y Œ) FRAMTIDEN. TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. 1877. Andra Häftet. STOCKHOLM KJÖBENHAVN ö. E. C. GAD. KRISTIANIA ALB. CAMMERMETER. På AKTIEBOLAGETS NU förlag har utkommit: Månadsskriften NU . 1877. l:a och 2:a håftena. Utgifven af EDVARD BÄCKSTRÖM. Januarihäftets innehåll: Födelsedagen, af Onkel Adam. När stormen kommer, af G. Björlin. Öfvers. ur Hernani, af Edv. Bäckström. En dag i ett engelskt hem, I., af N. P. Ödman. Vårblomma, af Aug. Stjernstedt. Mäster Konstig, af G. Djur- klou. Boknyheter, af Che. Eichhorn. Februarihäftets innehåll: Nyårsbön, af C. L. Östergren. Fogelmötet, af C. W. A. Strandberg. Drömlif, af V. Rydberg. Du vet! af Edv. Bäckström. Om det aristokratiska samhälls- • elementet inom svenska folket, af Anders Fryxell. En dag i ett engelskt hem, n. af N. P., Ödman. Boknyheter, af Chr. Eichhorn. Prenumeration å hél årgång (Januari-—December) kostar 6 kronor, å half årgång (Januari—Juni eller Juli—December) kostar 3,50 kronor, postarvodet oräknadt, och mottages hos Herrar Bokhandlare i Sverige och grannlanden, på alla Post- kontor samt å Månadsskriftens expedition: Stockholm, Kar- duansmakaregatan N:o 7. Lösnummer säljas till 60 öre för häfte. Sker prenumerationen å Månadsskriften vid expeditionen, sändes hvarje nummer, allteftersom det utkommer, under kors- band genom expeditionens försorg till prenumeranten. Literärt fribyteri. K. M:ts proposition med förslag till lag angående eganderätt till skrift, gifven Stockholms slott den 19 januari 1877. Intill midten af sjuttonhundratalet gafs i vårt land intet allmängiltigt laga värn för eganderätten till skrift, ja ända till det nya statsskickets grundlägg- ning i vårt århundrades början bestod denna rättslöshet såsom regel. Skrifter, ej öfverstigande tolf ark, hägnades visserligen af 1752 års boktryckeriregle- mente mot eftertryck, men i öfrigt fans mot sådant ingrepp ej antiat skydd, än de af k. m:t utfärdade privilegier. Detta tillstånd räckte, tills tryckfrihets- förordningen af den 9 mars'1810 stadgade, att hvarje skrift vare författarens eller dess lagliga rätts innehafvares egendom, och att hvilken som skrift trycker eller eftertrycker utan författarens eller förläggarens skriftliga tillstånd, miste upplagan eller böte dess fulla värde. Sålunda var omsider den stora rätts- grundsatsen uttalad. Det framsteg, som härigenom gjordes, bör ej underkännas derför, att utvecklingen, under två mansåldrars förlopp^ äf den literära produk- tionen och af de ekonomiska intressen, som dermed stå i samband, gjort de knapp- händiga bestämmelserna från 1810 mer och mer otillräckliga. Det är deras förtjenst, som för snart sjuttio år sedan skrefvo Sveriges nya grundlagar, att hafva faststält hufvudprincipen för en lagstiftning om den literära egandérätten ; det är eftertidens fel att intill den däg, som i dag är, i så ringa mån hafvä bygt vidare på den 1810 lagda‘grunden, att i närvarande stund Sveriges lagstiftning i denna del bär prägeln af barbari. Anledningar att bringa en reform å bane ha visserligen ej saknats, och förslag ha . gång. efter annan framstälts under loppet af mer än trettio år, men förgäfves. En svår stötesten för hvarje fram- steg var sammanblandningen i tryckfrihetsförordningen af de till sin natur, alls icke sammanhörande skriftegandérätts- och presslags-bestämmelserna.. Detta hinder yardt omsider undanrödt,. då de förre, i enlighet med k. m:ts år 187.3 afgifna och. i fjor slutligt antagna proposition, uteslötos ur tryckfrihetslagen och, genom förordningen af 20 mars 1876,: förvandlades till en civillag, hvil- ken nu — utan den vidlyftiga omgång, som méd grundlagsändringar är för- knippad — kan ‘ ersättas af en fullständigate ' och i öfrigt mera tidsenlig lag- stiftning, hvartill ock k. m:t å innevarande riksdag framlagt förslag. I en väsentlig punkt sviker den nu framlagda lagen de billigaste anspråk och förhoppningar, i fråga nämligen om intcrnationelt skydd för literär egande- Franitiden, 1877. 6 12 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. rätt. Väl heter det, att »lagens bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet, af konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven för annat lands medborgares skrifter, som icke af svensk förläggare utgifvas», och följaktligen kan k. m:t ingå literära konventioner med främmande makter; men man har på ett oväntadt sätt inskränkt föremålet för sådana öfverens- kommelser. Ty mot eftertryck lemnar visserligen lagen fullständigt skydd: en svensk-fransk eller svensk-tysk konvention kan således värna franska eller tyska skrifter .mot eftertryck i Sverige, liksom svenska möt eftertryck i Frankrike eller Tyskland. Men mot öfversättning medgifver den skydd endast inom det skandinaviska språkområdet; svenske författare skola således ej, genom af k. m:t slutna konventioner, kunna erhålla skydd mot öfversättning till de stora kulturspråken, och svenske förläggare, som idka öfversättningsindustri, ej kunna hindras att plundra dessa språks literatur \ I sin ursprungliga lydelse intog i denna fråga det inom justitiedeparte- mentet utarbetade . utkastet till lag om eganderätt till skrift en med nutida fordringar öfverensstämmande ståndpunkt. Jemte det nu framlagda förslagets bestämmelser, att författare éger uteslutande rätt ätt utgifva sin skrift i »öfver- sättning från eri till annan munart af samma språk» — och att svenska, nor- ska och danska i detta hänseende anses såsoiri munarter af samma språk — samt att äfven eljest ett arbete är fredadt från öfversättning till något af de språk, hvarå det, ^samtidigt» utgifves, innehöll nämligen detta utkast följande föreskrifter: ’ 1 Vi förbise ej lagförslagets § 3 : »Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika oçh å titelbladet uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk författade.» Derest k. m:t skulle finna lämpligt att i blifvande literära konventioner, mot vilkor af ömse- sidighet, förklara denna § tillämplig å t. ex. tyska, af utländsk, förläggare utgifna skrifter, så skulle följaktligen svensk författare vinna skydd mot öfversättning till tyska språket, derest han »samtidigt» med den svenska utgåfve äfven en tysk. upplaga af sin skrift, liksom tysh författare mot öfversättning till svenska, derest han samtidigt med den tyska utgåfve äfven en svensk upplaga. Detta skydd är så illusoriskt, att det förtjenar en paragraf i lagen. O. Wächter: Das Autorrecht nach dem gemeinen deutschen Recht, Stuttgart 1875, yttrar med afseende härå (s. 206) : »Ist nun überhaupt ein Schutz des Autors gegen unbefugte Uebersetzung wohl motivirt, so darf man . ihn auch nicht auf eifi gleichzeitiges Erscheinen des Werkes in den mehreren Sprachen beschränken. Dies hiesse in den meisten Fällen, ihn nutzlos machen. - Denn die Uebersetzung rechtfertigt und ermöglicht sich in der Kegel erst durch die günstige Aufnahme des Öriginalwerkes. Auch mag häufig die Kritik, welche die erste Ausgabe erfuhr, den Autor zu'Verbesserungen in der zweiten veranlassen. Kann hierauf eine Uebersetzung ausgesetzt blei- ben, so kommt die höhere Keife des Werkes auch dem fremdländischen Verkehr zu statten. Dagegen ist die Bedingung, dass die UebersetzUng binnen nicht allzu langer Zeit wirk- lich erfolge, und dass durch Vorbehalt die betreffende Absicht ausdrücklich. kundgegeben werde, dadurch motivirt, dass die Uebersetzung nicht unbedingt stets und. bei allen Werken in der Intention des Autors liegt. Lässt sich nun aus längerem Unterlassen der Uebersetzung die Vermuthung schöpfen, dass der Autor auf die Veranstaltung derselben nicht reflektire, so mag es für den Verkehr wünschenswerth sein, dass die,etwa von anderer Seite dargebotene Uebersetzung nicht gehemmt bleibe.» ’ . LITERÄRT FRIBTTERI. 73 »Författare af skrift vare ock berättigad att, med andras uteslutande, låta skriften utgifvas i öfversättning på annat språk; dock skall han, i händelse skriften är tryckt, iakttaga: att å titelbladet göres förbehåll om öfversättningsrätt; att inom tre måna,- der efter originalarbetets utgifvande ett exemplar deraf till k. biblioteket afleinnas; att, ifrån sagda aflemnande att räkna, utgifvande af Öfversättning till det eller de språk, hvartill öfversättningsrätt skall bevaras, begynnes inom nio månader och full- bordas inom 'två. år, och att inom samma tider till'nämnda bibliotek aflemnas ett exemplar af det i öfversättning utgifna. , ; / För dramatiskt arbete förkortas tidsbestämmelserna sålunda, att originalarbetet inom én månad från utgifvandet till biblioteket aflemnas och att inom sex månader från aflemningsdagen den fullbordade öfversättningen varder samma bibliotek till- stäld. ’■< • •’ . Utkommer originalarbete i af delningar, gälle för öfversättning af en hyar bland dem hvad nu är stadgadt.» Utkastet stadgade, vidare, att skyddet skulle gälla i fem är, räknade frän utgången af det, då förbehållen öfversättning- utkommit, samt att vid öfverens- kommelse med främmande makt k. m:t, skulle ega att bestämma den utsträck- ning af tiden för skydd mot öfversättning, som han funne lämplig. Utkastet var sålunda bygdt på moderna rättsgrundsatser. Det banade väg till skydd för svenske författare mot öfversättning i främmande land, och tvärtom. Det gick till mötes de önskningar och anspråk, som redan länge framstälts, att Sverige i denna . sak skulle foga sig efter allmän-europeiska principer. Vi ha tillförene undandragit oss dessa fordringar genom att skylla, på de pbeskrifliga svårigheter, som föranleddes deraf, att bestämmelserna om literär eganderätt hade sin. plats i grundlagen (tryckfrihetsförordningen), ,och att en ändring af denna vore vanskligare i Sverige än i något annat land i verlden, emedan den fordrade ej mindre än fyra kamrars samtycke. Detta, mindre på tryckfrihetsförordningen, än på en exempellöst märkvärdig tolkning af densamma grundade konstgrepp är numera alldeles oanvändbart,. sedan de fyra stånden gått hädan och den literära eganderättslagstiftningen flyttats ut ur presslagen och förvandlats till civillag. Det var derför hög tid att, på sätt i utkastet skedde, förklara sig beredd att respektera ' utländings egande* rätt. - Olyckligtvis har ej blott högsta, domstolen år 1876 befunnits hysa en helt annan mening i detta stycke, utan ock k. m:t böjt sig för denna auk- toritet. Högsta domstolen anför ett hufvudsakligt och ett bi-skäl,, hvarför »öfversättningsrättenD — såsom det med ett förskönande uttryck heter. :—: bör lemnas »fri.» Det förra skälet lyder så, att de öfvervägande fördelarne skulle tomma utländingen till godo, men olägenheterna drabba den svenska allmän- heten, och det utvecklas närmare på följande sätt1. Ett folk med så inskränkt språkområde som det svenska, och i följd deraf mindre rikhaltig literatur, än de stora nationernas, har större behof, än dessa, att med öfversättningar full- ständiga sin egen literatur. Men det kan befaras., att utländske författare ej 1 Vi ha tillåtit oss ett försök att till en mera logisk form omarbeta högsta domstolens yttrande. 74 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. källan skola för öfversättningsrätten fordra sä högt arvode, att det ej kan äf svenske förläggare betalas, och att i följd deraf vår literatur skall komma att under skyddstiden sakna månget värdefullt utländskt arbete. Utkastets ifråga- varande bestämmelse är derför ett band på »öfversättningsfriheten», som måste verka hämmande på spridning af kunskap och upplysning i vårt land. Denna -olägenhet uppväges ej af det skydd, hvaraf svenske författare komme i åt- njutande, ty åt dem skulle ej utländske förläggare erbjuda en gödtgörelse för rätten att öfversätta deras arbeten, motsvarande det pris, utländingen komme att för sin del begära. Således är det »betänkligt» och »icke rådligt» att gå in på utkastets stadgande i denna punkt. — Det andra eller bi-skäl, som högsta domstolen anfört, går derpå ut, att det ifrågasatta skyddet »med afse- ende å vilkoren för dess tillgodonjutande och den föreslagna korta skyddstiden ofta vöré af tvifvelaktigt värde för författarne sjelfva.» Slutligen tillägges ock, att man, genom att lemna öfversättningsrätten fri, vinner den fördelen, att Sverige och Norge i det hänseendet komma i lika ställning till utlandet. Denna anmärkning hålla vi ej för ett argument, utan blott för en afrundande slutfras, emedan det ej är möjligt att fatta, hvari den antydda »fördelen» ' skulle bestå. I enlighet med dessa invändningar blef utkastet omarbetadt. Herr stats- ininistcrn och chefen för justitiedepartementet har, .enligt hvad man inhemtar af motiven till det nu framlagda lagförslaget, till fullo antagit högsta domstö- lens 'åsigt. Han yttrar, att det skäl som högsta domstolen företrädesvis fram- hållit, eller den skada, som ett öfversättningsskydd kan tillfoga vår egen ’ literatur, tvifvelsutan är synnerligen beaktansvärdt och »måhända» väger mera än det gagn, som från en motsatt synpunkt förmenas blifva tillskyndadt literä- turen derigenom, att förläggare af öfversättningar sättas i tillfälle att försäkra sig mot konkurrens och i följd deraf kunna bekosta goda öfversättningar, som kräfva mera tid -och äro dyrare, än dåliga. Likaledes godkänner chefen för justitiedépartementçt den af högsta domstolen gjorda anmärkningen, att vilkoren iför skyddet göra dess nytta tvifveïaktig, och han upprepar, att man genom fri öfversättningsrätt »vinner öfverensstämmelse med Danmark och Norge», inen yttrar ingenting om »fördelen» af en sådan öfverensstämmelse. Det som, i denha högsta domstolens och chefens för justitiedepartementet bevisföring, främst ådrager sig uppmärksamheten, är att den ej tager någon som helst hänsyn till sjelfva rättsfrågan: denna sida af saken lyser här genom sin frånvaro. Konstitutionsutskottet å 1856—1858 årens riksdag yttrade, att det »icke bör vara den materielä nyttan, utan rättvisan, som bestämmer ett sam- * hälles liksom den enskildes ' handlingssätt.» Denna grundsats är alldeles lemnad å sido i högsta domstolens kritik'af det ursprungliga utkastet, liksom i moti- veringen till det slutliga förslaget. Ej med ett ord antydes, att ,en författare éger rätt till ekonomiskt skydd mot en egennyttig Öfversättningsförläggare och till skydd för sin literära existimation mot en klåpande öfversättare. Här argu- LITERÄRT FRIBYTERI. 75 menteras blött från synpunkten af den svenska literaturens och den svenska allmänhetens förmenta »nytta.» Skall nu nyttan upphöjas till moralprincip äfven inom detta område af de internationela förhållandena, så förefaller det underligt, att man vill medgifvä internationelt skydd mot eftertryck. Det af högsta domstolen mot öfversätt- ningsskydd anförda skälet, att fördelarne skulle stanna å utländingens, olägen- heterna å vår sida, kunde rätt så väl åberopas mot det skydd mot eftertryck^ soin lagen bemyndigar k. m:t att, under vilkor af ömsesidighet, utsträcka till främmande medborgares skrifter. Man har ej anledning att befara, att Frank- rikes eller Tysklands förläggare skola slå sig på att eftertrycka svenska böcker, men deremot kunde den industrien att i Sverige eftertrycka fransk'eller tysk literatur och hålla den fal till lägre pris, än originalens, blifva en lönande affär, liksom den fordom varit det, hvarför man ock uttryckligen yrkat — det skedde i presteståndet för trettio år sedan — att vi borde följa-föredömet af Belgiens forna, vanryktade eftertrycks-industri. Liksom man nu talar om ett band . på »öfversättningsfriheten» såsom om ett hinder mot »spridning af upplysning och kunskap» t bland »den svenska allmänheten», så talade man då om ett ifrågasatt band på eftertrycksfriheten såsom öm ett utländingens »mono- polium att i Sverige infora; europeisk b ildriing.» Men, lemnom å sido det egendomliga betraktelsesätt, som ej låtsar öm rättsfrågan, och stållom oss på den egna nyttans ståndpunkt. Vi ha kallat denna nytta »förment»% ty vi skönja granneligen, att å ena sidan den samma högeligen öfverskattas^ och . att å andra , sidan de motvägande olägenheterna dels underskattas, dels , alls icke tagas med i räkningen. Granskar man förtecknin- garna öfver den svenska bokmarknadens alster sedan t. ex. ett tiotal af år tillbaka, skall man endast undantagsvis påträffa ett öfversatt arbete, hvars öfve.rflyttning till -vårt språk är att räkna för en verklig vinst, • mot massan af dem, hvilkas försvenskande allt för gerna kunnat, ja helst bort -uteblifvä. För öfrigt har ju intet annat yrkats,- än att för en kort skyddstid öfversättning utan égarons lof skulle, förbjudas. Visserligen antager högsta domstolen, att härigenom månget värdefullt arbetes Öfversättning . skulle omöjliggöras intill skyddstidens slut, emedan den utländske egaren icke sällan skulle fprdra ett för svenske förläggare omöjligt arvode; men det är svårt att fatta ett sådant skäl såsom allvarligt menadt, emedan det förutsätter, att utländingen skulle vara på båda ögonen blind för sin egen fördel. Och öm mot all sannolikhet ett dylikt exempel én gång skulle inträffa, hvad vore väl dermed förlofadt? Ett verkligt »värdefullt» arbete,/ värdt att genom öfversättning införlifvas med vår literatur, för att komma den ej språkkunniga »svenska allmänheten» till godo, förlorar väl ej sitt värde under de få skyddsåren ; erfarenheten lär oss, .att »icke sällan» rätt gamla utländska arbeten öfversatts. Skulle i följd af öfver- drifna arvodes-anspråk öfversättningen af en eller annan konjunktur-skrift för- dröjas, tills den redan tillryggalagt det efemera lif, hvars gnista tändes af ett 76 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. tillfälligt intresse, så torde detta ej orsaka något svårare afbräck i ; vårt folks »kunskap och upplysning.» »öfversättningsfriheten» gagnar en del förläggare, som derigenöm slippa ifrån författarearvodet för originalarbete; så lågt detta arvode än i allmänhet står i vårt land, är det dock vida billigare för förläggaren att ’ i dess ställe på sitt utgiftskonto uppföra boklådspriset å ett exemplar af ett utländskt arbete samt ett öfversättningsarvode, motsvarande tionde/ till femtedelen af vanligt för- fattarearvode. På detta sätt beredes af mestadels dåliga Öfversättningar till- gång å bokmarknaden för den efterfrågan, som afsef hvad män med ett evfe- mistiskt uttryck kallar »lättare» literatur. Men b et rakt om litera turens öfriga grenar och Dbehofvet att fullständiga» dem med öfversättningar. Naturligtvis faller det’ ingen in att påstå, att det vetenskapliga.studiet i Sverige behöfver öfversättningar. Om åter någon ej lagt märke till, att vår läroboksliterätur numera har emanciperat sig ur bojor, den fordom bar, så är ej dess mindre denna lyckliga förändring ett oomtvistligt sakförhållande^ Och hvad egentlig folkläsning angår, så skulle den ej så, som med dess'bästa alster är fallet, göra skäl för sitt namn, om den ej vuxe ur hemmets märk. Som man öfverskattaf »öfversättningsfrihetens» nytta, så underskattar man skadan, der man ej rent af sluter ögonen for den, hvilkét • senare år fallet, då öfversättnings-oväsendets verkan att nedtrycka den inhemska originalliteraturens ekonomiska. vilkor och derigenöm motverka dess blomstring éj med ett ord nämnes, vare sig i högsta domstolens granskning af utkastet ellér i lagförslagets motiv. Denna verkan, är så . väl bekant för dem, som ega någon närmare kännedom; om våra literära, förhållanden, och dessutom så sjelfklar, att det ej lär ' vara nödigt att mer ' än påpeka denna synpunkt, hvilken råkat varda för- bisedd af dem, som i »kunskapens och upplysningens» intresse föra »öfvér- sättningsfrihetens» talan.’ . .. - / ; . • . En olägenhet har blifvit vidrörd i förslagets mptiv,’ i det ätt der näm- ligen yttras några ord om skadan af dåliga Öfversättningar. Klagan öfver deras slemma verkan är gammal och fortfar än, äfven inom andra små språk- områden, än det svenska. : »Sproget bebyrdes» —- skref en gång Chr. Mol- bech ;— »ved slige oversætttelser med en del halv fremmede ord och hél frémmedej vendinger, der ved ideligen -at komme , igen, dels i en ög samme fabrik-ovérsætters talrige produeter, dels ved at optages af andre concurrerende fabrik-arbejdere, i tidens længde ubemærket og efterhåridénr indliste sig. Det er formedelst den msengde af slige udanskheder, der ved hjelp og til ophjelp- ning af hint fabrikvæsen ere indkaldte og have tilsneget sig en slags indfödsret, langt vanskeligere i vore dage, end i Anders Vedels og Peder Sy vs, at skrive rent og uforfalsket dansk. Selv den övede skribent står fare for, att disse uvæsener undertiden komme ham i pennen, ti de ere et slags nisser, der let hænge.fast og flytte med overàlt1.» Dessa ord ha ej på de sextio åren, sédan * Athene, IX:e b., 1817. \ LITERÄRT FRIBYTERI. 77 ; -de nedskrefvos, förlorat sin tillämplighet vare sig å denna eller hinsidan Sun- det. Och helt visst förtjenar denna verkan af öfversättnings-industrien något afseende, när det gäller att afväga mot hvarandra nyttan och skadan af den äfven s. k. fria öfversättningsrätten. Men att den allena skulle leda till den s. k. öfversättningsfrihetens underkännande, det kunna yi naturligtvis icke be- ^ära af ett uppfattningssätt och ett raisonnement, som både undanskjuta hela rättsfrågan och förbise andra, vigtigare olägenheter,’ än dåliga öfversättningars skadliga inverkan å språk och stil. ? »Dåliga öfversättningar» kan, oïn man så vill, \betyda äfven något annat -än dåligt verkstälda öfversättningar, nämligen öfversättningar från dåliga origi- nal. Tages öfversättningsindustrien i skärskådan med afseende på hvad den till sitt innehåll bjuder, så är det för den, hvilken gjort sig mödån ätt härom förskaffa sig kännedom, icke möjligt att tala så frankt om »öfversättnings- frihetens» välsignelser. Den literära industrialismen är ej längre okänd höå oss, dess ulaner ha länge nog svärmat omkring på våra marker. I dess natio- * nalekonomi lyder det yppersta budet: »öfversättningsfrihet!» Ledda af en literär kompetens, som skulle vara oklanderlig inom affâçsgrenarne bfänvin och guano, Levingade af prèmii-lockelser — dåliga ur eller hårresande plancher — mylra denna frihetens barn fram, förvillande smaken och förvildande rätts- och sede- begreppen. Vi säga ej, att dessa literära fjell-lemlars tåg skulle 'omedelbart hämmas af. det »band» på öfversättningsfriheten, som k. nl:ts förslag tagit, bort: men något skulle redan det bandet verka, och något mera det stöd, den inhemska Originalliteraturen deraf skulle hemta i sin kamp för tillvaron med ^ifversatt uselhet.. Sådana äro i korthet skäleh för vår tro, att den svenska literaturön och den svenska allmänhetens upplysning ej skulle bli lidande, om ett lätt band lades på den industri, som nu frodas uti — icke ljuset, utan skuggan af den «å kallade öfversättningsfriheten. Men de ofvan anförda skälen för öfversättningsfriheten hemtades ej blött från vår literaturs förmenta intresse. Det anmärktes tillika, att dé snäfvå tidsbestämmelserna i utkastet gjorde det tillämnade skyddets nytta tvifvelaktig. Denna anmärkning består af två besynnerligheter — och någonting annat inrie- håller den ej. För det första är det förvånande, att man anser en skyddstid af ett år för påbörjande och af två år och tre månader för afslutande af en öfversättnings utgifvande vara så otillräcklig att den blir gagnlös, då man i samma andedrag finner det helt - naturligt, att en författare, som vill skydda sig mof öfversättning, kan vara beredd ätt »samtidigt» utgifva sin skrift å fiere språk (§ 2, jfr motiven s. ^Ö—SO). För det andra Skulle det ha synts oss vara en mera regelbunden slutsats, om man på grund af de anförda tids- . bestämmelsernas knapphet hade beslutit sig för — ej att utstryka, utån att utvidga dem och det skydd, hvårs gränsmärken de skulle utgöra. Om fördelen .af den öfverensstämmelse med Norge och Danmark, som åstadkommits derigenom, att k. m:ts förslag afviker från det första utkastet, 78 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA IrgÂNQEN. ANDRA HÄFTET. upprepa vi, , att det är oss Cn olöslig gåta, hvari den fördelen månde bestå. Ifriga vänner af öfverensstämmelse med brödrarikena, kunna vi dock ej söka, den i ondt som i godt, söka den för dess egen skull och oberoende af förnuf- tiga ändamål. Något sådant se vi ej här,, icke heller kan man lofva sig någon yttre glans eller heder af denna literära vikingabalk, så Samfäldt skandinavisk den ock må vara. Af den till förlidet års storting aflåtna k. propositionen angående den literära eganderätten inhemtas, att Frankrike i början af sist förflutna årtionde framstält förslag om en literär konvention med de Förenade rikena. »Under de i Paris 1864—1865 stedfundne forhandlinger om afsluttelsen af en handels- og skibsfartstraktat blev fra fransk, side fremsat fordring om at der i förbin- delse med handelstraktaten skulde afsluttes en literær og artistisk konvention, og at der også fra den franske regjering fremkom udkast til en sådan konven- tion, hvorover den norske regjering under 7:de december 1864 afgav betænk- ning. Den franske regjering havde ,vel senére afstået fra sit forlangende om en sådan konvention, men havde ved den lejlighed udtalt det önske, at der i dette punkt måtte företages forändringer i vor lovgivning således, , at den blev stemmende med hvad der gjælder i andre éuropeiske stater». Redan år 1859 lär franska regeringen rörande denna sak hafva gjort nå- gon mindre formel framställning i Stockholm. När den 1864 förnyades i sam- band med underhandlingarna om handels- och sjöfartstraktaterna, ledsagades den, såsom af det nyss anförda synes, af Utkast till en konvention angående ej blott literär och artistisk egendom utan ock industriel (fabriks- och handelsmärken, industriela teckningar och mönster) och afsedd att gälla för lika lång tid som förenämda traktater. I fråga om skrift-eganderätt lär detta utkast ha stadgat ömsesidigt skydd ej blott mot eftertryck och mot uppförande af dramatiska eller musikaliska verk, utan ock, under en tid af fem år, mot öfversättning af arbete, som- försed t med förbehåll om öfversättningsrätt och till officielt för- lagsregister anmäldt (enregistré) inom tre månader från utgifningsdagen, börjat- utgifvas i öfversättning inom ett, och fullständigt utkommit inom tre år. Vid- kommande öfversättning eller uppförande af öfversättning af dramatiskt verk lär ha föreskrifvits, att författare kunde reservera sin uteslutande rätt genom att utgifva eller låta , uppföra sin öfversätthing inom tre månader efter original- arbetets inregistrering. Mot dessa billiga anspråk kunde vi . på den tiden värja oss med åbero- pande af tryckfrihetsförordningen och de fyra stånden. På samma sätt kunde förslaget om internationelt skydd för den artistiska eganderätten då afvisas genom den, för vår lagstiftning visserligen ej hedrande, bekännelsen att i det ämnet ännu ingenting. funnes stadgadt i civillagen : eftersom lagen teg oiq nationelt skydd, fans ingen utgångspunkt för ett aftal om internationelt. Men numera duga ej längre dessa formela non possumus. Möt en förnyad fram- ställning hjelpa .ej längre några svepskäl, utan vi skola hädanefter nödgas att ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. vidgå, att förmågan hafva vi, men icke viljan att göra livad rätt är. Helt säkert skall då det yrkandét med ännu större styrka, förnyas, att Sverige måtte- »förändra sin lagstiftning till öfverensstämmelse med hvad som gäller i ahd»a europeiska stater.» För Turkiet torde, på grund af lång öfning och vana,, dylika påtryckningar ej kännas så förödmjukande, men — för Sverige? A. Hedin. * Ett blad ur de svenska naturveten- skapernas historia. n. Samtidigt med Bergman lefde och verkade Carl Wilhelm Scheöle. Han var född i Stralsund den 9 Dec. 1742, den femte i ordningen af en talrik syskonkrets l. Fadren var en föga bemedlad handelsman, som icke hade råd att bestå någon lärd uppfostran åt sonen Carl Wilhelm, hvilken för öfrigt, liksom Linné och Berzelius, i sin ungdom lär hafva visat så ringa fallenhet för de vanliga klassiska skolstudierna, att han var i fara »att bland likar ansea för den enfaldigaste.» Gymnasiet i Stralsund utbyttes derföre snart möt en lärlingsplats hos apotekar Bauch i Göteborg. »Här uppehölls Scheele ej alltför länge med drängsysslor och mekaniska handarbeten» utan »hans uppmärksam- het och flitiga läsning af godkända kemiska författare, banade honom snart plats i sjelfva laboratorium, hvarest han icke allenast utmärkte sig med ihärdig flit och sällsynt skicklighet uti de preparaters noggranna förfärdigande, som tillhörde apöteket, utan äfven om nätterna, för att tillfredsställa sin vetgirighet, ofta i tysthet experimenterade.» — Han hade kommit på sin rätta skolbänk och ladé nu, med en af inga lärda teorier och hugskott förvillad erfarenhet till läromästare, grunden till de kemiska insigter och till den vana vid kemiska handgrepp, som en . gång skulle bereda honom ett så berömdt namn inom na- turvetenskapernas historia. 1 Nedan anförda biografiska uppgifter arö till stor del hemtade ur ett utförligt och i många hänseenden särdeles värdefullt åminnestal, hållet inför Kongl. Vet.-Akad. af dess vitfr sekreterare C. G. Sjösten år 1799. Enligt uppgift i inledningen är talet grnudadt på anteck- ningar af den 1796 aflidne utmärkte fysikern, J. C. Wilcke, som »samlat allt det, som hörer till lefvernesbeskrifningén och uppsatt det förnämsta, som angår Scheeles lärda arbeten och lefnad.» 80 FÄAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. Efter den sexåriga lärotidens slut stannade Scheele ytterligare trenne år i Göteborg, hvarpå han 1765 mottog anställning på. ett apotek i Malmö. Dérifrån flyttade han. trenne år derpå, 1768, till Stockholm. Enligt uppgift •af Wilcke skall Scheele redan vid den tiden hafva gjort flera betydande ke- miska upptäckter, .utan att dock lyckas vinna något omedelbart. erkännande för de rön och försök, han med anledning häraf inlemnade till Vetenskaps-Akade- mien. Härtill kom, att den anställning han erhållit i hufvudstaden å apoteket »Korpen» ej behagade honom, emedan han der icke hade någon befattning med do egentliga laboratoriegöromålen. Lockad af Bergmans 1 berömda namn, flyttade han derför 1770 till Upsala, för att öfvertaga laboratoriet på ett af de derva- rande betydliga apoteken. Under sin vistelse i Stockholm hade Scheele till Vetenskaps-Akademien inlemnat några kemiska afhandlingar, hvilka dock efter inhemtadt utlåtande af Bergman icke blefvo . antagna till tryckning, och; det påstås till och med, att den lärde Upsala-professorn icke ansett det mödan värdt att genomläsa apo- tekarlärlingens uppsatser. , TUI en: hörjan; lät detföre. en viss kallsinnighet varit rådande mellan desse tvenne män, af hvilka den ene var och den andre snart «kulle varda erkänd som ett af århundradets största vetenskapliga snillen. En tillfällighet förde dem dock snart tillsamman, och den kyliga stämningen gaf nu vika för en ömsesidig vänskap och beundran, »hvarom bådas skrifter och talrika i Upsala bibliotek förvarade bref från Scheele till Bergman bära vitne. Betta goda förhållande blef af stort och fruktbAngan.de inflytande på, bådas veten- skapliga verksamhet. Den. skarpsinnige expérimentâtorn, upptäckaren Scheele, behöfde, för att göra sig gällande, stöd af Bergmans anseende och alltomfattande lärdom, och Bergmans ordnande snille kom genom Scheeles upptäckter i berö- ring med nya, af andra vetenskapsidkare förut oberörda forskningsområden. Från Upsala offentliggjorde Scheele (1770—1775) flera af sina vigtigaste undersökningar, t. ex. om flusspatsyran, om brunstenen, om arsenikens syra, ■om luftens sammansättning o. s. v. och han förvärfvade sig härigenom hästan med ens ett stort anseende bland såväl Sveriges som utlandets vetenskapsmän. Han blef ock snart på ett 1774 afgifvet förslag, af Bergius invald till ledamot af Vetenskaps-Akademien, i hvars krets apotekareleven egde rätt att uppträda jembördig med rikets förste män. Fråh den tiden blef den unge kemisten af detta vetenskapliga samfupd omhuldad på ett sätt, , som alltid skall utgöra ett af dess vackraste minnen, och, som knappast under, likartade förhållanden kom- i Upsala var Scheele redan en fullt utbildad kemist och helt säkert redan då som experimen- tatof vida öfverlägsen sin förmente läromästare, hvilkens stora nanm gom Icemilcer grundade sig på arbeten, utförda efter Scheeles ankomst till Upsala. Före den tiden hade Bergman huf- vudsakligast sysselsatt sig med fysiska och kosmografiska arbeten. 1 Någre skriftställare (t. ex. Beskow) angifva, att Scheele varit elev af Bergman. Betta är dock icke enligt med rätta förhållandet. Scheeles första sjelfständiga kemisk^ ar- beten (oxalsyra, vinsyra) utfördes redan i Malmö, således före 1768, Bergmans första kemi- ska arbete (De confectione aluminis) 1767. Vid dessa vetenskapsmäns första sammanträffande ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. 81 mit honom så tidigt till del i något annat land — ett förhållande som bevisar orimligheten af, den i flera lefnadsteckningar upprepade berättelsen, att Scheele «kulle varit så okänd för de ledande vetenskapsmännen i. Sverige, att en honom af Gustaf den tredje tillämnad- utmärkelse af misstag blifvit tilldelad on annan person med samma namn. Riktigt torde det deremot vara och betecknande för det ringa intresse, Gustaf den tredje och hans pmgifning hyste för den sven- ska naturforskningen, att Sveriges konung den 21 Mars år 1784 vid bevistan- det af ett sammanträde i Tnrinska Vetenskaps-Akademien ; för första gången hörde nämnas namnet. på den enda person med verkligt verldshistoriskt namn, som då lefde i Sverige. Föga tyckes han ock hafva anat, att han i sin egen hufvudstad egde en akademi af helt annan betydelse, åtminstone för de induk- tiva vetenskaperna, än den Turinska. . ! Från och med år 1777 erhöll Scheele af akademien -ett årsanslag af 100 Rdl-spec. (400 kronor) till understöd och uppmuntran vid sina kemiska under^ sökningar. Akademiens sammankomster bevistade han dock endast en. enda .gång, den 29 Okt. .1777, då han, med ett föredrag om »Sätt att tillreda Mercurius dulcis på våta vägens, höll sitt inträdestah Dagen förut hade han undergått apotekarexamen hos »Collegium Medicum» samt, efter aflagd ed, er- hållit »öppen fullmakt, att, efter magistratens kallelse och ingifna handlingar om eganderätt till dervarande apotek, vara apotekare i staden Köping.» Längtan efter en egen sjelfständig verkningskrets hade nämligen förmått Scheele att hösten 1775 lemna Upsala och: flytt-a till Köping för att som pro- visor öfvertäga dervarande apotek, tillhörigt pn ung barnlös enka efter den föregående egaren. Från den tiden förflöt Scheeles lif lugnt i denna städ utan afbrott af några märkliga tilldragelser, om jag undantager förbemälde resa till -Stockholm och ett öfvergående oväder, förorsakadt deraf, att en köpare anmälde sig till inlösen af det apotek, Scheele förestod. Med anledning häraf fick Scheele röna talrika prof af vänskap och aktning. Gahn föreslog Scheele att flytta till sig, Bergman erbjöd honom en plats vid sitt bord under afvaktan på någon tjenlig syssla. Linné, Wargentin, Bäck, Sohultzenheim, Alströmer och bröderna Bergius tillbjödo honom ett apotek med tjenligt laboratorium och Here förmåner, i Alingsås. Andra ville anställa honom, som Chemicus regius i hufvudstaden eller göra honom till direktör för ett nytt bränneriverk. På •d’Alemberts förslag hade han erhållit en kallelse till Berlin med löfte om ■en aflöning af 1,200 Rdl-spec., och äfven till England sökte man locka honom mot löfte om en aflöning af 300 hvilka utländska anbud Scheele dock af böjde med. det. för hans anspråkslösa fordringar på lifvet betecknande .yttrandet: »jag kan icke mera än äta mig mätt; om detta går an i Köping, behöfver jag icke annorstädes söka det.» Snart' nog befriades han dock från det brydsamma valet, derigenom att borgarne i staden Köping och i närheten boende herrskap förklarade, att staden ingen annan ville hafva till apotekare än Scheele samt erbjödo sig att i nödfall skaffa privilegier och anlägga ett nytt apotek för hans räkning. Striden blef härigenom afgjord till Scheeles fördel. 82 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. Han fick bibehålla sin plats som föreståndare för apoteket i Köping ända till sin död, hvilken inträffade den 21 Maj 1786, efter några månaders sjukdom,, sannolikt ådragen genom träget arbete i kalla laboratorier, under sysslande med giftiga och för helsan skadliga ämnen. Trenne dagar före sin död ingick han giftermål med enkan. efter den föregående apotekaren, fru Sonneman. På rådstugan i Köping finnes förvaradt bouppteckningsinstrum entet efter den store àflidnê kemisten. Man erhåller visserligen genom detsamma en inblick i de anspråkslösa lefnadsförhållanden, af hvilka han omgafs, men det tillkänna* gifver tillika ordning och ett visst välstånd och visar att den fattigdomsgloria, med hvilken åtskilliga lefnadstecknare sökt omgifva Scheeles minne, ingalunda öfver* ensstämmer med verkliga förhållandet1. Såsom betecknande för obetydligheten af do literära hjelpmedel, som - stodo Scheele till buds, torde det förtjena att an* tecknas, att han vid sin död, efter ett mer än tioårigt uppehåll i en stad så blottad på bibliotek o. d. som Köping, endast egde en boksamling bestående af 12 medicinska och kemiska arbeten, hvartill kommo några andra Dsvenska,, tyska och franska böcker» uppskattade till ett värde af 6 spec. (24 kronor). Scheele beskrefs som en man af medelmåttig längd och stark kroppsbyg- nad. Hans anspråkslösa väsen ocli redbara karakter tillVUnno honom snart de- personers vänskap och kärlek, med hvilka han kom i beröring. Bäst tyckes han hafva trifvits i Köping, hos hvars invånare han åtnjöt stort anseende, blandad „ med undran öfver de rön och försök, åt hvilka han egnade all den tid, som apoteksgöromålen lemnade öfrig. Ï staden fortlefver ännu minnet om den ut- märkte mannen. Man talar om att stenlejonet, som bildar apotekets skylt, blifvit af Scheele förgyldt på ett så utmärkt sätt, att förgyllningen ej någonsin behöfver förnyas, att Scheele förfärdigat en flagga 4ill kyrktornet— en i många spetsar utlöpande sol — som utan åskledare skyddar mot åskslag, att Scheele försökt att göra guld och för detta ändamål mycket sysslat med spanskgrönt \ hvilket vållat hans död o. s. v. . ; 1 Bouppteckningen visar: Tillgångar: . . ' • Guld och silfver —................................................................... 61 sp. Tenn (kannor och fat o. s. v,).......................................................... 10 » Glas och porslin ................................................................ '11 » Öfrigt lösöre .................................................................. 187 » Apoteket .............................................................'.....;.......... 667 » Apoteksvaror ................................................. '.............. 175 » fastigheter .......................................500 » Fordringar; .................................................................. 100 » . , Summa 1,711 spec. Från denna tillgång afgå visserligen skulder, 630 spec., men fäster man behörigt afse* ende på den tidens ekonomiska förhållanden i Sverige, måste Scheele hafva af sin samtida ansetts som en bergad man. f 2 Anledningen till denna berättelse är tydligen- framställningen af en större mängd »Scheeles grönt» (arseniksyrlig kopparoxid). / \ ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. 83 Vid sin död hade Scheele ännu ej fylt fyratiofyra år. En stor del, kanske största delen af hans korta lefnadsbana hade ständigt varit upptagen af näringsomsorger, och dock skulle det för en fullständig framställning af det Inflytande, han utöfvat, icke våra nog att blad för blad genomgå kemiens forsk- ningsområde. Man . finge äfven lemna cn framställning af den kemiska fysiolo- giens, farmaciens och framför allt hela den nyare industriens utveckling, ty på alla dessa' grenar af menskligt vetande har hans snille tryckt en outplånlig prägel. Här kan det endast ifrågakomma att lemna en kort antydan, om hans vigtigaste upptäckter. Det första arbete af Scheele, »Chemiska rön om sal acetosellae», rörande hvars innehåll man har någon kunskap, inlemnades till Vetenskaps-Akademien •d. 17 Aüg. 1768. Det blef för Akademien nppläst men ej till tryck befordradt. Tveiine år derpå, 1770, finna vi för första gången Scheeles namn i Vetenskaps- Akadémiens handlingar, uti en af handling af Anders Jahan Retzius, i hvilken Retzius omnämner att Scheele, »en snabb och lärgirug Pharmacie Studiosus», lyckats medelst krita ôch svafvelsyra ur vinsten framställa en ren och klar vinsyra. Att döma af titeln och några yttranden, utaf Gahn synes det, som cm det förstnämda arbetet redan skulle hafva innehållit en fundamental upp- täckt inom den organiska kemien, nämligen af oxalsyran. Vinsyrans upptäckt bildade ett ytterligare vigtigt steg framåt inom samma kunskapsgren och blef dessutom af epokgörande vigt genom den nyå metod, som Scheele här för för- sta gången använde vid syrans framställning. Samma framställningssätt begag-. nas än i dag vid likartade arbeten, och lemnade i Scheeles skickliga hand inedel att afskilja och till sina egenskaper närmare undersöka en mängd andra i växt- och djursafter förekommande organiska syror, såsom citronsyra, äppel- syra, mjölksyra och slemsyra — allt ämnen om hvilka man förut icke haft någon aning, eller rörande hvilkas rätta natur kunskapen var mycket dun- kel och oriktig. G,enom andra alltid enkla och rakt till målet förande rön •och försök riktade Scheele djur- och växtkemien med upptäckt af urinsyra, galläppelsyra och glycerin. Det ligger utom omfånget,för denna uppsats att redogöra för den stora, betydelse de flesta af dessa upptäckter haft ej alle- nast för, den teoretiska kemien och för medicinen, samt för växt- och djur- fysiologien, utan äfven i rent tekniskt hänseende. Endast såsom exempel må här anföras några få drag ur glycerinens tekniska historia. Under några farmaceutiska arbeten fann Scheele, att man kan ur oljor och animaliska fettarter vid uppvärmning med blyoxid afskilja ett i vatten lösligt, ej kristalliserande ämne, hvilket har en söt smak och liksom vanligt socker vid behandling med salpetersyra gifver oxalsyra. Med anledning häraf benämde han det nya ämnet oljesocker — ett namn som sedermera ändrats till gly- •cerin. Såsom vanligt bestämde Scheele omsorgsfullt det nya ämnets kemiska •egenskaper, dock utan att vidare fullfölja rönen för att taga reda på den i fettarterna ingående beståndsdel, som förenar sig med blyoxiden. Först nära trettio år derefter upptogs Scheeles undersökning ånyo af Chevreul, som, utgå- 84 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. ende frän Scheeles iakttagelser, efter tolf års ihärdigt arbete utredde de ani* maliska fettarternas rätta natur och visade, att de jemte glycerin innehålla, åtskilliga feta syror, hvilka med alkalierna bilda såpa eller tvål, och af hvilka. en del sedermera under namn af stearin fått en storartad användning som lys- materiel. Det är på denna undersökning, som den moderna tvålindustrien,, ljusfabrikationen m. m. grunda sig. Äfven den såsom en föga nyttig bipro- dukt länge förbisedda glycerinen har sedermera erhållit en mångfaldig praktisk, användning, ej minst inom Sverige, der, såsom tekant, glycerinen numera utgör råmaterialet för. ett af våra vigtigaste sprängämnen, en af hufvudbeståndsdelarna i aseptinen o. s. v. ' . < G-enom dessa undersökningar på ett forskningsområde der Scheele knap- past hade några föregångare, bief tan den egentlige grundläggaren till vår ke- miska kunskap rörande den organiska naturens alster, en kunskapsgren, för hvil- kens vidare utveckling hundratals lärostolar numera finnas upprättade och som längesedan - blifvit af oberäknelig betydelse för menniskoslägtets intellektuela ut- veckling och ekonomiska förkofran. Detta forskningsfält, riktade hån ytterligare genom undersökningen af en mängd .eterarter och framför allt genom sina »För- sök, angående det färgande ämnet i berlinerblå.» En'kort historik torde äfven. här Vara af intresse. .. ; I början på 1700-talet upptäckte en tysk skönfärgare Diesbach jemte alkemisten Dippel1 tillfälligtvis den vackra blåa färg, som är känd under namn åf berlinerblått. Upptäckten, som fylde ett länge kändt behof af ett godt och billigt blått färgämne, hemlighölls till en början, tills berednings- sättet öppet meddelades i en afhandling i Philosophical Transactions för 1724 af Woodward. Sedermera bemödade sig en mängd kemister att utreda det färgande ämnets rätta natur, dock utan någon vidare framgång än att förbätt- ringar gjordes i beredningssättet och att några nya ämnen upptäcktes, i hvilka. den färgande principen ingick som beståndsdel —> bUnd hvilka såsom det vigtigaste må nämnas det af Macquér 1752 upptäckta gula blodlutsaltet*. Ännu 1772 ansåg Sage att fosforsyra ingick som en beståndsdel i blodlut- saltet, och 1786 förklarade Westrumb det färgande ämnet utgöra en art distil- lerbar, flygtig fosfortvål. Tvcnne små uppsatser af Scheele, tillsamman icke upptagande mer än 22 sidor i Vetenskåps-Äkademiens handlingar, för 1782. och 1783, bragte ändtligen. klarhet i detta virrvarr. Scheele visade, att orsa- ken till blodlutens färgande förmåga låg i en egen flygtig syra (blåsyran), hvara, egenskaper noggrant utreddes, och af hvilken många; nya vigtiga föreningar- främstäldes. Dessutom visade Scheele, att syran innehåller kol och qväfve, att- den vid förbränning ger kolsyra och vid torr distillation af en del salter saL miak. Deremot tyckes Scheele icke hafva anat, att det ämne, han utan vid- 1 Tysk alkemist och teosof, t 1734. Han var bland annat kansliråd i Danmark, men blef afsatt, satt en tid fängslad på Bornholm. Vistades derpå en tid i Sverige, men blef äfven förvist härifrån. (Jfr. Poggend. Handwörterbuch zur Geschichte der Exacten Wissen- schaften.) , ETT BLAD ÙR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. 8^ tagande af några särskilda försigtighetsmått framstälde i betydlig mängd, prof* vade till smak och lukt o. s. v., utgjorde ett af de allra skarpaste gifter, man känner.' Det genom Scheele sålunda gifna uppslaget fullföljdes genom ihärdigt, arbete af senare kemister (Porrett, Gay-Lussac, Berzelius, Faraday, Gmelin, Wöhler,-Liebig m. fl.), och det torde ej vara. för mycket sagdt, att den nog* granna kännedom man sålunda vunnit om cyanföréningarnas natur, utöfvat ett infly- tande på kemiens utveckling, i betydelse och vigt endast underordnadt det, som- upptäckten' af syre och klor medfört. Det första i tryck utgifna arbetet af Scheele möter oss i Vetenskaps- Akademiens handlingar för 1771 och bär titeln Ont Flusspat och dess syra- Se här några drag ur dess historia. Bland skatte^ söm PompejuS efter sin seger öfver Mithridates hemförde till Roma, uppräknas bägare beh skålar af en praktfullt färgad, bräcklig stensort, hvilka efter dén stad,: vid hVars eröfring de först erhöllös, benämdes vasa myrrhina. De blefvo snart på modet, och Plinius och andra romerska författare berätta om fabejaktigä Summor, som erlades och blodiga dåd, som öfvades för deras förvärfvande. Bland alla de olikartade föremål, som * i museer förvaras från det forntida Rom, eger man, märkvärdigt nog, intet enda fragment af dessa i lyxens historia så berömda kärl, men man har framkastat den gissning, att de varit förfärdigade af ett mineral, som numera kallas flusspat, och som stundom ännu användes till vaser och skålar. Inom den egentliga mineralogiska literaturen omnämnes detta mineral först af sachsaren Agricola, som talar om mineralets användning till fluss vid metallsmältning och varnar för verkliga ädelstenars förvexling med denna vac- kert färgade, men spröda och föga hårda stenart Något öfver hundra år derefter upptäckte man i Nürnberg könsten ätt medelst detta mineral utföra etsningar på glas och ungefär samtidigt upptäckte en Berliner läkare Elsholz, som sysselsatte sig med undersökning af s. k. fosforarter (sjelflysande ämnen), att flusspàten blef sjelflysande vid uppvärmning. Alla utan märkbar förbrän- ning sjelflysande ämnen ådrogö sig vid den tiden ett ofantligt uppseende —- helt säkert ett minne från alkemisternas drömmar öm,»den vises sten», hvilken bland andra fullkomligheter äfvén skulle hafva den att vara sjelflysande. Mineralet blef nu, till följd af sin egenskap att vara en »ljusbärare», föremål för uppre- pade, men temligen resultatlösa undersökningar, ända till dess Scheele genom några enkla såväl analytiska som syntetiska försök visade, att det gåtfulla ämnet bestod af »kalkjord mättad med en egen syra». Denna syra angriper glas och upp- löser med lätthet kiselhaltiga ämnen. Scheele använde i början glaskärl viå dess framställning, hvilket gaf anledning till några felaktiga uppgifter. Dessa blefvo, sedan Scheeles uppmärksamhet fästats på dem af apotekaren Meyer i Stettin, genast erkända och rättade. Oberättigade anmärkningar, t. ex. af fransmannen Boulanger, som förklarade att flusspatsyran ej vore annat än salt- syra, nära förenad med någon jordart, och af Monnet, som ansåg flusspatsyran endast vara vitriolsyra, »som medelst en ,besynnerlig förening med flusspat- syran volatiserats», blefvo deremot genom nya försök vederlagda i en afhand- B6 FRAMTIDEN. NY FÖLJD, FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. ling, tryckt i - Vetenskaps-Akademiens handlingar för 1780. Scheeles undersök- ning af flusspaten hade till omedelbar följd. upptäckten af det enkla ämnet .fluor, hvilket utan tvifvel genom sin allmänna förekomst i naturen och sina från alla andra, enkla ämnen afvikande egenskaper är bestämdt att spela en mycket ingripande rol i kemiens utveckling, om ock vår kännedom om detsamma ännu är ganska ofullständig, på grund af omöjligheten att anskaffa kärl, som motstå ■dess frätande inverkan. ’ I. än högre grad än flusspaten ådrog sig fosforn uppmärksamhet genom sin egenskap att i följd af en långsam förbränning vara sjelflysande i mörkret. Såsom jag förut' nämt, upptäcktes detta ämne genom en tillfällighet i slutet på sextonhundratalet i Hamburg, vid de försök den ruinerade alkemisten Brand anstälde att framställa »den vises sten» förmedelst torr distillation af intorkad urin. /Råmaterialet var föga gifvande,' framställningssättet osäkert, ■och länge nog uppvägdes fosforn, som nu säljes för ett pris af ungefär 7 kronor per kilogram, med mångfaldiga gånger dess vigt i guld. Snart derpå fann läkaren Bernhard Albinus, att samma ämne äfven kunde framställas ur vissa växters aska, men dess allmänna förekomst i naturen (i djurens ben och mineralriket) påvisade först Scheele och Gahn, hvilka under Scheeles uppehåll i Stockholm 1768—70 tyckas gemensamt hafva gjort denna vigtiga upptäcktx. Den bildar den egentliga utgångspunkten till vår kännedom om detta i naturens hushållning så utomordentligt ingripande, för det rationela åkerbruket, för medicinen och otaliga grenar af den moderna industrien oumbärliga ämne. Vid försök att utröna orsaken till kallbräckan hos jernet hade Bergman och tysken Meyer ungefär samtidigt trott sig finna, att densamma härrörde från en med det kallbräckta jernet legerad spröd och lättsmält metall, för hvilken Meyer föreslog namnet hydrosiderum. Inom kort visade dock Meyer sjelf och Klaproth, att en fullkomligt likartad metall kunde erhållas genom sam- mansmältning af metalliskt jern och fosforsyra — den senare utmärkte analy- tikern under uttryckligt angifvande, att det analytiska beviset härför vore svårt att åstadkomma. Året derpå lyckades dock detta for Scheele, som på ett sinnrikt sätt ur kallbräckt jern framstälde fosfor. Vi stå således här i stor tacksamhetsskuld till 'honom för ett mycket vigtigt bidrag till den vetenskapliga metallurgien. , • ‘ 1 Första uppgiften härom träffas i en hot på två rader i Scheeles uppsats om flusspat Onb tungstens beståndsdelars ofifentligjordes 1781. 1778 och 1779 införde Scheele i Vetenskaps-Akademiens handlingar »Försök med blyerts, Molybdaena» och »Försök med blyerts, Plumbago», af hvilka det ena äfvenledes riktade vetenskapen med ett nytt enkelt ämne, molybden^ det andra lärde ' oss känna den rätta kemiska naturen af en länge använd och af många skickliga kemister utan framgång undersökt stenart. Båda dessa undersökningar hafva blifvit af stor betydelse för jernets metallurgi, den förra genom det ypperliga reagens (upptäckt af L. Svanberg och H. Struve 1848) på fosforsyra, som man kan framställa med molybdensyra, och, som utgör ett oundgängligt hjelpmedél för hvaije metallurg till att upptäcka det* minsta spår af fosforsyra i jern, den senare genom upptäckten att blyerts ingår som en beståndsdel i åtskilliga /jernsorter. Några raderz härom i Scheeles afhandling gåfvo upp- slaget till Bergmans, B>inmans, Monges, Berthollet’s, Guyton de Morveaus m. fl. utredningar af den kemiska olikheten emellan tackjern, stångjern och stål, hvil- ka ensamt möjliggjort jernindustriens utveckling till den höjd, den innehar i ångmaskinernas och jernvägarnes tidehvarf. 1 Don Fansto blef sedermera statsminister i Spanien. De båda bröderna studerade en tid kemi under Bergman i Upsala och besökte Scheele i Köping.' Dessa tvenne förnäma spaniorers berättelse om detta besök utgör den enda upplysning, man numera har i behåll om Scheeles laboratorium och hemlif i Köping. Det förtjenar att särskildt framhållas, att Vet.- Akad. sekreterare Wilcke strax efter Scheeles död tog om hand hans efterlemnade papper, hvilka dock, så vidt de hittills blifvit dechiffrerade, voro af föga märkligt innehåll. Han in- • ledde derjemte en vidlyftig brefvetling med de personer, som stått i beröring med Scheele, för insamlande af biografiska datai Wilcke hade en klar uppfattning af Scheeles stora bety- delse som vetenskapsman. Det är derför högeligen att beklaga, att han ej hann fullborda den påbörjade lefnädsteckningen. ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. 89 Vår kännedom om mineralsyrorna riktade Scheele ytterligare genom upp- täckten af salpetersyrligheten och undersökningen af salpetersyrans sönderdél- ningsprodukter. Det berättas, att en iakttagelse på detta område först för- anledde hans närmare bekantskap med Bergman, och det sista vetenskapliga meddelandet från honom berör äfven samma ämne, i det att han kort före sin död i bref underrättade Wilcke, att salpetersyran under solljusets inverkan afger eldsluft. En mängd andra smärre, men detta oaktadt ofta ytterst vigtiga medde- landen af Scheele nödgar mig hänsynen till utrymmet att här förbigå. Det återstår dock ännu att redogöra för hans tvenne största och vigtigaste arbeten. Det första af dem offentliggjordes i Vetenskaps-Akademiens handlingar för 1774 under den anspråkslösa titeln: l>Om brunsten eller magnesia och dess egenskaper.» Brunstenen och åtskilliga närbeslägtade stenarter omtalas först på 1300-talet af Albertus Magnus under namn af »magnesiaD, men hade redan långt förut varit tekniskt använda. Sedan den tiden finner man dessa stenarter ofta omtalade af mineraloger och kemister och många misslyckade försök gjordes att utreda deras sammansättning. Strax 'efter sin ankomst till Upsala företog sig Scheele på uppmaning af Bergman att pröfva sinä krafter på detta svårhandterliga ämne. Scheele visade till en* början att brunstenen innehöll en egen kalkart, förenad med ett ämne, som hade stor frändskap med brännbara kroppar. Den nya kalkartens egen- skaper undersöktes nöga, äfvensom dess förhållanden till en mängd reagentier. Af dessa försök drog Bergman den slutsatsen, att man här hade att göra med en verklig metalloxid — en åsigt som kort derefter bekräftades af Gahn genom omedelbar reduktion med kol. Kemien blef sålunda riktad med en ny metall, mangan, hvilken länge sedan erhållit en storartad praktisk användning, bland annat vid beredning af Bessemer-jern. Vidare märkte Scheele, att en lösning af brunsten i saltsyra eller salpetersyra vid tillsats af svafvelsyra. gaf en ringa hvit fällning. Det är betecknande för Scheeles kemiska undersöknin- gar,1 att han vid desamma aldrig uraktlät att eftersöka orsaken äfven till de obetydligaste företeelser under arbetets löpp, och många af hans vigtigaste upp- täckter föranleddes just genom aktgifvande på omständigheter, som föga skulle hafva ådragit sig andra kemisters - uppmärksamhet. Den obetydliga hvita fäll- ningen ledde till kännedom om en ny jordart, tung jord eller baryt, hvilken kort derpå af Gahn träffades i ett ganska allmänt förekommande mineral, tungspat. Barytjordens salter äro nu oumbärliga vid hvarje laboratorium så- som medel att upptäcka och afskilja svafvelsyra, och storartade industrigrenar äro grundade på det mångfaldiga användningssätt, som denna jordart länge sedan erhållit. . Då brunstenen behandlades med saltsyra, märkte Scheele att den svartbruna lösning, som man erhåller i köld, vid uppvärmning afgifver en gas af starkt stin- kande lukt, hvilken på grund af sin färg sedermera erhållit namnet klorgas. Detta var det tredje enkla ämne, till hvars upptäckande brunstenens undersökning blef 90 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. anledningen. Det är knappast möjligt att fullständigt skildra det ofantliga inflytan- de, klorens upptäckt ntöfvat på såväl den oorganiska, som kanske än mer på den organiska kemiens utveckling och på alla de grenar af menskligt vetande och ménsklig industri, som i något hänseende stå i beröring med den kemiska veten- skapen. Såsom exempel må här blott nämnas, att man vid den tiden icke kände något annat medel att bleka bömullsväfnader, än att utsätta dem'en längre tid for solljusets inverkan. Hvarje fullständigt bomullsspinneri eller väfveri béhöfver derför ofantliga ängsmarker för 'blekande af sina varor. Men jorden v var dyr i England, och ifrågavarande industrigren höll med anledning häraf på att flyttas bort från detta land, der den i medlet af 1700-talet börjat utveckla sig i ofantligt stor skala, till länder, hvarest marken kunde erhållas för billi- gare pris. Genast vid sina första arbeten med klorgasen märkte Scheele dess blekande förmåga, hvilken äfven af honom noga undersöktes, dock endast? för teoretiskt, ej för praktiskt ändamål. Men tio år derefter fick upptäckten en teknisk tillämpning genom den franske kemisten Berthollet, som visade, att in- dustriidkare i klotgasen hade ett ovärderligt medel att genom en enkel kemisk behandling inom fabrikens egen lokal gifva tygerna den önskade hvitheten. Först nu , kunde bomullsindustrien få den storartade utveckling, den ofantliga sociala och politiska betydelse, som det nittonde århundradet bevitnat. Kloro- formen och kloralen m. m. erhållas genom klofens inverkan på organiska äm- nen; genom klörens inverkan på kalk och kalilut erhållas klorsyrade och under- klorsyrade salter — allt ämnen af oberäknelig vigt för den teoretiska och prak- tiska kemien, för läkarekonsten och industrien. Så kedjar sig inom naturve- tenskapernas histofia den ena upptäckten till den andra och den nya sanning, som i dag synes betydelselös, är i morgon en häfstång för millioners lycka och välstånd. , . Det andra af de ifrågavarande arbetena är särskildt tryckt, först på tyska, och bär titeln: Carl Wilhelm Scheele’s, d. Königl. Schwed. Acad. d. Wissenschaft. Mit- gliedes, Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer. Nebst einem Vorbericht von Torbern Bergman, Chern, und Pharm. Prof, und Bitter', verschied. Societ. Mitglied. Upsala u^d Leipzig 1777 ‘..I:företalet, dateradt d. 13 Juli 1777, säger Bergman, att det omfattande arbetet redan varit färdigt nära tvenne år, oaktadt åtskilliga omständigheter fördröjt dess tryckning, och i href till Bergman, för- varade å biblioteket i Upsäla; beklagar Scheele sig bittert öfver förläggaren Sve- derus’ dröjsmål med tryckningen. Åtskilliga af de vigtigaste iakttagelser, hvilka i nämda' arbete omtalas, hade för öfrigt redan blifvit gjorda vid undersökningen ; ' 1 Scheeles flesta arbeten trycktes först på svenska i Vetenskaps-Äkademiens handlingar, men blefvo omedelbart derefter öfversatta till utländska språk. Efter Scheeles död blefvo hans samlade arbeten utgifna på latin under titeln Opuscula Physica et Chemica, Lipsiae 1788 —89. Hans smärre afhandlingar, der stora och yigtiga upptäckter ofta angifvas och bevisas på några få rader, äro icke allenast i afseende å innehållet utan äfven till formen och upp- ställningen hvar för sig fulländade mästerverk. »Ses mémoires sont sans modèle comme sans imitateurs!» (Dumas: Philosophie Chimique s. 96.) r ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. 91 af brunsten (1771—1774). Af allt detta framgår, att Scheeles upptäckt af syrgasen, af qväfgasen1 och af luftens sammansättning * skett samtidigt med Prie- stleys, och att båda dessa forskare oberoende af hvarandra på vidt skilda vägar kommit till samma mål. Ofta nämnes äfven Lavoisier8 som upptäckare af syrgasen, men med orätt4. Deremot var det hans snille, som lade Priestleys och Scheeles upptäckt till grund för den nya, ännu gällande lärobygnaden inom kemien. Medan Scheele och Priestley, som gjort den fundamentala upptäckt, hvarpå den nya läran grundade sig, detta oaktadt stodo qvar på den gamla ståndpunkten, blef denna upptäckt af Lavoisier till sin fulla betydelse uppskat- tad och dymedelst en verklig vändpunkt i kulturhistorien. Men de talrika skarpsinniga försök, med hvilka Scheele bevisade den genast i början af hans afhandling eld och luft» iippstälda satsen, att luften var sammansatt af 1 Stor förtjenst om qväfgasens upptäckt har ock åen skotske läkaren Daniel Rutherford, hvilken 1772 visade att en gasart, som icke kunde underhålla förbränningen, qvarblef, om man med kalilut bortskaffade kolsyran ur den luft, som djnr utandats. Någon vidare undersökning af denna gasart utförde Rutherford icke. Vätgasen upptäcktes redan 1766 af den store engel- ske kemisten Cavendish. 8 Joseph Priestley, född 1733, egnade sig, enligt egen förklaring, hufvndsakligast åt teologiska och politiska studier och endast tillfälligtvis åt kemiska forskningar. På detta fält vann han dock ett stort och oförgängligt hamn genom sina talrika upptäckter, isynnerhet inom gasarternas kemi, hvaremot hans benägenhet för politiska och dogmatiska tvister ådrog honom många olyckor och vidrigheter. Bland annat blef, med anledning af hans sympatier för franska revolutionen, hans hus i Birmingham d. 14 Juli 1791 stormadt af pöbeln och all hans egendom förstörd. Sjelf undgick han med knapp nöd att blifva mördad. Englands dåvarande utmärktaste vetenskapsman måste nu, för att undgå det bittra hat, hans politiska och religiösa strider ådragit honom, lemna sitt fosterland och slå sig ned i Amerika, der han dog 1804. 8 Antoine Laurent Lavoisier var född d. 16 August 1743. Egare till en betydlig för- mögenhet och innehafvare af indrägtiga befattnjngar kunde han, pätörd af egentliga närings- omsorger, egna sig åt vetenskapens tjenst. ; Men äfven han drabbades af samma oblida öde, som gjorde Priestley under* hela sin lefnad till en lekboll för betydelselösa politiska och religiösa tvister, och som ryckte Scheele i en förtidig graf. Lavoisier blef, såsom bekant, guillptinerad d. 8 Maj 1794, ett oskyldigt offer för det hat, som generalförpaktarnes ut- pressningar uppväckt i Frankrike. ■ 4 Såsom bevis på Priestleys egen uppfattning af denna fråga äfvensom på hans polemi- ska stil, må följande utdrag lemnas ur hans sista kemiska arbete (efter Kopps Geschichte der Chemie ,111 s. 205). Med anledning af en föregående reklamation yttrar Priestely: »Now that I am on the subject of the right of discoveries, I will, as the Spaniards say, leave no ink of this kind in my inkhorn, hoping it will be the last time that I shall have any occa- sion to trouble the public about it. Mr. Lavoisier says: »This species of air (meaning de- phlogisticated) was discovered almost at the same time by Mr. Priestléy, Mr. Scheele and myself.» The case was this: having made the discovery some time before I was in Paris in 1774, I mentioned it at the table of Mr. Lavoisier, when most of the philosophical people in the city were present; saying that it was a kind of air, in which a candle burned much better than in common air, bnt I had not then given it any name. At this all the company, and Mr. et Madame Lavoisier as much as any, expressed great surprise; I told them I had gotten it from praecipitate per se and also from red lead. Mr. Scheeles discovery was cer- tainly independent af mine, though I believe not made quite so early.» 92 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. tvenne olika gasarterj utgöra ännu i dag hörnstenarne i den nya’ lärobygnaden och de flesta af dem upprepas ännu vid hvarje föreläsningsserie öfver hit hö- rande ämnen. Döden afbröt Scheeles vetenskapliga bana samma år som det arbete tryck- tes,' i. hvilket Lavoisier med bestämdhet förkastade flogiston-teorien, och tre år innan första upplagan af Lavoisiers »Traité élémentaire de chimie présenté dans un ordre nouveau et d'après les découvertes modernes» utkom. Om en län- gre verksamhet förunnats honom, om hån fått göra bekantskap ej allenast med lösryckta satser ur den nÿa läran, utan med det fullt utbildade och genomförda systemet, skulle han då omfattat dessa läror, och med dem till utgångspunkt gått fram till nya lysande segrar på forskningens område, eller skulle han likt Priestley hårdnackadt stått qvar vid det gamla? Något afgörande svar härpå kan naturligtvis ej gifvas. Men för det förra talar hela riktningen af Scheeles verk- samhet som vetenskapsman och till och med mycket i hans egna teorier, hvilka, om; man bortser från försöket att införa värmet bland de kemiska ämnena, hafva många beröringspunkter med nutidens uppfattningssätt. Ett är i alla fall visst: han har gjort nog för att förvärfva sig ett rum bland alla tiders och alla länders allra störste vetenskapsmän, och hans namn skall alltid utgöra ett af fosterlandets stoltaste minnen. A. E. Nordenskiöld. -—----------- Konstslöjd-utställningen i Stockholm. Denna utställning är deq första i sitt slag i vår hufvudstad. Vi hafva haft allmänna »industriutställningar», af hvilka den tidigaste torde vara den som hölls 1823 (med 63 utställare), den omfångsrikaste åter den stora gemensamt nordiska 1866, bragt till stånd hufvudsakligen genom Svenska Slöjdföreningen. Denna för- ening, stiftad 1845, hvilken i planen för sin verksamhet äfven upptagit den svenska slöjdens konstnärliga förädling och derför verkar genom en särskild »konstin- dustri-afdelning» och, sedan 1874, äfven en fristående »special-sektion för konst-industri», med till dem hörande föredrag, pristäflingar, mönstéralbum, årlig utlottning af mönstergilla slöjdalster m. m., eger ' sedan 1872 äfven ett »konstindustri-museum». Också i vårt land har man nämligen börjat få ögonen öppna för den stora konstindtistriela frågan, hvilken först verldsutställningarna rätt kraftigt bragt på tal i utlandet, och man har utan svårighet kunnat till- lämpa deras nedslående lärdomar i denna väg på vårt eget land. Har i de stora länderna — så har man funnit — en orimlig klyfta uppstått mellan KONSTSLÖJD-UTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM. 93 konst och slöjd, sä att, då den förra helt förnämt gått sin väg för sig, nästan all form i den senare förvildats, på sin höjd i lyxvarorna burit prägeln af fransk elegans, — så har detta varit fallet hos oss så mycket mera, som vår slöjd till stor del är utländsk' eller i brist på starka, vid makt hållna inhemska traditioner blott härmar utländingen. Sakna vi svenskar då helt och hållet öga för riktig och ädel form, sakna våra handtverkare hvarje formgifningens anlag, eller sakna vi slutligen alla traditioner af inhemsk egendomlig konstslöjd, hvilka vi kunna upptaga och till hvilka vi kunna anknyta vårt nutida arbete? Ingendera delen. Ej ega vi sydländingens rika plastiska anlag. Men hvem, som något känner vår bildande konst och dess historia, kan frånkänna oss formsinne ? Och hvad annat än en missuppfattning af konstens och slöjdens förhållande samt en innött ovana hindrar oss att hos vårt bohag och andra slöjdalster be- gära och, der den fins, se densamma formens adel, som vi uppskatta hos konst- verket, der den blott nått en högre och friare utveckling? Och hvad våra handtverkare beträffar, hvem vet icke, att hos dem ja bland, vår allmoge och i alla samhällsklasser icke sällan framträder en anmärkningsvärd »händighet», som ingalunda blott inskränker sig till mekanisk färdighet, och ett lifligt färg- sinne? Hur många af våra konstnärer ha t. ex. icke utgått ur handtverken; vi kunna också kanske tillägga: hur mången s. k. artist hade icke der bort qvarstanna, ja hur mången hade icke der verkligen stannat qvar, om han och andra vetat, att äfven slöjden för sin rätta förkofran kräfver hjelpen af konst- närlig begåfning? Slutligen sakna vi icke heller så alldeles traditioner af na- tionel konstslöjd, om man än i allmänhet får gå långt till baka, till och med ända till de gamla graffynden och runstenarne, eller långt afsides från den stora industriens allfarsväg, till väfstolarne i bondstugorna, för att finna reda på rent nordiska motiv. Allt nog — här finnes fullt upp af anlag och krafter, det gäller blott att hindra deras missriktning; här finnes äfven gömda skatter, det gäller blott att tillvarataga dém. Så har man tänkt, och i denna anda har man börjat verka med de små medel, som ännu i början stå till buds. Och man har dervid kunnat stödja sig vid utlandets erfarenhet. Ty de stora verlds- utställningarna ha ej blott gifvit nedslående och negativa* lärdomar. De ha tvärtom visat, huru sedan Europa på den första verldsutställningen (i London 1851) gjort den upptäckten, att dess slöjd i estetiskt hänseende stod i fullt beroende af Frankrike, och att konstslöjd i högre mening nästan blott fans i detta land, huru, 'säga vi, i synnerhet de stora länderna ansträngt sig för att höja sin konstslöjd och gjort det med framgång. Englands föredöme är isyn- nerhet lätorikt. Det var här rörelsen begynte. Vi tillåta oss att begagna en aktad dansk författares framställning af saken. England hade icke förr (1851) fått blicken öppen för, hur långt det stod tillbaka i ,konstslöjd, än man der beslöt att söka väcka folkets skönhetssinne genom att samla skönt formade föremål af hvarje art och göra dem tillgäng- liga för den stora allmänheten. Man inrättade det ofantliga South-Kensington- muséet, medelpunkten för alla Englands sträfvanden att bilda smaken, verldens i 94 FRAMTIDEN» N¥ FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. största konstslöjd-museum. Det blef bär de slöjdidkande möjligt att fâ en öfverblick öfver allt hvad vackert och fulländadt framkommit inom slöjdena olika områden; det bästa i hvarje stilriktning var företrädt; man kunde der studera och samla motiv. Muséet ligger i London, men det, oaktadt vände det sig ; till hela landet. Icke allenast spriddes genom föredrag och småskrifter kunskap i vida kretsar, och icke allenast öfvades slöjdidkarens öga och hand i nya teckningsskolor rundt omkring; af muséets rika samlingar bildades små, vandrande muséer, som utstäldes till och med i Englands mest aflägsna trakter. Ï synnerhet sedan 1857, då hufvudmuséet hållits öppet äfven om aftnarne (några timmar), ha besöken varit synnerligen talrika. — Man hade ofantliga, medel att förfoga öfver och man använde stor kraft, men också har utgången lönat de gjorda ansträngningarna. Allaredan vid den andra verldsutställningen> i: Paris 1855, började frukterna att synas, och vid den tredje verldsutställnin- gen, 1862 i London, visade sig England i dén grad jemnstäldt med Frankrike,, att det väckte" allmän uppmärksamhet. Från 1862 spridde sig slöjdmusei-insti- tutionen i Europa, och på verldsutställningen i Wien 1873 kunde man nästan, öfver allt i utställningen se bevis på, att konstslöjden i Europa skridit framåt,, ehuru naturligtvis på ett olika sätt i de olika länderna. 1 Skall smaken kunna höjas hos allmänheten och handtverkarne, så är första, vilkoret — detta är i andra ord redan utsagdt i det ofvanstående — att ställa inför deras ögon mönstergilla former, så att de lära sig få blick för och hållå af det vackra och stilfulla, och att till slut allmänheten begär för egen del af slöjdidkarne dylika former; slöjdidkarne skola nog ej dröja att ställa sig en dylik allmän efterfrågan till efterrättelse, än bättre är om de kunna förekomma, den. Tillfälle att se det gedigna är således för alla det första, visst icke det enda eller kanske ens det vigtigaste, men ett nödvändigt vilkor. Derföre har ock ett konstslöjd-museum länge varit ett önskemål hos alla, som nitälska för vår svenska konstslöjds förkofran. . Som vi hämt finnes-redan ett sådant, Svenska. Slöjdföreningens; men med allt erkännande af det hugnesamma i dess tillvaro, måste det dock anses otillfredsställande i förhållande till den stora uppgift, ett dylikt museum just nu och allt framgent hos oss eger att fylla. Detta privat- museums ungdom och än mer inskränktheten af de medel, det hittills kunnat använda (deribland dock ett statsanslag), gör det otillräckligt, och utan ett. kraftigare understöd från statens sida eller rent af dess öfvertagcnde af staten lärer det väl allt för länge så förblifva. Fråga om inrättandet af ett dylikt statsmuseum i stor skala har ock offentligen väckts genom én hemställan från Slöjdföreningen hos Kongl. Maj:t, i hvilken skrifvelse ock med rätta påpekats de rika samlingar i denna väg staten redan eger, och hvilka kunna till större- eller mindre del för ett sådant museum tillgodogöras. Vi erinra nu blott om. den af konung Carl XV skänkta samlingen, hvilken ännu forvaras på Ulriks- 1 Se C. Nyrop: Medddelser' fra Industriens Område. Kjöbenhavn 1876 (sid. 3& o. f.)> på hvilken lärorika bok vi härmed velat leda våra landsmäns uppmärksamhet. KONSTSLÖJD-UTSTÄLLNINGEN I STTCKHOLM. 95 dal, och hvari i synnerhet den keramiska och möbel-afdelningarna äro sällspordt rikhaltiga.1 Det‘låg emellertid nära till hands att i afvaktan på sakens vidare utveckling söka -verka för den på ett sätt, som redan länge varit öfligt i ut- landets större städer, senast 1876 på flera orter i Tyskland, nämligen genom anordnandet af en låneutställning, dit enskilde égaré af äldre värdefullare slöjd- alster inbjödos att sända bidrag. Man finge derigenom tillfälle att åtminstone inom några slöjdgrenar sammanföra inför allmänhetens ögon en mängd stilfulla mönster från en äldre och haltfullare slöjds dagar till en helsosam jemförelse med dagens lätta modealster, man gåfve egarne af sådana värdefulla slöjdalster rundt omkring i landet en vink om dessas vigt och värde, man förskaffade sig ett slags öfversigt, öfver hvad i dylik väg förefunnes inom landet, man vunne erfarenhet, och slutligen man väckte intresse för saken. Vi tillägga, att, så vidt man nu i utställningens början kan döma, försöket lyckats till och med öfver förväntan, åtminstone och i synnerhet hvad samlingens rikhaltighet beträf- far, — vare det sagdt till deras heder, hvilka frivilligt åtagit sig det kinkiga värfvet att föra den nya utställningstanken till en vacker verklighet. Idén till denna utställning lär ha utgått från brukspatron Gr. H. Stråle^ disponent för Rörstrands bekanta porslinsbruk och författare på det industriela området. På hans föranstaltande sammanträdde i Mars 1876 ett möte af flera mera -framstående samlare, mäcenater och slöjdidkare under öfverståthållaren frih. af Ugglas ordförandeskap, der man beslöt att åstadkomma en utställning af nämda slag. På grund af bristande utrymme skulle denna dock inskränka sig till följande slöjdarter: guld- och silfver-arbeten, porslin och fajans, glas, arbeten i jern, brons, messing, koppar och tenn, emaljer på koppar och andra metaller, dekorativa urmakararbeten, smärre möbler jemte sniderier i trä och elfenben, slutligen lackerade arbeten. Ett statsanslag af 3^000 kronor begär- des och beviljades, och det egentliga bestyret med utställningen uppdrogs åt ett af följande personer sammansatt utskott: grefve N. Gryldenstolpe, ordf., brukspatron Gk H. Stråle, vice ordf., fabrikör C. Th. Svanberg, hofintendenten J. Chr. Boklund och slottsintendenten E. Jakobsson, och såsom suppleanter fabrikör Backman, fabrikör Almström och konsul C. D. Philipson. Utställ- ningens sekreterare bief dokt. G. Upinark. Slöjdföreningen hade välvilligt stält sin musée-lokal till förfogande, men då man på grund af de talrika anmälnin- garna om deltagande i utställningen fann, att denna lokal skulle bli alldeles otillräcklig, mottog man med tacksamhet det kungliga anbudet att få begagna fyra salar i det arffurstliga palatsets hufvudvåning (vid Gustaf Adolfs torg). Utrymmet kunde ändock önskas något större; ty kommitténs insamlingsarbete möttes af stor beredvillighet från egarnes sida, öfver 130 utställare anmälde sig. Den 2 December var utställningen färdig. 1 På allra sista tiden har staten genom testamente ntaf nedannämde grefve A. Bielke erhållit en konstsamling, hvars ena hnfvudafdelning, keramiken, torde vara dnhbelt större än Ulriksdalssamlingen. Endast en del deraf synes i vår utställning. $6 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. Redan vid dess öppnande utlemnades en tryckt katalog eller som den kallas »Förteckning Öfver Utställare och utstälda föremål», men innan den ut- lofvade utförliga katalogen utkommer med fullständiga uppgifter om sakernas signaturer, tillverkningsär, stil o. s. v. torde det vara för tidigt att lemna nå- gon mer i enskildheter gående redogörelse för utställningen, äfven om här vore tillfälle dertill ; vi skola nöja oss att i det följande kasta en öfverblick öfver ■samlingen. Utställningen upptager som nämdt fyra rum; af de två större är det ena helt och hållet fyldt af porsliner och fajanser, det andra upptages dels af möbler (kring väggarne), dels af glas, brons- och trä-arbeten, ur samt guld- smeds-arbeten m. m.; dét minsta rummet upptages af vapen samt arbeten i jern, koppar, messing och tenn; det sista rummet, dit företrädesvis dyrbarheterna äro sammanförda, upptages mest af elfenben,. emaljer, guldsmedsarbeten samt några odelade samlingar tillhöriga konungen och enskilda personer, hvarj emte ena långväggen är dekorativt behandlad med möbelgrupper och andra föremål mest i 1600-talets stil, de flesta tillhörande den nyligen aflidne kammarherren grefve A. Bielke, i lifstiden som bekant en af vårt lands förnämste konstvänner och konstkännare. Redan en första blick på samlingen visar, att den eger en viss förnäm karakter. Det vimlar af dyrbarheter, stora och små praktpjeser i silfver, guld, till och med ädla stenar, vidare emalj, elfenben, gammalt äkta porslin o. s. v. Utställningen innehåller en verkligen förvånande rikedom af »pretiosa». Till viss grad är detta mycket naturligt. Det är lättare att ha blick för ett dyr- bart materials värde än för värdet i en gedigen form, också har man i all- mänhet under tidernas lopp bäst tagit vara på de i materielt hänseende dyrbaraste föremålen. Härtill kommer det egentliga samlarintresset, som helst tillvara- tagit det sällsynta. I intetdera fallet har det vackra och stilfulla i formen varit den bestämmande grunden för bevarandet. Då nu égaré till dylika alster af gammal slöjd lemna sina bidrag till en sådan utställning som i fråga varande, ligger det blott alltför nära tillhands att i första rummet välja det dyrbara och sällsynta. Man får lika litet förvånas deröfver, som öfver att den skådande allmänheten gerna och företrädesvis ser samlingen ur samma synpunkt: dyrbarhe- tens och kuriositetens. Man talar gerna om, hur många tusen francs skola ha bjudits för den porslinskoppen eller for den elfenbenskannan, eller hur många tusen pund för den servisen af »vieux Sèvres» b. s. v. o. s. v. Det är ju för en annan mer ideel uppfattnings utbredande man anser sig behöfva arbeta, och för hvilken man genom sjelfva utställningen just arbetar. Det kan emel- lertid ej nog framhållas, att hela utställningen visserligen icke, vore värd åin möda och kostnad, vore uppgiften blott att visa en samling märkliga pretiosa eller äfven tillfredsställa några samlares intresse. Här likasom i ett blifvande konstslöjd-museum är det allra vanligaste föremål af det allra billigaste material på sin plats, om det innehar de egenskaper, som tillfredsställa det bildade ögat, d. v. s. det öga som fordrar både formens ändamålsenlighet och dess smakfull- KONSTSLÖJD-UTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM. 97 het, och det har tiofaldt större berättigande än den lyxartikel, som blott är en grann ögonfägnad. Vår mening är härmed visst icke att säga, att på ut- ställningen i allmänhet materialets värde skymmer formens. Tvärtom finnes här en förvånande mängd af vackra saker icke minst bland guldsmedsarbetena, hvilken grupp nästan kan anses vara den ena af utställningens hufvudafdelnin- gar, — keramiken är den andra. Likasom än i dag nedlades ju ock i äldre tider gediget arbete företrädesvis på det dyrbaraste materialet. Men till det vackra urvalet på utställningen ha särskildt medverkat dels, att de kommittérade på flera ställen sjelfve uppsökt och valt sevärda föremål, dels att till deras för- fogande stälts några större samlingar, tillhöriga upplyste och konstförståndige samlare och derföre gjorda med omsorg och smak. Vid tal om utställarne kan man urskilja två hufvudgrupper, den ena ut- göres af enskilde samlare i hufvudstaden såsom byggmästaren E. A. Boman (fajanser och porsliner), protokollsekreteraren A. Becker (silfverarbeten), gross- handlaren Joseph Jacobsson (silfver-, elfenben-arbeten m. m.), häradshöfdingen C. Dahlgren (glas, ur, nipper m. m.) m. fl., hvilkas samlingar till större delen bildats för några årtionden sedan, innan prisen nått sin nuvarande höjd på konstmarknadén. Till denna grupp kunna vi ock räkna våra konsthandlare H. Bukowsky, Hammer, Levertin & Sjöstedt och M. P. Levertin. Med denna grupp- täflar den andra bestående af de gamla adliga familjerna; så grefve Fredrik Bonde, grefve Nils Brahe (Skokloster), grefvinnan J. von Essen, fri- herre Nils von Lantinghausen von Höpken, grefve Nils Gyldenstolpe, grefve v» Platens sterbhus, friherre Carl Jedvard Bonde, grefvinnan Elisabeth Piper, kammarherren O. Blomstedt m. fl. Naturligtvis kunna i denna senare grupp flera utställare finnas, hvilka sjelfve äro samlare. Exempelvis anföra vi den kanske förnämste utställaren på hela utställningen, den redan nämde grefve A. Bielke. Af desse utställare finnas inlemnade en hel del värdefulla föremål, från äldre tid förvarade på de stora adliga godsen. Dessa bidraga icke minst ^att åt utställningen ge det starka drag af tysk konst i synnerhet från 1600- talet, som der onekligen träder fram. Man är i allmänhet kanske allt för snar att åberopa trettio-åriga kriget, då man vill förklara förekomsten af gamla konstsaker i Sverige. Men om det icke duger till allmän förklaringsgrund, så förklarar det nog mycket. Man känner ju af drottning Kristinas inventarier, hur ofantligt rikt Pragrofvet var och rikt icke minst på konstarbeten i ädla metaller, elfenben o. s. v., och man vet, hur tillåtliga sådana rof då ansågos, man vet äfven, hur vanligt det då var höga personer émellan att utbyta vängåfvor af konstslöjdernas dyrbarare alster, man känner slutligen i hvilken blomstring dessa slöjder på 1600-talet stodo i Tysklands städer, i synnerhet Nürnberg och Augsburg. Men Sverige stod ju i allmänhet hela 1600-talet igenom, sjelf då en tysk makt, i den mångfaldi- gaste beröring med Tyskland, mer än med andra länder, och egde vi våra slöj- ders historia skrifven, skulle vi säkerligen finna det tyska inflytandet icke minst gällande just inom dem, i och genom tyska varor, dels genom tyske arbe- 98 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. tare i Sverige, om ock detta inflytande aldrig varit så herskande hos oss som i Danmark. Detta inflytande räckte nog långt fram på 1700-talet, såsom t. ex. synes af vår porslinstillverknings historia, hvilken hr G. H. Stråle beskrifvit i sin bekanta monografi DRörstrand och MariebergD. Den förste föreståndaren vid en svensk porslinsfabrik (Rörstrand) var en tysk som kom från Danmark; honom följde flere andre tyskar och långt framåt i tiden voro en mängd tyskar sysselsatte vid porslinsfabrikerna. 1 Vår konstslöjd följde nog under 1600- och 1700-talet i sin mån med den franska smakens vexlingar: Ludvig XIV:s, XV:s och XVI.s stilar o. s. v., likasom de bildade klasserna i vårt land följde med den franska smaken i vitterbeten; men om vitterhets-alstren mestadels inför- skrefvos direkte från Paris, fingo vi väl oftare den fina slöjdens alster och mönster genom tyskar och tysk tillverkning som mellanhand. I viss mån gäller ju detta hos oss än i dag. För att återkomma till de nu utstälda föremålen från l60O-talet af .tysk tillverkning, så finnes åtminstone ett gammalt adligt gods répresenteradt, om hvilket vi med säkerhet veta, att det i sina rika sam- lingar gömmer en hel del krigsbyten från Tyskland, nämligen Skokloster/ Af de derifrån utstälda föremål härstamma emellertid enligt inskrifterna flera äfven från Paris och Nederländerna. Vi sakna dock som nämt tillräckliga signa- turer och data, för att nu kunna ingå i någon utförligare redogörelse. Blott såsom ett enda betecknande exempel nämna vi, att utställningens fem vackraste silfverbeslagna elfenben-kannor, (med reliefscener i Rubens och andra 1600-talets mästares stil), hvilka nu alla tillhöra olika égaré (en af dem är från Skokloster), äro Augsburg-arbeten, — enligt oss benäget meddelad uppgift ega de alla Augs- burgs märke (en kotte). * Samlingen af finare metallarbeten räknar för öfrigt bland sig sådana både historiskt och estetiskt intressanta praktpjeser som en guldkedja i filigram, (en- ligt sägen buren af abbedissan i S:t Clara kloster), en stor bägare som tillhört en Trolle från 1400-talets slut, Carl IX:s och hans gemåls (Kristinas) kronor, spiror och äpplen, som fordom legat i deras kistor i Strengnäs’ domkyrka, silf-> verkärl från samina och andra kyrkor, ett relikskrin (s. k. Archimboldi offer- skrin, med förträffligt emaljarbete) från Upsala domkyrka ïn. m. Utställningen är för öfrigt synnerligen rik på bägare och andra kärl af silfver samt på fat i drifvet arbete. Elfenbenssamlingen är liten men vald. Bronsafdelningen är jem- förelsevis liten ; hon räknar bland sig flera franska saker. Talrikare äro glasen,, här finnas goda prof både på lätta, plastiska venétianska, tunga, slipade böhmiskå och klumpiga, brokigt målade tyska ; urafdelningen är rik, framför de otaliga, eleganta men obetydligare fickuren ega de stora stånduren ett öfvervägande intresse ; de här utstälda äro ståtliga representanter för sin konst under 1500-? 1600- och 1 Dock intager porslinstillverkningen en undantagsställning, i det den var en ny upp-; finning. Augsburg var sedan midten af 1500-talet hufvudorten för elfenben-snideriet i Europa. Bland de drifna silfverarbetena på utställningen finnas också ganska inånga med Angsburg- märket. . KONSTSLÖJD-UTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM. 99 1700-talen. Samlingen af arbeten i jern, koppar, miessing och tenn är ojemn, rikast är den pä jernbeslag och andra gamla smidesarbeten. Lackerade arbeten finnas goda men mycket få. Träsnideriet representeras beklagligtvis nästan uteslu- tande af möblerna (j emte spegel- och’ tafvelramar). Större möbler ingingo, som vi sett, iöke i programmet, dock har ett icke litet antal skåp, stolar m. m. kommit med och med fördel användts såsom vägg-dekoration i några af salarne. De märkligaste äro äfven här 1600-talets former. Vi anföra först ett par små prydliga kistor, rikt skulpterade (i matt trä), .således från en tid, då dessa möbler ännu utgjorde en prydnad i boningsrummen och ännu ej hunnit sättas på fotter samt få utdragslådor och dermed ombildas (slutet af 1600-talet) till byråar. De synas härstamma från slutet af 1500- eller början af 1600-talet. Den ena är ett nederländskt, den andra möjligen nordiskt arbete. I fullt ut- bildad barock-smak finnes ett italienskt praktskåp, framtill uppburet af ett slags karyatider; fasaden arkitektoniskt indelad, med öfverrik dekoration men pompös i sin totalverkan. Af enahanda bygnad finnes ett annat skåp dock.ined renare och nyktrare dekoration. Vi märka vidare af en mindre skåpform, s. k. »ca- binets» (mindre skåp på löst underrede), två märkliga exemplar. Det ena är dock blott en efterbildning i svartmåladt trä af den ädla italienska form (helt och hållet af ebenhok med figur-reliefer), hvilken finnes på ett så förträffligt sätt representerad genom två skåp i Ulriksdalssamlingen. Ebenholz började som bekant först mot slutet af 1500-talet (i Italien) användas till dylika möbler. Den vanligaste dekoration på sådana, hvilkep också italienarne införde, var in- läggning af elfenben i ornament-och figurformer. Vi ega här ett utmärkt exem- pel på dylikt arbete i det andra af oss åsyftade ebenholzskåpet; det synes vara ett nederländskt eller tyskt arbete från 1600-talets förra hälft (från Skokloster), således från denna tekniks blomstringstid ; likaledes i samma slags arbete två vackra högryggade stolar. I förbigående må vidare anmärkas, att här äfven finnes ett kabinettsbord i äkta boule (sköldpadd och messing), ett praktarbete i denna dekorationsart, hvilken från slutet af 1600-talet i Frankrike för en tid tog lofvén af all annan dekoration; åtskilliga vackra möbler af nederländskt ar- bete eller i nederländskt mönster med den egendomliga och vackra dekoratio- nen af naturalistiskt hållna blommör i marketeri (inläggning af olika träslag) ; vidare ett skåp i rococo-stil med Tenierska bondscener målade på inlagda pors- linsplattor, slutligen äfven åtskilliga möbler i den s. k. nyantika stil, som går under Ludvig XVI:s namn. Det märkligaste föremålet inom denna afdelning är dock en möbel, som visserligen icke förtjenar detta namn, hvarken om man vid ordet möbel fäster begreppet flyttbarhet (mobile), eller om man dervid tänker på synligt träarbete. Det är en praktsäng, härstammande från en tid, då hörn poster, fötter, väggstycken och tak, på hvilka renässansen och den tidigare barocken slösat så mycket skulpturarbete, gömdes för ögat under rik tygbekläd- nad (från och med de sista årtiondena af 1600-talet). Denna säng är klädd med purpursammet, på hvilken ljusgröna och ljust skära bårder äro broderade i på samma gång rika och ädla ornament. Ornamentlinjernas spel täflar med 100 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. färgernas i skönhet och bägge samverka till ett ädelt helt. Sängen, som till- hört grefve A. Bielke, skall ha skänkts till en af hans förfäder utaf Ludvig XV. Den är utan tvifvel ett franskt arbete, men erinrar snarare om en något äldre tid än Ludvig XV:s. ’ Dess fägring framstår så mycket bättre, som den utgör midtpunkten i en hel grupp af dekorativt anordnade föremål, omgifven som den är af gamla venetianska väggspeglar af sällsynt skönhet på bakgrund af gamla gyllenlädertapeter, nattduksbord med vaser af »ostindiskt» porslin, en byrå i rikt marketeri, bord i boule-arbete o. s. v. Genom den smakfulla sam- manställningen af saker, som passa för att icke säga höra samman, bildar denna väggrupp utställningens vackraste punkt, der blicken med välbehag hvilar ut från det förvirrande intrycket af den öfriga brokiga mångfalden. Innan vi slutligen kasta en blick på den keramiska samlingen, som mer än någon annan på utställningen bildar en grupp för sig, må vi söka be- svara en frågä, som helt naturligt inställer sig: hvad finnes här af äldre 1 svensk konstslöjd? Beklagligen finnes här ej mycket, hvars svenska ursprung kan upp- visas ; man kan våga detta påstående, äfven om den utförligare katalogen kom- mer att kunna meddela några enstaka namn. Den mindre katalogen känner några namn på svenske urmakare och guldsmeder; undantagsvis finnes på ett dylikt föremål både namn och datum, en figurlig framställning i högrelief i silfver är nämligen signerad P, öhr 1672 ; för öfrigt kan man med större eller mindre säkerhet sluta till det svenska ursprunget hos en uppsats bolkar af trä med benknappar, vissa jernsmiden, brons- och silfverfiligran-arbeten, åtskilliga glas med svenska inskrifter, ett tennskrin, den nämda skulpterade kistan och andra dylika föremål. • Med större säkerhet rör man sig på keramikens område, i denna utställ- ning och öfver hufvud taget, tack vare några insigtsfulle samlares nit, hr G. H. Stråles ofvannämda bok om våra äldre fajans- och porslinsfabriker, samt dy- lika fabrikers gängse bruk att signera sina varor. • Den svenska keramiken är här på ett utmärkt sätt företrädd, man kan följa utvecklingen från dess början till nuvarande tid. Med ett undantag: stengodset (terra-cotta, stenkärl, Höganäs-fabrikat) saknas här alldeles, likasom det äfven inom den utländska afdelningen (vi tänka här hufvudsakligen på sten- godset i egentlig mening, Steingut, Stone-Ware) är ytterst svagt företrädt. Pen svenska DporslinsD-tillverkningen går ej längre tillbaka än till början af det föregående århundradet. Den äldsta, och ända till 1758—59 då Marie- berg grundlädes, enda fabriken var Rörstrand med privilegier af 1729. Det äldsta årtal man känner på någon Rörstrands-pjes är 1733, och pjesen, en åttkantig bricka är här utstäld. Denna bricka likasom allt här tillverkadt gods ända till 1782, då Marieberg införlifvades med Rörstrand (och snart nedlades), består af egentlig fajans (med tennglasyr). Förebilder voro under första tiden (till 1759) dels de holländska s. k. Delft-fajanserna, dels dessas egna förebilder 1 Såsom redan antydts/är det hufvudsakligen alster af äldre tiders slöjd, som utställnin- gen omfattar. , KONSTSLÖJD-UTSTÄLLNTNGEN I STOCKHOLM. 101 d. v. s. det kinesiska och japanska eller s. k. »ostindiska» porslin, som de ost- indiska kompanierna införde i Europa; det svenska ostindiska kompaniets pri- vilegier äro af år 1731. Detta orientaliska porslin och i synnerhet Delftfajan- sen, som i 1700-talets början fylde hela Europa, använde som bekant vanligen lugna blå färger; men närmare århundradets midt började man tröttna dervid och använda brokiga och mer naturalistiska mönster (ofta med reliefer). Denna stil (motsvarande den nu fullt utbildade rococon), uppfunnen vid franska fabri- ker (Strassburg m. fl.), infördes i Sverige omkring 1759 af den då nyanlagda Mariebergfabriken och följdes genast äfven vid Rörstrand. Marieberg tillverkade ock nägon tid i mindre skala varor af artificielt äkta porslin enligt det berömda franskas förebild (porcellaine tendre artificielle). Sedan Rörstrand åter blifvit ensamt (efter 1782) upphörde tillverkningen af den egentliga fajansen (med tennglasyr) och i stället började nu det mindre värdefulla »oäkta porslinet» (fajans med blyglasyr) tillverkas. Alla dessa tillverkningar kunna som nämdt på utställningen i största utförlighet studeras. Bland äldre utländsk keramik finnes märkvärdigt nog nästan ingenting af de en gång i Sverige så vanliga Delftfajanserna eller de äldre tÿska, deremot finnas enstaka praktpjeser såväl af s. k. Urbino-Majolika (Italien) som af Palissys fabrikat och af Nevers- och Rouen-fajanserna (Frankrike). England är företrädt af enstaka figurer från Chelsea* (?) och flera vackra Wedgwoodpjeser. För öfrigt äro de tyska och franska fabrikerna i föregående århundrade och början på detta rikligen företrädda . genom pjeser af äkta porslin; främst de verdsbekanta fabrikerna i Meissen, Wien och Sèvres. Ett par af de praktfullaste föremålen på utställningen ut- göras af en ytterst dyrbar grön och en dylik blå servis af »vieux Sèvres.» I all sin konstnärliga prydnad svara dock dessa skäligen illa mot sin uppgift. Denna är, såsom deras form anger, att vara nyttiga och brukbara ting, men dekora- tionens art gör dem till blott skådefagra lyxartiklar. De lida härigenom af en motsägelse, som allt för ofta återfinnes icke blott hos det moderna porslinet utaü hos den moderna finslöjden öfver hufvùd taget. Priset inom den keramiska afdelningen tager ock i vårt tycke den oväniadt och sällspordt rika samlingen af kinesiskt och japanskt porslin, som här finnes; dessa vaser, fat och koppar i (oftast) måttfulla former, med mild och varin färgton samt taktfullt stiliserade dekorationsmönster i' kraftig men dock dämpad färgharmoni. — Vi ha intet vidare att tillägga än en varm önskan, att vår allmänhet måtte rätt flitigt begagna det tillfälle^ som i denna utställning erbjudes henne att veder- qvicka sig med anblicken af ädel och rikhaltig formskönhet äfven utom den fria konstens område, och i täflan med allmänheten våra tecknare och modellö- rer, våra guld-, silfver- och öfrige metallarbetare, våra träskärare o. s. v., korteligen våra slöjdidkare. Ty på desse »praktiske» mäns smakbildning beror i första och sista hand vår konstslöjds framtid. / Gr. CrÖTHE. i -----X---- 102 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. Undersökningar rörande svenska folkvisor. 1. '■ : Staffansvisan. Det torde vara kändt, att i mänga delar af vårt land den plägseden af ålder funnits och väl ännu förekommer, att bygdens unga karlar tidigt på morgonen annandag jul sadla hästarna och redan före dagningen gifva sig ut på utfärder, under hvilka de hålla utanför grannbostäderna och sjunga en visa; sången brukar ha till följd att de inbjudas på förplägning, hvarefter de rida vidare och samma sak förnyas vid nästa gård. På detta Staffanssked 1 för en af ryttarne. på en stång ett slags lykta, hopfogad af ett par tunnband, spärrade från och förenade med hvarandra genom spjelor; i tunnbanden är ett talgadt papper utspändt och ett ljus brinner i den »så gjorda lyktan, hvilken äfven plägar förfärdigas i skapnad af en sexkantig stjerna, möjligen derför att i se- nare tid bruket, att gå med trettondagsstjerna, genom traditionens försvagande, blifvit flyttadt till julannandagen, under det från början detta bruk var alldeles skildt från Staffansskedet 2. Arndt omtalar Staffansridten och den »i hela Sve- rige sjungna nationalsången» om Staffan på två ställen i sina svenska* reseskil- dringar * ; om Staffan stalledräng sjunges ock i Finland, men der blott af be- folkningens svenska del 4. Visan finnes tryckt i Geijers och Afzelii samling (n:o 99) i två varianter, af hvilka den andra återfinnes äfven i Filikromen, en väl bekant vissamling af boktryckaren Th. Öberg,, under signaturen A. I. Ståhl (9:e saml., n:o 2); en uppteckning med melodi finnes ock i Vestergötlands Fornminnesförenings Tid- skrift (l:a häftet. Lund 1869. Sid. 75 o. f.) Dessutom finnas båda varian- terna i några skillingstryck, eller såsom »snusbodsvisor», som detta slags litera- tur förr kallades. Hos Geijer och Afzelius lyda visornas första stanzer sålunda. (Första uppteckningen.) Staffan var en stalledräng, Vi tackom nu så gerna — Han vattna’ sina fålar fem Allt för, den ljusa stjernan. ■ Ingen dager synes än, Stj ernorna på himmelen, de blänka. Två de voro röda, Vi tackom nu så gerna — De tjente väl sin föda Allt för den ljusa stjernan. Ingen dager synes än, • Stjernorna på himmelen, de blänka. ‘Det isländska sJeei^, skarpt traf, lefver ännu. 2 Jfr "Upmark, G., Julvisorna om Jesus och Maria, om Betlehemsstjernan och Sankte Staffan i Läsning för folket. Ny följä. Bd 2: häft. 1. 2:a uppl. Stockh. 1875. 8 Reise in Schweden. 1: sid. 43 och 3: sid. 76. 4 Jfr Warelius, Bidrag till Finlands kännedom i ethnografiskt hänseende i Suomi» 1847: sid. 122 o. f. UNDERSÖKNINGAR JtÖRANDE SVENSKA FOLKVISOR. 108 • V , Två de-.voro hyita, <-■ ■; Vi tackom nu så gerna — . 1 De va’2 de andra lika,1 . . f - ; Allt för den ljusa stjernan.' ! ; Ingen dager'synes än, r ' : i . , n , Stjernorna på himmelen, de;blänka. r . ; , . < Den femte han var apelgrå, ! ! . . . . ' Vi tackom nu så gerna — ’ ! ; , . * i; Den rider sjelfva Staffan på. . : f . ; . Allt för den ljusa stjernan. : : ; ✓ ; ; Ingen dager,synes än, . Stjernotna på himmelen, de 'blänka. . 1 (Andra upp t e ckningen,) Staffan var en stalledräng, \ x Hollt'dig väl, folan min — \ Han vattnade de folar fem. ’ ' Hjelp Gud bch Sankte Staffan t Solen lyser inte än, Men stjernorna de blänka, på hiinmélen. ’ ' ’.J : ; Två de voro röda, . r s . : Hollt dig väl folan min . V De tjente' väl sin födå. . • . Hjelp Gud ooh Sankte Staffan! ' • . .Solen lyser inte än,: . . . ... ; . . ; : ; • Men stjernorna de blänka, på hi^melen. . . r ' Två vöro hvita, ‘ ... ’ Hollt dig väl, folan min — ' . De vä’ de andra lika. : . > . . 1 i. ‘ Hjelp Gud och Sankte Staffan !. ’ . • . , Solen lyser inte än, ' \ Men stjernorna de blänka, på'himmelen. Den femte, han var apelgrå, . ; Hollt dig väl, folan. minzy- , . ( - ’ Den rider sjelfva Staffan på. . - Hjelp Gud och Sankte Staffan! ’ " , ' • Solen lyser inte än, ; : ‘ 1 : u , ; ; t Men stjernorna de blänka, på himmelen, .....Fortsättningen vexlar . i oändlighet och lämpas efter förhållanden ; på den gård, utanför hvilken man sjunger, .. . ; ... . ' Angåénde den, som i visan skall besjungas, anföra Geijer och Afzelius ett meddelande af J. H. Schröder, efter en disputation .under Ihre \ af innehåll, att visans Staffan är den samme som den Staffan, som blifvit kallad Helsing- lands apostelö Denne apostel, vet man tillika att berätta, .skall ha varit en stor vän,af hästar, och som hästvän omtalas han till och med i våra skolböcker. Äfven Reuterdahl 2 tror att visan gäller den Stepphi — hvilket namn likväl icke är det samma som namnet Staffan -r-, som af erkebiskop Adalbert ordine- rades till Skritefinnarne och såsom missionär kallades Simon (således åter en namnolikhet). Ser man efter, hvad. som verkligen står i den anförda disputa-: 1 Dé S.' StephaM pri^na Helsingorum Apostolo. Upsala 1748. Schröder kunde ha tillagt en annan akademisk afhandling, af E. Fant, De historia vetusta traditionibus vulgi residua, Upsalà 1791, der Stefan äfven är före. . 2 Svenska kyrkans historia. 1. Sid. 409 o. f. > . Framtiden, 1877. 8 104 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. tionen, är der icke bestämdt påstådt, att det skulle vara Helsinglands apostel, han och ingen annan, hvilkens minne firades pä det sätt, vi omtalat, utan att missionären kommit att blifva firad, möjligen till följd af munkarnes tillskyn- delse, genom en förvexling med Stephan, den förste martyren, hvilken således skulle föregått och ligga till grund för festen. Ett af skillingstrycken säger rent ut, att annandag jul egentligen firades till minne af den förste martyren; Dmen för likheten uti namn (?) och dödssätt (?) har vårt folk på denna dag upptagit en plägsed, som häntyder på den nordiske Helge Staffan.D Osanno- likhetén i att Staffan Helsinglands apostel skulle vara visans hjelte växer, om man med vår visa jemför en dansk uppteckning, meddelad af de nordiska folk- visornas grundlige kännare, professor Svend Grundtvig \ I denna uppteckning lyder den sista stanzen, med hvilken visans egentliga kärna börjar, sålunda: Sanct Stefan han leder de Foler i Vand alt ved den ljuse Stjerne: • . »For vist er nu Profeten f0d, som fr-else skal al Verden!» — och ej nog dermed, utan genom samma åtanz träder den danska uppteckningen, och genom henne ’vår svenska visa, i förbindelse med dels en visa från Fær- öarna om Sankt Staffan, dels en engelsk Dcarol for St. Stephens dayD. Att Helsinglands apostel kunnat blifva besjungen i Danmark är möjligt, om också icke mycket troligt, men näppeligen kunde han blifva det på Færôarna och i England. Vi .hafva ännu ett bevis på hand derför, att i Stafifansvisan icke missionären Stenphi-Simon besjunges, utan Stephanus Protomartyr, hvilkens dag enligt almanackan just annandag jul är; men det anförda torde göra tillfyllest. Uppgiften om vår s. k. Staffan som en väldig hästkarl kan saklöst utgå ur vår historia, liksom också Stefan den helige af Ungern antagligen genom en förvexling blifvit gjord till en hästpatron. ' Men hvad har Stefan den förste martyren att göra med hästen, som vä- sentligen hör till annandagens högtid? Ingen anledning finnes hvarken i Apostla- gerningarna eller inom den katolska traditionen, som tvärtom gör en annan, en S. Antonius, till hästarnes patron, att antaga att den helige Stephanus haft något att göra med hästar. Om annandagen såsom hästens dag talar Olaus Magnus, vidare Petrus Elvius, Ihre i en disputation (De superstitione bodierna), Geijer m. fl. ; i den förut omtalade disputationen under Ihre säges att Stefan varit hästarnes patron och att, ej utan vidskepelse, hästarne på annandagen pläga ledas till enskilda källor för att vattnas; om hästar tåla till och med vignetterna på de bästa af de snusbodvisor, som meddela Stafifansvisan, och om .icke annat påminner om ’ dem, gör det» bekanta bruket det hos vårå bönder, att om julen köra i kapp från kyrkan; ja, alldeles nyss ha vi i en tidning 9, läst ojn ett i Halland skedt öfvervåld, föranledt af ett med Stafifansridten sammanhängande bruk, att annandag jul gå till grannen och rengöra stall och ladugård. Och det är icke endast i vårt lånd hästen på annandagen är. föremål för särskild uppmärksamhet; énligt intyg, samlade af Grundtvig, är han eller har han varit det äfven i Danmark, England och Tyskland. Eh väl tilläst dörr synes här stänga vår väg, men hon tör kunnå öppnas. Genomgår man hästens egenskaper, finner man näppeligen någon, som synes kunna gifva anledning till den besynnerliga, envisa förbindelsen mellan honom och hästen. Bland julens^ egenskaper är det deremot en, som genom innehålls- ■ ........ ■■ ■ ■ I . \ \ \ ’ Danmarks Gamle Folkeviser., . N:r 96. . k \ ’ * Aftonbladet. 1877. N:o 24. ' • ' , UNDERSÖKNINGAR RÖRANDE SVENSKA FOLKVISOR. 105 rikedom öppnar utsigt till en förklaring: denna egenskap är den, att vår. kristna jul kommit att blifva firad på samma tid af året som den gamla hedniska» Den senare ligger således, med alla sina plägseder, under vår jul; men gamla bruk äro seglifvade, huru väl de än öfvertäckas, om de också omgöras och få nya namn, enligt hvad mångfaldiga bevis ådagalägga. Helt säkert kunde åt* minstone de första uppsättningarna af kristna lärare i vårt land icke afskaffa många af de hedna bruk, de här förefunno, utan måste nöja sig med att oskad- liggöra dem genom att gifva dem ny riktning eller liksom döpa dem; huru långt den katolska ackomodationen i detta fall gick i vårt land, känna vi icke. Vår visa skulle derföre kunna betraktas som ett slags palimpsest: skrapar man bort den senare texten, finnes under Staffan ingen mindre än den gamle guden Frö eller Frey, solens och hästens gud. Här skulle således föreligga ett stycke hednisk hymn, sammanhängande med den vidt utbredda solkulten, och möjligen har något litet drag derifrån glömt sig qvar i orden, i den i visan omtalade förgen på hästarne: Två de voro röda. Två de voro hvita. Missionärerna hade valt S. Stefan till' Frös . tronarfving på grund deraf, att jul-annandagen tillhörde detta helgon; men ännu en anledning-till att, de kommo att tänka på just honom kunde ligga i det fornhögtyska verbet Stephan, som, bland annat, betyder trafva. Grå vi till Stafiansvisans melodier, som lätt igenkännas som variationer af ett och samma grundtema, är det i synnerhet en, som förefaller karakteristisk. Denna är följande i den ofvan nämda samlingen Filikromen: Staf-fan var en stal - le-dräng — Hållt dig väl, få - lan min! Han TI Vätt- na - de . de få - lar fem . allt vid den lju-.sa stjer- nan. långsamt So-len ly-ser in-te an, in-te än, men stjernor-na på him-me-len de blänka. Som man finner, har den något särdeles högtidligt och fornartadt och eg- nar sig väl till unisont föredrag. Möjligen återklinga här toner från en helig solens fest, men här stå vi framför ett fält, der man, såsom »den ädelborne kaptenen» hos Runeberg, »måste med mycket mod och med mycken försigtighet framgå», och våga oss icke vidare. Tanken oni den helige Stefan såsom en guden Frös efterträdare är icke ny; den berömde J. W. Wolf 1 har, föregången af antydningar hos Finn Mag- 1 Beiträge zur deutschen Mythologie. 1857. 1: sid. 124. 106 FRAMTIDEN. . NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. nussen,: uttalat den. En preussisk kapten, hr Max Jähns, som skrifvit ett verk1 i två stadiga hand om hästen i folksägnen och i egenskap af hästkarl till yrket känner en hop data om hästens behandling m. m. under jultiden, hyser icke det minsta tvifvel om, att solguden Frö gömmer sig under kristendomens första blodvitne i vår sång. . 2. ' ... ”Liten Karin.” Arvid August Afzelius hörde på en resa genom Öglunda i Vestergötland som ' ung student första gången denna lilla visa. En vallflicka sjöng den ett stycke framom hans skjutskärra, under det hon dref sina kritter i vall. Afze- lius åkte upp henne och på tillfrågan, om hon ville lära honom sin visa, sva- rade hon genast sitt »ja vars!» Hon dikterade först och sjöng sedan; Afze- lius skref efter hennes uppläsning och inprentade efter hennes sång melodien i sitt minne. Sedan dess har visan blifvit ryktbar; få torde nu de svenskar vara, för hvilka icke både ord och melodi äro kända allt sedan barndomen. Föga anade väl Afzelius då, och icke torde mången nu veta, att genom många århundraden så klingar mot oss en. martyrhistoria, som skymtar redan hos den gamle biskopen Eusebius. Och likväl kan man med icke liten trygg- het försäkra detta vara fallet. »Denna lilla visa», säger S. Grundtvig (a. st. 101), ^har på ett märkvärdigt sätt förstått att följa med tiden: hon har efter reformationen liksom aflagt sina klosterkläder och iklädt sig verldslig drägt. Så- som hon nu allmänt kännes hos oss», — den danske författaren talar om vi- sans danska form, men alldeles det samma gäller om hennes svenska — »hand- lår hon om en oskyldig mö, som icke vill låta sig lockas genom något af en gudlös konungs lysande anbud, utan föredrager döden för vanäran. Visan fram- träder i detta skick så naturlig och så infödd, så poetiskt sann och så sagomäs- sigt afrundad, att hon icke väcker någon misstanke om, att hela hennes inne- håll och betydelse från förstone varit något helt annat, än de nu äro.» Som bekant, hade under den förvirrade tid, som följde sedan Diokletianus lemnat regeringen, hvilket den legend, vi nedanför citera, naivt förklarar till- gick så, att »domare satte Diokletianus och Maximianus båda från väldet och gjorde dem till släta bröder» — hade, säga vi, det snart stält sig så, att den grymme Maximinus Gaza, cæsaren Galerii frände och medhjelpare, fått del i väldet öfver romerska rikets östra länder, imder det Maxentius förde ett skräck- fullt regemente i Italien. De förföljelser mot de kristna, till hvilka Galerius lockat Diokletianus, hade icke upphört; åtminstone talar Eusebius om sådana under både Maximianus och Maxentius.. Men ej blott, män, säger Eusebius, utan äfven qvinnor uthärdade förföljelserna för. sin tros skull. Som exempel anför han dels en rik, förnäm och bildad qvinna i Alexandria, som motsatte sig och med manligt mod öfvervann Maximini tygellöshet, hvilken icke lät döda, utan åtnöjde sig med att landsförvisa henne; dels en annan ryktbar qyinna i 'Ross und Reiter in Leben und Sprache, Glauben und Geschichte der Deutschen. 1, 2. Leipzig. 1872. . UNDERSÖKNINGAR RÖRANDE SVENSKA FOLKVISOR. • 107 Rom, som dödade sig sjelf för att undgå att falla i händerna på tyrannen Ma- xentius, hvilken plägade nyttja allahanda pinomedel mot sina offer. En af dessa martyrer skall vara vår »liten Karin», som inom den katol- ska kyrkan är ett namnkunnigt helgon, firadt långt i vester och öster. Filoso- fiska fakulteten i Paris har valt henne till sin skyddspatronessa och har en festdag till hennes minne — den 25:te november, hvilken dag äfven efter vår almanacka är hennes. En på sin tid mycket läst reseskildrare, engelsmannen Richard Pococke \ berättar från Sinai-bergen, att ett af dessa kallades Sankt Katarinas berg, och att på dess topp fans en inskrift i en klippa, som uppgafs förvara helgonets lekamen. Pococke hörde äfven, förmodligen af munkarne i klostret bredvid, hennes saga. Kejsar Maxentius hade i Alexandria låtit fästa henne i ett hjul ; men hjulet brast i flere stycken, hvarefter han lät halshugga henne. Hon hade bedt till Gud, att Han måtte hindra, det hennes kropp fölle i de otrognes händer, och med samma som hon vardt död, förde englarnie henne till toppen af detta berg, hvarifrån munkarne flyttade henne till klostret, så snart detta blef färdigt. Ungefär en tredjedel af vägens längd framåt ligger rapphönskällan, hvilken, efter hvad munkarne säga, upptäcktes genom de foglar, som flögo efter kroppen. De munkar, som gått för att söka helgonets leka- men, hade stannat på detta ställe, och blefvo helt bestörta, när en mängd af de nämnda foglarne samlades på en punkt; de gåfvo sig dit och funno källan. Berget är mycket högt. I Sverige fans legenden åtminstone redan i medlet af 1300-talet, då den upptecknades i én ännu bevarad handskrift, den ryktbara Codex Bureanus. Ma- xentius hade kommit till Alexandria och påböd att alla skulle offra åt gudarne. Katarina, dotter af konung Costus, då hon sätt i sitt palats och hörde olåten „ af offerdjur och prester, tålde icke längre Guds vanheder, utan gick djerft fram och talade inför kejsaren mot afgudärnes dyrkan. Kejsaren kallade till hopa femtio de främste mästare i boklig konst, att svara henne; desse talade till en början smädligen mot kejsaren, derför att de blifvit samlade , till att disputera med en flicka, men dagén derpå öfvervann hon dem alla till kristendomen. Ma- xentius lät då döma de vise att brännas. Katarina tröstade dem, så att de med lugn ündergingo döden.' Kejsaren sökte ännu fresta henne; hon skulle stanna hos kejsarinnan och få en ”stol af guld, för hvilken alla skulle nedfalla. Då hon icke gaf med sig, lät han hudstryka henne och satte henne i mörka- hus, der hon tillbragte tolf dagar, under det englarne förde föda till henne. Ma- xentius. måste nu resa bort; under tiden besökte hans drottning och marskalk Katarina, och blefvo omvända tillika med en mängd riddare. När kejsaren kom tillbaka, bch fick höra att hon ännu lefde, lät han göra »fyra hjul, och besätta dem rundt omkring med jernspikar, och laga så att två af hjulen gingo mot andra två, och böd Katarina sitta öfverst mellan dem». Men Guds engel kom och bröt sönder hjulen. Då drottningen sökte taga henne i försvar, lät Ma- xentius misshandla och döda drottningen och derefter marskalken och riddarne. »Sedan lät Maxentius kalla Katarina och böd henne offra åt gudarne och varda furstefru efter drottningens död, eller mista lifvet. Katarina valde döden och dömdes att halshuggas; då bäd hon sin bön till Gud och sade: ’gerna går jag för din skuld under svärd. Jesu, Guds son, tag min själ, och gif din mis- kund åt alla dem, som mitt namn minnas méd åkallan.’ En röst kom från him- len och sade så att alla hörde det: ’kom i Guds glädje. Guds, fästmö! Hvar och en varder bergad, som dig hedrar’. Sedan räckte hon fram halsen, orädd, och rann mjölk i stället för blod af hennes lif. Englar från himlen togo det 1 Voyages de Richard Pockocke, trad, par Eydous. 1. Neuchatel 1772. Sid. 438. 108 FRAMTIDEN. N.Y FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET, halshuggna liket och förde det på en liten stund tjugu dagsleder till Sinai berg, och jordade henne der med heder.» , Legenden återfinnes i latinska legendsamlingar, af hvilka särskildt kan näm- nas den af Jacobus a Voragine. Men, kan man säga, »det är långt hädan och dit»: mellan den lilla enkla romansen om stjernan ibland de tärnor små hos »unga kungen» samt denna le- gend med sin kejsare och kejsarinna, sin hofmarskalk och många riddare m. m., är ett tomrum, som icke synes kunna blifva fyldt. Likväl ha vi fyllnads- materiel . i beredskap. Samma enkla, om man så vill, och likväl så mäktiga me- del, som fört språkvetenskapen långt framåt, jemförelsen, visar sig användbart äfven inom det slags undersökningar, hvarpå vi här lemna ett litet prof; och man skall af det samma må hända inse, att det icke är af ett andefattigt sam- lare begär, som de, hvilka söka utreda den märkliga odlingshistoriska företeelse, som blifvit kalladt folkvisa,, söka att få så många uppteckningar som möjligt af én och samma visa. Granskar man nämligen sådana olika uppteckningar, utan att ens försmå skenbart obetydliga fragment,- finner man snart, att den ena har ett drag, den andra ett annat o. s. v., som, sammanstälda, gifva en bild, i hvil- ken man ser något nytt och annat än man hade för sig i de särskilda uppteck- ningarna. Man återfinner då t. ex., som nu, en legend, som ligger till grund; en annan gång något mycket äldre, omgjordt, förklädt, ändradt och vrängdt, men urskilj eligt, och mer än ett stycke historia före historien skall en och annan gång kunna hittas i en dylik literär »kjökkenmödding». Nästan alltid ligger något under. 1 • Utom två uppteckningar af visan om »Liten Karin» i Geijers och Afzelii * Svenska Folkvisor finnas åtta danska, samlade hos Grundtvig a, som dessutom känner icke mindre än tolf tyska. Rätt eget är att se, huru legenden blifvit liksom splittrad i sär, och en episod stänkt hit, en annan dit; så t. ex. inne- håller en, för öfrigt ej särdeles god, dansk uppteckning något om kejsarinnans (drottningens) besök hos Karin i fängelset, hvilket drag saknas i alla de andra danska. En af de tyska håller sig tätt intill legenden; en annan är så lik vår . allmänt kända svenska; att det kan sättas i fråga, huruvida den senare är ori- ginal. i)et torde vara af intresse att höra, huru »liten Karin» tager sig ut på tyska: • . 1 Vi vilja anföra ett prof, som synts oss synnerligen intressant, huru »en facticité» kan gömma sig under en tradition, fast traditionen denna gång rör en sådan »tvifvel underkastad bad- dare» som en lindorm. Berättaren är en österrikisk professor F. Unger.. (Naturhistorische Bemerkungen über den Lindwurm der Stadt Klagenfurt i Steyermärküche Zeitschrift. Bd. 6. 1841.) Midt i staden Klagenfurt finnes en stod af sandsten, som framställer ett odjur, öfver hvars hûfvud én jättestor man svänger sin klubba. Odjuret är. ryktbart under namn af lind- ormen i Klagenfurt, och folksägnen berättar, att ett dylikt hållit till i de träskmarker och skogar, der nämda stad nu står. Fursten-i landet lofvade en belöning åt den, som kunde förgöra odjuret, hvilket slök allt lefvande kring sig och förpestade nejden med sin andedrägt. Medelst en med hulling försedd krok, på hvilken som lockbete satt en tjur, lyckades man dräpa det. År 1590 bestäldes hos en stenhuggare i staden till minne häraf nyss . nämda figur, som Under pomp och ståt fördes dit, der den nu står. Unger fann denna »lindorm», ett amfibieartadt vidunder med fjell och svans, ungefär 27 fot i längd och af motsvarande bredd, utgöra en reminiscens från träsnitten i Conrad Gess- ners Schlangenbuch (1589) eller i Aldrovandis Serpentum $ draconum histories (1640). Men härmed fann han icke sägnen vara affardad. På förfrågningar angående denna fick han det svar, att ett kranium af den i sagan omtalade draken ännu funnes på stadens rådhus. Unger begaf sig till rådhuset, i hvars arkiv ganska riktigt funnos ett kolossalt djurkranium, hän- gande på en kedja, och stycken af en del knotor : väl hade det förra icke tillhört någon sago- lik reptil, men i dess ställe utgjorde det en fossil lemning af en Rhinoceros tichorhinus, Cuv. a Danmarks Gamle Folkevisel'. N:o 10L., ; UNDERSÖKNINGAR RÖRANDE SVENSKA FOLKVISOR. 109 Hecht wie ein Sternlein strahlte die kleine Katharin; der stolze Kaiser sagte zu allerschönsten Dirn: »Und höre, kleines Kätchen, sprich, willst, du werden mein? Mein Königreich zur Hälfte, es soll dein eigen sein.» ’Dein Königreich zur Hälfte das will mich gar nicht stehn, gib’s deiner Frau Gemahlin, lass mich in Ehren gehn!’ »Und höre, kleines Kätchen, willst du nicht werden mein, so will ich lassen setzen dich ins Nägelfass hinein.» ’Uns willst du lassen setzen mich ins Nägelfass hinein, Gotts Engelein vom Himmel sie sehen die Unschuld mein.’ -Da setzen sie klein Kätchen ins Nägelfass hinein, da kamen zwei weisse Täubchen her und flogen fort zu drei.1 Svend Grundtvig anser, att den tyska visan är öfversatt frän svenskan; visserligen är den icke någon vitter öfversättning, men den kan ha blifvit sjun- ^en af någon svensk i Tyskland eller har någon tysk, lärt sig den i Norden, och omflyttningen från svenskan till tyskan gått utan hjelp af penna. Den ty- ska visans »der stolze Kaiser» är emellertid äldre än den svenskas »unga kun- den», hvilket synes lämpadt efter svensk åskådning, och epitetet unga är åt- minstone icke valdt för att karakterisera en tyrann. Att englarne från himlen se Karins oskuld, är vidare mera poetiskt än den svenska visans: »Guds englar små, de se att jag Oskyldig är dertilï.» Ingen vestgötsk vallpiga säger heller »liten Karin», utan skall detta i hennes ■öron ljuda lika ogrammatikaliskt, som »lita kungen» m. m. — hvarvid likväl medgifves, att detta kan vara en af de språkförbättringar, Afzelius tillåtit sig a. Vi äro icke säkra på att icke tvärtom den svenska visan är öfversätt från tyskan. Till den lilla diktens historia tillägga vi nu blött, att i senare tider Liten .Karin, i den för oss mest kända formen, kommit in i Norge. Så berättar N. R. östgård i En Fjeldbygd 8, att den en tid var den visa, som mest »gick» i österdalen ; under den tid, denne författare skildrar, var det nämligen gerna en eller annan visa, som var mést omtyckt, och tillförseln kom oftast från Sve- rige, genom Nord-österdalens samfärdsel öfver Rörå med de på folkvisor rikare ^venskarne. (Som prof på huru omtyckta svenska visor voro i Norge anför för öfrigt denne författare, att mången norsk sång gjordes till svensk på det enkla sättet att jeg utbyttes mot jag och så många ord som möjligt fingo a till slutvokal.) ’ Slutligen bör nämnas, att det ej endast är saga och sång, som sökt förhär- liga den oskyldiga flickans grymma martyrdöd, utan att äfven den bildande kon- sten ofta gifvit henne sin hyllning. För att blött hålla oss till Norden, hä vår Wahlbom målat »Liten Karin» i sepia och frii Elisabeth Jérichau i olja (på ut- ställningen i Göteborg 1869), och i Magasin för Konst^ Nyheter och Moder (utg, sf Boye, 1838) finnes en plansch (n:o 23) efter en tafla af C. Maier i Wien öfver Den heliga Catharinas Crafldggning. ~ Ett träsnitt från midten af 1400- talet finnes ännu i behåll ** man ser henne der med det karakteristiska hjulet ■och svärdet, som alltid följa hennes bild.j . _________ ' R. Bergström. 1 Wolf,' 0^ L. B., Halle der Völker. Frankf. 1873. Uppteckningen är frän Bayern. ’ Han har med dylika ändringar, — högan loft, der handskrifter tydligen ha höga löft «o. s. v. — gifvit, fart åt sådana grammatikaliskt tokiga uttryck som »saltan haf», »i grönan -sal» o. d., med hvilka en del poeter trott sig böra krydda svenska språket. > * 2:t Oplag. Kristiania 1852. Berättelsen Fiskerne mot slutet. (Sid. 116). * Weigel und Zestermann, Die Anfänge der Druckerkunst in Bild und Schrift. I. Leipzig 1866. Sid. 149. • • 110 FRAMTIDEN. ■ NT FÖLJD. FÖRSTA ' ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. Smärfo uppsatser och strödda meddelanden. / Nya filosofiska tidskrifter. , ■ ïJ'-' i. ■ ■ Viertelj arsscÄrift für wissenschaftliche Philosophie, unter Mitwirkung 'Von C. Goring, M. Heinze, W. Wundt herausgegeben von B. Avenarius. Erster Jahrgang. Erstes Heft. : (Leipzig, Fues’s Verlag 1876.) Be^uë philosophique de la France et de l’Étranger paraissant tous les ‘ mois. Dirigée par Th. Bibot. Première Année 1876. Deuxième Année 1877. Janvier. (Paris, Librairie Germer Baillière et Go.) Mind. A Quarterly Review ôf Psychology and Philosophy. Edited by George Croom. Robertson. N:o I—IV 1876 ; N:o V January 1877. (London, Williams and Norgate.} Ej uteslutande inom statslifvet höra i vårt upprörda tidehvarf regentombyten och systemförändringar snart sagdt till ordningen för .dagen. Välden störtas, spiror vridas ur trötta händer äfven i forskningens vida vërld, enkanneligen i de riken, som lyda under målsmännen för vvetenskapernas vetenskap.» Här se vi tid efter annan äldre maktinnehafvare undanträngas af de nya idéernas banerförare; här råder denna systemens yexling och inbördes: »vederläggning» af hvarandra, hvilken i sjelfva verket, enligt Hegels träffande utsaga^ ej är eu vederläggning i annan mening än den, i hvil- ken blomman kan sägas vederlägga knoppen och frukten blohiman. Vitnen om dét segerrika nya,: som bryter sig en väg på det nutida tänkandets arbetsfält^ äro, jemte mycket annat, de trenne ungefär samtidigt grundlagda tidskrifter, för hvilkas program vi skola i. korthet redogöra. De företräda hvar och en på sitt håll, ett och samma nya uppslag i : våra dagars filosofi, hvars syfte tydligast skönj es genom en blick på. närmast föregående tankeriktningar. . ; ‘ . Det är nu jemt, fyratio, år sedan den för närvarande äldsta af Europas filosofiskar tidskrifter första gången framträdde inför offentligheten. På vårt skrifbord ligger ett gulnadt häfte, tryckt på groft papper och i det hela med ett yttre, som i fråga om typografisk prydlighet långt ifrån motsvarar en senare tids stegrade anspråk. Med den gammalmodiga utstyrseln står innehållet i samklang; också det förefaller numera, temligen föråldradt. »Spekulation och uppenbarelse», »Om tidens religiösa intressen«,, vidlyftiga granskningar. dels af den nyaste »apologien» för Hegels lära, dels af en på romarspråket skrifven utredning »De veræ philosophise erga religionem christianam pietate»,. dylika uppsatser, röjande en viss, ensidighet i valet af ämnen, fylla prof-, häftet af I. H. Fichtes »Zeitschrift für Philosophie und spekulative Theologie». Af ùt- gifvarens förord — dagtecknadt Bonn i Mars 1837 — inhemtar man, att tidskriften ville betraktas såsom i främsta rummet ett språkrör för »den kristliga spekula- tionens intressen»; dess hufvuduppgift varder, heter det, »att på filosofisk väg verka for en lösning af dogmatikens och den praktiska teologiens 1 djupt. ingripande frågor.» Otvetydigt nog kännetecknas genom en sådan .fingervisning den dåvarande filosoflena lynne och älsklingsplaner. Yttersta målet för hennes bemödanden Var åvägabringandet- af den då liksom nu så ifrigt åtrådda »försoningen mellan tron och vetandet», mellan värmen, som lisar, och klarheten, som vägleder. Med hänseende till sätt och utväga^ för målets uppnående voro dock åsigteruä vacklande. Medelst »spekulationens» sänklod NYA FILOSOFISKA TIDSKRIFTER. 111 sökte man pejla, »uppenbarelsens» djup, men huru mycket och hvad kan, i fråga om religiösa lifsyttringar, rätteligen anses såsom allmängiltig sanning? Och sätter speku- lationen» öss i stånd att till fullo utgrunda religiositetens väsen, att uppdaga lagarne för dess historiska utveckling? Det var ej väl bestäldt med svaren på dessa ound- vikliga indledningsspörsmål. Hvarken inom psykologien eller religionshistorien hade vid denna tidpunkt en oomtvistlig gränsskilnad utstakats mellan inbillningsfostern och den lifs lefvande verkligheten; icke heller hade det afgörande ordet yttrats an- gående den kunskapsteoretiska frågan om möjligheten af ett i egentlig mening filoso- fiskt vetande. Allt för ofta hade »spekulationen» försmått att bygga sin borg på er- farenhetens hälleberg. Hennes famlande efter det öfversinliga blef derföre merendels ett famnande af molnet i stället för gudinnan. Men tiderna förändras och verldsåsigterna med dem. Filosofien i det nit- tonde århundradets sista fjerdedel är ej densamma som under perioden närmast efter Hegels bortgång, då »högern» af hans skola ansträngde sig i konservativ ifver att medelst »dialektikens» bekanta konstgrepp skaffa stöttor åt kyrkolärans af kritiken undergräfda dogmbygnad, under det att den radikala »venstern» oförsagdt styrde sin farkost ut bland materialismens och gudsförnekelsens brottsjöar. Ett yngre tänkare- slägte aktar det knappast mödan värdt att lyssna, då någon af de qvarlefvande trogne — t. ex. C. L. Michelet vid 1870 års Hegelsfest — stöter i basunen för mästaren, »der unwiderlegte Welt-Philosoph.» Tillvaratagande hvarje i hegelianismen inmängdt sanningsfrö har den samtida filosofien ej tvekat att bryta stafven Öfver systemets kärna, panteismen. Man har nämligen kommit hans verkliga börd på spåren; pante- ismen är, säger en' berömd skriftställare, till sin rätta härkomst »en ateism, som blyges för sitt namn.» Sedan detta uppdagats, glesnar allt jemt skaran af tillbedjare i den hegelska gudomens tempel. Väl förkunnas ännu från ett fåtal katedrar i och utom Tyskland den underliga läran om en Gud, som först i och genom en oändlig utveck- lingsprocess liksom växer till sjelfmedvetande och personlighet: »Gud är ej till. Han blir, der han förnimmer sig sjelf, lik spegelns bild, ej sedd, ej till.» Nutidens sunda förnuft värjer sig dock med detta dräpande svar: »Men hvad är Gud, som ej är till? Blindfönstret, inpassadt i naturens öde sal! Oxögat på teatern, högsta mönstret af falsk logik i hjérnans j emmerdai.» (Jfr. Tegnérs poem »Panteismen».) Genmäl eh i en sådan anda höras numera ej sällan bland »skaldernas och tänkarnes folk.» I Tyskland som annorstädes har Under de senaste årtiondena forskningens trollstaf kallat nya verldar fram i ljuset. Naturvetenskapen, fornkunskapen, dét vidt utgrenade kulturhistoriska studiet, den på fysiologisk botten fotade moderna psyko- logien hafva för filosofen öppnat omätliga verklighetsområden i rummet, i tiden, i nationernas och de enskildes själslif. Stäld i beröring med dessa väldiga massor af stoff för spekulationen, med en åt alla håll vidgad synkrets, har filosofien ej kunnat undgå att lämpa sitt förfaringssätt efter de ändrade omgifningarna. Att förfoga öfver omfattande insigter på erfarenhetskunskapens fält, höfves för visso »vetenskapen om tingens yttersta grunder.» Rotlösa, i luften sväfvande filosfem, alster af en konstruk- tionslusta utan fasta stödjepunkter i det faktiskt och historiskt gifna, utdömas en- stämmigt af det. upplysta tidsmedvetandet. »Spekulativa resultat, vunna genom induk- tiv-haturvetenskaplig metod» — så lyder mottot på det senaste årtiondets rykt- baraste filosofiska verk (Ed. von Hartmanns »Philosophie des Unbewussten»), en an- visning som den nyaste filosofien synes vilja endrägteligen taga till sitt rättesnöre; Låter det sig ej förnekas, att i fråga varande yrkande på en »vexelverkan» mellan 112 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. filosofien och de »induktiva» vetenskaperna icke sällan ' gifvit rum åt en oklar sam- manblandning af »spekulation^ och »empiri», så är det å andra sidan obestridligt, att först genom en allsidigare och djupare kännedom om det ändligas mångfald, möjlig- göras framsteg i vår kunskap om det Oändliga och Ena. Äfven på detta område står det. fast, att »hvad ofvan efter är, når ingen till, som ej har fäste för sin fot på jor- den.» (Tegnér) : I bredd med den nu omtalade filosofiska tidsriktningen går en annan: sträfvan- det att, enligt det gängse slagordet, »återgå till Kant», återställa det på flera punk-, ter brutna sammanhanget mellan våra dagars spekulation och de kantiska undersök- ningarna om kunskapens begrepp, möjlighet och gränser. Bland de talrika, ur olika synpunkter betydelsefulla företeelserna på nutidsfilosofiens område är knappast någon löftesrikare än den »neokantiska» skolan, som beslutsamt förnyat kriticismens protest emot dogmatismen i alla dess former. »Liksom en slagen krigshär ser sig ota efter en fast punkt, der han hoppas kunna ånyo samlas och uppställa sig, så hörde man redan en tid bortåt allestädes i filosofiska kretsar fältropet: återgående till Kant! Men först på senaste tiden har inan gjort allvar af detta återgående och har dervid funnit, att dén store Königsberg-filosofens ståndpunkt i sjélfva verket aldrig hit- tills kunnat med full rätt betecknas såsom en öfvervunnen------------Missförstånd och ett otygladt produktionsbegär hafva räckt hvarandra handen för att under en tid af andlig oro nedbryta de skrankor, Kant faststält för spekulationen. Nykterheten, som följde på det metafysiska ruset, blef så mycket snaràre en maning att återvända till den för tidigt öfvergifna ställningen, som man såg sig stå gent emot materialismen, hvilken en gång vid Kants uppträdande nästan spårlöst försvunnit. För närvarande hafva vi ej allenast en ung skola af kantianer i trängre eller vidsträcktare mening, utan äfven de, som vilja gifva sig in på nya vägar, finna Sig föranlåtne att först, så att säga, göra upp räkningen med Kant och rättfärdiga sin afvikelse från honom.» I dessa ordalag skildras de senaste årens »Kant-strömning» inom tyska filosofien utaf den i fråga varande riktningens måhända rikast utrustade företrädare, den för kort tid sedan aflidne F, A. Lange, förf, till ett synnerligen värderikt arbete om materialismens historia. Tilläggas kan, att »neokantismens» anor i literaturen gå till- baka till ungefärligen samma tidpunkt som den nuvarande tyska enhetspolitikens, nämligen början af 1860-talet. Redan någon tid förut hade dock Tysklands tänkare här och der öppnat dörren på glänt för de rensande luftdragen från »förnuftskritikens» rymder. Den spekulativa teologien» tvangs efter hand att maka åt sig och försvann tidigt nog äfven från den i det föregående nämda tidskriftens titelblad. Då Nestorn bland vårt tidehvarfs filosofer, den åttioårige Immanuel Hermann Fichte, förlidet år letanade det jordiska, hade han åt sig rest ett’ »monumentum sere perennius» genom såväl en rad fortj enst fulla, af den ädlaste lifsåskådning uppburna verk som en lång följd årgångar af denna tidskrift, utgifven af Fichte tillsamman med H. Ulrici och I. Wirth, och under de sist förflutna årtiondena betitlad »Zeitschrift für Philosophie und philosophische Kritik.» En med- arbetare och‘måhända i viss mån en medtäflare på dét kritiska fältet har nyss nämda organ erhållit i. den »Vierteljahrsschrift für wissenschaftliche Philosophie», hvars i dessa dagar utkomna första häfte söker med ett ljudligt »gif akt» fästa samtidens upp- märksamhet på det nya, som är i antågande. Den häftet åtföljande »prospekten» samt utgifvarens uppsats »Zur Einführung’» gifva besked om hvad den nye kämpen bär i skölden. Erfarenhets vetenskapernas uppblomstring under innevarande tidehvarf har, skrifver R. Avenarius, framkallat en reaktion emot den spekulativa filosofien, väl ej i allmänhet emot hennes problem, men så mycket afgjordare emot hennes metod. Utan tvifvel égde denna filosofi sitt berättigande för ett nu tillryggalagdt odlingsskede, i det att hon nämligen på ett i sitt slag storartadt sätt fylde den tidens behof af enhet och sammanhang i tänkandet. NYA FILOSOFISKA TIDSKRIFTER. 113 Men denna rent formela förtjenst gör numera ingalunda till fyllest. För att filosofien skall kunna i sanning benämnas »vetenskaplig», fordras ej allenast att hon till formen är motsägelselös pch följdriktig, men hon måste äfven, liksom all vetenskap, hemta sitt innehall från erfarenheten, dervid sorgfälligt undvikande hvarje slags sfcenerfa- renhet, hvilken har lika, liten rätt till filosofisk behandling som »den stora sjöormen» till zoologisk. Utgående från den förutsättningen att filosofiens befogenhet sträcker sig jemt upp till yttersta gränsen af den erfarenhet, i hvilken hon eger sitt stadiga underlag, men icke längre, vill tidskriften verka för en sådan reform af filosofien, som antages skola höja henne till rang af verklig vetenskap. I nu antydda syfte skola meddelas artiklar rörande kunskapsteoretiska spörsmål och vetenskaplig metodlära, naturvetenskapernas och matematikens filosofi, psykofysik, psykologi och antropologi, sociologi och etik, estetik, språkets filosofi samt de filosofiska ideernas, problemens och systemens utvecklingshistoria ; dessutom granskningar, genmälen, boknyheter, m. m. I öfrigt bjuder detta häfte på ett omvexlande och gediget innehåll. Utom kor- tare anmälningar förekomma följande längre af handlingar: »Ueber das Verhältniss der Philosophie zur Wissenschaft». Eine geschichtliche Betrachtung af Fr. Paulsen; »Die englische Logik der Gegenwart» af A. Riehl (ett glädjande förebud om den uppmärk- samhet, tidskriften synes vilja egna åt den nutida britiska filosofien, hvars mäktiga skapelser hittills varit allt för litet kända på det europeiska fastlandet); slutligen: »Ueber das kosmologische Problem», af prof. W., Wundt i Leipzig, en lärorik fram- ställning och granskning ur naturvetenskaplig och filosofisk synpunkt af de olika hy- poteserna om verldsalltets, uppkomst, varaktighet och utsträckning i tiden och rum- met. Författaren, känd genom sitt lärda arbete »Grundzüge der physiologischen Psychologie», åtnjuter högt anseende såsom en bland den nya »vetenskapliga filoso- fiens» skickligaste sakförare. Till en redogörelse för den franska och den engelska tidskriftens innehåll åt* erkomma vi i ett följande häfte. C. v. B. Anmälningar. Bidrag till Sveriges historia under 1400-talet. Svenskt Diplomatarium från och med 1401, utgifvet af Riksarkivet genom Carl Silfverstolpe. Första delens första och andra häfte. Stockholm 1875, 1876. 4% H. — Zur Deutsch-Skandinavischen Geschichte des XV Jahrhunderts. Von Goswin von der Bopp. Leipzig, Duncker-Humblot 1876. 8. Sedan dét karolinska tidehvarfvet har aldrig intresset för vårt folks forntid och fädréns bragder varit så stort som nu. Då samlade man urkunder, afskref och be- gynte utgifva dem, ehuru man icke medhann ätt behandla stort mera än en del af dem, som äro af särskildt intresse för vårt lands politiska och juridiska historia. I vårt århundrade har man upptagit planen att offentliggöra handlingar från medeltiden, och man har dervid icke nöjt sig med att meddela allenast sådana, som röra rikets allmänna angelägenheter. Man har börjat offentliggörandet af alla urkunder, hand- lingar och bref från 'den svenska medeltiden, som blifvit bevarade intill våra dagar. 114 FRAMTIDEN. NT FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. Hvad en Örnhjelm, en Hadorph, en Péringschöld och Brocman hade begynt under de två föregående århundradena, upptogs på nytt under inflytande af den literärt foster- ländska rörelse, som fick sitt mest utpräglade uttryck i det Götiska förbundet och dess verksamhet. En medlem af förbundet, riksarkivarien och riksantiqvarien Johan Gustaf Liljegren, utgaf år 1829 första delen af Diplomatarium Svecanum. Planen uppgjordes några år tidigare och afhandlades frågan om dess förverkligande af fleré vänner af företaget, bland dem friherre Jacob Adlerbeth, som med varmaste intresse omfattade allt som rörde det svenska folkets forntid, kammarjunkaren Leonhard Fredrik Rääf, den bäste kännaren af medeltidens skriat och diplom inom det Götiska förbundet, och den entusiastiske engelsmannen Alexander Seton, som så . länge han lefde sörjde för dén ekonomiska sidan af företaget. Företaget var ganska stort, arbetet mycket och utsigterna till ekonomisk vinst mycket små. Den första delen, som upptager bref, hvilka skrifvits rörande Sverige och svenska förhållanden från 800-talet till och med år 1285, vitnar tyvärr icke om den kritiska noggrannhet, som arbeten af detta slag kräfva, ej heller är samlingen af bref så fullständig som den borde hafva varit. Det dröjde åtta år innan fortsättning kom. Under tiden hade regeringen möjliggjort arbetets fortsättande genom beviljande af ett temligen obetydligt anslag och utgifvaren hade fått till biträde Bror Emil Hilde- brand, hvilken efter Liljegrefis död fortsatte arbetet och under åren 1842—1865 utgifvit banden 3—5. För hvart år ökas antalet af bevarade handlingar. Från år 1147 fin- nes ingen handling, för år 1247 sexton, för år 1347 etthundrafemtionio. Ständigt , växande embetsgöromål och äfven de stegrade tryckningskostnaderna föranledde ett afbrott i arbetet, till dess framl. grefve Erik Posses donation gjorde det möjligt för riksarkivet att öfvértaga fortsättningen. Utgifvandet kommer nu att fortgå i åtmin- stone tvenne serier; af den ena, som begynner med år 1348, är den första delen (från början den sjette) nyligen lagd under pressen, af den andra serien, begynnande med år 1401, äro första bandets två första häften redan utgifna och torde snart följas af det tredje. Utgifvaren, amanuensen i riksarkivet, kammarherre Carl Silfverstolpe har, särskildt som redaktör af Historiskt Bibliotek, lärt den för fäderneslandets historia intresserade delen af den svenska allmänheten, att af honom vänta ett raskt arbete, hvilket på samma gång utmärker sig genom synnerlig noggrannhet. De två häftena af Diplomatariets nya serie jäfva ingalunda detta omdöme. För den stora allmänheten är det s. k. Diplomatariet en förseglad bok, och det måste så blifva för enhvar, som icke är bekant med latinet eller medeltidssvenskan, på hvilka tungomål de flesta urkunderna äro skrifna. Visserligen beledsagades hvar särskild handling af ett kort angifvände af innehållet på nutidens svenska, men med dessa antydningar kan ingen nöja sig, som vill med tillhjelp af Diplomatariet göra några historiska studier. Det kan låta underligt, men enhvar för hvilken språket icke bereder ett oöfverstig- ligt hinder och som hyser intresse för vårt folks historia och kulturförhållanden, skulle jag vilja råda att använda lediga stunder med läsning Svenskt Diplomatarium. Myc- ket förefaller till en början främmande, men man lär sig småningom att få intresse för snart sagdt allt. Urkunder af vigt för den politiska historien bilda anknytnings- punkter med det man redan på förhand känner; alltför ofta, om de röra tider, som ähnu icke hunnit behandlas med nödig kritik och till dem kunna vi räkna hela tidehvarfvet från vår medeltidshistorias början intill k. Magnus Erikssons regering — visa de, huru en godtycklig och skef uppfattning af de historiska förhållandena kan fortplantas, derföre att man nöjt sig med att eftersäga hvad antjre sagt i stället för att gå till de skriftliga, samtida handlingarna, hvilka ensamma äro de fullt trovärdiga vitnesbörden om forntidens tilldragelser. Men mellan dessa handlingar af offentlig vigt finnas andra af mera enskild natur, köpehandlingar och testamenten, arfskiften och andra öfverenskommelser, räkningar och privatbref, rörande allt möjligt, som kan vid första anblicken synas ytterst obetydligt, inen som har sitt stora värde deruti, att det är ett omedelbart uttryck för det som lefde och var af intresse under flydda år- hundraden, om hvilkas inre förhållanden vi känna allt för litet. Sällan finner man ett bref, ur hvilket man icke kän hemta något korn af vigt för personal- eller gårds- historien, för kännedomen om landets och folkets odling. , Den som icke försökt en granskning af de gamla handlingarna i ett sådant syfte, kan icke ana, hvilken intel- lektuel njutning det kan medföra» En person, hvilkens namn man oftare möter, före- faller till sist som en personlig bekant; på inången af de gårdär som omtälas i ur- kunderna och med hvilkas égaré,-den ene efter den andre, man småningom får göra bekantskap, känner man sig helt hemmastadd. Man läser med nöje räkningen öfver de inköp, som gjordes för herr Birger Perssons begrafning år 1327; man intresserar sig för jagtfalkame, som den tyske ordensmästaren erhöll från Sverige år 1401, man förargas öfver det ' trassel, som mången myndig man åstadkom, - harmas öfver Bo ANMÄLNINGAR. 115 Jonsson, när han med. hotelser och våld tvingade personer att till sig sälja egendomar, men man kan icke undgå att draga på munnen, när man, i ett bref från början af medeltiden, läser huru trälarne plägade begå förbrytelser, till hvilkas försonande man måste vallfärda till den helige fadern i Rom, för att derigenom komma ifrån sina herrar och träldomen. Det är en oändlighet af interiörbilder ur medeltidens lif, som man kan .finna i Diplomatariets handlingar. ; Utrymmet förbjuder att här inlåta oss på en undersökning af innehållet i de två häften af Diplomatariets nya serie, som nu föreligga oss. Det torde för öfrigt vara skäl att spara en sådan undersökning till dess handlingarna blifvit offentliggjorda för flere år än de få, som funnit en plats i dessa häften. Det är i hög grad glädjande att man i Sverige med så mycken ifvei; tagit i tu med utgifvandet af källskrifter till vår historia. Utom det som först på enskild väg och sedan från riksarkivet blifvit gjordt för utgifvande af medeltidshandlingarna, böra vi särskildt framhålla det myckna, som det Svenska Fornskriftssällskapet utgif- vit med en omsorg, som är öfver allt beröm, de handlingar, som gjorts för allmän« heten tillgängliga af k. Samfundet för utgifvande af handlingar rörande Skaninaviens historia .samt det stora arbetet Scriptores rerum Suecicarum medii œvi, för hvars fjerde del man lär hafva begynt det förberedande arbetet. Den tredje delen, som nyss blifvit färdig, redigerad af hr Claes Annerstedt, är ett af de bästa bidrag vi ega till medeltidens historiska literatur ; man har blott att klaga öfver det obeqväma for- matet och den onödiga lyxen att för utlandets skull skrifna inledningar och anmärk- ningar på latin, hvilket här skett för att bibehålla den yttre likheten med föregående delarna. Men blott till det yttre sträcker sig dock likheten, ty de två första banden äro så illa redigerade, att de borde utgifvas i nya upplagor eller ännu hellre borde nya upplagor .besörjas af de särskilda krönikor eller grupper af anteckningar, som förekomma i dessa två band. Början dertill är visserligen gjord, i det G. E. Klem- ming utgifvit sina goda handupplagor af Olai Petri krönika och Rimkrönikorna, men ännu återstår att på samma sätt behandla Erici Olai krönika, samlingar af krono- logier och konungalängder, samlingar af helgonbiografier jernte de' ofta ganska för- tjenstfulla sånger, som den» svenska medeltidskyrkan sjöng till deras ära, o. s. v. För det nya som i denna väg göres — och måtte det ske snart! — är allenast den skiljaktigheten att önska mot det sätt, på hvilket Klemming utgifvit sina handupp- lagor, att man icke försummar att låta texten beledsagas af de nödiga historiska kommentarierna. , Men äfven om mycket ännu- återstår i fråga bm utgifvande af medeltidens ur- kunder och krönikor, eger man icke, vid tanken på det myckna som blifvit gjordt, rätt att framkasta någon förebråelse mot våra häfdaforskare för försumlighet. Men det finnes en annan brist, från hvilken man icke kan frikänna dem — det är så yt- terst litet gjordt för den kritiska behandlingen af våra historiska källskrifter. Man har nyligen sett i allmänna tidningar framhållas det egendomliga förhållandet, att under det samtliga bevarade svenska medeltidslagar blifvit utgifna, har så godt som ingen ännu tagit sig före att kritiskt behandla dem, icke upplagorna, men deras innehåll, frågorna om deras uppkomst och utveckling o. s. v. . Man är berättigad till samma undran, när man tänker på medeltidens historiska handskrifter och den be- handling som kommit dem till del — så mycket mera berättigad^ som det är allmänt bekant hvilken rik verksamhet som jnst i detta af seende råder i andra land, äfven i våra närmaste, grannland. Detta missförhållande vore helt visst oförklarligt, såvida icke lärarekrafterna inom. den historiska vetenskapen vid våra högskolor så ofta blifvit dragna , från sin lärareverksamhet till andra vigtiga värf, hvarigenom de hind- rats att kring sig bilda, så som. t. ex. Waits gjorde i Göttingen, skolor, hvilkas medlem- mar fingo görav sina lärospån med den historiska forskningens anda just genom att öfva sin kritiska förmåga medelst behandlingen af de historiska källskrifterna. Så mycket mera äro vi berättigade att uttala ett beklagande af denna brist, hvilken våra historieforskare låtit komma sig till last, som, en utländing tagit sig före att kritiskt behandla en del källskrifter iör Sveriges historia under 1400-talet. Som hans arbete i allmänhet är godt, har onekligen den svenska häfdateckningen fördel deraf, men det hade varit vår pligt att sjelfva besörja behandlingen af våra vigtigaste käll- skrifter. ... I det tyska arbete, hvars titel står öfver denna, uppsats, finnes ett bihang, i hvilket förf, kritiskt behandlar rimkrönikan,.den gamla prosaiska, krönikan, Ericus Olai, registrum upsalense, Diarium wadstenense, diarium (calendarium) fratrum minorum Stockholmensium 1002-rl602, diarium fratrum minorum wolyensium och 1400-talets svenska kronologier. AÏlenast för en. af dessa undersökningar hade friherre von der 116 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. Bopp dugliga förarbeten att tillgå, nämligen i Klemmings redogörelse för rimkröni- kans uppkomst, men af ven här har han tillfälle att meddela nya iakttagelser, som äro i hög grad värda uppmärksamhet. Så mycket vigtigare äro von der Ropps undersökningar, som de gälla en tid, för hvilka en lifligare verksamhet inom krönikeskrifningens område' är i hög grad karakteristisk. I sammanhang med Engelbrekts resning och Karl Knutssons konunga- döme, trots alla unionsplaner, gick genom tiden en stark fosterländsk rörelse, hvars ûïgalunda ovigtigaste drag är begäret att för sig och för samtiden göra klart, hvad det svenska folket, representeradt af dess konungar, hade gjort i förgångna tider, hvilket begär åter lät den tidens skrifkunnige känna det som en pligt att äfven åt efterverlden bevara anteckningar om tidehvarfvets egna märkligare tilldragelser. Man kan icke gerna misstaga sig om denna rörelses innersta drifkraft ; förbittringen mot de danske, begäret att framhålla det svenska lyser fram än här än der. Ett af de uttryck dessa känslor sökte sig har, så vidt jag vet, ännu aldrig blifvit uppmärksam- madt. På de bilder nr den' helige Eriks legend som förstördes vid Upsala domkyrkas brand år 1702, såg man äfven en bild af konung Eriks sista strid. Hameskklädd rider den svenske konungen mot sina danska fiender, och i den svenske konungens sköld ses, jemte de tre kronorna, Karl Knutssons vapenmärke båten, liksom flera af det svenska partiets förnämsta kämpar på sina sköldar bära vapenbilder, som tillhörde konung Karls vänner och anhängare. Det var sin tids tycke och tankar som man klädde i bilden af en tre' hundra år äldre tilldragelse. I början af denna uppsats talade jag om den likhet i sträfvandena inom'arkeologi- ens och historiens område, som finnes mellan det karolinska tidehvarfvet och vårt eget. Kulturhistorien visar mången gång, huruledes samma grundtanke gör sig gällande inom skilda tidehvarf, men trots den likhet, söm sålunda finnes hos tvenne perioder, falla snart • äfven skiljaktigheterna en uppmärksam betraktare i ögonen. Det vore också bedröfligt om ett tidehvarf skulle helt enkelt kopiera det andra. Hvad vi vun- nit framför våra föregångare under Kaflarnes tid är särskildt förmågan att kritiskt behandla föremålen för våra studier; de gamle togo allt för lätt sakerna sådana dé voro, utan att närmare gå in på undersökningar af deras tillkomst. Peringsköld och hans samtida funno i bilden af dan helige Eriks sista strid en vigtig källa för hans tids historia, under det vi uti denna bild finna vida mera upplysningar om 1400* talet, då bilden utfördes. De gamle sågo t. ex. uti den omständigheten att en af dé svenske riddarne för Sturarnes tre sjöblad ett vitnesbörd derom, att på Erik den he- liges tid var en Sture ståthållare i Upsala. Men om vårt tidehvarf är i öfvervägande mån kritiskt, är det då icke synner- ligen att beklaga, att det ännu gjorts så litet för den kritiska behandlingen af vår medeltids historiska källskrifter? , Så mycket mera kännes behofvet att vid behandling af medeltidens, af 1400- talets historia ty om den är nu närmast fråga —- gå* till väga med kritisk var- samhet, som de historiska uppgifter vi ega äro i jemförelse med det utlandets histo- riska källor för samma tid kunna uppvisa, så få och så enstaka, att man allenast med svårighet bildar en sammanhängande bild af vår historia. I våra dagar nöjer man sig icke med att anteckna notiser om de yttre’tilldragelserna, utan man vill i den historiska framställningen se lifvet, som framkallade, som yttrade sig i de yttre tilldragelserna. Särskildt känner man behof att i framställningen af ledande personligheter nedlägga icke torra anteckningar, utan en lifshistoria. Men det är så mycket som det då tillkommer häfdatecknarne att lägga till? om vi ofta lida brist på objektiva uppgifter, sakna vi nästan alla uppgifter för kännande af tidens subjek- tiva förhållanden. Det fordras för den, som vill söka fylla denna brist, en synnerlig* varsamhet att icke gå längre än de få antydningarna berättiga. Det duger icke att på förhand göra sig en föreställning om de ledande personligheterna, deras karak- terer och syften, och sedan i skildringen af de politiska tilldragelserna lägga in denna sin på fri hand konstruerade karaktersteckning. Friherre von der Ropp har i sitt ofvannämda arbete skildrat Eriks af Pom- mern historia från 1412 till hans af sättning. Hans skildring är i hög grad intressant, hans uppgifter äro, på grund af den förtroliga bekantskap han haf med källorna föt hans sons historia, synnerligen rika, och jag anbefaller hans arbete åt synnerlig upp- märksamhet af den för vår historia intresserade svenska allmänheten. När man i allmänhet märker hos honom ett begär att komma fram med nytt och för sådant ändamål opponera sig mot äldfe åsigter, utan att dessa kunna sägas vara utdömda,: varsnar man i synnerhet denna bans benägenhet i deû skildring, han gifver af Engel- brekts ■ uppträdande. Det skulle blifva för långt att här gå in i eh detaljerad under- sökning deraf. Jag har på annat ställe gifvit en skildring af Engelbrekt, hvilken ANMÄLNINGAR. 117 är von der Ropps mycket lik. Källorna för våra skildringar äro desamma, och jag tror mig kunna påstå, att om man går till deras begagnande med full fördoms- frihet, är man berättigad att framställa Engelbrekt som en af vår historias stör- sta och renaste karakterer. Skildrar man honom annorlunda, tager man anledningen dertill i sin synnerliga undran deröfver, att en person kunde uppträda den tiden med så ringa tillsats af personlig vinningslystnad. H. H—d. Svensk konsthistoria. Nationalmuseum. Bidrag till taflegalleriets historia af Fredrik Sander. 1—4. (Stockholm 1872—76.) . / Tidskrift för bildande konst och konstindustri, af L. Dietrichson. Första och andra årgången. (Stockholm 1876—76.) Året 1866 betecknar gryningen af ett nytt tidehvarf för den svenska konsten. Det var nämligen det året, vårt nationalmuseum för första gången öppnades, visser- ligen i början för den skandinaviska konstutställningen, den största som dittills egt rum i Stockholm, men ej långt derefter för de konstverk, hvilka tillhöra staten. In- tresset för konsten och hennes alster har under de tio år som sedan dess förflutit spridt sig i de vidaste kretsar. Utan att vilja tillskrifva nationalmuseum ensamt all orsak härtill,, kan man dock ej undgå att finna, hurusom det haft en väldig del i. hvad som sålunda timat. Det är också från två af dess tjenstemän, nu på andra håll verksamma, som uppslaget till en verklig konstliteratur gifvits genom de båda arbeten, hvilka vi här gå att granska. Det förra innehåller ett oväntadt rikhaltigt konsthistoriskt materiel, sofradt och ordnadt med skicklig hand och ledsagadt af vär- defulla inledande öfversigter. Det senare åter af ser att i likhet med utlandets konst- tidskrifter vara ett organ-för den utveckling som pågår, jernte det att det vill göra sina läsare förtrogna äfven med .den historiska gången af de nordiska ländernas konst. Vi skola i det följande efter förmåga skärskåda b egge arbetenas innehåll. Vår svenska konsthistoria är en mycket ung vetenskap; och Vi ega föga att upp- visa af något egentligt värde inom den samma. Gahm Pehrssons handskrifna konst- närsbiografier, Boyes »målarlexikon» och den något äldre dansken Weinwichs arbeten voro, blotta notissamlingar utan.kritik och utan djupare forskning; men på dem samt på de i vår, topografiska och biografiska literatur strödda uppgifterna hafva senare kompilatorer stödt sig. Brunius, den forskare, som hittills verkat mest sj elf ständigt inom detta fack, stod dpck utan något sammanhang med vetenskapens utveckling i det öfriga Europa; och hans digra materialsamlingar rörande vår medeltids bygnads- och prydnadskonst ktmna derför endast med svårighet bch under varsamhet begagnas. Hildebrands »Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid» är en kort handbok i ämnet, men som sådan ganska användbar. Om vår nyare konst, från reformationen, hafva vi ännu intet tillfredsställande helt verk ; de strödda biografiska bidragen m. m. behöfva ännu én lång tid sofras, arkiven granskas och konstverken undersökas, innan en klar och fullständig konsthistorisk framställning af densamma kan ega rum. Nä- stan alldeles försummad har en särskild gren af vår konsthistoria, kännedomen om våra konstsamlingar, varit. En^asi Wohlfahrt har i en uppsats för närmare tjugo år sedan lemnat några hastigt hopkomna uppgifter i denna riktning. Det är då ett så mycket vigtigare arbete som föff. af boken om »Nationalmuseum» satt sig före; ty med nödvändighet skulle han vid sina undersökningar komma att vidröra nästan allt, som angår vårt konstsamlingsväsen. Hvad han lemnat, kunna vi i största korthet sammanfatta i följande, der vi äfven tillagt en eller annan uppgift för egen räkning. Konstsamlingar i egentlig mening känner man i Sverige ända från »gamle kung Göstas» dagar. Inventarier på . Gripsholms slott allt ifrån 1533 upptaga taflor och 118 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. andra konstverk i ganska riklig mängd. Som bekant, voro alla hans söner konst- älskande; och äfven de prydde således slotten,på allahanda vis, äfven med flyttbara konstföremål., Svårt är naturligtvis att göra sig ett klart begrepp.om dessas värde, då inventarierna mestadels äro knapphändiga nog och aldrig angifva mästarenamn. Antagligt är emellertid, att några af de äldsta tyska och. nederländska taflorna i våra offentliga samlingar härleda sig redan från denna tid, särdeles som åtminstone Grips- holm sedan dess ej undergått någon vådeld eller annan härjning. Mycket förstördes deremot vid Stockholms slotts brand 1697. Kristina var, äfven hon, fullkomlig konstkännare och samlade taflor, skulpturverk, m. m. till ett antal och värde, hvilka svårligen öfverträffats af någon senare svensk konstsamling. Inventariet öfver hvad hon egde i Sverige finnes i behåll och är utgifvet i nyare tider. De siffror, på hvilka afdelningarna sluta, äro för denna tid häpnadsväckande ; ffe meddelas i hr Sanders l:a häfte, s. 33 f. Tyvärr gingo dessa skatter med henne ur landet och till Rom; deras Vidare öden äro ej af intresse för o§s och dessutom väl bekanta. Efter henne är det en annan svensk drottning, som intager första rangen bland svenska konstvänner och konstbeskyddare : Hedvig Eleonora. Hennes skapelser äro Drottningholms gamla och en stor del af Gripsholms samlingar. Hon uppmuntrade och sysselsatte Ehrenstrahl, Sylvius, Lemke, Krafft, Chauveau, Precht och en mängd andra* konstnärer, häri efterföljd af sin.son och rikets stormän. Hvad t. ex. ensamt en Magnus Gabriel De la Gardie gjort för konsten i vårt land, är så ofantligt, att man äfven efter nya förhållanden måste anse det utomordentligt. Sålunda grundlädes på de stora slotten och herresätena samlingar af taflor, konterfej och skulpturverk, hvilka äfven förstärktes med dyrbara arbeten, inköpta eller eröfrade utifrån. En del inflyttade holländare och tyskar medförde ock säkerligen konstminnen från sina hem- land; Och härigenom, tillkommo äfven samlingar, hvilka kunna spåras ända ned till våra dagar. Karl den tolftes krigiska tider bragte, emellertid, konsten till tystnad och overksamhet; och först sedan frihetstiden fått bota statskroppens värsta refvor, och uppmärksamheten åtér kunde riktas på fredliga idrotter, kan man ånyo tala om konst pch samlande i : Sverige. Emellertid är kännedomen om det karolinska tide- hvarfvets konstsamlingar ännu temligen ytlig och inskränker sig till några korta no- tiser.. En arkivalisk utredning af deras innehåll och spridning låter dock tänka sig och skulle säkert vara af intresse ; men hon blir ett ganska omfattande arbete, som skall kräfva myckeii tid och stort tålamod. Slottsinventarier, adliga bouppteckningar och reduktionssyneprotokoll blifva de knappa brunnar, ur hvilka forskaren i denna del af vår konsthistoria får ösa. .... Tacksammare och mer gifvande är då onekligen forskningen rörande frihetstidens konstsamlingar, emedan källorna äro ymnigare och lättare åtkomliga. Med Carl Custaf Tessin uppstår Sveriges hittills förnämste konstsamlare, icke blott derför att han var rik och egde smak, men derför att han lefde i en tid, då tillgången på konstskatter af yppersta slag vär stor, och äfven emedan han mottog i arf af sin store fader en samling af ej obetydligt Omfång och utmärkt värde. Förf, har med skäl framhållit den betydelse Tessin fick för hela vår konstutveckling, såsom fin kännare, ädel konst- närsvän och utmärkt samlare. Han var det, som föranledde inkallandet af den andra franska konstnärskolonien för slottsbygnadens räkning allt ifrån 1728; han upp- muntrade med råd r och beställningar Schröder, Arénius, Lundberg, Taraval, Rehn, Hörling och en mängd andra; han slutligen bildade en samling taflor, skulpturer, handteckningar och kopparstick, som på sin tid tillhörde de förnämsta i Norden och utgjort en vigtig grundval till svenska,statens nu varande samlingar af denna art. Det är således af mer än vanligt intresse att följa utvecklingen af hans samling; och förf, har äfven med mycken sakkännedom utredt denna. Endast i en punkt lemnär han oss i någon Ovisshet: det. är rörande hvad Carl Gustaf Tessin, ärft af sin fader. Detta y ar dock i sanning icke litet, åtminstone i af seende på kopparstick, konst- och gra- yyrverk samt handteckningar, såsom Nicodemus Tessins egen tryckta förteckning 1712 samt (förmodligen) äfvén hans bouppteckning utvisa.. Af den senare skulle man sä- kerligen få utrönt, hvilka taflor han egde;-måhända skulle då härkomsten af en'af musei. prydnader, Sigismunds porträtt, tillskrifvet Rubens, men sannolikt af hanå lär- junge Soutman, blifva utredd. Förf:s gissning-, att det tillfallit Tessin efter hans svärfader, fältmarskalken . grefve Erik Sparre till Sundby, är för öfrigt långt ifrån oantaglig. . . - ’ , ■ »Emellertid», säger förf, med rätta, »var det under vistelsen i Frankrikes huf- vudstad såsom svensk ambassadör från 1739 till 1742; som Tessin gjorde sina stora konstförvärf. Statsman, diplomat och fulländad verldsman, lyste han i de förnämas salonger, men vär lika hemmastadd i konstnärernes ätelierer och i könsthandlarnes butiker, der han hade anseende som en auktoritet. Han inköpte arbeten af den ti- dens mest framstående målare, såsom Oudry, Laueret, Restout; Desportes, Pater,'Nät* ANMÄLNINGAR. 119 tier, Cazès, Chardin, Chantreau, Natoire, Boucher och Carie van Loo.» Lika utmärkta voro hans köp af äldre mästares verk, och slutligen lade han härtill en samling af 2,057 handteckningar ur den dyrbara Crozatska samlingen, hvilken bortslogs-1741. Det var här han förvärfvade bland annat de nu mera utomordentligt dyrbara hand-4 teckningar af de äldre italienske mästarne, som utgöra vår offentliga handtecknings- samlings stolthet. Man har i behåll Tessins egen lista öfver de konstverk han i flere partier öfversände till fäderneslandet; hon är. en dyrbar källa för kännedomen om en del af nationalmusei taflors härkomst och finnes utgifven som bil. 1 till första häftet. . • ' Tessins mest lysande tid infaller upder hans ambassad till Berlin för att af sluta giftermålet mellan svenske tronföljaren och den preussiske konungens: syster samt sedermera under de år han såsom tronfölj arparets förklarade gunstling var själen i hofvets fester -och nöjen och såsom guvernör för deras son fick tidigt -ingifva denne sin egen smak för vetenskap och konst. Man ser alldeles tydligt, att det var han, som riktade den unga och snillrika kronprinsessans håg åt detta håll ; han biet också under en lång tid hennes allt i allom i fråga-om inköp af konstverk, beställningar af dyrbarheter af alla slag, böckers anskaffande m. m. Detta förhållande förklarar,, hvarför Lovisa Ulrika tidigt lärde känna hans samlingar och sedan så småningom blef egarinna till det mesta af dem. Författaren har icke ännu förmått fullständigt reda förhållandet med Tessinska konstverkens, inköp af svenska. konungahuset. Så mycket synes imellertid säkert, att Tessin i följd af allt mer försämrade affärer såg sig tvungen att redan 1746 till kronprinsessan försälja sitt myntkabinett, hvaremot tafloma ej afstodos åt henne förr än omkring 1757, då äfven boksamlingen samt de utmärkta gravyrerna såldes åt kronprins Gustaf samt den förträffliga handtecknings* samlingen åt konung Adolf Fredrik. Mineraliekabinettet och snäcksamlingen gingo 1762 till Danmark. Samtliga dessa af delningar, med undantag naturligtvis af de båda sist nämda, hafva småningom tillfallit svenska staten genom inköp eller öfverlåtande och bilda nu.hvar på sitt håll utmärkta bidrag till de offentliga samlingarna. Det enda ställe af alla Sina fäderneärfda gods. Tessin efter denna reglering kunde bibehålla var Åkerö, der han nu, sedan han gått ur statens tjenst, åt sig in- rättade ett landtligt Tusculum och i en éndast af bittra minnen .något störd ro till* bragte sina senaste år. Hit förde han ock spillrorna af sina, konst- och literatur* skatter,, som dock i jemförelse med hvad han egt icke voro så obetydliga, som man skulle tro. Detta’ visade sig efter hans, död, då på Åkerö gjordes en auktion, som räckte i tretton dagar (4—16 februari 1771),. och öfver hvjlken en summarisk förteck* ning finnes tryckt, i utdrag meddelad. . Bland de saker, som »i synnerhet förtjena märkas», uppräknas en hel hop taflor och porträtt i olja, vattfärgsmålningar, pasteller, handritningar och kopparstick1. En del måtte återropats;. ty 1786 kungjordes i Stock- holm en tredje Tessinsk auktion, öfver hvilken en vidlyftig tryckt ; förteckning, finnes, upptagande, utom en del -af Åkerötaflorna, ;en stor samling handteekningar, koppar- stick och andra konstföremål. Antagligen inköptes dessa senare af delningar af Gustaf III; tafloma deremot skingrades, alldenstund de nu förekomma spridda på många håll och några af dem först i senaste tid på olika vägar samlats till tafvelgalleriet i Na* tionalmuseum. • ■ • ’ . ’ Åt utvecklingen af Lovisa Ulrikas taflesamling har förf, egnat mycken uppmärk- samhet, hvilken den också utan tvifvel förtjenar både för, sitt omfång och dyrbar* heten af de skatter den inneslöt. Det är till en början alldeles visst, att hon grund* lade sitt galleri genom beställningar hos den tidens mest omtyckte parisiske mästare, samt att hon, hvad flamländare och holländare angår, var en flitig och högt beta- lande kund på de utländskar konstauktionerna allt ifrån. 1740-talet. Det var alltid Tessin, som härvid utgjorde mellanhand. Sålunda känner man genom tryckta kata- loger öfver .några utmärkta samlingar vid denna tid oçh de handskrifna uppgifter, som i ett eller-annat exemplar af dem påträffas, att hon inskaffade förträffliga taflor af gamle mästare. År'1748 t. ex. köpte. hon åtskilliga dyrbarheter ur vicomte de Fonspertuis’ samling, bland andra Wouvermans ypperliga »qvacksalfvare som säljer sina varor»; år 1754 på en viss Tonnemans-auktion i-Amsterdam den högst intres- santa och vackra tafla, som kallas »Rubens’ familj» och, säkerligenmedprätt,tillskrif- ves van Dyck,’o. s. v. Tessins samling kom nu till för att öka värdet af hennes för*, utvarande;. och åtskilligt mér framstående köpte hon utan tvifvel äfven i Sverige eller erhöll till , skänks af sin ; omgifning. Hennes arf efter sin moder deremot ut- 1 En andrå auktion pä fpréinål i »Douglaska huset», som egde rum samma år, hår der- emot undgått förf. den tryckta förteckningen upptager, äfven den, konstsaker som nu tillhöra staten. ' Framtiden, 1S77. 12(X FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. gjordes väsentligen af porträtt; blott tre taflor ur det samma hafvä ingått i taflegal- leriet. Sålunda kunde hennes handsekreterare, sed. riksrådet grefve Carl Wilhelm von Düben 1760 uppgöra en »géneralförteökning», som både genom de beskrifna taf- lörnas värde, genom sin stora utförlighet och noggrannhet samt samlingens senare öde är ett särdeles vigtigt aktstycke till historien om svenskt konstsinne oeh svenska konstsamlingar. Förf, har derför med" rätta fullständigt utgifvit den samma och vid nästan .'hvarje taflas namn , fogat upplysningar om hennes signatur och beskaffenhet samt vidare öden, ett arbete hvars mödor måhända icke vid första ögonkastet ligga i öppen dag, men dem en hvar, som haft med dylika undersökningar att skaffa, helt visst förstår att uppskatta. Härigenom har det.blifvit möjligt att för en stor del af vårt taflegalleris bästa stycken uppvisa deras härkomst; och för en och annan tafla skola säkerligen dessa upptäckter leda till nya. Vi behöfva knappt tillägga att förf, gjort sig liknande möda vid utgifningèn af alla förteckningar, inventarier m. m., dem han här samlat. ' Hvad nu angår innehållet- i Lovisa tJlrikeS taflesamling, har förf, i inledningen till det första häftét egnat det samma en kort öfverblick, hvaraf framgår, att den var rikast inom de franska, flamländska och holländska skolorna, men deremot företedde föga af intresse ur de sydeuropeiska skolorna samt af svenske mästare. Hänvisande till hans särdeles läsvärda framställning i öfrigt, fastä VÎ OBS ettdäst något Vid sist- nämda förhållande. Lovisa Ulrika var uppfödd, kan man säga, under franskt infly tande; och hela heûnes bildning och skaplynne voro präglade af denna förkärlek för • fransk odling och fransk literatur, som då var så allmän öfver hela det bildade Eu* ropa. Det var således'naturligt, att hon, som för Öfrigt genom olyckliga politiska tvister långliga tider var söndrad från folkrepresentationen och följaktligen skild från intresset för den inhemska utvecklingen, icke med synnerlig uppmärksamhet skulle följa den äldre svenska konstalstringen och skulle gynna de med henne sämtida konst- närerne, endast för så vidt de förstodo att tillegna sig eller sjelfve fostrats af det franska maneret. I detta hänseende är skiïnàdén mellan henne och Tessin icke obe- tydlig. Våra förträfflige gamle porträttörer öch*historiemålare Synes hon aldrig för- stått; J och sådana framstående samtida konstnärer ' som Scheffel, Arenius och andra i tysk eller holländsk skola utbildade funnos1 ej till för henne. På sin höjd kunde hon låta Arenius rengöra taflor på Drottningholm; men ätt sysselsätta hans lysande och kraftfulla pensel föll henne icke in. Blott arkitekterne och Lundberg voro hennes gunstlingar. Förf, meddelar i af seende på dén senåres verksamhet en intressant upp- lysning, att nämligen 1747- ett förslag var uppgjordt att = inrätta ett porträttgalleri å Drottningholm af kronprinsessans qvinliga omgifning, samtliga målade i någon herdinnei förklädnad eller dylikt samt prisade i enkom skrifna verser äf Piron öch Téssin. Det hela stannade emellertid vid förslaget. Lundbergs kritor voro för öfrigt under lång- liga tider de enda medel, méd hvilka konungafamiljens drag i mångskiftande former återgåfvos för en förtjust samtid. Äfven efterverlden kan ej, neka dessa liksom hans ändra lätta, fina öch lifliga bilder étt visst bifall. ‘ * ’ ‘ En fråga, som förf, för sig uppstält öch äfven méd ledning af handlingarna lyc* kats besvara, är den, huruvida Adolf Fredrik hade någon andel i sin gemåls samling eller ej. lian har dervid kommit till den ganska öfverraskande upptäckten, ätt ko- nungen, långt ifrån ätt vara delegare i denna, i stället enskildt egde en högst betyd- lig och ganska värdefull taflesamling, tyvärr mycket knapphändigt och slarfvigt upp- tagen i hans bouppteckning. Adolf Fredrik var således sjelf konstsamlare ; men huru han dervid gått till väga, om genom inköp från Utlandet eller inom Sverige, återstår- ännu att utreda. Sannolikt köpte han det mesta i landet. Förf, har ur bouppteck- ningen meddelat listan på konstverkan, 306 till antalet, äfvensom han förtecknat hvad hans gemål och barn Ur samlingen valde vid försäljningen. Genom Gustaf III öch Lövisa Ulrika hafva på denna väg sådana dyrbarheter tillfallit vårt gälleri som Tenièrs’ »drickande och rökande bönder», Matsiis’ »bänkirfamilj», van Dycks »Hierony- mus», en af musei yppersta prydnader, ett porträtt af Rembrandt m. fl. Likaledes fullkomligt ny är den utredning förf, egnat försäljningen af Lovisa Ulrikas samlingar. Han här med köpeäfhandlingen äf den 3 mars 1777 Visat ätt Gustaf III för svenskå statens räkning inköpte Drottningholm méd alla åbygnädef, inredningar, möbler öch konstsamlingar af alla slag samt äfven en del af hvad enke- drottningen å Fredrikshof förvarade. Skälet härtill var reglerandet äf énkedrottnin- gens affärer; och Statens öfvettagande af hennes dyrbara samlingar var en anordning1, hvilken vi hafva att tacka derför, att Sverige nu eger ett utmärkt taflegalleri och en så rik tillgång på historiska minnen, af . alla slag, > som dem Drottningholm erbjuder besökande. Utan, tvifvel var, det med saknad, soin enkedrottningen skilde sig vid dessa skatter, dem hon hopat under mer än trettio år; och det-har ej heller felats ofördelaktiga httydningar af Gustafs förfarande härvid. Att detta dock varit förestaf- ANMÄLNINGAR. - • 121 vadt af verklig omtanke för svenska statens bästa, derom torde numera, sedan om- sider hans planer till en stor offentlig konstsamling förverkligats, ingen tvekan råda. Vi hafva* varit något vidlyftiga i vår framställning rörande grunden till vårt " konstmuseum, emedan denna del synes oss vara nästan det vigtigaste af författarens arbete. Emellertid sakna ej heller de senare häftena sitt stora intresse. I det an- dra har förf, historiskt utredt hvilka taflor som * tillf öllo museet, efter Gustaf III samt sjelfva museets inrättande 1794. Hufvudbilagan utgöres af ett utdrag ur bouppteck- ningen efter konungen. Men han hax här äfven begagnat tillfället att kasta en blick på den konstblomstring, som onekligen egde rum under konungens regering, att be- skrifva . de hufvudsaklige mästarne och skildra deras verk, af hvilka museet nu mera förvarar en del vackra prof (vi nämna exempelvis Boslin, Wertmüller, Lafrensen, Hall bland de i-utlandet vistande, Masreliez, Desprez, Pasch d. y., Krafft d. ä. bland de dnhemske). Denna konsthistoriska utflygt, som i öfrigt är gjord med mycken sak- kunskap, bildar hufvuddelen af inledningen till andra häftet. Af utredningen rörande Gustaf III:s samling kan åtskilligt för vårt ändamål märkas. Så t, ex.’ kommo häri- från några få, men ganska goda italienare, en Caravaggio, en Canaletti, den stora Törnkröningen, som går under Ribera’s namn, o. s. v.; några franska taflor af Oudry, Lagrenée, Loutherbourg m. fl., men isynnerhet, som vanligt, flamska och holländska taflor. Främst möter Rubens med tre utmärkta arbeten, »De fyra kyrkofäderne», »Su- sanna och domarne» samt det måhända bästa af de tre, »Gratierna bärande en blomster- korg». Vidare goda taflor af hans skola: Soutman, Jordaens, van Dyck och andra. Af holländarne träffas Rembrandt med fyra porträttbilder, ypperst bilden af »Rem- brandts piga», antagligen den Hendrickie Jaghers som är inblandad i . mästarens lif på ett för honom mindre behagligt sätt. Ytterligare sågos i. konungens samling någ- ra vackra Wouverman, samt af andra med honom samtida mästare: van Huchten- burgh, Asselyn, Klaes Molenaer, Dubbels, van Aelst, Lairesse m. fl. Den utmärkta sam- lingen förklarades af förmyndarestyrelsen skola tillfalla staten .och blef grunden för kongl. museum^ såsom hvars egentlige stiftare Fredenheim kan anses. • Några år efter denna händelse tillföll .museet-genom inköp den Martelliska tafvelsamlingen, åt hvars historia förf, egnat sitt tredje häfte. Genom hans på alla handlingarna i frågan grundade framställning visar sig att berättelserna om en för- snillning af taflor vid inskeppningen i Livorno äro gripna ur luften och antagligen endast hafva sin grund i de svikna förhoppningarna hos vederbörande om samlingens värde. Att detta, trots antalet, var temligen underhaltigt, och i synnerhet att de mån- ga lysande konstnärsnamnen voro representerade blott på papperet, är af förf, till fullo ådagalagd t och visar sig äfven af den omständigheten att blott omkr. *1^ af det hela ansetts kunna visas i det nuvarande museet. Den intrasslade frågans utredning har tvifvelsutan kostat mycken möda; och om än det vunna resultatet har sin egent- liga betydelse för den kritiska granskningen af museets tafleförråd och dess härkomst, bör man likväl hålla förf, räkning för det tålamod och den efterdömeliga noggranhet med hvilka han gått till väga. Äfven här saknas dock ej i inledningen ett rent konst- historiskt element, i det förf, lemnat en raskt utkastad öfverblick af målningshistorien, ledsagad af en och annan afbildning. Ändtligen har förf, i sitt sista häfte följt ut- vecklingen af. museet från början af århundradet till dess det genom kung Carls stor- artade gåfva erhöll en så väsentlig och behöflig tillväxt. Här ransakas de gamla in- krånglade inventarierna och de taflor som nu för första gången synas; här redovisas för inköpen ur Byströms och andra samlingar, för gåfvor m. m., allt med ledning af de officiela handlingarna, genom hvilkas anlitande man ensamt kan komma till viss- het rörande taflornas härledning. I sin. inledning egnar förf, en granskning åt upp- komsten af den nyare svenska skolan och sysselsätter sig i samband dermed med Geijers åsigt om de nordiska myternas användbarhet för den bildande konsten, en fråga som enligt vår mening ännu ej är fullt löst, vare,sig på teoretisk eller praktisk väg. Förf, slutar sin framställning med en historik öfver nationalmusei uppkomst och bil- dandet af det galleri, som. nu visas, såsom svenska statens. ■ I sin helhet betraktadt, utgör 'arbetet en ovanligt rik materialsamling och inne- håller äfven, såsom vi ofvan sökt visa, utmärkta bidrag till belysande af den foster- ländska konstens, häfder. Sedan nu denna förträffliga utredning föregått, borde det ej dröja länge, innan museet erhölle en verklig beskrifvande och kritisk förteckning i stället för den någon ,tarfliga guide,, som nu b judes besökande. Det periodiska orgdn som för ett par år sedan framträdde hos oss med uppgift att föra den bildande, konstens och konstindustriens talan, har i dessa dagar full- ändat sitt andra band ; och ett omdöme öfver dess verksamhet är sålunda åtminstone ej förtidigt, när det kan stödja sig på en så pass långvarig följd. Denna tidskrift har utgifvits under »vanligt gynsamma ekonomiska omständigheter, efter hvad det förljudits; och det visar sig af dess vackra och artistiska bilagör, liksom af dess t ■122 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÔR8ÏÀ ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. smakfulla utstyrsel i öfrigt, att man ej haft att kämpa med vanliga förlagssvårigheter. De inre hafva ej varit färre eller mindre för det. I främsta rummet finner man att redaktörens önskan att göra sin tidskrift till en medelpunkt for de skandinaviska konst* sträfvandena,” för så vidt de göra sig gällande i literaturen, på det hela haft föga framgång. I första årgången finner man väl uppsatser af en dansk, två norrmän och en finne samt fyra korrespondenser från Kristiania, Kjöbenhavn och Helsingfors; men ■i den andra är antalet inskränkt till två danskar, och korrespondenserna äro blott två, båda från Kjöbenhavn. Om detta vitnar om ett aftagande intresse hos medarbetarne ;i tidskriftén, så kan ej heller den omständigheten tolkas såsom lifligare deltagande att, medan de namngifne författarne .i första årgången äro nio, hafva de endast varit fem i‘ den andra, eller sex, dm zvi medräkna några der offentliggjorda bref af Egron Lundgren. Orsakerna till detta äfven 1 andra afseenden märkbara tynande torde hafva varit flere; vi för vår del söka några bland dem i sjelfva hållningen af planen och i det sätt hvarpå denna blifyit satt i vérket. ■' Först och främst anse vi att planen varit för litet begränsad i förhållande till omfånget och tidskriftens uppgift. Vi medgifva visserligen att det ej har sig så lätt . att inskränka medarbetarnes fria val, liksom att ej heller konstens estetiska eller all- mänt intresserande frågor kunna med tystnad ‘ förbigås i en tidskrift af deri syftning som denna. Men likväl torde medgifvas att, när krafterna äro få, och utrymmet ej Synnerligen stort, så väl text som bilder böra helst belysa den inhemska konstodlingen, hennes historia och brinnande frågor. Kasta vi nu en blick på innehållet, för så Vidt detta ej blött utgöres af notiser och smärre meddelanden, utan af sjelf ständiga uppsatser, så! synes oss som Om en större sammanhållning varit önskvärd. Vi träffa skildringar och uppsatser om en antik knytnäfskämpe, om Rembrant van Rijn, Afrodite på Melos, gräfningarna pä forum i Rom, om konstvärde, Antoine Wiertz, Michelangelo- utställhingen i Firenze, gräfningarna vid Olympia, kurvorna å Pärthenonutställnin- gen i München m. m/, allt tvifvelsutan ganska intressanta ämnen och åtminstone del- vis väl behandlade, men som likväl inkräkta för mycket på utrymmet för de uppsat- ser,hvilka stå i närmare samband med våra egna konstangelägenheter. Med andra ord, tidskriftens sttäfvande efter en viss univérsalitet har varit skadlig för dess upp- gift att föra de nordiska konststräfvandena framåt.. Erkännas bör emellertid att man 'äfven finner åtskilliga bidrag, hvilka fullt försvara sin plats just i det sistnämda afseendet, och att rédaktionen alltid visat sig lifligt intresserad af den sträfvan, hvil- ken vi uppfattat såsom hennes huf vu dsakliga. Vi anföra såsom exempel på den rikt- ning, i hvilken vi helst skulle sett tidskriften utveckla sig, uppsatserna om Sergel i Paris (Estländer), Upsala domkyrkas restauration (Nyblom), den nordiska konstindu- strien på utställningen 1 Wien (utg.), Adolf Tidemand (utg.), Scharpska tafvelsamlin- gén (Göthe), samt ett par utställningsöfversigter för 1875. Vi äro öfvertygade om att tidskriften skall vinna ökad spridning och större inflytande på den nordiska konstodlingen i samma mån den närmare Sluter sig till det program, som nyss an- förda uppsatser gifva vid handen. . En annan brist, som sammanhänger med den här ofvan antydda, är att äfven illustrationerna röra sig öfver för stort omrädé och ega för litet samband med den löpande texten, hvadan man såsom stående rubrik finner »planschtexter». På deras om- vexling och utförande är i allmänhet ej att klaga: man har fått utmärkta etsningar, goda litografier, fotografier och träsnitt. Men fråga kan blifva om valet af ämnen alltid svarat mot utförandet. Sträfvandet att göra vårt nationalmusei konstskatter bekanta 4 utlandet har tvifvelsutan gjort sig bfedt på bekostnad af ändra hänsyn, såsom t. ex. i första rummet den’ till vår inhemska nyaste kohst. Af båda bandens fem- • ton etsningar utgöra blott fyra framställningar af nordiske mästares taflor, och ingen bland dem något af deras mest bekanta verk, medan återstoden är originalraderingar (3) eller etsningar efter äldre taflor i vårt nationalmuseum. Af ett så omtalädt arbete söm Kronbergs jagt nymf,* som verkligen gaf anledning till ett lifligt meningsbyte inom pressen, söker man förgäfves en afbildning; åtminstone ett litet träsnitt hade väl taflän förtjent. Ett betydligt aftagande i antal är dessutom märkbart hos illustra- tionerna. i andfä bandet. Att öfverhufvud texten går sin väg och illustrationerna sin, synes tyda på en ovana hos Våra författare vid att skrifva med hänvisning till bely- sande teckningar: Med de brister dem vi här öppet' anmärkt, förenar tidskriften åtskilliga för- tjefister, dem vi äfven sökt göra rättvisa. Större sammanhållning och mer skandina- visk anda i planen, mindre hänsyn till publikens behöf af att konstnärligt uppfostras, en närmare förening mellan ord och bild skola, enligt vår mening, mäktigt bidraga ätt gifva den inflytande och vigt, att sprida kunskapen om den inhemska konstens angelägenheter till de bildade ,öch att dymedels föra vår konst framåt mot sitt före- sätta mål, skönhet och sj elf ständighet i endrägtig samklang. —rn. ANMÄLNINGAR. ' 123 Frän Norge och Finland. Turistbref från en resa i Norge sommaren 1875 af Finn. Stockholm, Aktiebolaget Na 1876. Helsingfors. Vägvisare för resande och historisk-statistisk öf- versigt. (Af Valfrid Vasenihs.) Helsingfors, G. W. Edlunds förlag 1876. Att aldrig vara nöjd med det närvarande, med hvad man eger, är, såsom bekant, en karakteristisk egenskap hos det förunderliga slägte som kallas Twmo sapiens. Och såsom hvar sak har sina sidor, som man säger, åtminstone två sådana, kan det sägas, att denna rastlösa oro, denna ständiga oförnöjsamhet, större än någonsin må hända i det nu lefvande slägtets barm, äro förträffliga såsom sporrar till oupphörligt framåt- skridande, förbättring och förädling, men odrägliga mången gång och rent af oförnuf- tiga, då de vända sig med hela sin kraft mot det förflutna, omfattande detta såsom ett ideal — paradiset, det absoluta eller relativa — från hvilket slägtet fåviskt aflägs- nat sig. Det är denna senare riktning, som alstrat och fortfarande alstrar de konser- vative och reaktionäre. Att desse hädanefter måste vara vid mycket dåligt lynne, ligger i sakens natur, efter som man i vår tid företagit sig på allvar bevisa, att det absoluta paradiset på jorden är blott en idealisk hägring, antingen man ser tillbaka eller framåt, och att det relativa paradiset deremot kan finnas till uti hvarje tid, liksom i hvarje bröst. . Men vi lemna denna stora tvistefråga, för att öfvergå till en mindre. Bland de många missnöjen, som blifvit anmälda särskildt mot vår tid, framhålles ofta föl- jande: »Resepoesien är döden död. Den begrofs samma, dag jernvägarne uppfunnos. , Förut kunde man från sitt åkdon njuta i frihet, mak och grundlighet landskapets och naturens skönhet. Nu rusar man fram som en galning, nej, en cellfånge, inlåst i jern- vägskupén, och ser af hela, härligheten blott en försvinnande skymt.» O, i de vingel- hjuliga »rapphönornas», schäsames, kalescharnes, vagnarnes och de ännu tyngre och långsammare diligensernes uteslutande beundrare, vi fråga eder: hvarföre hafven I då någonsin sjelf ve satt eder i den odrägliga jernvägskupén, hvilken, snabbt som ko- nung Salomos trollmatta i »Tusen och en natt», förflyttar eder till den punkt som är edra önskningars mål? Edra egna gerningar tala mot edra ordi Och hvad hindrar eder att, när och hvar I viljen, stiga af på en perron och derifrån företaga utflygter i karriol, i vagn eller till fots, hvilka mera ursprungliga fortskaSningssätt onekligen ega sina stora behag och fördelar? Ingenting 1 Jernvägarne hafva fullkomnat sättet och derigenom möjligheten att resa i stort, utan, att de derföre hafva upphäft eller kunnat .upphäfva utvägarne att färdas i miniatyr och detalj, om dessa uttryck tillåtas. Man kombinerar nu med hvarandra jernvägsfart, åkning efter häst och fotvandring, och vinner dermed i verkligheten en besparing af tid och kostnad samt en rikedom och omvexling i nytta och nöje, hvarom alla de som lefde före ångans tidehvarf kunde endast drömma i fantasien och sagan. I jemförelse med tankens snabbhet är ång- kupén visserligen en sölarel Detta måste anmärkas mot honom och förklarar, hvarföre en person, som längtar t. ex. från Stockholm till Schweiz och, tack vare den eldfru- stande ånghästen, äfven direkt förflyttas dit under loppet af blott en fyra, fem dygn, icke dess mindre kan finna tiden innan ankomsten — lång. Men alldeles orimligt är det att klaga öfver instängningén i kupén, öfver föremålens flyktiga förbiskymtande o. s. v., då man sjelf icke vill hejda farten och stiga af förr än i Schweiz, dit man åter, om den ilande farten icke kunnat anlitas, i sju fall af nio alls icke kunnat komma. Så står det till med klagomålen öfver resorna i vår tid. Slutligen: förr kunde blott den stenrike magnaten och den fattige handtverksgesällen, hvilken försörjde sig med arbete under vägen, företaga längre resor. Nu åter kan mången se sig om i verlden, efter att ångbåtarne och jernvägarne ryckt folk och länder helt nära till*hvarandra. Och då odisputabelt all möjlig resepoesi ytterst beror på sjelfva möjligheten att kunna resa, kan det omöjligt förnekas, att den förra betydligt utvecklat och utbredt sig i våra dagar. Fnllkomningen i denna väg, nämligen konsten att flyga, återstår visser- . ligen ännu att emå, och prisade vare vårt slägtes ständiga oro och oförnöjsamhet med hvad det vunnit och , eger, kommer, nog äfven denna konst att i sinom tid uppfinnas, 124 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. derom kan intet tvifvel råda; men til) dess är det i alla fall ej så dumt alt använda ångvagn, häståkdon och de urgamla apostlahästame. Så ungefär kunde han hafva tänkt vid sig sjelf den författare som är bekant under märket Finn, då han en midsommardag för ett par år sedan begynte den resa till grannlandet Norge, hvilken han målande skildrat i sina nyligen i bokform utgifna Turistbref. Ty hvad sättet att färdas beträffar, utgjorde resan just en lyckligt kom- binerad användning af de olika fortskaffningsmedel som i våra dagar stå till buds. Tvärs igenom Sverige till Kristiania och upp till Kongsberg flög han fram på jern- väg, derifrån togs skjuts till Bolkesjö, här begynte fotvandring anlitas, och sedan fort- gick färden upp- och nedför stupande fjell, genom,tempeltysta dalar, förbi himmels- höga, susande vattenfall/ Öfver underfagra, fjellomkfansade, djupa fjordar, ja slutligen ut på stora Vesterhafvet — än på ångbåt, än i häståkdon,-än i roddbåtj än till fots •méd rensel på’ ryggén,/ det hela i enr omvexling, friskhet och frihet, som kanhända skulle hafva förefallit nog vidtgående för många, bland dem, hvilka hemma på sin kammare klaga öfver att den friska och fria resepoesien har alldeles omöjliggjorts. Vår författaré har öppet öga för det nordiska natur och kulturlifvet. Lynnet är alltid -godt och jemnt liksom* skrifsättet, det förra särdeles lyckligt för den som reser, det Senare behagligt för den som läser. Finn behandlar modersmålet med en grann- synt och afsigtlig vård, som framkallar ungefär samma intryck som den'person, hvil- . ken alltid; iakttager ytterlig renlighet. Han uttrycker sig med en viss på en gång försigtig och trygg ömständlighet, hvilket ieke hindrar honom från att flamma upp. Tvärtom, ’han låter sig ofta och gerna hänföras, och återgifver då med värme sina intryck. Mycket intressanta äro hans skildringar af den gamla norska träarkitekturen, såväl den andliga i de små, mörka medeltidskyrkorna Died sina från hedendomen heintade drakslingeornament, som den verldsliga i de ännu här och der bevarade uråldriga och präktiga rökstugorna med sin mystiska skymning, äriln midt på golfvet och den enda ljus- och luftöppningen högt upp i taket, den så kallade Ijoren, genom hvilken grässtrån och blåklockor bugande titta ned i hallen. Märkliga i kulturhisto- riskt hänseende äro äfven meddelandena om Villandsätten, hvilkens saga är en upp- repning in på vår tid af de vildt storslagna fornisländska ättesagorna. Bland natur- skildringarna framstår isynnerhet beskrifningen på färden i Fjordarna, det gamla Firdafylke, stamort för månge höfdingar och valplats för många strider i fordomtima. Det är icke svårt alls att, med författarens beskrifning i handen, framkalla för sin inre syn den häpnadsväckande anblicken af Europäs största glacier, Justedalsbräen, ett helt fjell af klippor resta på klippor, jättestalp, branter, hålor och hvalf, vältrade om hvarandra och alltsämman af hvitblå is; eller att med sin inre hörsel förnimma det besynnerliga, dämpade, gränslöst vemodiga suset från de tallösa vattenfall, som hemlighetsfullt sorla ned i den ensliga Oldendalen, om hvilken det sagts'i Norge: »Gå icke dit allena, ty der är så förfärande hemskt, att du kan varda galen.» Mot- satsen: till dessa ödsligt sublima taflor bildår det yppiga, »underdejlige Hardanger», der ståtliga boningar, inbäddade i frodiga löf träds dungar och blommande fruktträdgårdar spegla sig i fjordens grönhvita glas, infattädt i 4 till 6,000 fot höga fjellmurar med skimrande snötinnar, hvilka morgnar och qvällar brinna i purpur och kasta återsken öfver aflägsna vattenfall, som hänga glittrande bågar genom luften. 1 Det är heller icke svårt att af Finns pennteökningar bilda sig en hel mängd föreställningar om det egendomliga folklifvet i Norge. Man får en liten titt in der och hvar. Turistens stigar föra honom än i ovägade hög-fjelldalar, der en vidun- derlig från hedenhös stammande smuts råder hos den vänliga, torftiga befolkningen; än i dén norska aristokratiens, odalböndernes, med sköna träsniderier smyckade, af kostbara husgeråd och fädernedrägtér fylda storstugor, der husfadren, myndig som eh höfding, sitter vid det väldiga ekbordet och läser for husfolket ur »Fänrik Ståls» krigiska sägner; än åter bland städernas mera rörliga befolkningar, utmärkta för Öppenhet och gästfrihet. Finns »Turistbref» svara nog mot sin afsigt, att väcka håg hos äfven andra sven- skar att uppfriska sig med sommarfärder i Norge, att med detta lands natur och folk stifta en bekantksap, som sätter dem i stånd att »sjelfständigt bedöma företeel- serna i. déhna nation, som, ehuru till ursprung, seder, språk och intressen oss närmare än något ahnat folk, dock ännu är af oss svenskai1 så föga känd.» De sista orden äro' verkligen tänkvärda. Glömmom sedan ej, ätt jernvägen numera som ett tröllljälte sammanbinder Sverige och -Norge ! Det är ett faktum att vi nördbor resa gerna och, så vidt det Ske kan, långa vägar och helst söderut. När Våren nalkats, när snön smälter på marken, när moi- ANMÄLNINGAR. 125 nen glänsa som hvita svanevingar i aftonsolens sken, då gripes nordbon af en under- lig längtan att lemna hus och hem, att tåga söderut, att besöka de länder, från hvilka solen nu dagligen skrider högre upp mot Norden. Hvilken besynnerlig drift! Vi känna ingen lust att följa flyttfoglarnes tåg, när hösten öfverfaller oss. Vi uthärda tålmodigt det tilltagande mörkret, dimmorna och stormarne. Vintern fängslar oss ännu mera vid den flammande härden. Men är våren inne och den korta, ljufva sommaren närmar sig, då griper oss oron, då längta vi till fjerran, då fatta vi van- dringsstäfven och öfyergifva hela den vidunderliga fägring, som följer midsommar- nattljuset i spåren! Ar detta hos vikingarnes ättlingar en återverkan måhända ännu af stamfädrens egendomliga sedvanor? Eller är det blott en yttring af den all- mänt menskliga driften att med förkärlek vända sig till motsatserna, att i främsta rummet lockas af det främmande och obekanta? Härmed vare huru som helst, visst är att nordbon länge företrädesvis styrt sina resefärder mot södern och i sam- ma mon försummat att omsorgsfullare studera sitt eget och närmaste stamförvandters land Och folk. De stora ländernas bländande odlingsskatter hafva naturligtvis i vä- sentlig mån bidragit till att utåt rikta den orolige, reslystne nordbons håg. Den upp- fostran, vi numera börjat gifva oss, leder emellertid närmast i en annan riktning. Det nationela, det egna, det stambeslägtade hafva kommit till sin naturliga rätt, hos oss såsom i den öfriga verlden. Det gäller nu — hvilket icke allmännare var fallet för några årtionden sedan — såsom första intyg på bildning, att man känner grund- ligt eget land och folk, sitt eget språk, sin egen literatur, sina egna kulturförhållan- den och hvad dermed står i närmare samband. Skulle då icke det nationela intres- set, befäst och utveckladt redan i våra undervisningsverk, utöfva inflytande äfven på riktningen af våra resefärder? Är det icke helt naturligt, om vi börja med att beresa eget och våra kultnrfränders land, innan vi taga vägen till Paris, Rom, Wien och den öfriga verlden? Icke längre från Sveriges hufvudstad, än norska gränsen, ligger Finlands kust. Man reser till den förra på jernväg, till den senäre på ångbåt. Deruti liggér skilna- den. För dem som vilja besöka de tusen sjöarnes land — så olikt Norge och dock fullt af forntids- och framtidsintresse för den bildade svensken, öfverrikt äfven på naturskönheter af egendomligaste slag — anbefalla vi Herr V. Vasenii sakrika lilla bok »Helsingfors. Vägvisare för resande och historisk-statistisk öfversigt.» Man skall i den finna en lika nyttig som pålitlig cicerone. , Också resehandböckerna hafva fått sin beskärda del af det klander, som riktats mot nutidens resesätt. Man får ofta höra eljest förståndigt och bildadt folk tala i en satiriskt medlidsam' tön om »personer, som resa verlden kring med sin Bædecker i han- den och inte taga reda på någonting annat än det som handboken påpekar!» Men vi fråga: om man reser t. ex. till Paris och der besöker torg och gator, offenliga pro- menader och minnesvårdar, palatser, kyrkor, kyrkogårdar, muséer, teatrar, bibliotek, akademier, fabriker, domstolar» fästningsverk, ja till och med kloakerna, Mabille och Closerie de lilas :— och till allt detta hänvisas man af den gode Bsedecker och det på ett sätt, som gör att man öfverallt kan sjelf vägleda sig — har man i sjelfva ver- ket icke då stiftat bekantskap med ett betydande antal af hela den europeiska od- lingens stoff och frukter, ljus- och skuggsidor? Att för mer ingående studier, fack- arbeten måste anlitas, säger sig öjelft; resehandboken är, kan och yill ju icke vara något annat, än en sakkunnig resepromemoria, som inbespar tid, kostnad och många bryderier. Inhemtar man grundligt allt det, som finnes påpekadt i våra dagars rese- handböcker, har man sannerligen; icke rest förgäfves ! - Herr Vasenii vägvisare öfver Helsingfors, Finlands unga, vackra hufvudstad, upp- fyller alla de anspråk, man kan ha på en god Resehandbok och till Och med något derutöfver. : Arbetet är ordnadt i tre afdelningar. Den första innehåller de prakti- ska anvisningarna öch sakuppgifterna om bygnaderna, institutionerna, samlingarna, samt omgifningarnå, till hvilka äfven räknas »Nordens Gibraltar», den ryktbara fäst- ningen Sveaborg. Man erhåller en upplysande historik öfver fästningens kapitulation 1808 och bombardement 1865, den förra en mörk fläck i krigshistorien, det senare en gagnlös bravad. I den andra afdelningen erhåller man staden Helsingfors’ hi- storia, ända från den tid då' gamle kung Gösta beslöt anlägga en stor handelsstad på Sandhamn — en större holme omkring ’/4 mil sydvest från det nuvarande Helsing- fors — mèn icke kunde förmå de grundläggande utflyttarne från Borgå och Ekenäs att begifva sig längre fram än till utloppet af Vanda å, —- Helsingé forsen — hvari- från staden sedermera, år 1642, flyttades till sin nuvarande plats på en bergig halfö‘, omsvallad af haf och vikar på alla håll. Den tredje afdelningen, behandlad såsom ett tillägg till den andra, meddelar statistiska tabeller öfver stadens ytinne- håll, antal gårdar, befolkning, språk-, religions- och bildnings-förhållanden, industri, 126 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. . FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET. handel, sjöfart, inkomster, utgifter och skulder. Man kan med, ledning af dessa ta- beller noggrant studera den lavinlika tillväxt Helsingfors erhållit i alla möjliga rikt- ningar på de senaste sextio åren. ! Man inhemtar då på samma gång en god del af Finlands nyaste historia. . • • Från Helsingfors kan sedan den svenske resanden medelst jemväg och ångbåt kasta sig under några dagars lopp in i h jer t at af Tavastland eller Savolaks, der han kan färdas fram öfver långa, höga,' som kammar smala och spetsiga åsar, från hvilka han öfverblickar skaror af vida insjöar,. uppfylda äf tallösa holmar, på hvilka ljusa björkar spegla sig i dez lugna sunden. Han skall, måhända icke utan en viss känsla af förvåning, befinna midt ibland en befolkning, som lika litet förstår ett ord af hans som han förstår ett ord af dess språk, och han skall först här kunna till hela dess : djup mäta den tysta entusiasmen hos detta finska folk, som under långa, af strider och försakelser uppfylda århundraden så orubbligt trofast följde den blågula svenska fanan! ' ' ; . ■ *. .... .■ E. v. Q. Nya böcker. ■ ’ . .Under denna öfverskrift meddelas förteckning på, samt, då anledning gifves, korta anmärkningar rörande till Red. insända arbeten, af hvilka de vigtigare komma att framdeles utförligare anmälas. Från P. A. Norstedt & Sönér: Erik .^Gustaf Geijers Samlade Skrifter. Godt- köpsupplagan; kostar fullständig 25 kronor; innehåller i sista häftet en minnes- teckning öfver Geijer, författad af D:r J, Hellsténius. — Supplement till E. G. / Geijers Samlade Skrifter, Första bandet,, 1 & 2 häft. (»Gustavianska Pappe- rén»). — Esaias Tegnérs Samlade Skrifter, Nationalupplagan, med lefnadsteck- ning och porträtt. Subskriptionspris : 4 kr. 50 öre. — Frithiofs Saga af Es. Tegnér med teckningar af Prof. A. Malmström. ' Andra upplagan. Till under- ■ lättande af spridningen har priset å denna praktupplaga blifvit nedsatt till 6 1 ’ ' kri Svenska Målares T aflor t Träsnitt efter målningar af konstnärer, under Carl XV:s tid. ‘ Med text. Komplett häftad 9 kr. — Nordiska Målares Taflor. • Träsnitt efter målningar af svenska, norska, danska och finska konstnärer. Med text. Utkommer i omkring tio häften à 1 kr. De tvenne hittills utgifna häf- ' tena innehålla tafloï af Troili, Bergh, Arbo, Marstrand, m. fl. — Statistisk Tid- 1 skrift, utgifven af Kongl. Siat. Centralbyrån. 1876. För årgång å tre häften: / : 2 kr. ' r f ' \ \ . b : . Från F; & G; Béijer: Minnen och'Anteckningar af Lars V. Engeström. Utgifna af Elof Tegnér. Två band; 9 kr. Svenskt Biografiskt Lexikon, Ny följd. Sjunde bandet.' Första häftet. Den nya följden af detta värderika och för forskare i vår odlingshistorias häfder oumbärliga verk utgifves under ledning af biblio- teksamanuensen D:r Elof Tegnér och blir fullständig i 5 à 6 band. Från Albert Bonnier: Svenskt Biografiskt Handlexikon af H. Hofberg; nu full- ständigt; bundet i vackert band: 14 kr. — • Valda Skrifter af C. J. L. Alm- qvistj häft. .10—^13. — * Samlade Sånger och Visor.. Gammalt och nytt.. Af Elias Sehlsfedt. Femte delen. , Med, porträtt samt, lefnadsteckning öfver Sehl- stedt af Arvid Ahnfelt. -r Eldbränder, och, Gnistor. Humoresker af H. B. Pal- mær. Samlade och utgifna af Arvid Ahnfelt. Med léfnadsteckning och porträtt ; af Palmær. — Det sextonde århundradets Beformationshistoria af X H. Merle d’Aubigné. öfversättn. fr. franskan af G. S. Löwenhjelm. Tredje upplagan. 1 .•& .fi^häftet.- ,.■ ■■•;■ ; . . . Från Klemmings Antiquariat: Om blodet, dess kretslopp-och dess betydelse för kroppsväfnadernas näring. Af Prof. Christian Lovén (N:o 17 i serien »Ur vår tids forskning»), -r Fysik af Balfour Stewart. Öfvers. a£ G. E. Dahlander. Från C. W. K. Gleerup, (Lund): Immanuel Kants förhållande till den filosofiska • ..-f teologien. Af Gustaf Bring. — Några anmärkningar angående den formela logi: ken- Af E. F. Gustrin. _ , På AKTIEBOLAGETS NU förlag .har utkommit: EN FRAMTIDSSAGA af G. BJÖBLIN. 1 Kr. 25 öre. DEN ÖSTEUROPEISKA FRÅGAN af A. HEDIN. l:a delen. 1 Kr. CARL SVENSKE. En Berättelse från Frihetstiden af G. BJÖRLIN. 2 delar. •4 Kr. 25 öre. VALDA BERÄTTELSER af CLÀES LUNDIN. l:a delen. 2 Kr. BILDER UR SVERIGES KRIGSHISTORIA af G. BJÖRLIN. l:a delen. 2 Kr. 50 öre. DIKTER FRÄN FRÄMMANDE LÄNDER öfversatta af C. R. NYBLOM. 3 Kr. 75 öre. ■ « .SÅNGER OÇH BERÄTTELSER af EDVARD BÄCKSTRÖM. 2 Kr. 50 öre. TURISTBREF FRÄN EN RESA 1 NORGE af FINN. 2 Kr. 25 öre. NU NU 1875. 6 Kr. inb. 7 Kr. 50 öre. 1876. 6 Kr. inb. 7 Kr. 50 öre. INNEHÅLL. Literärt fribyteri. Af A. Hedin ........\...................-,...- Sid. 71 Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia. TL Af A. E. Nordenskiöld ...............................................v...... « 79 Konstslöjd-utställningen i Stockholm. Af G. Göthe.........1......... » 92 Undersökningar rörande svenska folkvisor. AfR. Bergström ... » 102 Smärre uppsatser: Nya filosofiska tidskrifter. I. Af C. v. B. ...... » 110 Anmälningar: Bidrag till Sveriges historia under 1400-talet. Af H. H—d. — Svensk konsthistoria. Af —rn. — Från Norge och Finland. Af E. v. Q...........;.............................................. » 113 Nya Böcker ....................................................... » 126 ANMÄLAN. Vm sitt nya uppträdande i vår periodiska literatur skall FRAMTIDEN åter knyta sin verksamhet till det program, som från åren 1868—71 är be- kant för tidskriftens dåvarande läsare. Dess hufvuduppgift skall sålunda blifva att genom afhandlingar, kortare meddelanden från den fria forskningens arbets- fält samt granskningar och öfversigter af såväl inhemska som utländska literatur- alster -verka för spridandet af kännedom om vårt tidehvarfs ideela sträfvanden och främjandet af den fosterländska odlingens sunda och allsidiga utveckling. Bidrag till tidskriften komma att lemnas af ett betydande antal svenske skrift- stäj|äré på de politiska och sociala tidsfrågornas områden samt inom olika grenar af kultur- och literaturhistoriskt, naturvetenskapligt, filosofiskt och estetiskt författarskap. Tidskriften skall årligen utkomma i tolf häften uti stor oktav om till- såmman fyråtidtvå ark. Prenumerationspriset för hel årgång blir tolf kronor. Lösa häften säljas à 1,2 5. Prenumerättöh emottages i alla svenska boklådor, vid postkontoren samt i tidskriftens ^ôrçlagsexpedition: Stockholm, Karduans- makaregatan 7, derifrån, mot insändande af prenumerationsafgiften, hvarje häfte skickas under korsband till prenumeranten. I Norge och Danmark emot- tages prenumeration hos tidskriftens ombudsm^a hrr bokhandlare Alb. Cammer- meyer i Kristiania samt G. E. G. Gad i avn. Herrar förläggare i Sverige och våra nordiska grannländer, som'önska sina förlagsartiklar anmälda i tidskriften, behagade insända dem till utgifvaren ; adress: Stockholm, Blanches Malmgård. CARL von BERGEN. AKTIEBOLAGET NU. Tidskriftens utgifvare. Tidskriftens förläggare. STOCKHOLM, CENTRAL-TR¥CKERIET, 1877.