FRAMTIDEN. TIDSKRIFT. FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. UTGIFVEN AF CARL VON BERGEN. Iffy följd. 1877. Femte Häftet. STOCKHOLM KJÖBENHAVN G. E. O. GAD. KRISTIANIA ALB. CAMMERMBYER. På Aktiebolagets Nu förlag har utkommit: MÅNADSSKRIFTEN NU ■ , XS77. ■ 1—3 nÄftena. Utgifven af EDVARD BÄCKSTRÖM. Januarihäftets innehåll: Födelsedagen af Onkel Adam, — När star- men kömmer af O. Björlin. — Öfvers. ur Hernani af Edv. Bäckström. ■—En dag i ett engelskt hem, I af N. P. Odman. — Värblom/faa af Aug. Stjernstedt. — Mäster Konstig af Gr. Djurklon. — Boknyheter af Chr. Eichhorn. Februarihäftets innehåll: Nyårsbön af C. L. Östergren.—Fogelmötet af C. W. A. Strandberg. — Drömlif af F. Bydberg. — Du vet! af Edv. Bäck- ström.— Om det aristokratiska samhällselementet inom svenska folket af An- ders Fryxell. — En dag i ett engelskt hem, II af N. P. Ödman. — Boknyheter af Chr. Eichhorn. Marshäftets innehåll: Carl Strandberg f af Edv. Bäckström. — Jörgen och Karin af Kristiwn Winther, ofvers. af Carl Suoilsky. — Vestalen af Pa- ludan-Müller, öfvers. af Nils Arfvidson. — Om det aristokratiska samhälls- elementet inom svenska folket, Il af Anders Fryxell. Aprilhäftets innehåll: Lärkan af C. D. af Wirsen. — Vinter grönt, Naturröster af X T. Gellerstedt. — Esaias Tegnérs lärare och förebilder af Budolf Hjärne. — En dag i ett-engelskt hem,. III, Förmiddagen af N. P. Odman. Majhäftets innehåll: Bägaren af Carl Snoilsky, — Elma Billing, född Ström af Oscar Wijkandér. — Våren af Budolf Hjärne. — Johan Ludvig Bunéberg f af Valfrid Vasenius. — Onkel Göran af Amanda Kerfstedt. — Boknyhet^^^^Chr. Eichhorn. • ■ - t ?‘a , ^Enumeration årgång (Jan.—Dec.) kostar 6 Kr., å half årgång januari—Jpnr éller Juli—December) 3.so Kr., postarvodet oräknadt^ oeb~moftag^s' hos Herrar Bokhandlare i Sverige och grann- länderna, jfå^aila4 rostkontor samt å Månadsskriftens expedition: Stockholm, Karduansmakaregatan N:o 7. Lösnummer säljas till 60 öre för häfte. Sker prenumeration å Månadsskriften vid expeditionen sändes hvarje nummer, allteftersom det utkommer, under korsband, genom expeditionens försorg till prenumeranten. Undertecknad träffas i redaktionsangelägenheter hvarje helgfri Måndag, Onsdag och Lördag kl. 2—3 e. m. å Månadsskriftens byrå, Karduansmakaregatan 7, 1 tr. Edvard Bäckström. Tidstecken i Danmarks nyaste vitterhet. Den'27 Deceïnber ; förlidet âr .lemriade en af Nordens djupaste andar det ’ jordiska. Från den bostad, der hän léfvat ' ett stillä öch fridfullt lif, spred sig underrättelsen kring Danmarks hufvüdstàd,. att Adam Homos skald skilts hädan. — Få dagar senare, innan ännu det gämla året gått till hvilå, föll lyran ur •Nordens störste kärlekssångares hand, och den elektriska tråden bragte snart det budskap till Kjöbenhävn, att Kristian Winther slumrat in i främmande land, fjerran från den hembygd; hän så härligt besjungit. s ' ’ Med desse både män, som det svunna , året skördade i sina sista stunder, var den märkliga skåldekrets, som tagit arf efter Oehlenschläöger, endast ett minne. . Det. var en stormanstid på diktkonstens område,. soin' nied dein jordä- des; en tid, som bland sina ädlaste . söner räknat Gründtvig och Ingemann, Winther och Poul Müller, Andersen och Bücher, Heiberg öch Hertz, Hauch öch Paludan-Müller ~ flere andre att förtiga; en tid, Under hvilken Danmarks po- litiska frihet väl ännu låg i sin linda, inen då genom desse böh närslägtade konstnärsandar landets bildade.allmänhet infördes, uti en sfer, der oinskränkt frihet'rådde konstens verld, > Ochderas sträfvän ; uppbars' af ett estetiskt intresse, som vid denna tid inoni sällskapslifvet .intofe en likhände plats som det politiska nu. Med fyrtitalet stegräs hågen för samhällsfrågorna, och ropen på en »konstitution» ljuda allt högré.' Nü bryta sig med hvarandra de mest 'skilda åsigtér från häfdandet af den landsfaderliga »absolutismen» till den re- naste . katedérsocialism, och bland »stilleståndsmännen» märkes flertalet af de gamle diktarne samt äfven tyenne: sådane tänkare som Sören Kierkegaard. och den. i praktisk politik »konservativ-reformative», i religiöst och socialt hänse- ende åter mycket frisinnade F. C. Sibbern, hvilkens ädla, af lärjungarne högt uppburna personlighet påminner om hans upsalensiske kollega, Boström. Stri- dens resultat vardt 1848- års verk — de »nationalliberale» hade segrat och med dem flertalet af den bildade ungdomen, hvilkens »representative» man var Orla Lehmann. Det var »Studenteräandens» skede. Betraktad ur literär syn- punkt var denna tid — för att tala med Goldschmidt — »Talenternes Bölge- dal efter de foregaaende Geniers mægtige Bölgebjerge». Något har väl det slappade estetiska intresset, verkat på skalderna; de voro nu icke blott poeter utan mestadels äfven partimän, men i hvarje fall räknar denna tid utmärkte Framtiden, 1877. 15 224 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. vittre författare. Den herskande riktningens främste diktare var Carl Parmo Ploug, om hvilken det med rätta, kan sägas, att ingen stor händelse under hans lif timat i hans fädernesland, utan att han sjungit den in i häfden med sin lyra. Med Goethes örd i minne, att hvarje sann dikt ytterst är en tillfäl- lighetsdikt, har han höjt besjungandet af dagens händelser vida öfver det hvar- dågliga tillfällighetskramet. Vid hans sida står Hostrup, de ypperliga student- lustspelens qvicke författare, som numera utbytt diktarkallet mot presterlig verksamhet1;- vidare i den något äldre H. P. Holst, som i »Den lille Horn- blæser» gaf uttryck ät den fosterländska stämningen under 1848 års krig, samt — bland flere romanförfattare den talangfulle Carit Etlar (Brosböll). Å an- dra sidan funnos — såsom bl. a. påvisas uti de förträffliga skildringar af 1840- talets literära lif, som eu icke namngifven, ehuru derföre icke okänd författare för närvarande leinnar i den danska tidskriften »Nær og Fjern» — åtskilliga literära »löshästar», som dcke slöto sig till den rådande falangen, män sådana som Goldschmidt, H. V. Kaalund, P. L. Möller och senare Erik Bögh, hvar- jemte man' bör hågkomma att ända till senaste tid flertalet af de äldre skal- derna gladde allmänheten med sina skapelser. Stoltheten öfver 1848—1850 årens verk innebar tillika. försöket att befästa det inåt som utåt. Emellertid framkallade denna fosterländska ifver äfven en begynnande afsöndring; från den allmänna utvecklingen och en sjelfständighet, som förr eller senare skulle hämna sig ined ett bakslag.. Ovänskapen mot Tyskland, räddhågan för den franska »osedlighetén» särskildt1 på teatern, den på grund af studiernas anordnande äfven hos. bildade icke ovanliga öbekantskapeh med engelska språket, många andra faktörer onämda, gjorde, att mån inom litératuren märkte jemförelsevis föga spår af inflytande utifrån, hvilket icke ‘ varit så mycket att beklaga, om verkligen en stark inre : kraft ' fostrat betydliga skriftställare, men som nu, då de: äldres alstringskraft • började domna ' af, och de yngres icke mäktade fullt ersätta den, bléf betänkligt. Väl uppträdde äfvéh under 1860-talet flere nye vittre mäu med mer än vanlig begåfning: den snillrike och - ädelsinnade lyri- kçm Christian Richardt; den mycket »ideale» romanförfattaren Thomas Lange, författare bl.' a. till romanen »Åaen dg Havet», och' den i Sverige välkände Vilhelm Befgsöe, hvilkens förstå romaner »Frå ’ Piazza del Popolö» och »Fra den gamle Fabrik» dock lofvade mera, än hans pennas senare alster hållit. I sammanhang med dessa må nämnas den historiske romanförfattaren H. F. Ewald, lyrikern Carl Andersen och signaturen »Nicolai» (professor H. Schar- ling), hvilkens förstå muntra berättelse »Ved Nytaarstid påa Nöddebo Præste- gaard» var en lyckad omplantning på romanens område af den Hostrupska komedien, men som sedan långt ifrån gjort några framsteg'i sin skönliterära alstring. 1864 års nederlag nédstämde sinnena, fosterländsstoltheten var sårad. Till en tid döfvades den af missnöjet framkallade oron genom den gemensamma 1 Vi begagna bär tillfället att erinra om de nya,npplagor af Plonge ock Hostrups verk, som nyss utkommit. — Desse skalder hafva för öfrigt nyligen fört en poetisk-politisk pole- mik med anledning af den »provisoriska finanslagén».' ■’ : ' TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. , ’225 smärtan, men snart yppade sig på det literära liksom förut på det politiska området en stark opposition. Detta literära motstånd fick sin målsman uti Georg Brandes, förut känd såsom en ypperlig kritiker och, som man trodde, ärnad till Hauchs efterträdare på den estetiska lärostolen vid Kjöbenhavns- hög- skola. Brandes’ föreläsningar på universitetsauditoriet hösten* 1871 tände gni- stan och, som kändt är, flammade striden upp. Den höll sig icke ensamt på det vittra området. Religion, samhällslära, äktenskap och många andra ämnen kommo på tal, men hufvudsakligen fördes kampen om berättigandet af »den fria tanken», ett uttryck, som naturligtvis tolkades på flére olika sätt. — Det är icke afsigten att inom denna trånga ram gifva någon skildring af denna delvis rätt* hätska strid, bruste än icke förmågan; den är för öfrigt från svensk sida förut behandlad \ Det må endast framhållas, att genom allmänhetens vanligtvis tem- ligen obestämda föreställningar om hvad saken gälde, under begreppet »Bran- desian» inbegripits alla mot den religiöst eller literärt ortodoxa meningen kät- terska riktningar, så att sinsemellan så olika åskådningssätt, som exempelvis nyrationalism och positivism, de olika materialistiska riktningarna, darwinismen, ja äfven ganska idealistiska åsigter åtminstone till en början shurits öfver en kam. En gemensam utgångspunkt eller en gemensam fiende förde tillsamTnan åskådningar, soin ledde till de mest skilda resultat, såsom ofta fallet är, när det gäller en opposition mot det bestående, isynnerhet ifall hufvudmannens upp- trädande (såsom här i de religiösa och sociala spörsmålen) öfvervägande varit negativt. Om också den nya riktningens målsmän i allmänhet icke vunnit sin sak, och särskildt Brandes ,sjelf personligen blifvit lidande, i det att den este- tiska professuren fått stå ledig efter Hauchs död, så har dock i ett afseende hans och hans meningslikars sträfvanden krönts med framgång, i det att de • lyckats nedbryta den mur, som afskilt det danska literära lifvet från utlandets. Må man endast kasta en hlick i danska bokhandelskataloger före och efter hans uppträdande. Under 1860-talet öfverflyttas jemföfelsevis ett fåtal af ut- landets »representativa verk» på det populärt vetenskapliga och vittra området, 'den danskä allmänheten kände dem mestadels blott genom referat, eller också lände den dem icke, och en svensk kunde ännu i början af 1870-talet få höra uttalanden, af förvåning öfver vår rika öfvérsättningsliteratur i jemförelse med den danska. Nu är förhållandet ett annat. Med den danska literaturen hafva under senare åren införlifvats en mängd arbeten af kulturhistorisk bety- delse. Så påträffar man namnen Mill, Darwin, Hæckel, Hettner, Taine, Spencer, Draper (»Europeiska utvecklingens historia»), Rydberg (»Medeltidens magi»), Renan, Réville, Laveleye och flere. Novellister och romanförfattare, af hvilka en del förut ansetts såsom kontraband, öfversättas också i mängd : Turgenjew, Spielhagen, George Sand (återupptagen ur lånbibliotekens dam), ’ Cherbuliez, Jokai, Reuter, Hackländer, Freytag, Flaubert, Daudet, Heyse, Keller, Rydberg äro nämn, som under denna tid vid sidan af flere andre läsas i de danska kata- 1 Af prof. C. R. Nyblom i Svensk Tidskrift, 1872, femte häftet. ’ 226 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA XrgÂNGEN. FEMTE HÄFTET. , logerna, och det är forst nu, som det moderna franska dramat med Augiers mästerliga »Giboyers son» — våra dagars Figaro-----------------och- hans något äldre »Gabrielle» i spetseg håller sitt-inträde,på Danmarks kungliga .scen\ Dylika fakta visa icke blott^ -att det finnes folk, som vilja göra sina lands- män bekanta med utlandets literaturföreteelser, .de vitna i än högre grad om, att det finnes en märklig läslust hos allmänheten, alltför glupsk att den skulle kunna förklaras utan föregående svältkur. Ett sådant begär att taga kännedom . om det märkliga, • som utom Danmarks gränser framkom skulle naturligtvis förr. eller senare gifvit sig luft; nu vardt dess utbrott påskyndadt af Brandes’ upp- 1 trädande, och sålunda torde en rikare kännedom om Europas andliga lif, framgå' såsom en mer eller mindre .omedelbar följd af hans sträfvanden. Men : det är icke blott i afseende på öfversättningsliteraturen, som Brandes’ uppträdande varit af vigt, tydligt är, att han, äfven för Originalliteraturen varit ,af stor/betydelse dels genom sina egna i flera afseenden framstående arbeten, dels genom det inflytande, han utöfvat särskildt på den skönliterära alstringen i sitt hemland. — Afsigten med efterföljande teckning är att något utförligare redogöra för -de, mera betydande vittre författare, som i Danmark framträdt under 1870-talet, T venue af de mest framstående — Drachmann och Jacobsen kunna bestämdt kännetecknas såsom utgångne ur Brandes’, skola; en förfat- tare från 1860-talet, S. Schandorph, synes hafva slutit sig till samma riktning; såsom en motsats till dem och såsom den formelt mest begåfvade epigonen framstår E. v. der Recke. År 1872 utkom ett häfte dikter af Holger Drachnann, en då tjugufemårig .marinmålare närmast af Sörensens skola. De voro tillegnade »min ven dtf G. Brandés». Dessa dikter rönte icke det mottagande, som de oaktadt ofullkom- ligheter uti den metriska formen förtjente ; man frånkände visst icke den unge skalden talang, men talangen var missriktad och hela produktionen för »grön». Eiliellertid var detta dikthäfte det första märkligare alstret från en skriftstäl- lare, som utan öfverdrift torde kunna hämnas såsom den piést framstående bland Danmarks yngre skalder. -— Vignetten var tecknad af författaren sjelf. Skyar och mölnfyld himmel, brusande vågor, stockar och stenar, vräkta om hvarandra, * 1 I sammanhang med öfversättningarna må äfven den populära tidskriftsliteraturen om- nämnas. De ungas organ var till en början »Nyt dansk Maanédsskrift», utgifven af V. Möller, men sedan denna tidskrift dött sotdöden år, 1874, började bröderne Brandes samma år att utgifva »Det nittende Aarhundrede», givars titel redan angifver afsigten att följa med århundra- dets literaturströmningaf, och hvars redaktionela artiklar hafva en utpräglad radikal riktning. Från sjelfva de nationalliberales läger har utgått en veckoskrift »Nser og Fjern», redigerad af P. Hansen, hvilken med berömvärd opartiskhet söker göra reda för de europeiska företeelserna, men som med särskild uppmärksamhet följer Nordens, under det att det literära Kjöbenhfiv- neriet synes hafva funnit sin tummelplats uti den af R. Kaufmann nyss började tidningen »Nutiden», hvars äldre kollega »Illustreret Tidende» är temligen färglös, trampar helst de gamla spåren, men öppnar äfven sina spalter för en sådan rabulist som Holger Drachmann. TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 227 vilda buskar och starrgräs, gäfvo liksom pä förhand ep aning om andan i den poesi, som här skulle bjudas. Det var icke här fråga om urgamla variationer på urgamla tematå som hos de fleste andre rekryter i Apollos tjenst, det var: icke.—■ för att’tala med Schiller — »våren som kom» och »vintern som gick» och »tråkigheten som blef qvar», nej det var annat slag än den stilla rinnande bäcken, annat slag än de milda vårtonerna; här brusade det vildt, brännin- garna slogo högt och visade t. o. m. någon gång under det väldiga vågsvallet en' smula grums från djupet. Men lif var det i hvarje rad, och om också icke den metriska formen var fullt så tvättad och ansad som hos mången annan ung sånggudinnornas dyrkaré, så voro till ersättning derför dikterna dess mera ursprungliga. Det var —• som sagdt — icke lena toner, som här i allmänhet klungo fram, nej det hväste och brusade mot fördämningen, och denna var intet annat än det bestående, hvardagslifvets prosa, vanans försoffande makt, det föråldrade eller inbilladt föråldrade Uti samhälle, stat och kyrka. Denna diktsamling — till formen realistisk, till innehållet icke så litet revolu- tionär — framkallade kanske hos mer än en svensk läsare minnet af de »Sån- ger i pansar», med hvilka för omkring trettio år sedan vår nyss hädangångne Talis Qvalis, under inflytande af det unga Tysklands frihetsbarder, förvånade den svenska allmänheten. Liksom Strandberg syntes Drachmann mena, att »hvad ofvånefter är når ingen till, som ej har fäste med sin fot på jorden». Flertalet af hans dikter égde en socialpolitisk prägel och buro' vitne om, ått- skalden behjertat sin kritiske väns ord om ätt »sätta problem under debatt»', mens hvad bättre var, dé visade, det han förmått äflockå djupets söcialistiska rörel-’ ser en sant poetisk sidå.’ Mest gripande framträdde hans medkänsla för de; »förtrycktes» kämpar uti ' det poém,' der han besjunger de tre kommunister,, som skötos »den 28 Kovembér 187-1»^ öch hvarur följande strofer må ined- delas såsoin på en' gång fulla af poesi och tillika, uttryck för'en stämning, som delades af många icke-socialister. '»Der faldt tre Mændj saa modige Sjæle, : . Som nogensinde led Martyrdöden; . , Der laa tre Lig ved.de splintrede Pæle, — De skulde sone Kommunebröden ! . . . , Fra Dödens Stilhéd tre Navne löde, ' Der gled tre Skygger fra Rettérstedet, ' - De meldte et Tab — og ikke en Bröde, • - > De peged mod Magten i Dommersædet. , Og Blodet', som sived paa Satorys Sletter, Det var en Sæd, som lagdes i Jorden; i Hvor den skyder’op, kommer brandröde Plettef# t Hvor den höstes ind, lyder Kampens Torden. • . Da vil Sædemændene mindes Sletten, ; . Ordenens Venner yækkes af Dösen, —7 4 Hvor Ideen er Magten, Fremskridtet Betten, Der vil Satorys Lig være Fane og Lösen.» v ’ 228 • FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. Andra pilar ur samma kog«r äro »Engelska Socialister», der arbetarnes fordran på lön redan här i »lefvande lifvet» tolkas, de vilja icke låta sig af- spisas med löftet om himlariket; vidare »Kom muntre Gutter», »Landsknæg- tens Vise», »King Mob» samt den långa, något oklara dikten »En Nutidsvision». Äfven den riktning hos socialismen, som otvifvelaktigt är den vackraste, nämligen oviljan mot : striderna folken emellan, »den internationela principen» har sin sträng på hans lyra. I dikten »En Forpost» skildras sålunda en scen från kriget: en soldat från Elsass står på förpost- och skall lägga an på en fiende —- då han i honom igenkänner mjölnarens son från andra Rhenstranden, en gammal lekkamrat, I stället för skott vexlas handslag, och krigsregimentet. önskas »ad Fanden». Men dertill kommer ock det vanliga socialistiska ropet: »Så hör et Ord du min franske Broder, Og lad det gaa videre til Kameraterne : Vi er Marionetter endnu for de Store, Og vi figurere endnu paa Plakaterne. Men Gudskelov, der' er Tegn og Varsler , Som tyde hen paa en sharlig Svingning.» Brachmann har en viss begåfning åt det satiriska hållet, och såsom en natur- lig följd häraf framgår, att de ställen, måste blifva af särskildt intresse, i hvilka han söker utmåla svagheterna hos den lifsåskådning^ han vill åL Till stor del drabbar dock angreppet endast utsidan — bristerna och tomheterna i sällskapslifvet (»Ude og Hjemme»), öfvermodet hos de bildade och förbildade, pratet och löjligheterna hos de unge studenterne »med Kokardér paa» (»Foraars- stemning») och träffar sålunda svårligen åskådningen i dess hjertpunkt. Emel- lertid framställer dikten »Parket pg Galleri» på ett ypperligt sätt motsatsen mellan det flacka lifvet med födelsedagskaka, tévatten och »aandrigt Vrövl» i salongerna och det visserligen råa, men dock vida ursprungligare lif hos de lägre samfundslagren på krogen, der fernissan felas; likaså lemnas uti poemet »Kjældermanden synger» en dråplig ironi på det vanans förslöande välde, som heldre låter bygnaden blifva dålig och skör än reparerar den — då blefve huset ju ett annat. Och gent emot den lugna och goda stämningen hemma, der téköket surrar sin visa, och der friaren till syster Malena visar sin exa- / mensbok med sitt »laudatur», prisas lifvet derute^ det stora lifvet med all dess oro, dess storm, dess strid och dess seger. Och samma ådra af orolig frihets- spänning, som skönjdes uti de utprägladt tendentiösa dikterna, löper äfven genom hans kärleksdiktning och hans naturdiktning, hvilken senare i viss mån är sym- bolisk, ehuru på annat sätt än nyromantikernas. En erotisk skildring af egen- domlig art är dikten »Skipperén synger», i hvilken förf., som tydligen nog- grant studerat särskildt sjöfolkets åskådningssätt, låter en skeppare på ett äkta realistiskt sätt tolka kärleken till haf, till skuta och — till käresta. — Och så sände Brachmann ut.,sin diktsamling med ett Almqvistiskt : »Så jag målar, Bonna Bianca, ty så roar mig att måla» : ; TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 229 »Jeg synger mine Sange Udaf mit fulde Bryst; — Jeg slugte aldrig Noder, , Jeg synger som jeg har Lyst. — ‘ , Jeg syntes, der var nok af De pæne Börn i Verden, De stille, forpryglede Drenge, Med gammelmandsagtig Færden. Jeg syntes der var Trang til , Lidt mere Liv og Varme, Lidt Hidsighed i Blodet, . , ; Lidt muskelspændte Arme.» Detta är nu godt och väl, men diktens stoff, framträdde ofta alltför osmäldt, någon gång oklart i tanken; till gengäld röjdes i bilden målarens säkra öga för en skarp teckning. Hvad skalden ville efter omstörtningen var% såsom of- tast vid en diktning med starkt negativ tendens, icke fullt tydligt, men såsom afgjord fiende till det gamla, blickade hans öga sympatiskt på de förtrycktes sträfvanden, äfven om han insåg, att mycket oberättigadt dolde sig der bakom. — I formelt afssende framträdde Drachmann som en slags lärjunge af Ibsen — andan i deras diktning är kanske ej heller så vidf skild, om också Drach- mann utfört, hvad Ibsen så sammanträngdt uttalat: ; »Jeg er ikke med paa at flytte Brikker Vælt Spillet over, da har De mig sikker.» Tre år senare utkom från samma händ en samling Melodier^, livilka, såsom titeln angifver, icke klinga fullt så mycket af »Sturm und Drang», som den första sändningen. Men redan af den inledande dikten »Til Meste- ren»: skönjer man, att det fortfarande är en »krigande» diktning, hvarpå skal- den bjuder. »Jeg snitter mig en Bue,: strammer Snören Og skærper • Pilens Spids med Plekter-Staalet, Og medens Tonen end i Lyren klinger, Jeg retter Pilen sindigt imod Maalet.» — Här är dock vida mera mognad så i form som sinne. Samma melodi klingar väl igenom, men det ligger vida mera måttfullhet och harmoni uti utförandet. Icke'blott att skalden nu. är herre öfver den metriska formen, han är äfven herre öfver Sin stämning så, att: aninena hafva fått ett vida konstnärligare be- handlingssätt^ och det är. dock deruti värdet yttetst ligger. . Med vissa af dessa »Dæmpede Melodier» har Drachmann, eröfrat sig en plats bland, de skalder, hvilkaS namh icke lätt glömmas. Vill man se, med hvilken blôdaûdé känsla och dämpad kräft han 'nu fattat lyran för att gifva Uttryck åt sitt deltagande för de lågé, läSe man det gripande poemet: 230 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. Misericordia. Der lyder en Sang, en förunderlig Sang, Om Natten, naar Livets Travlhed blunder, En -eneste Tone, en dirrende lang Holder mig vaagen i Nattens Stunder. Jeg kunde vel lukke mit öie i, Hvis Sangen var . kunstnerisk sammenföiet, Men denne enstonige Melodi Jager mig Sövnen fra Öiet. 1 . ■ ‘ r ' 1 Jeg kunde vel lulles i’Drömme södt, Hvis Tonen, jeg hörer, Vaf Böigernes Stemme, Men op jeg springer fra Leiet blödt: . Den Sang har i Havet ei hjemmeî Hört har jeg Havets vemodige Sang, • • Saalangt jeg kan huske i Tiden tilbage, Men denne ensformigé skjærende Klang, Det er ikke Bölgernes Klagé. . r Hvor kommer den fra? Hvem har da en Röst Saa udyrket, umelodisk tillige, Saa'blottet for Glæde, for Haab og Tröst? — Godtfolk, det skal jeg Jer sige! Den Sang, den toner fra Kjælderen op, . Hvor Hungeren sidder ved Sygdommens Leie, Hvor Döden ryster den magre Krop, Og Haabet har in^en Veie. Den Stemme bæver fra Sorgens Hjem, ; Hvor Modren værger sig selv og Barnet; Hvor Faderen raver beruset frem, Tilsölet af Gadeskarnet. ' Den Tone skurrer fra Skuret ud, Hvor Trang eller Frækhed, af Lasten haaret, I Dynddaab holdes ; hvor Skændseln- staar ■ Brud . Med ormædte Blomster i Haaret.— Hvor födtes den Röst? . Den födtes i Nöd, Den raabte i örknen forladt og .ene; Og Raabet var altid det samme: Bröd! . . Og, svaret det samme: Stene! . , . Äfven i andra dikter för skalden de förtrycktes talan. Så låter hati î »Den sidste Sorte-Fôds Klagesang»,' en Indian, den siste af sin, stam, ut- tala sin smärta Öfver sitt folks lidanden,'klaga öfver, att det af civilisationen lärt allt det onda, af den hvite mannen »alt, som nu han vèed, lærtë kun éi Kjærlighed.» I »Et Afienbillede», en högst gripande dikt, skildrar skalden ett sammanträffande mellan en stackars sjöman och hans fallna dotter, och såsom ett motstycke härtill framställer han uti‘»Lægen paa Valpladseni) ett TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 231 möte på slagfältet mellan én sårad soldat och läkaren, som i den färre igen-< känner sin egen son. Här ljuda tonerna från »En Forpost» åter, ehuru för- ädlade. På sonens tal om ära kommer fadrens utfall emot kriget: »Paa Ret du raaber og den gode Sag Du fægter for! Ak see derover bag Det næste Gjærde ligger der — en Fjende. Han fægted ogsaa for den göde Sag. For Retten ligger han nu Lig i Dag! — Nej, vil du stride for den sahde Ret, . । ■ * , Ei den, som skreves i et Kabinet, ' Af tvende Fyrsters kolde Excellencer, Saa riv Kokarden der af Din Kasket, Og see udover Uniformens Grændser.» I allmänhet har nu den satiriska strängen på Brachmanns lyra öfverdöfvats af den patetiska. Ett litet satiriskt qväde af synnerligt god färg är emellertid »Skibsrotterne», i hvilkén en gammal väderbiten sjöman talar om, huru skepps- råttorna förstå att i tid lemna ett fartyg, som skall gå till botten, — skalden gör sin reflexion på ett sätt, som påminner om Ibsens smak: ja, Skibsrotten veed nok Sin Tid at beramme — , - . Det er Rotter iland, # ,, , Som har lært sig det samme. , Mindte utpräglad tendens förete några fina stämningsbilder, i hvilka skalden dock ofta låter sin egén åskådning topa igenom. Ett sådant poem är exem- pelvis den utmärkt fina dikten »I Breschen», som bildar en utveckling af det gamla skaldeordet »Den, soïn gaai* foran i en Alvorsdyst, han seirer ei, han kæmper kun og falder», och . hvarvid tillämpningen på den andliga kampens •område ligger nära till hands; Vidare poemet »Vaabensmeden» — i hvilket mycken kraft och mycken skönhet .äro samlade, och der man bäst märker, huru skalden nu vida konstnärligare förstår att behandla deras tankar, som arbeta dag fär dag, till dess »Der komme skal En Dag til Fald • For nogle, for andre til Reisning. Da giælder det At staa paa sin Ret * Og stole paa Sværdenes Sveisning,, Da springer jeg ud af mit sodede Bur, Og da skal jeg prove om Vaabnene du’r, Og duer mit Arbeid’. ikke: Se, saa er jeg den, som staar först for Tur .................... .Til fældet paa Valen at ligge.» . . Meri ibland vill skalden »kvæle sin Klage, sluge den Sorg, der vil hulke sig- frem», och drömma sig tillbaka i tiden. Då väljer -han sådana ämnen som ^32 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. »Landnamsfart», ; der lian präktigt skildrar »den stolte Mandeflok, der fik af Kongevælde nok, som drages mod den fjerne ö, som heller önsker fri at dö, ond bunden leve Livet»; han väljer att sjunga om »Luther i Wittenberg» och prisar klocktonerna frän Wittenbergs torn, som svungo sig hänburna på frost- luften mot södern, förande med sig till Rom en frisk kyla från Norden; han, hafvets vän, förhärligar stolta scener ur den danska flottans minnen (»I Kjöge- bugt», »Frein»), och i runebergsk stil söker han gifva några krigsbilder från det stora nordiska kriget, hvilka dock, kanske på grund af författarens syn- bara opartiskhet, sakna den entusiasm i uppfattningen, som utgör dylika bilders förnämsta styrka; i utförandet förete de många vackra punkter, och för sven- ska läsare bör isynnerhet följande teckning af Nordens hjeltekonung vid Fred- rikshall ega intresse: »Lænet til Lôbegravsbrystværnet staar En Skikkelse uden Kyrads og Pandser; Opkrempet Hat. og langskjödet Frakke, . En Skikkelse, kjendt fra saamangen Attaque, Fra Sachsernes Höie, Tatarernes Sletter, : Döbt i en Dyst af de svenske Björne, , . Revet tilblods af de russiske örne, Hed som en Jökel ved Sværdenes Kryds, Kold som en Klippe ved Kvindernes Kys.» Hvad erotiken vidkommer, gör icke den nu föreliggande samlingen ett'så friskt intryck som den förra. Det är en motsats mellan den kärlek, som uti »Digte» tog sig ett stormande och jublande uttryck i inledningssången: »Og hun var min. Her i de stærke Arme Jeg krysted hende ung og spæd og fin, , Og Alting: Læbens Kys og Kindens Varme Og Silkelokkens Snoning hvisked: Din! 1 ’ Den tause Nat paa lette, .blöde Vinger - Sieg' ud sin Kappe over Mand og Viv. — Nu er det Morgen. Solen Budskab bringer • Om Livets strenge Krav — det nye Liv.» och den elegiskt erotiska känslan uti afslutningsdikten i »Dæmpede Melodier» — en blandning af vemod, sjelfförebråelse och saknad: jeg sidder saa ganske alene, Og alt er saa underligt stille Dagen er omme, Sangen er endt, Fuglen er flöiet af Reden. Men äfven i sjelfva den sista samlingen finner man åtminstone i de objektivt skildrande dikterna denna motsats. Så är det en skärande uppfattning af kär- leken uti »Snedkerens Vise» till sin kärésta; med hvilkén han bryter vid tan- TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 233 len på alla de mödor, som äktenskap och familj medföra, under det att tvärtom »Fiskeren» gladt och frimodigt, sjunger, såsom en .glad äkta man bör sjunga: Og saa — saa er jeg Fiskermand ; • . Med Hus iland, > ’ ' • . , . Med Baad paa Vand ■ ‘ Og Kone med tillige. • / Hurra,, det er en ren Plaseer, Og næste Aarl jeg sfer ei mer — En Dreng — maàské en Pige; Det kan nu Ingen sige. \ ’ Drachmann —.marinmålaren —‘är'också en. smula sjöman i sina dikter, vi träffa här sjömannens manliga kraft, sådan en frisk bris fostrar den, kan- ske . något. grof, men det är dock kraft; vi märka en kärlek till hafvet och hafvets söner, som så vät yppar sig uti sjelfva stämningen som i valet af äm- nen, och vi skönja här slutligen en visserligen. dold, men dock i sitt gömme varm känsla, sådan Drachmann sjelf målar.den i »Strandvaskeren»: ■ Vi grov ham en Grav i det flydende Sand < Saa dyb som vor Skovl og vor Hakke formaade, \ . Der laa nu fortöiet den fremmede Mand Og vi — havde Öinene vaade. Vi tænkté saa smaat ja, jeg nægter det ei — Paa Livet kân Ingèn i Længdeh lide; Hvornaar man selv skal gaa samme Vei, See, det kan en Sömand ei vide! , . , , Men hvad.— vil man tænke formeget paa Sligt, . Saa kunde man græde hver Time paa Dagen. Nei, Taaren af öiet og ut til sin Pligt: At glemmé sin Död — det er Sagen! Uti en dikt »Ad libitum», i hvilken skalden ~ ined en tydlig’snärt åt tru- hadurbarden Recke -7 frågar publiken, om den ännu ej är led åt karameller, •och om den ej. tål rågbröd, försäkrar han tillika,. att det behof, som tvingat honom att låta sina toner klinga, är ärligt. Om läsaren icke .litar härpå — •då är sångaren dömd, och då bör hap vika. Men svårligen torde det finnas någon, som tviflar på att Drachmånns trängtan är ursprunglig, eller som icke inser, att han är en sann skaldenatur. Derföre mottaga vännerne af hans lyra med glädje det löfte, att han ännu har flere. »Toner tilbage ' Stærkere Toner for strengere Dage.» Drachmann har äfven skrifvit poetiska arbeten i prosaform. »Med Kul og Kridt» (1873) ög »I Storm og Stille» (1875) voro namnen på hans båda forstä novellsamlingar —- ett slags sjömålningar med penna i stället for med penseln, hvilka gåfvo läsaren haturtrogna bilder från häf oéh strand. Märk- 234 FRAMTIDEN. N$ FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. ligast var den i andra samlingen intagna berättelsen »Fra Sandets Regioner>r en öfversättning på novellens tungomål af de idéer, som skalden förut i vers- form uttalat (t. ex. i »Parket og Galleri»), en vingad pil riktad mot hufvud- stadens societetslif, enkannerligen hos handelsbourgeoisiet, med dess brist på andligt initiativ, med dess andefattiga och ungdomsdödande ton, med dess fadda, vitzmakare och dess epigonpoeter, som qvittra i de gamla tonarterna, med dess- studentkonversation om punsch, examen och förlofningar, med dess tommaz. affekteradt bildade koketter, allt detta innefattadt såsom författarens »præterea. censeo» uti en liten, icke så alldçles ovanlig novellram om en ung bildad man,, som, led åt ’det för honom mjölkblodiga uti detta lif, lemnar hufvudstadenr slår sig ner på Skagen som fiskare och drunknar, då han dragit ut att rädda, några skeppsbrutna. Detta allt är förtäljdt med så mycken kraft och värma, att man märker det vara ord ur förf:s aldrainnersta, som läggas uti kandidat Olsens mun,.att man märker, det denne icke är någon annan än förf, sjelf, som här såsom så. ofta med Juvenalis kunnat säga »Si natura negat, facit in- dignatio versus», ehuru visserligen både naturlig bcgåfning och skaldisk ovilja röjas jemnsides. — I Brachmanns senare arbeten framträder icke denna ovilja fullt så .ohöljd, åtminstone ej i hans noveller. Produktiv som han är, har han dock under allt sitt mångskrifveri icke låtit sina goda novellistiska anlag drunk- na, utan liksom, målaren lärt sig skilja mellan den begåfvade dilettanten och den fackkunnige konstnären, så har ock skriftställaren insett vigten af att upp- fatta novellskrifningen såsom en konst och använda den naturliga begåfningen så, att alstret får värde för mera än stunden. Och detta egentligen mindre- uti den rätt vidlyftiga romanen -»En Overkomplet», som trots de inströdda, lyriska bitarne och andra förtjenster blott vann en slags »succès d’estime» än uti de originela noveller, som en efter annan varit synliga uti »Det nittende Aarhundrede». Endast omnämnande den första af dessa .■»En mærkelig Hi- storie» som utgör en fantastisk skildring af en dröm, den der öfvergått till rotfäst tro hos en romantiskt anlagd natur, må vi med några ord framhålla, den föga mindre egendomliga »Dœdalus», en färgrik berättelse, hvars hufvud- figur är en af dessa icke just så sällsynta uppfinningsvurmar, som skulle kunna, blifva en Guttenberg eller en John Ericson, om de blott egde snille och lycka, i samma mått som god vilja, män som äro färdiga att offra allt, verldsligt godt, blott för tillfredsställandet af en fix idé — här uppfinningen af en flyg- maskin — för hvilken de gå till botten. Det är dock* icke egentligen på »Dædalus», som hufvudintresset faller, utan snarare på ett kärleksförhållande mellan hans dotter Morna och berättaren — den gamle onkeln — i hans 22:a år, hvilket förhållande i ett visst stadium, just då den unge »Fuldmægtigen»- visat sitt största deltagande för den gamle flygkonstnären, blifver mer än öm- tåligt, skildradt som det är med glödande kraft. »Fuldmægtigens» omanliga. och föga ordhålliga beteende vid den gamles »representation», hvilken slutar med gubbéns nedfallande från taket och från — sina illusioner, gör brytningen mellan de älskande klar för Morna, och hon hämnas genom att gifva honom TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. * 235' ^en minnesbeta i ordets egentligaste mening, i det hon i st. f. att kyssa ho- nom biter »en hel Hudlap» af hans kind, ett något pinsamt slut, som dock Tär mindre omotiveradt än man skalle tro. — Bäst af alla Brachmanns novel- ler synes oss Najaden, en icke blott ypperligt berättad, utan äfven ypperligt tänkt skildring från konstnärslifvet, hvars ämne - likväl icke helt och hållet är Brachmanns. eget. 'I Alphonse Baudets »Les femmes .d’artistes» läses nämligen •ett litet breffragment, »trouvée Rue Notre. Barne’des Champs», hvari en bild- .huggares unga hustru meddelar en väninna; sin svartsjuka på sin-mans model- ler, men tillika det .botemedel hon funnit på: att sjelf stå modell. Betta nätta .motiv är här i »Najaden» användt på ett ypperligt sätt, som gör novellen till Brachmanns egendom. Brachmann går-----------------om ordet tillätes — en analytisk väg i sin berättelse, han börjar med att förtälja om en präktigt skulpterad najad, hvars likhet med bildhuggarens unga hustru faller honom i ögonen, och «edan låter han en af bildhuggarens vänner berätta dennes historia, han skil- drar halft som genre-, halft som sjömålning, huru .Andrew M. (bildhuggaren) vinner sin unga hustrus hjerta och hand på en båtfå-rd, och först sedan berät- telsen fortskridit ett godt stycke, vecklar han in det behagfulla motivet från Daudet. Ben lätt förklarliga och för en berättare som Brachmann så synner- ligen tacksamma svartsjukan hos konstnärshustrun mot mannens modeller med. •alla de delikata drag, till hvilka den föranleder,’ framställas »con amore», och .synnerligen täck förefaller skildringen af den scen, der hustrun utan mannens .vetskap uppträder uti modellens ställe vid ett tillfälle, då ryggen skall skulp- teras, samt framställningen af mannens öfverraskning, då han igenkänner sin maka och i henne finner sin ständiga medhjelperska. ’ — Novellen To Skud har helsats med än större erkännande och har särskildt från Björnstjerne Björn- son ; framkallat mycket smickrande, loford. , Ben behandlar måhända djupare frågor ’ än Brachmanns föregående berättelser^ men det synes oss dock, som om skalden fått ett för sitt skaplynne mera passande fält i »Najaden» oçh der lOckså kunnat skapa ett mera helgjutet litet konstverk, om också »To Skud» torde kunna tillkännas större originalitet. Benna novell framställer först, huru •en ung flicka, dotter till en högst allvarlig, ordkarg och folkskygg godsegare, uppväxer till ett naturbarn, på det hela taget oberörd af samhällets inflytande, trotsande verldens, dom, en smula sjelfsvåldig, men af ett i grunden godt sinne- lag — en figur, hvars drag förekomma på flere ställen hos Br., och som låter oss misstänka någon modell för förf., sjelf liknande den Andrew hade för sin •»Najad». Benna unga Ellen, som efter fadrens död sjelf styr godset, är •af en manligt kraftig karakter och lägger den i dagen icke minst vid den händelse,. som framkallar konflikten och afbryter den idyll, som fortgått under Lela novellens förra .hälft. En ung tjenare på godset, Ellens forne lekkamrat, har fått obotlig vattuskräck, rasar, törstar och önskar sig döden. Ellen tvin- gar då sin förlofvade, den i förf:s tycke allt för exemplariske och något svage Henrik, att föra en laddad revolver till det rum, der den rasande är inne- «pärrad. Bet sker — drängen skjuter sig — Henrik täres af • samvetsqval. ‘ 236 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTÅ ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. Hans unga fästmö åter är fullkomligt öfvertygad om det rätta och välgörande i den geming, hvartill hon gifvit anledning, och svårt är icke att se, det förf, lutar åt samma mening med afséende på »det problem, han satt under debatt.» Också låter han Henrik vårda fri från den tyngd, som hvilar på hans sinne, ehuru det först sker efter flere års bekymmer. Henrik väntar nämligen ett synligt tecken från ofvan för att se, dét Guds vrede icke hvilar öfver honom. Och han får det, i det' att han, en ny »Vilhelm Teil», lyckas genom ett skött döda en giftig orm, som just är i färd med att gifva hans lille sön dödsbet- tet. Nu varder han frisk — det ena sköttet botar det andra. »To Skud» behandlar, som man ser, ett svårt ämne, dess större beundran förtjenär behand- lingssättet, äfvén om ett och annat gör ett frånstötande intryck, och särskildt motiverandet af det andra skottet är mycket svagt. ' Som novellist är Brachmann Paul Heyses lärjungé. »Från en märkvärdig? tilldragelseä eller ett fyndigt äfventyrs enkla område har novellen så småningom utvecklat sig till en form, som låter frågor af djupt sedlig art komma till orda, emedan här äfven undantagsförhållandet, den mest individuela rätten i pligternas kamp har sin giltighet; — Händelser, som genom omständigheterna, och karakterernas egensinne undandraga sig dramatisk behandling, allt egen- domligt och ensamt stående, t. o. m. en fix idé, och det, som närmar sig det fulas feräns, är lämpligt för novellbehandling. — Och novellen har äfven tagit sig lof att framställa undantagsförhållanden, som strida mot genomsnittsmenni- skornas moral.» Kunna icke dessa Paul Heyses ord stå skrifna öfver ingången till Brachmanns novellgård? — JVIed afscende på Brachmanns novelldiktning- skola vi blott tillfoga den anmärkningen, att hans frainställning är mindre psyko- logisk, än man kanske väntat af en skriftställare ined hans ståndpunkt. Såsom målare synes han hafva ’ skarpare öga för skriftningarna i det yttre än i det inre, och under det man hös närslägtadé författare ser själslifvet tecknadt i alla dess enskildheter, egnar Brachmann sig mést åt skildringen af dét yttre- lifvet, som återspeglar det inre. Icke minst utmärkt framträder denna skil- dring af det yttre uti språket hos de olika samhällsklasserna, särskildt när det; gäller sjömän. Hans skarpa teckning äfven af bipersonerna förlänar åt dessa ovanligt starkt intresse; När detta skrifves,- lärer en ny roman »Tannhäuser» varä färdig att utgif vas1. Brachmann tager författareskapet på allvar —• penseln får väl tills vi- dare Evila vid paletten. 1 Sedan före korrekturläsningen denna bok kommit oss tillhanda, må här nämnas några-, ord om densamma. Dess hufvudperson är ingalunda sagans Tannhäuser; ämnet är tvärton* gripet ur våra dagars lif, och »Tannhäuser» är en äktar man, som, tjusad af en nutidens Venus, lockas att dröja qvar i hennes trollkrets, men som icke i likhet med sagans hjelte för alltid blir; borta, utan återvänder hem till den trogna* maka, som dock har hans tillgif- venhet, och som mottager honom med. en trofast qvinnas ömhet. Mot detta slut har man anmärkt, att det är omotiveradt och från estetisk synpunkt olyckligt; oss synes det dock gjuta. TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 237 I början af detta är lästes i danska Morgonbladet ett i Ibsens smak hållet »ballonbrev» från Holger Brachmann (som för närvarande vistas i Paris). Bet innehöll jemte en varm skildring af den tid, som med de båda store skalderna skrinlagts, en skarp och rätt qvick snärt ât Dslænget af smaa epigoner». »De dryaser som Blade fra Trær og falder Til Jord og forgaar, Der svinder en Ålder. ' En Anden, der pynter sig op med de Gamles Aflagte Klæder, med Bogetræslôvet, Sommerfuglstövet, . Psychens det fine, Natsværmerens grove, Dampen fra Enge og Duften fra Skove, Fuglenes Slag I den dejlige Dàg, Og alle de Smaasuk i Aftenen silde, Som klinger saa kjönt ved den rislende Kilde, Som engang sunget maa lades i Fred, Og ikke i al Gemytlighed * Drysses hvert Aar paa hvert Julebord ned.» Nästa dag lästes i »Fædrelandet» en svarsdikt, som efter att hafva klagat öf- ver tidens dålighet, öfver de tistlar, som resa sig upp ur snön och ropa »vi äro säden», uttalar hoppet om en bättre tid, som skall »Melde hver en kritisk Dommer, At Livets, Konstens, Kjærlighedens Flamme Er evigt ung, men evigt dog densamme.» Betta svar var undertecknadt Ernst v. d. Recke, författaren till den är 1873 under ett sä väldigt tillopp uppförda lyriska dramen »Bertran de Born», hvil- ken på sin tid bländade Kjöbenhavns publik och äfven i viss mån dess kritik. Becke är jemnårig med Brachmann, men tillhör för ingen del »det unga Ban* mark» utan har troget trädt i de gamles fotspår. Be nyare strömdragen inom literaturen hade icke lemnat något böljsvall hos honom — nej, det var den gamla romantiska skaldegenerationen, hos hvilken han gått i skola, och hvars, banér han åter ville höja. Han befann sig härvid uti den fördelaktiga ställ- ett försonande sken öfver berättelsen, som man knappt skulle väntat af Drachmann, hvilken eljest icke är rädd att slnta med dissonanser. — Berättelsen är mera anlagd säsom novell än som roman, men har utsvält betydligt öfver novellens vanliga gränser, delvis pä grund af den mängd lynska poem, med hvilka den är genomsprängd, och som ensamma skulle utgöra ett litet vackert häfte dikter, framställande olika arter och grader af erotik. För öfrigt lider karak- tersteckningen på sina ställen af någon onaturlighet, men detta hindrar ej att berättelsen i sin helhet gör ett fängslande intryck. I en likaledes nyss offentliggjord »Erindring fra. Vene- dig» behandlar Drachmann ledigt och behagfullt en »psykologisk gåta» (ett ungt par, som beröfvar sig lifvet). Någon lösning på gåtan gifves här icke, händelsen framställes från en. iakttagande resenärs synpunkt i ett resebref. »Sådant sker» är slutanmärkningen. Läsaren får ana sig till det föregående — alldeles som åskådaren får göra vid anblicken utaf någon, af den nyare franska målarekonstens ofta rätt hemska genretaflor. .238 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. ningen att kunna tala till en allmänhet, som år efter år invants att på scenen skåda den ena idealistiskt romantiska dramen efter den ändra ;• han hade der- igenom en sympatisk grund att arbeta på, och då härtill kom ett fint begag- nande af scenens verkningsfulla medel samt ett herravälde öfver formen, som yttrat sig i en ädel, poetisk diktion och j inflätade lyriska stycken af myc- ken fägring, så var det ej underligt, att »Bertran de Born» skulle blifva ett godt »kassastycke», och att under en så originalfattig tid som den nuvarande Recke skulle anses för en den framtida- dramatikens storman. Det var han dock icke. »Bertran de Born» är ett efterblomstringens verk, som visserligen kan vara ett lämpligt repertoarstycke, men som icke betecknar någon nyinslagen .stråt eller något nytt åt poesien vunnet område. Ämnet är hemtadt från romantikens och riddarpoesiens glansdagar, det tolfte århundradet, Richard Lejon- hjertas, Barbarossas och Filip Augusts tidehvarf, en tid, d^. den moderna skalde- konsten slog sina första vingslag. I Provences soliga dalar var det, som den nya sången vaknade till lif, och genom dess ryktbare trubadurer vardt den en kär gäst vid de störa hofven. Och hjelten i Reckes dikt är ju ingen annan än trubadurernes främste man, medeltidens Tyrtæus, Bertran de Born, sångaren och kämpen, svärdets och lutans man, hvilkens romantiska lefnad redan förut lockat skalder som Dante och Uhland. Den unge danske diktaren valde naturligtvis icke for sitt drama det skede af trubadurens lif, då han sotn cisterzienser, fyld af minnena från ett stormigt lif, bidade döden i ett kloster, utan han skildrar honom, sådan han i sin krafts dagar, inblandad i striderna mellan Henrik II af England och hans sönér Richard Lejonhjerta och Johan utan land, uppträdde såsom en allmänt älskad skald och en allmänt fruktad kämpe. — Förälskad uti grefvinnan de Pons, hindras Bertran från sin förening med henne genom konung Henrik, som ' trolofvat denna sin slägting med jarlen af Essex. Då han icke kan förmå konungen att bryta denna trolofning, svär hair honom hämd, flyr: öfver till Frankrike och lyckas här genom att an- slå en patriotisk sträng (»til Kamp for Frankrigs Lilier!») .och genom sina hänförande sånger draga öfver på motståndarens sida alla den »engelske ko- nungens» franske-vasaller. Henrik dukar under i striden mot sin son Richard och sänder i sitt svårmod efter en trubadur. Den, som kommer, är den för- klädde Bertran. Denne tjusar konungen med siria sånger, och då Bertran äf- kastar förklädnaden, räcker Henrik honom handen till försoning med dessa ord: »Jeg har tilgivet dig og" Alle, Som fulgte dig, thi jeg har fölt i Nat, At hvis jeg ikke selv var Englands Konge, 1 Saa havde nu min Klinge været dragen For dig imod kong Henrik.» . Härefter följer Bertrans och grefvinnans förening som ptt slags epilog. Konungens karakter är tecknad méd en viss styrka, men Bertrans åter är min- dre tillfredsställande, i synnerhet som hans handlingar icke bestämmas af någon .grundsats, utan blott äro frukter af hans tillfälliga stämning. Förenande i sin TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 239 person alla riddarromantikens dygder, saknar han alla dess fel, men saknar til- lika kött och hlod. Karakteren är. för öfrigt historiskt osann, liksom stycket i sin helhet — trots alla lyckade enskilda tidsmålningar af trubadursånger och kärlekstäflan — icke lemnar någon bild af tiden i dess sanning. Utom det att en trubadur som. Bertran de Born knappast skulle hafva sträfvat så ifrigt efter äktenskap med sin älskade under denna tid af yster sinlighet och eterisk öf- versvinnelighet, då man i trubadurernes »codex» lästo sådana satser som att äk- tenskap icke var någon laglig ursäkt mot kärlek, eller att kärlek ej kunde finnas mellan äkta makar, så lider stycket i ett annat och vigtigare hänseende af ett genomgående historiskt fel, som är desto betänkligare, som omslaget i handlingen just framkallas af detta brott mot den historiska sanningen. Bert- ran kunde aldrig åkalla den franska patriotismen mot den »engelske» konungen helt enkelt derföre att Englands konung, den normandiske Henrik II, icke var engelsman, utan sjelf fransman. Redan på dé första bladen af sin Englands historia framhåller Macaulay, att ännu under Richard Lejonhjerta en norman- disk ädling af kungens folk betraktade namnet »engelsman» såsom en förolämp- ning. Härtill kommer ock, att någon »fransk» enhet eller någon samman- svarighet mellan de olika vasallerne i Frankrike icke egde rum under feo- daltiden. Ett dylikt hufvudfel uti den historiska uppfattningen vitnar om en afgjord omogenhet att skrifva histöriska dramer, ty äfven om man uti ett diktverk icke begär sanning i alla enskildheter, måste man dock kräfva san- ning i hufvudsak. Med rätta betonar Hettner såsom en oafvislig fordran hos ett historiskt drama, att icke skalden ändrar och rättar något af det Väsentliga uti det utifrån lånade ämnet. Vill man återigen lägga tonvigten på epitetet »lyrisk» framför »drama», så må villigt medgifvas, att v. d. R. här visat en ovanlig makt öfver formen, och det finnes ställen i detta hans först- lingsverk, som voro, hvad man kallar »bedårande», när de från scenen tolkades af den rikt utrustade skådespelaren Emil Poulsen. I sin helhet gjorde Bert- ran de Born intrycket af ett i formelt hänseende mycket lofvande begynnare- arbete, som likväl icke företedde någon större ursprunglighet. Efter att hafva öfverstått en sinnessjukdom, som för någon tid förlamat hans alstringskraft, utgaf Recke till julen ett häfte dikter, utgörande ett urval af hans vittra skapelser sedan flera år tillbaka. Dessa dikter äro till större delen erotiska — dels elegiska, dels förnöjda — men den i dem framträdande stämningen är icke synnerligen djup och förefaller en smula gjord — helst i jemförelse med Brachmanns första kärleksdikter, der skalden åter alldeles för mycket beherskades af sin stämning. Då de icke göra intryck af att vara riktigt genomlefvade, lemna de ej heller något djupare spår efter sig i läsa- rens minne. Här och hvar förete de poetiska punkter, men efter dem fär; man dock leta. Bland de få stycken, som icke äro kärleksqväden, är den egendom- liga »visionen», som skrefs på hospitalet, då vansinnets skuggor veko från förfis panna, otvifvelaktigt den mest ursprungliga och vitnar om vida mera poetisk kraft än den svarfvade erotiken. Ett litet godt stycke är sången om bokträ- Framtiden, 18'7. 16 240. FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. det, som är sällskapligt af sig, som »finder sig mellem de andre ret hyggeligt vel tilpas», och eken, som icke »vil fre.des», som ej vil »til Andre tye», som kräfver mer plats och solsken, som icke »beder om Ly». Men »finder den Veien spærret, da maa den til gründe gaa — Bögene ere de mange; derfor er Egene faa.» — Förf, sätter föga värde på allmänhetens dom, som blott är honom ett kännemärke. på hans diktarkallelse så till vida, att dess klander ger honom hopp, men dess rökelse och pris gör honom ofantligt ned- stämd. Detta var åtminstone förf:s åsigt »den 18 Februari 1875», men måhända är detta poem blott alster af en tillfällig retlighet. Eljest vore det beklagligt, ty det är icke enhvar tillstad t att utslunga ett horätianskt »Odi profanum vul- gus .et arceo». — En publik, som han icke lär undgå att vinna, är den, för hvilken han skrifvit några likaledes till julen utkomna »dikter för barn», som äro mycket täcka. — Det skall blifva intressant att se, om Recke mäktar i det nya arbete, som han inlemnat till teatern, förverkliga de förhoppningar, som från, flere håll ställas på honom; hans senaste diktning synes oss icke lofva något ovanligt. Såsom poetisk öfversättare (bl. a. af Borniers »Rolands dotter») har hani vunnit sig ett aktadt namn. En historisk blick af annan art än den, som fattat Bertran de Borns tidsålder, ger sig till känna uti den historiska roman, som utgjorde det mest eftersökta alstret vid 1876 års -bokmarknad, den märkliga skildringen från. 1600-talets lif, som nämnes »Fru Maria Grubbe, Interieurer fra det syttende Aarhundrede» af I. P. Jacobsen. Vår svenska allmänhet har redan i Ny III.' Tidning haft tillfälle att taga kännedom om det jublande emottagande som »Fru Maria Grubbe» rönt från hufvudmannen för den nya skolan i Danmark, hvilken helsat dess författare med utropet: »Danmark har fått en ny skald!» Men äfven från den gamla riktningens män här detta i hvarje fall betydelse- fulla arbete emottagits med aktning och erkännande, om man också från flere håll inlagt en gensaga mot den naturalistiska riktning inom vår tids roman- literatur, söm härmed funnit en talangfull representant i Norden. I. P. Ja- cobsen är ännu en ung man — knappt trettio år —, tyvärr mycket sjuklig. Liksom Bergsöe studerade han först naturvetenskap, särskildt botanik, och för- värfvade sig derigenom en skarpt utpräglad blick för naturens företeelser i stort som smått. När Brandes slog på larmtrumman, trädde Jacobsen med bland hans flock och drog sitt , strå till stacken genom att göra Danmarks all- mänhet bekant med. Darwins märkligare arbeten, var äfven medarbetare uti de unges organ, Vilhelm Möllers Nyt dansk Maanedsskrift, i hvilken bland annat från hans hand lästes en liten berättelse »Mogens». Han egnade sig sedan åt histöriska studier, skref i Det nittende Aarhundrede redan år 1874 »Af Maria .Grubbes Barndom», vidare en något bizarr pennritning »Et Skud i Taaget», som röjde en rätt fin naturuppfattning, samt lemnade ett par täcka smådikter till en 1875 utgifven antologi »Fra Fjeld og Dal», af hvilka den bästa med- TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 241 delades uti en anmälan i . Svensk Tidskrift, 1876. Detta var allt hvad Jacob- sen offentliggjort, då Brandes trodde sig kunna förespå honom att blifva en af den danska literaturens mest betydande prosaister, ehuru han ännu utgifvit for litet, att den stora publiken skulle kunna bilda sig en föreställning om omfånget af hans begåfning. Det var derföre med en viss spänning man emot-, såg det nya storverk, som skulle-skaffa den unge skriftställaren plats bland de; mäktiges led — det kom, det var »Fru Maria Grubbel. > Maria Grubbe är en historisk person. Hon var en ung skön adelsdam ur en af landets gamla familjer,; som helt ung vardt gift med konung Fredrik III:s oäkta son, Ulrik Fredrik Gyldenlöve, en af dessa 1600-talets groft anlagda her- rar för hvilka lifvét innefattades i dé trenne Orden t svärd, bägare, qvinnor. Detta äktenskap blef icke lyckligt. Maria Grubbe begärde skilsmessa och gifte sig efter några års förlopp med en medelålders embetsman. Palle Dyre, med hvil- ken hön lefde en följd af år, till dess hon förälskade sig uti — sin kusk, skil- des åter från sin make och ledsagade : sin nye älskare såsom hans trogna följesla- gerska. Fredrik III:s sonhustru dog som enka: efter färjemannen vid Burre- huset på Falster, så långt hade Sören kusk likväl nått. En sådan lefnad måste helt naturligt innebära en egendomlig lockelse för en skriftställare, hvilken äl- skar att drömma sig in i svunna dagars lif, och som finner behag i att lösa psykologiska att icke säga fysiologiska gåtor. Och en sådan är Jacobsen. Att han mäktar lefva sig in i en förgången' tid, derom bär hvarje sida i hans bok vitne, och de olika skiftningarna i själslifvet uppfattar han med en skarp blick, ehuru han visserligen synes i allmänhet sätta själslifvet i ett alltför starkt, nästan viljelöst beroende af det kroppsliga. , Hans verk tillhör emellertid de arbeten, som icke försvinna ur literaturen, ’äfven om en opartisk gransk- ning icke kan tillmäta det rang af fullgiltigt konstverk. Åt sina skildringar förmår han läna en så hög grad af natursanning, att läsaren helt och hållet glömmer författarens närvaro och tror-sig stäld öga mot öga med händelserna. Åtminstone gäller detta om början och midten. af bokén, slutet är mera ojemnt och bildar mindre »Interieurér fra det sytténde AarhundrödeD än en redogö- relse för Maria Grubbes senare lif med inströdda scener här och hvar, som göra ett halft fragmentariskt intryck, under det att i det föregående hvarje scen såsom en sjelfständig helbild löper fast vid den andra likt perlorna i ett perlband. Början har, trots alla episka skildringar, något rent af dramatiskt vid sig, och hade slutet utförts i samma smak, så hade boken med lika rätt som man talar om »lyriska dramer»' kunnat kallas en »dramatisk roman.» Här finnas scener, som äro skrifna så, att de hvilket ögonblick som helst skulle kunna uppföras. — Huru blifver nu Maria Grubbe den hon är? Första ledet i förklaringen lemnar hennes barndomshem. Man följer hennes svärmerier i den stilla naturen kring Tjele Hovedgaard, får uti gripande, kraftigt framstälda scener en inblick i det vidrigt krassa lif, som der råder, och ser i hennes fader ett dåligt föredöme för den moderlösa, hvilkens dagliga umgänge är fadrens frilla. Ouppfostrad, opåaktad, utan en religiös grund att bygga på går Maria 242 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. Grubbe ut i lifvet och varder en lekboll för lidelsen. Knappt har hon beta- gits af en svärmisk ungdomskärlek för den döende kämpen frän 1658 års krig, Ulrik Kristian Gyldenlöve, den förste som utgör en hållpunkt för hennes behof att beundra någon, förr an hon ingår äktenskap med hans brorsson, Ulrik Fredrik, för hvilken hon känner en viss böjelse, då han varit den ende, som uppmärksammat ' den vänå tärnan. De unga-tus solljusa hvetebrödsdagar äro emellertid snart svunna, tomheten intager snart deras hjertan; kärleken glim- mar dock ännu under askan, till dess att Maria gripes af svartsjuka mot erç halfbildad glädjeflicka, Karén Fiol, med hvilken Ulrik Fredrik slagit sig sam- man. Sårad i sina bästa känslor, försvinner hans unga makas tillgifvenhet »såsom en skimrande bubbla brister och icke mera är». Det går nedför och nedför. Maria påverkas af den intelligente,, men på det hela taget omanlige svågern Stig Hög; Ulrik Fredrik sjunker i allt djupare och tror sig kunna återvinna sin makås kärlek genom att återväckå hennes svartsjuka, tager Karen Fiol t. o. m. in på Aggershus, der han mi är bosatt. Men Marias kärlek är förbytt till förakt och hat; i ett anfall af vrede griper hon ett par tömmar och pryglar Kafen Fiol, rusar derpå in i sin kammare, der hon sjunker i vanmakt och slumrar in »med de tfinde Firigre om den brune Tömme». Detta är en af bokens bästa scener; som ristar sig in i sinnet med hela kraften ,af en gripande bild. Nu följer Ulrik Fredriks bön om tillgift och Marias svar, att icke en droppe af hennes blod är honom god, icke en bit af hennes' kött finnes, som ej stöter honom från sig, icke en vrå i hennes själ, som näm- ner honom vid namn., »Kunde jeg löse' din Sjæl af Helvedes Nöd eller din Krop af Helsods Pine ved at blive som din, jeg gjorde det intet!» — Nästa steg är skilsmessa. Fri soin ’ hon nu är begagnar hon sin frihet till resor, först' med sin svåger .och kurtisör Stig Hög, 'som hon tror så stor och stolt, och stark, men som tisär sig vara en svag bondesjäl, den hon tagit för en Gud, men som ej en gång är en man. Resorna afsluta hennes lifs första hälft, hvilken är skildrad på ett. sätt som i psykologisk skärpa erinrar om ett annat danskt diktalster, »Adam Homo», der också steg för steg en i botten god eller åtminstone ofläckåd menniskas utveckling genomlöpes i dess olika skeden till ett sämre1. Hvad som nu följer, är utfördt i vida mindre skala än det föregående. Helt kört anmärker förf., att Maria Grubbe med gods- egaren Palle Dyre lefde ett hähdelselöst äktenskap i sexton år. . Och så kom- mer hennes kärleksförhållande, till Sören kusk. Den svåraste uppgiften: att visa huru den Maria Grubbe, hvilkens aristokratiskt fina väsen bland annat i Nürnberg tjusade en adertönårig yngling, vardt den Maria Grubbe, som vid 46 års ålder visar , sin kärlek till sin lågättade träl på det något råa sätt, att hon t. o. m. icke skyr att smeka och göda honom, som vore han hennes favorithund — detta ' problem är icke löst. Icke så som skulle ej förf, hafva 1 Det skulle varit intressant att ha fått i enskildheter verkställa en jemförelse mellan dessa själsmålningar, äfven mellan bipersonerna: Erik Grubbe och pastor Homo. TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 243 gjort vackra anlopp till dess lösning, men ide äro alldeles för skizzerade, och det är icke nog, att författaren med en visserligen skön bild gifver oss föl- jande förklaring: »Som en skjön og ædel Bygning i Barbarers Hænder for- - sömmes og fordærves, idet de dristige Spir trykkes ned till plumpe Kuppel- hatte, de kniplingsfine Ornamenter brydes Led efter Led og den rige Billed- pragt dækkes Lag paa Lag med dödende Kalk, saaledes forsömtes og fordær- vedes Maria Grubbe i disse seksten Aar», och vidare förtäljer oss om de svå- righeter, hon hade att utstå med fader och make, i stället för att han förut motiverat hennes handlingar genom att åskådliggöra orsakerna så att säga , för- kroppsligade i scener. —: Maria Grubbe har vid denna tidpunkt förlorat all vår sympati. En sinligt förälskad matrona. får lätt : något löjligt eller något vidrigt vid sig, och det har sig icke så lätt för författaren att skaffa bort dessa drag från Maria Grubbes karakter. Skilsmessan från . Palle Dyre och hennes uppgående uti sin hye makes samfundsförhållanden vänder åter läsarens .sympati på hennes sida; det är nu reningen som återstår henne, innan hon lemnar det jordiska. Här har Jacobsen åter haft tillfälle att gifva åtminstone en scen, som i gripande verkan lemnar föga öfrigt att önska. Det är scenen på herberget vid Aarhus, der Sören spelar »Styrvolt» med tre kamrater, och bödeln inträder samt lyckas värfva den ene af de fyra spelarne, Jens Nede- nom, till hjelpåre i sin föraktade ‘ händtering. Här framträder nu de lägre klassernas aristokratiska fördomar mot bödeln, fullt, så skarpt, som adelns mot dem. Jens Nedenom är nu icke längre en »ärlig inan», hän måste tåga farväl ur laget. Emellertid bjuder bödeln de tre ärlige männen på mjöd och bränvin — detta märker Maria Grubbe, det kan hon icke tåla. Hennes make skall icke dricka hvad »rackaren») bjuder. Hon. slår> ut kruset. Slutet blir att Sören, hvilkens råhet ingalunda är större än Ulrik Fredriks eller Palle Dyres, ehuru den tar sig uttryck på ett gröfre sätt, — ger Maria stryk med ett rep. Maria; fattas dock icke af hat till-honom (det skulle Ulrik Fredrik hafva vå- gat!), men hon blifver så innerligen bedröfvad. Hur kunde Åan ha hjerta här- till! Mindre lyckad är den scen, der Sören och. Maria jagas ut ur Bibe dom- kyrka, liksom det matt. skizzerade ' mötet mellan henne och . Stig Hög, som färdas på henne färja. Något bättre, ehuru icke fullt tillfredsställande, skildras hennes historiska sammanträffande med Holberg, som sjelf omnämt det; i en af sina epistlar. Detta möte lemnar eljest den bästa afslutning, som finnas kan på en historisk dikt från sextonhundratalets slut. Man tänke' sig denne kämpe för humanitet och upplysning, denne djupt sedlige moralist, fienden till vantro som till pedanteri, den man som tröstade en stackars enka, hvilken klagade öfver att den tyske presten sagt, det hennes man icke kunde blifva .salig, méd de orden: »Ikke andet, det kan Bitterdöd være, at vor Herre er af en änden Mening end den tyske Præst».— man tänke sig, säga .vi, denne förebådäre af en gryende morgonrodnad stå öga mot öga med den fattiga, åldrade qvinnan — en gång hofvets prydnad— som genomlefvat detta sinlighetens och oför- dragsamhetens tidsskede, mot hvars åskådningssätt han drog sin glafven. ' Hos 244 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. den som ser litet längre än till peruk och rocksnitt kan Holbergs karakter väcka entusiasm, helst när han betraktas med sin torra samtid till bakgrund. Och dä kan han också blifva en poetisk figur. Men det är han näppeligen här. Det är troligt, att om icke författarens arbetskraft mattats möt slutet, han skulle kunna hafva gjort något vida mera af denna tacksamma scen. Man •får emellertid, när man vill fälla dom öfver forf:s sätt att skildra Holberg, ihågkomma, att det gälde att framställa honom såsom den 27-årige alumnen på Borchs Collegium, icke såsom den Holberg, som står för oss i glansen af en åskådning, som han arbetat sig till genom ett långt lif. — Emellertid kunna vi för vår del icke instämma i Brandes’ yttrande, att Holberg i sitt omdöme om Maria Grubbes lefverne står såsom en kälkborgerlighetens målsman. Hans svar på hennes förklaring af sitt lif såsom »en naturlig Attraktion, som intet var at modstaa», lyder sålunda: »Saadant kalder jeg vel raisoneret! Vi har da kuns at pakke al Verdens Morale i en Kiste og skikke den til Hekkenfjeld og leve efter vore Hjærtens Lyster, thi der er jo ikke den Uterlighed til, En nævne vil, den jo kan klædes op som en naturligen og uovcrvindeligen Att- raktion, og hellêr ikke den Dyd er til iblandt alle de Dyder, der opregnes kan, at En jo lettelig siger sig den fra, thi der vil være den, som haver degout for Maadehold, den for Sandfærdighed og den for Ærbarhed, og saa- dan naturlig degöut er aldeles uovervindelig, vil de sige, og den söm er beladt dermed, derför ganske uskyldig. Men I er for vel oplyset, Morlille, til at I ikke skulde vide, at saadant er kuns skammeligt Hjêrnespind og Daarekistesnak.» — Detta, är helt enkelt det enda riktiga svaret från hvarje sundt etiskt anlagd person, till den som vill låta gerningarna ledas af lustan — det är svaret så- dant det måste ljuda från en Holbergs mun. Och detta svar synes oss lägga i dagen det ohållbara i deras åsigt, hvilka vilja stämpla boken såsom rätt och «lätt »omoralisk». Skulle vi för vår del leta efter författarens åsigt, tro vi den ligga i ett jakande svar på Marias fråga, om icke den, som mera i lif än i bön sträfvat att försona sig med Gud, är Honom lika välbehaglig som den, hvilkens ånger tolkas i bönen. , 1826 års danska bokmarknad företedde ett annat slags historiska romaner än den, som framträdde ett halfsékel Senare. I Ingemanns romaner, alster af en rik, men otyglad fantasi, »högideala» personligheter, naturstridiga händelser, nyromantiskt svärmeri, »menskorna från Fredrik VI:s tid i Valdemarisk drägt», här ett i de minsta ' enskildheter gående bemödande att skildra menniskolifyet så troget och naturligt som det genom den historiska forskningens fjerrglas var möjligt. Författaren ’ synes också hafva ledts nästan lika mycket af histo- riskt som af poetiskt intresse, hvarigenom åter inbillningskraften blifvit något lähkbunden. Trots alla sina bemödanden har han väl emellertid ej undgått att inkonstruera åsigter, som härröra från vår egen tid. Sålunda undra vi, om icke i Marias fråga till Holberg, huruvida hon skäll uppstå såsom det unga oskyldiga barnet, söm hofvets prydnad eller, som färjekarlens qvinna, man spå- rar öfversättaren af Darwins skrifter. Det gäller här såsom vid alla historiska TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 245 skildringar, att konstnärens förhållande till sitt ämne blir, såsom Hegel säger, i någon mån subjektivt, får sin prägel icke blett af det århundrade, som han skildrar, utan också af det för hvilket han skrifver. — Jacobsen har, såsom .flertalet af sina samtida franske skriftfränder, gått i Prosper Mérimées skola, han står utanför händelserna och låter helt opartiskt målsmännen för de olika riktningarna sjelfva föra sin talan, utan att lian griper in. Icke blott i upp- fattningen, äfven i utförandet påminner han om franske läromästare. Hans kärlek till naturen, äfven den liflösa (ett slägtdrag med Daudet) förleder honom att teckna enskildheter med den aldra största noggrannhet. Stämning förmår han alltid att gifva, och äfven när man har något att anmärka mot detaljerna, tvingas män dock medgifva, att helbilden — för att nyttja ett uttryck af Brandes — »bränner sig in» i föreställningen alldeles så som en tafla af Alfred Wahlberg fäster sig i ögat. Vi hänvisa till sådana skildringar som den af Ulrik Kristian Gyldenlöves dödsbädd och beskrifningen af, huru under- rättelsen om kriget sprider sig i kyrkan (sid. 35). Stilen prydes af nya och färgrika bilder och vitnar öm en ovanlig makt öfver uttrycket. På sina ställen förefaller den dock något »utarbetad». — Hvad man än må hafva att säga om »Maria Grubbe», säkert är ått denna skrift tillhör det mest fängslande, som Nordens bokverld under de senaste årfemterna mäktat uppvisa. -Dess värde och betydelse — öfverskattade och underskattade — dömes i hvarje fall först rättvist af senare tider. Det vore helt visst en förlust för Danmarks literatur, om den ej finge mottaga nya verk från »Maria Grubbes» författare. Sophus Schandorph är född i Bingsted år 1836, har aflagt teologie kan- didatexamen, men sedan slagit sig på studiet af romanska språk och literatùr- historia, i hvilka ämnen han är filosofie doktor. Redan i början af 1860- talet framträdde han med diktsamlingar, men mera fästes allmänhetens upp- märksamhet vid hans namn genom en i början af-detta årtionde utkommen förtjenstfull öfversättning af Prosper Mérimées klassiska roman »Chronique du regne de Charles IX», som var försedd med företal af Brandes, och hvilken öfversättning väckte en viss förargelse på grund af de deri förekommande öm- tåliga, ehuru lidelsefritt framstälda situationerna och de mer eller mindre fria uttrycken. Senare har Schandorph utgifvit »Nogle Digte» (1875), som mot- tagits med bifall, samt äfven uppträdt som novellist och nyligen samlat sina noveller under titeln »Fra Provinsen». Det är vid dessa noveller vi en stund vilja dröja. Deras utprägladt realistiska form liksom också deras satiriska udd mot den »etiskt stålsatta» kälkborgerligheten föranleda oss att, om också blott i korthet, omnämna Schandorph i sammanhang med de yngre författarne af den nya skolan. Öm Drachmann bittert krigar inot hufvudstadslifvets Svaghet och gent emot det framställer ett fritt och af konvenansens fordringar obundet lif, så är det åter småstadslifvet Sophus Schandorph vill åt. Drachmanns gissél är emellertid här förbytt till en blidare komisk ferla. Schandorph ytt- rar på ett ställe, att vistelsen i en småstad manar en till detaljundersöknin- gar af menniskorna. Sjelf har han nog öga för löjligheterna och rädes heller 2 4G FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET, icke för att skildra dem, men det sker med en viss godmodig skälmaktighet, som forråder humoristen. Schandorphs humor är emellertid af mycket burlesk art — någon gång t. o. m. grof, då är det, som hörde man en gammal aka- demisk »öfverliggare» tala. Dock har han äfven förmåga att gifva uttryck åt ömmare stämningar, och särskildt förstår han att låta kärlekskänslan springa fram med fin poesi genom en till det yttre högst prosaisk yta. Hans sätt att framställa sina karakterer och situationer är för öfrigt i hög grad kraftigt och påtagligt. Han är Drealist», äfven han, icke minst i språkuttrycket — och det har också med rätta framhållits, att han med sin. komiska replikskärpa, sin anekdotrikedom och sina roliga typer borde ega en framtid såsom lustspe- Isförfattare. Af bokens fem berättelser äro tvenne (»Et Oprör» och »To Matadorer») endast roliga skizzer, de tre andra äro mera utförda. »Mit sidste Skoleaar» är en liflig skildring från »abiturientåret» på ett gymnasium med dess bland- ning af »pojke» och »herre», som tillka gifver en karakteristisk kärlekshisto- ria mellan. rektorns dotter och en bortskämd och förderfvad gymnasist-Don Juan af sydländtk börd, : hvilken historia hvarken saknar bjerta färger eller milda toner. »En exileret Students Hændelser» utgöres af några bref, skrifna af en vildhjerna till juris studiosus med ett gladt, kanske något för gladt lynne och ett modigt hjerta, hvilken genom sin kärlek till och sin förening ined, ett ungt naturbarn blifver en man och — en landtbrukande mjölnare. . Dessa berättelser förete dock just icke egentligen något ovanligt, desto märkligare är »En Enkestand», som till idé är ursprunglig, och som förråder ett i noveller ovanligt djup i uppfattningen, som man knappast skulle väntat hos en man med ett. eljest så burleskt skaplynne som Schandorph. Det är intet mjndre än motsatsen mellan »trosreligion utan moral» och »natur- religion med moral», som . här novellistiskt behandlas och béhändlas på ett yp- perligt sätt. Förf, har säkerligen i denna berättelse nedlagt många tankekorn, samlade under de teologiska studierna. Hans sympatier ligga otvetydigt åt naturreligionens förkämpe, den redbare, själssunde förpaktaren, som yrkar på, att religionen skall visa sig i gerningarna, icke i ett slött svärmeri, men mot- ståndaren,. den estetiserande tjusande presten, som hemtar styrka till sina sköna predikningar från sköna dikter, sköna taflor (Correggios retande helgonbilder) och sköna qvinnor, som utgör en halft sinlig, halft eterisk uppenbarelse, är visserligen framstäld med en kraftig komisk pensel, men å andra sidan utan bit- terhet éller elakhet. Han skildras icke såsom hycklare, men såsom en man, den der bedrager sig sjelf, i det han dväljes berusad uti en erotisk-romantisk-religiös atmosfer. Dessa båda riktningars representanter sättas ; i rörelse mot hvarann genom en gemensam kärlek till en ùng enka, hvilkens öfvergång från religiös lik- giltighet till ett sysslolöst exstatiskt »troende» och till en blind beundran för det sköna, icke i bibeln utan i pastorns Utläggningar af densamma, följes af hennes ombildande till en enligt förf:s åsigt sundt naturreligiös och arbetsam husmor. Det är ett synnerligen lyckadt drag af förf., att han för att åstadkomma denna TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 247' senare omvändelse bl. a< låter förpaktaren hos den unga enkan framkalla begär- att vara nyttig genom att så godt som påtvinga henne vården om ett fader- och moderlöst barn, något som hon först, understödd af pastorn, strider emot —7 då en sådan gerning endast bör företagas, »om tron oemotståndligen drifver dertill». — Såsom man finner, är det ett ömtåligt och svårt ämne förf, behand- lat, och då berättelsen har en bestämd, långt ifrån presterlig färg (trots sin teologie kandidattitel är förf, »langtfra heilig, men gewaltig verldslig»), tvifla vi ej på, att många läsare skola varda missnöjda med tendensen. Det torde dock ej kunna jäfvas, att förf, i framställningen ådagalagt både takt, allvar och fram- for allt stor talent. Blott skada att denna berättelse på ett ställe missprydes af en smaklöst vidhängd, rent af cynisk qvickhet. — »Fra Provinsen» kan för öfrigt förordas såsom en underhållande läsning. Det är icke lätt att fålla något omdöme öfver én ännu så jäsande och î liflig utveckling stadd riktning inom litpraturen som dçn, hvilken representeras^ af en kritiker som Brandes och af skönliterära skriftställare som Drachmann, Jacobsen, väl äfven Schandorph. Afsigten med ofvanstående rader har också, mera varit att lemna »ett i någon mån öfverskådligt och om möjligt opartiskt referat från svensk synpunkt af hvad de nyaste danska diktarne alstrat än att gifva uttryck åt vår individuela uppfattning af deras riktning. Så mycket må. dock framhållas, att det icke synes lida tvifvel, det denna riktning inom den unga danska bokverlden har att förfoga öfver de starkaste- och bästa förmå- gorna, och att, efter alla tecken att döma, det blifver desse män, som under den närmaste tiden skola skapa Danmarks vittra literatur. O.ss synes det här- vid vara att frukta, det — såsom ofta då en reaktion länge fått bestå — bakslaget varder för starkt, och att man under påverkan af utlandets mäktiga böljslag glömmer att ankra på inhemsk botten. Men intet folk bryter ostraf- fadt med sin egen forntid; dess framtida utveckling varder då ett byggande- utan grund, och bygnaden störtas lätt vid en ny omkastning i dagens skiftande- stormar. Den stora uppgiften för hvarje folk blifver att hålla rätta jemn- måttet mellan ett enbart försjunkande i »det egna» och ett enbart upptagande af hvad som bjudes utifrån, med andra ord en rätt utveckling af det inhemska under påverkan af de stora kulturlandens strömmar. —: Och hvad den nya. riktningens poetiska sida vidkommer, så har säkerligen den sunda realism, som dess målsmän påyrka, att räkna på varma sympatier hos oss, så länge den är- sund och icke af rädsla för den tomma abstrakta idealismens Scylla råkar uti den råa naturalismens Charybdis. Anledningar till denna farhåga saknas ..icke i en viss förkärlek för »läckra» situationer, i en icke sällan framträdande upp- fattning af menniskorna mera såsom naturväsenden än såsom viljekraftiga karak- terer, och i en besynnerlig smak för ofta råa kraftuttyck; hvilka äro afsedda. att »slå an», men som i stället stöta bort. Det gäller att 'eftersträfva den •248 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. ~»sarte og yndéfulde Moderation», som Brachmann uti’Najaden sjelf prisar i den unge konstnärens bildverk; det gäller »en Realisme i bedste og værdigste Forständ». Karl Warburg. Politisk ekonomi. Nationalökonomisk Tidsskrift, Maanedsskrift for Samfundsspörgs- maal, Ökonomi og Handel. Udgivet af N. C. Frederiksen, V. Falbe Hansen og Wilh. Scharling. Bind. I—VIIL Kjöbenhavn 1873—-1876. Förlidet åi* den 31 Maj firade i London den engelska »Political Economy Club» nationalekonomiens hundraårsfest förmedelst en lysande bankett, till hvil- ken hade förenat sig allt hvad Storbritanien egde framstående på ekonomiens, politikens och literaturens område och för hvilken ickfe få ansedda främmande nationalekonomer bland dem Frankrikes finansminister Leon Say, E. de. Lave- leye m. fl. särskildt hade öfverrest kanalen. Ett århundrade hade då förflutit, sedan för första gången Adam Smith offentliggjorde sitt verldsberömda arbete »Wealth af Nations». Äfven om man med Roscher kan finna i italienaren Genovesi eller engelsmannen James B. Stewart föregångare till Smith, så lärer dock icke kunna förnekas, att det är denne, som genom sitt nyss nämda stor- artade verk lagt grunden till den nuvarande politiska ekonomien och derför med skäl blifvit firad såsom skapare af en vetenskap, hvilken mer än de flesta andra haft ett mångsidigt inflytande på folkens öden. Det har dock med hän- syn härtill blifvit sagdt, att åtskilliga för handen varande förhållanden gynnade ■Smith vid hans framträdande. Handeln hade i det adertonde århundradet ut- vecklat sig högst betydligt, den var långt större, mera omfattande samt vida nier olikartad än någonsin förut. Företeelserna på dess område upptecknades •och skärskådades i långt större omfattning och med större noggrannhet än till- föréne varit förhållandet. »Den politiska aritmetiken», som statistiken vid den tiden kallades, var visserligen helt obetydlig i förhållande till den massa af tal, till hvilken den nu har svält upp, men den fans dock, och den fans för första gången i sammanhängande form. Dess tillvaro var ett bevis på handelns framåt- skridande och att denna numera intog en ny plats i samfärdseln mellan natio- nerna. Smith var — säger man — en synnerligt lycklig filosof, ; ty han hade en ny verld att förklara’ och nya data, hyarmed den kunde förklaras. Må vara! Men verldsupptäckarens uppgift är icke att skapa en ny verld utan att sjelf finna den, att göra den känd och för andra tillgänglig. Det är detta, . POLITISK EKONOMI. 249 som är den svära konsten. Att derför räkna såsom en gynnande omständighet för Smith, att en verld fans som kunde af honom upptäckas. och förklaras, är ungefär enahanda, som att vilja finna en förmän för Columbus i den omstän- digheten, att den nya verlden var till och derför kunde af honom finnas, eller för guldsmeden, att han har guld att bearbeta. Finnes ej materialet, så lär väl icke någon bearbetning komma i fråga. Se blott på vår tid! Hvilken omät- ligt mycket större tillgång på de nödiga förutsättningarna för ett framgångs- rik forskande på den politiska ekonomiens område eger ej den, och likväl ^nna vi ej någon sådan banbrytare, som den store skotske ekonomen, ingen -»verldsförklarare» som han, och dock finnas tvifvelsutan äfven nu på detta om- råde verldar både att upptäcka och förklara. Att skildra Smiths betydelse för odlingen är det samma som att beskrifva den politiska ekonomiens. Han behöfver icke någon annan minnesstod, än den han sjelf rest åt sig i sitt verk, och han har heller icke fått någon annan. Hans betydelse är så stor och hans inverkan på samhällsförhållandena i de mest olika riktningar har varit så genomgripande, att han tvifvelsutan sjelf skulle, om han kunde uppstå ur sin graf, med förvåning och öfverraskning se de förhållanden, nutiden har att visa. Grundsatserna skulle han väl känna igen, men den kolos- sala framgången af sina idéer skulle han helt säkert finna mer än underbar. Ingenting kunde —- yttrar ock med anledning af hundräårsfesten den ansedda -engelska tidskriften »The Economist» — när man betraktar saken sådan den för •ett århundrade sedan måste betraktas — exempelvis 1770 — hafva synts mer osannolikt än att Adam Smith skulle kunna skapa den gren af den politiska filosofien, som mer än någon annan har visat sig vara af praktisk betydelse och mer än någon annan har berört förhållandet mellan nationerna. Den poli- tiska ekonomien är framför allt en vetenskap, som omhandlar det praktiska lifvet ; men om det någonsin funnits en framstående man, som uti en i ögonen fallande grad var allt annat än praktisk, så var det Adam Smith, den tank- spridde teoretikern, som en gång, då han skulle underskrifva ett dokument, med stor noggrannhet afkopierade den persons namn, som sist hade underskrifvit papperet i stället för sitt eget namn. Dylika små drag äro prof på, huru han framstod för sin omgifning, och om inbyggarne i Kirkcaldy — den lilla stad, der »Wealth àf Nations» skrefs — skulle hafva utpekat den af stadens bebyggare som — att döma efter det yttre — hade minsta utsigten att för- tälja verlden, huru den skulle förtjena penningar, så skulle de efter all sanno- likhet hafva utpekat Adam Smith — just den man, hvilkens skrifter i verklig- heten i högre grad än någon annan författares hafva åstadkommit att pennin- gar blifvit förvärfda och sparda. Om man vill göra sig redo för vigten och betydelsen af den politiska ekonomien, så kan man visserligen, såsom med äkta tysk grundlighet skett \ ^uppdela den nytta, denna »nutidens vetenskap» gör, i en hel del olika moment 1 Så t. ex. Contzen: Die Nationalökonomie ein politiches Bedürfniss unserer Zeit pag. 22 o. f. - . . 250 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. . FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. afpassade efter olika samhällsklasser och individer. Det låter sig ju sägas, att denna vetenskap är för juristen nödvändig af det skälet, att han måste vara förtrogen med ekonomiens lagar och historia, emedan eljest rättskunskapen och rättsskipningen blifva lika så ofullkomliga som kirurgien skulle vara, ifall dess utöfvare saknade allmän läkarebildning. Man kan väl ock säga, att den politiska ekonomien är af oskattbart värde för historikern och filologen, ty huru många förhållanden, som omnämnas af romerske och grekiske skriftställare, skulle icke för dem förblifva i dunkel, om ej den politiska ekonomien deröfver kastade . sitt ljus? På samma sätt kan man nog också räkna ut, hvad gagn denna veten- skap gör teologen, gör handel och vandel såsöm varande till tjenst för köp- mannen, landtbrukaren, fabrikanten m. m. Men hur man än mäter ut den . nytta, som den politiska ekonomien gör på alla möjliga samhällsområden, så skall dock alltid qvarstå en ofantligt stor rest af gagnelighet, som ej på klasser eller individer kan utportioneras, af det enkla skälet att denna nytta är ett »commune bonum», ett godt på hvilket ingen framför den andre kan göra an- språk, men som är af den vidtomfattande beskaffenhet att vara till hjelp och gagn för alla, fet samhället i dess helhet som ock för enhvar dess medlem. Ofta har, äfven af vetenskapen, den grundsatsen blifvit gillad, att den enskildes egennytta, individens egoistiska sträfvan att förbättra sitt ekonomiska, läge och förskaffa sig en bättre ställning i samhället utgör den mäktigaste drif- fjedern för utvecklingen, men aldrig har väl af någon detta krasst materialistiska, åskådningssätt blifvit framstäldt med en djerfvare och afskyvärdare öppenhet än af Sismondi. »Sök» — säger han — »edert eget intresse framför allt;, ni skall finna det genom att blifva föredragen framför edra medtäflare, vare sig det handlar om att köpa eller arbeta; ni skall finna det genom att fast- ställa de mest vinstgifvande vilkor, som i eder förmåga står att åstadkomma,, gent emot dem af hvilka ni betjenar eder, vare sig det gäller att köpa af dem. eller att låta dem arbeta för eder. Måhända skall ni derigenom bringa dem i elände, måhända skall ni ruinera dem, måhända förstöra deras helsa eller bringa dem om lifvet. Än sedan ! Det angår eder icke ; ni representerar konsu- z menternas intressé; men enhvar är i sin ordning konsument; ni representerar då allas intresse, national-intresset1». Genom att sätta egoismen i system har man velat skyla det frånstötande i densamma, i det man tillerkände den ett pa- triotiskt syfte. Såsom man ser, är härvid meningen, att såsom ensam berättigad grund- sats i den menskliga verksamheten på detta område erkänna den klokt beräk- nande sjelfviskheten; men det behöfver väl knappast sägas, att under dylika för- hållanden förvärfsbegäret i det enskilda och offentliga lifvet slår öfver till en omåttlig lystnad efter denna verldens goda, till sträfvan efter monopol och privi- legier; sparsamheten blir snålhet, och det genom inga högre lagar styrda och tyglade begäret efter njutningar.förer lätt till en sedeförderfvande lyx, till omått- lighet och slöseri. Godsegaren och den store fabriksidkaren, som icke hyser 1 Sismondi: Études sur l’économie politique. Parid 1837, T. 30. POLITISK EKONOMI. 251 någon aktning för sina arbetares personlighet, skall blifva deras förtryckare, hans egoism skall bringa honom derhän, att han begagnar dem såsom vinst- hringande lastdjur och maskiner. Kapitalisten blir en hård och hänsynslös fordringsegare, en samvetslös ockrare; köparen så väl som säljaren, ledd blott af egennyttan, har ingen annan måttstock för sitt handlingssätt än sitt vinst- och förlust-konto, ty de genom hans förfarande lidande medmenniskorna utgöra inga faktorer i hans kalkyler ; alla fordringar, som menniskorätt och medbor- gerlig pligt ställa på honom, studsa tillbaka mot de kalla beräkningarna, så snart de komma i strid med det egna intresset. Äktenskapet och barnen hlifva föremål för spekulation; befattningar i statens och i kyrkans tjenst blott -ett medel till förvärf och tillfällen till utpressningar af de beroende. Men de förtryckta klasserna, beherskade af en oregerlig åtrå efter samma njutningar, •som de högre stånden frossa af, genombryta till sist alla den lagliga ordnin- gens band och gripa med våldsam hand efter det goda, hvars besittning synes -dem vara det högsta målet Så ställa sig förhållandena, då man vill grunda den politiska ekonomiens högsta sanningar på en tygellös egoism samt frånkänna i fråga varande veten- skap hvarje samband med det sedliga lifvet. Man ledes då till ett oredans virrvärr, som förrycker alla lagar och korsar alla beräkningar. Lyckligtvis för- håller det sig emellertid så, att de sedliga krafter, som med nödvändighet i fråga om den politiska ekonomien måste göra sig gällande, på det otvetydigaste visa, att vägen till timlig lycka ingalunda är den otyglade sjelfviskhetens breda stråkväg. Visserligen är det en sanning, att det egna intresset är en mäktig sporre till verksamhet, och att det inom bestämda gränser utöfvar ett stoft •och välgörande inflytande på det menskliga lifvet; men äfven detta intresse ■måste ega ett sedligt berättigande. Hvarje menniska har sig ålagdt såsom pligt sitt söka åt sig skapa ett sådant ekonomiskt läge, att hon blir oberoende af undra. Hon har till pligt att anstränga hela sin kraft för att befria andra och samhället från att i händelse af sjukdom eller vid framskriden ålder under- stödja henne med sina medel. Uppträder egoismen förädlad genom denna sed- liga bevekelsegrund, blir dess kraft till verksamhet oändligt stärkt. Individen producerar och förvärfvar icke iner blott drifven af nöd eller på grund af sträfvandet efter njutningar, utan ledd af känslan af pligt och ära, af fruktan -att råka i beroende af andra, korteligen af motiv, som äro långt verksammare Sn den mest inbitna, från hvarje ädlare känsla frigjorda sjelfviskhet. Men detta sinnelag är det, hvilket icke blott höjer förvärfslusten utan äfven bäst betryg- gar ett aktgifvande på och efterföljande af de högre lagar, som äro i stånd att motverka ögonblickets lockelser, att moderera njutningarna samt att samla ■och hoplägga kapital. Samma sinnelag är det, som gerna betalar arbetaren hans förtjenta lön, som skapar det förtroende, på hvilket krediten i dess in- 1 Schütz: Das sittliche Moment in der Volkswirthschaft, i Zeitschrift für die gesammte -Staatswissenschaft 1844, pag. 132. 252 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. skränkta bemärkelse hvilar, i det härigenom viljan att fullgöra åtagna förbin- delser starkes och på sådant sätt det säkraste värn för dess uppfyllande skapas. Men den sedliga principens makt i den politiska ekonomien yttrar sig vidare deri, att den sträcker sin verkan utöfver den enskilde individen till omsorg om familjens väl. Kärleken till maka och barn är i alla samhälls- klasser en den allra mäktigaste driffjäder till arbete och sparsamhet. Den ger lust och kraft till ansträngningar, hvilka egoismen ensam, med det egna väl- befinnandet såsom mål, aldrig skulle hafva kunnat förmå sig till. Men äfven i långt större mått är äktenskapet i politiskt-ekonomiskt hänseende en af sam- hällslifvets vigtigaste former. Det genom äktenskapet skapade familjelifvet af-' håller, mer än annars skulle vara förhållandet, ynglingen från utsväfningar och lyx, den unga flickan från lättsinne och fåfänga. På det närmaste förbunden med det genom sedliga motiv förädlade egna intresset står rätten till privategendom och arfsrätt. Då icke blott det egna intresset utan äfven pligten bjuder men- niskan att försätta sig i det ekonomiska läge, som förskaffar henne en fri mensklig tillvaro, så är det tillika en af menniskans heligaste rättigheter att taga i anspråk samhällets skydd för sin egendom och sin verksamhet. Ring- aktning får detta anspråk och upphäfvande af privategendom skulle i dubbel måtto försvaga den egoistiska driffjädern, som dock dref till förvärf, ty ett- dylikt förfarande skulle i högstä grad förminska det sedliga motiv, som stod, i förbund med egoismen och som fördubblade förvärfsförmågan. Detsamma gäl- ler äfven arfårättén. Skulle icke den aflidnes’ qvarlåtenskap tillfalla dem, som genom blodsbandet ärö med arflåtaren förenade, dem, hvilka han med glädje efter sin död lemnar frukterna af sina ansträngningar, utan skulle, såsom S:t Simonister och kommunister åstunda, den dödes förmögenhet hemfalla till sam- hället, så skulle derigenom helt visst en af de vigtigaste sedliga bevekelsegrun- derna till arbete och sparsamhet upphöra att finnas till. Alla dessa förhållanden erhålla genom den politiska ekonomien sin tillbör- liga belysning. Den visar, hurusom äfven ur rent ekonomisk synpunkt de syften, som kommunister och socialister söka göra gällande, äro förderfliga såsom borttagande det vid förvärfvet oumbärliga egna intresset; men den visar- ock, att der, hvarest detta intresse får framträda oberördt af högre lagar, dessa, samhällsupplösande sträfvanden erhålla den bästa handräckning. Förbundet mellan sedligheten och det egna intresset är det, som förmår i detta hänseende skapa, ett lyckligt resultat. Man skall invända, att dessa pligter höra till sedeläran,, icke till den politiska ekonomien. Misstag! Se : t. ex. på jordegarens förhål- lande till sina förpaktare och dennes till sina arbetare! Jordegarens egoism skall bjuda honom att söka utpressa de högsta möjliga arrendesummor, förpak- tarens att nedtrycka daglönarnes och arbetarnes aflöning till minsta möjliga, belopp, men de skola båda finna sig i det hela illa betjenta härmed. Förpak- taren skall söka utpressa jorden och, derest han ser, att alla hans bemödan- den att förskaffa sig och de sina en sorgfri utkomst, stranda mot den obilliga jordegarens stegrade fordringar, skola likgiltighet och håglöshet blifva oskilj- POLITISK EKONOMI. 25 3 aktiga följeslagare och resultatet är ej sä svärt att se: en dåligt häfdad jord, förfallna bygnader och innestående arrenden. Att icke jordegaren härpå skör- dar vinst, behöfver icke bevisas. Den illa aflönade arbetaren förrättar dåligt arbete, den illa klädde och illa födde daglönaren skall finnas oförmögen att utföra något mera ansträngande arbete, och det han gör, blir illa gjordt.  andra sidan visar den politiska ekonomien, att striden mot kapitalet för arbetarne ställer sig såsom en deras strid mot sig sjelfva, mot sitt eget bästa. Man kan ‘ visserligen komma till det resultat, att industriela associatio- ner mellan arbetarne sjelfva äro både möjliga och tillåtna, men tillika att de så ytterst sällan lyckats, att det lyckliga med allt skäl måste betraktas såsom märkliga undantag, och der dessa associationer ledt till ett lyckligt resultat,, har detta endast kunnat ske derigenom, att de varit eller gjort sig till kapita- lister d. v. s. med hjelp af det eljest så hatade kapitalet. Man skall vidare i denna vetenskap kunna hemta kunskap om, att och hvarför staten är och . måste vara den sämsta arbetsförläggaren samt se ådagalagdt med klara bevis, hur föga lycka och välsignelse den arbetsorganisationen skäll skänka, hvilken vill i det allmännas hand lägga hela ordnandet af den inenskliga produktionen, huru mycken likhet de gyllene förespeglingar, som demagogen framställer till de lät- trognes lockande in i ett tillstånd fullt jemförligt med en nw föraktad korrek- tionsanstalt, dock med den stora skilnad att, då för korrektionisten alltid det. hoppet är till, att en gång blifva fri, så finnes deremot för medlemmar af den stora korrektionsanstalt, till hvilken de kommunistiska agitatorerna vilja för- vandla verlden, intet sådant hopp — man skall inse, säga vi, huru stor likhet dessa förespeglingar hafva med den lärorika fabeln om katten och papegojan, . och huru träffande det svar , är, som skaldinnan låter den senare gifva på alla; kattens försök att locka henne ur den lugna buren: »Jag har väl något tvång, och litet trångt jag bor, Men jag en lycka har, som är väsentligt stor, Och det är hägnet, säkerheten Mot dina jakobinska klor.» Vidare lägger den politiska ekonomien i dagen det ohållbara i den me- ning, som vill göra eganderätten till stöld, och den kan dervid såsom det tyngst vägande motskälet använda i fråga varande läras egna konseqvenser, den miss- tro och det missnöje, som oundvikligen skapas vid tillämpningen af densamma; ty hur ringa det bohag och hur få de små tillhörigheter än kunna vara, som. arbetaren eger, så äro de honom dock i allmänhet kära, och han skall finna sig illa till freds, då i samhällets namn beslag lägges på dem; men till deras egande finnes enligt Proudhons lära intet berättigande. Den politiska ekono- mien förklarar anledningen och rättsgrunden till jordegendomens nuvarande fördelning och gör det utan att,* såsom Carey och Bastiat, behöfva förneka tillvaron af en utöfver det nedlagda arbetet befintlig ren inkomst, hvilken, så- som resultat af jordens »ursprungliga och ständigt verkande förmåga», blifvit ‘254 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET, kallad jordränta. Denna vetenskap har till uppgift att framhålla, hurusom den Jilla och stora industrien, det lilla och stora jordbruket, långt ifrån att ega stri- diga intressen, tvärtom hand i hand med hvarandra sträfva till samma mål samt betingas och framkallas af olikartade förhållanden och vilkor; vidare nyttan och nödvändigheten af arbetets fördelning, den mäktiga häfstång till materielt välbe- finnande, som krediten utgör m. m. Korteligen: stora och mångfaldiga äro de uppgifter, som åligga den politiska ekonomien, och af den mest genomgripande vigt för samfundslifvet är derför dess grundliga och mångsidiga bearbetning •samt framläggandet i en för den stora allmänheten njutbar form af dess lagar och lärdomar. Bearbetare af de ekonomiska lärorna och efterföljare i Smiths fotspår naknas också ingalunda. Märkvärdigt skulle väl hafva varit om alla de märk- diga spörsmål, som den berömda skotten väckte, icke hade uppkallat veder- sakare och försvarare. Den politiska ekonomien blef genom Smith en veten- skap och har äfven såsom sådan oafbrutet utvecklats. England, Frankrike och Tyskland samt äfven ehuru i vida inskränktare mån Italien hafva här- till lemnat v&rderika bidrag. Understundom har England, på andra tider Frankrike gått i spetsen för detta sträfvande, och för närvarande synes an- förareskapet på detta område tillkomma Tyskland. Det var helt naturligt, att Storbritanien, den politiska ekonomiens moderland, först skulle gripa sig an med att i teori och praxis tillgodogöra sig den store mästarens läror. Man finner äfven här kort efter Smith de berömda namnen Bicardo och Mal- thus, den’ förre jordräntespörsmålets egentlige upphofsman, den talangfulle för- kämpen för ett af de mest invecklade och-omtvistade problem inom den eko- nomiska vetenskapen, och den senare befolkningsförhållandenas mest framstående och nitiske skärskådare, framställaren af den berömda teori, som vill göra gäl- lande, att under det befolkningen visar en beständig tendens att stiga i en geometrisk progression, d. v. s. såsom talen 1, 2, 4, 8, 16 o. s. v., så växer deremot jordens fruktbarhet endast i aritmetisk progression såsom talen 1, 2, 3, 4 o. s. v., till följd hvaraf i en icke oberäknelig framtid den stund kunde förutses, då menniskoslägtet skulle sakna utkomstmedel och alltså hemfalla åt. 'ett hjelplöst elände, så vida ej faran afvändes genom menniskornas eget förut- seende och sedliga återhållsamhet. Vi finna der vidare Smiths landsman, den berömde utgifvaren och kommentatorn af hans lefnadsverk, Mac-Culloch samt tetet», men han kunde lika så gerna hafva kallat den ett inledningsföredrag till förklaring och rättfärdigande — så godt det lät sig göras — af hans eget plötsliga inträdande i »den förenade venstern» led, sedan han förut i lång tid slutit sig till »vensterns» motståndare. . Vi hafva här ofvan sagt, att i politiskt-ekonomiskt hänseende »National- ökonomisk Tidsskrift» närmast och hufvudsakligast sällar sig till den nya rikt- ning i statsekonomien, som betecknas af de s. k. katedersocialistérnas fram- trädande. Helt och hållet obetingad är nämligen icke dess anslutning till denna riktning. På flera ställen och i olika sammanhang fälla olika författare om katedersocialismen sådana omdömen som, att dess »vidénskabelige Berettigelse er ganske vist tvivlsom» (VI: 90) samt med anledning af Schmöllers försvar mot Treitschke af katedersocialismens läror, att'detta försvar är »paa ingen Maade overbêvisende» (VI: 362); men , icke desto mindre visar sig i praktiken, att tidskriften och dess redaktion i mångahanda måtto och i > väsentliga punkter anslutit sig till hvad »föreningen för socialpolitik» förkunnar, såsom i fråga om arbetarespörsmålet, skatteförhållandena m. m. Med en märkbar förkärlek afhandlar tidskriften frågan om katedersocialismens läror och betydelse hvar- jemte en mängd synnerligen upplysande och vålskrifna uppsatser skildra den strid, som utkämpas mellan den gamla s. k. Manchesterskolan och den nybildade oppositionen mot densamma. Särskildt har den i Tyskland mellan professo- rerna Treitschke och Schmöller om detta ämne pågående striden varit föremål för en fullständig och sorgfällig redogörelse. Tidskriften vill'till och med för-, lägga upphofvet till denna rörelse vida längre tillbaka än från den tid, då katedersocialismen öppet framträdde, samt söker dess ursprung från den »hi- 260 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRaXNGEN. FEMTE HÄFTET. storiska skolans», under Roschers och Knies’ ledning, bestridande af Man- chésterskolans påstående, att de ekonomiska lagarna äro oföränderliga natur- lagar. (I: 127). I sjelfva verket utgör äfven samma åskådningssätt en. af de väsentligaste ; hufvudgrunder, på hvilka katedersocialismen stöder sina inkast emot den Smithska läran, då. dén nya riktningen icke vill kännas vid några ekonomiska naturlagar, utan éndast af de för handen varande förhål- landena och deras sammanhang sins emellan och med det förgångna söker upplysning om framtiden. Manchesterskolans yrkande på obétingadt fri kon- kurrens och dess hyllande af. statens »non-intervention» i dé enskilda ekono- miska förhållandena möta katedersocialisterna med den invändningen, att menni- skorna icke blott ha negativa utan äfven positiva kraf på samhället, och dé gå i tillämpningen af denna grundsats till och med så långt, att de önska ge- nom . statens hjelp en ny förmögenhetsfördélning, visserligen icke genomförd all- deles så, som kommunister och socialister tänkt sig dess verkställande, ty stå- ten bör — säger en af den nya skoläns mest framstående män —‘»såvidt möjligt icke omedelbart skrida in^ utan snarare medelbart verka för en annan framtida egendomsfördelning». Dén medelväg, som katedersocialisterna velat in- slå, midt éméllan Manchesterskolans män och socialisterna af hvilka de förre, efter hvad i Nat.-ökoüi Tidsskrift påstås (I: 155), vilja göra staten till intet och dé senare till allt, ~ här gifvit dem en synnerligt otacksam rol, ty, un- der det att Manchesterskolans anhängare göra dem tiir.socialismens gynnare och vänner, ' så mena deremöt. socialisterna, att katedersocialismen blott äf ett upp- kok på Adam Smiths läror. Katedersocialisternas försök att. för sina läror vinna socialisterna misslyckades också helt och hållet, då den till försoning räckta handen på én socialdemokratisk * arbetareförening i Berlin tillbåkastöttes med den förklaring, att Eisernachskongressens verk vore ett »vänmäktigt försök att genom palliativ hålla aTbétärerörelSen tillbaka från socialismen.» . Arbetarefrågan är eü af de vigtigasté stridspunkterna mellan den gamla och den nya skolan. Mänchesterskolan betraktar--------Säger en författare i National- ökonomisk Tidsskrift —- dén menskliga arbetskraften såsoln en marknadsvara och gör gällande den åsigten, att ingen skilnad förefinnes lùellan varan arbets- kraft och öfriga marknadsvaror. Som en följd häraf blir äfvenledes arbets- lönen bestämd af förhållandet mellan tillgång och eftérfrågan. Visserligen säga katedersocialisterna — är det sant, att-det i allmänhet måste medgifvas, att varuprisen bestämmas af. detta förhållande, men icke ens i varuhandeln har denna regel : ovilkorlig giltighét, ty’ priset regleras af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan endast under normala förhållanden, d. V. s. då hvarken köpare' eller säljare äro af omständigheternas makt nödsakade att utan afseende på andra förhållanden låta ’ett köp * koinma till stånd. En. af konkurs hotad köpman, som undér alla omständigheter måste skaffa penningar, eller en person, sorik tillfälligtvis blifvit égare af ett större parti af en vara, som icke låter gömma sig, komma denna allmänna régçl på skam,. På enahanda sätt förhål- ler det sig med arbetaren. Hans arbetskraft är något, som icke låter sig spa- POLITISK EKONOMI. 261 ras, och derest han icke finner köpare för densamma, sä hotas han och hans familj af hunger och elände. På grund af dessa egendomligheter bestrida katedersocialisterna, att arbetskraftens verkliga värde bestämmes af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. I trots af denna skarpa skiljaktighet i teorien visar det sig likvisst, att i praktiken Manchesterskolan och katedersocialisterna komma ganska väl öfverens. I teorien predika visserligen den förra riktnin- gens målsmän grundsatsen om statens icke-inblandning i arbetsförhållandena, men i praktiken göra de icke någon invändning mot införande af ganska mi- nutiösa fabrikslagar, och trots katedersocialisternas kraf på statens mellankomst hafva de dock nedsatt sina fordringar i detta, hänseende till ett ganska an- språkslöst minimuifi,. som till och med under Manchesterskolans hägn kommit till stånd i lagstiftningen. Katedersocialistkongressen har begärt, att barn un- der tio år icke .må i fabriker användas; att barn från tio till och med fjorton år icke må arbeta mer än fem timmar; manliga arbetare till tjugoett år och qvinnor icke mer än tio timmar dagligen; att det skall sörjas för att de unga arbetarne under fritiden få. rörelse i fria luften och att intet arbete må kräf- vas på sön- och helgdagar m. m., allt fordringar som äro med såväl samhäl- lets som arbetsklassens bästa förenliga, och hvilka förhållningsfegler fått sitt uttryck i yttrandet: »vi vilja ingalunda undertrycka friheten; vi vilja blott att staten beskyddar friheten att göra godt.» Katedersocialisternas reformsträfvan- den gå dessutom ut på förändringar i uppfostringsväsendet genom att göra de lägre klassernas barn »till kloka, bildade och tänkande väsen och på detta sätt minska den nuvarande stora olikheten i den uppfostran, som kommer de olika klasserna till del»; att genom lagstiftningen befordra uppkomsten af ett normalt familjelif bland de arbetande klasserna; att genom arbetareföreningar, och an- dra gagneliga inrättningar öka arbetsklassernas förmåga att uthärda konkurrens; att genom stränga aktielagar hindra bedrägerier förmedelst bolag; att förhindra uppkomsten af stora godskomplexer; att införa tantiéme-systemet och likartade aflöningsSätt i de fall, der*staten är arbetsgifvare, i syfte at.t för andra arbets- gifvare ådagalägga fördelarne af detta löningssättj att åstadkomma en beskatt- ningslagstiftning, som icke beskattar arbetet, mén egendomen, att verka för en progressiv inkomst? och arfsskatt o. s. v. Y Det är just i detta sistnämda afseende som katedersocialisterna i sista år- gången af NationalökOnomisk Tidsskrift erhållit en kraftig handräckning i ett par uppsatser af' Alexis Petérsen, med öfverskriftén »Beskattningsspörgsmaal». Den första af dessa afhandlar »Den progressive Beskattning», hvilket beskatt- ningssätt af förf, på det lifligaste förordas och försvaras. Då utrymmet hin- drar oss att här utförligt framställa de skäl, på hvilka förf, kommer till detta resultat, samt de betraktelser hvartill hans framställning kunde gifva anledning, inskränka vi pss till den. anmärkningen, att alldeles sammå förebråelse ochdetta vida mer berättigadt kan riktas emot den teori, som i Nationalökonomisk Tids- skrift fråmställes,. som den, hvilken der framkastas einot den synnerligast af Raw försvarade åsigten onå skattens erläggande efter förmågan hos den skatt- 262 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. skyldige, nämligen att den hvilar på kommunistisk grund,, en konseqvens som tydligt nog blifvit klargjord af en bland den progressiva beskattningens var- maste anhängare, Maurus, hvilken, utgående från den förutsättningen, att skat- ten bör varä en ersättning för de tjenster, statens medlemmar mottaga af re- geringen, kommer till det résultat, att de fattiga arbetande klasserna helt och hållet böra fritagas från skatt, hvaremot de rika icke-arbetande klasserna böra beskattas särdeles starkt. Utom det att detta åskådningssätt i sin grund är kommunistiskt, så vinnes härigenom icke någon fast utgångspunkt för bedö- mande af skattskyldigheten, enär den sönderdeluing af de skattskyldigé, som här göres, i arbetande fattige. och icke arbetande rike, icke lär i verkligheten hålla streck af det enkla skälét, att vi äfvenledes hafva icke-arbetande fattige samt arbetande rike, och huru skall med hänsyn till dessa skattskyldigheten be- dömas? För öfrigt lär väl näppeligen den, som vill grunda skattskyldigheten på den Dnytta», som statsmedlemmarne hafva af staten, med fog kunna yrka på skattefrihet för någon, - ty trots de försäkringar, som i Nationalökonomisk Tidsskrift (VII: 316) förekomma om att de arbetare, hvilka icke genom sitt arbete kunna förskaffa sig mer än hvad for deras utkomst är oundgäng- ligen nödvändigt, må »værè fritagne for at bidrage til en Regering, der Intet yder dem», våga vi bestrida, att någon finnes, som icke har att glädja sig åt stora och ovärderliga förmåner från statens sida, bland hvilka främst står det rättsskydd, som staten gifver arbetaren, öch som tillåter honom att utan ingrepp af andra njuta frukterna af sitt arbete. Gäller det om den pro- gressiva beskattningen, att den hvilar på kommunistisk grund, så lärer méd än större fog om »Arveskatten» kunna sägas, att den alltför mycket stöter på socialism. Den inbringar heter det -— statskassan jemförelsevis betydliga belopp utan. att dock vara tryckande, ty »Arvingen modtager ved Arven en Fordel, der ofte — især naar han ikke staar i noget nært Slægtskabsforhold til Arveladeren — kommer ham ganske uventet», hvarför han, »uden i fjerneste Maade at föle sig trykket deraf kan afse Staten én Del». Men hvarför en- dast »en Del»? På lika goda skäl kan han ju afstå det hela »uden i fjerneste Maade att föle sig trykket?» Att ett dylikt åskådningssätt är nära hefryndadt med den renaste socialism, ligger i öppen dag. Tidskriften innehåller for öfrigt ypperliga uppsatser i en mängd ämnen,. angående mynt- och bankväsendet såväl i Danmark som i andra länder, ehuru kanske minst om vårt land, tull- och öfriga skatteförhållanden, literaturöfver- sigter Öfver den danska och utländska bokmarknadens alster i hit hörande gre- nar, sorgfälliga redogörelser öfver aktiebolagsförhållandena i Danmark .— en upp- märksamhet som' med allt skäl. borde mana till efterföljd äfven i vårt land, der i detta afseende allt igår, utan att någon bryr sig om, hur dét går — små meddelanden i politiskt-ekonomiska ämnen m. m. Ett utan tvifvel ofrivilligt misstag rörande Svérige taga vi oss till sist friheién rätta, då nämligen i én af uppsatserna >Om det internationale Voldgiftssystém og Bestræbelserne for dets Gjennemförelse» (af Aleksis Petersen) bland de folkrépresentationer, som STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 26$ uttalat sig för upprättande af internationela skiljedomstolar, äfven nämnes (VII: 161) »den svenske Rigsdag». Såsom bekant var det blott Andra kam- maren, som biträdde herr Jonas Jonassons från Gullaboås fofslag i. detta syfte.. Författaren visar äfven på annat ställe (sid. 28), att så varit hans mening, ehuru han sedermera genom förbiseende kommit att tillskrifva hela, riksdagen en — efter hans åsigt — förtjenst, som dock rätteligen endast tillkommer den Andra kammaren. Ett sådant organ som denna tidskrift är hvad vi i vårt land behöfva, och en tacksam uppgift för den nya National-ekonomiska föreningen skulle vara att pä dylikt sätt sprida bland den svenska allmänheten kännedom om den politiska ekonomien, dess läror och framsteg. Vilhelm Bergstrand. Nytt uppslag rörande förhållandet mellan stats- och frikyrka, religion och vetenskap. Q Freedom in the church of England by the Rev. Stopford Brooke. (KongL hof pr éditantx). Protestantismen och katolicismen i deras olika inverkan p& fol- kens frihet och välständ af Emile de Laveleye (öfvers.). De civiliserade folkens religiösa framtid af densamme (öfvers.). Ett anmärkningsvärdt omslag har från och med 1871 egt rum'med afse- ende på de reformer af förhållandet mellan kyrka och stat samt mellan de olika kyrkorna inbördes, hvilka det religiöst frisinnade partiet söker genom- drifva. Före 1870 gingo dessa sträfvanden i allmänhet ut på en fullständig skilsmessa mellan kyrka och stat, hvilken i korthet uttrycktes genom det kända slagordet: »en fri kyrka i en fri stat». Det tyckes då ej fallit någon in, att en dylik sakernas ordning möjligen kunde innebära stora vådor just för de rymligare åsigter, åt hvilka. man genom sina reformer sökte gifva frihet och skydd. Så länge man höll sig på teoriernas mark,. tycktes också vägen leda rakt på det önskade målet, men så snart man beträdde praktikens, ledde den ofta derifrån. För åtskilliga skarpsynta iakttagare blef Jet slutligen klart, att den äskade reformen skulle åtminstone för närvarande och i Europa medföra ganska stora faror såväl för staten som för det frikyrkliga partiet sjelft. Med afseende på rummet gjorde sig dessa åsigter i synnerhet gällande inom land med blandad konfession, der katolicismen hade öfvervigt; och med afseende på tiden egentligen efter antagandet af den påfliga ofelbarhetsdogmen. Dessa far- 1 Detta arbete, tillhör ej de predikningar, som blifvit öfversatta på svenska. - 264 FRAMTIDEN. NY. FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. hågor leda sitt ursprung frän tvenne alldeles motsatta håll, från öfvertrons läger och från otrons. Katolicismen har genom den nya ofelbarhetsdogmen stärkt och fulländat den fasta organisationen af sin kyrka, och erfarenheten har visat, ätt trots denna förnuftsvidriga tillsats likväl nya och varma anhän- gare sluta sig till henne. Hon liksom utlefvade politiska samhällen söker sin styrka i despotens envälde. Att faran för hennes tillväxt är stor och allmänt insqdd yisar sig bäst af de kraftåtgärder, en statsman sådan som furst Bis- marck anser sig befogad att tillgripa, samt genom den uppsjö af skrifter och. broschyrer, som likt larmsignaler utgått öfver hela den civiliserade verlden. Främst bland dessa stå de båda uppsatser om Vatikanismen, som 1874 utgåf- vos af Mr. Gladstone. Edinburgh Review sätter i fråga, huruvida någon skrift på engelska språket har under så kort tid erhållit så stor spridning som dessa. , Genom de påfliga anspråken kände regenterna på statens och vetenskapens om- råden sin frihet och sin makt hotade, och upptaga derför med lika ifver strids- handsken. Så t. ex. visar bland många andra Tysklands utmärkte historiker H. v. Sybel genom en kort skildring af sista århundradets tilldragelser1 de faror, med hvilka Vatikanismen hotar folkens välstånd och frihet; och ameri- kanaren Draper slutar sin skildring af vetenskapens kamp mot katolicismen med en varning för denna kyrkas grundsatser och makt. Kampen pågår öfver nästan hela den civiliserade v.erlden både på östra och vestra halfklotet. Det katolska partiet ùar en mäktig bundsförvandt i sjelfva den lifligare religiösa känsla, som allt ifrån franska revolutionens skräcktid ständigt mäktigare ut- vecklat sig2, och som nästan tyckts finna en näring i och uppträda som motvigt mot den fullständiga otro, som från andra håll predikas. Äfven i protestan tiska land visar sig denna religiositet i en allt större benägenhet att skarpare begränsa, närmare, bestämma ‘och fastare organisera sina kyrkor, och att lägga ökad vigt vid de dogmatiska satser, som för hvarje bekännelse äro de mest utmärkande; eller med andra ord, att hvarje kyrka håller mer på sina parti- kular- än på sina universal-dogmer, om ett sådant uttryck tillätes. Vårt land erbjuder många intressanta bevis på denna tidsriktning, t. ex* i de sista litur- giska förändringar, som vår handbok undergått, och hvilka alla hafva till syfte att skarpare äu förut varit fallet betona lutheranismens älsklingsdogmer läran om »satisfactio vicaria» och den allena saliggörande tron8; samt i de angrepp mot Wallins psalmbok, som förekommit ej blott i läsarepartiens organer utan ock vid teologiska fakulteten i Upsala; der det »sättes starkt i fråga, huruvida psalmer rörande sanningen och trösten af Guds varelse, äro rätt lämpliga, enär den kristna kulten ej firar Guds existens ùtan alltid har denna till en tyst förutsättning4». Bjertast framträder denna riktning inom enskilda reli- giösa kretsar, der den stundom öfvergått till en moralfiendtlig antinomism, hvilken ådragit partiet ett klander, som dess många andra förtjenster ej mäktat fullt nedtysta5. .Den de reformerade kyrkornas union, som i Tyskland 1850 påböds, skulle för närvarande möta vida större hinder, än då var fallet; ty under mellanliggande år och som reaktion möt sammansmälthingsförslagen hafva de olika kyrkorna, allt mer utvecklat och framhäft sina särskildt utmärkande 1 Klerikale Politik im neunzehnten Jahrhundert. 2 Kyrka och Stat i det nittonde århundradet af H. Forssell. . * Jfr. döpelse- och aflösuingsformulären i gamla och nya handboken. 4 Teologisk Tidskrift 1874 s. 51, 62. Om den kyrkliga psalmboken s. 96—163, 188, 189. 5 Teologisk Tidskrift 1875 s. 92—94. Förf, ogillar dessa ensidigheter, hvilka dock synas oss vara den oundvikliga följden af hans princip: »den kristna kulten firar ej Guds existens, utan har denna till en tyst förutsättning». STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH ^TENSKAP. 265 läror och derigenom förmörkat utsigten till framtida försoning. I England gör sig samma riktning gällande, och mänga bland de utmärktaste af den liberalt kyrkliga faktionen yrka pä det lifligaste, att man mätte bibehålla oförändrade den engelska kyrkans bekännelseböcker och ej medgifva. den sammankrympande tolkning eller utarbetning af deras satser, som af vissa kyrkliga partier påyr- kas. Ar 1872 lyckades -ändtligen den franska protestantismen att organisera sitt kyrkosamfund dock blott för ett pris, som sannolikt för mången känts på- kostande. Hela vensterpartiet blef ur den sig konstituerande kyrkan förskjutet1 ; oaktadt många af dess berömdaste, medlemmar uttryckte sin varma önskan att få upptagas i sitt foéterlands kyrkosamfund. Sålunda förete de flesta nutidens kyrkor en beRägenhet för inre syste- matisering och yttte begränsning, som gör hvar och en bland dem allt mer till ett fast och utprägladt helt, men som också allt mer skiljer dem inbördes och sätter dem i opposition mot hvarandra och mot hvarje skiftning i subjek- tiv uppfattning af läran, som inom hvardera af de särskilda kyrkorna ound- gängligen måste uppstå. Härigenom sammankrympes allt mer-kyrkornas breda dogmatiska bas till sektens trånga detaljerade system. Kyrkan liknar det logi- ska begreppet; ju flere bestämningar desto mindre omfång. Med det varmare religiösa lifvet framträda åter skymtar af den religiösa ofördragsamhet, som kastat så mörka skuggor öfver kyrkans föregående historia. I Vatikanismen framträder hon nu teoretiskt lika svart som någonsin; ty jemte ofelbarhet till- mäter sig påfven också rättighet att med yttre våld påtvinga olika tänkande sin mening2. Kunde denna kyrka lika lätt tillvälla sig makt, som hon till- mätt sig rätt att förföra, vore Europa sannolikt redan blodadt af religions • krigets slagtningar. Den fruktan, som kyrkans frisinnade anhängare hysa för de antireligiösa par- tierna, är äfven ganska välgrundad; ty under de senaste årtiondena hafva dessa växt till både i inre fasthet och yttre spridning. Auguste Comtes utarbetning af positivismens läror har, oaktadt det grundfalska i systemet och de många bristerna vid dess utförande, likväl gifvit form och väsen åt en missriktning, som gynnas af tidsförhållandena, och som af dem ingalunda kan försvaras men väl förklaras. Dertill kommer den obetänksamma öppenhet, hvarmed många utmärkta naturforskare uttala de naturalistiska åsigter, till hvilka deras endast på materien riktade forskningar ledt dem. Deras oafbrutna sysslande med att väga, mäta,. undersöka, iakttaga och jemföra naturföremålen, deras vana vid att som bevisad sanning antaga endast det, som på induktionens väg blifvit oveder- läggligen ådagalagdt; de framgångar, som denna förträffliga metod medfört; de segrar, som på naturforskningens bana så rikligt lönät deras möda; den nytta deras arbeten medelbarligen gjort menskligheten och de förhoppningar, de hysa om att i framtiden uträtta än större ting; allt detta bidrager till att i deras ögon sätta naturvetenskaperna högre än allt annat vetande, och förleder dem att i allmänhet neka verklighet hos allt sådant, som ej på induktiv väg låter sig bevisas. Denna ensidiga bildning förleder män så utmärkta som t. ex. profés- •sorernä Tyndall och Huxléy att till och med i dét religiösa England uttala åsigter, som närma sig positivismen, och Littré och Vacherot att från sin ve- tenskapliga ståndpunkt räcka en stödjande hand åt sina religionsflendtliga lands- Inän, om hvilka V. Hugo säger: ' »Les superstitions, ces hideuses vipères ‘ Fourmillent sous nos fronts, où tout, germe est flétri. 1 Le synode général par E. de Pressensé. Rev» des deux Mondes. 15 Aug. 1872. 1 Syllabus Prop. XXIV. ' 266 FRAMTIDEN. NY, FÖLJD. FÖRSTA ÂRGÂNGEN. FEMTE HÄFTET. Nous portons dans nos coeurs le cadavre pourri De la religion qui vivait dans nos pères.» Många tyska naturforskare t. ex. Carl Vogt och Moleschott göra sig skyldiga, till samma fel. Äfven vi ha fått göra bekantskap med dessa läror genom ett- bland denna skolas skarpaste verk, L. Büchners Kraft och materia, som blifvit öfversatt på svenska. Beklagligtvis slå' äfven några af Tysklands egentliga tänkare in på samma bana och söka på deduktionens väg föra menskligheten till samma tröstlösa mål, dit naturforskarne på induktionens velat leda henne I företalet till sista upplagan af sina samlade skrifter säger Englands nuvarande- prémier-minister: »Det kan svårligen nekas, att för alla dem, som betrakta menniskan såsom ett oförgängligt andeväsen, äro nuvarande utsigter såväl i vårt som andra land nedslående och mörka. Den så kallade materialismen vinner allt mera mark, likaså förnekelserna af en verldsregerande Försyn. För allå dem, hvilka äro öfvertygade om att ateistiska samhällen, de må till det yttre- vara hur förfinade som helst, dock inom sig bära frön till anarki och upplös- ning, för dessa alla äro framtidsutsigterna dystra och hotande.» Dessa Dis- raelis, åsigter delas af många‘andra framstående män, hvilka med bäfvan i sina tankar mönstra de antireligiösa partiernas talrika och skickliga sakförare på. tëoriernas område. . Äfven på praktikens hafva de sökt organisera sig till fasta och mäktiga, partier, främst representerade af den så allmänt fruktade föreningen Interna- tional. Sista valen till den tyska riksdagen hafva också ådagalagt det social- demokratiska partiets sammanhållning och fruktansvärdt växande makt. Dylika förbund kunna visserligen för tillfället åstadkomma stora olyckor, ja verkliga skräcksener, hvarpå Frankrike gifvit verlden mer än ett exempel, senast under kommunens välde i Paris våren 1871. Det ligger dock i sakens natur, att dylika utbrott ej kunna ega lång varaktighet.' Våldsamheten måste inom kort uttömma kraften . . »Ack! men derunder Sjönk ett Pompeji i härjningens stunder.»" Dylika, förödelser kunna dock knappast betraktas som svåraste olyckan och vådligaste följden af de samhällsupplösande lärorna. Dessa bestå snarare der- uti, att de våldsamma skakningarna vanligen följas af en så stark fruktan för deras upprepande, att den kastar sitt rof handlöst i armarna på statens och kyrkans makter, och inleder härigenom dessa senare i frestelse att utöfva den despotism, som vanligen alstras af obegränsad makt. Om ofvannämda skarpa meningsskiljaktigheter få allt mer utveckla sig, och om de spridas till och omfattas af allt talrikare massor inom de europeiska, staterna, då måste förr eller senare det religionskrig utbrista, som af åtskilliga röster från de motsatta lägren förebådas. Begge parterna äro så intagna af hat till och fruktan för hvarandra, att stode ej mellan dem en mångfaldigt Öfverlägsen majoritet af sansade eller likgiltiga personer, skulle striden redan brutit lös. Att Öka de bästa beståndsdelarna af denna majoritet är säkraste skyddet mot den hotande faran, och utgör målet för de ansträngningar, som göras af många lugna, skarpsynta, menniskoälskande och opartiska män, hvilka hoppas kunna genom tvistefrågornas belysning och utredande skingra missför- ståndet och genom medlingsförslag och jemkningar undanrödja misshälligheten, innan det blifvit för sent. Många finnas, som hysa ringaktning för såväl detta 1 Svensk Tidskrift 1876, häft. 7. »Något om den samtida filosofien» af H. Leander. STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 267 som alla andra medlingspartier, och som beskylla alla sådana för inkonsequens, •dubbelhet, halfhet m. m.1 Det är ett märkvärdigt, psykologiskt faktum, att medlingsteorier, kompromisser, jemkningsförsök och eklekticism vanligtvis bé- traktas med så mycken och så allmän motvilja, då likväl historien ådagalägger, att nya framsteg på mensklighetens utvecklingsbana vanligen åstadkommits ge- nom detta slag af eklekticism; och att de nästan alltid varit frukten af mot- , satta krafter, som efter mer eller mindre heta strider ingått försonande kom- promisser. Detta är så sant, att om vid en dylik strid det ena elementet blif- vit allt för mycket af det motsatta kufvadt, blifva stridens följder mindre till- fredsställande a. Både den politiska, den kyrkliga och den sociala historien gifva många bevis på denna sats. Förhållandet är en oundgänglig följd af den menskliga ofullkomligheten; ty dels kunna vi ej fullt fatta det absolut sanna och goda, dels är detta stundom mindre nyttigt än det relativt goda. < Vår erfarenhet är så inskränkt, våra kunskapér så ofullständiga, vår tankekraft så svag, och, hvad värre, är, ofta så beherskad af lidelse, att våra omdömen -och åsigter sällan äro fullt riktiga. Detta inses bäst af de motsägelser, till hvilka vårt tänkande leder äfven i de vigtigaste frågor; t. jex. motsägelserna, mellan ande och materia, mellan frihet och nödvändighet, .m. fl. antinomiska gåtor, på hvilka intet filosofiskt system ännu lyckats gifva någon fullt tillfreds- ställande lösning. Ytterligare bevisas detta också deräf, att ingen princip kan fullt följdriktigt sättas i verket utan atf leda till orimligheter och ofornuft. Vatikan ismen såväl som sektväsendets ensidigheter äro slående bevis för denna sats. Katolska kyrkan sjelf skulle ej kunnat bestå, öm ej hennes praktik ofta dagtingat. med hennes teori. De reformerade kyrkorna deremot utgöra till sjelfva sin princip medlingspartier mellan katolicismens uteslutande auktoritets- tro och rationalismens uteslutande förnuftstro. I politiskt och socialt hänse- ende se vi exempel på liknande förhållanden. Vår tids konstitutionela monarki med sin noga afvägda regentmakt är en kompromiss mellan österns despotism och Vestèrns folkstyrelse; och våra sociala förhållanden bildas genom kompro- miss mellan individualismens och kommunismens grundsatser8. På det rena tän- kandets område är förhållandet helt annorlunda. Der utgör deii logiska konse- ’ qvensen a. och q., begynnelsen och ändan; och utan den .vore hvarje filosofiskt system. ett oting. På lifvets rörliga, vexlande, oss i många fall okända om- råden är deremot vår konseqvens ofta olycksbringande, emedan problemet är för ihveckladt, och vi ej känna alla de faktorer, med hvilka vår logik måste syssla, alla de nödvändiga premisserna för att kunna draga den riktiga slut- satsen. Vi göra derför väl uti att på dessa områden ej allt för mycket handla efter à priori uppgjorda system, utan snarare med en ödmjuk induktion söka utforska, hvad erfarenheten visat vara mest ändamålsenligt. Englands och Frankrikes historia förete exempel på de båda olika sätten att gå-till väga. Englands statsmän söka lärdomar af erfarenheten, införa de reformer, för hvilka tiden är mogen, frukta omhvälfningar och älska jemkningar och kompromisser; Frankrikes deremot följa abstrakta teorier, som de söka konseqvent genomföra, • skulle det äfven kosta- en revolution. Deras valspråk: »tout ou rien» är en 1 Så t. ex. domer den yttersta venstern strängare öfver protestantismen än öfver kato- licismen, som berömmes för sin konseqnens: Jfr Die Selbstzersetzung des Christenthums af E. v. Hartmann s. 15 (Berlin 1874) och Der alte und der neue Glaube af D. F. Strauss s’. 297, 298 (Bonn 1875). 2 Blir det gamla för tidigt undanröjdt, följer'reaktion; blir det* nya för länge motadt, följer stagnation eller revolution. • 3 Le Regne social du Christianisme par F. Huet s. 4—9. 268 FRAMTIDEN. NY. FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET, idealdyrkan, som gång efter annan bragt dem på fall. I England eger friheten verklighet och lif ; i Frankrike dödas hon af teoriernas abstraktioner. De män, som uppträda förmedlande i nu . pågående strid mellan kyrkoauk* toritet och tankefrihet, tillhöra ej blott alla de olika bekännelserna utan äfven vetenskapens flesta områden. Dessa fredstiftare bemöta sig ena gången att till- bakavisa kyrkans oberättigade anspråk och nya dogmbildningar, andra gången a^t ådagalägga ytligheten af de åsigter, genom hvilka en öfvermodig naturforsk- ning eller en njutningslysten materialism vilja afskaffa all religion eller åtmin- stone tron på en personlig Gud och lifvet efter döden. De representerades inom katolska kyrkan först af den tappra minoritet, som vid konciliet i Rom 1870 så lifligt motsatte sig antagandet af ofelbarhetsdogmen, samt sedermera, af det gammalkatölska parti, som i Dr. Döllinger och biskop Reinkens ega ut- märkta målsmän, samt vidare af liberal-katolikerna, anförda af Hyacinthe Loy- son, den ryktbare Pater Hyacinthe. Äfven bland Englands katoliker höjas, röster mot ofelbarhetsdogmen, hvars betydelse Dr. Kewman sökt i striden mot Gladstone så mycket som möjligt förminska. Frankrikes kyrka, som under- forna tider stridt med så mycken ära och framgång mot påfvens universalvälde^ gör nu minsta motståndet; och den bland hennes söner, som med största kraf- ten sökt äfskudda det andliga oket, Pater Hyacinthe, har måst lemna sitt fä- dernesland1. Äfven i Belgien rör sig motståndet och här i dé här anmälda böckerna af Lavéieye erhållit en skicklig sakförare. Hvart och ett af dessa par- tier bidrager î sin mån ätt allt djupare splittra den katolska kyrkans enhet och fordrar allt högljuddare hennes reform. 'Mot allt hvad rationalism och. materialism heter uppreser sig naturligtvis hela den katolska kyrkan, fast det- sker på olika sätt. Vatikanismens opposition består förnämligast i utfärdandet af encyklikor, som fördöma sjelfva ,de grundsatsér, på hvilka.hela den moderna, civilisationen hvilar; då deremot de reformerade katolikerna inlåta sig, i me- ningsbyte med sina rationela motståndare och antaga dét berättigade men söka, vedprlägga det oberättigade i deras satser. Åtskilliga idealistiske filosofer in- , taga också en förmedlande ställning. De bétrakta kyrkoläran såsom en folklig metafysik, passande att för 'allmänheten ersätta deras vetenskapliga; hvarför de också vänligen stå på god fot med kyrkan, så länge hon ej gör anspråk på * ofelbarhet eller med sin mystik, antinomism eller »opera öperatä» allt för kän-: bart stöter den vetenskapliga verldsåsigten eller hotar forskningens frihet.. Äfven många utmärkte naturforskare bjuda kyrkan en försonlig hand, i det de önska helt och hållet skilja, naturvetenskap och teologi och mena, att förete- elserna i andens verld omöjligen kunna studeras på samma ,sätt som sinnes- verldens fenomen. Och då de finna sig kunna ingenting bevisa på ändens högres område, draga de ej deraf samma slutsats som åtskilliga positivister, nämligen att ingen andlig verld finnes till; utan i stället den, att vi éj kunna på giltiga, skäl förneka densamma2. Det är dock framför allt inom de protestantiska, kyrkorna och den historiska vetenskapen, som de mest kraftfulle och lärde, fredsstiftarne uppträda. ’Det ligger i sakens natur ätt så måste vara. De pro- testantiska kyrkorna bilda som sägdt en formedlings-religion mellan katolicism? och rationalism och förena i sin princip den gudomliga auktoritetens trygghet- med den individuela tankens frihet. Ät bibelordet förbehålla de uppenbarel- sens auktoritet, men vid dess tolkning gifva de utrymme åt tankens frihet’. Det är endast så organiserade kyrkor, som kunna inlåta sig på diskussion och. 1 Senaste poster* bérätia, att hån återvändt till Paris, men ej der får predika. 2 »Über die Grenzen des Naturerkennens» von E. Du Bois-Reymond. 3 /Catholicisme og Protestantisme af H.’ Martensen. STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 269 kompromiss. Hvad den historiska vetenskapen beträffar, sä intager också den en förmedlande ställning; nämligen induktiv och deduktiv forskning och för- enar i sig både spekulation och empiri. Genom sjelfva beskaffenheten af sitt arbete hindras alltså häfdaforskaren från den ensidighet, som ofta blir följden af ensidig sysselsättning; och man skulle endast häraf kunna vänta‘större för- domsfrihet hos honom än hos tänkare och empirister. Dessutom måste histo- rieskrifvaren, som skildrar menniskoandens otaligt skiftande åsigter och läror, vare sig religiösa, politiska eller sociala, just härigenom vinna det .högre vetan- dets fördragsamhet. De Iråda författare, hvilkas arbeten vi härmedelst anmäla, tillhöra‘också just ofvannämda tvenne områden, Stopford Brooke det reformert- kyrkliga, Laveleye det historiskt vetenskapliga. Det har redan blifvit anmärkt, att alla ytterlighetspartierna, såväl de kyrk- ' liga som de materialistiska, söka allt fastare organisera sig; men på samma gång att mäktiga krafter arbeta på upplösningen af en partibildning, som hotar med vådlig sammanstötning. Som sagdt, vänta dessa förmedlingsmän dock icke numera så allmänt' som förr hjelp för det onda i kyrkans skiljande från staten; tvärtom förena sig många bland dem i bemödanden att reformera kyrkorna sjelfva eller åtminstone förekomma den sammankrympning, för hvilken'de visa benägenhet, det förra som vi sett mest i katolska, det senare mest i prote- stantiska land. Vår tids fria och omfattande historiska forskning i förening med sista århundradets erfarenheter har lärt dem, att intet samhälle kan blom- stra utan religion,, men på samma gång att religionen i händerna på en alls- våldig hierarki hämmar menniskoandens utveckling, förstenar samhället och så småningom qväfver det till döds i auktoritetens jernarmar. Det har blifvit ‘ dem klart, att såväl otrons religionslöshet som öfvertrons religionsförtryck leda till undergång; men det är ej lika klart, hur man skall lyckas undvika dessa båda motsatta faror; hur religionen skall kunna blifva till lifs och icke till döds. De inse, att i samma mån otron griper omkring sig och hotar med sociala omhvälfningar, gripas alla sansade af fruktan, och heldre än att trotsa anar- kien, kasta de sig med förtviflans hångifvenhet i kyrkans armar;, och när de sålunda undvika Scylla, uppslukas de af Charybdis. Med /den varma ofver- tygelsens. öfvertygande kraft visar Laveleye svårigheten, ja omöjligheten af att i ett land med öfvervägande katolsk befolkning göra sig fri från katolska kyr- kans öfvervälde. Låt vara, att kyrka och stat äro af hvarandra oberoende, i skolväsendet mötas de dock, och härvid tillskansar sig kyrkan öfverväldet. ' Staten fordrar, att landets ungdom skall i dess folkskolor inhemta nutidens bildning; den katolske presten fördömer hela denna bildning; statens skolor inskärpa lydnad för landets lagar och regering, presten underkastelse för kyr- kans påbud. Härigenom kommer befolkningen att slitas mellan sin regering och sin kyrka., Hvilkendera skall det lyda? Låt också vara, att det lyder regeringen, sätter barnet i skolan och emanciperar sig från presten. Hvad blir följden? Jo! barnet uppväxer utan religion eller åtminstone utan att till- höra någon kyrka, hvilket måste betraktas som en stor olycka ; ty hvad hem- met är för vår kropp och för utvecklingen af våra ömmaste känslor, det är kyrkan för vårt religiösa lif. Detta gäller för de flesta menniskor, men i syn- nerhet för qvinnorna, hemmets prestinnor och barnens vårdarinnor. Man har tadlat många liberala derför, att de anförtrott sina barns undervisning åt ett presterskap, hvars läror de förakta och förneka. Denna motsägelse är dock lätt förklarlig. Trots deras ovilja mot kyrkan tvingas de likväl af en inre röst, som säger: »utan religion ingen moral», att hos sina barn inplanta reli- giösa känslor, och de ega intet annat organ, som är i stånd dertill, ,än kyr- I 270 FRAMTIDEN. N¥ FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. kan. Se'der orsaken, hvarfof de oaktadt sin ovilja för henne, dock öfverlemna sina barns andliga. ledning i hennes händer. Denna de liberalas svaghet och motsägelse förorsakas af sjelfva dén närvarande ställningen. De bekämpa reli- \gionen, hvilken de dock ej kunna undvara; de nödgas välja mellan tvenne lika olycksbringande alternativ: vantro eller otro. Efter ett dylikt öppet' erkännande af det ohållbara i de liberalas nuva- rande ställning föreslås såsom enda räddningen antingen att ersätta katolicis- men med någon af de reformerade bekännelserna eller ock reformera katolska kyrkan sjelf. Man sysselsätter sig mindre med att skaffa, frihet och skydd åt individuela meningar och åsigter, hvilka numera anses vara genom allmän reli- gionsfrihet temligen betryggade ; utan mera méd att visa behöfvet af kyrka i , allmänhet och särdeles en kyrka, hvilkens dogmer ega tillräcklig rymlighet för att kunna motsvara det religiösa behöfvet hos nationens flertal. Således reform, reform af kyrkan har blifvit den opponerande katolicismens lösen. Såsom oxempel, på hvad dessa partier härvidlag i allmänhet fordra, meddelas i kort- het nedanstående: ■ l:o) Tillåtelse för alla att läsa bibeln. - 2:o) Grudstjenstens förrättande på landets tungomål. 3: o) Tillåtelse för presterskapet att gifta sig. •. * 4:o) Tillåtelse att på grund af giltiga skäl återtaga ett en gång gifvet kloster- löfte. 1 5:o) Ombildning af klosterskolorna och i synnerhet af seminarierna i den riktning, att prestbildningen ej allt för mycket står i strid mot allmän- bildningen. 6:o) Afskaffandet af tvångsbikten. 7:o) Utdelande.af kalken i nattvarden äfven åt lekmän. 8:o) Förbud för något koncilium, som icke är ekumeniskt, att påbjuda nya dogmer, hvarför också ofelbarhetsdogmen afskaffas. 9:o) Likaså afskaffas dogmen om jungfru Marias obefläckade aflelse. 10:o) All dyrkan af jungfru Maria såsom »virgo deipara» afskaffas, likaså hel- gondyrkan foch läran om öfverloppsgerningar. ll:o) Det civila äktenskapet erkännes, men icke civil begrafning. Härtill komma vissa förändringar i nattvardsfrågan, hvilka invecklade dogma- tiska frågor dock af bristande utrymme ej här kunna anföras. Man hoppas, ✓ att dessa reformsträfranden och bemödanden att lösgöra sig från kyrklig absolu- tism skola vinna flera anhängare och mera genklang, när den religiösa fanatis- men ej längre, som nu är fallet i Tyskland, retas af statens tvångsåtgärder. »En sådan den katolska kyrkans pånyttfödelse skulle, . om den kunde åväga- bringas, medföra Europas frälsning» \ Laveleye, som tyckes hysä föga hopp om den katolska kyrkans pånytt- födelse, ser enda räddningen i en renad protestantism och visar på det mest slående sätt genom Frankrikes exempel, hur omöjligt det är att afskaffa en religion utan att sätta en annan i hennes ställe1. Han uppskattar på det, var- maste den lycka, som befolkningar, tillhörande de protestantiska kyrkorna, åt- njuta genom att ännu ega qvar religiöst lif och en religionsform, som utan att hindra en allt högre uppfattning af religionens sanningar, dock bibehåller det uppenbarade ordets auktoritet och gifver näring åt den religiösa känslan. Lave- leye visar2, hur katolska kyrkan genom sina absolutistiska tendenser blifvit för . — »som brutit slafvens bojor, — som gjort palats af kojor, — söm krossat våld och flärd, — : som ffälsat ha’ en verld.» * Ï stället hafva de omfattat positivismens och darwinismens läror, hvilka, öfver- flyttade på det sociala området, i sina konsequenser förneka den svages rätt och legalisera den starkes; eller med andra ord antaga just den aristokratiska samhällsprincipen Sedan Laveleye i sin skrift om de olika religionernas olika inverkan åda- galagt, huru hardt när omöjligt det är att under vår tid i katolska länder upp- rätthålla friheteii, slutar han med den blott till hälften uttalade, profetian, att - en kamp mellan de båda kyrkorna förr eller senare måste utbrista; och att de folk, som tillhöra den lägre religionsformen, dervid otvifvelaktigt skola gå un- dpr. Man kan mellan raderna läsa, huru den snillrike författaren, söm så mä- sterligt behandlar fransmännens. härliga språk, och som besitter så mycket af denna lysande nations skarpsinne, lider vid tanken på sin stams nederlag, och huru han slites mellan kärleken till, sitt folk och kärleken till den idé, som detta till sin egen olycka svikit. Af ofvanstående hafva vi sett det nit, med hvilket kyrkans sak omfattas af vetenskapligt bildade lekmän, samt huru fullt och öppet dessa erkänna hen- nes oumbärlighet; likaså de försök, som inom katolska kyrkan sjelf göras för afskaffande af hennes missbildningar och missbruk; försök, hvilka ådagalägga en sträfvan att gå de’ begärda reformerna till mötes. I Stopford Brookes bok se vi exempel på, hur ett motsvarande tillmötesgående i Englands kyrka upp- fattas och af vissa dess prester utföres. ! r Det åskådningssätt, som förmår Stopford Brooke att arbeta för utvidgande af kyrkans inflytandp och de skäl, han för dessa sträfvanden anför, ärö myc- ket olika med Laveleyes, och dock skulle man nästan kunna säga, att Brooke fortsätter,; der Laveleye slutar.. Laveleye visar religionens oumbärlighet, Brooke hennes verklighet; Laveleye förutsäger, att framtidens religion måste blifva en renad protestantisïn, Brooke söker erbjuda en sådan. Vid detta tillfälle är dock blott fråga, om Brookes uppfattning af kyrkan och af hennes nuvarande ställning. Hans bok är skrifven med anledning af en rättegång rörande kät- terska villosatser inom kyrkan. Stopford Brooke anser juryns utslag ej nog tydligt och fruktar, att det för framtiden kan gifva anledning till förföljelser och obefogade förvisningar ur kyrkan, åt hvilkens begrepp lian söker gifva en uppfattning så vidsträckt, att derigenom alla sektbildningar kunde så vidt möj- ligt förekommas, och‘statskyrkan bibehållas som fosterlandets aima mater. Så vidt vi veta, är denna uppfattning för svenska läsare okänd; men emedan den tyckes särdeles passande för vår tids utpräglade individualism, och dessutom^är ett ord i sinom tid just för våra nuvarande svenska förhållanden, återgifves den här nedan med någorlunda utförlighet. »Mensklighetenf betraktad såsom ett organiskt belt, titgöres till sitt be- grepp af två idéer: mångfald och enhet; mångfald af delar, enhet till väsen. Genom enheten äro alla delarna så förbundna med hvärandra, att de tillsam- 1 De civiliserade folkens religiösa framtid af Laveleye 6. 14. ‘ Framtiden, 1877. 18 272 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. man bilda en enda organism, hvilken vi tänka oss under, begreppet mensklighet eller idealmenniska. Delarnas mångfald sätter oss i stånd att i tankarna för- binda dem till en lefvande varelse, liksom blott en mångfald af toner bildar symfoniens harmoniska enhet.» »Endast på detta sätt kunna vi tänka oss menskligheten såsom ett, såsom menniskän i sin fullkomlighet, hos hvilken hvarje lem är länkad .till och nöd- ' vändig för alla de öfriga, i hvilken alla • lemmarna än bistå hvarandra, än bi- stås, än gifva, än taga, än utveckla hvarandra, än utvecklas, och detta' vare sig genom motsats, motstånd eller samverkan. Sålunda bilda alla. lemmarna tillsamman menskligheten eller idealmennigkan, sådan hon uppenbarat sig antin- gen i forntids- eller nutidsform.» »Under skilda tider och i olika länder hafva olika sidor af mennisko- •naturen blifvit utvecklade; olika idéer, hvilka. dock alla varit nödvändiga för att fullända begreppet mensklighet. Hinduer, egyptier, judar utarbetade hvar- dera sin sida af menskligheten och lemnade åt efterkommande en eller två grundbegrepp.' Grekerne utvecklade begreppet harmoni och nyskapade derige- nom konst, dikt och tänkande. Romarné utarbetade begreppet lag och dess motsvarighet pligt; de gamle germanerna utvecklade /nÅefebegreppet och dess motsvarighet ^ersonZw/Aefebegreppet. Vi skulle icke kunna undvara något af dessa grundbegrepp. Det finnes intet enda bland dem,-som ej haft sin del med Vid bildandet af hufvudbegreppet: mensklighet. . Det är nödvändigt, att hvarje skiftning af menniskonaturen ikläder sig kött och blod och framstår i historien. Ju talrikare och mer utvecklade dessa idéernas förkroppsligade ställ- företrädare äro, desto mer hafva vi lyckats förverkliga det helas begrepp: menskligheten i sin fullmogna ålders mått.» »Europas folk stå närmare detta ideal än forntidens. Samhällsförfattnin- gar af nästan alla möjliga former, politiska system af alla tänkbara skiftningar, trosbekännelser af de mest olika slag, alla möjliga typer af menskligt tanké- och känslolif, uppenbarande sig i en verksamhet af oändligt vexlande former, allt detta framträder samtidigt i Europa. Under ständiga öfverläggningar, jemkningar, jemförelser och strider bringas det goda inom hvarje parti allt mer i dagen, medan det låga och falska allt mer undantränges Och förkastas. Menskligheten i sin helhet blir allt rikare och mer utvecklad, i samma mån som ' dess delar blifva mer skiftande och sammansatta. I stället för att sörja öfver hvad som ofta synes oss såsom'en villervalla; i stället för att sakna enkelheten af de gamla asiatiska samhällena bordo vi med rätta glädja oss åt nutidens mångfald, besinnande, att ju mer alla möjliga former af menskligt tanke- och känslolif äro representerade, desto högre är Europas inre enhet, och desto mindre behöfva vi frukta det förfall, som följer, så snart en enda sty- relsereform eller en enda tankeriktning blifver allrådande. Om Europas alla länder styrdes som England, skulle följden blifva stillastående, och Europa komma att likna Kina. Om den franska eller tyska eller, italienska folkkarak- teren försvunne, vore förlusten oberäknelig. Vi behöfva dem alla och än flere för att bringa idealmenniskan till fulländning.» ' »Måhända skulle någon vilja invända,, att vissa framstående folktyper, t. ex. den romerska, att vissa stora ideer; t. ex. feodal-sysiemets, hafva helt och hål- let försvunnit. Sant! men icke förr än de efterlemnat det bästa i typen och ideen så djupt inprägladt i menskligheten, att det ingått som beståndsdel i hvarje följande typ och under olika former fortlefver i slägtet.. Den form, under hvilken dessa begrepp växt upp, förgicks, ty dess verk var fullbordadt; men den oförgängliga ideen sjelf lefde qvar.» : STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 273 »Pä samma sätt som vi tänka oss ménskligheten såsom en enda organism, kunna vi äfven tänka oss- h var je nation såsom en sådan. Förhållandet, är all- deles detsamma fast i förminskad skala. OcksLinom enheten af statens organism \ måste finnas en oändlig mängd af delar, hvilka alla äro förenade genom kärleken till den ideala varelse, hvars förkroppsligade form vi gifva det kära namnet fo- sterland. Ju mer omyexlande ideerna och tankesystemen äro, ju mångfaldigare känslostämningarna, ju mer skiftande det religiösa, politiska, konstnärliga och literära lifvet framträder, och ju mer alla dessa beståndsdelar inverka och återverka på hvarandra, desto'rikare och mer utvecklad är nationens enhet. Först då skulle folkets utvecklingsarbete råka i fara, när ett enskildt system eller föreställningssätt blefve allrådande och likt Arons staf uppslöke alla de öfriga. Enkelheten skulle då alstra enformighet, och denna stillastående.» »Häraf följer, att ett folk närmar sig den sanna enheten af en lefvande organism jemt så mycket, som hvarje dess medlem eger frihet att inom vissa öfverenskomna gränser utveckla sig sjelf. Naturligtvis komma dessa fritt ut vecklade personer att sluta sig samman till föreningar, hvilka öfverenskomma om . vissa hufvudsatser, men förbehålla sig att i öfrigt hysaf egna meningar. Mänga bland dessa ' senare kunna vara visa, andra fåvitska, andra rentaf för- kastliga; men — liksom vi säga, då fråga var om hela, slägtets historia, — att de ideer? hvilka voro onda, blefvo så småningom undanträngda, likadant är också förhållandet med nationen. Det är nödvändigt, att dåraktiga och skad- liga meningar få tillfälle att uttala sig, på det att deras rätta beskaffenhet må komma i dagen; ty förblifva de undertryckta och dolda, så stanna de qvar som ett invärtes sjukdomsfrö. Uttalas de deremot öppet, så får man tillfälle att vederlägga och utrota dem.» »Från denna synpunkt vilja vi nu betrakta kyrkan. Jag förbigår härvid den stora, allmänna kristna kyrkans enhet, blott anmärkande, att samma åsigter, vi uttalat med afseende på menskligheten som ett helt, äro fullt tillämpliga äfven på en sann uppfattning af den kristna kyrkans enhet.» »Hvarje statskyrka sträfvar efter och gör anspråk på att vara en natio- nalkyrka och utgöras af hela folket utan undantag. Framför allt består hon af ett särskildt stånd, som anses till viss grad representera nationens religiösa meningar.» »Enligt ofvannämda grundsatser bör statskyrkan inom sina gränser tillåta hvarje skiftning af religiös tro, som ej står i strid med hennes hufvudläror.» »I omfattandet af dessa läror, i den gemensamma kärleken till Gud i Kristo, i den gemensamma hängifvenheten för det samfund, till hvilket de höra, i allt detta, förenadt med en oändlig omvexling af egna åsigter rörande dessa lärors uppfattning, består statskyrkans enhet. Ju mångfaldigare skiftningarna af de religiösa meningarna äro, ju mer sammansatt vexlingen af religiösa känslor är, ju mer dessa tankar och känslor inbördes inverka på hvarandra, motverka eller samverka med hvarandra, desto större och rikare är enheten. Förlusten af en enda religiös idé är detsamma som en motsvarande förlust af ämne för andlig tillväxt. Hvarje bemödande att förbinda kyrkans medlemmar till ett i enskildheter utarbetadt system af meningar rörande hennes grundläror är att hos henne införa ett frö till förfall, är att utbyta en lefvande enhet mot en död enformighet, ätt vilja ersätta en kyrka genom en sekt.» »Det stånd inom kyrkan, 50m representerar eller åtminstone borde repre- sentera folkets religiösa åsigter^ är presterskapet, hvilket till sin idé- är natio- nens andliga riksdagsmanna-corps. På samma sätt som folkombuden äro för- bundna att låta sina politiska meningar begränsas af vissa konstitutionela rå- 274 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. märken, så vidtomfattande, som är förenligt med statens välfärd, så äfven pre- sterskapet med hänsyn till kyrkan och hennes behof.» »De andliga och de verldsliga ombudens ställning motsvara .hvarandra i måriga hänseenden^ Bland de andliga folkombuden böra finnas målsmän för alla inom nationen befintliga religiösa riktningar, som icke strida emot eller kränka kyrkans bekännelse, och denna bör bibehållas så vid och elastisk som möjligt. Kyrkan måste fordra öfverensstämmelse i vissa hufvudläror, men ej definiera det sätt, på hvilket dessa läror, uppfattas; hon bör fördraga alla olika meningar rörande dessa läror, så framt de icke stå i strid med bekännelsen; * ja! hvad mer är,' hon bör ej allenast tåla utan önska, ätt alla skiftningar af religiösa meningar måtte blifva representerade; hon bör lyssna till dem, äfven om de skulle'synas kätterska och dåraktiga för nio tiondedelar af nationen. Om landets * presterskap icke representerade alla de religiösa åsigter hos landets barn, som äro med kyrkans bestånd och fasthet förenliga, så vore det ej mer en religiös nationalrepresentation, utan behöfde ombildas för att bättre motsvara sitt ändamål.» ' »Denna dén enda riktiga uppfattningen af statskyrkans idé och uppgift tyckes dock erkännas af ganska få. Tvärtom göras på många håll försök att inskränka kyrkans gränser eller alldeles afskaffa heime. Än vill man förkättra och från hennetutesluta den ena meningsfraktionen, än den andra; än vill man, i öfverensstämmelse med ropet: »en fri kyrka i en fri stat», alldeles upplösa föreningsbandet och af kyrkans enhet bilda en mängd olika sekter. Till dessa ensidiga och förblindade partier kan staten lugnt säga: jag vill ej tillåta, att man gör min kyrka till en sekt eller helt och hållet upplöser henne; jag vill, att hon skall, så vidt möjligt, representera nationens alla religiösa meningar, som äro med hennes läror förenliga. Jag vill hafvä mångfald, ej enformighet. Söken.att lefva tillsamman utan söndring; söken gemensamt stöd i gemensamma grundsatser! Hysen gerna olika meningar om ceremonier och uppfattningssätt; men varen ett i andan och i arbetet fö» det gemensamma målet att göra mitt folk till sanna kristna.» Så långt Stopford Brooke. ’ Snarlika uppfattningar af statskyrkans begrepp, ställning och uppgift som hans hysas af många bland Englands mest framstå- ende klerikala män t. ex. af d:r Tait, erkebiskop af Canterbury, af bisko- parne af Exeter och Manchester samt af den nyligen bortgångne biskop Thirl- wall. Det påstås, att de hyllas också på högsta oft, hvilket bekräftas af Brookes utnämning till hofpredikant och af den nåd, som visas d:r Stanley, Dean af Westminster, denne man, som genom sitt stora anseende och sina många skrifter utöfvar ett mäktigt inflytande till förmån för en frisinnad kyrklig- het. I én artikel med titeln: »Är Englands kyrka vdrd att upprätthållas^ uppmanar Mr Gladstone sina landsmän att visa sig lika storsinnadé som deras fäder och ej med nya småaktiga och trånga definitioner närmare bestämma de gamla' bekännelseskrifterna, allraminst under nuvarande spänning, som hotar med statskyrkans upplösning. Desse män inse klart, hur nödvändigt det är att protestantismen förnekar och afsvär alla anspråk: på ofelbarhet och på rät- tighet att fördöma och förfölja, anspråk, som ådragit katolicismen alfa sanna och tänkande kristnas ogillande^ Den fördömelse och förföljelselusta, som un- der medeltiden åstadkommit så många fasaväckande uppträden, utgör det farliga- ste vapnet i de kyrkofiendtliges hand, hvilka, hänvisande till de skräckbilder af eld och blöd, som senare forskare med värme och lif skildrat, framställa kyr- kan som ett föremål, väl värdt alla rättsinnigas afsky och hat. Dylika fana- tismens mörka skuggor fördunkla eller undanskymma- glansen af denna kyrkas STAT8- OCH FRIKTRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 275 många förtjenster. Ej så litet ofördragsamhet och förföljelselusta hafva de protestantiska kyrkorna fört med såsom arf från katolicismen, en ofördragsam- het, som hos dem förefaller dubbelt stötande, ' dels emedan den. strider mot protestantismens princip, dels emedan den ofta framträder hos sekter, som till stöd för dylika anspråk ej kunna anföra hvarken vördnadsvärd ålder^ häfd- vtmnen tradition eller omfattande storhet. Det religiösa tyranni, Som i katoli- cismen väcker fruktan, alstrar, då det framträder inom den splittrade prote- stantismen, endast åtlöje och förakt. De förföljelser, protestantiska kyrkor, tväri emot sin läras grundsatser, tillåtit sig, hafva förledt många.t,* o. m. lärda och skarpsinniga män att beskylla dem för samma ofördragsamhet, som fläckat katolicismen \ I allmänna lifvet möter man ofta personer, som anse alla kristna kyrkor vara i detta hänseende hvarandra lika, och som mena, att Den påfve med kött och blod ej är värre än en papperspåfve.D Från -dessa anklagelser kan protestantismen ej fullt frikännas, förr än den sanna kristliga fördragsam- het, som ligger i dess princip, mer allmänt gjort sig gällande. Om dessa kyr- kor instämma i den katolska kyrkans fanatiska och okristliga förföljelserop, så skola de blifva föremål för samma bittra fiendtlighet. Samma synd skall med- föra samma straff. De felande kyrkorna skola då gemensamt drabbas af sin förnekade Mästares förutsägelse: »den söm tager till svärd, skall med svärd förgås.» Senare tiders forskning har gifvit många nyttiga lärdomar äfven åt kyr- kan. Hon börjar inse, att icke blott det sköna utan äfven det goda kan fin- nas i många former, af hvilka en del i följd af menniskonaturens brist och inskränkthet nödvändigt måste blifva högst ofullkomliga; och att många bland de förirringar i lära och viduhderligheter i form som sektväsendet företett, härflutit mindre från låga och sjelfviska bevekelsegrunder än från inskränkthet, okunnighet, ensidighet eller fanatism, hvilka själslyten missledt en i sfg sjelf ofta god och berömvärd nitälskan. Den allt klarare insedda omöjligheten af att bringa åsigter och uppfattningar till full öfverensstämmelse jernte det lika klart insedda behofvet af kyrka förmå de skarpsyntare bland det protestantiska presterskapet att motsätta sig alla förändringar af bekännelseskrifterna, såväl dem, som yrkas från den rationalistiska sidan, som dem, hvilka fordras af de ultra-kyrkliga partierna. De inse, att om någon af dessa hvarandra motsatta meningsflQckar lyckades genomdrifva förändringar, nog genomgripande för att tillfredsställa deras fordringar, skulle det motsatta partiet lemna kyrkan, och hon i och med detsamma vara som stats-institution tillintetgjord. Ej blott genom kyrkornas vidgande med hänsyn till bekännelseformulären utan äfven genojn deras sammanslutning söker den liberalt kyrkliga protestan- tismen motverka ofördragsamhet och partikularism. Denna Dunion» tänker den sig dock icke såsom en de olika bekänelsernas sammangjutning .utan* såsom ett federativt förbund^ inom hvilket hvarje kyrka finge bibehålla sina egendomlig- heter, men som omslöte dem alla med ett föreningsband, hvilket skulle bilda ett slags enhet af mångfalden.- Stora krafter äro för detta ändamål satta i rörelse, men att redogöra för dem och deras verksamhet ingår ej i planen för denna uppsats. Det finnes hos protestantismen vissa egendomligheter, hvilka i betydlig mån försvaga dess ställning gent emot katolicismen. Främst bland dem står söndringsandan, hvilken af många anföres såsom ett bevis på de reformerade kyrkornas underlägsenhet. Också skulle en katolik^ som önskade öfvergå till protestantismen, finna det ganska svårt att välja mellan så många olika kyrko- 1 H. T. Buckles Civilisationens historia i England. D. 1 s. 327—332. 276 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRGÂNOEN. FEMTE HÄFTET. bekännelser. Genom dessa söndringar blir det omöjligt att åstadkomma den sammanhållning och enhet, som i striden mot katolicismen vore väl behöflig. Protestantismens rikedom och vexling af religiösa uppfattningssätt, som i. detta hänseende verkar försvagande, är dock å andra sidan ett bevis på och en ver- kan af vaket och rörligt religiöst lif. Enhet skulle på vår nuvarande religiösa ståndpunkt blott kunna vinnas genom aftagande lif. Det är for att motverka den skada, protestantismen, såsom ett helt lider af detta förhållande, som många bland dess utmärktaste män samla sina krafter för bildandet af en protestantisk federativ Union. Härigenom hoppas man ock kunna åt protestantismen gifva något af det slägs auktoritet, som ett stort enigt flertal alltid förlänar. En dylik auktoritet torde menskligheten som ett helt betraktad sent eller aldrig växa helt och hållet ifrån; ty en mängd enskilda personer skola alltid af brist på tid eller förmåga vara urståndsatte att bilda sig en egen religiös öfverty- gelse, och derigendm tvungna att antaga den i deras omgifning herskande. Eh bland katolicismens starkaste; sidor består just deruti, att den så rikligen till- fredsställer detta kraf på auktoritetstro. . ' Ett annat för protestantismen nedsättande drag är den ensidighet, med hvilken den fäster sig vid enskilda dogmer. Hos de reformerte bildaT predé- stinations-läraii, hos lutheranerna satisfactions-läran dylika älsklingssatser, för hvilka kristendtmens många andra religiösa sanningar ofta få träda i skuggan. Sålunda drifver man stundom hos oss samma afguderi med tron, som man hos katolikerna drifver med gerningarna; och man förbiser eller förbigår det öupp- lösliga bandet méllan helighet och salighet. Mången lutheran anser sig blott, behöfva tro på Kristi förtjenst; mången katolik blott fullgöra de af kyrkan föreskrifna botöfningarna, för att himmelrikets portar skola för dem Öppna sig. I båda fallen sätter man det yttre objektiva i stället för det inre subjektiva; och i båda, fallen hoppas man på salighet utan den helighet, söm består i andlig förening med Gud. . Också en annan omständighet bidrager att nedsätta . protestantismens an- seende och det mest inom eget område. I besittning af fullständig och betryg- gad, tal och tryckfrihet glömmer man lätt värdet af dessa fördelar och har endast öga för de olägenheter, som från desamma äro oskiljaktiga, nämligen frihetens missbruk. I detta som i de flesta andra fall förbiser man fördelarna af sin ställning för att endast fästa sig vid dess olägenheter, och tröttad, retad och förbittrad af fanatismens, inskränkthetens, öfvermodets och demagogiens samhällsvådliga omstörtningsförslag, frestas man att misskänna den frihet, men- niskoanden genom Luthers reformation vunnit, och att längta efter auktorite- tens munlås och absolutismens »Stilleben.» Det * är en högst ovanlig företeelse, att vetenskaplig teologi öfvergår till en homiletik så varm och klar, att den tillvinner sig allmän uppmärksamhet och beundran, såsom fallet varit i England med åtskilliga predikanter till- hörande Broad Church. Detta faktum vitnär godt om den engelska nationens religiösa och intellektuela ståndpunkt. Kanske skulle äfven i andra länder ett dylikt predikosätt vinna erkännande, ifall flere bland presterskapet vågade ihed samma förtroende till sina åhörares hufvud och hjertan och med samma talang och värma som t. ex. Stopford Brooke att härmed göra försök. Den erfa- renhet, som det religiösa lifvét inom vårt eget land gifvit, tyckes visa, att dylika framställningar skulle af många med tacksamhet mottagas. En uppmärk- sam iakttagare af våra religiösa förhållanden skall lätt finna, att jemte de s. k. »andligt sinnades» parti, hvilket sönderfaller i schartauaner och nyevange- STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 277 liska1 och till sin lära mer liknar hernhutism än pietism, att jemte detta parti äfven finnes en annan religiös riktning, som hemtar näring från helt an- nat håll, och som fordrar, en mångsidigare framställning af kristendomen än den ofta förekommande. Dessa religiösa åsigter ega inom vårt lands prester- skap ganska . få målsmån; hvarför också till fromma för deras anhängare en mängd alster af utlandets uppbyggelseliteratur blifvit till vårt- språk öfverflyttade. Den franska och schweiziska protestantismen har gifvit. oss arbeten af Monod, Pressensé, Vinet, Bersier, Naville och Lobstein; Englands kyrka predikningar af Robertson och Stopford Brooke. Den stora afsättning, dessa skrifter erhål- lit, visar, att de motsvara ett andligt behof. Graden och arten af vårt lands bildning förorsakar, förutsätter och förklarar detta. Den boströmska filosofien har hos flertalet af vår studerande ungdom grundlagt en idealistisk. verldsåsigt, hvilken otvifvelaktigt bidragit att rädda oss från utlandets allmänt spridda materialism, och som derj ernte utbildat ett gudsbegrepp, beslägtadt med det vetenskapligt teologiska.' Denna nationela filosofi har här och der till någon grad inverkat på vårt lands teologi och borde kunna göra det än mer, och gifva den en prägel på en gång fosterländsk och idealistisk.. Den borde kunna kraftigare motverka de till ett slags materialism gränsande läror, som af några de krassaste läsarepredikanterna drifvas. Antropologien, grundad på Boströms filosofi, läses nu vid elementarläroverken; och om den skall meddela något an- nat än tomt munväder, så måste lärjungen nödvändigt omfatta idealistiska åsigter. Dessa hindra honom ingalunda från att bekänna sig till den bibliska kristendomens lära: att »Gud är en ande», och att »Fadern och Sonen äro ett»; men göra det för honom omöjligt att antaga det slags polyteistiska kri- stendom, som i Gud ser ej den. andliga allpersonligheten utan ett slags antro- pomorfistisk-materialistisk Gud, och som vid hans sida ställer .Kristus såsom en annan lika materialistisk gudomlighet, eller, hvilket är än vanligare, förbigår Gud, såsom en »tyst förutsättning» och talar blott om Kristus. Förkunnare af sådana åsigter glömma kristendomens lära om Guds enhet i trefald och vilja påtvinga sina lärjungar ett mångguderi, som de antingen ej sjelfva märka, eller anse sig böra blindt tro. Både filosofi Och naturvetenskap hafva allt mer ge- nom sina enhetssträfvanden väckt hos menniskoanden en längtan från dualis- men, en trängtan, som med hänförelse .omfattar Skriftens ôrd om en herde och ett fårahus, om Honörn' »i hvilken yi lefve, röras och hafva vår varelse.» Denna enhetsidé vinner allt mera omfång, styrka och klarhet och genomglöder ej blott vetenskapsmannen, tänkaren och skalden utan har äfven, förnämligast genom den senare, trängt fram till den bildade allmänheten, som härutinnan gör gemensam, sak med den lärda vörlden och med ovilja skakar af sig de andliga bojor, som blindt trosnit söker att i en missförstådd auktoritets namn pålägga.  andra sidan är det lika vigtigt för vår kyrkas välgång, att den teo- logiskt och filosofiskt, bildade kristendomen egnar uppmärksamhet, erkännande och beundran åt den välgörande verksamhet och praktiska tillämpning af Kri- sti lära, som ofta på ett vinnande sätt utmärka deras teologiska motståndare. De båda olika kyrkopartierna hafva mycket att af hvarandra lära, om de skola lyckas att hos sig förena värma och ljus. Den lärda kristendomens målsmän borde ej förakta eller förbise ett parti, som inom vårt land räknar sina anhän- gare i 100,000-tal, sina utgifna skrifter i 10,000-tal och sina välgörenhets- anstalter i hundradetal. Den lifskraft, som ger upphof åt en så storartad och välsignelserik verksamhet, måste nödvändigt ega, om ej ljus, dock mycket af — - ? 1 Äfven inom detta sista har nyligen uppstått söndring. 278 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. den lifsvärma, som har sitt ursprung i lifsens ord, äfven när detta uppfattas pä ett i teoretiskt afseende skeft och ensidigt sätt. Då man, oupphörligt mötes af bevis på det vidt utbredda deltagande, hvarmed religiösa frågor i vår tid. omfattas; då man ser dem bana sig väg till tidningar och tidskrifter, från hvilkås program de egentligen äro uteslutna, så- dana som t. ex. Edinburgh Review och Deutsche Rundschau, och inkräkta be- tydligt utrymme inom andra pressens organ för allmänna frågor, som t. ex. är fallet i Revue des deux Mondes, Contemporary Review m. fl., då börjar man betvifla, huruvida vår tid verkligen gjort sig förtjént af anklagelsen för materia- lism. Det kan knappast väcka förvåning, att naturvetenskapens idkare, som under de sista tre århundradena gjort menskligheten så ovärderliga tj en ster, och som se framför sig en bana full af hopp om seger öfver många bland de fy- siska lidanden, de psykiska brister och de okunnighetens skrankor, som ännu trycka vårt slägte, det kan knappast väcka förvåning, säga vi, om några bland dessa män gripas af segerrusets förblindelse och glömma himmelen för jor- den, tron för vetandet, glömma att utan en Archimedisk punkt utanför jorden, hon ej kan lyftas. De flesta bland dem erkänna dock menniskans religiösa behof, och Tyndall sjelf påstår »att den vigtigaste uppgiften i våra dagar be- står uti att på ett förnuftsenligt sätt tillfredsställa mensklighetens djupt rotade religiösa känslt1. Naturvetenskapens höga kallelse motväges af ett lika tungt ansvar. Det är hon, som tryckt sin prägel på den moderna civilisationen och gifvit densamma sitt mest kännetecknande drag. Om hon missbrukar sin makt och fiendtligt förföljer mensklighetens högsta ideer, då skall hon sannolikt sjelf falla och i sitt fall draga med sig sin egen andes barn, den moderna civilisa- tionen. Må hon ej, stolt af sin ärorika kamp för frihet, sanning och ljus och sin lysande seger öfver medeltidens öfvertro, okunnighet och hierarki, sjelf upphäfva sig till förtryckare, och, trotsande det högre lifvets lagar, kränka andens oförytterliga rättigheter. Tidens tecken förebåda, att hon ej skall kunna göra detta ostraffadt. I Frankrike lägger massans blinda tro och hierarkiens maktlystnad, undervisning och lärofrihet i bojor; i Tyskland tager på många ställen den katolska befolkningen parti for sitt vatikänska presterskap mot sin regering och ger derigenom ett sken af tyranni åt hennes försök att befria dem från påfvens andliga envälde; Italien kämpar en hård kamp för sin and- liga frihet, och i England och Amerika, dessa stamhåll för politisk och reli- giös frihet, följa de skarpsynta med oro ultramontanismens inkräktningsförsök. Ingen vågar förutsäga, huruvida den kristna civilisationen skall gå under i ar- marna på en påflig Dalaism, eller om hon skall kunna utveckla sig till en yttre spegelbild af den andliga skönheten hos sin gudomlige upphofsman. Analo- gien af föregående religionsformers utvecklingsöden varnar med ett olycksbå- dande »vestigia terrent»; men medvetandet att i kristendomens idé ega ett oförgänglighetsfrö och ett odödlighetslöfte inger mod och kraft att strida mot öfvertro och otro samt hopp om att slutligen vinna seger. Emund Gammal. 1 Fragment» of science. The Belfast adress s. 529. -------------------------------------5C----- • NYA BÖCKER. 279 Nya böcker. Svenfika Fornminnesföreningens Tidskrift, tredje bandet, 1—2 häft. Det vigtigaste bidraget är en längre uppsats af prof. Sven Nilsson (»Spär efter feniciska kolo- nier i Skandinavien», med 18 fig. och 1 pl.), i hvilken den frejdade forskaren lemnar en utförlig, till en del pä nya vetenskapliga iakttagelser och slutsatser stödd bevisföring för sin i flera lärda verk och afhandlingar (senast i Framtiden ärg. 1870, häft. 6 samt årg. 1871, häft. 7) framstälda öfvertygelse, att »de till (äldsta) bronsperioden hörande hos oss förekommande fornsaker icke blott ärp af feniciskt ursprung, utan att äfven folk af denna stam, med fenicisk religion, från början sjelfva fört dem hit.» Af den nordiska arkeologiens målsmän haf i fråga varande hypotes hittills, som bekant, i allmänhet emottagits med ett visst misstroende och framkallat mer än ett vederläggningsförsök, på hvilka dess upp- hofsman dock ingalunda blifvit svaret skyldig. Det vill synas, som skulle den outtröttliga ifver, hvarmed prof. N. i lång tid arbetat på sitt åskådningssätts utbildande och tryggande emot inkast, omsider hafva lyckats bereda insteg åt detsamma här och der i de omdömesgilles krets. Skäl för ett sådant antagande hemta vi bl. a. från den i de båda nu anmälda tidskriftshäftena Införda öfver- sigten af förhandlingarna vid Sv. Fornminnesföreningens fjerde allmänna möte i Göteborg d. 14—17 Juni 1875. En af frågorna på mötets dagordning var den följande: »Hvilket sammanhang kunna de å våra hällristningar afbildade farty- gen, i afseende å formen, anses ega med dem, som begagnades af de vid Medel- hafvet boende folken?» öfverläggningen härom inleddes med ett anförande af prof. Nilsson sjelf, och vid det derefter följande lifliga meningsbytet uppträdde blott en talare (d:r Montélius) emot, men sex mer eller mindre obetingadt till försvar för prof. N:s teori om vår bronskulturs orientaliska ursprung. Krafti- gast förordades densamma af. en med Fenicien och dess odling förtrogen arkeo- log, d:r Carlo Landberg, som i nästan entusiastiska ordalag tillkännagaf sitt in- stämmande i den åsigt, som uti tvistefrågan förfäktas af »den nordiska forn- forskningens Nestor», i hvilkens ofvannämda afhandling (af hvilken exemplar utdelats till deltagarne i mötet) d:r L.‘ »icke kunnat finna något, som ej äfven för dén strängaste vetenskapliga kritik håller streck», utan der tvärtom samtliga framdragna omständigheter öfverraska genom »deras slående bevisningskraft». — En annan ganska sakrik afhaudling är friherre G. Djurklons »Strödda anteck- ningar om Kinds härad i Vestergötland i äldre tider». För öfrigt hafva bidrag lemnats till dessa tvenne häften af hrr G. Brusewitz, C. Ccderström, O. Monte- lius och G. Stephens. Historiskt Bibliotek, utgifvet af Carl Silfverstolpe. 1877. Första häftet.— Innehåll: »Om den svenska högadeln under konung Sigismunds regering» af 8. J. Boethius ; »Om Sturemorden» af A. G. Ahlqvist (en uttömmande redogörelse för orsakerna till och förloppet af ett bland de grymmaste dåd, vår historia vet att omtala; tillika ett bidrag till kännedomen om personer och händelser under Erik XIV:s senaste regeringsår); Granskningar och Anmälningar af Hans Hildebrand, Ehd samt C. F. Odhner. Allmän Krigshistoria af Furst N. S. Galitzin, generallöjtnant vid ryska generalstaben. Tredje afdelningen. Nyare tiden. Första delen. (Krigen under förra hälften af sjuttonde århundradet. Trettioåriga kriget. — Från tyska öfversättningen till svenska öfverflyttad samt med tillägg och anmärkningar försedd af Julius Man- kell. — Nutidens Stridssätt. Ett bidrag till taktikens utveckling af Fr. v. Wechmar. Öfvers. af Carl Norlander. (Militärliteratur-föreningens förlag). Carl Georg Starbäcks »Berättelser ur Svenska historien». Fortsättning af P. O. Bäckström. Sextonde delen. Carl XI:s regering. 1—2. — Ur förläggarens an- mälan: — — — »Genom sin plan anlagdt att blifva en fullständig svensk hi- storia för folket utan allt för stor olikformighet i behandlingen af särskilda delar, och genom sitt framställningssätt lika mycket lämpadt till läsning för 280 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FEMTE HÄFTET. Sveriges allmoge, till läsebok vid sidan af undervisningen i skolorna, till sjelf- studium för det uppväxande slägtet och till en nyttig och underhållande läs- ning i de bildade hemmen — var detta arbete med skäl egnadt att framkalla stora förhoppningar, hvilka under dess fortgång ej heller blifvit svikna. Full- ändadt skulle det väl kunna anses fylla ett verkligt behof och i väsentlig mån bidraga ej blott till spridande af kunskap om Sveriges häfder i vidsträcktare kretsar, än något annat tillför ene, utan äfven till höjande af fosterländskt sinne och tänkesätt i vårt land.» — Sedan d:r Starbäck af sjukdom hindrats att full- borda sitt verkj har dess fortsättning öfvertagits “ af kammarrådet P. O. Bäck- ström, sedan länge känd såsom en af vårt lands framstående historiske forskare och författare. Priset för hela »verket, omfattande så väl de redan utkomna de- larne, som fortsättningen, beräknas blifva omkring trettio kronor. (F. & G. Bei- jers förlag). , Skrifter af Carl Michael Bellman. .Ny samling, ütgifven àf C. Eichhorn. Andra— fjerde häft. , (Adolf Bonnier). Predikningar öfver de årliga Sön- och Högtidsdagarnes evangelier' af Johan Olof Wallin, Fjerde upplagan. Femte häftet. Utgifves i sex häften à 1 krona, iCentraltryckeriefs förlag). ‘ ,* Om Familjens begrepp och väsentligaste grundformer. Akademisk afhandling af Law- ' . rence Heap Åberg. (Ett om . filosofisk begåfning och skriftställareförmåga vit* . nande försök att från den boströmska idealismens ståndpunkt åstadkomma en ' lösning; af hittills temligen outredda spörsmål, inom ett vigtigt kapitel af sam- hällsläran. Af handlingens ämne torde ådraga densamma en bildad allmänhets uppmärksamhet). Die Grundlehreh der Astronomie nach ihrer geschichtlichen Entwickelung dargestellt von Hugo ffyldén, Astronom der K. Akademie der Wissenschaften in Stockholm. Deutsche, von Verfasser besorgte und erweitert^ Ausgabe, Mit SS-Holzschnitten. . ' (Leipzig, Verlag von Wilhelm Engelmann 1877), — Åt' forskningens vänner an- befalla vi denna synnerligen lärorika handbok i en genom tusenåriga anor vörd- nadsbjudande vetenskap, hvars glänsande ; segervinningar i kampen emot vill- farelse, och fördomar så kraftigt främjat upplysningens utbredande och bidragit att skapa den andliga lifsluft, i hvilken vi, det nittonde århundradets menni- , skor,' lefva och hafva vår varelse. Enligt hvad i förordet tillkännagifves, är det nu föreliggande arbetet icke att betrakta såsom allenast en öfverflyttning till tyskan af prof. Gyldéns för några år sedan på svenska språket utgifna lärobok i , astronomi; fastmera har den af annan hand utförda öfversättningen blifvit af förf, omarbetad och betydligt: tillökad. I sitt', nuvarande skick innehåller boken, utom en längre inledning samt ett bihang, fyra kapitel, af hvilka det första ger en historisk öfversigt af astronomiens utveckling från äldsta tider jntill New- tons upptäckt af den allmänna tyngdlagen, det andra kapitlet redogör för nämda neWtonska upptäckt samt dess vetenskapliga följder, det tredje skildrar vår tids astronomiska iakttagelsçkonst, . det. fjerde. framställer resultaten af nyare astro- ' nomiska forskningar. med, hänsyn till himlakropparnes afstånd, de mindre pla- neterna, kometerna, diibbelstjernorna o. s. v. Ett förhöjdt intresse får arbetet gepom flera såväl uti inledningen som i teckningen af astronomiens förflutna öden inflätade kulturhistoriska meddelanden. 4^ På Aktiebolagets Nu förlag hafva utkommit: En Framtidssaga af G. Björlin. Pris 1 Krona 25 öre. . ■ 'fi ' " Garl Svenske -% En berättelse från frihetstiden af G. Björlin. 2 D:r. Pris 4 Kr. 25 öre. Bnd. 5 Kr. 25 öre. Bilder ur Sveriges krigshistoria af G. Björlin. l:a d. Pris 2 Kr. 50 öre. Turistbref från en resa i Norge af Finn. Pris 2 Kr. 25 öre. östeuropeiska frågan af D:r A. Hedin. l:a h. Pris 1 Kr. Valda berättelser af Claes Lundin. l:a d. Pris 2 Kr. Dikter från främmande länder öfversatta af Prof. C. R. Nyblom. Pris 3 Kr. 75 öre. N U Månadsskrift för 1876. Pris 6 Kr. Bnd. 7 Kr. 50 öre. Sånger och Berättelser af Edvard Bäckström. Pris hft. 2 Kr. 50 öre. Bnd. 4 Kr. 25 öre. Med guldsnitt 4 Kr. 75 öre. Dagward Frey. Sorgespel i fem akter af Edvard Bäckström. Pris 1 Kr. 50 öre. INNEHALL. Tidstecken i Danmarks nyaste vitterhet. Af Karl jWarburg ......... Sid. 223 Politisk ekonomi. Af Vilhelm Bergstrand............................ » 248 Stats- och frikyrka, religion och vetenskap. Af Emund Gammal « 263 Nya Böcker ..........................,............................ *>. 279 ■ ■ W ANMÄLAN. V id sitt nya uppträdande i vår periodiska literatur skall • FRAMTIDEN åter knyta sin verklamhet till det program, som från åren 1868—71 är be- kant för tidskriftens dåvarande läsare. Dess hufvuduppgift skall sålunda blifva att genom afhandlingar, kortare meddelanden från den fria forskningens arbets- fält samt granskningar och öfyersigter af såväl inhemska som utländska literatur- alster verka för spridandet af kännedom om vårt tidehvarfs ideela sträfvanden och främjandet af den fosterländska odlingens sundä och allsidiga utveckling. Bidrag till tidskriften komma att lemnas af ett betydande antal svenske skrift- ställare på de politiska och sociala tidsfrågornas områden samt inom olika grenar af kultur- och literaturhistoriskt, naturvetenskapligt, filosofiskt och estetiskt författarskap. Tidskriften skall årligen utkomma i tolf häften uti stor oktav om till- samman fyratiotvå ark. Prenumerationspriset för hel årgång blir tolf kronor. Lösa häften'säljas à 1,2 5. Prenumeration emottages i alla svenska boklådor, vid postkontoren samt i tidskriftens förlagsexpedition : Stockholm, Karduans- makaregatän 7, derifrån, mot insändande af prenumerationsafgiften, hvarje häfte skickas under korsband till prenumeranten. I Norge och Danmark emot- tages prenumeration hos tidskriftens ombudsmän hrr bokhandlare Alb. Cammer-, meyer i Kristiania samt G. E. C. Gad i Kjöbenhavn. Herrar förläggare i Sverige och våra nordiska grannländer, som önska sina förlagsartiklar anmälda i tidskriften, behagade insända dem till utgifvaren; adress: Stockholm, Blanches Malmgård. CARL von BERGEN. AKTIEBOLAGET NU. Tidskriftens utyifvore. ‘ î I tidskriftens förläggare. STOCKH^ÖMj CENTRAI.-TRYCKEHIKT, 1877.