ra



FRAMTIDEN

TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING.

UT GIF VEN

AF

CARL VON BERGEN.

1877.

Elfte och Tolfte Häftet.

KRISTIANIA

ALB^ OAMMBBMEYER.

STOCKHOLM

AKTIEBOLAGET NU.

KJÖBENHAVN

G. E. O. GAD.

Nykatalansk Vitterhet

Vårt århundrade har inom vitterhetens område upplefvat vissa företeelser,
som en tid bortåt gått opåaktade förbi, tills, de ändtliger) med ens tilldragit
sig den allmänna uppmärksamheten, och då i en långt högre grad än vanligt.
Detta har naturligtvis i första rummet berott af deras egen inre art och beskaf-
fenhet; men ej mindre märkvärdiga äro derjernte de yttre förhållanden, under
hvilka de framträdt, och den omisskänneliga frändskap som förefinnes dem
emellan, huru vidt skilda och fullkomligt oberoende af hvarandra de för öfrigt
må vara. Dessa företeelser skulle man kunna sammanfatta under den gemen-
samma benämningen l)ygdem.åls-liieraturer.

År 1835 utkom nere i Agen, en liten stad i. Frankrike, ett häfte poe-
sier af Jasmin; författaren, som var perukmakare och hårfrisör till yrket; hade
kallat dem Las PapillotoSj och de voro skrifna icke på franska, utan på ortens
talspråk, d. v. s. en ärt nyprovençalska. Hvarken denna omständighet eller
författarens anspråkslösa samhällsställning hindrade denne att vinna ett allt
större erkännande inom allt vidare kretsar, tills slutligen Lamartine i sin
hänförelse förklarade honom för nutidens sannaste och bäste skald. Låt vara
att ej så litet torde kunna afprutas på detta omdöme och att äfven i öfrigt
någon del af Jasmins framgång skyldes det allsmäktiga modet, så återstår dock
för hans egen förtjenst tillräckligt mycket, att han framgent må kunna räknas
bland skalder af första ordningen ; men det märkvärdigaste af allt samman är
likväl att i sjelfva den franska hufvudstaden, med dess allbekanta, ofta lika
■orättvisa som omåttliga förakt för la province, ett så stort bifall kunnat egnas
Jikter skrifna på en simpel patois: Men Jasmin bléf ej ensam. År 1848 utgaf
Boumanille, bokhandlare i Avignon, Li MargaridetOj äfvenledes på pro-
vênçalska; då var tiden fullbordad: han, ej mindre älskvärd som menniska än
■som skald, har bildat skola. Der sjunges och qvittras nu på hvart träd och
hvar qvist i hela Rhonedalen och ända ned till Pyreneerna, men sträfvandena
gälla ej längre blott vittra idrotter, utan landets hela odling på grundvalen af
■dess fepråk och historia. På samma gång de sålunda vunnit både i omfång och
medveten klarhet, hafva de äfven visat en mäktig förenande kraft: li felibre,
som de, hvilka besjälas af dessa idéer, sjelfve kalla sig, hafve slutit sig sam-
man till ett förbund, lou felïbrige} som nästan börjar .likna en institution med
regelbundna sammanträden, ordförande, sekreterare, diplom till in- och utländska
medlemmar m. m. Namnen Roumanille och Mistral hafva gått vidt utom
Framtiden, 1877.	35
544 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

deras fosterlands gränser; af de öfriga äro de mest framstående Aubanelt
Crousillat, Canonge, Roumieux, fru Rose Anais Roumanille m. fl. Hela,
denna rörelse har redan för några år sedan i Th. Hagbergs arbete Den pro-
vençalska VitterJietehs Pånyttfödelse funnit en lika sakrik och tillförlitlig som
elegant framställning, till hvilken vi derföre kunna hänvisa sådane läsare, som
önska inhemta närmare underrättelser derom.

Vid samma tid som Jasmins rykte började spridas i vidare kretsar, dval-
des som fånge på en preussisk fästning en stackars meklenburgsk student,
hvilken, som hvarje annan yngling med hjertat på rätta stället, svärmat för
det stora tyska fosterlandet och, likt mången annan, under sin vistelse i Bonn
varit nog oförsigtig at.t yttra sådana tänkesätt och derjernte bringa dem till
handling ända derhän, att han prydt sig med de tyska färgerna. Slikt var
riksförräderi på den tiden, och studenten dömdes ganska riktigt till döden,
ehuru af kunglig nåd dödsstraffet förvandlades till — trettio års fästning!
Han var visserligen meklenburgsk undersåte och sökte i sitt försvar att göra
denna omständighet gällande, ja den meklenburgska regeringen sjelf reklame-
rade honom; men den preussiska örnen har aldrig varit van att släppa ett
byte, som han en gång fått i sina klor, och studenten blef derföre sittande,
visserligen icke hela den ådömda tiden, men likväl till 1840, då ändtligen
fängelsets portar öppnades för honom. Han var då 30 år. Hvad skulle han
taga sig till ? Han försökte sig som landtbrukare, som privatlärare; ingenting
ville rätt lyckas. Men han hade fått humorns, den äkta humorns gudagåfva :
i början var han ej sjelf medveten deraf, men den bröt sig fram så smånin-
gom, växte till och vann kraft och slutade med att hänföra hela hans folk, så
att efter Schillers död knappt något vittert namn torde ha varit af detsamma
så allmänt kändt och så allmänt hylladt som Fritz Reuters. Öch det med
rätta! Man kunde ju tro, att de sju åren af orättvis, hård och brutal fången-
skap skulle ha fyllt hans hj er ta med outtömlig bitterhet; men långt derifrån!
Sjelfva denna pinohistoria, som han framlagt i boken Ut mine Festungstid, blir
under hans händer full af blidhet och försonlighet, ja till och med skalkaktig-
het, ehuru man deremellan kan röras till tårar. Och dessa figurer från hans
Stromtid (landtjunkarelif) : Haverman, Jung-Jochen, prestfolket, Fritz Triddel-
fitz och först och sist Onkel Bräsig, hvem, som en gång lärt känna dem, kan
väl någonsin glömma dem? Det samma gäller om snart sagdt hvarenda af hans
öfriga skapelser, den täcka Hanne Nütej denna oefterhärmliga Vagel- un Min-
schengeschicht, den gripande Kein Hüsung, Die Keis nah Belligen, och hvad de
allt heta alla hans arbeten, så olika hvarandra och dock så lika i den ädla
och sannt menskliga grundstämning, som genomgår dem alla. Nåväl! samtliga
dessa arbeten ärö skrifna på plattyska, en dialekt som ända sedan medeltiden
knappt har ett enda namn af betydenhet att uppvisa före Klaus Grot, hvil-
ken visserligen uppträdde några år tidigare än Reuter, men aldrig blifvit syn-
nerligen bekant utom sin födelsebygd, ehuru några af. hans arbeten öfvérsatts
till högtyska.
’	1 NYKATALANSK VITTERHET. ■ ■	545

Det var att vänta, att Norge, sedan det återvunnit; sin sjelfständighet,
icke skulle dröja att äfven i språkligt hänseende frigöra sig från det danska
inflytandet. Så skedde ock; men jémte de bildades ellér kanske rättare: stä-
dernas språk kunde äfven landsbygdens hafva sina anspråk, och vi finna der-
före, redan innan Björnsen, Ibsen ôçh Màgdalena Thoresen m. fl. åt det
förra förvärfvat det erkännande af allmänt bokspråk som det nu eger,. sådana
företeelser som Vinjes dikter och hans tidning Dölen på bygdemål^ hvarför-
utom folkspråkets både grammatik och ordförråd fått en så utmärkt bearbetare
som Ivar Aåsen; Äfven Björnson synes: en tid ha lutat åt samma håll,
om man får döma deraf, ätt hans Ei faarlég Friing (före 1862) är skrifven
i bygdemål. Men den söm med största ihärdighet och trohet egnat folksprå-
ket sin varmaste kärlek, som ständigt skrifvit på det och endast på det, är
Kristofer JaNson. .När han år 1865 utgaf sitt första alster Fr aa Bygdom,
hade vi den äran att fästa den svenska allmänhetens uppmärksamhet derpå (i
ett nummer af Post- och Inrikes Tidningar), och de glada förhoppningar vi då
Uttalade hafya för visso ej svikits: derom vitna hästan .alla hans följande ar-
beten, af hvilka det må vara nog att anföra Jon Arason, ett ganska stor-
slaget sorgespel, Marit Skjolte, Skildringar fr aa Nordland og Finnmorki, Den
Bergtekne samt Fr aa Dansketidi, en historisk roman med god grund och för-
träffligt utförande. Tyvärr är Janson ej så känd utom Nofgé som han för-
tjenar, och det må väl kallas en rörande sjelfuppoffring af honom att så tro-
get hålla fast vid detta språk, som beröfvar honom största delen af Danmarks
» och Sveriges läsarekrets och som, hvad värre är, icke skaffar honom någon
ersättning derför hos dem, hvilka han just närmast afser, de norske bönderne1.
Men företeelsen varder härigenom endast så mycket märkligare. Här är emel-,
lertid hufvudsaken att blott konstatera det faktum, att i Norge en författare
af första ordningen fortfarande skrifver alla sina arbeten, pä bygdemål.

En liflig literär verksamhet med begagnande af folkspråket eger således
rum i Frankrike, Tyskland och Norge, — vi skulle kanäke kunna tillägga
Sicilien, der G-iuseppe PitrÉ sedan 1870 varit outtröttlig i att samla och
på ett alldeles utmärkt sätt utgifva öns folksånger (Canti popoïari, 2 delar,
Studi di Poesia popolare) och folksagor (Fiabe, Novelli e Bacconte, 4 delar),
dervid i ädel täflan efterföljd, om ock ej uppnådd af Salvatore Salomone-»
Marino, den förtjenstfulle utgifvaren af La Baronessa di Carini, Mattia di
Martino, författare till några mycket lifliga, skildringar i bref åf Usi e Cre-
dence popolari Siciliane, m. fl., för äit ej nämna likartade, ehuru mera enstaka
sträfvanden på Italiens fastland af Imbriani, Comparetti och D’Ancona.

1	»Ataat det, at det maa væra meg kjært, soleides at finna ein Ïïeim og Kjenningar og
Viner millom villframandé, fyfedi dèi bava meg kjær gjenom mine Böker, so er det og saart
at tenkja, at dei, som dette er ;Tilfellé med, endaa i vaart Land mest er Embættesmennerne
og Folk av Bydannelsen, stutt sagt dei, som eg, med at skriva paa Landsmaal, paa ein Maate
heve skilt meg fraa, i det minste skræmt bnrt. Det er saart, naar ein arbeider fyre Bonden
og vigjer seg heilt til honom, daa at sjaa, at ein inkje heve rokket til Durstokken bans en-
daa, at ein inkje er meir kjend, en nm ein var dotten fraa Maanen.» Skildringar, sid., 1-201
546 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Vi hafva velat länka uppinärksamheten på dessa företeelser, emedan de
tyckas oss från mera än en synpunkt väl värda att beaktas. Bero de af pro-
vinsiel partikularism? eller hafva måhända Europas gamla kulturspråk genom
att i århundraden tjena en allt finare, glattare och vid samma konventionela
former . mer och mer bunden bildning kommit derhän, att de ej mera lämpa
sig rätt väl för yttringarna af ett lif, som ej harmonierar med denna bildning,
icke rymmes inom dess förmer? Vi våga éj afgöra detta, ehuru vissa omstän-
digheter synas tala för det senare alternativet: den danska öfversättningen af
Jansons förstlingsarbete har ej gjort lycka i Danmark, och i Tyskland har
man' ännu den dag söm är icke vågat öfversätta ett enda af Reuters, arbeten
till högtyska. Beträffande franskan äro, som bekant, klagomålen i detta hän-
seende gamla. ’ ’ ■ ; . '.

Men, om således detta kan vara möjligt eller till och. med sant för Frank-
rikes, Danmarks och Tysklands vidkommande, så eger säkerligen icke samma
förhållande rum med den literatur, som på de sista trettio åren uppblomstrat
i • Katalonien. Visserligen är äfven spanskan (kastilianskan) ett gammalt kul-
turspråk. och dess literatur, ännu till stor del outgifven, hör till de rikaste
som något, land kan uppvisa; men att detta språk' ännu besitter all önsklig
ungdomsfriskhet och i cn skicklig hand : är. ett fullt lämpligt medel för framställ-
ning af icke blott. ött bildadt eller öfverbildadt salongslif och abstrakta spekular
tioner, derpå hafva Fernan Caballero och Antonio de .Trueba lemnat ly-
sande bévis.; Allt hvad : som diktats och skrifvits på katalanska, skulle ock
lika väl kunnat skrifvaS och diktas på kastilianska. Här beror derföre den
i fråga varände företeelsen på helt andra omständigheter, 'och, vi kunna så
gerna säga det strax, dessa äro framför allt historiska och politiska.

; Redan, i början ' af 9:de århundradet afskuddade sig det gamla Kåtalonieu
arabernes ok och blef efter skiftande öden ett( sjelfständigt furstendöme, söm
1137 förenades med Arragonien och efter det katolska konungapärets död in-
gick : som en deL i den störa, spanska helstat, hvartill Fefdinand och Isabella
genom sitt giftermål lagt grunden. Landets historia var. under denna tid dén
ärorikaste: dess härar gjorde sig lika fruktade af kristne och mörer, dess ör-
logsflotta var en lång tid utan rival, dess köpmansfartyg besökte Medelhafvets
alla hamnar och drefvo der en handel, om hvars betydelse man kan bilda sig
en föreställning af< det enda faktum, att den första kända sjölag, den s. k.
Consolato del mar, är af katälanskt ursplung. ; Med denna starka yttre utveck-
ling följde naturligtvis en ej mindre stark nationalkänsla, som höll i helgd allt
hvad som är ett folks - egnaste tillhörighet, således i främsta rummet dess språk,
och framalstrade en literatur, öfver hvilken katalanerne än i dag kunna vara
stolte. Här kan det göra , tillfyllest att anföra. namnen Ramon Lull, filosof och
skald \ Ramon Muntaner, som skrifvit en af medeltidens yppersta krönikor —

1	Hans poesier, af hvilka flera hafva ett mystiskt innehåll, utkonjmo för första gången
i Palma 1859, redigerade af den sjelf som författare kände Geronimo Rossello.

i
NYKATALANSK VITTERHET. -	•	.	. *’	547

en kastiliansk författare fr^n 16:de seklet, Moncada', har vunnit rykte genom
att behandla en blott episod deraf, katalanernes expedition möt greker och’tur-
kar, i hvilken Muntaner sjelf deltog, — Ausias March, en skald som nära
nog höjer sig till sitt mönster Petrarca,, Jaume Roig, • en förelöpare till Rabe-
lais, och till sist JoANET' Märtorell, författare till Tirant lo Blanch, én af
de fä riddareromaner, som vid förstöringen af don -Quijotes bibliotek undan-
togos, på grunda af prestens vitsord att i den »riddarne äta och sofva och dö
i sina sängar och göra testamente» söm andra menniskor.

Den nyss skildrade kraftiga utvecklingen led ett svårt afbräck efter för-
eningen med Kastilien. Visserligen var denna .egentligen blott en personel
förening under samma regent, och Katalonien bibehöll ännu sin ursprungliga
sjelfständiga 'författning; men den nya helstatens centrum och tyngdpunkt var
dock icke Barcelona utan Madrid, och så kunde det icke hjelpas ätt följderna
deraf gjorde sig gällande på alla områden, icke minst på språkets och litera-
turens, der kastilianskan allt mer trängde sig fram; I slutet af 16:de och
början af 17:de seklet diktå ännu Peire Serafi, Pujol och Vicens Garcia,
den glade kyrkoherden i Vallfogonå, på katalanska; mén den utmärkte historie-
skrifvaren Geronino Pujades begagnar vid författandet af fäderneslandets
häfder sitt modersmål: endast för första delen (Barcelona 1614) och ger'fort-
sättningen på spanska. Slutligen, efter, det olyckliga successionskriget,‘i hvilkét
katalanerné omfattat den österrikiske erkehertigens sak, lät Filip V döm um-
gälla detta méd fôrlùsten af deras :författning (1714), ’— något som .aldrig
blifvit honom förlåtet, — och från den tiden fortfor katalanskan. visserligen
ännu att användas i tal, så väl från predikstolen, i skolorna och vid alia slags
offentliga. förhandlingar som i det dagliga umgänget, äfven af de bildade klas-.
serna sins imellan; men som skriftspråk förekom j det så sällan, att dess fort-
farande tillvaro lätteligen kunde komma att hetviflas eller alldeles ignoreras af
en hvar som icke haft -tillfälle. att sjelf . på ort och ställe förvissa sig derom,
att för katalanskan lika väl söm för provençalskan gäller hvad den senarés idkäre
och vänner tagit till valspråk: :	.	, ,	'	, -

s’es escondutz, mas non es mortz. (gömd, men icke död). ■	' ;

Så stodo sakerna. ända till slutet af 1830-talet. Då började enstaka lifs-,
yttringar visa sig, af hvilka : den förnämsta var ett ståtligt Ode till fädernes-
landet af Carlos Aribau, för öfrigt det. enda* som denne författare skrifvit
på katalanska. Men från, och med februari månad 1839 , infördes under lop-
pet af halftannat . år i tidningen Diario de Barcelona icke mindre äh nitton
större ocH mindre; lyriska dikter af en pseudonym Lo Gayter del Llobregät
(säckpiparen från Llobregat), och - från honom kan den katalanska litératurens
pånyttfödelse dateras. Dessa dikter utkommo' samlade 1841, och i företalet
uppgafs deras mål vara att väcka minnet af förgången storhet för att lifva
folket, till .framtida ära, och . att visa att landet ännu kunde eftérsträfva visser-
ligen icke politisk, men. åtminstone : literär sjelfständighet. Författaren var en
då ung man, D. Joaquin Rubio y Ors (född 1819), numera professor., vid
548 . FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

universitetet i Barcelona och fördelaktigt känd äfven genom en Satirens historia
(Barcelona 1868). En ny betydligt förökad upplaga af hans dikter utkom
1858, och då hade deras författare den glädjen att se, -huru hatis första ut-
säde redan hunnit att bära rik frukt. Åt få här det förunnats att upplefva
något dylikt, men få hafva ;ock så' som han förtjenat en sådan lön. Bubio är
ingen äf dessa stora skalder, med idéer så höga att läsaren nästan måste bryta,
nacken af sig för att kunna få syn på dem, men han har i stället den för-;
mågan att oemotståndligt taga läsaren med sig: antingen han besjunger naturen
och särskildt sin	lilla	täcka Llobregats	stränder eller han behandlar historiska
ämnen, alltid är	hans	diktning	i första	rummet fosterländsk och	så varm der-
jemte, att hon ovilkorligen meddelar sin egen stämning åt läsaren. Hans språk
är rikt, men enkelt,	och der	finnes ej ett ord om hvilket man	skulle kunna
anmärka, att. det	icke	står der	.för sin	egen skuld. Kort sagdt,	hans sång är
okonstlad och mera allvarligt än gladt stämd, men han är mycket sympatetisk,
och, på samma gäng man finner det helt naturligt att han kom ått gifva upp-
slaget till den katalanska vittra pånyttfödelsen, måste man anse som en stor lycka,
att det var en så ädel personlighet som gjorde det, ty deraf har hela denna
rörelses skaplynne sannolikt i ej ringa mon bestämts. I sjelfva verket har
man, icke utan skäl, beskylt den katalanska sångmön att under den närmast
föregående tiden hafva varit en »Musa callejera» (gatsångerska) och vid det
högtidliga tillfälle, då hon ånyo'första gången samlade sina vänner till offentlig
täfling, : anmärkte, ordföranden med tillfredsställelse, att »man talat katalanska i
tre timmar, -utan att någon skrattat.»

Två månader förr än första upplagan af Rubios poemer utkom, hade La
Academia . de buenas Letras . (Vetenskaps- och Vitterhets-Akademien) i Bar-
celona öppnat. en pristäflan för den bästa sång på spanska eller katalanska
öfver det här ofvan nämda ämnet: katalanernes och arragonésernes expedition
till : Grekland. Priset bestod i en । violblomma af guld på en svart sammets-
mössa, i. enlighet med bruket hos de gamle trubadurerne ; dess utdelande för-
dröjdes genom politiska förhållanden någon tid, men ändtligen häfdes dessa
hinder, och .priset tillföll Rubio. Bock icke så som hade denne riu haft något
slags privilegium att ensam vinna utmärkelser som katalänsk skald; en sjutton-
årig yngling, Antoni Camps y Fabrés, gjorde honom priset stridigt, och sam-
ma år började redan andra stämmor ått höja sin sång, Antoni de Bofarull,
Tomas Aguilo, m. fl. . Ännu andre, såsom Mila, Piferrer och (något se-
nare) Mariano Aguilo utbytte stundom lyran mot vandringsstafven och för-
djupade sig i berg och skog; hos den simple bonden,, hvilkens hydda ofta
nästan alldeles dölj es'mellan yfvig murgrön och de remnade qvarlefvorna af nå-
gon gammal feodålborg,; lyssnade man till de ännu behållna sägnerna om bor-
gen och dess fornö. invånare/eller till någon gammal gummas sagor 'eller till
■de ofta så till ord som melodi öfver all beskrifning rörande folkvisor, med
hvilkas föredragande man ännu på gammalt vis förkortar tiden för de till lin-
spånad samlade* grannqvinnofna.	•
NYKATALANSK VITTERHET.	.	549

Så var väckelsen gifven, och rörelsen tog allt lifligare fart, spridde sig
till allt vidare kretsar, så att den först nämde Bör arull till och med kunde
utgifva en samling nykatalanska dikter af olika författare med titel Los Tro-
badors nous. Men först med år 1859 kan den sägas hafva vunnit full stadga,
derigenom att en enhet vans för de dittills spridda sträfvandena ; hufvudsak-
ligen på Bofarulls initiativ återupplifvades nämligen då i Barcelona, som i alla
tider varit Kataloniens hjerta, de gamla offentliga poetiska täflingarna, hvilka
sedan regelbundet fortgått. Dessa täflingar, som kallas Jochs florals (blomster-
lekar), emedan hufvudprisen utgöres af naturliga och konstgjorda blommor, stå
under ledning af ett Consistori, bestående af sju mantenedors (hufvudmän,
ledare), af hvilka en är ordförande, och ett obestämdt antal adjunts (ledamöter).
Hvarje år en dag i maj, vanligtvis den första söndagen, samlas Consistoriet,
•de pristäflande, »stater och corpser», deputationer från andra. städer, m. fl. och
-att det täcka könet icke fattas är så mycket naturligare, som dess älskvärda
representanter väl veta, att deras närvaro, af anledning som strax skall nämnas,
är nödvändig för att festen skall få sin fulla glans. Ciyilguvernören öppnar den-
samma med ett vanligen helt kort tal, hvilket han på grund af sin embets-
ställning ej gerna kan hålla annat än på spanska, medan deremöt alla öfriga
föredrag framsägas på katalanska. Efter ett annat tal af ordföranden skrider
man till utdelning af prisen. Dessa äro tre: en naturlig blomma, en jasmin
af guld och en viol af guld och silfver, motsvarande de tre ord som Consistoriet
tagit till sin devis: Patria3 Fides, Amor, dock i något förändrad ordning, så
att jasminen utdelas för fosterländska, och violen för religiösa dikter. En fin-
känslighet af äkta slag har en gång för alla gjort den naturliga blomman till
hederspriset, och den som vunnit detta erbjuder genast blomman åt någon af
■de tillstädesvarande damerna, hvilken i och med detsamma blir festens drott-
ning och som sådan framföres till hedersplatsen under en tronhimmel mellan
•civilguvernören och presidenten. Härefter utdelas de återstående prisen, hvil-
käs antal oftast är förökadt med flera utomordentliga, bekostade af Akademien,
•eller det katalanska Atenéet eller af grannstäder eller till och med af enskildå
personer. Författare, som tre gånger belönats med ordinarie pris, förklaras
för mestres del gay saber (mästare i den glada vetenskapen). De belönade
dikterna uppläsas af författarne sjelfve eller någon annan i deras ställe, med
föredragen omvexlar instrumentalmusik, och, när så allt blifvit ordentligt un-
dangjordt, hvarvid handklappningar icke sparats, slutar högtidligheten, efter-
lemnande hos de församlade minnet af en folkfest i ordets bästa och ädlaste
mening.

Dessa vittra täflingar hafva i många riktningar öfvat ett inflytande, som
väl kan kallas oberäkneligt. Först och främst genom sitt eget innehåll; detta
inrymmes årligen i ett särdeles prydligt och smakfullt tryckt band i största
oktav, och den så uppkomna samlingen är i sjelfva verket en den yppersta
anthologi inan vill önska sig af det prisvärdaste de nykatalanske skalderne dik-
tat. Men äfven värderika bidrag på prosa förekomma, tack vare isynnerhet
'550 FRÀMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Atenéets ofta förnyade extra pris; bland dessa prosastycken framstå isynnerhet
en landtnovell af GayetA Vidal, två skildringar af Geronas belägring 1809?
den ena af Victor Gebhardt, och den andra, som är skrifven särskildt för
»las classes populärs», af Joaquim Riera, samt en i literaturhistoriskt hän-
seende ytterst vigtig öfversigt af de fornkatalanske skalderne, författad af den.
såsom Spaniens främste vetenskapsman på detta och det språkliga området
kände Manel Mila. Dernäst har Barcelonas föredöme, manat till efterföljd,
äfven. på andra håll, så att dylika vittra täflingar nu förekomma tidt och oftar
om också icke så regelbundet som i Barcelona, i åtskilliga andra städer, såsom
Lérida, Gerona, Reus, Valencia, m. fl. Det är klart, att på detta sätt den
poetiska förmågan, om en sådan förefanns, måste framkallas, och produktivi-
teten har i sjelfva verket, att döma efter det oupphörligt stigande antalet af
täflande, ökats på ett förvånande sätt; om ock, såsom naturligt är, mycket af
dessa alster har ringa kärna eller kanske endast är toma agnar, så återstår
dock tillräckligt mycket af gild och fullgod beskaffenhet för att skörden kan
bedömas som tillfredsställande. Men för att kunna bilda sig en åtminstone
tillnärmelsevis riktig föreställning om den lifliga verksamheten på detta område,
må man höra hvad som redan 1868 yttrades af presidenten i det tal, hvarmed,
han öppnade årets högtidlighet: »Nu hafva vi en. katalansk periodisk press,
kåtalanske skalder, katalanske prosatörer. Nu skrifvas på vårt språk historier
och poesier k>ch noveller och dramer och artiklar och tidskrifter. Nu finnes
en katalansk teater, en fullständig teater som uppstått efter de vittra täflin-
garnas inrättande, en teater som lockar en utvald och talrik publik, en teater
som. redan Omfattar från det historiska dramat ända till den lätta komedien och
tillfällighetspjeser, en teater hvilken nationer som Belgien, Portugal och Schweiz
icke hafva. Och allt detta är. tio års verk.» {Jochs Florals de 1868, sid.
36’.) Vi kunna- tillägga, såsom ett ytterligare bevis på den energiska lifs-
kraften hos denna rörelse, att, utom hufvudorganet La Henaixensa {Pånytt-
födelsen) i Barcelona, utgifves på andra sidan Atlanten i New-York en kata-
lansk tidskrift La Llumanera {Ljusstaken), och i Buenos-Aires en annan med.
titel L’Aureneta (Svalan)', hvarförutom i Barcelona ett veckoblad för allmogen
är i förberedelse och möjligen redan börjat utkomma.

. Hela denna vittra pånyttfödelse hade, såsom redan är anmärkt, allt, ifrån
början en historisk förutsättning, men bidrog i sin ordning att väcka de histo-
riska minnena till kraftigare lif. Och dessa minnen, hvad är väl deras bränn-
punkt om icke den gamla strålande och ärorika aragonska kronans härlighet?
Sättet att göra sig den till godo kan dock arta sig olika, och' derför hafva
redan tidigt tvenné skolor uppträdt, hvilkas inbördes förhållande icke kan
uttryckas bättre och sannare än det gjorts af en fransk författare, baron C.
de Tourtoulon, en man som förvärfvat sig ett namn genom framstående ar-
beten i Kataloniens historia och som besitter en lika vidsträckt som grundlig
insigt i alla dessa frågor. Han yttrar sig sålunda {Renaissance de la Littéra-
ture Catalane et de la Littérature Provençale, Toulouse 1868, sid. 5): »Den
NYKATALANSK VITTERHET.	551

ena skolan — man kallar den, tror jag, den traditionalistiska — har hemtav
sina mönster i den forna folkpoesien. Hon studerar den med kärlek, lefver
deraf och tyckes sätta sig som må! endast att arbeta i literär konst och arkeo-
logi. Hon har bidragit att rensa och stadga språket; hon har frambragt lärda
verk och äkta juveler af poetisk känsla. — Den andra skolan, som, jag vet
ej hvarför, kallats den anti-traditionalistiska — hyser samma vördnad för tra-
ditionen som den föregående ; men konsten för dess egen skuld är icke hennes
sak. Hon behöfver handling och strid. Under den literära formen vill hon
känna den moderna idéen pulsera — och, om hon framkallar det förflutna,,
så är det för att stadga dess rätt i framtiden.» Härmed är i sjelfva verket
förhållandet mellan skolorna fullt träffande angifvet; men det torde icke sakna,
sitt intresse att höra huru den senare skolans främste man, D. Victor Bala-
guer, uppfattar detsamma. Den ena, menar han, nöjer sig med att framhålla
fosterlandets minnen till sina anhängares åskådning som en helig relik, den»
andra vill kasta in dem på diskussionens område för att af dem hemta bevis
och föredömen. I den förra finnas lärde män ; i, den senare stridsmän och
apostlar, män som inspireras af tidehvarfvets lif och idéer, som rifva ned, men
också bygga upp, som lefva nutidens kraftiga lif, som i sin klagan och smärta
vid minnet af förgångna tider hemta åtrån och hoppet om kommande bättre-
tider, med ett ord som, under det de sörja öfver den katalanska nationalitetens
förfall och fira dess ärorika minnen, gråta med folket, lida med det, hoppas
med det, lefva med det och vända sig till det på fädernas språk, emedan de
veta att, såsom Mistral sagt, då ett folk är kufvadt, så

S’il a sa langue, il a la clef
Qui des chaînes le délivre.

Kunna vi väl nu för tiden, frågar han vidare, tillbringa våra dagar i allsköns
lugn med att lyssna till oskyldiga visor och qväden, i detta ångans och elek-
tricitetens tidehvarf? Nej; men ur de båda skolornas kamp skall ljuset födas^
Må de derför kämpa och strida. Efter dem skall den verkliga nationela sko-
lan komma, som skall hafva något att meddela, — ty en skola som ingenting
lär, ingenting meddelar, är onyttig, — som skall besjunga folkets frihet, tro?
framåtskridande, konstflit, odling och ära, den, med ett ord, söm skall minnas
det förflutna för ätt taga sig till mål att eröfra framtiden; och detta skall inträffa^
när de vittra täflingarna, som ännu endast gifva blommor, hunnit bära frukt.

Dessa ord äro utan tvifvel vältaliga; men de äro dock måhända ej alldeles
opartiska, och vi kunna ej annat än instämma i baron Tourtoulons öfver-
tygelse, att de båda skolorna aldrig skola sammansmälta och att något sådant
icke ens vore önskvärdt. »De äro båda nödvändiga för att tillförsäkra den.
katalanska literaturen den rang,’på hvilken hon kan göra anspråk. Det skall
alltid —■ och så bör det vara — finnas inän som lefva öfver denna verldens
bråk, i konstens och vetenskapens ideela rymder, och sådana som åt konst och
vetenskap gifver rörlighet och lif. Det skall alltid .finnas å ena sidan lärde.
552 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Å den andra stridsmän och apostlar. Det är något som beror af personlig
håg och fallenhet. Mén katalanska literaturen skulle vara i fullt förfall den
-stund de förre försmådde att taga henne till föremål för sina lugna och oväl-
•diga studier ; hön skulle endast vara ett mumifieradt lik den dag de senare
upphörde att lifva henne med flägten af sina läror och sträfvanden.»

Vi hafva nämt, Victor Balaguer, och dermed namnet på en af de
märkligaste skriftställare- som någon tid haft att uppvisa. Han är nämligen på
samma gång historieskrifvare, skald och statsman, och lyser i hvar och en af
•dessa egenskaper som en stjerna af första rangen, på samma gång han utveck-
lar en så förvånande produktivitet, att hans arbete på hvartdera af de tre
•områdena skulle vara en stor lifsgerning äfven för den, som egnat sig uteslu-
tande åt endäst ett af dem. Han är född den 11 December 1824 och såle-

des icke många år yngre än Rubio; ja, hans literära produktion börjar ungefär
samtidigt med dennes, ty, när Rubios första dikter utkommo, hade Balåguer,
-då fjorton år gammal, författat ett romantiskt drama, Pipin den puckelryggige.
■eller Karl den stores son, som med bifall uppfördes på Lyceiteatern i Barce-
lona ; men han skref då och framgent under många år på spanska, och deraf

kan det förklaras, att det blef Rubio och icke han, som i början kom att gå
i spetsen för den katalanska rörelsen. Detta hindrar dock icke, att han allt-
jemt varit en af dess verksammaste befrämjare, förnämligast genom den allt
bestämdare utpreglade nationela riktningen- i alla sina sträfvanden. Dessa fort-

foro till en början att gälla dramat; som författaren till Don Henrik den gif-

milde blef den då nittonårige ynglingen offentligen bekransad på scenen, och
-åtskilliga andra af hans skapelser från denna tid, såsom Juliet ock Romeo,

Juan de Padilla och En improviserad aktris hålla sig ännu efter trettio år
på repertoiren och spelas alltid med framgång. Under de tio åren 1843—
1853 var han ömsom tidningsredaktör och teaterintendent, oftast båda delarna
på en gång, öfversatte en massa lättare alster från franskan, och fann ändå tid
att hålla föreläsningar i literatur och i fäderneslandets historia, hvilkn senare
förskaffade honom titeln historiograf för Barcelona. Då lades väl ock grunden
till de omfattande studier, som längre fram buro frukt i Kataloniens historia,
•ett arbete i fem digra band och den första fullständiga som funnits, Och som
-ett slags fortsättning hvaraf man kan anse Barcelonas gator, soih utkom några
År senare. Efter 1854 : års revolution blef Balaguer en politisk personlighet.
Hvad han som sådan uträttat faller icke inom den trånga ramen af detta korta
utkast: vare det nog att nämna, att han många gånger varit riksdagsman; att
han under åren 1866—68 åt landsflyktens bröd, hvilket dock för honom miste
mycket af sin bitterhet genom det lysande mottagande, som kom honom till
del öfverallt i utlandet och särskildt från det nyprovençalska sångarförbundet ;
att man har honom att tacka för att septemberrevolutionen aflopp fullkomligt
fredligt och sansadt i Barcelona och dess omnejd; att han var en af de 24
deputerade som utsågos att afgå till Italien för att erbjuda kronan åt prins
Amadeo, i hvilkens omgifning han sedan stannade ända till intåget i Madrid;
nykatalansk vitterhet. .	553

att han under de två åren af denne olycklige furstes regering var en af hans
lillgifnaste och mest anlitade män och två gånger medlem af ministèren; att
vid hans tronafsägelse Jian var en af de få som hade mod att rösta emot
republiken ; att han sedan dess än en gång varit .minister och för närvarande
Ibekläder ett embete, som ungefär motsvarar presidentsplatsen i Kammarrätten
{Tribunal de Cuentas) hos oss; samt att under hela denna lika skiftesrika som
lysande bana, hvars program varit »frihet grundad på ordning, och rätt grundad
på pligt», han städse ådagalagt en karaktersfasthet, redlighet och högsinthet,
som i så upprörda tider icke egt många motstycken,

Som katalansk skald uppträdde Balaguer ej förr än 1857, men hans första
•dikt Till Jungfru Maria af Montserrat väckte genast en oändlig hänförelse
hos gammal och ung. Under den välkända pseudonymen Trubaduren från
Montserrat fortfor han att skörda ära äfven på detta område, så att, när de
vittra täflingarna i Barcelona två år derefter återupplifvades, han utsågs till en
-uf de sju. prisdomarne och efter ytterligare två år blef den förste mästare i
•den glada vetenskapen, som Katalonien haft sedan medeltiden. Balaguer här
«jelf ordnat sina poemer i tre hufvudgrupper : kärlekens bok, religionens bok,
fosterlandets bok, till hvilka i sista upplagan (Madrid 1874, i två delar, af
livilka den senare innehåller en spansk prosaöfversättning) sluta sig lika många
smärre grupper: »Eridanias» (till Italien), »Fjärran från hemmet» och »Sista
Stycken». Hvad som förnämligast utmärker hans diktning är en ovanlig makt
öfver språket och en rent af till det underbara gränsande stämningsfullhet,
som ofta närmar sig folkvisans innerlighet och mycket påminner • om Göthes
och Heines bästa Lieder. Det är svårt att ur all denna rikedom framhålla
någon enskild pérla, då den första bästa man tager lyser med samma glans
som alla de andra; men, äfven med fara att finna detta omdöme jäfvadt,. skulle
vi vilja påstå, ätt det till 1859 års Italien riktade Älsat, Llåtse! (Stig upp,
Lazarus!) hör till , det bästa man kan få läsa i sitt slag, och att isynnerhet
första hälften deraf är en lika vacker juvel i Balaguers sångarkrona som det
härliga Italia i den svenske Böttigers. Grundtanken, Italien som den sof-
vande mön hvilken dock en gång skall'vakna, är ock densamma hos båda,
•ehuru den hos Balaguer tillämpats mera på ögonblickets aktualitet, medan Bot-
tiger funnit tillfälle att i sin sång infläta tutte le glorïe d’Italia och på slutet
höjer sig till profetisk vision. —11 Den svenska allmänheten har i Nu haft till-
fälle att se ett svagt försök till tolkning af en af Balaguers sånger, och! vi
hunna ej neka- oss nöjet, ätt här vedervåga ännu ett, hvars original var en
•ögonblickets ingifvelse i kongressens förmak den 11 Juni 1873 (Madrider-
*ipplagan sidd. 402,3):

O frihet! rökelse jag på ditt altar
mitt hela lif har offrat. Dig jag skådat,	I

bekrönt af fromma forntidsseders kransar,
så strålande och ren,'så kysk och härlig,
till bröder ena menskorha och visa
dem höga dygders frälsande exempel.
554 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

I dag som förr jag till ditt altar lände;
men oprydt stod det, öde var ditt tempel,
och tom den piedestal, der förr kringstrålats

. af oförgängligt ljus din helga skönhet. '
Hvar är du? . . . Hvart har du väl flytt? ... Är kanske

du, frihet! denna tärna, hvilken b är es
kring torg och gator i triumf af bofvar
och röfvare? som uppå öppna platser
man visar naken? och soni kring man släpar
till liderliga nästen och till krogar?

Det kan ej vara hon! . .. Och är det, ve mig!
är detta mina drömmars kyska jungfru,
må Gud då i min dödsstund mig förlåta,
allt, hvad i välment nit jag gjort för henne!

Balaguers dramatiska författareskap har pä senare tider drifvits med
samma ifver och samma framgång som någonsin i hans ungdom» Ämnena
tillhöra numera företrädesvis den historiska tragedien, och han artar sig till
att på detta område blifva sitt fosterlands Shakespear. Det vore lockande att
här närmare skärskåda denna sida af hans verksamhet; men tid och utrymme
förbjuda oss att längre dröja vid denna lika ädla och storslagna som sympatiska
personlighet, t

En annan af den katalanskä rörelsens förnämste målsmän är Francescö
Pelay Briz. Hans verksamhet har icke varit så mångsidig, hans bana icke
så lysande som Balaguers; men det vill nästan synas oss som om inom den
trängre krets, till hvilken han inskränkt sig, hans inflytande varit mera oaflåt-
ligt och gått mera till djupet. Och när vi sade att denna verksamhetskrets
var trängre än Balaguers, så är detta ické så att förstå som öm densamma i
och for sig vore obetydlig; den omfattar, tvärtom, vitterhetens alla områden»
Född i Barcelona 1839, egnåde han sig först åt juridik, men nödgades, af en
häftig sjukdom att afbryta dessa studier, hvarefter han, återstäld till ' helsan,
till en början sysslade som medarbetare i åtskilliga tidskrifter, tills han kände-
sina .krafter nog starka att försöka dem på egen hand. . Han, som andre, bör*
jade med att begagna kastilianskan, och från åfen 1863 och 1864 har man
några arbeten af honoin på detta språk, deribland en öfvefsättning af Göthes
Faust; men sedan dess har han varit god katalan, jä så exklusiv att han un*,
danbedt sig så väl hedersledamotskapet i La Academia de Buenas Letras söm
Carl III:s orden, hvilken konung Amadeos regering gaf honom, det förra eme*
dan Akademien icke har katalanskan som sitt officiela språk, den senare eme-’
dan det är en kastiliansk orden.	,

Briz’ literära verksamhet är tvåfaldig: författarens och utgifvarens. Af
hans egna alster är det mest betydande La Mdsia dels Amors från 1866, ett
sidostycke till Mistrals Mireyo, som Briz två år förut hade öfversatt, och utan
tvifvel i . en viss mån påverkadt af detta. En jemförelse låge således nära till
hands; men, lika visst som det är att La Masia icke kunde vinna på en dylik
NYKATALANSK VITTERHET.	555

jemförelse med ett àf samtidens yppersta skaldeverk, lika visst är att densamma
vore i högsta grad orättvis mot den blygsamme författarens egna anspråk, han
som en gång i en dedikation till Mistral sjelf egnade åt »den störste af de pro-
vençalske skalderne» ett arbete af »den ringaste af de katalanske versifikatörerne».
Briz’ afsigt med La Masia har varit att gifva sitt folk en poetisk skildring af
dess eget lif i skogar, på berg och i dalar; och att folket gillat denna afsigt .
och känt sig tilltaladt af det sätt på hvilket författaren utfört den, synes oss
framgå redan af den omständigheten att • detta epos med sina tolf sånger nu
upplefvat tre upplagor. —■ Ett annat arbete, som i formelt hänseende står vida
öfver det förra, är Las Venjansas del Bey Pere (från 1872), en samling hi-
storiska romanser om konung Pedro den • Ceremoniöse. Språk och versifikation
ä.ro här mästerliga, och några af romanserna, särskildt de tre om En Dalmau
Cruilles, innehålla skönheter af första ordningen och höra till det yppersta man
någonsin kan få läsa; men Såsom ett helt förefaller samlingen oafslutad, ja
gör nästan ett obehagligt intryck genom den fullständiga frånvaron af poetisk
Tättvisa. Denne don Pedro, en värdig samtida till Pedro den Grymme i Ka-
stilien, är för oss svenskar närmast jemförlig med Kristian Tyrann; han hopar
"brott på brott, den.ena trolösheten och grymheten på den andra, och det är
-episoder af denna blodiga och dystra historia Briz besjunger. Nu är det vis-
serligen sant, att historien ej vet af något Sönderborg för den arragoniske ko-
nungen; men i sådana fall som detta skipar skalden med fullt , skäl den rätt-
visa som möjligen ej läses i svart på hvitt på historiens blad, och Briz hade
-denna gång så mycket hellre kunnat göra det som annalistén Feliu, stödjande
sig på äldre sagesmän, vet att berätta, hurusom erkebiskopen af Tarragona
stämde konungen att stå till svars inför Guds domstol inom sextio dagar och
konungen verkligen dog ungefär vid den utsatta tiden. — Andra lyriska och
-episka arbeten af Briz föreligger i allt för stor mångfald, att vi här skulle
kunna gifva något, annat än titlarna på. de mera framstående. Hit höra : Lo
irot d’achs. Las 7 baladas, Flors y Violas, en samling af författarens många
prisbelönta dikter, Lo Llibre del cor meu, samt Lo Coronel d’Änjou, en histo-
risk novell från spanska successionskrigets tid, briljant i utförande, men ut-
, märkt af samma katalanska éxklusivism och ovilja mot det kastilianska, som vi
redan anmärkt. -— Som dramatisk författare har han haft lysande framgång med
La Creu de Plata (1866) och Bach det Boda (1868), hvarförutom man afho-
•nom eger Malas Llenguas, Miguel Buis, och en enaktskomedi Lo Barret
blanch. Efter allt detta är det nästan öfverflödigt att nämna, det Briz är
mestre del gay saber; han blef det redan 1869 vid 29 års ålder.

Som utgifvare har Briz varit ej mindre trägen än som författare. Så har
män honom att tacka för nya upplagor:af ÄusÉAs March och Jaume B.oig’s
Llibre de les dones, samt för lo Jardinet d’Orats efter den enda kärida hand-
•skriften i San-Juan-biblioteket i Barcelona. År 1865 grundade han Lo Calen-
jari- Catalå, hvilken, liksom Roumanilles Armana Prouvençau, fått en utom-
ordentlig spridning, som den -väl förtjenar såsom ett .bihang till Los Jochs
556 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Florals, i det den har bidrag af snart sagdt alla, som skrifva pä någon af de
tre dialekterna, och dessutom innehåller det förflutna årets krönika för den
katalanska rörelsens utveckling1. En 1868 grundlagd veckoskrift Lo Gay\
Saber, med utmärkt innehåll af hufvudsakligen allvarligare slag, upphörde efter
ett par år, men har nu åter börjat utkomma. Vigtigare. än alla dessa företag;
är dock samlingen af Las Gansons de la Terra, landets folkvisor, dem Briz,.
dels ensam, dels i förening med andra, utgifvit med ord, musik, varianter och
jemförelser af uppteckningar i andra romanska land på ett så förtjenstfullt sätt,
att det förvärfvade honom utmärkelsen af en belöning vid Wiener-utställningen.
Af denna samling hafva i denna stund fem delar utkommit.

Hvad Briz gjort för folksången, har hans svåger advokaten Francèsch
Maspons y Labros gjort för folksagan och sägnerna. Redan förut fördek
aktigt känd genom åtskilliga, mest kulturhistoriska bidrag till Lo Gay Sabery
bland andra ett om S. Jordi-gillet, samt till Lo Galendari, började han 1871.
utgifva Lo Rondallayre, en samling katalanska folksagor, af hvilken tre häften
utkommit och ett fjerde väntas. Dessutom har han utgifvit Barnens Lekar
och Sägner från Vallés; ett andra häfte af den förra och ett häfte Helgon-
sägner förberedas. Enhvar, som jemfört t. ex. Hyltén-Cavållii och Stephens’
samling med de tyvärr allt för få sagor, dem Djurklou gifvit oss, vet hum
olika sådant aifoete kan göras och huru svårt det är att vid uppteckningen af
sagor2 vara tillräckligt lätt, varsam och sjelfförsakande, så att «man inskränker
den egna personligheten till att vara blott en förm, söm med största möjliga,
trohet upptar och återger innehållet fullt troget i dess minsta detaljer. I
detta hänseende törde Asbjörnsen och Moe samt Djurklou vinna en om ock än
så ringa mån af företräde till och med framför bröderna Grimm och Pitré;
dernäst skulle vi villigt inrymma en plats åt Maspons. Förhållandet med sa-
gornas vandringar har redan hunnit blifva så allmänt kändt, att det ické lär
förvåna någon att bland de katalanska folksagorna återfinna en mängd gamla
bekanta, såsom Blåskägg, Hin Ondes tre hår, Fogel blå, m. fl., med ringa olik-
het i det stora hela. Der en sådan förefinnes, ligger den mindre i händel-
sernas gång än i grundstämningen, som i de nordiska sagorna stundom är kärf
och mörk, medan i de sydländska en klarare sol, en varmare himmel och en
rikare natur förläna en blidhet,- som väl till en början kan förefalla en nordbd
misstänkt, men som ej länge dröjer att öfvertyga honom om sin egen inne-
boende sanning. Eget för honom är ock ätt emellanåt träffa på folkets läppar
minnen från den klassiska forntiden, som ju helt och hållet, saknas hos oss3:

1 För svenske • läsare torde det ej sakna ett visst intresse, att i 1876 års Calendart
förekommer under titeln Un pam dé nas en öfversättning af baron Djurklous uppteckning
i Nu af sagan om Käringen och Fisken, och i följande årgång en intressant jemförande studie
af Maspons öfver samma saga. .	* .

2 Det torde knappt vara nödigt erinra, att för sägnerna, såsom ytterst hvilande på en
mera eller mindre historisk grund, förhållandet gestaltar sig något olika.

3 Med undantag af sagan om Flickan som såg på sin käresta vid ljus, hvilken är den-
samma som Apuleji Amor och Psyche; men detta är, oss veterligt, också det enda.
NYKATALANSK VITTERHET. .	55T

sâ har sagan Altafùlla mycket som alldeles bestämdt i rakt nedstigande led
härstammar från en episod hos Apulejus. Ännu egendomligare är sagan om
konung Herodes med sin blandning af bibliska och profana minnen. En liten
gosse leker en- gång med ett guldäpple, och detta råkar komma in i konung
Herodes’ trädgård, som »var mycket elak och dödade alla barn han kunde få.
tag i». Så vill han ock göra nu, men låter ändtligen beveka sig, att gossen
först får gå hem till sina föräldrar med äpplet. På återvägen till Herodes
träffar han en qvinna, som bjuder honom vara vid godt mod, och Herodes är-
verkligen så nådig att skänka honom lifvet, efter han hållit ord, dock med
vilkor att han först inom en qvarts timme bygger upp- ett slott som icke har-
sin make. Nu kommer den nämda qvinnan gossen till hjelp: vid hennes röst-
samlas. tillhuggna stenar från hela- landet, vatten ur källorna och kalk från
bergen bilda murbruk, träden hyfla sig sjelfva, med ett ord slottet blir färdigt
på utsatt tid. Naturligtvis, är Herodes ännu icke belåten, utan föresätter gos-
sen två andra svåra uppgifter, som han dock äfven lyckas lösa, tack vare den
goda qvinnan, hvilken till slut visar sig vara ingen annan än jungfru Maria,
som för honom oskadd hem till föräldrarna, medan Herodes, som söker honom
öfver allt utan att kunna finna honom, låter döda alla barn i sitt rike. —
Möter oss ej här i sättet för slottets tillkomst något som liknar en genklang-
af sagan om Orfeus?

Liksom folkvisan och folksagan funnit utmärkta målsmän i Briz och.
Maspons, så har äfven folkseden fått en förträfflig framställare ï G-ayeta Vi-
dal y Valenciano, professor vid. universitetet i Barcelona. Hans Vida en.
lo Camp (Lifvet på Landet, Barcelona 1867) innehåller några berättelser,,
hvilka höra till det täckaste som den s. k. byhistorieliteraturen har att upp-
visa. Än är det »Stormor på Högbo» (La Pubilla del Mas de dalt) med sin
hemmansegarehögfärd i förhållande till köpmän, handtverkare och obesuttet-
småfolk, och sina penningbekymmer och deraf framkallade komiska konflikter,,
som dock alltsammans får sin lyckliga lösning. Ett särdeles kostligt uppträda
är det, när Stormor midt på torget råkar i gräl för tre styfver med anled-
ning af de olika mynt, i hvilka betalning för ett parti säd erlägges ; nästan
ord för ord samma slags scener kunde man ännu för helt få år sedan upplefva.
på. torgdagarna i de skånska städerna, när det gälde att komma till rätta med
de olika värdena på dalrar (= daler silfvermynt, som ännu alltjemt bibehålies-
i allmogens räkning), riksdalrar, riksbanksdalrar och »pryssare» (= thalrar),
för att icke tala om det oändliga bråket med att reducera skilling, styfver och
öre till samma sort. — En annan gång, i »Se sig för eller falla» (Qui ende-
vant no mira, enrera cau), är det • en fattig föräldralös bondgosses historia;
hans kärlekssorger, hans strider med sin husbonde och fosterfader för att få.
gå igenom en landtbruksskola, och slutligen dygden Söm belönar sig sjelf ^enom.
att med tillhjelp af de i skolan vunna insigterna räd.da från ekonomisk under-
gång den hederlige, men gammalmodige välgöraren, hvilkens grundsats är att-
»hvad som dugt åt far och farfar kan vara god.b nog åt honom ock» ; att
558 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

-dygden blir ytterligare belönad genom den älskades hand, är vid sådant för-
hållande endast en gärd af den enklaste rättvisa. Det hela är en liten ten-
-densnovell, lika älsklig som fri från pjunk, hvilken skulle lämpa sig förträff-
ligt att som folkskrift spridas i tusentals exemplar. — I »Bättre sent än al-
-drig» (Més val tart que may) upprullas taflor af dystrare färgton : Ramon är
«n slyngel som pojke, och växer upp till dålig son, dålig make och fader;
hans ondska och fräckhet bli dag för dag värre och gå ända till hädelse,
när, på den bedröfvade modrens uppmaning till honom att söka Gud, han
svarar att Gud kan så gerna komma till honom. Och se, Han kommer verk-
ligen! Ramon anklagas för ett dråp, som han ej är viss om att icke i fyllan
och villan möjligen hafva begått; omständigheterna tala emot honom, och han
afvaktar i fängelset domen, som sannolikt varder till döden; då kommer, i
öfverensstämmelse med ett gammalt bruk, presten för att på första söndagen
efter påsk erbjuda nattvarden åt botfärdiga fångar. Må man blott ett ögon-
blick tänka sig den katolska -uppfattningen af detta sakrament, enligt hvilken
-det invigda brödet (hostian) helsas och tillbedes som »Hans Gudomliga Maje-
stät» förkroppsligad, och man skall förstå det djupt gripande i detta uppträde,
då Ramon så finner sin i hädiskt öfvermod uttalade önskan uppfyld. Det
tränger genom märg och ben på den dittils så förhärdade, för hvilken från
detta ögonblick ett nytt inre lif begynner. Men äfven på den verklige drå-
paren, som af annan anledning befann sig i fängelset, har samma orsak en
liknande verkan, så att han bekänner, sitt brott och Ramons oskuld uppdagas.
Och så får den förut så hemska berättelsen en fridfull upplösning, i det Ra-
mon blir en annan menniska — bättre sent än aldrig!

Vi hafva med flit dröjt något vid dessa små teckningar, emedan de tyc-
kas oss hörä till det yppersta, som den unga katalanska literaturen frambragt,
så väl genom språkets och framställningens enkla och flärdfria behag, som ge-
nom författarens ovanliga förmåga att inom en trång ram inrymma de rikaste
-och mest omvexlande taflor ur allmogens lif. Vidai har dessutom ' verkat för
folket genom andra skrifter, såsom »Förtroliga bref om. arfsrätten», öfversätt-
ning af Franklins »Vägen till Rikedom» samt Juguetes y Travesuras (Barce-
lona 1874), ett litet mästerstycke, som i två små nätt illustrerade delar ger
«n särdeles klar oçh redig Uppfinningarnas Bok i miniatyr. Senast har han
utgifvit Pere Porters Pesa till helvetet; detta märkvärdiga opus, ett motstycke
till våra svenska. folkböcker om Jonas Håkanssons Uppenbarelse, Brita Gustafs-
dotters Uppenbarelse, m. fl. förlägger den i fråga varande resan till året 1604
och har af Vidai fått en briljant inledning, som uppvisar dylika arbetens sam-
manhang med Dantes Divina Comedia, af hvilken de, åtminstone i de romerska
länderna, äro att anse som ett slags efterdyningar. Af det sist nämda odöd-
liga mästerverket är Vidal nu sysselsatt att utgifva Febrers katalanska öfver-
sättning från 1400-talet1.

Då Vidals Dantestudier icke höra inom området af denna uppsats, hänvisa vi för dem
till fjerde och femte delen af Ferrazzis Manuale. Dantesco (Bassano 1871 och 1877). Af
NYKATALANSK VITTERHET.	559

Eduart Vidal; en bror till Gayetå, ocli Francesçh Soler som drama-
tiska författare, Trumslagaren frän Fluviå (psevdonym för Pablo Estorch),
hvilken utgifvit sina humoristiska sånger i flera repichs (trijmhvirflar), Joseph
d’Argullol som novellförfattare, och ännu månge andre kunde förtjena mer
än det blotta namngifvande, som här kan komma dem till del. Också den ädle
Mila lemnar någon gång den allvarsamma vetenskapen för den glada och bju-.
der då på sådana äkta perlor som La Cansö .del pros Bernart och La Com-
ptant a d’En Guillem, den senare äfven med melodi af honom sjelf. Men el-
jest har hans och Bofarulls verksamhet hufvudsakligen varit dömande och
lagstiftande i språkets verld till tjenst för den mängd ämnessvenner som' år-
ligen i. allt talrikare skaror deltager i de vittra täflingarna. Så har man af
den senare Estudios, Bistema gramaiical y Crestomatia de la Lengua catalana
jemte en lärorik öfverblick af språkets historia (Barcelona 1364), förutom en
mindre grammatik, som utgifvits särskildt. En källskrift af. största vigt för den
nykatalanska rörelsens tidigare historia är ock Rubio?s förlidet år utkomna
Breve Resena del actual Benacimiento de la Lengua y Liter atur a Catalanas,
der författaren fullkomligt bestämdt, men ändock med i en blygsamhet som till-?
vinner sig läsarens hela medkänsla, häfdar dénna rörelses sjelfständighet och
oberoende af den provençalska.	;	. . ‘

Må det slutligen tillåtas oss att nämna La Bïblioteca Catalana, en häftesvis
utkommande samling, i hvilken den lärde Marian Aguilo y ' Fuster utgifver
den äldre katalanska , literäturens mästerverk, såsom : Tirant lo Blanch, Feyts
d’armes de Catalunya, Genesi d’Escriptura, Ramon Lulls Libre dels Maravelles
del Mon, Boethii Libre de Consolaciô de FhilosopMaj Ta. ^., ^ samling^
Briz’ folkvisor, Maspons’. folksagor och de olika årgångarna af Los Jochs flo-
rals bilda grunden till en bygnad, som . artar sig’ att med tiden blifva ett tem-
pel för allt hvad Katalonien eger stort på det vittra ömrådet. ; .

; Vi hafva här endast kunnat i få och korta drag skildra en företeelse,
hvars fullständiga framställning skulle erfordra en hel bok. Men huru om-
fångsrik den än är, hafva vi der icke kunnat upptäcka. annat än. den allvar-
ligaste sträfvan hän möt det goda, sanna och sköna;-den är. derföre värd all
aktning och. sympati, och vi kunna för vår del ej annat än på det varmaste
instämma i den önskan, som för snart 300 år sedan uttalades af en vän till
Pujades:	;	.

Pus parla en catalâ, Deu ,li dån gloria!

■ v	- V. E.?Lidforss. ■

samma anledning hafva vi här icke kunnat inlåta ose pä Mila’s epokgörande De los Trova-
dores en Espana (Barcelona 1861) öch De la Poesia Heroico-popular-Castellana (ib. 1874).

: ■ • :	r ' ■	// : , - ' ; f ■ r . ■ ; . r ,
	H	

Framtiden, 1877.'	-	.	.36
Egyptologi.

>0 Egypten, Egypten ! du ’skall? blott finnas till i dunkla, af efterverlden
‘med misstroende betraktade .sägner, och inte-t af dig skall bestå, annat än dd
i sten inhuggna, om' barmhertighet talande orden. Skytern eller indem eller
någon annan granne bland barbarer ?-skall bebo Egyptèn. Det gudomliga skall
åter-uppstiga till himmélen,5 den öfvergifna mensklighetén skall i sin helhet dö^
och Egypten skall bli en ödemark utan både menhiskor : och gudar.» : — När
siaren i en af de hermetiska böckerna under fortsättningen àf en méd stark
ironi börjad monolog i : nämda ord gifver . sina känslor luft,, synes han, om
någonsin, ’ hàfvâ befunnit ■ sig i en lycklig divinatorisk ’ disposition. Det är
ju snart sagdt bokstafligen en skildring af det tillstånd, Egypten sedan år-
hundraden jframtett och ännu , framter, som i hans patetiska utrop vunnit ut-
tryck — om också Ordalagen fått» en anstrykning af den mystiska grundtön,
söm'.torde varit for d& hermetiska böckerna utmärkande. ’Och -Vår tid har ju
om möjligt i’ ännu högre7 grad än förégåendé skänkt bekräftelse' åt Hermes’
ord, ty-det enda, som enligt dessa skùlle fdrtvarå, nämligen »de i sten inhuggna
orden», har fötst vårt århundrade lyckats göra »talande». De hafvå en mär-
kelig tunga, 'dessä gamla stenurkunder, en tunga,/som för dein, hyilkä mäkta
fatta dess ljud, färgar sina ord med allt annat än främinande tankar; ; Och så
måste det ju våra. Ty det åskådnings- och tänkesätt, som för årtusenden se-
dan gjort sig- gällande, i har ju uppburits af menniskör, hvilkä liksöm vi haft
till ÿttersta mår grafven, och hvilkas kamp, lika storartad men också lika'van-
mäktig ' som ■■ vår,' åsyftat- att genomtränga det. hemlighetsfulla hölje, som från
våra ' blickar fjärnar ' skådandet! af det gudomliga i dess fulla sanning. Och
hvem är nog djerf att påstå sig hafva hunnit denna sanning ens ett fjät när-
mare, än en åldrig forntids af hänförelse för »vetande» glödande son! ? låt
vara att den forskande anden allt jemt .närer och glädjes i hoppét att eh gång
kunna tagä ut detta steg, i och hvarmed det så länge, så outtröttligt sökta är
funnet.

.’Allt för länge har de egyptiska stenurkundernas, röst, fått ljuda utan åter-
svar; och ingen europé har före vårt århundrade rätt fattat betydelsen af den
odling, som i Nildalen :— sedan hvilken tid skall forskningen väl aldrig kunna
Utröna — arbetat. Väl har forntidens grek sökt tillfället att lära känna det
land och det folk, som mer än något annat synes hafva retat hans fantasi och
eggat hans för vetande varma håg, men hans ungdomligt ytliga uppfattnings-
_	S.1’1 EGYPTOLOGI.	7?' ,	. UTl" 7 7	561

Sätt, sbni i den saitiské préstens af Platon anförda ord:r »I greker ären barn,
hos: eder / finnes det-inga; gubbar», fått en så ; träffande karakteristik,’ ’kom ho-
nom att i mänga fall misstyda’andras : nieningär, och ' framför allt A- det Egyp-
ten, en : Solon, en Platon, en i Herodot, en Plutarch, en Diodof skådat,' var' ï.
förhållande ^till det »gämla» 'blott en åldring, ën betöfvad en ungdoms- och «mànnai-
kraft, ;sonç egt: mycket 'af det för 1 den sanna menniskati Sympatiska • att - framtek
Dock får mån 'ej 'glömmå^. att ej ' litet af det niÿcknai) den nya forskningen ’in-
registrerat bland sina ^resultat,* : sky Iles de antika förfatiarne, hvilkås väglédning-
Och : talrika ; upplysningar ofta äror af oskattbart värde ; ' och r för en hvar, : som
vill ' görä kännedomén. bm det forna Egyptens ’ sociala; politiska och ‘ religiösa-
förhållanden, - med ett : ord égyptologién; till isin: üppgift; ärö de gamle aukiÖ-
ternä : så godt som oumbärliga.1 ’ ,f 7	' 11 1	: r‘;

- Med : det hittoride 'århundradet4 ränn : dagen » upp; söm skulle se* det 'forna
Egypten uppstå i föryngrad gestalt, och från den stund, då' den så länge få*
fängt bégrundade gåtan -upphöfti att vara en ' ^- ' gåta, intill dét . ögonblick, rsoin
är,. här pågått och (pågår allt jemt under månges éndrägtiga samverkan dét
jättekrafter kräfvande uppbyggandet af den såsom ett framtidspérspêktïv i fjer-
rän skymtande bygnäd, .vi (kalla egyptologiem Ingen vetenskap kari någonsin
sägas vara ; afslutad nya material -och .synpunkter iför forskning tillkomma
astädse men deï finnas dock, :der män .synes va på det klara med Vätet-i
liga stycken af det t hela,' man föreställningsvis kan : betrakta som en fortsatt
verksamhets i framtiden slutliga resultat; : — Detta ; gäller : dock ingalunda egyp-
tologieii,: snarare :motsatsen; Det 1 material, som ' redan : står: till (henries1 föffo<
gande,. är allt för rikt för att på\lång tid kunna uttömmas, 'och nya skatter
upphemtäs derjernte • dagligen .ur jordens sköte. Déi r utbyte för. historien' och
kronologien',' söm hittills vunnits, har' emellertid; såsoni kändt är, helt och hållet
omstörtat dé åsigter . om Egyptens och Î dess grannlands fornhistoriå, som tidi-r
gare.1 varit gängse,’ : öchi, den : historiska vetenskapen sådan hon hos 'dè stora
kulturfolken representeras h— har måst taga hänsyn härtill. ’ .1 ett litet' land,
likt vårt, vid hyars tillvaro särdeles rika historiska minhen.äro anknutna, måste;
främmande lands historia'spela en mer eller mindre underordnad roll, i sämmå1
mån mér, som de. hafva mindre beröringspunkter med Sverigös. Ett närmare!
förhållande mellan Sverige och de forntida medelhafslanden här man: till dato
ej haft änledning förmoda;' för déSsa kan man i följd häraf ännu mindre kräfva
deltagande. ; ; Också har detta af verkligheten blifvit bekräftadt. Intill helt nyligen
har man ej: på svenska egt ; någon på den nya forskningens resultat baserad
framställning af de främre asiatiska kulturfolkens historia., till hyilkén *—• om
man; pämligen får adoptera én i antiken ganska gängse menirig r— ju äfven Egyp-
tens . räknas; och den 'uppfattning af fornegyptisk. kultur, soin hos oss .varit .
gängse, har från en föråldrad ståndpunkt betraktat denna såsom lika betydelse-
lös för verldscivilisationen som kinesernas, medan vetenskapen for länge sedan
uppvisat, att egypternas civilisation står i organiskt sammanhang med dé öf-,
riga kulturfolkens, och att- vissa bland de. senare högt utvecklade endast så
562	FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ARG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

kunna rätt fattas och förstås. . Det förstå mer betydande försök att hos oss
göra gällande' de nya historiska åsigter, som följt egyptologiens utveckling i
spåren, torde hafva varit P. O. Bäckströms i hans Tidsbilder, efter en täm-
ligen genomskinlig' källa sammandragna framställning. Nämda källa — Brugschs
år 1859 utgifnà Histoire d'Égypte —; är emellertid enligt månges, , äfven vår,
åsigt föga egnad att fylla de anspråk, man fullt berättigadt ställer på en verk-
ligt ; historisk framställning. Utan tvifvel förtjenar. dock hr Bäckström, utom
för sitt vackra syfte, allt erkännande för sin flit och på flere punkter synnerr
ligen tilltalande behandling , af ämnet, om han än någon gång sjunker ned till
det triviala, att ej säga löjliga, till hvars område bland annat måste räknas
dilettantens .vanmäktiga försök att utan hänsyn , till sin uppgift som kompilator
sidoordria sig med vetenskapens mest förtjente fackmän och hans dumdristighet
att, likt dem, men på grundvalen af förutsättningar, hvilka till deras ej stå i
ens något förhållandé, tillåta sig en lustvandring i hypotesernas labyrint1.
Kom så i Illustrerad verldshistoria af prof. Liebleins hand en liten historisk
skiss öfver Egypten, hvilken, sin korthet baktadt, genom omsorgsfullt • bearbe-
tande. af för handen varande material kan sägas fylla ett hos oss länge , kändt.
behof, och helsades med intresse.. Som denna från en historisk fackmans sida
redan varit underkastad granskning2 — enligt vårt förmenande med riktigt
framhållande af arbetets, värde — hafva vi intet skäl att längre dröja vid de'n
samma, utan påpeka. blott, huru som den i hög grad , bort vara egnad att om-
dana ett i många, fall hos.mången falskt uppfattningssätt af forntidens äldsta
kulturfolk och dettas ställning till gamla verldens öfriga civilisationshärdar.

Det är ett nytt, . på svenska återgifvet, arbete af sist nämde författare,
som * vi i det följande. vilja egna några ord, tillåtande oss på ett eller annat
ställe en liten anmärkning, mindre i kritiskt syfte än för att hålla menings-
bytets — der ett sådant. kan, komma i fråga —■ fält öppet. För dens räkning,
som möjligen finner vårt anförande en smula vidlyftigt i förhållande, till i fråga
varande arbetes ringa vidd och populära syfte, må vi erinra om, dels att detta
arbete , i sitt slag är det första, ■ vi på svenska ega, dels och framför allt, att
det för första gången bibringar oss svenskar en på säkra källor stödd kunskap
om ett af våra berömdaste vetenskapliga namn såsom nära anknutet äfven vid
egyptologiens tillvaro;	*	•	■

I fyra små: kapitel gifver förf, oss en bild af sitt ämne »det gamla Egyp-
ten i dess skrift». Inledningen antyder egyptologiens metod och intresse, hvar-
vid bland annat framhålles, huru som många yttringar af mensklig intelligens
och konstfärdighet, som .förr. ansetts hafva haft föniker eller andra folk till
uppfinnare, t. .ex. skrifkonsten, förfärdigandet-af glas, olika; slag af. tidräkning
m. m. på grund af slutsatser, till hvilka egyptologien kommit, i sjelfva Verket

1 Jemför t. ex. hr Bäckströms något förmätna och mycket klent motiverade försök till
kronologiskt system,' Wars uppgörande synes hafva nog subjektiva grunder att tacka för sin
verklighet.

2 Historiskt Bibliotek, utg. af Carl* Silfverstolpe. II, sid. XXIII o.-följ. .	-
. ;	,. EGYPTOLOGI. •	’	: ■ •' \	563

visat sig vara alster af egypternas händighet och skarpsinne. ' Härigenom. saw t
tack vafe andra omständigheter af kanske ännu större vigt blir Egyptens ställ-
ning i , verldshistorién * synnerligen betydelsefull. Den blir i , samma mån vig,-,
tigare, som ju allt synes häntyda på, att det är i Egypten om någonstädes,
man skall finna den. af hvarje historisk forskare med nyfikenhet sökta anknyt-
ningspunkten mellan förhistorisk och historisk tid. Dock, ännu är denna fr,åga
långt ifrån löst, och författaren har . med : riktig takt undvikit . att gå in
på den samma' När han emellertid på tal om hvalfvets ursprung vill, om
också endast' vilkorligt, åt. egypterna inrymma rätten till namn af etruskernas
läromästare, hvilar hans uppfattning af de senares förhållande. till de egyptiska,
monumenten på en något’ föråldrad grund -- ett exempel > för öfrigt på huru,
snabbt de hypotetiska åsigterna få vika för nya och säkra ,upptäckter i . den
unga vetenskapen. Ty såsom Brugsch i fjolårets sluthäfte af de egyptolo-
giska undersökningarnas förnämsta organ Zeitschrift för ägyptische Sprache und
Alterthumskunde (hvilket utkom långt efter det författarens uppsats var skrif-
ven) bevisat,' kunna de‘, i den Meneptahs krig med libyérna och deras förbundna
skildrande inskriften från Karnaktemplet, Schartindj. Schakalascha, Tulischa,
Akiuascha benämda folken, i motsats till hvad: de Bougé oeh efter-honom så
många ändra på grund af likheten i ljud påstått, ingalunda sammanställas med
sardinier, sikùler, etrusker och achäef. I texten, som 'omnämts, karakteriseras
de förra såsom omskurha, hvilkét såsom vi Vveta ej ■ har tillämpning på de Sé-
nare. Och härmed falla alla hittills kända stod för antägandé af, att etrusker
och egypter i denna aflägsna tid 'stått i beröring med hvarändra. —- Brugsch“
är eljest ej den ende, som för den fornegÿptiska geografien eger betydelse af en
ogräsets bortrensare ; samma förvisning till ‘ glömskans natt, till hvilken han
dömt etruskerna och deras brödér, har Maspero gjort gällande gent emöt he-
breerna, hvilkas namn eu liflig inbillning, representerad af hr Chabas, likaledes
med stöd af likheten i ljud velat återfinna i det egyptiska Aperiu.

Andrä kapitlet af professor Liebleins bok behandlar hieroglyftolkningens
historia från fyndet af Bosettestenen intill de senaste årens upptäckter, och,
författaren har här haft ypperligt tillfälle —■.. hvilket hän ej heller låtit gå
sig ur händerna — att göra fruktbringande det väldiga material, Som stått
honom till buds, hvarjernte den personliga — delvis intima — beröring, i
hvilken han lefvat och lefvér med flertalet äf de mer betydande bland sina
kolleger — Chabas, Birch, Lepsius, Mariette, Lauth — tillåtit honom skänka
sin framställning en liflighet, som tvifvelsutan gör hans bok mer underhållande,
än om han ur digra biografiskar lexika lånat sina uppgifter. Hieroglyftolknin-
gen förr och mi är ju äfven ett ämnej som kan gifva anledning till ganska
lärorika och intressanta betraktelser. Skulle man efter allmännasteJ synpunkt
vilja indela hennes historia i perioder/ kunde Bosettestenens fynd lämpligen
bilda råmärket mellan två tidskiften, hvilka vi på , goda logiska grunder, om
än ej fullt i enlighet med den historiska terminologien, skulle vilja kalla det
antika och det moderna. Det förra omfattade i så fall den tid, då öfver huf-
564 ERAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. .ELFTE OCH TOLFTE HAFT.

vud taget utan* kritik (den.'grekiskt-rom^ .antikena källor éller andra icke?
egyptiska — t. ex.' en’ liflig, varm fantasi — voro de: enda, som för kännedom
om1 forntidens • Nilbygd kunde., anlitas; det senare tidskiftet,fäom s följde på-
RosettemonUm entets upptäckt och * ännu . fort varar,. gjorde åter gällande, att de;
inhémska med skrift tecknade monumentens ; vitnesbörd med företräde >: framför^
men jemte, de- grekiskt-roinerska urkundernäs borde rådfrågas. En ypperlig typ
för den förfa epoken, i dess mest : orimliga' form kunde vi finna i den ':åf förf.'
omnäinde Schumacker, eller en: kanske .ännu, bättre i den bekante jesuiten pater
Athanasius1 Kircher, hvilkens namn bland tolkar af det’ oförklarliga V väl sent
Skall ;dö.’ Män fåf for öfrigt ej undefskatta denne mans betydelse.. Han spe-
lar i egyptolbgien och dess historia sàmmà roll, söm t. ex. Atlanticans fader
föv Sverige och Sveriges'■ historia.	Liksöm denne -i sitt fosterland såg upphof-
vet till allt i hans -tanke stort och ädelt, så manades. Kircher af ett slags egyp-
tisk patriotism att till Egypten förlägga utgångspunkten för hvad hans samtid
ansåg ädlast bland kulturföreteelser —1 grekernas. Trots alla sina äfventyrliga
påståenden har: K. dock, gjort stort gagn för egyptolögiens grundläggande och
. hans förtjenster om koptiskan, arftagérskan af de gamle : faraonernas ;tunga, skola
aldrig glömmås, så länge egyptisk litefatur har,, hivad hön i denna stund eger,
• för henné med hänförelse kämpande : målsmän. Värdiga representanter, för den
moderna tidens metod skulle vi. exempelvis kunna se i en Brugsch, ien Maspero.
• eller en Le Page Renouf -r- hvilkén kritiker ! .i Utgående från grundligt studium
af de‘fornegyptiska urkunderna i förening med noggrann, kännedom om)de.gre-;
kiskt-romerska skriftställarnes skildring: af egyptiska förhållanden sofra de med
kritikens hela-' stränghet sitt material, på samma gång de. för > den vigtigaste af
sinå källor,-'Egyptens språk, utstaka de lågar, det följt och måst följa.

Bland det. för svenskar helt säkert mer intressanta i förf:s bok är den
nya, om éj för: första gången2 uttalade,: åsigtén öm, ; att oss »tillkommer; äran
af att hafva tagit det första afgörande . steget till tolkningen äf en< egyptisk
text.» Det sätt, hvarpå Åkerblads nanin blifvit nämdt, göf; det till 'en skyl-
dighet för: en hvar, som intresserar sig för vårt lands . vetenskapliga storheter
oçh minnen, att ej på god i tro-taga de för honom och hans patriotism foga
smickrande.’rykten, som här och der dÿka üpp, t. ex. att han, såsom Atterbom
T . .... »" < ... . ■.— .r’;:''::;	-- I	‘ J ■ ■	'"'f	;

■,Ett exempel. på, till hvilken. ytterlighet Kirchers anlitande af sin fantasi för tolknin-
gen af hvad slags .skrift det vara månde kunde gå, må tillåtas oss ordagrant anföra efter/en
gammal biograf: »Då han (Kircher) var i hög grad lättrogen, så bief han en gång ganska
artigt lûrad af Andreas Müller Greiffenhagensis. Ty då K. påstod, att det egyptiska språket
ännu fans till, så var denne framme och uppdiktade en skrift med särskilda bokstäfver, skic-
kade densamma ‘till Kircherj; och skref i sitt bref, atf det förekomme honom, som om detta
vore, en-egyptisk skrift, dock ville han låta det bero vid hans omdöme. K. gaf honom genast
rätt,, och sände honom om densamma en lång förklaring, hvaröfver Müller hjertligt skrattade.»
,	'	(Jöchler, Gelehrter Lexicon).

2 Författaren har redan i ett tidigare arbete: Lie ägyptischen Denkmäler in S:t Peters-
burg, Helsingfors, Upsala und Kopenhagen om Åkerblad yttrat, att »han egentligen är att .
anse: söm den förste egyptologen.»	:	.* '■	'■	'!	■	:
.74’,:;	EGYPTOLOGI.:	.r/,:'': v/	565

*

cell en .besynnerligt • nog för denne frännnandé. kälte begge källorna knnna
hafva samma ursprungpåstå,’ i Italien skulle.'gifvit. sig ut' för dansk; ; Det
är dess värre för oss ingalunda möjligt' att nu'framlägga bevis för, att Ätter-
bom misstagit sig, då vi. ej haft tillfälle att taga kännedom om Åkefblads bref-
vexling i någon vidsträcktare omfattning och, der det varit oss förunnadt,' nä-
stan-blott anträffat : sådana bref af hans .hand, som skrifvits i mei' eller nöindre
uteslutande vetenskapligt syfte.. Men en förmodan tveka vi dock ej att * tills
vidare framställa, hvilkén -ej bör synas alltför djeff, då den kanske .af en ana-
logi kan hemta stöd. Då det’ nämligen kunde hända ,den. patriotiske dansken
Zoega, som . under en följd af. år uppehöll sig i Italien för studier och publikå-
tioner till fräinj ande af kunskapen .öm forntidens antikens1 och Orientens™
konst, och literàtùr, att tidt och ofta, som han i sina bref klagar öfver hug-
nas med titél ;äf tysk eller; svensk, så kunde" samma oförmåga af att särskilja .
skiftningarna i germansk : nationalitet, som . föranledt ett dylikt misstag^ äfven i
andra fall lättéligen uppenbara sig.- Att Åkerblad emellertid :stått i spändt för-
hållande till svenska utfikeskabinettet, : är tämligen visst, öcli ingalunda otroligt
är, att hans :af de franska, frihetsidéerna värmda håg: haft svårt att förlika Sig
ined vårt länds dåvarande, mindre än måttligt: folkvänliga statsskick. Den för-
trogne vännen af , en Paul Louis Courier, en Silvestre de Sacy in. fl.1 den1 röda
fanans drabanter trifdes för ,visso mindre väl under ett för tankehS frihet .så
föga gynsamt tidskifte, fsom' det på Oustaf III:s död ) följande. < Oöh anar mail
■defjémte dén kärlek: till allt det forntida —^ ensamt denna kärlek-skänker håns
käräkter : en prägel : äf verklig höghet —> söm utgjorde det, kring hvilket Âkër-
bläds hete lif rörde sig, kan man lätt fatta hans lust för södern med dess rika
skatter af: antik konst och antika ■ handskrifter. Det var ju i Åkefblads säll-
skap, Courier leddes till fyndet af, det. florentinska manuskript, genom hvilkets
nedplumpande och. deraf ; följande skandal den senare . nännast manades till, cn
publiöitet,, hvars alster, i ironisk skärpa, och tankens genomskinlighet endast
af antikens öfvefträffade, blefvo hotande för det genom restaurationen inträdda
statsskickets fortvarö. — Den som haft tillfälle att blicka i något af Åkerbiads
bref,; särskildt sådana, i hvilkä han utvecklar sina. åsigter i vetenskapliga frå-
gor, torde nödgas medgifva, att han af vetenskapen egde åtminstone metoden;
och hvad behöfves mera?. Hans lefnadsteckning är ännu oskrifveh, och får man
döma af vissa omständigheter,- ser. döt ut, som om rättvisa aldrig till fullo skall
kunna skänkas hans minne; af Åkerbiads bref — och hvar skall inan- bättré
lära kännå menniskans individualitet. än . i hennes af omedelbarhetens prägel i
allmänhet stämplade utgjutelser — äro ty värr blott ett fåtal och detta af
mindre personligt intresse i behåll och ■— »ein kurz hingeworfenes Leben ist
keins.» -	' 7' ’ •‘

Jemte Åkerbiads torde man i en skiss af hieroglyftolkningens historia
kunnat väntä att möta namnen på tvenne andra skandinaver,, hvi.lkas förtjen-

’ .Welcker, Zoegas Leben/ II, s. 15. / .
566 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HAFT.

ster om egyptologien äro oomtvistliga. Om förf, emellertid öfversprungit dem,
så har det med hänsyn till den ena för visso, skett af rent personliga skäl,
men förgäfves söka vi efter de grunder, som kunnat göra den andres uteslu-
tande giltigt. Nämnom deras namn — Lieblein och Zoega — och läsaren
skall förstå oss.

Georg Zoega1, till börden, dansk, men genom uppfostran i ett gränsland-
skap vand från barndomen att tala två tungomål, har genom sina omfattande
undersökningar på; den antika konstens område vunnit ett namn, som af de
klassiske filologerna plägar nämnas med vördnad. Men han har tillika -«- och
detta må vi här framhålla — med lifligt intresse och synnerlig framgång syss-
lat med det kristna Egyptens literaturspråk, koptiskan. Icke som skulle denna
förut. varit helt och hållet obeaktad, ty ända, från början af det sextonde år-
hundradet, då Thesée Ambroise skref sitt för den tiden kolossalt lärda arbete2,
egnade man henne en viss uppmärksamhet, men med afseendo å metoden och
omfattningen af dét material, soin genom Zoegas arbeten offentliggjordes, måste
man sägaj att Hän bildar epok i de koptiska språkstudierna. Hvad han genom
sina djupgående undersökningar uträttat, har banat väg för efterföljare, sådana
om Peyron öch Schwartze, hvilka äfven tacksamt erkänt sina förbindelser till
den danskö arkeologen. Härigenom har Zoega medelbart äfven gagnat studiet
af hieroglyfiten, hvilken utan kännedomen om koptiskan och dess egendomliga
bygnad- torde förblifvit ett myster; det är ju också i Zoegas skola Åkerblad
gått, hyilkén, om vi få . tro Youngs ord, i sin ordning haft Champollion till lär-
junge. Hvilka målsmän för nordisk vetenskaplighet! — Zoega har för öfrigt
äfven med sina undersökningar omfattat .de fornegyptiska monumenten; han har
t.. ex. -enligt Champollions medgifvande8 ängifvit rätta betydelsen af »cartou-

1 Zoegas vigtigastc arbeten äro: Bassirilievi di Roma, ett konstarkeologiskt verk af stor
betydelse, men som ty värr ej *är afslutadt; Numi Aegyptii imperatorii prœsentes'in museo
Borgiano Velitris; Catalogua codicum Coptic. Manusc. qui in Museo Borgiano VeUtris asser-
vantur är . titeln på det för de koptiska språkstudierna och paleografien i så hög grad epok-
görande arbetet. Detta är ej en katalog i vanlig mening.. Det upptager väl å ena .sidan en
förteckning öfver allt hvad af koptiska handskrifter fans i det Borgianska museet, men
åtérgifver derjemte in extenso de icke-bibliskt-liturgiska styckena, hvilka hafva en ganska be-
tydlig vidd. Härtill kommer, att Z. bifogat en mängd anteckningar af filologiskt intresse,
om hvilka han i ett bref till biskop Munter yttrar, att de »efter alfabetet reducerade skulle
kunna utgöra ett lexicon linguœ sahidicœ, med betydande tillägg hemtade äfven från mem-
fitiska dialekten». Vi kunna ej neka, att talet om ett sahidiskt (det- vill säga . tetanslçt)
lexikon fästat vår uppmärksamhet vid möjligheten af, att Akerblads samlingar till ett dylikt
. — se Lettre sûr l’inscription de Rosette adressée du Citoyen Silv. de Sacy. s. 53 — genom
impulsen af Zoega, läraren,v kommit till utförande. I »Catalogue» har Zoega dessutom publi-,

cerat de första baschmuriska texterna, likasom han bestämt den baschmiiriska dialektens geo-

grafiska ställning. Ännu ett större arbete af hans hand förtjenar att ihågkommas: De usu

et origine obeliscorum. œgyptiorum.

. Introductio in Chaldaicam linguam, 8yriacam-et decem alias linguas. Papiæ 1539.

Han meddelar här det koptiska alfabetet och ett litet antal ord. Det här gifna löftet oin

offentliggörande af flere texter har ej blifvit infriadt.

8 Champollion, Précis dû système hiéroglyphique. l:e ed.
EGYPTOLOGI. .	'	567

cherna»; likaså uppgjort den första lista öfver de hiéroglyfiska tecknen, hvilken
i fullständighét synts öfverträffä Champollions uppgifter öm. samma ämne. At
de egyptiska obeliskerna, har Zoega egnat ett väldigt in-folioband på ; 6- à 700
sidor :— De usu et origine obeliscorum —. hvars volym afskräckt. oss från tanr
ken att för närvarande genomtränga., det samma. Z., som var född 1755 och
dog 1809, har genom én berömd tysk hellenist Friedrich Gottlieb Welckers
vetenskapliga pietet fått sin biografi tecknad i och med publikationen af sin
ganska vidlyftiga brefvexling. För den som är intresserad af en • närmare be-
kantskap med eP forskare, hvilken egde, hvad så mången i samma ställning sak-
nar, en fullt utvecklad och tillika i hög grad älskvärd personlighet hänvisa vi
till Welckers Zoegas Leben.	<

Den andre skandinavens lefnad har än ej inom ramen af en biografi, blif-
vit skildrad och tiden är derför ej heller mogen —• om det skall ske med den
utförlighet, hvarpå hans förtjenster om vetenskapen torde kunna göra anspråk;
men det allra allmännaste af hans lif och vetenskapliga verksamhet skall säkert
intressera den, som tagit notis öm hans bok, att lära känna. Vi låna till en
början professor Liebleins egna ord i ett meddelande till oss om sitt föregående
lifs allmänna data: »Jag är», säger han, »född den 23 December 1827 af för-
äldrarna skomakarmästar J; M. Liéblèin (son àf en tysk) och fru A. K., född
Hofgård (af den här i landet 'mycket utbredda familjen Hofgård). I mitt
tolfte år kom jag till landet, ämnad för en praktisk lefnadsbana; men lust för
läsning gjorde, att jag på egen hand, lärde tyska, franska, latin, grekiska och ,
flere andra ämnen. : Mot min ömgifnings föreställningar beslöt jag mig till det
med mina små tillgångar betänkliga steget att studera, och efter två års under-
visning tog jag 18.55 »examen artium» med »laudabilis», 1856 »examen philo-
sophieum» med »laudabilis» och 1861 filologisk embetsexamen likaledes méd
»laudabilis». Samma år for jag med lånta medel till Berlin, der jag på allvar
började studera egyptölogien, som jag redaù förut smakat på. Är 1864 hade
jag offentligt . understöd för en’resa till Paris och Turin, 1867 -till London,
Leiden, och Paris; 1869 var jag i Egypten, Neapel, Rom, Florens, Wien och
München»., Lägger man härtill, att han 1868 besökt Stockholms, samt några
år senare Köpenhamns, S:t Petersburgs och Helsingfors egyptiska fornsakssam-.
lihgar; att han, Sedan flere år anstäld som stipendiat i egyptologi vid Kristi-
ania universitet, i fjol genom stortingets frikostighet fått en profession för sig
inrättad, så har man i få ord dragen af hans yttre lif. Den vetenskapliga
verksamhet, som professor Lieblein till dato utvecklat, har varit af så pass
genomgripande natur, att man väl kan säga, att hans namn är nära fästadt vid
egyptologiens historia. Sitt inträde i den vetenskapliga verlden tog L^ med
den . åf 1863 utgifna Die ägyptische Chronologie, ein kritischer Versuch. Då
de grundsatser, han här satt, i system, alltjemt af honom förfäktas, och ^e kro-
nologiska frågorna dess utom tillhöra antalet af dem, han med förkärlek syssel-
sätter sig med, vilja vi något med betraktelsen dröja vid den vetenskapliga
ståndpunkt, han intager. Några inledande upplysningar må dock förutskickas.
368 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA Ir'G. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Den egyptiskakronologiens förnämsta" källöf utgöras af. dels monumentens^
dels de klassiske-' författarnes ; vitnesbörd ; blànd de senare Intages obestridligen
främsta rummet af Manteho’s i åtskilliga redaktioner' för håriden - varande histo-
riska fragment? Innan ännu nyckeln till hieroglyfiken bl if vi t funnen, voro och
;gälde' der senare såsom - enda - källor, -och ■ då ' de sins. eriiellan éj alltid stämde
dfvér ens, så hade 1 dé moderna amatörer, som åt frågans lösning offrade sin
tid, ‘ godt tillfälle- att: lägga r dagen, hvilka storverk menniskoanden kan uträtta,
när hon ’får gifva fantasien fria tyglar. Ställningen förändrades i. någon mån,
när mån ' lärt-tolka de egyptiskå mdnuirientäliriskrifterna och i deras uppgifter
funnit 'korrektiv af ojäfaktiggiltighet; Kritikeri efterträdde godtycket som grund-
«ats vid tolkningen, om än det senare stundom envist sökte bibehålla sin gairilä
opiats- ■ Man fick emellertid fortfarande som utgångspunkt nyttja Manétho,‘ ej monu-
■menten* ty génöm dessa voro de särskilda’ dynastierna ej sl pass ’väl represen-
terade, att en rekoristruktion af kronologien på ' grundvalen af deni kùnde verk-
«tällas * ; och häri : får just sökas ' grunden till, att kronologien ännu är Och
sannolikt alltid kommer att förblifvä deri minst solida Öch mest vilkörliga af
^de delar, "hvilkas'enhet egÿptologien bildar. v ? < ? ' M. •.	. '	’ {

- : Bland! de olika redaktioner af Manetho, som, trotsande seklens stormar■
koriimit till vår^tid^ har den âf Juliüs Afrikanus traderade numera bästa vits-
•ord, émedån deri ’ till skilriad från flertalet ej i. tendensens tjerist för höp-
läppande af den trasköstym, ’ som kallas biblisk kronologi blifvit VanStäld.
Böckh’ är -den, som först’! på ett bestämdare sätt1 synes Kafva bé£onät nödvän-
•dighetén. af att Öfvergifva den -eklektiska metodèn — att ur de, olika listorna
plocka ihop särskilda uppgifter,' hvilkäs enhet naturligtvis blefve	öch

•af att välja en källa, sorii han ansåg borde vara den afrikanska, i hvilken me-
hing så Lepsius som Lieblein' ocK den! något 'senare framträdande, högt föf-
tjerite, Lauth 'instämma'^ ' 1 '	; 1 ! ; ;	\	‘ ;	1	; ■

' ! Lepsii »die Chronologie der Aegypter» får väl anses isom det för en' krh
tiskt-sybtematisk behandling af kronologien grundläggande ’ arbetet. Afrikaïii re-
daktion -är här,! som hämdt, källa, men2 ej den enda, då - Lepsius för syste-
mets? skull tillåtit fsig ändringar af mer ! eller inindre godty cklig art.- ' Lieblein
anmärker ■ äfveri ‘ härom : ? nl^ kan ej låta besticka sig af det; skarpsinne, häri
{Lepsius)-' lagt i dagen igénom sina kombinationer af Manethos olikå redaktioner
sins. emellan, och génöm i dessas sammanställande1 med de egyptiska momimenten
fy fdet nakna faktum, ? att han förändrat källorna för- att bringa öfverensstäm'-
. . 1 J Från i:a och 7—10 dynastierna återstå inga monument. Från den andra, så vidt jag
Vet, blött eï«' (enl. Birchs Katalog), från den tredje blott några inskrifter från dess sista regent
-(enl'. Lieblein; enligt de Röugé är han1den Ijerde' dynastiens grundlaggäfe), från hyksostidehå
-äldre skiften finnas’ingäi monument o^'s. s. V. Lägges tillika vigt Vid, Att- Evarje dyna*-
enh Manetho haft åtskilliga,i medeltal. 6 à ,8 jkqnungar; 'så .kan man förstå .omöjr
hgheten ,af ett försök fi nämda riktning, med sådana förptsättningar.Men systematisering

*f..det för hand varande materialet är i alla fall ett önskningsmål att beakta för kommande
undersökningars skull. Z :	• . '	• . ' - ; i J *	<'	, • . -	!

■ -	2 Lattth, Manetho und -der TurinérliÖnigspåpy^^	. 1	1 "" J ; -
; . kgyptologi. ; .	: y?: ,/yy; ■ a y <	5ß9
melse i sitt system, ' står fast ooh kan trots alla ’ ansträngningar icke borträson-
neras. Män; tör kanske medgifva, âtt de många hi varandra motsägande ’ redak-
tionerna äf dé manethönska listorna'göra dylika rättelser tillåtliga,1 om derige-
nom öfverensstäiiimelse med den andra källserien, de egyptiska monumenten,
kunde uppnås. Mén deremöt måste i främsta rummet'invändas, -att listorna
mista snart sagdt allt värde, öm de ändras och förbättras; ty får mån ändra
dem, så kan man mëd déras hjélp bevisa allt, oöh -bevisa de allt, så> bevisa de
ju 1 i sjelfvä Verket intet.- Förödet andra uppvisäs här nedan, att«livårje än-
dring är otillbörlig, då öfverensstämmelsé den för ùtàn ■ och blott i- så fall > är
möjlig. Till sist^ och detta är. väl äh mer egnadt att framkalla" betänkligheter;
här Lepsius, allä ändringar oåktädt, ej lyckats vinna någon öfverensstämmelse
med de egyptiska monumenten. Ty äfven på detta område ' visa sig brist på
säinstämmighét och oriktigheter,; hvilka äro så väsentliga,-att en hvar af de
samma; om éj omstörtar hela systemet, åtminstone -gör - det misstänkt; i den
stränge kritikerns ögon1; Öfvértygelsen- bm å -ena sidan felaktigheten i Lépsii
änördning af detaljerna, å* den andra möjligheten1 att utan ändring -i Afrikani
excerpt vinna harmoni mellan ' deras : uppgifter sins emellan och med mönui
mentén vär: det, söm bestämde Lieblein ätt i sammanhang ; med en ■ kritik af
. 'lärarens , system framställa ett; nytt, som till en stor del var en tillämpning 'af
dennes teorier—-> deri 'ligger just dess genialitet ’—hvilka den tyske egypto-
logen vid användandet fuskat bort. Lärjungens yttrande öm lärarens system,'
ntt- det; »är en skön med arkitektonisk : könst- utförd bygnad2» '• syhes ôck mëd
ännu mera skäl kunna gällä öm hanseget, o < ’ i : . ’ . :	5 k •'

I erkännande af såväl ätt Afrikani uppgifter börä läggas? till grund för
kronologien, som dennas: ömfattning af 3555 år,- och i 'sammanhang dermed
vissä af Manethö upptagna dynastiers illegitimitet Oöh samtidighet med de-legi-
tima delar Lieblein. Lepsii ; åsigter/ men han verkställer- tillämpningen på-ett
ojemförligt; mycket följdriktigare sätt - och får derigenom ett fullkomligare
system. Medan Lepsius till fromma för . ett ’eller ahnat dristigt hugskott än-
drar data och fakta, vidhåller Lieblein genomgående sin grundsats att intet
ändra, emedan källorna i så falbmista egenskapen af .bevisningsmaterial. Dock;
(såsom det arabiska ordspråket -lärer) : ' »ära åt^ upphöfsmannen, äfven : om eftér-
följarne göra saken bättre» — och prof. Lieblein har ej underlåtit att offent*
ligen erkänna sin störa ■ förbindelse till den man, som en Brugsch plägar hedrå
med titeln »unser Altmeister der Aegyptologië»., Hvad vidkommer de enskild*
heter, i hvilka bägge systemen ; af vika från hvårandra —-vi erinra bm deras
samstämmighet i omfattningen af den .egyptiska tidräkningén. i • det Mènes för-
öta regeringsår angifves till 389ä och Nectanebös sista till 340, mellan hvilka
tidpunkter ligga 3553 julianska eller 3555 egyptiska;borgerliga år ■ kunna
än tydas ' såsom af - större intresse :. tidpunkten för exodus samt hyksos’! och den
tjugoandra dynastiens ställning, af hvilka Lieblein anser den förra legitim,- dén

1 Lieblein, Àegypiisçhe Chronologie, sid. 36.	•	' :	/ .	• '

é Lieblein, anf. st. s. 46.- -	’	...	'. t
570 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

senare illegitim; Lépsius äter hyser en diametralt motsatt mening. Särskildt
beträffande, tidpunkten för ütvandringen ur Egypten och betydelsen af de fakta,
som dermed sammanhänga, har Lieblein i det redan anförda arbetet gifvit en
glänsande kritik äf Lepsii åsigt, på samma gång han stödt sin egen; och man
får väl tillstå, att en mer tillfredsställande granskning än den, som, såsom
denna gjort, undanrödjer till och med hvarje sken af sannolikhet for giltigheten
af den granskade ståndpunktens vetenskaplighet, näppeligen låter tänka sig. Vi
måste bekänna, att den del af Die ägyptische Chronologie> som behandlat denna
punkt, mer än någon annan intresserat oss såsom ett vitnesbörd tillika om, att den
moderna forskningens metod äfven på de mest hypotetiska områden ingalunda är
egyptologerna okänd. Sin åsigt att »Menofres æra och hebreernas éxodus inträffat
under Manebrä-Amenhotep> Amenofis III:s (af ,18:de dynastien) regering1» har
författaren intill detta ögonblick ej öfvergifvit, och den omständigheten, att
flertalet’af hans . kolleger vidhåller den gamla' åsigten, att Meneptah (af 19:de
dynastien) är utvandringsberättelsens Farao, utgör intet bevis för, att hans egen
är oriktig,, då vetenskapen ej kan tillerkänna consensus omnium någon vigt i
bevisningens vågskål, men endast som giltiga erkänner fakta, till hvilken rang
ingen forskares åsigtér ännu nått. Vi kunna för öfrigt ej ingå på. en full-
ständig redogörelse för Liebleins kronologi, och hans allmänna ståndpunkt är
läsaren-redan delgifven; dess program är kort och godt: Afrikanus i orubbadt
skick är den enda pålitliga utomegyptiska källan, . med hvilken monumenten
böra bringas till samstämmighet. Om han lyckats lösa sin uppgift, blir frå-
gan. Då emellertid, såsom Lauth angifver, »flere af Afrikani uppgifter icke
stämma med monumenten» och »Manethö följaktligen redan gått genom många
händer och erfarit mången förändring», så är härmed, om vi fasthålla, att
Afrikani utdrag,, enligt hvad den nyare kritiken uppvisat, äro de som mest
oförfalskadt återgifva Manethos tal, tillika klart, att hvarje möjlighet att med
grekiska källor till utgångspunkt söka lösa den kronologiska frågan är afskuren.
Medgifva vi vidare, hvilket vi måste göra, att de, egyptiska monumenten för
närvarande ej på långt när lemna tillräckligt omfattande material att med
det som -grundval uppbygga en kronologi — från flére dynastier hafva vi ej
ett enda monument, vi veta ej ens om vissa af dem verkligen funnits till —,
så .återstår för möjligheten 'af en egyptisk tidräkning på vetenskaplig grundval
inga andra alternativ, än antingen att grannstaternas historia. skall på ett
öfverväldigande sätt kunna sprida ljué öfver Egyptens, hvilket man ej synes
hafva-anledning förmoda, då i dessa aflägsna tider .de voro mottagande, Egyp-
ten gifvande,. eller ock ätt • framtida fynd — detta vare tillika uttaladt som
ett önskningsmål — skola bringa i dagen minnesmärken, som i förening med
de redan funna —• t. ex. de för tideräkningen vigtiga taflorna från Saqqarah
och Abydos, samt framför andra Turinkungapapyrusen — kunna i sin egenskap
af med händelserna samtidiga göra till verklighet, hvad vi nu knappast våga

1 Denna åsigt, sona han först framställt i förstlingsarbetet, upprepas i nämda ordalag i ’
Recherches sur la chronologie égyptienne: Kristiania 1873, s. 136.
EGYPTOLOGI.	.	571

föreställa oss som en möjlighet. —Medvetandet om svårigheterna vid detta Sisy-
fosarbete har. emellertid fört Lieblein (och han har här till systematisk be-
handling upptagit en -idé, söm Brugsch först uttalat)- till att med ledning af
egyptiska privatpersoners ättelängder, hvilka han samlat och efter relativ ålder
ordnat i sin Dictionnaire de noms hiéroglyphique — ett: autögrafieradt oktav-
band på bortåt 60 0 sidor — söka rekonstruera kronologien, så mycket som
möjligt oberoende af andra, icke-egyptiska källor. Till några på året eller
ens årtiondet bestämda data kan man knappast med ledning häraf komma, men
i ställét få en aning om den alltnänna beskaffenheten af utvecklingens gång, samt
om betydelsen -af en och annan af de mer framstående, äfven bland de äldre,
dynastierna j hvarjemte genealogierna såsom korrektiv kunna bidraga att kop-
trollera från annat håll hemtade uppgifter. Dictionnaire de noms hiérogl. syftar
sålunda ganska högt' och vore tvifvelsutan ett verk af utomordentlig betydelse,
om ej å ena sidan ett ganska stort inskriftsmaterial, som redan förefans vid
utarbetandet, föfblifvit obegagnadt (t. ex. hela papyrusliteraturen med undantag
af »Papyrus Abbot»), å andra sidan samlingarna sedan dess riktats med mån-
get nytt minnesmärke.- Det har dock alltid värde såsom grundläggande, och
den omsorg,, författaren nedlagt på, återgifvaudet af de olika titlarna, hvilkas
bestämmande är en af vetenskapens mest svåråtkomliga desiderata, gifver ar-
betet ett specialintresse, hvilket gör det till oumbärligt vademecum för en hvar,
som nödgas företaga utflygter på den egyptiska titulaturens kinkiga område.

Bland öfriga arbeten, som utgått från Liebleins penna,' kunna ihågkommas:
én liten i Revue. Archéologique införd uppsats om den; 22:drä dynastien, som.
företer första användningen af de i ordboken samlade genealogierna såsom kro-
nologiskt bevisningsmedel; denna följdes 1873 af ett såsom universitetsprogram
tryckt arbete med titel Recherches sur la chronologie égyptienne, der ordbokens
material i större skalä —— för perioden 1—17:de dynastien.—— och sidoord-
nadt med Manetho, men med temligen stark prägel af godtycklighet, göres gil-
tigt såsom ultima ratio i tvistefrågor af, kronologiskt intresse. Detta arbete
kännetecknas af samma ståndpunkt, som det tio år förut framlagda. Ett an-
dra universitetsprogram, som äfven bär årtalet 73. — Die ägyptischen Denk-
mäler in S:t Petersburg, Helsingfors, Upsala und Kopenhagen — har af vår
press för fiere år. tillbaka blifvit uppmärksammadt och ansluter sig på visst
sätt, till »ordboken» genom anordning af dessa samlingars genealogiska taflor
efter samma grundsats. Af öfriga publikationer ha de flesta varit intagna
antingen i Kristiania Videnskabsselskabs Forhandlinger eller i. Zeitschrift für
ägyptische Sprache. Hit höra:, Deux papyrus hiératiques du musée de Turin,
som är en frukt af författarens studier i nämda samling och bland annat äfT
“““T-—"■	’	'	■'	I

1	Materialet är hemtadt från samlingarna i Boulaq, Paris, London, Leiden, Turin, Ber-
lin, Wien, Neapel, Rom, Florens, München, Liverpool och Stockholm, men omfattar egent-
ligen blott genealogier från »stelar» (taflor af trä eller sten) och kistor, saint ett och annat offer-
bord; deremot är till papyrusliteraturen, en enda undantagen, och graffigurinerna ingen hänsyn
tagen. Fullständighet, i- den mening ordet här kan fattas, har således ej ernåtts.
S72 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

ven innehåller en af Chabas författad behandling afden ena papyrusen, en så.
kallad »räkenskapspapyrus:» ' En '.papyrus ' i. 'Tiinn. for förste Gang udgivet og
oversat visar med hvilkén omsorg Lieblein studerat ; museer, som det emellertid'
då i mer än ett afseende var tacksamt att besöka. Genom det‘här uigifna
fragmentet har han i Kristidnia kompletterat ett af konservatorerna i.'Leiden
och Turin i deras: stora verk Les påpyrus. de Turin offentliggjord^ ofullstän-
digt papyrusstycke k . Bidrag til 'ægypüsk kronologi; '^ uppsats i hvilken
han med stöd : af uppgifter i ' papyrus/Anastasi N:o 1 — samma text, hvars
senare hälft utgör källan för Chabas mycket omtalade Voyage d’ ùn Égyptien—<
visar, att '»Rainses II regerat- i tiden efter exodus» ö. s. . v. - I och génom
det anförda häfva vi blott lemnat : några spridda antydningar om . den norske
ëgyptolôgens literära verksamhet . —. öm dennas betydenhet-talar hans med-;
forskares aktningsfulla . erkännande — och vi uttala till sist den förhoppning,'
som, då hän ännu är i .sin. mannaålders fulla kräft, har all rimlighet for sig,!
ätt ännu månget ; alster af sam mai penna måtte gå attförénå' sig med de före-
gående, för ätt såsom en krans af eterneller bilda ramen kring' hans bild.’

Den norske egyptologehs uppfattning, af. sina kolleger,: sådan: den uttalats
i det lilla aibéte, '.kom närmast gifvit anledning till denna uppsats, öfverens->
stämmer i -det he^a taget med det intryck, studiet af deras ’ arbeten • (med un-
dantag af Rossi finnes det'ingen bland egyptologerna,'som ej —' om än genom
ett aldrig så litét verk är oss ’ känd) gjort på oss.’ Kanske har har. dock
åt en Chabas skänkt väl stör uppmärksamhet på bekostnad af ‘ en Göddwin,
hvilkens upptäckter//inom■ det .rent .filologiska .området' i allmänhet ‘bära prä-
geln af en sällsynt skarp blick, man kunde, frestas säga af snillrikhet, och
hvilkén på de senare åren; sällan framtradt med något större: eller mindre
vérk utan att helsas med ljudligt bifall från alla hål! och ' kanter af den egyp^
tolögiska verlden.; Såsom kännare ! af »hieratikén» tordé näppeligen någon, ej
ens !Chabas, kûhha. mäta sig med Goodwin,’’och känner man ‘å ena sidan,vatt
den senare' <— till huru stor del,’ år; ovisst —’ deltagit i. utarbetandet af den
förres kanske mest rösade, åtminstone ^mest bekanta verk ; Voyage d’un Égyptieri
en Syrie/ en Phénicie} en-Palestine au XIV:e siècle: avant notre ère^ och har å
ändra sidan- sett 'de' misstag, till hvilka Chabas ej sällan gjort sig skyldig vid
bebändling/ af texter,, kvilkå .Goodwin, oberoende , af höhöm, .på. étt ;i många
falt så' öfverlägset sätt tolkat, så kan . man lätt ledas till tvifvel på möjligheten
äf att; den franske ;égyptologen::utan den engelskes bistårid kunnat gå i land
med sin »resa».' T stark mötsats ; mot Chabas’ lifligä begär att döcefa och pro-
duöéra 'A- . hans franska' är’ ‘ det: må erkänhås,: sällsynt ^vacker.'— står Good-
wins ganska måttliga, produktivitet, hans från lärdt pedanteri fria stil och rakt
på saken gående undersökning, som vanligen slutar med att eröfra den så små-
ningom innéslåtfia fästningen ' och hr Chabas med5 i händelse hän är Upptagen

1	Ett motstycke till denna episod, bildar prof. , L:s kprrektipn i-. Kristiania af en af Pa->
riseregyptolpgen von Horrack. i Chabas’ - Mélanges égyptologiques ..införd frân Louvre hem tad
text. ________ ■	;	,	/.;i-..	'
'	!<■ : : egyptologi. ;	; v?:	n;<a'i 57$

rnp^ nndftrTninérå ett eller :anDat-af utanverken; 1 .Om . det är sant, ath 'så--
som en härvarande ung engelsk lärd säger sig hafva hört af d:r Birch, Good- ,
win är död, så må håns - förlust beklagas såsom : en af de:

gjort -och kunnat görä<	I	-.i. t' -	•• •	(

. Det kunde: vara lockande ått längre\ uppehålla, sig i vid en och' annan per-
sonlighet bland, de; många, .-som’ åt egyptologien egnat .sitt/lif,' inen vi våga ej
af -fruktan att .trötta, : utan öfvergå till att, i: största korthet antyda några punk*
ter af. intfessé,. SQm ^tå. i :sämmanhang imed. ;förf:s båda senare:kapitel, af hvilka
det enä gjort egyptisk ; skrift och <spfåk, det andra bokstafskriftens ursprung till
föremål för behandling.!’ All ..skrift är : antingen bildskrift (ideografi) eller
skrift (fonetik). Bildskriften kan vara mer konkret eller , mer abstrakt, ' i förrå,
fallet j. återgifves. en föreställning genom afbildning , af. föreställningsobjektet, i
det senare gehom afbildning af något: föremål, Som har enmed föreställningen
gémensarn öch derför .abstrakt bestämning	iegyptisk (skrift är

dettå hvad förf kallar »speciela öch generiska determinativ.» ; ' Ljudskriften är
dels bokstaf-i dels, .stafv&lseskrift, och ! i senare ; fall ; antingen enstafvig :eller flew
stafvig.~ ^rsYï\^ sist Lnämdå omständighet förtjenar • betonas, emedan den,. •
ehuru ; af . vigt, icke/alltid i i arbeten med epigrafiskt syfte iakttages1. Egypter*
nas skriftsystém.är det ienda, som .omfattar -samtliga dessa skriftarter,; hvilka .
möta så‘väl i : liieroglyfisk, som: hieratisk och démotisk skrift; n Erån koptiskan
är . deremot 'all; bildskrift > fjernad^ men en: . tillstymmelse ] till ’ stafvelseskrift
har hon ; •— detta, hade. förf. ; kanske kunnat ; påpeka : -r- - i * sitt ; tecken ! för : ljud*
förbindelsen 7b; som jernte sex bökstäfv.er dånats,från:-démotiskän; Hurn man
skall;7 kunna- förklara, att fornegyptiskau enSamt.:bland alla språk framter alla,
uppvisbara; fonetiska skriftart^, är en fråga,■;åt. hvars lösning -de -lärde hittills^
så vidt vi veta, ~ ej : egnat ; någon ? stötre ^uppmärksamhet, i förmodligen emedan’ den
änsettä vara, af allt ‘ ■ för < hypötetisk beskaffenhet för att .löna mödan af ( en un-
dersökning, i En förklaring ; skulle : i dock kunna vågas,' ehuru detta' ej äf stället
för dess motiverande, som skulle löda .till omfattande, filologiska kombinationer
Egypternas j språk J hade, i olikhet . med -1./ ex. ;. kilskriftens : uppfinnares, innan
deras skrift .vhnnit .den. förm-/ som; dö- äldsta minnesmärkena kimnå uppvisa,
d. y. s. blifvit färdigdanad, redan nått stadiet , af trekonsonantiskt, j ernte det
att • en och . tyåkonsonantiska ord funnits., Detta • synes troligt deraf, att, de-.
äldsta oss kända monumenten kunna framte en-, två* och trekonsonantiska grup-
per och ord. :I så ; fall : är det väl öcksåantagligt, att: rötterna i den egypti-
skan omfattande hamitiska språkstammen varit enstafviga; likasom andra' språk-
stammars; man får då anledning såsom utbildningar af tvåkonsonantiska element

- ’ ;1 T.' eii	Lenormants ' Essais sur	flér

sid. 2 såsom species - för genns »fonetik»:^loit aiigifves eûstâMgîèllér bôkstâfsknft; Följf^ida

(3) har äfven ett: fel ic Det egyptiskt“ Hieratiska tecken, ’Eènôrmantder Wbildat såsömimot-

svarande hieroglyfen^en sittande Ynan», har' formen - af > dèt^ te’cken; Som åtérgifver hierögll

»en våpnad ärm». En 'flyktig) blick' på åé fem. första arken af rafbefet hat> bidragit s

oss f det lat dö förstasidorna hemtade -intrycket, att förf.: i’egyptologiska^

stadiet af dilettantism.	... i! - .i .i,
574 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE 5ÄFT.

Letrakta trekonsonantiska, liksom- äfven de förra såsom utbildningar af enkohso-
nantiska element. Nämdå utvecklingsserie hemtar stöd af monumentens inskrif-
ter, hvilka gifva otaliga exempel på ord, som utbildats med konsonantiskt tillägg1
i historisk tid; hvilket leder till konklusioner äfven för den förhistoriska tidens
vidkommande. Men öm man på ett förhistoriskt stadium medelst konsonantiska
tilllägg gifvit skiftning åt ords betydelse och bildat nya begrepp1, så har man nöd-
vändigt- äfven bort känna abstraktionen konsonant. Ett »membrum demonstra-
tionist af vigt att härvid lägga märke till är vokalernas underordnade ställning
i egyptiskan på alla stadier af dess historiska framträdande. — Dock, lemnöm
det hypotetiska, som vi for ögonblicket äro alltför klent rustade att taga i
tu med!	'	-	.

Méd -hänsyn till frågan om den äldsta bland skriftformerna är man täm-
ligen'allmänt af den åsigt, förf, uttalar, att denna varit ideografi. Härvid er-
inre man sig, att de äldre egyptiska inskrifterna ej med förkärlek nyttja' de-
terminatiV; medan en period som ramessidernas såsom regel erkänner deras
användande. Också har man med anledning åf determinativéns mer sällsynta
förekomst på en af de yngre dynastiernas — den (saitiska) 26:tes — monu-
ment lédts. att sammanställa denna ined de äldsta,' och då likheter dem
emellan äfven i.j andra afseenden skönjas, har för 26:te dynastiens tidskifte2
•det af mången med misstroende mottagna namnet »den egyptiska renaissancens
tid» uppkommit. I denna .de äldsta monumentens relativa fattigdom på deter-
minativ har man, om man anser ideografi vara-skriftens början, en antydan
om, hvilken. ofantligt lång utveckling måste hafva föregått desamma.

. Bland exempel på determinativ, som metaforiskt — alltså mer .abstrakt —
bestämma fonetiska grupper anför förf. (sid. 59): »en kalf, som springer till
vattnet (genom en oriktig om vändning ‘ af hieroglyfen springer kalfven från
vattnet) betyder törst». Vi tro en annan förklaring af en springande kalf
jemte determinativ et för vätskor (tre vatténlinier) böra föredragas; framför4 den
angifna, ehuru vi veta, att andre t. ex. Maspero dela författarens mening —
beggès gemensamma källa är Väl Champollion. »Egypterna hade ett skarpt öga
för det karakteristiska, och visste med stor skicklighet återgifva det samma»,

1 Stundom visa sig dessa tillägg med en viss regelbundenhet i betydelse och form.
T. ex. kausativsuffixet. Åtskilliga enstaka förekommande konsonantiska tillägg äro väl att
betrakta såsom qvarlefvör från en föregående ståndpunkt,

2 Samma tids inskrifter hafva vid valet af de hieroglyfiska typer, hvilka vår vetenskap
använder för- sina publikationer, och fixerandet af deras form varit bestämmande. Lepsius
Jäger härom (Aelteste Texte des Todtenbuchs s. 11): »Under Psametikernas renaissancetid, då
ett drag af sökt klassicitet och af en elegant purism går genom hela den egyptiska konsten,
•och likaså genom skrifkonsten, ville, man befria' äfven den hieroglyfiska bokskriften från dess
skenbart vårdslösa, ehuru stilfulla, mer kursiva karakter och återföra den till renafe former.

Så uppfann man på denna tid för dödspapyrerna den nya vårdade hieroglyfstilen, som åter

närmar sig den monumentala stilen och återgifver de hieroglyfiska bilderna så tydligt och
fullständigt, som det öfverhufvud var möjligt i den skrifvande handens enkla grunddrag.»
Det är öfverflödigt antyda: att det är samma tids typform, prof. Lieblein nyttjat i -sin af-
ihandling.
.	■ .	EGYPTOLOGI.	'	575

torde alltså, om de. velat betéckna begreppet »törst» med en till vatten sprin-
gande kalf, knappast kunnat vända om den senare. Det skulle smakat en smula
af det bekanta, raffinerade »lucus a non lucendo»., De tre vattenlinierna
ensamt äro i förevarande grupp, enligt vår mening, determinativ, vanligen åt-
följda af en sittande man méd ! fingret på munnen,	betyder i
förra fallet, att det determinerade har något med vätska, i senare fall tillika
med mun att göra. »Den springande (stundom tecknad : hoppande) kalfven»
är' ursprungligen ett ideogram, som målat begreppet kalf, hvars egyptiska namn
ab emellertid snart nog öfvergått till att vara »den springande kalfvens»
ljudform såsom fonetisk hieroglyf; och i sist nämda egenskap med nämda
ljud är det i här omtalade grupp detta tecken visar sig, stundom föregånget
af sin fonetiska upplösning, tecknen för bokstäfverna. a och b. ■ Med namnet
ab (j ha egypterna förmodligen angifvit sin uppfattning af kalfven såsom
det i allmänhet »slankiga, Ostadiga, klumpigt dansande» djuret. Vi finna
nämligen i texter från den egyptiska literaturens guldålder ordet ab förekom-
ma med betydelsen »vackla, slinka hit och dit, vara ostadig», stundom nyttjadt
vid karakteristik af en eller annan lättsinnig skrifvarO, ungefär söm vårt »dans-
mästare». Att tecknet för,den springande kalfven senare äfven fått .represen-
tera' ändra ord med samma ljud ab3 är för Öfrigt alldeles i öfvörensstämmelse
med de allmänna grundsatserna för hieroglyfikens utveckling, sådana, de af förf,
angifvits och vi tills vidare måste erkänna dem. ; ; ‘ ; 1

Angående egyptiskans ställning till andrå språkstämmar råda ännii i detta
ögonblick i fackmännens kretsar skiljaktiga åsigter. Det är väl allt för tidigt
att söka gifva något positivt svar på én så pass omfångsrik fråga, då egypto-
logién derjernte har så många svårigheter inom egna gränser att tindanrödja:
Dagligen göres något nytt fynd, som ofta nog framkallar som följd en mer eller
mindre genomgripande förändring i förut varande uppfattning. Härtill kom-
mer, att egyptologerna i allmänhet — någon enda forskare möjligen undan-
tagen — tills dato synas saknat, hvad som måste förutsättas för språkjem-
förelser af så vidsträckt omfattning, grundlig kännedom om den jemförande
språkvetenskapens — denna rör sig som bekant egentligen på det indöeuro-
peiska området —- metod och resultat.' Då dess utom de flesta egyptologerna
rikta sin verksamhet hufvudsakligen på texttolkning och undersökning af'filo-
logiska specialfrågor, torde det ännu dröja länge nog, innan något försök till
en i större omfång företagen språkjemförelse från kompetentaste håll kan vän-
tas yppa sig. Förf, har ej heller uttalat någon bestämd öfvertygelse i detta
ämne, utan yttrar sig, som alltid i tvetydiga frågor, med en viss återhållsam-
het, ehuru han synes förmoda tillvaro af slägtskap mellan såväl indoeuropeiska
som semitiska språk och fornegyptiska. Flere grunder tala äfven för en slägt-
skap mellan semitiska och hamitiska språk, men desse tynga ej mer, än att en
semitolog som Herman Almkvist kan yttra: »Benfeys åsigt om en »semitisch-
Framtiden, 1877.	37
576 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

hamitischer Sprachzweig», hvilken innebär ; ett inbördes systerligt förhållande
till ett gemensamt språk som stammoder, må vara ett ungefärligt och för när-
varande användbart uttryck af det ännu ej fullt bestämda förhållandet mellan
de- tvenne språkgrupperna, bevisad är hon på långt här icke, äfven med den
allra anspråkslösaste fordran på, ett visst antal fakta som mått för slägtskapen.»
Vid jemförelser af semitiskt-egyptiska språk möter man dock öfverensstämmelser
af formel natur — d. v. s. sådana som den jémförandé språkvetenskapen för-
ärar skola finnas, för att tillvaro af slägtskap skall erkännas —;, medan lik-
heterna mellan de indoeuropeiska språken och egyptiskan hufvudsakligen in-
skränka sig till ordförrådet eller rötterna, som, i sig sjelfva temligen abstrakta,
lätt kunna löcka till utflygter af mér eller 'mindre halsbrytande beskaffenhet i
abstraktionernas luftiga nejder. Ett resultat — om dess betydelse tillåta vi'
oss inga gissningar — till hvilket vi vid jemförelser mellan egyptiska och indo-
europeiska språk, oberoende , af ahdrå,. kommit, är, att en mängd rötter innehål-
lande andra än s. k.< stumma konsonanter visa i ögonen fallande likheter till
på en gång form och innehåll. Ett. exempel kan belysa förhållandet: det san-
skritiska sam »med,- tillsamman», som är slägt med grekiskt bfiÖQ, lat. simul,
got. sama, fornisl. samr, svenskt samme, täcker till betydelse helt och hållet
det egyptiska sayi »förena, förening, lik, likhet» etc. Hvad som isynnerhet
försvårar språkliga jemförelser på i fråga varande område är egyptiskans föga
utvecklade skick, hvilket lemna.r den med den moderna vetenskapens metod
förtrogne forskaren, ytterst få jemförelsepunkter, äfven om hon ■ i fattigdom på
former ej skulle stå nog lågt att, såsom Lepsius för ett par år sedan uttalat,
förete slägtskap med hotteritottskan, hvars två genera — den förnämsta likheten
med egyptiskan!, -—.enligt kännares' intyg reducera sig till ett. Till skilnad
från andra hamitiska språk — Ta-mascheq, Galla, Somali o. a. — saknar
fornegyptiskan, verbum. »Dess verba äro ingenting annat än med possesiv-
suffix försedda nominaluttryck \» Vissa för egyptiskan egendomliga bildningar
— af flexivisk natur — påkalla dock hennes inordnande bland de flekterande,
eller,, som lÆax Müller mer målande än strängt, vetenskapligt kallat dem, sam-
hällsspråken (state languages).^ . -

Bland de tre dialekterna — detta ord må här. förstås på annat sätt, än
språkbruket i allmänhet bjuder — den heliga, demotiska och koptiska —har
förf, lemnat' den mellersta utan afseende, endast med angifvande af dess histo-:
riska ställning — och med allt skäl i ett populärt arbete, hvars syfte är. klar-
het, hvilken helt visst skulle till ogenomtränglighet grumlas genona att beträda,,
hvad Brugsch kallar, »de demotiska studiernas af egyptologerna föga omtyckta
fält.» En olikhet med hieratisk skrift har den demotiska . ■— jernte den att
vara en ännu starkare kursivering och afslipning af den. ur hieroglyferna ome?
delbart härledda, snabbskriften — deri, att en mängd i de äldre skriftarterna
till formen strängt skilda tecken här sammanblandas, hvarigenom talrika nya

1	Friedr. Miiller: Die Sprachwissenschaft. I. 124.
.7 . : J ’ REVOLUnONSLITEKATÜREN I RYSSLAND.; . . . : ; : . , r: 57.7.'
polyfona-tecken Bildats ; och' då determinativen ej mer äro af bildningar af före- :
mål1-— oin ej i en öigehkännelig ‘form —- blir dechifféringen ytterst svår Öelf
mödosam. Ringa är äfven antalet af egyptologer, söm ’ät demotiskan egnat
större grad af uppmärksamhet — sedan ‘Åkerhlads. dagår hafva- de' Saulcy,
Brugsch och Maspéro s egentligen utfört de iner betydande i arbetena för utbre-
dande af kännedomen om ? den: samma.' Brugschs' kolossala gestalt undanskym-
mer emellertid, hår som flerstädes de. öfrigås ;som -Bekant var . det genoin ï sin
lilla på - gymnåsialstadiet ; skrifna artikel' Bcriptura Ægyptidrum demotica^. h^n^
gjorde epok, i demotiskäns studium *öch vid sig fästade den vetenskapliga * verl-;
dens ' uppmärksamhet, som : éj i sedan lemnat honom ur ' sigte.. ; > ■ .	; > :

. Dock det mått af : utrymme,. som’.kan vara denna uppsats förunnadt^
hafva vi redan/öfverskridit under ströftåg på utkanterna af ämnet. För: öfrigt
böra vi ej genom något slags forSök till rekommendation förringa det/till an-
mälan upptagna : arbetet ; för : dess värde borgar mer än något annat författarens -
namni : Till sist vilja vi, såsom , varma beundrare af egyptolögien, bringa pröf.
Lieblein uttrycken af vår ’vördnad " för • den nya ; för tj enst* hän, genom Spri-,
dandét af dess résultat bland -ett af samtidens förnämsta kulturfolk,> inlagt :om;
sin vetenskap; må det tillåtås oss att på sammå gång med tacksamhet erkänna
vår förbindelse- till hohom, som '■ med uppoffrande af tid och möda —> sär-
skildt på den egyptiska. -hierätikeris svårodlade fält : varit* oss en ipvärderlig, :
éj tröttnande lärare. Han har derigenom. lagt i. dägen, i :ätt den forntide .hie-
rogrammatens . nen ugn' em hau na anu, '»veténskäpen : öfver. allt . annat», i hans
årtusendem yngre kollegas: hjerta vunnit genklang. .	■	, .	;

f KARL PlEHL.

r. ’	L //	v;..-, h;(November; 1877-) y

Revolutionsliteraturen i Ryssland.

,	, - rf , (Ur tidskriften The Nineteenth, Century.) . ?	..

. ; En ; mycket intressant rättsundersökning har för någon.. tid, sedan egt rum
i S:t. Petersburg en undersökning, : som afslöjar den inre, verksamheten hos
ett ryskt, hemligt, sällskap af den mest revolutionära beskaffenhet, f Ett annat
hemligt sällskap af en opolitisk -karakter hade kort; förut varit föremål-för
rättsundersökningar v Moskwa.. .• Men »Hjerterknekt-klubben», såsom sistnämda
sällskap., kallar sig, var icke annat än - ett band af alldagliga f förbrytarej som
hade sammangaddat sig för att bedraga, stjäla och plundra. - Några af ( dess'
medlemmar hörde visserligen* till de bättre, klasserna, < men i öfrigt skild.e de
5T& FRAMTIDEN. NY : FÖLJD. FÖRSTA ARG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

sig obetydligt frän vanliga bedragare; Äf en mindre hemlig karakter var det
tj ufband,- som vintern 1876^ störde. lugnet i den sydtyska stådén Maikof, ’ ty
dess medlemmar' höllo sina'möten ;i en ölstuga, och deras. verksamhet, var all-
mäüt bekant.- Slutligen förénadé sig stadens hederliga borgare en dag i Mäts
till etf angrepp' pä' bandets ’ medlemmar och slogo ihjäl fjorton, af dem. De
Öfrigå kommo undan till de kringliggande skogarne och framkastade under sin
flykt hotelser om att kômïna tillbaka och uppbränna’hela staden. Det sällskap
derémöt, som för. icke långe sedan, blifvit arrestèrâdt och stäldt inför rätta’ i
S:t Petersburg, utgjorde en verkligt- hemlig och politisk ’ förening./ De fleste
af dem tillhörde de revolutionäre svärmarnés alltid intressanta klass och, ehuru,
deras verksamhet - nästan gränsade till vanvett,, blefdeü dock till en viss grad
roüïàntisk genom sin natur och väckte deltagande genom sin utgång. . Deras
ledäré vörö alla mer eller mindre bildadt folk, r det de tillhörde den af oss
så' kallade bättre : klassen, men de hade gjort tiH sin<uppgift' att* bilda en revo-
lutionär propaganda bland ‘ de lägre klasserna. För detta ändamål förklädde
de sig'till bönder och handtverkare och skaffade sig på detta sätt tillträde till
fabrikerna och andrå arbetets härdar. Efter att hafva stiftat personlig bekant-
skap ined smärre grupper af arbetare, började de bland dein utbreda sina läror,
som de- på lämpljga tider samtalsvis sökte inskärpa,. under det de ännu oftare
satte sin lit till verkan af i hemlighet tryckta ' böcker, soin, de syntes vilja till-.
lägga ett slags magiskt inflytande. : Med eh barnslig.1 trö, som liknar många: af
våra egna småskriftförfattares, trodde de sig göra én god gerning, - så : ofta som
de lemnade i händerna på en arbetare en af sina upprorsskrifter; och ehuru
de blott rönte ringa eller ingen uppmuntran, arbetade de alltjemt oförtrutet
och nied; én ihärdighet, som hade varit, värd en bättre sak. Berättelsen om
deras upptäckande och fasttagande, sådan som den framstäldes äf de ankla-
gande myndigheterna, är följande:

• Den 28 Mars 1875 (g. st.) öfverlemuades till polismyndigheterna i Moskwa
af en handtverkare vid namn Yakovlef några upprorsskrifter, som han i ett
värdshus fått af två bönder. Nästa morgon blefvo desse arresterade. Fyra
dagar senare kom en qvinna, som sade, att då hennes älskare blifvit fängslad,
ville hon1 åhgifvä de, personer, soin hade störtat honöin i oîyckà; De voro
medlemmar af ett sällskap, som föraktade Grud, religionen och äktenskapet och
ville ställa de fattige iika med de rike, för hvilket ändamål de bland bönder
och handtverkare utdelade böcker, som upphetsade till uppror. Denna under-
rättelse ledde till upptäckande af en hel samling revolutionärer,’i hvilkas hus
man fanü flera upprorsskrifter och materialier till att ' efterapa passersedlar och
pass. ” Ibland’ männen fans dét två St Geörgsriddaré, söm hörde till det lägre
adelståndet, vid namn Djabadari och Tchekoidzé, samt en f. d. student från
det teknologiska institutet och den medikokirurgiskå akademien, vid namn
Georgiefsky. Ibland qvinnorna, som alla voro klädda soin folk af lägre stånd,
fans ' det en så kallad furstinna,’Tsitsianof; Olga och Vera,’ två dötträr af én
embetsman vid namn ’ Liubatovich;’1 två damer, hörande till ådelsklassen, vid
. ? :; ; ; ; ; : r REVOLUTIONSLITERATUREN T .RYSSLAND. . Z. : ; ; 1 < A ;. î <579
namn Sophie Bardine 'och Lydia Fignér,' samt. Bétyà" Kaminsky,’ en ; kÖpmans-
dotier, som hader stüderat 3 Zürich och -Bern. Bé hade alla : tagitr sig : ändra
namn och använde falskt pass,' ochrdé flesta af qvinnorna. arbotåde i\ 'fabriker.
En äf dem plägade’ oin aftnarné gå in i männens särskilda arbetsrum och förer
läsa för dem sådana böcker,; som »historien om fyra bröder» dier .»det. kloka
systemet»,, tills slutligen fabrikens égaré, fann ett par irevolutionära skrifter,
som .hon en; afton af < glömskalemnat efter sig der, hvarpå han afskedade
henne. Några . af dem, som. bebodde upprorsnästet, blefvo arresterad^ inen
andra sluppo undan för en tid.	' <	. >	:

Mot slutet af år 1875 fick polisen spaning på ; ett hemligt sällskap^ som
hade sin verksamhet i Tula, Kief, Odessa och några andra städer. ' Döt visade
sig, att: några af agitatorerne, som sluppit undan från. Moskwa ; och som af-
^kräckts af deù ringa ; främgång, de hade haft L hufvudstäden, hade bildat en
provinsförehing med < egna lagar och gemensam sparkassa och bedréfvo sin revo-
lutionära propaganda på olika punkter. I IvanovD-Voskresensk t. ex. öfverlem1-
-nådes »historien om de fyra brödérna» till polisen !af en arbetare. Han hädé
fått dén^ sade han, af .‘några väfvafe från Moskwa^ 'soin -berättade,-att'de ut-
vandrat derifrån^ emedan de icke vöro • tillräckligt ’• skicklige i att arbeta i en
hufvudstadsfabrik, hvarför de voro allmänt kände såsom »de oskicklige.» På
de ' arresterades,, fann .man i deras bostad 245 böcker ; och skrifter tillika med
253 rublér. I en pung, som tillhörde en af qvinnorna-i det hemliga förbun-
det, 'fann man en chifferskrifvelse. Hon försökte att sluka.papperet, mön det
blef henne i fråntaget och lagdt på ett bord. En .annan af qvinnörnaÄ upp-
repade derpå : försöket. En polisbetjent grep fatt i henne, ' men blef sjelf öfver-
fallen af en af hennes vänner^ somi ropade till de andra, att de skulle hjelpa till.
Pe försökte att; göra det, men de kringstående- togo polisens parti, och idet
lyckades dém: slutligen att komma öfver; det; om tvistade dokumentet.- Petta
visade sig vara ett bref från Moskwa, hvari det stod: »Vi skicka eder; böcker
och ■. revolvrar. : Arbeten, skjuten, mörden, ställen till uppror.» Ett annat
papper syntes vid första ögonkastet blött vara ett bref, som uttalade sorg öfver
skilsmessän från en kär vän; men' sedan det blifvit läst; med tillhjelp af en
»nyckel»^ befäns det innehålla vissa meddelanden om de sammansvurnes verk-
samhet, huruledes försöket; att kunta befria: en af deras kamrater ; hade miss-
lyckats o. s. v. Vid närmare undersökning ; visade- det - sig, att ; agitatorerna
hade kommit till staden ■ från Moskwa einot slutet af Maj och hade erhållit
platser som fabriksarbetare.; Pé bodde i samma qvarter, deras qvinhor gingo
barfotade, klädda som simpelt folkj hemtade ‘ vatten och uträttade sjelfvä alla
hushållsbestyr. Om åftnarne eller på helgedagarne inbjödo de någrä af sina
fabrikskamrater hém till sig och plägade då läsa för dem eller gifva dem böc-
ker., Några af deras papper; utvisade; att det fans ; en revolutionär agent i
Tula vid namn Zlobine, son i af en embetsman, i som någon tid'hadö tjenåt i
en gevärsfabrik såsom låssmed. Per hade hån utdelat revolutionära skrifter
bland sina kamrater, läst upp dem, förklarat dem och uppmanat till diskussion.
580 FRAMTIDEN. .NY. FÖLJD. JFÖKSTA 'ÄRGL:ELFTE OCH TOLFTE HAFT.

Men hùfvudled'arne i Moskwa ansågo a€£ Kan dbehöfde understöd och isände
derföre ' flera 'agenter fill Tula. En af. 'dessä, ^Kovalef, arbetade först i én
.sockerfabrik' i Kief. Der gjorde hän bekäntskap mVd några af agitatorerna,
som förmådde honom 'ätt på deras vägnar begifva sig till Tula, och: gåfvo hd-
nom fem rubier ur: den. gemensamma, kassan för att bestrida feseutgifterna med.
fI Tula .verkade: han någon tid tillsamman inéd; sällskapets andra agenter.
Bland’ dessa.:var den redan omtalta Olga Liubatovich och en. ung man, som
gaf sig . iut för hennes broder. Hon kallada honom.. sålunda, förklarade hon
sedan, emedan »det icke skulle hafva passat sig för henne, i såsom, ung .flicka,
att: hushålla for eri främmande person». : Meri efter någon tids förlopp blef
Kovalef ' hårdt ansatt af en sammanboende kamrat, eiriédan han sade, att han
tillhörde ett sällskap, som förnekade tsaren .och skickade agenter ut ibland
lallmogéri för att upphetsa till uppror* Han ångrade sin delaktighet pch för-
rådde sina kamrater till polisen. Detta ledde till talrika' arresteringar, bland
andra äf en ung adelsman , vid namn Sidötatsky, som året förut hade lemnåt
iriilitärskblan i Kief, och blifvit låssined^ för att vara oberoende af sina föräl-
drar J likaledes en f. d. löjtnant vid artilleriet, Petrof, som, då han icke hade
några andra • utvägar ’ till ätt léfva, plötsligen Öfvergaf Petrofsky-äkademien,
köpte ett’ falskt pass för tre rubier och började ärbe.tä vid eri: jérnväg.:

/ .Fårigarne . bléfvö transporterade på ett jernvägståg, och på stationen blef
en :män vid namn Gamkrelidze arresterad, enär han -väckt misstankar genom
;att gifva -tecken , åt; .eri af. qvinnorna. Då .man ; undersökte hans bostad . i ,Uk-
rainehotellet; b Moskwa, träffade .man der på 300 upprorsskrifter tillika med trë
revölvrår,- hväraf de. två voro laddade. Medan1 undersökningen : pågick kömmo
.éri : man öch én • qvinna; iri i rumiriet och: blefvo arresterade äf polisen.. . Män-
nén drog: fram eri' revolver och aflossade två skott mot den komirienderande
.polisofficeren, méri' båda gångerna utari att träffa honom. ; En polistjensteman
kaktade sig ögonblickligen öfver. honom, hvarpå qvinnaû grep den förstnämde i
strupen . ' Och .sökte strypa hönom. Men . genom : de andre polismännens hjélp
•bléfvo- de två; främlingärne' öfvermannade. Mannen befans vära en furst Tsit-
siariof < : öch qvinnan dèn : Vérä Liubatovich^ hvilkens nämn vi allaredan nämt.
Deräs gripande föranledde jupptäcktéri af sällskapets' kassör, Stephan Kardäshef,
eri f. d. émbetsmari, i. hvilkens. bostad påträffades 9,645 rubier .och en mängd
revolutionära böcker, pr oklam ätioner öch ändra aktstycken. Litet, derefter blef
.én stor spacke konfiskerad. på en af Moskwa-Kurskbanans stationer. . Den hade
.blifvit afskickad såsom en packe innehållande eri bundt läder. r Jernvägsbetjen-
, terne stülp en .af de ' förmodade. läderbundtarna öch lade en . träkloss i stället,
och derigenom uppdagades det rätta innehållet. Emot slutet af September
arresterades likaledes en resande, söm kallades Werner,, och! som befans vara
on af sammansvärjningens ledaré* HanS rätta'namn var Georg Zdanovich,.han
yar född i Kaukasus, son àf en f. d. kapten i arméeri. Bland hans bagage
fann man 2,450 böcker, manuskriptet till, ett: fullständigt revolutionsprogram,
<en samling revolutionära adresser och en laddad revolver. Tillika méd dessa
.	REVOLUTIONSLITERATUREN I .RYSSLAND. .	'	? :	581

ledande personligheter arresterades äfvén ett antal personer af mindre bety*
denhet, hvilka tillhördé olika samhällsklasser, hvaribland några bönder och handt-
verkare..'/ ■ ;. ■	; 5 /L • : < •	'■'<

Efter mer än ett års förlopp blefvo alla arrestånterna anklagade på én
gång i S:t Petersburg. En fullständig berättelse nm processens: gång: har blif-
vit ' offentliggjord i den officiela tidningen och defifrån kommit in i andra ry-
ska tidningar, hvarigenom detr är möjligt att; få ett ^begrepp om, huriiledes de
sammansvurne lefde, hvad de tänkte och hvad deras afsigt var. ,

De intressantaste M de ; sammansvurne äro. oj emförligen qvinnorna. Den
karakterstyp, som de representera, är temligen obegriplig för oss. Vi hafvä
Svårt för att tro, att unga flickor, hörande till hyad vi . skulle kalla den bättre
medelklassen, väl, uppfostrade och långt ifrån utan, bildning,- kunna öfvergifva
sina hem af egen fri vilja, för att lefva ett mödosamt lif bland främmande
menniskor af lägre stånd — och det blott för »en idé»., Vi kunna, förstå, att
ett sådant offer bringas t. ex. religionens eller loyalitetens sak, men en sådan
uppoffring till vantrons och upprorets tjenst synés obegriplig. Och just eme-
dan dessa unga qvinnor vägrade att erkänna någon söm helst bestående lag,
■den måtte vara af gudomligt eller menskligt ursprung, emedan de betraktade
kyrka och stat såsom lika föråldrade institutioner, och emedan de sträfvadé
■efter att nedbryta alla politiska och sociala skrankör, så att jorden blef ett »com-
mune bonum», en gemensam egendom, lika fördelad emellan de arbetande klasserna,
var det som de öfvergåfvo sina hem, skilde sig ifrån slägf och vänner och vågade
sig ut i det ryska statslifvets tumult och faror såsom nihilistiska missionärer.
De hade intet att vinna àf de omstörtningaf, som dé önskade att frambringaj
de hade allt att förlora, så vidt deras planer skulle upptäckas.1 Och dock är-
betade de alltjemt, tröts mödor och motgångar, med oförminskad kraft och
ihärdighet. Det kan icke stå rätt till nied ett lands samfimdsinrättningar, när
dess invånares goda egenskaper träda i upprörets tj enst.

En af de unga flickorna, visar det sig af förhöret, är dotter till en prest
vid namn Vedensky, som har fem andra barn. »Hon såg, hur . svårt jag hade
att reda mig», förklarade han, »och så gjorde hon till sin uppgift att förbättra
mina vilkor». Hon hjelpte till att uppfostra sina 'två systrar och arbetade,
sjelf mycket hårdt. Då han såg, att hon ’häde mer än vanligä anlag, satte
fadren henné i stånd till att begifva sig till Moskwa, der hon fick tillåtelse
att utan betalning bevista dé föreläsningar, som äf universitetsprofessorer hållas
för qvinnor. Der studerade hon så flitigt, att hennes fäder på goda grtinder
väntade, att hon skulle vara honörn till stor hjélp i det svåra åliggandet ätt
med små inkomster ‘ draga sig fram med en stor familj. De två systrarna
Iiiubatovich hade af sm fader, som beklädde ett offentligt embete, blifviti skic-
kade till utlandet, på grund af att en af dem hade svag helsa. Då de åter-
vände till Ryssland blefvo de arresterade vid gränsen, men lössläppta mot bor-
gen. »De blefvo värderade den ena till 1,000 rubier och den ändra till 2,000»,
sade deras fader i sitt vitnesmål för rätten, och han ängaf deras ålder till’ 20
582 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. :ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

och ‘ 21 ' är. Det var en af dem, Olga,, som i Tula hushållade för en sig så
källaridé broder och höll sammankomster for arbetsfolk i hans rum för att vinna
anhängare för revolutionens sak; och det var den andra systern, Vera, som
försökte ; att strypa polisinspektören, soin gripit hennes ledsagare, furst Tsitsia-
nöf, efter dennes försök att skjuta den polisbeijent, som arresterade; honom.
Från sina: tidigåste år, förklarade hennes’ fader under förhöret, hade hön' haft
ett så häftigt. lynne, att hetmes moder kallade henne »vargungen». ' ■ ' :

De andra unga qvinnorna, som voro invecklade i sammansvärjningen, lik-
nade till största delen de nyss qmtalta, såväl i samhällsställning som i deras
tidigare bana. De tre systrarna Subbotine voro döttrar af en kapten i arméen;
Helena Medvedefs fader var titulärråd; Ekaterina Änserof var en prestdotter;
Anna Töparkof tillhörde en ringare klass, i det hennes fader var handtverkare,
men hon hade på en af systrarna Subbötines bekostnad blifvit skickad till Zü-
rich för att studera, och återvände derifrån såsom revolutionsagent.

DeTqvinl.iga agitatorerna syntes betrakta äktenskapet som en föråldrad in-
stitution, som man blott borde taga sin tillflykt till för att komma undan for-
äldrarnas myndighet eller för att skaffa penningar till revolutionsfonden. I den
lägenhet, som beboddes af en af dem, : vid namn Batinshkof, fann man ett bref,
hvari vederbörandé underrättade, att hon icke kunde komma i besittning af ett
arf, som var henne testamenteradt, förrän hon blef gift, hvarför hon uppmanade
sina väninnor, yera och Natassa, att anstränga sig för att finna »någon fri-
villig»,: som kunde -vilja, gå in på att »spela denna komedi med henne». »Vid
ett sådant tillfälle helgar ändamålet fullständigt medlen»förklarade hon och
slutade med. ätt säga, att derest saken, omnämdes för två af deras vänner, »skall
kanhända en af dem gå in. derpå, såvida de icke för ögonblicket äro upptagna
af vigtigare saker». Två äktenskap af detta slag egde verkligen rum mellan
medlemmar af sällskapet. Den 13 Juli 1875 . blef Ekaterina Tumanof sain-
manvigd med Antimos Gramkrelidze i Moskwa. . Bruden kom till kyrkan utan att
hafva gjort sig besvär att ikläda sig bruddrägt, och hvarken brudgummen eller hans
vänner, syntes skänka den högtidliga handlingen, mycken uppmärksamhet. Efter
bröllopsmåltiden for bruden bort och lät mannen sköta sig sjelf, och kort der-
efter begaf hon sig till .Ivanovo-Voskresensk för att der fortsätta sitt omvändelse-
verk. Hennes hemgift var en vexel på 1,0 00 . rubier, som sedermera påträf-
fades, ..då man lade beslag på sällskapets kassa. Samma dag blef en annan af
de unga qvinnorna i ■ Odessa sammanvigd med , en medsammansvuren, som, af
den anledningen’ hade - lånt ; namn och titel af den furst Tsitsianof, som just
samtidigt var vitne till Gamkrelidzes vigselakt i Moskwa., Sedan bruden mot-
tagit sin hemgift, begaf hon sig ögonblickligen bort för • att fortsätta den revo-
lutionära striden i. Kief. r Prestdottern, Ekaterina Anserof, som fått sin upp-
fostran vid ett gymnasium tillsamman med systrarna Subbotine, önskade resa
till utlandet med dem, men hennes, föräldrar ville icke gifva sitt samtycke der-
till.' Några af hennes nihilistiska vänner rådde henne till att komma ur denna
: REVOLUTIONSLITERATUREN 1 .RYSSLAND. . '	585

svårighet genom att gifta sig/med en viss Joselian och derigenöm; också få en»
hemgift att hetala 'tiir den gemensamma kassan," men denna.plan gick om intet.
: : ’ ' Till hvilken klass de män hörde,' som slöto sig tillsamman med dessa unga
qvinnor, hafya vi allaredan sett.' Det var hufvudsakligen unga, oroliga hufvu-
den, som hade påbörjat den" akademiska, medicinska eller" militära banan och.,
derefter utbytt den mot ett mera tygellöst lif i revolutionens tjenst. ‘ Nästan
alla voro de söner af :små landtegendonisegare eller einbetsmän1 och represeh-
terade derför till énr viss grad: Rysslands bildade lingdom, med undantag af
livad vi skulle kalla dess aristokratiska del. ' Visserligen uppträdde två fur-
star, i deras led; men de hörde till' den s. k. georgiska aristokratien, som
har litet gemensamt, med de furstliga ryska familjerna och ännu mindre : med
det véstliga ; Europas adel. Mackenzie Wallace omtalar i sin bok Ryssland, ätt-
ën. furst Krapotkine sâges hafva lefvat som droskkusk. i ,S:tr Petersburg. Eh
annan furst Krapotkine trädde in i nihilisternas led och utmärkte sig efter sin
arrestering genom en djerf . flykt ifrån fängelset. Då hän nämligen blef sjukj
fick han . tillåtelse att hvar, afton promenera på hospitalets gård för att hemta
frisk luft; men alltid ledsagad af fyra beväpnade ■ soldater. Klockan nio på
aftonen' dem 11 Juli .1876 öppnades gårdsporten för. att låta några vagnar med .
ved köra in. Fursten. kastade af sig sin hospitalsdrägt, • sprang bakom vagnarne
ut genomporten och hoppade upp i en vagn, hyari: satt en officer, som man
hvar afton' vid samma tid sett köra förbi hospitalet.: Vagnen aflägsnade sig,
under det att vakterna stirrade efter den i sådåh bestörtning, att de glömde
gifva eld och furst Krapotkine försvann i; fjerran<. ;

" Men deråf, att det finnes sådana furstliga agitatorer som de. nyss, nämda,
får man icke dråga den slutsatsen,' att bland den ryska âHstokratièn finnes.nå-
gon utbredd ovilja mot : regeringen. Från hvilka klasser upprorsmakarne säm-
lade sina anhängare, kan man sluta sig till af de berättelser, som afgåfvos af
några af dé simplafe fångarne. Således förklarade bonden Ivan Barinöf, att
hån .blef medlem af ett revolutionärt sällskap på inrådan af två personer, som
han träffade i ett värdshus. Då han emellertid hade läst 5>historien öm fyra
bröder® och några ändra böcker äf samma art, önskade han att träda ut ur
sällskapet, dår han . märkte deras afsigter att omstörta regeringen och utjemnä.
skilnaden ihèllan .alla samhällsklasser; men man sade honom, att det nu var
för Sent,; och att i händeslse han öfvergaf deras sak, skulle det vafa,ute med
honom. Haû stannade derföre qvär och mottog samt utdelade andra böcker
af samma beskaffenhet. ; En bofgare i Ivanovo-Voskrèsensk, tjugu år gammal,
berättade ätt hän träffat den anklagade Agapof i. ett värdshus och blifvit in-
bjuden af honom att dricka. Sedan han fått sin del af tre flaskor i öl, drack
han. » vodka» (bränvin), tills han blef så berusad, att han måste bäras hem.
Några dagar derefter besökte han Agapof i hans* hem och träffade der fyra,
qvinnor, feom drucko thé; läste eller sydde. Dé böcker, de läste, vöro af saminä
art, som några han förut fått af en fabriksarbetare Schreider, sön af en gene-
ralmajor, och hvilka alla uppmanade till uppror. Flera revolutionära skrifter
584 FRAMTIDEN. .NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE = OCH TOLFTE HÄFT.

påträffades i hans hus. då han blef arresterad. En ung pres.t, Bielåevsky^
förklarade ätt han, efter att hafva tagit sin examen vid Petröfsky-akademien
1875, saknade pengar för ‘ att ; resa tillbaka til! sin hemott,. som låg omkring
25 mil från Saratof. Då han en eftermiddag satt och rökte på en bänk i
Tetrofsky-parken, der han tillbragt sin inesta tid, kom en herre fram och tog
plats vid . hans sida och gaf sig i samtal med honom. Efter att hafva talt om
akademien och det lif studenterna förde der, frågade främlingen Bielaevsky,
hvarför han icke begaf sig hem, då han afslutat sina: studier, och då han fick
till svar, att det . var, emedan han icke hade några penningar^ föreslog han att
betala honom tio riibler, i fäll. han ville taga med sig en packe böcker till
Saratof, hvilket han gick in på. : Vidare förklarade han, att han från sina
tidigare studier visste, af hvad beskaffenhet • böcketna. voro. Dessutom plägade
hans . förtrogne vän, . Polyakof, som dog på ett hospital 1874, samtala med
honom om sådana skrifter, hvar gång han kom för ratt se till honom. Gen-
darmen, Ivan Belanof, kan knappast kallas en anhängare, ehuru han lånt sitt
■öra till de sammansvurnés ord. Han hade varit sjuk, i och en doktor, som då
var ii samma fängelse, der han hade vakt, var mycket god emot honom och
gaf honom■_ ^pda råd och medicin. ' Efteråt inbjöds han en gång till ett värdsT
hus, der han träffade sammé doktor, som bad honom hjelpa några .af de fängs-
lade sammansvurne' att slippa^ ut. »Till att börja med vägrade ; jag», säger
vitnet, »men doktorn började att på ett så gripande och. sant sätt beskrifva
en soldats hela besvärliga lif, dé fattiges eländiga tillstånd och sin egen be4
redvillighet att, tröts det nyss utståndna fängelsestraffet, /ijena folkets: sak, att
han framlockade tårar i mina ögon, och jag gaf mig fullständigt i hans hän-
der.» Man föreslog honoin ; då, att han skulle en viss afton gifva alla fängelse4
vakterna en sömndryck. De skulle då sofva hårdt i : omkring sex timmar, ;un-
der hvilken tid fångarne kunde verkställa sin flykt, och hvar och en af dem
skulle : betala honom 1,000 rubier. Efter ; flera sammankomster i värdshuset
der han träffade fyra : fruntimmer och några män, med hvilka han plägade dricka
thé, och för hvilka hän fortskaffade bref fram och tillbaka, lät han förmål sig
att afgifva sitt löfte af fruktan för straff, hvarmed de hotade honom * Men
hans /samvete slog honom, sade han, och han krossade flaskan med sömndryck
■ken och beslöt att angifva dé sammansvurne. Innan han emellertid.kunde göra
detta, blef han arresterad och det återstod honom'intet annat än att ' aflägga
en »ärlig och uppriktig bekännelse» om allt hvad han visste. Andra .vitnen,
hörande till de lägre klasserna, afladé liknande vitnesbörd. Mycket sällan sy4
nas bönder, handtverkare, > soldater eller pölisbetjenter med allvar hafva slutit
sig till revolutionens sak; Dels genom öfvertalning,dels, genom mutor lätö
några få arbetare förleda sig till att lyssna till revolutionära lärdomar och ut-
breda upprorsskrifter. . Men deras afsigter tyckas sällan hafva varit tillräckligt
allvarliga, för att trotsa faror eller, motgångar med den! oförfärade ihärdighet,
som de bildade revolutionsmakarne lade i dagen. ; .•
REVOLUTIONSLITERàTUREN I RYSSLAND.	<	585

Det vitnesbörd, som aflades af en af arrestanterna af den lägre medel-
klassen, är mycket betecknande för ryska seder och ryska tänkesätt. Paul
Trubetskoi förklarade, att han mottagit eh packe böcker af folkskoleläraren,
Viriogradof. Dä han såg, att de Töro »opassande», lemnade han dem till sin
syster och sade : »Göm dessa någonstädes. Jag skall taga mig en liten luç,
■och sedan skola vi göra upp eld och bränna dem.» Men då hån vaknade,
fick han besök, och hans syster gick under tiden ut’ att promenera. Då dén
främmande hade gått, lade Trubetskoi sig åter att sofva, och under det han
sof3 kommo - hans. broder och två andra män och togo de flesta af böckerna med
. sig. Återstoden uppbrände hän sedan. »Sådana böcker kunna icke hafva nå-
gon dragningskraft för : mig», sade hån, i det han förklarade, att han i fein
år: drifvit en handel med spirituösa, som ihbragte honom 8,000 rubier om
året. »Det måtte hafva varit Guds vilja», fortsatte han, »att jag, icke öfver-
lemnade böckerna till polisen. Det var derföre Gud sände dein till mig. Och
derföré råkade jag att få sitta halftannat år i fängelse.»; •

Det synes nästan uteslutande ' hafva varit på sina böcker, som de sam-
mansvurne bygde sitt hopp om utbredande af sina révolutionära lärosatser.
Låtom oss kasta en blick på den literatur, hvarmed de:hoppades omstörta allt
bestående. Tillvaron af sådana skrifter är icke någöt nytt drag i det ryska
samfundslifvet.; Från den tid, " då dén, ryska hären kom tillbaka från Frank-
rike efter Napoleon den förstes fall, har. det hemligen funnits én revolutionär
literatur i Ryssland. Sedan Nikolaus genom sin stränga styrelse krossat det
militära uppror, som väcktes af ’»Decembristerna» 1825, bragte han skenbar-
ligen till tystnad, socialismen i riket. Men emot slutet’af hans ' regering ut-
öfvades ett starkt inflytande på de ryska tänkesätten af de revolutionära tid-
ningarna »Polarstjernan» och »Klockan», hvilka Herzen utgaf i London, såväl
som af de angrepp på regeringen, som i handskrifter kringspriddes i Ryssland.
Detta inflytande minskades för en tid genom de liberala reformer, som Alexan-
der den andre genomförde efter Krimkrigen. Men efter en tids förlopp, då
regeringen blifvit oroad af de socialistiska tendenser, som ledarne af söndägs-
skolerörelsen lade i dagen; af studenternas demonstrationer, söm föranledde
stängandet af universitetet i S:t Petersburg 1881, och af mordbrandsanläggnin-
garna 1862, tog man kraftiga reaktionära mått och steg, som gjorde, ätt den
hemliga press, som hittills blott mycket sparsamt varit utbredd,’ åter fick' för-
■hyadt inflytande.- KärakozofS ätten täter möt kejsarens lif i April 1866 oroade
■naturligtvis myndigheterna ännu mer och stärkte det reaktionära: partiets makt,
liksom detta parti sedermera drog fördel äf Nechaéfs våldsamhet. Denne äre-
girige folkuppviglare uppträdde som en revolutionär déspöt, hvilkens befallnin-
gar skulle åtlydas utan förbehåll, och dödade en af sina agenter, hvilkens olyd-
iiäd »förlamade komiténs verksamhet». Efter att hafva blifvit arresterad för
dettä; mord i Zürich och öfverlemnad till , de ryska myndigheterna, har han
försvunnit i Sibérien, och ingen har trädt i hans fotspår. Den olyckliga ut-
586 FRAMTIDEN. NY 'FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HAFT.

•gången af hans planer,, och missnöjet öfver hans förmätenhet, säges det, har
förmått Rysslands socialistiska ungdom att ändra taktik. ./

. . . -Den stora: massan måste uppfostras, innan den kan anses inogen för revo-
lutionen, säga de. DerfÖr gå de förklädda ut bland folket, försöka att vinna
(Jen simple, mannens förtroende och att rubba hans undersåtliga trohet och hans
religiösa trö — i.hvilket mål de hoppas uppnå genom att kringsprida »små-
skrifter» med huru liteü framgång, visar sig af de vitnesförklaringar, som af-
gåfvos vid r den process, vi nyss hafva ömtalt. ' r	■

' ; .Låtöm oss . nu öfvergå till sjelfva dessa småskrifter. Det finnes en hel
mängd af dèm små böcker till största delen på en 30 eller 40 sidör hvar-,
dera' med gröna eller röda omslag; alla gifva de sig ut för att vara utgifna
med censors tillåtelse, några åf dem äro inbundna i band och försedda med
titelblad, som' i sjelfva - verket höra till hélt oskyldiga, allmänt omtyckta folk-
böcker. ' Den bok, som oftast omtalas i den nyligen afslutade processen, är
Historien om fyra bröder. Dén kan tjena som ett godt exempel. Det var
en gång fyra bröder, börjar den; som lefde i- en stor skog, okunnige om andra
menniskors tillvaro. Men en dag förföljde de en björn till toppen af ett berg,
hvarifrån de för första gångeu fingo ögonen på den yttre verlden, sågo byar
och bygder och juenniskor, som odlade jorden. De beslöto då .att undersöka
det nya land,r som låg framför dem, och att lära känna de civilisefadé menni-
skorhaS lefnadssätt. Den förste man, de mötte, rådde dem enträget att vända
tillbaka till deras hem s i skogen; men de gåfvo icke akt\på honom. Dén
näste förbigående var . en pilgrim, som gick och sjöng en sorglig visa, hvars
omqväde lydde: :	■	! '	. •	*

K Jag vandrade Ryssland igenom;
Bonden suckar och klagar; .

’ Af hunger han pinas, af hunger, '	.	*

‘	; ■	1 Af köld han plågas, af köld.

Då bröderna hörde ! detta, höllo de råd tillsamman och beslöto att för en .tid
skiljas åt och färdas åt olika håll, derpå åter samlas öch jémföra sina be-
rättelser för att utforska, hvar menniskan lefdé lyckligast. Den ene af dem,
Ivan, drog mot norr. Då han kom till én by, blef han förvånad öfver att se
-bönderna i strängt arbete under en brännande söl, linder det att en godsherre
helt makligt såg på.' iDå han vågade , göra anmärkning häröfver, var allt hvad
hän :vanh ett kok': stryk, hvaraf hari omsider lärde, att »l^g och Tätt» ville
säga detsamma, som, att den rike har lof att plåga den fattige, och att den
fattige ihåste finna.sig i allt och alltid tiga dervid, ja till på köpet krypa för
den andres fötter. Litét efteråt berättade för honom en gammal man, med
hvilken han ’ drack,r allt om bönderna : huruledes de voro lifegna ända tills
tsaren frigjorde dem, och huruledes bland de förnäme utnämdes en skilje-
domare, som blott gaf bönderna dålig jord, och tillkallade soldater för att
skjuta ned dem, om de klagade. Grubblande öfver allt detta drog Ivan vi-
.	‘ REVOLUTIONSLITEB,ATUREN I RYSSLAND. -	587

dare. »Mänga byar och ståder besökte han; Öfverallt var lifvet surt för bon-
den och arbetaren.» Slutligen blef han vitne till ett sådant förtryck af én
sockenföreståndare, att bönderna gjorde upprör. Polisen kom och grép Ivan
såsom en af upprorets anstiftare, och han blef skickad till Sibérien. Under
tiden hade den andre brodern, Stephan, gått söderut. Der träffade han en
dag en af regeringens skiljedomare, som försökte tvinga några bönder att taga
emot den värdelösa jord, som han önskade afstå åt dein såsom deras andel.
Då de vägrade att gå in härpå, tillkallade skiljedomaren soldater, som angrepo
folket. I den strid, som derpå följde, dödade en urig soldat sin fader. Sla-
gen af rädsla vid åsynen af gubbens blod vände soldaten om och nedhögg

» skiljedomaren, hvilkens befallning hade framkallat fadérmordét. De andre sol-
daterna blefvp derefter tillbakaslagne af bönderna, till livilka Stephan derpå
höll ett tal, hvari han sade, att soldaterna borde göra gemensam sak med fol-
ket, och att- hela: Ryssland endrägtigt borde resa sig och göra uppror och icke
fortfarande sätta sin - lit' till tsaren.- • »Det synes mig vara en skam, att så
många millioner menniskor icke skulle kunna göra något för sig sjelfva,. utan
ständigt förlita sig på en annan.» Men bönderna svarade blott: »Vi borde
öfverlemna dig till öfverheten för dylikt tal.» Och till sist gjorde dé det
äfven. Stephan skickades till Sibérien såsom upprorsstiftare. Den tredje bro-
dern, Demian, hade besökt städerna i Ost-Ryssland och der arbetat hårdt.
Men hur mycket han än trälade, räckte det icke till mer än att med knapp
nöd uppehålla lifvet. Penningar kunde han: icke på :något sätt förvärfvå sig,
ty arbetsgifvarne behöllo dem alla för sig sjelfve. Eri dag var hån närva-
rande, då några bönder vägrade att betala sina skatter, ty: de sade, att de voro
för fattige för att göra det. Det sändes bud efter en prest, som förmåriade
dém att åtlyda öfverheten, hvafpå Demiari började att disputera med honom
om saken, och slutet blef, att äfven han skickades till Sibérien. ■ Dit skicka-
des likaledés ungefär samtidigt den fjerde brodern. ' Han hade blifvit så hän-
ryckt vid åsynen af ett kloster med dess hvita murar och gröna tak och for-
gylda kupoler, som höjde sig emellan träden på en klippa utöfver en flod, och
så betagen af det inre i kyrkan, der pilgrimerna knäböjde, munkarne sjöngo,
vaxljus brunno och rökelse doftade, att han: bad om tillåtelse att lefva der
som deras tjenare, då han ansåg det för ett slags heligt paradis. Men till sin*
förfäran fann han, att munkarne voro skamlösa hycklare,: och abboten en be-
dragare, som använde mekaniska konstgrepp för att pressa ut tårar ur ögonen
på en »mirakulös bild» och penningar ur de troendes fickor. För ett försök
att yppä detta och dylika bedrägerier, blef Lukas gripen af folket och liksom; ~
sina tre bröder skickad till Sibérien. På vägen, som leder från deras »kära
ihoder, Ryssland, till stjufmodern, Sibérien», möttes de fyra: bröderna 'åter.
Genom att jemförä sina rön kommo de till den slutsatsen, att det icke fans
något- ställe, der de fattige lefde lyckligt. Men den tid skulle komma, voro
de alla ense om, då folket skulle resa sig till uppror, och deras förtryckare
5.88; FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ; ÂRG.. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
besegras, och den fattige fä léfva i lugn och fréd. Derpå lyckades :det dem
alla fyrå att fly. .	,	' ’	:	-	::

’»Och frän den tid)^ så slutar berättelsen, »hafva de genomvandrat Ryss-
land, under’ det de alltjémt söka'att väcka bönderna och inbjuda dem till en
blodig fest. De vandra mot; norr och söder,, öster och y ester, ingen känner:
dem, intet öga ser dem, men alla kunna höra deras högt klingande röst. Och.
vid ljudet äf dessa; röster: fattar bonden mod, lyfter sitt nedböjda hufvud, kän-
ner. blodet svalla : liksom en källa i sitt inre , och är redo till att resa , sig för
sittj: ob.eröende, för sitt land och för sim skattfrihet. Och när de, hafva. upp,-:
lyst. hela bondeståndet, ; då skall modern, Ryssland, genljuda af en: väldig kör
och skall svälla, liksom det blåa hafvet med väldiga vågor, söm skola uppsluka l
alla hennes onda fiender.»	.	’

Denna berättelse kan ansés såsom det bästa prof på den literätur,, hvar-:
med de ryska socialisterna hoppas förbereda nationén till uppror. Några, af
de andra böckernar må också omtalas, men mera kort.:; .Den som de samman-;
svurne lagt mest vigt på, näst efter, »de fyra bröderna», är:KhitrUya
nika ellér Det kloka . systemet, som går ut på att upplyså menige man* om
den politiska ekönoiniens' grundsatser för att låta dem veta, hvarifrån bonde--
ståndets inkomsteç härflyta, och på hvad sätt de användas. Rohden arbetar
oupphörligt, påstår denna’ boks författare^ uthärdar sommarens hetta och vin-,
terns köld och skrapar ihop några få rubier,’ af hvilka dé flesta gå i 'skatt-,
indrifvärens kassa ; ty " af de fattiges mödosamt förtj ehta . sparpenningar bildas:
statens rikedomar. ’ Af dessa. 'rikedomar gå .9 millioner rubier till tsaren, och
1’70 millioner till hären, och flottan, och allt, soin tillfaller de fattiga klasserna,;
hvilka i sjelfva verket förtjena- penningarna, är en summa af 760,000 rubier: .
till offentliga skolör.< Boken är skrifven i form af en djalog., hvari hufvud-.
talaren är én .fabriksarbetare vid namn Stepån, en man; med många kunskaper,
och stor klokhet, .som slutar ; med att säga, att när folket blifvit: ,väckt till,
handling, skall, tsaren * och adeln, ! embetsmännen och köpmännen gemensamt,
motsätta sig -deras rättmätiga fordringar och skola använda för striden hvarje
rubel de ega. Kanske skola de'em eller två . gånger hafva lyckad med sig,<
men slutligen måste de dock gifvä efter ; ty ingenting ; kan länge motstå ett
enigt'folks makt. Intet ’ médlidånde må de då vänta.

' »Och, här yij få öfverhand», lÿda hans sista ord, »då skpla i vi befria
modern Ryssland från alla hennes förtryckare. Då skola vi fritt , kunna grunda,
vårt bondebrödraskap, hvari. det hvarken skälL blifva fråga om mitt eller ditt,-
vinst ; ellér förtryck, men der det skall finnas arbete för : det/gemensamma bästa:
och en broderlig hjelpsamhet, mellan alla..:; Vi skola icke begagna något »listigt
system». - Det är icke något, . som passar sig för oss bönder. Och till hyad;
gagn kunde det vara oss? Men det orätt, är må ryckas upp med roten, och
rättvisan må sättas på tronen och befästas för evig tid.»	?

■.Historien om en kopek äi4,. liksom - »de fyra bröderna», skrifven i den;
halft poetiska stil, som är kännemärke för de ryska skazki — folkäfventyr.
REVOLUTIONSLITERATUREN I RYSSLAND. .	589

Enligt denna ' berättelse var Ryssland ett härligt' land att lefva uti, då det
blott beboddes af bönder. Men då der följaktligen icke fans någon synd,-kunde
hin onde i sju år hvarken sluta ett öga till eller förtära en smula, tills han
slutligen hade- uppfunnit presternå. Två dylika tidrymder af återhållsamhet
satte honom dereftér'i stånd till att uppfinna godsegare och handelsmän. De
blefvo alla väl mottagna af bönderna, söm de snart fingo i Sitt våld. En dag
frågade en bonde »moder jord», hvar han kunde finna en kopek. Svaret var:
»Gräf!» Han gräfde och gräfde, och slutligen fann han myntet. Detta gaf
han en prest - i utbyte mot en smula bröd,' och presten gaf det till klockaren
och sade, att han derföre skulle skaffa en gris. Klockaren gick med det
till en köpman Och. fordrade ' i ersättning en, gris och , en honuhgskaka.
Köpmannen lemnade det till bonden och begärde, att han skulle skaffa en grisy
en honungskaka och ett vargskinn. Bonden lemnade honom, grisen och gick
ut i skogen, der han fann vild honung och dödade en’björn. Han öfverlem-
näde bjönskinnet tillika med honungen till köpmännen, soin lemnade honom
kopeken, men begärde, att hari skulle äfstå åt :hönom en del af sina kläder,
emedan, han icke hade skaffat den riktiga sortens skinn. Kopeken Jemnäde
han genast till sin godsherre för att afbetala sin skuld till honom.8 Efter flera,
vexlande händelser kom kopeken åter slutligen i håns händer. Han beslöt då
att aldrig åter skilja sig från den. Och han stöd fast vid : sitt beslut, fastän
först polisen och déréfter soldaterna skickades för att : taga deri ifrån honom.
En natt då han sof, kom kopeken' till honom och / förde honom till en vis
man, söm befalde én fogel föra honom till ett aflägset land. Der såg han
grödan inbergas af glada skaror af bönder, hvilka: arbetade. tillsamman, liksom
de alla varit bröder. Der, berättades det honom,, fans det ingen öfverhet,
inga köpmän, inga godsherrar oeh inga prester. \ Derför kände man der hvar-
ken till bedrägeri eller förtryck eller sorg, och' alla ménniskor lefde i fred
och enighet,' och då han Vaknade, drog han ut i verlden för att uppträda som
apostel för sådana idéer, soin blifvit • verkliggjordä i, detta lyckliga drömland.
Och på sin vandring genom byar och landsbygder blef hian aldrig trött af att
ropa: »Vaknenr vaknen upp, o I rättroende! Låtoin oss gå\ut till alla nejder
af det stora ryska riket och förtälja folket, att tiden är kommen för oss ; till
att resa oss' emot, våra fiender. Må eri hvar, som träffas af. min röst, svärja i
sitt hjerta, att hari för sina" bröder skall predika allt, Söm är sant,: på samma,
sätt som apostlarne predikade. Må en hvår svärja, att han skall uthärda pina,
och död för siria bröder, såsom äpöstlarne gjorde. Då skall modern Ryssland
resa sig söm én man, och ingen fiendtlig makt skall, kunna hålla stånd emot oss.
Och då: skall på jorden fullkoriinas Guds rike sanningens och kärlekens-
rike, der det : hvärken skall vara sorg eller sjukdom, hvarken suckan 'eller
tårar.»	■	:	' <-

Khrabry Voin el 1èr Den tappre krigaren är ett slags deklamation, ett af
Svärmisk hänryckning genömträngdf: upprop till folket om'att skydda sin rätt
och beröfva siria beherskare all makt att skåda det.J	, r
590 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖR8TA ÂRG. ELFTE OCH . TOLFTE HÄFT.

»Då skall ’ det också' blifva fröjd och gamman inom våra dörrar,' och äf
ven för oss skall den kärå gyllene solen gå upp, öch. vi skola allå blifvä rika
■och’ lyckliga. : Låt blott icke lätjån få makt öfver eder. Sen till, i att landet
icke åter faller i dåliga, händer, utan att vi alla tillsamman kunna göra bruk
af alla marker och skogar och ängder. Då kunna vi, käre vänner, lefva ett
vänskapsfullt, fredligt och glädjerikt lif. Och det skall icke finnas mördare
•eller förtryckare bland oss. Ty hvarjé mehniska skall råda öfver, hvad som
år hennes egendom. Det skall då icke finnas anledning hvarken till stöld eller
mord. Snart, mine bröder, skall den goda tiden komma. På alla håll reser
aig bondemakten. Modern Kyssland sväller med ett dån liksom från ett väl-
digt haf. Och när hon reser sig, skall ingenting kunna motstå, ingenting kunna
hålla henne tillbaka.»	' i. ..

Under.titeln: Långfredagspredikan af den helige Tikhon Zadonsky, biskop
i Voroneje, som gifver sig ut för att vara »tryckt i den kyrkliga akademiens
tryckeri» i Kiéf 1875, döljer sig ett bittert angrepp emot, kyrkan. Sedan kri-
stendomen bief : en statsreligion, börjar den, har prosternas makt tillväxt. I
vestra Europa gjordes ett uppror emot den, och påfvens makt inskränktes för
några århundraden sedan. Något senare reste sig »schismatikerna» emot den
ryska kyrkan: De vunno icke någon fullständig seger, men det lyckades dem
•dock att rubba det ryska folkets tro på presterna. »Den nuvarande tröri är i
jemförelse med den förut varande, hvad en halfrutten bjelke är emot en kraf-
tig, ; rotfast ek.» ! Sedan ; den franska revolutionens tid hafva många nationer
vunnit politisk. frihet, men de fattige äro öfverallt de rikes trälar. Emot de
rike kämpade de med ringa framgång, tills för omkring : tolf år sedan, då en
liten skara af fattige och okunnige arbetare reste sig. med det . syftemål att
samla »det rättas» spridda anhängare och föra dem till deras sista kamp mot
•orättvisan. Och nu har ur den kärnan utvecklat sig »den största makt i verl-
•den», en makt, ' soin en gång i tiden skall befria Ryssland från fattigdom ge-
nom att dela hela dess jord i lika delar mellan dess bebyggare.

»O, ryska folk», utropar den föregifne predikanten, »tänk på, hvad som
väntar dig i framtiden, tänk på den rikedom du kan komma att åtnjuta, och
kom ihåg, hvad du nu har! Kom ihåg ditt fruktlösa arbete, den nöd, den hun-
ger och den köld du lider! Kom ihåg, huru du måste sälja ditt sista får, un-
•der det dina barn icke hade något att äta, emedan du icke hade pengar att
betala skattindrifvaren ! Kom ihåg, huru i missväxtens år skatterna grymt af-
pressades dig;, kom ihåg, huruledes du blef tvungen att skicka din siste son
till hären! Kom ihåg allt detta och vét, att så sjöng man icke för dig vid
•din vagga, det var icke din bestämmelse! Och tänk på, att allt kunde vara
annorlunda, att du kunde lefva i öfverflöd, lycka och frihet; att icke ödets
•vilja, utan de rike allenast äro skuld till alla dina lidanden.»

Bokens läsare uppmanas derpå att gå fram och tala emot lögnen.

»Mer än ett hjerta skall upptändas af dina ord, mer än en krigare skall
träda i dina fotspår. Och se! -allt hastigare och hastigare skola väldiga kraf-
REVOLUTIONSLITERATUREN I RYSSLAND.	591

ter samlas. Allt högre och högre skola deras fruktansvärda rop ljuda. Snart
skola de höras af det ryska folket. Snart skall det vakna upp ur sin århun-
draden länga sömn. Och då, ve dess förtryckare !»

•Endast i förbigående- vilja* vi omnämna några andra af dessa böcker.
En af dem, Parova Maschina eller Ångmaskinen, är skrifven på lill-ryska.
Två af dem gifva sig ut för att vara berättelser om Kristendomens första
tider och Den oroliga tiden i Kyssland, men de hafva blott gömt sig bakom
omslag, som i verkligheten tillhöra skrifter, utgifna af ett sällskap för nyttiga
kunskapers spridande bland folket. Böndernas nuvarande tillstånd utgör ämnet
för en af de vigtigaste böckerna af samlingen; dess titel är Ur askan i elden
eller Se; Babushka, St. Georges dag har kommit! Efter dess framställning
har man visserligen gifvit bönderna frihet, men de hafva det 'icke bättre för
det. Blott en femtedel af jorden har kommit i deras händer. De förnäma
hafva behållit för sig sjelfva de andra fyra femtedelarne, så att, under det
hvar bonde blott eger tre desiatiner, är deras förra herrars andel i medeltal
673 ’på hvar. Och det fins ännu värre saker att klaga öfver. »Det förra
systemet liknar en varg, som anfaller en man i en tät skog. Det nuvarande
är en dam full af iglar, som utsuga hans hjerteblod.» Det ok, som kapitalet
vill pålägga, är tyngre än lifegenskapens var i forna dagar. . Så framt det
ryska folket icke passar på, skall det snart vara lika illa deran, som folket i
England, ett land, som under loppet af de sista sextio åren har blifvit ett
stort fängelse, blott att menniskorna arbeta der hårdare än i något tukthus.
Ja, »i London, den rikaste stad i verlden, hafva under de sista tio årn 3,292
arbetare dött af svält»., Dessutom finnes det i England, säges det, hela di-
strikt, der slägtet helt och hållet urartat. I medeltal, beräknar författaren,
kan en rysk familj på fem personer årligen afvinna sin jord omkring 110
centner spannmål, hvilket han värderar till 180 rubier. Detta utgör för fa-
miljen omkring en half rubel om dagen att lefva af, förutsatt att de genom
sitt vinterarbete förtjena nog till alla utgifter och skatter, som beräknas till
150 rubier. Men derest jorden vore riktigt fördelad, skulle bönderna vara
minst tio gånger så rika som nu. För att komma derhän, måste de göra
uppror.

»I uppror ligger den enda utsigten att frälsa folket från den fattigdom,
svält och köld, som nu plågar det, och från den oundvikliga undergång, som
väntar det i framtiden — uppror mot godsegare och arbetsgifvare, mot tsaren
och én hvar myndighet, som åtagit sig att försvara folkets förtryckare.»

En annan berättelse sysselsätter sig hufvudsakligen med England. Hjelten
är en bonde, som föres dit genom luften af Mudritsa, en dotter af Naum,
som han lär känna genom en mö vid namn Liubusha. Anländ till London om
natten, sofver han under ett brohvalf och föres nästa dag till dockorna, der
han arbetar tillsamman med en mängd kamrater, »alla från fattigdomens sjuk-
hus, alla lidande af svält». Efter att sedermera hafva blifvit öfverstänkt med
smuts från hjulen på en rik mans vagn, visar man honom hela raden af bu-
Framtiden. 1877.	38
592 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

tiker, dignande af rikedomar, och derpå föres han till en fuktig källare, der
några barn, Dalla’bleka och eländigaD, sofva på stinkande zhalm; några af dem
måste arbeta Dfemton eller till och .med aderton timmar i dygnetD. Han föres-
derefter till en by, ’ der andra barn af lika utseende äro sysselsatta med halm-
flätning. Ett af dem faller i sömn af utmattning och väckes genom ett slag
af en. piska. Ännu värre är arbetarens tillstånd i en tändsticksfabrik, i hvil-
ken ; han ; dernäst införes. ; Efter detta glädjer han sig öfver de ädla åsigter,
han hör uttalas vid ett revolutionärt möte, hvilket han bevistar. Med glädje
hör han, att Dden närmar sig, den. fruktansvärda striden på lif och död emel-
lan' arbetareståndet och dess förtryckare. Redan äro våra vänner och kam-
rater spridda öfver hela landet; redan hvässa de hemligen knifvärne och hålla,
facklorna i beredskap rundt omkring . . . Som en ström skall blodet flyta, som
ett brinnande haf skola lågorna lysa. Men liksom rostigt jern förädlas i smält-
ugnen, på samma sätt skall verlden förnyas, när denna strid är till ända.D

Författaren förklarar slutligen, att berättelsens Liubusha är Dden broder-
liga kärleken, söm är hvarje inenniskohjertä medföddDi Och Nahm, Mudritsas
fader, är Dmenniskoslägtets intelligensD. Hans barn äro böckerna. Mudritsa,
det särskilda DbokbarnetD, som för hjeltén till England, är Karl Marx’ bok
DKapitalétD.	’

. Förutom sådana småskrifter, som vi nu hafva omnämt, voro i Ryssland,
dessutom i omlopp tre socialistiska dagblad — Ypered eller Framåt, utgifvet-
i London, Nabot eller Stormklockan samt Nabotnik eller Arbetaren, ut-
gifne i Genève. Af dessa utkommer för ögonblicket blott DNabotD. Vi hafva.
liggande framför oss de utkomna numren af DYperedD; men vi kunna nu blott-
för omvexlingens skull omnämna två eller tre af de poetiska utgjutelser, som
finnas deri, och som kunna tjena såsom prof på de poem, hvilka sättas i öm-
lopp af de ryske agitatorerna.

En af dessa, Aposteln, utbrister:

DNär maktens ok med jernhand trycker oss från alla sidor, när en märg-
lös, godtycklig makt krossar ett dödstrött folk, när fruktan hindrar eh hvar
öfver hela landet att taga mod till sig och öppna munnen, när nationens bästa
krafter ärö förlamade och hänsjunkne i en dödstung förslappnings dvala — då,
res du dig, under det fjettrade arbetsfolkets lidanden, och gå genom städer
och byar och ropa: DHell dig, frihetÎD

En annan dikt beskrifyer byggandet af Dett nytt fängelseD, hvartill tsaren
sjelf lagt grundstenen,; efter att' hafva öfvervarit ett Te I)eum och bedt till
Gud på sina knän. Efter att hafva hört diktarens anmärkningar deröfver,
utbrister en murare: ■.	.

Dinga tomma ord har du sagt, o broder. Länge har jag väntat på dem..
Fruktansvärdt har folket redan lidit. Med visshet närmar sig hämdens timma.
Må den blott slå. Vi skola tillsamman gå fram med yxan framför oss och
tillkämpa oss vår heliga rätt.D ; r .
REVOLUTIONSLITERATUREN I RYSSLAND. .	593

En tredje dikt är, stäld »Till Chernychef, som plägades till döds i fän- .
gelset, förkämpen för folkets sak.» Han var en ung agitator, som utdelade
upprorsböcker i guvernementet Samara och dog kort efter, sedan han kommit
ut ur fängelset, i S:t Petersburg, der hans död begagnades såsom förevändning
för en politisk demonstration i fjor. »Krossad af en gryih fångenskap» —'■
börjar den — »har du vunnit en ärofull död. I striden för folkets rättig-
heter har du offrat ditt ädla lif». Hans vänner, fortsätter den, burö honom
till grafven och tillslöto hans falkögon. »Sorg nedtyngde ej våra Själar, ej
heller perlade tårar i våra ögon, då vi bjödo dig farväl och kastade stoft på
din kista. Nej, men hatet nästan qväfde oss. Vi längtade efter att kämpa
mot fienden, och’ vi svuro vid dina qvarlefvor. att hämna dig utan försköning».
Ett fjerde poetiskt försök är en sång med pmqvädet:

»Res dig, stå upp, o arbetande folkl
Hungrande broder, res dig mot fienden!
Sprid dig vidt, o folkets hämdrop: »Framåt!»

En enda strof skall gifva ett tillräckligt begrepp om dikten i dess helhet:

»Tsar-vampyren utsuger dina ådror,
. Tsar-vampyren tappar folkets blod.

•	Han begär soldater till hären:

Sänd honom då dina söner dertill.

Fester och palatser har han behof af,
Gif honom då ditt blod.»	.

Den intressantaste af dessa poetiska utgjutelser är kanhända följande »Dikt,
skrifven af en arbetare», som förekom i »Ypered» i Maj 1876:

»Det är icke gräset, som suckar på heden; icke heller vinden, som kla-
gar i ekskogen. Ett väldigt utmanande stridsrop ljuder. Det kallar oss till
strid emot fienden. Det är icke falkar, som svärma, emedan de lukta lik i
närheten. Det är arbetsfolket, som reser sig och griper till vapen för att
hämnas sina fiender.»

»Låtonr oss gå fram, fosterbröder, och tillsamman tömma bägaren för vårt
broderskap och för att utveckla jemlikhetens fana öfver den fallna konunga-
makten.	i

Det är glädjande att erfara, att de ryske arbetarne verkligen vägrade att
låna sitt öra till de revolutionära agitationer, som de voro föremål för både på
prosa och vers. De svärmare, söm nyligen blefvo sakfälde i S:t Petersburg,
synas hafva varit särdeles olyckliga med sin propaganda. Böcker äfo åtmin-
stone de svagaste vapen, som de kunde taga sin tillflykt till i samfärdselp med
ett så obildadt folk som det ryska. Dé arbetare och handtvefkare, med hvilka
de kommo i beröring, synas blott hafva känt föga intresse för deras planer och
idéer och angåfvo dem vid många tillfällen för polisen.

Den 26 Mars 1876 blef domen fäld öfver de anklagade. Största delen
af dem dömdes till fängelse och tukthusärbete i fästningar eller straffanstalter.
594 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Furst Tsitsianof t. ex. pä tio år, Sophie Bardine och Olga Liubatovich på
nio år, Zdanovich på sex år och åtta månader, Vera Liubatovich på sex år^
Djabadari, G-amkrelidze Kardashef, Lydia Figner, Alexandra Khbrjevsky och an-
dra på fem år. Huru straffvärdt deras uppträdande än var, så kan man dock
icke annat än känna medlidande med svärmare, som för en idés skull måste
gå en nästan säker undergång till mötes. En sak kunna de måhända trösta
sig med: den stränga dom, som öfvergick dem, skall i mångas ögon omgifva
dem med en martyrgloria.

Två författarinnor.

Två af dep samtida literaturens ryktbaraste personligheter lemnade det
jordiska i Juni 1876; den-9:de i nämda månad afled Frankrikes snillrikaste
qvinna, George Sand; få dagar derefter — den 27:de — utandades Harriet
Martineau, den på sin tid så vidt berömda engelskan, sin sista suck. Flera
af Europas förnämsta tidskrifter hafya under de tvenne senast förflutna åren
genom »studier» och »essays» öfver de hädangångna författarinnorna rest vär-
diga minnesvårdar på deras grafvar. En del af detta för handen varande rik-
haltiga material har, j ernte utdrag ur äldre lefnadsteckningar, lagts till grund
för efterföljande uppsatser.

George Sand.

Aurore Dupin föddes i Paris den 25 Juli 1804. Hvad hon i rikt, mått
meddelat oss om sin familj, låter oss från alla sidor skåda lifvet, sådant det
var i Frankrike omedelbart efter revolutionen. Fadern, en verklig mönster-
bild för den klassiska komediens älskvärde, lättsinnige, tappre och utsväfvande
'»fils de famille», var oflicer vid jägarne till häst och hade förtjent sina spor-
rar vid Marengo. Författarinnan dröjer med synnerligt välbehag vid hans här-
stammande från den berömde marskalken af Sachsen, sonen af August den
starke och grefvinnan Aurora von Königsmark. Förbindelser med »den gamla
régimens» stora finansmän hade gifvit en passandé förgyllning åt denna ridderliga,
.men i alla afseenden poetiska och naturliga härkomst. George Sands farmor
var förmäld med storförpaktaren Dupin. Såsom erkänd nattirlig dotter till
marskalken af Sachsen hade man först gifvit henne till gemål en grefve Horn,
TVÄ FÖRFATTARINNOR.	595

Ludvig XV:s naturlige son och ståthållare öfver Elsass. Det var blott vid
festligheter och i full utstyrsel som hon fick se honom — på bemedling af
husläkaren, såsom George Sand medlidsamt anmärker. Hans rum beträdde hon
för första gången, då han under en balafton blifvit. mördad i tvekamp. Sedan
hon derpå tillbragt några år af lugn och ro i ett kloster,, gaf hon såsom tret-
tioårig enka sin hand åt den rike, älskvärde och »galante» Dupin, som då var
sextiotvå år gammal, och lefde tillsamman med honom i ett mycket lyckligt^
tioårigt äktenskap. Man befann sig i Dupins hus »på höjden af sin tid»;
man var fördragsam framför allt emot sig sjelf, man förenade de finaste ari-
stokratiska plägseder och behof med Voltaires filosofi och Rousseaus hänförelse
och roade sig rätt hjertligt i förtrolig krets med skandalhistorier om hofvet
och »systemet», af hvars fel och svagheter man lefde och frodades. Sedan
medförde statshvälfningen faror, förluster och en öfvergående nedslagenhet, men
aldrig någonstädes allvar och eftertanke. På familjegodset Nohant i Berry
tillbragte Aurores fader sin ungdom med de enkla menus plaisirs, som efter
arrendekontraktens afskaffande kunde stå till buds hos hans morfar, och begag-
nade sig sedan, mycket emot sin ömhjertade meders vilja, af första lägliga till-
fälle att på slagfältet under den trefärgade fanan göra sig värdig sin härkomst.
Hans af G. Sand meddelade bref andas alltjemt en äkta fransk glädje öfver.
vapenyrkets larm och glans jernte en svärmisk ömhet för den kära, frikostiga
modern. Pör öfrigt hindrade denna ömhet honom icke ifrån att, utan moderns
tillåtelse göra allvar af sin förbindelse med-en parisermodist, som ■ uppehöll sig
i lägret i sällskap med en gammal narraktig general. Utgifterna för smek-
månaden betäcktes till en del genom ett hemligt tvångslån ur generalens kassa,
—i och snart derefter såg den lilla Aurore dagens ljus i Paris, under det att
fadren händelsevis var som bäst i fart med att spela violin, hvilket gaf en
qvinlig slägting anledning till förutsägelsen: »hon har gjort sitt inträde i lifvet
under musik — hon kommer att göra lycka.» Farmor, som i början blef
mycket förtörnad öfver den plebejska svärdottern, kunde dock icke länge vara
vred på den ende sonen, och då denne lemnade sin tjenst för att såsom pen-
sionerad kapten med fru och barn bo i Nohant, syntes förhållandena gestalta
sig drägligt nog. Då dog Dupin genom ett fall från hästen, och med honom
var det slut på all möjlighet till ett fredligt och godt förhållande mellan fruarna.
Hans enka skildrades af dottern såsom en äkta pariser-»zigeherska», den omiss-
känneliga urbilden till Primerose i Rose et Blanche eller Zingarella i Consuelo.
Hon var lidelsefull utan måtta, rå, sinlig, fåfäng, njutningslysten, elak, sedan
åter godmodig och uppoffrande, med liflig känsla, och snabb, säker blick, niJ
tisk, talangfull, i sin häftighet till och. med någon gång from och ångerfull.
Efter sin afgudade mans död blef hvarje lifvande och retande medel, kosta
hvad det ville, hennes första oundgängliga behof, hvarje förtroligare sällskap
efter kort varaktighet besvärligt och odrägligt. Det var henne ett slags behof
att beständigt råka i vrede öfver sin omgifning och åter försona sig, ombyta
bostad, husgeråd, kläder, sysselsättning. »Hon hade ännu under mognare år
596 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

mycket vackert, svart här; Men sedan fann hon det tråkigt att sä länge vara
brunett och bar en blond peruk, utan att derigenom kunna vanställa sig. Nu
roade hon sig en tid med att vara blondin ; derpå förargade hon sig öfver sitt
»linhufvud» och nu kom ordningen till det kastanjebruna. Snart återvände hon
till det askblonda, derpå till dämpadt svart, och det hände, att man hvar
åttonde dag fick se henne med annat hår.» Hennes häftiga- utfall emot den
fina verlden, emot '»les comtesses», såsom hon uttryckte sig, innehålla redan
det socialistiska patos, som genomgår flera af G. Sands romaner, under det att dé
aristokratiska plägsederna och traditionerna från Dupinska familjen äfven dér
öfverallt bilda den lätt igenkännliga uppränningen i väfnaden. — George Sands
egna ungdomsminnen visa oss en rik och sällsam blandning af en om hvart-
annat känslofull och mystiskt vild naturpoesi och af intryck från en skarpt
utpräglad, äkta fransk sedelära. Hvad vi erfarit om det lifliga, ovanligt kraf-
tiga barnets kringströfvande i trädgård, på fält och i skog, om hennes um-
gänge med husfolket, bybarnen och landtfolket, om hennes sällsamma välde
öfver alla slags djur, om hennes första, ideelt orediga lifs- och kärleksdröm-
mar, — allt detta låter oss i hvarje dråg skåda bilden af den blifvando. snill-
rika, ungdomsfriska författarinnan. Många väsentliga drag af George Sands
senare karakter och författareskap framträda redan nu tydligt och klart. Så
tidigt som vid tio år uppgjorde den lilla, halft zigenarlika, halft aristokratiskt
socialistiska flickan planen till en paradisisk egendomsgemenskap och förbröd-
ring. Förgäfves bemödade sig den gamle husläkaren och husvännen, Deschar-
tres, att bibringa henne latin, räknekonst och »en gnista logik». Hon för
klarar sig ännu år 1865 icke vara i stånd att skilja sina fält från gran-
narnes. Genom sin första voltairianska uppfostran hänvisad till sin egen in-
billningskrafts skapelser i religiöst hänseende var hennes barndom ett märk-
värdigt motstycke till Chateaubriands bekanta ungdomsdrömmar. Liksom denne
på Oombourgs hedar efterjagade sin fée, sylfid, skapade Aurore Dupin, vis-
serligen fullt medveten om sitt påfund, en fantastisk Gud, »Corambé»^ som ut-
gjorde ' en blandning’ af kristligt majestät och godhet med hedniskt sinlig skön-
het, och blott hade det enda felet —- att vara behäftad med en medfödd svag-
het — en för stor godmodighet — och derför bief évigt misskänd, plågad och
förföljd. I den tätaste delen af parken, på den mest undangömda och grö-
naste lilla plats offrade hon på sitt altare blommor, frukter, suckar och glö-
dande drömmar — ända tills helgedomen blef upptäckt. Då förvandlades genast
idealet, till ett föraktligt lekverk; hon blygdes öfver den drömde älskaren och
begrof i tysthet alla minnen af sin gudsdyrkan.

I detta sinligt drömmande naturlif ingriper då den katolska gudstjensten,
först .med sina yttre symboler, snärt med helå sin poetiskt hemlighetsfulla tjus-
ningskraft. Sin första nattvardsgång begick den tolfäriga flickan hos en by-
kaplan,. som förut under ett par veckor lemnat henne en undervisning, som
upptog ungefär fem minuter i veckan. Den eleganta och filosofiska farmoclern
gaf henne-dervid def visa rådet att »icke inbilla sig, att hon gick att äta sin
TVÂ FÖRFATTARINNOR.	597

skapare». Efter åtta , dagar meddelades ännu en gäng nattvarden, —- och der-
med var det åter för en tid slut på hennes »religiösa uppfostran». Men det
kom en tid, då det försummade måste inhemtas i dubbelt mått. Madame
Dupin fann sig af sin filosofi oförhindrad att i ^Convent des Anglaises»., sora
under restaurationens första år var ett modekloster för unga damens af stånd
uppfostran, ; låta bibringa sin sondotter någon förfining och »bons principes».
.Efter att der oförtöfvadt hafva satt sig i spetsen för »les diablesses»3 vände hon
\ upp och ned på ordningen. Huru hön derpå blef hemsökt och omvänd af
\ nåden, berättar hon på ett sätt, söm ärrätt lärorikt, icke blott såsom under-
lättande begripandet af hennes dikter, utan r allmänhet som. ett bidrag till
kännedoinen öm franskt själslif. En afton vid början af ,det andra skolåret
promenerar den unga fröken temligen. utlédsen omkring i klostret, obeslutsam
huru hon på bästa sätt skulle använda fristunden. Skulle, hon-hälla'bläck i
vigvattnet? Skulle, hon binda katten med framfötterna i klocksnöret? Döt der
har, tyvärr, redan, alltför ofta varit före, »sattyget» börjar, för öfrigt att blifva
tråkigt; låtom oss till ömvexling hellre en gång gå i kyrkan. Hon träder in.
Helig tystnad, aningsfull skymning, jasmin- och resedadoft, näktergalssång der-
ute .i trädgården, matt lysande silfverlampor. i. dét allraheligaste o. s. v. (man
känner receptet), — allt detta gör sin gamla vanliga, ofelbara verkan. Den
varmblodiga, efter något slags sinnesrörelse trånande femtonåriga flickan får en
ordentlig vision med ånger ; och hänryckning, med underbar ljusglans och den
oundvikliga, öfverjordiska rösten, hvilken ropar till henné/.: Tölle, legèl Från
■denna stund blir, hon from, utan betänkligheter, utan inre tvedrägt och huf-
vudbry, men med glödande lidelse. . Det försmäktande hjertat är tillfredstäldt,’
tanken visas riktigt con amore på dörren, och. med brännhet vällust smakas
•det nya, lycksaligä tillståndets fröjder. Betecknande är den sinliga noggrann-
hetên i de skildringar, som den mognade författarinnan upptecknar öm detta
sitt själslifs vårdagar: den förnäma nunnans behagfulla rörelser, då: hön, under
första ögonblicket af denna sin hänryckning, tänder sin. vaxstapel vid den he-
. liga Jampan, systern Eugénies fina, hvita, kalla händer, systern Helenas fräk-
niga panna .och perltänder, den lilla blodsdroppe, som rosenkransen eh gång
lockat fram på hennes sköna hals —. ingenting blir r oss. fördoldt,. vi tro oss
läsa: en kärlekshistoria af Balzac eller ett. ställe ur Lamartines »Confidences».
Att den gamle jesuitiske'biktfadern får mycket kärt besvär för att tillfreds-
ställa den sköna nyomvändas omåttliga andliga hungér, har. man nog redan
anat. Men den kloke patérn lät icke bringa sig ùr. fattningen. Då Aurore
■efter hvarje absolution allt mera lidelsefullt och sjukligt »fråssar af den eviga
kärlekens drömbild» (såsom hon sjelf särdeles passande betecknar ‘ det),/då en
drömartad domning bemäktigar sig henne, ger han henne det praktiska rådet
—- att förströ’sig, och utan att. uttryckligen vilja det, bereder han henne den.
första rena njutning, som den naiva, diktande verksamheten skänker. Aurore
återvänder till sina kamrater; hon blir själen i alla tidsfördrif i klostret, ele-
vernas och nunnornas älskling, och med den fasta föresatsen att framdeles an-
598 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

taga slöjan, tillställer hon komedier och upptåg efter Molièrska idéer, i dét
hon på bästa sätt söker använda sin talang och sina hågkomster från farmo-
derns bibliotek för ätt roa de fromma systrarna. »Hon kände det obeskrif-
liga välbehag, som jesuitismen vet att förläna hvarje väsen efter dess böjelser
öch anlag», och hon var icke litet bedröfvad, då farmoderns vilja plötsligt
ryckte henne bort från dessa njutningar och framtidsplaner. Nu följde ett par
år tillbragta på Nohant i full frihet- men.utan att skänka någon tillfredsstäl-
lelse. Med den bekännelsen, »att rå okunnighet i förening med en. öfverretad
inbillningskraft öch en föfslappad vilja till sist. var den enda gåfva, som
klostret’ hade att bjuda på», erhålla vi en förteckning på de nu börjande sjelf-
ständiga studierna. Chateaubriands Génie dù Christianisme och rådplägnin-
garna med den gamle jèsuitiske biktfadern uppväcka tviflets anda hos henne.
Vi upplysas genom meddelandet: »att jesuitismen egentligen blott är ett klokt
organiséradt kätteri, ett medel att ‘ lefva i fred mied kyrkan och med Gud,
utan att uppoffra sin personlighet.» Jemte Chateaubriand studerar den blifvande
författarinnan Mably, Locke, Condillac, Montesquieu, Bacon, Bossuet, Aristote-
les, Leibnitz, Pascal, Montaigne (en vacker blandning!), men förbigår samvetsr
grant .i dessa skrifter de sidor, som farmodern betecknat såsom farliga. Den
anmärkningen, att hon aldrig brytt sig om metafysiken och blott med känslan
läst dessa författare, gör detta förfarande fullkomligt förklarligt, äfvensom de
resultat af detsäihma, som sedermera framträda i författarinnans religiösa, soci-
ala och politiska utlåtanden. Derjemte tillbragte hon tiden med att rida ut
(för det mesta ensam,’ blott åtföljd af ett par väldiga hundår), svärma omkring
i märk och: skog, sofva långt fram på förmiddagen och sålunda för. studiernas
skull göra natt till dag, och i allmänhet att göra en farlig början med att
sätta den poetiska stämningen i stället, for de prosaiska sedvanorna. Det ut-
spann sig omkring den sjuttonåriga Aurore Dupins person en ' sagocykel af
småstadsaktigt sqvaller, som icke stod efter de senare'salongsfablernå om för-
fattarinnan till Indiana ‘ öch Lélia. »Hon besvor andar, sköt med pistoler på
hostian, red in i kyrkan, lät barn sönderslitas af sina hundär» — allt detta
visste kälkborgafne i la Châtre redan att berätta hvarandra, då farmoderns död
kastade den unga författarinnan ; ur detta Scylla för att råka ut för ett Charyb-
dis af familje- och sällskapslif, som saknade alla sunda grundsatser. Hennes
besynnerligt missunsamma moder tog nämligen hand bin henne, förde henne
med sig till Paris, plågade henne der på allt sätt med kärlek och hat, tills
hon slutligen fick- åtnjuta gästvänskap hos égarne af landtgodset Du Plessis vid
Mélun, och der kunde andas friare. Aurore fann här en talrik och genom
gagnélig verksamhet lycklig familj, som befann sig i goda omständigheter, sämt
en vänlig, ■ beqväm ; yttre omgifning. Den i hennes konstnärsnatur inneboende
naiva, friska sinligheten, hvilken hennes verk ha att tacka för sin största tjus-
ningskraft, .fann här en snabb och gynnsam utveckling. Det var icke läsning
och fantiserande, poesi ' och suckar, utan husliga göromål, muntra lekar med
barnen, promenader till fots och till häst i den vidsträckta parken, ett oför-
.	TVÂ FÖRFATTARINNOR.	599

argligt, alls icke »anderikt» umgänge, som här upptog hennes tid. tinder så-
dana förhållanden och i en sådan omgifnihg lärde George Sand känna sin blif-
vande make, hr Dùdevant, naturlig son af en baron Dudevant. Det var
alls icke något konvenansparti, som hon med honom ingick, utan, något för.
hennes lidelsefulla natur vida farligare: blotta önskan af omvexling, att också
blifva fru, att slippa bero af modern, att vara med om »hvad som en gång
hör till lifvet.» Det länder George Sand till heder, att hon vid skildringen
af sitt äktenskapliga lif äfven låter oss skåda dess för henne ofördelaktiga
skuggsidor. Bland annat få vi veta, att den unga fruns hushåll i Nohant un-
der första året lemnade ett deficit af 4,000 francs; att hon derpå lefde som
ett slags pensionär i sitt, eget hus, delande sin tid emellan spatserridter, jagt
och sjukvård hos fattigt landtfolk samt ensamma drömmerier, då icke resor
och det bullrande sällskapslifvet medförde någon omvexling; att liksom äkten-
skapet saknade själsfrändskap, så försummades äfven dess så ofta bepröfvade
nödhjelp, gemensamt arbete för 'nyttiga och värdiga ändamål. Så förflöto
nio år af en just icke olycklig^ men ledsam och innehållslös tillvaro. Fru.
Dudevant hade två barn, en son och en dotter, hvilka hon synes hafva om-
huldat med samma häftiga, om ock teipligen planlösa kärlek, som hon sjelf
rönt af sin moder. Lifvet i Nohant blef alltjemt mindre angenämt. Om hen-
nes sjelfbiografi med särskild tönvigt^ dröjer vid de plumpa och på drycken-
skap begifne landtjunkarne i Berry, så gör hon icke något undantag tilh för-
mån för Dudevant — tvärtom — och författarinnans broder på sidolinien, en
pensionerad kavalleriofficer, som äfvénledes bodde hos familjen i Nohant, kom-
mer icke bättre undan : han var en präktig gosse, så ofta icke »salta vindar»
eller »salta ansigten» uppväckte hans törst. Men tyvärr blåste i Berry nästan
icke annat än saltsjövindar och ansigtena bragte icke klimatet på skam. Un-
der dessa alltid tryckande förhållanden mognade hos den lidelsefulla qvinnan,
som plågades af det prosaiska lifvet och det qvalfulla medvetandet om för-
spilda snillegåfvor, det beslut, soin bief afgörande ‘ för hennes lif. Hon läng-,
tade efter sysselsättning, eggelse och efter — . penningar, såsom hon helt öppet
tillstår. Flera gånger hade hon redan försökt sig med små industriartiklar.
Så hade hon målat bilder på åtskilliga småsaker och förfärdigat handarbeten,
men utan framgång hvad penningevinsten beträffar. Då bragte en »platönsk»
kärlek till en man, som hon icke närmare beskrifvit, henne till medvetande
om sitt konstnärskall. Hön blef visserligen lika så snart ledsen vid denne sin
älskare, som vid alla hans talrika efterföljare, hvilka icke alltid svurit Platos
fana trohet; men så mycket starkare uppvaknade hos henne behofvet af ett
ombyte af andlig atmosfer. Hr Dudevant, i detta hänseende ett mönster för
äkta män, gaf »gerna» sitt samtycke till en plan, som kanhända äfven öfver-
ensstämde med hans platonism. Han lofvade att låta sin fru jernte dotter två
gånger Om årét resa till Paris och der tillbringa tre månader hvärje gång
samt att få åtnjuta det i äktenskapskontraktet öfverenskömna årsunderhållet af
1,500 francs. Så drog då fru Duclévant, år 1834, beslutsamt till htifvud-
<600 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ARG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

staden för att der försöka sin lycka. Bildskön, tilltagsen och af en oförarg-
ligt naiv älskvärdhet i umgänget med tillfälliga bekantskaper, fann hon bland
sina dervarande landsmän snart ett antal tillgifna och tjenstvilliga kamrater,
äfvensom för öfrigt literära beskyddare och gynnare. Den gamle, knarrige,
narraktigt fåfänge, men särdeles kunskapsrike och fint bildade Delatouche, ur-
bilden för »Consuelos» Maestro Porpora, tog henne i sin kritiska skola. Ema-
nuel Arägo, Buloz, grundläggaren af Revue des deux Mondes, G-. Planche, kriti-
kern i samma tidskrift, Jules Janin, framför allt Balzac och Jules Sandeau
utgöra hennes sällskap. Fem trappor högt vid Quai S:t Michel, i medelpunk-
teif af det urgamla, pittoreska Paris, gent emot Notre Dame och gent emot
»la Morgue» hyrde hon en »våning» för 300 francs om året, och då den knappa
årsinkomsten icke räckte till för eleganta damtoiletter, för besök på teatrar och
konserter eller för det fast beslutna studiet af lifvet och samhället, så visste
■den franska soldatdottern att reda sig utan många omständigheter. Hennes
berättelse om sitt uppträdande i manlig drägt är i detta hänseende en tillräck-
lig vederläggning af det i Europa gängse pratet om den »emanciperade qvin-
nan.» Under det hon längtade att slippa ifrån provinsen och att få göra sig
bekant med sin tids ställning och förhållanden, var teatern isynnerhet före-
målet för hennes*åtrå. »Jag visste väl», skrifver hon, »att ett stackars fattigt
fruntimmer icke får tillfredsställa denna sin lystnad. Balzac brukade påstå,
att man såsom gift fru icke kan reda sig i Paris utan 25,000 francs årlig
inkomst. Icke desto mindre märkte jag, ätt mina vänner från Berry drogo
sig fram med lika så litet som jag, och dock sågo allt, som kan roa en vet-
girig ungdom: politiska oeh literära företeelser, teatrar och' museer, klubbar
och gator allt sågo de, öfverallt voro de tillstädes. Jag hade lika så goda
ben^ som de, och små, goda Berry-fötter, som på dåliga vägar hade lärt be-
hålla j em vigten i störa träskor. Men på stengatorna i Paris var jag som ett
skepp på isen. De fina skorna gingo sönder på två dagar, med trägaloscherna
snafvade jag, emedan jäg icke förstod att hålla upp min klädning. Jag var
nedsmutsad, uttröttad, förkyld, och såg skor och kläder med en förskräcklig
hastighet blifva förstörda, för att icke tala om de små sammetshattarne, som
öfveröstes af takdropp.»

Hon beslöt då att kläda sig i ett slags studentkostym af groft, grått tyg ;
i denna drägt kunde hon obehindradt följa sina vänner — unga skriftställare
■och konstnärer — på deras ströftåg i den stora verldsstaden. -Samtidigt här-
med beträdde hon författarebanan. Hennes (och medarbetaren Jules Sandeaus)
föga betydande förstlingsverk Röse et Blanche (1831) följdes tätt i spåren
(1832—33) äf romanerna Indiana, Valentine och Lélia, hvilka, så att säga,
togo den läsande allmänheten med storm och förde det antagna namnet »G-eorge
Sand» till ryktbarhetens öfyersta tinnar.

Vi hafva ej för afsigt att här vare sig uppräkna eller kritiskt skärskåda
de utomordentligt talrika verk, som äro frukterna af den ädla författarinnans
45-åriga oförtröttade arbete i det godas öch det skönas tjenst. Ett större
TVÂ FÖRFATTARINNOR. '	601

nöje, än som kunde vinnas genom ett försök till en dylik granskning, tro vi
oss bereda våra läsare, då vi i öfversättning meddela nedanstående fina och
sympatetiska teckning af grundidéerna i George Sands skriftställareskap. Ka-
rakteristiken, hemtad ur den engelska tidskriften Forthnightly Review, har till
författare den kände smakdomaren Matthew Arnold.	'

Utgångspunkten för sin framställning tager Arnold från inledningen till no-
vellen La Mare au Diable. George Sand har sett på ett kopparstick till
Holbeins »Arbetare». En gammal undersätsig bonde i trasor kör sin plog midt
på ett fält. Rundt omkring utbteder sig ett vildt landskap, der man här och
der ser några tarfliga hyddor. Solen går ned bakom en kulle 'dagens arbete
är snart till ända. Det har varit hårdt; marken är ojemn och stenig, landt-
mannens hästar , äro blott skinn och ben, svaga och utmattade. Det finnes blott
en munter figur, dödsbenranglet, som med en piska lifligt hoppat bredvid hä-
starne och kör på spannet. Under taflan finnes en förklaring på gammal fran-
ska af det innehåll, att efter landtmannens arbetsamma och mödosamma lif,
derunder han måste förtjena sitt bröd i sitt anletes svett, kommer nu Döden
för att hemta honom. Och döden tager bort honom från ett så hårdt lif,
säger George Sand, att han knappast kan vara ovälkommen; och, på en an-
nan tafla af Holbein, der menniskor af nästan alla klasser — påfvar, konun-
gar, älskare, spelare, munkar, soldater — anfäktas af. fruktan för Döden och
med fasa emotse hans annalkande, är Lazarus ensam lugn och sansad, och sit-
tande på sin gödselhög vid den rike mannens dörr säger han till Döden, att
han icke bekymrar sig om honom.

Med tankarna fulla af Holbeins sorgliga tafla'går George Sand ut på fäl-
ten i sitt eget Berry.

»Jag promenerade längs utmed ett fält, som några bönder gjorde i ord-
ning för den snart stundande såningen. Den rymd, som skulle plöjas, vär
stor, liksom på Holbeins tafla. Landskapet var äfven vidsträckt; den massa
grönt, som var utbredt deröfver, började stöta i brunrödt genom höstens an-
nalkande ; på den bördiga marken hade regn nyss fallit och qvarlemnat i en
mängd fåror vattenlinier, som skeno i solen liksom silfvertrådar. Dagen var
klar och lugn, och jorden gaf ifrån sig en ljus ånga, der den nyss blifvit
öppnad af plogbillen. Öfverst på fältet såg man en gammal man, hvilkens breda
rygg och skarpa ansigte liknade en af Holbeins gamla bönder, men hvilkens klä-
der icke utvisade fattigdom ; han gick allvarligt och körde sin plog, som var
af gamla stilen och drogs af två stillsamma, ljusgula oxar, riktiga patriarker
på trädesåkern, höga till gestalten, något magra, med långa och trubbiga horn,
sådana gamla dragare som genom lång vana kommit att blifva »brödejr» till
hvarandra, såsom de kallas » våra trakter, och som, om de skiljas från hvar-
andra, vägra att arbeta med en ny kamrat och sörja sig till döds. Dolk, som
äro obekanta med landet, skola icke tro på denna tillgifvenhet emellan oxår,
som gå . under samma ok. De borde komma och se ett. af de stackars dju-
ren, der det ligger i ett hörn af stallet, magert, utarbetadt och utan rast pi-
602 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT. .

skar det tomma, veka lifvet med svansen, fnyser med förakt och harm åt det
framför honom liggande torra höet, och under det hans ögon alltjemt äro vända
mot stalldörren, skrapar han med foten på den tomma platsen vid hans sida,
luktar på de. ok och bindlar, som hans kamrat burit, och kallar oupphörligt på
honom med ett sorgligt bölande. Oxherden skall säga er: Der har ett par
oxar blifvit åtskilda! Hans broder är död, och denne vill nu icke arbeta mera.
Han borde gödas till slagt; men man kan icke få honom att äta, och inom en
kort tid skall han hafva svultit till döds.»	.............

I hvilket troget och innerligt sammanhang står icke denna George Sands
skildring af landet och dess förhållanden med naturens lif i dess stora fullhet
och patos! Och alltid är det till sist deltagandet för det rent menskliga och
rätta, som träder fram i förgrunden? Hvem är hufvudfiguren i George Sands
friska och lugna landtliga verld? Det är bonden. Och hvad är bonden? Han
är Frankrike, lifvet, framtideh. Detta utgör styrkan hos George Sand att hon,
sedan hennes tidigaste upproriskt våldsamma känslosvall hunnit lägga sig, vände
sig, i sitt författarskaps andra skede, till naturen och skönheten, till landet, *
det ursprungliga lifvet, bonden. Hon betraktade dem icke med den sjelfviska
och ensidiga glädjen hos konstnären, som blott söker att tillegna sig dem för
sina egna ändamål, hon betraktade dem såsom en skatt af omätlig och hit-
tills okänd användbarhet, såsom en stor förmåga af läkedom och glädje för
alla och först och främst för bonden sjelf. Ja, utropar hon, det enkla lifvet
är det sanna lifvet! Men bonden, det stora verktyget i detta lif, »presten i
detta stora tempel, som endast himlen är stor nog att famna», bonden är icke
dömd att träla och arbeta i det för alltid, öfveransträngd och ej väckt, liksom
Holbeins arbetare, och för att till sin bästa tröst hafva till hands den tanken,
att döden skall göra honom fri. '»Non, nous n’avons plus affaire à la mort,
mais a la vie.»	'L

»Naturen är evigt ung, skön, gifmild. Hon utgjuter skönhet och poesi
för allt lefvande, hon utgjuter det öfver alla växter, och växterna få fritt ut-
veckla sig deri. Hon eger lyckans hemlighet, och ingen' har varit i stånd att
taga den ifrån henne. Den. lyckligaste bland menniskor skulle vara den, som,
under det han eger insigt i hvad som rör hans arbete och arbetar. med sina
händer, under det han förtjenar sin utkomst och sin frihet genom utöfningen
af sina förståndskrafter, funne tid att lefva med hjertat och hjernan fqr att
kunna förstå sitt eget verk och älska Guds verk. Konstnären känner detta slags
tillfredsställelse genom att betrakta och återgifvä naturens skönhet; men när
han ser deras lidanden, • som befolka detta jordens paradis, känner den rättrå-
dige och. menniskovänlige konstnären en sorg midt i sin glädje. Den lyckliga
dag skall komma, då själ, hjerta och händer skola få lefva tillsamman, skola
arbeta i öfverensstämmelse, då det skall finnas en harmoni emellan Guds friko-
stighet och menniskans förnöjelse deraf. I stället för den ömkliga och veder-
styggliga gestalten af döden, som smyger fram med piskan i handen, skall då
TVÂ FÖRFATTAEINNOR.	603

den allegoriske målaren ställa der en strålande engel, som med fulla händer ut-
sår det välsignade kornet i den rykande fåran.

Och drömmen om en naturlig, fri, poetisk, idog och enkel tillvaro för
åkerbrukaren är , icke så svår att verkliggöra, . att den behöfver förläggas
till inbillningens verld. Virgilii milda och sorgsna rop : »Ack, afundsvärda
bönder, om de blott visste, huru lyckliga de äro!» är ett saknadens rop; men
liksom all saknad innebär det på samma gång en förutsägelse. Den dag skall
komma, då äfven landtmannen skall blifva en konstnär — jag menar icke i
att återgifva naturens skönhet, en sak, som då skäll varda af mycket mindre
vigt, utan jag menar i att känna den. Månne icke den dunkla, omedelbara
inblicken i naturens skönhet redan finnes hos honom i form af instinkt och obe-
stämdt drömmeri?»

Den finnes hos honom också, tillägger G-eorge Sand, i form af denna
nostalgie, denna hemsjuka, som ständigt anfäktar den äkta franske bonden, så
snart han förflyttas till annat klimat. Han har således grundämnena till den
poetiska känslan -och dess höga och rena njutningar.

»Men en del af den njutning, som vi ega, saknar han, ett rent och ädelt
nöje, som säkerligen är honom tillämnadt, såsom varande prèst uti detta stora
tempel, som endast himlen är stor nog att innesluta. Han har icke den med-
vetna kunskapen om sin känsla. De som hafva dömt honom till träldom från
moderlifvet, hafva, då de icke kunnat utestänga honom från dröntimens verld,
utestängt honom från eftertanken. Om jag, oaktadt allt detta, betraktar bonden,
sådan han är i sitt ofullständiga skick, och som man kan tycka dömd till en
evig barndom, finner jag dock i honom en skönare företeelse än den menniska,
hos hvilken hennes kunskapsförvärf har undertryckt känslan. Ställen er icke
så högt öfver honom, många af eder, som föreställen er att ,1 hafven en oaf-
händlig rätt till hans lydnad, medan I sjelfva ären de mest öfulländade och
minst seende bland menniskof. Denna hans själs enkelhet är mera älskvärd än
den falska dager, hvari I befinnen eder.»

Under allt detta hafva vi nu kommit från den andra grundegenskapen
hos George Sand till den tredje — hennes längtan efter en samhällets pånytt-
födelse, en renaissance sociale. Det är i hög grad Frankrikes ideal; det var
hennes. Hennes religion stod i samband med detta ideal. I klostret, der hön
uppfostrades, hade hon såsom ung haft en väckelse till en brinnande mystisk
fromhet i den katolska formen. Denna form kunde hon icke behålla. All
slags populär religion med dess djupa inre omöjligheter, »dess himmel och
helvete, tjenande till att innesluta de ologiska uppenbarelserna af gudomens
tydliga afsigter angående oss», dels »Gud, skapad till vår afbild, enfaldig och
ondskefull, fåfäng och barnslig, retlig .eller öm efter vårt sätt», förlorade allt
inflytande öfver henne.

»Gemenskap med en sådan Gud är omöjlig för mig. Han är utplånad ur
mitt minne; det finnes ingen vrå, der jag kan finna hönom längre, ej heller
finner jag honom utom hus; han är icke på fälten och i .vattnet, han är icke
604 •FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

i de stjernbeströdda skyarne. Nej, icke ens i kyrkorna, der menniskorna
knäböja; det är ett utplånadt budskap, en' död bokstaf, en tanke, som har
slutat sin dag. Ingenting af denna tro, ingenting af denna Gud finnes längre
till hos mig.»

Hon beklagade sig icke öfver förlusten, hon ansåg den icke annat än som
en välgerning:

»Det är en förökning i vårt ljusförråd, denna frigörelse från religionens
äfgiidiska uppfattning; Det är ingen förlust.af den religiösa känslan, såsom
ifrare ■ för afguderiet förfakta. D.et är alldeles motsatsen, det är ett återstäl-
lande af tro- och pligtforbindelserna ; emot den sanna gudomen. Det är ett
'Steg, taget efter denna gudoms anvisning, det är ett äfsvärjande af de dogmer,
som förnedra honom.»

Hon försöker icke att gifva en méra noggrann förklaring öfver denna gu-
dom än den, som vi hafva hos Wordsworth: »en närvarosöm oroar mig med
glädjen af lifvande tankar S

»Allt är gudomligt», säger hön, »äfven materien; allting är öfverménsk-
ligt, äfven menniskan. Gud är öfver allt; han är hos mig till en viss grad, af-
passad efter: det lilla, som jag är. Mitt nuvarande lif skiljer mig ifrån honom
till en grad, ’ som bestämmes af det barndomstillstånd, hvaruti vårt slägte nu
befinner sig.’ Under allt mitt sökande att forska efter honom och att ega af
honom så ïnycket, som denna ofullkomliga själ kan inrymma, inå jag åtnöja
mig med den-förnuftskänsla jag har.»

• Och hon slutar så:

»Den dag skall komma, då ;vi icke längre skola åtnöja oss med ett tomt
ordande om Gud, ja, då vi skola tala om honom så litet som möjligt. Vi
skola upphöra att framställa honom i dogmer, att strida om hans natur. Vi
skola icke ålägga någon : såsom ett tvång att bedja till honom, vi skola'låta
hvarje menniska fritt dyrka honom i sitt eget samvetes helgedom. Och detta
skall inträffa, då vi äro verkligt religiösa.»

Emellertid är känslan af denna ande eller närvaro, som lifvar oss, känslan
af det gudomliga, vårt värn och vår tröst. En menniska kan. säga derom:
»Den kommer icke af min förtjenst, men den gnista af gudomlig känsla, som
blifvit mig gifven, kan ingen beröfva mig.» Gudomlig känsla — uttrycket är
obestämdt; men det betyder hos George Sand detsamma som det, till hvilket
kunna ' hänföras »alla ' lifvets bästa tankar och bästa handlingar, utståndn a li-
danden, uppfylda pligtér, hvad helst som renar vår tillvaro,’ hvad helst som
lifvar vår kärlek.» \	'

Madame Sand, är fransyska, och hennes religion är derföre social med en
för henne utmärkande värma. Alltid .här hon för sitt sinne »den naturliga
lag», som vill hafva det så, (kursiveringen är hennes egen) att slägtet menniska
icke kan lefva -och frodas annat än genom association. Hvad helst vi eljest
må vara i skapelsen^ äro vi först och främst »i spetsen för det slägte, som af
instinkten kallas och af nödvändigheten ledes till ett lif i association».. Ordet
TVÂ FÖRFATTARINNOR.	‘	605-

kärlek, det nya testamentets stora ord, såsom hon träffande säger, får genom
hennes sociala hänryckning én egendomlig betydelse för henne: —

»Ordet är stort, emedan det innebär oändliga följder. Kärlek betyder att
hjelpa hvarandra, att hafva gemensamma sträfvånden, att handla i samdrägt^
att arbeta för samma ändamål, att till sin ideela fulländning utveckla den bro-
derliga instinkten, tack .yare hvilken . menniskoslägtet har bragt jorden under
sitt välde. Hvarje gång hon har svikit denna-instinkt, som är hennes lifs lag,,
hennes naturliga bestämmelse, har menniskan sett sina tempel falla tillsamman,
sina samhällen upplösas, sitt förstånd förvrängas och sin moraliska känsla förin-
tas. Framtiden är grundad på kärlek».

Så länge det på sådant sätt talas om kärleken i allmänhet, skall den van-
lige, allvarlige engelsmannen utan svårighet böja sig med. aktning för, hvad
George ’ Sand säger om den. Men när han finner, att kärleken hos henne
innefattar social jemlikhet, skall han börja blifva tveksam. Och för nästan
hvarje engelsman skall George Sands starka, kraftiga språk om jemlikhet och.
om Frankrike såsom det förlofvade land, som skall föra den till seger, i san-
ning låta öfverdrifvet. »Det menskliga idealet», säger hon, »så väl som det
sociala idealet skall åvägabringa jemlikhet» Frankrike, som har gjort jemlik-
heten till sitt återförenande rop, är derföre »den nation^ som älskar och. älskas»,,
cda nation qui aime, et qu’on aimez. Jemlikhetçns fepublik är i hennes ögon »ett
ideal, en filosofi, en religion. Hon åkallar »den heliga läran pm social frihet
och broderlig jemlikhet såsom en kärlekens och sanningens stråle, som alltid
uppenbarar sig midt i stormen.» Hon kallar den »menniskans mål : och fram-
tidens lag.» Hon anser den vara den franska civilisationens hemlighet och be-
traktar Frankrike såsom den mest civiliserade bland nationer. Midt under det
senaste krigets olyckor kan hon ej tillbakahålla ett rop af förvåning öfver de
neutrala nationerna, »insensibles à l’égorgement d’une civilisation comme la nôtre».
Tyskland, med dess dumma ideal af »korporalism» och »kruppism», sticker bjert
af emot Frankrike, som är uppfyldt af sociala drömmar, allt för civiliseradt
för krig, ur stånd att, under tjugu år, tänka på och förbereda krig. Det är
så ur stånd att hata — znous sommes si incapables de haïrz.

Sådana utlåtanden som dem vi hafva anfört, skola alltid förefalla obehag-,
liga för en engelsman. Man bör komma; ihåg, att de fäldes. af George-
Sand under det tryck och den ångest, som var en följd af de förfarliga,
olyckorna 1870. Men hvad som vi mest fästa oss vid och hvad som engels-
män i allmänhet allt för litet taga i betraktande, är den grad af sanning, som
innehålles i dessa påståenden, att Frankrike är den mest civiliserade bland na-
tionerna, och att detta framför allt beror på dess »heliga lära om jemlikhet.»
Huru kommer det till, att den föreställningen blifvit så gängse, och att en
sådan qvinna som George Sand med hänförelse trodde på den, såsom vi hafva
sett? Hon omfattade denna tro med en sådan lidelsefull styrka, att om man
försöker återkalla hennes bild, blir bilden ofullständig, öm denna passionerade
tro hålles undanskymd.
606 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA IRQ. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Jag vill nu icke granska sjelfva tron, men jag vill försöka att antyda,
hvarföre den måste hafva fallit George Sand i smaken. Jag har förut en
gång kallat Frankrike »det land i Europa, der folket är . mest lifligt.» Det är
folket, som intresserade George Sand. Och i Frankrike är folket framför allt
bonden. Arbetaren i Paris eller i andra Frankrikes stora städer kan tjena till
stoff för sådana skildringar, som dem, hvilka Émile Zola nyligen har gifvit oss
i L’Assommoir, ëtt slags skildringar, som George Sand för längesedan beteck-
nade såsom ^literaturen om hemliga illgerningar, som män med talang och fan-
tasi söka bringa på modet.» Men det verkliga folket i Frankrike, sjelfva den
bestående grunden derstädes, både i George Sands ögon och i verkligheten, är
bonden. Bonden var föremålet för hennes ömmaste förkärlek för det närva-
rande och de lyckligaste förhoppningar för framtiden. Revolutionen och dess
lära om jemlikhet hade skapat den franske bonden. Hvad under då, om hon
helsade denna lära såsom helig och af öfverordnad vigt? '

Och den franske bonden är verkligen, för så vidt som jag kan se, det
starkaste och mest betydande sundhetselement, som någon europeisk nations
samhällskropp kan uppvisa. Honom har Frankrike att tacka för den förvå-
nande hastighet, hvarmed det har repat sig efter sitt nederlag, något som
George Sand förutsade i samma stund det skedde. Ja, år 1870 förutsade hon
»ce réveil général qui va suivre, à la grande surprise des autres nations, Vespèce
'd’agonie où elles nous voient tombés.» Detta återhemtande af det förlorade är
fullkomligt öfverensstämmande med den franske bondens karakter och egen-
skaper. Hans materiela välmåga är allmänt känd. M^ de Laveleye, den väl-
bekante ekonomisten, belgier och protestant, säger, att på samma gång som
Frankrike är det land i Europa, der jorden är mer fördelad än i något annat
land', med undantag af Schweiz och Norge, är det äfven det land, der välmå-
gan är allmännast, der förmögenheten > på de sista åren mest tillväxt, och der
befolkningen minst öfverskridit den måtta, som för de arbetande klassernas
välbefinnande och utveckling synes så nödvändig. George Sand kunde natur-
ligtvis se den iranske bondens välmåga, ty vi kunna alla se den.

Härtill kommer en annan omständighet. George Sand var en qvinna med
en qvinnas ideal af mildhet, af »det behag som följer goda seder» såsom en
hufvudsak för civilisationen. Hon ansåg det franska folket ■— i det hon hufvud-
sakligen med franska »folket» menade bonden — vara »det mest naturliga, det
mest älskvärda af alla folk.» Ingenting kan vara mer rörande än att i hennes
Journal — skrifvén år 1870, under det hon var vitne till, hvad som tycktes
vara »de latinska racernas dödskamp», och måste underkasta sig, hvad som
tycktes vära förloppet vid »undergången i en allmän död af ens familj, ens
land och ens nation», läsa hennes försvar för folket, bonden, emot hennes
republikanske vänner. Desse hennes vänner vöro ursinniga på bonden; ankla-
gade honom för dumhet, feghet, brist på; fosterlandskänsla, för att hafva gifvit
dem , kejsardömet med all dess uselhét ; ville beröfva honom rättigheten att
rösta. Oupphörligt bemödar sig George Sand att försvara • honom och att varna
ÏVÂ FÖRFATTARINNOR.	t 607

«ina vänner för 'dårskapen och faran af att bedöma. honom falskt. »Föraktet
för massqrna», utropar hon, »är i närvarande ögonblick en olycka och ett brott!»

»Att förbanna folket», inskärper hon vid ett annat tillfälle »är eh verklig
hädelse; folket är mera värdt än vi sjelfve». Om bonden gaf oss kejsardömet,
säger G-. Sand, var det emedan han såg de liberales parti tvista, gestikulera
öch hota att sönderslita hvarandra och äfven Frankrike; man sade honomkejsar-
dömet är fredenj och han antog kejsardömet. Bonden lät sig bedragas, han är
oupplyst, han rör sig långsamt; mén han rör sig, han har förvånansvärda krafter,
och hos honom är vårt lif.

»Stackars Jacques Bonhomme ! Anklage dig och förakte’dig, hvem som vill ;
för min del beklagar jag dig och i trots af dina fel skall jag alltid älska'dig.
Aldrig skall jag glömma, huru jag,' ett barn, sofvande bars på dina skuldror,
huru jag öfverlemnades i din vård öch följde dig öfver allt, på fältet, i stallet
öch kojan. De äro allä döda, dessa goda gamla menniskor, som burit mig i
sina armar, men jag kommer väl ihåg dem och jag värderar högt i. denna
stund ända till den minsta omständighet, den renhet, den ömhet, det tålamod,
•den godlynthet, den poesi, som låg utbredd öfver denna landtliga uppfostran midt
under olyckor af samma slag söm dem, hvilka vi nu'måste underkasta oss.
Hvarför skulle jag tvista med bonden, emedan han i vissa punkter känner och
•tänker annorlunda än jag? Det finnes andra väsentliga punkter, i hvilka vi i
■evighet komma att känna lika med honom — rättskaffenshet och kristlig kärlek.»

Ett annat slägte af bonden hade växt upp efter detta första revolutionära
■slägte från hennes ungdom, och jemlikheten hade, i samma mån som riket gick
framåt, icke försämrat, utan förbättrat dem: —	,

. »De hafva mycket gått framåt uti sjelfaktning. och välmåga, desse bönder,
från det de voro tjugu år gamla till fyratio; de begära aldrig något. När.man
möter dem, taga de nu icke längre af sig hatten. Om de känna er, gå de
fram till er och sträcka fram handen. Alla främlingar, som varit hos oss,
-äro förvånade öfver deras goda hållning, deras behagliga sätt och den enkla,
vänliga och artiga ledigheten i deras uppförande. I närvaro af menniskor, som
de akta, äro de, liksom sina fäder, mönster af takt; men de hafva mer än
denna blotta. känsla af jemlikhet, som var allt, hvad deras fäder hade — de
hafva idéen om jemlikhet och den fasta föresatsen a.tt bevara den. För detta
steg uppåt hafva dö att tacka den omständigheten, att de fått rösträttighet.
De som gerna skulle vilja behandla dem såsom varelser af en. lägre ordning,*
våga nu icke öppet lägga denna böjelse i dagen, det skulle icke varda ange-
nämt.»	.

Eger detta väl öfverlagda bedömande af den franske, bonden goda sk^l för
sig, så kan man deremot snarare vara af annan mening än Madame Sand i
uppskattandet af’ hennes republikanska vänner bland de bildade klasserna. De
kunna, säger hon, betraktas som målsmän för Frankrikes skyddsande och själ,
■de representera degs »upphöjda fantasi och djupa känslighet», under det bon-
•den representerar dess anspråkslösa, sunda, oumbärliga kropp. Hennes protégé.
Framtiden, 1877.	‘	39
608 , FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

bonden, utlåter sig i mycket omildare ordalag’om desse vältalige herrar och
här sih egen benämning på alla och en hvar af dem, l’avocat., hvarigenom han
vill bibringa oss sin tro, att man från det hållet snarare bör vänta’ tomma ord
än allvar och gagn.' Det torde. ingalunda vara afgjordt, att bonden ej har
rätt. George. Sand sjelf har fält de mest träffande omdömen om dessa sina
vänner; om. deras brist på tålamod, hofsamhet, vishet; om deras »obestämda
och häftiga sätt ätt prata»; öm deras oändliga ström af »uppeggande fraser,
kalla söm döden». Om de bildade och talande klasserna i Frankrike vöro lika
sunda på sitt sätt, som den franske bonden är på sitt, skulle Frankrike er-
bjiida ett helt annat skådespel. Icke »fantasi och känslighet» fordras så myc--
ket af de bildade klasserna i Frankrike, som fastmer enklare, .allvarligare åsig-
ter ; om . lifvet; i det hela ett bättre föredöme. De få som se detta, sådana
som. Madame Sand ibland de -döda och Ernest Renan ibland de lefvande, upp-
väcka kanhända på grund häraf bland lugna iakttagare ' på något, afstånd desto
mer sympati; men i Frankrike stå de ensamma. Alla George Sands senare
arbeten^ alla hennes förhoppningar om en verklig samhällets förnyelse betona
och uppbäras af denna okonstlade,, djupt allvarliga lifsåsigt. »Botemedlet för
oss är vidä mer enkelt, än vi vilja tro», skrifver hon. »Alla bättre naturer
bland oss se det och känna det. Det är en god riktning, gifven af oss sjelfve
åt våra’, hjértan och vårå samveten» — Dune bonne direction donnée par nous
mêmes à "nos coeurs et à nos consciences^. Dessa äro bland de sista orden i
hennes Journal för 1870.	(	.

Huruvida det väldiga antalet af George Sands verk — alltid friska, all-
tid tilldragande, men som hon strött ut allt för ymnigt och allt för hastigt—
skola lända till afbräck för hennés rykte eller icke, vilja vi nu icke undersöka.
Visst är, att den starka dallringen af George Sands röst i. Europas öra icke
snart skall dö bort. Hennes lidelser och förvillelser hafva blifvit vidlyftigt
afhåndlade. Hon lemnade dem bakom sig, och menniskornas hågkomst af
henne skall äfven lemna dem åsido. Från denna rika och öppna naturs van-
dring på jorden skall qvarlefva känslan af välsignelse ock, eggelse, ett beun-
drande och sig allt mer utvidgande rykte om dennä stora själ, enkel, känsld-
fullj ùtan fåfänga, utan pedanteri, mensklig, rättvis, tålig och god. Hon trodde
si'g, sådd hön, i trots af äfståndet i tid och rum »stå i förbindelse med en
mångfald af ärliga viljor, som rådfråga sitt samvete och försöka att sätta sig
i harmoni med det.» Denna Sympatiens, kedja skall i tidens längd blifva allt
större och starkare/' v

, Hon, är ; tyst, denna vältaliga röst; det har sjunkit, detta ädla hufvud; vi
sammanfatta bäst vi kunna, hvad hon sagt oss, och bjuda henne farväl. Många
hjertan i många länder, skola i förening skicka en öm och, tacksam afskeds-
helsning till hennes anspråkslösa kyrkogård i Berry. , Hennes lefnads ledande
tanke, som hon beflita.de sig om, att inrista i sin samtids öfvertygelse -— »vörd-
naden för det ideala lifvet, som ej är något annat än den framtida mensklig-
TVÂ FÖRFATTARINNOR.	’	. ■	609

/ ,
betens ' normala lif» — står i harmoni med ord och löften förbundna med den
vigda jord, der hennes stoft hvilar. Exspectat resurrectionem mortuorum et
vitam . venturi sceculi.» .

Harriet Martineau.

•	Vår hjeltinna härstammar från en hugenottisk läkare, som; år 1688, efter
nantesiska ediktets upphäfvande, bosatte sig i England. Hennes fader, som gälde
för att vära infödd engelsman — hennes moder var likälédés ; engelska — hade
åtta barn, af hvilka det sjette, Harriet, föddes i Nörwich den 12 Juni 1802.. >
Af hennes för kort tid sedan utkomna sjelfbiografi synes att hon ännu vid. ti-
den för författandet af denna omfångsrika skrift,. 1855, kunde erinra sig till-
dragelser, söm hade egt rum, då hon knappast var äldre än 18 månader. Hen-
nes amma lät henne nästan svälta, i hjel, för att ’ icke röja det hon ej hade nå-
gon mjölk — eljest hade man naturligtvis afskedadt henné — och detta lade
grunden till en ytterst klen kroppskonstitution under hela hennes lifstid. För-
äldrarna voro samvetsgranna och outtröttliga i sina omsorger för sina barns väl,
men en viss, brist på urskilning : och erforderlig insigt hade till följd att dçn.
uppfostran de gåfvo dem bief i . flera hänseenden mindre ändamålsenlig» Allt
bedrefs efter den sedvanliga^ slentrianen utan att något afseende. fästes vid bar-
nens individuela anlag — en omständighet som förorsakade dén. lilla Harriet många
lidanden. Ehuru hon icke kunde tåla mjölk, utan förtärandet deraf städse bragte
hennes matsmältning i oordning, ; måste hon, emedan det dåvarande bruket så
fordrade, ända till sitt trettonde: år dricka mjölk till frukost. Döfhet instälde
sig tidigt hos henne. Något luktsinne säger hon sig aldrig hafva egt, och äf-
ven smaksinnet förlorade hon tidigt. Från hennes. åttonde till hennes trettonde
'år förflöt ingen enda dag, under hvilken hon icke gret. Hela hennes nerv-
system . var i grund och botten förstördt ; det minsta buller förorsakade henne
ofta stör smärta. Anblicken af den stjernbeströdda himmelen var fasaväckande
för henne. Klappandet äf sängkläder kom hennes blod att stelna i ådrorna.
Ett slagur, .hvars trädhammare hon såg falla, innan hon hörde slaget, uppväckte ;
hos henné en månadslång känsla af sjuklighet. Hon var rädd för alla menni-
skor och för allting; en tant från Bristol, söm hon vid sextons års ålder lärde
känna, var dén första person, för hvilken hon icke blef rädd/ Hennes föräl-
drar hade sannolikt icke öga för hennes beklagansvärda själstillstånd; sjelf ta-
lade hon aldrig om sina lidanden, ty . en ööfvervinnerlig skygghet och rädsla i/
alla lägen hade bemäktigat sig henne. Naturligtvis kände hon sig till följd af .
allt detta mycket olycklig i hemmét. Innan detta tillstånd inträffade, vår hon
något tillgängligare. Då hon en gång vid två års ålder för sitt vederfåendes.,
skull, för en längre tid skickades till en på landet boende metodistfamilj, kom
hon tillbaka som »den mest komiska lilla predikefskä» och plägade jollrande
upprepa: »Först pligten, sedan nöjet», (»Dooty first, pleasure afterwards») »Gråt
610 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HAFT.

aldrig för småsaker» (»Never kye for trifles») och’ flera dylika i tänkespräk, somr
hon ’sannolikt hade snappat upp derstädes. Och knappast hade hon aflagt sina
första lärospån i skrifkonsten, förr än hon bad om »ett tänkespräk» af hvärje
främmande, i hvilken hon kunde-få fatt; hvarje tänkespräk skref hon upp i
ett häfte, som hon för detta ändamål hade bundit ihop åt sig.

Att en djup religiös känsla tidigt slog rötter hos miss Martineau synes
af åtskilliga tecken, bland annat deraf, att hon som sjuårigt barn greps af stark
förtjusning . öfver Miltons »Förlorade Paradis», hvilket hon, liksom Macaulay,
.snart kunde utantill. Från ISIS1—-15 besökte hon en af en unitarisk prest
Aipprattad skola, i hvilken hon lärde sig Jatin- och franska och förvärfvade sig
«en viss färdighet i att skrifva engelska. Vid sitt adertonde år öfversatte- hon
'Tacitus och Petrarca och fördjupade sig i studiet af Hartley och Priestley.
Vid'samma tid blef hon helt.och hållet döf, så att hon måste taga sig till att-
‘begagna en hörlur, soin hön kunde binda kring halsen; och hvilken hon åldrig;
mera kunde lägga af.‘ Egendomligt är 'åtf äfven hennes synförmåga i många'
hänseenden led af ofullkomlighet/ ehuru Ögonen voro friska. Deremot förbätt-
rades hennes helsotillsiånd i öfrigt, i följd af att hennes svåger, eh läkare i
Newcastle, lät henne undergå en mycket stärkande behandling. Äfven hennes-
skygghet började gifvä vika, då hon tillbragte några år i Bristol. Derstädes
ansågs hon i skolan för en god och välartad’flicka, och då hon återkom till
hemmet, blef- hon utskrattad, men äfven värderad för sin utomordentliga sam-
vetsgrannhet; hon hade isynnerhet; lärt att vära * synnerligen sparsam med tiden.

Under större delen af de tretton år, som lågo emellan heùnes återkomst i
från Bristol och antagandet af reformbill en, skref hon oupphörligt ifrigt och
med lätthet. Så snart hon kände sig behagligt stämd i ett sällskap, blef hon
«pråksam, och, hvad pennan beträffar,, gick det henne på samma sätt.: Hon
«kref hvarken for att vinna rykte eller penningar, icke heller med deni bestämda
-afsigten att göra godt, utan, så att säga, af pligtkänsla, under intrycket af att
■det gåfs ett arbete, som skulle uträttas och hvilket hon kunde uträtta. Det
skulle hafva varit olidligt för henne att icke fullgöra , ett sådant åliggande^ att
icke säga ut det, som borde sägas och som hön kunde säga. Den första skrift
;af' henne, 'som trycktes, var ett anonymt sändébref (1821) till den londonska
unitariska tidskriften Monthly Repository. En af hennes bröder, den ännu lef-
wande berömde unitariske skriftställaren James Martineau, som icke visste, att
detta bref var föyfattadt af henne, läste ’ och lofordade detsamma i hennes när-
varo; och; då hon gaf sig tillkänna söm författarinna till det, rådde han henne
»att'låta andra qvinnor stoppa strumpor och sy skjortor, men att sjelf egna sig;
åt skriftställeriet.»	•	’

Under åren 1825—26 utbröt en handelskris, som tillskyndade den firma,
•som Martineau tillhörde, stora förluster och hotade husets bestånd. Derigenom;
förorsakades Harriets faders död. Kort derefter framkom en flickans gamle
vän, som icke velat anhålla om hennes hand förut, så länge han ansåg henne;
för rik, med sitt giftermålsförslag, då han nü visste att hon var fattig. Han
- TVÂ FÖRFATTARINNOR.	‘	611

älskade ,henne lidelsefullt och hade genom den långa väntan blifvit1satt på ett
hårdt prof. Ehuru Harriet icke lofvade sig något godt af ett giftermål'med
honom — hvilken hon för öfrigt högaktade för hans störa ädelmod — för-
lofvade hon sig likväl med honom, emedan hon' fruktade att ett afslag skulle
kunna blifva dödande för honom. Plötsligt dog den unge männen under ett
anfall af vansinne. Hans död gick henne, begripligt nog, nära till sinnes, men
hon sörjde ej öfver sitt omintetgjorda äktenskap. Sedan dess tänkte hou al-
drig mera på att gifta sig; tvärtom säger hon: »Jag tackar Gud mycket för
att jag icke gift mig.» Hennes öfverdrifna ängslan i samvetsangelägenheter,
hennes fasta vilja, henneé böjelser gjorde henne dessutom bäst passande för att
lefva ensam, i trots af bibelspråket: »Det är icke godt o. s. v.»

Är 1827 skref hon en liten berättelse, som grundade sig på arbetare-
oroligheterna i Manchester ; med anledning deraf bl ef hon aumodad af några
fabriksidkare att skrifva en berättelse öfver temat »arbetslöner». Hon skref
en sådan under titeln »Arbetsinställningen.» Åt samme förläggare, som offent-
liggjorde dessa alster af hennes penna, -skref hon nu talrika af handlingar, som
han betalade med ett pund, sterling stycket och hvilka bokhandlarne sålde till
en penny exemplaret. Sålunda hade miss Martineau, författat nationalekono-
miska uppsatser, redan innan hon ännu visste besked oin hvad nationalekonomi
egentligen var. Först på hösten samma år lärde hon känna denna vetenskaps
grunder genom läsningen af mrs Marcetts då för tiden mycket berömda »Sam-
tal om statshushållningen». Genast beslöt hon att i berättande form återgifva
alla dessa den politiska ekonomiens grundläror. Men hennes anhöriga afrådde
henne, oaktadt deras - fattigdom, • från att blifva skriftställarinna till yrket, —>
af samma skäl som anfördes af George Sands svärmor, då hon bad sin son-
hustru att icke sätta namnet Dudevant »på titelbladet till tryckta böcker» ; hon
var nämligen rädd för att »kompromettera sin noblesse». Hon skref derföre i
smyg, till dess den firma, uti hvilken familjeförmögenheten var insatt, år 1829
helt och hållet gick under. Då blef det fråga om ätt välja ett näringsfång
för Harriet, hvilken, såsom varande döf, hvarken kunde egna sig åt musiken
eller lärarinnekallet. Hon kunde nu utan hemlighetsmakeri besluta sig för
literaturen såsom yrke. Mrs Chapman offentliggör i sitt supplementband (»Me-
morials») till miss Martinéaus sjelfbiografi en intressant teckning .af de före-
satser, : som den beslutsamma författarinnan vid denna tidpunkt fattade. - Sjelf an-
såg hön, att hon »icke egde någon ovanlig talang och.icke en enda atom snille»;
men hon hoppades likväl, att hon »skulle ikunna vara nyttig för såväl bildade
som för oupplysta hufvuden». Men då hon måste genömlefva mycket, in-
nan detta mål ännu kunde ernås, önskade hon att »under tiden åtnöja sig med
en mycket lägre grad af gagnelighet». Hon hvarken längtade efter eller hop-
pades på ryktbarhet. Bedragna förhoppningar fingo »icke göra henne modfäld,
och sårandet af hennes fåfänga. skulle snarare verka uppmuntrande än afskräc-
kande. Tålamod skulle hon öfva sig uti under alla ansträngningar och mot-
gångar.» Dessa beslut behöfde hon i hög grad • och hon genomförde dem tro*
612 , FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

get. Äfven föresatte hon sig: »Skulle jag vinna framgång, så skall jag ické
räkna mig den till godo, emedan jag vet, att jag icke eger någon ursprunglig-
hetens kraft och ingen egentlig förtjenst.» '

Hon rönte i sjélfvä verket mycket ringa uppmuntran vid början af-sin
literära bana. Visserligen var hennes landsortsförläggare ännu alltid beredd
att mottaga berättelser till .ett pund st. stycket, och Fox uti Monthly Repository
tryckte gerna allting af henne, likväl utan att betala något honorarium (seder-
mera erbjöd han henne, i ett för allt/ett honorarium af 15 pund st. om året).
Men eljest fans ingenstädes någon utsigt till att få afsättning för hennes ar-
beten. Visserligen ville man öfverlemna åt henne literärt handtlangarearbete,
såsom korrekturläsning o. d. — men sådant ville hön icke taga emot. Huru
mycket, hon än skref, måste hon låta det mesta införas i Monthly Repository.
Icke en gång på ett sedermera mycket berömdt vordet arbete af henne, Tra-
ditions of Palestine, ville någon förläggare ens kasta én blick. Sålunda såg
Harriet sig nödsakad till att lyda sin moders enträgna uppmaningar och för-
tjena sitt bröd med' sömnad. -Detta hindrade henné likväl icke att på lediga
stunder föra pennan. Slutligen gjorde hon ett lyckligt kast: tre »essays» af
henne belönades med ett pris af 45 guineer. Dessa essays behandlade unita-
riernas grundläror i deras tillämpning på katolikernas, judarnas och muhame-
danernas religioner. De båda sista afhandlingarna kunna ännu i dag läsas med
nöje. Den nämda summan gjorde det möjligt för författarinnan till prisskrif-
terna att, för att vederqvicka sig, uppehålla sig någon tid hos én hennes broder
i Dublin-. Hon stannade der till hösten 1831 och öfvcrvägde oäflåtligt planen
för sina tillämnade »Serier i statshushållning». Hon egnade sig med synnerlig
ifver åt denna sak, »ty», sade hon: »folket behöfver boken och det skall få den».
Hon var fullt och fast öfvertygad om att »den allmänna meningen längtade* ef-,
ter ett sådant arbete.»	‘	.

Nu började för miss Martineau en lång tid af .orolig väntan och svikna
förhoppningar. 4 Ehuru hon var genomträngd af öfvertygelsen om nyttan af sitt
arbete, hyste hon, beträffande möjligheten af att kunna offentliggöra det, myc-
ket pessimistiska' åsigter, hvilka visade sig som blott allt för grundade; lyck-
ligtvis egde hon alltjemt mod att arbeta, utan att ega mod att hoppas. Men
hon-behöfde också allt sitt möd, för att icke förtvifla. Samtliga förläggärne i
Dublin och London, till hvilka hon vände sig personligen eller skref, svarade
nej; två firmor, som till en början Icke voro obenägna, afbröto likaledes un-
derhandlingarna. Då hon kom till sitt hem från sina promenader under De-
cemberdagarne på de våta, londonska gatorna till de många förläggarne, arbetade
hon oförtrutet vidare på de två första numren af »serierna» — hvilka borde
vara färdiga, för den händelse att hon dock till slut skulle finna en förläggare.
Hon började redan att förtvifla om att saken skulle koinma till stånd, då hon
ändtligen fann en förläggaré, — men en ung, hvilkén saknade penningar, re-
lationer och affärer. Det var Fox, én broder till redaktören af Monthly Repo-
sitory. Men äfven han var misstrogen och ville att författarinnan genom förut-
.	. TVÂ FÖRFATTARINNOR.	613

gående subskription först skulle skaffa säkerhet för en afsättning • af 500 exem-
plar. Då hon nolens volens fogade sig i äfven detta vilkor, hvilket föll sig
svårt nog för henne i följd af de förödmjukelser, ett sådant förslag måste med-
föra, ville Fox det oaktadt draga sig tillbaka, emedan John Stuart Mills fader,
den gamle James Mill, hade spått honom, att han skulle göra förlust på affären;
likväl • lät han omsider åter öfvertala sig, dock icke utan att hafva vidtagit
allehanda försigtighetsmått och uppstält en mängd vilkor, ’för den händelse att
Mills yttrande skulle besannas. . Det blef nu bestämdt beslutadt att »serierna»
skulle komma ut i månatliga häften under den gemensamma titeln: Illustra-
tions of Political Economy. Redan tio. dagar efter sedan prospekten utgifvits
skref förläggaren till . henne att han måste låta trycka 2,000 exemplar; ett
postscriptum förmälde att beställningar ingått på ytterligare ,1,000 exemplar;
ett andra postscriptum talade om en upplaga af 4,000, ett sista om beställ-
ningar af 5,000 exemplar. Detta för miss Martineau så vigtiga och värde-,
fulla affärsbref från hennes förläggare erinrar lifligt om det bekanta bref, i
hvilket en gång Alfred Meissner begärde af sin förläggare i Hamburg först ett
honorarium af 300 thalér för sina Erinnerungen an Heinrich Reine, men hvil-
ket han ref sönder, för att i tre andra bref begära efter hvartannat 400, derpå
500 och slutligen 600 thaler, som han äfven fick sig beviljade. Snart steg
upplagan af »serierna» till 7,000 abonnenter, oafsedt den senare åfsättningen
af hela arbetet i bokform. .	•

Från dét ögonblick, då Harriet mottog det minnesvärda brefvet från sin
förläggare, voro hennes mäteriéla bekymmer för alltid förbi, och hon kunde
lefva på inkomsten af sin penna. Äfven hon hade blifvit ryktbar så att säga
»på en natt», såsom George Sand efter utgifvandet af Indiana. Om sin så
hastigt skapade ryktbarhet skrifver hon sjelf: »Hela tidningspressen och den
öfriga periodiska literaturen uttalade sig till min fördel. Jag öfverhopades
ined tidningar och bref, fulla af smickrande yttranden. Sällskapet för ut-
bredande af nyttiga kunskaper ville köpa »serierna» ; mr Hume åter bjöd mig
hvarje pris, som jag ville bestämma, i fall jag vore villig; att öfverlemna mitt
företag till ett nytt sällskap, hvars president han var. — Från medlet af Fe-
bruari (1832) tilltogo alltjemt sådana anbud i antal; det minsta af dem skulle
jag begärligt antagit några- veckor förut. Parlamentsledamöter sände mig »blå
böcker» pr postio. Postmästaren förvånades mycket öfver tilltagandet af post-
försändelserna till mig och lät en dag säga mig, att jag måste hemta dein, eme-
dan man icke mera kunde skaffa dem till mig utan egen vagn.»

Tanken att belysa de stora, naturliga lagarna för samhällets utveckling
genom en följd af romantiserade skildringar af sociala tilldragelser är visserli-
gen icke oäfven, tvärtom är en sådan framställningsform säkerligen ett*' af de
bästa; medlen att på lättfattligt sätt göra den stora mängden bekant med de
första begreppen om offentlig hushållning. Derjernte har miss Martineau onek-
Kgen" genomfört sin plan med myckén skriftställareskicklighet, i det hennes berät-
telser äro intressanta äfven i och för sig sjelfva. Men saken har likväl sina be-.
614s FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ARG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

tänkliga sidor. Framställandet af ämnen hörande till statshushållningen under-
populärt berättande form kan , lätteligen ■ förleda författaren till ofrivilliga
misstag eller till och , med till afsigtliga missbruk, ty en berättelse kan
skrifvas lika så väl på grund af falska, irriga och skadliga läror, som på
grund af riktiga och nyttiga; frågan är städse endast, hvilka läror den ifråga
varande författaren, anser för goda och hvilka han anser för vilseledande.
Man vet ju t. ex. huru ofta inom det klerikala lägret berättelser skrifvas, för
att öfvertyga allmänheten om det förkastliga uti någon nyttig eller sund veten-
skapligåsigt. Följaktligen kan det blifva tvist underkastadt, om det är berät*
tigadt att under belletristisk form populärt behandla spörsmål, som icke äro-
positivt-vetenskapliga, såsom geografien och astronomien i Jules Vernes roma-
ner, utan af rent reflekterande natur. Faran att blifva ensidig är i senare-
fallet allt för stor, och icke heller miss Martineau har alltid undgått den-
samma. Bland annat skfifver hon. emot systemet för små jordarrenden, liksom
émot böndernas förvärfvande ; af jördegendom, eller försvarar hon M’Cullochs-
åsigt att de irländske godségarnes beständiga bortovaro från sina gods icke ska-
dade Irland, under det likväl raka motsatsen sannolikt var fallet. Ännu åt-
skilligt annat kan anmärkas emot »serierna». I många af berättelserna hänga
icke de omtalade tilldragelserna nära tillsamman med de motsvarande kapitlen;
i den politiska ekonomien; men t. o. m. i de fall, då,sammangjutningen af de
båda elementen kan anses lyckad, förminska samtalen, ; som : belysa de ekono-
miska grundsatserna, betydligt det literära intresset. s Karakteriseringen och den
lokala färgen träda i bakgrunden, och samtalen likna, i st. f. att vara drama-
tiska, en katekes. ; Deraf. kommer det sig att dessa nationalekonomiska, berät-
telser icke hade något beståndande värde, hvarken i belletristiskt eller något
annat hänseende. Likyäl kunde icke. den läsande allmänheten vid tiden för
deras utgifvande: vara så kritisk, , ty för den tiden hade företaget otvifvelaktigt
stora förtjenster, son) man för närvarande knappast kan, till fyllest uppskatta.
Den ofantliga framgång, som den döfva norvichflickans skrifter rönte, förklaras
mycket lätt genom att taga i betraktande de dåvarande tidsförhållandena. För-
virringen, upphetsningen . och nöden, .hade nått sin höjdpunkt. Man började
inse ätt det för ett land^ som vär 'förnämligast jordbrukande/ var kostsamt och
farligt att blifva i främsta rummet industriidkande. Kunskapen om statshus-
hållningen var så : ofullständig, att beskattningen försiggick fullkomligt plan-
löst, DeSsutom hade valreformen och koleran, en förut okänd farsot, inom
allmänheten uppväckt hågen för allvarsamma ämnen och just nationalekono-
merna —t bland ändra Malthus, Ricardo, M’Culloch, Bentham och de båda Mill,
fadern och sonen, — voro en vogue. Bättre än de fleste andre förstod miss
Martineau tidens elände i hela dess vidd. Hon insåg , att folket — fattiga och
rika, höga och låga, gick sin undergång till möte af brist på vetande. Då
hon under sådana omständigheter Titkastade bland folket berättelser om stats-
hushållning, beskattning'och' fattigväsen, var det då att förvåna sig öfver,’att
verkan af dem blef ofantlig? Otvifvelaktigt var miss Martineaus inflytande stort
TVÂ FÖRFATTARINNOR.	‘	.	61&

på denna tid; likväl ty.ckes utgifvarinnan af hennes sjelfbiografi, ,mrs. Chapman
öfverdrifva detsamma; då, hon säger att »hela det offentliga lifvet under den
följande perioden kunde föras tillbaka till det politiska inflytande», som hennes
väninna hade erhållit efter utgifvandet af »serierna». Det måste anmärkas att
den serie berättelser om fattigväsendet, som hon skref på uppdrag af Lord
Brougham åt sällskapet för utbredande af nyttiga kunskaper, hade mycket min?
dre framgång, än de båda andra serierna.	■

Ett halft år efter påbörjandet af »serierna» insåg hon nödvändigheten af
att bosätta sig i London. Genast efter hennes ditflyttning kom hon »på mo-
det», d. v. s. öfverallt, hvarest hon kom, firades hon som lioness (hjeltinna
för dagen), och man täflade öfverallt om hennes sällskap. Huru eftersökt hon
var af de politiska kretsarna, kan man finna af hennes egna meddelanden, oak-
tadt många lätt ursäktliga öfverdrifter. »Finansministerns sekreterare kom»,
berättar hon t. ex. »för att beställa en berättelse emot tiondet ; knappast hade
fem minuter förflutit efter hans bortgång, förr än ordföranden i, utskottet för
förbrukningsskatten infann sig, för att fråga mig, om jag ville skrifva pm detta
slags beskattning.» Samtidigt gjorde man henne till ett slags mytisk lialfgudinna,,
i det att allehanda legender sattes i omlopp om hennes föregående lefnads-
historia, emedan denna var nästan fullkomligt obekant. Det lif, som hon bör*
jade föra i hufvudstaden, delades fortfarande mellan-ansträngande arbete och.
upplifvande sysselsättningar.- Hon skref i allmänhet dagligen mellan kl. 8 och
2, i medeltal 12 sidor à 33 rader; derefter plägade hon taga emot besök till
kl. 4, hvarefter hon gick ut och promenerade en timme. Depå följde to il ett en
och dinern; slutligen besökte hon aftoncirklar eller höll sådana hemma hos sig.
Vanligtvis : sof hon öVg timmar och endast sällan kilnde hon, efter fulländan-
det af ett häfte, hvila ut en eller två dagar eller tillbringa en natt på landek
Lyckligtvis tyckte hon om detta snabbt pulserande lif; hon'roade sig i sam-
qvämen, utan att någonsin blifvå öfvermodig. Hon var kanske den enda skrift-
ställarinna på sim tid, som kunde arbeta regelbundet, utan att använda något,
retande medel, så vida man ej som sådant skall -anse, känslan af att vinna
framgång och vara nyttig; envist satte hon sig emot många läkares råd att ofta
dricka något slags lätt vin. Den framgång och den utmärkelse, hon rönte, vorm
icke i stånd att förderfva eller ens skämma bort henne; hon förblef vid sina
förra enkla vanor, .bevarade midt under eggelserna sin själs oafhängighet och
bibehöll,. för att tala med Sideny Smith, »sitt eget leende, sitt eget sätt att
vara, sin egen stämma.» Också egde hon en oerhörd energi, en ovanlig sjelf-
beherskningsförmåga.	i

För att söka hvila och omvexling efter fulländandet af »serierna» och.
efter ett treårigt deltagande i det tröttsamma londonska sällskapslifvet, företog
hon, i enlighet med lord Henleys goda råd, en utflygt till Nordamerikas Förenta.
Stater. Ryktet ville veta, att detta skedde på Henleys och Broughams jje-?
kostnad, emedan den mycket eftersökta skriftställarinnan skulle på uppdrag af
dem åtagit sig en hemlig mission. Men verkliga skälet, hvarföre Henly rådde
*616 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

henne att resa just till Amerika, var att han trodde den nya verlden vara ett
förlofvadt land, i hvilket filantropiska problem funno sin lösning. För egén
del hade miss Martineau, utom behofvet af förströelse, ännu en annan beve-
kelsegrund till att följa ministerns uppmaning;- hon behöfde nämligen lika så
nödvändigt undfly sitt hem, som sitt arbete. Hennes moder Och en af hennes
tanter hade, på grund af hennes inbjudning, flyttat till henne till London.
Bedan det bref, i hvilket denna inbjudning framstäldes, röjde tillräckligt, att
intet godt kunde uppkomma deraf. Dottern Dlefde i en hvirfvel. af utmärkel-
ser, som hon naturligtvis icke kunde öfverflytta på andra», och att dervid äf-
ven odla moderns enskilda bekantskaper, dertill hade hon hvarken håg eller
tid. Modern såg dottern föra ett lysande lif och blef missbelåten med sitt
• eget lifs obemärkthet. Under de derigenom uppkomna ledsamheterna flydde
.Harriet nu till den stora fristaden på andr^a sidan Atlanten. Hennes rundresa
■derstädes inbragte henne mångfaldiga triumfer, men dessa upphörde ögonblick-
ligen, då hön på ett »meeting», som hon en dag bevistade, uttalade sig till
förmån för den då pågående rörelsen för negerslafveriets upphäfvande. Hennes
yttranden i denna tvistefråga upptogos från många håll med stor förtrytelse,
hvarigenom den engelska gästen såg sig föranlåten att desto ifrigare åtäga
sig abolitionistkrnas sak. Angående hela sitt förhållande till slafirågan och
hvad hon med afseende härpå hade upplefvat, teg hon helt och hållet i sin
resebeskrifning af personliga skäl; deremot finna vi i hennes sjelfbiografi 92 si-
dor, som handla derom, efter hVilkas läsande man visserligen får en hög tanke
om hennes ådagalagda mod, men i det stora hela måste instämma i det af
henne sjelf anförda yttrandet af.en newyorkare: »Harriet Martineau är antin-
gen en genialisk qvinna utan sundt menniskoförstånd, eller blandar hon sig på
■ett obetänksamt sätt i våra angelägenheter.» * I Amerika gjorde hon bekant-
skap med sin sedermera förtrogna vänninna, abolitionisten mrs. Chapman, som
nu utgifvit och kompletterat hennes sjelfbiografi. Efter det råa bemötande,
som vederfors henne för hennes öppenhet i slaffrågan, blef hon böjd för att
betrakta mrs. Chapman och abolitionisterna i allmänhet som martyrer.

Hon företog resan utan afsigt att skrifva om den. Emellertid förde hon
en dagbok på sin. färd. »Jag kan sanningsenligt säga», skrifver hon, »att jag
reste, utan att hafva fattat ett sådant beslut, ty jag . är öfvertygad öm att in-
gen resande, som ser sakerna genom författareglasögon, kan se dem sådana,
som de äro.» Men efter sin hemkomst, som inträffade i Augusti 1836, fick
hon flera bref från förläggare, som på förhand erbjödo sig att förlägga hennes
möjligen tillämnade resebeskrifningar. Hon beslöt sig då för att nedskrifva
resultaten af sin resa i två särskilda arbeten. Då hon en novemberdag inträf-
fade i London, brast stormen lös. Hon berättar derom: ; »Först störtade för-
läggaren mr Bentley in och släpptes före alla andra in i mitt arbetsrum. Derpå
kom mr Colburn Och måste vänta; han fördref tiden, för sig i salongen. Ef-
ter några minuter inträffade mr Saunders och fördes in i min mors mottag-
ningsrum. Desse herrar förläggare stodo på den sämsta fot med hvarandra
'	' TVÂ FÖRFATTARINNOR.	'	617

och det var att befara, att de skulle kunna mötas i trappan'och börja gräla.'
Några vänner,' som samtidigt besökte mig, voro mycket roade af denna tilldragelse.»
Ehuru Bentley såväl som äfven Colburn bjödo henne mera än Saunders & Otley,
gjorde hon likväl upp 1 affären med sistnämda firma, emedan hon redan förut
hade haft méd dem att göra. Titlarne pâ de båda arbetena lydde: Society in
America och Retrospects of western travel. Det första består till det mesta af
uppsatser öfver lagstiftningen, seder, bruk och inrättningar och var enligt hen-
nes eget medgifvande af större nytta i Amerika än i England. Men ehuru
■det teoretiserade betydligt i Carlyleskt och amerikanskt manér och var af nå-
got trögläst, metafysisk^ stundom äfven teologisk natur, bör det likväl anses
vigtigare än det andra,' i vida lättare stil skrifna. Carlyle sjelf föredrog för öf-
rigt det senare. Det förra arbetet föranledde ledarne för flera »misskända»
nationaliteter att vända sig till författarinnan med anhållan, att hon ville upp-
sätta och offentliggöra »betänkanden» angående deras resp, länders politiska
angelägenheter. Hon antog dock intet af dessa förslag.

Äfven det anbud: som gjordes henne att öfvettaga ’ redaktionen af en ny
tidskrift, Economical Magazine, tillbakavisade bion. Deremot rustade hon sig
till att följa sina vänners enträgna uppmaningar, att skrifva en roman. Då
hon, som hon sjelf tillstår, icke hade någon stor uppfinningsförmåga, utan till
och med i sina kortaste berättelser var i förlägenhet för upplösandet af hän-
delsernas knut, hémtade hon gerna, och så äfven denna gång^ sina ämnen ur
verkliga lifvet. Romanen kallades Deerbrook, utkom (1889) i tre band och
har blifvit berömd. Förläggaren Murray, åt hvilken-hon erbjöd den, antog
den icke ; orsaken härtill är oss okänd ; måhända låg den i hans tidskrifts
{Quarterly Review) ogynsamma hållning emot författarinnan; kanske ock eme-
dan han af föresats icke utgaf några romaner efter Walter Scötts. Deer-
brook kom ut hos Moxon & C:o och rönte stor framgång för de många stäl-
lens skull, som vitna om vis iakttagelse och djup känsla. I händelsernas me-
delpunkt står en ung man, hvilken en ränksmidande äktenskapsstifterska i
förtroende- meddelar, att den äldre systern till den af honom älskade flicka,
som han hoppats få ega, skänkt honom sitt hjerta, och att han visat henne
tillräcklig uppmärksamhet, för att hon haft skäl dertill, och som derigênom
föranledés till att anhålla om denna âldrè systers hand.

Efter utgifvandet af Deerbrook företog miss Martineau en resa på kon-
tinenten. I Venedig nekade hennes öfveransträngda krafter henne sin tjenst,
hon sjuknade, fördes till Newcastle-on-Tyne, der hennes svåger skötte henne
under sex månadérs tid, flyttade derefter till Tynemouth vid hafvet, hvarest hon
från Mars 1840 under fulla fem år icke kom ut ut sjukrummet. Läkarne
förklarade hennes lidande bestå i en obotlig invärtes svulst. Under de första
två åren kunde hon ännu skrifva, men sedermera blef hon för svag dertill.
Då hon icke kunde göra sina aflagda besparingar tillgängliga för sig, råkade
hon i stort penningbekymmer. Likväl vägrade hon att emottaga en henne af
regeringen erbjuden pension,; emedan hon af grundsats ogillade pensioner. Hen-
618 FRAMTIDEN. NY FÖLJD; FÖRSTA ARG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
nes bekymmer lättades genom en af hennes beundrare föranstaltad subskription,,
som inbragte 1,500 pd. st. I sjukrummet kom hennés religiositet henne väl
till pass; hon väntade döden ined étt slags halfironisk stoicism, som fick ett
vackert Uttryck i hennes mycket omtyckta bok Life in the sick-room} en skrift
full, af tröstrika betraktelser för sjuka.. Mén patienten skulle icke dö, ehuru,
alla läkarne ansågo henne förlorad. En dag rådde Bulwer henne att rådfråga,
en somnambul; råden till mesmerisméns förmån förökades och Harriet lät för-
må sig till att begagna densamma. . Efter ett halft år var hennes helsa fullkom-
ligt återstäld,. hvilket föranledde doktorerna till att höja ett verop; de ansågo-
hennes tillfrisknande som en förseelse mot reglorna för ' vetenskapen, som en
personlig förolämpning och påstodo, att miss Martineau antingen icke, verkligen
tillfrisknat eller också icke alls varit sjuk. Hon lät detta icke oroa sig, utan
skref Bref om Mesmerism och Clairvoyance^. i. hvilka hon dock öfverdref be-
tydligt.	' . -	'	•	.

Efter sitt tillfrisknande tillbragte hon någon tid vid hafvet. Då hénnes;
moder under tiden bosatt sig i Liverpool, beslöt äfven miss Martineau att icke
vidare slå ned sina bopålar i London, utan skaffa sig étt hem midt i den fria,
naturen. Hon lät derföre bygga .sig den genom henne , så ryktbar vordna vil-
lan »The Knoll» i Ambleside, hvarest hon tillbragte största delen äf sitt åter-
stående lif, till, en början i Wordsworths omedelbara grannskap. Hön förvand-
lade sin ängsmark till en l.andtegendom i miniatyr, som tjehade till mönster
för jordbrukare. .Hennes hus och hennes trädgård kallades af de besökande för
»ett fulländadt skaldestycke». Sjelf var hon én utmärkt förvalterska och be-
römdes allmänt som angenäm Värdinna.

År 1846 företog hon en resa till Orienten, i främsta rummet till Nubien
och Arabien; hon skréf derom 1848 ett af sina bästa arbeten Eastern Travel^
past and present. .Ännu innan hon anträdde sin resa, hade hon på John
Brights föranstaltande skrifvit én följd af berättelser om jägtlagen (Game-law
tales); hön tillstår att hon misslyckades i dem, — »mitt första fiasco», yttrar
hon derom. Efter sin återkoihst från östern var hon icke mera en så fram-
stående personlighet inom den literära verlden, söm förut; men det: nedstämde>
henrre ieke, emedan hon aldrig varit synnerligen äregirig. Hon nöjde sig ined att
sysselsätta sig med nyttiga och indrägtiga arbeten. Talrika uppdrag inkommo
att skrifva böcker för politiska ändamål; man åstundade från åtskilliga håll att
hon i dylikt syfte skulle på ort och ställe studera Irlands, Lombardiets o. s. v.,
förhållanden. Men hon ville icke mera befatta sig i med • sådana ämnen; der-
emöt skref hon, då det såg ut, som ; om ett missförstånd mellan . Peel och Cob-
den skulle kunna föTdröja återkallandet af »kornlagen», till den för henne icke
personligen bekante ministerpresidenten (1846) ett bref, som hade de bådas
försoning till följd/ I sitt nya hem besvärades miss • Martineau af otaliga tu-^
rister, som ville ‘ se henne. I allmänhet var hennes lif likväl temligen
lugnt. Hennes karakter blef under medgångens dagar vekare, hennes själ vid-
gades., Från ortéhs adel höll hon. sig något på afstånd; deremot var hennes
TVA FÖRFATTARINNOR.	619

umgänge med de fattigäre bland hennes grannar alltigenom gladt och lyckligt,
och den stora krets af bekanta, som åtnjöto hennes gästvänskap, fann héime
välvillig,- munter och fallen för skämt.

■ Öfvergången från ett’mera tvunget till ett inera fritt lif? till fullkomlig
«jelfständighet, vanan vid landtlifvet till skilnad från det dittills varande
heständiga stadslifvét, måste tjena till förklaring af. den störa förändring, som
uppkom i -miss Martineaus åsigter under de första fem åren efter återställandet
af hennes helsa. En ytterligare förklaringsgrund. för hennes öfvergående till en
materialistisk lifsåsigt är att söka i hennes orientaliska resa 1846,. som var
förenad med. ifriga teologiskt-antropologiskt-arkeologiska forskningar. Den för-
nämsta orsaken var likväl personlig, nämligen den intima,-andliga förbindelse,
i hvilken miss Martineau stod med en mr Atkinson, ett slags mystisk filosof,
hvilken hon visserligen var vida öfverlägsen, men till hvilköns ledning hon lik-
väl satte ett obegränsadt förtroende.

Under sin Amblesideperiod var hon mycket flitig. Hon" författade under
4enna tidrymd, jenite anflat, det bland sina arbeten, som måhända eger det var-
aktigaste värdet, nämligen en mönstergill, af Grote o. a. ytterst Varmt an-
befald bearbetning i sammandrag af Comtes Système de philosophie positive;
originalets kärnpunkter återgifvas förträffligt i denna bearbetning. Vidare
■skref hon en mycket omfångsrik Englands historia under den trettioåriga
freden {1816-—46), som berömmes isynnerhet för skildringen af 1825—26
års handelskris, men i allmänhet icke uttömmer ämnet; sålunda fäster t. e*X.
Simcox i Fortnightly Review uppmärksamheten på, ätt Robert Peels störtande
omtalas, utan att 'namnet D’Israeli ens nämnes. År 1851 utgaf miss Marti-
neau ett band Bref omslagarna för menniskans natur' och utveckling, bref som
hon • ursprungligen från 1848—51 hade vexlat med Atkinson och hvilka hade
on något materialistisk anstrykning, en omständighet, som ådrog henne mycket
öfverdrifna och fullkomligt oberättigade förebråelser, smädelser och misstydan-
xlen från såväl hennes bästa vänners som äfven pressens sida; en äf hennes
ogna bröder skref emot henne och anklagade henne för ateism. Omnämnas
förtjenar äfven henneS goda arbete om »Huslig uppfostran». För tidskriften
Household Words (som utgafs af Charles Dickens) skref hon en tid bortåt
mycket och Daily Néws räknade henne ända till 1866 bland sina flitigaste
medarbeterskor. De talrika biografiska skizzer af hennes penna, som' varit
synliga i det sistnämda bladet, utgåfvos 1869 méd mycken framgång i bok-
form under titeln Biographical Sketches och utgjorde den sista literära tilldra-
gelsen i miss Martineaus lif. Den henne af regeringen erbjudna pensionen
vägrade hon ånyo att emottagå, emedan hon hade »tillräcklig förmögenhet» för
att »kunna lefva». Då man betänker, huru flitig hon tar såsom författarinnä
•och hvilken betydande spridning hennes arbeten fingo, är det förvånande, att
hon, som hon uppgifver, under fjerdedels-århundradet lSSl—55, hennes huf-
vudsakliga arbetsperiod, icke förtjenade mera än 10,000 pd st. Den drygaste
vinsten torde alltså hafva kommit, förläggarne till godo.
620 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Vår hjeltinnas sista större arbete var författandet af hennes sjelfbiografi.
Till sina,vänner yttrade hon ofta, ätt hon icke kunde dö lugn, utan att hafva
författat sin lefnadshisioria. Nyårsdagen 1855'föresatte hon sig att icke låta
året gå till ända, utan att hafva i detta hänseende lugnat sitt samvete. Och
då den löndönske läkare, som hon rådfrågade for sin då för tiden ånyo an--
gripna helsa, meddelade henne, ätt. hon hade en farlig sjukdom, som’hvilket
ögonblick som helst kunde rycka bort henne, dröjde hon icke längre, utan bör-
jade och fullbordade, samma år det arbete, hvaréfter hon längtade; hon lät
genast .tryckaj det, men förvarade hela upplagan hos sig ända till sin död, utan
att låta det komma ut bland allmänheten eller ens fortsätta det.. Det under-
loppet af Mars 1877 utkomna arbetet1, består visserligen af tre bänd, - men en-
dast tyå innehålla den egentliga sjelfbiografien, : under dét ätt författarinnans
lefnadsteckning ; i det. tredje fullständigas af hennes väninna. Miss Martineau
kände sig sjelf mycket noga och hade beslutat att verlden. skulle få veta allt,'
som hon hade att säga. Det, som hon berättar oss om sig, är snarare
egnadt att gifva rätt åt allmänhetens inindretal, som oaflåtligt påstod, att miss
Martineau var en mycket obehaglig person. Hennes sjelfbiografi är nämligen
en högst skoningslös skildring af ett mycket frånstötande skaplynne, men sam-
tidigt.likväl äfvbn en teckning af fett ihärdigt, segt och. oförskräckt hjeltemod,
hvarigenom detta skaplynne fostrades till ett ädelt och slutligen till, och',med.
lyckligt lif. Författarinnan hade : icke endast beslutat, att. vi nogä skulle lära
känna henne, utan äfven att detta skulle ske nästan uteslutande genom hennes
egna^ välbetänkta omdömen öm sig sjelf. Man ,hade sagt henne, och hön trodde
derpå,' att hennes, bref skulle tala• till hennes fördel; åtminstone skulle dessa
i alla hänseenden hafva framstält henne i mindre häftig, stridslysten sinnes-
stämning, än hennes ’ sjelfbiografi och -nästan alla hennes öfriga böcker. Men-
hon ansåg att brefvexling böi1 Vara enskild och förtrolig. öch att det ■ för ^fram--
stående personer är olägligt att nödgas pålägga sig något tvång i sin korre-
spondens; derföré; trodde hon sig vara förpligtad till att, så vidt möjligt, skydda
deras frihet i detta hänseende, j det hon genom sitt eget förfarande proteste-'
rade emot »en oyärdig nyfikenhet hos allmänheten». Boken innehåller talrika
öfverdrifter och öriktigheter, hvilka likväl kunna ursäktas för den brådskas och.
andra omständigheters skull,’ under hvilka dénsamma författades. Endast det
kan ,med rätta ,anmärkas, att. miss Martineau,, som lefde.ännu ’2.1 år efter full-
bordandet af detta, arbete,, borde hafva användt.de riktigare åsigter. om många
af dfe deri omnämdå, personerna och förhållandena, som under loppet af. denna.
långa: tid måste .hafva tvingat sig på. henne, till motsvarande ändringar och
rättelser, och detta så mycket mér, som hon ända till, slutet af sitt lif bibehöll
en stor del af sin själs spänstighet. , Om hon också i allmänhet upphörde att,
författa, grfep hon likväl i filantropiska angelägenheter gerha till. pennan, då,
hon kunde vara till nytta. Hon afled d. 27 Juni 1876, 14 dagar fefter sedan

1	The Autobiography of Harriet Martineau, with Memorials bÿ Maria Weston Chap-
man (3 bd., London, Smith, Elder and Comp.,'1877).	. ,	'
TVA FÖRFATTARINNOR.	621

hon fyllt 74 âr. Ömedejbart derefter infördes i Daily News , en nekrolog, som'
hon kort före sin . död skrifvit öfver sig sjelf, och i hyilken hon i många hän-
seenden bedömde sig allt.för strängt.

Miss Martineaus skrifsätt hade från första början två stora förtjenster^
Om hon framstälde en ny lära, hade hon fqrut klart uppfattat densamma, ock
om hon- skildrade scener och karakterer, hade hon förut tydligt gestaltat äfven.
dessa i sitt,, eget hufvud. Detta visade sig redan i hennes första större ock
mera betydande arbete Traditions of Palestine, på hvilket hon sjelf med sär-
deles förkärlek blickade tillbaka. Ehuru hon skref ofantligt mycket, lemnado-
hon aldrig ett arbete ofullbordadt. Hon var hvarken en ytlig eller en origi-
nel skriftställarinna. Hennes hufvudsakliga styrka låg deri, att hon sj.elf. egde*
och förstod att utbreda kunskaper, och'.detta ändamål främjades till fyllest-
genom hennes visserligen ingalunda behagliga och fulländade, men • lifliga, färg-
rika och genomskinliga stil. Så snart hon hade tänkt ut något, fattade hon?
pennan och skref, som hon tänkte, fullkomligt som Scott, Dumas och G-eorge.
Sand gjorde, utan att någonsin förbättra eller ens renskrifva sitt första.manu-
skript. .

Hennes hårda, kritiska, lynne röjde sig i många hänseenden, synnerligen i
hennes förhållande till pressens kritik öfver henne och hennes skrifter. Gyn-
sam kritik var henne angenäm; hon skref t. ex.: 5>I en artikel i Edinburgh
Review — den är för öfrigt likaså svag, som den är gynsam, för mig — fin--
ner jag det bästa uppskattandet af mitt författarskaps ledande tankar, en fullt
träffande uppfattning af mitt syftemål.» Deremot tyckes hon hafva varit myc-
ket känslig för ogynsamma omnämnanden, och hon bortslösade isynnerhet under
sin glansperiod i . London en stor del af sin' energi på sin ihärdiga-och oför-
änderliga vägran att göra bekantskap med personer, som bedömt henne ogyn-^
samt i pressen eller också tillåtit att hon bedömdes ogynsamt uti af” dem .redi-
gerade blad. . Af dylik orsak afvisades Sterling i Times och Lockhardt i.
Quarterly Review,. Särdeles illa står sig den .sistnämda stora qvartalstidskriften*
infor henne. Sjelfbiografien innehåller sex sidor fälla af bittra förebråelser
emot densamma, och mrs Chapman går t. o. m. så långt, att hon yttrar: »Re-
daktionen för den toryistiska tidskrifteh vanhedrade densamma och sig sjelf
genom den fullständigaste brist på hyfsning. Quarterly. Review hade nämligen,
yid ett tillfälle, då den i ogynsam ton omnämde de: Martineauska »serierna»,,
oberättigadt framkastat den beskyllningen emot henne, att hon gjort sig delaktig,
i en mycket obetänksam propaganda, som några för öfrigt fullkomligt rättskaffens
och välmenande malthusianer hade satt i gång. Detta förtröt henne mycket,
men hennes »serier» fingo endast desto snabbare afsättning.. Hon återgäldar nu.
Quarterly Review detta, i det hon om den berättar mycket-fula saker, men
hvilka säkerligen icke hålla streck, utan endast torde hafva sin upprinnelse uti.
författarinnans öfverretade sinnesstämning; men å andra sidan får man icke-
heller glömma, att den i fråga varande artikeln i Quarterly Review (1833)
gjorde henne orätt i mer än ett hänseende och var hållen i en öfverdrifvande-
<522 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÄR«. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

ton. Icke heller med Times kunde hon förlika sig, men, då hon bittert tad-
lar äfven detta blad, så tyckes härvidlag brätten vara helt och hållet på heil'
nes sida. Den som intresserar sig för journalistiska kulisshistorier, bör läsa
sid. 500—504 uti Aprilnumret för 1877 af Quarterly Review, hvarest man
finner rätt egendomliga meddelanden angående denna tidskrifts och Times tvi-
ster med miss Martineau.

På tal om miss Martineaus förhållande till kritiken må det tillåtas oss
ätt omnämna ett exempel på, huru hennes kritik öfver en af hennes mest be-
tydande literära samtida upptogs af denna. I en mycket intressant bok, som
nyligen lepanat pressen (Charlotte Brontë. A monographe, by T. Wemyss Reid.
With illustrations, London, Maxmillan and Comp., 1877), finna vi ett bref, i
hvilket den berömda författarinnan till Jane Eyre meddelar, huru ett af hen-
nes arbeten (Villette) bedömdes af Harriet'Martineau. Det heter nämligen i
brefvet: »Hon anklagar mig för att hafvä med skärpa angripit papisteriet och för
att hafva .gått ifrån mitt ämne, för att lidelsefullt smäda det. Äfven i andra hän-
seenden röjer hon en så märkvärdig och oväntad bitterhet emot boken, att jag
tog mod till mig och skref till henne^ att den afgrund, som ömsesidig menings-
^skiljaktighet f bildar mellan oss, är så'djup, men föreningsbryggan deremot så.
-Svag och otillförlitlig, att jag dragit den slutsatsen, det ett förtroligare um-
gänge méd henne skulle kunna vara mycket farligt och derföfe icke rådligt;
tillika bad jäg att få på obestämd tid uppskjuta min länge sedan tillämnade
resa till henne. : Naturligtvis är hon förtörnad nu, men jag rår icke derför.»
-— Och i ett annat bref yttrar hon: »Miss Martineau har skriftligen frågat
mig, hvarföro jag icke låtit höra af mig, och ber mig enträget att komma till
Ambleside. Vi vexläde ett par fiöfliga bref om detta ämne, men då jag orygg-
ligt och på goda grunder fattat mitt beslut, förblir jag dervid. Jag afslog an-
hudet att besöka henne och sade henne farväl. Detta är det bästay tÿ skil-
naden mellan vårä lynnen och grundsatser är mycket för stor, för att jag skulle
kunna halka öfver densamma.» — Det är skada, att två så betydande, san-
ningsälskande, rättskaffens qvinnor, som dessutom voro så frimodiga, icke kiinde!
Stämma öfverens. Currer Bell hade'modigt understödt och tappert försvarat
miss Martineau, då hon trodde att medsystern led för sina ärligt menade åsig-
ter; men hennes finkänslighet sårades på det djupaste genom sådana kritiker,
-som hon ansåg för orättvisa. De skildes sålunda, utan att någonsin ånyo sam-
m anträffa med hvarandra.
Turkiska sagor.

(Ur tidskriften The Nineteenth Century.)

Alla, ■ som gjort närmare bekantskap med de lägre klasserna af det tur-
kiska folket, tala. väl om dem. Så .länge turken befinner sig i små. omständig-
heter, är han måttlig, redbar, arbetsam och lägger i dagen många vackra ka-
raktersdrag. Men liksom den vanlige tiggaren har han icke förr lemnat ar-
modet bakom sig och stigit uppåt, än han skyndar att kasta sig i ondskans
armar, Det finnes vissa slags, fiskar, som af naturen blifvit bestämda att lefva
på hafvets djup; de finna sig väl af vattnets väldiga tryck och trifyaa på sin
ytterst låga plats. Men ,så snart de föras . upp emot vattenytan, gå de sin
.undergåog till mötes. På samma , sätt förhåller det-sig med turken, när han
svingat sig upp från sin obemärkta Ställning., Han kan icke längre trifvas rätt
väl tillsamman med de goda egenskaper,, som kännetecknade, honom under den
hårdt tryckande: nöden, utan- förfaller i sedligt hänseende. Af den anspråks-
löse, gudaktige bonden eller handtverkaren blir en roffande, rå embetsman, som
trotsar både mensklig och gudomlig lag. . Till all lycka för ' det turkiska rikets
framtida bestånd, finnes det bland' det- lägre folket ganska många drägligt goda
menniskor, och af de förnämare äro de outhärdligt dåliga få till antalet. Un-
der en klokt ordnad styrelse kunna folkets dygder bevaras och uppmuntras,
lasterna hos dess embetsmän hämmas, om icke , alldeles utrotas. 4 Vi känna alla
den storartade förändring. till det bättre, som i detta hänseende blifvit under
de sista tjugo åren genomförd i,Ryssland. Låtom oss hoppas, att-äfven Sul-
tanens rike har sig sammä lyckliga öde förbehållet.

Af resebeskrifningar och andra berättelser om turkarne, som leda sitt ur-
sprung från personer af främmande stam, tungomål och trosbekännelse, är det
svårt, ja till och med farligt .att bilda sig några bestämda föreställningar om
turkiska förhållanden och karakterer. Men det fins vissa böcker,- som bjifvit
skrifna af turkar för turkar och hvilka, enär de synas thafva vutmit allmän-
hetens bifall; utan tvifvel skildra det turkiska folket, sådant det verkligen är
och icke såsom det förefaller den främmande, ytlige betraktaren. Grenom så-
dana bland dessa böcker, som blifvit öfversatta på vesterländskt Språk, kan en
vanlig läsare göra sig en sannolikt riktig, öm också begränsad föreställning om
Framtiden, 1877.	40
624 FRAMTIDEN. NY FÖLJT). FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

. .	•	«

den turkiska allmänandan. Låtom oss till exempel taga den hjeltedikt som
äntagés hafva blifvit författad omkring slutet af fjortonde eller början af fem-
tonde århundradet och som förtäljer oss, huru Ottoman den tappre krigade
mot grekerna, jagade dem fùllkolniigt på flykten och vid alla tillfällen bragte
dem på skam under Ipppet af ett långt lif, som nådde sin glanspunkt omkring
slutet af det åttonde århundradet. Häraf kan man erhålla någon föreställning
om den krigiska anda, som gjorde ottomanerna till en herskande stam, och
isynnerhet om den öfverlägsenhet i kroppsligt och sedligt hänseende, som satte
dem i stånd att med sådan lätthet underkmfya dét senare kejsardömets yppiga
och förvekligade greker.. • Berättelsen bär äfven ofta vitnesbörd om den grym-
het, som icke blott, ännu finnes qyar hos nutidens turkar, utan äfven besmittat
deras albanensiska och slavonska undersåter eller grannar —■ det ser ut som om
berättaren med ett-viss välbehag skildrar, huru hans hjelte vid mottagandet af
obehagliga budskap från grekerna, plägade dräpa de oskyldiga sändebuden eller
skicka dem Utah näsa och öron tillbaka till deras herrar. Men denna »ohisto-
riska berättelse»' sysselsätter sig nästan uteslutande med den krigiska sidan af
turkiskt lif. För att få en bild af det borgerliga och husliga lifvet är det
bättre att ^ända sig till ett annat populärt turkiskt arbete med titel: JRåd,
gifna' äf Nabi Effendi till hans son Abul Kliair2. Detta' diktverk författades
omkring år 1694; men enär allting förändras långsamt i Orienten, äro sannolikt
'de utkast, det innehåller bm turkiska plägseder, de intryck, det bibringar om
turkiska åskådningssätt, lika så trogna nu som dé voro då. Född i Roha om-
kring år 1632, beklädde Nåbi Yusuf Effendi åtskilliga hedersposter, bland an-
dra slutligen den af kavalleri-inspektör, hvilken han behöll till sin död år 1712
i Konstantinopel. Turkarne uppställa bans'skrifter bland sina klassiker och
beundra dem af mångfaldiga skäl. Men för så vid‘t som i fråga varande bok
är beräknad för främmande. nationers läsare, ligger dess förtjensi: i den sed-
liga lyftning, den godmodiga anda, hvaröm den till författarens heder vitnar, i
den ädla ifver, hvarmed han blottar de styrande klassernas synder; som från
hans tid- ända ned till vår egen aldrig hafva upphört att bära ganska bittra
. frukter på turkisk mark. Hans sedelära är icke alltid helt och' hållet den-
samma söm vår. I det till en stor del särdeles förståndiga kapitlet om äkten-
’skåpet rådér han sin sön ått icke hafva för brådtom att tagä sig hustru. —
I hans, ögon är det tydligt att en ung man, som gifter sig, skämmer bort
sitt lif,

’ Men när han talar om andra ämnen, afvika hans åsigter sällan från Tåra.
Hans tankar äro vanligen lika så upphöjda som hanS uttryckssätt är prydligt,
och detta isynnerhet här han anfaller skrymtare och förtryckare, rycker from-
hetsmanteln från dervischen, eller gisslarJ den orättrådige kadin och den rof-

1 Die Fahrten xdes Sajjid Batthål. Ein alttürkischer Volks- und Sittenroman, übersetzt
von D:r Hermann Ethé. Leipzig, 1871.	, ■ 1

- ■ ^.Conseils de, Nabi Efendi à son fils Åboul Khair. Publiés en turc avec la traduction
française et des notes par M. Pavet de Courteille. • Paris, 1867.
■	Jl'jO L?r:!TURKIskAr8ÄGÖR..GI.jir[ TZ	AH'l ®25

•lyfetne ' pasèhan.- c I»Hvaxl ? । kan (vara ; meïa ; förhatligt», : : utropar; hap^,. Mn L defesä
Eländiga bedragare, ( ■ soni.i- ; provinserna’ offentligen*? uppträda .med ? sih 'hycklade
Tromhet?») H^arkbn .5b denna tv.érldehyi ej •?heller ,i: den ekbmmande Iskall, deras
falska ?gudaktighet<' Vgagna ’ ; dein, o ! ^Munkkåpan,* rosenkransen : nch ? 'her dastafveh
hafva oblifvit lockmedel’ । fill vinnande7 aff timliga fördelar;» b,Hvad, : beträffar der-
.visdhensMdahsîiaçhvsâng; Iså icke» annat än frukter? af häris : skenhelighet
■och listh .Hank handlingar äro • ett-gyckelspel} hans,'gudsfruktan blött ett.yttre'
sken äch hans uttryck af hänförelse ärö* îdel bedrâgèri.c IOçh dock falla de fattigh
och okunniga ■ ett lält! roffer för ehonom' och ;hans .likarJ d»Denna * hop ,af uslingar,
söm gjort j sig s ovärdiga att) användas !till någdn sysslå, ilikna >en svärm gamar i
strid i om ddW lik.»*;' Én rännu’vältaligare?! tom anslår..vår/författarej när^hän
‘kommer in på' kapitlet : roim 'domarenàs1 uHthVisa. J Dçt" dinnésf älltför Imånga kadiä,
säger <hån,' äomZicke äkta för rof/atf lplundrälderfättigé .och till loch' .ined be-
föfva 'de fåder-" ioch^mbdérlösävdérasi utkbmst;	gifva ( hamh . af
sportler’ St Edelmut of'de mtkräfva}! sälj aide? sinàdrâttàutslâg. I »Förbännadö varen
I»y: utropar ‘ • han, d-»soin d sälj en I rättvisan' föf silfvef,r söm ; Itill ; bedragare ? Öfvef-
dåtenfbésluty som.’ibofHe våfå gödolnliga.l Tillcerkänsla Iför on gåfva. trampen. I
rättvisan'I under föttefnä:; af ; verldsligä: beräkningar rgöfem ,1 religioned till/en
hahdèlsiâra; » < 0ch *' detta f trots af den ■ sanning, ; attT lagen r är,råf t gudomligt'*'ur-
•sprung} / enär ; den blifvil bf agt ■ nöd( från himlen ; af ! engefen, * Gäbriél,? i, äfsigt. att
äde i bästa : bland menniskofna' bkulle meddela i deh sånne Gudens dyrkare' häns
-höga heslüt.» 'Änhttfäämrelän^^	tyrahniskelpäschan;
nmdef Öeskri^^^	Iförbrytelse når ; Nabis harnir sin; höjdpunkt. . En
ipaschås? värdighet} ' fcagef hån Xtill sin son,. »äh lett : ondt}. som vårar, dikä ' länge
som, lifvet; den jnedför ingenting annat än besvär ôchïsorgîoch ett[föfhärdådt
,hjefta»h »Om en. päschai underblåser orättrådigheten} förstör han sin frös byg-
'näd»j ioin hani icke gdr det,i skall ’hånsdmakt? ej r räcka länge; c Skalden har känt
-mången' pascfia, I söä'i af nåturénrvar ffom :öch rättskaffens} men rsom!! af »eh
oemotståndlig - dragningskraft ' ovilkorligen hlifvit drifven till1 orättrådighet - • Ty
utoin det‘ att enhäschas anseende'och inflytande'skulle : värda.* om- ihtét, ' skhlle
hane befallningar icke -åtlydas och ’ håns * knappå inkomster ; våra otillräckliga för
häng ‘utgifter.»' •'Det ‘ är icke» ovanligtlätl en pascha köpt hitt fembete;^
deist £ Wàde ’ pbnningar} 1 hÿilka hän-’mäste àterbëtala ■ ùtaf ’ de” mutor, hanömot-
•tägér,d oöh' de Öyteh han lägger 'linder sig.:i Stundom ! är *håniåf)naturéo on oök-
craré OcVvåldshérskäre.' sådant’fally ve hans ■ provins !‘iHans .fjénsteåndar äro
likå j<så mångä ’ htblöttådé" Och- hungriga ‘ förtryckare;' sömfgå ut J på ."plundring,
öch demiia léfter : sig J; öfverällt ’ förödeW och sorg.' h stället a'tfr höra'Ipå^
■böhdefnä häfvä ait ånföräpfäögsla de dem’och' fösa dem liksömzboskäp Î långa
-rader till paschah. -Dét finnes' iflgen endå/som säger ett ord 'till déståckars fångar-
- Res försvar <der behändlås tåed ens ‘såsom brottslingar? förskräckliga äro följderfia
af . all, denna, orättrådighet och ; allt detta förtryck. »Af, ön gång b^^
. landskap hafya blifviti vilda, ödemarker;; ugglan och kråkan hafva >intagit, åker-
brukarens plats. Välmågan i provinserna utgör icke 3 längre? källan, till .stats-
6-26 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ARG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

inkomsterna; det’är. endast gènoin orättvisa som de . underhållas. . .»G-enom akt-
ning för 'lågarne», : fortsätter' hån, »qväfvas alla uppror och. hämmas : alla, oord-
ningar. ‘ Hvem skulle vågå, r under deras’ höga .beskydd, plùndrà den svage?
Hvem skulle förfölja rayåhs och tvinga dem till uppror?» Med rätta kunde
den store Omar redan for länge sedan säga: de oördningar, som up^kömma i
;ett rike, härleda sig ur förakt för lagens utslag». Må inan väl komma ihåg,
tatt callt’ detta blifvit skrifvet för. två hundra år sedan af en‘ hög turkisk ém-
bétsman, som i'ckè gjorde några anspelningar på behandlingen af Portens kristna
jindersâter, utan endast beskfef den vanliga gången af turkisk orättvisa. ‘	■
i . Men. låtom oss hu.lémna detta dystra'ämne och öfvergå tilLett, ;som är
af angenämare: beskaffenhet. Från satirikern skola vi vända oss till humoristen,
från utbrott åf vild förtrytelse till skämtets muntra .upptåg. ' Såsom ett prof
på turkisk » humor - må anföras Hodjan (läraren och presten) .'Nasr-Eddins narr-
spel. Denne , högärevördige : spefogel ' har blifvit kallad den turkiske Ulspegel,
imen 'Kos Ulspegel fins det icke några spår af .den enfald ochi till; och med
dumhet, som Kos Nasr-Eddin äro förenadé. med qvickhet och. humor, och ^om
?snarare-göra honom till .én motbild af. den. tÿske Claus Narr. I enlighet med
några berättelser/var han Bajazets hofnarr. : I alla händelser synes han jhafva
varit • !en ■ samtida med 1 Tamerlan, och man visar hans: grafplats. i Ak-Shehf,
den städ,i i hvilken den slagne sultanen Ottoman bief innésluten af sin mon-
goliske besegrare efter, slaget vid Angora år 1402. \Några skriftställare sätta
dock. i . fråga hans kroppsliga tillvaro ; åtminstone : såsom författare till de . upp-
tåg, söm gå och gälla, såsom hans, men som, efter all',sannolikhet blifvit honom
påbördade, liksom många af de engelska »merry jests» tillskrifvits en möjligen
icke alls humoristisk Joé Miller.	«

. ! Hvad nu beträffar de skämtsamma upptåg,' hvilka inrymmas. i den bok,
. söm bär håns namn1, så äro många bland dem af en aktningsvärd i ålder,; enär
de: kunna uppspåras tillbaka ända till en långt -aflägsen period af judiskå förn-
tidem Détta är dock en anmärkning,' som man kan framställa om ^nästan alla
dylika, folksagor. Det fena landet eller århundradet lånar sina upptågsmakare
från ett ännåt och samma gamla narrspel dyker upp allt emellanåt,: liksom en
-blänkfyr, under ' tidernas Vexlande lopp. Men om . detta förhållande' hafva na-
turligtvis /Nasr-Eddihs turkiska beundrare ingen, kännedom,; .och de’ äro; många
till antalet. Och'för att nu komma, till de sagor, som -berättas om,honom,
S& ärb -hans : speglosbr: och ordlekar, hans visa ordspråk och hans; qvicka svar,
.hans plqttheter bph. hans ■ dumheter , alla lika kära; för turken, Kan må vara
. bonde eller /adelsman, lärd eller, olärd. Boken är : mera’ begriplig för vester-
Jändska låsafe,. säger dess franske öfversättåre, än ; flertalet af turkarnes literära
alster, soni i allmänhet äro •fulla af öfverdrifter. och. hoplänkade; uttänjda jem-
förelsér och af långa perioder, i: hvilka. innehållets tråd går förlorad i ett virr-

1	Meister Nasr^Éddins Schwanke, etc. Übersetzt' voå W. von Camerlöher ùnd D-r W.
' Prolog. Triest, 1857. Les Plaisanteries de Ndsr-Eddin Hodja. Traduites du turc T&r/J; k.
‘Decourdemanche. Paris, 1876. ' ■ •	. :	•	>	•	'	: ,. . ’ •
TURKISKA &zlGOR. .	v,<	■	ß27

varr, af fina uttryck af sådan beskaffenhet, att blott bildade' turkar förstå vär-
dera och beundra dem. Boken innehåller 125 små berättelser, Jom fram-,
ställas helt kort Och ! särdeles rakt på saken. Många af dem .äroi af . samma:
beskaffenhet som de engelska s. k. Gothams sagor’eller de i England gängse,
spefulla berättelserna om irländare. ' Så-'till. exempel hade?Hodjans hustru sagt;
honom, att ‘ kyla i händer och fotter är ett tecken till döden,, och då han en
gång kände sig stelfrusen ' i dessa, lemmar, : trodde han, att han var . död och
lade sig ned1 vid foten af ett träd. Fram komipo värgarne och åto Jupp hans?
åsna.. ; »Det är tur för er»’, utropade . den på. marken liggande, Hodj an, .»att,
åsnans égaré, är död». . En. natt sköt han på någonting, som han: trodde ; vara
en röfvare, men på morgonen befåns det vara hans kaftan, söm blifvit .upp-[
hängd i trädgården. Då han: märkte, att en pil trängt, igenom den, utropade ;
han: »Herren vare; tack,'att jag ej befann mig innanför den, ty dånskulle
jag hafva blifvit dödad.» En afton fick hän se månens bild i en; bruhn och,
i ' den tanken, att .månen, störtat ned i den, nedsänkte han ett. ämbar för att
draga upp :honom. Men som linan snärjde in sig på .något .sätt, drog han så
hårdt, att ' den gick af och rhan föll baklänges? Då han hemtat sig efter stö-
ten, .fick han se, att månen satt mÿçket riktigt qvar på himlen. »Gud : vare
tackad och lofvadl». sade han, »jag har "visserligen stött mig, men så,har r
alla fall månen . kommit ; på sin plats igen.»? —. En’ annan sagögrupp' belyser
Hodjaas ' klokhet i stället för hans dumhet. Folket^ som ville sätta honoiù .'i
förlägenhet, frågade honom två särskilda, gånger,, hvad. som bléf af ,de gamla
månarne. Den ‘ éna' gången svarade han, att de sönderhackades /till stjernor,;
den andra, att de skuros i stycken för att användas till blixtär. ' Det fins
många menniskor," som dela hans åsigter. ’ Så till exempel tror man på i.ön
Sylt, att’i den' kommande verldén gamla mor användas till'ätt sönderstycka
gamla månar: till stjernor; En bonde förärade en gång Hodjan ’en hare^ som
förvandlades till soppa. Veckan derpå kom bonden och hélsade på, och blef
gästfritt undfägnad. Efter några dagar kommo flera grannar till den? man, som
gifvit haren, , och fid^o äfven ett måL Men här någrå nya besökande anlände'
och gjorde anspråk på gästfrihet på dén grund, ätt de vöro' grannar till deti
mannens grannar,1 hyilken hade skänkt honom haren, så var. allt hvad de fiûgo
af Hodjan ett glas vatten hvardéra, tillika med den Upplysningen,? att .det var
»spadet af: det spad,: Évari haren blifvit kokt.» '

: Några af sagorna igenkänner man såsom mycket gamla bekanta,; de, der
leda sitt Ursprungfrån': alla slags främmande källor; .Vi : finna, Hodjan såsom;
eh predikant, hvilken uppmanade den ena hälften af sina .församlingsbor,, som
sade, àtt de visste, hvad han ämnade. förkunna dem, ' att. undervisa ; den. hhdya
hälftenj som sade sig icke veta det. I sitt husliga lif se? vi, huru han plägade,
läsa in sin. yxa, i det han förklarade för sin hustru, som, alltid sköt skulden
på katten, när några godbitar försvuhno, att han fruktade, det katten skulle

1 Englands »Telge».
628' FRAMTIDEN. NY FÖLJD. .FÖRSTA ./ÂRa.:;ELFTE OCH TOLFTE IJÄFT.

äta upp den.‘ ' Och vi - höra honom ropa till' sin myndling/ SQm\befihnér : sig .i
en ■ varghåla rooh’ önskar få ‘ veta : hvad ’ som : står : på,' här ; vårgen' söker att komma
in, !OchhHodjan !hållertillbakå i svansend.<D_Om ivargens svansI går'af,-
ßkall du >nog.”få reda på' det.» Den ' väD békantaJ sagan om gåsen,.hom blott'
hade ett ben, . uppträder äfven i följ åhdé .historiska i form^ Hodjan tillagade ep.
gång1 eh .'gåsr-och: hegafiisig hstad till Tamerlan,!'för attjfÖrära.ldén jåt. honom.!
Men innan han hann fram till denne monark, blefi han iså [hungrig, lätt han åt
upp ; ett i af gåsens* ben. . När gåsen' öfverlemriades .åt Tamerlan,' beklagade :denne
sig 1 öfvery -ätthhon ’éj' rhade mép än .ett. hen.;... » Alla gäss -äro skapadeï på '.det
sättet», . fötsäkråde: Hodjan, ochj pekade på enaflock gäss, som stöda vid en
källa, hvarl och. en . på : etta ben;/ fDerpå lät. t Tamerlan i slå. på trumma, vhvilket
skrämde/ gässen-på -tvågföt^^ I j enlighetijned.-våra;(tolkningar/af;sagan, .lär
Hödjån- hafya sagt till;;Tainerlan, ;.att . han ; borde ; låtit,'slå på; trumma/framförf
den tillagade :gåsén. I I;;den .olika;.turkiska itexten är det .slttiligåy .qvicka Svaret^,
»På det i 'sattet : ;kundé ;du ; ; blifva ctvungen att gå på ; alla, dyta» prt ; en. anspek
ning; på:deni styrka, hvarmed.'man dervid\dunkade, påi.trnmman.:u*Några af sa-t
görna^ tilltalå; ösS - mihdre,’ enär de röra j sig /om .förhållanden,-som; äro egendomi
liga- for /muhcmmedånska -länder./. Här, .till exempel, : är .ren,. >SQm. är bbteckhandé
nog/! ehuru; -den Licke: är ;af. idet - allra ïnuntraste. slaget. Hå .Hodjah en i afton
kom/ till ;Sivri‘Hissar,..just som den långä/fastån gått, till ända, och alla, mens
niskor 'med förtjusning; betraktade den hya. månen, Som.förde< med.sig festen
Bairam, i uttryckte han sin . förvåning derÖfver> :»,I vår ståd»^ sade ban^Äeghaü
ipgem den î ringäste uppriiärksamhet ; åt; månen/ till och/ med < när hari är så stör
som ett hjul,1 men/här går hv^^	ser på'den/tilL och ifned när

déh ej &r större än < en ..tandpetare !».i / ‘	7	= v

J ; : 'Låtom oss ; nu taga i. skärskådande ett pär mera betydande- turkiska ^ago-,
böcker/ af hvilka , hvardera: innehåller såväl berättelser af sédlig halt, som skämt-
samma upptåg,' ocH på det ; hela? taget /qvarlemhar ett gynnsamt intryck .med
häiisyn till karåkteren hos det folk/bland :hvilkétî den/åtnjuter eh :storlpapn-
laritet» ' Hetta' folk har icke uppdiktat någon af jdem./’iDe’sàgcir,.' somnde ihné-
hålla/- ärö icke? frukter iaf turkisk ingifvelse. c*. Dehafva uteslutande; blifvi t då-
hade fråh indiska,? persiska och ,arabiskahkällor/; och: lämpäcLe,.efter Stambula
breddgrad/: Men liksom i de persiska sågorna . öfvergått från ariska: .till:semitiska
läppar, och införlifvats med det .främniahdd land,! hvilket/ vi/hafväl att tacka
• fört dé bekanta s berättelserna; : Tusen- och en natt, samma sätt hafva de Sjuttio
éägöry Söin - under/länge sédåu hydda, dagar förtäljts/af i.ehi arisk, papegoja, gått
génöm^händerna . på .öh persisk/ öfversättare (Nakhshebi). ; och ; blifvit -inhemska
bland tiirkarne redan d - det femtonde. århundradet under namn -af Papegöjboken1 ;
och så hafva* de, : innefattade i en förkommen arabisk' sagosåmling, sannolikt
lånad fråh-pérsiåka källor/ indmot: midteh af [femtonde ; århundradet; funnit ..vät

A	Vn V/L ■-/: /L :;;’J/.

1	Tuti-Nameh‘. Das Papagaienbuch. Nach der türkischen Bearbeitung zum ersten Male ,
übersetzt von Georg Rosen. Leipzig, 1858.	I. 1
- :	.	turkiska sagor. - : r z .ii:.: ...i	629
gen till turkiska literaturen och dymedelst under namn af. de Fyrtio Visirernas
berättelser blifvit kända bland turkiska folket1. /	;	< i <

Vi vilja nu icke fördjupa oss i dessa böckers historia oçh; de i dem före-
kommande sagornas långa vandringar frän deras ursprungliga : indiska liem. De
hvilka önska taga närmare, kännedom härom, hänvisas till den lärda inledning,
som Benfey låter föregå sin öfversättning af Pantohatantra; \ För vårt förelig-
gande ändamål , skall det vara nog att utvälja några af de sagor,.. de innehålla,
för att gifva våra läsare en föreställning om, • af hvad beskaffenhet de berätte.1- (
ser äro, som förtäljas af turkiska läppar oph roa f turkiska öron. ; ;	; \

■ Såsom vanligt med österländska sagosamlingar hafva »Papegojans» ;och »de
Fyrtio Visirernas berättelser» blifvit innefattade • i en ram, som; i båda fallen
icke .är annat än ett. slags liten roman. Genom, att:förtälja, sina,^agor. uppet
håller papegojan en hustru, som ; står.. i- begrepp ;att; öfvergifva sip man, ända
tills denne återkommer; Genom sina fyratio ' fabler omintetgöra yisirerna. h var je
morgon sin monarks afsigt att döda sin son,, emot hvilkensjlif drottningen,
prinsens styfmoder, hvarje afton, stämplar med. en mordhistoria. Alldenstund
visirerna hafva ■ att, kämpa, emot inflytandet af en, elak qvinna, en österländsk
Phædra, som önskar, förgöra, den Hippolytus, hyilken afslagit ; hennes , tillbud,
framställa de naturligtvis i sina berättelser qvinnorna i en ofördelaktig dager.
Men papegojans sagor. ära i allmänhet til] deras fördel,; liksom- många af dem;
som drottningen förtäljer för att försvara^ sitt kön. ; Be - här en af detta slag
från, den förra samlingen:	: ;	: : ; '	:. ? . r

»Det var en gång, en ung ,man vid namn-Mukhtar, « som; af naturen - yar
elak och • åt hvilken . hans föräldrar funnit t en öm och tillgifyen hustru ; hon
hette, Mairnune. . Efter någon tid bad. han henne femna. sin födelsestad Shiraz
och följa sig till hans;faders hus i Yezd;„ :U.nder. VägejQ stannad
en. afton, vid en brunp. Ungefär; vid midnatt; steg Mukhtar Upp,, kastade sin
hustru i brunnen och begaf sig hem, efter att .hafva...tagit med .sig allt,; Söm
tillhört henne. Men den Allsmäktige .räddade ; Mairnune -på grund af hennes
oskuld. Ssdan hon kommit ur brunnen, ; to*g; hon; yägen hem till Shiraz, hyar-
est hon -tillskref sitt utblottade /tillstånd ett anfall af röfvare, sont kastat; henne
i brunnen. och sannolikt röjt, hennes man ur yägen. .. Dereftér bodde hon fort?
farande, liksom-förut, i sin faders hus.' Under : tiden; gick det; Mukhtar illa.
Hans föräldrar ’ dogo, hän förslösade deras, pcli sin hustrus .egendom .öch .brag-
tes slutligen., till tiggarstafven. Under loppet/af sina vandringar för att be-
gära allmosor, kom han till Shiraz, der han slog sig ned ; på; én kyrkogård,.
Dit kom händelsevis Mairnune att gå en dag,/och : fann dpr sin grymme make
i en-tiggares trasor. I stället för att behandla honom såsom, hans brott : för-
tjenat,- helsade hon honom kärleksfullt, utan att förebrå honoïn. för eller; ens
tänka på, hvad som hade händt. »Gören-väl mot dem,; soïn eder .skada», .sä-

- - - ? Aie vierzig- Veziere oder weisen Meister. " Zum ersten Male vollständig aus’ àëm Tür-
kischen übertragen uud mit Anmerkungen versehen von D:r W. F. Ä. Behrnaüer? Leipzig,
1851. ......	- • /- ^ / ■ • Z / : ■ r
630 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

ger en sederegel, i ofverensstämmelse hvarmed han handlade. Mukhtar visade
sorg öfver hvad han gjort och bad om tillgift derför. Hon icke allenast för-
lät honom,: utan tog honom med sig hem, och slöt sig äter med förtroende till
honom. Sedan de någon tid bott i Shiraz, bad han henne följa sig till Yezd.
För andra gången begåfvo sig man och hiistru i väg, och åter tillbragte de
natten vid den ödesdigra brunnen. Öch när det lidit till midten af natten,
steg Mukhtar åter upp och mördade sin hustru, som låg och sof, och kastade
hennes kropp i brunnen. Och derpå. tog han allt, som tillhört henne, och med
det fortsatte han lugnt vägen till Yézd.»

En annan berättelse af samma grupp förtäljer, huru en godhjeftad qvinna
blef gift med en girigbuk till man. »Gif icke något åt någon, eho det vara
må», plägade han ständigt upprepa, men hon fäste ingen uppmärksamhet vid
hans ord, öch var alltid gifmild mot de fattige. Slutligen svor han, att om
hon någonsin åter gaf allmosor, skulle han skilja sig ifrån henne. Nu inträf-
fade en .stor hungersnöd i landet, och en dag köm en tiggare och bad om
bröd, och hon gaf honom tre brödkakor. Just söm tiggaren skulle gå sin väg,
mötte hennes” man honom: öch tog reda på, hvem som gifvit honom kakorna.
Rusande hem i Vredesmod, dref han icke blott sin hustru tir huset, utan slog
höhne och krossade hennes arm. » Den förskjutna hustrun- tog vägen till en af-
lagsen stad,' der hon blef gift med en god man, öch allting gick henne Väl i
handen. Men det hände just motsatsen med hennes förste man, hvilkens giriga
vanor förorsakade hans undergång. Tvungen att tigga sitt bröd från dörr till
dörr, styrde slumpen slutligen hans' steg till det hus, der hon lefde, söm varit
hans hustru. Den andre mannen, som icke igenkände den förste, bjöd honom
sitta; ned vid sitt bord» Men då hustrun fick se, hvem gästen var, satt hon
tyst och åt ingenting. Tillfrågad af sin man, hvaraf detta kom -sig, berättadö
hon sitt lifs historia. »Sällsam är din historia, o, hustru, men min . är ännu
sällsammare», sade' hennes andre 'mah. »Tiggaren^ som då kom till din dörr
öch hvilken du gaf de tre brödkakorna, var jag sjelf. På den tiden var jag
fattig och behöfvande, men alltid välgörande. Hvad jag fick, dét plägade jag
dela med mig åt de värnlösé och fattige. Du passade för mig, men ■ icke för
honom. Derföre här Gud befriat dig från honom och skänkt dig åt mig.»

Några af dessa turkiska, sagor hafva haft en stor spridning i vestra Eu-
ropa. Såsom ett - exempel må anföras den välkända historien öm den tvifvel-
sjüke sultanen, som uppmanades att nödsänka' sitt hufvud under vattnet, och
uthärdade i sin inbillning år af elände, innan han lyfte det upp igen. I en
af sagorna, spelar en österländsk vis rolen af l>Hamélins brokige piplekare»,
söm förmår alla Konstantinopels råttor att följa ut ür staden en likbår, dragen
af råttor och inneslutande en död råtta. Ehuru uttryckligen anbefald ätt hålla
sig allvarsam, brister kejsaren olyckligtvis ut i skratt, innan uttåget är full-
ändadt, och så blir förtrollningen bruten, och råttplågan finnes fortfarande qvar.
I en annan berättelse har en turkisk Fridolin, som blifvit förtalad äf en af-
lindsjuk skälm, blifvit bortskickad med ett bref af det innehåll, att man skall
'	'	TURKISKA SAGOR. ;	/	-	631

taga skinnet af honom och stoppa upp honom. Men liksom den oskyldige
hjelten i Schillers Gang nach dem Eisenhammer, räddas han från den förskräck-
liga död, hvartill han i hemlighet blifvit dömd, och som i stället gör slut'på
hans afundsjuke ' baktalares lefnadsbana. Äfvén det bekanta temat »Stig då
upp och slut dörren till»', behandlas i den trettonde af »de Fyrtio Visirernas
berättelser», hvari ett antal män hålla på att intaga en måltid, då det upp-
står någon villrådighet om hvem som skall stiga upp och stänga dörren. Man
öfverenskommer om att den, som först talar, skall göra det. Under det att
de sitta tysta, komma några hundar och börja äta upp deras mat. Hvarjé
man förblifver tyst. Men slutligen blir en af dem biten af én hund, som ej
fått nog, hvarpå han utstöter ett skri. ; Genast utropa hans kåmrater: »Stig
upp och stäng igen dörren !»	. '

Men i stället för att dröja vid uppenbara likheter, skola vi anföra några
berättelser, som äro på en gång ovanliga och betecknande. Sagan förmäler,
att för hvår och en af de stora profeterna stod det fritt, en gång under deras
lifstid, alt välja mellan ait lefva eller dö. Längtan att få vara tillsamman
med den Allgöde förmådde dem alla att önska sig döden och få sluta sina,
dagar. När Salomon hérskade på jorden, bléf .en dag engelen Gabriel sänd till
honom med en bägare, fyld med lifsens vatten, och médfördé från höjden det.
budskapet, att, om han så önskade, skulle han dricka af vattnet och blifva
odödlig. Salomon kallade tillsamman alla sina visaste rådgifvare och utbad
sig deras råd. Dessa tillstyrkte honom ‘ enhälligt att dricka af vattnet och
lefva för alltid. Derpå sammankallade han foglarne i luften och djuren på‘
marken, och : alla gåfvo honom samma råd, med ett enda undantag. Detta
var igelkotten. I det han gick fram till tronen och böjde sitt hufvud till
marken, talade han sålunda : »Om du får dela med dig af detta vatten åt dina
vänner och slägtingar, drick då och njut af lifvets sällhet. Men om det är
afsedt för dig allena, drick då icke. Ty tungt skulle det vara för dig att
lefva, o konung, om du finge se dina vänner och fränder, den ene efter den
andre, gå bort från dig.» »Sanna äro dina ord, o igelkott», svarade konungen.
5>Till mig ensam har lifsens vatten blifvit sändt. I enlighet méd ditt råd
skall mitt beslut blifvà.» Så talade Salomon; och lifsens vatten drack han
icke.	■'	'■ . '	: •'

Den turkiske sagobefättaren medgifver naturligtvis, att en menniskas kär-
lek till sina Vänner och slägtingar måste vara beroende af deras förtjenster.
Något slags kärlek måste dock alla ega, som äro värda att kallas menniskor.'
På denna sanning lade én dag en muhamedansk prest stor vigt. Under det
han höll på med sin predikan, störtade in i moskén en man, som förlora’t sin
åsna, skrek högt och frågade, om någon Sett en åsna gå fram denna väg.
, Hvarpå presten frågade : »Fins det någon här, som aldrig har älskat?» Upp
steg en gråhårig man, och sade: »Här är en.» »Se der én åsna!» svarade
presten, i det han vände sig till egaren af det förlorade djuret. — Hvad be-
träffar äktenskaplig kärlek, så beror den' till stor del på hustruns karakier,
632. VRAMTTDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA fÂRG..,ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

såsom följande sberättelse: ådagalägger. En,.viss konung fick en dag, höra, at^
en bonde träffat på ett källarhyalf fullt med hyete, hvaraf. hyarje korn var så
stort som , en dadelkärna, (och önskade storligen få veta, . hyad, -slags fmennjskor
som .lefde på jorden vid den, tid,, då denna; säd växte. ? Tillstyrkt att rådfråga
en gammal , yis jodalbonde, (skickade han- ett sändebud kill honom med ,ett prof
af kornet., : ,På : vägen mötte sändebudet en ; vän, :som bad, att han skulle ställa
två , andra, frågor till den gamle vise. mannen : »Hvarföre blir mannens hår . hyitt
på. gamla dagar? Och hvarföre förbättras mannens utseende, med åren, :under
det .att qvinnans försämras?» Sändebudet träffade .på, (Jen, gamle pdalbonden och,
framstälde.kill honom sin: första- fråga. ,; Qubben, hvilkens hår .blifvit'hyitt och
hvilkens.. gestalt ; yar böjd och/ bruten af ålder, sade, att han . icke visste något
om kornet, och hänvisade den besökande till sin äldre broder. • Oaktadt denne
var längre framskriden ,i åldeir än den förste, y ar. kan. dock lifligare; och kryare
och :hans ..skägg hade , ännu : icke . blifvit, grått., ' Äfyen .han( sade, ,att; han icke
visstq ..något, om kornet, - och;, visade ..sändebudet. till , en . tredje t och.ännu äldre
broder., ; Denne, mycket ,gamle. man befans vara ;den. till/utseendet, minst ålder-;
stigne ..af de . tre,, r det kans- skägg, var .alldeles, svart, och .hausr gestalt ännu
ungdomlig. :.. ikfï honom , erhöll ; sändebudet ;syar ,på alla t sma tre-'frågor. . För
ungefär hundra; år tillbaka .lefde på jorden.ett folk- ^som var mycket fromt och
gudfrukiigty och, till ..belön,ing .förrsin, fromhet,erhöll.,det,af den. Aljsmäktige
den. underbara gåfvan af. det.. ofantliga kornet, r-Hvad r nu beträffar kvitt kåi;,
fortfor ,, den vise, så r äro . ljusa; elley ,mörka lockar ungdomens prydnader,-, men
det hvita håret .»tillhör ålderdomen ,på rgrund af dess ljusar och : klara, tankar.»
Hvad angår. ålderns; olika inverkan på män ochr, .qyinnor^ så beror xdetta på den
omständigheten, att mannan skapades af jord,-som blir bättre, ju.längre den
ligger - i träde ; hväremot • qvinnan -skapades af kött,, kvilket är underkastadt för-
sämring och: förruttnelse. . Sedan, sändebudet mottagit dessa: svar, frågade han
Vidare, huru det kom ;sigy att den .yngste af de tre-, bröderna, var den> till utr
seendet - mest ålderstigne, och, ,den äldste : minst. (; Äfven , detta förklarade, den
vise.,, Hans, tyngste broder, sade kan, hade ett. .dåligt land,och-; en rful och elak
hustruy, derför . var kam så medtagen - till , utseendet, -j Den îaqdre .hrodern egde
ettrgodt landsmen ä^fven hans hustyu var elak och missbildad y derföre,såg han
ut att vara gammal, ehuru icke så nedtryckt af åren, som håns yngre broderi
Men han- sj elf, , sade, kan, ; vidare,, var välsignad , icke. Mött, med; ett.godt. land,
utan , äfven med. en .vacker ;och godhjertad. hustru, œh detta yar orsaken till
att-han, oaktadt’den äldste ^.f de tre bröderna,■.såg ut att vara; den till gestalt
och .sinnelag yngste ? af. depi; - ty : sant säger ,ordspråket,’ att »en .mans,hem är
antingen.hans himmel eller hans, helvete;». r:	; -	, y ( r

. 7 Såsoip prof på en. kärlekshistoria vilja, yi anföra följande berättelse. Det
var ; en gång en kejsare i Kina, som, efter att plötsligen hafva blifvit väckt ur
sin .morgonslummer, rusade med draget svärd på/sin yäckare, och skulle hafva
dödat honom," omkam icke, blifvit tillbakahållen. . Den som. störde-kans kvila,
var hans förste ’ visin / Denne klef högligen förvånad. < Men. kejsaren förkla-
.77?:^' TOT Iï?n	§3$

rade^ -att. han;Just .drömde^	då .visireii.väckte, honom,,
oçh han^ , vrede upptändes: öfyerf, att hafva blifvit beröfvad denna englalika
uppenbarelse., : Nu ■ var. ; visiren . icke blott, en Aristoteles ( â förståndets vägnar,
mep han iVar £äfvep en;så skicklig- målare^.,att han;	Jbeskrifning

förfärdigade en'liksom lifslefvand^ af bild af jungfrun d drömmen. £Denna af
bild ; framlade , han , till, råskådandet -för [alla . främlingar. pch resande, som :^rogq
fram -denna . yägj och r af. hvilka en, händel^ irden igenkände/ ^ .niedir
grekiska - prinsessan. Visiren ; begaf, ; sig j genast; ; åstad till, Grekland,. såg ;Prin-
gessam och : fann,; att hon ^r. alldeles; .sådan, ,som kejsarens jnbjllning, och hans
egen pensel ;hade målat jhenne. r . Dock rhader;hon; afr följande; skäl ogjort, ett(!he-.
ligt döfte. -. atf aldrig f gifta sig, . Då hon ten dag ; gick . och; promenerade ji^in
trädgård, fick hon händelsevis se elden förtära ett påfogelsyngel. påfogöl-;
honan stannade qyar hos s|na ungar och delade deras öde. Men påfogelhanen
Äög sjelfviskt bort1 och lät dem Omkömma r i lågorna. Derför föraktade och af-
skedde hon det rmanliga könet,“ Då visiren rhördn detta, ^åd han om tillåtelse
att .med . sina målningar1 M prydå fienne^ palats, 00$ målade/på’ en1 a^Mess
väggar, én^ utmärkt fördelaktig bild af sin kejsare, som förestäldés i sittande1 pä
en tidn i^étt lusthus,^rundt omkring hyilkét utbre<
d^ G-enoin^örgruhåen hann pn*

ld| sig ett fullkomligt parå;
hvars vatten/ de döda kröp-

pårpe af en fulîvuxeù antüdphane och flera' üngâr flötd omkring, under det att
åntjlöpKonan helt lugnt gick öcli "betåäé på' stranden.f »Hvem är denne inan,'
och hvad är det för, djur?»: frågade prinsessan. r »Det är kejsarén' af Kina»,
svarade yisiren, .»oct djuren ärp hntildper, söm händelseyisr	dag
infor hans Ögon/ Fadern delade sina ungars död,’ men deras moder'Öfvergaf
dem. Genom detta bevis på trolösheten hos det qvinliga könet fattadé Hans
Màj estât ' en '■•sådanniôtvîîja1 för • detsäirimä,•! 'ätt han : åflägt ett{ heligt löfte att
åldrig gifta -sig.hc Då pnnsössän hörde detta,• föll höti ‘i’ött' djupi begrundande^
hvärpå • slutet: blèf,;- ått hon ‘ erkände, 'det håväl mannen Zsoin: qyinnari möjligen
kunde Mafvå slkäl ätt’ beklaga sig1 öfvér trolö^^	ëri kejSäre ;med
dana -känslor 'tihligelf siûlle-1 blifvä en- förThënnéi passände man.,; :Icke långt
dèrëftèt £ifte haù bdf hoï/sig' mëd ‘hvarândrâ' »och^så flck kejsaren, livad hän
badé längtat' eftéh.» • ' - or-, kit fhh r,	i -i”	r-) •i:’/'?' .n.-j-t

-r . Låtbm • PsS slutligeh' öfvergå tinr de ■ sagörj' i hviïkâ-nâgôû religiös‘ lära ’in-
skärpesP Médf någrä* öbetydligä förändringar, Såsöm’utbytande5 af-ordet <Kofån
mot Bibel,' Och- Fredag mot Söndag' ökullé följande herättelser - kuniia- våra
üppbÿg'glièa’ ôch lärorika 'äfvöl/ bland' ÖSSY • Den1 förtäljer,^ hdru det éU
gång 1 bodde : i Kairo’ en ‘ fattig ' vattenbätaré MÖ ' hainn ■ Numäu, ‘ som hade ett
enda !bärn/ eh god ’gôssè, hvilkeö 'flitigt-Studerade' Körah,r,!oöh‘ren" étida kamel
tiir ätt hjélpå honörn1 i haùs ‘dagliga sySslör. - En' dag blef ’'göååen : af h^
Hfe'uppm	hästå gång häti kom; tagä med sig Mn ! gåfva.5 /Och vat-
téhbäfåfen, söm var iritågeh äf vördnad Wf Kör^^ skänkte- dess »Uttolkare^
gossens lärafej allt hvad hän egdé> sin endä kahielî FöljdénMléf,—^ fdqh
dagen icke förtjenade något, och när natten hom^ måsté - håm gåHills Ägs utan
634 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÄR«. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

aftonvard. Men under sömnen drömde han, att en röst sade till honom: »din
utkomst är i Damaskus. Grâ dit och finn déni» Så begaf han sig nästa mor-
gon till Damaskus. Vid ankomsten dit satte han sig ned: vid ingången ’ till en
moské, och en man kom och gaf honom ett‘ stycke bröd. Sedan hän ätit det,1
föll han i sömn och drömde, att samma röst sade: »nu då du funnit medel
till din utkomst, ' statt upp och återvänd hem.» Han lydde, och första natten
efter sin återkomst drömde han, att rösten §ade: »medel, bestämda för din ut-
komst, finnas begrafna nära invid, der ditt hufvud ligger; gräf der och tag
dem till dig!» Och när\han vaknade, gräfde han på det anvisade stället, och
fann der' ett kärl, fullt med guld. På kärlets ena sida stod skrifvet: »en
gåfva af Gud till Numan», och/på den andra: »på grund af hans vördnad föT
Koran.»	-

Den andra berättelsen handlar om en gammal trädgårdsmästare, söm en
Fredag var i ovisshet, om. han skulle, gå till moskén eller stanna hemma och
arbeta i sin trädgård, som behöfde vattnas, och i qvarnen, der hans säd låg
och väntade på. att malas. Men slutligen beslöt han. att göra sin pligtr hva-
dan han gick till moskén och uppsände sina .böner. När han kom tillbaka
hem, fann Lan till sin förvåning trädgården vattnad och kornet malet, under
det han varit borta. Vid det han sporde mjölnaren, huru det hade gått till^
att hans säd var malen, fick han veta, att någon tagit in den i den tanken,
att det var hans egen, men sedan den var malen, hade han upptäckt sitt miss-
tag och .gått bort, lemnande mjölet qvar efter sig. .»Då förstod trädgårds-
mästaren, att Gud icke låter någon, som arbetar i Hans tjenst, lida, någon
förlust.»	.	....

Samma .starkt utpräglade känsla $f tillfbrsigt till Gud belyses genom ■ be-
rättelsen om gossen, hvilkens föräldrar sålde honom till en konung, åt: hvilken
man hade sagt, att hans sjuka fot endast kunde’botas genom att sättas in i
den uppskurna kroppen på ett indiskt barn. . När gossen blifyit förd inför
koniingen för att skäras upp, började han skratta. / »Huru kan du skratta, då
du: borde, gråta?», tillfrågades han/ »Hyarföre skulle jag ej skratta?» svarade
han. »När en gosse är i fara, springer han till sin fader. Om detta ej hjel-
per, : vänder han sig till sin moder. Om. hön ej kanhjelpa honom, vädjar han
till myndigheterna, : och slutligen till konungen sjelf, Nu hafva mina föräldrar
sålt, mig till konungeri, och han ämnar döda mig för att rädda sitt lif. Men
hvad skall : han säga till sitt försvar inför’ Herren den Högste i den andra
verlden? Enär jag; ej rönt ömhet af min moder eller medlidande af min fader,
eller rättvisa af konungen,' hvem skall jag nu anropa? Jag vädjar till den Gud,
som är en. allsmäktig hämnäre. Han skall säkerligen åtaga sig min sak emot
den orätt, som vederfarits mig.» När konungen hörde dessa ord, kom fruktan
öfver honom och han försatte : barnet i frihet. Och han kände ,sig så. rörd,.-att
från hans ögon strömmade heta tårar, hvilkas helande förmåga, i enlighet, med
Guds vilja, botade hans sjuka fot.
TURKISKA ßAGOR. .	.	€35

En annan belysning af den lefvande tron på en allseende -Försyn finnes
framstäld i följande lilla berättelse. När konungen af. Baktrien en dag var
ute och jagade, kände han sig hungrig och satte sig ned att äta. Och under
det han åt, kom ett bi, tog en bit bröd och fiög långsamt bort med det.
Förvånad deröfver foljde konungen efter biet, som förde honom till ett ställe,
der det på en gren satt en på båda ögonen blind sparf, som öppnade sitt näbb,
•så . fort han^ fick höra biets surrande. Och biet bröt brödet i tre stycken,
matade foglen dermed . och flög sedan bort. När konungen såg detta Guds
under, afsade han sig alla jordiska förbindelser, och egnade sig, åt den All-
godes tjenst.	: ;	. •	'	?

. Från buddhism en! hafva åtskilliga berättelser om sjelfuppoffring öfyergått
till Islam* Här är en muhammedansk framställning af en af de handlingar,
som i Indien tillskrifvas Buddha. En, dag kom en dufva flygande upp till
Moses, och. J>ad om beskydd mot en förföljande hök.- Och Moses hade med-
lidande med dufvan och gömde henne i sin barm. Men styax kom höken efter
pch : beskylde , Moses för orättvisa och. grymhet, enär han beröfvat honom den
föda, som var tillämnad hans små hungriga ungar. Och Moses insåg, att han
genom sin vänlighet mot dufvan hade handlat grymt mot höken. För att så-
lunda förena rättvisa med barmhertighet, skar han af från sin egen kropp ett
stycke kött så stort som dufvan ..och var i begrepp att gifva höken det till
hans längtande ungar, då höken utropade: »O Guds profet, jag är Michael,
och hvad du tror vara. en dufva, är. Gabriel. Vi komma , i dessa skepnader
till dig för att pröfva och .uppenbara din högsinthet och ditt ädelmod.» Och
derpå försvunno de båda englarne i fogelhamn.

. I följande berättelse, hvarmed denna uppsats må afslutas, prisas äfven-
ledes sjelfuppoffringens dygd. Men det sedelärande innehållet har här fått en
mera romantisk form. Det bief en dag förtäljdt en from och mäktig konung,
att-ett stort under fans, att se i en viss brunn. Ty på dess botten stod en
gyllene tron, hvarpå, fager som en dag, satt en mö, , hvilkens skönhet tycktes
fylla hela håligheten med solsken, och midt emot henne satt en gammal skrynk-
lig man, hvilkens kropp mera liknade en skugga, och som tillbragte. sin tid
med att se vexelvis på henne och på en kittel med sjudande ölja. Dit gick
konungen gehast, fann att hvad som blifvit honom sagdt var sant, och frå-
gade den fagra mön, hvad denna sällsamma syn betydde. »Jag är dotter af
■en fékonung», svarade hon, »och denne gubbe har älskat mig ända ifrån sin
ungdom. För att göra honom till viljes har jag suttit här under sextiotvå år
med honom, och både medlidande och fruktan ; för Gud hindra mig från att
öfvergifva honom. Dock kan jag ej gifta mig med honom, emedan jag tillhör,
-en himmelsk slägt och han en jordisk.. Men han skulle lätt kunna slippa ifrån
sina jordiska beståndsdelar, om han ville kasta sig i denna sjudande olja, i
hvilket fall han skulle luttras af den starka hettan och komma upp igen : lik
rent guld. Men hittills har. han icke haft mod att göra det.» Då talade- den
gamle gubben och sade: »Gerna skulle jag kasta mig i kittelen, ty jag fruktar
'63é FRAMTIDEN. NY FÖLJD. • FÖRÖTa IrG. 'ELFTE OCH TOLFTE HAFT.

icke döderipvore det Icke äf detta enda skäl : éndäst derföié 'vill jäg îcte dö,
emedan jäg derigenöm skulle gå miste om 'dëri glädjen 'ätt få skåda' herine^äri1-
sigté,' söni jag älskar.» 4 Då frågade körningen^ öm den gamle ville följ à efter,
i fäll han; gick' förut och oskadd kom ur ; farån.^ ;»^ visso», ' var svaret.
Derpå klädde konungen af sig, och »i det han' offrade sitt ädla lif for'deh
olycklige älskaren»,/ spräng han i kitteleii. ' En ;timme förgick, och dérpå kom
han upp^ fri från'' alla spår af jordisk slagg och förvåridlad till 'guld-a^ den
renaste' åder. Néd ‘ från sin -tron steg' mön, böjde: sitt hufvud till 'marken'' in-
för konungen och tillbjöd sig ätt blifva hans brud. ! Meri »hej» svarade konun-
gen; »hvad jag gjorde, har jag icke gjort för att vinna din kärlek; utan för att
Uppmuntra dénrie * svage gubbe.» Då den gamle ; hörde ' déttä, följde håri konun-
gens, föredöme, “ stannade uridér ' loppet åf eri tiriiiné i déri sjudande kittelen^
och' upp kom södari ' en5 skiihrâh'dè gestalt" af rénäste- guld; och eri ; pässähde
brudgum'‘åt den sköna fÖri, 'soiri satte hönöm''vid sin sidå på deri'-skimrande
trorieri, och'slog-sïhsiïfverarm'omkring håris'-håls af guld.?; '" *’ z ‘

' ' ’ -Ehuru det icke är mera nödväridigf ätt dé,' söm" förtälja1 sedligå berättel-
ser, "béhöfvå : våra ■ sedliga, äri f ätt »den söm kör feta ;öxar behöfvérJ sjelf• varå
fet»', m.ä det 'dö.ck' rimligtvis antagas,' ätt det måste ligga goda grundärirnéri i
det 'fölks karäkter,1 ' bland' hvilkét äro ' i ' omlopp sagor dch berättelser, rioiri sik
äri én så hög - och ren töri,; som 1 de nyss änförda. ‘ Under ën viå anordning - af
styrelsen kunde dessä grundämrien-utvecklas ^till egenskaper,' soin ’ vöré ‘ i stånd
att höja tùrkàrne öfver deras riuväråride låga ståridpurikt bch ätt görä1 deräk
hufvudstäd till' Kvåd ; Nabi Effendi säger den -Var på häns tid:'érirsköl^
stora män, »den säkraste tillflykten för bildning och’ vetande.h	-7	j r j

Chopin

■5 (Ui? ‘ Thé 'FortnightlyJ Review.)



3 1 Éü polsk skrihstâlïarê vid ^ Karasöwsii haï för icke länge seåaÉ ut-
gifvit? en på 1 tyska •: affattad- lefnadsteckhing ’ öfvér! Chopin^ ‘ hufvudsakligen - stödd
på déniïes href till; sina J änhöriga. ‘ ï>enna ‘ biografi har1 lagts:till grund för rid-
danståendé ; uppsats1 af Ê. Hueffef, som derjeiiite (kuhnat \för egeh del tillägga,
åtskilligt hytt méd ledning1 afL meddelanden^ fråri !hågra .blahd! den^ berömde
musikerns vänner;	j'i,n ’jn:H	-J:- ......< n
/mal'	iroo ■ •■’chop^^ .uïmj'z -r^ -Ä^r ^37

! TrMéric ’ Chopin’ föddes i Warschau den 1 Mars 1809. Hans fader var-'vid
denna tidpunkt enskild lärare hos grefve' Trédëric Skàrbék, œftër hvilken gossen er-
höll sitt förnamn? Chopins ungdom vår så lycklig och liigriy soin -man kan önska
åig^ p Håns föräldraT befuhno sig i oberoende? omc Också1 'just ‘icke i lysande öm-
Ständigheter,; och- gössöns Uppfostran öfvérvakades ; sorgfälligt ' af ‘dö skickligastö
lärarné" i Wårschau; :men framför allt stödo familjens'medlemmar i ett “Ömsefiidigt
förhållande af kärlek Öch aktning till hvarähdra^ ' Chopins bref1 till hans 1 föräT-
’drar :öch syskon andas den ömmaste 'tillgifvenhety och han upphörde aldrig: un-
der sin- ’lysande tahä iflari's att ihågkomma och sakna Sitt barndomshem.: En
söm kände hbnöm’ Väl ■ &éör^^^ ^plägade åäga,; att hans modérer
hans ' enda : verkliga '} passion. Lik;: de flesta 'stora hiusikidkare visade Chopin
bedan Vid mycket tidiga år sinne för siå konst, öch hän hade gjort Sina första
försök1 i 'Composition; långt innåm‘hah ähnu- künde^skrifvaf hvarken höter eller
bökstäfverr Eh välvillig lärare : måste técknå upp,; hvad;den tidigt utbildade-
lärjungen ihéra antydde än verkligen spelade på pianot. Sin' début såsom vir-
tuos gjorde gössen år 1818 på ;eh9 konsert5 för de fattige;' då ''håns förvånande
ïnakt öfver instrumentet väckte uppseende och lade en fast grund till hans
hamå ’ öch rykte" på platséh. ‘ Främmande’ främåtåehde personer inbjödöS ätt
höra . öch 1 beühdrà detta underbarn ; en ’ vigtig- följd af dënna1 bans tidiga fräin-
gåhg var’ derjémté det' Beskydd, ' ‘han åtnjöt af den konstälskaride öch högt‘bil-
dade polska aristokratien? •'Damerna, tillhörande’ de stora familjerna Czariöri-
sky,; Sapiéchå, Rådzivil '' funno ett tÖjé; i: åttJ smeka! 'den snillrike ' gossen, och
på detta1 sätt började Chopin- att redåh vid; junga år! få inandas luften i åså-
longeh», sohf åeåérmefa ' under hela lifvet1 förbléf dén åtmiosfer, der han bäst
frifdes. ' De farliga följderna åf; én sådän ömgifning ' motverkades lyckligtvis1 äf
Chopins lärare, Elsnêr; en framstående musiker, "som var likaså' sträng i sina
konstnärliga fordringar, som ' Kan Var fri: frän ' pedanteri.. ‘ Dessutom skyddades
gossen tillräckligt genöin Sin naturliga blygsamhet' från	som ett öbe-

tingadt beröm künde niedförä. 7	:	.‘i	1 < -i i - j : .r .

r ÖfverJ Chopins’ barndom hvilår fétt visst idylliskt behåg, sådant som inan
gerna vill’ sätta i förbindelse med ■ stofa‘ lyriska föfnfå^ tidiga utvecklirig.
Vi kunna1 sjelfvä föreställa oss en svärmisk hngdom med Öppet sinne ‘för him-
lens och fältets och1 den’ensliga skogens 'skönheter,'hien på samma gång i road :
af ett likstämmigt umgänge ,och på det högsta förtjust af‘ätt kommä; i berö-
Ting med ädla ocK fint bildade qvinhor. Mèn rôâhde'karaktcfsdfàg säkhäs ej hel-
ler i dënna taflå^ Ett1 drag af'uppsluppen skämtsamKet Vilja vi anförå? Chöpin
sammanskref en gång ett näsvist: bref på det slags' rådbråkade polska, ' Som be-
gagnades af de judiska kräniarhe, och afskickade det • till! ‘en adelsman, eher
att häfvä undertecknat det med én -stackars judes -namn,'som var väl känd
bland de högre stånden. ' Ädelsmanneh : Var! bekant förk sitt häftiga’ lynhe, och
den oskyldige juden skulle KafVa blifvit grundligt genompryglad; öm icke‘Cho-
pins författarskap ‘ till: bfefvét f tid blifvit Upptäckt. ‘ Det strätt,' som üpp-
stöd på magnatens'bekostnad' säges ,:hafva botat honom för hans’älsklihgssynd,
638 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
och sedermera begagnade han blott sällan piskan och »endast då det-var nöd-
vändigt», såsom hr Karasowski försigtigt tillägger. r .	<

Till samma kategori hör Chopins Ovanliga förmåga att förlöjliga personers
egenheter. :Redan som gosse förvånade och roade han sina vänner genom att
efterhärma en tysk protestantisk prestmans åtbörder och brutna polska; och
mån^a år senare uppväckte han en fransk skådespelares afund för sin utomor-
dentliga skicklighet i att efterhärma åtskilliga framstående pianister både med
hänseende till deras personliga sätt att, vara och deras artistiska uppträ-
dande. Med sitt anslående utseende och sin starkt: utpräglade individualitet
var ■ Liszt - isynnerhet en af Chopins älsklingsmodeller, till icke ringa, nöje för.
de båda vännerna. Besynnerligt är, att detta afgjordt dramatiska anlag icke
fann någon motsvarande utveckling i: Chopins konst. En anekdot, som be-
rättas från hans tidigare ungdom, kunde gifva anledning till-tron på-tillvaron
.af en förborgad dramatisk talang hos honom. För att lugna sin faders osty-
riga lärjungar säges Chopin hafva improviserat och på pianot åskådliggjort en
lång historia om tjufvar. oeh röfvare med en sådan kraft i utförandet, att han
på det högsta uppskrämde sina unga åhörare, och sedan bragte dem till sömn
genom att aptyda, huru tjufvarne efter väl förrättadt yärf tryggt lägga sig till
hvila djupt in uti en tät skog. Dylika saker berättas äfven om Schumanns
tidigare ungdom. Och. dock misslyckades äfven han i hög grad i dessa, dra-
matiska försök, hvilka Chopin icke ens vågade sig på.	< r .

Med undantag af några utflygter till landet, der han njöt af solsken och
frisk; luft samt 'af folkets sånger, tillbragte. Chopin sin första ungdom i hemmet.
Hans konstnärsbana synes hafva blifvit bestämd redan mycket tidigt, men hans
allmänna uppfostran blef. derför icke. försummad. Under föräldrars och systrars
kärleksfulla vård växte han upp till . en. väluppfostrad, sällskapligt bildad och
derjemte ömsint ypgling — tyvärr allt för vek och känslig för lifvets strider
och ‘sitt eget hjertas lidelser, såsom vi snart skola-få se.. ,	-

Ett vigtigt afbrott i detta stilla lugn var hans .första resa, som gälde
;Berlin, oçh som väl kunde anses som en ganska äfventyrlig sak på den .tidens
bottenlösa, pplska vägar och' med de stora, klumpiga preussiska diligenserna
till ■ fortskaffningsmedel. . Till Berlin anlände de dock utan några äfventyr,
Chopin och professor Jarocki,r en vän till familjen, som reste till den preus-
.siska hufvudstaden för .att vara närvarande vid ett naturforskarmöte, och med
glädje åtog sig att. blifva den oerfarne ynglingens handledare och : rådgifvare.
.Denna resa hafva vi att tacka för den första. serien af bref i Karasowskis
bok. Det måste på det hela taget, erkännas, att dessa bref icke ens uppfylla
måttliga . förväntningar. . Möjligen hafva de förlorat mycket genom öfversätta-
rens bristande skicklighet; smeknamnen, de förtjusande diminutiven, och andra
kärlekens behagliga fioriture, hvarpå det, polska språket är så rikt, .trotsa-dess-
utom hvarje återgifvande. , Man kan icke-heller-misstaga sig om, att Chopin
är en klok och skarp iakttagare. Han vandrade omkring på gatorna i Berlin-
med öppna ögon och spänd uppmärksamhet på allt, från det storartade Kö-
: ‘	■	• CHOPIN.	.■	' 639

nigliche -Schloss, ; ända ned till damernas tournure,' som han,: i förbigående sagdt,
på det högsta klandrar. Särdeles muntrande är hans starka antipati emot natur-
vetenskapen Och dess målsmän. Der förekommer t. ex. : en skizz om eri tank-
spridd professör, söm på én offentlig middag ' midt uppe i ett lifligt, lärdt re-
sonnemang trummar-med sina icke -särdeles rena‘ fingrar på’sin grannes — Cho-
pins — tallrik, till icke ringa afsmak för denne nogräknade unge man. Här
fans således ett rikt änine för satirikern och Chopin . var icke den, som lät tilb
fället gå sig ur händerna. »Många af dessa personer», säger han, »tyckas'mig likna
kärrikatyrerj och jag har redan: indelat dein i klasser.» - Alexander vöh Huiri-
boldt, hofmannen och marinen af verld, finner allena riåd för;hans ögon, c »Han ser
helt annorlunda ,ut, äri de andre»; skrifver han ock: »han talade franska med
oss lika så väl, som oin det varit hans eget språk; till och mëd ni, käre fa-
der, skulle hafva sagt :det.» j ; :	?	1 :	’ . - ’	. . .

- Men allt detta, huru roande det än är, kunde hafva blifvit skrifvet af
nästan hvilkon begäfvad gosse som hélst. < Och samma anmärkning gäller med-
vissa inskränkningar oni alla hans - följande: bref, så många som hafva kommit
till vår kännedom. : Att de blifvit försedda med Chopinis underskrift, ökar
föga ; deras - betydelse;’det vill‘ säga, vi finna'ingenting af tonsättarens egen-
skaper i hans skriftliga , yttranden. Detta är så mycket mera anmärkningsvärdt,
soin Chopin väsentligen tillhör, hvad man skulle, kunna kalla musikens literära
eller poetiskar ' tidehvarf. Representånterna för detta tidehvarf förde och; föra
författarens såväl som tonsättarens penna. Namnen Sehumanri, Liszt, Wagner
belysa" tillräckligt: denna sak.: Men Chopin tillhör i detta afseende den tidi-
gare klassen af tonkonstnärer, hvilka vorb och önskade vara ingentig annat än
tonkonstnärer. - Å andra sidan — och detta Ökar vår förvåning —- saknade han
ingalunda uppfostran Och till och méd en lärd uppfostran. Mozart och Schubert,
och till en viss grad äfvén Beethoven, kuride icke våga sig in på det literära
området, äfven om deras lust dertill varit än så stör: t Men Chopin hade fått
sin bildning af en fader, som var på samma gång en nitisk och fulländad pé^
dagög,: och under den senare delen af sitt lif rörde han sig i én af de mest
lysande, bildade sällskapskretsar, ' som verlden någonsin sett. ' Det är sant, att
brefven från denna hans pariserperiod ej mer finnas i behåll, men: det synes
hästan obegripligt, huru han vid en jemförelsevis framskriden ålder plötsligen
skulle hafva kunnat utveckla literära talanger, soin dittills legat i slummer.
Det må vidaré anmärkas, att de flesta af Chopins bref voro stälda till hans
föräldrar och systrar och innehöllo derför detr- inest oskyldiga, förtroliga prat1,
och utan några anspråk pä stilen. ; Men sådana voro äfven Mendelssohns, och
dock äro de rika hä smakfulla, qvicka och patetiska vändningar, hvilka t. A m.
kunde hafva väckt Madame de Sévignës afund. Verkliga förhållandet är, ätt
Chopins skaplynne var af en alltför subjektiv art, för att rigta en ' större upp-
märksamhet på de allmänna förhållanden, som hörde till hans konst eller i
sjelfva verket till hvilken annan fråga som helst. = Han'kände, djupt, och för

Framtiden, 1877.	. .	:	,	41
640 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HAFT,
denna känsla fann ; han: ett omedelbart och tillfyllestgorandé uttryck i sin musik;
Detta var honom nog. : .	. :	. ;	: '	4 ' : ;

; Frän samma synpunkt måste vi betrakta denna musik. Det. är allmänt
bekant, ; att Chopin ; aldrig försökte sig i konstens högre eller åtminstone niera
betydande former; han skref ingen symfoni, ingen opera och hans två konsert-
stycken äro ingalunda bland hans mästerverk, isynnerhet hvad beträffar orkestér-
ackompagnemanget. Det var i impromptut, nocturnen, étuden, valsen, som Cho-
pin kände sig mest hemmastadd, och dessa intagande .skapelser fylde han och
gjorde lefvande méd hela djupet- och styrkan af sin lidelse och. sin sorg. Det
var ; äfven här, som : han bief en tolk för sitt lands smärta, och ingénstädes
har Polens sorgliga öde skildrats på ett mera gripande sätt, än i de marke?
rade och dock så outsägligt melankoliska rytmerna i Chopins polonaises och
mazurkor. Ått förneka Chopins snille pågrund af hans förkärlek för dessa
konstens mindré ■ former skulle vara ungefär detsamma, som att kalla Heine
och Burns obètydande- skalder, emedan de icke utmärkte sig i epiken och tra-
gedien. Snillet .kan icke mätas’ med tumstocken och alnen. Â andrå sidan
kan icke, nekas, att ju det strängt individuela’i Chopins föredrag fordrar hös
åhöraren en viss motsvarande' själäriktning för att fullt uppskattas. Han kan
icke, liksom ^Beethoven eller Mozart eller Wagner, vädja till alla sinnen i alla
former. Häraf küima vi förstå, att musici och kritici, söm ingalunda sakna
omdömesförmåga, undgå att märka . Chopins egendomliga storhet., Mendelssohn
såg hed. på : Chopin från formfhlländningens lugna höjd. Han erkänner den
framstående talangen, mën : beskaffenheten af hans beundran antydes tillräckligt
genom- det skämtsamma; men betecknande öknamnet : »Cliopinetto», som flera
gånger förekommer i hans bref. Moscheles anväüder samma matta beröm-,
och déh mera uppriktige Field kallär helt öppet Chopin »un talent de cham-
bre: de målade» och detta ickei alldeles orätt.' Chopin representerar en nation,
som är på förfall, och hans individuela skåplynne häntyder också på sorgbun-
denhet till en i grad, som skulle förefalla en kraftig och sund natur vara .sjuk-
lighet. Men hväd är väl, noga räknädt, snillet sjelft annat än en obehörig öfr
vervigt af de diktande själsförmögenheterna, en oordning i hjernan i patologens
ögon, en. föraktlig svaghet i. den känslolöse verldsmannens ögon?	,	;

Efter denna ' utflygt på kritikens område återvända vi till det egentligen
biografiska ändämålet: med denna uppsats. Chopins resa till Berlin åtföljdes
snart af en annan till Wién, och det var-här, som han först vërkligen upp-
trädde inför allmänheten både som tonsättare och pianist. Den lyckliga ut-
gången häraf lemhade intet öfrigt: att önska. . Chopins spel mottogs med mycken
hänryckning såsom någonting fullkomligt nytt och originelt, och i» hans egen
blygsamma • berättelse öm händelsen fäster hart sig särskildt vid den omstän-
digheten, att han var damèrnas gunstling. Hans touche beundrades såsom något
underbart poetiskt, ehuru något för mild och eterisk för stora konsertsalar,
och hans kompositioner erkändeé med ens såsom varande ingifvelser af en ut-
präglad egendomlighet. Naturligtvis saknades ej sådana, som sökte tadla och
CHOPIN.	j • 641

nedsätta honoin, isynnerhet frân'det klassiskt-vetenskapliga lägret, men på det
Kela tåget ■ började Chopin sin hana under de mest gyhsamma förhållandens.
Af?det uppåtsträfvande snillets ' vanliga kämp visste han litet eller intet; ej
hellér skulle håns känsliga och veka natur hafva varit i: stånd: att uthärda en
sådan' strid. Bland de konstdomare, som varmast helsade den uppgående stjer-
nan välkommen, bör Schumann nämnas i främsta rummet; och' hvad ^särskildt
beträffar hans artikel om Chopins Opus II; Don* Juans-fantasien, så inger den,
ehuru något öfverspänd, dock den högsta tanke om Schumanns kritiska urskil-
riingsförmåga, helst' som kompositören då var fullkomligt okänd och verket af
j emförelsevis ringa betydelse enligt kritikéns vanliga : regler. Men Schumann
såg diktarens själ och mästarens hand i hvarje taktstreck, och af hvad som
hade blifvit gjordt, insåg han mied ens, hvad söm kunde göras r— ex ungue
leonem. ' i ■ • • ■ - ■	: •	' •• ■ ■	• ' .	•. . '

Men1 dét märkvärdigaste är,'att Chöpin med afseende på:sitt spel visar
sig ända ifrån sitt första framträdande befinna sig på fullkomligt samma stånd-
punkt, som då han hade uppnått ärans höjdpunkt såsom en konstnärsstorhet.
Hvar helst vi träffa honom, i Wien eller Warschau, i Paris eller1 Edinburgh,
är han* alltid densamme,' den mest fulländade, ehuru kanhända1 icke den mest
lysande virtuos, den mest sympatetiské tolk af i sina egna kompositioner och
qvinnornas förklarade gunstling. Samma sällsamma företeelse erbjuda dessa
kompositioner. . Man-finner här'få spår till förändring eller utveckling,' sådaha
som vi kimna iakttaga' hos nästan alla andrå mästare. " Man här delat Beethö-
vens verk i tre hvärandrå ‘ olika perioder, och: det är icke lätt att märka, ätt
kompositören af ))Rienzi)> var densamme, som satt i toner »Tristan ocfi Isolde»
eller1 »Valkyrian». Men ■ Chopins f förstå verk' visar fullkomligt samma: egen-
heter som ’ hans sista; man kan ;icke upptäcka några stora tekniska framsteg.
Men ej ! heller kunna vi varseblifvå minsta-tecken till én konstnärlig »Sturm
und Drang.»' Chopin: tillgrep liksom ïnstinktmessigt den mest passande formen
för att uttrycka sina tankar, och denna ändrade han aldrig, lika litet som han
ändrade tänkarna sjelfvä. Hos en mindre framstående man skulle detta stän-
diga' upprepande af samma tema hafva ledt till entonighet; hos honom föran-
ledde ; det en koncentrering af den ' bästa verkan. Med undantag( af Heine
och- kanhända Sappho, är Chopin det mest fulländade förkroppsligandet af lyrisk
begäfaing i egentlig mening, som konsthistorien' har att uppvisa. - -	'

Att i ett sådant konstnärslif af en sådan grundform kärleken skulle ingå
såsom en vigtig beståndsdel, är helt naturligt. En öm och ren böjelse är i
sjelfva verket ‘ det mest intressanta från Chopins tidigare ungdom; "Dess före-
mål var Cönstänce Gladkowska, en begåfvad sångerska, i hvilken konstnären
så väl som mannen hade funnit sitt ideäl. Vid hennes omnämnande för hans
förtrognaste vän, Titus Woyöieöhöwski, är det som Chopins bref uppnå vältalighet,. •;
nästan patos. På samma gång är det betecknande för hans tystlåtna och inåt
rigtäde : natur, att ett halft år förflöt innan han någonsin talåde hvarkeii till
henné eller öm’ henne. »Om henne drömmer'jag allå nätter», skrifver han,.
642 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA , ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

»men icke en stafvelse har, jag utbytt med henne. Med tanken på hennes
ljufva Jvasen skref jag adagiot i min nya. koncert (i ..Ess-moll, ,Op. 11) och
denna morgon valsen,; som jag skickar med detta bref.» . Denna tillförlitliga
underrättelse, hyad beträffar . ött konstverks källa i upphofsmannehs inrej
är oskattbar. Huru många orimliga gissningar och dumma anekdoter kunde
man ej hafva; besparat sig, t. ex, i fråga om Beethoven, genom några få korta
antydningar af detta slag! Men följande ställe i samma bref är knappast min-
dré rörande. ■— »Ack, huru bittert är det . att icke hafva någon att dela sin
sorg och glädje ined! Huru förfärligt att känna sitt hjerta nedtryckas och
icke :häfva. någon, själ i sin närhet, som kan höra ens klagan! Du vet, hvad
jag. menar. . Ofta har jag sagt mitt piano allt, som jag önskade säga dig.»
Och hvad kan vara mera förtjusande än följande prof på ungdomlig känslo-
samhet, som förekommer i ett annat href till samme vän; — »I förgår åt
jag middag tillsamman med fru Beyer, hvilkens namn också är Constance.
Jag är gerna tillsamman méd vhenne, o'm också icke för. annat: än detta, out-
sägligt kära namn; jag ,gläder mig äfven, när jag på en af hehnes servietter
eller näsdukar ser namnet Constance broderådt.» Huru det närmare förhöll
sig med deipa .kärlek, känna vi icke mycket till. Constance synes hafva be-
svarat sin ungdomlige tillbèdjares , känsla, och hon gaf honom vid något tillfälle
en ring, som Chopin förvarade såsom .’han skullé hafva gjort med sin : helgon-
bild. - Om de hade ingått någon bestämd förlofning, synes vara, tvifvelaktigt;
visst, är, ätt Chopins, familj ganska förståndigt satte sig emot‘ en förbindelse,
som icke, kunde annat än blifva ett allvarligt hinder för em ung konstnärs
bana; lika, otvifvelaktigt är, att det var fästmön och icke Chopin, som gjordé
slut på den hemliga förbindelse, af hvad beskaffenhet. den nu än må hafva
varit, som kan hafva funnits emellan îde älskande. År .1832, gifte hon sig
med en annan, till icke ringa sorg för sin tillgifne och en lång tid otröstlige
älskare. Inför ; detta verkliga sakförhållande förfaller till intet Liszts, roman-
tiska berättelse om en trogen, ehuru öfvergifven flicka. . .

- Men vi gå händelserna i förväg. Emot slutet af 1830. bjöd Chopin
ännu eh gång, och det . den sista, farväl till sitt hem och begaf sig åter : till
Wien. . Det var under sin vistelse i denna stad, som han mottog underrät-
telsen om polska revolutionen, hvilken- helt naturligt gjorde ett djupt intryck
på honom. Titus Woyciechowski lemnade med ens Wien, der han hade uppe-^
hållit sig med sin vän, och tog tjenst i upprorsarmén, och Chopin kunde en-
dast genomi sina. föräldrars enträgna, önskan hindras från-, att tåga samma steg,
för hvilket hans svaga helsa gjördei honom helt och hållet , olämplig. Ehuru i
regeln alldeles likgiltig för politiken, följde han dock krigshändelserna med den
yttersta oro, och en af hans mest vemodiga och. vackra »étuder», den i C-moll,
vanligen - kallaff »Revolutionen», säges hafva blifvit skrifven strax efter sedan
han mottagit underrättelsen om Warchaus intagande af ryssarne. Under dessa
omständigheter kan det i förstone, tyckas besynnerligt, att han i sina bref från
den tiden föga sysselsätter sig med dagens. händelser. Men Karasowski förr
r. ■ /•	. . Chopin. ,	643
klarar, • att patriotiska. utgjutelser . àf détta slag ■ kundê hafva blifvit /arliga,” i
händelse af en : af dessa husvisitationer, som ryskaj polisen : ofta gjorde hos de
missnöjda”. Många af dessa .bref blefvo ; derföre genast uppbrända af Chopins
vänher; andrå kommo aldrig fram tilL dem. : Ur ett,. som Undgick förstörelsen,
må följande , karakteristiska ställe anföras: — »Ännu en gång omfamnar jag
dig (hans vän Titus). Du: går ut i kriget; återvänd, som öfterste! Må allt
få en lycklig: utgång! H varför, kan jag icke, åtminstone, få ; vara din trum-
slagare?»

. I ; Juli 1831 reste .Chopin: från Wien /till -Paris eller rättare sagdt till
London; ..ty: det tycktes, hafva 'varit hans åfsigt. att stanna i Paris endast en
kort tid,. och i hans .pass voro skrifna orden »passant par Paris à . Londres.»
Liszt berättar, att flera .år längre fram, då. Chopin ständigt uppehöll sig i den
franska hufvudstaden, plägadehan leende säga, »jag befinner mig i Paris en-
dast på genomresa.» Till en början visade det sig. dock, som om detta I ytt-
rande .-.skulle, få tagas mera efter orden. Chopins mottagande i i Paris var inga-
lundå så ■ gynsamtj/ söm: han och hans vänner torde hafva väntat.: Konstnärer,
som . voro honom . mycket ; underlägsna; : men söm redan vunnit ett stadgadt rykte,
sådana som Kalkbrenner, -Herz, med Jflera, hade dragit den ållmänhä uppmärk-
samheten . på sig. Deras lysande tekniska färdighet kunde lättare tilltala den
stora massan äh den spifituela skönheten f Chopins anslag./ Dessutom lände
hans fördelaktiga omnämnande i de tyska tidningarna honom till . föga • gagn
hos dc högdragne . parisarné. Ej ‘ underligt alltså, att Chopins första konsert
alldeles slög fél, åtminstone i finansielt . hänseende. Hans landsmän, det är
visserligen sant,- voro närvarande och applåderade;.men den franska publiken
lyste ' genom sin frånvaro. ; Lätt modfäld, tänkte : Chopin 'på att gifva spelet
förlorädt. ' Liszt, Hiller och/ändra vänner försökte förgäfves att tröstå honom.
Hän tvekader emellan att återvända hem eller begifva sig öfver till England,
möjligtvis till .Amerika. Då framträdde: oförmodadt. på. scenen en. deus ex> ma-
china i den ståtliga .skepnaden af baron Rothschild. . Vid en af hans mottag-
ningar spelade. Chopin några dagar före.. sin tillämnade. .afresa ; och det var
här, som ham, ûnder beskydd af den intagande och högt bildade värdinnan i
huset, blef bekant med la haute . volée^ i Paris.: . Ögonblickets ; hänförelse gjorde
honom inspirerad; han spelade och improviserade,/såsom, hån/’aldrig förut gjort.
Öfverraskningén, förtjusningen, var allmän; och hans framgång blef lika, var-
aktig, : som den var lysandé. Hädanefter, var. hans ställning i. Paris, betryggad.
Hans konserter, : så ofta soin, han kunde ; besluta. sig. tillatt offentligen upp-
träda, voro till trängsel besökta, hans .kompositioner -efterfrågades begärligt, af
förläggarne, ' och välbetaltå, högt uppskattade lektioner. utgjorde en ständig
och angenäm * inkomstkälla/ för en som — jett enståkå undantag bland/ton-
sättare — faim nöje uti att undervisa. .:	/	,	//:

Under de första åren af Ludvig’Filips regering stodö sällåkapslifvet och
literaturen i Frankrike på sin höjdpunkt. Eh inera lysande pröfkartå på ung-
domliga, kraftfulla talanger, an den .romantiska skolan-i; poesi och ! målning
644 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. ELFTE OCÖ TOLFTE HÄFT.

kunde, uppvisa,- har : sällan blifvit skådad, ware sig förr heller : senare. För
denna : skolas sträfvanden och syften kände Chopin den varmaste sympati; med
många äf dess medlemmar : var var . förtroligt bekant. Théophile Cautier öch Victor
Hugo. voro bland hans vänner; Delacroix och ; Ary Scheffer besökte hans mu-
sikaliska soiréer. Der. kunde man också få se Heine, med hvilken Chopin
hade lån^a meningsutbyten om fantasiens underland, så väl bekant för dem
båda. : Liszts . beskrifning' på en af dessa. sammankomster, hvari han . sj elf var
en - af de mest framstående deltagarne, är väl värd att läsas. De utgjorde
Verkligen ett slags gudaförsamlingar, hvarifrån allt vanligt och medelmåttigt
instinktmessigt; höll sig borta. I sin . egen konst fann Chopin äfven’mycket,
som kuride intressera honom och egga håns skapande förmåga. Aubers La
muette de Portici och Rossinis Tell vöro då nya verk. Bellini, Chopins älsk-
lingskompösitör, stod då på höjden af sitt rykte. . Meyerbeer Väckte ett oer-
hördt uppseende genom > dén hya verkan, soïn hans Lobert le diable åstadkom.
Boiéldieu fepresertérade; den frånskå > operans fulländade behag. Och på hvilket
underbart sätt blefvo icke’ dessa verk tolkade! Nämrien Malibran, Rubini, La-
blache, Nourrit : och Madame SchrÖder-Devriént, hvilka då alla befunno sig i
sin första blcmstringstid,- uppfylla en med djup saknad öfver att en sådan hög
och omvexlande fulländning oåterkalleligeh gått förlorad för konsten. Sådana
virtuoser som ’ Kalkbrenner, Thalberg, Liszt och Hiller göra konstnärsgruppen
fullständig.' ; '	■ .	!	' 7	V '

Om hela detta lysande och sjudande lif har Chopin skickat:långa och om-
ständliga berättelser till sina föräldrar öch vänner i hemmet. Dessa bref funnos
till för. några år tillbaka. Hr Kärasowski har hållit dem i -sin hand och ur
minnet anfört ställen ur dem. Nu hafva de, tyvärr, för alltid gått förlorade
för verldem: Berättelsen om denna förlust : är likaså sorglig, som den är be-
tecknande... Den 19 September 1863, ■ under det, sista polska uppröret, åkte
grefve Berg, generalguvernören, i sin vagn förbi det. s. k. Zamoiskfs hus i
Warschau, ’ én ofantlig bygnad^ som var uthyrd i rum oöh våningar till dé högre
klassérna. ' Från ett af de ötaliga fönstren i denna bygnad afsköts ett skött
inot grefvens vagn, åtföljdt af några orsinibomber, utan att dock skada någön.
Genast blef huset omringadt af soldater, och hvarje manlig invånare: bortförd
till fästningen. Qvinnorna tillätos att. lemnå det. Efter detta blef hvartenda
stycke husgeråd, ifrån i det stora klädskåpet till barnvaggan, utkastadt genom
fönstret öch höpådt till en ofantlig stapel midt på torget? Under aftonens lopp
tände man eld på alltsamman och hvarenda sak blef bränd till äska. Det ligger
någonting åf vild råhet utbredd öfver denna handling af fråssande ödeläggelse,
mera vidrig’ kanhända än någonsin den planmessigå grymheten hos en mera
civiliserad styrelse 'skulle hafva varit. Det nattliga skådespelet på torget är
värdigt en Salvator Rosas pensel. En intressant berättelse härom kan man
finna i Mr Sutherland Edwards utmärkta verk: Private history of the Polish
insurrection. Vetenskapen och konsten fingo vidkännas hårda förluster vid
detta tillfälle. Sålunda förstördes de äldsta och bästa handskrifterna af Lori-
‘	v	CHOPIN.	\:.	645

ginus, hvilka innehades af en af hyresgästerna, prins Lubomirski, som höll pâ
att gifva ut en kritisk upplaga af filosofens verk. Men det dyrbaraste bränslet
vid den ryska lustelden var kanhända den stora samling af saker, som tillhört
Chopin, och som vårdades och samvetsgrant förvarades af hans syster. Blaiid
dessa voro, förutom värdefulla gäfvor äf hans lärjungar och beundrare, hans
fortepiano och hané porträtt af Ary. Scheffer, hvilket én rysk officer^ efter att
hafva noga betraktat det, kastade i lågorna. Pianots sista stunder beskrifves
på följande sätt åf mr Edwards: »Åtskilliga pianon från Wien af en uiider-
ordnad beskaffenhet blefvo utkastade och krossade i fallet. Chopins piäno gick
dock icke så lätt under. »Det föll», säger min sagesman, som kände till- in-
struméntet och gaf akt på dess sista ögonblick, : »med en djup, melodisk suck,
och jag kunde icke undgå», tillägger han, »att beundra det varaktiga och solida
i Erards arbete,: när jag såg, att endast dess, ben voro afbriitna».

Alla Chopins bref från utlandet till hans familj gihgo • förlorade tillika
med det öfriga' och några biljetter, skrifna till vänner, äro. det enda autobiö-
grafiska material, som finnes qvar från de aderton sista och mest intressanta
åren äf hanS lif. .Lyckligtvis finnas andra källor att tillgå. Två resor till
Tyskland, der. han förnyade -Sin bekantskap med Mendelssohn och gjorde Schu-^
inatms, en af hans tidigaste och ifrigaste beundrare, måste förbigås. Hans tredje
vistelse i detta land, år 1836, »blef af ett mera varaktigt‘inflytande på hans
lif. Under detta år infaller Chopins förlofning med Maria Wodzynska, en polsk
skönhet, hvilkens bekantskap ,hah hade gjort någon-tid förut. Fyra år hade
förflutit sedan förlusten: af hans förstå kärlek. Det gamla såret var läkt, och
ännu en gång blickade Chopin emot ett lyckligt, lugnt familjelif i sitt eget
land. Men återigen blef han på det. bittraste sviken i sina förhoppningar.
Han, qvinnornas gunstling; var dömd till en ständig otur i sina personliga för-
bindelser ined dem. ' Det ser ut, som om hans tillbedda sköna plötsligt ändrat
tycke,: öfvergifvit tonsättaren och i stället gift sig med en grefve.

r Under det att Chopin ännu kändp smärtan af detta slag, var det som han
for första gången sammanträffade med den qvinna, omkring hvilken hans känslor
under, hans 'återstående dagar skulle koncentrera sig —■ både till hans lycka
och olycka. Chopins‘förbindelse méd Madame Dudevänt är alltför bekant för
att. förbigås medtystnad.. G-eorge Sand sj elf är ingalunda förbehållsam i detta
ämne. Enligt hennes egen berättelse i Histoire de ma ’ Vie öfverskredo hennes
känslor aldrig gränsen; för en uppriktig vänskap. '»J’avais pour l’artiste», säger
hön, Mme sorte d’adoration .maternelle très vive.» ’ Hon ansåg honom också så-
som ett slags blixtafledare, ett skyddsvärn »contre des émotions que je ne vou-
lais plus connaître». Ett dylikt psykologiskt problem framlägger hon i större
omfattning i novellen Lucrezia Floriani, som af Chopin sjelf och verlden i all-
mänhet, ansågs såsom en skildring af deras kärleksförhållande^ i trots af att -:
George ' Sand harmfullt tillbakavisar hvarje sådan jémförelse. Chopins iretlighet
och sjukliga. vankelmod, anmärker hön dessutom,, gjorde slutligen skilsmessan till
en pligt och en nödvändighet	‘	.
646 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Det är naturligtvis svårt att bestrida en qvinnas : uppgift i en sak af sådan
ömtålighet, mén för att göra. Chopin rättvisa, är man förpligtad. att omhämna,
det hans vänner, och isynnerhet hr Karasowski, hafva. en helt’annan uppfatt-
üing? af frågan. Efter den senates påstående var den lidelsefulla kärleken'inga-
lunda endast på Chopins sida, och det var icke förrän denna lidelse, hunnit
afsvalna. hos\ George Sand, soin . hön-började ledsna vid sin uppgift att vara
följéslagerska och sjuksköterska åt en döende man. Kanhända ligger sanningen
härvid, såsom i: dé flesta fall, mellan dessa skiljaktiga uppgifter eller snarare i
en’ förening af dem båda; Chopin, snillets barn, hjelplös och dödssjuk, béhöfde
beskydd lika ■ väl som kärlek. Båda delarne fann han hos George Sand; Hon
skötte håns räkenskaper, stälde r ordning hans rüm, skref hans bref-och vår-
dade honom under hans sjukdom med samma ömhet, som hon skulle égnat sina
egna barn. Kanhända kunde ! hön under åådana ögonblick,- med afseende på sin
känsla för honom, knappast göra sig reda för skilnaden mellan sonen och’ älska-
ren. Chopins tillgifvenhet och: tacksamhet å andra sidan liknade nästan én son-
lig vördnäd. Han kände och förnekade aldrig, att han hade henne att täcka
för många års sällhét, ,ty hennes omvårdnad var icke inskränkt till hans kropps-
liga behöf. allçnast. För att icke tala om, hvad hon sjelf i så rikt'mått kùnde
erbjuda, kunde ; han i hennes hus icke arinät än känna' sig fullt tillfredsstäld
med; hänseende till sällskapslifvets kråf. : Hän .kunde komma'in i hennes mot-
tagningsrum hvärje, afton och prata, spela eller drömma, : allt efter soin det föll
honom in, och ingen .fick störa hans ensamhet, när han Önskade vara : allenä.
Skildringen af dagarne och aftnarùé, tillbragta på hennes villa i Nöhånt,' gifver
oss en ,föreställning ’om ett föftröligt och dock lügnt och fritt landtlif i dess
oinskränkta fulländning. En afton: isynnerhet, -då pianot flyttades-ut i träd-
gården,’ och då. Chopin och. Liszt vexelvis läto sina inspirerade ackorder gen-
ljuda öfver den öppna platsen, dröjde länge i alla de nårvarandes minne. Dét
var äfven George Sand, som efter det första allvarsamma utbrottet af hans
bröstsjukdom, yrkade på att Chopin t skulle åtfölja henne. till södern, och genom
sin trogna .vård :återstälde hans brutna' hélsa, -så mycket möjligt var. Bëàôkët
på, Majorca har: blifvit ,så fullständigt och' lifligt skildradt af den störa för-
fattarinnan sjelf; att; det äf öfverflödigt Vidare » beröra, det.; ' Läsärne af Histoire
de ma Vie torde ; isÿnnérhet erinra sig den- seen, ,då Madame Dudevänt och
hennes -barn en stormig afton gått ;ut på en promenad, och:Chöpin hos sig
framkallat' ett: sådant tillstånd, af' feberaktig oro för deras skull, att' knappäst
deras återkomst kunde öfvertyga honom, ätt de voro: utom' all fara —■ och följ-
den af det slags extas, som han hade genomgått, var ' preludiét i B-moll, en
af hans /mest, inspirerade kompositioner. I samnia bök omnähmes ofta dennä
retlighet : i . Chopins- lynnë, som : utan tvifvel till en stor del bidrog till den slub
liga brytningen nära : tio senare.! Orsakerna till detta bittra slut på så. mycken
kärlek hafva blifvit på olika sätt framstälda. Geörge 1 Sand ånger den för-
hämsta orsaken vara ! den. äfgjorda motvilja, söm Chopin visade hennés barn.
Â andra sidan har man försäkrat att, i samma mån som hennes kärlek började
. .t«::	CHOPIN.	c/; <	647

aftaga, tröttnade Kon på den' ständiga vård och uppmärksamhet, som den lidande
konstnären behöfde, och att hon länge väntade på ett tillfälle 'att göra sig qvitt
sin besvärliga förbindelse:. Utgifvandet af Lucrezia Flofiali säges hafva varit
en !äf dessa vanliga krigslister, och det kan icke förnekas, att under dylika
omständigheter hon visade en stor brist på grarinlagenhet, då hon offentlig-
gjorde eh berättelse, som hade en så slående likhet med den sorgliga verklig-
heten. Hennes barn verkliga »enfants terribles» ■ gjorde förolämpningen
ännu smärtsammare genom att hånande fråga kompositören : »Vet hi M. Chopin,
att prins Carl (hjelten i novellen) skall vara ni?» Men det bevisar okunnig-,
hetr om George Sands öppna natur att beskylla henne för att . hafva på sådant
sätt varit: orsaken detta sista och bittraste sår. <	. -

- Slutet på allt detta Klef, àtt Chopin i. början, af 1847 plötsligt lemhade
George Sands hus och aldrig mer talade vid henne^ 1 Ännu en gång samman-
träffade de händelsevis i en väns. hus. Hon gick fram emot honom med ut-^
sträckt hand och med namnet »Frédéric» på sina läppar; men hån vände sig
bort och lemnade tyst rummet.	■ .	;	>	.

Den omedelbara följden af dessa ledsamma tilldragelser var ett häftigt ut-
brott af Chopins sjukdom,1 hvarifrån han långsamt hemtade sig, och endast
genom den Sjélfuppoffrande vård» han fick af sin gunstling och lärjunge, Gut-
mann, söm aldrig ett ögonblick lemnade hans sjuksäng. Det vår hufvudsak-
ligen j för att frigöra sig ifrån den själs- och kroppssvaghet, hvarunder han
qvaldes, som Chöpih återupptog sin länge uppskjutna’plan att besöka England,
och’ i denna afsigt styrktes han genom de revolutionära Händelser, för hvilka
Paris snart' blèf skådeplatsen. Året 1848 var vitne till ett uttåg af pariser-
konstnärer »till England, likt det soin* det fransk-tyska kriget förorsakade. Ber-
lioz, Kalkbrénner, Thålberg,'r Charles Hallé (som bosatte sig i London) voro
bland flyktingarne. Chopin landsteg ï England den ’21 April 1848, och ifrån
denna dag ändå till hans afresa kan man följa honom nästan steg för steg.

. En gång förut, i Augusti 1837, hade Chopin gjort ett kort besök i Lon-
don, - sannolikt. för af t fråga någon läkare till råds. Vid detta tillfälle lät han
icke offentligen ' höra sig och han synes hafva iakttagit ett strängt incognito
till och med för sina närmaste vänner. »Chopin säges hafva visat sig här helt
plötsligt», skrifver Mendelssohn från London i September 1837 ; tmeh han be-
sökte icke någon och gjorde- icke någons bekantskap. Han spelade en afton
högst förtjusande Kos Broadwood (den beryktade pianofabrikahten) och dérefter
skyndade han bort igen. Jag hör att han ännu lider mycket.» Sedan såg
man icke till honom Ï London under de följande elfva åren, men hans kom-,
positioner började småningom sprida sig bland de mera fint bildade konstvän-
nerna, och flera utmärkta engelska musikidkare, sådana som mr Osborne, mr L.
SlÖper ni. fl. hade hört honom i Paris och hélsade honom med glädje väl-
kommen vid hansr ankomst hit. Men» ibland hans ifrigaste beundrare böra om-
nämnas två skotska damer, misses Stirling,, af hvilka den ena var Chopins niest
omtyckta lärjunge. ’ Under hela hans vistelse i England :eg'nade dessa damer
648 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

honom all den. vård och uppmärksamhet, hvaraf lians hastigt aftagande helsa
så yäl hade behof. Chopin åtföljdes af em trogen tjenare, soin stannade hos
honom till, slutet, och strax efter, hans ankomst, slöt. si£ . till honom : en norsk
lärjunge, vid namn Telefson. Deras ständiga yård var så mycket mera behöflig,
som Chopins: bröst redan vid denna tid var så svagt, att det var . honörn omöj-
ligt .att komma upp: och, ned. för trapporna, utan att bäräs, visserligen icke
någon svår, säk i det afmagrade tillstånd, hvari hän befann sig. ; tOaktadt nära
fyrtio års ålder», tillägger ett ögonvitne, ' »var hans blonda hår tjockt och böl-
jade i vackra lockar, liksom om det tillhört en myckèt ung man. Särdeles in-
tagande till, sin yttre person, röjde hans hna sätt med ens,, att han fått en vår-
dad uppfostran. Vid pianot kunde ingen Våra mera anspråkslös och lugn i sina
rörelser.» . En annat intyg öfverénsstämnier härmed, hväd beträffar det öfver-
väldigande intryck, som Chopins egendomligt ideala skönhet åstadkom i förening
med en konstnärlig inspiration och en lifskraft, som tycktes trotsa sjelfva den
annalkande; döden.	.	:	■

Chopins första bostad i London var vid .Bentinck-street, men ; denna ut-
bytte han efter några dagar: mot. beqvämare rum vid Dovre street 48* Strax
efter sin . ankomst - till: London förnyade hän bekantskapen med Broadwoods,
hvilka. mottogo honom med en artighet,, som detta hus på lika äätt visade: både
inhemska , och ’ främmande konstnärer, och stäLde sina instrument till hans för-
fogande. Det: ställe i London, der Chopin’först spelade, (den .10 Maj,, tyckes
hafvä ,varit hos Lady Blessington i Gore House, den. välkända, samlingsplatsen
för framstående skriftställare och konstnärer. Ty i London så väl .som i Paris
valde han ej uteslutande sitt ' sällskap bland personer, som tillhörde hans eget
fack. .1 detta , fall olik de fleste musikidkarei, uppsökte han gerna utmärkta^
vittra personers, sällskap, och en af de första soiréer han bevistade var hos mrs
Grote (den. 6 Maj), på hvilken han dock icke spelade..	b Ï .

. Hvad beträffar, tonsättarens pianospel, tyckes det som öm blott en mening
varit möjlig om denna sak. Man kan anföra yttranden af många personer,
musikidkare, konstvänner och bildade åhörare i allmänhety som alla äro äf
samma åsigt,. hvad beträffar det ojémförligt poetiska behaget i hans spel ; stund-
om : öfvérensstämma de till och med , i de ordalag, hvari de framlägga sina in-
tryck.- Så t. ex, jemföra tre : personer, ; fullkomligt obekanta för . hvarandra,
hans mildt flytande arpeggios med eolsharpahs toner. Äfven Lord Houghton,
som hörde Chopin i Paris före, brytningen med George Sand, talar om det
egendomliga patos, hvarméd »haus händer slingrade sig öfver pianot». Böljande
yttrande, af en af de, bäste kännarné-af Chopins musik och stil: förtj enar, att
anföras : »Hans legatissimo touche och hans utmärkta sätt att sköta pedalen
satte honom i stånd att åstadkomma sostinente effekter, sådana som ingen annan
pianist förmått framkalla.. Hans stora arpeggios : blefvö uthållande .harmonier
och tjenade till, bakgrund för alla: hans djupa känslor, som buros fram genom
melodien. Det fans icke något: tvupget' och konstladt i hans spel; det var så
enkelt och naturligt som möjligt. Man kunde föreställa sig, att hans sätt att
CHOPIN.

649

spela bestämdes af hans bräckliga heisa , och :var karakteristiskt endast for hans
senare år, och:att skärpa motsatser icke hade fattats under en tidigare period.
Men hvar. och en, söm såg honom spela och gaf akt på egenheterna i hans
sätt att röra fingrarne, kunde snart se ' att. hans touche aldrig kunde hafva varit
annorlunda. Det sätt, hvarpå Mendelssohn, Liszt och Schümann beskrifva hans
spel. öfverensstämmer helt och hållet med denna åsigt.»

Man torde förstå, att egenskaper sådana som dessa tilltalade snarare några
få utvalda än massan. Denna uppfattning delades äfven af en öskadlig, ;men
icke elak kritiker i: Glasgow Herald (den 30 September 1848), hvilken med
erkännande, att han föga förstod sig på Chopins stil, tillägger, att den påtag-
ligen bättre passade för familjekretsen än för en konsertsal. Om män utbyter
den skotska »familjekretsen» emot den. franska »salongen», skulle Chopin full-
komligt varit nöjd .med detta utslag. Offentligen uppträdde han blott mot-
villigt och så sällan som möjligt. .»Jag passar icke för att gifva konserter»,
plägade han säga; »publiken inger mig fruktandess blickar, soin endast an-
tyda nyfikenhet, förlama mig; den besvärar mig med sina främmande ansigten;
den qväfver mig .med sin andedrägt.» Liszt uppdagar i konstnärens stolthet
den halft medvetna orsaken till denna motvilja. »Chopin», skrifver han, »visste
fullkomligt' af sin egen öfverlägsenhet ; kanhända fick han icke tillräckligt eko
utifrån för att vinna den lugna öfvertygelsen, att han var uppskattad till sitt
fulla värde». G-eorge Sand löser problemet méd sitt vanligä mästerskap i psyko-
logisk nuance. I sin väl utarbetade teckning af Chopins , karakter, grundad , på
en lång /personlig erfarenhet, säger, hon, »Il était homme du monde par ex-
cellenccj. non pas du monde trop officiel et trop nombreux, mais du monde
intimej des salons. de vingt personnes, de l’heure où la foule s’en va, où les
habitués se pressent autour de l’artiste pour lui arracher par d’aimables im-
portunités le plus pur de son inspiration.» '	• .

Det är ledsamt tänka sig, att så mycket personligt snille och så mycken
teknisk färdighet skulle nära på helt och hållet gå förlorad för konstens ut-
veckling. Men Chopin hade få lärjungar af sin konst, och den ibland dem
som. skulle hafva varit bäst i stånd att fortplanta hans stil, den bästa lefvande
representanten af hans metod, Madame Dubois (sondotter af baron O Meara,
bekant från Napoleons tid), som i åratal var Chopins elev,, har besynnerligt
nog blifvit förbigången på Karasowskis lista.

Men vi måsté återvända till London. Emot slutet af säsongen började
middagar och nattvak göra sin verkan på Chopin, och för att återställa hans
krafter föfeslogo hans vänner honom att göra en. resa till Skotland. Men «så-
som . man kunde hafva förutsett, kunde hans angripna bröst allä iöke motstå
det nordliga klimatets inverkan, och hans umgängesförbindelser tycktes snarare
tillväxa \än blifva mindre bland hans gästfria vänner i norden/ Några bref,’
som han. vid denna tid skref till en polsk vän, röja en nedslagenhet, som
gränsar till förtviflan: — »Hvarje morgon är jag alldeles oförmögen att göra
något, ty jag har icke förr klädt mig, än jag känner mig; så utmattad, att jag
650 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

äter måste hvila.: Efter middagen nödgas jag sitta; i två timmar och höra pä,
hvad herrarne säga ôch se, hvad de dricka. Jag uttråkas till döds och för- ■
söker att tänka på någonting annat; derefter går jag till sällskapsrummen, der
jag måste samla alla • minä krafter, ty hvar och en längtar att höra mig spela.
När jag just hunnit'få litet rö, måste jag åtér ut och resa, ty mina Vänner,
som hafva de bästa afsigter i verlden, vilja icke låta mig hvila. Pe hemta
mig för att införa mig hos alla deras slägtingar och bekanta)), etc. Man vet,
hvad det vill säga i norden: skotsk dimma och skotska kusiner, som äro sär-
deles angenäma för ett friskt sinne, tryckte tungt på den nervsvage tonsättaren 1

Chopin gaf en konsert i Glasgow.; Tillkännagifvandet derom var af föl-
jande lydelse: »Monsieur Chopin har äran underrätta, att hans matinée musicale
kommer : att ega rum onsdagen 'den 27 September» etc. .Vid tanken på det
själs- och kroppslidande, som denna »ära» förorsakade den döende mannen, göra
de brukliga termerna ett sorgligt intryck på ens sinne. I trots af en lysande
lista af beskyddande damer, : i spetsen' for hvilka Stod hertiginnan .af Argyll,
och i tröts af de nitiska bemödanden, som gjordes af mr Muir Wood, den
framstående förläggaren och Chopins vän, söm ombesörjde alla anordningar, gick
dock icke nettoinkomsten till mer än den lumpna summan af 60 p. st.-

! Omkring den 3 November återvände han till London och tog sin bostad
vid St. ' James Place N:ö 4. . Hans afsigt var att spela på en bal (icke en
konsert) i Guildehall, hvilken gafs den 16 November till förmån för de polska
flÿktingarne. • Hans fosterlandskärlek kunde icke tillåta honom att vägra sid
hjelp till ett sådant ändamål. Man må döma om håns belöning genom föl-
jande anmärkningar, för hvilka man har att tacka en vid tillfallet närvarande:
»Menniskorna, som, upphettade af dansen, gingo in i det rum, der han spelade;
voro icke mycket hågade att lyssna på honom och längtade blott att återvända
till sitt nöje.» - Han var i sista stadiet af utmattning, och resultatet blef svikna
förhoppningar. - : ?	-

En vecka efter denna olyckliga dag lemnade Chopin London. Hans sista
bref, dagtecknadt derifrån ; och skrifvet till • en vän i Paris, var uppfyldt af den
djupaste sorg. »Om torsdag lemnär jag London, som blifvit förfärligt för mig;
Till1 råga på allt annat har jag fått nervlidände. Säg åt Pleyel, att han skic1-
kar mig. ett pianö om torsdag, köp mig en bundt violblommor, så : att jag må
hafva någon frisk doft i min sal. - Jag skulle tycka om att finna litet poesi i
mina hvardägsrum och min sängkammare, der jag sannolikt måste ligga inne
en lång tid. Om fredags afton hoppas jag vara i Paris; ännu en dag till här
skulle döda mig -eller göra mig galen. Ställ om att det eldas i alla rummen
och se till att de äro dammade. Kanhända»,’1 slutar han med en gnista af hopp,
betecknande .för luhgsotspatientér, »kan jag ännu blifva; bättre.»

Ack! Han blef aldrig bättre. De sista månaderna af hans lif förflöto
under en plågsam och ständig strid med den grymma sjukdom, som smånin-
gom, men säkert fick’ makt med honom. Det skulle vara allt för smärtsamt
att uppehålla sig vid dessa ögonblick. Men sista scenen af sorgespelet är out-
CHOPIN.	651

sägligt skön och gripande — i sanning ett värdigt slut på ett sådant lif. Vi
lemna ordet åt Liszt:

»I den sal, som låg närmast Chopins sängkammare, uppehöll sig ständigt
någon af hans vänner, hvilka en i sender vexelvis närmade sig honom fö’’ att
•emottaga ett tecken af igenkännande, en vänskaplig blick, då han ické längre
förmådde tilltala dem. Söndagen den 15 Oktober voro hans attacker mera
häftiga och talrika och kunde räcka i flere timmar ef ter hvarandra. Grefvin-
nan Delphine Potocka, som var närvarande, vàr rùycket upprörd; hennes tårar
flöto ymnigt, då han såg henne stå vid foten af sin bädd, hög, smärt, klädd i
hvitt, liknande de sköna englår, som blifvit skapade i fantasien af den from-
maste bland målare. Utan tvifvel trodde han henne vara en himmelsk uppen-
barelse. När krisen ett ögonblick släppte honom, bad han henne sjunga; de
trodde honom först vara gripen af yrsel; iùên han upprepade ifrigt sin bön.
Hvem skulle häfva vågat motsätta sig hans önskan? Pianot rullades från salen
till hans sängkammardörr, hvarefter hans talangfulla landsmaninna sjöng med
en röst,’ afbruten af snyftningar, och under det tårar strömmade ned för hen-
nés kinder. Denna vackra röst hade aldrig förut uppnått ett uttryck, så fullt
af den djupaste patos. Han tycktes lida mindre, då han hörde henné. Hon sjöng
den berömda sången till den heliga jungfrun, söm; én gång säges hafva räddat
Stradellås lif. »Huru skönt!» utropade han. »Min Gud, huru utomordentligt
skönt! Om igén — ‘om igen!» Ehuru öfverväldigad af rörelse, hade grefvinnan
det ädla modet att villfara en väns, en landsmans sista önskan. Åter satte
hon sig ned vid pianot och sjöng en hymn af Marcello. Då Chopin åter kände
sig sämre, grep os alla af fruktan, och kastade sig ned på sina knän ; ingen
vågade tala; den andaktsfulla tystnaden afbröts endast af grefvinnans röst, hvil-
ken liksom en himmelsk melodi sväfvade öfver de suckar och snyftningar, som
utgjorde dess tunga Och sorgliga ackompagnement på jorden. Det var i skym-
ningsstunden; ett slocknande ljus kastade sina hemlighetsfulla skuggor öfver
denna dystra tafla; Chopins syster, som låg knäböjd vid hans säng, grät och
bad och lémnäde ej ett ögonblick denna bedjande ställning, så länge hennes
älskade broder ännu andades.»

I två dagar efter denna scen låg Chopin i dvala. , Största delen af denna
tid' var han utan medvetande; men under en ljus mellanstund mottog han af
•en polsk abbé den katolska kyrkans sista sakrament. Han dog den 17 Okto-
ber 1849 i armarna på sin mest af hållna lärjunge, Gutmann. Hans sista
medvetna rörelse var att kysså denne väns hand till tacksamhet. ' Hans kropp
öfverhöljdes bokstafligen med blommor, isynnerhet med h?ins älsklingsblommor
violerna. När Chopin nitton år förut lemnade sitt fädernesland, tog han från
sin födelseby Wola en hand full polsk jord. Denna ströddes på hans kista,
när den nedsänktes i grafven. Han hade uttryckt denna önskan kort före sitt
slut. Han bogfofs på Père Lachaise närmast Bellini, som han mycket älskat
i lifvet. Cherubinis graf är på andra sidan. Porträttet i basrelief på hans
grafsten är af Clesinger, George Sands svärson.
Paul Louis Courier.

. •	(Ur The Fortnightly Review.)

• Paul Louis Courier, Frankrikes ypperste satiriker inom det politiska för*
fattarskapet, föddes i Paris 1772 af föräldrar ur den förmögna medelklassen.
Tidigt beslöts'af hans närmaste, att han borde egna sig. åt den militära banan,
oaktadt han, långt ifrån att'röja håg för soldatlifvet, i stället redan under de
första skolåren ladé i dagen en afgjord böjelse för'studiet af klassisk literatur ;
han skulle —yttrar han sjelf vid én senare tidpunkt — »gernå velat skänka
bort alla problepen i Euklides för en enda sida i Isökrates.» Emellértid skic-
kades han, sedan han åtnjutit sin förberedande uppfostran vid Collège de
France, till artillériskolan i Chalons och derifrån, efter afslutad lärokurs, till
franska hären, som då slagit, läger på gränsen vid Thionviîle. J)etta var i börr
jan af 1790-talet. Under de närmast följande adertou åren tillhörde Courier^
helt och hållet emot sitt fria val, krigsmannaståndet, inom hvars leder han lik-
väl, försumlig som han var i sina åligganden,. ingalunda skördade några lagrar.
Efter att hafva deltagit i det blodiga slaget vid Wagram fattade hän sitt be-^
slut att för alltid vända ryggen åt soldatens vilain 'métier; han lemnade hären
utan tillstånd af sina förmän och slog upp sina bopålar uti Italien.	'

Från denna tid égnade sig Courier helt i och hållet åt literära sysselsätt-
ningar. Det första han gjorde, sedan han blifvit , sin egen herre, var : att
begifva sig till Florens, för att närmare granska den ryktbara handskriften af
Longus, i hvilken han varit den förste att upptäcka ett ställe, söm fattades i alla
de tryckta upplagorna. Men det dröjde icke länge, innan detta gaf anledning
till en tvist, söm först upplyste verlden, och kanhända först upplyste Courier
sjelf, ’ ofn hans förderfbringande makt öfver pennan. Under det hari var syssel-
satt med ; att. déchiffrera och öfyersätta handskriften i det laurentiänska biblio-
teket,' i sällskap jned. den ’föga duglige bibliotekarien M; Furia, råkade Cou-
rier af. ovärsamhet ätt använda en bläckig papperslapp till märke, öch upp-
täckte till sin förskräckelse,, att den qvarlemnat en stor pilutnp just midt på
det heliga ställe, som borde fylla de tryckta upplagornas hiatus'valde déflendus,
samt gjort åtskilliga ord oläsliga.. I öfverensstämmelse med sin förstä och sä-
kerligen riktigaste ingifvelsé erbjöd han genast sin egen afskrift .åt biblioteket,
men anbudet afslögs på den grund, att kopian icke kunde anses lämplig att
fylla originalets plats. Nästa dag hade dock Furia tänkt bättre på saken, och
'PAUL LOUIS COURIER.	: :	05$

bad att fâ afskriften; men ; mi var det Couriers tur att; vägra. Han hade, sadê*
han, »sina skäl att göra det.» Efter detta bröt, stormen ut. Furia och hans
parti anklagädé. Courier, för att hafva med flit utplånat en del af originalet,
på. det att hans egen handskrift skulle få ett större. värde, eller för att’ i
hvarje fall hindra andra, från ; att. närmare undersöka den upptäckt, han gjorde
anspråk på såsoin sin;, och Courier svarade i Lettre à M. Renouardj en bok-
handlare- i Paris, som varit: närvarailde vid handskriftens upptäckt. Detta bref
yar.i ett' .literärt mästerstycke,. hvars rent Stilistiska förtjenster snarare ökas äu
jninskas af de andra omständigheterna ' vid dess affattande. Det är skrifvet i
en ovär.dig, argsint ton och af en man,, som, strängt -taget^ ; hade orätt; ty det
är ; alldeles obestridligt, att Coutier horde fortsatt att erbjuda sin afskrift, och
hvilka hemlighetsfulla »skäl» han än hade att undandraga sig dét^ borde dé
dock icke hindrat honom från att, ' så godt han det förmådde, äfhjelpa följ-
derna af den ovärsamhet,- som han gjort sig skyldig till. Men med rätt eller
Orätt går hati förskräckligt illa åt den stackars Furia, hvilkenS förbittring, emot
den misstänkte' voleur ' de Grec icke ; hade ’ sin grund,; försäkrade hans mötstån- -
däre, uti -någon oegennyttig ; hitälskan ' för vetenskaplig bildning. Han var afund-
sjuk ’ på Courier, , emedan-; denne 'gjort .'en.'märkvärdig upptäckt, som. alldeles
undgått .Furias uppmärksämhet, ehuru denne i sex års tid hållit på att stu^
dera just : samma handskrift; På flera, sidor, , fulla af bitandé ,aumärkningar,\för^
löjligar r Courier det pedantiska svärmeriet hos florentinarne ; och deras. bibliote-
karie, »Bandinis eftérträdaré, en inan af lysande okunnighet.» Han hade al-
drig kunnat; ana, .sade : han, att: denna handskrift »var •.Florens’ palladium, men
han . borde hafva: gissat,, att . sådana föremål.;.höllos heliga, af florentinarne, enär
de aldrig rörde .dem.»; .För dessa lärda personers, egen skull ångrar han, att
han någonsin .hade invecklat, sig i.;tvist med dem, enär, om icke denna; tvist
uppstått, ingen af ; dem skulle hafva anat, huru litet de .förstodo af sin sak,,
»och; om désse herrars, okunnighet». (här aflossar han två skott, på en gång)
»endast visat ; Sig i deras skrifter, skulle den hafva förblifvit okâpd. för verl-
den.» Och så fortsätter ,han på ett sätt, som måste hafva kommit Furia att
önska LonguShandskriftenS förpassande till botten af ’ Arnofloden. ;

År 1812 lemnade Courier för alltid Italien, och styrde kosan, till sitt =
fädernesland, dër han vid sin ankomst, more suo3 utan pass, blef arresterad (det
var samtidigt‘med général Målets sammansvärjning) och inspärrad L fyra da-
gars fängelse; Polisprefekten, genom hvilkenS : bemödanden han frigjordes, fick
af .honom: emöttaga såsom gåfva en' afskrift af hans Longns: Courier uppehöll
sig för det mesta i Paris under de två följande åren,' ochråf 1814, gifte han
sig méd, sin vän Claviers ; dotter, då en ung aderton års flicka. Den uppstud-
sige soldaten skulle dock icke alldeles med ens slå: sig’ ned som välbestäld äkta
man. Han hade blott en kort tid varit gift, då han, begaf sig ut på en resa
till nordvestra. Frankrike Och : stöd i; begrepp att derifrån inskeppa sig till
Portugal, då tillvaron af hans hustru rann honom , i sinnet, öcb; han; återvände
till henne för att méd mer eller mindre lugn, underkasta sig; sin äktenskapliga
$54 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
boja. Vid denna tid' började lian äfvén helt naturligt att taga i öfvervägande.
■frågan om »medel och utkomst» ; och hans giftermål, såsoni én bland de orsa-
ker, hvilka förmådde honom att bo på sin landtegendöm i Touraine, blef der-
före-en vigtig tidpunkt i hans literära lif. Ty den ryktbara signaturen »Paul
Louis^ 1 vigneron de la Chavonnièré», är någonting iner än ett nomade plume;
ilet är på visst sätt nyckeln till en hel lefnadsbånä. Det är; lyckligt, för fran-
ska^ litefaturén, ’ att Courier drog sig tillbaka till Touraine år 1814 för att
egna1 sig åt sina-* vinplanteringar ’och sina skogar,- och. för att underhålla dessa
ständiga tvister, sota voro oundgängliga ■ för hans natur, med myndigheterna
på* platäen; och att restaurationen kom öfver Konom, Under det han■ var upp-
tagen häraf ; Det var sålunda han,: på grund af sympati och personliga för-
bindelser, bief en förespråkare ' för ' den klass, hvilken den återstälda monarkiens
välsignelser hade tillfallit i dén mest olyckliga förin. 1; J	i -

För att kunna göra ' sig ett begrepp öta hvad restaurationen betydde för
•de franske bönderna, måste ma;n draga sig till'minnes allt, som Innefattades i
deri' tingéns ordning, hvilken bourbonerna, så långt de vågade, försökte1 att
återställa.' Det var allmogeklassen, söm hade burit dé tyngsta bördorna under
den gänlla samhällsordningen —bördor vidai tyngre än de,-som börgerskäpét
till- slut funnit odrägliga; För bönderna hade den gatalä ordningen inne-
burit icke blott olikhet i medborgerliga rättigheter eller att •behandlas ’öfyer-
modigt af de ’ privilegierade klasserna, utan lif och frihet, åtnjötö de liksom på
nåd och arbetet berodde på andrås godtycke. För bonden hade revolutionen
varit »helig» utan någon' öfverdrift: den hade i hvarje fall blifvit helgad genom
en materiel återlösning. Den medförde något mera värderikt än den carrière
■ouverte aux talents^ som den lemnade borgaren; ty rättigheten att stiga ï rang
har icke samtaâ värde, som »rättigheten att lefva.» Det vår om bonden och
hans mottagande. år 1789, af underrättelsen, att ständerna blifvit samman-
kallade, som Thomas 1 Carlyle yttrade - dessa allvarligt gripande ord: —
»Den' trötte dagsverkaren haf hört det: tiggaren ined sitt bröd fuktadt af
tårar. Huru! äfven oss har hoppet nått; det hår trängt ända ned till OSs?
Hunger och betryck skola icke varda , eviga? Det- bröd vi lyckats af-
vinnå den motsträfviga jordtorfvan och skördat i vårt anletes Svett, var då
icke helt och bållét afsedt för andra,. utan äfven vi få- äta deraf och blifva
mättade.» Dessä vöro de taenniskor, åt hvilka revolutionen gifvit taest, och
dessa voro äfven de, hvilka bland allä fransmäti minst hade tvekat att visa sin
taöksatahet mot sin välgörarinna. Till öch med kejsardömets bördor, hvilka
föllo så tungt'på dem, buros med ett -tålataodv som syntes outtötaligt; och som
endast en Napoleon skulle künnät uttömma! /Uttröttade af krig och minskade
i antal genom utskrifnihgar, fogade de sig doök blott'motvilligt under en re-
stauration, som ifrigt helsades välkommen af borgerskapet. De höllo sig på
ofstånd, glade öfver att varä befriade ifrån kejsardömets bördor, men utan nå-
gon kärlek till den återstälda monarkien, ocK de hyste stark taisstro till dé
män, som med densamma hade återvändt. Det dröjde icke länge, innan deras
• PAUL LOTHS COURIER. ,	,655

misstankar gingo i fullbordan. Restauratioilen var blott ett år gammal, då
Courier såg sig omkring i Touraine och för’ första gången kändß sig föranlåten
till ett uttalande i politiken. I December 1816 utkom den ryktbara Pétition
aux deux Chambres, och den verkan, som detta mästerliga flygblad — ty .dess
storlek var icke större — åstadkom öfver hela landet, afgjorde .dess författares
öde. Frankrike gick derigenom visserligen förliistigt om . några utmärkta, öfver-
sättningar från klassikerna, men blef så mycket rikare på .politiska flygskrifter?
hvilka i bitande qvickhet och stilens, fulländning • icke äro öfvérträffade ens i
detta lands literatur, så bekant för sina, glänsande, epigram och sin formfull-
ändade prosa. '	'

I Touraine liksom öfvérallt i Frankrike v^r den royalistiska reaktionen i
full fart. Prester och adelsmän ville taga vedergällning för en, lång landsför-
visning, och husvisitationer och arresteringar hörde till ordningen för dagen.
I Luynes hade en François Fouqùet, en bonde, blifvit insatt i fängelse, eme-
dan han visat vanvördnad: emot kyrkan på det, sätt, att han.vägrat taga af sig
hatten vid en likprocession; en annan, Georges Mauclair, hade undergått samma
straff, emedan . han yttrat sig i upproriska ordalag.om styrelsen. Vid ett an-
nat tillfälle hade en hop gendarmer midt i natten fallit öfver invånarne i sta-
den Luynes och arresterat tio af dem på mer eller mindre grundade misstan-
kar för att vara bonapartistiskt sinnade, och den enda dottern till en af dem,
Pierre. Aubert, hade dött, under det fadern satt fängslad, i följd af den häf-
tiga förskräckelse, som kommit öfver henne, • då han blef arrresterad.. För att
försvära dessa olyckliga och deras stad var det, som Courier bröt tystnaden
och tillegnadé sig vid detta sitt, första försök i den vägen den. åer .naïveté
villageoise, som sedermera användes med sådan farlig, verkan .i hans Simple
Discours.	.	. .	:	; . - :	,

»Mine herrar», började han, »jag är en tourainare,. Jag bor på högra
stranden af Loire, i Luynes, en fordom betydlig stad, men som genom upp-
häfvandet af nantesiska ediktet blifvit inskränkt, till 1,000 invånare och håller
på att inskränkas till alls , ingen, så framt I icke i er visdom träden emellan.'
De fleste af eder känna fögä till, föreställer jäg mig, hvad som egde rum i Luy-
nes för några månader sedan. Nyheter från denna trakt, göra föga väsen af sig
i Frankrike, och ännu mindre i Paris. ; Jag måste derföre för mera tydlighets
skull gå något litet tillbaka, innan jag börjar min historia.» .

Derpå öfvergår Courier till att på ett, oefterhärmligt enfaldigt sätt för-
tälja om Fouquets och Mauclairs fängslande^ och låter förstå att desse män i
sjelfva verket icke straffades för de saker, som änhängiggjordes emot dem, utan
emedan de voro, hvad myndigheterna behagade, kalla mauvais sujets, eller med
andra ord menniskor, som af ett eller annat skäl hade; stött sig med dem. En
bon sujet dereinot kunde mycket förlåtas. En i Luynes väl bekant man, som
offentligen yttrat, »att han uppsköt att sälja sitt vin, tills Bonaparte återkom»,
och tillagt, »att hän icke skulle behöfva vänta länge», och andra dylika narr-
aktigheter, hade fått passera utan något straff »I ären säkerligen af den tan-
Framtiden, 1877.	42
656 KRAMTTDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

ken, mine herrar, att hän verkligen var en man, som hvarken behöll eller
sålde sitt vin, .utan drack det. Detta var äfven då min tanke; men dock kunde
han knappt hafva yttrat sig med mera sidovördnad emot öfverheten, och Mau-
clair blef fängslad för mindre än så.» Men det är på det sättet man går till
väga i Luynes.	’

»Står ni på god fot med herr Den eller Den? Då är ni bon sujets och ni
skall få vara i fred. Men har ni haft en process med en annan herr Den och
Den, underlåtit att buga er för honom, bytt ord med hans tjenstflicka, kastat
en sten på hans hund? Då är ui mauvais sujet och betraktas Såsom en upp-
rorsstiftare. Ni är hemfallen under lagen, och det understundom ganska strängt,
såsom nyligen hände tio af våra mest fredliga invånare, män, som fruktade
både Gud och öfverheten, familjefäder, vingårdsmän,; landtbrukare och handt-
verkaré, och emot flertalet af dem fans ingenting att anmärka, de voro goda
grannar, trogna vänner, tjenstvilliga mot alla, skötte sina göromål ordentligt,
kände för goda seder och godt uppförande, men de voro — mauvais sujets.'»

Sedan Courier derefter mera omständligt berättat, huru gendarmerna föllo
öfver dessa oskadliga menniskor, påpekar, han vidare med en beundransvärd
blandning af ironf och allvar det löjliga uti att söka efter bonapartistiska sam-
mansvärjningar i Touraine, som varit »icke blott den mest lugna, utan den
enda lugna provins i Frankrike under de senaste 25 åren.»	♦

»Ja, hvar vill ni finna, jag vill icke säga i Frankrike, men i hela Europa
ett stycke bebodd jord, der under hela denna tidrymd det icke funnits hvarken
krig éller landsförvisningar eller något, som stört lugnet? Dock kunna vi säga
detta öm Touraine, hvilket, förskonadt på en gång från borgerliga oroligheter
och främmande inkräktning, tyckes af himmelen förbehållet att under en stor-
mig tid vara lugnets och fredens enda fristad. Vi kände genom hörsagor, olyc-
korna i . Lyon, de fasaväckande tilldragelserna i La Vendée, de menniskoheka-
tomber, som förnuftets öfversteprester tillstälde, blodbad anstälda af detta snille,
som uppfann det »stora» sättet att föra krig och det »höga» systémet i politi-
ken; men vi hörde endast det svaga återljudet af all denna äflan, lugna midt
under larmet, liksom dessa, oaser, som rundf omkring äro omgifna af öknens
flygsand.»

Och under förflutna århundraden ända ifrån Poictiers’. och Agincourts da-
gar hade det varit samma förhållande.

»I denna provins, som i alla tider , varit så lugn och lycklig, fäns det
icke någon trakt 'mera fridsam än Luynes. Der visste man icke, hvad stöld,
våld och mord ville säga; och de äldste infödingarne i detta land, der menni-
skorna. uppnå en mycket hög ålder, hade hvarken sett professer eller gendar-
mer, förrän dem som i fjor kommo hit, för att lära Fouquet »mores». Här
känna vi icke ens till namnet oroligheter och p^rtistrider. Vi odla våra fält
och bekymra oss icke om någonting annat. De fiendtliga frön, som revolutio-
nen öfver allt utsått, hafva icke funnit lämplig jordmån hos oss. Bland oss
har hon'icke haft några offer, och icke skördat några rikedomar. Vi följa
PAUL LOUIS COURIER. . ,	■ '	657

framför allt Grüds bud att lyda den öfyerhet, som är;-vi äro endast långsamma
med att skaffa oss underrättelser om politiska förändringar och sålunda, af, fruk-
tan; för ätt i ett oriktigt ögonblick ropa vive le roi! vive la Ligue! ropa vi
ingenting alls; och vi hafva med framgång följt denna regel i politiken ända
tills den dag, då' Fouquet gick förbi • en likbår, utan att taga af sig hatten.»

Inga , slutna dörrar, säger: Armand Carrel i sin Essai sur la vie et les
écrits de P. L. Courier, kunde hindra denna petition • att tränga fram till
vederbörande,, och det är ej att undra öfver. Den bild, Courier uppdrog
af Luynes, var och märktes väl vara en bild af Frankrike sj elf t; och den
var - så målad, att kloka och enfaldiga lika litet kunde undgå att betrakta
den. Den bildade allmänheten såg ,i : la Pétition ett literärt mästerstycke.,
Den olärde mannen lät sig vinnas genom dess sluga enkelhet i tonen
och antog dess utsökta konstmessighet vara idel naturtrohet ; och politikern,
kritiker eller icke, kände dess verkan på sig sjelf och beräknade derefter dess
verkan på den klass, hvars sak den försvarade. Det var som öm en fransk
bonde på gudomlig tillskyndelse hade stigit fram från de stumma jordtorfvorna
— en bonde i allting, som gör den franske bonden till hvad han är genom hans
naïveté, hans -läraktighet, hans bonhomvnie, hans politiska likgiltighet, hans förskräc-
kelse för förändringar, — och yttrat tankar, som hans ståndsbröder ögonblickligen
måste igenkänna såsom sina egna, men yttrat dem på ett. språk, .som, under
det att det Var. begripligt för de lägre klasserna, måste beundras af .de högre,
samt gifvit .dem sin tillbörliga udd förmedelst en ironi, som, om ■ den undgick
de förre, endast kunde förefalla de senare så mycket skarpare. I sanning — bos
locutus er at och det på ett tungomål, som både hjorden, och : dess égaré kunde
förstå. Här fans det tydligen en man, som förtjenade både att. fruktas och att
smickras, och fruktad och smickrad bief Courier. Decazes, dåvarande polis-
ministern, gjorde sak af la Pétition i sin strid, med den yttersta venstern och
försökte alla medel att draga dess författare öfver på sin sida, men förgäfvés.
Courier hade nu icke mer än förut någon lust för en politisk bana. Han lefde
på fullt allvar som en bonde,\ sysselsatt med sina vinplanteringar, sina skogar, sina
fält och sina tvister. Enligt sin egen uppgift plågades han af en mairé, som
af ovilja mot honom vägrade att skydda hans egendom: mot tjufvar. »Hvarje
gång jag plundras», säger han, »måste jag betala , ut skadeersättning och ränta
dörpå. Om jag blefve anfallen, förmodar jag, att jag skulle pliktfällas. : Jag
hotas nu med att få mitt hus uppbrändt. Om detta händer, blir jag säker-
ligen straffad för mordbrand.» I denna hårda belägenhet borde man väl på
något sätt begagna sig af anbudet till offentlig befordran. Courier infann1 sig
vid . några ministeriela mottagningar, på det att myndigheterna i hans departe-
ment måtte, s,e sig för huru de behandlade honom för framtiden; och myndig-
heterna blefvo i följd deraf försigtiga. Till denna tid hör hans kraftfulla och
bitande, men, som man lätt kan föreställa sig, högeligen obetänksamma plaido-
yer för Clavier-Blondeau, som var i hans tjenst, och som varit föremål för den
oförtrutne mairens förföljelser.
658 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Under de två år, söm följde på offentliggörandet af la Pétition, finnas inga
spår till någon politisk verksamhet å Couriers Sida; men han hade lärt känna sin
styrka, och hans återuppträdande; som offentlig skriftställare var, såsom i alla dylika
fall, icke annat än en tidsfråga. I det vi förbigå hans href till ïAcadémie
des Inscriptions med anledning af hans förkastande såsom kandidat år 1819
(en skrift, som den tiden säges hafva väckt starkt uppseende, men som för
våra dagars läsare synes hafvä förlorat sitt värde till och med i literärt hän-
seende i följd af den sårade fåfänga, som der röjer sig), komma vi till de bref
till le Censeur, i hvilka Courier lemnat fritt spelrum åt sin skarpaste ironi.
De vända sig-mindre direkt och mindre utprägladt till hans »bröder, bönderna»,
och la naïveté villageoise är derföre uti dem icke så strängt bibehållen. Men
försvärandet af den klass, för hvilken Courier hade gjort sig till förespråkare,
qvarstår dock såsom hans yttersta uppgift, och brefvet af den 10 Juli 1819'
innehåller den hemskt ironiska beskrifningen öfver, huru det var bestäldt med
böndernas frihet under den forna feodallänsstyrelsens dagar. Bonden, medgifver
han, kunde, reda sig bättre då, äü han gör nu för tiden. »Vi äro beroende af
en maire och en landtpolis, som mycket lätt råkar i dåligt lynne; och böter
och fängelse äröt ingenting att leka med.» Men han erinrar sin redaktör, att i
forna dagar künde en bonde dödas émöt erläggandet af fem sous.

»Sådan var lagen. Hvarje adelsman, som dödade en lifegen, var förpligti-
gad att kasta fem sous i grafven. Men frisinnade lagar äro sällan praktiska;
och i de flesta fall gingo de fria från anklagelse, om de dödade oss. Nu kostar
dét likväl en maire -sju och en half sous i stämpelpapper till och med för att
fängsla én arbetare: och dessutom blanda sig domarena numera i saken. De
öfverlägga, och dérpå uttala de sin dom i öfverensstämmelse med mairens och pre-
fektens goda behag. Men vi hafta vunnit inflytande, kan ni väl förstå, min
herre, under dessa fem* eller sex hundra år. I forna tider voro vi ett folk,
som kunde beskattas, åläggas dagsverksskyldighet och dödas efter godtfinnande;
hu kan man endast inspärra oss i fängelse, Är detta icke nog? säger ni. Tåla-
mod, sakta och vackert; vänta blott fem eller sex århundraden till, och vi
skola- tåla till mairen lika fritt, som jäg talar till er; vi skola kunna fordra
betalning, om han är skyldig oss penningar, eller klaga, om han tar ifrån1 oss
våra penningar, ütan att behöfva frukta arrestering. Framåtskridandet röjer
sig i allting. På Montaignes tid hade en lifegen, som hans herre önskade
döda,' kommit på den tanken, att han borde försvara sig.. Det var en öfver-
raskning för hvar och en, isynnerhet för hans herre, som långt ifrån väntade
sig dét, och för Montaigne, som förtäljer historien; Denne skälm hade gissat
sig till menniäkans rättigheter. Han blef hängd; det förstås af sig sjelft, ty
man får icke vara före sin tid.»

På denna serie af bidrag till Censeur följa de två Lettres Particulières,
som kommo ut emot slutet af år 1820, af hvilka det senare innehåller en
oefterhärmligt qyick berättelse om en valförrättning i ett franskt departement,
PAUL LOUIS COURIER.	659

framstäld fullkomligt i. öfverensstämmelse mêd den karakter, som Courier an-
tagit och här särdeles omsorgsfullt bibehållit.	, •

Men vi måste öfvergå till den förnämsta och vigtigaste tidpunkten för
Couriers politiskt literära bana, den nämligen, .som börjar med utgifvandet af
flygskriften : Simple Discours. Ur literär synpunkt är den vigtig, emedan den
betecknar den tidpunkt, då Courier nått sin högsta konstnärliga utveckling; i
politiskt hänseendé är den äfvenledes betydelsefull, emedan denna Simple Dis-
cours, genom att första gången bringa honom på krigsfot gent emot myndig-
heterna, förde honom en gång för alla in på en bana, som egde så många
lockelser för hans stridslystna natur. År 1821 köm någon hög, inställsam em-
betsman på den ljusa tanken, att ; det skulle vara en förträfflig sak, om de
chambordska. godsen kunde få köpas in till förmån för infanten, hertigen äf
Bordeaux, genom en nationalsubskriptiom Men för att . en , sådan gåfva skulle-
upptagas väl, måste den vara frivillig; derföre fingo de lokala myndigheterna
befallning att öfverallt i sina resp, områden föranstalta om små bidrag af landt-
befolkningen. Ett förspk gjordes verkligen, såsom Armand Carrel säger, »att
åt den skatt, söm -blifvit lagd uppå enfalden hos én stor klass menniskor,
gifva färgen af ett frivilligt nationaloffer» ; och det var detta försök, som
Courier föresatte sig att hindra. . Föreställom oss då en, bonde från kommunen'
Veretz, som en vacker dag år 1821 råkade i starkt bryderi och stor förlägen-
het, då han på ena vågskålen lade herr .mairens bevågenhet och sitt eget an-,
seende såsom en l)on sujets och på den andra det ifrågasatta bidraget till den
chambordska fonden. Föreställoni oss en sådan man i det. afgörände ögonblic-
két träffa på Simple Discours de Paul Louis, Vigneron de la Chavonnière; och
redan på de första raderna, få läsa följande:	1

»Om vi hade mera penningar äh vi visste^ hvad vi skulle göra med, öm
alla våra skulder voro betalda, alla våra vägar lagade, alla , våra fattiga hulpna,
om vår: kyrka (ty Gud kommer i . första rummet) hade, nytt golf, nytt tak och
nya fönster; och om det sedan återstode några utgifter, som ej hade med kom-
munen att göra, tror jag, att vi tillika med våra grannar borde göra en in-
samling för att bygga om Saint Avertinsbron, hvilket skulle. förkorta vägen till
Tours,' med en god . mil och genom att påskynda försäljningen af våra pro-
dukter, öka. värdet .och af kastningen äf alla de länderier, som finnas här
i grannskapet. Dettä, tror jag, skulle vara det bästa sättet att använda vårt
öfverskott, när vi få något. Men hvad det beträffar att köpa Chambord åt
hertigen af Bordeaux, så är jag icke alls böjd för det, och ej heller skulle
jag vara det, om vi hade något att köpa för, emedan hela förslaget är i ihin
tanke dåligt båda för hertigen, för oss sjelfvä och för Chambörd. , Ni skall
förstå inina invändningar, tänkér jag, om ni vill höra på mig; det är helgdag,
och vi hafva god tid att prata litet.»

Hvilken bonde kunde motstå detta? Hyilkeh abstrakt bevisledning, den
måtte, vara huru skarpsinnig söm helst, kunde gå upp emot styrkan i denna
fullt konkreta uppmaning? Hvilken satirisk återblick på det franska höfvets
660 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ARG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

förflutna lif kunde göra samma' intryck på den landtlige läsaren, som denna
hägring om en hel mils inbesparande: och varuomsättningens förökande? ;yi
kunna vara vissa om, att ingenting, som Courier sedermera hade att säga om
hofvets och hofmännens . laster, drabbade vederbörande så tungt, som det nu
anförda yttrandet, och säkerligen skulle regeringen med glädje hafva öfversett
de: följande »kränkningarna af offentlig sedlighet», så vida Courier icke stöppat
till så många fickor öfver hela landet genom denna alltför öfvertygande inled-
ning. Ty hvarje kommun i Frankrike har sin Saint .Avertinsbro i en eller
annan -form och hvarje inbyggare, som läste dessa rader eller lät dem upp-
läsas för sig,r måste dessutom hafva frågat sig, hvad Chambord var för hbnöm'
eller han för Chambord; Men det ingick icke i Couriers plan för tillfället
eller, kunna vi tillägga, någonsin i- hans: skaplynne ätt inskränka sig till sådana
inkast som detta, ej heller skulle, om han gjort det, denna Simple Discours
hafva varit, hvad dén är. Den är nämligen någonting vida mer än det enkla
föredrag, den ger sig ut för att vara; den är någonting vida inér än en stilla
varning till bönderna att icke'genom prat eller smicker låta narra af sig sina
mödosamt förvärfvade besparingar 'för att tillfredsställa regeringens nycker —*
en varning, sont understöddes af .den fùllkomligt behöriga påminnelsen, att de
kunde använda sina penningar till andra saker. .	-

Icke nöjd méd att framhålla, att inköpet af Chambord , icke skulle gagna
de : franska bönderna till något, påpekade Courier dërjernte, att det skulle göra,
dem oändlig skada att låta det smittosamma inflytandet från ett,hof tränga ned
till den franske bondens enkla och dygdiga lif. För att bevisa detta, tvekade
han icke att utmåla Ludvig XVIIDs hof sådant, som hofvet var på Ludvig
den XIV:s tid. Utan tvifvel visste han, att han för starkt färgläde sin skil-
dring, visste att hofvet icke var så fördérfvadt, ej heller bonden så enfaldig,
som han framstält dem ; och han litade helt enkelt på okunnigheten och sjelfbeundran
hos sina landtliga läsare. Det är, om man så. vill, lyckligt för franska literaturen,.
att han gjorde sig så litet samvete öfver hvad han yttrade. Ty på' intet annat
språk, vare sig de gamlä eller nyare, kan man uppvisa någonting jemförligt med
dét sårande gäckeri, de grymma smädelser, som han, alltid med samma men-
lösa och okonstlade min, utöser öfver hof och hoffôlk. De torra stickorden
komma ifrån hans läppar liksom vanligt groft torgsladder. ‘ Det. är Juvenalis,
men eh Juvenalis med sin sällan iakttagna sjelfbeherskning förvandlad till en
vana. Att göra utdrag skulle vara en orättvisa. Paul - Louis'1 Simple Discours
måste läsas från början till slut af hvar och en, som önskar att riktigt upp-
skattå dess förtjenster. Lik alla fullkomliga konstverk, är det dess genomgå-
ende -och fullständiga symmetri, som gör den till hvad den är, och dessa
utmärkta egenskaper kan man icke framställa i form äf prof. Dock är
det svårt att afhålla sig från att anföra ett och annat åf de skarpa utlå-
tanden, som förekomma på hvarje sida. »Våra känslor» (bondens måttstock på
den kungliga förträffligheten) »äro långt ifrån desamma, som hofmännens. Deras
kärlek till sin konutig mätes efter’hvad han gifver dem; vår efter hvad han
. ; PAUL LOUIS COURIER. .	/ .	661

låter oss behälla;^i Att förvärfva, sig sådana gods som Chambord skulle snart ruinera-
honom, om det är sant, att folkens kärlek utgör konungarnes enda rikedom.»
»Tanken att köpa Chambord har icke utgått från våra kommuner vid Loire j
möjligen, ledde den sitt ursprung från dem, som två gånger varit herbergerade
under kossackernas iak .vid Don. Här inse vi säkerligen alltför väl den heliga,
alliansens välsignelser, men det är en annan sak der, hvafest man verkligen
njutit af dess närvaro i köttet, verkligen samtalat med Sackén och Platoff.
Der är naturligtvis den första tanken att köpä slott åt prinsar, den andra att
iståndsätta förstörda hus och hem.» Men man kunde samla händerna fulla af
dylika bittra frukter; vi måste lemna dem qvar på trädet. . Det må varä nog
att säga, att ironien, alltigenom oförminskad, når sin höjdpunkt j slutet, der
det heter: »O vous législateurs nommés par les préfets, prévenez ce malheur,
faites les lois, empêchez que tout le monde ne vive», etc., en uppmaning,
hvarmed Cpurier anbefaller privilegiet att hämma industriens dristiga och far-
liga framåtskridande. Stilens klassiska värdighet täflar här om vår, beundran
med sarkasmens bitterhet. Vi : tycka oss/lyssna till en gäckande Demosthenes..

Utgifvandet af Simple Discours åtföljdes snart af vederbörandes åtal emot
denne djerfve vigneron. Folket läste den lilla skriften, säger Courier, och
hade upphört att tänka' på den, då höga vederbörande beslöto att åter fästa
allmänhetens uppmärksamhet på den genom att åklaga dess författare. Den
stackars karlen — för att anföra hans egen qvickå berättelse om förloppet —
arbetade en dag ute på fältet, då han mottog ett långt dokument, undetteck-
nadt Jaçquinot Pampelune, i hvilket han fann sig béskyld för att hafva sårat,
den allmänna sedlighetskänslan genom ätt. påstå, att lifvet.vid franska hofvet
en gång icke var exemplariskt; och för att , på samma gång hafva förnärmat
konungens person, och icke nog dermed, att hafva uppeggat till att skymfa
förenämdé person. Af hvilka skäl Jacquinot föreslog att sätta honom i fän-
gelse under tolf år — två år för sedligheten, fem år för konungens person
och fem för »eggélsen»'. Om någon kunde känna sig liksom fallen från sky-
arne, så yar det . Paul Louis, då han. läste detta på stämpladt papper. Han
lemnade sina oxar och Bin plog och reste skyndsamt till Paris, der han fann
sina vänner icke mindre förvånade öfver denna M. de Painpelunes vrede och de
flesta af dem mycket upprörda. Paul Louis gick icke till Jacquinot, såsom
några rådde honom till,, ej heller till hans ombud, ej heller till domstolens
president, ej heller till dömarena eller deras ombud, ej heller till deras skrif-
vare, — »icke för att han icke'trodde dem vara godt folk och ett förträffligt
.sällskap, utan helt enkelt emedan han icke ville göra några nya bekantskaper.»
Han förhöll sig lugn och. väntade; och. snart fick han veta, att då Jacquinot
hade måst underkasta sin anklagelse en eller annan domstols pröfning, hade
domaren strukit ut de paragrafer, som rördé anklagelsen för skyinfliga utlå-
tanden mot konungen och för att hafva uppeggat dertill. Detta var ledsamt
för Pampelune, emedan, just de ogillade punkterna utgjorde ädelstenarne i hans
anklagelse, men en god sak för Paul Louis, hvilkens glädje man. kan föreställa
<662 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

sig, då han fann sig lättad från tio af de tölf åren. Dock var han orolig för
tie två år, som återstodo, och skulle hafva velat träffar aftal med Jacquinot om
ett års fängelse, för att slippa ifrån vidåre besvär med saken, om han icke
sammanträffat ined M. Berville, en framstående ung advokat, som bestämdt
förbjöd honörn att vända sig till någon skiljedomstol och gick i god för att
helt och hållet draga honom ur spelet. »Er sak», förklarade han, »är helt
enkelt under alla förhållanden »oförlorbar», och jag trotsar M. Regley att sam-
mansätta en jury, som skall uttala sitt »skyldig». Hvar skall han'kunna finna
tolf män, som förklara, att ni sårat sedligheten genom att efterlikna de store
predikanterna, att ni förderfvat sederna genom att öppet brännmärka deras för-
■derfvade tillstånd vid hofven? Regley skall aldrig få tolf män att göra en sådan
förklaring, att utsätta sig för en sådan smälek som den. Var lugn,; min vän,
lemna den saken åt mig, och om de förklara er skyldig, skall jag gå i fän-
gelse i stället för er.» Paul Louis var dock alltjémt något tviflande. M. Ber-
ville, sade, , han sig sjelf, är vid den ålder, då man tror, att sundt förstånd och
rättvisa ega någon del i ledningen af de menskligå angelägenheterna.: Dock lyss-
nade han till den unge mannens förhoppningar och slutade med ätt anförtro
honom sin »oföriorbara» sak.' Han förlorade den, såsom-synes af följande.
Daul -Louis blef enhälligt förvunnen till brottslighet, men genom domarenas
mildhet slapp, han undan med två månaders fängelse — en liten skilnad på
M. Jacquinots tolf år, »hvilkeh, säges det, är djupt förtretad öfver utgången,
■och lofvade sig att hämnas på den förste författare med någon begåfning, som
råkar i hans händer.» Procès de Paul Louis, Couriers berättelse om. sin rätte-
gång, är, såsom nyss blifvit nämdt, i och för sig en beundransvärd pamflett;
och rättegången är genom de tillfällen, som den gaf den anklagade att gång
på gång upprepa sin. egendomliga förbrytelse inför sina domare, en ypperlig
«pisod i pressförföljelsens historia.	•

I S:te Pélagie gjorde Courier bekantskap med Béranger, le chansonnier,
om hvilkens sånger, ännu icke i hvar fransmans mun, han icke säger mer, än
att det finnes några af dem qui sont vraiment bien faites, ■ och att il a pour-
tant'. chanté des choses qui ne.se peuvent dire en'prose. Sedan han sluppit lös
ur fängelset, måste han stå. till rätta för sin Petition pour les villageois qu'on
empêche de danser -7. en präktig : liten brochure, som innehöll protest emot ett
dumt tilltag af presterligt förtryck, och är en märkvärdig förening af skarp po-
litisk satir och naiv beskrifning på landtlifvet och dess sedvanor. Härför slapp
Courier undan med en skrapa, men han Var icke hågad att vidafe utsätta sig
för dessa officiela uppmärksamhetsbevis, och hädanefter utkommo hans skrifter
anonymt och från ett tryckeri i Brüsäel. Att behöfva tvingas härtill, då det
fans ett kungabref, söm tillförsäkrade pressen frihet, saknade icke sin humo-
ristiska sida, och utmärkt qvick är Couriers granskning af dåvarande ställnin-
gar och förhållanden i hans första Péponsè aux lettres anonymes. »Hade det
icke varit för konungabrefvet», sä^er han, »skulle jag aldrig hafva kommit på
den tanken ätt offentliggöra, mina åsigter i något slags ämne. I tjugu år har
PAUL LOUIS COURIER.	663

jag studerat tystnadens konst under Robespierre, Barras och den store Napoleon.
Synnerligast under Bonaparte: denne hj el te bedrog aldrig någon, narrade aldrig
någon med pressfrihet eller något slags frihet. Han hade en anstrykning af
turken i sina administrativa åtgärder, men det fans intet svek hos honom. .

»Han gjorde ingen hemlighet af sina kejserliga afsigter, hvilka alltid gingo
ut på endast att fritt få förfoga öfver våra personer och vår egendom. Våra
själar brydde han sig icke om; dock är det icke förrän på hans tid, som man
hörjat befatta sig med våra själar. Emedan han önskade att vara ensam om
att tala, ålade han först Frankrike tystnad, sedan hela Europa, och hela veri-
sen höll sig tyst. Ingen yttrade en hviskning, och ingen beklagade sig, eme-.
■dan systemet hade den fördelen, att man under Napoleon åtminstone visste,
hvad man skulle hålla sig till. Jag tycker om detta slags styrelse, och jag
har försökt den andra. Fribrefvet kom, och man sade till oss: »Tala,.skrif,
tryck, I ären fria; pressfrihet och alla andra friheter hafva tillförsäkrats eder.
Hvad ärén I. rädda för? Otn I stöten er med de maktegande, så hafven I
■eder jury, edra offentliga ransakningar, eder petitionsrätt, edra deputerade,
kallade och utvalde af er sjelfva. De skulle icke tillåta någon, hvem det vara
må, att göra eder orätt. Tala litet på försök; säg någonting!» Jag, stackars
narr, som aldrig hade hört talas om en gouvernement provocateur, utan tog allt
det der på god tro, öppnar min mun och säger: »Jag skulle föredraga, om ni
hehägar, att icke subskribera för inköpet af Chambord.» Jag hade knappt hun-
nit yttra dessa ord, förrän jag blef gripen och kastad i fängelse. Sedan jag
sluppit derur, kan jäg icke tro annat, 'än att det måtte hafva varit något miss-
förstånd. Så försöker jag med en annan anhållan. »Om det skulle vara er
goda vilja, mina herrar», säger jag,' hållande min hatt i båda’händerna, »att
tillåta oss dansa på marknadsplatsen om söndagarne.» »Bort med honom igen,
gendarm — högsta böter och straff.»	.	'

Det andra af dessa Réponses innehåller den der lifliga och rörande berät-
telsen om den unge presten och det »vackra biktbarnet», som han lärt älska,
hvilken berättelse, såsom Carrel riktigt anmärker, har en kraftigare verkan för
sitt ändamål än något "af de anfall, som i. adertonde århundradets skrifter ome-
delbart rigtas emot biktsystemet. Härpå följde, år 1823, Gazette du Village
■och Livret de Paul Louis; två obetydligare stycken, men söm dock öfverflöda
på omisskänneliga och oefterhärmliga drag ' af författarens hand, samt Pièce Di-
■plomatique, ett uppdiktadt bref från Ludvig XVIII till; brodern i Spanien,
som då befann sig midt uppe i politisk villervalla. Slutligen följer, år 1^24,
Pamphlet des Pamphlets, och vi nalkas slutet af Couriers lysande, men alltför
körta bana.	>

Pamphlet des Pamphlets är i många afseenden det mest intressanta af
dess författares arbeten. Det visar oss, huru den . store pamphletisten kastar
■en mönstrande blick på. sin verksamhet och förhärligar sin uppgift. Det börjar
med en af Couriers bästa bitar af dramatisk dialog, i hvilken de samtalande
personerna förmodas vara Paul, Louis sjelf och en M. Arthus Bertrand, en af
664 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

de jurymän, som hade varit med att fälla honom i hans rättegång för Simple
Discours. Den offentlige åklagaren hade ofta under loppet af rättegången kallat
den anklagade en gemen smädeskrifvare.^ Då han strax efter domens af*
kunnande mötte M. Bertrand, frågade Courier honom öppet, hvad han fann
för straffvärdt i den sakfälda skriften. M. Bertrand svarade, att »han icke
hade läst den; det var en pamflett, och det var nog för honom.» Ombedd
att förklara betydelsen af en »pamflett», säger han, att det är en skrift
på några sidor — ett eller två ark endast. »Tre ark?» frågar Paul Louis.
»Möjligen i allmänt tal», svarar han; »men strängt taget har en pamflett blott
ett ark; två eller flera utgöra en brochure.'» »Och tio ark — femton ark?»
»Utgöra ett verk — en volym.» Mycket nedslagen ber då Paul Louis enträ-
get M. Bertrand att på heder och samvete såsom en juryman säga, om han
verkligen anser Simple Discours vara icke en brochure, utan en pamflett, en
smädeskrift, och dess författare en smädeskrifvare. »Jag skulle icke hafva sagt
er det», svarar M. Bertrand, »för att skona edra känslor ; men det är sanning.
»Dock», tillägger han, »om ni ångrar er, skall Gud i sin stora nåd förlåta er
i den andra verlden. Gå, min bäste herre, och synda icke mer; gå till S:tet
Pélagie.» Derpå* narrar Courier sin följeslagare att inlåta sig i ett konventio-
nelt lofordande af Pascals Lettres Provinciales, »vårt språks chef d’oeuvre», och
sedan öfverbevisar han honom, om, att äfven de verkligen voro smädeskrifter,
och deras författare en smädeskrifvare. M. Bertrand aflägsnar sig dock, utan
att vara öfvertyg^d, och det öfriga af »Pamfletten rörande pamfletter» egnas åt
ett skarpt och vältaligt försvar för pamflettskrifveriet, lagdt i munnen på en
engelsman, Sir John Bickerstaff, af hvilken Courier låter påminna sig om, att
Cicero, Demosthenes, Franklin och t. o. m. S:t Paulus sjelf hade före honom
varit verkliga pamflettskribenter; att »stora» (i betydelsen af »digra») verk.icke
hafva uträttat något, och att det i alla tider varit just pamfletter, som förändrat
verldens utseende. Och sedan Sir John slutat med en jemförelse mellan Paul
Louis och allmänna åklagaren å ena sidan samt Sokrates och Anytus å den
andra, svarar Courier på ett ställe, som en biograf framställer, såsom ett »dun-
kelt afsked till lifvet», och - hvilket, vi måste medgifva det, anslår en sträng
af modlöshet, eljest ovanlig i hans skrifter. »Gånge denna kalken ifrån mig»,
säger han; »verlden skall nog gå framåt äfven utan min mellankomst, en svag
stackare som jag är. Jag är icke annat än flugan på hjulet, som väl kan
spara mitt surrande. Det rör sig, mina vänner, och skall icke upphöra att
röra sig. Om dess framåtskridande synes långsamt för oss, är det emedan vi
lefva blott ett ögonblick, men hvilken väg hafva vi icke tillryggalagt under de
sista fem eller sex århundradena! I denna stund rullar det fram på denjemna
marken, och ingenting kan nu hejda det.»

Pamphlet des Pamphlets var, såsom redan blifvit nämdt, Paul Louis’ chant
du cygne. Ett år förut, hade han i sin Livret, märkvärdigt nog, berättat,
huru en vän sade till honom; »Prends garde, Paul Louis, prends garde! les
cagots te feront assassiner», och sitt dödssätt åtminstone hade han här verkligen
PAUL LOUIS COURIER.

G65

förutsagt. Söndagseftermiddagen den 10 Maj 1825, strax före solnedgången,
befans han ligga dödsskjuten pä sina egor. Hemligheten af detta brott har
man aldrig kommit pä spåren. Madame Courier, som då var i l^aris, angaf
sin mäns skogvaktare, en Frémont såsom mördaren, och på hennes anklagelse
blef han arresterad. Då man vid det förberedande förhöret icke kunde få
någon sak emot honom, frikändes han. Det såges, ehuru berättelserna äro
olika, att han fem år derofter åter utpekades såsom mördaren, efter en bond-
flickas vitnesutsaga, och att han tillstod brottet på sin dödsbädd. Men den
man, som afsköt skottet, var efter all sannolikhet icke annat än en legd mörda-
re ; och den dolda handen, som styrde mordvapnet, har aldrig blifvit upptäckt.

På sådant sätt försvann en märkvärdig personlighet från de. främsta le-
derna af franska literaturen. Han var på sin tid vida läst och varmt beun-
drad; huruvida han i framtiden skall länge läsas och ihågkommas, är en fråga,
som icke är lätt att afgöra. Bland sina landsmän skall han tvifvelsutan ihåg-
kommas med i alla händelser detta slags kungliga minne, som håller troget fast
vid ett namn. Stilen har sitt anseende i Frankrike och kommando slägten
skola* äfven finna Courier upptagen bland do franska klassikerna och hans ar-
beten åtnjuta de vanliga klassiska förmånerna att få en plats i hvarje biblio-
tek och att öfverhöljas med ett halft tums dam i de öfre kanterna af sina
“blad. Men huruvida han skall läsas af mängden, blir en helt annan fråga.
Bent politiska stridskrifter, som behandla några ovanliga och först efteråt af-
gjorda tvistefrågor, kunna knappast hoppas på att lefva ensamt genom en behag-
full och glänsande stil. För huru mycket af sin odödlighet hafva icke Junius’
bref att tacka den nyfikenheten retande hemlighet, hvarmed deras författare
omgaf sig! Kan man icke nära nog säga, att en politisk skriftställare måste
höra till samma klass som Burke för att ega varaktigt anspråk på efterverldens
uppmärksamhet? Burke skall, t. o. m. då han behandlar tillfälliga politiska
förhållanden, alltid finna läsare; men orsaken dertill är icke hans glänsande välta-
lighet, utan den omständigheten att hans politiska betraktelser äro rika på anspel-
ningar och skärpa eftertanken. Hos Courier deremot förekomma icke några poli-
tiska betraktelser. Vi skulle förgäfves söka efter ett enda spår till någon an-
märkning om hans tids stora stridsfrågor. Han har icke brytt sig om att un-
Jersöka den af honom så hatade aristokratiens invändningar eller ens att när-
mare granska dess fel och laster — han har icke försökt att offentligen fram-
ställa den af honom prisade demokratiens grundsatser, ännu mindre att fram-
hålla dess faror. Han gör några få enkla påståenden, att prestens inflytande
är skadligt, att ordet borde vara fritt i tal och skrift och att de municipala
myndigheternas småaktiga tyranni borde inskränkas — och på ett särdeles yp-
perligt sätt förlöjligar han dem, som håna dessa läror i praktiken. Men do
grundsatser, emot htilka Courier inlade sin protest, finnas numera icke till
eller äro åtminstone på väg att försvinna. Och under det att de intressen,
för hvilka han kämpade, sålunda ej mera förtrampas, har äfven den metod
försvunnit, som han härvid använde. Pamflettskrifveriet är en död konst.
666 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÂRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.

Nyttighetsteorierna hafva ersatt Hen med en ny metod, hvilken, i följd af vil-
koren för dess användande, icke kan eftersträfva literär fulländning och ej
heller behöfver det. Journalisterna hafva tagit i besittning pamflettskrifvarnes.
arf och hafva bland en massa efterträdare delat hvarje särskild arfslott. Det
politiska skriftställeriet, hvarmed fordom en och annan inera framstående skrift-
ställare sysselsatte sig • på lediga stunder, bedrifves nu med brådska och, ur
stilistisk synpunkt, oftast helt ofullkomligt af otaliga personer.' Men det bedrif-
ves med kraft och verkan, och vår tids nyttighetsmenniskor fråga icke efter
någonting annat.

Hvad qvickhet beträffar, står Courier oöfverträffad till och med hos sin
egen qvicka nation. Qvickheten i Voltaires Candide är icke mer träffande,,
ej heller den i Pascals Lettres Provinciales till formen mer fulländad. Om än
Courier icke går upp emot Voltaire i det groft burleska, är det dock en
strängt allvarlig humor, som liksom - en guldinfattning omger hans gnistrande-
qvickhet. Ingen har såsom han utmärkt sig i ironi; ingen, icke ens Voltaire,,
har öfverträffat honom i fina anspelningar. Och när vi härtill lägga denna
formens skönhet, f som Courier tillegnade sig genom sitt lifslånga studium af
grekerna, den stränga enkelhet i stilen, hvarigenom han så lärorikt ådagalagt
den sanna frändskapen mellan de konstlösaste och de högsta formerna af mensk-
ligt språk, och denna förherskande känsla för det passande och afmätta, som
visste att anvisa qvickheten och vältaligheten deras egen plats i arbeten, som
öfverflöda af dem båda — kunna vi icke tvifla på, att åt de få utvalda, hvilka
beundra en fulländad literär konstfärdighet, Paul Louis Couriers skrifter alltid
skola skänka den högsta njutning, som allenast den sanna konsten förmår gifva;
FRAMTIDEN

TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING.

UTGIFVEN

AF

CARL VON BERGEN.

N"y följd.

FÖRSTA ÅRGÅNGEN.

1877.

STOCKHOLM

AKTIEBOLAGET NU.
STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 1 87 8.
INNEHÅLL.

Första häftet.

Framtidsutsigter. Några inledningsord. Af Carl von Bergen................. Sid.	I

Om Goethe och tolkningen af hans förnämst.a verk. Med anledning af de
senaste svenska öfversättningarna ur »Faust» och »Balladerna». Af V.
E. öman	;	  »	t

Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia. I. , Àf A. E. Norden-
skiöld .......................................................     .'.......  »	2&

Om Runebergs dikt »Julqvällen». En studie. Af Valfrid Vasenius .........	»	31

Allmän värnepligt och fritt samhällsskick. Af A. Hedin ...................... »	6O

Smärre uppsatser: Galileo Galilei. Af Carl Silfverstolpe, — Poetiska »blom-
stersamlingar»	          »	. 60

Anmälningar: Historiskt Bibliotek. Af A. H. — Svenska Herdaminnen. Af

C. S—e .......................................................      :........ »

Nya böcker.......................................................            »

Andrå häftet.

Literärt fribyteri. Af A. Hedin .........................................     »	71

Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia. II. Af A. E. Nor-
denskiöld.......................    :.....................................    »	7^

Konstslöjd-utställningen i Stockholm. Af Gr. Göthe.........................  »

Undersökningar rörande svenska folkvisor. Af R. Bergström.................... »	102^

Smärre uppsatser: Nya filosofiska tidskrifter. I. Af C. v. B. •.............. »	110

Anmälningar: Bidrag1 till Sveriges historia under 1400-talet. Af H H—d.

— Svensk, konsthistoria. Af —rn. — Från Norge och Finland. Af

E. v. Q. .............................................................         »	113.

Nya böcker..............................'..................................   »	120

Tredje och fjerde häftena.

Källor till svenska teaterns historia. I. Af Carl Silfverstolpe ............. »	12T

Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes...................... ............ »	148.

Åsigterna om vintergatan.. Af H. Gyldén...................................... »	181

Den högre lärarinnebildningen i Sverige. Af Daniel.......................-	»	190

Anmälningar: Sveriges traktater ined främmande makter.	Af	H. H—d ...	»	220*

Nya böcker..........\...............................................v.......	» 222

Femte häftet.

Tidstecken i Danmarks nyaste vitterhet. Af Earl Warburg ..................... »	228.

Politisk ekonomi. Af Vilhelm Bergstrand....................'...............   »	248.

Stats- och frikyrka, religion och vetenskap. Af Emund Gammal ................ »	268

Nya böcker......................;.......................-.......-............ »	270
Sjette häftet.

Källor till svenska teaterns historia. II. Af Carl Silfverstolpe............. Sid.	281

Om menniskoslägtets synd och försoning. Religionsfilosofiska betraktelser
med anledning af striden om försoningsläran. Af L. H. Åberg		» 299

Un undervisningsfråga för dagen. Af C. Westman............................... .	» 320

Muhammed och Islam enligt nyare forskningar. Af A. F. Åkerberg...............	» 331

Nya filosofiska tidskrifter. IL Af Ci v. B...................................... »	349

Nya böcker....................................................................   »	352

Sjunde och åttonde häftet.

Framtidsmän i den nya verlden. I. Af Carl von Bergen....................... » 353

Om utsigterna och hindren för en högre folkbildning. Af P. A. Siljeström » 383

Nyare svensk landskapsbeskrifning. Af C. Eichhorn................................»	399

Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand ................................     »	409

Sinneverld och , andeverld. Af K. P. Arnoldson.................................  »	431

Nya böcker..........................................................          .	» 445

Nionde och tionde häftet.

Om de klassiska ^tudierna i Sverige under de tvenne senaste årtiondena.
Af J. E. Centervall.i....................................................   » 449

Teaterhistoriska anteckningar. I. Af Carl Silfverstolpe .......................  »	465

Kina. Af August Strindberg..................................................     »	473

I arbetarefrågan. Af C. Westman ..............................................   »	506

En ny sagosamling. Af R. Bergström	......................... » 524

•Smärre uppsatser: Hans Järta och »Markalls sömnlösa nätter». Af Arvid
Åhnfelt			    »	629

Jordkunskap. Af —nd. — Ett hofnöje från Carl XI:s dagar. Af K. W—g. » 535

Anmälningar: Ur de högre djurens utvecklingshistoria. Aî R. S. — Skrif-
ter af de Vigny och Daudet. Af Granskare....................................   .	» < 537

/ Elfte och tolfte häftét.

Nykatalansk Vitterhet. Af V. E-. Lidforss ...............;......................   »	543

Egyptologi. Ai Karl Piehl ................................................         »	560

Revolutionsliteraturen i Ryssland ............'.................................   »	577

Två författarinnor..........1...............................................       ”	594

Turkiska sagor ................—.....-----....-..................................  ”	623

Ohopin......................................................   -............4---	” 636

Paul Louis Courier ............-.......................  -...............:.....-	” 652

INNEHÅLL.

Nykatalansk Vitterhet. Af V. E. Lidforss................. Sid.	543

Egyptologi. Af Karl Piehl................................... »	560

Revolutionsliteraturen i Ryssland........................... »	577

Två författarinnor.......................................    »	594
Turkiska sagor.............................................. »	623
Chopin.......................................................-....................................................  ”	636

Paul Louis Courier ........................................  »	652

Tülkännagifvande.

Med detta dubbelhäfte, som afslutar årgången 1877, upphör tills vidare
tidskriftens utgifvande.	Redaktionen.

STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKKHIET 1878.