FRAMTIDEN TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. UTGIFVEN AF CARL VON BERGEN. N’y följd. FÖRSTA ÅRGÅNG 1877. Sjette Häftet. KJÖBEN HAVN G. E. C. GAD. STOCKHOLM AKTIEBOLÅÖET NU. KRISTIANIA ALB. CAMMERMETER. * På Aktiebolagets Nu förlag har utkommit: MÅNADSSKRIFTEN N U ■L *7 *7 « 1“6 ' tLäftena. Utgiven af EDVARD BÄCKSTRÖM. Januarihäftets innehåll: Födelsedagen af Onkel Adam. — När stor- men kommer af G-. Jßjörlin. — Öfvers. ur Hernani af Edv. Bäckström. — En- dag i ett engelskt hem} I af N. P. Ödman. •— Vårblomma af Aug. Stjernstedt. — Mäster Konstig af Gr. Djurklou. — Boknyheter af Chr. Eichhorn. Februarihäftets innehåll: Nyårsbön af C. L. Östergren.—Fogelmötet af G. W. A. Strandberg. — Drömlif af V. Rydberg. — Du vet! af Edv. Bäck- ström. — Om det aristokratiska samhällselementet inom svenska folket af An- ders Fryxell. — En dag i ett engelskt hem, II af N. P. Ödman. — Boknyheter af Ghr. Eichhorn. Marshäftets innehåll: Garl Strandberg t af Edv. Bäckström. — Jörgen och Karin af Krisinan Winther, öfvers. af Garl Snoilsky. — Vestalen af Pa- ludan-Muller, öfvers. af Nils Arfvidson. — Om det aristokratiska samhälls- elementet inom svenska folket, II af Anders Fryxell. Aprilhäftets innehåll: Lärkan af G. D. af Wirsén. — Vinter grönt, Naturröster af A. T. Gellerstedt. — Esaias Tegnérs lärare och förebilder af Rudolf Hjärne. — En dag i ett engelskt hem, III, Förmiddagen af N. P. Ödman. Majhäftets innehåll : Bägaren af Garl Snoilsky, — Elma Billing, född Ström af Oscar Wijkander. — Våren af Rudolf Hjärne. — Johan Ludvig Runeberg t af Valfrid Vasenius. —. Onkel Göran af Amanda Kerfstedt. — Boknyheter af Ghr. Bilhorn. T v Junihäftets innehåll: Den försynte af C. W. A. Strandberg. —Mid- so^mgrvaka af G. LJ Ö stier gr en. — Till, min virknäl. af Lotten von Krœmer. — ''Teaterbilder frän"fordom, I. G. G. Karsten tå Nils Arfvidsson. — En dag i ett enyelskt hem^ IV/ Middagen af N. P. Ödman. Prenumeration -å hel. årgång (Jan.—Dec.), kostar 6 Kr., å half årgång (Januari—Juni eller Juli—December) ' 3.50 Kr., postarvodet oräknaCdt, och mottages hos Herrar Bokhandlare i Sverige och grann- länderna, på alla Postkontor- samt å Månadsskriftens expedition: Stockholm, Karduansmakäregatan N-:o 7. Lösnummer säljas till 60 öre för häfte. Sker prenumeration å Månadsskriften vid expeditionen sändes hvarje nümmer,. allteftersom det utkommer, under korsband, genom expeditionens försorg till prenumeranten. Rättelse: I majhäftet af Nu, poemet »Våren» af R. Hjärne, 4:de raden uppifrån står: vaknad du bärdeh — läs: vaknad ur bädden. Källor till Svenska Teaterns historia. _ n. . ;; Z". ' De dramatiska nöjena hade småningom , blifvit en vana och slutligen ett behof för hufvudstadens invånare, och isynnerhet på hofvet och i den förnäma. verlden började man snärt längta efter att ånyo få det tråkiga ' sällskapslifvets tunga luft rensad, hvartill teatern enhälligt ansågs vära det verksammaste med- let. Ehuru den unge konungen ingalunda var motvilligt stämd mot den dra- matiska konsten, är det väl ovisst, huruvida något i detta afseende afgörande steg så hastigt skulle hafva tagits om icke en särskild omständighet ytterligare påskyndat detsamma. : . I början af år 1699 beslöt konungen att låta införskrifva en trupp fran- syska komedianter och befalde derföre öfverjntendenten Nic. Tessin, att anskaffa den bästa af de trupper, som i. utlandet kunde erhållas. Att man nu föredrog en fransk trupp framför någon tysk, förklaras lätt af den tyska dramatiska kon- stens djupa förfall. I Tyskland kringsvärmade under de sista åren af sjuttonde och början af adertonde århundradet en oräknelig mängd af x allehanda slags äfventyrare sammanrafsade komediant-band, hvilkas konst ' företedde, såsom vi förut nämt, samma bedröfliga och förvildade tillstånd, söm den dramatiska litera- turen vid samma tid. Följdeä häraf äfvensom af att fruntimmer nü allt of1 tare syntes på scenen, der deras roller förut utförts af gossar och ynglingar, blef att de : andlige, som icke numera såsom fordom ansågo sig kunna draga nytta af komedispel, hatfullt anföllo detta sitt forna skyddsbarn och gingo så långt i sin förföljelse mot skådespelarne, som endast den religiösa fanatismen kunde drifva, dem1. Man såg derför ofta skådespelare tvingas att afstå sina platser på scenen åt marionetter, hvilka, visserligen mera likgiltiga för prester- nes anatema, dock ytterligare bidrogo till konstens förfall, ehuru de åtnjöto de obildade, klassernas.'gunst, som de förstått att bevara ända till våra dagar. På Bollhuset i Stockholm, uppträdde redan 1699 en marionettspelare, sanno- likt Adam Neuhusen^ hvilken tvenne gånger erhöll understöd af konungen, * . « . • 1 Vi skola framdeles se att de äfven i vårt land gjort , sig härtill skyldige. — 2 Åfreste . från hûfvudstaden 1701. En annan konstnär af samma slag, Nicolaus Kettig, sages 1706 »en lång tid med höga vederhörandes tillstånd hafva spelat med marionetter». Ännu var det endast utländingar, som öfvade dessa konster.’ Isogséus säger i »Carla-Seger-Sköld»XtT. 1714): Framtiden, 1877. • ' 19 282 FRAMTIDEN; NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. för hVilk.en han fått »agera med sina marionetter, och uppvisa det talande huf- vudet1.» Hans representationer, som icke började förr än kl. 8 om .qvällen, lockade talrika åskådare, och detta stärkte Tessin i hans öfvertygelse om att en teatertrupp, som komme hit, skulle röna liflig uppmuntran. Få diploma- tiska agenter hafva kunnat åt de riksvigtigaste angelägenheter egna större oin- tanke och outtröttligare. nit än Tessin åt det uppdrag, han af konungen mottog. Han började genast inleda en ganska vidlyftig brefvexling rörande denna fråga med kommissions-sekreteraren f Paris D. Cronström2. Länge hade Tessin sökt förmå konungen att fatta detta beslut, och understöddes dervid trofast af gréf- varne Wachtmeister och Piper, dels för att bereda monarkens eget nöje, men äfven för att, såsom han ’ sjelf säger, »gifva hofvet mera glans och uppfriska, sinnena, som här i landet uttröttats under tyngden af vida besvärligare och mödosammare tjenster än i andra länder.» ' Tessin ansåg sig kunna lofva att truppen skulle förtjena mera i Stockholm än i andra hufvudstäder, med un- dantag af Paris, emedan man här var ytterligt hängifven åt detta slags lust- barheter. Cronström skulle erbjuda konstnärerna 2,000 daler silfvermynt i res- penningar; såsom lön skulle de erhålla 5,000 rdr och vara befriade ifrån all »borgerlig tunga», såvida nämligen de icke dcrjernte utöfvade någon borgerlig näring. Till dfras förfogande stäldes såväl »den stora salen i slottet» med en behörigen utsirad teater, som ock det af bollhusen, »som de kunde anse tjen- ligast att agera uti», der de på egen bekostnad borde inreda teatern3. Utan särskild betalning skulle tfuppen spela två gånger i veckan för konungen och det kungl. huset, hvarvid den fick betjena sig af konungens »kapell» samt blef »utur skafferiet fournerad med ljus». Öfriga dagar, utom helgdagar, skulle före- ställningar få gifvas på Bollhuset, dit ingen, icke ens af hofvet, egde tillträde utan entré-afgift. Kostymer skulle sällskapet på egen bekostnad anskaffa4. Närmaste anledningen som påskyndade konungens beslut i denna fråga och som äfven gjorde ätt Tossin så ifrigt sökte att få allt i ordning, var att man under sommaren väntade besök af hertiginnan af Holstein, fursten och furstinnan af Wolfenbüttel samt en prinsessa af Ansbach. Konungen var myc- ket angelägen om att förströelser skulle erbjudas de höga gästerna, och Tessin säger, då han uppmanar Cronström att påskynda truppens hitkomst till mid- sommaren, då gästerna väntades, att »om man nu lät det gynnsama tillfället gå sig ur händerna, kunde det vara ganska ovisst, när det nästa kunde yppa sig, »än i dag ’skall man sällan se någon svensk följa qvacksalvare, gycklare, commedianter och täskspelare, lindansare och dylikt tyg efter, såsom hvilkas sinne är ädlare och manligare än att de .med slika näringsmedel sitt bröd söka sknlle». . • 1 Riksreg. nämda år den 10 Juni och 26 Sept. — 2 Tessins koncept till .dessa hans bref, förvarade i Riksarkivet, äro lagda till grund för. följande skildring. Några af dem äro tryckta i Crusenstolpes »Huset Tessin». — 8 Stora Bollhuset var 100 fot långt, 40 fot bredt och 28 fot högt; mindre Bollhuset 83 fot långt, 36 fot bredt och 27 fot högt. , Störst var salen å slottet, hvilken angränsade till konungens egen våning; på andra sidan lågo ’3 à 4 rum, som fingo användas till klädloger m. m. — * Riksreg. den 29 Mars 1699. KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. ' 283 och hofvet skulle måhända blifva lika dystert och tråkigt, söm det nu varit en lång tid.» Måhända var • man icke okunnig om att fursteparet från Wol- fcnbüttel varit i bästa tillfälle att i sitt, hemland se ganska storartade dramn- tiska föreställningar, enär denna ort under en följd af år varit ett ibland den tyska skådespelarekonstens förnämsta hemvist1.. Cronström borde utse en trupp som var lika skicklig i tragedi som i komedi, och särskildt fäste Tessin hans uppmärksamhet på huru vigtigt det vore att skådespelerskorna voro framstå- ende både hvad talang och utseende beträffade. För teatern i slottet borde dekorationer medföras från Paris och truppens dekorationsmålare ämnade Tes- sin anställa såsom hofmålare; äfven skulle dansmästare och kapell blifva vid hofvet änstälde. Kontraktet borde uppgöras på tvenne år. Slutligen fördöljer Tessin icke att han, såsom närmaste granne till Bollhuset, gerna skulle se att »en liten loge» kunde blifva reserverad för honom och hans familj. Cronström började genast inleda underhandlingar, men var försigtig i :sitt val, emedan Tessin förklarat att kritiken i vårt land var ganska sträng. Med konungen vågade inan icke vidare tala i ämnet af fruktan för att hans intresse kunde hafva vänt sig åt annat .håll. ■ ■ ’> ■ ; En trupp, som för tillfället uppehöll sig i Metz, under anförande af en sieur Rosidor,, ådrog sig företrädesvis Cronströms uppmärksamhét Och blef af honom föreslagen2. Med densamma var äfven förenad en ganska talrik ballett- corps, hvarpå Tessin lade vigt för deras skull, som ej förstodo det fransyska språket. • - • : Ännu i början af Augusti hade intet kontrakt blifvit afslutadt.' Tessin hade under tiden sökt skaffa hofvet och de furstliga gästerna någon ersättning genom en och annan efter hans eget omdöme särdeles väl lyckad maskerad. Hans förtj enst i detta afseende • belönades ock af konungen, hvilken dagen -efter en af dessa fester tillsände honom friherrligt diplom. Omsider, anlände’Rosi- dor till Stockholm före sin trupp, för .att vidtaga nödiga anstalter med teat- rarna.. I början af Oktober anlände sällskapets öfriga' medlemmar -och i : anled-. ning af »den svåra resa, som de utstått, såväl som i consideration till'den -om-, kostnad de i förstone skulle komma att göra på teaterns uppbyggadde nere i staden», lät konungen ' genast till dem utbetala 8,0 62 daler i kopparmynt ’.. Den 23 Oktober, då enkedrottning Hedvig Eleonora fylde sitt 63 år, fick den nya truppen • tillfälle att för - första gången • visa sig på hofvet. Först serverades supé i prinsessan Ulrikas sängkammare, -ett af de största rummen i palatset,' hvarvid hofdamernå voro klädda som zigeuerskor. Efter supéns slut drog man sig-undan till de angränsande rummen, hvarvid teatern stäldes i ordning j .of- vannämda rum. En ridå drogs för alkoven; så snärt hofvet åter infann sig, börjades en ouverture, utförd af konungens och den fransyska truppens kapell. Det var ock frân Wolfenbüttel som én af ' denna tids beröihdaste teaterföreståndåre J. A. Strahitzky, hvilken varit anstäKl vid Velthens trupp, erhöll sina förnämsta skådespelare. Prutz 1. c. sid. 185. — 2 Han hade äfven underhandlat ined trupper i Hâag, Dünkefken, Strassburg, Bordeaux ôch Bruxelles. —- s Riksteg. den 20 Oktober 169’9. 284 • FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET* och som efterföljdes af några för dagen lämpliga recitativ, utförda af m:elle Au- bertr och'tvenne musici. Derefter uppfördes IMolières : »Le mariage forcé1», hvil- ken komedi var så mycket lyckligare vald, som hofdamerna i sina kostymer fingo tillfälle, att deri “uppträda och inlägga åtskilliga bi-scenér. Man-beun- drade allmänt truppens utmärkta spel, hvilket så mycket mera förvånade som ■ ecehen i alkoven vär synnerligen liten.: Såsom komiker ådrog sig i synnerhet ' herr Toubelle stor uppmärksamhet; m:r och mielle Rosidor, . dansösen m:elle De la Marre,: m:elle Aubert, öoh en bas-sångare skördade äfven lifligt bifall. Oäktadt detta .truppens välvilliga mottagande dröjde det • icke många dagar in- hän Tessin fick: anledning att .med Molière utropa: »Ah les étranges animaux àjconduire que des comédiens2!»' Han klagade i bref till Cronström öfver det Stora obehag, hvari han råkat på grund-af missämja, som uppstått inom trup- pen. Särskildt omtalar han åtskilliga små historier . rörande m:elle De la Marre och sångaren Pelletier, hvilken hän måste afskeda. På sjöresan till ßverige lär det ock hafva gått ganska betänkligt till inom truppen. Trots : afund och kabaler, var truppens första uppträdande på teatern i slottet den 20 Nov. likaledes mycket lyckadt. Då uppfördes Regnards »Le joueur» och n|gra dagar séüàre »L’Hercule», tragedi .af La Thuillerie (abbé Abeillé) och : »Attendeip-moi sous formé»,- komedi, i en akt af Dufrésny. Boll- hustèatern'blef ej i ordningstäld förr än i medlet äf Januari följande år8., Oäktadt alla, de oroande krigsrykten,- som nu alltmera tögo fart, följde man truppens föreställningar med det lifligaste intresse och konungen roade sig deraf »inerä än någon annaii4». Den 9 . Febr. (1700) uppfyldes . komedisalen (riks- salen). i : palatset med en stor skara maskerade personer, som antågade med tre par. pukor och / 33 trumpeter i spetsen. Man hade borttagit teaterdekoratio- nerna, jemnat golfvet och upphängt rika tapeter på väggarna. Taket var or- neradt i guld.och blått. .Vid éna väggen var en amfiteater med tre bänkrader, öfverklädda med guldbroderadt ■ sammet. : Taket öfver ämfiteatérn var prydt med guldarabesker på hvit botten. Tjugufyra stora ljuskronor jemte en mängd försilfräde ’ ljusarmar upplyste rummet. Sedan hvarje mask; intagit sin bestämda plats,, spelade. orkestern upp, hvaryid Bacchus och Pomona uppväcktes ur sin sömn..! Venus visade sig i én med guld och blommor smyckad vagn, dragen af några bland hennes otaliga. slafvar, ’som kördes äf. kärleksgudar. En prolog afsjöngs, hvars ämne var: :>yalla i flera ar insofda lustbarheters väckande ur deras'dy ala under Carl XII:s lyckliga regering^ .Sedan' Venus sjungit en ita- liensk atia, uppförde Rosidors trupp. \Moliéres »Le . bourgeois .-gentilhomme»* Derefter ankommo /nya hopar af masker, nymfer, fauner och bacchanter, och . f Denna komedi öfversattes icke på svenska förr än 1733. —; 2 L'impromptu de Ver- sailles, scene 1. 8 Bänkarna, som voro stoppade, kläddes med blått tyg; teatern upplystes med 56 lampûr. ;-r 4 Han gaf sitt bifall till känna äfven genom att anslå åt truppen hvarje gång den uppträdde på slottsteatern 4 kannor öl och; 16 st* »slottsbröd».-— I bref af den 30 Jan. 1700 till kgl. rådet gr. Stenbock befalde han att »comsedianterna för i år och sedan allt framgent skola blifva på hofstaten uppförda». . ' ■ : . KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 285 under dryckessånger, afsjungna af en chör, utdelades allehanda slags förfrisks ningar. »Dessa maskrader» — säger Tessin »satte våra-prester i harnesk1».; ■ Under tiden hade Tessin varit alltmera utsatt för Rosidorska truppens in-i triger. Pä våren 1701 var det nödvändigt för honom att-efterforska konUns gens vilja, huruvida truppen skulle stanna qvar, ty i sådant fall måste stora förändringar vidtagas, emedan- det nu icke fans qvar flere än Sevigny, m:ello Renault, Du Chemin med fru och Rosidor med dotter, hvilka uppförde : sig så^. att Tessin kunde tillåta dem att qvarstanna, och när han ibland dem äfveh in« räknade den äfventyrslystne direktören, måste hans anspråk i detta afseende icke hafva varit särdeles stora. »Tout le. reste est diabolique», säger Tes« sin, »car il n’est pas croyable tout ce qu’iLm’a fallu d’endurer avec icès gens-lå’2.» Konungen befalde, att »såvida bemälte' komedianter vilja'blifva längre qvar, så skulle det dem efterlåtas och kontraktet förlängas på ett . år»* Denna skrifvelse, daterad. Lais slott den 9 Màj 1701, visar huru körningen, midt under krigets larm, vårdade sig öm teaterns angelägenheter^ < liksom Lüd-r vig XIV under belägringen af Lille lät sig; föredragas Molières -begäran ätt ! få uppföra Tartuffe, eller liksom i en senare tid Napoleon utanför det brinnande Moskwa; dikterade stadgar för Theâtre-français. > . - 1 ‘ i '? / På Sommaren förlängde Tessin - kontraktet på ytterligaré åtta ' måriader, hvilket könungen bekräftade8 och beviljade särskilda mötlel »till imaskiners för- färdigande .till'komedier på slottet samt till hvarjehanda småsakers inköpande4». Då truppen i slutet af samma år begärde få veta, huruvida den künde erhålla ytterligare anställning, hade Tessin lyckats utverka, konungens : förnyade tillål telse ,att uppgöra nytt kontrakt intill April 1703. Nu fick Tessin dock ökådt bekymmer. Truppens komiker, Toubelle, en särdeles framstående aktör, var en ostyrig sälle. Fördjupad i skulder sökte han rymma ur, lapdet, men blef vid. Dalarö, der han afvaktade gynsam. vind, gripen i och återförd, men måste snart bortsändas. Cronström blef då ånyo anlitad för att i enlighet med ko- nungens särskilda befallning6 anskaffa en annan skådespelare i Toubelles genre,1 hvilket dock mötte så många svårigheter att'Tessin började misströsta om skåde-1 spelens öden. Det lyckades dock honoin att en dag (d. 9 Juli), då enkedrött- ningen och hofvet farit in till hufvudstadén ifrån Carlberg, för att åskåda de eröfrade saxiska och polska fanor och standarer, som i högtidligt tåg skulle föras genom staden, bereda dem en öfverraskhing genom att på» qvällen låta uppföra en komedi, der den nyss anlände sieur De la Roque gjorde sin debut. Men dermed afstannade ock för flera månader detta slags nöjen, och då, tiden nu alltmera nalkades, då det sista kontraktet skulle uppgöras och Tessin içké hyste förhoppningar om att få förlängå det, tillkännagaf han utan konungens vetskap för truppen att den skulle göra sig redo att afresa. Han var helt visst icke mycket angelägen om att längre behålla det äfventyrliga sällskapet’ 1 Tessin och Tessiniana sid. 290—292. — 2 I bref till Cronström : d. 17 April ,1701; — 3 Bautske d. 3 Aug. — 4 Wingen d. 23 Okt. — 5 Kowno d. 28 l^Iars 1702. • 286 VRAMTTDEK. NY FÖL JB. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET, söm förorsakat honom och många andra allehanda obehag, hvarom en talrik samling rättegångshandlingar bära vittne. Emellertid ankom en ny skrifvelse från konungen1 hvari han, i anledning af några af komediantefnes böneskrifter och särskildt med • afseende på svårigheten att under krigsoroligheterna lemna landet, befalde Tessin att ännu en gång förnya kontraktet. Det var icke utan eh viss .tillfredsställelse? som Tessin tillkännagaf att detta var nùmera omöjligt, alldenstund truppen redan var. skingrad och endast fein af sällskapet,; deribland Dé t la Roque och Sevigny, fortfarande voro qvar i Stockholm. ; För dessa ut- färdade konungen den 26 April 1704 en skrifvelse till Tessin, der det heter: »Såsom vi intet tro att de fransyske komédianterne ännu äro förskingrade, äro vi i nåder tillfreds att ännu'på två års tid behålla dem i vår tjenst.» Den fåtaliga truppen- uppträdde någon gång under denna tid på Bollhuset,; mön sy- nes icke hafva rönt mycken uppmärksamhet. Trots all 'den oreda, dettå* sällskap spridde omkring sig och det dåliga rykte det förskaffade sig, må man dock icke alldeles underkänna dess; verksam* het i; konstens tjenst. Flera af medlemmarne voro erkända konstnärer,, som äfven i utlandet såväl före som efter vistelsen i Sverige, väckte beundran, och det var denna *trupp, som de bildade samhällsklasserna i Sverige hafva att tacka för den större kännedom af de franske dramatiska mästarne från Ludvig XIV:s århundrade. . Såsom ött exempel vilja vi anföra, att endast ifrån den 27 Aug. till den 6 Dec. 1700, för hvilken tid vi ega i behåll dess repeftoir, uppfördes icke' mindre än tjugusju skådespel, ibland hvilka fem af Molière2, fyra af Racine8, ett af Corneille4, ètt af Pradoü6, ett àf Dancourt8 o. s. v. Reper- töirén för andra spelterminer omfattar likaledes étt mycket stort antal stycken och visar att Pàriserteatràrhas, isynnerhet Hotel de Bourgognes komedier här voro talrikt representerade 7, ibland hvilka funnös äfven sådana,, söm borde hafva ansetts ega endast franskt lokal-intresse. Många af dé komedier, som då upp- fördes, blefvo äfven från utlandet inköpta oöh lästes med. det lifligäste intresse och när freden återstält lugnet i landet saint i någon mån .botät de lidna för- / lusterna, egnade sig flere för sin tid ganska aktningsvärda förmågor åt att öfver- sätta dessa verk och derigénom sprida dem till en större allmänhet. På 1730- .talet införlifvades åtskilliga af Molières komediér med' vår literätur och kort efter honom följde Hölberg. < ' : ‘ . Bland det ringa, som vår dramatiska literätur'har ’ att uppvisa ifrån Carl XII:s tid, märka vi företrädesvis ett. i vinterqvartéret på Lais slott anstäldt "nGläd^spel och äre-sång i en förträfflig opera, Hans K. Maj:t till ära och hugnad^ efter den mot ryssarne erhållna oförlikneliga .segern»,som uppfördes / ; 1 Thorn d. 12 Juni 1703. — 2 Les fourberies de Scapin, L’Avare, Mons, de Pour- ceaugnac, Amphitrion och L’École des femmes*. — 8 Britanniens, Mithridate, Bérénice och Les plaideurs. •— 4 Oedipe. — 5 Regulus. — 8 Lés Vendanges (med musik af Grandval). Dessutom uppfördes stycken af Dufresny, Montfleury, Boursault, Scarron, Palaprat m. fl. — 71 Bland dem märkas Brécöurts »L’OmJre de Molière», Molières något plumpa förstlingsarbete »Le médecin volant» o. si v. 1 - . ; . • > KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 287 på Carlsdagen (d. 28 Jan.) 1701 och anses vara författadt af grefve Magnus Stenbock, hvilken denna dag inbjudit konungen till ett storartadt jagtparti. Sedan derefter måltid intagits, infann man sig på teatern, som .förestälde »Sveas G-lädjetämpel, rundt omkring af vår store konungs prisvärdiga och otroligt stora hjelté-actiöner upplyst och illuminéradt». Öfverallt syntes deviser, häntydande på konungens bragder. Stenbock helsade konungen med en »riktig tysk kapell- mästäre-oration», hvarefter grupper af allehanda slag framträdde, dansande och sjungande. Mercurius hyste så obegränsad beundran för dagens hjelte att han, då han kom »med en särskild machin nedflygande», blåste ut alla ljusen, sägande: »Hvad gör man här med ljus, der Carols nådestrimma Ger sådan glans och gör tillfyllest för én sol? Hvars dater rundt omkring på alla kanter glimma Och lysa, klarna upp den mörka midnattspol.» • I tionde scenen,, som var den sista och största, dansade hela generalitetet un- der följandej sång: »Friskt gå vi derpå löst och dansen sj elf ve föra, ' Med godt exempel vi då andre föregå, Just på det sättet, som vi äro vane göra Så ofta Carolus befaller oss: »gå på.» Åtskilliga andra bevis kunna äfven anföras på att den dramatiska literaturen och teatraliska förlustelser behagat Carl och hans krigare. Så berättas ^att ko- nungen lät sig ofta föreläsas franska tragedier, ibland hvilka han satte högst Hacines »Mithridate och hans kämpars lust för slika nöjen frös icke bort i sjelfva Sibirien. I Tobolsk inrättades en -teater som till och med hyllades af de andlige, i det man derstädes stundom hörde predikas eç sats, som inom kort skulle under presterliga fördömelser bestridas, att nämligen »en christen kunde dansa och gå på komedier, utan synd2». ' Dessutom ega vi från samma tid tvenne »balletter», hvilka uppfördes i Kongl. palatsets »stora- komedi-sal», den förra den 6 Febr. 1701, med musik af hof- kapellmästaren Andreas Dübenj och den senare den 19 April 1706, då herti- gens af Sleswig-Holstein-Gottorp, Carl Fredriks födelsedag firades. Utan tvif- vel äro båda dessa stycken författade (på franska språket) af en bland den Rosidorska truppens mera framstående medlemmar, Sevigny8. Den sist nämda föreställningen började med en prolog, i hvilken Apollo, Muserna, dagens tolf 1 C. G.‘ Tessins dagbok 1767 sid. 133. — 4 Se Biografiskt Lexikon 21, sid. 206. — 8 Utom dessa tryckta balletter har Sevigny lemnat efterverlden andra minnen i talrika process- och rättegångs akter, hvilka började utspinnas alltifrån anträdandet af hans resa till Sverige,-dit han på konungens »speciela vocation» begaf sig i slutet af Febr. 1700. Han på- träffade då i Amsterdam en handlande vid namn Erdtman, med hvilken han uppgjorde res- sällskap till Stockholm. Dé ankommo ej dit förr än den S Maj efter att hafva under tiden -så förvexlat hvarandras reskassor, att följden bief en flerårig process, som afdomdes till körne* diantens nackdel. Erdtman synes å sin sida hafva varit en ganska förslagen lurendrejarci 288 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRGÂNGEN. SJETTE HÄFTET. timmar, nymfer m. fl. uppträdde och spelades af förnäma personer.- De enda ofrälse, som deltogo, voro aktörerna Sevigny och Chatreau. Teatern förestälde en lång allé; midt på scenen höjde sig berget Parnassus, vid hvars: fot låg en »bizarr» håla eller grotta. På bergets spets sutto Apollo och sånggudin- nörna och nedänfÖre stod Pegasus och läskade sig ur musernas heliga källa. På ömse sidor om förgrunden lågo tvenne flodgudar, de båda aktörerna, hvi^ lande på stenar' och stödjande sig på urnor, omgifna af säf. Rundt omkring stodo nymfer, hopflätande guirlander möd den unge. prinsens initialer. Sång och musik utfördes; flöjter, lutor och teorber ljödo, så att »den angränsande skogen gaf återljud.» Sedan åtskilliga verser blifvit afsjungna, uppfördes en komedi i en akt, »Le nouveau marié» af Montfleury1, hvari C. Gr. Tessin bl. a. uppträdde. Efter denna komedis slut skedde dekorationsförändring. Man såg då ett haf, på hvars strand en stor sköldpadda framkröp och' gjorde sin rond kring teatern; två tranor flögo af och an och började hacka sköldpaddan, hvars roll var att slutligen spricka itu, då ur dess skal framkommo små arlequiner, — idel grefvar och baroner. Tranorna togo då till flykten, men tappade i förskräckelsen några ägg, som arlequinerna efter allehanda upptåg utdelade till åskådarinnorna.|; Tvenne andra »intermeder» af samma, förf, blefvo derefter spelade. För att angifva arten af dessa stycken anföra vi innehållet af den ena bland dem. Don Pasquin d’Avalos, hvilkens namn stycket bar (spelad af C. G-. Tessin), är stadd i friaréärende till den sköna Lucie (fröken Hedv. Lilje)j som han aldrig sett, men då-hon älskar Don Lopez (gr. Magnus Stenbock), får hennes kammarjungfru (fr. Charl. Piper) mottaga friaren och föreställa sin matmoders person. Genom att föra ett temligen fritt språk och oförbehållsamt yppa omständigheter, som icke äro egnade att göra något synnerligen angenämt intryck på den stackars älskaren, förstår hon slutligen att till sin frökens tilL fredsställelse drifvä honom på flykten. I sådana roller inöfvades hofvets ung- dom. Festligheterna slutade med en storartad taffel, hvarvid Venus (fr. Ulr. Stenbock) nedsväfvade fråri skyarna, dragen i en char af tvenne dufvör och omgifven af kärleksgudar. I ett långt poem prisar hon icke * allenast dagetis unge bjelte, .utan äfven hela, det kongl. huset, bland hvars medlemmar det dock fans enj som gjorde henne mäkta stort bekommet: celui qui se fait admirer ' . à present de toute la terre, ce roi qu’on aime à revèrer autant que le dieu de la guerre, que je contraints de m’adorer, ce grand Charles en'un mot, craint comme le tonnerrCj est l’objet qui me fait justement murmurer. 1 Denna jemte de två andra små komedierna, som denna dag uppfördes, äro egentligen s. k- »intermèdes comiques», inlagda i en tragedi äf samme förf, benämd L’Ambigu comique ou les Amours, de Didon et d’Enée (Dictionnaire Dramatique, Paris 1776, I, sîd. 57). . KÄLLOR .TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 289 Efter dessa verser, hvilka påminna om Aurora Königsmarks bekanta, poem »Au ' roi Charles XII • de Suède», afsjöngos åtskilliga : dryckessånger och såsom van-. ligt slutades festen med allmän dåns, , , Sedan den Rosidorska truppen spelat ut sin. roll, i den svenska teaterns historia, dröjde det några år innan något nytt sällskap infann sig i Stockholm. Hvarken den på krigsolyckor rika tiden eller minnet af den franska truppen voro synnerligen egnade att bjuda några främmande skådespelare välkomna. Berättelsen om det »Spiegelberg-Dennerska» sällskapets irrfärder på Östersjön omkring år 17101 torde i stället böra förläggas till : Bälten, emedan detta säll- skap vid denna tid begaf sig ifrån Kjöbenhavn till Fyen2i . Pen 5 Oktober 1720 tillkännagaf riksrådet grefve Claes Ekeblad i rådkammaren, att riksrådet .grefve von Liewen inberättat att »ett band, komedianter vore öfverkommet fill Skåne, som satt , sig före att resa omkring i landet och vänta ; ett annat band efter sig ifrån Köpenhamn, hemställåndes Hans , Exc. till K. M;ts nådigaste behag om de ej . kunde blifva förbjudne att hitkömma och de andre, strax för- bjudas landet, emedan det kunde vara spioner derunder och desse spelare draga en hop penningar utur landet på en tid då vi hafva så stor brist .sjelfve på penningar8.» General Hård erhöll derpå befallning att drifvä ur landet detta sällskap, söm stod under, ledning af Samuel Paulsson von Qvoten4. Bättre lycka hade han rönt i Kjöbenhavn, kanske icke mindre såsom , »okulist, tand-: brytare o. s. v.» än som komediant. Det ovänliga mottagandet afskräckte dock icke, andra från att förnya dylika försökr ty 1721 anlände ifrån Kjöbenhavn till Stockholm komedianterne Gabriel Möller och Heinrich Scheiber6 samt Jo- han Karl von Eckénberg med sällskap. Desse »principaler» voro beryktade män. Möller hade 1710 blifvit tvungen att lemna Berlin, der. han uppträdt^ emedan man à anledning af en härjande farsot icke vågat ät^ tillåta honom fort- sätta med sina föreställningar. Dessutom hade han örbållit en farlig medtäflare i fransmannen.. Du Rocher, för hvars ståtliga prestationer han måste gifva vika®. Det var väl sålunda ett sjunkande ryckte, som förmådde honom lik- som. så många, andra hans likar att slutligen styra kosan till-Norden., Ecken- berg åter, kallad »den tyske Simson» _för sin. oerhörda styrka, hade i Berlin såsom atlet vunnit den sportälskande, Fredrik Wilhelm den förstes synnerliga gunst och af honom erhållit privilegier samt till och med adelskåp7, öfver- allt mottogos han och hans hustru jernte sällskap med det största bifall under sin konstresa genom Tyskland och Danmark, . och då han derefter återkom till Berlin blef denne, den tyska residensstadens siste akrobat, snart dess förste komedi- direktör och utnämd till hof-komediant8. Endast i Sverige mötte honom ett 1 Efter Devrient anförd af Dahlgren 1. c. sid. 21. — 2 Se härom Erik Lund; 1. c. sid. 427. — 3 Rådsprot. och Inr. civ.exp. reg. samma dag. — 4 Det är om honom som Holberg skrifvit sin komedi: »Hexerie eller blind Allarm». — 8 Dahlgren 1. c. sid. 22. * A. E. Brachvogel: Geschichte des Königl. Theaters zu Berlin. Erster band (Berlin 1877) sid. 63. -4- 1 Redan 1731 kallades han »von E.», hvarföre den nppgift, som stundom påträf- fas, att han blifvit 1739 af konungen i Danmark adlad, iteke förtjenar trovärdighet. Se vidare: Allg. Deutsche Biographie, 5 Band. (Leipzig 1877). — 8 Brachvogel, 1. c. sid- 71. 290 FRAMTIDEN. NY FÖLJD.' FÖRSTA ÅRGÅNGEN. • SJETTE HÄFTET. oblidt öde. Förlitande sig på sina triumfer började desse tyskar att anlägga ■ett spelhus vid Skeppsbron i den svenska hufvudstaden, men î>K. M:t och ’ deras Exc. rikets råd funno nödigt att ofördröjligen låta bref afgå till öfver- ståthållaren om att utfärda sådana ordres, att dessa komedianter, lindansare. . oller hvad namn de hafva, som uppbygt det omtalade huset vid Skeppsbron, alldeles afskaffäs och dem ingalunda må lemnas tillstånd att spela komedier,. som ock .till vederbörande landshöfdingar, att de en annan gång ej meddela så- dant folk något pass att fara genom landet1». Redan följande år drogs dock samma fråga ånyo inför rikets råd. En lindansare, — hans namn omtalas oj — hade ; på Bollhuset vidtagit åtskilliga anordningar för att kunna uppvisa sina konster, och föregaf sig hafva erhållit konungens särskilda tillåtelse der- till. Efter en öfverläggning, hvarvid grefve v. Liewen yrkat att lindansaren, måtte »genast. afvisas, utan att spelå en enda gång, ty eljest skulle det gifva presterskapet anledning att tala derom i sina predikningar, och förorsaka ett stoft rop i staden», beslöt rådet att utfärda befallning derom, helst man icke ville tro att konungen verkligen lemnat den åberopade tillåtelsen2. Det visar sig sålunda här, att det andliga ståndet redan nu börjat ifra emot förströelser af denna art, och det dröjde nu icke länge, innan frågan härom, framstäld vid riksdagarne, började väcka den största uppmärksamhet och framkalla en följd af skrifter, som ur mera än en synpunkt äro upplysande för tidsanden. Innan vi egna vår uppmärksamhet åt detta kapitel i teaterhistorien, , vilja vi kasta en flyktig blick på den dramatiska literaturen tinder denna period. Med år 1721 inträder åter våren i den. svenska dramatikens länge förfrusna lif. Dess förstling är Vrangels komedi: "»En bättrad Willhierna och en trogen Vänskap.'» Den dramatiska litèratur, som alstrades Under Fredrik I:S tid, är väl starkt uppblandad med öfversättningar, men desSa äro ofta nog lokaliserade, och då de derjemte återgifva Molières och Holbergs mästerstycken, kunna de anses intaga én betydande plats vid sidan af de svenska originalen. De svenska komediernas förnämsta rvärde anse vi bestå deri, att de troget afmåla tidens seder och bruk, och öppna för oss en inblick i tidens inre historia, hvars olika fysionomier återspegla sig i de särskilda komiska typerna.- Deras författaré hafva, ofta, utan att sjelfva veta det, gifvit oss små detaljerade drag af sam- hällslifvets karakter, som förgäfves eftersökas på andra håll, och som erbjuda literaturhistorikern någon vederqvickelse under den mödosamma vandringen öfver ett fält, der poesiens genier obevekligt nekat att utströ några blommor. Då ändamålet med denna uppsats är att, ■ såsom dess titel antyder^ lemna en öfversigt af de förnämsta källorna till den svenska teaterns historia jemte åtskilliga dit hörande upplysningar, kunna vi naturligtvis icke annorlunda än flyktigt egna Vår uppmärksamhet åt den numera starkt tillväxande dramatiska literaturens utveckling. Såsom en ledtråd följa vi fortfarande Klemmings bib- liografi. Den visar oss att äfven under början af den s. k. Frihetstiden de på 1 Rådsprotokoll d. 21 April 1721. — 8 Ibid. d. 18 Juni-1722. . KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 291 främmande språk författade »divertissementen» Voro i den förnäma verldens smak. 1721 firades till konungens ära en fest, hvarvid först uppfördes Reg- nards »Le joueurD och derefter ett dansdivertissement af kongl. "ballettmästaren Jean Baptiste Landé, och med dylika tillställningar roade man sig på hofvet äfven 1724 och 1727, hvarefter dessa af utländingar författade prof på en underdånigt smickrande hyllning försvunno ur vår dramatiska literätur för att, då man icke i längden kunde undvara dem, Snart ersättas af lika mönstergil- tiga svenska original, hvilkas tillvaro nu sannolikt skulle vara dold bland mas- san af andra dramatiska alster från denna tid, derest icke namnen Bellman och Schröderheim någon gång påminde om dem. Liksom man under de förra ti- derna ofta uppfört utländska dramatiska stycken utan att öfversätta dem, öfver- satte man nu sådana ganska flitigt, utan att de blefvo uppförda. Från och med år 1729 börjar en samling af Holbergs och Molières komedier att framträda i svensk drägt. Under tiden hade dansmästaren Landé lyckats fördrifva alla rådets forna betänkligheter rörande teatern, och då öfvérståthållaren grefve Taube 1723 af- lemnade hans framställning ' om tillstånd att inskrifva en trupp komedianter, »höllo grefve Tessin och de öfrige deras Exc. före, att de föga penningar lära draga ur landet, emedan de äro gemenligen sådana, som allt förtära hvad de vinna oöh kunna bringa tillsammans. Beras Exc. tyckte för den skuld för deras delar att denne/Landé väl må efterlåtet varda att hit införskrifva kome- dianter, serdeles som han ej begär för dem något gage och staten icke af dem kommer att graveras1». Ännu ett steg tog Landé, då han senare på året in- lemnade ansökning om att få uppföra komedier under adventstiden, mot vilkor att till de fattige gifva 400 rdr. Det visar sig af den diskussion, som i an- ledning häraf förekom i rådet, att man i allmänhet hade mycket orediga be- grepp om skådespelens inflytande, och grefve Lib’enstedt föreslog att man, »för att kunna vara så mycket mera tranquil och fri från åtal» skulle rådföra sig med konsistorium, hvilket dock flertalet af de höge herrarne fann onödigt, och beslöts alltså att bifalla Landés begäran. , . Den trupp Landé nu inkallade kom ifrån Frankrike och dess första repre- sentation,, om. hvilken vi ega kännedom, gafs den 23 Januari 1727, då ett divertissement till deras majestäters ära uppfördes, författadt af en bland trup- pens medlemmar Chateaufort med musik af promièreaktrisen m:elle Dimanche2. Bland de aktörer, som då uppträdde vid denna trupp, hvilken erhöll benämnin- gen: »Kongl. Musikaliska Akademien i Stockholm, stäld under Hans Maj:ts Rådsprotok. d. B Mars 1723. — 2 Såsom tillägg till Dahlgrens förteckningar på fran-• ôyska trüpper under frihetstiden, må här anföras namnen på Landés sujetter, enligt pass- ansökningarnå i öfverståthållareembetets arkiv (nu i C. Eichhorns samlingar): aktörer: Lang- lois, Chateaufort, Galoudec, Museur, Thierry, J. B. Garnier (med familj), Demarest,' J. A. M. Meyershof, Desorges (med fru), Dateur, Antreau, Baptiste (dansm.), Hode (med familj), Lebrun' (med fru), F. Lucfleùry, Renaud, och Hill Gemis; aktriser: Aubert,, Dimanche Varain, .Cath, Bertod, Casaux och Dupille. 292 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. beskydd», har i synnerhet Langlois utöfvat på den svenska teatern ett stort in- flytande. , Ehuru han blifvit af Landé inkallad till Sverige och den senare1 erhållit K. Maj:is tillåtelse att »ännu (1726) uti fyra års tid få njuta till godo det honom nådigst gifna privilegium att hålla och spela fransyska och italienska komedier och operor, så att inom förbemälda tid ingen, af hvilken nation han vara må, skulle understå sig deruti på något sätt att göra honom det 'ringaste intrång», så företog han sig dock att på egen hand anordna före- ställningar. På den kungliga skådebanan ärnade han nämligen. 1727 uppföra Ij optique, och Landé erhöll befallning af kammarherren baron Sack, å konun- gens vägnaT, att utlemna nycklarna till teatern, hvarefter Langlois började för- sälja biljetter. Dessutom gjorde Langlois sig redo att uppföra Les Ombrés, ett divertissement som Landé redan gifvit »med all möjlig framgång». Det var i synnerhet detta sista tilltag, söm väckte Landés harm och förmådde honom att till konungen frambära klagomål öfver sina kränkta privilegier. Vi känna icke huruvida något afseende. blef fästadt vid Landés framställning. Hans namn försvann snart ur vår vår literaturhistoria, under det att Langlois’ bildar lik- som en föreningslänk mellan en utländsk och en' nationel teater, betecknande sålunda. ett nytt^ vigtigt skede i vår odlings historia, då man icke, längre kände sig tillfredsstäld af hvad utländingar ville bjuda, utan försökte heldre att göra en ansats till uppväckandet af en inhemsk konst, af en nationel diktning*. Baron G. J. Ehrensvärd, som under åren 1773—-1776 var förste direk- tör vid kongl. operan, säger i sina efterlemnade memoirer3 om denna den svenska teaterns uppståndelsetid : »Jemte det att många arbeten skrefvos,4 bör- jade man äfven tänka på en svensk teater. Aktörer tillärdes och ett ordent- ligt . spektakel inrättades. Tvénne gånger i. veckan uppfördes någon komedi eller tragedi, slutad af en ballett, der man efter tidens smak hade en arlequin, som ännu .berömmes såsom ett sällsynt ämne; man hade lindansare och luft- springare med flere6. Detta spektakel var bevistadt af hofvet och de aldra 1 Den 11 Juli 1726. — 2 Utom den trupp »högtyska komedianter», som vistades i Stockholm 1731—1733 under ledning af J. C. Kreutzer och M. Moller, och om hvilken Dahlgren (1. c. sid. 26—29) meddelar åtskilliga underrättelser, till hvilka vi endast vilja lägga att den förre synes hafva (enligt hans sigill) tillhört en adlig slägt, hafva vi funnit föl- jande »komedianter» omnämde under denna tid: komedianten Julius Christopher Meijer reste med hustru till Gotland ifrån Stockholm i Juli 1725, dit. han kort förut anländt ifrån Gefle, och ämnade sig nu till Tyskland ; målaren och komedianten Wilhelm Kiättich uppehöll sig någon tid hos sin moder i Hennes Maj:ts drottninghus vid S:t Johannes i Stockholm, men reste derifrån i April 1730 till Falun »ått vidare försöka sin lycka»; komedianten Carl Frie- drich Bech vistades i Stockholm intill Mars 1731, och komedianten Johan Christian Lambert ‘likaledes intill April 1734. Om de trupper som vid samma tid besökte landsorterna, se Erik Lunds anförda uppsats i tidskriften Wu. För Frihetstidens teaterhistoria, särskildt med afseende på den: dramatiska literaturen, ega vi tvenne akademiska dispntatiöner (Upsala): Stu- dier rörande Frihetstidens tragiska diktning (1872) af W. Svedbom, och Det Svenska Lust- spelet under Frihetstiden (1876) af Karl Warburg, Isynnerhet den sistnämda meddelar många upplysningar. af ; intresse. — ? Utkomma snart i bokhandeln. —. 4 Jfr. KlemmingS bibliografi. — 5 Några, af deras illustrerade affischer förvaras ännu i Riksarkivet. KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 293 förnämsta; man tyckte dä redan att det-var en inrättning, som icke kunde förfalla. Plantan, som i värt land endast gifver blad, torde dö ut, om hon tvingas att blomstra och gifva frukt. En viss medelmåtta är somliga ting före- lagd, öfver hvilken de hvarken komma eller kunna tvingas. Detta torde vara svenska spektaklernas beständiga öde och som förfarenheten snarast intygar. Smaken för skådespel var sä allmän den tiden, att all Ungdom af den förnäm- sta adeln förenade sig att ömsom spela franska och svenska pjeser. De gäfvo äfven spektakler för allmänheten, der både hofvet och hela staden voro när- varande; fiere af dem, som nu lefva och bekläda de yppersta embeten, voro bland dessa och egde dessa nöjen.» Mani kan icke berömma konüng Eredrik för någon synnerlig gunst mot teatern. Hans smak var i afseende på nöjen en helt annan, och den ton som ifrån hans krets spred sig till andra, var en för konst och vitterhet menlig böjelse för vällustiga samqväm.. »Castenhof var en akademi, och gästabudens hög- tidligheter räknades efter antalet af de gäster, som legat qvar eller blifvit bort- burne.» G-enom A. J. von Höpkens ädlare håg för en nationel skådebana bil- dades likväl en trupp, som under kammarherren C. von Olthoffs ledning gaf föreställningar i Lefebureska huset vid Stora Nygatan. Den förnäma verlden i Stockholm, som förut önskat att åse endast franska dramer och icke försmått .stycken af knappt medelmåttig art, fick pu åter lust att se svenska stycken uppföras och snart erhöllo . de unge dilettanterne. konungens tillåtelse att upp- träda på Bollhuset. Under den. 17 Juni 1737 utfärdade konungen en resolu- tion, i hvilken det heter att, »som de härvarande svenske komedianter af ve- derbörande redan erhållit, tillstånd att få spela komedier, så vill K. Maj:t här med i nåder hafva samtyckt att förbemälté Carl Langlois dervid må föra di- erektionen \» Den 4 Okt. samma år öppnades »K. Svenska teatern i Stock- holm», då »Plutus eller'Mammon, Comedia i Tre Öpningar», uppfördes. Den var öfversatt af Olthoff, och spelades äf 8 herrar och 4 fruntimmer. I den- samma framhölls huruledes rikedomens gud förmår att styra menniskornas öden, och då det bl. a. der heter till hans lof:- »Dig ha vi att tacka för det vi nu mera ej ledas i verlden och för det vi få roligheter och komedier hos oss2», ser det nästan ut som om Öfversättaren valt denna pjes för att lätt kunna tillämpa den på för handen varande svenska förhållanden. Ehrensvärd säger om denna period i vår teaterhistoria: »den förenades med en gyllene tid för svenska vetenskaperna; ett patriotiskt tänkesätt var allmänt rådande, förmögen- heten tycktes utvidga och stadga sig,/svenska handeln var i sitt flor, inrätt- ningar till rikets försvar och uppkomst vidtogos på alla ställen, man behöfde icke kitla sig för att skratta, man var nöjd med den allmänna ställningen, hvilken så mycket verkar på den enskilda lefnaden». Af störe betydelse var det då några dagar senare en svensk originalpje 1 Afskrift i Riksark. — 2 Första »öppningens» tredje »inträde». 294 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET, uppfördes, nämligen C. Gyllenborgs »Svenska Sprätthöken1», komedi i 5 akter. I prologen yttras : • Nog ha vi ämnen haft, men ingen, som dem stält Uppå teatern fram och i sitt rätta fält, Thy låt oss pröfva på! Vi vilja krypa först, se’n lära vi väl gå. Af ämnen ha vi väl så rikt och ymnigt kram, Att när vi söka ett, så komma tio fram. Icke blott genom sin egenskap att vara original väckte denna komedi stor upp- märksamhet, utan äfven derigenom att man ansåg den innehålla anspelningar på den inre politiska ställningen i landet d. v. s. på splitet mellan den gamla och den yngre adeln. Ord sådana som dessa: »Min tanke är, att när öfver- heten med sin höga hand bekräftar någons hedersstånd, bör i samma ögonblick allt det framfarna glömmas och allenast den unge riddersmannens och dess efterkommandes följande uppförande, mandom och trohet göra dem mer eller mindre hedrade ibland oss», kunde naturligtvis icke upptagas väl af de anrika ätterna, hvarföre också den gamla adeln tog saken ganska allvarsamt och det påstås till och ^ned att riksrådet Bonde skriftligen bemött de riksförderfliga åsigter, som i denna komedi uttalades, ehuru hans genmäle aldrig blef offent- liggjordt2.. För öfrigt gisslar förf, här, liksom Holberg i Jean de France* den gängse seden att sända unge män till Frankrike för att uppfostras. Under åren 1737 och 1738 uppfördes öfver tjugu stycken och af de 14 dramatiska arbeten som under samma år blefvo tryckta, äro icke mindre än 11 svenska original. De öfriga tre äro Holbergs Mäster Gerdt Westphaler* Le Grands Plutus och Molières Qvinnoskolan. För att understödja det ännu späda före- taget tillät konungen att komedier fingo uppföras äfven en vecka under fastan (1738), med vilkor att inkomsten af den sista representationen skulle tillfalla de fattige8, men. skådespelarne funno sig icke väl under Langlois’ styrelse. Ehuru de blifvit af öfverståthållaren befalde att erkänna Langlois såsom deras direktör, så »gjorde de dock honom hinder i förvaltandet af den honom anbe- falda direktionen, i anseende hvartill herr Langlois påstod att förbemälte sven- ska komedianter måtte ånyo, uppkallas och dem allvarligen tillsägas att låta honom obehindrad njuta högstbemälte Hans K.'Maj:ts allernådigste resolution till godo.» Härpå svarade öfverståthållaren, att hans mening varit, att Lang- lois skulle »iakttaga hvad som på deras direktion ankomme, så ofta komedier framdeles kommo att af detta svenska band representeras4». I slutet på detta år vände sig Langlois till drottningen och beklagade sig öfver kammarherren Olthoff och baron Höpken »med hvilka han uppgjort kontrakt angående tea- tern och hvilka förbundit sig att lemna honom hvad som dertill fordrades, men som alldeles brutit sina löften4». 1 Se om denna pjes Warburgs anförda afhandling. — 2 B. E. Malmström: Grund- dragen af Svenska Vitterhetens •historia. I sid. 588. — 8 Inr. Civ.-Exp:s Register d. 14 Febr, nämda år.,— 4 Afskr. i Riksarkivet. KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 295 Det var hufvudsakligen ekonomiskt trassel, som gjorde att Langlois an- sågs oduglig, att längre förestå teatern, hvarföre också Slottskansliet blandade sig i saken och under nära 14 månader försäkrade sig om hans person. Han anföll då underståthållaren von Drake med. allehanda beskyllningar och för att visa sin kännedom i laghistorien anförde' han i sina klagoskrifter utdrag ur de gamle romerske lagstiftarnes verk, hvilka göra en ganska komisk verkan midt ibland hans långa jeremiader. Oaktadt han sjelf påstod, att alla hans räken- skaper befunnos i den förträffligaste ordning, ansågo dock hans motparter bäst att alla inflytande medel stäldes under baron Höpkens vård, och då en dag efter representationens slut direktören skulle stoppa de i kassan befintliga fyr- karne i sin ficka, vägrade biljettförsäljaren att lemna en enda daler, hvilken otur ökades ännu mera då dagen efter första uppförandet af Timon le mis- anthrope, Langlois bief befald att äfven aflemna nyckeln till teaterns magasin. I sin nöd vände han sig åter till drottningen, men utan framgång. Under det att han sålunda, såsom det synes på goda grunder, blef skild ifrån sin direk- törsplats, hade någre »fattige ynglingar», såsom de kallade sig, (d. .11 Dec. 1738) inlemnat en böneskrift till Kongl. Maj:t om tillstånd »att så hädanefter som hitintills få uppföra på Kongl. Skådeplatsen anständiga och uppbyggliga skådespel och derigenom ärligen förvärfva sig sin dagliga utkomst uti dessa svåra och trånga tider1». De tre personer, som undertecknat denna ansökan voro G-. J. Boding, Joh. Palmberg-Hanson och Petrus Flodin. Den först- nämde är bekant för sina öfversättningar -af Corneilles Le Cid (1740) och Molière» Les Fourberies de Scapin (1741), och den sistnämde utförde en betjent- roll (Champagne) i »Svenska Sprättböken», då den första gången uppfördes. Emellertid synes deras dramatiska verksamhet icke hafva varit af någon större betydelse, ty 1740 finna vi åter Langlois i spetsen för teatern, och vid hans sida aktörerne P. Lindahl och P. Palmberg. Då Langlois 1741 inbjöd rid- derskapet och adeln att åskåda en föreställning, hvarvid Pradons »Regulus» skulle uppföras, kallade han sig »direktören vid Kongl. Svenska Theatern»; i det af : honom författade »Lustspel i musik», hvilket såsom ett divertissement inledde representationen, har han infört en tillegnan till dåvarande landtmar- skalken grefve Lewenhaupt, hvari han återigen klagar öfver »de olyckor, som några år öfverhopat honom och ännu tyckas vilja sig åter förena att fullborda hvad de begynt», men i sitt hälsningstal till adeln vid samma tillfälle skryter han med »våra arbeten, hvilka hunnit en temlig fullkomlighet sedan Hans K. Maj:t allernådigst gifvit skådespelens styrelse i mina händer». Visst är dock att han alltmera vanvårdade teatern, som snart befann sig i ett bedröfligt till- stånd, och slutligen drog sig Langlois 1753 ur spelet, öfverlåtande sina rättig- heter till en baron F. W. Hastfeht, som dock icke kunde begagna sig deraf längre än 1 år, hufvudsakligen derföre att Adolf. Fredrik låtit inkalla eh fran- sysk trupp. Några af den svenska truppens medlemmar ville nu försöka-sin 1 Originalet i Riksarkivet. 296 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET. lycka i landsorten, men andra åter satte sig deremot. I spetsen för detta lilla ■oppositionsparti stod Peter Stenborg,. som förgäfves begärde tillåtelse att få uppträda på ’ Bollhuset, de qvällar då den fransyska truppen ické spelade. Ur Ehrensvärds ofvån omtalade uppsats om svenska teaterns öden, låna vi följande skildring: »En fransk komedi-triipp införskrofs, i början för entreprenörers räk- ning, men till slut för hofvets egen. Man var icke nöjd med denna, som var fullkomlig, man ville ännu göra hofvet bekant och lysande genom en i Nordeü mest kostsam inrättning, en italiensk opera. Sångare och müsici förskrefvös ifrån Italien. Hvad framgång kunde nu den tillväxande och ännu ostadgade svenska teatern vänta sig? Den nödgades öfvergifva hufvudstaden och flytta söm ■en flykting ikring - landet. Hvar och en nekade densamma hemvist; man trodde •det vara emot god smak och goda seder att herbergera honom. Motgången nedslog den olyckliges sinne och honom träffade olyckliges vanliga öden, för- akt, glömska och fattigdom. Ett träskjul, blef ofta dess hemvist, plumphetens skratt dess enda uppmuntran. ' Under denna tid inrättades en .svensk vitterhets- akademi och ifrån första stunden af denûa akademis inrättning tills nu (1777), .har ej svenska teatern egt att fägna sig af dess minsta biträde, uppmuntran eller hjelp.» I landsorten* egde man icke behof af någon konstnjutning, ifall ens säll- skapet kunde erbjuda någon sådan, oöh i hufvudstaden blefvo föreståndarne för teatern hänvisade till en vind längst in i staden, »der dagern med möda kunde tränga sig fram, der konsten nekat trappor, och dit man måste klifva på en brant och smal stege. Aktörerne voro komne ifrån gäldstugan eller soldat- hopen, någre perhkmakaredrängar och bränvinsadvokater ; aktriserna voro hem- tadé ur tvättstugan och ifrån Barkarby». Det var sådana prester och prestin- nor, som nu gjorde tjenst i Thalias tempel, och sannolikt icke uteslutande i hennes. Öfver dem förde den stackars' Stenborg spiran. • Det var icke så mycket att undra på, om under dylika förhållanden allt hvad som kallades teater och skådespel blef vissa personer en styggelse. På ■en tid då man icke funnit alldeles öfvertygande svar på frågan om teaterns nytta för en nations bildning, måste de exempel, som man dagligen hade för •ögonen och som en och hvar kunde påpeka, afgjordt utfalla till teaterns skada, och det andliga ståndet,' på hvars omdöme i denna fråga rådsherrarne ofta funderade, innan de afgåfvo sina röster för teaterprivilegier, höll ingalunda till- baka uttryck af missnöje. Å andra sidan sökte teatervännerna naturligtvis att tala till teaterns förmån, såsom’t. ex. redan J. Rosenadler, hvilken i företalet till Gyllenborgs »Andromache» V säger att om ock de gamle grékerne och ro- marne bättre iakttogo dramatikens reglor, »så kunna vi icke desto mindre visa Ått allmänt inritade oseder, hvaremot lag och förordningar föga gällt, ofta blif- vit genom tj enliga föreställningar på teatern ur bruket slagna och hämmade», ■och i den bekante A. M. Sahlstédts år 1738 utgifna öfversättning af Porées 1 Tryckt 1723. • . * V KÄLLOR .TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIÂ. 297 tal om teatern1 éfinrades ‘man om, Senecas ord att »det är en Jäng väg att lära genom reglor, ; men gen och uppbygglig genom exempel». Både allmogen och presterne förenade sig snart i motvilja mot skådespelare, ehuru. denna tills yidare synes företrädesvis riktad mot kringstrykande Sällskap. På grund af presteståndets besvär utfärdade. K. Måj:t d. 23 Sept. 174.1 en förordning,.hvari det säges, att »som K. Maj:t.. i 6.7 § af 1739 års resolution på allmpgens be- svär redan förbudit allehanda landstrykare på latidet, till hvilken ända K. Maj:t vill låta en af andra förordningar sammandragen och förbättrad, stadga utfärda, så bifalles presterskapets nu gjorda ansökning : att under samma 'stadga äfven må varda inbegripne savoyader, lindansare, komedianter, med allehanda slags gycklare och : tiggare samt för ; riket, onyttige och skadlige utlänningar».. Pen alltmera tilltagande, oviljan mot komedianterne föranledde, den nyssnämde Sten- borg att, å svenska teatertruppens vägnar, vid 1765—66 årens, riksdag anföra besvär öfver intrång i dess näringsfång, oich presteståndets handlingar för sam- ma riksdag visa att frågan, der föranledt en ganska omständlig öfverläggning. Man var då som: bäst 'sysselsätt méd att hämmä det »landsförderfliiga‘öfverflÖ- det och ; yppighéten», och man gjorde' sitt bäSta för att dit hänföra skådespelen »såsom både i. afseende : på seder' : och hushållning > skadliga». I presteståndets protokoll för den 25 Sept. 1765, som blifvit särskildt tryckt, läsés ,bl. a. föl- jande, ord.: »Till tragedier pläga ämnén lånas af gämla ; grekiska och romerska historien, hvaruti intet högre drifves än hämnd, högmod och outsläcklig kär- leks-brånad, som bemantlas med fagra namn, medan dessutom poeterne i Ijuf- liga rim framföra många skadliga meningar.» »I komedier lärer sam- maledes .ingen kunna visa sig på ett öfvertygande .sätt hafva lärt dygd. .Tvärt- om j —’.missbruk som efter, inritad väna nästan blifvit ouhdgängligä och feom. varit orsak att teatrar i många länder blifvit tillsjutna,' hvilket i vårt fattiga fädernesland, om någorstädes: eljest, visserligen göfes ; högsta behof.» Vidare framhöll ståndet huruledes de kostymer och prydnader, som skulle »göra , tea- tern lysande och ditlocka åskådare, måste hemtäs ifrån främmande ländér och med landets redbarhéter ; betalas».. Sålunda : ansåg man sig äfven ifrån ekono- misk sida föranlåten att till i K. Maj :t hemställa att »hvar och en af Sveriges undérsåter skulle vid 100 .daler silfvermynts. vite .förbjudas att -infinna sig på •maskeradbaler (som< ansågös såsom de mest hedniska af -alla lustbarhetér) och att utom vid :K. Maj:ts hof, dérest höga, .öfverheten sådant till dess eget nöje skulle åstunda, intet offentligt skådespel,, af hvad slag 'det vara må, någorstädes måtte få uppföras eller någon, utom K. hofstaten och dem, som höra till K. sviten, tillåtas att dét bevista».. Petta förslag skulle meddelas de öfriga stån- den, O.ch då protokollet någoh tid derefter justerades yrkade prosten Wijkman »att de S; k. piqùeniquer, som nu för tiden mycket kommit i bruk, »borde likaledes innefattas under förbudet, men: pluraliteten ansåg att frågan derom 1 Om Theatren är eller kan war a En Dygde-Schola . . . af C. Porée. Öfvers. af A. ■K S. '' ,. .. - , , / , Framtiden, 1877 ^0 298 FRAMTIDEN.* NT FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET. utan fara kunde uppskjutas tills en annan gäng. Prosten Hellberg tyckte det vafa besynnerligt »att Köngl. : hofvet nndantogs från det förbud som är pro- jekt eradt angående uppförandet af teaterstycken, sedan de en gång blifvit så- som lastbara och skadliga afmålade». Detta väf belt visst en ganska kinkig punkt, mén man redde sig så godt man kunde med dess lösning derigenom att man erinrade sig att det ju ockSå vérkligen kund^ finnas »anständiga skådespel/ sådana Som man på Kongl. hofvét bör supponera». Den ende, som tog tea- terns försvar var professor Amnell, som yttrade att »om missbruken blefvo rättade, så kunde skådespel, icke 'mindre nu än vid derås gamla inrättning blifva nyttiga»} men han ville ej motsätta sig det uppsatta förslaget, »i anse- ende till teaterns nu för tiden iråkade förskämda tillstånd1». Hos de Öfriga stånden uppväcktes missnöje genom presternes försök att médelst detta proto- kollsutdrags kringspridande på marknader och allmänna samlingsplatser Söka inverka på allmänhetens åsigt, och hos adeln föreslog en af dess medlemmar, Nordencreutz, »att man måtte söka motverka det skadliga intryck, som berörda skrift kunde åstadkomma». • Särskildt gycklade han i sitt anförande öfver pre- stérnes förslag »att lemna K. Maj:t och dess hof åt sitt öde, hvilket ieke borde vara förenligt med presterskapéts åliggande, - nit och själavård». Den allmänna opinionen synes icke hafva varit villig att • ställa sig på presternes sida, ty snart fick man i de offentliga tidningarna se teatern lofofdas. 'Så upp- repades t.- ex. den gamla satsen om »teaterns enahanda anseende för lasterna, söm domstolarne, der brott dömas och straffas» och vidare säges:2 »Vi hafva haft en svensk skådeplats, försedd med. skickliga och i allmänna' lefvernet, i sin tid väl ansedda aktörer, som icke gifvit franska teatern i: sitt slag efter, yi hafva haft verkligen goda -teatörstycken ; de hade blifvit bättre om icke tea- tern undergått en så betydande förvandling till dess nuvarande belägenhet, der man får skratta vid både lust- och ’sorgspel, alltid af samma orsaker, der man tycker sig höra pjesen merändels ’ spelas med dubla tungor, för bättre minne, der aktörérnes' klädebonad och teaterprydnadef stöta ögat. * Men löningssättet och protektionen, som eldar upp tankegåfvan, har ingen frågat efter, då vi lik- . väl inom oss skulle kunna ega så skickliga'ämnen för svenska, teatern, som väl J^unde ställas i j em likhet med främmande nationers. Med ett ord: vi se intet som hindrat atf en Stenborg äfvenså väl kunnat blifva en G-atrick, och en m:elle Lindberg, som är en berömvärd aktris, ÖfVerträffat .m:èlle Clairon i Paris,-om uppmuntran ej felades». - \ ; Om dessa sista ord ock antyda att Ehrensvärds ofvan anförda yttrande om Stenborgska teaterns uselhet är icke så litet öfverdrifvet/så är det dock med visshet kändt, att det var/den svenska skådeplatsens låga ståndpunkt vid denna tid som manadé Gustaf III’ att . göra allt för att höja den öch som så-, lunda i viss mån kan anses hafva bidragit till den väckelse, hvarigenöm skalde- konungen, liksom med féernas trollspö, kallade en. fosterländsk konst till lif. 1 Presteståndets prötokoll för d. 13 Dec. 1765. — 2 I Berchs tidning »Posten» för <1. 18 Febr? 1769. - ‘ i ÖM MENNISKOSLAGTETS i SYND OCH 'FÖRSONING, i ! ' 5 T -Dé vigti'gaste • dragén nf den dramatiska konstens ocli literâtürens ùtVecklin'g under dét sista århundradet äro !så oftå tédcnäde, att tö idke'ansett'ods. déroin1 behöfva påminna.^ Materialet for denna tid ékullë îocksâ lätt växa' oss .öfvéri hufvudet. Hvåd -vi afsett har varitç att - i korthet^ médA> mestadels ur »arkivens gömmor framletade uppgifter, belysa några /mindre eller' alldelesicke ikandafor-: hållanden samt i någon mån antydâ' de : källor, trycktå : såväl. som otryckta, ur- hvilka den, söm en gång ' mäktar ätt skrifva den svenéka teaterns Historia, ^eger företrädesvis ‘ att1 ösa. " Hvad vi tecknat > hår Varit teaterns! tidigaste ’skeden'/ Vi hafva stannat - framfor ett i fältj dér blicken, häpen öfver den hastigå onA vexlingen i täflan, mötes! äf en mångfald nyvaknade blommor,: söm b'ebåda7!atfe sommaren är när.- Såsom- ett löftesrikt hopp gryddé då én morgon^ solbelyst) och fager, som dikten älskar att måla! tredje Gustafs skalde-didehvarf. i. > Dem dagen är väl längesedan slutad,; men 1 ett dyrbart arf ‘ har den iemnat . öfter sig i en renad kärlek till den ädlar konst,! som till de ‘ fosterläiidskå sånggudin- nornas altare frambär sina offer i* ton och dikt. < . ' "J ; 3 Carl .Silfverstqlpe, ; - ■ r ; r -i I - 1'“ j Om menniskoslägtets sy nd och forsoning. ; : Religionsfilosofiska betraktelser med anledning äf striden, om försöningsläran. ; , i Om försoningens betydelse af P. Waldenström. 2:a ùppV Stockhdlnï 1873’.- Lutherska kyrkans bekännelse af 'G. Billing.1 Hält. 1 och. è. Lund Ï87é.{ Waldenström contra svenska kyrkan af G. Billing. > Lund 1877. ! < > Vittnet, kristlig: månadsskrift,, utg. af Waldenström .och, E. J. Ekman. -.Första, , årgången. Häft. 1—4. . Stockholm 1877. .. k , .. , ; f r,, - ■ ' • - X - ... - i , ■ i . ... C . ' ' ■- ■ • . - ’ ' • ; - . *  ; » > I en / tid sådånk* då: stora andliga rörelser; visa) sig icke : blött på: det sociala och politiska området, utan jemyäl och'måhända allra? förnämligast: på det religiösa, och då.Inan allt; mer börjar:blifva ense derom, att det är till den religiösa frågan som alla för mensklighetep vigtiga problem ytterst måste återföras, Så framt : de aköhr erhålla en lösning, som kan blifva; tillfredsställande för en längre framtid, måste hvarjé af en lefvande öfvertygelse framgånget bU drag till utredningen af. .denna Samtidens egentliga lifsfrågå helsas med; glädje, äfven af dem,? som i; en eller- annan, äfvén ganska: väsentlig punkt ej kunna: ansev detsamma? tillfredsställande.1 Mën en ökad betydelse erhåller en företeelse: af detta slag, när? man/såsom desé frukt hai att'iinöm. kort motse :en fullstän- dig och likväl för ; en större allmänhet fattbar och tillgänglig redogörelse för 30£t FRAMTIDO.z;/NY:.ÉÖLJD;.j 'FÔRSTArÂ.RtfÂNGEN^ HÄFTET. den- .syenska statskyrkaris religiösa.' lä?or< gruDdad > pâ. ett inUgärigt studium och ett/djupt begrundandé åf denna .kyrkas gällandebekännelseskrifter.. ■ Ett sådant företag.lofyar/nämligen; icke 'blött ätt fylla: en verklig lucka i. vårt, lapds litera- tur, .dutan jemväl': att tillfredsställa! ett känbart behof för vår: andliga odling? Äfven?,den /bildadel och- i?,viss' mån äfven .den i J)ästä mening tänkande, delen af: vårj. svenska?. allmänhet : sväfvår f nämligen merendels i djup okunnighet nm det verkliga- innehållet i deösa..lärör, af hvilkaTman esomoftast i tal och skrift:' får? sef prof på^e mest vidunderliga vanställningar .och ■ förvridningar. Att detta-±edah i och;;för^sig- måste - nienligt inverkaj på «de dit hörande frå- gornaå/behandling; förstås af sig sjelft.’ Men härtill kommer, att hvilken bêty- delse iman:: än -må- tillmäta’ de gällande; lärönörmerna i/Och-för vårtid, kan- matt ej/nekd, !àtt de,’ redan såsom, en frukt af förgångna, tidets religiösa tanke-» arbete, egar sin' vigt ..äfven i och för oss,, om vi annars vilja ställa våra egna sträfvandén i/Att■'Arganiskt sammanhang méd förgångna tiders öch af deras er- farenhet hemta lärdomar. Ur .dessa 'synpunkter se vi’i akadeini-adjunkten hr Gr. Billings arbete Lutherska kyrkans bekännelse en företeelse af synnerligen glädjande beskaffenhet. Men å apdra sidan är en lifsyttring inom den svenska kyrkan af sådan art som den valdenströmska rörelsen visst icke att beklaga. Äfven om måls- männen för denna riktning i ett och annat skulle taga fel, måste alltid det lefvande intresse för det religiösa lifvet, af hvilket de obestridligen drifvas, hafva sitt goda med sig, och månget frö kan af en sådan rörelse utsås, som först i en sen . framtid bär frukt. Eger än denna rörelse, enligt vårt förme- Éande; ej -ett 'innehåll W den omfattande 'rikedom, ■ det‘intensiva äjüp 'oct den fullständiga renhet, som gör det möjligt att tillägga henne en verkligt refor- mätorisk ’ betydelse ' för vår tids: kyrka och religiösa lif, så är det dock "obe- stridligt, att redan den omständigheten, att den gifvit mången tänkande med- lem af vårt folk väckelse : och anledning : till ; att genom» begrundande. af. flera bland menniskans» vigtigaste. .angelägenheter, uppfylla budet att. »ransaka allting och behålla det godt- är))',r :gör > dén förtjent af erkännande ' äfven från deras sidå, gom ej *ï något afseendë rkhhnå godkänna de resultat^ till hvilka den’ kommit.' Uppfyllandet af detta bud’ eger för visso sin betydelse särskildt för vår tid, då auktoritetens. bänd börja brista, och då såvida ej likgiltighet ’ och andlig död skolä : träda , i stället,. : nian, mer än någonsin .måste varä äiigelägen dérom, att de Jersättäs > af , fasta» öfyertygélsbr; vunna på/den fria/erfarenhetens » och . fria ; tankearbetets : väg. .:/:/; '/ .‘//■-?. . ? /'» ;»'/\ ' :// / ■ . !Då- vi häf : tagit till orda-i r denna fråga, hafva ,Vi : likväl ej ansett oss .börä; fpfutskicka en mier ellei* mindre fullständig redogörelse. : för innehållet i de; skfifter^som.'föränledt: denna.-uppsats. ' Bet kan ej 'vära vår äfsigt att ; på ett eller /annat sätt söka göra' dessa skrifter öfverflodiga; vi anbefalla dem fast-: mer tiir våra läsäres . synnerliga begrundande/ Ej • heller tillfrö vi • oss att kunna framlägga ens något ;försök till en fullständig lösning af-de omtvistade problemen.; Vår t afsigt än endast /ätt, runder '■ förutsättning: att:. :de. från bådä hållen fram-. . T < H OM ^MENNIÖKOSLÄGTETS ' SYND- OCK FÖRSONINGl 'HU' A : I i $ 01 stälda åsigternai är^ bekanta^ äöka - fr^ några Synpunkter, frän hvilka vi ansétt' dem böra- 'betraktas, för - att .dymedelst - möjligen kunna antyda det hos”bâdà' ståndpunkterna till $n viss-!grad» berättigade;< liksom äfvéh det hos dem båda otillfredsställande^ : : j ;5 J » »Lutherska ’ kyrkans "bekännelse^ 'af G- b Billing «sägér Sig -sjelf- skola lemna en på5 kyrkans egna-, bekännelseskrifter grundad • framställning af de filande läronormerna. Detta arbete; på hvars enskildheter vi, jemlikt vårt-nuvarande syfte, ej kunna ■ ingå.- : något ; som väl » -ej. A heller- ärl behöfligt, d detsamma är för htfarje bildad medlem af deö! svenska allmänheten lätt tillgängligt är äinnadt att,; fullbövdadt,’ ' utgöra’ tre à ' fyra - häften; > af hvilka» ■ tvenne jredan lemnat pressen. -Det ' första, - hvärs innehåll angifves’ såsöm » »inledande<-ôch grundläggande» i förhållande till de Öfriga, utgör'-b många' afseenden ett helt för sig. • Det består af en till innehållet ’ tankediger, till formen med’ klarhet -öch/fédä affattad redogörelse 'för författarens åsigter. dm ”den lutherska i reform mationens egentliga och innersta - lifsprincipr och -om -'bekännelseskrifternas bety- delse i och för denna Samt i följd deraf äfven för < vån'samtid. ' Som författa- rens 'ställning till- den väldenströmska rörelsen och hans mot lektor Wi ^fötda polemik rönt -ett Väsentligt- inflytande ; af- dessa åsigter, ' må def ‘ tillåtas oss iatt en • stund dröja-vid* en kort granskning åfi desamma. -: ' -i r. ’La / r t;, ' ' » Det; är hufvudsakligen - från den historiska utvecklingens synpunkt, sont z,dé teologiska ; och dogmatiskå• frågorna af ’förf, här» behandlas. ’ ” Det är såsomr den mogna frukten ■ af föregående perioders religiösa* erfarenhet, sôm de gifnå dog^ merna ega sin egentliga ’ betydelse^ ty; det ' sätt, j hvarpå ■ den religiösa utveck* lingen - fortgår, »är-'genom i àèn'^efvande' erfarenheten.' Den » kristna: religionens helå innehåll fäns -visserligen» vid kyrkans stiftande till anlaget närvarande »1 henne såsom hennes religiösa lifsinnehåll, ' mén» skiille detta»•blifva1 mensklig»- hetens egendom i én ’ djupare mening;1 så;måste det, gendmi: en; fortgående- lifs1 erfarenhet» af henne bringas till den ' grad åf medvetenhet, att det t kunde »få sitt uttryck i bestämda, åf kyrkan antagna läronormer. ’ ’Genom ' enf kort iöfvei’- sigt af hufvudepokerna !i kyrkans 'utveckling visar-förf.,-huru ,på detta Sätt det kristna trosinnehållét småningom arbetat sig fram till klarhet oich bestämdhet för församlingens medvetande. På » erfarenhetens väg1 var det ock - som Liither ■ köm fram* till den grundsats, » som blef för reformationen bestämmande, nämligen att menniskan 'rättfårdiggöres genom »tron allenå; obh af én - fortgående1 erfarenhet har man att vänta; sig den vidafe Utveckling af det kristna läroinnehållet, Sont skall innebära- ett tillfredsställande- svar på samtidens teligiöså 'spörsmål. ■1 Häraf anser sig hu förf. kunna»draga tvehné slutsatser,» likå vigtiga för en rätt uppA fattning åf Luthers - reformation ; som af vår-samtids religiösa uppgift. — Först och främst » är det r att märka, ätt det, som förer utvecklingen framåt,’ -måste vari af positiv^ ej af negativ'karakter; ty endast under denna förutsättning kan det nya sägas innebära en fullständigare och1 rikare ërfatètih^ sålunda-'Uti göra-ett verkligt framsteg, utöfver dén förut gifha ståndpunkten, och»vidare måste hvarje nytt » moment i utvecklingen till' de-föregående stå-i ettipositivt 302 FRAMTIDEN; I > NY TÖL JD. . FÖRSTA ; ÅRGÅNGEN, / S JETTE HÄFTET. .förhållande eller, lâtigts .ifrån « âlt innebära ett nedbrytande: af .det genom :den .föregående utvecklingenHgifna,,. tvär tont i Sig- upptaga de tta.t. Så var; ock Lu- ithers föregående momenten..: . Vi..tro dock, att förf, genom, en oriktig Juppfattning :af de tvenne;;senare satsernas, .egentliga .mening råkaf att förbise, den destruktiva, karakter, som obestridligen tillkommer hyarje utveckling,. ;som ..skall vara verkligen, organisk eller teleologisk, men af OM MENNISKOSLÄGTET8 8YND OCH FÖRSONING. 303 naturliga skäl märkbarast röjer sig vid sådana tilldragelser, som för denna utveckling ega en mer afgörande betydelse. Skall nämligen det nya mo- mentet stå i ett verkligt organiskt sammanhang med de föregående, så måste detta tydligen innebära, att detta moment ieke blott ställer sig vid sidan af det redan gifna som skulle qvarstå oförändradt — utan fastmer i sig upptager, med sin högre lifskraft genomtränger och i så måtto äfven vä- sentligen förändrar detta. Detta måste' då naturligtvis innebära ,en förstö- ring och ett upphäfvande äf de lägre momentens förut gifha form. Just denna är det, som, genom sin naturliga sträfvan till sjelfbibehållelse, gör mot- stånd mot det högres framträdande och så vållar den spänning och strid, söm utmärker all utveckling. Ett oorganiskt tilläggande af nya moment är ej .en egentlig utveckling. Ju högre eller i strängare mening organiskt det väsen är, som utvecklas, desto märkbarare röjer sig hos utvecklingen den karakter, vi nu påpekat; fullständigt kan den dock aldrig saknas. Redan hos växten visar den sig i någon mån, märkbarare hos djuret och den sinligt lefvande menniskan, märkbarast hos menniskan-i de bestämningar, der det personliga lifvet fram- träder fullt förverkligadt. Apostelen Paulus säger ju sjelf: »Så länge jag var ett barn, talade jag såsom ett barn, och hade barnsliga tankar, men sedan jag blifvit man, hafver jag (icke fått nya tankar derjemte, utan) lagt bort det, som barnsligt är». Skulle då ej detta äfven gälla, och det i strängaste me- ning, om den högsta formen af all utveckling, den religiösa? Visserligen är det sant, att man här vida mindre än på lägre områden kan tänka sig en strid emellan de särskilda utvecklingsmomenten, så vidt denna strid skulle innebära en söndring, eller motsättning inom sjelfva det öfversinliga innehåll, som här framträder. Det, som är en frukt af verklig religiös erfarenhet, kan ej heller någonsin jäfvas af en fortgående sådan erfarenhet. Men dels är den religiösa erfarenhetens fortgång icke blott en fortgång till större, fullständigt utvecklad innehållsrikedom, utan jemyäl till en högre grad af renhet, så att åtskilligt, som förut ansetts såsom frukt af verklig religiös erfarenhet, sedermera befin- nes icke vara det, dels måste vid erfarenhetens fortgång det förut gifna under förändrad form upptagas i det nya momentet — och till innehållets form hör obestridligen dess framställande i den eller den abstrakta lärosatsen, den eller den bekännelseskriften — dels ändtligen står den religiösa utvecklingen i lefvande och organiskt sammanhang med utvecklingen på andra områden af menskligt lif, så att redan ett förändradt språkbruk kräfver förändrade uttryckssätt, något på hvilket de i den kyrkliga treenighetsläran använda termerna substansia och persona äro slående exempel. Är det sålunda en till en viss grad oorganisk uppfattning, som förf, tillämpar på den religiösa utvecklingen, då kan med skäl frågas, hvärifrån denna egentligen förskrifver sig. Obestridligt synes det oss vara, att man måste ledas till ett dylikt uppfattningssätt genom att. företrädesvis fästa sig vid vissa lägre former af organisk utveckling, ; der, just emedan de äro lägre, framträdandet af ett högre moment mer synes innebära ett oorganiskt tilläggande af nya bestämnin- 304 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. ' FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. gar till de redan gifnä. En frestelse ’ härtill ligger för vår förf, emellertid redan deri, att han nästan uteslutande betraktar det religiösa innehållet ur den teleologiska synpunkten; utvecklingens synpunkt. Lika villigt som vi med- gifva, att en fullständig analys af utvecklingens begrepp skulle föra framåt, utöfver dennä ståndpunkt, lika stor måste den frestelsen vara, att vid ett en- sidigt fasthållande af den sidan’ hoS den religiösa sanningen och det religiösa lifvet; att de, så'vidt de skola blifvå mensklighetenS egendom, måste hafva en utveckling i tiden, tillägga absölut värde och helgd åt allt, som framstår såsom en frukt af ett sådan utveckling. Man förbiser då först ’och främst denna utvecklings praktiska karakter, dess egenskap att förverkligas genom en fri vilja, och i stället fattar man henne mer- éller mindre såsom en naturpro- cess. Det är1 icke . blott med sina teoretiska förmögenheter, icke ens1 sin erfa- renhet, som menniskail skall tillegna sig det religiösa innehållet, det är fram- för ’ allt med sin . fria vilja. Men öm så är fallet, få de högre momentén i förhållande till de lägre ej blott betydelsen af att vara högre. De få derjernte äfven betydelsen af att*vara renare, eller rättare, denna sida hos dem framträ- der här • mycket bestämdare." Menniskans praktiska lif är allt igenom en strid, icke blott én utveckling. Här är fråga icke närmast och företrädesvis om en fullständigare öch rikare uppfattning i förhållande till en' ofullständigare och innehållsfattigare, här är fråga om rettt i ’ förhållande till orätt. • Bekännelsen, den mest teoretiska sidan i den religiösa utvecklingen, får ock defföre en för stor betydelse. Men vidaré förbises5 lätt genom denna teleologiska synpunkt, att det religiösa innehållet är till sitt begrepp höjdt öfter alla de ändliga for- mer,'! hvilka det i tiden uppenbarar sig, och att ingen sådan form kan vara ett fullt troget uttryck för detta innehåll, hvilket, i sig osinligt, blött' i och för oss ändliga ménniskor kän framträda i tidéns ändliga former. Dörren står öppéh till afgudadyrkan med ën viss historiskt gifven form af religiös lära och kult. ‘ . ' Härmed vilja vi .naturligtvis för ingen del hafva sagt, att jù icke den teleologiska synpunkten kan och bör användas äfvén i religiöst hänseende. Vi framhålla blott att den; ej får användäs med förbiseénde af andra lika väsentliga synpunkter. Att éméllértid vår författare med sin åt Hegel-starkt lutande verldsåsigt’ lätt skulle råka ut för ett dylikt ensidigt uppfattningssätt, år natur- ligt. Märkbarast visar det ■ sig här, der fråga är så att' säga öm den allmänna planritning, i hvilken dogmatiken, skulle inpassas, den dager, i hvilken det hela’ skulle, ses. Déh nödvändighet^ som uppenbarar sig i: den religiösa ut- vecklingen, beskrifves af vår förf, med hardt nära' Hegels egna ord. ■ Men äf- venpå" hafis: uppfattning af de religiösa lärorna har hon utöfvåt sitt inflytande, efter hvad vi framdeles' torde få tillfälle att ■ åtminstone antydningsvis ådaga- lägga.’ ' : f Grörå vi nu användningen äf det sagda, så " finüa vi lätt att én renare uppfattning af utvecklingens begrepp ' måste föra med sig, icke blott, att det negativa mömentét i Luthers reformation från en större betydelse,- titan jemväl ' ' OM ’ MENBflSKÖSLÄGTETS SYND OCH. FÖRÖÖNINÖ. - ' ■ - 305 äfven att sättet för lösningen af vår samtids religiösa uppgift ïnâste blifvä ett annat. Långt ifrån att med förf, hålla före, att lyrkän endast genom ! det noggranna fasthållandet af antagna läronormer kan arbeta1 sig igenom de svå- righeter, mot hvilka hon har att kämpa, trö vi fastmer,- att ett synnerligen fri- sinnadt bemötande af alla deremot stridande åsigter och sträfvanden är i hög grad af behofvet påkalladt. I annat fall lär det väl hända, att kyrkan, hvars; an- seende hos 'den religiöst intresserade delen af vår allmänhet redan är betänk- ligt undergräfdt, skulle kunna koinma att gå sin' väg,1 den religiösa utvecklin- gen deremot' sin, hvilket visserligen1 ej* bléfve till någonderas fromma. Ett varnande exempel erbjuder den katolska kyrkans förfaringssätt före och under reformationen. I tider af religiös oro är det åf vigt, att man ej allt för strängt håller på enhétén i fråga om kyrkligå dogmer och författningsteorier; och der- igenom från sig aflägsnar de sträfvanden, hvilka1 visserligen i sitt första framträ- dande närmast visa sig såsom upplösande och ödeläggande,1 men som måhäiida skola iL sin mån bidfaga till det högre, renaré och rikare lifvets tippspirande. Man kan i alla händelser vara viss derom, ått ett nytt skede i mensklighetens religiösa lif skall väsentligen förändra dd. historiskt* gifna läronormerna, åtmin- stone hvad formen angår. De visserligen mer eller mindre ensidiga religiösa riktningar, som i våra dagar framträda i strid emot den lutherska statskyrkan —- de må nu företrädesvis intressera sig för det religiösa innehållets renhet, eller för dess subjektivt-innerligä karäkter, de må ensidigt framhålla det sed- liga éller det religiösa lifvets värde —* lefvä dock alla på någon Sanning. Dénhå J sanning bör kyrkan tillgöddgörä sig. Deitä måste då äfven gälla den 'meningsflock, i spetsen för hvilken står lektor Waldenström. Vi torde strax få tillfälle ätt söka visa' att denna nyä, riktnings angrepp emot kyrkoläran- är i flera hänseenden berättigadt, ehuru det nyä den vill sätta stället för det, den ej hos Ståtskyrkan kan gilla, ej kommit till den klarhet och bestämdhet, att det kan skydda för'faran af ett återfall till en lägre ståndpunkt än statskyrkans. ; Vi Öfvergå nu till det andra häftet äf hr Billings arbete. Dettä häfte innehåller redogörelsen för bekännelseskrifternas positiva innehåll, så vidt de angå förutsMtningdrna for läran dm rätffärdiggörelsen af tron allena. ’ Efter någraj enligt vårt förmenande nog flyktiga anmärkningar Om G-uds treenighet, för hvärs betydelse för den lutherska dogmatiken-i dess helhet förf., utan fara att förlora sig i allt för stor vidlyftighet, väl gerna kunnat lemna en något fullständigare redogörelse än den summariska försäkran, att Luther på erfarenhetens väg tijlegnat sig denna lära,- och ätt ingen sedan Athanasii dagar haft en så léfvandé och djup erfarenhet âf hénné som han - öfver- går förf, till1 en framställning af den lutherska kyrkan lära om synden- enkan- nerligen arfsÿnden. En körtj men med stor klarhet äffåttad redogörelse för så- 'väl den närmast före Luthers uppträdande gängse läran om i frågä varande ämhé Soni af Zwinglis ståndpunkt härutinnan^ förutskickas framställningen af de lutherska bekännelseskrifternas arfsyndslära. Af denna ‘ redogörelse fram går j att män från båda dessa håll1 väl antog tillvaron af ett för hela mönniskoSlägtet 306 FRAMTIDEN/ , ; NY FÖLJD.,. < FÖRSTA ÅRGÅNGEN? SJETTE HÄFTET. gemensamt ondt, men likväl ; ej, .åtminstone ej: afgjordt ■ och i bestämdt,. fattade detta ; såsom verklig. synd, utan fastmer förestälde sig detsamma mer eller min- dre i analogi med; en qukdomi eller^en rubbning i mensklighetens organiska lif. . : ; Såsom det, ; väsentliga i den-lutherska kyrkans lära om arfsynden, i hvars enskildheter vi [här; icke : kunna: ingå,‘ torde, i öfyerensstämmelse med förf:s framställning; .deraf, kunna-angifvas: först och frUmst, att för hela mensklig- heten finnes Ctt; gemensamt ondt, af hvilket hvarje menniska. såsom blott sådan, oberoende af sin fria viljas^ beslut,: genom sin blotta naturbestämdhet (»den na- turliga aflelsen och födelsen») får ; del,> ett ondt, som följaktligen sträcker sig ned inöm de‘ lägre, ej under-den, fria viljans omedelbara inflytande, stående områdena af. menniskans lif, och som ej heller, då det tillhör hela slägtet, kan anses : såsom grundlagdt ;blott och , bart genom en dålig vana eller sed hos indi- viden, utan fastmer är : ett Organiskt lyte eller fel (»morbus») hos hela slägtet; vidare och å andra sidan,'ätt detta7 onda dock är,något, för menniskans ur- sprungliga natur tillfälligt,,rsom ; hvarken har sin ' grund- j Grud , eller i; menni- skans . ursprungliga natur, utan j ett fritt affall, ett missbruk af den fria viljan, ett bro|t mot ; menniskans: bestämmelse, ,' samt slutligen^ att det är verklig .synd (»veresit peccatum») eller; för att? tala enligt nutidens filosofiska språkbruk, är» ett moraliskt, icke blott ett fysiskt ondt, och ett positivt ondt^ icke blott negativt (»defeqtus»). Det är åt de båda senare lärorna kyrkan ye- lat- gifva ett kraftigt eller så att säga handgripligt uttryck- genom mn bekanta lära, att , arfsynden är skuld inför Gud, att den drager ;öfver menniskan. Guds vrede.. Är det: den atomistiska : och. mer eller mindre pelagianska åsigten, enligt hvilken det onda, fattas såsom .hvarje, menniskas ensak, beroende af hennes fria ; beslut allenast, som -, tillbakavisas genom, lärorna om det. onda såsom , en gemensam organisk makt i, menskligheten, som äfven sträcker sig nedom den egentligen fria. Viljans sfer, så förkastas , deremot den i sina ■ förutsättningar mer eller mindre ‘ panteistiska. åsigten,,, att dot : pnda, ytterst, har .sin grund, i Gud eller vore : ett för den ändliga varelsen, just emedan, han, är ändlig,' ; nödvändigt utvecklingsstadium,: en-dunkel bakgrund, för; det goda ; eller något dylikt, genom framhållandet ätt det onda, äfven såsom gemensamt är, ett verkligt positivt ondt, Och . dertill moraliskt, ; till - arten, och .väsendet något annat, än det goda, j starkt bildligt framstäldt genom läran om Quds vrede öfver synden. . ; , ; Få läror torde i äldre; och • nyare tider varit föremål för så myçken mot-- sägelse som den,, att det. för hela' menskligheten, gemensamma ..onda jär ett verk- ligt moraliskt ondt eller synd, och att synden, den ! må nu vara arfsynd eller verksynd, ådrager, menniskan Guds. vrede. Ett vetenskapligt, rättfärdigande, af .dessa, läror- har den ■ kristna ; dogmatiken . aldrig kunnat 4 lemna,, något som ej heller för henne, med hennes praktiska . synpunkt,, varit; ;behöfligt. Nekas kah ej - heller, att ;de: sanningar, som ligga; till grund: för dem båda,.,åtminstone i i , denr senare fått ett så stärkt bildligt uttryck;., att man ej kan undra, om man stundom, ja ganska ofta, fallit'för den: i dylika fall, naturliga frestelsen: att låta bilden blifva mer än en bild och. på : det med henne betecknade' öfverflytta be- XT1 J. :0M MENNISKOSLÄGTETS SYND OCH, FÖRSONING. ; < 30,7 .stämningar, ?hvil.kà'^M^ tillhöra bildan. । Vi skelå bär i allra största,korthet söka antyda de i fråga varande lärornas. egentliga ;.och innersta mening. , , , ■/ : Synden 'eller “det moraliskt onda kan tydligen betraktas .från, trenne ,olika Synpunkter, .nämligen såsom^en béstämning hos den enskilde (yerksynd), såsom en i organisk makt î :menskligheten. (arfsynd), oeh ; såsom skuld, jnföi: : Qud. Som det i här ej är vår afsigt att lemna én . fullständig : utredning af syndens begrepp, blott att' lemna : några i bidrag till; en-granskning , af kyrkans .lära om (lensainma, förbigå vi dem första synpunkten^, med läfseende på hvilkeu kyrkans lära i all- mänhet'ej i varit, föremål -för någon synnerliga gensägelse,. hvilket åter haft till ^Öljd1, att dennaarent etiska/synpunkt,af kyrkan iblifvit .mindre ;framhållen. Se vi’ ; åter på läran, om arfsyhden, så må vi : först, oeh främst, uppmärkamina,. att synd- här ické: tagesJ .betydelsen iaf. fri handling, utan, fastmer såsom likbetyr dande med\ ett/syndigt ? tillstånd, dPasthålleSfidetta^ .så i inses lätteligen, att me- ningén med i den i fråga varande .läran .ej 1 kan vara;,någon annan än den, att ett visserligen .ej .ursprungligt utan från ett yiljemissbruk härrörande gemensamt ohdt'finnes för menniskoslägtet, och ,att i följd deraf menniskans naturliga kyafr ter,: lémnade åt sig sjelfya och utan den gudomliga inådens mellankonist, leda menniskam till\ det: onda. Mellan . moraljskt godt. ochj ondt; förefinnes, ; är här- med först och främst sagdt, en ; bestämd a/rtskilnad;, det t förra är, icke en blott högre utveckling ) af menniskans naturliga lif, titan; i ett till innehållet. annat lif, skilnaden äf:ej en skilnad mellan étt bättre x>ch. sänvre, utan .mellan r##.och orätt, a Menniskan > behöfver. ; för ,sin befrielse från det -onda ep, radikal omyänr delse, icke eti; fortgång' i. sin : naturliga: utveckling, titan en brytning med denna och eri. ; öfvergång till . 'en principielt ny. Men denna omvändelse måsto vara icke . blott - radikal^ utan fullt genomgående. Det nya lifvet hos henne är ett konkret och individuélti lif, det rättas fordringar på; menniskan. sträcka sig ända ned till det mest konkreta, till.henneå drifter och begär,' ty äfvep .dessa äro i sin Omedelbara förin «j tillfredsställande^ utan tärfva > On. genomgående omarbet- ning.; Gud, ; fordrar r nämligen af menniskan offret; af hela hennes personlighet: »du skall älska : Herren, : din Gud,j af allt ditt hjertaj af all din själ och af alla dina krafter»*. Fullkomligt, kan väl ej ; detta ske i detta lifvet. »En be- nägenhet till det' onda .finnes ännu alltj emt q var, ; ty arfsynden är i detta lifvet outrotlig.» Ett praktiskt eller moraliskt ondt är nu obestridligen denna natur- liga : benägenhet hos menniskan. Den tillhör viljan eller är ett feL hos denna, då hoù tankes -tit moralisk synpunkt. Icke - nog,, att menniskans naturliga • drif- ter -och/begär - ej utan särskild bearbetning erhålla en rätt form, de ega i sig ôjelfvaî »en tendens-att gifva 'sig -en örätt, och denna tendens är fördem, såsom blött - sådana, öfvérväldigande. En annan , fråga blifver nu'visserligen den, om arfsynderi -är såsom sådan. tillräknelig (»imputabel»), Detta berör tydligen på, hvad jman: i detta ; sammanhang förstår med »imputabilitet». Menar man der- med en handlings tillräknelighet, måste: satsen tydligen förnekas,; dy arfsynden är, efter .hvad hr Billing sjélf framhåller såsom utgörande den : lutherska läran, ;ej en, handling, ; utan :ett. tillstånd, ; Förstår man åter med »imputation» ; ;ett om- 808 framîiden. ny fôljd. förstä ;årgången, sjette häftet. döniéj som rör dét moraliska ’området, i allmänhet, • sä är arfsynden.' visserligen, »imputabel».’ Den vigt,’ désSa 'läror ega för kyrkan, ligger hufvndsakligen deri, att menniskäns omedelbart gifnå naturliga lif ej’får ur någon synpunkt betrak- tas såsom i praktiskt äfséende tillfredsställande, utan att menniskan för vinnandet af sitt Sarina goda béhöfver en radikal och fullt genomgående omvändelse; ver- kad ej af hennes »naturliga förnuft eller kraft», utan allenast genom Guds nåd. Med läran om ' arfsynden sammanhänger ock på ‘ det närmaste läran om menniskähs oförmåga i andliga ting och ’om den gudomliga nåden. : Båda kunna de betraktas såsom följder äf näinda lära. Vi anmärka : dock, om ; än mer i förbigående, att menniskan, ’ äfven 1 oberoende af synden, omöjligen utan Guds nåd käri tänkas nå sin bestämmelse eller sin salighet, ty såsonf skapad eller ändlig varelse måste hennes sanna lif vara hennes lif i Gud. ) Eridast deri be- stämningen hos" den gudomliga tiåden, - att- dess tillegnande af menniskan måste innebära en brytriirig med hennes föregående lifsriktning, én radikal omvändelse, måste ' anses vära eri följd af årfsyhden. Detta har visserligen icke undgått deri kristna dogmatikens; uppmärksamhet, méri hon hår irott sig krinna reda sig geriom att äntågfc skilnaden mellan en »allmän»’ och en »särskild» : Guds nåd. Ett dylikt äntägaride här ej kuririat annat « än r medföra egendomliga svårig- hetër, särskildt då tanken riktaS derpåv att i menniskan, 'om hon icke-syndat, skulle anses hafva gått förlustig • det göda, hon fått genom meriniskoslägtéts frälsare; öch då män ej kunnat tänka Sig något godt/ som skulle öfvérträffa detta goda, eller ens gå upp dereinot, 1 så i har detta: gifvit = anledning till det bekanta yttrandet f » O félix culpa II) Här bryter sig känslan af - det positiva göda, som genom: Kristus kommit vårt ‘ slägté till del, mot. den ofullkomliga uppfattning/ som i honom ' blott ser befriaren ; från synden, deri : som • »uträttat, att en hvår, som tror på honom, slipper att komma till helvetet», såsom detta i sin krassåste form blifvit uttryckt.'‘Klart är, att Gud om’öjligen kan på detta sätt tänkas behöfva synden^! för att ■ gifvä ihenniskoslägfet del af sina nådegåf- vor. Svårigheten hjeïpes derigehom, ått man framhåller det positiva af Kristi verk såsom det väsentliga • och såsom nödvähdigt för meriniskoslägtét,r 1 äfven oberoende af synden? Endast den negativa sidan (lidandet), endast »tjeriarens skepelse» hos honom, som är »Israels : Herre och konung», kan arises härröra af synderi.'!' ............. < g.'-."? Vid. framställningen ■ af kyrkans lära oni »det menskliga. förnuftets och den naturliga viljans» fieridtlighöt mot Gud och deras deraf följande oduglighet att någöt uträtta i andliga ting anmärker hr■' Billing,/ att »detta visserligen är emot förnuftet och äll filosofi,’mén dessä myndigheter betyda intet emot Guds ord, som bestämdt uttalar» dessa /sanningar . För detta påstående/i den form det hos förf. ‘ förekommer, ligger W flerfaldig begreppsförvirring till grund, hufvud- sakligén • béröénde dérpå, att orden på fletä' ställen blifvit tagna i én obestämd betydelse. -Hväd deri semure . satsen angår, att »förnuft och äll filosofi» betyda intét emot ’ Guds ord, så är den- antingen falsk, - eller ock utfaller den till en tom öch -irieriingslös tavtologi. Falsk är den^ öm man fattar Glids ofd .1 OM MENNISKOSLÄGTETS.SYND OCH FÖRSONING.. 309 såsom eni yttre. auktoritet och' ställer dennä yttre auktoritet öfver hvarje inre. I sådant fall är nämligen denna sats : lika .så mycket i strid med skriften som den - är . i ; sig sjelf orimlig. Huru kan förf, på ällvar. hålla föré, . att den kristna bibeln är étt renare och fullständigare. uttryck för den religiösa sanningen,, än t., ex. Koran?. Så är. vät ändå hans ; mening,, men huru..vet han, ; att den ena auktoriteten eger , företräde framför:- den andra? Kanhända derigenom, att han följt bibelns egna anvisningar (Joh. 7: 17 ; 8: 31, 32). Eller känner icke förf, dogmatikens lära om andens inre vitnesbörd? Menas åter med -Guds ord den inre, ür andans vitnesbörd framgångna, religiösa san- ningen sjelf, äf hvilken. det skrifna ordet är ett sant och fullständigt uttryck, och tages ordet .»förnuft» i betydelsen af det i- menniskan inneboende gudom- liga eller Gud sjelf, som genom sin helige ande är närvarande i menniskan till hennes frälsning : och salighet, så frågas blott, hvad det rimligen -skulle betyda, att Gud, äll sannings källa, intet betyder. mot den af . honom-uppenbarade san- ningen,. ett * påstående som tydligen skulle vara det samma söm att Gud intet betyder möt Gud, eller att Gud ej är annat än Gud -—en allt igenom tavtologisk sats. För att få någon -mening i forf:s yttrande måste vi låta »förnuft» betyda detsamma som »förstånd» och tolka ' hans Utlåtande så, - att ; för den prak- tiskt religiöst intresserade menniskan ;ega de satser, i hvilka hon funnit ett sant uttryck för. sin religiösa, erfarenhet, - sin : giltighet, äfven om hon ej med sitt. förstånd; kunnat ; fullt. fatta och genomtränga dem '—ty för henne är det praktiska intresset äf större betydelse: än det teoretiska, och hon kan då ock möt : en .lära, som säger sig. vara »filosofi», ;åbéropa denna erfarenhet. Härvid hafva. vi blott ätt erinra,'att äro de satser, dem: hon tror,sig kunna stödja på erfarenheten, rätt absträherade ur en verkligen religiös erfarenhet, så ar, den- na: s.’ k. filosofi en falsk filosofi: eller rättare ingen filosofi alls. Hvad åter beträffar påståendet, att menniskans naturliga . förnuft .oeh naturliga : vilja ; vore i grund förderfvade, så måste det visserligen för den .filosofiska .vetenskapen innebära . en orimlighet, att ; förnuftet vore : förderfvadt,, då nämligen ; filosofien med menniskans förnuft just ; förstår; det gudaartade hos henne eller med andra ord- just det, som Güd genom sin nådeverksamhet hos,henne förverkligar, ty att påstå, :att detta vore förderfvadt, skulle ju innebära den hädiska tanken, att - äfven Guds nåd och följaktligen . Gud sjelf vore genom synden förderfvad. Klart är emellertid, att dogmatiken här ej förstår med förnuft, det.samma som filosofien, hvilket, ‘ Utom af det: sammanhang i hvilket orden användas,, är klart redan deraf, att , dogmatiken här tillägger ordet »naturlig». Men i uttrycket »naturligt förnuft»: kunna vi ej finna; någon annan rimlig mening än den, att det skall beteckna, hvad den filosofiska vetenskapen benämner sinligt förstånd och sinlig vilja. Mën att menniskans sinliga eller naturliga, lif, om. det får be- stämma henne i praktiskt afseende, blir ett ondt lif, denna tanke är visst ieke främmande för den filosofiska vetenskapen så vida denna vetenskap ät verk- ligen filosofisk och verkligen vetenskap. Deh »meningen, att menniskan. éj är förderfvad,; utan har sina'ursprungliga krafter oförändtade i behåll, rent för- 310 FRAMTIDEN/ NŸ FÖLJD. ' FÖRSTA ÅRGÅNGEN.'- SJETTE HÄFTET- nüft öch god vilja», èllér dett S. k. grofva pelagianismen, kan således endast med det förbehåll betecknas såsom »filosofernas»^ att nian här syftar på sådana^ soitt Väl- försökt att'vara filosofer,: métti ’ej ärb det; den tillhör ej; den'sanna- filosofien tttän ett skétt-filosöfi, hvilkeù »förhåller sig ' till den sanna filosofien1 ungefärligen soin ett falskt -mynt till ’ett - mynt, när -tnatt om detta använder denna benäninirig». För öfrigt géndrifvés den redan af Kant, ehuru han visserligen ej kunnat höja sig till en fullt tillfredsställande förklaring- af arfsyttden; Skäll emellertid ärfsynden; å ena sidan • våra synd 1 eller ett prak- tiskt ondt, och skall å den ändra en befrielse från densamma vara för men- niskän möj lig, så kän den ej bestå 1 en fullständig förändring i af sj elfva menniskans väsen, utän fastmer i én ■ förändring eller ett förvridande af menni- skäns naturliga böjelser,’ hvilket’ äfven * den ' lutherska dogmatiken ' med uttryck- ligä ofd framhåller. Kunna vi såledés äfven från filosofisk ståndpunkt villigt medgifva, ått . menniskans -naturliga vilja ’ är förvänd, och att menniskän blott genom Guds nåd kan frälsas från förderf, så återstår blott att varna för. deir åsigten om den gudomliga nådén, i att "den vore något; för meiiniskans väseri främmande Och j yttre, som liksom utifrån skulle inpassas på’ henne. Ett sådant föreställningssätt är dessutom likaså stridåtide mot skriften, enligt : hvilken '»Guds rike är invertes“ i Eder», som någonsin mot filosofien. Vår förf, an- sluter sig visserligen icke 'till detsamma. Att han emellertid ej skulle kunna helt‘och hållet frigöra sig från en ditåt syftande tankegång, kan man vänta af honom på grund af hans förhärligande af det historiskt gifnä, af-det-religiösa lifvet,! sådant det fixerat sig i vissa, af kyrkan. fåststälda läronormer, hvilka den enskilde visserligen skall fritt tillegna sig, men hvilka dock för hononi äro åtminstone omedelbart gifna i en yttre form, hvadan ock individen är mycket stärkt, blinden vid def yttre. : (Ett är att ur det yttré hémta sitt in-» nehåll och oindanà det till ett inre med tillhjelp af en: inifrån verkande1 kraft,’.ett annåt att inifrån utveckla sitt innehåll med tillhjelp af det utifrån gifha). Tendensen röjer sig ock redan deri, att -förf, ej, såsom ■ man af honom ktmnat vänta, på tal' öm den lutherska läran, ätt »förnuftet är förderfvadt», klart utredt förnuftets begrepp. Möjligheten står då alltid öppen att sträcka. :förkästelsedomen: till allt för det menskliga medvetandet inre. En högre ten- dens röjer sig åter deri,- att förf, eftér sin redogörelse för läran om frihetén och nåden framhåller, att äfven • menniskans första svåga längtan efter frälsning är ett verk af nåden, och att läran dm menniskans oduglighet i .andliga« ting ej får ’anses gälla den »ih‘concreto» lefvahde menniskän, annat än för så ’ vidb hon är naturlig d. v. s; oberörd af Guds nåd. Î Ty liksom här enligt vår me- ning en rätt åsigt om affsyndens väsen antydds, så’ fattas’ock här obestridligen nåden såsom en inre: makt närvarande hos hvarje ^menniska, till hvilken alla yttringår, af hvad filosoferna- källa menniskans förnuftiga lif, hänföras. Vi hafva hittills betraktat det moraliskt onda med afseende på dess be- tydelse för den menskliga ; individen och slägtet och sett, att den lutherskai kyrkan härvid företrädesvis sökt göra gällande: dels detta ondas fullkomliga! ÖM MENNISKÖSLÄGTETS SŸND OCH FÖRSONING. 31L ariskilnad :frän det goda, dels att det, långt ifrån att vara den menskliga in- dividens blotta ensak 1 eller beroende på någon abstrakt föresats hos denne, fastmer är en hela inenskligheten! genomgående organisk makt, som sträcker sig äfven nedom den; egentligen fria viljans sfer. Ännu en synpunkt finnes, ur hvilken detta onda af Billing göres .till föremål för betraktelse, nämligen såsom skuld inför Gùd. Detta sammanhänger på det närmaste med läran om förso- ningen, hvilken af B. vidlyftigt behandlas icke blott i hans arbete ^Lutherska kyrkans bekännelse», utan jémväl i en, ursprungligen i Svensk tidskrift intagen, sedermera särskildt utgifven ’uppsats, benämd »Waldenström contra svenska kyrkan», i hvilken B. polemiskt riktar sig mot de från den lutherska: läronor- mén afvikande meningar i ämnet, som i vårt land på den sista tiden fått en nitisk och Stridbar .målsman i ' lektor Waldenström. Ämnets vigt , förmår oss, att dervid dröja några ögonblick/ ? ! ' • • ’ r Att »Gud var i Kristo och försonade vérlden med sig sjelf» kan anses såsom den gemensamma utgångspunkten för. alla inom kristenheten förekom- mande läror om menniskoslägtets försoning. Men äro alla derom ense,' så har deremot en så mycket störte meningsskiljaktighet försports, så Snart fråga blif- vit om en 'närmare utredning af betydelsen af deiiha Sats, om hväri förso- ningen’ bestöd, och hurü den tillgick. Huru skiftande än ’ meningarna här- om häfva varit, så torde de emellertid kunna grupperas i trenne hufvudsak- liga arter: den etiskaj den medicinska och den juridiska försöningsteorien. Till sitt innehåll betingas dessa teorier äf olika uppfattningar dels af synden, dels af Gud och mènniskan, företrädesvis i hennes ställning till menniskoslägtet i dess helhet. ’ '■ '' ‘ ' Enligt den etiska teorien år den enskilda menniskäns öfvergång från osed- ligt .till sedligt lif ' den enda försoning, som kan tänkas. Skall ipan här tala om någon försoning för hela slägtet, så måste denna bestå i summan af alla de enskildes försoningar. I den mån man emellertid vaknat, till étt djupare medvetande i om synden ocii åtminstone funnit, att den hos individen gör sig gällande såsom en ond vana eller sed och i så. måtto utöfvär herravälde öfvér honom, gör sig behofvet gällande af eri makt, söm på ett eller annat sätt kan motverka detta herravälde. Men denna finnes ej; hos individen, måste alltså- sökas hös en annan individ, ty något annat än individer känna vi ej. ’ Så har man framstält läran om Jésus Kristus såsom hela' mensklighetens föredöme, dervid förglömmande, att ' det kända behofvet aldrig kan tillfredsställas af ett blött föredöme, ty detta är, så vidt det är något annat än den, för hvilken det skall gälla,- alltid något för denne yttre. Mer än en gång har en dylik åsigt varit inom kristenheten ganska allmänt gängse. Vi finna henne under medel- tiden hos Pelagius och i viss mån hos Abælard.- Vi finna henne, om än be- tydligt mildrad af en högre tankeriktning, i sin ädlaste form hoS Kant, det -: adertoride århundradets störste tänkare. Som man lätt finner, hvilar denna teori mer eller mindre afgjordt på den förutsättningen, att synd och försoning 312 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET, vore hvarje mennigkas ensak, menskligheten en summa af individer och Grud ett deistiskt, fattadt transscendent ändamål eller ideal för verlden., , På . någpn kritik af denna teori .kunna vi här så mycket mindre inlåta oss, som hon , ej, förfäktas i något af de arbeten, som gifvit oss anledning till dessa betraktelser. Vi tro äfven ait en hy ar, som kommit till personlig erfarenhet af det ondas förfärliga, makt öfver menniskan och lifligt erfarit behofvet af befrielse från det samma samt af det innerliga personliga samband, som före- finnes mellan menniskan och G-ud såväl som mellan menniskorna inbördes, kan hylla en sådan teori, endast emedan han af en eller annan anledning saknar teoretiska hjelpmedel för att gifva ett fullständigt uttryck åt sin andliga erfa- renhet, liksom, det understundom händer att . ett barn ser, en, sak riktigt, men ej kau , redogöra för hvad . det ser, emedan det ej är språket fullt mäktigt. Mot den nämda teorien riktar den lutherska kyrkan sin lära om menniskans eller,; som det heter, det naturliga förnuftets oförmåga i andliga ting, utan den gudomliga nådens mellankomst, .läror för hvilkas betydelse vi redan sökt redogöra.. Ett djupare medvetande icke blott om synden, utan äfven om Grud och menniskan såmt deras förhållande till hvarandra, har, onekligen fått sitt uttryck i den medicinska försoningsläran, Enligt denna fattas nämligen synden icke blott såsom en makt hos individen, utan jemväl hos hela menniskoslägtet, och det framhålles, att detta onda endast, genom Guds nådeverksamhet kan upp- häfvas. Såsom ock namnet tillkännagifver, fattas här synden i analogi med en sjukdom hos detta slägte, försoningen såsom dess återställande till helsan. Ett organiskt eller teleologiskt uppfattningssätt ligger till grund härför. En sådan lära finnes, om än blott i sitt frö, hos de äldsta kyrkofäderna, hvilka företrä- desvis fattade försoningen såsom en menniskoslägtets befrielse från djefvulens makt, ehijiru föreställningen, att den onda principen vore ett mot, Grud på visst sätt, berättigadt subjekt, försoningen ett mensklighetens friköpande från fången- skap hos detta, röjer en tendens, som, ehuru ofullkomligt den än är utförd, visar hän på. en annan åsigt — den juridiska teorien. I öfrigt har den medi- cinska teorien ofta förekommit, isynnerhet då ett panteistiskt föreställningssätt medvetet eller omedvetet gjort sitt inflytande gällande. Kunna såsom fördelar hos denna teori framhållas, dels att den utöfver den etiska teorien gifvit för- soningen en religiös- betydelse eller afgjordt fattat den såsom ett Guds verk, och vidare, att den haft blicken öppen för att menskligheten utgör ett orga- niskt helt och att Gud är i henne närvarande såsom en inre makt, måste å Andra sidan anmärkas, att, så snart man så ensidigt fasthåller den organiska synpunkten, att man ej kan med full bestämdhet fasthålla, att i synd och försoning ligger något mer, än hvad som kan. uttryckas genom analogien med sjukdom och återställande till helsan, inställa sig vissa egendomliga svårigheter. Äfven här visar det sig, huru lätt man frestas att så öfverdrifvet betona en bild, att den får betydelsen af att vara något mer än en bild. Först och främst är det fara värdt, att den praktiska synpunkten här skjutes åt sidan. OM MENNISKOSLÄGTETS SYND OCH FÖRSONING. 818 Synden fattas då såsom ett mer eller mindre ofrivilligt iråkadt ondt, från hvil- ket menniskan utan eget åtgörande genom den gudomliga nåden befrias. Här- med sammanhänger denna teoris antinomistiska lynne, doss underskattande af det sedliga arbetets betydelse. Men vidare och i sammanhang dermcd ligger det nära till hands att förbise, att här är fråga, ej om en utveckling eller ens en förbättring af menniskans sinliga lif, utan om införandet af ett väsentligen nytt innehåll. Der finnes en till roten trängande, outplånlig artskilnad mellan godt och ondt, rätt och orätt. Utföres nu denna tankegång något vidare, kom- mer man derhän, att synden uppfattas såsom en för den ändliga varelsen såsom sådan nödvändig inskränkning eller brist eller åtminstone ett för densamma nödvändigt lägre utvecklingsstadium, som upphäfves under fortgången af väsen- dets af Gud med metafysisk eller rent af fysisk nödvändighet ledda utveckling. Frågas då, huruvida icke Gud ytterst är grund äfven till denna inskränkning, så kan svaret icke blifva bestämdt nekande. Häri röjer sig den medicinska teoriens frändskap med den panteistiska verldsåsigten. Ty med ett panteistiskt åskådningssätt, enligt hvilket Gud vore den sig i naturens och menniskolifvets former uppenbarande, genom dem sig förverkligande abstrakta enheten i verlden, som omsider upphäfver individualiteten och till enhet med sig återförenar det ändliga — med ett sådant betraktelsesätt stämmer denna teori tydligen väl öfverens. Ytterst utmynna dess svårigheter i förbiseendet deraf, att de reli- giösa förhållandena äro allt igenom personliga förhållanden, hvaraf följden blif- vit att försoningen fattats mer eller mindre i analogi med en naturprocess, låt vara en medveten sådan. Det är medvetandet derom, att synden är något annat och mer än ett blott organiskt lyte hos menniskan och menniskoslägtet, försoningen än bådas återställande till helsan, som ligger till grund för ’den juridiska försoningsteorien. Detta andra har man dermed betecknat, att man sagt, att synden ådrager men- niskan skuld inför Gud och i följd deraf Guds vrede; försoningen är ett beta- lande af denna skuld, ett undanskaffande af : Guds vrede, ett uppfyllande af Guds rättfärdighets fordringar. Härmed framhålles syndens och försoningens praktiska karakter, båda tillhöra eller angå de menniskans vilja, och vidare äf- ven, att då Gud är vred öfver synden, så kan denna ej på något sätt hafva sin grund i honom. Den måste fastmer härröra från ett medvetet och upp- såtligt affall från Gud, föranledt af den fria viljans missbruk. En artskilnad finpes mellan godt och ondt, mellan rätt och orätt, försoningen bringar till stånd inoin menskligheten ett väsentligen nytt innehåll. Den juridiska förso- ningsläran förutsätter tydligen, att Gud är person och att menniskan äfven är ett personligt väsen, samt att förhållandet dem emellan följaktligen måste vara ett personligt förhållande, och dertill ett praktiskt, ett förhållande mellan viljor. Deri att dessa sanningar alldeles afgordt fasthållas och läggas till grund för hela försoningsläran, så att allt, som rör förhållandet mellan menniskan och Gud, fattas just ur denna personliga synpunkt, deri se vi denna teoris styrka. Dess svaghet och brist åter torde i korthet kunna angifvas så, att den före- Framtiden, 1877. 21 314 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. , SJETTE HÄFTET. ställer sig Gud såsom en ändlig person eller åtminstone ej mäktar hålla Guds- begreppet rent från, ändliga bestämningar, hvaraf följden blifvit, att hans för- hållande till menniskan fattas analogt med ett ; yttre personligt förhållande, ett juridiskt rättsförhållande. Detta röjer; sig. redan i' den uppfattningen ätt skub den, i likhet med en förbindelse att. fullgöra ett visst sinligt åliggande, skulle kunna betalas , af en annan. ; Ännu tydligare framträder det i det föreställnings* Sätt, från hvilket den juridiska teorien trots alla försök dock omöjligen kunnat fullt; frigöra sig, att nämligen' Gud .skulle för. syndens skull vilja; tillskynda något väsen något ondt, i stället för att man tydligen kunnat vinna sitt syfte framhållandet af en väsentlig och beståndande skilnad mellan godt och ondt—* genom att med all; kraft göra den.osanningen gällande, att syndaren sjelf gör sig ett ondt -— och visserligen ett öndt allt igenom eller det högsta tänkbara onda — genom att sätta sig i strid emot Guds allmäktiga öch heliga vilja. Ett fullständigt utförande af de lägre, tendenserna i denna tedri skulle då innebära, att Gud för syndens skull fattat vrede (i sinlig bemärkelse) til! menniskan, och att denna vrede endast kunnat svalkas i blod, vöre det än blodet af en oskyldig. Men är den skulden en gång genom Kristi oskyldiga lidande betald, så åter- står för mendiskan intet. En sedlig slapphet, jemförlig med, t. o. m.öfver- gående den, som blifvit frukten af den medicinska teorien, måste häraf blifva en följd. Om derföre den medicinska teorien så till vida fullständiggör den juridiska, att Gud här fattats såsom en inre organisk makt, så kan man med skäl säga, att båda teorierna så tillvida fullständiggöras af> den etiska, att vär- det af individens sedliga arbete här framhålles såsom en afgörande synpunkt. . Attframställa eller ens antyda grunddragen af enteori,somkan upptaga och med hvarandrä organiskt förbinda de sanningar, som af hvar och en af dessa teorier framhållits, under det deras ensidigheter undvikas — kan éj till- höra planen ; för dessa betraktelser. Endast såsom ren sammanfattning af de resultat, till hvilka vi anse oss genom déssà kritiska anmärkningar hafva kom- mit, vilja vi antyda, de fordringar, som vi anse böra ställas på en sådan teori. Den borde först och främst såsom eh alldéles väsentlig synpunkt fasthållä det religiösa förhållandets personliga karakter, fotadt på' medvetandet att både’ Gud och . menniskan äro personliga väsenden. Men vidare borde den ock framhålla, -att detta förhållande, just för att vara fullt personligt, måste vara ett inre ‘personligt förhållande. På grundvalen af en sådan ståndpunkt och väl:vetande, ätt det. personliga är icke blott det mest upphöjda och rena utan jemväl det mest innehållsrika af . allt, kunde den’ då ådagalägga, att ménniskoslägtets och den enskilda menniskans försoning innebär en radikal , och fullständig omvän- äelse> ett uppoffrande af menniskans sinliga natur,. så. vidt nämligen denna natur .röjer benägenhet ätt ställa sig i strid med den högre, gudaartade. På samma gång försoningen då finge betydelsen af ett upphäfvande af syndens makt i mensklig- heten och grundläggandet af en annan makt i stället, erhölle den tillika eller rät- tare just derigenoni den af ett gäldande af mensklighetens skuld till Gud, hennes ställande i rätt förhållande till honom. Man kunde då inse, att verldsförsoningens . : OM MENNISKOSLÄGTETS SYND OCH FÖRSONING. 315 ändamål är att menniskan »skall, blifva G-uds egen, blifva och lefva under ho- nörn i. hans rike/ och ' honom tj ena i évig rättfärdighet, oskuld och salighets. Äfven den enskildes sedliga arbete finge dä sin betydelse såsom det Sätt, på hvilket tron' eller tillgodogörandet af försoningen hos honom bure . frukt, ^ytt- ringarna af hans lif i Chid; För vinnandet af detta resultat borde man utgå från kristendomens lära, att Gùd är den eviga, oföränderliga kärleken sjelf, WT> pnamm gång ihågkomma, att detta måste innebära och betyda att hån, den allsmäktige, ställer sig ’i afgj ord och genomgående strid mot allt som sön- drat den älskade från honom, att han, menskligt att tala, bekrigar dessa mak- ter ända till förintelse; - Göra f vi tillämpning af det anförda på den Billing-» Waldenströmska striden, så torde det för en hvaq »som utan förutfattade me* ningär går till en granskning af de å bådä sidor utgifna skrifterna, vara, klart, att lektor Waldenström utan tvifvel haft rätten på sin sida, då han: framhållit det ofullkomliga, ja rent af hädiska, söm ligger i den läran, att Gud hyser vrede emot syndaren, och; att dérina vrede ■ blifvit svalkad, i Jesu blod,, äfven- som i hvarje betalningsteori öfvér hufvud. Men hair sålunda lektor W. obe* stridligen öppen blick för'den juridiska téoriéns brister, så saknar han 'déremot helt och hållet förmågan, att skönja kärnan Under skalet. Ehuru lektor W. — något som hr Billing åfren anmärker — aldrig i positiv form utvecklat sina åsigter om mensklighetens försoning med Gud1, finner inan , dock utan svå* righet redan af hans kritik, , att de dntréssën, som drifvit deù juridiska teoriens anhängare utöfver den medicinska ståndpunkten, af honom ejr ens upptagits och fixerats, än mindre blifvit vederbörligen tillgodosedda, :0m det sålunda: än va* rit lektor W:s afsigt att höja sig öfvef den medicinskå. teoriens ståndpunkt, så synes dock ett återfall till denna ■ näppeligen kunna undvikas, så’ framt han skulle,: med fästhållande af sina inkast emöt den juridiska teorien, i:.positiv form framställa sina egna åsigter...: På denna omständighet eller rättare derpå, att den valdenströmska teorien råkar ut för åtskilliga af de svårigheter, hvilka vi redan nämt måste vidlåda ; den medicinska teorien, har hr Billing fästat upp- märksamheten. Särskildt har han framhållit Waldenströmianismens utprägladt antinomistiska lynne, och sökt visa att, om man på . sådant sätt som lektor; W. betonar, att Gud skulle »förlåta för'intet», drifves, man lätt derhän, att.Gtid icke ■ frågar efter synden eller, yttérst, att synd icke är synd, .med andra ord till upphäfvahdéf af all Verklig skilnad mellan rätt och orätt 2. 1 Angående flin motståndares uteslutande negativa ståndpunkt yttrar hr Billing i sin skrift P Waldenström contra den svenska kyrkan: »Lika djerf W. ar'i att negera, lika radd är han for ätt ponera? Han har ingèu position i frågi om försohingsläian, ty a säga: »nej, nej», är icke att intaga någon viss position». • 1 > : 2 »Waldenström har nU tagit steget fullt ut», anmärker kr Billing (a. st.) , »då han lär, att Gud ej kräfde någon försoning, att, Gud förlåter för intet, hvilket antingen ej är annat än en fras eller måste betyda, att Gud ej är helig. Genom W. har alltså antinomismen blifvit fullgången, den har trängt in äfven på den första trosartikelns läroområde. Det endasom i antinomistisk riktning återstår att ännu göra, är att äfven i uttryckssätten blifva fullt ärlig,, att bortlägga alla formler, som tyckas tillkännagifva, att man ännu tror,, att Gud är helig. 316 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. JS JETTE HÄFTET. . Det är icke en tillfällighet, att lektor > W., en af pietismens ifrigaste för- kämpär i värt land,« blifvit den, som häf framför andra sökt göra gällande ett till dylika’’ följder sÿftandè föreställningssätt. Ty ätt pietismen, ehuru den hittills ' aldrig utfört sina teoretiska förutsättningar —' en omständighet som väl för skrifvas på räkningen af bristahde teoretiskt intresse —L är ën' verldsåsigt som, åtminstone ’ i flera af dess vigtigaSte : former, till sin anda och riktning röjer frändskap med pahteismen och dén dermed béslägtade medicinska förso- ningsläran, :; detta: framgår redan af dess antinomistiska teller möt det sedliga lifvet -och de företrädesvis praktiska sidorna af det religiösa likgiltiga eller rent af fiendtliga lynne, och dess benägenhet ’ att söka ménniskans salighet i en kon- templativ hvila i Gud, mer eller mindre ined uppgifvande af sin egen person- lighet/! På i fråga varande pietistiska ståndpunkt igénkännas »Guds barn» långt mérâ deraf, ått de kunna »sätta sig ned och sjunga midt i jémmérdalen», än deraf ått de oaflåtligt sträfva efter , att göra jordéu till något annat än en jem- merdai. Det är »ej så farligt»^ om menniskan råkar att synda ibland —• så ungefär heter det inom detta läger — det visar blott, att hon ännu ej är fullt återstäld • till ■ helsan, ej att hon handlar orätt, : ovärdigt i sin bestämmelse såsom ménniska. Gud skall nog omsider hjelpa henne till rätta, blott hön fortfarande ställer sig under hans, den råtte läkarens vård, och framför allt .flyr allt qvack- salfverifhvartüläfven hör (.användandet, åf sin viljas energi i kampen mot synd och verld.' .'Rätt fattade /och använda insitt rätta- sammanhang kunna väl.dessa sist :nämda ord. innebära,.en sanning, i men; fö de én ensidig tillämpning* står, såsom: erfarenheten lagt ii dagen, dörren öppen• .’för sedlig slapphet och likgil- tighet. Vi säga visst icke, ätt den pietistiska -riktningen, allestädes, i sitt fram- trädande, icke ens oftast, dragit dessa vådliga konseqvenser ur sitt religiösa uppfattningssätt. Vi tillsluta ej heller ögonen för de högre och. ädlare syften, som genomgå densamnia 'och understundom få öfverhanden. Vi säga blott, att pietismen och med honom lektor W. lätt råka ut för en fara af sådant , slag, enär en dylik här-blott :med’stor svårighet låter sig undgås.? ; - Har ; sålunda hr Billing obestridligèn framhållit flera svaga punkter i Walden- strömiariismen och gjort sig till målsman för åtskilliga berättigade intressen, hvilka blifvit förbisedda :af hans vedersakare, så blir frågan den, under hvilken form han Sjelf tänkt sig, att dessa intressen: böra tillgodoses. Han tager visserligen till ordet emot den juridiska teoriens krassaste former, i synnerhet de, i hvilka den fram- trädt såsom betalningsteori, men visar på samma gång, att han för egen del är ur stånd att bryta med i fråga varande teoris yttersta förutsättning. Om man uppmärksamt. genomläser hans framställning af försoningsläran, finner man nämligen .alltjemt den förutsättningen underskjuten* att Guds tillräknande af synden åtminstone från någon sida - Sedt skulle innebära, - att han för syndens skull ville tillskynda syndaren något ondt. Men ett är att säga, att Gud sjelf Och slutligen: förlåter Gud!för intet, så .måste detta bero på, att ingen grund fins, hvarför han icke skulle förlåta, det måste bero på, att han ej tillräknar. synden, hvilket återigen måste betyda, att synd icke är synd.» : , - ; OM MENNISKOSLÄGTETS SYND OCH FÖRSONING. 817 har bestämda fordringar på menniskans vilja, att menniskan genom att ej npp* fylla déssa sätter sig i strid mot Gruds. vilja, gör sig till något annat äh Ghid vill, att hon skall varå och derigenöm förorsakar sig sjelf det värsta af allt ondt, ett annat är att* säga, att VGud, om så sker, vill göra henne något ohdt.K Det förra är att strängt hålla på skilnaden mellan rätt"och orätt, och ytterst hänföra denna skilnad till Gud; det senare är att neka, att Gud vore kärleken sjelf och säga, att hos honom funnes något ondt. Huru nära emellertid hr B. står ett högre uppfattningssätt, synes bäst af följande yttrande: »Gud vredgås på den syndiga menniskan icke derföre, Î att han icke älskar henne, utaû jûst emedan han älskar henne med eh oändlig energi.. Denna kärlekens energi gör det för honom omöjligt, > att med likgiltighet åse, att den älskade förderfvas; Den gör att lika stark som kärleken är, lika stark är yreden möt den, som förderfvar den "älskade, d.! ä. emot den syndiga viljan, mot syndaren såsom syn- dare.» Vi fråga, blott: hvad annat kan Gud då väl vilja, än att den älskade räddas, hväd annat göra, än söka åstadkomma denna räddning? ; Sammanfatta vi sålunda'våra påståenden, så skulle dessa gå dérpå ut, ätt lektor W. ej mäktat fixera det, som skulle skilja honom från den medicinska teorién, och kan-då ej .heller fullständigt göra sig qvitt dennas olägenhet: svå- righeten att fasthålla dén praktiska synpunkten och' en. väsentlig skilnad mellan rätt och orätt,' samt ätt å andra sidan hr/B.y då han skall säga icke blott att synden är något mer än en makt i menskligheten, utan j em väl, hvad detta-är} ej kan undgå att -underskjuta föreställningen,' att Gud för syndens skull vill tillfoga den syndige något ondt, och att hr B. följaktligen sjelf skattar åt den juridiska teoriens svårigheter. ; • , ; . ; - < , Oss återstår att nämna några ord om verldsförsonarens person. Fasthåller man i detta afseendét den allmänna kristna uppfattningen, att verldsförsonaren var på en gång sannr Gud och sann menniska, och båda delarne fullständigt, så torde man’komma sanningen på spåren. Nekas det, att, försonaren var sann Gud, så ; innebär detta tydligen ett, förnekande af försoningens specifikt reli- giösa sida, eller att Gud vore den princip, som ytterst måste ; bestämma ,mén- niskans verksamhet,r så vida menniskan derigenöm , skall tänkas komma i be- sittning af sitt ; högsta : goda., , Men ett ändligt väsen kan ej gifva sig sjelf det . absoluta goda,,, så • visst det icke sjelft kan vara absolut. Nekas det åter, att försonaren var sann menniska, eller utgjorde ett organ för menskligheten, så blifyer försoningen stäld utom denna mensklighet, och då kan menskligheten icke tillegna sig denna försoning. Emellertid måste man noga göra sig icdö för hyad det sagda innebär. ; Fullständigheten i .försonarens gudomliga natur eller Guds fulla närvaro i försoningens handling förnekas först och fräinst, om man föreställer sig menskligheten på oorganiskt sätt eller;såsom en summa’af individer, hvilka hvar för sig skulle, fullfölja arbetet på vinnandet af sitt' hög- sta goda. Någon Guds närvaro hos dem låter sig . då tydligen jcke tänkas, 318 FRAMTIDEN.' NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. emedan redan detta skulle ställa dem i ett väsentligt sammanhang sinsemellan. Mén denna samma fullständighet nekas, äfven om man höjt sig till medvetande om ett sådant sammanhang, men föreställer sig skilnaden mellan menniskorna, tänkta, i och för Gud, såsom en skilnad till graden, ioke till arten, så vidt man nämligen vill tillägga mensklighetens högsta organ, den högsta och full- komligaste menniskan en specifikt försonande verksamhet, så ätt de öfriga kunna sägas taga del i denna försoning eller, om man så vill, få del af henne, en- dast så Vidt och i den mån de likna detta högsta organ. Gifvet är nämligen, att äfven detta organ måste hos sig hafva Gud närvarande i en viss grad eller med en viss inskränkning, således icke utan inskränkning eller fullkomligt, ty då vore det ej menniska — vfinitum non est infiniti capäxD -t- den reformerta kyrkan kristologiska princip. Men å andra sidan nekas fullständigheten i verlds- försonarens mehskliga natur,. öm man antager, att väl ; en skilnad till arten före- fans mellan Guds närvaro hos honom och hos andra menniskor, men håller före, att Gud var hös honom närvarande på ett öfver-. eller. rättare Onaturligt sätt, ett sätt hvarigenom den menskligä naturens vanliga lagar upphäfdes. Alla dessa åsigter,, således äfven den sistnämda, som varit och är gängse hos den kristna kyrkans sig så kallande »ortodoxa» teologer, »kunna vi utan betänkande förklara för kätterska». De neka ju, att menniskoslägtets frälsare var på en gång sann Gud och sann menniska. Vill man undvika alla dylika irrläror, så måste man fasthålla, att å ena sidan , en artskilnad förefinnes mellan Guds närvato eller inneboende hos de särskilda menskligä individerna, men å den andra, att dock menskligheten utgör ett organiskt helt, och att hon såsom så- dan måste ega ett högsta organ. Detta högsta organ benämnes Kristus eller verldsförsonaren, när man betraktar det blott såsom detta högsta organ och för tillfället ser bort från allt, hvad def kan vara för öfrigt. Såsom sådant egde nu detta organ Gud hos sig fullständigt närvarande eller detta organ var såsom sådant af Gud fullständigt bestämdt. Detta Guds inneboende i Kristus var visserligen ett inneboende artskildt från det sätt, på hvilket Gud är närva- rande hos hvilken annan menniska som helst, men det var dock ej ett inne- boende »efter köttet», ej i det opersonliga och naturliga, utan i det personliga och öfvernaturliga. På samma gång var nu denne verldsförsonare helt och hållet och i alla afseenden en menniska, en fullt historisk person, den vi för vår del anse redan hafva lefvat på jorden och hafva varit ingen annan än Jesus af Nazareth. Endast så vidt denna menniska betraktas såsom det högsta organet för Guds frälsningsverksamhet, var han nu menniskoslägtets försonare. Men då är han det ock fullständigt, så att hvarje annan menniskas verksamhet kan; sägas : vara försonande endast såvida hon, visserligen med bibehållande af sin personliga sjelfständighet, tänkes medvetet eller omedvetet stå i ett léfvande sammanhang med honom och hans verk på jorden. Om hon då säges tdgä del i hans försoning eller få del i densamma, så ängifves dermed i sjelfva verket alldeles samma sak, sedd från något olika synpunkter i Men säges nu förso. naren på en gång Vara det högsta organet för Guds nådeverksamhet (Kristus), OM MENNISKOSLÄGTET8 SYND OCH FÖRSONING. 819 och dock vara en sann och fullständig mènniska (Jesus af Nazareth), sä nekas ej, ätt hans personlighet äfven kan betraktas från flere andra synpunkter t. ex.- såsom det högsta organet för sin slägt och sitt folk (»Lejonet af Juda», »Her- ren i Davids stad») samt för hela menskligheten inom sig sjelf betraktad (»den himmelska menniskan», »den andre Adam»). Hufvudsaken är emellertid att »hos honom bodde all gudomens fullhet lekamligen», hos honom voro det gu- domliga och det menskliga förenade i en alldeles särskild mening, och dock sträckte sig denna enhet blott till det personliga, ej till det naturliga och sinliga. I första häftet af sitt arbete ^Lutherska kyrkans bekännelse» uttalar hr Billing den åsigten, att det kristna medvetandet för närvarande vore sysselsatt med att arbeta sig fram .till full klarhet beträffande frågan, om hvad kyrkan är. Af ett tillfredsställande svar på denna fråga väntar förf, en ny epok i den kristna kyrkans historia. Utan att egentligen vilja uppträda emot denna hans åsigt, tro vi dock, att samtidens och den närmaste framtidens religiösa uppgift kan på ett djupare och mer omfattande sätt uttryckas så, att kristen- heten för närvarande är sysselsatt med att arbeta sig fram till klarhet med afseende på betydelsen af det lefvande eller organiska sammanhanget mellan menniskan och Gud samt mellan menniskorna inbördes. När församlingen kom- mit till klarhet härutinnan, bör för dess medvetande ett dittills föga anadt ljus uppgå öfver kyrkans innersta väsen och dess ställning till öfriga former af menskligt samlif samt Öfver betydelsen af de särskilda formerna af religiöst lif, såväl inom som äfven utom kristenheten, ett ljus, i hvilket alla dessa for- mer framställa sig såsom Guds tjenare, organ för Guds rikes tillkomst på jorden; då kan församlingen se den bönen hörd, »att det må vara, evigt vara en herde och ett fårahus». Men då bör ock ett ljus uppgå öfver syndens och försoningens hemligheter, ty då har blicken öppnats för hvad det kan förut- sätta och betyda, att »såsom igenom en endas synd, synden kom öfver alla menniskor, så. kom ock genom ens rättfärdighet, lifvets rättfärdighet öfver alla.» Såsom vår fasta öfvertygelse vilja vi med afseende härpå framhålla, att liksona den äldsta kristna församlingen i grunden nedslog alla fantastiska, mot Guds sjelfständighet och den menskliga individens odödlighet fiendtliga åskåd- ningssätt genom sin bekännelse: »Jag tror på Gud Fader allsmäktig, him- inelens oeh jordens skapare»; »Jag tror på de dödas uppståndelse och ett evigt lif», och hvarje tanke på ett qvarstannande på den judiska, ofullkomliga teis- mens ståndpunkt, der Guds fulla närvaro, i det ändliga ej kunde fasthållas, då hon kunde uttala: »Jag tror på Jesum Kristum, Guds ende son, vår Herre»; »Jag tror på en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund» — liksom vi- dare församlingen vid ingången till medeltiden genom Augustini lära, att »allt är af nåd», tillbakavisade egenrättfärdighetens teori, och liksom slutligen hvarje blott yttre tillegnande af Guds nåd fördömdes, då Luther af lefvande erfarenhet kunde bekänna, att »menniskan rättfördiggöres af tron allena» så 320 FRAMTIDEN. NY FÖLJD* FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. skall äfven ’ den väntade klarheten öfver det, ännu för det religiösa medvetan- det delvis dunkla, hvilket nutidens samtliga religiösa riktningar, trots all sin ensidighet, anande och trängtande sträfva att bringa till klarhet, till uttryck i ifvet, aflägsna hvarje Spår af en mekanisk eller opersonlig uppfattning afmen- niskans ställning till Gud och sina inedmenniskor, af menniskoslägtets synd och försoning. L. H. Åberg. En undervisningsfråga för dagen. Education as a means of preventing destitution, with exemplifications from the teaching of the conditions of well-being and the principles and appli- cations of economical science at the Birkbeck Schools, by William Ellis. , Das Studium dur Wirthschaftswissensoliaften an den technischen Hochschulen von professor d:r Y. Böhmert. Underdåniga betänkanden af komiterade för ordnande af den tek- niska undervisningen: den 4 November 1873 angående bildandet af en teknisk högskola, , och den 21 November 1874 angående den lägre tekniska un- dervisningen. Den bekante franska nationalekonomen Bastiåt yttrar i sina »Sophismes économiques», att vetenskaperna kunna hänföras till två olika grupper. De som tillhöra den ena gruppen kunna, säger Bastiat, strängt taget endast af fackmännen inhemtas, hvilket likväl icke hindrar, att äfven den stora allmän- heten oaktadt sin okunnighet får skörda frukten af dessa vetenskapers forsk- ningar. Den som saknar alla insigtér i mekanik och astronomi kan icke desto mindre draga nytta af ett ur, eller i förlitande på lokomotivförarens eller be- fälhafvarens insigtér begagna sig af de fortskaffningsmedel, som jernvägar och ångbåtar erbjuda. Till den andra gruppen af vetenskaper åter hänför Bastiat dem, som kunna utöfva inflytande på allmänheten, endast i den mån, som denna sjelf förskaffar sig insigt i desamma. För att dessa vetenskaper skola kunna sprida sina verk- ningar är det ické tillfyllest att ett fåtal framstående män i sina hiifvud ho- pat de läror, som dessa vetenskaper förkunna, utan de måste hafva vunnit in- steg i det allmänna medvetandet. Till denna senare grupp af vetenskaper räk- nar Bastiat sedoläran, helsoläran, politiska ekonomien och i allmänhet de s. k. sociala vetenskaperna. Åfven en annan skilnad mellan desse begge grupper af vetenskaper skulle kunna påvisas. Sällan eller aldrig torde det falla någon in att i en vetenskap tillhörande den förra gruppen yttra sig angående en omtvistad punkt eller eljest uppträda såsom mästare eller till och med reformator, utan att förut genom allvarliga studier hafva sökt göra . sig förtrogen åtminstone med vetenskapens grundbegrepp.. Deremot är det icke någon sällsynt företeelse uti vetenska- per tillhörande deû senare gruppen, oCh måhända minst sällsynt inom de ekonomiska, att äfven personer, som aldrig ens sökt tillgodogöra, sig frukterna af det. forsknings- och tankearbete, som dessa vetenskapers idkare derpå ned- EN UNDERVISNINGSFRÅGA FÖR DAGEN. 321 lagt, frambära sina åsigter under förmenande att för dylika frågors bedömande erfordras allenast sundt förstånd, men alldeles icke någon vetenskaplig under- bygnad. : ; : Om mekanismen i ett ur kommit i olag, företager sig väl icke gerna dess égaré att lyelf undersöka,* hvari skadan består och än mindre att söka bota den, . så vida han icke inhemtat färdighet i urmakareyrket eller åtminstone mekaniska insigter i allmänhet, utan han vänder sig till en urmakare, med hvars förklaring öfver skadans beskaffenhet och försök till dennas afhjelpande urets égaré i de festa fall ,får nöja sig. Att studera, mekanik eller lära sig urmakareyrket för att kunna kontrollera urmakarens utsago eller sjelf laga uret, skulle icke löna sig för den, som genom arbete inom ett annat yrke måste förtjena sitt uppehälle. , - Om deremot prisen å méhniskans vigtigaste lifsförnödenheter plötsligt steg- ras, arbetslönerna falla, det allmänna förtroendet försvinner eller andra före- teelser gifva vid; handen, att. det ekonomiska lifvets mekanism blifvit i betyd- ligare mån rubbad, så är det ju lika naturligt som berättigadt, att en hvar, som drabbas af dessä rubbningar och icke befinner sig på en alltför låg odlings- grad, skall söka att bilda sig en föreställning om de orsaker, som vållat dem, och att, om möjligt, utfinna medel till jemnvigtens återställande. Det är klart, att det under dylika förhållanden måste vara af den allra största betydelse för ett samhälles väl eller ve, om icke blott ett fåtal bland dess mera fram- stående medlemmar, utan äfven Dde djupa ledernaD äro i besittning af sunda insigter uti ekonomiska ämnen, i stånd att vägleda deras omdöme i afseende å de bästa utvägarna för olyckans afhjelpande eller begränsning och att bilda en motvigt mot de samhällsupplösande läror, som under dylika kritiska tider aldrig uteblifva, och hvilka bidragit att omstörta mera än ett en gång lifskraf- tigt, och mäktigt samhälle. ! Under århundraden hafva menniskornä egnat sig åt jordbruk och industri, samt med penningens eller kreditens tillhjelp bytt sina produkter med hvarandra, — med ett ord lefvat midt ibland de ekonomiska företeelserna, utan att göra sig reda för eller ens tänka på att denna till utseendet regellösa verksamhet är underkastad lagar, som kunna blifva föremål för vetenskapligt studium. Och äfven sedan deri vetenskapliga forskningen framträngt jemväl på detta område, har det dröjt länge, innan man lärt sig inse hennes vigt och betydelse, de be- rättigade anspråk den ekonomiska vetenskapen egér att vid den allmänna under- visningen ställas vid sidan af, om icke framför många andra kunskapsgrenar; och ännu hafva dessa anspråk i vårt land icke vunnit allt det erkännande de förtjena. . Man skulle icke inom såväl det enskilda som det offentliga lifvet få höra och upplefva så många företeelser, vitnande om förvända ekonomiska begrepp, i fall kunskapen om vilkoren för produktionen, för omsättningen för förbruk- ningen samt för fördelningen af arbetsvinsten mellan de olika klasser i sam- hället, hvilka hvar för sig bidraga till åstadkommande af produktionens resul- tat, samt insigt i arbetets och kapitalets, penningens och kreditens alldagliga företeelser vore något allmännare utbredda. Huru rikedomar bildas, hvad som kan vara orsaken till stockningar i allmänna rörelsen, äro frågor, som beröra oss åtminstone lika nära, som huru bergarterna uppkommit, hvad som orsakar solförmörkelser och oväder, och härtill kommer att vi på dessa naturföreteelser icke kunna utöfva något inflytande, då menniskan deremot i väsendtlig mån kan tåga sig till våra för de menliga inverkningarna af kreditens missbruk, af öfvérproduktiono.d. ' 322 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET. Vårt fädernesland har hittills egt den oskattbara lyckan att forblifva nä+ stan alldeles' oberördt af sådana strider, som de hvilka under de senare åren i andra länder söndrat kapitalets och arbetets målsmän, i två mot hvarandrä fiendtliga läger. ' Socialismen torde i allmänhet vara något,. äfven till namnet, for flertalet af våra arbetare alldeles främmande, och hela den s. k. »sociala frågan» har, dess bättre, hittils för oss endast egt ett så att säga mera veten* skapligt intresse.? j ; : År 1867 framlades för det engelska parlamentet en s. k. »blå bök»; innehållande ' berättelser från Englands sändebud och konsuler angående de in- dustriela; förhållandena och särskildt angående s. k. »trade unions» inom de olika länderna. I den rapport, söm lemnades af Englands dåvarande represen- tant i Sverige, Mr Jerningham, heter det beträffande arbetarekoalitioher ■ ocK »striker» att: »Those particular emblems of civilization■ have not yet appeared in Sweden.» Med rätta må: vi skatta oss lyckliga, så långe dessa ord : ännu kunnä på oss tillämpas. Det liggér icke inom området för denna tlppsats att söka! utreda dé ; orsaker, som dertill medverkat. Men i vi få i alla händelser icke hängifva oss åt den förhoppningen,: att ett dylikt sakernas tillstånd alltid skall künna ega bestånd. Förr eller senare skola till äfventyrs socialistiska agitatorer hitta vägen äfven till vårt land. Det är icke svårt att inse, afhvil- ken: ofantlig betyflelse det måste vara, om hös våra arbetare då finnes något, som kan tjena till att göra dem mindre mottaglige, för, ja sättä dem i stånd att sjelfve inse falskheten äf och gendrifva de läror, som dylika uppviglare vilja utbreda. ' : " ■■■ • ■Att en allmännare ;spridd insigt i den politiska ekonomiens hufvudläror verkligen kan innebära ett dylikt skyddsmedel, dära vi af Englands föredöme. Den bekante nationalekonomen Wilhelm Roscher,’professor i Leipzig, yttrat i sitt arbete: Atisichten der Volkswirthschaft aus dem geschichtlichen Standpunkte^ att den omständigheten, att England, trots de många bränbara ämnen, som af dess sociala förhållanden sammanhopats, likväl förblifvit fullständigt oberördt af den stora jordbäfning, som 1848 -skakade de: flesta europeiska staters sam- hällsförhållanden, vore att tillskrifya, bland annat, att i England funnes en stor mängd skolor, —- Roscher uppgifver deras antal till omkring 4,000 — i hvilka nnderyisning- jneddelades uti de första grunderna af politisk ekonomi. Man har ock på sénare tider börjat att allt mera inse och; erkänna nyttan eller till och med nödvändigheten af en allmännare utsträckning af i fråga va- rande vetenskaps studium. Från att nästan uteslutande vara inskränkt till ett få- tal vetenskapsmän^ dilettanter och en del embetsmän har detta studium börjat att spridas bland alla samhällsklasser. Det är icke längre ensamt från den akade- miska katedern eller i vetenskapliga arbeten och tidskrifter,: som déss läror för kunnas. Under formen :af populära förelåsningskurser; lättfattligt affattade läro- böcker, uppsatser i de för den större allmänheten afsedda tidskrifter^ hvarå vår tid har en så rik tillgång,: börja denna vetenskaps läror att allt : mera vinna insteg icke blott hos medelklassen ? och. de mera bildade utan äfven hos den egentliga ärbetafebefolkningen.: , . Men om en .klar, och lefvahde insigt i den: politiska ekonomiens hufvudr läror är af .vigti för arbetaren, .så måstet den egä ännu större betydelse för arbetsgifvaren eller arbetsledaren, för. fabrikanten, ingeniörén, landtbrukaren, skogsmannen, köpmannen. i Med rätta hafva komiterade för ordnande af . den tekniska undervisningen uti sitt betänkande angående bildandet af en teknisk högskola, framhållit den väldiga utveckling, som industrien i alla sina grenar ej .mindre än ingeniörs- EN UNDERVISNINGSFBÂGA FÖH DAGEN. . 823 yrket under senare tiden erhållit saint nödvändigheten af att vetenskapens bi- träde anlitas för det ändamålsenliga förverkligandet. af uppfinningarna inom tek- nikens område* ' . r ■ ■ , ' , o>Ett annat förhållande égde rumi)} säga komiterade, Dså länge Industrien, ingeniörsyrket, • bygnadskonsten, bergshandteringen, skogshushållningen endast hvilädé på4 handlag och bmedelbar personlig erfatenhet. Verkstaden, bygnads- platsen, bergverket, skogen m. m. voro då de lårorum, der den blifvande fack* mannen hade att inhemta sitt tekniska vetande, handledd af äldre yrkesbröder, Vanligen lika okunniga söm han sjelf om lagarna för de naturkrafter, hvilka de titan ätt närmare känna dem gjorde sig till.-godol Men numera måste man säga, att den tekniker, som saknar naturvetenskaplig bildning, icke är vuxen sin Uppgift; dénna saknad skall gifva sig tillkänna i hvarje gren af håns yrke; han kan icke följa dess framsteg, icke vid dess uiöfning tillämpa nya, förbätt- rade,' pä en rationel grund hvilande arbetsmetoder. För den storä förändring, som sålunda föregått och föregår inom det industriela lifvets område, kan sta- ten icke förblifvä likgiltig. Den internationela täflan, som i vår tid pågår mellan verldens industri-idkande folk, underlättad l af i den fria håndelslågsstift* ningen och de beqväma kommunikationerna, är i ekonomiskt hänseende en verk* lig kamp, för ■ tillvaron. Industrien i det .land, som icke med jemna steg föl- jer andra länder vid vetenskapens tillämpning, synes vara dömd att gå sin un- dergång till inötes; fattigdom och en beroende ställning skall snart blifva .den lötty under hvilken ett sådant land hemfaller.» Hvad komiteradé sålunda yttrat om vigten för industriidkarén af insigter på det naturvetenskapliga området gäller i lika hög grad med afseende å det ekonomiska. För den, som i våra dagat vill med framgång uppträda. såsom ledare af ett större industrielt företag, är det'icke nog att besitta endast de naturvetenskapliga insigter, den tekniska färdighet, eller den öfning och skick? lighet, som hans yrke kräfver. Dessa: kunna möjligen var tillräckliga för ut* bildandet af dugliga fabriksföreståndare eller kontorschefer. De förhållanden^ som möta den, hvilken träder i spetsen för ett företag inom storslöj dens om- råde, ärb i våra dagar så mångfaldiga och så storartade, att han, för att utan allt för stör svårighet kunna bland dem finna sig till rätta, behöfver j ernte sina tekniska insigter vara i besittning af ganska mycken både allmäh och ekono- misk bildning, —t Härmed vare ej sagdt, att en .yarö sig. humanistisk eller ekonomisk; underbygnad kan : ersätta den erfarenhet ( och den jnenniskokän? nedom, hvarförutan det icke torde: vara möjligt för någon, , han må ega aldrig så stora teoretiska insigter, att intaga och bibehålla en industrichefs ställning. Men vi tro^ ätt lika oumbärligå som de naturvetenskapliga och tek- niska insigtérna äro, för att hati skall kunna på ändamålsenligt sätt ordna och handhafva den tekniska delen af. sin verksamhet, ; lika nödvändiga eller kanske ändå nödvändigare äro de ekonomiska, för att han skall kunna med fördel sköta den ekonömiska sidan af sin rörelse; — den tekniska: ledningen kan han näm- ligen i nödfall anförtro åt ;främmande händer; icke så den ekonomiska. - Såsom arbetsgifvare bör han veta, att det menskliga arbetet kan blifva rätt fruktbärande endast genôm en väl afpassad samverkan med de andra i pro- duktionen deltagande • faktorerna : naturkrafterna > och kapitalet. Han måste , känna, att det icke är nog att åstadkomma ett i tekniskt-hänseende utmärkt fabrikat,■ Utan ätt han äfven bör se till, ått tillverkningskostnaden icke öfver* stiger dët pris, hvartill han kan påräkna att för detsamma vinna en lönande äfsättning Den politiska ekonomien lärer honom bland annat i detta hänse- ende, att : hän icke bör i främsta rummet eftersträfva att vid hvarje om- 324 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. sättning erhålla en hög vinst, utän' att han lättare kommer till målet genöm många omsättningar med ringare vinst hvarje gång. Kännedomen . om. ar- betsfördelningens lag lärer honom icke blott nödvändigheten att- mellan : sina arbetare och biträden fördela yrkets, olika detaljer, utan äfven att han har större utsigt. att åstadkomma ett i alla afseenden fuUändadtfabrikat, om han icke äflas att sysselsätta sig med alla de olika grenarne af ett yrke, men uteslutande egnar. sin tid och sina krafter åt några, få eller en enda af dessa. Ingen större industriidkare torde numera kunna umbära den mäk- tigahjelp, som krediten, klokt begagnad, erbjuder; honom, eller undgå att i sin ordning lemna andra kredit. Han. måste derför ega fullständig kännedom om penningens'och omsättningens natur, om de inrättningar ; af olika slag, som hafva till sin: uppgift att förmedla krediten, samt åtminstone om sitt eget lands närings- och kreditlagar. Med ett örd hän måste vara i stånd att bilda sig en på verklig insigt grundad sjelfständig uppfattning af de mångfaldiga och vexlande företeelser,. söm.' möta honom på det ekonomiska lifvets område och hvilka för den i. politisk ekoöomi okunnige ofta måste förefalla antingen som oförenliga motsatser eller olösliga gåtor,, men hvari den med i fråga varande vetenskaps sanningar förtrogne spårar verkningarna af gifna och bestämda lagar. Dén politiska ekonomiens betydelse såsom bildningsmedel för den blifvande industriidkaren, ktpmannen, jordbrukaren, skogsmannen och arbetaren har ock, börjat vinna allt större erkännande hos den tekniska undervisningens målsmän i de flesta af Europas kulturländer och på sista tiden äfven i vårt fädernesland. Komitérade för dén tekniska undervisningens ordnande hafva äfven föreslagit denna vetenskaps upptagande bland läroämnena vid den nya tekniska högsko- lan. De yttra i sitt betänkande härom: »Den stora allt jemt växande bety- delse, som de nationalekonomiska kunskapsgrénarnä ; på * senare tider, erhållit, har föränledt nationalekonomiens införande som, läroämne vid nästan alla. utlan- dets polytékniskä skolor. Utan tvifvel är detta fullkomligt berättigadt. En klar insigt i de för samhället i allmänhet och särskildt för industrien så yig- tiga frågorna rörande skatteväsendet, handels- och närings-lagstiftningen, patent- väsendet, förhållandet .mellan kapital och arbete o. s. v. kan med skäl fordras af ledarne för stora induStriela företag och är för öfrigt af synnerligt gagn för alla, som hafva någon befattning med tekniken’.» • ; ; t ■ Det land, som bland sinä söner räknar grundläggaren af den moderna politiska ekönomien, tillkommer äfven äran att tidigast hafva sörjt för en all- inännaré utbredning af denna vetenskaps läror. Vi hafva redan nämt, hurusom Roscher itppgifver, att i England skulle finnas 4,000 skolor, i hvilka under- visning meddelades i de första grunderna af nationalekonomien. Koscher, som eljest ingalunda plägar vara sparsam ’ på hänvisningar, angifver icke hvarifrån han hiemtat denna uppgift, hvilken efter : hoiiom upprepats àf de fleste förfat- tare, som yttrat sig angående en allmän undervisning i politisk ekonomi, så- som Walcker, Cofitzen m. fl. Då Roscher icke heller nämner, hvilka skolor han afser, möter dét naturligtvis svårighet att kunna kontrollera, hans upp- gift. Flera omständigheter gifva emellertid vid händen,; att den torde vara icke i så litet öfverdrifveu. : Sannolikast är att Roscher afsett de s. k. »me- chanics’ institutions»J och de dermed förenade - s. k. »Birkbeck schools». De förra, som äro,' eller rättare varit,spridda, i ganska, stort : antal öfyer- allt i England, torde icke egentligen kunna kallas skolor utan snarare för- eningar, stiftade och ledda af persöner, som nitälska för den arbetande klassens upplysning, : samt närmast. jémförliga. med de för ;.ett eller annat tiotal år sedan hos oss förekommande »bildningscirklarna». Den första af EN UNDERVISNINGSFRÅGA- FÖR DAGEN. 325 dessa »mechanics’ institutions»’grundades 1823 i Glasgow af läkaren George Birkbeck, professor i naturvetenskap vid »the Andersonian ' College» i nämda stad. - Sedan Birkbeck någon tid derefter flyttat till London, grundade han1 äfven der en dylik’ anstalt. >— För en årsafgift af vanligen 5 sh. sterling (= 4 kr. 50 öre) har hvarjé medlem àf en dylik förening till sitt förfogande bibliotek, läse- och sällskapsrum samt tillträde till de föreläsningar i tekniska* och • allmänt, bildande, ämnen, som der hällas. Äfven om dessa »mechanics’ institutions» af orsaker, hvilka det ligger, utom omfånget för denna uppsats att framställa, på^ senare tiden förlorat en del af, sin forna betydelse och visat tecken till afmattning, torde det dock vara otvifvelaktigt, att de i flere hänse- enden och särskildt såsom medverkande till en allmännare spridning bland Eng- lands arbetande befolkning af sunda insigter i nationalekonomiska ämnen utöf- va.t ett stort och gagnande inflytande. . .. Det var vid dessa »mechanics’ institutions» som för omkring trettio år sedan föredrag , i politisk ekonomi började hållas af mr William Ellis (född i London 1800 och direktör i ett sjöförsäkringsbölag).. Denna undervisning har mr Ellis sedermera utsträckt till de s. k. Birkbeck schools, hvilka företrädes- vis besökas af barn tillhörande de arbetande klasserna, och har han för detta ända- mål icke skytt några uppoffringar af tid, möda eller penningar. Genom, denna sin verksamhet har mr Ellis äfven i stor skala praktiskt visat, att undervis- ning i den politiska ekonomiens grunder kan bibringas så väl gossar som flic- kor på ett både grundligt och systematiskt sätt och att denna undervisning, rätt ledd, af barnen omfattas med synnerligt intresse. Mr Ellis har äfven författat flera förtjenstfulla läroböcker, särskildt i eko- nomiska och sociala ämnen. Vi kunna icke neka oss nöjet att ur företalet till tredje upplagan af en bland dessa, benämd: Outlines af social economy här återgifva födande: »Första upplagan af denna lilla bok.utkom 1846. Den härledde sig icke från någon afsigt å min sida att erbjuda något yare sig öytt eller roande åt läsaren i allmänhet. Den utgjorde en utaf frukterna af mina försök att i skolorna införå systematisk undervisning uti de ämnen, som deri af handlas. . Sedan flera- år tillbaka hade jag sysselsatt mig med studiet af den ekonomiska vetenskapen eller politiska ekonomien. -Den hade, så att säga, utaf en tillfällighet kommit i min väg. Jag kände, hvilket gagn denna lyckliga till- dragelse under mina tidigare år tillskyndat, mig. Jag kände mig och jag kän- ner mig ännu uppfyld af tacksamhet mot de välvilliga, upplysta och bildade män, vid den tiden främlingar för mig, som föranledde mig att börja och understödde mig vid fullföljandet af dessa studier, och jag kunde icke inse något skäl, hvarföre icke, om vi blott hade lärare med erforderliga egenskaper, 4enna undervisning, som blott. ofullständigt och af en händelse kommit mig till del, regelbundet och fullständigt skulle kunna bibringas hvarje mensklig varelse». »Den. ställning, i hvilken jag befann mig var följande: Jag kände med mig, att jag hade, någon insigt i politisk ekonomi. Så vidt jag hade mig bekant, fans det icke i våra skolor någon lärare, som undervisade eller hade för afsigt att undervisa i denna vetenskap, och jag var medveten om att min förmåga att undervisa icke kunde vara annat än ytterst ringa.» »Och Jikväl —så syntes det mig — här är étt arbete, som måste göras; till en början kommer det kanske att utföras endast, på ett någorlunda hjelp- ligt sätt, men om det har uti sig något värdefullt och lifskraftigt, torde det dock till sist kunna komma att utföras väl.» z 326 FRAMTIDEN. NY FÖLJD.’ - FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. »Dessa voro ; de ursäkter, jag: gjorde mig sjelf, för att jag använde en del af den tid, som jag efter mina dagliga göromål egde till; mitt förfogande', till ‘att vérka såsom lärare'i politisk ekonomi. Jag tillstår att i jäg dervid till en början bar mig ytterst bakvändt åt; men det var ett nyttigt arbete, som borde göras, och jag'-har fått lefva tillräckligt länge för att se samma arbete upp* taget af inånga framstående skolmän.» : • ; , Jemte mr ÉHis nämnas såsom nitiske främjare af cn allmännare spridning i England utaf undervisning i nationalekonomiska ämnen, mr Ellis’ mångårige med- hjelpare mr Shields, domprosten i Hereford d:r Dawés, d:r John Watts i Man- chester, författare af en liten afhåndling, benämd: Chatechism of Wages and .Ca- pital, och mr Mac Allan i Glasgow, hvårj em te vi här éj få förgäta miss Harriet Martineau,^ den nyligen aflidna författarinnan till ^Illustrations, of political eco- nomyi> oçh hennes efterföljarinna mrs Millicent Garret Fawcett, söm skrifvit en Political economy for beginners oclr ett häfte »Tales in political economy». År 1870 hedsattes af »The social science association» i London en komit^ med uppdrag' att undersöka förhållandet mellan kapital och arbete. Uti en till Lord Ripon, »President of the Educational committee of the privy council», aflemnad promemoria framhöll denna komité önskvärdheten déraf, att undervis- ning , i den poïitiLkà ekonomiens grunder meddelades i de skolor, som voro stälda under staténs kontroll och af. henne åtnjöto understöd. Till svar å dennä framställning meddelades, att sagde .kunskapsgren redan vore ett af de ämnen, i hvilka det stode blifvande lärare öppet att underkasta sig, examen för att se- dermera sjelfve i sin ordning' deri meddela undervisning samt att genom be- médling :af professor Jevonä Ï Manchester, en af de.kongl. skolinspektörerna mr Brodie vidtagit åtgärder för införande af den politiska ekonomiens studium ^d fyra betydande skolor. : ' . Ëtt ännu vigtigaré. steg i den antydda riktningen togs, då Sir John Lub. bock den 21 Juli 1870 i Underhuset väckte en, motion i samma syfte, som komiterade i sin skrift till . Lord Ripon framhållit. Denna motion mottogs gyn- samt såväl af .huset som af regeringen. »Vi kunna nu»,.— säger mr New- march i ett af honom inför »The social science association» den 10 Oktober 1871 hållet föredrag, deri han, bland annat, omtalar komiténs nedsättande och redogör, för dess åtgärder, —; »lyckönska oss att början blifvit gjord med så mycken kraft, att endast ytterlig liknöjdhet å vår egen sida kan fördröja sa- kens vidare framgång. Om det finnes något som företrädesvis änbefalles af erfarenheten och sunda förståndet, så, är det i sanning, att Vi böra draga försorg derom, att de samhällsklasser, hvilka framför andra äro bero- ende af ett riktigt och klokt användande af sin arbetskraft, deras enda egen- dom, måtte bibringas, — och detta så tidigt som möjligt, innan ännu för- domar, lidelser och dåliga vanor hinna utöfvä sitt inflytande, — en noggrann insigt î de orsaker, som regelbinda fördelningen af kapitalvinsten och arbets- lönen. Det må stå oss fritt att lära dem eller att icke lära dém andra nyttiga saker, men om dessa förhållanden måste vi nödvändigt bibringa dem rätta och sunda begrepp, ty eljest komma de nog'att'från annat håll sjelfve lära sig förvända.» - . : . . ; . Några tekniska läroverk i egentlig mening finnas, som bekant, icke i England; det är således vid de af oss nu omtalade skolor arbetaren måste in- hemta -den bildning och de insigter, som icke stå att erhålla på fabriken eller verkstaden. Dess blifvande industrichefer, ingeniörer m. fl. äro hänvisade till landets universitet, något af\dess »colleges» ellet till enskild undervisning./ ... ? EN UNDERVISNINGSFRÅGA FÖR DAGEN. .. . 327 I; tyska riket,’Österrike och Schweiz har undervisning i politisk ekonomi för blifvande yrkesidkare och arbetare väl börjat inforas först vida senare än i England och efter dess föredöme, men numera torde dessa länder vara de, i hvilka denna undervisning i meddelas i största utsträckning. Politisk: eko* nomi ingår nämligen numera nästan utan undantag i läroplanerna för:dessé län* ders tekniska :: högskolor, handels-, skogs-, landtbruks-' och : bergsläroverk samt äfven. vid : en ' stor del lägre yrkesskolor. Vid de högre tekniska skolorna i dessa länder förekommer politisk ekonomi allmännast såsom valfritt läroämne méd . två till fem undervism hvarje vecka och vid polyteknikum i Carlsruhe såsom obligatoriskt. ; . Vid polytekniska skolan i München utgör vår vetenskap ett af, de s. k. rekommenderade ämnena. Vid Schweiziska edsförbundets ‘i Zürich förlagda tekniska högskola förekommer densamma icke blott såsom ett fakultativt läroämne uti flere af de särskilda fackskolor, hvari denna läroanstalt sönderfaller; denna skola har äfven en särskild »allmän filosofisk och national- ekonomisk afdelning», uti hvilken jemte »allmän nationalekonomi», tillika ined* delas undervisning : bland annat i: finanslära, handelns historia under de sista hundra åren och industriförvaltning, hvårtill komma diskussioner och öfningår beträffande ekonomiska frågor. . , . , Bland, de män som i déssa länder vérksainmast arbetat för dén politiska ekonomiens upptagande bland läroämnena vid de tekniska undervisningsanstal- terna, torde i främsta rummet böra ihågkommas sachsaren d:r Victor Böhmert, under eh följd af år professor i politisk ekonomi vid universitetet samt vid tekniska högskolan i Zürich, numera, direktör för konungariket Sachsens stati- stiska byrå, och jernte Bud. Gneist utgifvare af tidskriften Jber^Årbéiierfrcu,ndt samt d:r von Steinbeis, .direktör-för »Die Centralstelle för Gewerbe Und Han- delV'i Würtemberg. \ Den . förre har. företrädesvis riktat _sin uppmärksamhet på de högre tekniska läroverken och såväl, genom sin lärareverksamhet som genom utgifna skrifter arbetat’för en allmännare utbredning af den ekonomiska vetenskapens studium. Afgjord anhängare af den i Tyskland förherskande s. k. historiska skolan, för- ordar han införandet vid tekniska högskolorna icke blott af »allmän national- ekonomi» utan äfven af politi- och .finansrätt, samt vill att ; genom diskussions- öfningar och s. k. exkursioner, afsedda att på stället taga kännedom om större industriela företags ekonomiska organisation, åt undervisningen skall gifvas en i möjligaste måtto praktisk riktning. Han framhåller äfven önskvärdheten deraf, ått, genom inrättande vid de tekniska högskolorna af on särskild filosofisk och statsvetenskaplig afdelning, för dess lärjungar , må beredas tillfälle att på dessa områden förvärfva sig insigter jemförliga med dem, som, vid pniversiteten kunna inhemtas. Vid flera af utlandets tekniska högskolor hafva ock dylika fack- skolor för handels- och ' statsvetenskaperna inrättats, af hvilka den fullständigaste torde vara den, som närmast varit föremål för Böhmerts egna omsorger, näm- ligen dén ofvannämda i Zürich. . . , D:r von Steinbeis åter tillkommer förtjensten att hafva infört undervisning.i politisk ekonomi vid ett stort antal af de inom Würtemberg inrättade, för den egentliga arbetande klassen afsedda yrkesskolorna (»gewerbliche Fortbildungs- schulen»)./ För att användas vid denna undervisning har han under titel: Volks- wirthsehaft für Jedermann låtit öfversätta ett af »VAcademie des sciences mo- rales et politiques», i Paris prisbefönt arbete af J* J. Rapet, benämdt: Manuel de morale et d'économie politique à l’usage des classes ouvrières. Den tyska öfversättningen. har redan upplefvat fem upplagor. 328 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN/ S JETTE HÄFTET. : : Uti en ' uppsats ' i det under ■ ledning af von Steinbeis utkommande »Gre- werbeblatt aus Würtemberg)) yttras om denna undervisning: »De stridigheter, som under dö senare åren yppats mellan arbetsgifvare och arbetare, hafvä för den korigl. kommissionen för yrkesskolorna utgjort en uppfordran att medverka dertill, att den ungdom,' som besöker dessa skolor, redan i dem måtte erhålla en rigtig inblick uti det ekonomiska Jifvet och tillika komma till ihsigt derom, att det är hvaije enskild menriiskas arbete, hon må vara'rik eller* fattig, som utgör grundvalen för det .hélas välbefinnande ; att den rikes .egodelar äfven komnia den fattige till goda och att en riktig ledning och utveckling af den enskildes: verksamhet, i samma mån som tnenniskornas arbetsprodukt motsvara hväd som för det allmänna/bästa erfordras, bidraga att alltmera utjemna olik- heterna i egendomsförhållandena.' Till fullföljande af dessa sträfvanden aflät* kommissionen. i Oktober 1870 till : samtliga föreståndare för yrkesskolorna en inbjudning att i form af läseöfningar börja méd den nationalekonomiska under- visningen vid dessa skolor och < föreslog i sådant hänseende, att det ofvånnämda arbetet > skulle användas på det sätt, ätt skolan deraf anskaffade ett antal exem- plar för ätt antingen utlånas eller säljas åt lärjungarna, och att boken derefter skulle användas vid läseöfningarna och dess innehåll * af läraren iltläggas i sti- listiskt och grammatikaliskt hänseende, samt, qm han dertill kände sig vuxen, äfven hvad innehållet beträffade, :göras till föremål för samtal med lärjungarna. Svårigheten att finna tillräckligt antal lärare för denna undervisning hoppades kommissionen att undanrödja genom tillåtelsen för läraren att, om han så önskade, inskränka sig till en blott formel behandling af texten, men på det de lärare, som intresserade sig för . saken skulle kunna meddela lärjungarna förklaringar jemväl öfver sjelfya, ämnet, erbjöd kommissionen dem, som sådant önskade, att i det till »die k. Centralstclle» hörande bibliothek taga kännedom om det stora antal der befintliga populära och vetenskapliga arbeten i ämnet.» — Denna uppmaning har ock ' burit god frukt. Enligt den af handels - och ÿrkeskamrarne i Würtemberg år 1873 afgifna årsberättelse var den politiska ekonomien införd såsom undervisningsämne vid 37 skolor med 767 lärjungar' .Âfveü i Frankrike och Belgien meddelas undervisning i samma ämne uti ganska vidsträckt .omfattning uti de skolor, som besökas af blifvande industri- idkare hvarjernte deü på försök införts vid en del af Frankrikes skolor både vid »l’instruction primaire ôch secondaire». Denna fråga har flera gånger behand- lats’ af »la socité d’économie, politique»; dess inest nitiske målsman är mr Fré- déric. Passy, som sjelf hållit föreläsningar i ämnet vid normalskolorna i Paris och, Versailles,. Den franska ekonomiska, literäturen är äfven särdeles rik på populära arbeten, afsedda för ÿrkesidkaré och arbetare.. / . Till och. med i Rysslands östersjöprovinser, vid. den polytékniska skolan i Riga, / meddelas undervisning i politisk, ekonomi såsom ett obligatoriskt läro- ämne med icke mindre , än sex undervisningstimmar i veckan. Den danska literäturen räknar flera för den större allmänheten beräknade framställningar af den politiska ekonomien. Vi erinra- endast om Gads och Kaysers äfven på svenska öfversåtta läroböcker, samt om Fredriksens föreläs- ningar. ■' ; •' •' • • I Norge har »Selskabét for folkeoplysningens fremïne» utgifvit en för menige; män afsëdd af H. Lehman särdeles förtjenstfullt affättäd framställning af den politiska ekonomiens hufvudläror under titel: Vœlstanàslære.. I hvilkeh omfattning denna begagnas såsom undervisningsbok, är oss icke bekant. 1 Hvad Sverige vidko turner hafva vi redan omtalat, hurusom förenämde komiterade föreslagit införande af politisk ekonomi såsom undervisningsämne vid EN UNDERVISNINGSFRÅGA FÖR DAGEN. 329 tekniska högskolan. Detta komiterades förslag har äfven blifvit af Kongl. Maj:t godkändt; och kommer enligt det den 2 Mars 1877 för högskolan utfärdade reglemente politisk ekonomi jemte industriel lagstiftning, att såsom undervisnings- ämne ingå i högskolans läroplan. Vid skogsinstitutet har, pä komiterades initiativ, frän och med läsåret 1875—76 undervisning meddelats i denna vetenskap. Äfven inom den öfriga tekniska undervisningen har densamma börjat vinna insteg. Vid slöjdskolan i Stockholm höllos under hösten 1871 af dåvarande ord- föranden i skolans styrelse d:r C. F. Bergstedt några, sedermera af trycket ut- gifna, föredrag omi arbetet och dess vilkor och ända sedan vårterminen samma år har »närings- och kreditförfattningar» ingått bland skolans läroämnen, hvil- ken undervisning, enligt derför faststäld plan, omfattat äfven de första grun- derna af den politiska ekönomien. Enligt styrelsens årsberättelse har antalet lärjungar i detta ämne under senaste läseåret uppgått till 121. Äfven om af dessa. endast ett mindre antal, låt vara endast en femtedel eller sjettedel full-* ständigt till godo gjort sig denna undervisning, vill dock häraf synas som skulle -detta ämne af våra unge arbetare omfattas med ganska mycken förkärlek. De vid skolan förda anteckningarna utvisa äfven att antalet närvarande lärjungar varit störst under den del af kursen, som afhandlat politisk ekonomi. ’ Komiterade hafva icke heller förbisett nyttan af detta undervisningsämnes upptagande äfven vid de lägre tekniska läroverken. De yttra i sitt betänkande •derom: »Insigt i bokföring och i de för industriidkaren vigtigaste delarne af handelsläran är af så stor nytta för hvar och en som egnar sig åt tekniska yrken, att komitén ansett oundgängligt, det dessa ämnen upptagas i undervis- ningsplanerna. Om förhållandena medgifva, att vid denna undervisning tillika meddelas de enklaste begreppen af nationalekonomien, skulle sådant utan tvif- vel vara gagnande. Komitén har likväl icke ansett sig kunna i sitt förslag upptaga nationalekonomi som ett särskildt läroämne, emedan det, åtminstone för ■den närmaste framtiden, torde möta stora svårigheter att för detsamma erhålla fullt passande lärare. Det synes derföré rättast att lémna åt de resp, styrel- sernas bepröfvande att, om så finnes tjenligt, upptaga i programmen national- ekonomiens allmänna grunder.» Under d. 15 Juni 1877 har reglemente för ■de lägre tekniska läroverken blifvit af Kongl. Maj:t beslutadt, men är, då detta häfte lägges under pressen,, ännu icke utfärdadt. Antagligt är emellertid, att hvad komiterade föreslagit kommer att af Kongl. Maj:t bifallas. Vi finna häraf, att äfven i vårt land åtminstone de första stegen för . en allmännare spridning af insigter i politisk ekonomi äro tagna, men också icke mera. Mycket återstår ännu att göra. Vi vilja dock tro, att, sedan sakens vigt en gång blifvit beaktad, de åtgärder som återstå icke skola låta allt- för länge vänta på sig. Vi våga till och med hoppas, att den dag icke skall vara allt för aflägsen, då politisk ekonomi skall ingå såsom ett läroämne icke blott vid tekniska läroverk utan äfven vid elementarläroverken, åtminstone på ■den reala linien — för lärjungarna på den klassiska* åter, hvilka väl i allmän- het öfvergå till universitetet, blifver tillfälle att der studera denna vetenskap — och, hvarföre icke, äfven vid folkskolelärareseminarierna? Dermed vilja vi icke hafva sagt, att vi fordra eller ens önska dess införande vid folkskolan, ’: åtminstone för närvarande, men det torde icke sakna betydelse, huruvida en samhällsklass, hvilken står i så nära beröring med det egentliga folket, :som* folkskolelärarekåren, och som skall bibringa den uppväxande arbetarebefolkningen dess skolbildning, är i besittning af sunda och riktiga begrepp på detta om- råde, eller om den i saknad deraf möjligen skall bidraga att utsprida eller un- Framtiden, 4877. 22 330 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. . S JETTE HÄFTET. derbläsa vilseledande läror, som kunna söka vinna insteg hos befolkningen. I våra folkhögskolor borde politisk ekonomi ej saknas såsom undervisningsämne, och vi tro oss äfven veta, att den åtminstone vid några af dem ingår i läro- planen. Utan att för öfrigt yttra oss öm åtgärdens lämplighet eller nödvändighet, kunna vi dock icke underlåta att uttala vårt beklagande deröfver, att genom senaste examens-stadga politisk ekonomi uteslutits från de ämnen, som skola, ingå i den juridiska embetsexamen eller den s. k. hofrättsexamen, hvarigenom, då det i vårt land hör till sällsyntheterna att akademiska studier idkas annat än för examen, studiet af denna vetenskap vid våra universitet kan anses så godt som inskränkt till det fåtal, som aflägga juris utriusque kandidat-examen och den administrativa embetsexamen. Det utrymme, som blifvit denna uppsats anvisadt, tillåter icke förf, att- lemna någon fullständig redogörelse för huru denna undervisning, så vidt förf, kunnat inhemta, meddelas vid utlandets tekniska undervisningsanstalter och till- lämpningsskolor. Några korta antydningar äro allt hvad som derom kan in- rymmas. Den för hvilken ämnet är af särskildt intresse, lärer i allt fall ick& underlåta att taga närmare kännedom om den hit hörande literaturen. I sin ofvan anförda skrift meddelar Böhmert de läroplaner, han följt vid sina föreläsningar? Då dessa varit gemensamma för tekniska högskolans och universitetets lärjungar, hafva de naturligtvis en fullständigt akademisk karakter och omfatta systematiska framställningar af de utaf Böhmert föredragna läro- ämnena. Han har äfven brukat hålla särskilda föreläsningar öfver någon vigtig: fråga för dagen och anbefaller dylika specialföreläsningar såsom särdelse eg- nade att å de ekonomiska vetenskaperna fästa en allmännare uppmärksamhet.. Synnerlig vigt fäster Böhmert vid diskussionsöfningarna och de s. k. exkursio- nerna. Han yttrar om dessa bland annat: »Jàg gjorde början med- ett besök! uti den Escher, Wyss & C:o tillhörande stora maskinfabriken i Zürich, och beto- nade dervid, att jag ville fästa uppmärksamheten företrädesvis på storslöjdens eko- nomiska organisation och indelning. I detta syfte hafvä vi besett de olika fabrika- tionsgrenar, som ingå uti byggandet af spinnmaskiner, turbiner, fartyg och pap- persmaskiner, gjuteriet samt smidés- öch snickareverkstäderna jemte alla dertill hörande inrättningar. Vi hafva gjort oss underrättade om de. orter, hvarifrån- jern, kol samt andra råämnen eller hjelpämnen och halffärdiga produkter erhål- las, vidare om afsättningsförhållandena, om arbetslönerna och införandet af styck- lön och gruppackord, om. arbetstiden, ordningsföreskrifterna och köntrollerna. inoin fabriken, om de med fabriken förbundna sjuk- och understödskassor, om arbetarnes bostäder o. s. v. och på detta sätt sökt bilda oss en föreställning1 om huru en fabrik med omkr. 1,500 arbetare förvaltas». —- Vid nästa dis- kussionsöfning får en af studenterna redogöra för det som under exkursionen? iakttagits och tillika, så vidt ske kan, gifva én framställning af fabrikens histo- ria, rörelsens gång, det inflytande gällande tullagstiftning kan anses hafva utöf- vat på fabrikens drift m. 'm., hvilket allt derefter göres till föremål för me- ningsutbyte. ' , - Det ligger i sakens natur, att denna undervisning vid de för arbetare eller icke fullvuxna afsedda skolor måste anläggas efter en helt annan måttstock än den af Böhmert för de tekniska högskolorna angifna. De af mr Ellis, mrs Fawcett •och von Steinbeis angifna läroplanerna åsyfta alla att genom frågor, föranledda, antingen af ett föredraget kapitel ur läroboken eller något af läraren fram-: hållet kändt förhållande tillhörande det ekonomiska området leda barnen till att genom egen eftértanke gifva en riktig förklaring af och närmare utveckla. MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYABE FORSKNINGAR. ■ 331: det framhållna faktum samt derigenom rikta deras uppmärksamhet på de eko-, nomiska lagarna. För detta ändamål innehålla ock de ofvan anförda för sköl- bruk afsedda läroböckerna efter hvarje kapitel särskilda »frågor», afsedda att för läraren underlätta denna del. af undervisningen. Framför allt är det natur- ligtvis dervid af vigt att genom väl valda exempel göra denna undervisning så lättfattlig och så' tilltalande , som möjligt. . , ; C. Westman. ' > Muhammed och Islam enligt nyare forskningar. Religionsvetenskapen är den yngsta. medlemmen af vetenskapernas fristat. Först: sedan den religiösa fördragsamheten, och grundsatsen om forskningens frihet vunnit seger ofver det blinda trosnitet och de kyrkliga fördomarné om de fäderneärfda troslärornas ofelbarhet och andra religioûers fullständiga falsk- het, kunde det blifva fråga om en verklig religionernas historia.. Upplysnings- perioden i förra århundradet kunde derför vid förstå påseendet synas egnud att låta en sådan vetenskap uppstå, och försök i ■ denna riktning uteblefvo ej hel- ler; Men denna tid saknade ett annat lika väsentligt Vilkor för möjligheten af ett djupare uppfattningssätt på det historiska området. : Den underskattade näm- ligen den förnuftiga känslans betydelse och hade icke blick för dét ; innerliga sambandet mellan forntid, och nutid, Ej förr än i vårt eget århundrade, , som i någon mån företer båda dessa vilkor, har derför denna vigtiga gren af mensk- ligt vetande :gjort mera betydande framstèg; Man har numera, på hvarje annan ståndpunkt än den krasst »ortodoxa», frigjort sig från den trånga föreställningen, att endast de monoteistiska religionerna förtjena någon egentlig uppmärksamhet och att de .Öfriga vore att anse såsom »étt vildt växande ogräs»* Man har funnit att äfven de religionsformer, som man förut plägat innefatta under den gemensamma benämningen hedendomen, varit nödvändiga och betydelsefulla, sta- dier i mensklighetens religiösa utveckling. Denna friare och mera omfattande synpunkt har återigen i sin ordning låtit ,de. monoteistiska religionernas upp- komst och utveckling framstå i ett förut icke, anadt ljus. Den nyare forsk- ningen rörande jiidendomens och kristendomens urhistoria här ledt till högligen betydelsefulla resultat och så godt som helt och hållet omgestaltat åsigterna angående dessa religioners uppkomst och ursprungliga lärosatser. I sammanhang härmed har äfven den tredje af de stora monoteistiska religionsformerna, Islam, blifvit föremål : för en större uppmärksamhet., Denna religion är ock egnad att väcka ett alldeles särskildt intresse på grund deraf, att hon är den enda som täflat med kristendomen om verldsherraväldet. Härtill kommer,, att muham- medanismen är den enda af dé : monoteistiska religionerna, .hyilkens äldsta historia ligger i öppen < dag; Judendomens och kristendomens ursprung äro höljda i ett mytiskt dunkel, i hvilket den historiska forskningen visserligen till. 332 FRAMTIDEN. NY FÖEJD. FÖRSTÅ ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET, en del lyckats sprida ljus, men som hon icke kunnat fullkomligt skingra. Islams ursprung deremot ligger inom den tillförlitligt kända historiens område. Ett särskildt intresse éger den muhammedanska religionens historia just i dessa dagar med anledning af den antagligen afgörande »kris», till hvilken den s. k. orientaliska frågan nu kommit, efter uppblossandet af den väldiga striden mellan Rysslands härskaror under korsets banér och de legioner som kämpa under profetens gröna fana. Om ock de europeiska folkens välönskningar na- turligtvis måste vara på de underkufvade kristnes sida, hvilka söka afskudda sig oket, böra de dock låta sig angeläget vara att förstå äfven motståndarnes verlds- åskådning, hvilken i så hög grad bestämmer deras politiska handlingssätt. »Under den nuvarande striden i det östra Europa», yttrade nyligen en ansedd engelsk tidskrift, »har den religiösa partiställningen blifvit den vigtigaste sidan af problemet. Den orientaliska frågan, ursprungligen ett spörsmål om folk- raser och styrelseformer,. har blifvit till stor del en religiös tvistefråga.» . Sär- skildt ur den här antydda synpunkten få undersökningarna om Islams upp- komst samt om dess stiftares, karakter och syften en vidsträcktare betydelse än den blott och ' bart vetenskapliga. ’ Den förste forskare i. nyare tiden, som försökt gifva en på urkunderna bygd framställning äf Islams uppkomst, var en i England bosatt fransman i förra århundradet, Jean Gagnier, författare till La vie de Mahomet, (Amster- dam. 1732). Han sammänarbetade endast, utan kritik, Körans uppgifter samt andra traditioner och berättelser om profetens lefnadsöden, hvilka vunnit insteg bland de rättrogne museimännen.- Men genom detta arbete bröt han dock väg för den nyare forskningen på i fråga varande område, och i hans fotspår ha under vårt århundrade författare sådana som Weil, Caussin de Perceval, Muir och Sprenger grundlagt ^n kritisk historia öfver muhammedanisméns äldsta skeden. Den förstnämde af desse berömde lärde utgaf efter , långvariga studier i hit hörande ämnen sitt dels på Koran, dels på dittills föga kända arabiska hand- skrifter grundade arbete: Mohammed der Prophet, sein Leben und seine Lehre. (Stuttgart 1843), hvilket för sin tid var högst betydande, men snärt fördunkla- des af Caussin de Percevals epokgörande. verk Essai sur Vhistoire des Arabes. (Paris 1847—1848), hvilket vann stort erkännande inom den lärda verlden på grund af sin kritiska noggrannhet och det ljus som det spred öfver arabernas utveckling före Muhammed. Muirs och Sprengers arbeten stödja sig icke en- dast på en : sörgfällig granskning af Urkunderna utan äfven på en ur egen er- farenhet hemtad kännedom om de islamitiska folkens seder och lif. Muir var nämligen anstäld såsom embetsman i Bengalen öch äfven Sprenger tillbragte sin kraftfullaste lefnadsålder i det britiska Ostindien, der han egnade sig dels åt orientaliska studier, dels åt ett oförtröttadt arbete för höjande af den allmänna bildningens ståndpunkt i detta land. Om Muirs bok angående muhammedanis- men {The Life of Mahomet and History of Islam. London 1848) i någon mån påverkats af sträfvandet att främja kristendomens utbredande bland Indi- ens mohammedanska befolkning, är deremot Sprengers verk (Das Leben und die Lehre des Mohammed. Berlin 1861) skrifvet i rent vetenskapligt syfte och grundar sig på en omsorgsfull kritik af det rikhaltiga materiali,- söm stod honom till buds, och som han under vistelsen i Indien varit i tillfälle att samla. Den genom sina arbeten öfver de österländska religionérna bekante franske för- fattaren J. Barthélemy Saint-Hilaire har äfven utgifvit en förtjensffull bok om Islam (Mahomet et le Coran. Paris 1865), . i hvilken han dels redogör för resultaten af de nyss nämde forskarnes undersökningar, dels lemnar en skildring af pröfetens lif efter hans arabiske lefnadstecknaré, Ibn .Ishak och Ibn Hi- MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR. 333 sham, som båda lefde i andra århundradet efter Muhammeds flykt till Me* dina. Ändamålet med Barthélemys arbete var, såsom han sjelf förklarar, »att framställa muhammedanismen i dess sanna dager genom att visa, hvilken dess plats är i religionernas historia, och hvilken politisk betydelse den har ännu i våra dagar.» På senare tiden har en engelsk forskare, Bosworth Smith, ut- gifvit ett märkligt arbete: Mohammed and Mohammedanism. London 1876, (ursprungligen föreläsningar yid »The Royal Institution» i London) hvilket i likhet med Barthélemy Saint-Hilaires söker att göra rättvisa åt den arabiske profetens verk och gendrifva sådana missuppfattningar deraf, som bero på för- domar och religiös ofördragsamhet, på samma gång; som dess brister icke hel- ler förloras ur sigte. Bör detta arbete lemnas utförliga redogörelser i första häftet för i år af Quarterly Review samt i Revue des deux Mondes} liste Juli (af Albert Réville), hvilka afhandlingar hufvudsakligen lagts till grand för föl- janda korta framställning af Islam och dess betydelse för den menskliga odlin- gen. Derjemte ha vi äfven rådfrågat Barthélemy Saint-Hilaires ofvannämda bok samt skrifter rörande samma ämne * af nordamerikanen James Freeman Clarke och tysken Ludwig Philippson. Bosworth Smiths föreläsningar vid Royal Institution voro riktade möt dé gängse missuppfattningarna af Muhammeds karakter och mission; men under den fortsatta behandlingen af ämnet har han utvecklat en alldeles ny åsigt af Islam och behandlat frågan i en helt annan anda än någon af sina föregån- gare. Författaren är icke egentligen orientalist; men han har så omsorgsfullt tillgodogjort sig de rika materialier, som i våra dagar stå dem till buds, hvilka sysselsätta sig med detta ämne, att hans behandling deraf ingenting förlorar i noggrannhet till följd af denna brist. B. Smiths sätt att uppfatta sitt ämne skall bäst förstås, om vi återgifva hans egna ord. Håns syftemål är — yttrar han sjelf i , företalet — »icke så mycket att uppehålla sig vid qvinnokönets förnedring i de flesta muhammedanska länder — ty detta erkännes af alla — som icke mera att visa, hvad Muhammed redan på sin tid gjorde för att förbättra qvin- nornas ställning, och huru* hans följdriktige och mera upplyste anhängare bäst kunna följa hans föredöme i våra dagar; icke, så mycket att uppehålla sig vid slafhandelns fasor — ty äfven dessa äro allmänt erkända — som icke mera att visa desse museimän, som ännu tillåta sig densamma, att den icke utgör någon del af deras troslära, och att den lika mycket står i strid med deras profets handlingssätt som med hans föreskrifter, och att de derför; om .de äro mindre klandervärde, endast äro mindre klandervärde än desse kristne, som, trots en högre civilisation och ett oändligt högre exempel, tilläto sig densamma ända till en så sen period. Mitt syftemål förtfar förf. .— är icke så mycket att utbreda mig öfver allt det onda, som blifvit en följd af vädjandet till svärdet, och' ännu mindré att urskulda det, som icke mera att påpeka, att det fans ögonblick och dessa i . en sén tidpunkt af den krigiské profetens lif, då äfven han kunde säga:. »Åt hvar och en hafya vi gifvit en lag och en väg», och vidare: »må intet våld brukas i fråga om religionen!» Mitt syftemål är slut-” ligen icke så mycket att uppehålla mig vid de fabler, motsägelser, upprepan- den och anakronismer, som. förekomma till öfverflöd i Koran, som icke mera att visa, att de försvinna till en obetydlighet inför den lefvande kraft, som utgör dess själ. . . . Med ett ord, mitt syfte är icke — vare det sagdt med all vördnad — att innestänga Gud uteslutande inom den eller den trosläran, 334: FRAMTIDEN. NY FÖLJD.. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. utan snarare att följa hans spår öfver allt, icke att endast lita på honom for hvad som skall komma, utan finna honom i det som är». En storartad vinst af den nyare vetenskapliga metoden att behandla så- dana frågor är denna fördragsamhet, af hvilken mr Bosworth Smiths bok är ett så beundransvärdt uttryck, och som allena gör en jemförande granskning af de religiösa systemens förtjenster möjlig. Den omätliga praktiska fordel, som ett allmännare utbredande af denna idé måste medföra, kan icke för mycket betonas. Om vi söka att träda i närmare beröring med ett främmande folk, så är det tydligt att vi, genom att fördöma dess religion — d. v. s. dess sedlighet, lag och rättvisa — såsom falsk och orimlig, genast från början uppresa én oöf- yerstiglig skiljemur af ömsesidigt misstroende. Att förstå ett folks religion är att förstå de yttersta grunderna för dess handlingar, ocli derförutan är intet ömsésidigt förtroende och ingen vänskap möjlig. Att muhammedanismen är en religion i denna mening, och en som har anspråk på en- aktningsfull profiling, lägger vår författare mycket klart i dagen. Han yttrar sig härom i följande ordalag: »Betrakten för ett Ögonblick denna religions underbara historia! Tänken på huru en stor sanning, som arbetade i en herdes från Mekka hjerna, småningom framkallade en öfyertygelse hos en utvald skara af hans personligé anhängare; huru, då profeten förvisats till Mekka, tron der vann ny styrka, återförde honom i triumf till hans födelseort och försäkrade honom för hans lifstid om hela Ara- biens undergifvenhet; huru, när herskareanden gått bort, hela den bygnad, han uppfört, för ett ögonblick tycktes försvinna liksom en overklig drömbild eller liksom en hägring i den öken, från hvilken den ledde sitt ursprung; huru Abu Bekrs tro och Omars svärd åter kallade denna makt till lif och tillintetgjorde de falske profeter, som. alltid följa den sanne i spåren liksom schakalerna lejonet; huru den trängde undan det romerska riket å ena sidan, det persiska å den andra, dref kristendomen framför sig åt vester och norr och elds- dyrkan åt öster och söder ; huru den utbredde sig öfver tvenne fastland och vann fotfäste på ett tredje, och huru, då inkräktningens flod förde den i svind- lande fart framåt genom Spanien till Frankrike, den på en gång nästan öfver- svämmade alltsamman, till dess Carl Hammaren genom sin fem dagars seger vid Tours kastade den tillbaka till dess eget område; huru genom dessa stora eröfringar på en kort tid ofördragsamheten följdes af fördragsamhet, okunnig- heten af kunskap, barbariet äf högre odling; huru det odelbara riket sönder- föll i många riken med täflande kalifer i Damaskus och Bagdad, i Cairo, Cairoan och Cordova; huru den ena barbarhorden efter den andra af den stora turkiska eller tartariska stammen kastade sig öfver de troendes besittnin- gar, för att endast besegras af d'eras tro, hvilkas väpnade styrka de slagit till jorden, och sedan genom denna tros inneboende makt tvungös att förstöra hvad de tillbedit och att. tillbedja hvad de förstört; huru när budskapet kom, att sjelfva födelseorten för. den kristna tron fallit i deras händer, »en sträng af utsökt känslighet berördes», såsom Gibbon säger, »och det intryck, som kom den att vibrera, fortplantade sig till Europas hjerta»; huru dérefter sjelfva kristendomen blef för två hundra år muhammedaniserad och frestad att möta fanatismen med fanatism, ’ svärdet, bibeln och korset mot sabeln, koranen och halfmånen; huru den slutligen, när anfallets brusande ström hejdats, ännu en gång genombröt sina fördämningar, satte sig på de östromerske cesar- nes tron och mer än en gång hotade sjelfva hjertat af kristenheten». Ingenting kan varä inera lärorikt och märkligt, än . den framställning Smith gifver af de olika åsigter om Muhammed och håns religion, som före- MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR. 335 kommit inom den kristna verlden från medeltiden till närvarande tid. I de äldre romanerna från den kristna medeltiden är Arabiens fanatiske bildstormare sjelf förvandlad till en afgud; de låta kalifen i Cordova svära »vid Jupiter, Muhammed och Apollyon» och låta menniskooffer hembjudas åt honom, och ordet »mahomerie» eller (i dess engelska form) »mummery» blef liktydigt med hedniska ■och vidskepliga signerier. Ehuru korstågen bragte vésterlandet i så nära be- röring med österlandet, synas de icke ha i någon väsentligare mån utvidgat Jen verkliga kunskapen om saracenerna eller deras religion eller beriktigat den gängse missuppfattningen af hennes stiftares karakter. Korsets råe och obil- dade stridsmän drogo endast ringa fördel af beröringen med sina fint bildade och ridderlige motståndare, af hvilka Saladin är en så vacker typ; och kors- tågsberättelserna från denna tid röja den gröfsta okunnighet i förening, med den mest anstötliga smädelust. Korstågens historia gifver i sanning en lärdom, eom på det närmaste rör vårt ämne. Huru mycket motsatsen än antagits, visar historien, att det var hos saracenerna ridderligheten och bildningen före- trädesvis egde sina målsmän. Sedan å ena sidan den arabiska odlingen gått under och herraväldet i Orienten Öfvergått till en barbarisk tartarhord, och å andra sidan de europeiska folken gjort ofantliga framsteg i ädel mensklighet och bildning, ha rollerna ombytts. Vi drifvas sålunda till den slutledning, till hvilken Smith kommer, nämligen att Islam och många andra religionsformer utom kristendomen ha uti sig många frön till det goda, och att det beror på den jordmån, i hvilken de planteras, om de bära frukt eller icke. Medelti- dens missuppfattning af Islam har, oaktadt odlingens framsteg, åtminstone hos den stora hopen icke blifvit rättad. Ett bevis härpå gifver en religiös hymn af Charles Wesley, som enligt Smith ännu för icke lång tid sedan sjöngs af de engelske dissenters vid deras gudstjenst, och i hvilken man beder Kri- stus att med sitt himmelska ljus skingra den rök från afgrundshålan, som Spridt sig öfver halfva den kristna verlden och frälsa de själar, som förts på villovägar denne arabiske röfvare, som i djerfhet liknade Satan och som alldeles förstört hans asiatiska församling, beder honom att hans blod måtte ropa’ om frälsning äfven för dem, som förakta det, samt anropar den treenige Guden att bevisa sin härlighet, att sträcka ut sin arm, drifva ut »den unitariske djefvulen» och skicka hans läror tillbaka till helvetet1. Redan före denna tid hade Luther fram- kastat spörsmålet, huruvida Muhammed eller påfven Leo X voro kristendo- mens värste fiender, och Melanchton trodde, att det var Muhammed som åsyf- tades med någondera af de i skriften omnämda höfdingarne Gog och Magog. Under det sjuttonde århundradet utkom en lärd afhandling med titeln Anti- Christus Mahometes, som på det klaraste och grundligaste (»plene, fuse, invicte solideque») ådagalade, att Muhammed var den sannskyldige Antikrist. Då Kö- ran första gången öfversattes på franska af André du Ryer, år 1649, väckte 1 . »The smoke of the infernal cave . Which half the Christian world o’erspread, . . Disperse, Thon heavenly Light, and save * The souls hy that impostor led — That Arab thief, as Satan bold, Who quite destroyed Thy Asian fold. . Oh may Thy blood, once sprinkled, cry, Tor those who spurn Thy sprinkled blood! Assert Thy glorious Deity, Stretch out Thine arm, Thou triune God! The Unitarian fiend expel, And chase his doctrines back to hell.» 336 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET. detta mycken ovilja, på grund hvaraf abbén Maracci, som år 1697 utgaf eb ny öfversättning, lät denna åtföljas af en vidlyftig »vederläggning» (»refutatio- Alecorani»). Ända till omkring medlet af adertonde århundradet, anmärker Smith, fans med undantag af juden Maimonides ingen enda författare-i Eu- ropa, som behandlade Muhammed annorlunda än som en listig skälm och falsk profet. Att han framställes såsom en sådan äfven i Voltaires ryktbara sorge- spel — »en Tartuffe med vapen i hand» benämner förf, sjelf sitt stycken hjelte i ett bref till Fredrik II — eger sin grund i den tidens benägenhet att uppfatta religionerna såsom alster af »prestlisten» och deras upphofsmän såssom bedragare. För att rätt fatta Muhammeds karakter och uppträdande måste vi först kasta en blick på det land, der hans religion uppstod och de förhållanden, un- der hvilka hon såg dagen. Arabernas skaplynne och lefnadssätt ha knappast undergått någon förändring från patriarkernas tid till våra dagar. Lefvande i den rena och stärkande ökenluften långt ifrån städernas folkvimmel, obekant med lyxen och egande i sina kameler,, får och tält allt, hvad han för sitt uppe- hälle behöfde, var och är ännu araben ett fritt, enkelt, kraftfullt naturens barn. Liksom hvarje folk, som lefver i ständig gemenskap med naturen, egde- han en medfödd poetisk begåfning. . Poesien gaf honom ett lätt och béqvämt medel att bevara Vankar och händelser.- Arabernas häfder utgjordes af deras skalders verser, och hvad som återstår af deras gamla poesi är ett ovärderligt material för studiet af deras historia. Deras poesi var det naturliga resultatet af deras lif och sjelfva.de metrér och tytmer,: de använda, liksom andas öken- luften. De arabiska sångerna påminna om Salomös Höga Visa. Likheten är i synnerhet i ögonen fallande i de långa utflykter från ämnet och de realistiska» detaljer, till hvilka en tillfällig metafor leder skalden. De liknelser, jemförel- ser, uttryck och bilder, som användas af de hebreiske skalderna,’ äro helt och hållet sådana, som vi möta i arabernas diktning och gifva ett nytt bevis påT att den semitiska karakteren, tanken och lefnadssättet undergått föga om ens- någon förändring under århundradenas lopp. Arabens kärlek till friheten är så stor, att han icke vill underkasta sig några tvingande band af styrelse eller samhälle. Den enskilde beduinen böjer sig icke för någon annan myndighet än sin egen vilja; och om'en stam er- känner en scheik såsom sitt öfverhufvud, lofvar den icke att lyda honom såsom sin herskare, utan öfverlemnar endast åt honom rättigheten att föra stammens talan i dess samfärdsel med främlingar och inrymmer åt honom den något- tvetydiga rättigheten att uppslå sitt tält i den mest blottstälda delen af lägret öch att på sin egen bekostnad förpläga alla resande. : En viss stark känsla af klanskap bland medlemmarne af samma stam, en okuflig böjelse för plundring och fribyteri, som ledde till ständiga småkrig och långvariga slägtfejder, samt en vidskeplig tro på en urartad form af sabæismen — dessa voro de mest framstående dragen hos det folk, bland hvilket Muhammed föddes. Handelns béhof gjorde några allmänna sammankomster af alla stammarna, nödvändiga och Mekkas område^ der den sabæiska gudsdyrkans mest vördade helgedom var belägen, blef, naturligt nog, den ort' der dessa sammankomster höllos. Der för hölls en årlig marknad i Okadh, der literära pristäflingar egde rum, och dessa tjenade, liksom de olympiska spelen hos grekerna, till att upp- rätthålla en viss känsla af nationel tenhet bland de särskilda stammarna. Detta» sakernas tillstånd medförde tvenne resultat, som hade ett vigtigt inflytande på framgången af Muhammeds mission. För det första hade stammen Kureish, från hvilken han ledde sitt ursprung, ett slags öfverhöghet öfver de andra stam- MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR.: 337 marna, emedan nyss nämda nationalhelgedom — Kaabah — var belägen på dess område och den sålunda var denna helgedoms väktare; för det andra blef denna stams dialekt det herskande språket, emedan alla stammarna, såsom nyss nämdes, möttes på dess område för att pröfva sin förmåga i skaldskap och talekonst. • Sådana voro det arabiska lifvets ljussidor; men det hade äfven sin mörka sida. Araberna på den tiden befunno sig i ett tillstånd af upprörande barbari. Den ursprungliga enkelheten i sabæismen •— denna dyrkan af himmelens här-, skaror — hade urartat till en dyster, bilddyrkande polytéism; dryckenskap, spel, spådomskonst, månggifte, mord och ännu värre laster hade bland dem hun- nit till en fruktansvärd mognad. Fäder, brukade stundom begrafya sina döttrar lefvandé. Detta omenskliga bruk tillintetgjordes först af Muhammed. Kaabah, arabernas förnämsta helgedom, innehöll icke mindre än trehundra femtio afgu- dar, bland dém den ryktbara svarta stenen, som sades hafva fallit hed från himmelen och ursprungligen hafva varit hvit, ehuru den nu svartnat genom an- däktiga men syndiga dödligas kyssar. Men trots denna gröfva afgudadyrkan, fans dock på bottnen af arabernas medvetande en mönoteistisk princip, i hvil- ken låg fröet till Islams dogm om Guds enhet. D^t fans äfvén vid sidan af de sabæiske eller afgudadyrkande araberna, en mängd judiska kolonier i Ara- bien, och äfven kristendomen bekändes af många stammar. Midt ibland detta folk framträdde Muhammed. .Hans historia är i kort- het den följande. ' Han föddes den 20 April 575 e. Kr. och hörde till huset Hashim, en af de ledande familjerna inom Kureish, den förnämsta af de mekkanska stam- marna. Hans fader Abdallah hade dött före hans födelse, och hans moder Aminah dog medan han ännu var barn; han uppfostrades af sin morfader Abd- al-Muttalib, som: på sin dödsbädd anförtrodde honom åt hans morbror Abu Talib. Sina tidigare år tillbragte han, liksom Moses och David före honom, med att vakta får och boskapshjordar i öknen; och detta ensliga lefnadssätt i förening med ett nervöst, retligt lynne inverkade utan tvifvel i hög grad på hans karakter och utvecklade hos honom dessa visionära anlag, som så märk- bart yppade sig under hans senare lefnad. En nyare forskare, Sprenger, har slösat en stor medicinsk lärdom på att leda i bevis att Muhamméd var behäf- tad med en hysterisk åkomma, som efterhand öfvergick till anfall af epileptisk natur. Visst är, att hans lidande var af samma’ slag, söm det grekerna be- nämde »den heliga sjukdomen» och som judarne trodde härröra från demonisk besatthet. För öfrigt var han tystlåten och grubblande och stod i rykte för sträng redbarhet. Man kallade honom »Al-Amin», »den på hvilken man kan förlita sig». ’ ' . Alldenstund hans egen förmögenhet var mycket litep, till och med för en arabisk yngling, sökte och fann han anställning såsom förvaltare hös en rik enka .vid namn Kadidja, med hvilken han sedermera gifte sig. Hon var fem- ton år äldre än han; men under de tjugufyra åren af deras äktenskap tog Mu- hammed, tvärtemot det vanliga bruket hos sitt folk, ingen annan hustru. Om denna återhållsamhet härrörde af tillgifvenhet för hans maka och välgörerska, eller af den omständigheten, att Kadidja bibehöll rättigheten att förfoga öfver sin egendom och icke ville tillåta honom att förstöra den, genom att ingå andra förbindelser, kunna vi knappast afgöra; men vi äro med Bösworth Smith be- nägna att antaga den för Muhammed fördelaktigaste tydningen. Säkert är emellertid, att efter Kadidjas död hans kärleksförbindelser voro så många och så otyglade, att dé väckte förargelse till och med bland hans lärjungar 338 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET. och förledde honom att begå sin svåraste förirring, nämligen att gifva helgd åt dessa förbindelser genom åberopande af nya uppenbarelser. Ända till det fyrationde året var Muhammeds lif fattigt på tilldragelser; men då inträffade den afgörande krisen i detsamma. Under ett af sina epileptiska anfall trodde han sig erhålla en omedelbar kallelse från himmelen genom engeln •Gabriel: att blifva en Herrens profet och att predika Guds enhet och afgudadyr- .kans syndighet. Berättelsen härom har så ofta blifvit framstäld, att det icke . är nödigt att här upprepa henne. Vare det nog sagdt, att han, efter all sanno- likhet, sjelf var öfvertygad om verkligheten af sin vision, och att det var en verklig hänryckning, som kort derefter dref honom att uttala ett strängt ogil- lande af »dem, som gifva Gud likar», att förklara, samt att »det finnes ingen Gud utom Gud, och att Muhammed är Guds profet». Den monoteistiska idén var icke ny för mekkanerna, men den väckte förargelse i synnerhet hos kureishi- terna, hvilkas ställning såsom en af de förnämsta bland de arabiska stammarna och hvilkas verldsliga framgång berodde derpå, att de voro de ärftlige väktarne af den nationela samling af afgudabeläten, som förvarades i helgedomen i Mekka. Muhammeds budskap ljöd derför såsom en revolutionär larmsignal, såsom ett radikalt partiskri, som dp konservative mekkanerna ické kunde tillåta och som de på det kraftigaste bekämpade. Profeten hade derför i början föga fram- gång. Kadidja antog utan tvekan sin mans gudomliga sändning; så gjorde äfven hennes kusin Waraka^ och Zeid, »Sökaren», som hade användt hela sitt lif till att söka sanningen och kämpa mot denna samma afgudadyrkan,. som var så stridande mot Muhammeds ideer, var den förste utom hans familj, som om- fattade den nya läran. Under tre års tid ökades likväl den museimanska kyr- kan endast med femton personer. Trots allt gäckeri och alla förföljelser fortfor Muhammed att predika, till dess Kureish, Kaabahs väktare, liksöm silfversmederne i Efesus insågo, att, om detta fortgick, deras ställning skulle blifva hotad och deras makt sättas på spel. Då de funno att mutor, hotelser och böner voro lika vanmäktiga i fråga pm att hejda honom, talade de vid Abu Talib, hans fosterfader. Abu Talib åter talade i all vänlighet med sin systerson. »Om de än komme emot mig med solen på sin högra och månen på sin venstra sida», svarade Muham- med, »skall jag dock icke afstå från mitt uppsåt, så länge det är Guds vilja.» Ännu i tio år predikade han utan framgång; slutligen, ur stånd att mot- stå sina landsmäns förföljelser, fann han sig nödsakad att råda sina följesla- gare att söka sin tillflykt i Abyssinien. De gjorde det, och kureishiterna sände till Najåshi eller landets konung och bådo honom att utlemna de lands- flyktige; men, kallad inför konungen och hans kristne rådgifvare, talade Jaafer, on af desse flyktingar, på ett så ädelt sätt till deras och deras saks försvar, att denna begäran vägrades. . Till råga på Muhammeds svårigheter, dogo både Kadidja, hans trogna maka, och Abu Talib, hans beskyddare. Utan vänner, förföljd och hotad med lön- mord, tvangs han att fly till Yatrib (sedermera kalladt el Medina eller »staden»), der man förut erbjudit honom en fristad. Förföljd af de hämdgirige kurei- shiterne, gömde sig han och Abu Bekr, hans följeslagare under flykten, under tre dagar i en grotta och räddades från upptäckt och död endast genom en omständighet, som museimännen betrakta såsom en försynens skickelse, om icke såsom ett underverk. Förföljarne närmade sig grottan. »Vi äro endast två», sade hans darrande följeslagare. »Gud är den tredje», svarade Muham- med. Kureishiterna uppnådde grottan; en spindel, berättas det, hade väft sin väf tvärs öfver ingången, och en dufva satt i sitt bo, som det syntes i MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR. 339 cstördt lugn. Kureishiterna drogo sig tillbaka; ty det var tydligt, menade de, att ensligheten ej blifvit störd, och till följd af en riktig instinkt har en af de sublimaste tilldragelser i hela historien gjorts till utgångspunkt för den muhammedanska tidräkningen. Efter ankomsten till Medina försiggick en stor förändring med pro- feten. Koranens uppenbarelser blefvo — såsom B. Smith yttrar — mer och mer afpassade efter stundens förhållanden och fantasier. Ofta likna de vida mera politiska bulletiner eller personliga försvarstal än omedelbara uppenba- relser från Gud. Nu framträder för första gången den beqväma men farliga läran, enligt hvilken en följande uppenbarelse kan upphäfva en föregående. Det var äfven i Medina Muhammed kungjorde den farligaste läran af alla, läran om rättigheten att utbreda hans religion med svärdet. Här började äfven hans tillämpning af månggiftet i stor skala, som sedermera blifvit det mäkti- gaste vapnet i hans motståndares händer. Hvad som i denna sak allramest bidrog att ställa hans karakter i ett tvetydigt ljus var hans åberopande på uppenbarelser, hvilka frikallade honom sjelf från de inskränkningar i tillämp- ningen af månggiftet, som han föreskrifvit för alla andra. De största fläckarna på hans rykte finna vi icke efter hans fullstän- diga seger utan under hans skiftesrika krigarebana i Medina, och sådana de äro, äro de tämligen jemnt fördelade på hela denna tid. Med andra ord: han gaf vid gifven anledning vika för en stark frestelse; men vi finna här intet undergräfvande, steg för steg, af de sedliga grundsatserna, intet dödande af samvetet, och detta är dock en stor skilnad. »En eller ett par yttringar af summarisk och' obeveklig stränghet och möjligen en eller ett par yttringar af svekfullhet, och, sedan Kadidja var död, öfverträdandet af en lag, som han af vördnad för henne hade pålagt andra, och hittills alltid sjelf hållit, utgöra icke någon lång lista af anklagelser mot en man, som alltid erkänt, att han var en menniska med samma lidelser som vi, som var okunnig oih den kristna sedelagen, och soin kom till makten efter svårigheter och faror, som skulle hafva förvandlat den bästa bland menniskor till en misstänksam och blodtörstig tyrann.» (B. Smith a. st.). »I Mekka», skrifver A. Réville, »var Muhammed en mild, tålig, undergifven reformator; i Medina bief han ett slags Messias i judisk mening, hufvudmannen för en krigslysten, eröfrande och förtryckande teokrati. Den verldsliga maktens utöfvande försämrade hans karakter. Dock bör till hans heder framhållas den storsinthet, han lade i dagen efter sin se- gerrika återkomst till Mekka,' der han kunde haft så många gamla oförrätter att hämna. Han förstörde afgudabilderna, rensade Kaabahn, men han tillät hvarken plundring eller mord. Flera drag af ädelmod anföras om honom från denna tid. En dag, då han inslumrat under ett träd, fjerran från sitt läge r, varsnade han vid uppvaknandet Durthur, en af hans dödlig*a fiender, som stod framför honom med ett blottadt svärd i handen. »Muhammed», utropade han, »hvem kan väl rädda dig i detta ögonblick?» »Gud!» svarade profeten i en högtidlig ton. Gripen af en vidskeplig fruktan lät Durthur sitt vapen falla; Muhammed upptog det. »Durthur», sade han i sin tur, »hvem kan väl nu. rädda dig?» »Ingen», svarade denne. »Välan, lär af mig att varda barmhetig!» Med dessa ord återgaf Muhammed honom hans svärd. — För egen del gjorde han ingalunda anspråk på en fullkomlig helighet. Då den sköna Ayesha, en af hans hustrur, frågade honom, huruvida han ej, på grund af sina förtjenster, vore sjelfskrifven till paradiset, svarade han: »nej, det behöfves att Gud öfver- skyggar mig med sin miskundsamhet». 340 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET. Den hästa fråga, som framställer sig, är: huru kunde en jemförelsevis obetydlig medborgare i en arabisk stad lyckas i ett så storartadt företag och åstadkomma så förvånande resultat?. Hemligheten af Muhammeds framgång låg från början i hans entusiasm i förening med hans fosterlandskärlek. Huruvida han var fullt öfvertygad om sin egen gudomliga sändning och att han emottagit en högre uppenbarelse, är äf ringa vigt; visst är, att.han trodde sig kallad att arbeta för sina landsmäns bästa. Han tog sitt lands politiska och religiösa inrättningar sådana han fann dem och sökte undanrödja det dåliga uti dem och utveckla det goda. Han in- såg, att så länge de olika stammarna i' Arabien förspilde sina krafter i blo- diga inbördes fejder, skulle de aldrig blifva en makt, och han visste äfven, på grund af den kännedom han egde om arabernas lynne och karakter, att de aldrig skulle underkasta sig någon herskare. Han sökte derföre knyta ett för- eningsband mellan dem genom en gemensam religiös tro och känslostämning. Efter hans seger öfver sina fiender var Mekka i hans våld; helgedomen der- städes, Kaabah, innehöll alla de särskilda stammarnas gudar, på dess område höllos de stora årsmarknaderna; här bevarades derjemté arabernas historiska och religiösa traditioner. Alltså funnos här på förhand alla förutsättningarna för en stark centiydisation, och det behöfdes blott att en Öfverlägsen personlig- het, sådan som Muhammed, trädde fram, för att mängdens tankar skulle få en riktning, som förberedde de spridda flockarnas frivilliga sammanslutning. En profet, som börjar sin bana utan någonting annat än visionärt svär- meri eller afsigtligt bedrägeri, iitöfvar aldrig något vidsträckt och varaktigt inflytande. Museilima, Muhammeds medtäflare, lemnade ingenting annat efter sig än sitt öknamn »El Kezzab» (»lögnaren») och några bittert satiriska paro- dier af vissa verser i Koran. Kortvarig blef öck den åminnelse efter döden, som vanns af El Mukanna, »den beslöjade profeten» från Khorassan, hvilken omnämnes i förbigående i en persisk dikt och gjorts till hjelte i ett engelskt skaldestycke (af Th. Moore). I våra dagar hade den till sist åt martyrdöden hemfallne Båb i Persien en viss framgång, men denna berodde snarare derpå, att han försökte uppelda persernas slumrande nationalitetskänsla, än på den omständigheten, att han skrifvit en alldeles ny och sjelfständig Koran. Det mest slående exemplet på én religion, som, ehuru bygd på afsigtligt bedrägeri, likväl hållit sig uppe en längre tid, är mormonismen. Dock har dess utbred- ning säkerligen i ej ringa mån' främjats genom den sinliga lystenhet, som allt- för ofta utöfvar ett så mäktigt inflytande på de i sedligt hänseende ouppfostrade och svage. Vid bedömandet af Muhammeds karakter och af den religion, som benämnes efter honom, måste vi alltså lemna åsido hypoteserna om be- drägeri och svärmeri såväl som den om en gudomlig uppenbarelse. Äfven teo- rien om att han var en stor politisk reformator innehåller icke hela sanningen. Som Islajn står i nära samband både med judendomen och kristendomen och till en viss grad utgör ett försök till en sammanjemkning eller »kompromiss» mellan dessa båda, är det • af stort intresse att få dess förhållande till dessa religioner utredt. Muhammedanismens väsen innehålles i läran om Guds enhet såsom motsatsen såväl till allt slags mångguderi som till den kristna kyrkans treenighetslära. Gud är en lefyande, personlig, allvetandé, allsmäktig gud, såsom de hebreiske profeterna skildra honom. Islams grundsanning, hjertpunkten i dess gudadyrkan var så- lunda ingenting nytt; den vaç, såsom Muhammed kallade den, Abrahams gamla tro; det var på denna tro som det israelitiska folkets storhet grundade sig; det var äfven denna sanning, som Jesus lade till grund för sin lära. Men MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR. 341 under det att judendomen icke är någon religion som söker att göra proselyter, är deremot muhammedanismen i högsta grad detta. Araben var förpligtad att utbreda sin religion. »Det gifves ingen Gud utom Gud», och menniskan måste vara »undergifven hans vilja» ; vill hon det icke, måste hon tvingas dertill; detta är hvad som verkligen menas med »ZsZdm» eller »resignation», undergif- venhet. Muhammed ville visserligen, att hans religion skulle anses såsom en ut- veckling, af kristendomen, liksom kristendomen ville anses såsom en utveckling af judendomen. Han betraktar Kristus med mycken vördnad, och går t. b. m. så långt, att han kallar honom Guds »ande» och Guds »ord», dock betonar han, att »Messias, Jesus, Marias son, är endast Guds apostel». Reservationen »är endast Guds apostel» är riktad emot den kyrkliga uppfattningen af kristen- domen och särskildt mot den form, i hvilken den framträdde i Arabien. Hos de arabiske kristne på Muhammeds tid var nämligen treenighetsläran en verklig triteism, en dyrkan af tre gudar, och dessa tre voro Fadren, jungfrun-modren och sonen. Om Muhammed, med dessa åsigter för ögonen såsom de kristnes erkända tro och med de barnsliga legenderna i evangeliet om Kristi barndom och i Barnabas’ evangelium, hvilka voro allt hvad han tyckes ha känt af den evan- geliska historien, ändock kunde visa så mycken beundran och vördnad ,för Kri- stus och hans verk, som han otvifvelaktigt gjorde, har man intet skäl att be- teckna hans lära såsom till dess innersta väsen kristendomsfiendtlig. »Muhammed», anmärker Smith,. »fråmstälde för araberna en lära om Gud, visserligen mindre tilltalande och mindre älsklig men icke mindre hög än den kristna och måhända ännu mera handgriplig, ett gudsbegrepp, som de voro i stånd att fatta, såsom utgången visade. Kristendomen tvangs att lémna sin födelseort — hvilkens invånare och följande historia knappast beröras af den- samma, om icke medelbart — för att finna sitt egentliga hem i den vester- ländska verlden bland Greklands och Roms invånare och af utvedkling mäktiga civilisation. Muhammedanismens lott har varit en annan ; »den är herdens och nomadens, den brännande öknens och den gränslösa steppens religion.» Så underbart passade denna religion för den verldstrakt, i hvilken den föddes, att den för sin utveckling icke behöfde någon främmande kraft eller några för-, ändrade yttre förhållanden.» På grund af dess ursprungliga förhållande till kristendomen och dess tros- läras beskaffenhet fordrar Smith ett rättvisare bedömande af denna religion å de kristnes sida. Man borde åtminstone icke uppfatta henne på ett mera trångsinnadt sätt än den äldre medeltidens författare, hvilka betraktade mu- hammedanismen såsom ett kätteri inom kristendomen. Så t. ex. är det bekant, att Johan Cantacuzenos, en af de grekiske kejsarne i Constantinopel, utgaf en skrift emot »det saraænska kätteriet», samt att Dante anvisade Muhammed en plats i sitt helvete icke i egenskap af hedning, men af kättare. Islam kännetecknas förnämligast genom sitt starka hat till all afgudadyr- kan, hvilket röjer sig i »afsky för alla yttre symboler, i enkelheten i dess liturgiska former, i frånvaron af en prestkast och derför äfven frånvaron af all tro på sådana läror som den öm en »apostolisk succession», en inneboendé helighet, oupplösliga löften, af pligten att bikta sig och. makten att gifva af- lösning. I sitt bildstormande nit, sitt stränga iakttagande af religiösa pligter, och äfven i åtskilliga yttre drag såsom t. ex. i bruket att gifva barnen namn efter personer i den heliga historien eller som beteckna nit för Guds sak, påminner den om den britiska puritanismen. 342 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET. Den tro på ett tillkommande lif, som sä starkt framträder i Islam, fans redan förut hos de arabiska stammarna liksom.hos andra folk, äfven de i od- ling lägst stående ; denna - tro är nämligen en väsentlig beståndsdel i all reli- gion. Detsamma, gäller om bönen, hvilken måste intaga en så mycket mera framstående plats i Islam, som denna religionslära i så hög grad betonar men- niskans beroende af Gud och behof af hans barmhertighet. Fastande och allmosegifvande — det förra en kroppslig disciplin, det senare en moralisk pä samma gång som en yttrig af ett ädelt sinnelags ingifvelse, ingingo af samma skäl i islamismens ' lära. Pilgrimsfärder kunde knappast undvaras hos ett folk med arabernas skaplynne och andliga ståndpunkt. Orter och ställen, som hel- gats genom någon stor mensklighetens välgörares närvaro., betraktas af hans an- hängare med en del af den vördnad, de hysa för honom sjelf. Mekka-pilgrimerna så väl. soin pilgrimerna till Jerusalem lyda en och samma drift hos mennisko- naturen. I Mekka fann Muhammed en helgedom, som sedan urminnes tid varit föremål för de frommes vördnad. Den var det enda, som det i ‘ många af hvarandra oberoende stammar söndrade arabiska folket hade gemensamt. Han kunde ej ; aflägsna eller förstöra den; men han gjorde hvad som Var bättre; han rensade den från afgudarne och invigde den åt Guds dyrkan. Bosworth Smith beskrifver Kaabäh eller den fyrkantiga bygnaden. Den var en helgedom från urminnes tid, en om hvilken Diodorus Siculus hundra år före den kristna tidräkningen säger oss, att den redan då var »urgammal och föremål för den hög- sta Vördnad hos hela det arabiska folket». Kaabahs traditioner gingo tillbaka till Ismael och Abraham, ja till Seth och Ådam; och såsom dess namn »Beit ällah» visar, måste den i sin första skepnad ha varit rest af någon gammal patriark sådan som han, hvilken uppreste en pelare af ohuggen sten på det ställe, der han i sin sömn hadé ' sett englar stiga upp och kallade'det »Bethel eller Beit Allah: detta är Guds hus, och detta är himmelens port.» Märkligt är, ätt omskärelsen icke nämnes i Koran; men det råder intet tvifvel om, att Muhammed yrkade på densamma till förebyggande af grymmare* och farligare religionsbruk. Hvad beträffar Korans lära om englar och demo- ner, är hon en blandning af lokala vidskepelser med persiska och judiska tra- ditioner. Det var af många ■ skäl naturligt, att Muhammeds lära skulle i hög grad tilltala araberna, I jemförelse med den förut i Arabien herskande afgudadyr- kan var hennes grundtanke- så hög, så enkel och så sann, att förnuftet svår- ligen kunde tveka i valet dem emellan; Dessutom stod denna lära i samklang med den semitiska stammens traditionela tro på en tillkommande Messias, en profet, som omsider skulle uppenbara sanningen och ställa till rätta allt, som råkat i olag .både på det religiösa och det politiska området. Slutligen väd- jade hon icke till deras lättrogenhet; hon uppfordrade dem endast att tro hvad de måste antaga såsom sjelfklart och åberopade icke något annat under änden underbara vältalighet, med hvilken hon framstäldes, och som hvarken vänner eller fiender kunde förneka. Detta från Korans gripande vältalighet hemtade bevis för dess läras sanning — huru föga öfvertygande det än må förefalla vesterländingen — har dock för araben en oemotståndligt bindande kraft. Goethe yttrar härom: »Korans stil är, i öfverensstämmelse mëd dess innehåll och syfte, storartad, sträng, fruktansvärd, på sina ställen verkligt sublim; den ena kilen drifver in den andra, och sålunda kan man ej förvånas öfver denna boks oerhörda inflytande.» MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR.: 343 För att förstå detta omätliga inflytande, som Koran alltid utöfvat på arabernas åskådningssätt, måste inan ihägkomma. att den bestod icke endast utaf tal af en i ett hänryckningstillstånd förutsatt person, utan äfven af populära tänkespråk, valda tal och älsklingssånger, som varit gängse bland ökenstamniarna under år- hundraden före Muhammeds tid. Det skönaste och mest karakteristiska stället i hela Koran är kanske det, hvilket är kändt såsom Ayet el Kursi. eller »versen om tronen». Det lyder så: »Gud, det finnes ingen Gud utom dig, den lefvande, den evige. Slummer öfverväldigar Honom icke; Honom tillhörer allt som är i himmelen och på jorden. Hvem är den, som kan medla hos Honom utan med Hans egen til- låtelse? Han vet hvad som händt och hvad som skall hända dem, och de skola icke förstå någonting af. Hans kunskaper, utan så vida Han finner det för godt. Hans tron är utsträckt öfver himmel och jord, och att bära båda är ingen börda för honom. Han är den höge och den store.» I samma »sura»1 sammanfattas Korans sedelära sålunda: »Det ligger ingen fromhet uti, att vända sitt ansigte mot öster eller ve- ster; men den är from, som tror på Gud och den yttersta dagen och englarne, på de heliga skrifterna och pröfeterne, den, som af kärlek till Gud utdelar sin . förmögenhet till sina anhöriga och till de faderlöse, de nödstälde, vägfa- rande och hjelpsökande samt till de fängnes befriande; den som iakttager bönen och betalar de lagliga allmosorna, och som är bland dem som troget uppfylla sina löften, när de hafva lofvat något, och äro tålige under sjukdomar och missöden och i sorgens dagar; desse äro de, som äro rättfärdige, och de, som frukta Herren.» Ett annat Koran-ställe, som inskärper välgörenhetens- höga värde, är af följande lydelse: »Då Gud hade skapat jorden, vacklade hon hit och dit, ända till dess han skapat bergen för att gifva henne stadga. Då frågade honom englarne: »O Gud, finnes det i din skapelse någonting, som är starkare än bergen?» Och Gud svarade: »Ja, jernet, ty jernet klyfver bergen,» — »Fin- nes det någonting, som är starkare än jernet?» »Ja, elden, ty elden smälter jernet.» — »Finnes det något starkare än elden?» »Vattnet, ty det släcker elden.» — »Finnes det något starkare än vattnet?» »Vinden, ty han upprör vattnet.» —1 »O du vårt högsta stöd, finnes det i din skapelse något, som är ännu starkare än vinden?» »Ja, den rättrådige mannen, som ger allmosor. Om han gifver med sin högra hand, utan att den venstra handen vet af det, står han högst bland allt skapadt.» Betraktad som ett helt, saknar Koran enhet, hvilket man äfven kunde vänta på grund af det sätt, hvarpå dess delar blifvit hopförda, hvarom Bos- worth Smith yttrar : »Dikterad tid efter annan af Muhammed för hans lär- jungar, bevarades den dels i deras minne, dels nedskrefs den på fårbogar, på träbitar eller stentaflor, hvilka kastades om hvarandrä i lådor och plockades upp liksom den cumeiska sibyllans löfblad efter en vindstöt, och samlades icke till ett helt förr än efter profetens död på Abu Bekrs befallning. Utgifvarens arbete bestod blott i att ordna »surerna» efter deras större eller mindre längd, så att de längsta kommo främst, de kortaste i slutet, och ■ ehuru boken sedermera ännu en gång gått igenom en utgifvares händer, är detta hufvudsakligen den gestalt, i hvilkén Koran kommit till oss. Emedan olika läsarter, som likväl tyckas vara af ganska ringa vigt, hade insmugit sig i de olika afskrifterna, utsågs på .kalifen Othmans befallning en komité, som skulle genomse dem, och 1 Hvafje af Korans 114 kapitel benämnes en »sura» d. ä. »rad», »ordning»; hvarje vers en »aja» d. ä. »tecken», »underverk». 344 FRAMTIDEN. NY.FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET. då sålunda en godkänd upplaga blifvit förberedd för att förekomma olika läs- arter sådana som funnös i judarnes och de kristnas religionsurkunder, samlades och uppbrändes alla föregående afskrifter.» Bibeln och Koran kunna knappast jemföras. Vår bibel med’sina böcker från olika tider, med skiljaktiga syftemål och olika framställningssätt har en vida mera invecklad karakter än Koran, som oaktadt den fragmentariska natur, hvilken, såsom nyss nämdes, är en följd af sättet på hvilken den uppkommit, dock i sjelfva verket utgör en bok. '1 Tefsir eller Korans tolkning spelar i Islam en vigtig rol, ty i sam- band med denna tolkning står hvad som utgör det religiösa systemets egent- liga bygnad, Sunneh eller den andra lagen, som är fotad på de muntliga ut- sagor, hvilka tillskrifvas profeten. Dessa ' kommentarier ha vi att tacka för bevarandet till efterverlden af många sällsamma läror och åtskilliga historiska urkunder, som annars skulle ha gått spårlöst förlorade. Dessa traditioner äro icke förändrade eller färglagda genom lärda spekulationer; vi hafva i dem ökeninbyggarnes gamla legender i hela deras ursprunglighet. Vi komma nu till Islams praktiska sida och dess förhållande till sam- hällslifvet. Vi finna då först, att Köran erkänner slafveriet såsom en redan bestående institution, hvilken den för öfrigt hvarken förordar eller förbjuder, men att den söker förbättra slafvens ställning och, anbefaller mensklighet i hans behandling. Krigsfångar kunde göras till slafvar; men så snart en krigs- fånge omfattat Islam, blef han fri. Alla muhammedaner äro enligt Islams grundåskådning jemlika. Bland muhammedanerna sjelfve finnas derföre icke dessa sociala åtskilnader, dessa på börd, förmögenhet och samhällsställning be- roende fördomar, som hos de kristna folken spela en så stor rol. Hvad mång- giftet angår, så var det lika litet som slafveriet ett verk af Muhammed. Han fann det före sig hos sitt folk, Och han sökte inskränka det samt i allmänhet förbättra qvinnans ställning. Han inskränkte mannens rätt att skilja sina hu- strur från , sig och upphäfde, såsom vi förut nämt, den makt fadern förut egt öfver sina döttrars lif. Bosworth Smith meddelar angående Muhammeds upp- fattning af qvinnans ställning inom religionen, följande: »De arabstammar, som under något slags form trodde på ett tillkommande lif, tillerkände icke qvinnan någon delaktighet deruti. , Man har ansett, att Muhammed hade samma uppfattning; men Köran säger:- »Den som gör goda gerningar och är en rätt troende, man eller qvinnä, skall komma in i para- diset.» En gammal qvinna kom en gång till profeten och bad * om hans be- medling hos Gud, att hon måtte få komma in i paradiset. »Ingen gammal qvinna kommer in der», svarade Muhammed. Hon brast i tårar; Muhammed log och sade med denna vänliga godlynthet, som var honoin egen: »ingen gam- mal qvinna, ty der skola alla blifva unga på nytt.» Detta. leder oss till en annan vigtig fråga, den om Muhammeds lära om paradiset. Mr Smith är af den åsigten, att Muhammeds skildringar af de sa- liges lif alldeles icke utmärka sig genom en sinligare färgläggning, än dylika målningar i ändra religioner. Paradisets fröjder voro för honom ingenting an- nat än en sammanfattning och högsta stegring af det, som för araben utgör det nuvarande lifvets lycksalighet. Sålunda utlofvade han åt Islams trogne bekännare en sådan belöning efter döden, som för den törstande ökenvandraren måste synas som inbegreppet af all njutning: svala, skuggrika trädgårdar med porlande källor och kristallklara bäckar, der de skulle få dväljas i umgänge med svartögda »houris» (ett namn som lånats från persiskan), i allsköns be- qvämlighet, med riklig tillgång på välluktande parfymer, mjuka kuddar o. s. v. . • MUHAMMED OCH ISLAM ENLIGT NYAHE FORSKNINGAR; / - ; 345 I likhet härmed drömmer den rödskinnade indianen om de gälla jagtmarkerna på andra sidan molnen och nordbon i : forna tider gladde sig åt att efter döden få i Valhall dricka öl ur dräpta fienders hufvudskålar. . Lika litet kan det rättvisligen påstås, att den muhammedanska »helvetesläran» gör Sig skyldig till gröfre orimligheter eller, röjer en starkare ;benägenhet att frössa i gräsliga skil- dringar, än samma \ lära : inom, andra religioner,' Visserligen påträffar man i Koran fantastiska utmålningar af de fördömdes qval sådana som t., ex. dennat i»,Det lindrigaste : helvetsstraffet utstår, deny hvilkens, båda skor och sköremmpt äro af eld, hvarigenom hjernan i hans hufvud bringas i kokning liksom inner hållet i en kokande koppark ettil, så att han ej skall kunna förmoda, att någon annan' af de fördömde lida ett pinsammare straff än. hah, under det att i sjelfva verket hans plåga är den lindrigaste1.» Men på dylika praktstycken i den nervskakande .genren bjudes ju allmänheten , ofta nog äfvén inom t. ex. dep svénsk-lutherska »renlärighetens» tempelmurar. :. Derom yitna bl. å. våra tid- ningars snart sägdt dagliga meddelanden om »den religiösa farsotens» just för närvarande synnerligen våldsamma härjningar i våra bygder. — Detta i förbi- gående. ; ''' " '■/ ' .y I den muhammedanska läran finnas ytterligare trenne punkter, hvilka äro af stor joraktisk betydelse, nämligen hennes åsigt i om underverk, hennes pår stådda, fatalism och den helgd hon ger åt religionskrig (»det heliga kriget»).* Muhammed stödde icke sin gudomliga sändning på underverk: Koran från- känner honom rent af förmågan af sådana. I den trettionde »suran» yttras: »De otrogne säga: så vida icke ett tecken sändes ned med honom från hans Herre, vilja vi icke tro. Men du är endast en predikare, o Muhammed!» Muhammed betonar, . att underverk äro ur stånd att öfvertyga, der den mora- liska öfvertygelsen saknas. Han stämmér häruti öfverens med Kristus, som så ofta förebrådde sina åhörare, att de icke ville tro utan ätt se tecken och under. Hvad fatalismen angår, söker Bosworth Smith visa* att den icke nöd- vändigt hör till- islamismens väsen. Han anmärker, att ingen religionslära kan motsägelselöst förena de inbördes stridiga dogmerna om Gruds förutvetande och menniskans frihet, att , lärorna om Guds allmakt och alivetenhet med nödvän- dighet leda.till fatalism, men att, ehuru menniskorna i teorien antaga,dem, de likväl i praktiken förkasta dem, och han tillägger, att, den vigt Muhammed fäster vid bönen är ett - tillräckligt vitnesbörd om att den gudomliga verlds- regeringen : för honom ingalunda var ett blindt öde. »De böner som, enligt Muhammeds påbud, borde hållas fem gånger om dagen, uppsändes alltjemt af alla fromma , museimän, med full tro på deras verksamma kraft, och muezzins rop, före dagbräckningen, från myriader moskéer och minareter : »bön är bättre än sömn, bön är bättre än sömn!» är ett lefvande intyg, vältaligare än sjelfva Korans, bokstaf, om profetëns tro på en försyn och på viljans, frihet.» En vigtig punkt i Islam är läran om Jéhad eller »det heliga kriget», d. ä. pligten att gripa, till vapen för religionens försvar och utbredande. Man har ' anmärkt, att muhammedanismen genom detta bud blef i bokstaflig mening en stridande kyrka. Bosworth Smith framhåller dock, att detta; bud i tillämp- ningen icke leder till så förhatliga följder, som man skulle vänta. Såsona be- vis derpå anför han, att då i Indien bland muhammedanske skriftlärde den frå- gan framstäldes och togs i öfvervägände, huruvida Hindustan var; ett dår ut harb eller »fienders land», d. v. s. om det heliga kriget der borde föras, eller om de. rättrogne museimännen kunde blifva sina kristne öfverherrar trogne, 1 Detta Koran-ställe finnes anfördt i en uppsats i Contemporary Review, juni. 1877. Muhammedan law i its growth and character by R. D.'Osborh. ’ 1 Framtiden, 1877. . 23 346 FRAMTIDEN. NT* FÖLJD.7 'FÖRSTA: ÅRGÅNGEN. ' ÖJÉtTE 1 HÄFTET, afgjordes denna fråga nästan enhälligt itill förmån för freden och lydnaden för den engelska styrelsen. Härför åberopades Muhammeds föredöme, hvilken, när hän belägrade en stad • eller förklarade krig mot en stam eller ett folk,' alltid uppsköt fiendtligheternas begynnande till dess solen gäbt ned, på det han måtté förvissa sig om, huruvida izan, den muhammedanska »kallelsen till bön» (som utropas från minareten vid solens nedgång), hördes bland dem. Om så skedde*, hade han ingenting ätt klaga i öfver dem.' Enligt denna tolkning borde det he- liga kriget endast föras mot stater, som icke medgifva muhammedanerna fri religionsöfning. i ; i ' . , Ehuru muhammedanismen vanligen betraktas såsom en stationär och oböj- lig lära, visar dock erfarenheten, att den förstått att foga sig’efter många olika folks åskådningssätt och seder samt derför. vunnit en stor utbredning. Skälet härtill synes ligga uti lärans, eklektiska beskaffenhet. Ett märkligt faktum är, att den nästan från början splittrade sig i tvenne olika religionspartier, näm- ligen de båda sekterna Siinniter och SEiiter, af hvilka de förra strängt hålla sig till den’arabiske profetens föreskrifter sådana de innehållas i Koran och i de» muntliga traditionen, under det de .senare upptagit ett främmande ele- ment, ett slags mystisk panteism, persiska och indiska föreställningar, och der- igénom . nänhat sig de ariska folkens . religioner. , »Islam», yttrar B. Smith, »här under århundradenas lopp och i följd af långvarig beröring med den hin- duiska afgudadyrkan helt naturligt drifvits till inrymmanden åt densamma. Några af de moslimska helgonen tillbedjas af hinduerna såväl som af musei- männen, och de sistnämde ha i sin ordning så inrättat sina pilgrimsfärder, sina fastor och fester, att de bättre öfverensstämma med hinduernas smak, d. v. s. med en religion, som talar mera, till sinnena och fantasien, än till förståndet och samveteb.» , . ‘ ; l i Till; slut vilja vi här i korthet : erinra , om några af .dc vigtigaste olikt heterna mellah muhammedanismen och kristendomen med hänsyn til! de båda lärornas religiösä och sedliga grundtankar« : ; 1 ; i Ï likhet med vår egen religion'förkunnar Islam Cn enda evig, ällyetandei ällsmäktig och barmkertig Grud, alltings skapare dch upprätthållare.. Detta gudsbégrépp utgör hörnstenen i hèla dess lärobygnad- Men under det den kyrk- liga ortodoxien utgår från denna monoteistiska gudsidé, upphäfver den henne åter i tillämpningen genom den såväl niot den bibliska* kristendomen1 som emot förnuftet stridande dogmen, ' att i gudomsväsendet (som dock Sägés vara ett och odelbart) ingå trê särskilda ‘ gudomspersoner. Islam deremot fasthåller följd- riktigt den rèna monôtéismeri. : Muhammed, som, * såsom vi förut anmärkt, ansåg Jesus såsom en stor profet, var, liksöm inom kristenheten unitärierna och våra dagars nÿprotéStantèr, fullkoniligt medveten om att den kyrkliga »rättrogenhe- tén» uti i fråga varande punkt-‘afviker från Kristi kristendom och således äf- ven af att han i sitt bekämpande äf treenighetsdogmen hade kristendomen på sin sida. Detta framgår oemotsägligt af det ställe i Koran, der hån låter Gud fråga Jesus : »Har du någonsin' sagt till menniskörna : antagen oss, min moder och mig, såsom gudar jemte den ende Guden?» hvarpå Jesus svarar: »Nej, vid din ära, aldrig . . . Jag har endast sagt’ dem, hvad du befalt mig att säga: tillbedjen Gud, min och eder Hérré.» På ett annat ställe yttrar Muhammed: »på 'den yttersta dagen skal! Jesus förgrymmas både emot judarne och . emot dé kriste 5 emot de förre, emedan de icke erkänt honom för att varå en pro- fet, emot de senare, emedan.de sagt honom vara Gud.» —; Jesus vördas af museimännen såsom en stor religionslärare, den störste näst Muhammed. Isr ; ! MUHAMMED OÇH ISLAM ENLIGT NYARE FORSKNINGAR« , 347 lams andäktige söner uttala aldrig hans namn utan att tillägga välsignelsefor- meln: »frid hvile öfver .honom!», . ■ ;1 . , Med all sin höghet är den muhammedanska gudsidén dock ojemforligt underlägsen den af Jesus framstälda. Muhammed hadé icke /fått Syn på den härliga, innehållsrika sanningen, att GJud är menniskornas fader Och att de ärö Guds, barn, en sanning, som just utgör hufvudinnehållet och kärhanr i Jésu lära. På Islams ståndpunkt år Gud i förhållande till menniskorna blott skapare och herre, och ett oändligt afstånd skiljer dem från honom. Hans förhållande ( till dem är visserligen ett förhållande af barmhertighet och ôfverseënde, menf icke af .kärlek'i ordets djupare, kristliga mening. Gud nedlåter sig till de dödlige, men upphöjer dem icke, till sig. J , ■ Detta medför ; äfven. en väsentlig, åtskilnad i praktiskt : hänseende/ Man skulle visserligen göra .Muhammed mycket orätt, om. man trodde, att han .ansåg religiositeten och heligheten ;bestå i en yttre verkhelighet. ^Fastmer Var för hor nom sinnelaget det: väsentliga, det som . allena bestämmer menniskäns öch hen* nes handlingars värde. »Mellan de båda reformatorerna Muhammed och Luther finnes : en anmärkningsvärd likhet», yttras det i en läsVärd handling om : Islam uti en bekant schweizisk tidskrift/ I strid mot den romerska kyrkan, som uppbyggt sitt teologiska system på läran om de goda,verkens förtjenst, yrkade den, tyske reformatorn, att menniskan rättfärdiggöres allenast genöm tron. Nio århundraden förut hade, Muhammed, uppträdande emot :ett på en yttre verkhe- lighet förtröstande samfund, ■ förkunnat att. endast tron eger Värde inför , Gud^ och att. på den yttersta dagen hela ménniskoslägtet skall delas i två ; grupper, de troende, och de icke-troende, samt att de sistnämde skola öfverantvardäs åt afgrundens lågor1.», Men den tro eller sinnelagets beskaffenhet, på hvilken det här berodde,, var blott fullständig undergifvenhet under Guds vilja,. : Längre trängde ej Muhammeds blick på detta område. Att denna vilja för menniskan närmast hat sitt uttryck i hennes egen förnuftiga natur, i hennes personlighet, öch att hon uppfyller den gudomliga lagen genom att utveckla sin personlighet i enlighet med dess inneboende .sedligt-religiösa anlag eller med andra ord, att den s gu- domliga viljan i. dess förhållande till menniskans förnuftiga vilja icke är »trans- cendent». utan »immanent», denna sanning hade Muhammed ej' klart, ' uppfattat. Derför förblef. han främmande för den kristna idén om ett Guds rike, i hvilket den ; enskilde bäst främjar sina egna högsta intressen;genom att; egna sitt lif åt sina medmenniskors tjenst.j ? , ; : < , - : . [ Muhammed lärde icke: blott’ Guds e^het^utan äfven hans andlighet eller — hvilket i grunden är det , samma —. hans personlighet. Men denna enhet, andlighet och personlighet uppfattas uti; Islam helt och hållet abstrakt. Enhe- ten är blott en numerisk enhet, icke en moralisk; andligheten blott en motsats till .kroppslighet,, alltså’ ens negation, ; personligheten fattas blott såsom godtycklig vilja. I judendomen och, kristendomen deremot uppfattas den gudomliga viljan såsom oskiljaktigt förenad, med den gudomliga lättfärdigheten« Gud kan göra allt, hvad han vill, men han kan omöjligen vilja någonting annat än det rätta och goda. Den amerikanske unitarien James Freeman Clarke anmärker i ett förtjenstfullt religionshistoriskt arbete, t att enligt Islams grundåskådning är Gud. blott' öfver menniskan; enligt judendomen är han äfven med henne,och enligt kristendomen äfven i henne. »Ur denna synpunkt betraktad», säger Clarke, »är muhammedanismen ett tillbakagående till en lägre ståndpunkt. Den. är ett nedsjunkande från den 1 Jfr. uppsatsen Mahomet - et le Mahométisme par Aug. Glardon, i Bibliothèque univer- selle et Revue suisse. Februari 1877. • . . 348 FRAMTIDEN. NY FÖLJÜ. * ‘ FÖRSTA ' ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET, rikare, högre utvecklade idén till den enklare och fattigare. Den åsigt oin Guds väsen, som tillerkänner honom vilja, tanke och kärlek i en fullkomlig personlig enhet, står högre än Muhammeds, som ensidigt betonade viljan såsom det i gudsidén väsentliga. Men det högre torde utveckla sig Och besegra det lägre. Huru kunde då muhammedanismen utveckla sig ur kristendom och juden- dom? Förklaringen häraf finna vi i den historiska lagen för reaktion och återgång. Keaktionen är ett återgående till en lägre ståndpunkt^ för att taga vara på något, som under framåtskridandet borttappats och glömts.. Ett vilkor för framåtskri- dandet är att ingenting af det Väsentliga och värderika skall gå forloradt. Deri lägre sanningen måste upptagas och förvaras i den högre, det lägre 1 lifvet i det högre. Nu har kristendomen under sin verldshistoriska utbredning ’ antagit från de indogermanska folken denna känsla af Gud i naturen så väl som öfv&r na- turen, hvilken alltid varit dessa folk medfödd.; Under sin tidigasté utveckling upptog kristendomen nti sitt sköte de polyteistiska 'religionerna och sökte sam- mansmälta dem med monotéismen. Men i det den det gjorde, förlorade den någonling af just sin ursprungliga monoteism, som fördunklades genom läran om Guds treenighet. Utan tvifvel är treenighetsläran ett försök att åskådlig- göra en betydelsefull sanning, men hon har i ortodoxiens formler förts för långt. . DerfÖr kom muhammedanisinen såsoni én prötést mot denna tendens till inläggande af en mångfald i gudomsväséndet,, såsom ett kraf på en1 rent pebsonlig Gud. Den är Österlandets unitarism. Den vår ett nytt bekräftande af Guds rena enhet emot mångguderi och àfgûderi1.» Den lärde judiske forskaren Ludwig Philippson framhåller äfven i sina religjonshistoriska arbeten (» Weltbewegende Fragen» öch »Die Entwickelung der religiösen • Idee im Judentkumef Christenthume und Islam») denna inskränkning i Islamß ■ uppfattning af Gud ; och menniskans förhållande iill honom och stäL ler: henne i såinband med dess historiska förutsättningar,: den ståndpunkt af ändlig utveckling, hvarpå arabetna på Muhammeds'tid befunno sig. Hän erin- rar öm, att den hos araberna fore Muhammed rådande religionen var sabæis- men, . en dyrkan ‘ åf solen och Stjernorna; och hväd som lät dessa folkstam1 marna företrädesvis i himlakropparnë se det gudomliga, var den karakter af nödvändighet och oföränderlighet, söm röjde sig i déraS rörelser, deras ljus och deras inverkan på‘ jorden; att tinder pàvërkan af judendomen, söm tidigt1 in- trängt i Arabien, gudsidén Småningom utbildades i monoteistisk riktning. Denna , monoteism fick dock här en fatalistisk prägel. Islam, sägér Philippson (soin méd hänsyn till frågan om Islams fatalism afvikér från Bosworth Smiths åsigt) fastholl i principen läran:om Guds énhet och modifierade henne icke så- som den kyrkliga kristendomen ; Men i tillämpningen kunde den icke fullstän- digt frigöra sig från det hedniska åskådhingssättet. Menniskoandens gudålikhet och dermed förenade frihet dukade under för det hedniska hödvåndighetsbégrép- pet. Knstendömén deremot, ehuru begreppet om Guds enhet inom densamma fördunklades; 'fasthöll dock idén om menniskans frihet och sedlighetens grund- satser. ! Derigenom var inom kristendomen vägen banad för en utveckling öch för denna oundvikliga' strid om och Opposition emot deSs dogmsystem, som genom århundraden upprör sinnena, då deremot inom4 muhammedanismen stillastående snart måste inträda. . . - . • , À. F. Åkerberg. 1 Jfr Ten great religions. Ån essay in comparative Theology. By James Freeman Clarke. Boston, James R. Osgood & C:o 1873. . VETENSKAP OCH LITERATUR. 349 Vetenskap och Literatur. Smärre uppsatser och strödda meddelanden: Nya filosofiska tidskrifter. ; II. ■' '■ ' ■ ‘ ■ - Viertéljahrssclirift fttr wissenschaftliche Philosophie unter Mit- wirkung von C. Göring M. Heinze, W. Wundt herausgegeben von R. Avena- rius. Erster Jahrgang. Erstes-Drittes Heft. (Leipzig, Fues’s Verlag 1876—77). Revue philosophique de la France et dé l’Étranger paraissant tous les mois. Dirigée par Th. Ribot. Première Année. 1876. Deuxième Année. 1877. Janvier—Juillet. (Paris, Librairie Germer Baillière & C:o). Mind. À Quarterly Review of Psychology and Philosophy. Edited by George Croom Robertson. N:o I—IV 1876; N:o V—VI 1877 (London, Williams and Norgate}.. Tvenne nya haften af den tyska tidskriften »för vetenskaplig filosofi» stärka i allo det gynsamma intryck, som väcktes genom det profhäfte, vi för någon tid sedan anmälde. Det nutida tänkandets hufvudspörsmål behandlas här från vexlande syn- punkter, insigtsfullt och skarpsinnigt, med fasthållande af den för tidskriftens alla medarbetare gemensamma grundåsigten att filosofi, liksom vetenskap öfverhufvud, är möjlig allenast inom den tillförlitliga erfarenhetens gränser — en förklaring, som bryter, stafven öfver hvarje bemödande att på spekulationens fält åstadkomma något dugligt medelst andra hjelpmedel än dessa två: fakta och logik, de förra tankearbe- tets enda säkra grundval, den senare dess oumbärliga rättesnöre. Hittills hafva i tidskriften förnämligast sådana åmnen bragts på tal, som stå i, samband med de pro- blem, hvilka redan Kant gjorde till föremål för grundliga undersökningar och som af .den samtida; filosofien omfattas med ett nyvaknadt, lifligt intresse: frågorna om kun- skapens möjlighet, om orsaksförhållandet, rummets och erfarenhetens begrepp o. s. v. I andra häftet framställer Fr. Paulsen några anmärkningar »Ueber die principiellen Unterschiede efkenntnisstheoretischer Ansichten», åsyftande att fästa uppmärksam- heten på och föreslå ett afhjelpande af de olägenheter, som härflyta från ett oklart och vacklande språkbruk med hänsyn till sådana gängse filosofiska beteckningar och indelningar som t. ex. idealism, realism, émpirism,.rationalism, dogmatism, skepticism • o. s. y. M. Heinze granskar »Der Idealismus Friedrich Albert Langes» och O. Lieb- mann redogör i uppsatsen »Raumcharakteristik und Raumdeduçtion» för andras och sitt eget åskådningssätt rörande rummets beskaffenhet och rum-föreställningens upp- komst, ett gammalt »crux interpretum», som just för närvarande åter blifvit stäldt på dagordningen såväl inom filosofien som inom vissa grenar af fysiken. Sedan matema- tikern Riemann först (i en afhandling om de hypoteser som ligga till grund för geo- metrien) - framhållit de skäl, som syntes honom tala för ett frångående af den eukli- diska uppfattningen af rummet såsom egande blott tre dimensioner, har i synnerhet Leipziger-astronomen Zöllner gjort sig till målsman för den onekligen öfverraskande läran om »rummets fjerde dimension», hvilken af honom utvecklas och med ifver för- fäktas i hans särdeles läsvärda, fantasi- och tankerika verk Ueber die Natur der Co- meten. Beiträge zur Geschichte und Theorie der Erkenntniss. (Leipzig, 2:e Auflage, 350 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. S JETTE HÄFTET. 1872), en bok som gjort ett betydande uppseende i den lärda verlden. Zöllner hål- ler före, att vi icke få anse det i längd, bredd och höjd utsträckta rummets »bugtig- hetsmått» (»Krümmungsmass») vara = 0, enligt hvad den omedelbara sinneförnim- melsen ger vid handen, utan måste tillerkänna detsamma ett bestämdt positivt värde. Så snart vi det göra,;förändras vår uppfattning af rummets egenskaper; det framstår för vår föreställning ej längre i ytans, men i sferens gestalt. I ett dylikt rum blir den enklaste linien icke den räta, utan« kretslinien, och sjelfva rummet kan väl sägas vara obegränÉadt, men ickö oändligt. Tänka vi oss i detta fum en kropp, som oaf- brutet rör sig i en och samma riktning, så blir den tillryggalagda sträckan städse af ändlig storlek, enär han nödvändigt måste förr eller senare komma tillbaka till sin utgångspunkt. Det är svårigheten att, med oförändradt bibehållande af det i fråga varande euklidiska betraktelsesättet, bana sig väg till en ur rent fysikalisk synpunkt motsägelselös naturförklaring, som drifvit Zöllner till hans. nu. antydda teori om rum- mets natur. Hvad blir nämligen följden, om man, fasthållande, läran om ’ de tre di- mensionerna, antager att vår jord med dess höljen af vatten och luft sedan en oänd- ligt lång tid befunnit sig i, en oändlig verldsrymd? Då skulle, i kraft af dén all- männa naturlagen att hvarje kropp, när helst hans temperatur höjt sig öfver noll- punkten, är till en viss grad underkastad möjligheten att fördunsta, ej allenast jord- atmosferens gaser Éafva skingrats och försvunnit, utan sjelfva vår planet och, under liknande, förutsättningar, det ändliga verldsalltet i dess helhet hafva genomgått en sådan bortdunstningsprocéss och sålunda upphört att finnas till. Nu eger likväl mot- satsen rum /alltså: då följden uteblifvit, upplöser sig dess förestälda orsak i ett tomt sken. Detta innebär m. a. b. att verldsalltet icke kan tänkas hafva under en. oändlig lång tid varit till uti .ett oändligt rum. Hvilkenderas oändlighet bör sålunda upp- offras— tidens ëïler rüihmets? Icke tidens: föreställningen om tillvarons begynhelsè vid någon gifven tidpunkt strider emot, »den tillräckliga grundens tankelag», som le- der oss från orsak till orsak i *en ändlöst uppåtstigande serie, sålunda nödgande oss att icke uti någon af dessa tidsorsaker söka det ändligas yttersta grund. Énda ut- vägen blir då att låta rummets oändlighet fara, i det att man genoni antagande af ett dess' »positiva bugtighétsmått» tänker sig det såsom sferiskt, alltså som ändligt^ Så lyder, i korthet återgifven, den ryktbara hypotes, genom hvilken' Zöllner tror sig hafva främjat det kosmologiska problemets lösning. ' 1 1 • Om hållbarheten af detta lösningsförsök råda olika meningar bland fackmänneii och filosoferna. Én så framstående tänkare sôm H. Lotze uttalar sig i sitt senåsté- arbete' på; det åfgjordaste emot detta »logiska lekverk, att fortfarande gifva benämnin- gen rüm åt ett system af fyra eller fem dimensioner.» »Emot alla dylika försök må- ste man värja sig», yttrar Lotze; »de är o vetenskapens grimaser, som genom fullkom- ligt gagnlösa påradpxer skrämma det vanliga medvetandet ' och Vilseleda det med hän- syn till dess goda rätt att åvägabringa en begränsning af begreppen.»1 Denna stränga förkastelsedom beinötes af F, A. Länge med den i och för sig icke obefogade invändnin- gen, ! att' någon sådan »det Vanliga medvetandets» rätt gent emöi; vetenskapen alldeles icke finnes, »minst for matematikens idkaré,’ som länge haft för sed att uppnå sina ståtligaste resultat genom dé förvägnaste antaganden, t. ex. om negativa, inkommen- surabla, imaginära och komplexa tal, om brutna och negativa exponenter o. ä. v.»2 Beaktansvärda ihkast emot den Zollnerska hypotesen framställas af W. Wundt i hans afhandling »Üebef das kosmologische Problem» (införd i första häftet af den tidskrift,' med hvilken vi här sysselsätta oss), hyaremot densamma i viss mån försvaras i K. Lass- witz’ uppsats »ïiiû Beitrag zùm kosmologischen Problem und zur Feststellung des tlnend- 1 Jfr Lögilc. Drei Bücher vom Denken,' vorn Untersuchen und vorn Erkennen von Hermann Lotze; sid. 217. (Leipzig 1874). x. 2 Jfr Langes Geschichte des Materialismus, Zweite Auflage, II, 2, sid. 460 (Leipzig 1876). ■ . VETENSKAP ÖCH LITERATUR. ’ ' 3&1 lichkeitsbegriffes» (i tredje haftet). En medlande ställning i tvistefrågan intager 0. Liebmann i. sin nyss nämda àfhàndling så till vida, som han söker leda i bevis, att ehuru vi icke kunna vinna en åskådlig föreställning, om något annat slags rum än vårt nuvarande, så beror detta blott och bart på våra sinneverktygs fysiologiskt- anätomiska inrättning —t. ex. på ögats bygnad och läge i hufvudet — hvadan en möjlighet qvarstår, att för annorlunda utrustade varelser ett rum af annan beskaf- fenhet än vårt verkligen kan finnas till. Tänkom oss ett väsen med samma intelli- gens som vi sjelfve, men klotfprmigt till sin skapnad, derjemte i öfversålladt med ögon samt sväfvande fritt omkring i rymden — tydligen skulle för ett" sådant väsen något of van och nedan, höger och venster, framför och bakom icke vara för handen. Härigenom ådagalägges — menar Liebmann— att ett rum , af andra dimensioner än vårt, om ock icke tillgängligt för vår. åskådning, dock ingalunda innebär en logisk orimlighet, en motsägelse för tanken. ‘ .öfriga vigtigare bidrag till tidskriftens tvenne senaste häften äro: »Der Raum als Gesichtsvorstellung» af A. Riehl; »Causalität und Identität» af densamme; »Uebey den Begriff der Erfahrung» I. af C. Göring; »Ueber die verschiedenen Phasen der Kantischen Lehre vorn Ding-an-sich» samt »Zum Gedächtniss Spinozas» af W. Windelband. Hvarkén den franska eller den britiska ’ nutidsfilosöfien kan sägas vara, synner- ligen känd i vårt fädernesland. Det filosofiska studiet vid de svenska universiteten — hvilka förtjenster det må ega i öfrigt — skötes, hvad redogörelsen för den mö1- derna filosofien beträffar, på ett både ensidigt och ofullständigt sätt; det är nämligen så godt Som uteslutande Tysklands tänkare, man lärer att känna genom de akademi- ska föreläsningarna, hvartill kommer att framställningen oftast afbrytes med Hegel, efter på sin höjd några : flyktiga anmärkningar om den senare (aldrig om den senaste). filosofien i samma land.: Icke heller ega vi i vår literatur någon vägledning till en närmare bekantskap med en Comte eller Taine, Stuart Mill eller Herbert Spencer, i hvilkas verldsåsigter vissa hufvudriktningar inom vår samtids andliga lif funnit ett fylligt och storartadt uttryck. Under sådana förhållanden borde, synes det, dé i Paris och London utkommande filosofiska tidskrifterna kunna påräkna att ej helt och hål* iet förbises af den bildade svenska allmänheten. Deras rikhaltiga innehållsförteck- ningar erbjuda en lockande inblick i de verkstäder, der tankens stål härdas i kriti- kens eld och utsmides till vapen för sanningsökandets strider. Den franska månadsskriften begynte sin bana i Jänuari 1876 linder ledning af Th. Ribot, författare till förtjenstfulla skrifter rörande Schopenhauers filosofi samt den nyaste psykologien i England. I företalet tillkännagifver utgifvaren att »Revue phi- losophique» icke är att betrakta såsom språkrör för någon särskild filosofisk skola, men hålles öppen för bidrag från alla håll, utländska såväl som inhemska, i syfte’ att bringa till stånd en fullständig och noggrann öfversigt af vårt århundrades tanke- arbete. »Utan att hylla en eklekticism, som ej skulle.hafva något värde och som ej' har någonting gemensamt med tidskriftens anda, anse vi. det dock vafa obestridligt, att alla de olika systemen öfverensstämma med hvarandra i vissa punkter, och att i följd deraf en fredlig beröring dem eméllan är möjlig.» Huru häftigt de än angripa hvarandra, ar. det dock .säkert, att de meningsolikheter,' som åtskilja de filosofiska åskådningssätten, äro mindre talrika än de gemensamma öfvertygelser, som förena ■dem, i följd hvaraf en: fruktbärande samverkan mellan deras målsmän otvifvelaktigt är verkställbar, i samma mån de vinna en förtroligare kännedom om hvarandras åsig- ter. På tänkandets område är ingenting skadligare än okunnigheten om , hvad ens förpigångare och medarbetare uträttat; hon leder nästan alltid till gagnlösa upprepan- den af redan vederlagda meningar. För att i någon mån afstyra en dylik okunnig- hets öfverhandtagande har utgifvaren gjort till sitt åliggande att i hvarje häfte med- 352 ‘ FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. . SJETTE HÄFTET, dela: l:o) flera sj elf ständiga afhandlingar ; 2:o) granskningar och öfversigter af nya filosofiska arbeten i Frankrike och utlandet; 3:o) en så vidt möjligt fullständig redo- görelse för alla uppsatser rörande filosofiska ämnen i den utländska periodiska pres- sen; 4:o) notiser, aktstycken och iakttagelser till kunskap sförrådets ökande eller nya synpunkters uppställande. Detta omfattande program har tidskriften förverkligat på ett fullgodt, ja lysande sätt. Värderika och med fransk stilistisk elegans affattade bidrag hafva lemnats af H., Taine, E. Vacherot, P. Janet, Ch. Lévêque, Léon Dumont (en i Januari d. å. afli- den yngre tänkare), Th. Bibot, m. fl. af Frankrikes ypperste filosofiske skriftställare; derjemté hafva i öfversättning införts afhandlingar af engelske och tyske författare (G. Lewes, Ed. v. Hartmapn, W. Wundt, Ad. Horwicz) samt under rubrikerna »Analy- ses et Comptes-Eendus» och »Revue des périodiques étrangers» gifvits talrika och om- sorgsfullt utarbetade bokanmälningar och strödda underrättelser, genom hvilka läsa- ren sättes i tillfälle att steg för steg följa den filosofiska literaturens utvecklingsgång och nyaste alster i Europa och Amerika. Att. ej ens vårt svenska »ultiina Thule» skall, med hänsyn till dess filosofi, i everldliga tider förblifva en »terra incognita» för ut- landets tänkare, derom gifves oss ett tyvärr ännu, ouppfyldt löfte genom tillkännagif- vandet i Aprilhäftet 1876, att tidskriften ämnar bland andra artiklar »dans ses pro- chains numéros» offentliggöra en uppsats af P. Janet med titeln: »Un philosophe sué- dois: Boström.» i . i Den engelska qvartalskriften, redigerad af professorn i psykologi och logik vid University College i London, sluter sig i hvar je hänseende värdigt till sin yrkesbrö- der på andra sidan* kanalen. Föremål för dess undersökningar är i främsta rummet —- såsom antydes genom benämningen »Mind» — själslifvet i vidsträcktaste omfång. Till hit hörande ämnen räknas i utgifvarens inledningsord ej allenast »språket och alla andra naturliga. uttryck eller skapelser af själen, vansinnet och andra abnorma själstillstånd, de olika menniskorasernas seder och bruk för så vidt de belysa deras andliga egendomligheter, jemförande psykologi samt delar af antropologien», men äf- ven »de psykologiska teoriernas praktiska tillämpning på uppfostran samt nervsyste- mets fysiologi.» Dessutom egnas uppmärksamhet åt logik, etik och estetik, åt filo- sofiens historia och metafysiken. Hvar je häfte (128 sidor i stör oktav) innehåller dérjemte en mängd smärre meddelanden under rubrikerna »Critical Notices», »Reports», »Notes», »New Books», »News». Förträffliga bidrag till tidskriftens sex första häften hafva lemnats af Herbert Spencer (om »The Comparative psychology of man»), G. H. Lewes (»What is Sensation?» »Consciousness and Unconsciousness»), A. Bain (»Edu- cation as a science» »Early life of James Mill»), Shadworth H. Hodgson (»Philosophy and Science» tre artiklar), Henry Sidgwick (»Philosophy at Cambridge»), »the Rector of Lincoln College» (»Philosophy at Oxford») John Veitch .(»Philosophy in the Scottish Universities»), W. H. S. Monck (»Philosophy at Dublin»), James Sully (»Physiological Psychology in Germany» (en lärorik afhandling, närmast med anledning af W. Wundts betydelsefulla forskningar). — För öfrigt vill icke heller »Mind» betraktas som organ för någon viss filosofisk skola ; oafhängig af partiriktningar, söker tidskriften på egen hand det sanna och det rätta. , _ C. v. B. ------X—------ Nya böcker. Ryssland. Land och folk — Seder och bruk. Af D. Mackenzie Wallace. Öfversättning och bearbetning af G. Kleen. Första häftet. (Komplett i ungefär 7 häften à 1 krona). Jos. Seligmanns förlag. ;— Vi skola framdeles lemna en utförligare anmälan af detta ovanligt intressanta, verk, hvilket vid sitt första framträdande, i ’ England, ouktadt det höga priset af 21 kronor, såldes i ungefär 40,000 exemplar och som af Times benämnes »det bästa, som af en främling skrifvits om Ryssland». En god och ’vacker karta öfver Ryssland ntlofvas af förläggaren såsom bihang till sista häftet. ' Slcrifter af Carl Michael Bellman. Ny samling. Utgifven af C. Eichhorn. Femte och sjette häftena (med ett stort antal anmärkningar och literärhistoriska upplysningar af utgifvaren). Uplands Herrgårdar med beskrifvande text af Carl Arvid Klingspor och Bernhard Schlegel. Teckningar af J. Geissler. Litografi af A. Nay. Häftet I. (Steninge—Wik—Wallstanas). Pris 6 kronor. — (Centraltryckeriets förlag). -----------------------------------' På Aktiebolagets Nu förlag hafva utkommit: En Framtidssaga af G. Björlin. Pris 1 Krona 25 öre. Garl Svenske En berättelse från frihetstiden af G. Björlin. 2 D:r. Pris 4 Kr. 25 öre. Bnd. 5 Kr. 25 öre. Bilder ur Sveriges krigshistoria af G. Björlin. ha d. Pris 2 Kr. 50 öre. Turistbref från en resa i Korge af Finn. Pris 2 Kr. 25 öre. Östeuropeiska frågan af D:r A. Hedin. l:a h. Pris 1 Kr. Valda berättelser af Claes Lundin. l:a d. Pris 2 Kr. Dikter från främmande länder öfversatta af Prof. C. R. Nyblom. Pris 3 Kr. 75 öre. NU Månadsskrift för 1876. Pris 6 Kr. Bnd. 7 Kr. 50 öre. Sånger och Berättelser af Edvard Bäckström. Pris hft. 2 Kr. 50 öre. Bnd. 4 Kr. 25 öre. Med guldsnitt 4 Kr. 7 5 öre. ' Dagward Frey. Sorgespel i fem akter af Edvard Bäckström. Pris 1 Kr. 50 öre : ■ INXEHÀ LL- f. Källor til), svenska teaterns historia. II. Af .Carl Silfverstolpe Sid. 281 Om menniskoslägtets synd och., försoning. Religibnsfilbsofiska betrak- telser med •anledning af striden’om försoningsläran. Af L. H. Åberg » 299 En undervisningsfråga för dagen. Af C. Westip.än.i................... » 320 Muhammed oéh. Islam enligt nyare forskningar. Af À. F. Åkerberg » 331 Nya fllosoil&ka'tidskrifter. II. Af C. v. B...................... » 349 Nya Böcker ........................................................ » 352 - -u - Anmälan. •* . V^id sitt hya uppträdande i vår periodiska literatur skall FRAMTIDEN åter knyta sin verksamhet till det program, som från åren 1868—71 är be- kant för tidskriftens dåvarande läsare. Dess hufvuduppgift skall sålunda blifva att genom afhandlingar, kortare meddelanden från den fria forskningens arbets- fält samt granskningar oçh öfversigter af såväl inhemska söm utländska literatur- alster verka för spridandet af kännedom om vårt tidehvarfs ideela sträfvanden och främjandet af den fosterländska odlingens sunda och allsidiga utveckling. Bidrag'till tidskriften komma att lemnas af ett betydande antal svenske skrift- ställare på dé politiska och sociala tidsfrågornas områden samt inom olika grenar af kultur- och literaturhistoriskt, naturvetenskapligt, filosofiskt och estetiskt författarskap. Tidskriften skall årligen utkomma i tolf häften uti stor oktav om till- sammän fyratiotvå ark. Prenumerationspriset för hel årgång blir tolf kronor. Lösa häften säljas à 1,2 5. Prenumeration emottages i alla svenska boklådor, vid postkoutorqn samt i tidskriftens förlagsexpedition : Stockholm, Karduans- makaregatan 7^ detifrån, mot insändande af prenumerationsåfgiften, hvarje häfte skickag .under korsband till prenumeranten. I Norge och Danmark emot- tages prenumeration hos tidskriftens ombudsmän hrr bokhandlare Alb. Cammer- meyer i Kristiania samt Gr. E. C. Gad i Kjöbenhavn. Herrar förläggare i Sverige och våra nordiska grannländer, som önska sina förlagsartiklar anmälda i tidskriften, behagade insända dem till utgifvaren ; adress: Stockholm, Blanches Malmgård. CARL von BERGEN. AKTIEBOLAGET NU. Tidskriftens utgifvare. . Tidskriftens förläggare. STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKEBIET, 1877.