O o Œ ö FRAMTIDEN TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. UT GIF VEN AF CARL VON BERGEN. 1877. Tredje och Fjerde Häftena. KRISTIANIA ALB. CAMMERMBYER. STOCKHOLM AKTIEBOLAGET NU. KJÖBEN HAVN G. B. C. GAD. På Aktiebolagets Nu förlag har utkommit: MÅNADSSKRIFTEN N U 1 B 7 7. 1—dt häftena. Utgifren af EDVARD BÄCKSTRÖM. Januarihäftets innehåll: Födelsedagen af Onkel Adam. — När stor- men kommer af G. Björlin. — öfvers. ur Hernani af Edv. Bäckström. — En- dag i ett engelskt hem, I af N. P. Ödman. — Vårblomma af Aug. Stjernstedt. — Mäster Konstig af G. Djurklou. — Boknyheter af Ghr. Eichhorn. Februarihäftets innehåll: Nyårsbön af C. L. Östergren.—Fogelmötet af 0. W. A. Strandberg. — Drömlif af V. Rydberg. — Du vet! af Edv. Bäck- ström. — Om det aristokratiska samhällselementet inom svenska folket af An- ders Fryxell. — En dag i ett engelskt hem, II af N. P. Ödman. — Boknyheter af Chr. Eichhorn. Marshäftets innehåll: Carl Strandberg f af Edv. Bäckström. — Jörgen och Karin af Kristian Winther, öfvers. af Carl Snoilsky. — Vestalen af Pa- ludan-Muller, öfvers. af Nils Arfvidson. — Om det aristokratiska samhälls- elementet -inom svenska folket, II af Anders Fryxell. Aprilhäftets innehåll: Lärkan af C. D. af Wirsén. — Vinter grönt, Näturröster af A. T. Gellerstedt. — Esaias Tegnérs lärare och förebilder af Rûdolf Hjärne. — En dag i ett engelskt hem, III, Förmiddagen af N. P. Ödman. Prenumeration å hel årgång (Jan.—Dec.) kostar 6 Kr., å half årgång (Jan.—Juni eller Juli—Dec.) kostar 3.50 Kr., postarvodet oräknadt, och mottages hos • Herrar Bokhandlare i Sverige och grann- länderna, på alla Postkontor samt å Månadsskriftens expedition: Stockholm, Karduansmakaregatan N:o 7. Lösnummer säljas till 60 öre för häfte. Sker prenumeration å Månadsskriften ‘vid expeditionen sändes livårje nummer, allteftersom det utkommer, under korsband, genom expeditionens försorg till prenumeranten. Undertecknad träffas i redaktionsangelägenheter hvarje helgfri Måndag, Onsdag och Lördag kl. 2—3 e. m. å Månadsskriftens byrå, Karduansmakaregatan 7, 1 tr. Edvard Bäckström. Källor till Svenska Teaterns historia. Sveriges Dramatiska Litteratur. (Till 1876.) Bibliografi af G. E. Klem- ming. Stockholm 1863—1876. . Den danske Skueplads i dens Historie fra de förste Spor af danske Skuespil indtil vor Tid.' Af Th. Överskon, (Forts, af Edg. Collin). I—VU. Kjöben- havn 1854—1876. ' Christiania Theaterhistorie. Ved H. J. Huitfeldt. 1—5 Hefte. Kjöben- havn 1876. - r . ' 1 . >' Under det att nyligen såväl den danska som den norska teatern erhållit sin ganska utförliga historia, saknar den svenska literaturen ännu ett dylikt verk. Genom den ofvan nämda bibliografiska, förteckningen på inhemska dra- matiska arbeten, äfvensom genom åtskilliga andra dermed beslägtade skrifter1, till hvilka vi i det följande skola hänvisa, har dock en fast grund blifvit lagd till den , svenska teaterns historia. Vi anmäla oss här såsom vägvisare för läsa- ren under en stunds .vandring, öfver den svenska dramatiska könstens under ett nordligt luftstreck belägna, fält, . . ; Äfven de författare, hvilka med den största skarpsynthet sökt att hos oss leda, den dramatiska konstens ovissa anor tillbaka ända in i den gråa hedna- tiden och sedan granskat hvarje dess spår under vår medeltids dunkla skiften, kunna anses hafva lyckats endast .till en viss grad. Så mycket är, dock ådaga- lagdt att äfven i vårt land böjelsen för dikter och lekar i dramatisk snitt trä- der oss till mötes redan ur vårt »folklifs barnkammare,]) Såsom bekant är, hafva åtskilliga af Eddasångerna eh icke blott under deras traditionela vandrin- gar alstrad utan äfven deras ursprungliga form tillhörande dramatisk karakter2. Den .i folklynnet inneboende smaken för. sceniska nöjen erhöll rik näring af den katolska kyrkans lärare. På . grund af den ursprungligen dramatiska for- men, hos åtskilliga böcker i den fiel., skrift, har man nyligen inmönstrat Salo- mos Höga. Visa 8, endast obetydligt bearbetad,, bland vår. dramatiska öfversätt- ningslitératur., Det är ganska , naturligt att de , tidigaste dramatiska alster, som 1 ’ Främsta' rummet hlanct dessa tillkommer F-. A.’ Dahlgrens Anteckningar om * Stock- . kolms ' Teàtrùr.' ? 'RŸDQVÏSTt Nordens äldsta 'skådespel (i Skandia 1336); sid. 170—17ä. 8 Jungfrun från Sulem eller Salomos Höga Visa. Utg. af H. G. Lindgren, 1875.: ' Framtiden, 4877. 9 128 FRAMTIDEN. NY FÖLJD.' FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. inom kristna samhällen frambragtes, voro efterbildningar af de hel. skrifterna, och det är intet jbvifvel att icke af de mysterier, framställande Frälsarens lef- nadshändelser .alltifrån hans födelse och till hans himmelsfärd o. s. v., hvilka utsmyckade hela årskretsen af kyrkans högtider under medeltiden, ett icke obe- tydligt antal, följande den allmänna odlingens strömdrag, blifvit fördt äfven till den* höga Norden, om ock endast ringa spår deraf numera kunna uppvisas. Olaus Petri säger1 äfven att redan i vår aflägsna forntid åtskilliga lustbarheter stäldes tillsamman med • Guds ords förkunnande, »såsom man ser Moses gjort hafva, då han ibland annat diktade visor om Guds verk, hvilka brukades i dans.» Han berättar derpå vidare, huru »våra förfäder här i landet sâsoïn i andra länder, sedan kristendomen hitkom, brukat visor, rim och komedier om helga män,. . .på det att de som lust hade till att skåda huru de, som spelet drefvö, hade under främmande klädebonad underliga åthäfvor, skulle ock der- jemte något lära, det dem nyttigt vore antingen att göra eller låta.» De and- liga skådespel han här åsyftar, kommo sannolikt hos oss i bruk, då samfärd- seln med främmande länder genom åtskilliga af våra landsmäns studier vid ut- ländska universitet samt genom munkordnarnes utvidgade kolonisationsverksam- ïiet, erhöll ökadt lif2. Dylika teatraliska förlustelser häntyda på med dem befryndade drag i fol- kets lynne, hvarom ännu i dag våra muntra, af dramatisk liflighet genomträngda folklekar bära ett ojäfaktigt vitnesbörd. Deras slägtledning ifrån de religiöst- dramatiska fester, hvarmed de katolska kyrkobruken förnöjde allmänheten, har ofta blifvit ledd i bevis. Under medeltiden vandrade kring land och rike en föraktad hop af gyck- . lare, genom sitt, i förhållande till tidsandan vekliga : yrke brännmärkt lika myc- ket af folkets medfödda föreställningssätt, som af dess skrifna lagar. Och detta oaktadt voro de välkomna för en stund, hvarthelst de kommo, och kunde stun- dom till och. med 'icke gerna undvaras. Under benämningen lekare omtalas de ofta i våra gamla urkunder, och vidlyftigt har man ordat för att visa deras > rätt att anses såsom föregångare för senare tiders skådespelare. Redan sagorna om konung Hugleik och om Olof Skötkonung låta dem framträda för att visa sina konster. Det var väl knappast någon fest vid Europas hof, der icke någon af detta kringirrande slägte uppträdde. Éhuru våra egna gamla landskapslagar återspegla en af den allmänna meningen i hög grad närd hånfull missaktning mot lekare-yrket, så öfverträffas de dock häri vida af de utländska. Och dock spelade dessa lekare i det sydliga Europa en ganska betydande roll. Under sina vandringar från hof till hof, från stad till stad, lämpade de sig synner- ligen väl till att kringsprida dagens nyheter och genom den tendens de icke sällan förstodo. att inlägga i sina föredrag, hâfva de till och med af .efter- verlden förvärfvat sig titelu af den »moderna journalistikens fader»8. Huru- 1 I företalet till Tobie Comedia. — 2 Ljunggrens Svenska Dramat intill slutet af sjuttonde årh., sid. .105. — 8 Vogt: Leben und Dichten der deutschen Spielleute.im Mittel- alter. Halle, IStß, sid.12. . KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 129 vida de spelat någon sådan roll i vårt fosterland är väl icke bevisadt, men visst är, att de äfven här förekommo ganska talrikt. I jemförelse med ;de dyrbara och präktiga sceniska föreställningar, på hvilka kyrkan hade att bjuda, togo sig väl lekarnes prestationer icke synnerligen väl ut, inskränkta soin de merendels voro till taskspelare- och lindansarekonster1, men man saknar icke exempel på att lekarne, då de samlats till hela sällskap, äfven uppförde ganska storartade skådespel. »Skulle ock konst-framställningen i ..vårt land .utvecklat sig i en öfvervägande lyrisk riktning, så vore detta blott det äldsta vitnesbör- det derom, att under Nordens kalla himmel, känslan och betraktelsen sluta sig inom sin egen verld, utan att kunna annorlunda än lyriskt uppfatta tillva- relsen och utan benägenhet att meddela sig i åtbörd och öfverhufVud med yttre lif2.» . Våra rimkrönikor omtala ofta dessa lékare såsom anlitade till att förhöja hoffesternas glans. På gamla teckningar ser man dem afbildade i gröna rockar, gula strumpor och röda skors, hvilken lysande drägt. de dock enligt rimkrö- nikans ord hos oss stundom utbytte emot »brunt baldakin, med bräm af ek- orre-skinn.» Deras lön var naturligtvis beroende af de höge herrarnes fri- kostighet, och bestod vanligtvis i kläder, icke alltid nya, men stundom, såsom vid hertig Valdemars förmälning 1302, < ».......fingo de dyra fiåfvor örs och gångare och andra gäfvor, Kläder och silfver och allehanda, Så att de foro blide hem till landa4.» Krönikorna säga att de lekare, som hitkommo, voro från många skilda länder. De voro sålunda här endast gäster; troligt är, att då de under den senare medeltiden blifvit här mera bofaste, deras konstutöfning ofta inskränkt sig till musik. De tillfällen, vid hvilka de då uppträdde, synas nämligen icke hafva lämpat sig till skämtsamma' upptåg, såsom t. ex. då de gingo i spetsen för den högtidliga procession, af hvilken konung Karl KnutssonS dotter Bir- gitta beledsagades, då hon 1455 invigdes till nunna i Vadstena kloster6, o. s. v. Utan tvifvel utförde de dock ännu vid medeltidens slut någon gång sina komiska roller, då de finnas hafva varit regelbundet anstälde i höga herrars tjenst. Så omtalas att herr Svante Stures hof-lekare fick vid sidan af andra lekare upp- träda vid helga lekamagillets högtidsfest i Stockholm 1510, hvarvid glädjen synes hafva stått högt i tak *. Sammankomsterna i dessa medeltidens egendom- liga skapelser, gillena, upptogos ofta nog af allehanda skämt och lekar, spel, dans och musik, hvarom deras räkenskaper bära vitne, och man har hört sägas, att glädjen under dylika lustiga sarnqväm stundom var så yr, att syennerne hejdlöst spelade kläderna af sig, så att de närvarande tärnorna slutligen måste 1 Prutz: Vorlesungen über die Geschichte des deutschen Theaters, sid. 19. '— 8 Ryd- QVist: 1. c., sid. 216—216. — 8 Vogt:" 1. c., sid. 13.— 4 Gamla L Erikskröhikan, ntg. af Klemming, v. 1828—1831. — 6 Sileverstolpe : Historiskt Bibliotèki I, sid 37. — 6 Ibid: III, sid. 90. Gillet hade i sitt samfund minst två lekare: • ■ : 130 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. rodnande nedslå sina blickar1. Huru andaktsfulla gillenas sammankomster ur- sprungligen . må hafva .varit kunde sålunda i : längden, glädjen icke utstängas, och ätt den åfven gäf sig luft i förklädningar och dramatiska upptåg är obe- stridligt. De ifrån gamla, tider ärfda stadgar för Knutsgillet i Lund bestämma t. ex. bland annat, att . »på den heliga Valborgs dag eller ock på annan dag och tid och på det ställe, som åldermannen bäst berama kan, skola årligen tagas tvennne maj-gref v ar} eller rättare en vinter- och en maj-grefve, den förre klädd i pelsverk, den senare klädd med löf och blomsterprydd, hvilka två i spetsen för > hvar sin skara bekämpa hvarandra till dess vårens representant besegrar vinterns2.» Dessa folkförlustelsér vid majfestens firande ega ett lätt igenkän- ligt syskontycke med de »sånger, dansar -och spel, hvarmed redan de gamle ' romarne firade vårens ankomst (Florealia), och hos både germaniska och sla- viska stammar firades det betydelséfulla årsskiftet med folkfester och pantomi- miska spel ’.» Det första egentliga skådespel, som, efter hvad nu mera är kändt, blifvit i Nordep uppfördt, hänförer sig äfven till en gille-fest, kallad »Vår frus gille», hvilken firadés i Aarhus 1501, då komedier uppfördes, hvari sjelfve konungens kansler tog del. De spelande voro för öfrigt mestadels skolans lärjungar, men då desse den tiden voro fullvuxne män, må deras dramatiska prestationer icke förvexlas med de s. k. skolkomedierna, hvilka ungefär samtidigt togo sin bör- jan i Heidelberg, utan torde närmast hafva liknat de gamla mysterierna *. De gycklare som vid enskilda familjefester plägade förhöja glädjen, kunna deremot icke med fog räknas till skådespelare-yrket, utan stodo i närmaste slägtskap med de äfven i Sverige väl kände hofnarrarne. Vi ega i behåll en utförlig skildring af ett förnämt bröllop, .som firades på Bollerup i Skåne om- kring 1503, emellan Tyge Brahe och Magdalena Krognos. Den person, som under de storartade förberedelserna till denna fest, tillblandade klareten, bar ett namn, som är väl bekant inom den tyska dramatiken. Han kallas nämli- gen Hans Wostff och man igenkänner lätt i detta namn en förvrängning af narrens benämning »Hans -Wurst» i femtonhundratalets tyska komedier. Att hans roll vid i fråga varande fest dock var inskränkt till narrens putslustiga skämt, och hade intet att skaffa med något komedi-spel, är deraf klart, att första gången detta sedermera så ofta brukade namn framträder i tysk skrift är i den stridskrift »emot Hans Wurst», som Luther 1541 riktade mot hertig . Henrik af Braunschweig6. Luther säger dock sjelf att namnet ingalunda blif- vit af honom uppfunnet utan brukats såsom en hånfull benämning, hvilken väl kunde användas såsom ett gemensamt slägtnamn. för narrar i allmänhet. Vända vi nu våra blickar till vår egen torftiga dramatiska literatur under medeltiden, så möter oss i främsta rummet en dikt, hvilken finnes i sin hel- 1 Karlson : Blad ur Örebro skolas äldsta historia, I, sid. XI. — 2 Hildebrand: Svenska Gillen under medeltiden, (i Hist.'Bibi.) sid. 74. — 8 Ljunggren: ■ 1. c., sid. 126. . — 4 Overskou: 1. c., I, sid. 34—36. — 6 Brasch '. Gamle Eiere af Bregentved. Kjöben- havn 1873, sid. 73. — ®’Pr.utz: 1. c., sid. 190. KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. ’ J 131 het införd i den ofvannämda af Klemming ntgifna bibliografien. Den handlar y>om en syndare, som undfick nåd.» Att detta stycke verkligen blifvit hos oss uppfördt, lider alls intet tvifvel. Man kan nämligen icke gerna tänka sig, att under medeltiden så mycket arbete skulle hafva blifvit nedlagdt på ett verk, om hvilket man var oviss, huruvida det någonsin skulle komma till användnings Nu för tiden kan sådant försökas af en hvar skrifkunnig person, som vill sätta en teaterdirektörs goda smak — eller hjerta — på prof, men såsom sä- kert kan man antaga, att vår medeltidsskribent, innan han började öfversätta denna dikt, väl visste att ett lämpligt tillfälle skulle gifvas, då den kunde blifva uppförd, och lika vist är: det att den, en gång öfversatt, sedermera af brist på omvexling antogs till mera än en Dreprise». Om uppförandet af dik- ten vitnär ock dess prolog, hvari de kringstående åskådarne uppmanas till tystnad medelst dessa ord : 1 »Thy beder jag eder i detta rim I stånden allt qvar och gören ej stim, Då fån J lön i himmelrik» o. s. v. • , Dikten innehåller äfven åtskilliga bestämmelser, som tyda på dess »mise- en-scène», såsom t. ex. angående de, spelandes inträde och . bortgång. Dik- tens hufvudperson har blifvit af den helige Procopius1 hänvisad till jungfru Maria, såsom den der allena kunde med sina förböner frälsa honom. Han går derföre till henne, men i början visar' hon sig honom icke bevågen, hvilket den som utförde Marias roll bordo tydliggöra genom att hon, — må det til- låtas oss att anföra diktens egna ord — »tiger och vänder baken åt honom», men då hon derefter ser hans djupa ånger,, lofvar hon honom slutligen' sin förbön. Man må icke tro att denna dikt helt och hållet saknar ställen, som kunnat göra intryck på fromma åskådare. Särskildt anmärkningsvärd torde i detta fall vara dialogen emellan Maria och hennes son, der dikten gifver an- ledning till dramatiskt spel. Troligt är «att skådebanan, varit anordnad på en kyrkogård eller möjligen i .sjelfva kyrkan, och att representationerna försiggått vid någon af mariafesterna för att locka en talrik publik att infinna sig i klostret eller kyrkan, der offer borde nedläggas vid madonnans altare. Då dylika föreställningar uppfördes i kyrkorna, hade de naturligtvis sin plats i närheten af sång-koret, hvarigenom både orgeln och sångarne kommo i deras omedelbara närhet, men ju merà de utbildades, och då såväl den personal, som erfordrades för skådespelens upp- förande, som den, hvilken i nyfikna, grupper, samlades Såsom åskådare, under tidens lopp tillväxt, blef det slutligen nödvändigt att lemna helgedomarnas trånga murar, men den vigda grunden ville man icke pfvergifva. Man slog då upp sin skådebana på kyrkogårdarne2. Om det lif och den rörelse dylika lust- 1 Att dikten är öfversatt ifrån latin är troligt, ehnrn originalet icke kunnat påträffas. (Ljunggren. ' 113). Det i dikten nämda helgonet Procopius dyrkades företrädesvis i Böhmen. — “ Devrient: Geshichte der deutschen Schauspielkunst. I. sid. 25. ; . ‘ - < 132 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. barhetér framlockade hos allmänheten, kunna vi lätt få ett begrepp, då vi läsa en ifrån medeltiden bevarad skildring af en närbeslägtad tillställning. Det var väl den gångén icke något egentligt skådespel, som skulle uppföras, utan en ståtlig kyrkoceremoni, som dock for folket egde enahanda lockelse. Det var den fest, som år 1489 firades i Vadstena kloster, till S:t Katarinas ära. Hög- tidligt tågade lysande processioner omkring på kyrkogården; basunblåsare och lekare utförde musik vexelvis med körer, som afsjöngo nyinöfyade sånger; rid- dare och höge prelater täflade med hvarandra i klädedrägternas prål och funno tacksamme åskådare i de tallösa hopar, som üppfylde kyrkogården eller sutto på kyrkogårdsmurarne eller hade klättrat upp på taken till de angränsande bygnaderna1. Från dylika åskådareplatser helsades ock medeltidens andliga skådespel af folkets andäktiga beundran eller otyglade jubel. Skådespelen upp- fördes vid dagsljus, och man har intet bevis på att betalning affordrades åskå- darne, hvilka dock synas ofta hafva frivilligt lemnat ganska rikliga bidrag till de stora omkostnaderna0. Icke ens de i Europa under medeltiden kringvan- drande skådespelaresällskapen ex professo tänkte på möjligheten att skydda sina åskådare för himlens oväder; endast de förnäme och rike kunde någon gång tillförsäkra sig platser på sjelfva scenen, — en. sed, som sedermera bibehöll sig intill sena tider. Att det latinska språket af de andlige oftast användes i medeltidens skådespel, minskade icke allmänhetens åtrå derefter. Man var ju van att icke förstå de ord, som under sjelfva gudstjensterna sjöngos och tala- des. Äfven de i långt senare tider uppträdande trupper, gåfvo sina föreställ- ningar på fullkomligt främmande språk. I Tyskland sågos med förtjusning en- gelska, holländska, franska och italienska komedianter, och lika stor munterhet och glädje spredo de tyske omkring sig i • Holland, Danmark och Sverige. Vår dramatiska bibliografi för medeltiden slutar med några dikter, som af utgifvaren hänföras till »qvasidramatiça8. Inom denna gren af vår literatur bildar den af Olaus Petri författade Tobiœ Comedia öfvergången till nyare tiden. I slutet af medeltiden hade skåde- spelen börjat erhålla en tendensartad riktning, i det att dogmatiska tvistefrågor blifvit i dem. inhöljda och reformationens förkämpar försmådde icke att följa •detta föredöme. De sedermera hos oss så vanliga teatraliska öfningarna i sko- lorna hade af Luther blifvit lifligt förordade*. Han sade sjelf, att man inga- lunda borde förbjuda lärjungarne att uppföra komedier, utan tvärtom uppmuntra -dem dertill, emedan de derigenom dels erhöllo en god öfning i det latinska språket, som vid sådana tillfällen brukade användas, dels fingo lära huru hvar och en i sin samhällsställning borde skicka sig, vare sig han var herre eller ijenare^ ung eller gammal. Han tilläde att »de kristne icke borde undfly komedierna, äfven bm stundom grofheter der förekommo; sådana kunde ju äfven påträffas i sjelfva bibeln.» I företalet till sin öfversättning af Tobie bok 1 Siltverstolpe : Hist. Bibl. II, sid. 18. — 9 Overskou: 1. c., I, sid. 27. — 8 De ännas behandlade i Ljunggrens of van. anförda arbete. — 4 Melanchton sade att näst bibeln funuos inga nyttigare böcker än tragedier. (Se företalet till Andromache, tragoedia, 1723.) KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 133 framhåller han särskildt huru både Judith och Tobias lämpa sig väl för dra- matiska framställningar. Måhända var det denna anvisning, som föranledde Olaus Petri att sammanskrifva sin »Tobiæ Çomedia» (tryckt 1550). Den kan anses typisk för det bibliska skoldramat. Det här endast varit förf:s mening attt genom detta skådespels uppförande på ett åskådligt och lättfattligt sätt in- prägla skriftens lärdom hos åskådarne, hvarföre ock de senare upplagornas ut- svälda -titlar rätt väl skulle passa såsom register till en from postilla. Någon karaktersteckning söker man i bibeldramerna lika förgäfves som i deras före- gångare, de gamla mysterierna, med hvilka de för öfrigt bibehållit ganska myc- ket slägttycke. Inrättningen af skådebanan var väsendtligen likä. Såsom i mysterierna måltider ofta framstäldes, så förekomma, i denna komedi icke min- dre än fyra sådana. Prolog och epilog saknas lika litet. Ändamålet med dessa från medeltiden ärfda »förspråk» var att uppväcka så mycket lifligare upp- märksamhet på föreställningen. De framsades af någon bland skådespelarne,' klädd såsom härold eller ännu heldre såsom något helgon. Då alla de upp-i trädande under hela skådespelet vistades inne på scenen, — de för tillfället talande i förgrunden, de andre längre bort, — kunde man sålunda få se t. ex. z den helige Augustinus, efter väl förrättad häroldstjenst, och konung David, såsom gamle bekante vid hvarandras sida1. Komediers uppförande i skolorna understöddes sålunda af reformatorerne. Kyrkoordningen af år 1575 gillade att »djeknar och unge personer stundom öfva sig med spelande i komedier och tragedier, både på latin och svenska, på det att både de, som spela och de som skåda, måtte deraf taga undervisning och rättelse, dock att det sker med tukt och ärbarhet2. Det förut vanliga bruket att låta »den hel. Trefaldighetens personer» uppträda tilläts dock nu mera icke »ty sådan lättfärdighet kan icke vara det gudomliga majestätet till tjenst8.» Till en början synes man hafva varit tillfredsstäld med Terentii komedier, men snart voro de af lärjungarne till fullo inlärde och äfven åskådarne längtade efter omvexling. Lärarne försökte sig då sjelfve såsom skådespelsförfattare eller åtminstone öfversättare. Sålunda uppkom skoldramat. / Ifrån år 1589 förskrifver sig en öfversättning af Christoffer Stymelii comedia » Studenterne» ; sannolikt var det denna, som ännu så sent som 1640 (d. 17 Juli) uppfördes i Äbo, för att förhöja festligheterna vid universitetets invigning. Man ansåg ämnet väl valdt, såsom framställande vådan af föräldrars allt för- stora frikostighet emot sina studerande söner. Denna komedi, spridd 1 Under åren 1601 och 1604 äro i Klemmings bibliografi upptagna två dramatiska dik- ter, Joiephi Historia och Konung Davids Historia. Dé ega samma författare, nämligen Thomas Gevaliensis. (Se vidare Ljunggren 1. c.). De hafva sin egen märkvärdighet derigenom att vi i dem påträffa de första exempel på lyriska sånger, inlagda i sjelfva texten. I den förra före- kommer den vackra folkvisan: »Dufvan sitter på liljeqvist» etc., och i den senare en morgon- och en aftonvisa, hvilken sistnämda ingått såsom N:o 373 i 1695 års psalmbok. — 9 Kyrko- ordningar före 1686, utg. af Riksarkivet, genom O. v. Feilitzen. I, sid. 347. — 8 Då under medeltiden Gud sjelf framstäldes på scenen, brukade man låta en trio sjunga hans roll» såsom en erinran om tréenigheten. 134 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. i hela Tyskland, skulle äfven 1595 ; af en kringvandrande schlesisk poet vid natnn Martin Schwarzbach uppföras i Köpenhamn *, men konsistorium förhin- drade det, emedan , kort förut utfärdats ett förbud för studenterne att, som det kallades, »löpa fastlagen på gatorna», hvarmed åsyftades ett ifrån Tyskland in- fördt bruk att under fastan flockvis vanka från hus till hus för att uppföra farser, de s. k. fastlagsspelen. Skolkomediérna kunna anses- i allmänhet hafva upphört tidigare i Danmark än i Sverige, hvilket väl till , en väsendtlig grad berodde derpå, att operor begynt derstädes uppföras redan 1610, sålunda till och med förr än Opitz i Tyskland infört detta slags skådespel. Deraf visar sig att teatern i Danmark, äfven Holbergs hjelp förutan, utvecklat sig vida hastigare än i Sverige, om ock denna skilnad i all sin vidd träder i ögonen först efter år 1722. Af de ännu bevarade svenska skolkomedierna, om hvilkas uppförande man eger bestämda uppgifter, märkes Tisbe, författad af en skollärare i Arboga och uppförd såväl derstädes som i Carlstad och Upsala 1609—1625. I Södertelge fanns en skolmästare vid namn Jacob Rondeletius, hvilken låtit sina lärjungar x uppföra några af Terentii komedier, och för att visa sin erkänsla för det del- tagande såväl presterskapet som borgame i staden visat de dramatiska före- ställningarna på främmande språk, hugnade han dem slutligen (1614) med en af honom författad svensk tragico-comedia, benämd Judas Redivivus, som han tillegnade dem \ Örebro skolas gamla handlingar innehålla beskrifnihg på huru det tillgick vid en annan skolkomedis uppförande. Den 1 Juni 1616 upp- fördes nämligen derstädes en svensk öfversättning af den beryktade skoldrama- turgen Nicod.. Frischlini skådespel Rebecka3, och dagen derpå Terentii Andria4 på originalspråket. Om, denna representation berättas: »Scenen var undçr bar himmel på platsen utanför skolan. Skådebanan, provisioned uppförd af det bygnadsmaterial, som blifvit ditfördt i och för skolans bygnad, torde hafva befunnit sig på den lägre belägna delen af kyrkogården, som är närmast intill skolhuset, hvaremot publiken af båda könen talrikt församlad, åskådade före- ställningen från sluttningen af kyrkogården, närmare till kyrkan. Sittplatser voro till äfventyrs anordnade åt honoratiores närmast till scenen; den öfriga och kanske största delen af publiken befann sig förmodligen stående. Någon entréafgift kom ej i fråga och föreställningen var såledeS en gratis-representa- tion (oberäknadt de skänker in natura, som af stadsborna blifvit gifna till con- vivium). Aktörerne kläddes hos rektor, tågade derifrån i pocession och i full kostym till theatruin. Representationen égde rum vid ljusan dager under bar himmel en vacker sommareftermiddag. Den teatraliska delen af festen var undanstökad kl. 6 e. m. och nu följde en välfägnad af mera materiell natur, 1 Den spelades på kyrkogården i Bergen redan 1671. Huitfeldt: 1. c. sid. 19. — 2 Klemmings nppgift (sid. 20) att den äfven tillegnades drottning Kristina, beror på ett misstag. — 8 Ofversattes äfven för Söderköpings skolungdom, som uppförde densamma 1674. (Tr. s. å.). ■— 4 »Samma komedi hade några år förut uppförts i Upsala af det Rud- beckska kollegiets lärjungar. Skådeplatsen var kollegiets gård och publiken af båda könen, talrik och förtjust.» KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 135- nämligen ett 'convivium’, der kraftigt närande ämnen både i mat och dryck i rikligt mätt vankades1.» »En sannfärdig Tragoedia om Trous stads ömkeliga förstörings uppfördes: af skolungdomen i Kalmar 1632; en komedi j>Om den förlorade sonens och en annan »Om det väländade tyska krigets spelades i Linköping (1645, 1659). I den sistnämda uppträdde icke mindre än 102 ynglingar. Tyska skolans i Stock- holm lärjungar sysselsatte sig ofta med dramatiska nöjen. Så uppförde de-i borgmästaren Jacob Gründels hus d. 13 och 14 Febr. 1638 en tragedi i 3 akter, samt ånyo, enligt Maria Eleonoras särskilda befallning d. 9 April s. å. på Stockholms slott, hvarvid de fingo mottaga mycket beröm och lifliga bifalls- yttringar. De kungliga personerne synas hafva omfattat skolans teatraliska öfningar med välbehag, ty samma skolas lärjungar fingo d. 4 Maj 1668, kl. 1, inför konungen och rådet föreställa en tragico-comedia på latin, bm kejsar Julianus affällingen2. Rektorn vid katedral-skolan i Viborg, Petrus Carsteniua lät några skolgossar på Viborgs slott uppföra (1674) en af honom författad komedi, med den bizarra titeln: sThet himmelska Consistorium tilhoopa kallat för våra första föräldrars ynkeliga affall skuld.s I första aktens andra scen uppträder Gud Fader; Ran håller en lång monolog öfver menniskornas otack- samhet och många brott, men besluter dock att sammankalla och rådslå med sina »himmelska ' mor» (det himmelska konsistorium) om hvad han bör göra till menniskornas frälsning! — Författaren synes hafva varit känd för egendomliga idéer. Då han hos konung Carl XI anhöll att vid jubelfesten 1693 blifva teologie doktor, erhöll han också den skämtsamma resolutionen (d. 26 Febr, s. å.) att om han icke ville underkasta sig de föreskrifna profven vid någon akademi, skulle han vänta »till nästa jubelfest.» Man må ej undra på att denna väntan tycktes honom lång. Han förnyade hos konung Carl XII sin anhållan om doktorstiteln, men fick till svar »att han skulle ställa sig den af konungens herr fader gifna resolutionen till efterrättelse3.» Vid universiteten var det icke blott det latinska utan äfven det grekiska språket, som användes vid dramatiska representationer. Euripides’ Cyclops upp- fördes t. ex. på originalspråket 1611 på Rudbeckska kollegiets gård i Upsala,, hvarvid icke blott professorerne utan äfven stadens borgare voro närvarande4. Men samma år inträdde den svenska dramatiken i ett nytt skede. Till grand för densamma började nämligen Johannes Messenius detta år lägga den serie- af »lustiga comedier», till hvilka han med vägbrytarens oförskräckta sinne, hemtade ämnen ur den nordiska historien. Det är bekant att hans afsigt var »att författa hela Sveriges rikes historia uti 50 komedier och tragedier och dém offentligen exhibera, såsom ock till att sammanhämta de äldsta och skö- 1 Karlson: 1. c., 1, sid. XXXII—XXXIII. Utom 14 tunnor öl, skinkor, ett lefvande- f&r o. s. v. hade stadsborna ditburit 63 rätter färdig]agad mat. (Ibid.). — a Se vidare Klemmings anf. arbete för åren 1673, 1686, 1690 och 1692, då likaledes tyska skolans ele- ver utförde skådespel. I Söderköping och Nyköping uppfördes skådespel, på förra stället 1674,. på det senare 1685. — 8 Klemming: 1 c., sid. 56. — 4 Norlin : Joh. Rudbeckius, I, sid. 26*. 186 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. naste Sveriges rikes kämpavisor och dem låta på tryck utgå lJ> Att det senare l)lifvit lika litet verkstäldt som det förra, torde vara företrädesvis att beklaga. Tå Messenii tid voro hans utgifna fyra komedier en omtyckt läsning och vunno stor publik, såsom det visar sig deraf, att en af dem 'bSignillb blifvit olofligen 'eftertryckt, hvarföre M. hotade »med en rättmätig aktion.» Han inöfvade sjelf »sina studenter» i deras roller och tillegnade dem sitt sista tryckta dramatiska Arbete ^Blankamäreta^ (1614) såsom »god patt och valete all den stund han dem icke längre under sin disciplin och öfning behålla kan för annat svårt •dagligt bekymmer, honom af H. K* M:t pålagdt och ombetrodt.» — Det var icke blott i Upsala studenterne uppförde Messenii alster, utan äfven på Stock- holms slott vid hertig Johans af Östergötland och furstinnan Maria Elisabeths hröllop d. 4 Nov. 1612 o. s. v. Från ett af Messenii skådespel, ^Disa^j härleder sig en komedi eller opera, som uppförts i åtskilliga tyska redaktioner3. Tet fosterländska ämnet gjorde att Tisas vålnad ännu 1773 frammanades på Humlegårdsteatern. Då konung Gustaf Adolf påbjudit att trenne böndagar skulle 1621 hållas till åminnelse af Sveriges befrielse genom Gustaf Vasa, firade Upsala univer- sitet det hundraåriga minnet med tal af professorerne samt uppförandet af '»En, lustigh Comoedia om then stormechtighe Sweriges . * . konung Gustaf then .första, huru han till regementet i Sverige blef uphögd . . . och huru han up- rättade Sverige ifrån påfvens möker och vilfarelse.» Den var författad af elo- qventiæ professorn Andreas Joh. Prytz. Dessa dramatiska förlustelser råkade •dock omsider ut för vederbörandes missnöje. Då Erik Kolmodin (1652) an- höll hos rektor och konsistorium att få med sina kamrater uppföra skådespel, hlef detta honom icke medgifvet*. De kommo dock snart, såsom vi skola se, ■åter i . bruk. Orsaken till konsistoriets vägran omtalas väl ej, men man kan lätt förstå att en i anledning af förlustelserna upprymd sinnesstämning förledt «tudent-skådespelarne till ett och annat öfverdådigt uppträde. Så omtala Åbo' universitets protokoll för år 1641, att en rådman anklagat trenne studenter, •en smålänning, en stockholmare och en upplänning, »att de, som varit »larya- tores» i nästhållna comoedia, slagit ut hans fenster», och en annan hederlig horgare, skomakare till yrket, hade varit utsatt för samma missöde, ytterligare iorbittradt derigenom att dé (larvatores) »jagat efter hans pojke t» De som 1 Förordet till »Swanhuita». — 9 »Blankamäreta», »Signill» och »Svanhvita» innefatta- des i den samling skrifter, på hvilken boktryckaren J. Wielandt i Köpenhamn 1721 begärde uteslutande privilegium under 30 års tid. Konsistorium afstyrkte ansökningens beviljande, tilläggande om nämda »comedier», att de »lidet vilde komme tilpas her hos os, hvor Een iblandt 100 ikke skulde forstaae dennem; og hvad den fôrstnævnte især angaaer, da er det •en grov Invective paa en dansk Prindsesse, som blev gift til- Sverrig henved Anno 1298 (!) ■og skulde det være selsomt, om den paa ny blev oplagt her i Riget, da de Svenske selv uæsten foragte samme Piece.» Jfr WERLAurr: Hist. Antegn. t. L. Holbergs Lystspel, sid. 147. — 8 Se längre fram. 4 Teateralmanalc 1821. (Inneh. Hammarskölds Anteckningar till Svenska Teaterns Historia') sid. 9. — 6 Ingelius; Om Medeltidens Skådespel och deras fort- gång till senare tider . . . . . sid. 118, not. 8. KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 137 funnos skyldige dömdes at.t ersätta skadan, hvarjernte konsistorium beslöt att Dnär framdeles någon comoedia ageras, skola larvatores varnas att ej göra någon -en oförrätt, om de vilja undfly straff.» Troligt är att man med »larvatores» menat de maskerade personer, som till publikens stora munterhet utförde impro- viserade narrscener, hvaraf det egentliga skådespelet Stundom plägade afbrytas. Vid universitetet i Åbo uppfördes 1647 och 1649 tvenne komedier1, för- fattade af Finlands förste dramaturg, Jatob Cbronander. Do äro hållna i den .gamla välbekanta moral-stilen, i det att förf, viste, som han sj elf säger, »att •en höflig comoedia förer ej ringa nytta med sig, ty hon är intet annat än en afmålning, hvilken oss föreställer huru uti verlden tillgår, hvaraf vi kunna menniskornas lefverne likasom i en spegel beskåda, derigenom ransaka oss ajelfve och ej sällan vakta oss för tillstundande olycka. Hennes nytta består ock derutinnan att af comediers spelande corrigeras och rättas ohöfliga och bondaktiga seder, — hvilket ej är en ringa nytta.» Det var denna * tid gan- aka vanligt att i sjelfva hufvudskådespelet inlades en s. k. bondekomedi, »ut- görande en längre, plumpare, af bönder frainstäld behandling af samma ämne aom den egentliga komedien.» I ett af Chronanders skådespel, '»Surge'»^ lemna -dessa scener en liflig skildring af den orättvisa och det förtryck, som kronans uppbördsmän och krigsfolket utöfvadé på landets allmoge. Den studerande ungdomen synes icke hafva varit alldeles obenägen för en eller annan politisk opinionsyttring. Under det att sålunda vid skolor och akademier en liflig hog för drama- tiska lustbarheter föddes och underhölls, blef äfven landets större allmänhet i tillfälle att göra bekantskap med den nya tidens dramatik, i det att van- •drande skådespelaresällskap, eller såsom de då kallades »band», slogo upp sin teater i de större städerna. Under G-ustaf I:s tid stodo aktörerne, vanligen henämde »gycklare», ingalunda i godt rykte. Han lät derföre förordna att »de «oih herbergerade trollkarlar, gycklare eller andra landstrykare och dem intogo, utan att gifva det pastor tillkänna, när de dem innehyste, eller ock öfverhe- tens befallningsman,* skulle böta 40 mark.» Långt senare har man slagit råd om komedianter verkligen borde räknas till dem af samhällets medlemmar, hvilka skulle tillerkännas medborgerliga rättigheter. I Danmark infunno sig tyska skådespelare år 1595 och redan tre år förut hade så kallade »engelske komedianter och akrobater» gifvit föreställningar i Nyköping, linder det att hertig Karls förmälning med prinessan Christina af Holstein Gottorp derstädés firades8. Dessa de första exemplen på yrkes-skåde- spelare i vårt land härstammade sannolikt ifrån de engelska skådespelaretrup- per, som i senare hälften af det 16:de århundradet försökte sin lycka Neder- länderna och i Hansestädernå. Denna utvandring ifrån England egde utan tvifvel rum före Shakspeares tid, ty sällskapen medförde intet af hans drama- tiska, verk, ej heller af hans föregångares, Marlowes eller Greens. Man har 1 »Surge» och•»Belesnach.» — a Dahlgren: Anteckningar om Stockholms teatrar, sid. 5. 138 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. ansett troligt att desse skådespelare icke egentligen, varit engelsmän utan före- tagsamme tyskar, som varit anstälde vid det hanseatiska kontoret i London och ätt benämningen »engelske komedianter» uppkommit dels deraf, att de uppfört öfversättningar af engelska skådespel, dels emedan lindansare- och eqvilibrist- konster, som äfven plägade af dem utföras, i allmänhet voro kända under nam- net »engelska kohster1». Deras slägtskap med de långt förut bekanta, kring- ströfvande gycklarehoparne är sålunda röjd. Emot slutet af Gustaf II Adolfs tid se vi anföraren för en annan skåde- spelaretrupp nedsätta sig i landet. Hans namn var Christian Thum (Thumb eller Theun). Om honom hafva vi ganska utförliga underrättelser2. I början af år 1628 uppförde han inför konungen en komedi, för hvilken han erhöll 200 dalér, hvarjemte hans hustru af drottningen fick mottaga 100 daler »för en sömmad spets-knytning.» Den dramatiska konsten ensam förmådde väl icke underhålla konstnärsparet. Då drottningen längre fram på året reste till Kal- mar, infann sig Thum äfven der och »agerade några komedier», hvilken este- tiska njutning ansågs värd sina 14 tunnor spanmål. Ifrån de kungliga förrå- den synes han hafva fått uttaga hvad han behöft för sina komediers uppfö- rande* Ifrån oeh med,, år 1637 utvecklade han en liflig verksamhet, åtmin- stone efter hvad man kan döma af reqvisitionerna från klädkammaren. Gyllen- duks- och sammets-dynor, dynor- med röda sammetsblommor samt »gamla blom- merade täcken» utlemnades »till att förfärdiga sådana kläder, som uti kome- dier och andra skådespel för H. K. M:t brukas kunna», äfvensom maskerad- kostymer, masker, fjäderbuskar, guld- och silfversnören, guldknappar och hand- skar. En annan gång behöfdes persiska gyllendukskjortlar, röda sammetsjackor, hvita atlaströjor och »en gammal messhake, hvaraf halfva ryggstycket fattades» o. s. v. Hans årliga lön uppgick till 400 daler silfvermynt (inemot 1,100 kronor); af Gustaf Adolf erhöll han dessutom redah 1628 frälsefrihet för en gård i Småland, som han sedermera utbytte mot en »afbränd kronogård i Näs kyrkoby i Upland.» År 1640 beslöt rikets råd att åt honom anslå 200 riks- daler »till hjelp och befordran att uppbygga ett spel- ellér komedihus uti sin gård på södermalm.» Under det att han sålunda blef satt i tillfälle att spela för hufvudstadens publik, uppträdde han och hans trupp3 fortfarande esomof- tast på Stockholms slott och brukade derföre få hos räntmästaren lyfta de penningar, som fordrades »till några artiklars inköp, som han behöfde till kome- diers agerande.» Thum kan sålunda med skäl nämnas såsom den förste »direk- tör för K. Maj:ts teater», —; om ock hofkapellet då ännu icke lydde under samme chef. Under drottning Kristinas tid var det Magnus Durelius söm näst 1 Devkient: I, 1. c., sid. 149—151. — 2 Uppgifterna om Thum äro hémtade till stör- sta delen ifrån K. Kammarens registrator och räkenskaper samt riksregistraturet. Talrika an- visningar på de i sistnämda registrator befintliga bref rörande skådespelare, hafva blifvit förf, benäget meddelade af aktoarien V. Granlnnd. — 8 Af Thoms teatertropp känna vi icke ens till namnet någon mera än David Canitius, hvilken å sällskapets vägnar ntqvitterade 1642 års lön. . KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 139 fore kapellmästaren Andreas Düben hade den egentliga befattningen med drott- ningens kapell1. År 1647 fick han befallning att engagera italienska musi- kanter, hvilka förut varit i konungens af Danmark tjenst; han ålades att ut- forska huru stor lön de i Danmark åtnjutit,och derefter underhandla med dem Jom de tilläfventyrs icke voro att till lideligare conditioner disponera8.» Drott- ningen var dock mycket angelägen att de skulle träda i hennes tjenst, ty ka- pellet låg henne mycket om hjertat. Åtskilliga ^ångare Voro ganska frikostigt aflönade. Så erhöllo t. ex. de fransyske »vocal-musikanterne» Beaumont, De la Barre och Munie hvardera 1,000 dalër silfvermynt i årlig lön (1650). Också herömdes kapellet af främlingar, som besökt det svenska hofvét. Engelska sändebudet Whitelocke hänfördes af den musik, som i början *af år 1654 ut- fördes hös drottningen af »flere castrater, madame De la Barre och hennes broder», samt inbjöd till sig det nya italienska kapellet, som 1652 inkommit Sverige, och som då skänkte honom en samling af sina musikstycken’. Desse italienare, hvilka stodo under ledning af kapellmästaren Vincenzo Albrici*, upp- förde äfven operor8. Christian Thum omtalas ännu 1652. Äfven en trupp engelska komedi- anter spelade under denna tid i Stockholm och fingo bl. a. (1648 Juli) en. föräring af 200 riksdaler »för det de senast för K. M:t agerade en comoedia.» Sedan Thums teaterverksamhet upphört, dröjde det icke länge innan en annan trupp infann sig, ehuru man icke känner dess direktör. Redan under somma- ren 1653 fick Kongl. Kammaren till denna utbetala 400 rdr för komedier, som spelats inför drottningen. Truppen var ifrån Holland, men tillvann sig 1 Hvad det sedermera med den kongl. teatern förenade hofkapéllet angår, må här näm- nas, att konung Gustaf I:s kapell bestod 1544 af 16 personer, lutenister, pipare o. s. v. ■(Deras namn äro upptagna i 1546 års räkenskaper, Kam.ark.) Blasius Fischer »trommeter» «ynes. hafva varit ett slags kapellmästare. Han åtföljde hertig Erik till Kalmar och omtalas i hans tjenst ännu 1561 tillika med Jörgen von der Heijde, organisten Hans Gast, 3 »can- tores», 20 spelmän och 8 »fedlare». Konung Eriks hofnarr Hercules omtalas 1565 såsom, en af de dåvarande två »cantores». Under Johan III:s tid utgjorde kapellet merendels omkring 20 personer, ibland hvilka särskildt omtalas lutspelaren Renatus Duplessis. Vid Carl IX:s hof var musikanternas antal något mindre, men Gustaf Adolf utbildade småningom ett full- ständigt hof-kapell, hvars fosterländska betydelse ökades derigenom, att stammen utgjordes af de tre »svenske spelmännen» Ludvig Bille, »fiolista», Hans Adamsson, »bandonista», och Jöns Mårtenson, »basista.» Kring dessa samlade sig allt flere utländingar, så att slutligen (1627) kapellet bestod af: Jacob Schmidt, kapellmästare, lön Andreas Düben, organista ... » Christian Kraus ............... » Melchior Weissell, cornetista » Alexander Gabriel.....-........ » Caspar Zengl................... * 600 daler. *500 » 500 » 425 » 400 » 400 » 8 andre personer à 325 .......... 2,600 daler. 2 » » à 200 .......... 400 » Martin Düben, organista .............. 300 » 4 kapellgossar à 125................ 5.00 » 1 »calcant» (= orgtrampare)..... 50 » Summa 6,675 daler. Härtill kommo dessutom 8 trumpetare och pukslagare. (Enl. benäget meddelande af amann- ensen C. Eichhorn, efter Räntekammarens räkenskapsböcker). — 8 Riksregistraturet. — 8 Whitelockes dagbok.. — 4 Kammarens räkenskaper. —» 8 Ekyxell: Handl, rör. Sveriges Historia, I, sid. 96. 140 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCR FJERDE HÄFT. ♦ icke bifall af drottningen. Den lemnade snart hufvudstaden, men möjligt är att det var samma trupp, som åter der infann sig i slutet af följande år. Carl X utfärdade då i Nov. tillstånd för de komedianter, »som kommit till Stockholm för ätt honom vid hans numera Gudi lof väl öfverståndna bröllops- fest uppvakta», att någon tid qvarstadna i staden för att spela för allmänheten. En annan holländsk trupp ådrog sig efter någon tids vistelse i landet konung Carl XI:s uppmärksamhet och anstäldes slutligen 1666 i hans tjenst emot en lön af 200 dukater. Sön- och stora högtidsdagar var det dock förbjudet för »komedianter, lindansare, gycklare och andra sådane personer», att uppföra sina skådéspel och konststycken1. I spetsen för nämda hoftrupp stod Johannes- Baptista, hvilkeh lär hafva tillhört en gammal ambulatorisk konstnärsslägt. Ett- århundrade förut hade en sångare med detta namn, till Börden troligtvis itali- enare, varit anstäld vid den teater-älskande Fredrik den andres hof i Danmark,, och vid Samma tid hade Johan III i sin tjenst bygmästare med samma namn. Johannes Baptista och hans trupp uppförde (d. 22 Febr.?) 1667 ett skåde- spel på holländska språket, benämdt ^Stockholms Parnass eller den KongK Skådebanans invigning.^ Dermeå invigdes den nyss inredda teatern, som fått sin plats i kongl. slottets forna lejongård, hvarföre den en lång tid bar namnet »Iqonkulan». Den var belägen i den södra, gamla slottsgrafven, på samma, ställej som den del af det nuvarande slottet, som innehåller rikssalen. Bap- tista hade på konungens befallning låtit uppföra teatern och omkostnaderna, blefvo af de kongl. handpenningarna småningom ersatta. Denna trupp synes hafva rest omkring i landet och slutligen i December 1674 afrest, förmodligen till Tyskland. De fingo då af konungen mottaga i föräring »en lika stor summa, som de 'fingo sista .gången de voro här», eller 2,000 rdr specie, och dessutom erhöll direktören för egen del 200 rdr. Länge dröjde det icke innan en ny trupp af tyska komedianter infunno sig med an- hållan att få »efter påskhögtidens slut (1680) anställa sina skådespel i Lejon- kulan vid slottet», men konungen sade sig icke erna bevista deras komedier och vägrade dem sitt bifall dertill2. Likväl blef hufvudstadens publik snart åter inbjuden att fira Thalias fester, såsom man- finner af en ännu bevarad teateraffisch8, sannolikt från år 1684. Den 29 Oktober skulle då »presenterat varda uppå stora Bollhuset* den sköna och rara historien om Drottning Disa,, hvilken viste genom sin vishet gifva goda råd uti den hårda och dyra tidenT och blifva anstäld med en stor prakt och härliga kläder, som äro express der- till ordinerade, hvilket alla lusthafvande hafva sig till att efterrätta.» Sju år senare anlände åter en trupp till Sverige, men under tiden hade ett inhemskt skådespelaresällskap bildat sig, som spelt en vigtig roll i den svenska dramati- kens historia. • 1 Enligt K. M:ts stadga om eder och sabbatsbrott af d. 2 Oktober 1666, hvilken för- nyades d. 17 Oktober 1687. — a Hiksregistr. d. 31 Mars nämda år. — 8 Aftryckt i En an~ tecknares samlingar sid. 224—228. — 4 Ibid. KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 14Î Ett årtionde sedan Erik Kolmodin, såsom vi ofvan nämt, förgäfves sökt- utverka sig tillstånd att uppföra skådespel i Upsala, bief en. dylik ansökan be- viljad Urban Hjärné, hyilken lät spela bl. a.-en af honom sjelf författad tra- gedi Hosimunda, vid konungens besök i Upsala 1665. En vitter domare yttrar om detta skådespel »att det skiljer sig ifrån hvad svenska vitterheten dittills och äfven långt efteråt egt att uppvisa, medelst en styrka i karaktersdrag och. språk, en omvexling af teater-effékter och versarter, en tragisk uppfattning och anläggning, med ett ord, ett slags aning af Shakspeare, hvarigenom det kan kallas en förelöpare af det romantiska skådespelet hos oss. Det hemska af skuggsÿner omskiftar med hofnarrens upptåg och improviserade interméder och den högtidliga kören afkunnar sina straffdomar, liksom i de gamles sorgespel. Noterna till de här åfsjungna sånger äro ännu bevarade. Déribland angifves. ett nummer efter en tysk melodi, men de öfrigas härkomst är okänd» \ Hjärne- inrättade sjelf sin teater i Upsala och konstruerade det ganska invecklade ma- skineri, som erfordrades för nyssnämda skådespel, och detta oaktadt han aldrig varit i tillfälle att i utlandet göra förberedande ' studier härtill. Dessa hans, ovanliga anlag för teatern hafva förvärfvat honom det efterverldens omdöme att »han var måhända det första dramatiska snille, som Sverige -egt intill Gu- staf IILs tid2.» Då Hjärné flyttade ifrån akademien, afstannade studenternas, dramatiska verksamhet. Åtskilliga år derefter (1682) satte sig dock Olof Rud- beck och Peter Lagerlöf i spetsen för en nybildad trupp, som förtjenat hedern» att nämnas såsom den första inhemska teatertrupp i egentlig mening8. Ifrån- år 1685—1691 spelade detta sällskap, som kallade sig ^Den Svenska Teatern^. dels i Lejonkulan, dels i gamla Bollhuset, hvilket tannolikt yar beläget på nuva- rande finska kyrkans plats. Denna teaterpersonal bestod af ett urval bland student- korpsens mest framstående vittra och musikaliska förmågor och förfogade, att. döma, efter de uppförda skådespelen, öfvér en ganska ansenlig kör och ballett. Så förekomma t. ex. i »Lykko-Pris», — en ballett, som vanligt blandad mecl tal och sång, — hvilken uppfördes på' Carl XI:s födelsedag 1689, icke min- dre än 71 personer. Att scenerierna äfven voro praktfulla kan slutas af bl. a. 1 aktens 3 scen. »Teatern föreställer der en hafsstrand. solen stiger upp ur vågorna under musik af flöjter, hvarvid Triton blåser tillsammans sina hjordar. Sirener dyka upp och börja att sjunga och spela; echo svarar. Neptunus på sin snäckvagn, jemte en hafsgudinna, åker fram; han lägger bort sin treudd,, stannar och lyssnar. Gudinnan, fången af den förtrollande musiken, somnar i hans apnar. Herdar och nymfer börja nu äfven att sjunga, hvaréfter gudar och menniskor gemensamt utföra en ballet». I en annan scen föreställes Jani tempel o. s. v. 1 B. von Beskow: Minne af Urban Hjärne. (Sv. Akad. Handl., 29 delen), sid. 151 —152. — 8 Ibid., sid. 163—164. —8 Att de gamla klassiska dramaturgerna fortfarande studerades vid Akademien, bevisas af bl. a. den under Job. Columbi presidium af O. Bere- lius år 1684 utgifna afhandlingen: De fructibus ex veterum comoediarum lectione percipi— endis. 142 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. • En stor del af detta sällskaps repertoir finnes i behåll \ och nyligen har från trycket utgifvits den epilog, kallad i>Valet&-tlieaternD^ hvarmed sällskapet ■afslutade sin verksamhet (sannolikt. 1691). I denna epilog lägga sällskapets sujetter oförtäckt i dagen all den afund och vedermöda de fått utstå i Thalias tjerist, men den kompetentaste af vittre domare, Apollo sjelf, tröstar dem slut- ligen med försäkran att Dmånga af högt och ädelt sinn*» skänkt dem sitt odelade bifall. Äfven i ett annat af de uppförda styckena skönjes en antydan om den förföljelse, för hvilken den unga, svenska teatern ansåg sig vara utsatt. Detta stycke, med titel: »Sång- och Fägne-Gudinnornas nyligen uppslagne tjäll under den Store Atles Blomstrande lAnå, pä den svenska Parnassen i Nordan- land^j är tydligen en hyllningsgärd, framburen af sång-gudinnorna, under Tha- lias anförande, 'till kongl. rådet, grefve Erik Lindséhöld, på hvilkens namn titeln innebär, enligt tidens sed, en synbar anspelning. Pjesen, hvilken upp- fördes på Lindschölds namnsdag den 18 Maj 1688, är honom tillegnad af D. Wallenius. Af innehållet ' synes att grefve Lindschöld tagit den nyfödda ■svenska konsten i sitt synnérliga hägn och skyddat den mot den här uppträ- dande, stygge »Satyrus», hvarmed väl torde åsyftas, antingen en illvillig satir, ■såsom kritiken icke sällan älskar att uppträda, eller också möjligen något af de främmande (tyska) teatersällskap, som förgrymmats öfver att de börjat undan- trängas af svenska konstnärer, hvilka man derföre sökte förlöjliga. Att också .grefve Lindschölds beskydd varit af nöden, visar sig deraf att truppen upplöstes kort efter hans död8. Möjligen hade truppen hans inflytande att tacka äfven för det att det kungliga huset några gånger bevistade deras föreställningar. Knappt hade Thalia stängt sitt tempel för desse inhemske konstutöfvare, förr än en främmande trupp stod vid dörren, bönfallande om ätt blifvä in- släppt. Ett sällskap s. k. "»Nordische commoedianten in hochdeutscher Sprache*» ankom redan 1690 till Ystad, hvarést det uppförde åtskilliga pjeser, såsom Judith och Holofernes} Den rike mannen och Lazarus tn. fl. De ämnade ock uppföra Doktor Faustus', men som de brutit emot förbudet att spela på sön- dagarna, funno de rådligast att hastigt packa in hela sin brokiga attiralj, för att på nya orter åter låta Pickelhering och Molières typer träda , fram till en ärad allmänhets förlustelse6. Då. begaf sig sällskapet uppåt landet och inträffade slutligen i hufvudstaden, hvarest det tog den dramatiska konsten om hand och fortsatte dermed till Carl XI:s död, då den deraf föranledda hofsorgen tvang konstnärerna att begifva sig till. Danmark, efter att i 6 år hafva spelat i Sve- rige och Norge. Denna trupp stod utan tvifvel i samband med det omkring 1 Klemming: 1. c., sid. 60. Jfr äfven företalet till »Darius». — a Valete-Theatern. — 8 Ur en teaterväns anteckningar. Äfven den 18 Maj 1689 firade den svenska teatern Lindschölds namnsdag med en ballett, kallad: »Årans oförvissneliga och Lagerlikt grönskande Linder^ etc. Daniel Wallenius, en af aktörerna vid denna teater, dedicerade sin akademiska disp. »Genius poeticus», etc. till Lindschöld »Patrone et Mæcénati suo summo» och antydde på det tydligaste det skydd, »nostra Thalia» hos hopom åtnjöt. — 4 Eller ock »Die Chur- Sächsische Hochteutschen Comœdianten.» — 6 Blad ur Svenska Teaterns historia af Erik Lund. I Nu för 1875, sid. 426. Cavallin: Lunds stifts Herdaminne, II, sid. 318—319. 'källor till svenska teaterns historia. 143 år 1670 af magister Johan Velthen bildade, »berömda band», hvilket icke blott var den i konstnärligt hänseende vigtigaste > af 1600-talets vandrande komediant- trupper, utan ifrån hvilket man äfven anser sig kunna genealogiskt härleda de senare, mera namnkunniga truppernas stamträd1, , Den till Sverige anlända truppen uppförde på stora Bollhuset bl. a. den 23 Nov. 1696, kl. 3 e. m.2 en tysk bearbetning af Messenii »Disa»^ afdelad i sex akter, hvar och en tillökt med »eine schöne Presentation» och dessutom en epilog, hvari Tiden berättade Sveriges historia och Carl XI:s bedrifter. Epilogen slutade med »en flygande, örn, som på firmamentet fäste en glänsande , sol med konungens namn och devisen: »toto fulgebit in orbe.» Derefter gafs en komedi, kallad: »Die erdichtete Trauer. Samtidigt med denna tyska trupp vistades i hufvudstaden ett annat säll- skap under ledning af italienaren Sebastiano di Scio. Direktören sjelf lär, att döma efter hans binamn »Arlechino», hafva vunnit rykte såsom komiker. .1 Berlin hade han under några år låtit se sina skådespel och balletter, men äfven, liksom de flesta af hans ärade medbröder, stått allmänheten till tjenst med chirurgiska operationer, samt erhållit tillåtelse att försälja »balsam och chemi- ska medikament4.» Hans uppförande derstädes af »Doktor Faustus» förorsa- kade utbrottet af de andliges fejd emot teatern. Fem gånger spelade desse komedianter på hofvet och erhöllö af Hedvig Eleonora resehjelp då de 1696 lemnade landet6. Vid sidan af dessa hvarandra aflösande inhemska eller utländska skådespe- laretrupper, plägade hofven och den förnäma societeten ofta förlusta sig med fester af mer eller mindre dramatisk art. Åtskilliga urkunder omtala sådana alltifrån konung Sigismunds tid6. Under 1600-talet kunna de hänföras till trenne slag, nämligen .herdespel, balletter och värdskap, hvartill ock möjligen kunde läggas ett fjerde, torneringar. Herdespelen uppstodo då de schlesiske och isynnerhet de nürnbergske diktarne, efter trettioåriga krigets slut, i brin- nande åtrå att gifva luft åt den förtjusning, som den länge saknade freden omsider uppväckte, »nästan uteslutande svärmade för idylliska föreställningar, som vunno lifligt bifall likaväl vid hofven som hos folken7.» Furstliga högtids- fester, landtliga utflygter i sköna engder, hofskaldernas courtisanta toner —- ’ 1 1 ’ . / ■ ; 1 Af Velthens epokgörande verksamhet meddelar Devrient, en intressant framställning, I, sid. 224—267. — 8 Sannolikt detta år, möjligen 1691. — 8 Klemming: 1. c., sid. 14—15. — 4 Werlaufe: 1. c., sid. 473, not. 92. Om honom meddelas utförligare underrättelser i Plümicke: Theatergeschichte von Berlin, sid. 59, 67^. —• 8 Antèckningar i Kammararkivet. Ännu ett sällskap omtalas, men underrättelserna ärd så knapphändiga, att man ej vet mera om detsamma än att en viss Christina Kohlmeter 1699 erhållit . 108 daler till ljus för »K. M:s komedianter» (Blad ur Sv.. Teat. Historia). Möjligtvis var det samma trupp, som komedi- anten Joh. Aug. Ulich tillhörde, hvilken i April 1697 erhöll pass för att resa till Gefle. .(Eichhorns Samlingar), Hau bar titeln »sachsisk comediant» och hade kort förut haft för Af- .sigt. att söka borgare-rätt i Köpenhamn samt derföre begärt att blifva antagen såsom »stads- comediant» derstädes. : Werlauef: 1. c.» sid. 292, not. 16. — 6 Ljunggren: 1. c. 160 o. ff. — 7 Overskou: 1. c., I, sid. 107. Framtiden, 1877. 10 144 FRAMTIDEN. NY FÖLJD.. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. allt frammanade ett förtjusande herdelif med blommor och säng, i vårens och sommarens sköte. När så hösten och vintern bortskrämde Floras täcka barn, och herdar och herdinnor icke längre viste hvarmed de skulle smycka sig, då förvandlade de sig hastigt still .gudar och gudinnor, eller i nödfall till hjeltar och hjeltinnor, och trådde dansen med samma lust, icke längre på grönskande än- gar, men i stället i ljusstrålande hofsalar, der konsten nästan tycktes öfver- anstränga sig för att breda glömskans flor öfver naturens vissnade behag. Skön- heten, dygden, tappérheten, — ingen blef då lottlös i sångens hyllning. Under åren 1636—1661 var det hufvudsakligen de båda dansmästarne Beaulieu, Dmaistre de Hotell», och De Sonnes, som hade förtroendet att ordna de kungliga balletterna. Vid deras sida stod en italiensk ballettmaskinist, An- toni Brunati, med titel »architecteur.» Då 1642 en storartad ballett uppfördes för att fira Johan Casimirs dotter Kristinas förmälning med markgrefven Fre- drik af Baden-Durlach, nedramlade hela musikläktaren. Snart fann man nödigt att uppbygga en ny ballett-sal1. Den 24 Juli, drottningens namnsdag, 1651 anstäldes först en stor, ringränning, hvari den unge Claes Tott eröfrade det af 1,200 rdr bestående priset; på aftonen dansades en herdeballett på en för tillfället upphygd teater, prydd med grupper af enar och granar2. Oaktadt en skenbar enkelhet, kräfde dock dylika fester ganska dryga utgifter, om man ock icke får sätta tro till de rykten, genom hvilkas utspridande drottningens fiender sökte mot henne uppväcka folkets missnöje, att nämligen balletterna vid hofvet stundom kostade ända till 20,000 rdr3. Till omvexling brukades ej sällan vid hofven föreställas s. k. värdskap, ett slags hofmaskerader, hvarvid vanligen det höga fursteparet uppträdde såsom värd och värdinna, och höffölket såsom gäster, förnäme eller bondfolk, hvilka blefvo af »värdsfolket» uppassade. »Här se yi — säger en tysk författare — ett skenbart utträdande ur hoflifvets trånga skrankor, en kokett lek med de lägre samhällsklassernas knappare vilkor, liksom man understundom ser arbets- folkets grofva bröd serveras såsom en läckerhet vid förnäma taflar4.» Icke all- tid höllo sig dessa värdskap inom så anspråkslösa gränser. Såsom exempel anföra vi ett värdskap som firades i rikssalen på Stockholms slott, på Carl XI:s födelsedag d. 24 Nov. 1670. Det bar titeln: »De sju planeters yttersta effekt och verkan till att förmedelst deras lyckliga infiuentier sollicitera den stora konungen i norden efter som han nù börjar nalkas de aren, da han vill begynna tänka på att med kongl. vishet, dygd och heroiskt mod Svea Bike och den öf- ver hela verlden högtprisade och berömda Svenska nationen styra och regera*.» I kostbara drägter uppträdde der den förnämsta hofpersonalen, Saturnus i grå kostym, Mars i röd, Venus i grön o. s. v., hvarje »planet» åtföljd af en präk- tig skara, hvaribland sågos representanter af de olika nationerna, elementen, 1 Anteckningar ur Kammar-arkivet. (Eichhorn). — a Dansk Hist. Tidskrift 5, sid. 311. — 8 Bergtus : Nytt Förråd af Äldre,och Nyare Handl, rör. Nordiska Historien, sid. 64. — 4 Prutz: 1. e., sid. 132. r- 6 Enligt original-handskrift i aman.. C. Eichhorns samlingar. ■ KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 145 gudinnor af många slag, romerska triumfatorer, dygden och en full Bonde, Polyfem o.ch en qvacksalvare, Endyinion. och »un amant desesperé» — alla blandade öm hvarandra i ett lysande-och brokigt virrvarr. Dén unge konungen sjelf, klädd i guldbrokad och gult sidén, representerade solen lika värdigt som H. M. enkedrottningen i den bleka, hvita färgen återgaf månans milda glans. I de af grefve Lindschöld för tillfället författade verser framhölls för den inom kort myndige, konungen att »menniskan icke skall vara en armer stjerne-träl», hvari naturligtvis de vid festem närvarande »planéterne» måste underdånigst in- stämma, tillika lofsjùngande e^ blott konungen utan äfven hvåratidra, med jublet:- ' ■ /- ■ ' ’ • »Hans hus är fullt med stjernor, och han är sjelf en sol.» > ? Men äfven rent dramatiska föreställningar egde rum inom hofkretsarna. Under jultiden 1651 uppfördes i Upsala ett teaterstycke, i hvilket drottning Kristina spelade kammarjungfru och - Olof Rudbeck herde med en skalmeja, »den han väl förstod att spela1»; den 6 Januari 1664 hölls likaledes ett »lust- spel», för hvilket Kammaren utbetalade 200 daler *. Molière, Corneille och Racine voro nu icke okände U Sverige. . Samuel Columbus, hänförd af deras Snillen, beslöt ätt öfversätta deras arbeten, emedan han var öfvertygad öm »att den* skarpa nordiska luften kunde genom sådana roligheters idkande något mil- drast och många bizarra humeurer, att jag med förlof må säga finnehufvudén, sina fel erkänna och sjelfve åt dem lö8.» Ehuru han icke utförde denna sin plan, blef dock åtminstone Racine snart införd på svensk scen, ehuru ej i svensk öfversättning. I Januari 1684 uppfördes hans Iphigenie af »det höga och förnäma hof-fruntimret» och titelrolen spelades af Aurora Königsmark. I anledning af denna fest-representation, tände skalderna talrika rökoffér »till de svenska amazonernas beröm.» Lindschöld och Carl Gripenhjelm tähade i lof- sång., Auroras spel hade tjusat. Man sjöng: Så länge verlden står, så länge solen skiner, t Så länge vädret blås, så länge elden brinner, Så länge dagen ljus och natten mörker har, Så länge jorden träd och marken örter drar, ► Ja allt så länge sjön och hafvet fiskar gifver, .. —- Så länge himlen hög och jorden nedrig blifver, ( Så skall förutan slut fast tusend’ tusendfallt , . . , . Auroras vackra hamn bli dyrkadt öfverallt4. / . Några månader deréfter »visade det ädla fruntimret andra gångén ett prof på sin gentillesse», som det heter i en ' samtida anteckning, och ett annat af Racines skådespel Ester förbereddes till uppförande 1693 den 24 November, men drottning Ulrica Eleonoras död .lade den gången hinder i vägen. > 1 Klemmikg: 1,' c., sid.' 43/— 2 Kamreraren Sandbergs anteckningar i Kammararkivet. — 8 Klemmingi 1. c., sid.V57i -* C. Gbipenhjelms dikter, utg. af Hânselli. .Aurora Königsmark har i trenne bref, tryckta i Bergii »Sraiå-JSaier» 2:a Och 3:e delarne, meddelat skib dringar af den förnäma verldens lustbarheter vid Medevi helsobrunn. , . ; ; 146 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. Innan det för den:svenska dramatikens utveckling betydelsefulla sjuttonde århundradet gick till ända, riktades vår litératur med den första tryckta öfver- sättning af en- klassisk dramaturgs skrifter. Terentii komedier började utgifvas 1699, liksom för att före öfvergången till en ny periocf i den svenska teaterns historia, bringa en hyllning åt den gamle romaren, som genom sin glada veten- skap’ äfven för den svenska bildningen öppnat dramatikens lustgårdar. Hittills hade man i Sverige i allmänhet hållit till godo med de teater- trupper, som sjelfmant här infunnit sig, och man kan derföre icke undra på ätt den estetiska smaken fortfarande var gansk^ outvecklad. Huru föga de dra- matiska prestationerna motsvarade äfven ganska måttliga anspråk, synes deraf att de kringvandrande sällskapen ständigt klagade öfver att de mest tragiska scener, som, enligt deras mening, voro af gripande effekt, blefvo afbrutna af stormande skrattsalvor, icke sällan åtföljda af lustiga visor, uppstämda i chorus i »salongen». Moln af tobaksrök hindrade stundom skådespelerskorna att utsäga mer än halfva meningarila. Härtill kom slutligen den dramatiska literaturens uselhet. I Sverige hade lika litet som i större delen af Tyskland de spanska, engelska eller franska mästerverken ännu hunnit göras tillgängliga för den stora allmänheten. En blick på vår dramatiska bibliografi1 visar lätt huru torftig denna del af vår litératur var, och om de teaterstycken, hvilka uppförts, men aldrig blifvit tryckta2 och således ej kommit till vår kännedom, hysa vi på goda grunder samma ringa tanke. Vi voro då såsom ofta långt efter vår tid. 1 Sedan första häftet af herr Klemmings dramatiska bibliografi utkom, hafva några af de skrifter, hvilka deri omtalas såsom endast befintliga i handskrift, blifvit tryckta. Vi -med- dela dem,, till literaturvänners tjenst, här nedan, äfvensom vi för tiden till år 1699 göra ett litet Hllägg till den nämda bibliografien, hvilket verks framstående värde för vår literaturhisto- ria, vi äro de villigaste att erkänna: »De Creatione Mundi» och »Bélial de Inferno» (från 1600-talet), KL, sid. 9—10, tillsamman tryckta i Stockholm 1864; »Jesus lårer i Templet» (från samma tid), Kl. sid. 10, praktupplaga, tryckt i Stockholm 1873; »En lustigh Comedia om Doctor Simon» (från samma tid) tryckt i Stockholm 1865; »Judas Redivivus», 1614, Kl. sid. 19—20, tryckt i Stockholm Ï871; »Andelig Julafröjd och gode nye Tijdender om then lille Jesu och nyfödda Judakonungen i en comoedia.» Warnemünde skantz then 1 Maj Anno 1639. Af Laurentius Oest. Hastadius etc. Tryckt troligtvis i Rostock. Det enda kända ex. påträffades i Strengnäs läroverks bibliotek; »Alle Bedlegrannes Spegel» etc.... åttonde resan aff Trycket uthgangen, Ähr 1866. Stockholm. (40 ex.); »Querela seu Dialogue emellan en för- dömd själ och kropp» af Bernhardo på Latin, nu rijmvis på svenska afsatt af O. Ungius. Tryckt i Linköping 1669 j »Sven Bryngelsons Dalii Valet-Skänck» etc. Kl. sid. 58, omtryckt i Dalii skrifter, utg. af Hanselli, Ups. 1869; »Darius», af Isaac A. Börk. Kl. sid. 90. Tr. Örebro 1874; »Valete-Theatern» af dens; ibid. Tr. Stockholm 1874; »Esther». Öfvers. från Racine af Törnqvist (Adelcrantz). KL, sid. 63. Tr. Stockholm 1871 (25 ex.). — 9 Otvifvelaktigt är att många svenska teaterpjeser från den här berörda tid funnits, vare sig original eller öfversättningar, hvilka först efter noggrannare undersökningar skola blifva åter framdragna. Äfven lära åtskilliga upplysningar om sådana literära alster sannolikt vara att hämta ur arkivens för detta ändamål nästan obegagnade källor. Ett lysande éxempel på de resultat, hvartill sådana forskningar kunna leda, lemnas af P. V. Jacobsen i' den afdelning af hans danska »Personal- och Tids-Historie i det 16 Aarh.», som handlar om »Skuespil og Skue- spil-Forfattare». (Historisk Tidskrift, band 5, sid. 495—534). KÄLLOR TILL SVENSKA TEATERNS HISTORIA. 147 Utrymmets knapphet förbjuder oss att här redogöra för teaterns stånd- punkt i andra europeiska länder. Vi påminna derföre endast om att intet af Molières eller Corneilles skådespel blifvit pä svenska språket offentligt uppfördt, förr än den förstnämdes ^Qvinnoskola» 1788 spelades på Bollhusteatern, att Shakspeare först 1819 infördes på svensk scen^ och att endast några ytterst fria bearbetningar gjorde på 1770-talet Calderons namn härstädes bekant. Lullys operor blefvo, med ett enda undantag, aldrig uppförda i Sverige. Hans Atys, »konungens opera», Phaëton, »folkets opera», och Isis, »musikanternes opera», hade för alltid försvunnit från pariser-teatrarna, då den förstnämnda 1784 uppfördes på Kongl. teatern i Stockholm \ I stället undfägnades den skådelystna svenska allmänheten emot slutet af den tid vi här skildra med så- dana literaturens missfoster, som de tyska s. k. T>Haupt- und Stdats-actionen.T» Man har ofta sett uppgifvas att de voro dåliga öfversättningar ifrån spanska original, men om äfven detta skulle kunna tillämpas på de* äldsta, uppstod dock snart den ena tyska efterbildningen efter den andra, hvilkas nationalitet är lätt igenkänlig på de ämnen de behandla. Deras förnämsta uppgift var att fram- visa 1 utomordentliga händelser och personer. Konungar, tyranner, hjeltar fingö naturligtvis aldrig saknas. Tamerlan, Cromwell och i senare tider Carl XII voro särdeles i publikens smak. Icke blott mellan akter, utan äfven mellan vissa scener i samma akt, lät man stundom, ifall vi få sätta lit till Holbergs bekanta parodi på ‘detta slags skådespel, många år förflyta’. Språket var yt- terligt svulstigt; på dekorationer, tablåer, fyrverkerier och bataljer sparade man icke. Den gamla tidens hjeltar fingo här till och med vänja sig vid krutrök8. Allt var beräknadt mera för åskådare än åhörare. Hvad rolernas utförande angår, hade väl de fel, för hvilka Shakspeare låter Hamlet gissla skådespelarne, sällan tydligare framträdt än här. Detta ogräs på dramatikens fält kunde icke utrotas förr än långt in i det adertonde århundradet. Det stod sålunda i Tyskland ännu i fullt flor, då man i Sverige började att inleda underhandlingar om införskrifvandet af en ny fransk teatertrupp, med hvilken den dramatiska konsten hos oss inträdde i ett nytt utvecklingsskede. Carl Sileverstolpe. 1 Den gafs första gången i Paris d. 10 Jannari 1676. Da Iajarte: Bibliothèque Mu- sicale du Théâtre de l’Opéra. Paris 1876. — 9' Ulysses von Itacia, 3 akt., 4 och 6 seen. — Se förordet till H. .Linders npplaga af «Karl der Zwölfte vor Friedrichshall». Eine Haupt- und Staatsaction. Tryckt i Dessau 1845. 148 FRAMTIDEN. NY.FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH: FJERDE HÄFT. Frederik Paludan-Müller1. (7 Februari 1809—28 December 1876.) « • ' / ' ■ .■ - ; .J: ' ■ 1. s Jag. behöfver blott tillsluta mina ögon för att se honom framför mig lifs ïefvande som han . såg ut. Jag ser det glädtiga småleende, hvarmed han sade sitt »god dag» till en gäst; jag hör den skälmaktighet, hvarmed han under det lifliga samtalet kastade fram en eller annan gäckande ordlek af samma slag som de, efter hvilka Mercutio- och Shakspeares andre unge män gå på jagt; jag ser honom framför mig som; han gick och stod under, de . sista åren, då en svår sjukdom ,hade bräckt .hans kraft och ålderdomen tryckt sin prägel på hans vackra gestalt; men jag kan lika så lätt se honom i mandomsårens spänstighet och helsa, sådan han var, då jag lärde känna honom. . ' Det var en Augustidag 1863, jag första gången hade lyckan se och tala med Frederik Paludan-Müller. På en utflygt med några unga slägtingar till honom kom jag till Fredensborg och med klappande hjerta steg jag öfyer trö- skeln till hans sommarbostad. Mina vänner, voro närmare bekanta med skal- den, jag ensam var främmande,, men hvartenda poem, han hade skrifvit, kände jag, och jag förnam en med oro blandad lycksalighetskänsla vid att befinna mig. så. närå ,den man, jag länge hade beundrat på afstånd. Vi stodo ett ögon- blick i den låga kammaren, jag hck nätt och jemt tid ätt kasta en blick på det anspråkslösa bohaget, då dörren till nästa rum öppnades och de.n vi sökte trädde in och med sin underligt höga och späda stämma bjöd oss ett belåtet välkommen. Ett aristokratiskt ansigte — dragen liksöm skurna^ liksom ut- huggna af en idealistisk, konstnärs mejsel; de känsliga, rörliga näsborrarne och de djupa, kraftigt blåa, skönt liggande ögonen, under de starka ögonbrynen gåfvo lif åt uttrycket; en helt ;obetydlig lomhördhet meddelade åt ansigtet nå- got lyssnande och uppmärksamt ; på hufvudet hade han en liten rund mössa, soin klädde hönom förträffligt och gaf det ädla ansigtet någon likhet med ett gammalt florentinskt porträtt; det älskvärda och skälmska småleendet gjorde den fint formade munnen dubbelt så vacker; den hvita halsduken gaf hufvu- dets hållning .något högburet och värdigt. Man finge leta efter ett mera di- stinguer adt yttre; han såg i lika hög grad adlig och älsklig ut. 1 Denna uppsats, som har meddelas i öfversättning från den danska originalskriften, har blifvit oss tillsänd af d:r G. Brandes med anhållan om dess införande i Framtiden. Red. FREDERIK PALUDAN-MÜLLER. 149 Snart var ett upprymdt samtal i gäng. Då han hörde att jag, fastän mitt fackstudium var juridik, sysselsatte mig • med estetik, föll talet på för- hållandet mellan det sköna i naturen och i konsten, och ifrig idealist som han var påstod han, att i naturen kunde der ej vara tal om någon indelning i ' skönt och oskönt. Antingen måste allt eller också intet i naturen kallas skönt. Det var ett slags genljud af den hegelska däran om det sköna såsom endast och allenast menniskans verk. Vi hade under samtalet vandrat in i Fredens- borgs slottspark; han satt vid brädden af Esromsjön, pekade med sin käpp på en stor, tjock groda och sade: »Voltaire har rätt, då han låter grodan säga: le beau idéal, c’est ma crapaude.i Han hade en viss naiv glädje af att begagna ett riktigt djerft, riktigt gäckande uttryck sådant som detta. Der fans en in- tressant motsats eller dubbelhet i hans konversation : han begagnade än sådana abstrakta och högtidliga vändningar, som ej synas rätt naturliga för det yngre slägtet, sade, att det gladde hpnom att i mig finna »en af det skönas dyrkare», och dylikt, än roade han sig med att gripa ett riktigt cyniskt uttryck för sin tanke; så yttrade han om Bissens då nyligen uppresta Oehlenschlägersstod, med hvilken han var missbelåten: »sedd framifrån — på trefoten, sedd bakifrån — på nattstolen.» Man finner samma omskifte i tonen uti hans humoristiska skaldestycken. I hans samtal gjorde detta en underlig verkan; det tog sig ut som när en svan afbryter sin stilla, konungsliga seglats med att vända bakdelen i vädret som en and. Men detta var egentligen blott det första intrycket; det försvann, då man hade lärt känna honom närmare. Man förstod då, att hans väsens hermelinsaktiga renhet och den skygghet för beröringen med det. smut- siga och platta i hvardagslifvet, som hade gjort honom till eremit, hade till sitt motstycke det polemiskt spelande och spirituela, det bespottande nedblic- kandet på mycket af det, som högligen beundrades af andra, och den skarp- synta uppfattning af det löjliga, som gjort honom till satirisk diktare. Vi återvände hem från parken för att spisa middag. • PaludaP-Müller bief städse allt muntrare, slutligen uppsluppen. Han lade för oss kolossala portioner rompudding, öste strömmar af hallonsaft deröfver och deklamerade, då blott den hvita toppen på min tallrik kunde skönjas: »Der er en ö i Livet.» •— »Ni kännér väl det vackra stycket?» frågade han: »Der er en Ô i Livet ' Dens rette Navn er Elskovs-Ö. Af stejle Fjeld omgivet, Midi i den bitre Sö.» »Det är en af de skönaste ingifvelserna i »Ludlams Hule»; det har Oehlen- Schläger skrifvit på Bissens stol. Men ; ön här ligger icke midt i den bittra, utan midt i den söta sjön. Låt det nu smaka er!» Vi skulle dricka myc- ket viri dertill, det var helsosamt, det var nyttigt, det var ungdomens pligt — och nu följdé talrika goda och dåliga »vitzar» om ungdom och vin. Då vi omsider togo afsked, mätte han oss med ett ögonkast från topp till tå och 150 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. yttrade.derpå med sitt godmodiga småleende: »ungdomep nu för tiden är dock ej så galenr som jag trodde.» Med detta mycket vilkorliga beröm gingo vi. Frän den dagen hade jag fem är i rad den glädjen att höra till de ytterst fä unga män, som egde ständigt tillträde till Paludan-Müller. ‘ 2. Han bodde om sommaren i Fredensborg och om vintern i Ny-Adelgade i Kjöbenhavn, och. det förekom mig understundom som om den tvåfaldiga vistelse- orten svarade emot olika sidor af hans väsen och poesi/ Han passade för sitt sommarhem. Der fans något i hans väsen som var beslägtadt med de höga, stolta alleerna, ‘ med den regelmessiga trädgårdens rena luft och stränga tukt. De hvita bildstoderna af grekisk-ogrekiska gudar och gudinnor mellan träden erinrade om hans mytologiska dikter och öfverensstämde med' lynnet hos den skald, som så ofta hade sett och skildrat Venus och Aurora vid deras morgon- toilette. Med alla sina stora och sällsynta skaldegåfvor saknade Paludan- Müller i sin poesi det naiva; han var egentligen aldrig naturens skald, derfbr egnade sig en trädgård fullt lika så väl för hans poetiska stämning som en skog. Det lilla slottet der ute, der snart den nya konungafamiljen flyttade in, passade tillsamman med hans inre verld. Han var lojal och politiskt kon- versativ så godt som någon, lojal som en man från Frederik VI:s tid. Då jag en gång i ett samtal anmärkte ett och annat emot denna tid, svarade han blott: »Ni har aldrig blickat in i hans trofasta, blå ögon; hade ni det, skulle ni döma annorlunda.» Han kände sig glad och hedrad, när han då och då fick besök af en af de unga prinssesorna; de vunno hans hjerta genom sitt älsk- värda och okonstlade sätt; jag mins ännu, huru förnöjd han var en dag, då prinsessan Dagmar hade förärat honom sitt porträtt j ernte några vänliga rader. Ändtligen passade stället äfven för hans behof af ett ensligt lif. Han bodde derute långt före och långt efter alla andra gäster från Kjöbenhavn; han lem- nade staden, när almanackan lofvade vår, och flyttade in igen först när de sista löfven fallit af. På detta sätt hade han en djup ensamhet att glädja sig åt derute. , Besökte man honom om vintern i Kjöbenhavn, fann man honom bland mycket olika omgifningar. Han bodde som sagdt i Ny-Adelgade, således vis- serligen endast några få hus från Kongens Nytorv, men likväl vid en af de dåligaste och mest vanryktade gatorna på den tiden. Hans icke särdeles ly- sande ekonomiska förhållanden hade förmodligen föranledt honom att slå ned sina bopålar här.: Ingen besökande kunde från Grönnegaden eïler någon af de närmast liggande gatorna komma till honom’ utan att passera hela rader af qvinnor, som stodo stilla eller trippade: fram och tillbaka, ja som hästån spär- rade trottoaren midt emot honom. Det. var en underlig ödets skickelse, att Kalanus^ rene och stränge skald aldrig någon vinterafton kunde träda utom dörren utan att hafva för ögonen . så många och så talande vitnesbörd om FREDERIK PALUDAN-MÜLLER. 151 menskligt elände och vanära. Mången'afton har jag sett honom på dessa gator, när hän gick ut för att göra ett eller annat uppköp, gå stödd på sin käpp förbi dé många råa och larmande paren till en kryddkrambutik i närheten och derifrån tillbaka, utan att se hvarken till höger eller till venster. Jag tänkte då på att Kalanus’ skald tillika var Adam Homos, och — var det icke staf- fagefigurer från »Adam Homo», original till den vackra Line och den svarta Trine skalden sålunda dag ut och dag in hade för ögonen? Det var så till vida icke heller någon så besynnerlig nyck af ödet att placera Paludan-Müller här midt i sjelfva medelpunkten för Kjöbenhavns ömkligaste och fulaste laster. Men var man en gång inom hans dörr, så. hade man sannerligen fullständigt glömt det obehagliga granskapet. En gammal kärntrogen och sitt herrskap ytterst till- gifven tjenarinna, hvilkens gunst man icke kunde undvara, emedan hon, såsom skalden sjelf skämtsamt påstod, tyranniserade huset, stängde in en i det fred- liga och stilla hemmet, • och här var allt besjäladt af skaldens goda anda och goda lynne. • . 3. Men ehuru jag sålunda har känt Paludan-Müller, kan jag för ingen del säga, att jag känner hans lefnad. Han har gent emot offentligheten varit lika så sparsam på meddelanden som Chr. Winther, och i det enskilda umgänget var det icke hans sed att tala om de händelser, han personligen upplefvat. Han var öfver hufvud icke någon berättare. Han afhandlade med stort in- tresse hvilket problem som helst; men hans tal vände sig sällan omkriflg fakta såsom sådana. Hans framställning var icke bildlig utan resonnerande ; det po- etiska kom icke fram i målande uttryck utan i spirituela ljusglimtar. Jag har icke ; sjelf sett Paludan-Müller i någon afgörande eller ens mycket spännande situation ; jag vet icke en gång om hans yttre lif någonsin har företett ödes- digra, afgörande situationer. Våra moderna skalders yttre lif ät ju i allmän- het mycket tomt. De uppfostras i en lärd skola, komma till universitetet, till- bringa några år med fruktlösa försök att tillegna sig en eller annan fackveten- skap, utgifva sina första poetiska alster, företaga en större utrikes resa och få ett embete eller en skaldepension. Hos en del kommer härtill en lång och hårdnackad strid för att vinna erkännande. Men till och med detta drama- tiska element saknas i Paludan-Müllers lif. Han blef visserligen en tid bortåt icke uppmärksammad efter förtjenst, men han blef aldrig misskänd; han deltog icke i något andligt fälttåg, och hans literära polemik inskränker sig till en enda versifierad bagatell Trochœer og Jamber, som han skref för att försvara sitt svagaste arbete mot en anonym recensent. Hans lefnad företer derför lika så få framskjutande kanter som de fléste moderne skriftställares. Han föddes 1809 i en prestgård i Kjaerteminde på Fy en, blef vid elfva års ålder satt i Odense skola, blef student 1828 och tog år 1835 juridisk examen med näst högsta betyget. År 1838 gifte han sig; 1838—40 gjorde 4* 152 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. han resor i mellersta och södra Europa. Han blef 1851 riddare af Danne- brogen och fick 1854 titel af professor. För öfrigt var han under den mogna mannaåldern skald och enstöring. Hvad han var som yngling, det måste jag gissa mig till af hans skrifter. Hans särdeles väl lyckade porträtt i Dansk Pantheon för 1844 ger oss bilden af en Apollons och lyckans gunstling, vacker, älskvärd, skalkaktig, farlig för qvinnohjertan. Han håller hufvudet en smula lekfullt på sned, handen litet kokett innanför västen; endast ett par rynkor vid ögonen tyda på, att det icke är en yngling inan har för sig. Jag föreställer mig honom såsom ung man mycket firad i sällskapslifvet,’ det afgjorda lejonet på de fyenskä herrgårdarne ; man har sagt mig', ätt han egde en sådan färdighet att improvisera och en sådan humor, att han stundom i en sällskapskrets uppfann hela små skådespel och sjelf spelade dem helt och hållet allena, springande från den ena ändan af salen till den andra for att besvara sina egna repliker. Jag erinrar mig äfven hafva hört omtalas, att han i en mycket tidig ålder hade en hjertesorg, i det en ung flicka, som var honom kär, beröfvades honom genom döden. I alla händelser har den kedja af bittra erfarenheter, utan hvilka han icke kunnat skrifva första delen af Adam Homo i sitt 31:sta år, dämpat hans ursprungliga lefnadslust, och ännu helt ung drog han sig helt och hållet undan från verlden, aflägsnade sig fullständigt från det offentliga lifvet och nästan fullständigt från sällskapslifvet — och1 léfde uteslutande för sitt hem, sin konst och sina teolo- gisk-filosofiska studier. Hans äktenskap var lyckligt men barnlöst, så att icke heller i hans husliga lif fans någonting som drog hans blick utåt. Ju mera han afskar trådarne. utåt till den honom omgifvande verlden, desto mera lugnt och kontemplativt blef hans sinne. Det är derför endast genom tillfälliga, lösryckta yttranden, genom ord, som han då och då i samtal lät undfalla sig, utan att ana hvilket intryck de måste göra på en yngling, som jag kom på det klara med beskaffenheten af de resultat, han i kraft äf sin lifserfarenhet och sin menniskökännedom alltid hade till hands. De vöro icke af någon optim- nistisk beskaffenhet. • Jag påminner .mig t. ex. en dag, då jag öfverlemnade till honom ett exemplar af min första skrift, en broschyr: »Tack! Det skall blifva mig kärt att läsa boken; här vill ni hafva den igen?» —- »Jag beder er behålla den.» »Ni vill skänka mig den. Hvilken oskuld! Han lemnar sjelf sina böcker åt folk. Ger ni den också till andra än mig? Till edrå vänner och nämare be- kanta? Ack, tro mig, ni skall icke länge fortfara dermed. Det gör man en- dast när man är mycket ung.» På den tiden väckte en sådan replik min opposition ungefär på samma sätt som den kalla och blodigå ironien i Adam Homo då gjorde det; sedermera lärde jag bättre förstå den frihet från illusio- nen och den afslutenhet, som låg der bakom. Jag påminner mig eri annan gång, då denna misstänksamma bitterhet lika- ledes gjorde ett starkt intryck på mig, emedan hön sårade mig. Det var på Paludan-Müllers födelsedag 1867. Jag hade ett. pär dagar förut kommit hem FREDERIK PALUDAN-MÜLLER. 153 frân Paris, der jag hade tillbragt ett fjerdedels är, och ett af mina första besök var det jag gjorde till skalden för att önska honom lycka. Der, var icke så få gäster tillstädes, isynnerhet äldre damer. Sedan jag någorlunda fått göra Teda för mitt intryck af Paris, föllo sig hß-ns ord sålunda : »Nu stannar ni väl här tills vidare?» — »Nej», svarade jag, »jag ärnar snart återvända till Paris för att se verldsutställningen ; några italienska damer, i hvilkas hus jag mycket umgåtts, hafva uppmanat mig att bo hos dem någon tid.» — »Det skall ni icke göra», sade Paludan-Müller häftigt, »nej stanna nu här!» — »Men hvarför skulle jag icke resa?» —»Rent ut sagdt, derför att ni är för god att hänga i hälarne på några italienska damer.» »Hvilka uttryck ni brukar! Jag. kan försäkra er, att dessa damer äro fullkomligt otadliga och blott visat mig en uppmärksamhet och en vänskap, som jag värderar.» — »Nej, nej, nej, jag säger icke något derom, jag säger endast, att ni icke skall bry er om nå- gra sådana der italienskor! Bruka er tid och er förmåga till hela förhållanden ; det skall man; man skall så, der man sjelf kommer att skörda; man skall bruka sin tid till fördel för sin moder, sin syster, sin hustru o. s. v. i hela för- hållanden, det andra är bara förspild tid.» Han sade detta med mycket all- var och på ett egendomligt afgörande sätt, liksom ville han nedtysta hvarje invändning. Vid det tillfället sårade hans ord mig, ty det förargade mig, att dessa italienska damer, af hvilka den ena var en ungdomsväninna till profes- sor Bröchner och .som bégge visserligen voro mycket för goda för att omtalas på ett sådant sätt, skulle sålunda gifvas till pris åt hela chokoladsällskapet. När jag nu tänker derpå, är det endast derför, att denna bitande misstänk- samhet synes mig vara ett symptom på det själstillstånd, ur hvilket »Adam Homo» framgått. Det var ingen tillfällighet att Clara Galt är en af Paludan- Mûllers bäst lyckade karakterer. Det vår dock jemförelsevis sällan denna negativa sida af Paludan-Müllers Väsen trädde fram; långt flere'intryck har jag qvar af hans furstliga finhet, af det kärleksfulla och omtänksamma hos honom. Hans förhållande till sin hustru var den fulländade ridderligheten; och en liknande ridderlighet utmärkte hans umgänge med de icke särdeles många och med yttre företräden icke synner- ligen utrustade damer, som besökte hans hus. För vackra qvinnors beundran och smicker var han absolut otillgänglig. Jag påminner mig ett tillfälle, då en utmärkt vacker dam, som ändtligen en gång lyckades att'få sitta vid/hans sida i ett sällskap, hade öfverhopat honom med uppriktigt menade tacksägelser för hans ’Adam Homo, och hennes beundran var icke okritisk, ty hon fram- håller det stället, der Adam kör in genom Kjöbenhavns Vesterport r derför för den solide Poul Möller en styggelse — men ingen blef heller sträng och dö- mande såsom han; hvem vet, bm icke denne samme Poul Möller, i fall han hade upplefvat Ahasvérus} skulle hafva känt sig uppskrämd af en så skarp enfald? I hvad fall som helst anade han föga, att samma hand, söm på den tiden spelade virtuosnumren i byronska öttaVen, tjugu år senare skulle gripa l)antés domedagsbasun. r . . Paludan-Müller . stod från börjap, såsom virtuosen bland de samtida skal- derne i Danmark. Grundtankarne i hans första arbete lågo nästan dolda under skämtets drillar (och qyickheténs koloraturer. J .Kjcerlighed ved Hoffet (1832), ett till hälften af Shakspeare., till hälften af Gozzi inspireradt romantiskt lust- spel efter dåtidens /snitt, ljödo herdépoesi och lyriskt hofspråk, ordlek och ordspel, svärmeri och narrbjellror om hvarandra; en rikt.begåfvad,. sorglös och planlös ungdom har skakat fram denna bok ur sitt ymnighetshorn. I Dandse- rinden (1833) var virtuositeten ännu mera uppsluppen och sjelfsvåldig ; de lätt- flytande stanzerna berättade, klagade, logo, hånade och brusto i löje, fortsatte hvarahdra liksom den ena arabesken glider öfver i den andra med en pratsam smidighet utan like. • Det allvarsamma, som berättas, gör icke intrycket af att hafva tilldragit sig; det satiriska, som säges, gör intet intryck af att vara allvar: *Fly Venskab, som man henter ved Pokaler, • / Fly ElskoV, der faaer Liv ved Klang af Guld; ,, ■ Fly Menneskevennen, der ta’er Munden, fuld, Men eier aldrig i sin Pung en Daler; , Flÿ Lévevisdöm, fuld åf Idealer, , , Og Dÿdeh, naàr dén Klogakab er for huld; > ’ . '( r . jri 161 Men först og sidst de danhede Profeter? ' . De vande de- Poeter og Priveter. 1 ; : • j Haab intet Paradis, naar Hjertet luer,. _ ' Frygt Intet, kun din egen Sjæls Ruin, Tro, at den Aand^og Form, du kalder .din, : .0 Fik Rod i Liv-söm? Dödens Magtei truer. Er svagt dit Hoved, vogt det vel för Fitter, Er svag din Villié, vbgt' den vél for Vin.' Se Livets. Lyst i Huslighed og Theevand,. Se ingen Tröst i Strikké, Dolkîog Ske’eVând. Då här en uppfordran till tro på själ ena odödlighet är sammanflätad med en rekommendation af tévatten och med varningar af föga höfvisk art, så har dettä iöke sin grund i nå^ot slågs frivolitet, Utah’ i déh ungdomliga och hiunträ ÿsterhèt,1 'författaren förnimniei^ från -’det Ögonblick,’ hån känhér fsin ålsklingSströf ottäven; gäloppérå hch stegra sig under) honom. 1 iDandserindéh»1 äi11 en ’bland- ning af iesprfti»' öch hänförelse, Ur hvilteh ännu icke ’hvärken 1 förger eller for- mer djrkå fram. ' Deri är ett mùsiknûmmér^ soin än uttrÿckëtf glädjen^ dans,’ än tungsinthetens' längtan ëftér hvila, allt ëfter söm de vëxlâ' -under" pu- bërtètsàldërn inèd: åess- djerfvä hopp,5 dess oförstådda längtän öch déss slösaktiga lek' med krafter. På ^Dandsërindênï> följ de'sedan"åhétdérefiér Ämof og Psyche} ett nytt virtuoskonstverk, i högsta grad öronsmekande och härmöhiskt/men söm ännu icke tecknar någon gestalt eller .bränner in , någon bild i läsarens sinne. Det är en musik, som strax uppfattas, och lika; så:Jhastigt glömmes; det är ett evigt, melodiskt sjungande solo och i kör af-genier, zefyrer och nymfer, hvars enda fel är det att vara allt för konstnärligt'fulländ afslipadt och glatt. Hela den stora dramatiska dikten innehåller icke någon egendom- lighet, hvarken i föredraget eller i handlingens gång, och någonting afstickande, det vill säga någonting ovanligt utprägladt : eller kantigt, skulle här hafva ver- kat högt välgörande. Så förvånande ‘ tekniken än är,r står den sällan i samband med en poetisk känsla, men först der , ett dylikt samband finnes, börjar stilen t strängare mening. Dock må man icke glömma, hyilka stora framsteg den metriska tekniken i r vår, poesi har gjort, sedan »Amor og psyche» utgafs,just på grundvalen af hvad der åstadkommits. Visserligen skulle en nu jefvande skald undvika den massa af. tröttande trestafvelseriin i presens participium,. hvarmed Paludan-Müller söker att uttrycka Zefyrs sväfvande; men detta beror endast på, att han var den förste, som försökte att tumla om med språket4 på detta sätt. Det är enligt min uppfattning icke" bland de i metriskt hänseende grannaste partierna man här finner de mest lefvande stroferna, de, som säkrast bära prägeln af skaldens ande ; det är i en sådan replik som Sorgens, då hon lastar den mörka slöjah öfver den afsvimmade Psyche: * ) ; ; t -j - ' . - ... ' f ?.-. r , \ f . , r. -, r .. - . . à Om den Dödeliges Vugge, . , . ’ , 1 r Möderleiet redt saa nær, ’ / ’ . - x ' V Svætmer alt hied'stille Sukké ' ; ' r L 1 r r'; \ . ,< Man kan, om man vill, kalla denna ton' skorrandè; ïnen i Paludan-Müllés Öra skorrade den icke* tvärtom fann han ett slags tillfredsställelse, ett slags hvila i att ställa sig pch andra för ögonen'det ändligas'.obevekliga och oundvikliga öde. Då iuren också kom till honom att skrifva några rader under sin visité kortfotdgrafi, skref han dessa karakteristiska ord: ' • --- : . : j • , dEIer læser jeg, at op og ned. , r . . ( ?... . :, Alting i Verden , gaaer, \ Hvo, som er oppe, altsa veed/ ’ ' ' J .i i . i : Hvad snart ham forèstaàer. , 1 ' ; f ; '  ■ i ;> / i.. ' t\'i ' 11 i - ' • ’*J i ’ - 1 •! « i ■ ’ 1 \ ’ Î • j i ■ t * ■ K r-". I ' ; i < ' : ■ f ".11 ‘ ’ U ..L;j Om man emellertid har. framhållit, att enskilda ställen i Amor og Psyche redan förebåda skaldens skönaste och djupaste arbeten, har man ännu icke låtit rätt- visa vederfaras dikten. Den har icke blott såsom tankedikt en sammanhän- gande och genomförd symbolik^ som tvang skalden, att komponera sitt stoff något strängare än förr, men den utmärker sig genom den alldeles säregna FREDERIK PALtHJÀft-ÏIÜL^^ u ■'/. * I 163 kolorit, som är egendomlig för’ Palùdan-Müllers mytologiska dikter. Det är ingen stark kolorit, än grått i grått, än ljust i , ljust, , men dock icke alldeles färglöst; det är perlreflexer, perlemorglans, ett blekt pkimrande färgspel, likt det, som lyste från insidan af det musselskal, i hvilket Venus steg upp ur hafvet. Hos: Paludan-Müller inålar Fantasus' Psyches bild för Amör på ett .’så- dant »péflhvitt skal»; det är nästån symbéliskt med hänsyn till, hans-eget .ut- förande af Psyches figur. Dessa gestalter ärö ju nämligen icke af jordisk; , uår tur; deras, rätta; hem är icke jorden,; och' till: och ? med de? ibland dem^ hvilka såsom Psyche äro af jordisk härkomst’ säga slutligen jörden farväl, .n : ( s . ......... ; . .. Psyche (knäböjer). t ,,. , ' ' ’ ' 1’i ('..,>‘’.1, e y ' ■ > .Ji ■ >•', .}L'Xî » j.-; ni - ’ , ! f J ; (pæ®, ,du heilige Moder! . . , r f r t Du som mig iödte og åmmed,‘ J * !J ‘ - s Du af hvis kjærlige Læbef! : - : P 11 l /Livets Toner j eg hörte, / i i (;/?;.;■> e. jir f;J/ Tag mod din Datters Farvelixf '!n? ; ü ; .- J’ < ’/in i ; p Di skal jeg mere. dig .skue,.. ,, xd t. , r r = Mindernes. elskede Steder r ; . r. t . > ■ < : , ; ; t* ? / p ■' } f A’ 7:1 - ( • .t , ' 't •: , »1 '■ * / j * ; r r Foden ei meer skal betrædë ' • ■ P’ • 1 f HiSset ii himmelske' Sale - " 'f P •.<■•/* ■-/ AÎ ,0. •••*• »( X.) o Allé Smerter. yil svinde.;r. A.;, ! .! ; aAPAP Hela Paludan-Müllers sträfvan såsom skald iiridér åetta tidskifte1 är? såsom jäg en gång har yttrat, i grunden endast ett^storaftadt, på! mångfäldlgl olikA sätt nyansefadt afsked från Gæa. Romantiken var ju* icke någonting' annat ;7deh skydde och ’flydde det lif, den såg omkring sig, och den karaktetölöså tid, i hvilken dess skalder, med sorg sågo sig försatta. Paludan-Müller delade af helå sitt hjerta denna romantikernas ovilja mot' skaldens verkliga ottigifningar och deras olust för att ens i ‘ fantasien uppehålla sig vid detta mörkä, luriga och bedröfliga klot, söm ' nù eh gång, ' antingen skalden tyckte öm det eller icke, vréd sig omkring med honom och alia tans skypalats och luftslott. Han väm- des vid sin egen tid,'och säkert har hån en mening méd,'när han lät Tithon säga om sin’.samtid: ' " p ;,'Vs '' ■' / > ; ? 5 A i Hvad troerdu denne Tid yil föde af sig? r ‘ ? : 1 x ; ; ‘En Tid, def trænger til en vældig Storm, , , *r ; i For af sin.dybe Slummer op at v£kkes;. ? ’r En Tid, der i Bedrifters Sted har Drömnie,5 -< ' • ; > ’ 1 Og Leg og Væddekàmp för dristig Daad; ; - ; - > :■ 1 x ; s ; » P ? En Tid, hvor af sin; egen Haand mån..krandses, ■ . ; x : , : . ; - , . , , Hvpr pian 1 Foptids Helte seer,sig stor, .q jt : jj. ;; . „ q ', . - 5vor Merinesker vil leve höit som Guder, . r . Og dog hàr Trællesind — jeg væmmés yed den! * H ' Denna skildring’gäller visserligen Mindre Asien på/trojanska krigets tid; men stämmer icke. beskrifningen märkvärdigt väl )ned.! den; {som i Adam < Homo gifves äf Kristian VIII;s;regeringstid i Dantnark:;H (a ? 164 FRAMTIDEN. NY FÖLJD, FÖRSTA IbG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. î l . ! : / : 'En Tidr da maA i Hob sigjkotted sammen , I > t v/':*, ■: / For at tilveiebringe noget Stort , , . . . , , Ög, under Hurra skiltes' ad ined Gammen', ' Naar tngenting tilsidst man havde gjort ' ; • }” ' ■i.r ■<, --i . ' ■> .Mn nch det är i och för-Sig lätt begripligt, ait en skald ined denna blick på önv- gifningarna föredrog; vistelsen i '»Mörg^nrödens; Rige» framför den bland sina samtida i Kjöbenhavn, ' i ' 1 ; * Men det egendomliga var, att han icke vår ensam' om att föredraga denna vistelseort. .' Allai de ‘bästa hûfvûdena i hans samtid hade företagit rsamma jem* förelse och gjort samma val som han; det fans ju någonting poetiskt hos de flesta af dem; och så tilldrog det sig, att en allmän utvandring egt rum ur verk- ligheten, och att skalden i morgonrodnadens rike fann sig i det talrikaste säll- skap. Det var den så kallade, »estetiska» perioden,, och många voro de, hvilka, liksom den unge estetikern i Kierkegaards Enten-Eller, förflyktigade hela verk- ligheten i ett öfverjordiskt/metafysiskt fantasteri. Detta ger anledning till ett omslag i Paludan-Müllers poetiska tendens. Han stannar midt i sin flykt undan verkligheten pch styr kosan tillbaka till jorden. I dikten Tithon utmålar han lifvet på morgonrodnadens ö, vid eter- hafvets kuster, dit Auroras kärlek upplyftat Tithon. > Det är ett lif sådant som Rinaldos i Armidas förtrollade trädgårdar,' en tillVaro, der ett rosenskimmer har utbredt sig omkring allt, öfver himlen liksom omkring de sköna qvinnorna, ett lif med sång och bägarklang, älskog och musik och seglatser på . eterhafvet i evig ungdom och under en evig vår. Och s dock är detta lif aldrig själlöst, Jess. njutning < aldrig låg , men alltid sali$. . Det är beslägtadt med det lif, om hvilket Hauch ; och i så många andra ädla, svärmare på ,hans tid drömde, och som han .ßkildrade, då han sjöng om vintergatans haf, der »de förlossade andarne glida fran saligt drömmande utan ängslan och sorg, .med odödlighetens glans,i ö*gat genom obekanta verldar»; det är denna glömska i njutningen, som Bödtcher och . så många i hans , samtid, sökte i en deras bästa år upptagande vistelse un- der Italiens sol; det .är den. eviga ungdomen och den. aldrig slutande vår, som Christian Winther och Andersen och alla de af deras generation, hvilka, lik- som de icke förstodo att åldras, förmådde fasthålla och framtrolla. Men det utgör Paludan-Müllers storhet såsom ménniskå, att han leddes vid detta lif och denna skönÉet. Han diktar, att midi under all1 denna glömska af det jordiska och midt under allt detta .fråssande i lycka,. Tithon. förtäres af längtan efter sitt land,-sitt folk, sin samtid, efter hela den oideala verklighet, han en gång så gerna hade lemnat, • Och det är visserligen icke utan skäl han längtar; ty ingenting mindre än Priàniôs’ tfoübestïgning, Helenas börtröfvande, det tioåriga krig, som Homeros skulle besjunga och Tröjas fullständiga förstöring har in- träffat, medan han lefde högt i morgonrodnadens molnland. Så hade på sin tid dén franska revolutionen ‘ spelat ’ ùt ■ sitt storartade- drama, under det vissa personer ^ sjöngo Rahbekska visor. ! Så hade Kjöbenhavn ' spelat sällskapsspektak- ler under slaget vid Waterloo och Danmark estetiserat under Julirevolutionen. .; ;ïr ; ; > FREDERIK .PALVDAN-MÜLLER. • / ' i ; 165 . Paludan-Müller låter Tithon tilltvingå sig Auroras tillåtelse att återvända, och den replik han nu uttalar, i det han åter sätter sin fot på jorden, torde beteckna den betydelsefullaste vändpunkten i Païùdan-Müllers utveckling:. X : ; . Tung er din Luft, o Jord 1 Ned som en Byrde , . ’ ; Den falder paä mit Bryst dg ininé Leïnmér. , .. , / Og som.én Vægt den tynger fast min Skulder. > . Uvenlig er din Hilsen — kold og skarp > ; . Du sender mig den barske Vind imöde, Og i din Vinterdragt du har dig klædt. Hvorhen jeg seer, er dine Marker öde — • .J Paa Træets Grene Üængér Lövet gult, . Dit Græs er vissent; med din Krands af Sne i . ; Har alt den fjerne Bjergtop hist du smykket. : ^VÏPdu^mig skræmméî Er saa streng din Mine, . t Fordi jeg "bar .dig svigtet og forladt? — , - • 0, dig jeg hilse vil, min Fædrejord! • . i : : ■ Med dette Kys tag mine Glædestàarerl * ‘Er du end ödé, dog mit Bryst du fylder. * . . . ' • - . ' • . . . » - " , ■’ r • Den, mark, på hvilken Paludan Müller här med Tithon sätter sina fötter, är Adam Homos marL I det ögonblick, då jordens luft,lägger sig tungt på Tithons skuldror,. »gör, Paîudan-Müllers poesi ett besök hos Gæa igen.» Han hade då redan utarbetat första delen af' Adam Homo. , r ; J.. ■ . »Detta är kött af yårt kött ; och blod af vårt blod» tade samtiden kunliat säga, då denna bok kom ut. ' Samme skäld, hvilken såsomr yngling hade målat dissolving views i molnen och hvilken såsom gubbé, återkommen till sin ung- doms åskådningssätt, ^ skref: »Män fordrar ’ kött .och blod af poesien; kött och blöd finnas i slagtarbodarne; meh hvad man af poesien kan fordra,' är endast känsla och själ», denne samme skald; skänkte, på sin mannaålders middagshöjd samtid och efterverld, ett af vår literaturs mest natursänna och mest lifsvarma verk, ett arbete, hvilket jcke /såsom hans föregående var : en påklädd tanke,' utan hvars hjelte var läsarens köttslige bröder och hvärs: väsen var eri blodig satir. Hela boken var ett pund , kött, som med den. stränga lagens' knif utskurits så nära det nu lefvande slägtets hjerta Isom möjligt.: . . ; Det var ett stycke Danmark, det var : ettr stycker historia •— ettstycke lefvande tyg,' skuret ur tidens väf.; Mytdiktningens metafysiska spegelbild af paenniskans väsen var här uridanträngdt af def psykologiska och moraliska stu- diet af den. verkliga enskilda menniskari. Scerien. var icke mera ett hof i rö-1 mantikens land eller ett luftslott i eterriket ; det, var Jylland beh Sj ælland och ' Fyen; tiden ya? icke mera det eviga ögonblicket eller det fantastiska »sjutton- hundrade- och .hvitkålä, , utän: åren 1830^—48, bourgeoisiens guldålder i meP lersta; Europa och de år, under hvilka den ladö grunden till sitt herravälde i 166 FRAMTIDEN.' NY FÖLJD. : FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. norra? Europa, de år man mesi égentligt kan beteckna såsom Ludvig Filips föga lysande regeringstid. För första gången hade- här rum och tid af Paludan- Müller blifvit erkända såsom krigförande makter. . ' ‘ Men på samma gång uppgiften nu sålunda vav individualiserad och skarpt begränsad’ i tid och rum, hade hon icke desto,mindre uppfattats såsom riktad på det allmängiltiga. Adam Homo skulle, såsom titeln angaf, vara menniskan sjelf, icke mindre förebildlig än skaldens ! mytiska gestalter hade varit. Han är derföre i grunden sjelf, en mytisk gestalt; hans historia, är bourgeoisiens lef- nadslopp såsom myt. ; Det fans ett uttryck, som ständigt kom igen i Paludan-Müllers samtal, när han talade om vetenskap oéh konst; det var orden: störa uppgifter. I dessa ord innefattade han sittr kraf på sig sjelf och andra. Sjelf sökte han alltid att ställa stora uppgifter för sig, ty han hade den tron, att endast dessa utveckla krafterna och äro värda en kraftansträngning, och oss yngre uppfor- drade han ständigt att v^lja ut åt oss stora uppgifter, emedan han menade, att man endast genom att arbeta på lösningen’af sådana kunde frambringa ar- beten med stadga och varaktighet i ett lands literatur. »Vi hafva», sade han en gång tillmig, »mera än nog i vår literatur af det,‘som ryker och farsom agnar; sök alltid att skapa någonting, som kan blifvä stående i literaturen och som kan hafva en framtid för sig.» Det säkraste medlet .till att uppnå detta syntes honom i hans egen konst vara det att under framställningen af indivi- duela personligheters karakterer och öden återgifva den allmänt menskliga typen. De skalder, hos hvilka det tillfälliga spelar en viss rol, höja sig visserligen icke så högt, men de blifva i stället ofta mera lefvande, mera intagande ; ty till- fälligheten, det är det bizarra, det gratiöst öfverraskande, den öberäkneliga oregel- \ bundenheten. Paludan-Mttller är i valet af sina planer i én sällsynt grad fiende till det tillfälliga. , Hans sinne för det allmänt menskliga icke mindre än hanå brist på egentlig uppfinningsförmåga hindrade honom ätt någonsin välja sådanä psykologiskt eller moraliskt bizarra ämnen som Hertz så ofta fördjupade sig uti (se t. ex. Fristelsen eller Emma). Det var ärten, den nörmalä Äomo sapiens/ som för honom var tilldragande. ? * • : : • • Jag talade en gång med Paludan-Müllér öm det för kritiken intressanta och lärorika i att erfara, i hvilken ordning de särskilda delarne af ett skalde- verk voro koncipierade och i att veta,; hvar den verkliga utgångspunkten för fantasiens verksamhet i hvarje gifvet fall har legat. Jag bragte härvid Hei- bergs poesier på tal öch Paludan-Müller berättade, âtt fjerde äkten af En Sjæl efter Döden hade skrifvits många år före återstoden af detta skaldeverk såsom en satir öfver skådespelaren Nielsen ; hån anmärkte vidare, att Heiberg alltid plägade skrifva kupletterna i sina vaudeviller först öch sedan efteråt gruppera replikerna omkring dem. Derpå frågade jàg à br&lepourpoint' hvad skrefs först äf Adam Homo? och Paludan-Müller, som annars icke gerna inlät sig på meddelanden om sina egna skrifters historia, svarade utan att betänka sig: det var dessa rader, de enda i hela dikten, som !äro tryckta med kursiv stil: ï ’ , : < FREDERIK .PALUDAN-1IÜLLER. 7 / . 1 1 ?/' ï 167 . - ; G / : Her hviler Adam Homo pied den blide Aand, , j' î . ' • ■ < ; > : / , . ■ ? / Baron,, Geheimraad, Ridder af det hvide Baand. 3 ; ; 1 Denna upplyfiûinè, söm i intét hiânàeënde väckte mîn förundran, är myckèt lärorik, och hade samtiden egt henne, skulle den icke ha famlat i en sådan Ovisshet i sin uppfattning af de första sex sångerna, som kommö ut 1841 och först sju år senare fortsattes oOh äfslutädés. Till och med Heiberg tänkte sig det éfter den första delens utkommande såsom möjligt, att skalden skall låta Adam sluta soin én lycklig äkta mân i en idyllisk prostgård på landet; (se Heibergs anniälan af »Adam Homos» första del); så litet hade man från bör- jan klart för sig den djupa pessimism och den öfverlägsna ironi, uf hvilkén dikten framsprungit. ’ Man anade icke, att: det, allt ifrån ' det ögonblick då Paludan-Müller här satte pennan till papperet,' var hans afsigt att låta denne den danska bourgeoisiens representant, som börjar med ungdomlig älskvärdhet och ungdomliga svärmerier efter hand förråda alla och allt,’ svika allt, hvarpå han har trott, förråda och - öfvérgifva allä, som hafvä trott på honom; man änade icke, ■ att han var bestämd till att först uppträdä som folkets man och folktalare, lifvad af hänförelse för sina landsmäns fullkomhande,1 > • r . v ; 1 ‘ f , ? - ■ r- ‘ • r . . • it'.- For Älmenaanden, Videnskaben,, Kirken For Frihed, Kunst og nordisk Poesi \ för att sedan sadla om, »öfvergifva: idealet» och folkligheten, ; utveckla sig till »den fine mannen», / sola sig i hofgunstens strålar och slutligen betäckt , med titlar, ,öfversållad af ordnar, högtidligt jordas, såsom , baron, geheimeråd; riddare: af hyita bandet jn. m. ■ . .. > r , ' / • Och när1 Heiberg icke anade detta, kan rman, då förundra sig öfver, att allmänheten, från början befinner sig alldeles på; villspår . angående bokens - bety- delse? Den gjorde ingen lycka; man fann den platt. - Den läsande verldenT som icke var van vid en så stadig spis, och som var van att af Paludan- Müller bjudas till gäst; vid gudarnes tafiel i Olympen, fann åtskilliga ställen anstötliga, andrâ;. allt för hvardagliga, och - trodde öfverhufvud, att Paludan- Müller denna gång hade valt sig ett ämne, som låg/alldeles utanför hans be- gåfnings rätta tummelplats. I en ytterst välvillig biografi öfver skalden (Dansk Pantheon 1844) anmärkes det, att ; första delen af »Adam Homo» visserligen har »vackra enskilda drag», men »en bred framställning och ett alltför lång- varigt .dväljande i de lägre, icke-ideala sfererna, i. hyilka skalden, som bekant är, icke har något att i beställa.» , Under så ringa anslutning, höll realismen hos. oss sitt intåg i; den poetiska berättelsen. Och likväl skulle denna så öfver- lägset/ bedömde »Adam Homo» icke många år derefter föreligga fullbordad som den betydelsefullaste, ja som den »strängt taget enda verkligt typiska. och för en främling lärorika danska * romanen K» Den doktrinära estetiken har åtskilligt att invända mot ett arbete, hvars totalbild är så föga uppbygglig, och; hvara totalstämning är så ofullkomligt försonad; jag har sjelf i en afhandling, som 1 Hovedströmninger i det 19:de Åarhundredes Literatur I, 24. 1 168 FRAMTIDEN. NY FÖLJD./FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. ehuru tryckt 1868 redan är skrifven är 1865^ låtit én och annan doktrinär invändning mot diktens ämne komma pä tal1; men den doktrinära estetiken har spelat pt sin roll /och den ,tid är förbi, då man trodde sig kunna föreskrifva skalden,. hvad han fick välja ' till ämne för sin dikt’ och hvilka gränser hans realism skulle ; iakttaga.. Det gifves ingen gensägelse af denna art, som icke en dikt t slår till jorden, när den har kommit så långt, att den lefver. »Adam Homo» har uti sig det lif, som öfverlefver en lång rad af menniskogeneratio- ner. ; • De skrifter, som ; nämdes tillsamman, med denna, dikt, då den kom ut, äro; redan glömda, under det att man; förmodligen skall om några hundra år ännu vända tillbaka till i fråga „ varande skaldeverk såsom till ett af den dan- ska literaturens klassiska arbeten: ty Adam Homo,är ett historiskt dokument af första ordningen på samma gång söm ett konstverk. . j , ’ , . / Visserligen har , en förgångqn tidsålders åskådningssätt lemnat efter sig starka spår i, ; denna : satir, som försöker att, höja 4sig öfver sjelfva denna tids- ålder och döma den,; Men: utan en så kraftig stödjepunkt i hela,den tradi- tionela teologiska och sociala-. lifsbetraktelsen skulle skalden å andra sidan icke kunnat ega den aldrig vacklande säkerhet i sitt moraliskä , omdöme, ; som nu gör dikten så klar och genomskinlig. För honom liksom för hans samtid i Dan- mark är Strauss en fasa , och George Sand en löjlighet. . Han är så ifrig att få angripa den förre, att han redan omtalar honom i anledning af faddrarnes första samtal vid Adams dop, och detta ehuru Adam då boken utkom, år 1841, måste tänkas vara omkring 25 år gammal och Strauss’ bok kom üt först 1835. Och skall han framställa en representant för den qvinnötyp, han afskyr, tror han sig icke kunna göra det bättre än genom att i henne karrikéra qviönö- emancipationen och j låta henne hafva George Sänds portratt på sin Vägg. Men man bör icke haka sig fast vid ' ett enstaka oförståndigt ömdöme ellér vid én underordnad inskränkthet1 i någon enstaka punkt, der det är så mycket söm vitnar öm deri mest genomträngande förståndsskärpa och mest omfattande and- liga synvidd. Låt våra, att Ålmas »Religiöse Betragthingér», hvilka i ? allo på- minna om den aflidne biskop Palùdan-Müllers papper, väl mycket fördjupa sig i dogmatiska grubblerier; de äro tänkta, så som män kunde vänta af en qvinna, och den känsla, söm uti'dem framträder, är alltid skön^ Huru själfullt är icke det ständiga bekymret för, huru det skall gå med dj ef val en på den yttersta dagen och hoppet öm att äfven han skall blifva salig! Låt vara, ätt de meta- fysiska trådar, som slingra sig genom berättelsen, de strödda betraktelserna om frihet, tillfällighet öch nödvändighet, redan nu förefalla oss litet gammalmodiga; de intaga så litet rum i det hela, att de icke kunna skada tötalintryöket på något mottagligt sinne.: Och hvilken rikedom af djupa öch klara intryck står icke sålunda qvar! ? - - - Det har stundom förefallit'mig, som vöre detta det manligaste, det mest mäskulina skaldeverk,’ som skrifvits på danska. Huru många ändra äf våra 1 Aesthetiske Studier a. JSK > r • > i - , ; FREDERIK PALUDAN-Ä1ÜLLER. 1Ç0 / • ’ skalder hafva icke varit barn,: htiru många andra icke blinde svärmare, och huru många hafva' icke böjts som rör för alla vindat; den skald, som skrifvit «letta, var en man. Man genomlöpe i . tanken hela galleriet af hans personer allt ifrån dén fantastiske’ grå Galt till den oförlikneligt platte lille ; Jensen, allt ifrån det ohjelpligt romantiskt bortkollrade hos von Pahlen till det kostligt plattfotade hos \Péter Hömö! Hveni hade tänkt, att Paludan-Müller, när han ändtligen eh gång beslöt feig' för att stiga ned.från det elfenbenstorn, i hvilket han dittills hade uppehållit sig, skulle röra sina fötter . med så dristiga steg på verklighetens : stengata. . ’ Andra skaldeverk i.. vår ; literatur, utmärka sig genom hehag, genom skönhet, genom romantisk hänförelse eller genom trogen upp- fattning af naturen; denna bok är sann —. och detta énfeamt gör den läro- rikare och djupare än alla de andra. Läs boken och läs den om igen, min läsare, och du skall besanna detta. Jag kan icke citera ur denna bok såsom nr andra för att liksom styrka min uppfattning af dess värde med bevisnings- Ställen; jag har försökt det, men jag skulle i sådant fall komma att citera allt för ïnycket; Jàg vill endast fästa uppmärksamheten »på att detta verk fram- gått ur en sä djup intuition, att tiden; först efter hand vuxit upp i jemnhöjd med detsamma. Enskilda delar deraf, söm icke ännu voro fullt sanna, då boken utkom, ha blifvit det under de senast förflutna åren. Det var på den tiden onaturligt, att den rödhårige gossen, mot hvilkens familj Adam yill göra godt i tysthet, svarade holiom inéd hånfulla och hotände ord om pattperismen ; det såg på deh; tiden godtyckligt ut, att geheimerådet v. Enckeus vink till bokens hjelte om att äfstå från »att agitera den storå hopen» ' föll i : så god jord ; mäh' fattade då icke ännü den genialiska profetia, som dolde sig i Homos oförlik* ueliga tal, såsom teaterdirektör, profetian pm, att alla det dåvarande, slägtets idealer skulle sluta med att, husvilla i verkligheten, »öfvergå till teatern.» Men det hu lefvähde slägtet förmår att till fullo uppskatta »Adam Homo.» Dess sex sista sånger utkommo i ett bgynsamt ögonblick i December 1848, just då ett vaknande folkligt lif alstrade en härskara af ljusa förhoppningar och sköna illusioner, Under hvilkas glans rdenila bok på sitt stora afstånd från ögonblicket icke tycktes betyda mera än en stjernas ljus betyder för en skogs- hal, som hålles Under belysning af tusen faeklor. Men ■ några nätter senare, när facklorna längesedan brunnit ut, då ser man stjernan. Eller ser det nu lefvande slägtet henne icke? Ofta frestas man att fråga sig sjelf, hvartill fol- ket brukar sina ypperliga, böcker. Brukas, de verkligen endast till ätt inbin- das i vackra band och sedan ställas upp i bokskåp och på hyllor? Hyaraf kommer det sig annars, att män alls icke märker någon verkan af dem? Eller har kanske Adam Homo haft det inflytandet, att ändra Adamssöner i honom hafva funnit ett slags Bädeker för resan genom lifvet med angifvande af målet, som det gäller att nå, af medlen, som det gäller att bruka, och af skären som man måste segla förbi, om man vill komma i besittning af lika så mycket af jordlifvets härligheter som bokens hjelte? . »Adam Hpmo» är framför allt annat, som Paludan-Müller skrifvit, en dansk 170 FRAMTIDEN. NY FÖLJD.1 FÖRSTA ÂRG. TRED JU OCH FJERDE HAFT. epopé. Diktén är icke blott högst egendomlig i hela sin anläggning, utan-den gifver äfven éni trogen: bild af våra nationela egendomligheter och nationelå. synder. ' Jag har i min skrift Naturalismen i England sökt uppvisa dess ställ- hing till Byrons till ; formen beslägtade hjeltedikt Don Juan. Denna utréd- ning gaf anledning till ett svar från skaldens sida, hvilket med en replik af mig finnes i Februari-Mafshäftet af Det nittende Aarhundrede'för 1876. Mén ehuru »Adam Homo» icke kunde tänkas hafva blifvit hvad den blef, om' ické Byrons dikt gått1 förut, har ' dock det danska skaldeverket en sådan’smak och doft af den jordmån, som; fostrat det, att ' det redan genom sin originalitet skulle häfda sin plats bland de få episka dikter' af första rangen^ Europa i detta århundrade har främbragt1. * r ; : : : : ' Näst efter »Adam .Homo» ûr\Kdlanus Paludan-Miillers intressantaste skalde- verk; Det är det positiva uttrycket. för hans; ideal liksom Adam .Homo det negativa. Ingenstädes Visar hans tendens sig mera beslägtad. med Kierkegaards ursprungliga än här* Den uppgift, Kalanus > söker lösa, : är; alldeles enahanda med den, till hvilkens lösning, Enten-Eller gaf så vigtiga bidrag, den att fram- ställa den äf Kierkegaard: så kallade: »estetiska» lifsåskådningen förkroppsligad i en; personlighet gent emot den’etiska..inkarnferad i enannan,låtadebäöalifs- uppfattningarna bryta sig mot hvarandra och bibringa'läsaren öfvertygelscn om "den estetiskas . afgörande - * 1 t - - •- .... . ......... - ... .■ ... 4 ■./ .. III. Fredensborg d. 9 Aug. 1866. Kjære Brandes! , r, . f - , ( . Hjemkommen fra en lille Udflugt i det sydlige Sjælland forefandt jeg her Deres Brev af 6te d. Mi og skynder. mig nu med at besvare det. i ; Trods alle mine indhöstede Erfaringer om det Kjedelige i at gaae i Compagni- skab med andre Forfattere, og den ubehagelige Situation, hvori man kommer, ved at lade, sig indbinde i .eet Bind? med Krethi og Plethi, saa holder jeg dog saameget af Deres Ven , Richardt, og har saamegen Agtelse for hans Talent, at jeg ikke skulde lade mig bede to Gange om et Bidrag til hans Öamling\ hvis, jeg i. min Pult havde Et eller Andet,, der passede for den. Men da dette nu ikke er Tilfaeldet, og jeg ikke vil sende en ren Bagatel, kan jeg ikke ved denne Leilighed være Dem eller ham til Behag. Strax at sætte mig. ned og skrive noget, Nyt, föler jeg mig for öieblikket ikke oplagt, til,, og, har desuden min. egen Bog og pammes Correctur at tage Vare paa. péres Overtalelser og Fristelser ere heller ikke lokkende nok; thi hverken * eller * eller * eller hvilkesomhelst andre literære og illiterære Kumpaner og Snaphaner spo- rer jeg • mindste ; Drift . og, Lyst, til, at, efterligne.’ + .Forlang derfor ikke det Umulige eller at jeg skal gaae ud af min Natur. • . : •< . ; . O forskaan mig, vise Daare! ' - ; , . .. . . , > -i Tragt ei.længer, pied Naturens Rost ! - , ‘ Forresten hilser min Kone Dein venligt, og vi begge- önske, at De snart vil besöge os. / „, r , , ; f. --y , \ t _ • Deres hengivne ■ : : j ■ Fr.,, Paludan-Müller. IV. Fredensborg d. 18 Aug. 1866. Kjære Brandes! Hermed folger de laante Dagbladsartikler, med Tak for Laa- net. De to Artikler om R. Nielsens Logik og Gjensvaret til Dr. Heegaard intéressé- rede mig meget, navnlig den sidste. Jeg glæder mig til, engang at faae et helt Skrift af Demj thi alle disse Smaa-artikler anseer jeg for .Forlöbere af et System. Af Aviserne seer, jeg,. at De har-ladet Dem hverve til at gjöre Tjeneste hos Fröken Zahle, der tilsigtert et uopnaaeligt Maäl2. Gid Hvervingen (Selskabet er lidt blandet) og Tjenesten maa bekomme Dem vel! , t \ . - ; . Deres hengivne . , i . , Fr. Paludan-Müller. ÂSIGTERNA OM VINTERGATAN. 181 Åsigterna om vintergatan. Till innemot slutet af det senast förflutna århundradet hade astronomerna företrädesvis, ja nästan uteslutande sysselsatt sig med undersökningar om rörel- serna hos de kroppar, som räknas till vårt solsystem. Visserligen hade man ej underlåtit att medelst iakttagelser bestämma läget af ett stört antal s. k. stjernér på det skenbara himlahvalfvet, men med högst få undantag var det omöjligt att på grund häraf vinna någon egentlig astronomisk kunskap. Ty en sådan förutsätter alltid kännedomen om en rörelse, hvilken åter endast kan er- nås, då stjernors lägen blifvit bestämda vid minst tvenne olika tidsepoker. De iakttagelser, som blifvit anstälda före medlet af det adertonde seklet, voro i allmänhet ej tillräckligt noggranna, hvaraf följde, att kännedomen om stjernor- nas rörelser ej förän långt senare kunde vara annat än högst ofullständig. — Vid undersökningar, hörande till Stellarastronomien, var man sålunda nästan uteslutande hänvisad till betraktelser och spekulationer grundande sig på stj er- nornas skenbara fördelning ; på. himmelen, samt på företeelsen af den svagt skimrande gördél, hvilken nästan såsom en storcirkel omsluter firmamentet. Detta ljusbälte, som vi benämna vintergata, kallades af grekerna »Galaxias» och förmodades redan af några deras filosofer (Demokritos. o. a.) bero på det Sammanlagda ljusintrycket af en otalig mängd stjernor, hvilka voro för ljussvaga att kunna särskiljas från hvarandra af blotta ögat. Det synes visserligen knappast möjligt att ensamt på denna, väg utbilda en positiv stellarastronomi och framför allt att afgöra dess vigtigaste fråga, den nämligen huruvida stjernorna, dem. vi skåda på firmamenfet, med vår'sol bilda ett system i mekanisk mening, som åtminstone nu har karakteren att vara stabilt, eller om rörelserna i detsamma böra förutsättas vara sådana, att de en- skilda kropparna aflägsna sig mer och mer från hvarandra, utan att någonsin mer återkomma i hvarandras närhet. Besvarandet af denna och dylika frågor kom- mer alltid att mer eller mindre bero på metafysiska och subjektiva skäl, så- vida undersökningen icke stödjer sig på. verkliga, iakttagna rörelser, och saknar derför vetenskapligt värde ; men icke desto mindre äro de • försök, som i denna riktning blifvit gjorda,; af högsta intresse. Det hår nämligen, visat sig, att å- sigter på den antydda vägen blifvit vunna, hvilka i vissa afseenden varit ï verk- ligen förvånande grad riktiga; och detta oaktadt bevisen och slutledningarna ofta varit af så obestämd, jä underhaltig art, att vi omöjligt kunna tillerkänna dem någon öfvertygande kraft. Huruvida ens nu, då kännedomen om stjernornas rörelser vunnit en grad af utveckling, som ojemförligt öfvérträffar det föregående ârhùndradets, stellar- 182 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. astronomien inträdt i stadiet af att vara en positiv vetenskap, är en fråga, hvars afgörande måste bero på den olika uppfattning, man kan hafva bildat sig om gränserna emellan det positiva, hvars realitet ej kan betviflas, och det metafysiska, det rent spekulativa. Visserligen måste hvarje iakttagelse kunna läggas till grund för en slutsats, och denna åter igen för en ny slutsats o. s. v., så att man ständigt synes hafvä ett obegränsadt fält öppet för spekulationen. Saken förhåller sig emellertid icke så, och förbiseendet häraf innesluter ett af de gröfsta- misstag, naturvetenskapsmannen kan förebrå filosofen. Hvarje iakttagelse är nämligen endast relativt riktig, hvaraf åter med nödvändighet följer, att vi ej kunna afgöra, huruvida, ens den första, omedelbart ur iaktagelsen dragna slut- satsen är absolut sann. För oss är densamma städse endast sannolik, och denna sannolikhet öfvergär äfven på de följande, medelst spekulation vunna resultaten, men alltid i förminskad mån, ju längre kedjan af slutledningar är. Denna be- höfver i sjelfva verket alldeles icke vara synnerligen lång,* innan man kommit till resultat, hvilkas osäkerhet och ofta oriktighet är förvånande stor. — Grän- sen intill der man kan ; tillerkänna resultaten af det på iakttagelser grundlagda tankearbetet en positiv karakter, är derföre något vilkorlig och dess uppdra- gande måste i någon : mån bero på forskarens vetenskapliga takt. Förbrytelser emot denna äro emellertid alldeles icke så sällsynta, söm man vore benägen att förmoda, utan man skulle tvärtom .med största lätthet kunna sammanställa ett långt syndaregister, häntydande på den menskliga naturens benägenhet att ej vara nog varsam vid begagnandet af sin dyrbaraste egendom, sitt sunda förnuft. Vi hämna i förbigående endast ett exempel på en förnuftets utsväfning, hvilkén emellertid allena uppväger tiö ; det var Hegels påstående, att emellan Mars och Jupiter ej skulle kunna finnas någon planet. Ödet, som ibland förekommer oss ironiskt, fogade emellertid så, att planeten. Ceres upptäcktes af Piazzi i Palermo nästan samtidigt som Hegel i skrift meddelade sitt »bevis» för en sådan upp- täckts omöjlighet.1 ■ Likvisst gifves det vissa vunna resultat af stellarastronomiska forsknin- gar, hvilkas realitet ej på något sätt torde kunna betviflas och hvilka derför hafva en verkligt positivt vetenskaplig karakter; men frågan är, huruvida de insigtér, man sålunda vunnit utöfver föregående tiders åsigter, äro nog beSläg- tade med hvarandra, stå .i -ett nog väsentligt inbördes sammanhang, för att de- samma skulle kunna utgöra grundvalen; för én systematisk vetenskap. Måhända består hela vår stellarastronomi endast af spridda fakta utan något inre sam- band? Auguste Comte, den ryktbare franske tänkarén, besvarar denna fråga med ett bestämdt ja.9 »Det är. således förgäfves», säger Comte, »som man ’ .Denna anekdot finnes omnämd i ett bref från Schumacher till Gauss. 2 Traité philosophique d’astronomie populaire, Paris 1844. Hans i nämda verk p. 112 uttalade åsigt lyder: »Bien loin que la saine astronomie concerne, comme on le croit ordi- nairement, tous les astres observables, il importe beaucoup de reconnaître qu’elle est, au contraire, nécessairement bornée à quelques - uns d’entre eux, l’immense multitude des autres n’y pou- vent essentiellement 'figurer qu’ à titre de moyens naturels d’observation. Il faut, à cet effet. ÂSIGTERNA OM VINTERGATAN. . 185 sedan ett halft århundrade bemödar sig att urskilja tvenne slags astronomi, en solsystemets och en stellarastronomi. I deras ögon, som göra vetenskapen till en sammanfattning af verkliga lagar och ’ej endast af spridda fakta utan inre- sammanhang, förefinnes den senare säkerligen endast till namnet, under det att den förra , utgör en verklig astronomi.» Ingalunda kunna vi obeiingadt instämma i denna Comtes åsigt, dä, enligt vårt förmenande, en verklig stellarastronomi endast kan vara en tidsfråga, såvida en sådan ej redan skulle förefinnas; men; icke desto mindre hafva vi ansett oss böra anföra Comtes mening, emedan den- samma på siri tid ej var oberättigad samt dess uttalande utgjorde en väl behöf- lig protest emot den hyperspekulativa riktning, som på stellarastronomiens ge- biet älskade att söka en tummelplats för sina débaucher. — Vi skola nu be- möda oss att framlägga det slag af tankeverksamhet, som synes oss hafva gjort den anförda gensagan behöflig. Det är möjligt att vi derunder komma att yttra* tvifvelsmål om det berättigade, eller måhända till och med kunna påvisa det felaktiga i deduktiönernå hos män, hvilka i andra afseenden räknas till mensk- lighetens yppersta. Emellertid tro vi oss detta oaktadt på intet vis stöta mot den aktning, man alltid * är skyldig åt store mäns minne; ty det synes som om den sanna storheten endast skulle vinna derpå, att den ofiörskylda lager, som en blind beundran, försökt att häfta vid den ärligt förtjenta, blifver bort- tagen. . . Stjerneverlden företer sig för oss såsom projicierad på den inre sidan af en ihålig sfer, det s. k. himlahvalfvet. På detsamma dels urskilja vi ett stort antal mer eller mindre intensiya ljuspunkter, dels erfara vi äfven ett annat déjà poser ici, en principe général, la distinction fondamentale des divers astres visibles en intérieurs et extérieurs, selon qu’ils appertiennent au même système solaire que notre propre planète, ou qu’ils sont placés en dehors dé ce système. Cette indispensable distinction, sou- vent représentée par le contrast, désormais irrécusable entre l’idée indéfinie d'univers, domine nécessairement l’ensemble de la vrai philosophie astronomique, qui, sans elle, ne saurait ah-, outir qu’à des notions confuses et incertaines. Le cours entier de ce traité démontrera, de la manière la plus décisive, que nos saines connaissances astronomiques sont essentiellement bornées au monde dont nous faisons partie, c’est-à-dire au groupe peu nombreux qui, con- jointement avec notre terre, circulé autour de notre soleil. Envers ces astres seulement, nos théories, soit géométriques, soit mécaniques, sont pleinement satisfaisantes, de manière à per- mettre des prévisions aussi précises que certaines. Quant à tons les autres corps que nous, pouvons apercevoir, nous ne possédons avec sécurité que des notions purement négatives, en. vertu desquelles nous pouvons assurer qu’ils n’appartiennent pas à ce système partiel, unique objet propre de l’astronomie positive, et qu’ils n’enfluent aucunement sur ses phénomènes in- térieurs, Seuls dignes de nous interésser sérieusement, comme plus ou moins liés aux vraies conditions d’existence dé l’humanité. .— — — — — ;— — •— '— — — — —: —— —> C’est donc en vain que, depuis un ' demi-siècle, on s’est efforcé de distinguer deux astronomies, l’une solaire, l’autre sidéral. Aux yeux de ceux qui font consister la science- en lois réelles et non en simples faits incohérents, la Seconde n’existe certainement que de- nom, ët Ja prémière seul constitue une véritable astronomie.» , , J ' ; ' 184 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA. ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. ljusintryck, i det de ljussvagare och sannolikt mer aflägsna stjernorna ej med "blötta ögat kunna särskildt varseblifvas utan endast genom deras stora antal förläna en viss, allmän ljushet åt himlahvalfvet. På detta urskiljer man un- der stjernklara nätter vintergatans i hvitt skimrande bälte' från den mörkare himmelsgrunden. Några större eller ’ mindre afstånd till olika stjernor eller delar af rymden kan man naturligtvis ej direkt urskilja, men det intrycket gör sig dock gällande, att de ljusare stjernorna äro oss närmare än de svagare. — De för blotta ögonen synliga stjernorna synas fullkomligt regellöst spridda på firmaméntet, först ett noggrant efterräknande visar oss, att de ljussvagaste af dessa stjernor i något större mängd förekomma inom en zon, genom hvars midt vintergatan drager sig fram. Sjelfva vintergatan är emellertid ingalunda ett likformigt bälte med öfverallt samma bredd, utan tvärtom ganska oregelmässig, ehuru i sin helhet ganska nära motsvarande en storcirkel. I olika delar af vintergatan finner man olika ljushet, olika bredd, olika formationer samt förgre- ningar af högst egendomligt utseende; något före dess inträde i det norra him- melshalfklotet förmärkes en.’delning af det ljusa bältet, söm fortsättes ända till stjernan a i Svanen, desslikes utgår en gren i stjernbilden Perseus, som slutar ungefär vid a Tauri, under det att hufvudgrenen går möt Orion och Pröcyon. På det södra half klotet är vintergatans utseende än besynnörligaré. Förgrenin- garna äro högst talrika och oregelmässiga, så att de trotsa hvarje beskrifning. I det fortlöpande ljusbältet märkes dessutom liksom svarta öppningar, de s. k. kolsäckarne, men långt ifrån sjelfva bältet finner inan tvenne, liksom från vintergatan borttagna ljusfläckar, de s. k. inagellhanstmolnen.— Om nu vinter- gatan utgöres af en, för oss oräknelig stjernehär, så synes i sjelfva verket san- nolikheten ej vara allt för stor, att alla dessa stjernor med hvarandra bilda ett enda system i mekanisk mening. Härtill är vintergatans företeelse för litet symmetrisk. Nära invid temligen stjernfattiga ställen, »öppningar», befinnes mycket tätt sammangyttrade stj ernhopar; förgreningar och kanaler omvexla på ett så mångfaldigt sätt, att .män svårligen tan föreställå sig, huru. stabiliteten i ett sådant system vore möjlig. På dessa sparsamma fakta synes nu svårligen någon positiv vetenskap kunna grundläggas; icke desto mindre hafva desamma åtskilliga gånger tjenat till ut- gångspunkt för spekulation. — Redan Kepler förmodade vintergatan vara en omätlig stjernring, i hvars midt vår sol är belägén; han antog dervid solen vara den förnäm sta kroppen i verlden, vara likasom hjertat i universum, från hvilket ljus och värme sprides till verldsalltets olika delar.. Han forestälde sig vidare stjerneyerlden vara begränsad och omsluten af ett sferiskt kristallager, hvars diameter är bortåt 37,000 ggr större än jordens afstånd; från solen. Sferens tjocklek ansåg han emellertid ej vara mer än omkring 2 geogr. mil. — Man kan antaga, menar Kepler, följande den hebreiska traditionen, att stjernorna befinna sig spridda inom detta sferiska lager, hvilket skulle bestå af något vat- tenartadt ämne, fruset till is, i följd af det stora afståndet från solen, urkäl- lan till värme och ljus i universum. Keplers, uttalade åsigter — om de i alla • ÂSIGTERNA OM VINTERGATA^ ; v,. . > . ; ( ■ , 185 t afseenden voro hans egna, skola vi lemna derhän— äro så vidt skilda från de faktiska förhållandena, .att endast Képlérs stora namn kan förläna dem något intresse. Mycket snart, lemnade han gränserna för det positiva vetandet, hvilka visserligen på hans tid ej voro så synnerligen vida, och lät sin fantasi fritt utsväfva, uppställande dervid den ena hypotesen efter den andra. Först tillåter han sig utan något vetenskapligt berättigande det. antagande, att stjernornas af- stånd från solen förhålla sig till Saturni (den då kända yttersta planeten) af- «tånd liksom detta senare förhåller sig till solkroppens radie. — Vidare hållet Kepler före, att en tredjedel af den i vérldsrymden s befintliga materien är kon- -centrerad i solkroppen *, den andra tredjedelen här åtgått till planeterna och till etern (ett af Aristoteles begagnadt uttryck), ^om uppfyller rymden inom stjerne^ «ferens konkavitet. Denna sfer är slutligén danad af den återstående tredje -delen. Då nu den. inre sferytans radie’ är bekant på grund af hans hypoteti- éka analogi, hå kunde han lätt .beräkna éterns ' täthet i förhållande till solkrop- pens. Tätheterna förhålla sig nämligen omvändt såsom de af lika stora qvan- titeter materie uppfÿlda rymderna, ochT dessa förhålla .sig åter såsom ’tredje potenserna af radierna. Emedan nu den inre sferytans radie är 4 millioner .ggr större än solkroppens, så sluter han, denna gång med fullkomlig följdriktighet, att eterns; täthet endast är en 64 trilliondel af solkroppens, —. För att utröna det sferiska lagrets tjocklek,1 uppgör Kepler en tredje hypotes, lika litet mo- tiverad som de föregående,: den nämligen att materiens täthet i det i fråga varande lagret helt enkelt kan beräknas genom att bilda det geometriska me- deltalet af de båda' föregående tätheterna; han finner sålunda lagrets täthet- vara eri 2 milliondel af sol kroppens; Härmed är lagrets volym äfven gifven, då massan f detsainma är lika med solmassan. 1 Efter en mycket lätt räkning, som vi här kunna förbigå, finner man'för lagrets tjocklek de ofvannämda tvenne milen. ■' ' ■ ■ - ■ : •.‘-"i < ■ i I Keplers skrifter finnas likväl ställen, som antyda en sundare uppfattning och mindre vågade hypoteser om materiens fördelning i'vérldsrymden; Han uttalar nämligen den tanken, att fixstjérnörna möjligen äro Solar i likhet med vår sol; men, då man genom den kopernikanska astronomien ej vinner något afgörande af denna fråga, fann han ej något skäl att frångå det häfdvunna föreställningssättet.. • W. Struve, som vi hafva att tacka för en’särdeles lyckad analys af Keplers m. fl. meningar om stjerrieverldéns konstitution, synes vilja tillskrifva Kepler en benägenhet att så mycket somi möjligt arisluta sig till den då rådande verldsåskådningen i mening att underlätta det kopernikanska syste- mets allmännare antagande.1 Huruvida hans åsigt om, verldsbygnaden likväl i någon väsentligare grad närmade sig våra dagars, framförallt, huruvida han hade _ bildat sig ett klart begrepp om det oriktiga i att tänka sig materien omsluten af en begränsande sferisk yta, kunna Vi ej mer afgörä. Sannolikt synes det emellertid ej vara. 1 Études d’astronomie stellaire. 186 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. Med större bestämdhet uttalar sig Hiiyghens öfver analogien emellan stjer- norna och vår sol, förutsättande dervid i allmänhet en likformig fördelning af stjernorna i verldsrymden. Han antog med andra ord afståndet från vår sol till de närmaste stjernorna vara ungefär detsamma som från dessa till de när- mast derpå följande. Med tydliga ord förkastar han läran om fixstjernesferen, sägande: »Så länge man endast kunde betrakta stjernorna med blotta ögonent uppskattades deras skenbara diametrar för stora, hvaraf följde att afståndet till desamma ej fick antagas vara allt för stort. Under sådana förhållanden borde- likväl en skenbar årlig rörelse hos stjernorna varsèblifvas, beroende på jordens rörelse kring solen.1 ‘ Med tuber har man dock märkt, att stjernorna förete sig endast såsom omätbara punkter, hvarföre vi äro berättigade att anse dem vara, så långt bort, att den skenbara rörelsen af oss ej kan förmärkas. Men de enskilda stjernorna kunna ej gerna vara väsentligen mindre än solen, alldenstund de från- sina omätbarä afstånd lysa méd så liflig glans. På denna grund kan man ej förmoda dem fasthänga i en och samma sferiska yta,’ utan strödda i de oänd- liga himmelsrymderna. — Förmodande alltså stjernorna ’vara omätligt aflägsna från oss, försökte han en, annan utväg än den direkta uppmätningen af paral- laxen för , att ernå något begrepp om afståndens verkliga storlek. En fotometrisk metod skulle ersätta den direkta. Genom att afblända solens glans kunde ha» jemföra denna med den skenbara ljusstyrkan hos Sirius, hvarefter stjernans af- stånd ‘ erhölls médelst räkning under antagande att . dess verkliga glans och yta var densamma som solens. På detta sätt leddes han till slutsatsen, att Sirius- är 27,644 ggr längre bort från solen, än sist nämda himlakropp från oss. Huyghens nèdlade sina åsigter om stjernornas natur i ett arbete, betitladt- Cosmötheoros, hvilket för öfrigt innehåller mycket af en så fantastisk natur, att, vi hafva svårt att förstå, 'huru en så skarpt seende man som Huyghens kunde- befatta sig dermed. Bland annat försöker han t. ex. besvara frågan, huruvida, planetinnevånarhe kunde hafva ett sinne utöfver våra fem. — Cosmotheoros säger ingenting direkt em vintergatan, men man kan med största sannolikhet antaga, ati han afser äfven denna, då han ordar om stjernörnas mängd, såsom större ■ än sandkornen i hafvet. I en annan afhandling Systema Saturnine hvilken synes hafva undgått W. Struves uppmärksamhet/meddelas nämligen, att vintergatan är ingenting annat än en hop af talrika stjernor.2 De af Huyghens Uttalade åsigterna blefvo snart antagna. och reproducera- des nästan omedelbart af Fontenelle i en upplaga af det då för tiden berömda 1 Den vinkel, hvarunder jordbanans radie synes frän en punkt i rymden, benämnes punk- tens årliga parallax. Då punkten betraktas från den i rörelse stadda jorden, måste densamma skenbart ändra sitt läge på himlahvalfvet, och som denna ändring är betydlig nog att af oss kunna bemärkas och uppmätas, erhålla vi en bestämning af pafallaxen och följaktligen äfven, efter en enkel trigonometrisk räkning, af sjelfva afståndet. 2 Nam cæteræ nebulosæ olim existimatæ, atque ipsa via lactea, perspicilla inspect», nullas nebulas habere comperiuntur, neque aliud esse quam jplurium stellarum congeries et frequentia. ÂSIGTERNA OM VINTERGATAN. 187 populära arbetet Entretiens sur la pluralité des mondes. Fontenelle uttalade derjernte afgjort den öfvertygelsen, att vintergatan utgöfes af en oräknelig mängd, mycket nära hvarandra belägna solsystem. Man finner i denna skrift till och med antydningar om rörelser hos ‘ stjernor, ehuru den: olyckliga cartesianska hvirfvelteorien, hvilken Fontenelle ännu omfattade, hindrade honom från en klär uppfattning häraf.1 • ... Nära nog samtidigt: med det de sehare, upplagorna af Fontenelles bok sågo ’dagen, utkom en vigtig af handling af engelsmannen Halley, deri han bevisar -att några stjernor ändrat sitt läge sedan Ptolomei tider och således verkligen Äro i rörelse. Denna upptäckt, som efter hand bekräftades' och utsträcktes till allt flere stjernor, blef naturligtvis med tiden af den allra största betydelse för uppfattningen af stjerneverldens natur och fordrade med tvingande nödvändighet uppgifvandet af föreställningen om en fast krystallhimmel. * Likväl blef denna af handling till en början föga beaktad och dèss resultat betvifladt. Sålunda förblef Stellarastronomien ‘ fortfarande en vetenskap, 'som företrädesvis behandla- des från spekulativ ståndpunkt. Då förhållandet var sådant, skall det icke förvåna oss, att vi finna en filosof omkring medlet af det förflutna århundradet sysselsatt, med att på spe- kulationens väg uppdraga verldsbygnadens grundlinier. Kant, ty på den berömde königsberger-ålosofen är det vi nu syfta, nedlade sina tankar härom i ett arbete, hvars första upplåga bär årtalet 1755 men icke författarens namn; dess titel •är: Allgemeine Naturgeschichte und Theorie des Himmels. Vid en analys af denna märkliga skrift är det framför allt nödvändigt att fedögöra för sjelfva utgångspunkten samt för de premisser, hvilka Kant ansåg säkra nog att utgöra grunden för sin spekulation. Vi finna då: l:o att Kant anslöt sig till Huyghens uppfattning af stjernornä såsom sjelf- lysande klot, utgörande hvar och eh, medelpunkten for en planetärisk verld, i hvilken' »allt kan vara lika så stort och lika så ordentligt inrättadt som hos oss» ; att han vidare, äfven i likhet med Huyghens, ansåg »de oändliga himla- rymderna vimla af verldsbygnader, hvilkas antal och förträfflighet har ett: för- hållande till skaparens omätlighet»; 2 ; 2:o den newtonska gravitationslagens giltighét af honom utsträckt äfven till stjerneverlden. Häri har han onekligen inlagt .en mycket stor förtjenst, «om ej allenast bevisar hans intuitiva blick, utan äfven. låter honom framstå såsom den, hvilken, sannolikt genom ett lyckligt analogislut, ganska väsentligt bidragit till vår nuvarande uppfattning af materien; . ’ . ' s , 3:o att den empiriska basen för Kants spekulation eller den på grund af iakttagelser vunna nya synpunkten, från hvilken Kant’ansåg sig kunna se . längre ■än sina föregångare, hufvudsakligen får sökas i ett numera ‘ytterst sällsynt ar- 1 Fontenelles bok utkom i många upplagor och äfven i bearbetningar på främmande «pråk under början af 1700-talet. 1 , ; 2 Kants Gesammelte Werke, Bd. 6, pag. 76. . 188 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. bete uTVie Theory of the Universes af Thomas Wright.1 På grund af egna iakt- tagelser hade denne uttalat såsom sin åsigt, att stjernorna ej äro regellöst Strödda, i rymden utan ordnade efter eller på ömse sidor om ett fundamentalplan. I 'ßjelfva detta plan skulle stjernornas ömsesidiga afstånd vara minst, men detta skulle ökas i mån som det> vinkelräta afståndet från planet bléfve störré. Ett sådant förhållande antydes för oss derigenom, att stjernor synas i större antal nära vintergatan än längre bort från densamma.1 Wright’s iakttagelser syntes- tala för en sådan hopning af. de ljusare, med blotta ögonen skönjbara stjernorna,, således ej endast för dem, af hvilka sjelfva vintergatan består; men huruvida, detta resultat af iakttagelserna äfven var fullt pålitligt, gör Kant, icke till föremål för någon undersökning.' Hån säger endast: tHvar och en,; som under en klar natt betraktar den stjernprydda himmelen, varseblifver det ljusa, band, som, ge- nom mängden af . de stjernor, hvilka derstädes äro mer hopade än i andra him- melsdelar, och dessas i följd af den i de Stota afstånden minskade tydligheten,, företer ett hvitt ljus, hvilket vi kalla vintergatan.» Kort derefter tillägger han^ väl på grund af Wright’s iakttagelser, att af de 2,000 stjernor, som det obe- väpnade Ögat kan upptäcka: på bimnieleh, .‘den största delen anträffas i en icke^ särdeles bred zon, hvårs midf intages af .vintergatan. Hufvudsakligen ur dessa förutsättningar söker. Kant att härleda sin him- melsteori; Sina betraktelser inleder han på följande sätt. »Emedan stjer- norna icke - äro satta på en ihålig himmelssfer, utan förlora sig i himmelens djupT den ena längre aflägseu ;än .den. andra från vår synpunktj så följer af denna, företeelse (nämligen • att stjernorna äro hopade omkring vintergatan), att deras utspridning i . rymden ej är lika i alla riktningar, utan att denna har försiggått efter ett plan,: Som går ; genom Vår synpunkt. Stjernmängdens beroende af grundplanet är så otvetydigt, ätt äfven de stjernor, som ej egentligen kunna räknas till vintergatan^ likväl äro desto tätare sammanhopade,1 ju närmare de befinna sig vintergatans cirkel.» Hån antager således att alla stjernor bilda ett gemensamt system af den antydda beskaffenheten,’ nämligen ett sådant der de^ särskilda kropparna i största mängd förekomma i närheten af ett och samma plan, men om utsträckningen af detsamma î olika riktningar af planet har han ej något förmodande. Emedan: vidare vintergatan ter sig såsom en storcirkel,, så sluter han att äfven vår sol hör till samma system. 11 Att stjernorna ! nödvändigt äro i rörelse följer deraf, ’ att de i annan hän- delse, i följd af den ömsesidiga attraktionen, skulle störta tillsamman. Att vidare dessa rörelser tillika : äro. ömloppsrörelser, tager han för gifvet, och härpå, uppställer han allt fiere och'flere analogier emellan vårt solsystem i smått och stjernsystémet i stort. Redau vida utöfver gränserna för sin tids positiva ve- tande drar han ej i betänkande -att medelst ytterligare konklusioner fullständiga, sin verldsbygnad. »Om» heter det pag. 177 »alla stora verldssystems medel- 1 Wir wollen den Gedanken, den er (Wright) vorgetragen, zn bessern nnd ihm diéjenige- Wendnng zu ertheilen suchen, dadurch er an wichtigen Folgen fruchtbar sein kann, deren völlige Bestätigung den künftigen Zeiten aufbehalten ist. — Nat. gesch. des Himmels. ÂSIGTERNA OM VINTERGATAN. 189 punkter äro flammande klot, så är detta så mycket mer att förmoda om central- kroppen i det omätliga system, som omfattar alla fixstjernor.J) Men någon stjerna af så utmärkande glans,, att vi i densamma skiille kunna förmoda en centralsol, se :vi dock icke. Förklaringen härtill söker Kant deri, att denna centralkropp, som i vintergatans system motsvarar solen i vårt planetsystem, är mycket långt aflägsen från oss och dess skenbara glans i följd deraf betyd- ligt förminskad. Vore volymen af déhna kropp äfven 100,000 gånger större än vår sols och dess verkliga ljusstyrka följaktligen vore 10,000 gånger större (förutsatt att ljusnaturen är densamma), ' så behöfde man tänka sig denna cén- tralkropp endäst vara 100 gånger längre aflägsen än Sirius antages vara från oss, för att dess skenbara glans skulle vara lika med denna stjernas1. — Slut- ligen säger han sig funnit det ej vara osannolikt, att just Sirius är denna cen- tralkropp, ehuru de grunder, som anföras till stöd för denna förmodan, visser- ligen äro allt annat än öfvertygande.. . Som man ser, beror den kantiska åsigten om verldsbygnaden hufvudsak- ligen på det antagandet, att de ljusare stjernofna äro sammånhopadé i närheten af vintergatan. Detta är emellertid icke händelsen, hvarföre vi måste anse Kants »teori», då det enda empiriska stödet för densamma ej håller streck, ohjelpligen vara fallen. Ej heller resonemanget att, stjernorna skulle störta tillsamman, såvida de ej voro i rörelse, är här af någon betydelse; ty hvém säger att så icke kommer att ske? Hvad skulle Kant t. ex. svara, om någon påstode, att en sådan sammanstötning just ligger i skaparens afsigt? Den enorma värmeutveck- ling, som dervid skulle ega rum, kunde försätta all materia i gasform, hvar- efter skapelsepröcessen ånyo skulle börja. Nya verldar, nÿa solar och nya boningsplatser för tänkande varelser skulle i följd häraf efterträda de gamla; nya organismer och en ny odling skulle uppstå, utan att man om den före- gående kunde hafva någon den ringaste aning. Ett sådant påstående skola vi nu, visserligen icke göra, ty vi hafva empiriska bevis för att stjernörna verk- ligen äro i rörelse samt att den attraktionskraft, hvarmed de inverka på hvar- andra, åtminstone i de oss närmaste himmelsrymderna, är jemförelsevis liten,- emedan afstånden äro mycket stora; men det syntes på sin plats att medelst ett drastiskt exempel visa det fåfänga i alla bemödanden att på metafysiska grundel komma till någon positiv kunskap om naturen.. Detta oaktadt må man likväl ingalunda förneka möjligheten af att himlakroppar stöta tillsamman. I smått erfara vi sådana sammanstötningar ganska ofta, då meteorstenar nedfalla till jorden, men hvarför skulle ej äfven större massor kunna råka på hvar- andra under deras färd genom rymderna? Det är t. ex. ej alldeles otänkbart, att de fenomen af plötsligt upplysande stjernor, man understundom varseblifvit, någon gång berott på sammanstötningen af tvenne stora massor. Den af oss sedda vintergatan anser Kant ej vara den enda, utan förmodar töckenfläckarna utgöra liknande system, ehuru i följd af deras ofattliga afstånd 1 Vid detta exempel accepterar Kant uppenbarligen Hnyghens hypotes, att solkroppen och Sirius hafva samma storlek och således i lika afstånd lysa med samma glans. 190 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. -skenbart så små. Han framhåller dervid sannolikheten af att alla dessa vinter^ jgatsystem i sin tur kretsa om någon gemensam centralpunkt, och i analogi här- ined kan man tänka sig system af än högre ordningar. Innan ‘ vi lemna Kants vérldsteori, skola vi framhålla den högst märkvär- diga omständigheten, att han likväl på sätt och vis hade rätt i sitt förmenande, Att äfven de ljusare stj er norna förete én sammanhopning eller förtätning i vin- -tergatans plan. Visserligen är detta ej riktigt eller åtminstone ej påfallande riktigt, så länge man betraktar endast de stjernor, som varseblifvas med blotta ögonen, Dien räknar man med alla dem, som med en tub af ganska måttliga dimensioner kunna upptäckas, så .blifvér åter den kantiska åsigten den rik- tiga. Härom visste man dock ingenting säkert förrän långt senare. Oberoende af Kant kom den berömde matematikern och tänkaren Lam- bert till étt nära nog liknande föreställningssätt; i ett hänseende afveko dock hans åsigter ganska väsentligt från Kants..' Under dét att Kant tänker sig alla stjefnor, dem vi kunna varseblifva såsom sådana; de må vara synliga för blotta ■ögonen eller höra till de otaliga i vintergatans skimmer, bilda ett enda system, länker sig Lambert vintergatan utgöras af flera specialsystem eller partiela stjernhopar. Solen med dess planeter och kometer benämnes af honörn ett system af första ordningen; flera solar, en stjernhop eller ett system af andra ordningen. Flera dylika hopar bilda åter ett system af tredje ordningen; så- som ett sådant företer sig för oss .vintergatan- i sin helhet. — I verldsrymden finnas flera vintergatssystem, hvilka åter bilda ett system af fjerde ordningen, o. s. v. såsom vi sågo hos Kant. > < . Äfven Lambert, anser den newtonskä gravitationslagen gälla inom hela uni- versum och sålunda uttryckå en väsentlig materiens grundegenskap. Hans argu- mentation för densamma lider dock af samma principiela fel som Kants grun- der för nödvändigheten af stjernorrias . rörelser. Lambert känner nämligen redan till, att rörelser hos några stjernör’blifvit bemärkta, och sluter häraf, att rörel- sen är en.' allmän jegenskap; som tillkommer hvarje materiel punkt, således äfven vår egen sol; men han menar, att .just dessa rörelser bevisa nödvändigheten af attraktionslagens allmänna giltighet. Ty, säger han, skulle denna lag icke gälla i verldsrymden, så skulle de olika kropparna förflyttas åt olika håll och hela systemet skulle med tiden upplösas. Ja, visserligen skulle detta inträffa, ineh hvem säger, att så ej verkligen kommer att ske? Det kunde jii ligga i skapelsens plan och ändamål, att de olika solsystemen skola genomgå det ena stjernsystémet efter ■det andra, på samma sätt, som en del kometer från främmande solsystem nedstiga till vårt och tvärtom. Vi säga visst: icke, att så är förhållandet, och ännu mindre betvifla vi den. newtqnska lagens allmänna giltighet, men andra, mer positiva skäl måste kunna anföras, för att denna allmänna giltighet skall kunna •anses vara bevisad, -r- Det synes ej heller omöjligt,, att Lambert och äfven Kant, bredvid de nédskrifnå grunderna haft andra af mer omedveten natur ; vi föreställa oss, att de t. ex. ej funnit något skäl vara för handen, att antaga ott upphörande af i fråga varande lags giltighet, då alla de kroppar, i hvilkas ÂSIGTERNA . OM VINTERGATAN. 191 rörelser vi kunna märka inflytandet af krafter, utan något undantag bevisa att materien hos: dem har samma egenskap. Kant säger äfven uttryckligen, att solens attraktionskraft verkar långt utöfver de trånga gränserna för vårt solsystem, • hvilket vi varseblifvä äf den omständigheten, att kometerna, som dock röra sig vida utom dessa gränser, påverkas af samma kraft. På grund af analogier antager Lambert, i likhet med Känt, tillvaron af en centralkropp for vårt system af andra ordningen eller den stjernhop, af hvilken vår sol utgör en del. : I annan händelse skulle rörelserna inom den- samma, lydande de många .särskilda attraktionerna, vara mycket komplicerade • ja det synes till och med, som om stabiliteten. i ett sådant system ej vore möjlig1.. Han menar derför äfven att centralkroppen har en mycket betydlig massa, inen anser att densamma ej har någon alltför stor egen ljusstyrka 5 —— i annaii händelse borde vi ju. redan, hafva uppmärksammat densamma. Må- hända vi eh; gång:skola märka.dess tillvaro. på grund af de: små störihgar, som densamma nödvändigt måste förorsaka i planeternas rörelse på samma sätt, som månens rörelse, kring jorden afficieras af solens attraherande inverkan. Vi skola då äfven kunna bestämma den riktning, i hvilken denna massa, hör sökas. Han framkastar möjligheten af att töcknet-i Orion skulle utgöra eller sammanhänga med ifrågavarande centralkropp.' —‘ Denna antydan om möjligheten af att ur de mekaniska verkningarna sluta till en osynlig kropps tillvaro framhåller Struve med rätta såsom ett bevis på Lamberts skarpsinnighet. Skilnaden emellan Kants och Lamberts åsigter beror, såsom vi sett, derpå att, Kant antager vintergatan utgöra ett' enda stjernsystem under det att Lam- bert anser densamma bestå af en mängd särskilda stjernhopar. Den förra åsigten är onekligen mer. storartad och tilltalande för fantasien, deb, senare mer nykter, men sannolikt riktigare. Fiere af dem, hvilka sysselsatt sig med re- flexioner öfver verldsbygnaden, hafva äfven till .en början anslutit sig till åsig-, ter, som mer eller mindre varit beslägtade med Kants, men ett närmare be- traktande och. ett djupare studium af vintergatans natur hafva föränledt andra föreställningssätt, hvilka mer likna Lamberts. Den som i detta afseende fram- för alla andra, bör uppmärksammas, emedan , hans talrika och trägna arbeten blifvit af den. största betydelse > för våra nuvarande insigter i stjerneverldenS och vintergatans natur, är. Sir William Herschel., Innan vi gå att framställa utvecklingen af dé Herschelska, åsigterna, som under fortgången af hans arbeten undergingo en fullständig förändring, böra vi med några ord söka att förklara den undersökningsmetod, han använde för att loda stjerneverldens djup i olika riktningar. * I denna punkt är Lamberts resonemang ej fullt bindande.! Man kan tänka sig stjern- system utan någon centralkropp med öfvervägande massa,, der rörelserna likväl äro^ af den be- skaffenhet att systemet förblifver stabilt, Om t. ei. de enskilda massorna äro ungefär lika stora och lika långt aflägsna från hvarandra, så kan man anse materien jemt fördelad inom systemet. Ju längre man kommer från systemets midt, desto större blifver, i ett sådant sv- stem attraktionskraften till centrum. Naturligtvis måste härvid förutsättas att systemet är begränsadt åt alla sidor samt dess yttre form ej alltför oregelmässig. ' ' Framtiden, 1877. 13 192 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. Det är . en bekant sak, att volyminnehållen af tvenne koner, med cirkel- formigabaser och med samma lutning «mellan axeln och én sidolinie, förhålla sig såsom tredje potenserna af deras respektive höjder, så att den ena könen t. ex. har 8 ggr. så stort volyminnehåll, om dess höjd är dubbelt så stor som den andre. — De rymder, vi genomskåda, då vi med ett teleskop betrakta någon del ; af himmelen, ärö koniska: deras kubiska innehåll, ökas således på samma sätt som' tredje potensen af den väg, som den skärpta synförmågan til- låter oss att intränga i rummet. Betraktas nu himmelen ined tvenne teleskop, af hvilka det ena tillåter mig att se dubbelt så långt som det andrå, så kan jag förvänta att i det förra teleskopet se 8 ggr så många stjernor som i det. andra såvida nämligen det antagande , är riktigt, ätt stjernorna äro. likför-i migt fördelade'i rymden samt att deras verkliga glans ej är företrädesvis större eller mindre i vissa afstånd än * i andra. — Erfarenheten har bekräftat, att detta verkligen i viss mån inträffar. I > stället för att använda olika teleskop,: kan man med samma instrument eftérsé huru många stjemör af olika skenbar glans eller, som man säger, af olika storlek vårseblifvas i detsamma. Då nu den apparenta glansen förhåller sig bmvändt såsom andra potensen af afståndeb från ljuskällan, så böra stjernemängderna förhålla sig omvändt såsom den motsva^ rande ljusstyrkan, upphöjd till potensen och då man : vidafe känner : förhål- landet emellan den apparentar ljusstyrkan hos stj ernor af : olika storleksklasser, så kan man lätt beräkna /förhållandet emellan antalet stjernor, som höra ’ till desamma. Då man klassificerat stjernorna efter deras storlek, har man dervid sökt att följa den regeln, enligt hvilkén en stjerna, hvars skenbara glans vore 0, 42 af-en annans, skulle räknas till jemt en högre storleksklass. På grund af denna siffra och ofvananförda förhålländeh finner man ganska lätt, att för- hållandet emellan antalet af ide till tvenne på hvarändra .följande storleksklasser hörande stjernor bör vara 3, 7. — Genom räkning af stjernor har man funnit, att på norra halfklotet finnas 748 stjernor, som ärö ljusare än till och med feinte storleken; multipliceras detta tal med 3, 7, så erhålles 2,768 såsom an- talet- stjernor af' till och med 6:te storleken. Det verkliga’antalet är 3,002; således ej särdeles mycket större. Multipliceras 3,002 med 3, 7 så béfinnes det beräknade antalet stjernor af till och med .7:dé storleken vara 11,107 me- dan det verkliga antalet är 9,951./ Man ser emellertid, att stjernornas fördeb ning i-rymden i det stora hela är sådan, som blifvit förutsatt; Likväl gäller detta éj för de allra svagaste stjernorna. Beräknar man antalet af de stjer- nor, söm vintergatan består af, och hvilkas ljusstyrka kan uppskattas på grund af de teleskops storlek, som erfordras för att kunna se desamma, så finner man ett större antal, än som verkligen förefinnes. Så länge man får antaga, att stjernornas fördelning eller »täthet» öfver- allt är densamma, vinner man, genom att räkna antalet stjernor, som synes i ett teleskop, en föreställning om längden af den väg, som detta tillåter oss att genomskåda, eller om teleskopets rymdgenom trängande kraft. Antager man dock denna vara stor nog att genomtränga hela vintergatanj så vinner man, , ; ÂSIGTERNA OM VINTERGATAN. . : . . / ; 198 allt fortfarande under förutsättning att stj ernorna äro likformigt fördelade inom detta system, en föreställning om systemets utsträckning i olika riktningar. Härpå grundar sig den 'berömda metoden af rymdlodningår (»gagings of the heavens»), som ligger till grund för Herschels första undersökningar (1785). Stödjande sig på de nämda hypoteserna, nämligen om stjernornäs likfor- miga fördelning samt att den ’ rymdgendmträngande kraften hos hans teleskop är stor nog att genomtränga vintergatans ■ aflägsnaste partier, företager han sig èn ùpplodûing af densamma ‘ och bestämmer systemets yttre form. På gruhd af dessä iakttagelser och bestämningar finner han, att stjernornå’ingalunda äro likformigt kringströdda i alla riktningar,7 utan att de tvärtom bilda liksom ett linsförmigt' lager, hvars tjocklek, är mycket • ringa i förhållande till dess öfriga dimensioner, och inom hvilken vårt solsystem intager sin plats temligeh nära midten af tjockleken, samt äfven nära ett ställe, der lagret spaltas i tvenne förgreningar eller armar? Dessä armar, som bilda én7 mycket’ liten vinkel med hvarandra, gifva sin tillvaro föt oss vid vintergatans omedelbara betraktande tillkänna; de föranleda nämligen fenomenet af vintergätäns »bifurkatioh» från Skorpionens till Svanens stjerùbild. ’»Det är nämligen tydligt, att dm ögat intager èn sådan plats inöm vintergatan och om stjernornå' äro likformigt för- delade inom rymden som dé upptaga, — tätheten skall synas vara minst i en riktning, som är vinkélrät möt lagrets hufvudutsträckning. På sammä gång bör tätheten tilltaga ganska ' hastigt i mån söm man, öfvergåendé från den ena riktningen till den andra, närmar sig vintergatans plan, alldelés på sàinma sätt söm vi sé en lätt dunst i atmösferen öfver oss förtäta sig till en ogenom- tränglig dimma i horizontens närhet, blott i följd af synliniernas hastiga till- tagande i längd1. •— Stjernlägrets begränsning visade sig för öfrigt öj vara cirkelformig, ja ej ens någorlunda regelmässig, utan forniad i åtskilliga bugter och utgreningar. Häraf förklarades äfven vintergatans egendomliga företeelser såsom effekten af den perspektiviska anblicken'af mer7 ellef mindre utsträckta stjernlager. ; .. \ ? , z. ... Snart nog modifierade Herschel sina'åsigter ganska väsentligen. •Redan 1796 medgifver han, att hypotesen om stjernornäs likformiga fördelning inom systemet är mycket fbr inexakt för att tjena såsom bas för noggrannare under- sökningar. Han anser sålunda, att detaljstudium af vintergatans natur vissef* .ligen ej låter utföra sig medelst de omnämda stjernlddningärna, mén han för- kastar dock icke alldeles denna metod, t. ex. för att utforska de allmänna dra- gén äf systemets form. — Ej långt härefter uttalar han sig än bestämdare om stjernornäs olika fördelning, d. v, s. att de stjernör, vi omedelbart se, äro på étt annat sätt fördelade än dé, hväraf vintergatan består.! Om denna börjar derjernte helt nya åsigter att göra sig gällande. »Stjernornå, som bilda vinter/ gatan äro mycket olika fördelade», säger ■ Herschel '1180% »och visa tydligen spår af krafter, som sträfva att koncentrera dem i flera särskilda hopar. — År 1 Efter Sir John Herschels Outlines of astronomy. t 194 FRAMTIDEN. NY FÖLJD* FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. 1814 utvécklar han défnia< föreställning vidare,- efter det ätt trägna och lång- variga iakttagelser brägt' hans åsigter .till mognad. Vi tillåta oss att anföra hans egna ord: »Vintergatan ;afbildas vanligen i stjernkartor såsom en oregel- mässigt ■ lysande zön, hvilken Omcirklar himlähvälfvet, och minä stjernlodningar hafvä visat,- att dess hvitaktiga färgning härrör från sammanhopade stjernor, hvilkä äro for småy ätt kunna urskiljas med blotta ögonen. Den stora. svårig- heten ätt åstadkomma en trogen afbildning af dess lopp är en tillräcklig ur- säkt for dem, hvilka på en glob eller i en stjernkarta uppdragit en likformig följd af ljusskimmer1. Det är för. öfrigt tydligt, att om vintergatan någon gång förr bestått af. likformigt fördelade stjernor, : detta; ej mer : är händelsen; ty om man‘en klar natt betraktar, dess lopp emellan stjernbilderna :Skytten och Perseus; skall man finnä aderton olika - schatteringar af glimmande ljus, som likna det teleskopiska utseendet af stora,, lätt npplösbara töcken. Utom dessä allmänna skiljäktigheter. berättiga oss de j det,föregående anförda iakttagel- serna att förmoda'ett sönderbrytande'äf hela vintergatan i alla dess smådelar, beroende på den hopbildande* kraft, som uppstår af den öfvervägande attraktio- nen-i dess omkrets/:— Emédan stjernorna v vintergatan fortfarande äro under- kastade inverkan! af en kräft, som oemotståndligt sträfvar att sammanföra dem i grupper; så kunna vi vara säkra på, att desamma ifrån att endast tillnär- melsevis hafva bildat höpar, skolä genomgå ; alla stadier, tills de komma i ett sluttillstånd, .då grupperna antagit: klotform pch äro alldeles isolerade.från hvar- andra. En yigtig slutsats ; kunna vi häraf draga. Det tillstånd i hvilket den oafbrutet: verkande,, hopbildande kraften bragt vintergatan, ,är ett slags kronometer ; likasom: vintergatans î sönderbrytning bevisar, att hon ej evigt kom- mer ätt bestå; likaså intygar samma företeelse, att vintergatan ej sedan evighet varit till.» ' : ’ , På grund af Herschels ; iakttagelser befinnes att inom vintergatans zon, beräknad att: omfattä 10 °, faller ett jemförelsevis mycket stort antal mindre stjerngrupper, under det . att den öfriga himmeln företer större fattigdom derpå, Häraf bör. man sluta, att vintergatan består af ett mycket stort antal stjern- grupper af en mycket olika kondenSeringsgrad. Åtskilliga af dessa hopar kunna dock åter sammanflyta öch bilda sålunda de olika nyanserna i vintergatans skimmer. ■ En af Herschels sista äfhandlingar, som utkom 1817, handlar äfven om . vintergatans bygnad. : , , ; . <, > ; : ; , Densamma synes förf det obeväpnade ögat bestå af en följd mer eller min- dre kondenserade, lysande .fläckar, afbrutna af mörkare mellanpartier. Vintergatans bredd är mycket olika; densämma varierar från 5 ända till 16 grader. .. . - Det gifves ställen af S vintergatan, som ej ens hans 40-fots teleskop kau genomtränga. ' - ' > : . ’ 1 Professor E. Heis har i en år 1872 utkommen stjern-atlas lemnat särdeles vackra afbildningar af vintergatans lopp. ÂSIGTERNA OM VINTERGATAN. J ■ Z . : ; 195 Vår soi jernte alla de stjernor, vi kunna se med, blofta ögonen ligga djupt inne i vintergatan (d. v. s. stå’icke1’pä sidan) bclr utgöra en ; del af henne.zz I en året derpå utkommen af handling erkänner hån uttryckligen, att hans teleskop ej, äro mäktiga ,att fullständigt .genomtränga vintergatan. '»Om våra stjernlodningar ej mer upplösa vintergatan i stjernor, så . beror detta ej derpå, att hennes väsende är tvifvelaktigt, utan emedan hennes djup är outgrundligt.» Vi hafva nu i största möjliga korthet redogjorjt för arten; af Herschels arbeten med afseende på, utrönandet af vintergatans natur samt för. de åsigter, hvilka under arbetenas fortgång blifvit omfattade af den store mannen. .Till något egentligt resultat har han väl ej kommit och; härpå är, visserligen icke att undra. Emellertid hafva vi dock hanö arbeten, att tacka • för den första egentliga, på iakttagelser, grundade kunskap om detta storartade, fenomen, .hvars begrundande låter oss ana storleken af den verld, som ter sig för våra blickar, och som kan omfattas af . vårt förstånd. Någon tid efter .Herschels död finna yi W/ Struve sysselsatt med under- sökningar, hvilkas ändamål i det närmaste var detsamma som det, den först- nämde hade afsett med sina sträfyanden. Struve begynner dock sitt arbete på en helt annan väg; i stället att med.sina studier. åsyfta en direkt under- sökning uf vintergatans optiska företeelser, begynner han med att närmare ut- röna frågan om de större stjernornas fördelning i rymden. r Med större stjer; nor mena vi då dem, som kunna ses med ,ett instrument af måttliga dimen- sioner (t. ex. en s. k. kometsökare) och af hvilka de svagaste räknas till 9:de eller 10:de storleksklassen. ( Det materiel, på hvilket, han skulle stödja fsina> undersökningar, var emellertid ingalunda så fullständigt, som det, vi nu förfoga öfver, , och först efter bemödanden, under hvilka hela hans skarpsinnighet. trädde i dagen, erhöll han siffror, med hvilka den,egentliga undersökningen kunde be-y gynna. — ,Vi kunna här ej närmare redogöra för gången af hans behandling af dessa siffror, men resultatet af denna, består först och. främst deri, att stjer- norna af den ofvannämda kategorien visar, en ganska betydlig sammanhopning i de himmelsdelar, genom hvilka vintergatan går .fram. Sedan han vunnit, detta resultat, går han att. kombinera detsamma med dem, pom vunnits på grund af detaljstudier öfver vintergatans företeelse, och han finner dervid att kondensa- tionen, som bemärkes hos :stjernorna intill. 9.:de storleken, följer alldeles samma lag, enligt hvilken vintergatans stjernor, äro ordnade \ På grund häraf tror sig Struve' kunna uttala följande sats: , . j . r »Det är höjdt öfver, alla tvifvel,. att fenomenet af den kondensation, vi varseblifva hos stjernorna i en , viss riktning, af det eqvatöreala bältet2, på det allra närmaste sammanhänger - med. vintergatans natur,.,eller rättare, att-'denna kondensation och .vintergatans företeelse äp identiska fenomen.» Struve förbiser visserligen icke, att hans undersökningar ej sprida det 1 De svagaste af Hersöhel sedda stjernorna raknäs till 16;de storléksklassen. / ' 2 I följd af materialets ofullständighet Vbro Struves undersökningar inskränkta inom en zon omkring eqvatorn. । * . ; ; : jr , ; । f, 196 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. rmgaste ljus öfvér vintergatans, bifurkation och । än mindre öfver smärre anoma- lier, men han håller Jföre: att hans materiah är för. ofullständigt att låta infly- tandet af dessa anömalier blifva märkligt i de . större stjernornas kondensation. Herschel har visat, år 1817, att vintergatan är outgrundlig, äfven för hans teleskop af 40 fots fokallängd. »Häraf följer», säger Struve, »att om vi be- trakta alla stjernor, som omgifva vår sol, såsom tillsamman utgörande ett stort system, omfattande hela vintergatan, så äro vi. i fullständig okunnighet om dess utsträckning i rymden, och vi hafvä ej, den ringaste föreställning om detta im- ménsa systems yttre form.» ’ . 1 Struves satser om vintergatans natur närma sig således ganska mycket de åsigter, Kant långt förut, ehuru utan att dervid kunna stödja sig på några egentligen positiva grunder, hade uttalat. Hos Struve är det visserligen lika litet som hos Herscher fråga om någon céntralkropp, men i ett annat afseende finna vi ett resultat, till hvilket yi tro oss se en antydning hos Kant. Struve bevisar nämligen, att stjerntätheten ät störst i vintergatans plan, men aftager temligen hastigt åt båda sidor om densamma. Enligt hans analys är detta aftagande nästan fullkomligt detsamma hos vintergatans stjernor som hos de ljusare och i denna omständighet ser han ett öfvertygande bevis för riktigheten af sina satser. Kågot dylikt haf Kant visserligen äfven tänkt sig, då han sä- ger: J»I)et skimrande bältets bredd, som representerar ett slags djurkrets, beror på höjden af de rörliga kropparna öfver fundamentalplanet eller på lutningen af deras banor mot sammà plan. Emedan banornas lutning emellertid i all- mänhet är ringa, så befinner sig kropparna méra spridda från hvarandra ju större deras afstånd från fundamentalplanet är \ — Från Herschels äldre åsig- ter skilja sig Struves hufvudsakligen i denna punkt. Herschel måste, för att kunna uppdraga konturerna af systemets yttre form, antaga stjerntätheten inom detsamma vara öfverallt lika; Struve kan naturligtvis så mycket mindre god- känna detta antagande, som redan Herschel sjelf frångått detsamma, ehuru visserligen i en annan mening; Struve fasthåller, att stjernorna inom hvarje med fundamental-planet pärallelt lager äro likformigt fördelade ; Herschel åter anser i sina senare af handlingar, att vintergatan består af särskilda stjern- hopar, samt att gruppbildningen fortfarande försiggår, — Man skulle kunna säga att Herschels föreställningar närma sig Lamberts, men Herschel säger dock icke något bestämdt om att de särskilda hoparna bilda system i meka- nisk mening och ännu mindre finnes någon antydan om att dessa system vore stabila, utan snarare tvärtom. Men allra minst kan man hos Herschel märka något spår af en sådan åsigt, att de särskilda hoparna skulle vara genom mycket stora afstånd åtskilda från hvarandra. Herschel säger endast att de särskilda hoparna med tiden komma att bilda globulargrupper, då naturligtvis hvarje 1 Vi kunna ej underlåta itt ' återigen anmärka det högst märkvärdiga deri, att Kants föreställningar kommit sanningen så närå, oaktadt deras deduktion hvilar på så ytterst lös grund. Om banrörelser veta vi ännu knappast någonting. ÂSIGTERNA. OM VINTERGATAN. . 197 grupp är ett särskildt system. för sig och antagligen långt aflägsen från hvar och en af de öfrigah r Följer man de senaste Herschélska åsigterna, och om man : dervid tänker sig den grupphildande kraften bero på något annat än på den vanliga attfak- tionen, så skulle man lätt, komma derhän, att tänka; sig globulargruppen allt- mer och mer förtätad tills dess de särskilda stjernorna. den ena efter den andra, skulle störta tillsamman. Dessa våldsamma processer skulle naturligtvis hafva en högst intensiv värmeutveckling till följd, hvilken i sin tur kunde föranleda att alltsainmari upplöste sig i gaser och bildade ett töcken, hvarefter verlds- bildningsprocessen ånyo skulle begynna. Sannolikheten af att i denna riktning komma till något positivt' resultat är visserligen ytterst ringa, då vi ej känna något fenomen, som direkt tvingar oss till antagandet af dylika åsigtér, men antydningar ; Om ätt Stora förändringar försiggå inom den nebulösa verlden saknas visst icke. — Vi skola derför här bifoga den anmärkningen, att en sådan kondenserande kraft visserligen kan tänkas oberoende af den allmänna attraktionen. En sådan finna vi nämligen osökt i eterns motstånd, i följd hvaraf den lefvande kraften minskas och omsättés i värme. Inom planetsyste- met hafva vi visserligen endast märkt spår af én sådan kraft, men den korta tid, inom hvilken våra iakttagelser äro förlagda, försvinner i jemförelse med tiden för detta systems bestånd såsom sådant, och denna försvinner åter i jem- förelse med den tid, som åtgår för vintergatans omvandlingar. . Öfverensstämmelsen emellan de större stjernornas skenbara • fördelning och vintergatans formationer är för öfrigt ej så stor, som man på grund af Struves undersökningar skulle vara böjd att förmoda. ;— På .Observatorium i Bonn har under Argelanders ledning blifvit utfördt ett särdeles vigtigt arbete, nämligen en kartläggning af alla på norra halfklotet synbara stjernor af till och med 9:de storleksklassen, således af alla dem, som vi i det föregående benämt större stjernor. Härigenom föreligger numer ett vida omfångsrikare och derjemte vida tillförlitligare material, än det Struve förfogat öfver. Argelander har sjelf ej underlåtit att ur detta material draga de vigtigaste och de intressantaste konse- kvenserna. Vi skola framhålla endast en enda af dem, den nämligen att stjern- tätheten emellan vintergatans båda grenar alldeles icke företer det aftagande, som man vore böjd att vänta på grund af vintergatans anblick på denna del af himmelen. Visserligen är stjerntätheten emellan de båda grenarna något (721) mindre än i desamma, men jemföras i fråga varande ställe med andra delar af vintergatan, så finner man att förstnämda hör till de stjernrikaste; och dock förmärker ej ens det skarpaste öga i mellanrummet något spår af det ljusskimmer, som betecknar äfven vintergatans svagaste partier ,på den dunkla himmelsgrunden. Struves åsigt om att vintergatan helt enkelt är före- teelsen af stjernornas kondensation besannar sig således icke i den mening, att lagen för de små stjernornas kondensation vore densamma som för de större. 1 Be tider, som här komma i fråga, äro ojemförligt stora/ äfven i förhållandet till de geologiska perioderna. 198 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. De små stjemorna äro relativt mer kondenserade i vintergatan än de större. Om denna kondensation emellertid är verklig, eller endast beroende derpå att vårt stjernsystem vid vintergatan sänker sig djupare i himmelsrymderna än vid andra ställen, kan Argelander på grund af sina iakttagelser ej afgöra. Professor E. Heis i Münster har nyligen utgifvit'en stjernkarta, der äfven särdeles vackra afbildningar af vintergatans utseende förefinnes. Om äfven ej andra omständigheter talade derför^ så skulle män dock endast på grund af dessa afbildningar svårligen kunna undgå att fatta den åsigt, enligt hvilken vintergatan består af ett stort antal, olika formade och bregelmässiga stjern- hopar, samt att äfven vår sol hörer till en sådan. Der vintergatan synes de- lad, sänka sig tvenne omätliga lager mot vårt stjernsystem, i hvilka en del stjernor äro nog ljusa att kunna räknas till de Störres antal, • hvarigenom den något större stjernrikedomen blifvér förklarad, som Argelander fann ega rum i de båda grenarna än emellan desamma. Upprepa vi nu den frågan, huruvida Stellarastronomien är eller har utsigt att blifva en positiv vetenskap, så måste vi formulera henne på ett annat sätt än Comte. För oss är icke planetsystemet île monde» och stjerneverlden »fu- nivers», utan vi anse den verld, om hvilken vi kunna vinna sådana kunskaper att på dem en positiv vetenskap kan grundläggas, åtminstone sträcka sig ett godt stycke in i det stjernsystem, till hvilket vår sol hör. Huruvida åter menniskoslägtet skall blifva nog gammalt att kunna vinna någon annan kun- skap än en rent deskiptiv om de aflägsnare stjernsystemen, är naturligtvis öfver- flödigt att yttra sig om, då hvarje åsigt härom nödvändigt måste bero på osäkra och sväfvande förutsättningar. Om slutligen vårt stjernsystem utgör en begränsad grupp för sig, eller om detsamma medelst stjernbryggör eller min- dre täta ställen sammanhänger med andra stjernförtätningär, är en fråga som ej nu kan besvaras. Det finnes dock utsigter, om ock ej så säkra, att denna frfiga en gång skall finna sin tillfredsställande lösning. H. Gyldén. DEN. HÖGRE DÄRARINNEBILDNINGEN I SVERIGE. 19^ Dèn högre lärarinnebildningen i Sverige. (Med anledning af ”förslag till förnyadt reglemente för Högre lärarinneseminarium ooh den dermed förenade normalskolan för flickor”.) Frågan om det qvinliga slägtets ställning i förhållande till staten och fa* milj en har aldrig varit föremål för sä mycket intresse, sä mycken eftertanke och sä många strider, som den är i våra dagar. Också inställer den sig nä- stan sjelfmant vid behandlingen af de allra flesta stora och små samhällsange- lägenheter^ ja man kunde med Ernest Legouvé påstå, att den »länkar sig samman med det nittonde århundradets alla öfriga idéer» och att den »är en af hufvudartik- larna i dess program». Tyvärr har enighet i åsigter ännu ej på långt när kunnat åvägabringas ens i hufvudpunkterna: ännu finner mången det oafgjordt om qvin* nans ändliga begåfning är qvantitativt eller endast qvalitativt olika mannensr ännu tvistas alltjemt om hvad som månde utgöra gränsen för qvinnans verksam- hetsfält, och i samband dermed stå naturligtvis ock frågorna om hennes likstäl- lighet med mannen och om hvad som bör göras fôr de enskilda qvinliga personligheternas utveckling. Det hörer icke till den uppgift, vi nu förelagt oss, att på något sätt gripa in i striden om detta ämnes grundprinciper; men vi tillåta oss erinra derom, att särskildt i vårt land ganska betydelsefulla resultat föreligga såväl i teoretiskt som i praktiskt hänseende. Att qvinnorna duga till vida mer än hvad man förr trodde dem om, är bevisadt på ett för dem mycket hedrando sätt. Alla veta, att i våra dagar det ena verksamhetsfältet efter det andra, der förut endast män ansågos kunna arbeta med framgång, öppnats jemväl för « qvinnor, och det torde vara lika allmänt bekant, att dessa sistnämda icke på . något enda område svikit det gifna förtroendet. Vi påminna i förbigående om det häftiga motstånd, som gjordes mot förslaget att låta qvinnor arbeta i post- och telegrafverkens tjenst, och om de kraftiga skäl, som framdrogos för att bevisa orimligheten af detta »påhitt». Ock nu? Man förmår knappast anföra ett enda exempel på bristande trohet och nit och ytterst få sådana på odug- lighet, der man nämligen uppstält tillräckliga kompetensvilkor. ' Den allmänna meningen har ock blott på de sista tio eller tjugu åren undergått en mycket genomgripande förändring. Det hjertlösa och dumma hånet vågar nu nästan aldrig framträda^ och jemväl de likgiltigas stora hop har ansenligt minskats. Äfven de farligaste af alla fiender till qvinnans höjande genom bildning och arbete: vi mena de många lyckliga familj em ödrar, som, derför att de sjelfva känna sig tillfredsstälda af att verka endast i hemmets fridfulla krets ouh icke veta af brist och nöd, hafva så svårt att fatta, det någon annan verksamhet anstår en qvinna än den, som utföres vid hemmets härd — äfven de synas hafva fått ögonen öppna för att det för en qvinna äfven finnes andra sätt att verka till välsignelse. Huru denna angelägenhet kommer att utveckla sig under den närmaste fram- tiden, derom vilja vi ej försöka någon gissning, men vår fasta öfvertygelse är, att UOO FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. ^.lla skola till slut ena sig om följande enkla grundsatser: gif hvarje mensklig indi- vid tillfälle att fritt upparbeta sin förmåga i hvilken förnuftig riktning som helst och tillåt hvar och en att arbeta i den kallelse, för hvilken han gjort sig dug- lig och der det finnes arbetsfält för honom! Det är visserligen både möjligt och troligt, att en alltför hastig tillämpning af en så liberal grundsats skulle till en början medföra en eller annan olägenhet. Vi föreställa oss, att t. ex. en ellei: annan ung qvinna skulle lockas att försöka sina krafter på företag, hvilkas utförande hon icke befunnes vuxen; men det är ej och har ej varit tat om att förhasta sig, utan om att erkänna och förnuftigt tillämpa en rättvis och billig princip, och med iakttagande deraf skulle helt visst utvecklingen reglera sig «jelf och dét hela leda till en god utgång. Men huru olika meningarna än må vara om graden af qvinnornas anlag och arbetsförmåga, så nekar dock numera ingen att de äro »varelser med för- nuft och fri vilja», och då lär det väl ock blifva svårt att alldeles förmena 4em tillfälle till uppfostran, t. o. m. om detta ord tages i sin högre betydelse. .Ehuru statsmakterna i Sverige aldrig velat erkänna sig hafva förbindelser att be- kosta flickors undervisning på samma sätt som gossars, hafva de likväl vid många tillfällen i ord och handling lagt i dagen stort deltagande för saken. Det var 1858, som frågan om den qvinliga bildningens ordnande första fången gjordes till föremål för riksdagens uppmärksamhet. Då beslöts en skrifvelse, i hvilken Rikets ständer anhöllo, »att Kongl. Maj:t täcktes låta upp- föra och till rikets näst sammanträdande ständer öfverlemna förslag till under- visningens ordnande för den qvinliga ungdomen, med hufvudsäkligt afseende fastadt på ; bildande af lärarinnor.» Vi beklaga, att vi här ej; ens i största korthet kunna redogöra för ärendets senare skiften; derom böra vi dock er- inra, att 1859 års riksdag beviljade anslag till inrättande af ett seminarium för bildande af lärarinnor^ ehttru Kongl. Maj :t icke ansett sig kunna aflåta den äf ständerna begärda propösitionén, »emédap statsverkets tillgångar redan vore tagna i anspråk af många och vigtiga föremål.» Dåvarande ecklesiastikministern, grefve Henning Hamilton, hade: ock inför Kongl. Maj:t uttalat många betänk- ligheter mot flickors uppfostran utom hemmet och förklarat, att »frågan om lämpligheten af offentliga läroanstalter för den qvinliga ungdomen måste såsom regel nekande besvaras.» Den i fråga Varande lärarinnebildningsanstalten kom. emellertid ’ till stånd redan 1861 och har sedan dess oafbrutet fortgått, ehuru 1864 väsentliga för- ändringar skedde i dess organisation. r , Det är med denna inrättning — hvilken, tyvärr, ända sedan 1864 varit utsatt , för ganska stort misstroende och . utgjort föremål för täta och häftiga “ anfall 7— soni vi ämna sysselsätta oss i återstoden af denna uppsats. Att nu upp- taga denna fråga till behandling syùes oss lämpligt särskildt derför, att nyligen och ungefär samtidigt hälften (två) af direktionens ledamöter afgått och ersatts med nya krafter, och derför att, innan, detta personombyte skedde, direktionen till Kongl. Maj:t öfverlemnade ett »Förslag till förnyadt reglemente för Högre lärarinneseminarium. och den dermed förenade normalskolan för flickor.» Till ledning för våra betraktelser hafva vi haft ofvannämda förslag jemte en den 15 September 1876 daterade underd, skrifvelse, som bl. a. innehåller motiver till förslaget, samt följande, fyra tryckta skrifter: Om Kongl. seminarium för bildande af lärarinnor och den dermed förenade normalskolan för fickor. Inbjudningsskrift af Ernst Gr. F. Olbers (Stockholm 1871); Om Kongl. semina- rium för bildande af lärarinnor. Förslag till ändring i läroverkets organisa- tion, dess styrelse vördsamt understälda af Julius Humble, lektor vid Kongh DEN HÖGRE LÄRARINNEBIDD^INGEN I SVERIGE.- , 201 seminarium för bildande af lärarinnor (daterad den 29 April och tryckt samma ■år); Förslag till ändringar i Kongl. lärarinneseminariets organisation. Ödmjuk hemställan till läroverkets styrelse'af lektor N. Linder (»en kort promemoria», •daterad den 28 Februari .1874 ocht. tryckt - i Stockholm s. â.); en skrjfvelse Till Kongl. direktionen, öfoer. seminarium för, bildande af lärarinnor, under- tecknad af tio lärarinnor samt inlemnad. i Februari 1874 (tryckt s. â.) och slutligen én stor mängd artiklar i åtskilliga tidningar, isynnerhet Aftonbladet, under åren .1873—1876. ; ? Tegnér talar-på ett ställe om en; strid,, »der den angripande ej gör annat än slår, och. den angripne' ej gör annat än. faller.» ; ; Man är, i sanning frestad att tillämpa dessa ord på den »fejdp, som, föi: några år sedan utkämpades angå- ende lärarinneseminariet samt med dess direktion och rektor.: En, kortfattad redogörelse för gången af detta ordskifte, som i så hög grad tog allmänhetens uppmärksamhet i anspråk, skall . säkerligen vara af intresse för rätt många af denna tidskrifts, läsare. ; , J : :, ; ; I tidningen Aftonbladet för den , 6 Nov. 1873 lästes en »Vördsam hem- ställan till direktionen för statens lärarinneseminarium», i hvilken insändaren, som tecknade sig — s—, i ganska fogliga ordalag erinrade om den obehagliga uppmärksamhet seminariet »för några år sedan», hade ådragit sig, och han på- pekade dervid särskildt ryktena om öfveransträngning.1 : Särskildt synes artikelns förf, hafva blifvit upprörd öfver den »häpnads- väckande upplysningen», att, vid undervisningen i pedagogik, »ingen .lärobok ■användes, utan att ämnet skötes och i många år skötts på det sätt att veder- börande lärare ur ett kpncept föreläsningsvis (icke genom diktamen) föredrager -en mycket, utförlig kurs i detta ämne och att eleverna nödgas inhemta sitt vetande genom att under dessa’föredrag göra anteckningar, hvilka de sedan naturligtvis måste särskildt redigera, om de skola kunna-i tentamina och exa- mina redogöra för deras innehåll». Vidare upplystes, att läraren tidtals för- bjudit eleverna att göra anteckningar,, men i, alla fall pretenterat, att de skulle vid .följande lektioner och examensprof redogöra för det sålunda meddelade. När man erinrar sig, att pedagogiken är ett för seminariieleverna alldeles nytt ämne och derjemte, att ej ens vid universiteten ifrågasättes, att studenterna skola upphemta sina kunskaper endast efter lärarnes muntliga föredrag, så kän- ner man sig sannerligen böjd att instämma med insändaren, då-han yttrar, att det ser ut som hade man »tvekat om hvilkendera af två tokigheter vore den minst eller mest tokiga.». — Insändaren slutade med att hemställa om icke direktionen kunde pröfva skäligt att närmare undersöka de i artikeln berörda Ibrhållandena och sedan på lämpligt sätt meddela allmänheten faktiska upplys- ningar om de resultat, till hvilka dessa upplysningar ledt. Genom en särskild 1 I förbigående må nämnas, att direktionen 1866 i en särskild uppsats helt en- kelt förnekade tillvaron af, öfveransträngning och desslikes i mycket kraftiga ordalag bestridde riktigheten af flera andra beskyllningar. Hvad särskildt öfveransträngningen angår, finnes.dock ett senare yttrande, som förtjenar anföras i detta sammanhang och hvilket bär alla spår af tro- värdig nit. I hr lektor Humbles ofvan nämda arbete (sid. 6) heter det om samma fråga: »Att elevernas arbete vore allt för stort, är en anmärkning, som ofta upprepats. Att dess giltighet så länge från läroverkets sida kunnat bestridas, torde i synnerhet hafva berott derpå, •att en noggrann undersökning af den tid, som elevernas hemarbete verkligen upptoge, icke verkstälts förr än vårterminen 1870, en undersökning, som ledde till högst betänkliga resul- tat. Ehuru öfveransträngning sedan denna tid på fiere sätt motverkats, ligger, såsom fram- deles skall visas, i läroplanens, n. v. anordning en ständig anledning till denna fara.» âÔ2 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTÅ ÂRG. TREDJE ÖCH FJERDE HÄFT. artikel fäste Aftonbladsredaktionen uppmärksamhet pä den insända interpella- tionen och erinrade för sin del om klagomålen öfver läseri, hemlighetsfullhet O. S. V. . • ■ ■ ■ ' Detta uppslag var onekligen1 egnädt att ånyo rikta allmänhetens blickar på seminariet. Direktionen kom i rörelse och lät genom sin1 sekreterare offi- cielt tillställa Aftonbladets redaktion ett af läroverkets rektor, doktor E. 01- bers, till nämda myndighet ingifvet skriftligt anförande (se Aftonbladet för den 19 Nov. 1873), hvari ett försök gjordes att gendrifva de förut nämda ar- tiklarna, hvilka sägas utgöra »en lång rad af ytterst hårda beskyllningar». Tidningen blef emellertid ej svaret skyldig: redan dagen derpå gendref insän- daren —s— i mycket energiska ordalag »anförandets» innehåll, och hvar och en, som följde denna strid méd uppmärksainhet, köln Snart under fund méd att, utom i en fråga, ingenting var anfördt, som kunde minska anmärkningarnas vigt, Och det visade sig att hr 0. just i det fallet hade meddelat sina förmän och allmänheten sanningslöså uppgifter rörande sitt eget undervisningssätt.' I. anförandet fanns en uppgift äf följande lydelse: »b^ör att underlätta uppfatt- ningen för lärjungarna har jag — och det förvånar mig i hög grad, att insän- daren, som eljest synes vara väl underrättad, icke vet detta — låtit taga ett öfvertryck af det hufvudsakliga uti min framställning och tillställer hvarje lär- junge gratis ett exemplar4 häraf. Att detta öfvertryck ej är fullt färdigt för 2:a afdelningeris kurs, liksom att den ‘3:e äfdélningens under förra läsåret ické fanns i tillräckligt antaTexemplar; berörpå åtskilliga sammanstötande omständig- heter, för hvilka här ej är platsen att redogöra.» Tidningens redaktion bety- gade sin fägnad öfver att hr O. sjelf, genom nämda åtgärd, • »faktiskt under- känt den klandrade undervisûingsmetôdén» ; men ; redan ett par dagar derefter lueddelåde hon en upplysning, söm på den i tiden väckte ett oerhörd tuppseende. Redaktionen hade nämligen från seminariet begärt och erhållet bl. a. ett ex^ emplar af det öfvertryck, som skulle innehålla det hufvudsakliga af hr Olbers^ framställning af hans undervisningsämne, och deraf funhit, att det ifrågava- rande Öfvertrycket »endast innehåller! en mindre del af 2:a äfdelningens kurs», hvilken dock skulle vara nära färdig, och en sida af den tredjes, hvilken enligt uppgift skulle finnas fullständig, om än »under förra läsåret» antalet exemplar var otillräckligt.» Tidningen anser sig kunna påstå, att denna lilla stomme, ej. ens med ett pedagogiskt oförsvarligt uttänjände af den muntliga utvecklingen och förklaringen, kari räcka till för mer än en obetydlig del af låsåret, och att följaktligen • allra största delen af åndra äfdelningens kurs fortfarande måste grundas på föreläsning, utan någon annän stödjepunkt för lärjungarna än de tidsödande och ötillförlitliga anteckningar,som under det muntliga föredraget kunna göras. Den enda sida, som fanns af 3:dje äfdelningens kurs, gjorde na- turligtvis hvarken till eller från1. ! , ' ' 1 Äfven innehållet i dessa ömkligt ryktbara anteckningar har fått en belysning, som ingalunda är fördelaktig. I Aftonbladet för den 9 Nov. 1874 underkastas de nämda öfver- trycken en omsorgsfull kritik, som tydligen härleder sig från en mer än vanligt sakkunnig och skarpsinnig granskare. Denna kritik, i hvilken en stor mängd om tanklöshet och den gröf- sta okunnighet vitnande ptof framdragas och belysas, slutar med följande ord: »Tänker man sig dessa »anteckningar» såsom lärobok för blifvande lärarinnor, så är väl det sannolikast, att eleverna skola stanna vid att lära dem titaritill, och sålunda derpå endast förlora tid och möda$ liksom sannolikt, ätt andra verkningar af de samma skola undanrödjas genom deb fak- tiska beskaffenheten af en i seminariet gifven sund Undervisning. Ville man deremot före- ställa sig något positivt inflytande af denna pedagogik på dén blifvande lärarinnan: det blefve att hon skulle tro sig ega kunskaper der . hon kunde duka upp ord; att hon skulle skapas till en olidlig småtyrann mot föräldrar och barri; samt att hon skulle ledas till bemödandet DEN HÖGRE LARARINNEBILDNINGËN I SVERIGE, 203 »Det är», heter'det vidare, »fullkomligt öfverflödigt ätt med någon , som helst benämning karakterisera hr Qlbers’ uppgift: dess faktiska och dess mora- liska beskaffenhet ligger i öppen dag. Läroverkets direktion har låtit föra sig bakom ljuset och, naturligtvis i god tro, genom offentliggörande af hr Olbers’ anförande medverkat till att äfven förä allmänheten bakom ljuset. Detta är redan ledsamt nogj liksöm Vi väl kunna fatta, med hvilket djupt obehag semit nariets aktade lärare, föreståndarinna och lärarinnor skola bevitna ett sådant skådespel. Men : det fins i denna sak någonting ännu värre, och hvad det är, kan en hvar säga sig sjelf, : som blott besinnar den frågan: hvad skola semi- nariets lärjungar känna och tänka yid ett sådant föredöme från lärarens och läroverkschefens sida?, ' För egen del kunna vi tillägga, att ,—■ enligt meddelande af en person^ som då tillhörde :seminariet och hvars/ trovärdighet icke lemnar rum för en skymt af tvifvel -rr dessa onekligen hårda ord ické inom läroverket ansågos ■öfverdrifna., Stämningen blahd både lärare och lärarinnor lär hafva varit så ytterst'pinsam, sedan det beryktade »anförandet» blef synligt, att nästan ännu hårdare ord väntades. Om. någonsin en läroverksstyrelse har bjudande anledning att gripa in, så är det väl under éådana förhållanden, då snart sagdt en hel institutions anse- ■ende står på spel. Seminariets direktion hade blifvit inför hela landet stämp- lad såsom minst. sagdt försumlig i sina åligganden; dess närmaste styresman var utpekad såsom den der å embetets vägnar farit med falska uppgifr ter, och det under den försvårande omständigheten, att han sjelf skulle haft .gagn, hans eleVer deremöt och det läroverk han tillhörde skada af osanningen, om den ej blifvit: vederlagd. : Hvad gjorde direktionen under dessa omständig- heter? är en fråga, som helt .naturligt inställer sig. Hvad den bort göra är i ■sanning lätt att säga; alternativen voro ëj många och ej svåra att finna. Voro beskyllningarna sannä, ; så borde väl nödiga rättelser genast hafva skett; voro äter alla eller blott några af de »hårdaste» icke sanna, så fordrade ju äfven ■det ljummaste intresse: för läroverket, att vederläggning ofördröjligen offentlig- gjordes. Att hänvisa för saken intresserade personer till »besök i läroverket» ■är redan i och för sig én löjlighet, och blir det i ännu högre grad, när man besinnar, 'att seminariet har élever från alla delar af landet. I början synes direktionen. verkligen hafva ämnat'att göra någonting åt «aken. I medlet af Dec.’ 1873 ingick nämligen denna myndighet till chefen för ecklesiastikdepartementet med anhållan att han, »med anledning af de anmärk-> ningar som i tidningen Aftonblädet förekommit mot seminarium för bildande .af lärarinnor och den i förbindelse denned stående normalskolan», måtte »åt sakkunnige män uppdraga att. om läroverket taga fullständig kännedom och öf- • ver detsamma afgifva det utlåtande, hvartill omständigheterna kunna föranleda.» På denna hemställan gaf ministern det utan tvifvel kloka och riktiga svaret; .att en undersökning borde anställas »beträffande sådana läroverket rörande för- hållanden, mot hvilka anmärkningar blifvit riktade», samt att resultaten, af denna • undersökning borde bringas till allmänhetens kännedom, men att direktionen sjelf hade att, med biträde af en eller flera af henne .tillkallade sakkunnige att, såsom mål för sin uppfostringsverlcsamhet, "bilda eleverna till lillgamla, pedantiska, osjelf- «tändiga avtomater.» ' Vi, kunna tillägga, att undervisningen i pedagogik, "vid statens högre lärarinneseminarium långt derefter fortgick alldeles som förut och som den fortgått ända sedan J864: »enligt före- läsningsmetoden», ehuru till en del med ledning af det bekanta öfvertrycket, af hvilket intet ytterligare lär’ ha blifvit utdeladt. 204 FRAMTIDEN. NY FÖEJD. FÖRSTA ÂRG, TREDJE OCH ! FJERDE HÄFT. män, företaga en dylik undersökning samt derefter ' till chefen för ecklesiastik- departementet afgifva det utlåtande,' som åf omständigheterna må finnas på- kalladt.» * i : . J . ; ' . ■ Och sedan? Jo uti inledningen till den skrifvelse, i hvilken direktionen? framlägger motiven för sitt förslag till förnyadt reglemènte heter det: »Direk- tionen omförmälde» (i en föregående skrifvélse) »i underdånighet, hurusom en. dylik undersökning ju redan vore för direktionen såsom sådan en pligt, hvilken likväl vid det i fråga varande tillfället af direktionen blifvit satt i fråga att åt ändra öfverlemnas endast på den grund, att direktionen kunde anses i frå- gan jäfvig. Da emellertid chefen för 'Eders Kongl. Mafts ecklesiastikdeparte- ment icke sd uppfattat förhållandet, måste direktionen anse frågan om någon speciel undersökning för tillfället förfallen. ; ; / Ännu i detta ögonblick finnes - icke 'én ! tillstymmelse till bevisning före- bragt mot t. ex. beskyllningarna rörandie seminariets rektor.- . < ■ Huru sådant skall kännas för lärårepersonalefi är lätt att inse/ när man betänker en föreståndares grannläga ställning till, kamrater och elever. Der onh någonstädes äro förtroende och personlig aktning af nöden. Det är ju före- .ståndaren, soin förér läroverkets öch dess lärares talan inför direktionen i frå- gor rörande både'heder och'ekonomisk-välfärd; det är han, som bör hafva. största inflytandet ' vid afgifvandet af officiela vitsord öm lärarnes nit och skick- lighet, Och efter honom, mer än efter någon annan, bestämmes det allmänna, omdömet om huru läroverket motsvarar statens och enskildas förtröende. Under de för seminariet allt ännat än ' behagliga ordskiftena 1873—1874 gjordes ofta den frågan: Hvad tänka och säga läroverkets egna lärare och lära- rinnor? Något särskildt svar à lärarekårens vägnar afgafs icke då och har oss veter- ligen ej blifvit äfgifvet. Derenjot förekom ; i Aftonbladet för den 14 Novem- ber 1873 — således ef långt efter idet första anfallet — én ganska märklig uppsats, undertecknad »Lärare vid seminarium för bildande af lärarinnor». Ar- tikelförfattarne anse tidningens ordalag kunna' tolkas derhän, att alla eller åt- minstone flera . lärare och lärarinnor, ' Soni tjenstgjort eller tjenstgöra vid : läro- verket alltsedan förändringen 1864, skulle vara underhaltiga; de anmärka, att tidningen direkt angripit en lärare, ' men för' dfrigt lemnat fritt spelrum för gissningar och förmodanden; de médgifva, att det icke'ligger utom pressens- hppgift att beifra missbruk vid de offentliga läroverken, och, de förklara sig villiga att offentligen meddela upplysningar om sitt. lärosätt, i fall de skulle- personligen angripas. Mem de betona'starkt att anklagelser af sådan art måste vara »bestämdt formulerade.» Tidningen gick strax denna önskan till mötes, formulerade skarpa och alldeles otvetydiga anklagelser inot ännu en lärare samt- upprépade sinar äldre påståenden och sedan hördes ingenting vidare af från in* sändame. Längre fram lät redaktionen af Tidskrift för' Hemmet först i Afton-* bladet och sedan i tidskriften- införa af kända och ansedda personer afgifna, fördelaktiga omdömen om »undervisningsskickligheten hos åtskilliga från kongL seminarium utgångna lärarinnor. » Syftet med dessa intygs meddelande -— som enligt redaktionens egen uppgift var • »att; förekomma att en oförtjént skugga, kastades på hela den från kongl. seminarium Utgående lärarinneverksamheten» — blef utan tvifvel vunnet; någon vederläggning af de mot direktionen ocbi enskilda lärare gjorda anmärkningarne., innehöllo intygen likväl icke, och redak- tionen gaf sig, så vidt vi kunna se, ej ut för att åsyfta något sådant. , Icka heller hr Humbles arbete gendrifver en enda .af de Svårare anklagelserna. DEN HÖGRE LÄRARINNEBILDNINGEN I SVERIGE. ; 20& Sedan vi nu kastat en blick pâ kongl. direktionens vërksainhet' sâsom sty- randéj (hvarom äfvén i det följande ett och annat skall meddelas) ärna vi tillse huru samma myndighet lyckats i sitt försök att skrifva lagar för den institu- tion, hvars bästa; den är skyldig att befrämja. Nu gällande reglemente, utfärdadt den 6 Augusti 1864, lider af störa bri- ster. Också häfva deri tid efter , annan gjortä åtskilliga ändringar och tillägg. Behofvet af en ny stadga gjorde sig likväl gällande på ett alltför känbart sätt för att låta afvisa sig, och den 16 September . 1870 fick direktionen befallning- att Dunder loppet af det då ingångna läsåretD afgifva förslag till nytt reglemente. Men Kongl. direktionen delade tydligen ej Kongl. Maj:ts åsigt, att brådska var af nöden, och- tog sig derför god tid, ehuru detta dröjsmål ej gerna kunde blifva utan obehagliga följder. Så, för att anföra ett enda exempel, fick, till följd af brist på befordringslag, lektorsbefattningen i teologi stå ledig från 1872 och ända .till dess Köngl. Maj:t den 5 Mars 1875 kom i tillfälle att stadfästa ett af direktionen ej långt förut inlemnadt förslag till särskild stadga : för tillsättning af läraretjenster. Först i September 1876 inkom ett fullständigt förslag med tillhörande motivering. I)et är dessa sistnämda handlingar, som vi skulle önskat underkasta en omständligare pröfning. Tyvärr få dock denna tidskrifts ut- rymme och våra l.äsarés tålamod icke tagas i anspråk för fen utförlig gransk- ning, och vi måste derför begränsa vår undersökning till enskilda partier af förslaget. Vi skola emellertid söka hålla osé till de vigtigaste och intresssan- taste. delarne. . : , Till en början anse vi oss skyldiga att meddela den ganska märkliga redo- görelsfen för orsakerna till direktionens långsamhet i detta lagstiftningsarbete. Eftor att hafva omnämt den med Kongl. ,Maj:ts bifall 1870 vidtagna förän- dring, hvarigenom, »med upphäfvandfe af studiidirektors-, föreståndarinne- och. kamrerarebefattningarna, vid läroverket finge anställas en rektor och två biträ- dande (!) föreståndarinnor», säger direktionen sig »hafva funnit, att icke ovä- sendtliga hinder för utarbetandet af ett sådant förslag mötté uti den ovisshet beträffande anordningen af Rikets allmänna elementarläroverk, hvilken då rådde, helst som nya stadganden i afseende å lärares kompetens m. m. kunde öfva. ett omedelbart inflytande pår de föreskrifter, som uti i fråga varande förslag borde upptagas». Direktionen begärde derför-och erhöll genom nådigt bref af den 7 Juli 1871 »tillstånd att få uppskjuta afgifvandet af förslag till nytt reglemente under ännu ett. år, eller till medlet af år 1872.» Under sistnämda år fann sig direktionen föranlåten att, närmast med anledning deraf att lektorsbefattningen uti kristendom vid seminarium geüom innehafvarens af- gång blifvit ' ledig, uti underdånig skrifvelse anmäla, »hurusom den fortfarande ovissheten om de stadganden för lärares kompetens, hvilka kunde uti en ny allmän skollag komma att ingå, gjorde det för direktionen nära nog omöjligt att då inkomma med förslag till föfnyadt reglemente för läroverket, hvarför direktionen underdånigst anhöll om uppskof1 härmed och om rättighet att under tiden uppehålla den lediga lektorsbefattningen genom vikarie.». Den 24 Janu- ari 1873 lemnade Kongl. Maj:t bifall äfven till denna anhållan. Slutligen om- nämnes den befordringsstadga, om hvilken vi förut : talat och till hvilken; vi längre fram återkomma, hvarefter direktionen öfvergå till andra ämnen. , De betraktelser, till, hvilka denna resumé gifver anledning, framställa sig sjelfva, och vi behöfva alltså icke tjena med några fingervisningar. Endast derom erinra vi, att de nya stadganden om elementarlärares kompetens, på hvilka direktionen bidade, ännu allt jemt låta vänta på sig. ’ Således nu pä obestämd tid. 1 206 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. Den betydelsefullaste delen af den underdåniga skrifvelsen är naturligtvis «den, som innehåller framställningen af de allmänna grunder, som direktionen ansett böra vara bestämmande vid anordnandet af ifrågavarande läroverk. Till en början redogöres för seminariets ändamål. Detta »kan icke vara att bilda lärarinnor för folkskolan eller för småskolan eller för anställning i enskilda familjer, der för flickor en bildning önskas, som endast i mindre mån höjer sig öfver folkskolans» ; af seminariet måste fordras något mera, »för hvars be- stämmande likväl, då staten icke ordnat läroverk för den qvinliga ungdomen, icke kan finnas annat mått än de kunskaper, hvilka ingen bildad qvinna, éftér vår tids föreställningssätt, kan sakna, och hvilka de från seminariet utgångna eleverna således måste kunna meddela blifvande. lärjungar,» Direktionen anser 'denna bestämning tillräcklig, »om det ock medgifves», att den »ännu är och måste vara sväfvande.» Vi för vår del våga tro, att både ; någonting mera och någonting värre kan sägas ' om detta resonnemang, isynnerhet när det. jem- föres ined hvad strax derefter yttras. Det heter nämligen, att ei.t sådant läro- verk, om det skall kunna gagna i vidsträcktare kretsar, måste företrädesvis rikta sitt sträfvande på bildandet af lärarinnor far qvinliga elementarläroverk, och vidare att på sådana lärarinnor olika anspråk kunna ställas, »så att af flertalet, undervi- sande i skolornas lägre klasser, fordras förmåga att undervisa i > de första grun- •derna af alla der förekommande ämnen, hvaremot för de högre klasserna be- höfvas lärarinnor med ett högre kunskapsmått om också blott i ett eller några få ämnen.» Direktionen förklarar vidare, att »ett minimum af undervisningsskick- lighet och insigter i alla till elementarbildningen hörande ämnen är för alla nödvändigt.» Först och främst skall nu seminariet meddéla detta minimum, och dertill fordras en treårig obligatorisk kurs, »om ock under det tredje år(et) valfrihet kan medgifvas i de matematiska och naturvetenskapliga ämnena.» Äfven vissa öfningar anses kunna uppställas såsom valfria, men för öfrigt har ■direktionen icke kunnat godkänna yrkandet på en mera utsträckt fackbildning, så vidt det afser eleverna i allmänhet. Huru långt det ifrågavarande yrkandet sträckt sig får man icke veta, men direktionen polemiserar skarpt emot det- samma, och som denna polemik är ganska egendomlig, anse vi oss böra med- -dela det hufvudsakligåste deraf. »Man synes», heter’ det, »hafva alltför högt uppskattat det inflytande på elevernas studium, som ànôrdnàndet af en, i alla'fall enligt direktionens uppfattning (?) för tidig fackbildning skulle médföra. > Då/ man fleri sökt bot mot s. k. lexläsning, mot brist på sjelfverksamhet och koncéntratiod m. m.‘, behöfver det knappast påpekas, att dessa senare lika litet äro en nödvändig följd af obligatorisk läsning, som deras upphäfande är det af en införd valfrihet Det beror på sjelfva undervisningen, framför allt inom ett läroverk, som afser bildandet af lärarinnor, att söka väcka elevernas intresse, icke1 för det ena eller ■andra speciella facket, utan för vinnandet af. allmän bildning och sträfvandét efter att tillegna sig förmågan att meddela sådan.» Någonting som knappast behöfver påpekas är sannerligen ock, att denna framställning är mycket • besynnerlig och dessutom ganska oklar. Det näst- följandé stycket går emellertid på en helt annan melodi: »Om», heter dét ■der, »elev har för afsigt att söka anställning såsom föreståndarinna eller lärarinna på högre stadier i en flickskola och derföre önskar vinna en störré vana vid undervisning och lärjungars behandling, eller en större speciel kun- skap i den ena eller andra gruppen af läroämnen,. än som kan komma samtliga elever till del», så bör tillfälle att få denna önskan uppfyld vare- henne inom läroverket beredt, och derför har direktionen föreslagit en fjerde årskurs, un- • 8 Egendomligt nog har äfven den nuvarande ecklesiastikministern, som veterligen ej gjort några svårigheter, när det gält att förbättra rektors löneförmåner, visat sig ganska litet tillmötesgående, när det galt de öfriga lärarnes ekonomiska välfärd. I sitt förslag till état upptager direktionen 3,600 kronor såsom hyreshjelp åt sex lektorer à 600 kr. och i inotiverna omtalas, att direktionen »redan 'förut dristat fästa» K. Maj:ts^uppmärksamhet på den#synnerliga vigten af att' seminariets lärare äfven i fråga öm hyreshjelp blefve likstälda med lärarne vid hufvudstadens allmänna -elementarläroverk; hvilka genom Stockholms stadsfullmäktiges beslut utöfver sin lön åtnjuta hyresersättning, beräknad för lektorer till ett belopp af 600 och för 210 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. och normalskolans lärarinnor behandlades. Redan den 27 Januari 1873 ingåfvo ämneslärarinnöma till läroverkets rektor en skrifvelse, i hvilken nödvändigheten af en löneförbättring lifligt framhålles; men denna ledde icke till någon åtgärd. I slutet af den förut nämda skrifvelse, som tio lärarinnor »i Februari 1874» ingåfvo till direktionen, ’ heter det att den prisstegring som året förut för- anledde deras framställning sedan ytterligare ökats »och med den samma svårigheten, ja för flera bland oss omöjligheten att utan öfverdrifvet anli- tande af tid och krafter vinna vår utkomst.» »De siffror», heter det vi- dare, »vi då till Kongl. direktionens behjertande framlade, understiga nu be- loppet af våra utgifter, och vi ;Våga under dessa omständigheter hoppas, att KongL direktionen med snaraste måtte finna en utväg att afhjelpa detta för så väl skolan som oss sjelfva menliga och tryckande förhållande.» Man kan x- ej neka, att dessa ord i all sin foglighet görä ett starkt intryck. Emelleftid har ’hr Humble — också i valda öch ytterst humana ordalag —i sin bok gifvit hela denna sak en'ännu mycket skarpare belysning. I hans framställ- ning få vi bl. a. veta, att lärarinnornas arbete har i'medeltal utgjort 24 lek- tionstimmar, att dessutom sedan 1871 varit stadgad t, det lärarinnorna skulle hela förmiddagen (d. v. s. från kl. 7,9 till kl. 3) vistas i skolan, hvarigenom det endast på eftermiddagar blifvit dem möjligt att genom privat undervisning förtjena en till lefnadskostnaderna erforderlig fyllnad i inkomsten och medel till en förkofran, som de allt jemt i trots af de knappaste vilkor varit måna att vinna; att detta haft till följd en så stor öfveransträngning, att förhållandet väckt uppmärksamhet hos dén vid läroverket anstälde läkaren; att läroverkets undervisning lidit : men af nämda förhållande o. s. v. I sammanhang derm ed upplyser hr Humblé, att under'det nyss utgångna seminarieelever i allmänhet såsom guvernanter erhålla 500—600 kronor i lön och »allting fritt» — hvil- ket'hån-anser hafva’under de senaré dyra åren ungefär motsvarat en skollära- rinnelön af 15—1600 ’rdr — och någon gång mera; och under det några privatskolelärarinnor erhålla 1,200 rdr i lön, och många äfven ganska unga Sådana erhålla 1,000 rdr, har sistnämda summa varit högsta lärarinnelönen vid ifrågavarande läroverk; den lägsta har varit 600 och 700 rdr, och var 1874 800 rdr. Herr H. : meddelar vidare, att några af lärarinnorna hafva i— då en bättre lefnadsställning bjudits — måst utstå en inre strid mellan den egna fördelen öch pligten att. trygga sig mot armodet å ena sidan och å den andra kärleken till de bägge läroverk, hvilka de tacksamt betrakta såsom sin andliga utvecklings1aima mater. Och : hr H. ' gifver ganska tydligt tillkänna, att »utom- ordentliga åtgärder bort vidtagas*» Genota en rättvisare fördelning af stats- anslaget hade naturligtvis olägenheterna kunnat i betydlig mån afhjelpas. För Adjunkt till 400 kronor. Direktionen anser, troligen med all rätt, att seminariet, »såsom icke Tärande ett for kommunens behof egentligen afsedt läroverk», ej af stadsfullmäktige lärer kunna påräkna det för i ändamålet erforderliga belopp. Hvarför, frågas med allt skäl, bar ej herr 'ecklesiastikministern öfvettalat K. Maj:t att hos någondera af de tte riksdagar, som öppnats gedan, stadsfullmäktige fattade sitt beslut, framlägga proposition om åstadkommande af lik- ställighet i detta fall. Riksdagen har fömt aldrig visat njugghet mot seminariet,' och det är knappast tänkbart, att den skulle afslagit ett så billigt samt för både lärarne och läroverket vigtigt ' förslag., Väl, är, det troligt,, att, i sammanhang med behandlingen af en sådan propo- sition, hr . ecklesiastikministern fått några frågor om tillståndet vid läroverket och att män velat' veta hvarför direktionen, trots en, föregående ecklesiastikministers uttryckliga »anmodan» ej företagit undersökning med anledning af. offentligt framstälda anmärkningar mot läroverket ; men ti kunna ej trö, ätt hérr ecklesiastikministern velat på fattiga och svagt lönade lärares och lärarinnors bekostnad nndslippa det lilla obehag, som. kunnat ; uppstå genom några'för- frågningar i defta afseende. DEN HÖGRE LÄRARINNEBILDNINGEN I SVERIGE. ' 211 öfrigt Içmhade* normalskolan under 1872 och 1873 vida större öfverskött, äni som torde hafva Gehöfts för framtida behof. ' \ r Vi häfva sétt hurù. det stod till och hvad man tänkte inom läroverket; direktionen tvangs ungefär samtidigt att framkominä med sin mening, och vi torde böra redogöra äfven för den. Som bekant förklarade 1873 års riksdag, att elementarlärarnes anspråk på förbättrade lönevilkor, såsom grundade på billighet, enligt riksdagens mening icke kunde förbises, och anhöll, att K.1 Maj:t behagade taga under öfvervägahde behofvet af lönetillökning för dessa lärare. Då seminariets direktion méd anledning deraf på K. Maj:ts befallning inkom med förslag till förbättring af lönerna vid det under hennes ledning stälda läroverket, befahs att hon begärt en lönetillökning- af 300 rdr åt före- ståndarinnorna och 200 åt de öfriga ordinarie lärarinnorna. K. i Maj it fann sig dock föranlåten att göra proposition om 500 riksdalers förhöjning åt hvar- dera, hvilka belopp af riksdagen anslogos utan att en" enda röst höjde sig der- emot. Huru det under de närmast följande åren gick med de extra ordinarie lärarinnornas löner, dérom kunna vi ej meddela någon upplysning; men i för- slaget till nya stadgar äro lärarinnornas anspråk på ett, som oss synes, något så när tillfredsställande sätt tillgodosedda. . Efter denna lilla episod, hvilken är upplysande * i många hänseenden och särskildt utgör ett intressant bidrag till rektoratets historia, vilja vi återgå till våra betraktelser om detta embête. Den nämda anordningen blef snart föremål för ogillande både inom och utom läroverket. Man kunde ej annat än finna det besynnerligt, att seminariet och normalskolan, — hvilkas elevantal tillsamman ej på långt när uppgå till så hög siffra som de större läroverkens och i hvilka särskildt disciplinens upprätthål- lande, som eljest utgör en af rektorernas svåraste uppgifter, borde vara ojem- förligt mycket lättare än i gosskolor — skulle behöfva ett så dyrt föreståndäre- skap: tre personer,, af hvilka den ena icke hade någon undervisning alls och de två andra e.ndast ett mindre timantal. Hvar och en visste dessutom, att ledningen (inclusive kamrerare och sekreterare-göromål), och det utan stöd af en särskild direktion, i en stor mängd af de bästa qvinlfga läroverken i vårt land handhafves àf en enda eller ett par qvinnor, som dessutom ofta taga betydlig del i undervisningen. Också yttrar hr Linder i sin ofvan nämda promemoria, att det »torde kunna ifrågasättas, huruvida icke rektorsbefattningen samt lek-; toratet i pedagogik och metodik borde indragas»,^och han tillägger: ' »Enligt en, såsom jag tror, inom läroverket ganska allmän åsigt blefve den förrå alldeles obéhöflig, om i stället erhöllés ett studiiinspektorat, till hvars inhe- hafvare kunde väljas direktionsledamot, lärare vid seminariet (ordinarie eller extra-ordinarie) eller ock annan lämplig person. Kamreraregöromålen kunna naturligtvis utan ringaste olägenhet öfverlemnas i andra händer än föreståndarens.» Hr Humble har i detta fall en något olika mening., Äfven han anser, ett studii-réktorat — »en det forna studiedirektoratet liknande1 syssla», helt visst i sak det samma som hr Linder kallar studiiinspektorat '— »principielt riktigare och for läroverket nyttigare» samt t an drager en, enligt vår tanke., full- komligt bindande bevisning för denna åsigt. Särskildt påpekar han förestånda- rinneplatsernås tillvaro och de med dem förenade åliggandena, förklarai’vidare, att föreståndaren vid normalskolan har . mera biträde af lärarinnorna för läro- verkets öfveryakande än en rektor i elementarläroverken kan hafva af sina der- varande föreståndare och anser otvifvelaktigt, »att de disciplinarfall, som bé- höfva påkalla uppmärksamhet, äro i en högre flickskola, der. en god ända råder och der en god lärarepersonal är anstäld, ojemförligt färre än i eft elementar- 212 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA IEG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. läroverk för gossar.» -Hr H. anser jemväl troligt, att det vore lättare att få en duglig studiirektor än en rektor , i vanlig mening, enär den förre ju vore befriad från ep mängd »aceidentala» ( och till rektorstjensten ej nödvändigt hö- rande sysslor. På det sättet »blefve utan tvifvel de. egentliga rektorsgöromålen bättre skötta, eftersom mera tid då .kunde deråt egnas.» Emellertid föreslår hr H., alternativt, att direktionen skulle få rätt att för ett visst antal år för- Ordna en ,af läroverkets ordinarie lärare till rektor »med samma tjensteförmåner som rektors vid de högre elementarläroverken.» Men för att denna befattnings göromål och förmåner måtte komma i motsvarighetsförhållande till hvarandra nödgas hr H. föreslå, ej allenast att sekreterarebefattningen hos direktionen in- drages och förenas med rektoratet, utan äfven att bibliotekarietj ensten, »med lämplig minskning i andra göromål», med samma ämbete förenas, ja, hr H. går så\ långt, att han stärkt ifrågasätter om icke, i fall sistnämda alternativ skulle väljas, fpreståndarinneplatsen vid normalskolan borde helt och hållet indragas och dithörande bestyr öfverlemnas åt rektor, och han afhölls från att föreslå denna indragning endast deraf, att den mening var allmän bland läroverkets lärarinnor, att platsen är af ej ringa vigt, och att stor svårighet skulle möta att få densamma väl besatt, om icke någon ekonomisk fördel vore dermed före- nad. Denna föreståndarinnas arfvode vill han dock ej hafva höjdt öfver 200 rdr tmt (ilaturligtvis utom lärarinnelön), till hvilket belopp det uppgick åren 1868— 1873. Med allt detta anser dock hr H. rektors löneförmåner böra bestämmas lika j höga som rektorers vid högre elementarläroverk endast under den förut- sättning att läroverkets lärare såsom sådana erhålla 500 kr. mer än andra lektorer1. : J Dessa förslag ärö framstälda af enskilda personèr. Återstår att få käne- dom om läfafekollegiets och , direktionens, meningar. Enligt den senares egen uppgift har Dflertalet af lärarepersonalen uti ett i frågan afgifvet utlåtande verkligen tillstyrkt den i fråga satta förändringen;» Direktionen har likväl en alldeles motsatt öfvertygelse , och har »verkligen» föreslagit tjenstens bibehål- lande uti nästan oförändradt skick. , ■ , Ledsamt nog för ditektionen sakna dock de anförda skälen snart, sagdt all bevishingskraft ? i fråga om hufvudsaken. Vigten af att i spetsen för ifråga- varande läroverk ställes en person, »hvilken bär närmaste ansvaret för ordnin- gens upprätthållande och arbetets jemna fortgång i öfverensstämmelse med gifna föreskrifter» har ej blifvit.förnekad; men då direktionen tillägger, att: detta är fullt ut lika nödvändigt som vid de högre elementarläroverken i allmänhet» och < strax derefter anser den omständigheten, att .jemte rektorer finnas an- stälda två biträdande föreståndarinnor icke i någon mån förringa betydelsen af denna hans verksamhet, så nödgas vi redan dervid göra en insaga.. Skulle det då ej vata af någon betydelse, att t. ex., allt det väsentliga af discipli- nen samt »det noggranna och individuella öfvervakande af elevernas andliga utveckling», hvaroin hr Humble talar, är och måste vara anförtrodt åt före- ståndarinnorna. »Om också den dagliga disciplinära tillsynen för honom un- derlättas} måste dock alltid ansvaret för densamma i sista, hand falla på ho- nom», heter det. . Men hvad hindrar då egentligen att föreståndarinnorna an- , 1 När vid 1874 års riksdag fråga om höjning af seminariilärarnes löner förevar till Be- handling i Andra kammaren och tvekan yppade sig om lämpligheten ätt bevilja lönförhöjning åt den. af seminariets lektorer, som innehade rektorstjénsten, ansåg sig d. v. ecklesiastikmi- nistern knnna försäkra kammaren, att dennes tjenstsgöring »ingalunda är ringare än andra jemstälde rektorers, utan måhända större.» Det hade varit intressant att få veta ur hvilken källa denna upplysning var hemtad; den stämmer i sanning mycket illa öfverens med se- minarielärarnes åsigt. PEN HÖGRE LÄRARINNEBILDNINGEN I SVERIGE. . 213 svara direkt inför, direktionen? Vi sÖka. förgäfves ettr tillfredsställande svar på denna enkla fråga. Det förvånar oss ej litet och skall säkerligen förvåna äfven andra, att direktionen jùst nu så bjert framhåller betydelsen ,af rektors verk- samhet, under det hon ställer föreståndarinnorna i skuggan. Det är dock all- mänt bekant, att särskildt seminariet, för det anseende det ännu Åtnjuter, ej står , i ringaste förbindelse till* nuvarande rektorn, utan just till föreståndarinnan samt öfriga lärare och lärarinnor, bland hvilka funnits och finnas .goda krafter, ehuru, såsom .ock blifvit offentligen påpekadt, ett öfverraskande stort antal just af de .fördelaktigast kände lärarne på jemförelsevis kort tid vändt läroverket ryggen. Vi lemna tills vidare derhän, om direktionen får anses vara alldeles utan skuld till detta.för läroverket ganska beklagliga förhållande. e När kollegiets flertal »kommer till det- slut, att studiedirektorn skulle handhafva rektorsgöromålen, minskade i antal genom de åligganden, som till- komma de bégge föreståndarinnorna, men i öfrigt af samma art i fråga om högsta myndighet och ansvarighet i afseende att disciplinens upprätthållande ■och undervisningens öfvervakande som de hvilka tillkomma en skolförestån- dare», så finner direktionen det oegentligt att förändra den benämning, som tillkommer föreståndaren vid öfriga läroverk och hvarigenom hans ställning för hvar de tydligen utmärkes.» Mot detta resonnemang är, såsom man lätt finner, mycket att anmärka. Först och främst kallas icke föreståndarne för alla andra läroverk rektorer: i somliga läroverk utöfvar direktionens ordförande eller en af lärarne (utan särskild titel) den närmaste tillsynen; karolinska institutet har sin inspektor, tekniska högskolan sin ' föreståndare med titeln öfvérdirektör, musikaliska akademiens läroverk sin inspektor, målareakademiens d:o sin direk- tör o. s. v. För det andra lär ej kunna nekas att orden inspektor, direktor, direktör eller (såsom hr Humble föreslaget) studiirektor lika väl för hvar och en tydligen utmärker titelinnehafvarens ställning. Dock erkänna vi gerna, att det icke är på titeln, som den hufvudsakliga( vigten ligger, och vi kunna ej tro att sjelfva titelfrågan såsom sådan spelade någon betydligare rol, när lärare- kollegiet fattade sitt beslut; men å andra sidan är det uppenbart, att olika sysslor böra hafya olika namn. Då nu här en verklig och betydande olikhet förefinnes, torde ock vara skäl att gifva denna sanning uttryck äfven i titeln, på det ej genom den oriktiga föreställningar och obefogade anspråk må näras och underhållas. Allra betänkligast är försöket att vilja göra lärarnes flertal med- ansvarigt. När detta förklarar, att det anser föreståndare- och kamrerarebefatt- ningarna böra i regeln vara skilda,— förmodligen derför att de äro så olikartade och att just, derför en person kan vara en utmärkt rektor eller studiidirektor utan att synnerligen väl förstå sig på kämrerarebestyr,. och tvärtom* mången förträff- lig ; kamrer, skulle stå sig mycket; slätt som ; skolföreståndare eller lärare; att just derför svårigheten att fylla rektorsplatsen skulle onödigtvis ökas; i syn- nerhet om direktionen vore i sitt val begränsad till. läroverkets ordinarie lä- rare; kanske ock derför att en och annan erfarenhet gifvit. vid handen, att vid tillsättning att dylika tjenster kamrerareduglighet fått företräde . framför styresmannaegenskaper fel i räkenskaperna kunna, som bekant, lätt nog bringa styrelsen i kollision med kammarrätten eller riksdagens revisorer, hvaremöt det officielt ej alltid tages så noga med duglighet i ungdomens undervisning och ledning, — så tager direktionen fasta på detta lärarnes medgifvande och finner ett stöd för den åsigten, att de båda tjensterna alltid böra vara förenade. »Slutligen, har direktionen»,, heter det vidare, »ej kunnat förbise vigten deraf, att läroverkets ekonomi ordentligt handhafves af . en på stället befintlig och fullt ansvarig person. Mot dét föreslagna återinförandet af en kamererare- 214 FRAMTIDEN. NY, FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. befattning andrager direktionen, att en sådan åtgärd skulle,' allra helst med den utsträckning den ekonomiska förvaltningen, särskildt genom förvärfvandet af eget läroverkshus, numera ' fått, medföra synnerligen stora svårigheter^ liksom redan erfarenheten - visaty att tyngden af de dagliga göromålen i detta hänseende, äfven med vid läroverket anstäld kaméreråre, faller på vare sig rektor, studiidirektor. eller föreståndarinna»; och då dertill kommer, att det flertal af lärarepersonalen, som tillstyrkt rektoråtets borttagande, har förutsatt, att det dock kunde finnas lämpligt, att den föreslagne studiidirektorn .öfvertoge jem- väl kamerala göromålen, så framgår, enligt direktionens mening, deraf, att den förändring, som möjligen kan, om Också icke utan olägenhet och föranle- dande till .missförstånd, åstadkommas, hufyudsakligen rörer den benämning, som bör tillkomma läroverkens föreståndare. ; Äfven denna bevisföring lemnar rum för ganska allvarsamma anmärknin- gar. Till en början påminnå vi derom, att flere vida större institutioners, bl. a. flera läroverks, ekonomi i alla tider och utan minsta olägenhet handhafts af personer, som icke varit på stället boende, och ofta af sådana, som för öfrigt icke haft- någonting alls med institutionen att göra. Men seminariet' har ju egen erfarenhet att åberopa !; Nåväl, eftersom vi ej för tillfället kunna åstad- komma officiel vederläggning, så taga vi direktionens påstående för gödt, men vi kunna ej medgifva, att denna enstaka erfarenhet får anses gälla som bevis för att kamreraré i allmänhet skullé Våra böjda för ätt vältra sina tjenstebördor på andra. Med boställsvåningar åt embets- och tjenstemän har, särskildt i vårt land, bedrifvits så mycket ofog, att det med allt skäl väckt förargelse. Fastän beviljandet af sådana förmåner obestridligen någon gång kan hafva skäl för sig, så har likväl boställsväsendet, i allmänhet taget, visat ' sig så skadligt, att man sannolikt snart nog alldeles upphör med att i offentliga bygnader in- reda boningsrum. Särskildt förefaller det olämpligt att gifva på viss kort tid förordnade tjenstemän boställen, enär man derigenom endast ökar svårigheten att blifva af med dem,, när de befinnas underhaltiga. Gäller det att qvarhålla en duglig person på en plats, der han är oumbärlig, så kan säkerligen, genom andra förmåner, t. ex. personliga, lönetillägg, lindring,i tjenstgöromålen o. s. v., vinnas lika mycket som genom en einbetsvåning. , Hvad särskildt beträffar åtgärden att förvandla en stor del af seminarii- bygnaden till familjebostad, nödgas vi bestämdt påstå, att den var i dubbelt afseende olämplig, för att ej säga någonting värre. Äfven under de gynsam- maste förhållanden måste det anses otj enligt, att en sådan bostad finnes i ett qvinligt läroverk. Har familjen mycket små medlemmar, lär det ej kunna alldeles undvikas, att lektionerna, störas af barnskrik, och finnes t. ex. en half- vuxen manlig afföda, så kunna ock lätt nog ändå större obehag uppstå. För öfrigt behöfvés denna lokal för andra och vigtigare ändamål. Hr Humble bevisar, såsom öss synes, på ett alldeles afgörande sätt, att nor- malskolan — på det hon ej må för mycket oroas af seminariielevernas öfnings- lektioner — måste utvidgas mied pärallelklasser, och dertill finnes nu icke tillräckligt utrymme. Då under 1874 års riksdag Kongl. Maj:ts proposition om beviljandet af étt lån för inköp af seminariets bygnad förevar till behand- ling, påstods t. o. m. af d. v. ecklesiastikministern, att lokalerna voro fullt tillräckliga för läroverkets ändamål, och de, som yrkade uppskof med köpet, fingö uppbära ganska hårda förebråelser. Det dröjde emellertid ej längre än till året derpå, förr än riksdagens egna revisorer anmälde, att »inom lärarinne- PEN HÖGRE LÄRARINNEBILDNINGEN I SVERIGE. 215 seminariet med tillhörande normalskola, der elevernas utrymme synes vara noy begränsadt, en våning upptages af rektor och en af föreståndarinnan.» > ? Lärarinneseminariets direktion har emellertid vid utarbetandet af sitt förslag tydligen ej gjort sig reda för de omständigheter vi här påpekat. Läro- verket skall, liksom de- högre elementarläroverken, hafva en* rektor med 2000 kr. i arfvode samt boställsvåning i läroverkets lokal, utom lektorslön i lägsta lönegraden; de öfriga lektorerna jemställas med sina kamrater vid de båda högre elementarläroverken i Stockholm (vanliga lektorslöner och 600 i hyres- medel) ; de flesta lärarinnorna ställas i jemnbredd med de qvinliga adjunkterna. / vid folkskolelärarinneseminarierna; de båda föreståndarinnorna få dessutom 200 kronor hvardera. Om seminariets biträdande föreståndarinna heter det på ett ställe, att hon utom den kontanta lönen »åtnjuter fri bostad, ved och ljus», men på det ställe i motiverna, der de föreslagna lönérnå omtalas, nämnes icke dessa förmåner, hvaremot der uttryckligen säges, »att den sjunde å staten upp- förde lektorn åtnjuter i egenskap af rektor förmånen af boställe.» Häraf syr nes, att direktionen* äfven i détfa fall, troget handlat i öfverensstämmelse med sin öfvertygelse, »att seminariet bör göras så likstäldt söm möjligt med rikets allmänna elementarläroverk.» Vi för vår del våga hoppas, att Kongl. Maj;t skall, innan han stadfäster detta förslag, låta både : denna och öfriga delar af detsamma genomgå en omsorgsfull pröfning. Säkerligen skola båda statsmak- terna — ty eftersom här äfveu är fråga om en tillökning af nära .20,000 kr. i läroverkets stat, måste äfven riksdagen hafva sitt ord med i laget — se sig före, innän de, under de förhållanden, för hvilka vi ofvan redogjort, gifva stadfästelse och stadga åt direktionens anordning. Vid den penningebesparing, som kunde uppstå genom införandet af ett studiiinspektorat i st. f. rektoratet, anser hr H. intet afseende böra fåstas. Enligt hans beräkning skulle vinsten i bästa fall blifva 1,550 kronor (öm fri bostad åt rektor beräknas till 1,000 kronor \ Äfven vi tillstå gerna, att en sådan summa väger ofantligt litet i rikets stat, om man nämligen ej låter principen betyda någonting i småsaker. Men här gäller det ofantligt mycket vigtiga frågor än några hundra kronor: det ■ gäller, höllo vi på att säga, förnuft eller oförnuft; och t. q. m. den lilla penningefrågan kan få en ganska stor betydelse, när en gång på ett eller annat sätt det qvinliga skolväsendet kommer att bringas i ett bättre skick. För öfrigt torde böra påpekas, att genom dén af oss föreslagna anordningen föreståndarens ställning till den öfriga lärarepersonalen blefve ofantligt mycket angenämare, hvarigenom lättheten att fylla platsen skulle ökas.: Efter den för- klaring kollegiet gifvit, torde de flesta hederliga män tveka att emottàga en sådan befattning som det af direktionen föreslagna rektoratet. Hvad läroverket behöfver är framför allt en i allo duglig läropersonal. Hela beskaffenheten och ändamålet med denna , institution pekar derhän, .att framgången af dess verksamhet i främsta rümmet är beroende på de särskilda lärarnes och lärarinnornas personligheter: på dessas sedliga karakter och under- visningsskicklighet. Vid ett sådant läroverk, der unga, intelligenta och måhända till största delen medellösa qvinnor skola under tre eller fyra år danas till ett så vigtigt värf som lärarinnekallet, borde icke en enda opröfvad. eller svag för- måga upptagas bland läropersonalen. Äfven' om denna sida af saken yttrar sig, hr H. (s. 42—•■50) med stor värma och styrka. »Ingen torde neka», säger han bl. a., .patt på läroverk, som utbilda alumner för lärokallet, borde de 1 Genom att användas till väl behöfliga lärosalar torde dock boställsvåningen kunna in- bringa betydligt mer än 1,000 kronor. • , 216 FRAMTIDEN. NY. FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. högsta anspråk ställas. Så väl välsignelsen af en ; god undervisning som ska- dan af bristfälliga kunskaper och metoder sträcker sig här vidare än i andra bildningsanstalter och 'öfvar sin verkan icke endast pä individer, utan på hela slägten. Hvad mening man än må hysa om omfånget af eller sättet för sta- tens ingripande i den högre qvinnobildningen, så äro dock alla ense derom, att han bör på bäst möjliga sätt sörja för densammas grund och vilkor: danandet af goda lärarinnor.» Den i en tidning uttalade meningen, att på ett sådant läroverk som lärarinneseminariet borde kunna ställas vida större anspråk än på V de vanliga elementarläroverken och deras lärare, finner han ; derföre fullkomligt riktig. Men han visar tydligt och klart, att seminariets ordinarie lärare äfven- som lärarinnorna haft och fortfarande hade en sämre ställning än elementar- läroverkens. Det rimliga och naturliga vore onekligen, att förhållandet vore omvändt, och hr H. yrkar för den skull, att de lektorer, som framdeles anställas vid. läroverket, må få högre aflöning (t. ex. 500 rdr mera) än elementarläroverkens lärare. Först när sådana, förmåner komma seminariets blifvande lärafepersonal till godo, kan läroverket hafva grundade anledningar att motse en verklig kon- kurrens vid uppstående ledigheter; och »då på lärarebanan’ för de lektorer, som ej kunna eller vilja blifva rektorer, hvarken befordran eller högre inkomster (utom de af tjensteålder beroende lönestegringarne) stå att vinna;, så skulle det, äfven från elementarläroverkets synpunkt betraktadt, vara en fördel, om åt- minstone några lektorsplatser i riket voro mera eftersträfvansvärda än de öfriga.» ; De anspråk, som borde kunna ställas ' på seminariets direktor äro ej små -— det inedgifva vi gernå. Han borde vara en ädel och framstående person- lighet, en förträfflig lärare, öch framför allt borde han hafva lefvande intresse för den qvinliga bildningen och klar uppfattning af hennes ändamål. Han borde vara ; en förmåga af högre ordning, kring hvilken andra stora och små krafter kunde gruppera sig och samverka. På chefsämnén brukar ej vara öfverflöd, det är sant, men om läroverket genom nyss nämda eller ännu kraftigare medel vöre .försäkradt om att städse hafva sina lärareplatser väl fylda,>så skulle i regeln inga stora svårigheter uppstå att finnä föreståndare med erforderliga. egenska- per, utän att man behöfde stadga några utomordentliga åtgärder. Må mah gifva föreståndaren lindrigare undervisningsgöromål än håns kamrater, och dy- medelst på samma gång gifva honom tillfälle att utöfva nödig tillsyn öfver det hela och åstadkomma jemnåre arbetsfördelning, må man vidare anslå ett sär- •skildt, tillräckligt arfvode för direktorsgöromålen och för det med dem förenade ansvaret ; men icke, såsom skett ' vid * de högre elementarläroverken, bestämma lönen alldeles oberoende af den lönegrad föreståndaren innehar i egenskap af lä- rare, hvaraf bl. a. uppstår den olägenheten och den orättvisan, att en ung och .oerfaren rektor får för stor lön, under det en äldre och erfaren, i trots af särskilda högre lönegrader för rektorer, får alldeles för liten. Direktorsarfvode såsom tillägg till lärarelönen har? äfven den fördelen, att en olämplig rektor kan afgå, utan att för stor rubbning sker i hans ekonomiska ställning. Der icke större anledningar till ombyte förefinnes, kunde afgången ske samtidigt med uppflyttning i högre lönegrad, som inträffar hvart femte år. Lärarinneseminariets första befordringslag var i hög grad otillfredsställande. Direktionen hade »att förordna och entlediga såväl studiidirektor och förestån- darinna 30m ordinarie lärare och lärarinnor samt antaga och àfskeda extra lä- rare och lärarinnor.» Såsom vi redan nämt, stadfästes 1875 en ny befordrings- DEN HÖGRE: LÄRARINNEBILDNINGEN r SVERIGE. 217 lag, hvilken direktionen »méd fä afvikelser» följt i det förslag, som nu föreligger till pröfning hos Kongl. Maj:t. Med ledsnad nödgas vi påstå och söka visa, att äfven denna del af reglementet är mindre tillfredsställande, ja, att deri onödigtvis intagits ett • par stadganden, som kunna leda till högst betänkliga följder. Vid bestämmandet af de allmänna kompetensvilkoren har direktionen tem- ligen troget följt senaste förslag till stadga för rikets allmänna läroverk; men i afseende på sjelfva tillsättningen förekomma ett par från detta förslag äf- vikande, högst vigtiga bestämmelser. I 109 § heter det, att, då ordinarie lärare- oller lärarinnebefattning är ledig, direktionen må, »om den pröfvar sädantlämp- ligt, utan tjenstens ledigförklarande, till densamma kalla någon för ifrågava- rande tjenst fullt lämplig, af direktionen känd person», ; som uppfylt alla för sådan tjensts erhållande föreskrifna vilkor, och i 110 §, att, »om direktionen icke vill» begagna den i föregående § medgifna rätt, så fekall tjensten anslås ledig och i vanlig ordning tillsättas. I båda fallen utfärdar direktionen full- makt. Ändtligen heter det i 118 g: ^öfv&r tillsättning af ordinarie lär ar e- eller lärarinnebefattning vid seminarium och normalskolan. äfvensom af före- iståndarinnebefattningen vid seminarium md besvär icke anföras.» Dessa förslag motiverar direktionen på följande i sanning både öfverraskande och besynnerliga sätt: »Läroverkets beskaffenhet och de fordringar, denna ställer på dess lärare och lärarinnor, gör det nödvändigt för direktionen att vid tillsättning vara tem- ligen oberoende af s. k. pappersmeriter. En nödvändig förutsättning härför är, ej mindre att direktionen eger rätt att utan ansökan kalla lärare och lärarin- nor, än ock att af direktionen gjord utnämning icke må öfverklagas.»' Det som kanske aldra mest förvånar vid läsningen af dessa stycken i be- fordringslagen är, att Köngl. Maj:t formligen afsagt sig rätten att pröfva en af underordnad myndighet gjord utnämning. Vi för vår del tvifla på att detta stadgande är i fullkomlig Öfverensstämmelse med det .allmänna rättsmed- vetandet och de svenska grundlagarnes anda. En. tjenst förklaras ledig, flere kompetenta personer från skilda delar af riket inställa sig för att aüägga prof och göra sig kända af direktionen. Derefter följer en utnämning, som är eller anses' orättvis; men den, som är eller tror sig förfördelad, finner sig fullkom- ligt rättslös inför en väl dock ej alldeles ofelbar direktion. Skulle icke under sådana förhållanden företrädesvis de dugliga och lämpliga lärarne hellre afstå från att ingifva ansökan än utsätta sig för möjligheten af en partisk eller osakkun- nig dom och läroverket just derigenom gå miste om många goda krafter, som annars kunde hafva stått till buds? Det har ju flere gånger inträffat just vid befordran till läraretjenster, att under sjelfva klagotiden fullt giltiga anlednin- gar (bl. a. uppenbara falsarier) yppats för upphäfvande af underordnade myn- digheters utnämningar. Mén för det andra: skall Kongl. Maj:t anses vara så litet intresserad; för läroverkets bästa, att han icke lika väl som direktionen fäster afseende på dess sanna fördel och dess egendomliga beskaffenhet ? I 66 g af nu gällande skolstadga heter det: »Vid tillsättning af rektorsbefattning vare biskop och konsistorium förbundna att fästa särskildt afseende å de egenskaper, som företrädesvis erfordras hos styresmannen för ett läroverk»; men fastän så- ledes biskop och konsistorium i detta fall göras »temligen oberoende af pappers- meriter», så faller det ingen menniska in att anse för »en nödvändig förutsätt- ' ning», det klagomål icke skola få anföras. I allt befordringsväsende torde det väl få anses såsom en högst vigtig grundsats, att den utnämnande myndigheten får kännedom om hvilka, som önska komma i åtanke till en ledig befattning. Men i detta fall lemnar semi- 218 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OÖH FJERDE HÄFT. nariereglementet icke tillräcklig garanti. Kommer nu dertill, att man nödga» tänka sig möjligheten af én direktion, hvars intressen äro i ganska obetydlig: mån forbundna med läroverkets och som kanske helst vill betala ett nådigt förtroendeuppdrag med så litet besvär som möjligt, så torde kallelserättens väl- signelse- få anses skäligen problematisk. Ett sätt, hvarigenom all nödig säker- het vunnits, hade varit att föreskrifva, att hvarje ledigblifven ordinarie tjenst skulle kungöras ledig till ansökning, direktionen upprätta förslag och Kongl. Maj:t utnämna. Kongl. Maj:ts dyrbara tid hade derigenom i högst ringa mån? tagits i anspråk, men direktionen hade fått en särskild maning till varsamhet,, och såväl läroverkets som enskilda personers trygghet och rätt hadé blifvit på. bästa möjliga sätt skyddade. En del af de anmärkningar vi nu framstält mot seminariets befordrings- lag gjordes strax efter det nämda lags innehåll först blef bekant. Mot dessa anmärkningar genmäldes då, att direktionen öfver Nya elementarskolan i Stock- holm alltid haft rätt att fylla lediga lärareplatser geùom att »kalla» och att denna direktions tillsättningar icke få öfverklagas,' hvadan alltså seminariet» befordringslag åtminstone icke : innehålla någonting nytt eller oérhördt. Under- ligt nog förbisåg man dervid. den ofantliga skilnaden emellan ett förordnande och en utnämning: det förra kan upphäfvas när som helst, t, o. m. utan skäl eller utan anförande af sådana;—* en vederbörligen utnärnd tjeösteman, d. v. s. en som har fullmakt, kan ej utan laglig ransakning och dom skiljas från sin befattning. Om nu så olyckligt skulle. hända, att Nya elementarskolans direk- tion alltför illa fullgjorde sina skyldigheter vid läraretjenstefs tillsättande och ej godvilligt rättade sina misstag, så kunde Kongl.. Maj:t afskeda direktionen och tillsätta en ny, som i sin ordning gjorde nödiga rättelser i fråga om tillsättnin- garna. Detta exempel betyder således i nu förevarande fall platt ingenting. Flere andra delar af förslaget kunde mer än väl behöfva en närmare pröf- ning. Särskildt lemna de afdelningar, som handla om ordning och tukt, om lärare och lärarinnor, om direktionens sammansättning och om lektoratet i pe- dagogik (hvilket direktionen anser böra bibehållas, fastän i något förändradt- skick) icke så få berättigade önskningar ouppfylda. Emellertid innehåller för- slaget äfven åtskilligt godt och användbart. Af brist på' utrymme nödgaä* vi dock här afbryta våra betraktelser. v , Den granskning, hvarmed vi här sysselsatt oss, har icke varit gynnsam för direktionen och ej angehäm för oss sjelfva. Kanhända skall en och annan finna våra anmärkningar för skarpa och Våra omdömen för hårda. För den händelse att sådant skulle inträffa bedja vi få upplysa om, att hvad vi i sak anfört stödjer sig på offentliga — till en stor del officiela — uppgifter, som hittills ej blifvit vederlagda, och att våra egna betraktelser städse förekomma i sådant sammanhang, att läsaren sjelf kan afgöra, om de äro rättvisa eller icke. Af innehållet i det föregående torde framgå, att hela detta mål nu står på den punkt, att synnerligen stort undseende ej behöfver, ja ej ens bör iakttagas. • önskligt vore, att så många Som möjligt af dem, som hysa intresse för upp- fostringsväsendet i vårt land, ville bidraga till seminariifrågans utredning och dermed till hennes afgörande . på ett‘förnuftigt och tidsenligt sätt. Vår af- sigt -har varit att, så vidt på oss ankommer, »bringa saken till sin spets», och' vi skola ej försumma att lemna ytterligare bidrag, om anledning dertil yppar sig. Ett synnerligen stort nöje skulle det blifva för oss, om vi kunde öfver- bevisas att hafva i något afseende gjort seminariet och dess styrelse orätt, och DEN HÖGRE LÄRARINNEBILDNINGEN I SVERIGE. 219 ■vi förbinda oss härmed uttryckligen att genast öppet och oförbehållsamt erkänna hvarje' misstag, som kan hafva insmugit sig i denna uppsats. Emellertid skola, lioppas . vi, alla, som pä något sätt hafva med denna fråga att göra, hålla oss räkning för det nya uppslag vi gifvit. Både sakens egen stora vigt och vederbörandes eget intresse , gifva Stöd åt denna förhoppning. Ej allenast en «tor mängd enskilda personer och familjer, utan hela vårt uppfostringsväsende röner direkt eller indirekt inflytande af det abnorma tillstånd, i hvilket semina- riet befinner sig. Direktionen kan ej gerna finna sin räkning vid ätt längre inskränka sitt försvar till en vältalig tystnad, isynnerhet då sjelfva ecklesia- stikdepartementet ålagt henne att tala på helt annat sätt. Inom riksdagen finnas, det känna vi med visshet, ej få personer, som varmt intrsesera sig för seminariet. Slutligen har den nuvarande chefen för ecklesiastikdeparte- mentet ej blott till embetspligt^ utan derjemte speciela anledningar att göra citt till för att ställningen må blifva klar och god. Det är nämligen en all- mänt känd sak, att äfven hans namn och person på ett temligen närgånget sätt inblandats i både den enskilda ' och den offentliga diskussionen, t. o. m. när så förhatliga ord som »likgiltighet», »nepotism» o. s. v. blifvit använda. Vi för vår del äro öfvertygade, att dessa anspelningar sakna giltig grund ; men vi tro dock fullt och fast, att de behöfva gendrifvas, isynnerhet som de hafva åtminstone något sken af sannolikhet. I främsta rummet är dock lärarinneseminariets välfärd beroenße af direk- tionen. I denna tidskrift yttrades redan 1870 (Augusti-häftet), att föga hopp förefans, det »större lif» skulle kunna meddelas denna inrättning, »så länge den nuvarande direktionen kommer att qvarsitta oförändrad.» Erfarenheten be- hräftade denna spådom blott allt för väl. — Under de senaste åren hafva litet -emellan hörts rykten , om att än den ene eller andre direktionsledamoten, än hela direktionen vore sinnad att afgå. Såsom vi i det föregående erfarit haf- va t. o. m. i Kongl. Maj:ts sätt att behandla direktionens förslag anledningar ej saknats för dess ledamöter att på sig tillämpa en erinran, som signaturen G. N. för några år sedan gaf en dåvarande statsrådsledamot----------nämligen att »tänka på refrängen». Under de senaste månaderna hafva dessa rykten så till vida bekräftats, att tvenne. ledamöter, nämligen grefve Henning Hamilton och pastor primarius doktor Fallenius, utträdt samt blifvit ersatta med presidenten Bredberg och kyrkoherden Staaff. Helt säkert dröjer det ej längre tid än hr eckle- siastikministern behöfver för att uppsöka lämpliga efterträdare, förrän äfven 4e båda qvarvarande af den «gamla uppsättningen, professor Lindhagen och lek- tor Göransson, äfvénledes söka befrielse från sina ledamotskap. Om nämligen verkligen de redan skedda ombytena skall hafva någon betydelse — och vi drista taga för gifvet att så är, ehuru vi känna mycket litet om ecklesia- stikministerns oçh de nya direktörernas åsigter och afsigter i hithörande äm- nen så voro deras qvarstannande en orimlighet. Anledningen för Kongl. Maj:t att bevilja deras afskedsansökningar minskas ej synnerligen mycket deraf, att de båda nya ledamöterna — derigeno.m att den ene är ordförande — bilda majoritet i direktionen. Denna har emellertid blifvit föremål för nya anspråk och förhoppningar. Må dessas uppfyllande ej för länge låta vänta på-, sig ! Daniel. ■ -----x------- 220 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. Anmälningar. Sveriges traktater med främmande makter jemte andra dithö* rande handlingar, utgifne af O. S. Rydberg. Första delen 822—1335^ (P. A. Norstedt & Söner). — Pris: 25 kr. Till den urkundsamling, som anmäldes i föregående häftet af denna tidskrift,, har nn kommit en ny, hvilken länge varit -med ganska stor ifver väntad — första delen af hr protokollsekreteraren O. S. Rydbergs samling af de traktater, som nnder- tidernas lopp slutits- mellan Sverige och främmande1 makter. Hans plan är, om man så vill, en utbrytning ur planen för Svenskt Diplomatarium ; med uteslutande af all den brokiga mångfald, enskildt och offentligt, som detta innehåller, upptager traktat* boken en enda bestämdt af söndrad grupp. Denna bok är sålunda icke ett arbete, som uttränger Diplomatariet, ty äfven dettas obetydligaste urkunder kunna vara af in- tresse,-men å andra sidan göres det icke heller af Diplomatariet öfverfiödigt, ehuruväl. ingen äf de urkunder, som förekomma i traktatboken, borde. saknas i det allmänna. Diplomatariet, Det har visat sig , af stor praktisk nytta att jemte den stora författ- ningssamlingen utgifva grupper af förordningar behandlande särskilda frågor, på det man må hafva dem lättare tillgängliga. Men det är icke allenast denna praktiska fördel, söm gör traktatboken till ett.önskvärdt tillägg till våra historiska materialsamlingar: den är, tack vare det sätt, på hvilket hr Rydberg uppfattat sin pligt i förhållande till de af honom utgifna handlingarna, vida mera än en blott materialsamling. Mån- gen af de handlingar, han meddelar, har genom de anmärkningar, han bifogar, förvand- lats till en liten historisk monografi, och man kan säga att hela verket har karak- teren af en stor monografi genom den noggranna begränsningen af dess område, hvar- igenom lemnas- forskaren en, så vidt våra kunskaper nu gå, fullständig skildring af en sida af vårt kulturlif. För våra dagar kan det visserligen icke på något sätt vara tvetydigt hvad en sam- ling af traktater med främmande makter bör innehålla; vårt kansliväsende är alltför utbildadt och förhållandet mellan de olika staterna alltför noga bestämdt i formelt hänseende för att ett misstag eller en tvekan skulle kunna förekomma. Helt annat var det i forna tider, då regerigsmakten icke var så synnerligen noga begränsad, då de personliga förhållandena ofta vägde mera än formelt utbildade regeringsgrund- satser, der sådana funnos i tider, då för Öfrigt vårt land väl var i förhållande till utlandet en helhet, men likvisst bestod af en mängd f. d. sj elf ständiga delar, hvilka. behöfde århundraden för ätt glömma denna sin sjelfständighe( och för att ordna sig under det hela med dess fordringar och rättigheter. Ännu under början af 1500-talet hände det — för att allenast anföra ett par exempel — att några svenska områden, invid den danska gränsen af slöto en separatfred med sina grannar, och att en socken i Norrbotten vände sig direkte till den ryske storfursten med anhållan om skade- ersättning för i föregående tider lidet öfvervåld. Det bör derföre åtminstone under -ihela medeltiden förekomma urkunder, hvilka äro halft af enskild, halft af traktat- messig natur. De få naturligtvis icke saknas i ett arbete som detta; annars blefva bilden af våra förhållanden till utländska makter samt af våra tidigare styrelseformer ofullständig. I båda dessa fall är det dock tvenne kontrahenter som sinsemellan upp- göra en sak, men’ den första delen af traktatboken, som går tillbaka ända till vår historias begynnelse, låter oss göra bekantskap med en del traktater’ af mera enskild, natur, traktater, som i grunden äro förordningar, men för Sverige gifna af en utländsk makt, hvilken man först småningom lärde sig att betrakta som så pass jemgod med statsmakten att man kunde inlåta sig på aftal, som medförde förpligtelser å båda sidor. Denna makten var påfvemakten, hvars förordningar gällde icke allenast hvad vi nu kalla det kyrkliga området, utan äfven en mängd förhållanden, som af den ro- mersk katolska medeltidskyrkan räknades dit, förordningar som rent af göra ingrepp i de enskilda staternas rätt att sjelf gifva sig lagar.- Det är helt naturligt, att de första urkunderna i samlingen skola vara påfliga, från den tid då Sverige skulle upptagas i den kristna verlden, då det ännu icke egde dennas bokskrift; den tidens -svenskar egde visserligen sin egen bokstafsrad, men runorna äro genom sjelfva sin form alit annat än en kursivskrift och lämpade sig ANMÄLNINGAR. 221 derföre föga till längre uppsatser och • förhandlingar. Den äldsta urkunden är en bulla af åt 822, genom hvilken Paschalis I uppdrager åt erkebiskopen af Eheims Ebo, kejsar Ludvig den frommes dibroder och studerkamrat, legationen hos »de folk i nor- dens trakter, som ännu icke blifvit i dopets heliga våg pånyttfödda, utan ännu lefva under dödens skugga och mera tjena det skapade än skaparen.» Den tredje af bo- kens urkunder inför inom vår synkrets Ansgarius, hvilken till en början förordnades att deltaga i Ebös arbete bland svenskar, danskar och slaver. Det var denna fördel- ning af omvändelseverket, som icke var för erkebiskoparne i Hamburg-Bremen ange- näm i en något senare tid, då de med all makt ville åt sig vindiçera rätten att her- ska öfver den nordiska kyrkan. Så litet nogräknad' var man då med afseende. på medlen, att den ena urkunden efter den andra förfalskades för att man skulle få star- kare stöd för sina anspråk. Redan denna första, af Gregorius IV utfärdade fullmakt för Ansgarius har blifvit förfalskad och ligger än i dag det förfalskade (föregifna) originalet, försedt med påfligt blysigill (bulla), i Hannovers statsarkiv. Till och med Ansgarii lefnadsteckning förfalskades i öfverensstämmelse med brefven, hvilka dock äro så groft förfalskade, att man borde för länge sedan hafva upptäckt deras beskaf- fenhet. Det talas i dem icke allenast om danskar, svenskar och slaver, utan äfven om andra stammar, Norvehorum,1 Farrie, Gronlondan, Halsingalondan, Islondan och Scri- devindum; år 832, då det första af falska brefven skulle vara utgifvet, kände man icke hvarken Island eller Grönland. Till all lycka finnes den äldsta bullan, som nu är förlorad, aftryckt izett tyskt arbete från 1600-talet, hvilket är ytterst sällsynt; allenast tre exemplar äro kända. Inemot 30 urkunder gälla missionen i Sverige och den svenska kyrkans förhållanden till erkebiskoparne i Bremen och Lund, hvilka täflade om primatet; först under en tid, som tillhör en senare del af traktatverket, ville man i Sverige befria sig från såväl det ena som det andra öfverväldet. Fjorton tirkunder tillförsäkra Sveriges furstliga personer och riket påfvens skydd eller gälla Sveriges förhållanden till utlandet, 9 bref uppmana svenskarne att deltaga i striden mot saracenerne och andra kyrkans fiender i långt aflägsna land, 23 mana till korståg mot hedningarne på andra sidan Östersjön, 16 påfliga bref gripa in i lag- stiftningen, innehålla bestämmelser om tionde, peterspenningen m. m. • ■ . Sveriges närmaste granne, med 'hvilken traktater kunde afslutas, var Got- land, hvilket under den period, som denna del afhandlar, genom traktater fästes vid Sverige — traktater, som visserligen icke nu finnas i behåll, men som omtalas i den Gotlands historia som åtföljer Gutalagen — och i hvars hufvudstad nedsatte sig främ- mande köpmän, som begärde och fingo privilegier på handeln med Sverige. Redan under den hedna tiden, allt sedan de dagar, då de arabiska silfvërskatterna kommo till Östersjön, var Gotland dennes kommerciela medelpunkt, och öns betydelse • i detta hänseende erkändes öck af utländska makter. Redan under 1100-talets andra, eller tredje årtionde fingo Gutarne handelsprivilegier af kejsar Lothar II. Åtta se- nare privilegier, gifha af Danmark, England, Frankrike, Holstein o. s. v. äro upp- tagna i denna del. Genom sitt lands läge hade svenskarne af gammalt varit hän- visade till Ryssland såsom fältet för krigiska företag och fredliga handelsfärder. Den svenska handeln på detta land kom dock nästan uteslutande i händerna på gotlän- dingarne, hvilka sedermera, när tyska handelsstäder hade uppkommit och börjat blomstra å Östersjöns södra stränder, måste med dem dela denna vinstgifvande han- del. Den äldsta traktat som handlar om den ryska handeln, från 1190-talet, talar redan om gotländingar och tyskar. Om denna handel togo sig påfvarne stundom till- fälle att yttra sig, alldenstund ryssarne såsom grekiskt-katolske betraktades som otrogne, hvilka dessutom voro vilda grånnar och af den ena eller andra anledningen måste bekämpas. Den ryska handeln ledde ock på annat sätt till förvecklingar; så snart de svenske konungarne för att skydda Finlands gränser eller för att utvidga -sitt land lågb i fejd med ryssarne, måste de lägga hinder i vägen för all sådan handel, som kunde bereda deras fiender några fördelar. I början af 1170-talet ingick konung Knut Eriksson en traktat med Henrik Lejonet, till förmån för den af honom grund- lagda staden Lübeck, med hvilken, liksom med de andra médlemmarne af det blif- vande handelsförbundet, sedermera den ena traktaten afslöts -efter hvarandra, till en början under förutsättning af Ömsesidig likhet i förmåner. Med sådana vilkor nöjde sig dock icke länge hansestäderna, hvilkas handel för Sverige visserligen var nödig, men slutade 'med att blifva tryckande. Från medlet af 1200-talet hafva vi i behåll en mängd handlingar rörande förhållandena till Danmark och Norge. Utgifvaren framhåller, att om det berättigade i vissa handlingars upptagande i samlingen kan tvekan råda, men att han i alla sådana fall följt regien att hellre upp- taga. för mycket än.för litet; Utan tvifvel* är detta välbetänkt och vid grfl.nakande af de urkunder, som blifvit upptagna, hafva vi icke funnit en enda, som saklöst kun- nat vara borta. Särdeles välbetänkt är ock åtgärden att vid handlingarnas gruppe- 222 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂÉG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT. rande den kronologiska anordningen icke blifvit slafviskt följd,' utan att samman- hörande handlingar blifvit hopstälda. ; ‘ Det tillkommer facktidskrifterna att i detalj framställa förtjensterna hos hr Ryd- bergs hok; här skulle det icke vara på sin plats att ingå derpå. Vi tillåta oss en- dast att fästa uppmärksamheten vid den nya, öch såsom vi tro, riktiga utredningen af förhållandena med den nöteborgska freden mellan Sverige och Ryssland af år 1323. . Med det varmaste .erkännande få vi således mottaga detta vigtiga bidrag till vår medeltids historia och med uppriktig önskan, att det må förannas hr Rydberg att ostördt fortsätta sitt mäktpåliggande arbete. •. ' ■ . • ■ . ’ . h. H—d. Nya böcker. Edda. En isländsk samling folkliga forntidsdikter om Nordens, gudar ochhjältar. På svenska af P. Aug. Gödecke. (Pris 5 kr., inb. 6,50). . Med förhoppning om att framdeles kunna meddela en utförligare anmälan af detta betydande och synnerligen i dessa dagar ur mer än en synpunkt tidsenliga verk, anbefalla vi det på det varmaste till våra läsares uppmärksamhet. — Nordiska Målares Taf- lor, tredje häftet (innehåller afbildningar med text efter taflor af I. V. Wallan- . der, Elisabeth Jerichau, A. F. Nordling, Amalia Lindegren jemte porträtt af de båda förstnämda. (P. .A. Norstedt & Söner). Valda Skrifter af H. Taine II (»Om den grekiska konsten», öfvers. af O. A.' Strids- berg; j>Om idealet i konsten», öfvers. af A. F. Stjernstedt). — Illustrerad Verlds- historia, 17:de och 29:de häft. (Centraltryckeriets förlag). Sören Kierkegaard. Af Georg Brandes. Svensk Original-upplaga under författarens inseende öfversatt af O. A- S. — Romerska Dagar af Viktor Rydberg, första och andra häftet. I förläggarens prenumerationsanmälan yttras: »Sällan hafva i vårt , land afhandlingar af konsthistorisk och ästetisk art väckt ett.så lifligt deltagande, ett så allmänt intresse, som de uppsatser öfver dylika ämnen, hvilka Viktor Ryd- berg under loppet af de senaste åren på spridda ställen offentliggjort. Den geni- aliska uppfattningen, de många nya uppslag i hittills gängse betraktelsesätt och ej minst den lifliga och på samma gång plastiskt klara framställningen stå ock så ensamma, i vår unga konsthistoriska literatur, att de väl förklara och berät- tiga'ett sådant uppseende.» Det med. hänsyn till papper, tryck och illustrationer praktfullt utstyrda verket utgifyes i tio häften à 1.6 o och skall i dess helhet innehålla: »Romerske kejsare i marmor, den julisk-klaudiske ätten», »Den meli- ska Afrodite», »Antinous», »Blyertsteckningar från Rom», hvartill möjligen, om utrymmet det medgifver, kommer att fogas »Monte-Cavallo-gruppen». — Bell- manska Sällskapet. Humoresker. och Silhouetter tecknade af Arvid Ahnfelt. (Jos. Seligmanns förlag). - Dagward Frey. Sorgspel i fem akter af Edvard Bäckström. (Aktiebolaget Nu). Jorden och dess folk. Allmän geografi af F. von Hellvald. Med • illustrationer, kar- tor och tabeller, öfversättning och bearbetning af E. Hildebrand. Första— Tredje häft.. Utkommer i omkring 20 häften å l krona. (C. E. Fritzes bok- handel), Grundskatterna, d.eras afskrifning eller afiösning. Studier i finanslära af Wilhelm .Bergstrand. Juris utr-kandidat, (F. W. Skoglund), r ■ . < - Om Universitetens Reform. Handlingar rörande Adjunkt- och Doéentinstitutionernas ombildning. På uppdrag af lärare, vid Upsala universitet utgifna af E. V. Montan, Om Försvarskraft och kostnad, af G. Björlin. — Landtförsvaret och dess ombildning, af O. Lannerstjerna. —• Stam och beväring. (Skrifter utgifna. af föreningen »Värnepligtens Vänner»). ........ Försvarsfrågan och dess öden sedan år I860. Aftryck af artiklar i Stockholms Dagblad). På Aktiebolagets Nu förlag hafva utkommit: En Framtidssaga af G. Björlin. Pris 1 Krona 25 öre. Garl Svenske En berättelse från frihetstiden af G. Björlin. 2 D:r. Pris 4 Kr. 25 öre. Bilder ur Sveriges krigshistoria af G. Björlin. l:a d. Pris 2 Kr. 50 öre. Turistbref från en resa i Korge af Finn. Pris 2 Kr. 25 öre. Östeuropeiska frågan af D:r A. Hedin. l:a h. Pris 1 Kr. Valda berättelser af Claes Lundin. l:a d. Pris 2 Kr. Dikter från främmande länder öfversatta äf Prof. C. R. Nyblom. ' Pris 3 Kr. 75 öre. NU Månadsskrift för 1876. Pris 6 Kr. Bnd. 7 Kr. 50 öre. Sånger och Berättelser af Edvard Bäckström. Pris hft. 2 Kr. 50 öre. Bnd. 4 Kr. 25 öre. Med guldsnitt 4 Kr. 75 öre. Dagward Frey. Sorgespel i fem akter af Edvard Bäckström. Pris 1 Kr. 50 öreZ INNEHÅLL. Källor tin Svenska Teaterns historia. I. 5« Carl Silfverstolpe Sid. 127 Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes ........................ » 143 Åsigterna om vintergatan. Af H. G.yldén — ...................... » 181 Den högre lärarinnebildningen i Sverige. Àf Daniel ............. » 199 Anmälningar: Sveriges traktater med främmande makter. Af H. H—d. » 220 Nya Böcker ................................ ; ...........J „ 222 ANMÄLAN. id sitt nya uppträdande i vår periodiska literatur skall FRAMTIDEN åter knyta sin verksamhet till det program, som från åren 1868—71 är be- kant för tidskriftens dåvarande läsare. Dess hufvuduppgift skall sålunda blifva att genom afhandlingar, kortare meddelanden från den fria forskningens arbets- fält samt granskningar och öfversigter af såväl inhemska som utländska literatur- alster verka för spridandet af kännedom om vårt tidehvarfs ideela sträfvanden och främjandet af den fosterländska odlingens sunda och allsidiga utveckling. Bidrag till tidskriften komma att lemnas af ett betydande antal svenske skrift- ställare på de politiska och sociala tidsfrågornas områden samt inom olika .grenar af kultur- och literaturhistoriskt, naturvetenskapligt, filosofiskt och estetiskt författarskap. Tidskriften skall årligen utkomma i tolf häften uti stor oktav om till- samman fyratiotvå ark. Prenumerationspriset för hel årgång blir tolf kronor. Lösa häften säljas à 1,2 5. Prenumeration emottages i alla svenska boklådor, vid postköntören samt i tidskriftens förlagsexpedition : Stockholm, Karduäns- makaregiitan 7^ derifrån, mot insändande af prenumerationsafgiften, hvarje häfte skickas under korsband till prenumeranten. I Norge och Danmark emot- tages prenumeration hos tidskriftens ombudsmän hrr bokhandlare Alb. Cammer- meyer i Kristiania samt G. E. C. Gad i. Kjöbenhavn. Herrar förläggare i Sverige och våra nordiska grannländer, som önska sina förlagsartiklar anmälda i tidskriften, behagade insända dem till utgifvarenj adress: Stockholm, Blanches Malmgård. CARL von BERGEN. AKTIEBOLAGET NU. Tidskriftens utgifvare. Tidskriftens förläggare. STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 1877.