at skildfe sandt.» Norsk tidskrift for literatur. VALDA BERÄTTELSER ' af Claes Lundin. l:a delen. Pris: 2 kronor. »Dessa små berättelser och utkast härröra från en penna, hvars ledighet och behag äro allmänt kända. De utgöra icke några misslyckade försök att i en skiss astadkomma mer, än ramen tillåter, och de framträda derföf med en osökthet och naturlighet, som altför ofta saknas inom novellistiken.' Hos Claes Lundin finner man något af Blanches gemytlighet och något, som liknar hans kännedom af Stockholmslifvet. Hr Lundin gör sig .aldrig skyldig till detta råa kalkerande af verkligheten, hvilket så ofta utgör qvintessensen i »ögonblicks- . fotografier», »verklighetsbilder» m. fl. Förf:s gladlynta' och godmodiga uppfattning utjämnar alltid de skarpa skuggorna och dagrarna och gifver något tilltalande åt hans målningar.» Aftonbladet. Dikter från främmande länder öfversatta af Prof. C* R. Nyblom. Pris 3 Kr. 75 öre. »Hvad som bör göra detta arbete kärt för den större allmänheten, är att det icke blott är egnadt att fylla en troligen hos rätt mången befintlig lucka i literärhistoriska in- sigter, utan också, i de flesta fall gifver dem ett ganska rikt poetiskt innehåll till lifs. — Öf- versättningarna hafva ofta en sådan prägel af natur och okonstladt behag, att de nästan kunna tagas för ursprungligt diktade på vårt språk.» -, Aftonbladet. »Professor Nybloms öfversättningar skola for diktkonstens vänner blifva en välkommen gåfva på samma gång som de äro vackra vittnesbörd om en kärlek till poesiens sköna konst, soin icke rädes för några svårigheter, och en talang, som öfvervinuer dem.» N. D. Allehanda. Dagward Frey. Sorgespel i fem akter af Edvard Bäckström* 2:a uppl. Pris 1 Kr. 50 öre. N U Månadsskrift för 1874—75. Pris 3 Kr. Bnd. 4 Kr. 50 öre. NU Månadsskrift för 1876. Pris 6 Kr. Bnd. 7 Kr. 50 öre. INNEHÅLL. Framtidsmän i den nya verlden. I. Af Carl von Bergen Sid. 353 ' Om' ntsigterna .och hindren för en högre folkbildning. Af P. A. Silje ström.................a........................................ » 383 Nyare svensk landskapsbeskrifning. Af C. Eichhorn ....................... » 399 Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand ........................... » 409 Sinneverld och andeverld. Af K. P. Arnoldson .......................... » 431 Nya Böcker. Af C. v. B. .............................1................... » 445 ' ANMÄLAN. Vid sitt nya uppträdande i vår periodiska literatur skall FRAMTIDEN åter knyta sin verksamhet till det program, som från åren 1868—71 är be- kant för tidskriftens dåvarande läsare. Dess hufvuduppgift skall sålunda blifva att genom afhandlingar, kortare meddelanden från den fria forskningens arbets- fält samt. granskningar och öfversigter af såväl inhemska som utländska literatur- alster verka för spridandet af kännedom om vårt tidehvarfs ideela sträfvanden och främjandet af den fosterländska odlingens, sunda och allsidiga utveckling. Bidrag till tidskriften komma att lemnas af ett betydande antal svenske skrift- ställare på de politiska och sociala tidsfrågornas områden samt inom olika grenar af kultur- och literäturhistoriskt, naturvetenskapligt, filosofiskt och estetiskt författarskap. Tidskriften skall årligen utkomma i tolf häften uti stor oktav om till- samman fyratiotvå ark. Prenumerationspriset för hel årgång blir tolf kronor. Lösa häften säljas à 1,25. Prenumeration emottages i alla svenska boklådor, vid postkontoren samt f tidskriftens förlagsexpedition : Stockholm, Karduans- makaregatan 7, derifrån,. mot insändande af prenumerationsafgiften, hvarje häfte skickas under korsband till prenumeranten. I Norge och Danmark emot- tages prenumeration hos tidskriftens ombudsmän hrr bokhandlare Alb. Cammer- meyer i Kristiania samt G. E. G. Gad i Kjöbenhavn. Herrar förläggare i Sverige och våra nordiska grannländer, som önska sina förlagsartiklar anmälda i tidskriften, behagade insända dem till utgifvaren ; adress: Stockholm, Blanches Malmgård. CARL von BERGEN. AKTIEBOLAGET NU. Tidskriftens utgifvare. Tidskriftens förläggare. STOCKHOLM, CENTBAL-TRYCKERIET 1877.