FRAMTIDEN. TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. UTGIFVEN AF ' CARL VON BERGEN. Ny raijeu FÖRSTA ÂRGÂNG 1877. Första Häftet. STOCKHOLM KJÖBENHAVN G. B. O. GAD. KRISTIANIA ALB. CAMMBBMBYBB. Framtidsutsigter. N&gra inledningsord. En stor man liar yttrat, att det hvarom mcnnîskan framför allt bör bedja Gud, är att Han roåttc sända henne stora tankar. Utsagan gäller ej allenast för den enskilde 5 de ljusbringande idéerna, de väckande, synkretsen vidgande tankarne äro ett i längden oumbärligt föryngringsmedcl äfven för nationen. »Der inga syner finnas, blifver folket vildt», säger ett nordiskt ordstäf. Der ingen stor tanke, intet högsinnadt, viljestarkt beslut uppbär och genomtränger folk- lifvet i dess helhet, der är det prisade »framåtskridandet» en dunstbild, »kul- turens» praktblomster rotlösa växter, som skyla träskets dy; hos ett sådant folk saknas det andliga salt, som ensamt förmår utestänga förruttnelsen. Förhåller det sig så, hvilken dom bör då fällas öfver »hufvudströmnin- garna» i vårt eget samhällslif under de sist förflutna åren ? Har detta lifs in- nersta drifkraft utgjorts af tankar, som kunna i nationel mening med fog kal- las stora — endrägtens, uppoffringsförmågans, den broderliga sammanslutningens tankar, genom hvilkas inflytande nationen fostras till sannskyldig vishet och sedlig styrka? Att finna ett tillförlitligt svar på detta spörsmål är otvifvelaktigt af högsta vigt för hvarje svensk, som allvarligt nitälskar för sitt lands välfärd. — Då tidskriften Framtiden efter en femårig hvila ånyo tager sin plats i ledet bland det offentliga ordets stridsmän, må det tillåtas utgifvaren att i kort- het antyda, hvilket svar på ofvanstående fråga han för egen del anser^närmast stämma öfverens med sanning och rättvisa, och hvilka arbetsuppgifter i den fosterländska odlingens tjenst i följd deraf synas honom böra för det närvarande sättas främst på dagordningen. Iakttagaren af våra kulturförhållanden under det senast tillryggalagda femårsskedet kan, så länge hans blick ej tränger djupare än till äeras ytter- sida, med ostördt välbehag dröja vid en tafla af skimrande färgprakt. Det är välståndets mäktiga tillväxt och snabba utbredning inom våra landamären, som gjutit sin guldglans öfver den taflan. Talet om det »fattiga» Sverige höres nu mera sällan eller aldrig. Det har förstummats under den tidrymd, då vi hvarje sommar fått i våra bygder välkomna »ett godt år», den efterlängtade gäst, som Framtiden, 1877. 1 2 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. ur ymnighetshornet gifmildt utströr sina håfvor. Allt gror och spirar, der lian går fram; ängen blomstrar, gräset står högt och saftigt, fruktträden bära dub- belt, böljande sädesfält bebåda en riklig äring. Ej underligt om belåtenheten och lefnadsmodet hos vårt folk synas år från år växa i kapp med grödan. »Goda år» öppna leende utsigter mot kommande tider. Med glada hjertan kunna sönerna af 1870-talets Sverige blicka omkring sig i detta land, der »från Sundets rika strand längst upp till fjellhög Nord» skatter utan tal göm- mas i skogar och stenkolsgrufvor, i frodiga åkrar och strida forsar, och inom hvars gränser en sträfsam, laglydig befolkning sköter flitens värf under en tryg- gad samhällsordnings hägn, ännu föga berörd af utländsk upplösnings smitta. Den tiden är förbi, då man stämplade såsom en allt för prunkande »blomster- målning» den följande förutsägelsen af en ‘svensk statsman : »Aldrig förr, hvar- ken då när det kära systerlandet slets från vårt hjerta, eller i de ärorika da- garne, då Sveriges välde sträckte sig långt bort i främmande länder, och då nästan hela Östersjön låg som en insjö i dess famn; aldrig var dess område mer naturligt, dess befolkning mer talrik, dess välstånd mer utbredt och, mensk- ligt att döma, dess framtid, så vidt den af oss rätt vårdas, mer löftesrik än nu. När amerikanaren säger till sin son: i fall du får lefva och blir stor, så får du se ditt land vara det mäktigaste på jorden, då sväller hans bröst af stolthet och fröjd. Och huru skulle det väl kunna vara annorlunda? — ty hvem känner ej sitt hjerta vidgas vid tanken på ett älskadt fosterlands tillväxt i välgång, storhet och makt? — Och äfven åt oss svenskar är en sådan glädje beskärd. Äfven vi kunna med visshet förutse en utveckling, hvartill måhända intet annat land i Europa kan uppvisa ett motstycke? ^Härtill fordras dock, att de hjelpkällor vi ega, men som till största delen såsom slumrande krafter ligga obegagnade, skola blifva behörigen tillvaratagna.» 1 Att dessa hjelpkällor på senaste tiden med framgång tillvaratagits; att vi svenskar omsider, följande den gamle Axel Oxenstjernas bekanta maning, be- gynt lära oss konsten att »rätt bruka det Indien, Gud oss gifvit hafver i Sve- rige», detta faktum torde få betraktas såsom ett af de vigtigaste i vår inre historia «sedan den nya folkrepresentationens införande. Men äfven i fråga om ett folk står det • fast, att det »lefver ej allenast af bröd». Det, att Sveri- ges statsskepp, styrdt af förvärfsbegäret, skjuter fart på de ekonomiska in- tressenas farvatten, är blott en klen borgen för att svenska folket, bedömdt ur de ideela intressenas synpunkt, förtjenar benämnas »ett folk som lefver». Det i sista hand maktpåliggande är ju icke guld och gröna skogar, men vår redebogenhet att i pröfningens stund uppoffra det timligt goda för det eviga. Här såsom allestädes måste det afgörande sökas på det personliga lifvets om- råde. Frågan huruvida ett framåtskridande eller ett tillbakagående spåras i vårt nyaste samhällslif, kan derföre, fattad i dess kärnpunkt, utbytas mot en af följande lydelse: huru är det bestäldt med fosterlandskdrleken i vår tids 1 Jfr. Tal,, anföranden och uppsatser af J. A Gripenstedt, Första bandet, s. 243. ' FRAMTIDSUTSIGTER. . . • 3 Sverige ? Brinner dess låga lika ren och stark i nutiden som i hugstore fäders dagar? Derpå beror det. . / Intet spörsmål kan vara af mera grannlaga natur än det nu framstälda. Det gäller att vid dess besvarande hvarken förhastadt döma efter skenet, ej heller blunda för eller svikligen förtyda de tidstecken, som tyckas med en rent af förfärande klarhet bära svaret fram i öppen dag. För dessas utläggning fordras intet vidlyftigt ordander Bäst tolkas de, då man tigande pekar på den dystra runa, som skämmer vår riksdagshistorias senast uppslagna blad : fädernes- landet försvarslöst i trots af det politiska verldstillståndets hotfulla allvar —. försvarslöst på grund af en hårdnackad gensträfvighet hos folkombudens flertal. Med detta sakförhållande att åberopa, må väl fosterlandsvännen utbrista : »hvad göres oss flera vitnen behof?» Hvad kan vara ögonskenligare än att vi svenskar — det förhålle sig i öfrigt huru som helst med vårt så träget lof- sjungna »framåtskridande» i allsköns idoghet — såsom nation ännu ej hafva kommit upp till — såvida vi ej sjunkit ned ifrån — den ståndpunkt, som gjort Runebergs »Vårt land» till ett så gripande uttryck af den finska nationalstäm- ningen, den, som kommit till orda i Björnsons saga om granen och pilträdet som ville »kläda fjellet», och som i stenskrift inskärper från den danske pa> trioten språkforskaren Rasks grafvård: »Sit Fœdreland skylder man alt} kvad man kan udrette.v Sådan är ställningen hos oss för det närvarande. Ovedersägligen ger den vid handen, att i vårt offentliga lif finnes om just ej »something rotten» åt- minstone någonting sjukt. Hvad 'som framför allt fattas oss är, synes det, den sant fosterländska hänförelse, som i farans stund spänner styrkans bälte om- kring den svage. »Här är slapphet, här saknas tilltro till egen kraft, här rå- der ej den anda, som lyfter ett litet folk till jemnhöjd med en stor uppgift: »Der er grubeluft herinde’, her kan ingen fanes dug - , flagre frit for friske vinde». Denna brännmärkande åskvigg har nyss slungats emot det rådande politiska tän- kesättet i vårt land af en brefskrifvare från Stockholm till Finlands förnämsta tidning. I sjelfva verket har detta tänkesätt svårligen kunnat utveckla sig i annan riktning än den antydda der, hvarest den på maktens vädj obana för till- föllet manstarkaste flocken vant sig att icke betrakta allmänna ärenden uteslu- tande ur synpunkten af allas samfälda väl, När »folkpartiet» med pock och trug ställer sin trångsynta uppfattning, sina sjelfviska kraf gent emot en hela folkets lifsangelägenhet, då slockna, de »stora tankarne», den sunda samhällsutvecklin gens ledstjerhor. Då förhärdas sinnena och upprifyas krafterna i de stridiga intressenas. brottningskamp, och med stigande oro instämma tusen sinom tusen varmhjertade svenske män och qvinnor i den klagan, åt hvilken en af våra yngre skalder gifvit luft i dessa af ett ädelt vemod präglade ordalag: O fosterland, när nattens himmel lågar, Djupt ur din själ en sorgsen stämma frågar: »Ar kraften borta, hvar je känsla stum? Har morgonstjernan fallit från sitt ïumî . , 2 4 FRAMTIDEN. N¥ FÖLJD. FÖRSTA ÂRGÂnOEN. FÖRSTA HÄFTET. Fins intet jern i berg och mannasirine? ■ Har barnet glömt sin egen moders minne? Fins intet qvar af detta mod, som stält En vall mot våldet förr vid Breitenfelt? I kifven väl om sättet och om tiden, Men stunden flyr — och snart min tid är liden».1 Men nog med dessa bittert smärtsamma betraktelser! Illa skulle det an- stå oss att rikta våra läsares uppmärksamhet företrädesvis på sådana af de se- naste tilldragelserna i vårt medborgerliga lif, som kunnat tända förtrytelsens eld i hvarje fosterländskt bröst. Andra tidstecken, ljusa och löftesrika, hafva ingalunda saknats under den nu tilländalupna femårsperioden. '»Kommen ihåg att I ären svenskar!» ropade den unge sveakonungen i slaget vid Lund till sina emot fienden framryckande rytterisqvadroner. Det är liksom ljöde i våra da- gar samma eggande rop till folket på den fria jord, som värnats af Carlar och Gustaver. Ej i slagtningens tummel höj es det ropet numera. Det framtränger till oss som den nya tidens, som det unga Sveriges stridsrop på sfagfälten i an- dens verld; det är lystringsordet på alla vägar och stigar, der odlingens baner- förare draga ut till landvinning i sanningens och skönhetens riken. —För Sve- riges folk synes vårt århundrades sista fjerdedel varda till ett den nationela sj elf besinningens tidehvarf. Uppresande oss ur försoffningens dvala, sträfva vi att återfinna oss sjelfve, att blifva förtrogne med vårt eget väsen, dess anlag och dessas tidigaste historiska utveckling, sålunda emottagande lärdomar af det förflutna med hänsyn till vår framtida bestämmelse. Ett yngre slägte har gjort till sin verksamhets mål att bryta udden af den tillvitelse, som innebäres i det forna ordspråket: »Är det gemènligen de svenskes sedvänja: lynx foris, talpa domi —- lodjur i det utländskt är, mullvad i det inhemska». Till lösningen af tidens nya uppgifter fordras ett nytt andligt kapital, och detta står på in- tet vis att erhålla genom lån utifrån. »Sjelfhjelp» är våra dagars lösen för det nationela framåtskridandet. Ur den svenska folkandens schakter skola vi upphemta den ädla metall, hvilken, sofrad från slagget och utpräglad så som vederbör, skall varda vår dyrbaraste skatt och en för alla tider giltig värde- mätare.- J Den gryende insigten öm hvad härutinnan är oss förelagdt har varit frukt- bärande i flera hänseenden. På det teoretiska och det estetiska området hafva vi begynt »komma ihåg att vi äro svenskar ;» här bjudes oss vid innevarande tidpunkt den glädjerika synen: af svenskhetens pånyttfödelse i Sverige. Det härvid, angelägnaste är éj att: åvägabringa nya, förut okända insatser i vår od- ling, men att framdraga och belysa det nationelt ursprungliga, att hos alla sam- hällsklasser väcka kärlek till det inhemska, det fosterländska. Likasom under hvarje »renaissanöe»-period, sökér man ùu hos oss bygga framtidens borg på grundvalen af vår noggrannt genomforskade forntid. »Mindet der lader som ingenting,: er dog et lönligt Kildespring» (Grundtvig); vi inse det och mot- taga begärligt helsodrycken, som räckes oss ur den, källans friska flöden. Vårt 1 Jfr Dikter af C. D. af Wirsén, sid. 237. FRAMTIDSUTSIGTER. ./ ' : 5 land är rikt på fornlemningar af alla slag: — vitnén om förfådrens bragder och fredliga idrotter ; dessa minnesmärken' uppsökas, samlas, , tydafe för. me- nige man af vär kraftfulla unga fornforskning. Vårt språk vanstäldefe länge af utländskhetens smink; nu ljuder det ånyo; med;rent nordisk klang,;sedan det af’ vår yngsta språkforskning rensats oçh befriats från oäkta prydnader. Vår häfdateckning har aldrig .stått högre än för närvarande; -på:alla। punktet >går den .tillbaka till källorna, sprider ljus pfver folklifvets utveckling, skiljer dikten från verkligheten och stärker; kärleken tillf ’ fosterlandet. : Samma ända bestäm- mer riktningen af vår bildande konst;' hvar je ‘konstutställning (emnar nya in- tyg om den flit, hvarmed konstnärerna täfla att på dnken eller i marmorn åter; gifva den svenska naturens vexlande . skönheter, våra hemseder i palats och koja, vår sagas och historias minnesvärda -gestalter., , Väl. företer den svenska skalde- konsten i närvarande stund, içke guldålderns (yppighet och mognad, men j all- mänhet äro dock dess toner, pm svagaré eller, starkare, omisskänneligt foster- ländska. I vår folkbildnings organism, infogades en vigtig länk, då, Grundtvigs skapelse, folkhögskolorna, .öfverflyttades till, svensk botten, och, en ny mäktig häfstång har derigenom vunnits för upplifyandet ; af folkligheten i ordets bästa mening. Så har hos oss.den öfvertygelsen alltmera utbredt sig, att upplysnin- gen, för ,att blifya en heja nationens .tillhörighet, måste från början ställas på nationel grundval, vara .till, ej allenast för de lärde, men för hvarje man och qvinna af folket. . Må vi då, styrkte af. sådana framtidsutsigter, låta tviflet och, modlösheten fara! Låt vara att en nationalandans förslappning röjt sig otvetydigt nog i det samhälle, der folkombudens djupa leder fått i åratal lägga i dagen sin ringaktning af vår store häfdatecknarens liksom enkom fill dem stälda manings- ord: »Bort derföre med den förderfliga lära och statskonst, som undervisar hvarje närvarande slägte att blott tänka på sin fördel, utan att tänka på efter- kommande ! Hvart och ett förvaltar allas gemensamma arfvedel, är derföre inför alla ansvarigt. Och just derigenom gifves ett minne, en efterverld, en tidernas dom.» (Geijer). Sådant tillståndet har varit hittills, bör det ej, behöf- ver det ej förblifva. Botemedlet mot »slappheten» ligger :nära till hands. Vi skola finna det genom ätt oförtröttadt gå ’ fram på den af forskningen utsta- kade väg, som leder till en fullständigare bekantskap med vårt eget^ eti kär- leksfullare deltagande för vår inhemska odlings öden. Blott dét man rätt känner och förstår,' älskar man af hjertät. Nationel sjelfkdnhédovh det botemedel, som ger märg och styrsel , åt en tynande fosterlandskärlek. Ett lif- aktigt och luttradt nationalmedvetande är under splitets tider det bästa rygg- stödet i striden mot pn vilsekommen »folklighets» söndrande inflytelser. Be- redom insteg hos hvarje medborgare åt den öfvertygelsen, att folkets och alla dess medlemmars intressen säkrast tillgodoses, i samma mån man söker oegen- nyttigt främja nationens historiska uppgift såsom medarbetare på ett kulturens värf i det stora — och partigrälet skall tystna för de höga orden: frihet — fosterland — mensidighet! Först då, när detta mål af oss uppnåtts, har en 6 FRAJITIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. Dsveûskhetens pånyttfödelse» omsider egt rum ej allenast inom vitterhetens och konstens lustgårdar, men på den till offer villiga handlingens valplats. - Till slut blott ett ord i den fråga, som bland dagens alla »brännande frå- gor» är den ojemförligt vigtigaste! 'Då denna tidskrift första gången framträdde inför allmänheten, yttrade vi, på tal om ))w odlings framtid»: — »har Groethe i sin definition af det heliga träffat det rätta, när han säger: »Hvad. är heligt? Det är hvad. många själar tillsamman ; Binder, Bunde det än lätt, såsom strået ,en krans, Hvad är heligast? Det, som; ständigt allt djupare fattadt, Nu och för evighet andarne enar alltmer» —’ hvad är väl då det oheliga, det i verkligheten, fastän ej till namnet profana, om ej den makt, som icke sammanbinder själarne, men upplöser banden mellan dem icke förenar, men söndrar?» Att denna i följd af sin inre beskaffenhet split- stiftåndé, samfundsupplösande och derföre ej mindre emot kristendomen än mot kulturen fiendtliga makt är den »ortodoxa» tro, som yrkar på »förnuftets till- fångatagande,» förståndets slafviska instämmande i den s. k. »rena lärans» form- ler — det var hvad vi då sökte ådagalägga, hänvisande på en tusenårig erfa- renhets vitnesbörd om huru denna dogmtro, hvar helst hon . fått befästa sitt välde, förvandlat den kristliga kärleken till ett skadelystet hat, som med blod och lågor betecknat sin väg genom historien. Härom hafva vi velat erinra^ för att till- lägga, ätt vår ståndpunkt i denna mensklighetens lifsfråga är och förblir oför- ändradt densamma. På det religiösa området välja vi nu liksom förut vår plats i striden der, »hvarest menniskovärdet bedömés efter uppsåtets halt; icke efter åsigtens korrekthet, efter viljans personliga hängifvehhet åt en idé, icke efter förståndets opersonliga försanthållande af en kyrklig lärosats.» Först när detta åskådningssätt blifvit enväldigt rådande i vårt land, kan den storartadt sköna framtidsutsigt förverkligas, som hägrade för »Sveas» skaldy då han i odödliga toner qvad om den kommande tiden : »Se, upp till statens nya tempel tåga ' • ' f ej skilda flockar, men ett brödrafolk. : ‘ . Det ligger aska öfver afunds låga, , . och tvedfägt faller för sin egen dolk. ’ ' 5 : : Ren som en stjerna blickar religionen, , < och lag och frihet hålla vakt kring tronen». Att frambära en hållfast sten till t den bygnadsplats, der »statens nya tempel» en gång skall lyfta sina tinnar mot ljuset, det har från begynnelsen varit och varder framgent vår tidskrifts högsta syfte. Med visshet om att det vi uti ett sådant syfte; tala icke skall sakna gensvar hos en .fosterländskt sinnad läsare- krets, höja vi på den fria forskningens mark ; vår svenska, odlings fana. ‘ Carl von Bergen. OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 7 Om Goethe och tolkningen af hans förnämsta verk. . Med anledning af de senaste svenska öfversättningarna ur ’Taust” och ”Balladerna”. Goethes Faust, öfversatt af Viktor Rydberg. Med teckningar af prof. À. von Kreling. (Praktband med guldsnitt: 27 kronor). — Alb. Bonniers förlag. Goethes Ballader. Öfversatta af Carl Snoilsky. Illustrationer af C. Larsson. — Jos. Seligmanns förlag. Goethes storhet som skald år nu mera lika allmän sägen som allmänt in- «edd, sj elf klar sanning. Till och med i hans eget kära fädernesland, der poli- tiska och religiösa ifrare gjort sitt till att förklena medborgaren och svärta tänkaren, har dock mannen och diktaren omsider fått njuta rättvisa och i det allmänna medvetandet tagit, den plats, honom ' tillkommer främst i raden af dess vittra snillen. Utlandet har för länge1 sedan skänkt honom sin hyllning. »Götz von Bërlichingen» väckte uppmärksamhet äfven utom Tyskland; »Werther» bar Goethes namn öfver hela dén bildade verldén; »Faust» var mäktig nog att redan med sitt blotta tankeinnehåll, beröfvad formens underbara tjusning, fängsla ti- dens väldigaste andar och gifva omisskänliga eggelser äfven åt deras verksamhet. Emellertid dröjde det länge, innan detta främmande* erkännande höjde sig från ett antagande på god tro till verklig kännedom. Fransmännen litade i det längsta på madame de Staëls omdöme; engelsmännen stödde sig på Scottj Shelley, Byron och Coleridge. I Ryssland omhuldades Goethe såsom romantiker äf skalden Schukowsky, ôch - den store kritikern Bielinsky förklarade det vara lika nödvän- digt ätt kunna Goethe, och i synnerhet andrå delen af hans Faust, utantill, som att ha en rock. I Polens skdnliterätur märker man inflytelser af Goethes skaldskap både hos Mickiewicz och ännu mera hos Brodzinsky. 5 Dansken öhlen- schläger var under flera månader Goethes gäst i Weimar. ! ■ Hos oss i Sverige blef Goethe tidigt uppmärksammad, till en början likväl på ett delvis; föga smickrande sätt. > Väl bekant; är Kellgrens stickord om »Göthens konvulsioner». Med romantiska skolan kom dock äfven Goethe till heders, och hans bild har trädt fram i allt klarare storhet, ju mèra dessé hans svärmiske förespråkare vikit från hans sida bakåt i skuggan. Men äfven andra naturer än den absoluta poesiens partigängäre, erkände håns betydelse. Tegnér inrymde åt honom diktningens tron, Stagnelius och Runeberg lärde af honom den ädla formgifningens stora konst. 8 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. Och hvaruti ligger då denna Groethes verldsvida öfvermakt? Frågan är lätt att ställa;, svaret ej så lätt att gifva. Den rikedom af former, i hvilka Goethe under ett långt lif gifvit uttryck åt sin andes väldiga sKaparekraft, gör svårigheten större att i en enda brännpunkt sammanföra allt det betydelsefulla. Allt efter,som blicken häftar än vid ett, än vid ett annat af mästarens verk, vexlär äfven intrycket. I hans diktning möter oss en verld, der man, likasom i den yttre, har tillfälle ^tt genomvandra olika* regioner, från isens och snöns till den brännande hettans. Och nästan öfver allt i denna fantasiens mikrokosm samma yttre ro och klarhet som i den verkliga verlden, samma objektiva grip- barhet, samma afvisande tystnad gent emot alla frågor efter ett lwarför} samma den skapandes stilla uppgående i det skapade. Det var väl i känslan af denna Goethes oerhörda, nästan öfvermenskliga objektivitet som Tegnér hedskref den bekanta stqfen:• . , • • : . • • 'f ' > < • ' »Jag gått mig trött i Goethes pelargångar, * ’ , ,i /i hur präktigt, men förnämt är allting der! Det ambra är och rosendoft som ångar, . - naturen der sin kröningsmantel bär, och konst, en prisma, stäld på höjden, fångar , . , hvar stråle opp, och alla former lär, blott! ej hans egen. Men — mitt hjerta glädes, : . skald ser jag öfverallt, fast menskan ingenstädes.» Och; samma förnimmelse tryckte väl äfven Heine, då han på sitt vanliga irre- verenta sätt, hedrades Goethe med benämningen »Kunstgreis». Det var icke utan sin sanning/ och för resten ett fyndigt rim på »Dunstkreis», h Måste , vi nü erkänna denna objektivitet i framställning, som ett‘ af de mest framspringande kännemärkena på • Goethes skâldèindividualitet, så är denna sjelf- beherskning, denna makt öfver sig sjelf och öfvér stoffet, så mycket undrans-, värdare, då man med den: sammanställer skaldens-egen bekännelse om den rent subjektiva drifkraft, som ytterst satte hans. diktarverksamhet i rörelse. »Och så började», säger han sjelf,. »den riktning, från hvilken jag hela .mitt lif ige- nom ej kunde vika, att förvandla allt det, som fröjdade mig, qvalde mig eller eljest sysselsatte mig, i en bild, en dikt för att på detta sätt komrnä till klar- het deröfver med mig sjelf». Det ljus först Goethe sjelf : och efter honom den literära forskningen' låtit falla i hans tankars innersta verkstad, visaT till fullo saûningsénlighèten äf hans utsaga. Alltså i hans subjektivitet, i hans egen själs- innersta låg alltid det frö gömdtj som, när groningens drömmande,' varma' tid var öfver, sköt upp i det klara dagsljuset till sjelfständig växt, lyfte sina grenar fritt och lät bladen dallra för vexlandé vind. Och jùst derför att dessa dikt- alster kunnat draga sin näring ur‘så kraftig grund,' ùr verkligt »native soil», stå de der i frisk, doftande fägring som produkt af naturens fria alstring, söm en bj ert motsats till de gängliga plantor ,med ingen eller ock döfvande lukt, hvilka den ensidiga subjektiviteten framtvingar ur sin öfverhettade drifhüsjord. Det är svårt att undvika bildspråket, då man kommer in på dét dunkla kar pitlet om de Verkliga snilleverkens tillkomst. Deras’vardande äf också1 det en organisk naturprocess, som gömmer sin utvecklings fina öfvergängar- för dét OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. . 9 skarpaste öga. Endast tanken fattar dem, men meraz anande än kritiskt ber stämdt. Goethe .sjelf, en aktgifvaré som få, har» förklarat detta för ett myste- rium.’i Vi ha emellertid vidfört detta förhållande för ätt i allmänhet antyda vår uppfattning af det objektivas och subjektivas förhållande till hvarandra inom diktningen som inom all konst: endast den verkligt'störa, sunda, kraftiga subjek- . tivitetén är i besittning, af det sant objektiva uttryckssättet. Subjektivismen mäktar i evighet ingenting annat bjuda än sitt eget jag. På grund häraf stäl- ler också Schopenhauer Byron ibland skalder af andra ordningen? Att den knarrige filosofen, Petrarcas varme beundrare och Tassos föraktare, här begått en orätfvisa emot ^Childe Harolds» sångare, visar blott huru lätt en riktig grund- sats kan löpa fara att råka i misskredit genom skef .tillämpning, då tillämpåren är slaf af fetliga nycker. ’ ; : ‘ \ , »All poesi är lyrisk», säger Tegnér i fortsättningen af det qväde, ur hvil- ket vi lånat strofen här ofvan, och vill dermed å ena sidan framhålla förtjen- sterna hos i>dén store Byron», och bristen hos,'»den blott för: lugne Goethe». Så vexlar uppfattningen läfven hös de invigde med det olika individuela tycket, med en ändrad allmän smak, med tidens och den enskildes skaplynnen. För Tegnér äf Göethe’ för litet lyrisk, för litet känslig; för Kellgren var hans poesi konvulsivisk. Bättvisast i sin öfverdrift är Kellgrens omdöme: han hade sanno- likt för Ögonen blott »Götz» och »Werther»; Tegnér kände den goetheska dikten i hela hennes omfattning. Saknas då hos Goethe verkligen detta lyriska clé- ment, som, i alla? händelser är diktens själ? iAf månne hans diktverld »én ab- straktionaf skönhet, hopstulen .ifrån alla håll?» Om. någon egt lyrans guda- gåfva, denna, underbara gåfva' att tolka hjertats innersta rörelser, i versens me- lodiska gång afspegla véxlande själstillstånd, låta naturen genomströmmas af känsla och aning, väcka stämning af himmelshögt jubel eller sorg till döds, så är det väl Goethe;? och om någonsin en diktning haft verkligt organisk utveck- ling, så äf det väl hans. Det skall, icke hekas, att också Goethe mången gång, och mest på äldre dagär, roade 'sig med att klippa pappersblömmof, som fåfängt sökte härma natur; eller ur sitt herbarium plockade samman lösryckta torra blad i rätt egendomliga, stela konfigurationer; men det är icke derefter han skall dömas. I sin kraftigaste ålders många skapelser har han genomgått sån- gens hela rika skala, 'anslagit hvarje ton, gripit hvart ackord, skapat melodier som genomklinga verlden och i oändliga variationer, men alltid svagare, gå igen hos efterkommande'utöfvare af hans sköna konst. Hos honoin funnos förenade i ädel jemvigt alla de egenskaper, som utmärka den store skalden: oändlig rike- dom i åskådning, klarhet och djup i tänkande, eldig känsla, liflig inbillnings- kraft, genomträngande blick för allt dét poetiska i stort och smått, som lifvet eger, skapande kraft, osvikligt formsinrie och först och sist denna sunda, starka lifsförnimmélsé, som bragte hohom i innerligaste vexelverkan med all mensklig- het och natur, soin satte honom i stånd ätt' med samma sanning gifva uttryck åt lidelsens vilda brand i ett menniskobföst och den bland gräset undangömda blommans stilla bikt. Denna väldiga omfattning, denna rikedom i tankar, känslor 10 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. och former, denna sanning och kraft, detta oefterhärmliga behag i framställnin- gen göra Goethe till en skald för hela verlden. Han är den, i hvilken de se- nast förflutna århundradenas andliga lif tagit sin högsta poetiska mandom, i hvilken en nyare tidens renare humanitet framstår i dess skönaste, ädlaste form. Efter olika smak skall man skatta än ett, än étt annat .af hans diktverk högre än de öfriga. Vi ha redan här ofvan sett huru högt eri rysk kritiker satte andra delen af Faust, eljest i allmänhet hållen för ett svagare alster från skaldens äldre år, då hans rätta skaparekraft mattats. Men Bielinsky var ro- mantiker, och derför fann han, liksom själsförvandterne i Tyskland, stort be- hag i den skäligen kalla, allegoriska fantasilek, som här sjelfrådigt hopblandar verld och skuggverld. Vännerna af antiken med dess formrenhet och rytmiskt värdiga skridt ha otvifvelaktigt sin lust af »Iphigenia®, i hvilken Schlegel tyckte sig finna »ett eko af den grekiska sången»; kanske och af de Romerska Ele- gierna, i hvilka en fullt modern känsla och lust behagligt dämpar sitt svall till klassiskt afmätt böljegång. Renaissancens beundrare skola. i Tasso skatta en bild, som väcker minnet af den pånyttfödda italienska konstens. klara solskens- dagar, om än, såsom redan madame de Staël anmärkt, de varma lokalfärgerna icke äro återgifna med tillräcklig styrka. Ungdomen skall dela den känslofulla stämning, som en gång kom Werther till mötes ifrån en hel samtid. Hermann och Dorothea skall genom alla tider bevara sin höga plats såsom intagande mönster for ett borgerligt epos i stor stil. Goethes didaktiska diktning,: mättad af lefhads- vishet * och konstnärsförstånd, skall vara en aldrig sinande källa till uppbyggelse for alla vänner af moget mannavett.. Men framför allt, hvad vi här flyktigt berört, och framför allt det . myckna vi måst förbigå,. skall. Goethes anspråk på alla tiders deltagande vara fäst vid hans Sånger, i hvilka folkvisans ton, ut- tryckssätt och najva åskådning på det lyckligaste äro införlifvade med alla de öfriga egenskaper, åom en renad, smak och en djupare, rikare uppfattning af själslif och naturlif kräfva af den diktning, hvilkéri höjt sig' till verklig konst. Genom sin djupt lyriska stämning stå de goetheska Balladerna, till hvilka vi i det följande återkomma, söm oftast visorna mycket nära; och deras gripande, enkla skönhet beror icke oväsentligeri af det finkänsliga, sant konstnärliga sätt, hvarpå Goethe äfven här tillgodogjort sig folkpoesiens gyllne skatter, dess klara syn på tingen, dristiga känslogång och kärnfulla, träffande språk. : . ' Men Goethe i sammandrag, samlad på en punkt, det. är Faust. I denna dikt klinga om hvarandra toner från himmel, jord och helvete och bilda till- samman en symfoni af så gripande verkan, att hela mensklighetens hjerta skälf- ver äh af fröjd och än af fasa. Lifvets högsta: problem äro der stälda under debatt emellan det godas och det ondas makter på ett sätt, som låter oss skåda liksom i en underbart klar spegel vårt hjertas innersta rörelser, striderna emellan fast tro och frätande tvifvel, emellan lefvande hopp och dyster hopp- löshet, emellan innerlig kärlek och flammande sinnéslust, och framför allt det omättliga, måttlösa kunskapsbegärets fåfänga, stormande anlöpp emot evigt fast- satta, orubbliga gränser. Detta torde i allmänhet vara »Fausts» idé, den så • OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 11 mycket omtvistade, omskrifna och utlagda. Problemets lösning har Groethe mera äntydt, än klart och bestämdt angifvit, Den ligger i kärleksfull verksamhet under förnuftig begränsning. Hvad som mest brister detta liksom andra af Gröethes diktverk, är försoning. Det hjelper icke att, som skalden i andra delen af Faust gjort, föra fram katolska härskaror af heliga andar till syndarens fräls- ning. Icke ens Margareta kan här något uträtta; han möter hennes ande oför- sônad.: Hvad Faust brutit emot kärlekens eviga idé, det skall han också i sitt eget inre ångra och godtgöra. Redan madame de Staël märkte denna brist. »Faust», säger hon, »väcker undran, rörelse, ömhet, men han efterlemnar icke ett mildt själsintryck». Sak samma med Alfred de Mussets I sin »Confession d’un enfant du siècle» slungar han, tviflaren, svärmåren,! förbannelse emot både Groethe och Byron. Han såg 4 Faust »den dystraste menniskofigur5 som någon- sin framstält olyckan : och det onda»; i Meh lika visst som Fausts bild Svartnade imder Mussets eget dunkla synglas, lika visst pekade han i sin skumögdhet på en falsk försoning. »Säg mig, ädle Groethe», frågar han, »fans det ingen tröstande stämma i edra gamla tyska skogars religiösa sus? Säg mig du, för hvilken den sköna dikten var vetenskapens syster, kuride de två tillhopa ej i den odödliga näturen finna én läkande ört för sin älsklings hjerta? Du, som var pariteist, som var en skald i det gamla Greklands anda, som älskade de helga formerna, kunde ickè du gjuta ' en droppe boning i den vackra bägare, du förstod förmå ; du, som blött behöfde le för àtt lockà bien på dina läppar?» Men ingendera katoliken, hvarken qvinnan madame de Staël eller mannen Musset, kände sig belåten ined, eller ens lade märke till Goethes lättvindiga katolska försonings- försök. Ur etisk synpunkt lemnar sålunda Faust -mycket öfrigt ått önska. Kroppsligt, blind står den grånade gubben vid sin graf, utan att hans inre syn klarnat för mera äri en enda af de störa idéer, som leda mensklighetens ut- Veckling till det goda. Och eget nog är denna idé * handlingens, nyttans. Deri himmelsstormande grubblaren, som stod » redo att i otid bakoni dödens täckelse söka svar på lifvets gåtor, han som en gång utkastade de dryga förbannelserna öfver alla former af mensklig diktan och traktan, han som utan ängslan gaf sig djéfvulen’ i våld för att öhämmadt få rasa i lidelser utan lust, den lefvande Margaretas förförare och den döda Helenas älskare, han, allfrestaren, finnér omsider lyckan i den angenäma „ förkänsla, som * ett relativt inskränkt praktiskt mål, hvilket står f utsigt att vinnas, skänker honom. Det är filosofisk abstrak- tion, en vacker tanke, om man .så vill; men det är hvarken diktens eller verk- lighetens fulla sanning. Deri Faust,.som dör, är en annan, än den vi förut lärt känna. : Plötsligen, förvandlad i en gammal vis, kån han ifrån sin ålders syn- punkt gifva nyttig lärdom; men han är icke längre den representant af full mannakraft, med hvilken. vi’ förut kämpat och som vi väritat se framgå renad och öförsvagad ur sina lidelsers och lidandens skärseld. Den rätte Faust, den med lif och blod, försvinner med Margäreta. Dermied är vår uppfattning af tragediens andra del angifven. En fransk kritiker;' Edmond Scherer, kallar den också en förlängning,, icke en fortsättning af första delen, H. Kurz, : en para- 12 FRAMTIDEN. .NY ,FÖLJD., FÖRSTA: ÅRGÅNGEN; FÖRSTA HÄFTET, fras. : Sjelf bekänner Goethe om; samma del i ett bréf till Zelter: Dich habe gar zu vielerlei Bauwerk angelegt^ welches zu v'ollführen doch am Ende ' Kraft und Vermögen fehlen». . ' j r ; Som drama lider Faust af många brister. Den yttre bygnaden är lösligt hopkommen och besvärad äf åtskilligt löst inskjutet öfverflödsverk ; motiven äro delvis både oklara och. hvarandra motsägande, handlingens gång är icke den jemna, strängt betingade, som en ren stil kräfver, och värst af allt, den tillfreds- ställande afslutningen fattas. Förklaringen har man trott, sig finna deruti,1 att Goethe sökt spänna sin dikt inom den gamla Faiist-sagans ram, hvilken varit henne för trång. .Antagandet har stör sannolikhet för sig. .För Goethes i botten mera episkt gripaiide blick erbjöd sagan från skildringens sida oemotståndligt lockande fördelar. Då man känner den historiska gången af diktens tillblifvande, inser man lätt att svårigheterna : i en-afslutning, hvilken stode i ‘ full öfverensstäm- melse med så många blandade förutsättningar, först föf sent skulle framgå i klar dag. Icke heller- lättades denna uppgift derigenöm att Goethe insköt Mar- garetas betydelsefulla bild. * Dermed vår jemvigtén rubbad, men på ett sätt som väl ingen skjille önska ogjordt. Dessutom låg det väl från första’ början i Goethes plan att, tvärt emot folksagan, Faust skulle på nigöt sätt räddas. Allt detta sammanlag'dt vållade nu, att , ingen försoning i första delen kunde komma till stånd och att. vi i andra delen fått en ny Faust, hvilken djefvùlen lika godt kunde annamma, som. släppa. Saken , är åtminstone ur estetisk synpunkt temligen’ likgiltig. : . : v. Men i Fäustdiktens förra afdelning — hvilken samlad stÿrka! Här sjuder lif, här brytas känslor i väldigt svall, här går tanken fram med blankt och bart huggande svärd,; här träda gestalterna emot oss, klart bestämda i drag och •lefvande i färg; här öppnas utåt öch inåt verldar af oändligt djup, fulla af varelser och väsen, hvilka äf diktens pensel fått all verklighetens sanning. I sjélfva denna rikedom på former ligger mycket af det fängslande i Faustdikteii. Hon: är utan fråga ett fragment^ men i sitt slag det rikaste^ som mensklig konst frambragt. ■ ' . J" ’i För att undvika ögats Öch omdömets villande i den brokiga bildverld, som Faust för oss. i vexlande taflor upprullar, har man gifvit det praktiskt goda rådet att lemnä allt annat å: sido och blott behålla i sigte de tre odödliga figu- rerna Faust, Mefistofeles och Margareta. Den estetiska uppfattningen’ går utan särskild påpekning sjelfniant i denna riktning.. De tre hufvudpérsonerna be- mäktiga sig naturligt nog hufvudintresset.. Af sin relation till dém lånar allt det öfriga sin betydelse.' Främst äf de tre står Faust. Rikt utrustad på huf- vudets och hjertats vägnar, lärd öch tillika tänkare, djupt känslig för ménsk- lighetens ve och väl, är han döck genom sitt skarpt subjektiva, skäplynne en mycket ensidig representant af menskligheténs sträfvände öfter det högsta. Han är långt mera excentrisk än normal. Hari vill gerna bibringa oss den öfver- tygelsen, att han studerat lifvets bok lika grundligt som, de gamla pergaments- luntorna; men allt hans ■ görande och låtande visar alltför tydligt, att han är OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 13 häst hemmastadd i känslans och inbillningens verld. En tankens, icke en hand- lingens man, blir hans strid derför också väsentligen en rent inre, odramatisk tvekamp emellan andarne i hans eget "bröst. Pinad af vanmäktigt grubbel öfver tillvarelsens djupaste gåtor, hemfallen åt tvifvel på den uppenbarade religionens sanning, oklar öfver det sedligas lifsforädlaride betydelse, står den trettioårige mannen rådlösare än ett .vilsekommet barn i ödslig skog och ser ingen annan väg till räddning ur detta elände, ' än ejelfmordets. Det är, som hvar man ser, en,trång krets för en dramatisk hjelte att röra sig på; och egentligen kommer Faust sjelf icke öfver* densamma. Men här hjelpte^ sagan Goethe* ur en labÿ- rintiskt irrande gång och räddade/ om än icke hjelten, så likväl diktverket. Det är en skämtsam utsaga af Heine, att i Tyskland till och med biljard- markörérne äro djupt intresserade af Faust. Dermed må hu vara huru som helst; visst är, att dikten banat sig väg tilf lager, som ligga ett godt stycke under den egentliga bildningens. Hon hår tagit sitt rum i folkföreställningen, en framgång som blott få alster af konstpoesi kunna räkna sig till godo. Den, som öppnat porten till denna eljest’afstängda verld, är Mefistofeles. Faust en- sam tillhör afgjordt tänkandets, vetenskapens, bildningens aristokratiskt slutna krets; Faust i förbund med djefvulen går med ens.in i folkfantasien som ett allmänt mål för nyfikenhet, medlidande och fruktan, : Det betyder här föga att en högre uppfattning i Mefistofeles med rätta ser blott frånsidan af Fausts egen bild, den tvifvelsjuke grubblarens onda tankar och begär, förkroppsligade till en yttre frestare« ; För folkets naiva fattning är Faust ' dock den verklige andé- besvärjaren, Mefistofeles den verklige djefvulen med hull och hår, med hästfot och håriefjäder i hatten. Massan af folket fängslar realiteten med sin lekam- liga gripbarhet, icke symboliken med sitt andliga, skimrande djup. I sin teck- ning af Mefisto har Goethe icke heller uraktlåtit att förse denne det ondas målsman med drag, genom hvilka han skarpt och bestämdt skiljer sig ifrån Faust och blifver i sitt slag hel, full natur. Den vankelmodige, hetlefrade " doktorn bjuder visserligen rätt vackert till att sjelfständigt genomföra sin rol af tviflare, föraktare, försmädare ; men vid sidan : af Mefisto är han blott klå- pare. Med roten har han icke kunnat rycka upp en enda af idealitetens hvit- glänsande liljor ur sitt bröst.’ Han förbannar stort och bredt både tro,’ hopp och kärlek, men han gör det i vanvettig fortviflan öfver att icke kunna njuta deras lycksalighet i det fullmått, hans brännande själ dunkelt åtrår. ' Mefisto-* feles står iskall och hård som granit; hans väsen kan i eld springa sönder, men aldrig smälta« Och hvilken dilettant’ i filosofi är ej Fåust emot den store för- nekaren! Hvilken mästare i slutkonst är ej’ denne Mefisto, och hur väl tilläm- par han ej inom ialla tänkandets . och erfarenhetens områden, teoretiskt och prak- tiskt, sin obevekliga, diaboliska logik! Ej ens inför den Allsmäktiges tron faller denne egendomlige »skalk» ur sin rol. - L . : / Och midt emellan dessa mörka bilder af mensklig, dyster trånad och sata- niskt skadebegär stälde Goethe, Margaretas klara, oskuldsfulla gestalt. Han be- höfde ljus i taflan och derför skapade han ur sin egen fantasi detta sköna na- 14 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. . FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. turbarn, hvars friska kinders rodnad så snärt skulle i lidandet blekna till him- melsk gläns. Med detta tillägg höjde sig Faustdikten till Verldsdikt, fick makt att gripä en hel mensklighet. »Det evi^t-qvinliga drager oss till sig», lyda slutn orden' i »Chorus mysticus». Enkel, anspråklös, nästan oansenlig uppträder i begynnelsen den unga qvinnan. Blott genom större yttre behag, om hvilkä hon sjelf intet vet, synes hön skilja sig ifrån sina likär. Hon är af ringa stånd, hennes själsodling de ringäres lik, hennes synkrets trång. Blott instinktmässigt gör hon det första svaga motståndet emot den fara, söm nalkas. Snart följer kärleken och med honom, förtroendet, hängifvenheten, sjelfuppoffringen, vanäran, brottet, domen, vanvettet' och döden. Hvilken. följd af rörande, djupa stäm- ningar! Och hur gripande enkelt framstälda ! ; Renad genom sin smärta, fört klarad genom sin kärlek,' anträder, Margareta, med försoningens rena strålglans på sitt änne, vandringen till döden. Denna glans af dyrköpt försoning gifver åt Margaretas karakter en ideal höjning och kastar till baka skära strålar på hennes föregående naiva, outvecklade själslif. Passionens blida, viljelösa offer står hastigt upp ur sin hjertslitande förnedring som den ädlaste martyr. Det är kärlekens djupa mysterium, som vållat denna förvandling, detta under. Det är det »evigt-qvinligas» seger och förklaring. . - Omständigheterna förbjuda oss att fortsätta en vandring, som leder öfver så olika skådeplatser och lockar med så otaligä lifsformer, ifrån de högsta och skönaste, till de lägsta och fulaste, äf hvilka alla hä sin betydelse för det Väl- diga dramat. Taflor af.himmelsk höghet, af jordisk lifsfullhét, af spökelseaktig hemskhet draga i task véxling förbi vårt öga; röster förnimmas om hvarandra,' som gå ifrån alla tillvarelsens höjder och djup: än fonar den himmelska lof- sången/äö hväser afgrunden, än klagar förtviflan, än hädar ondskan, än snackar bokvisheten, än .skrålar ruset sin djuriska lust, än flämtar lidelsen ; . men alla dessä skilda Stämmor vet konstnären böja samman till en jättekantat af öfver- väldigande verkan. I denna rikedom på bilder och toner ligger den göetheska diktens stora fängslande makt. .Men; ännu återstår, i Faustdramat ett vigtigt moment, som ej. med tystnad kan förbigås. Det är den språkliga framställningens., I sitt bild- bara; böjliga modersmål egde Goethe étt material, som blött väntade på mästa- rens hand för att komma till heders. Och han var man att göra bruk deraf.; Goethe har alltid makt Öfver ordet, inen î Faust griper han oss’ méd sjelfvå ordets hela, fulla makt. Han skapar i dêt en ny natur, den andra lik, men afklädd tillfällighetens kännemärken, poetiskt förklarad. Denna natur är vis- serligen här, som i all könst, blott ett . sken, en hägring af realitet, men denna hägring står framför öss som lefvandé verklighet. Detta lif har hon . fått af det besjälade ordet. I estetiska domslut hör man så ofta talas öm »vackert språk», vanligen i förbindelse med ett bestämdt uttaladt eller uhderförstådt medgifvande att i andra hänseenden brister förekomma, som af denna grannlåt skola skylas. I sjelfva verket är sådan lös utpyntning i de flesta fall det kla- raste fattigdomsbevis, poetisk skaparkraft kan utställa. Under den brokiga kap-! OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 15 pan skälfver det skrangliga, hopfuskade tankebelätet af fruktan att se sin ömk- lighet blottad. Alltsamman är blott ett vackert bedrägeri, hvarmed svagheten söker lura sig sjelf och annat lättroget godt folk. Helt annorlunda beskaffad är Groethes konst. Hans ord är det fylliga, osökt träffande .uttrycket af en tanke, känsla eller åskådning, som genom formen adlas till skönhet. Han näm- ner tingen vid deras rätta namn; han deklamerar icke, han talar, och han läg- ger sina ord så, att under den skenbart största enkelhet i uttryck tanke, känsla och inbillning sättas i en rörelse, hvilken ej genom några qvasi-pöetiska fuffens kan åstadkommas. Med så enkla medel verkar blott natur och högsta konst. Äfveö. i versens tekniska behandling, i användning af rytm och rim, visar sig Goethes mästerskap. Hans tillgång på former är outtömlig; den framstår i Faust i hela sin rikedom; men han våldför icke sitt språk, han sträcker det ej på stegel och hjul för att visa hur klassiskt sköna mönster kunna till det yttre pedantiskt efterapas; han känner sitt språks genius och låter honom öfver allt få ut sin rätt, i rytmens lediga gång, i versens harmoniska samljud, i rimmets betydelsefulla genomklingande slutackord. ' < Att öfverflytta en sådan dikt som Faust; der form och innehåll äro så innerligt förenade, så -starkt beroende af hvarandra, att ingendera utan förlust för det hela kan rubbås eller ändras, der hvarje tanke just i uttrycket fått sitt individuela lif, som måste lida af hvarje aldrig så lätt tumning, måste, såsom en hvar inser, möta de. största svårigheter. Redan i allmänhet taladt har Ed-: mond Scherer rätt, då han om poesien säger, att hon är en ömtålig dryck, som män aldrig kan tömma ur ett kärl i-ett annat, utan att han undergår förän- dring; och särskildt hvad beträffar Faust har man a priori skäl att befara, att förnämsta gagnet af en öfversättning ; varder det att visa hvarje öfversättnings otillräcklighet. Frestelsen var emellertid för stor; och Faust har i met eller mindre lyckad omstöpning ingått i de flesta bildade länders literätur. Till en början ryggade man tillbaka för formens svårigheter och Röjde sig med om- skrifning i ren prosa; Man ville åtminstone förlyelpa sina läsare till delaktig- het af sjelfvå innehållet. Frankrike egér af sådana hjelpredor åtminstone två, en af Jacques Porchat och en af H. Bacharach, till hvilken senare den yngre Dumas skrifvit ett företal, som hos den något kunnige läsareo verkligen upp- väcker längtan efter ett qvastskaft, såsom tjenligaste medel att tillbäkavisa slik oförsynt påflugenhet.. På vers har Alexandre Laya i det omskrifvande franska maneret rafsat till en ömklig kopia, full af plattheter och rena. dumheter. ■Bättre lyckad är en af Marc-Monnier verkstäld öfversättning, som utkom i fjor.1 öfversättaren; som egendomligt nog uteslutit »prologen på teatern» såsom »ett öfvérflödsvérk utan intresse för vår tid», begagnar »le vers libre» med mel- lanslag af alexandriner. Hans tolkning, som omfattar blott första delen af Faust; är genomgående ganska trogen emot originalets innehåll och återgifver icke säl- lan' rätt lyckligt dess ton och kärnfulla uttryckssätt. Att det emellanåt slår slint, faller nästan af sig sjelft. Så återgifver han det välbekanta. uttrycket r »Es irrt der Mensch, so lang’ er strebt» på följande tillkrånglade Sätt: ' - 16 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. > FÖRSTA HÄFTET. . : ; ; L’homme erre Tant qu’il s’évertue à chercher, ,,, * ocE Faust, som hos Goethe beklagar sig sjelf som en stackars tok — »ein armer Thor» — griper hos Marc-Monnier i sin förtviflan till det saftigare, komiska epitetet »âne savant!» Afsedt ifrån dylika snedsprång är tolkningen emellertid i allmänhet ganska god. En äldre, fördelaktigt vitsordad öfversättning af Castil Blaze är oss blott till namnet bekant; likaså en ; yngre af S. Mazière. I England,' sopi redan förut genom Marlowes dramatiska behandling kände till den gamla sagan, ådrog sig Goethes Faust’ ganska snart stor uppmärksam- het. Coleridge, dertill föranlédd af Scott, ämnade öfvérsätta dikten ; Byron, som icke förstod tyska, fick dock genom åhörande af eh muntlig öfversättning ifrån bladet så starkt intryck af Faust, att han under påverkan deraf skapade »Manfred»/ Shelley öfversatte. åtskilliga scener ur Faust, men först 1823 fick England af lord Francis Leveson Gower en fullständig öfversättning af Goethes mästerverk. Tio: år senare utkom A. Haywards prosaöfversättning, hvilken se- dan dess upplefvat en mängd upplagor.. Af de bortåt tjügu nya engelska tolk- ningar af Faust, som sederihera sett dagsljuset, äro de af John Anster,‘ John Stuart Blackie, Charles F. Brooks och Bayard Taylor -de förnämsta. Ben se-i naste bär öfversättarnamnet C. Kegan Paul. Af alla dessa tolkningar, som i allmänhet vitna om god Uppfattning af originalets ordaförstånd och delvis öm förmåga att känna och åtérgifva'dess poetiska skönheter, hålla sig blött trenne, Brooks, Taylors och Pauls, inom den metriska form, Goethe användt/ Mest berömd, och det på goda grunder, är Tåylors, som omfattar dramats båda de- lar. Med berömvärd trohet emot sitt originals innehåll och yttre form förenar Taylors öfversättning många andra egenskaper, utan hvilka en dylik kopia blir så godt soin värdelös. Så har Taylor, bland annat. förstått bevara den mäktiga poetiska åskådning, som uppenbarar sig öfver allt i Faust, och förstått skapa en motsvarighet till Goethes karakteristiska språkform. Att han kommit till korta i fråga om återgifvandet af tankens och känslans finare skiftningar, hvilka af Goethe målas i så underbart försmältande,, och likväl så bestämdt uppdragna färger, får väl tillskrifvas språket, smotspänstighet. Som bekant är ligger i den »Tillegnan», hvar- med» Faust öppnas, en ;svår pröfvo-^ och stötesten för alla öfvefsättare. Man behöfvér blott läsa denna »dedication» hos Taylor för att se, med hvilka svå- righeter hans uppgift varit förbunden. : Hos Goethe flyter denna sång fram i rena, djupa molltoner från sttängar,'ur hvilka intet störande' biljud förnimmes. Denna klangrenhet saknas hos Taylor, i hvars språk ojemt stämda .'strängar af olika metall skörra om hvärahdra. Engelskan saknar nämligen i hög grädden homogenitet, söm just är ett af tyska .språkets förnämsta .kännemärken och som för den stämningSrikare poesien är ett lifselement.. Tillgång på ord bri- ster ej den moderne engelske författårén, tvärtom; men med allt det brokigå öfverflöd, som står hönom till bods, har han svårt, när det gäller att bilda eller, ännu svårare, efterbilda uttryck, söm återgifva den svâfvànde, allmänna grund- stämning, äf hvars tillvaro och förnimbarhet diktens hela värde 'och ‘ verkan så OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 17 väsentligt beror. : Här råda enkelhetens och enhetlighetens bud öfver alla andra; här duga platt icke sökta omskrifningar, här måste hvarje ord fritt och ome- delbart väcka just den afsedda föreställningen, den och ingen annan, och hvarje led bör harmoniskt sluta sig till det hela, i Att Taylor icke förmått återgifva den underbara musik, som genomklingar Goethes »Tillegnan», behöfva vi: icke säga. Knagglig kan engelskan vara ändå, men knaggligast visar hön sig alltid i öfversättning. Dertill kommer vidare slitningen i kören emellan de olika rösterna. Der är det i synnerhet den romaniska stämman^ som merendels lju- der störande gällt. Gleich einer alten, halbverklnngnen ' Sage . Kommt erste Lieb’ und Freundschaft mit herauf sjunger Goethe. And, like an old and haM-extinct tradition, First Love returns, with Friendship in his train säger Taylor. »Gesänge» varda measures, »Lied» treasures^ »Beifall» plaudits och »det stränga hjertat», som hos Goethe känner sig i»mildt och vekt»,; varder. hos Taylor tenderly unmanned! Låt vara att nu allt detta tillkommit under meterns och rimmets tvång och att meningen är skäligen troget återgifven; fast står dock,, att den rätta stämningen är upphäfd genom dessa uttryck, som säga åtskilligt annat än de skulle säga, som föra tanken ut öfver den ' enkla före- ställningskrets, inom hvilken han här bör dväljas. Dessa brister gå igen på oräkneliga ställen. När Goethe så enkelt och skönt låter »Skalden» yttra: , / Nein, führe mich zur stillen Himmelsenge, Wo nur dem Dichter reine Freude blüht, Wo Lieb und Freundschaft unsres Herzens Segen Mit Götterhand erschaffen und erpflegen; kommer Taylors »Poet» med följande tirad; No, lead me where some heavenly silence glasses 1 ’ > 1 The purer joys that round the Poet throng, — Where Love and Friendship still divinely fashion The bonds that bless, the wreaths that crown his passion! Det är hvad det är, men icke Goethes stil. Naturligtvis har Taylor på många andra ställen lyckligare löst sin uppgift, och vi ha med dessa få anmärkningar haft för afsigt, icke att nedsätta värdet af hans i allmänhet förtjenstfulla verk, utan att visa huru till och med den öfversättare af Paust, som hittills gällt för den förnämste, nödgats gå besvärliga, smala krokvägar, der Goethe i medfödt majestât , gått sin breda kungsväg rakt fram. Af öfriga Paustöfversättningar känna vi blott till namnet en holländsk,af Alb. Steenbergcn, -en spansk, utförd »por una sociedad literaria» och två ita- lienska, den äldre af Andrea Maffei, den yngre af Anselmo Guerrieri-Gonzaga. . För tre år sedan riktade norrmannen Fr. Gjertsen sitt lands literatur med en tolkning af Fausts förra del. Så vidt vi kunnat finna, står denna öfversätt- ning i intet hänseende till baka för medtäflare på andra språk. Troheten är väl bibehållen, språket oqvaldt af . krystade vändningar, versens gång ledig och Framtiden, 1877. ' 2 IS FRAMTIDEN, NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. rimmen i allmänhet rätt kraftfulla och betecknande. Detta i stort och helt, I enskildheter lemnar dock äfven Gjertsen godt rum för anmärkningar. Äfven han har i sin »TilegnelseD endast halft om halft lyckats lösa dét enkla, stora problem, som förelåg öfversättaren i Gröethes berömda »Zueignung». Både första och andra strofens slutvers äro matta och icke rätt klara. I tredje strofens begynnelse har Gjertsen genom en fri vändning fått fram de hädangångnas »döfva öron» som halft komisk tankemedelpunkt. Sista strofens början lyder så: : Mig drager Længselen, der taug saalænge, Til Aandeskarens alvorsstille Sted; Lig Æolsharpen klinger mine Strenge Med Tonen ubestemt til Sangen spæd. Behöfva vi påpeka den rama prosan i första versens relativsats; det matta, af rimnöd framtvungna i den andras Sted och det spinkigt tvinande i den fjerde? I Rafaels sång låter Gjertsen solen »qvaede» för att få rim på »træde»; ut- trycket är alldeles olämpligt. Goethe låter också den lysande dagstjernan »to- nande», ljudande stämma in i sfärernas sång. För rimmets skull begåfvar Gjert- sen Faust äfven, sid. 21, med »Doktorkniv». Sid. 22 heter det: '»Et lever, virker i de andre Deles^ ett oegentligt, opoetiskt uttryck för: »Eins in dém andern wirkt und lebt». »Kaum durch ein Fernglas» är, sid. 26, oriktigt öf- versatt med: »Fast ei med Kikkert». »Glædelôse», sid 27, är ingen eqvivalent för »unerquicklich». Mefistofeles’ bekanta vishetsspråk Grau, theurer Freund, ist alle Theorie, Und grün des Lebens göldner Baum, har herr Gjertsen stöpt om sålunda: Graa, kjære Ven, er jo al Theori, Og gr0n staar Livets gyldne Stamme». Trots dessa brister och oegentligheter, hvilka det ligger utom vår uppgift att fullständigt angifva, är Gjertsens Faustöfversättning, som ofvan sagdt, ett ganska respektabelt arbete. Tjugu år före Norge-Danmark, eller år 1853, fick Sverige af Johan An- dersson en fullständig tolkning af Fausts förra del, och nitton år derefter, 1872, utgaf bibelöfversättaren, domprosten H. M. Melin en likaledes fullständig öfver- sättning af tragediens senare del. Anderssons öfversättning, som genast mötte välförtjent bifall, blandadt med vänligt klander af en del påpekade brister, står i full jemnhöjd med Gjertsens. Ställen förekomma visserligen, der meningen är svårt bort- eller tillkrånglad, det språkliga uttrycket är der och hvar än krystadt sökt, än slappt, än osvenskt; men som motvigt deremot kan man utan långt letande finna stycken, som på det lyckligaste sätt återgifva originalets tankeinnehåll i en form, som närmar sig Goethes i kraftfull, ledig bildning. Ton och stämning äro likaledes i allmänhet väl. träffade. Melin har behandlat sin text stundom väl slafviskt, stundom väl fritt, så fritt till och med att knappt ett spår af originalets mening finnes qvar. Såsom ett exempel ibland otaliga på den förstnämda svagheten må anföras Helenas yttrande till Faust, sid. 176: Jag tycker mig förlefvad och dock sä ny, I dig invefvad, kan ej, vill ej fly. OM GÖETHÉ OCH TOLKNINGEN AI* HANS FÖRNÄMSTA VERK. 19 Såsom prof på fri utläggning må anföras Dhärmästarens» ord: Das Reich, das sie (die Ritter) beschützen sollten, Es liegt geplündert und verheert, . . hvilka Melin återgifver ined: Det går vidt öfver menskosnille ! .........I sådant kaos skaffa ro. , ■ I den bekanta visan »Mädchen, als du kamst ans Licht», tolkar Melin de trenne , sista verserna i första stofen, ' Dachte dich sogleich als Bràuf, Gleich dem Reichsten angetraut, • Dachte dich als Weibchen, ; " sålunda: Straxt jag tankte dig som brud, . . ; Med förälskad rikdomsgud Parad turturdufva! Melin sparar icke på starka germanismer, och rimmet leder oftà haùs tanke på ’ afvägar, stundom rent af in i smaklösheter och rena obegripligheter. Kanslerens ord : Sö will sich alle Welt zerstückeln, ' Vernichtigen, was sich gebührt; Wie soll Sich da der Sinn entwickeln, Der einzig uns zum Rechten führt?' återgifvas, sid. 7, sålunda: Så vill all verlden gå i stycken, Omintetgöra hvad sig bör; Hur kan väl bland så blinda tycken Utbildas hvad sig sjelf förstör? Att emellertid det dunkelt sagda hos Melin icke är det dunkelt tänkta, finner man lätt vid en genomläsning af hans öfversättning, som tydligen visar att han väl förstått sin text, men haft mycken svårighet att skapa en ren, poetisk, svensk form för dess tankeinnehåll. ; Med dessa båda Faustöfversättningar, lyckade i ett, misslyckade i ett an- nat, har den svenska allmänheten måst nöja sig tills i dessa dagar eh ny tolk- ning börjat utkomma, hvilken, att döma af de två häften, som redan föreligga, bringar oss den verkliga kopian af Goethes Faust, en af bild, livilken så långt vår kännedom sträcker sig, står långt framför alla andra i både yttre och inre trohet emot sitt original. Hos Viktor Rydberg finnas i rikt mått förenade alla de egenskaper, som utmärka tänkaren och konstnären, vetenskapsmannen och skriftställaren. • I hans sjelfständiga skapelser uppenbarar sig en lefvande fantasi, styrd och stäfjad af det skarpaste kritiska förstånd, en fin, odlad smak, förbun- den, med klar, genomträngande blick för det betydelsefulla, sanna och sköna i alla lifsformer och lifsyttringar.. Och han eger derutöfver det plus af andlig styrka, som i korthet betecknas med namnet snille. Lägger man dertill att Rydberg besitter både fint språksinne, grundlig språkkunskap och en afundsvärd ledig säkerhet i språkets praktiska behandling, allt närmast med afseehde på modersmålet, så finner man alla personliga vilkor rikligen fylda, hvilka kunna ’ uppställas såsom förutsättning för ett väl utfördt skriftställarearbete. 20 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. Rydbergs Faustöfversättning framträder också som en mästares verk. , Äf- ven den kinkigaste granskare skall nödgas vidgå dess utmärkta beskaffenhet. Den ofta åberopade kraftfulla enkelhet, hvarmed Goethe i få drag gifver lef- vande uttryck åt allt hvad öga ser, hjerta känner, tanke utgrundar och inbill- ning förespeglar, har Rydberg lyckats återgifva med en trohet, som är beundrans- värd. Man kan hvar man vill pröfva denna trohet på de många kärnfulla språk och gripande bilder, af hvilka Faust öfverflödar, och man skall öfver allt finna Ryd- bergs poetiska reproduktion lika trogen emot sitt original, som konstnärligt sam- vetsgrann emot det material, i hvilket han arbetar. Han räknar icke ängsligt hvarje versfot, han lemlästar icke sitt modersmål för att ändtligen få fram en lika smaklös som onaturlig imitation ; han skapar fritt en full motsvarighet i tanke, känsla, bild och klang. Låtom oss såsom ett prof anföra t. ex. Mikaels sång ur »Förspelet i him. melen», sid. 10 : Och fram i kapplopp stormar bryta Från land på haf, från haf på land. I vredesliug en ked de knyta ; , Af djupsta kraft från strand till strand. Och derl förödarblixtar skära En stig af eld för åskans slag! Dock, Herre, dina änglar ära Den blida gången af din dag. • Hvilken fri poetisk kraft i denna fullkomligt trogna efterbildning! Eller låtom oss välja ett annat ställe med vekare stämning, t. ex. »Qvinnornas sång», sid. 23: Kryddor vi hade ' . , Med oss af ljuflig doft, ’ Tvådde och lade • Neder hans dyra stoft, - ; . Höljd i sin linna Svepning så ren och skär; . ■ Ack, men vi finna Kristus ej här. Eller, såsom prof på styrka i annan riktning, Mefistofeles’ satiriska sång för de . bångstyriga gästerna i Auerbachs källare: Det var en kung, som hade En loppa stor och stinn, Den han, som hofvet säde, Höll kär söm sonen sin. ? Han kallar inför tronen ' Hofskräddarn mäster Bock: ' »Tag mått af herr baronen , . Till byxor, väst och rock!» Det skulle icke taga någon ände på aftryck, om vi här ville anföra alla , ställen ur de utkomna två häftena, der Rydberg står som ett lysande föredöme. för öfversättarekonstens utöfvare. Blott så undantagsvis att det knappast för- tjenar vidröras har han snärjt tanken i ett mera trassligt uttryck eller låtit rimmets kraf framlocka ordformer, som icke kunna vinna odeladt bifall. Idet; förra hänseendet faller oss i minnet Mefistofeles’ bild af menniskans fåfänga, ÖM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. -21 äflan att lyfta sig öfver sitt eget sinliga väsens ståndpunkt. Klart och träffande yttrar den skarpsynte afgrundsfilosofen : Er scheint mir, mit Verlaub von Ew. Gnaden, Wie eine der langbeinigen Cicaden, ■ ' Die immer fliegt und fliegend springt ’ Und ^gleich im Gras ihr altes Liedchen singt; Und lag’ er nur noch immer in dem Grasel In jeden Quark begräbt er seine Nase. Rydbergs öfversättning lyder, sid. 10: Hon liknar — om Ers nåd täcks njuta bilden — En långbent en, cikandan, lilla vilden, Som flyger jemt i språng på språng: ; ; • , Strax hörs ur gräset dock dess gamla sång. ■ • Om han i gräset vore lugn som rosen! Men i all äfja skäll han sticka nosen. < Î Trots sin bildrikedom kommer öfversättningen här icke upp emot Gœthes énkla, kraftigt sammanslutna uttryck. - På samma sida återgifver Rydberg Mefistofeles’ yttrande om Faust : »Er ist sich seiner Tollheit halb, bewusst», med »slaf af halfmedveten dårskaps röst». Det svenska uttrycket kan visserligen försvaras, men skilnaden behöfver icke förklaras. Bland rimmen, hvilka eljest öfver allt osökt springa fram som blom ur grönskande blad, stöter man på ett och annat, söm förefaller betänkligt. För att få en motsvarighet till Dstrupe», begagnar Rydberg sid. 23 den stötande formen ^djupeb i ' förening med pluéalen »grund». Den poetiske läsaren känner icke till en sådan maskulin flertalsform af »grund», som öfversättaren möjligt- vis afsett. Men skiille äfven vid en mikroskopisk undersökning vissa punkter möjligen kunna uppletas, der anmärkningsjustan med större eller mindre an- strängning kunde klänga sig fast; så äro vi åtminstone icke väpner af ett så- dant tillvägagångssätt, och allra minst i ett fall som détta, der det till gransk- ning framstälda. verket, hvar blicken än faller, strålar af förtjenster. Man skall i detta allmänna ‘ slutomdöme förgäfves söka inlägga någon öfverdrift. Från hyad sida man än betraktar Rydbergs arbete, alltid skall man nödgas tillstå, att hyad man väntat sig bäst städse der är hunnet, ofta öfverträffadt. Om, såsom na- turligt är, de häften, hvilka återstå, ' i samma mått fylla konstens högsta an- språk, skäll vår literatur räkna ett oförgängligt verk mera, glänsande icke blott af lånadt, utan äfven af eget inre ljus. Samtidigt med Rydberg har en annan framstående svensk vitterhetsidkare, grefve Carl Snoilsky, brägt sina, förut i tidskriften »Nu» offentliggjorda, öfver- sättningar af åtskilliga Goethes ballader »unter eine Decke» och bjudit den öfver- sedda och tillökade samlingen åt en vidsträcktare läsarekrets. Goethe har såsom bekant sammanfört sina berättande lyriska dikter ‘ under den allmänna benäm- ningen hallader; och om det än kunde synas, som hade ett och annat stycke derigenom undfått ett familjenamn, som strängt taget icke passar så väl, så är likväl demarkationslinien här icke af poetiken skarpare uppdragen, än att man gerna kan nöja sig med den gamle mästarens bestämning. Goethe har sjelf an- gifvit den »mysteriöså behandlingen» såsom ett Väsentligt kännemärke för balla 22 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. den, och i många af hans hit hörande dikter, har han gjort bruk icke blott af det aningsfulla, halfdunkla, mysteriösa, utan också af det spöklikt hemska. : Vi erinra blott om »Erlkönig», »der ungetreue Knabe», »der Todtentanz» och »die Braut von Corinth». I den sista blandas friska rosors doft och smygande lik- lukt till ett qvalm, som hos mången framkallar yrsel. Men Goethe har der- jemte målat andra taflor, der figurerna stå i klar belysning. Så till exempel »Wanderer und Pächterin». Ja han har icke ens försmått lekande dagrar och rent humoristisk teckning, såsom i »der Edelknabe und die Müllerin» och »Ritter Curts Brautfahrt». Alla dessa dikter, i hvad tonart de än må gå, utmärka sig dock genom en viss stämningsfullhet, som afgjordt drager dem in på ett upp- fattningsområde, der känslan spelar hufvudrolen. Snoilsky har i de aderton ballader, han öfversatt, ganska lyckligt återgifvit denna grundstämning, och han har vetat förena denna oundgängliga egenskap med mycken trohet emot hvarje enskildt drag i de mönster han efterbildat. Endast undantagsvis är färgen nå- got tunn, teckningen något stel eller lättvindigt fri. . Och riddaren säg upp med mod, ■ Och mön mot barmens vågor, är en omstöpning af Goethes: Die Ritter schauten muthig drein, Und in den Schooss die Schönen, som icke, synes oss rätt lycklig. I »Elfkonungen» låter Snoilsky den uppskrämde sonen yttra: Min fader, min fader, hans hand jag nu sport! Elfkungen har något ondt mig gjort! Man behagade jemföra detta med Goethes : Mein Vater, mein Vater, jetzt fasst er mich an! Erlkönig hat mir ein Leids gethan! . Det ena är nästan prosa, det andra gripande poesi. Komiskt verkar i balladen »Fiskaren» uttrycket »Ack, visste du hur fisken mår, här bland. de dolda grund». Annorlunda Goethes: »Ach wüsstest du, wie’s Fischlein ist so wohlig auf dem Grund». I samma ballads tredje strof har öfvérsättaren trots omarbetning icke, lyckats rätt få fram den ljuft friska skönhet, som andas ide fyra första verserna. De fyra derpå följande lida både af matthet och oklar- het. Så falla Goethes ord: Lockt dich der tiefe Himmel nicht, Das feuchtverklärte Blau? L Lockt dich dein eigen Angesicht Nicht her in ew’gen Thau? Snoilsky har låtit vida mera än den poetiskt kraftiga frågeformen förflyktigas i följande öfversättningsförsök: Den höga himlens djupa bild, Som dallrar fuktigt klar, . , Du sjelf, som ytan speglar mild, — Allt, allt, ditned dig drar. . Versen »Du sjelf. som ytan speglar mild», är rent af odräglig. ETT BLAD UR DE SVENSKA NATURVETENSKAPERNAS HISTORIA. ’23 På ett par tre ställen i »Bruden i Korinth» torde mångens öra icke känna sig fullt belåtet med trokeer af sådan beskaffenhet som: »Då tillfrisknande min moder svor», »En osynlig dyrkas nu i liimmel», »Din utvalda mö». I »Konun- gen i Thule» har öfversättaren funnit sig föranlåten att i hvarje strof uppoffra ett rimslut, en frihet, som, utan att vara fördömlig, icke är efterdömlig, helst om tolkningen ej genom vunnen styrka i andra hänseenden täcker den upp- komna bristen. ■ z Allt detta oaktadt kunna vi lyckönska, oss att äfven Snoilsky denna gäng vändt sin poetiska håg till én reproduktion af Goethes odödliga diktning. Också han har i stort löst sin uppgift så, som endast deri ; verklige skalden förmåt. Vitne derom bär bland annat den täcka balladen »Pagen och mjölnarflickan», ,, , Ärade herre, oss behöfver ej ménniskolifvet Lära hur vanskligt det är och hur ringa ått‘bygga sitt hopp påi» Och fråga vi då på hvad det är som han bygger1 sitt hopp, så svarar han sjelf, på majorens inbjudning att hos honom tillbringa sin lefiiads afton: »Nej, i mitt ensliga torp, som min egen, Lefver jag bäst och gästar den evige Gif varens håfvor. Skogen kläder han grön, han låter den irrande fogeln Finna ett korn; mig hjelper han hädanefter som hittills. Tar jag af honom mitt bröd, fins ingen som vågar förmäten Se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas.» Hvem ser ej, att Pistol i denna sin manliga förtröstan, detta sitt värdiga lugn är en ädel representant af finska folket, detta folk, om hvilket Runeberg sedan sjungit: »Vid sorgens hand Det lärt att bära öden. ■ > , Det känner intet offer svårt, . , . , . . / . . L . ‘: J . j h Dess mod är tyst,, dess lugn. är. hårdt,’ i ‘ j V i 5 ; : ' . t ; Dess trohet trotsar döden. Det är det folk vi kalla vårt.» Så uppfattar äfven majoren sin gamle vapenbroder, ty »Fullare svälde hans barm, oçh hans blick, förklarad och manlig, . Matte soldaten; han teg, han kände sitt hjerta förstoras. Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda, Heliga fädernesland; och den gråa kohorten från Saimens ' i ? Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet, ! r , ; Trädde på nytt för hans syn, med hans vapenbroder, som fordom ; , ; ? Flärdlös, trumpen och lugn, med en jernfast ära i djupet.». Men hvem ser ej äfveu, att Också majoren är ett ideal för en del af sitt folk, för de klasser vi vant oss att kalla bildade? Ty han har en lefvande '40 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. : FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. känsla af gin gemenskap med de samhällslager, man vanligen betecknar med benämningen »folket»; han vet, att i den kamp, som Finlands söner i århun- draden fört för sin tillvaro, är det dock männen af Pistols skrot och korn, som burit den tyngsta bördan,, och burit den utan att knota. Och derför vet han att skatta ett trofast mannahjerta, äfven der detta klappar under soldatens simpla rock. Hvilkén vacker grupp ' bilda ej desse två åldrige krigare, sammanslutne som de äro, trots olikheten i lefnadsställning, genom den ömsesidiga aktningen för hvarandras menniskovärde och genom gemensamma minnen från »våra segrars, våra sorgers'och vår äras gyllne tid!» Mén öfver denna grupp faller ännu ytterligare skimret af en poetisk belysning, soin utgår från den sexton- årigas strålande öga Hon,’ som städse i i dikten representerat poesin, hon som förut beständigt varit oegennyttig, hön blir nu plötsligen sjelfvisk och klagar för den gamle soldaten, öfver att hön nu blir ensam, att ingen bryr sig om henne. ‘ Men hvem älskar ej denna egoism, då den intet annat är än ett ut- tryck för hennes oändliga godhet, i hvilken vill bringa gamle Pistol att i någon mån förgäta hur ensam han är, derigenom att han vet sig vara något för andra. Och hvem ser ej, att Augusta i sjelfva verket här är färdig att gifva ännu iner, än- vid föregående tillfällen, då hon sökt lindra de andras sorg; att hon nu, då icke mer vänliga ord' och skimrande fantasibilder göra till fyllest, är villig att gifva hela sitt unga jag- åt den gamle. Så har Runeberg, med full- ändadt mästerskap, i sin teckning af Augustas karakter förstått åstadkomma ännu en stegfing, den sista och skönaste. Och sålunda bjuder , oss denna tafia, i all sin enkla naturlighet, en samlad bild af alla de andliga krafter, hvilka utgjort och alltid skola utgöra Finlands tryggaste värn. •ett slags patriotisk sägen, först nyligen obarmhertigt sönderplockad af C. Rous^ set. Lagstiftande församlingen tog då, den 11 november : 1792, ett ytterligare' steg. Förklarande »fäderneslandet i fara», ålade hön' alla vapenföra medborgare att inom sig utse, i förhållande till de erforderliga kontingenterna, dem som f skulle marchera först. Men ännu fans rättigheten att lega annan man i sitt ställe (remplacement)^ hvadan de obemedlade med rätta klagade, att man således ännu befunne sig qvar under »det gamla styrelsesättet», och att den förkunnade jemlikheten vore att söka blott i orden, ej verkligheten^ »Ni/kanr ej tro, ge-' neral, hur detta beslut dödar täflan», heter det . i en skrifvelse från en lokal- -ämbetsman till Custine. Detta ändrades ej omedelbart genom kohventéts dekret? af 24 februari 1793, som förklarade att alla franskå medborgare från 13 till 50 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. fylda 40 år, ogifta eller énklingar utan barn, voro underkastade när som helst att kallas till fanan (réquisition)^ men genom det dekret af 28 augusti, som ordnade la réquisition, förbjöds lega. Krigstjenst såsom allmän medborgerlig tvåtigspligt var härmed erkänd för en af det nya samhällets grundvalar. Två till tre års erfarenhet hade ock till slut lärt äfven de motsträfvige, att man ej; försvarar ett land med blott entusiasm och fosterländska tal, utan vapenfärdig- het och disciplin. Ce n'est pas tout d'être patriote, il faut savoir defendre la patrie, skref till utrikesministern Lebrun 1793 en af hans agenter, som vid. arméerna på gränsen iakttagit skilnaden mellan liniens och volontärernas upp- förande; och den öfvertygelsen var omsider vorden så allmän, att konventet skred till sammansmältning af värnepligtstrupperna med de gamla linietrupperna. Och härmed var Frankrikes krigsförfattning, i samband med statsförfattningens- omskapning, nydanad för all framtid: grundsatsen har sedan lidit inskränk- ningar, men dock ej öfverändakastats, och från 1872 träder den fram med ny kraft. Allmän värnepligt är en ättling af de folkfrihetsidéer, som 1789 från »filosofernas» studerkammare, från vetenskapen och literaturen trädde ut i stats- lifvet. Sambandet kommer så tydligt som möjligt i dagen, då man hör lagarne- säga: »vill du vara och hållas för en fullmyndig medborgare i samhället och der njuta de politiska rättigheterna, så skall du ock vara väpnad till dess för- svar». Det är just hvad revolutionen ville stadga. Konstitutionen af 14 sep- tember 1791 säger, att de-primärförsamlingar som skulle utse valmän, hvilka i sin ordning valde lagstiftande corpsens medlemmar, bestå af les citoyens actifs^ samt att för den aktiva medborgarerätten fordrades, utom flere andra vilkor, att vara inskrifven i nationalgardesrullan i hemorten. Med detta grundlags- stadgande må jemföras dekretet af 28 december 1791, att frivillig national- gärdist, som utan tillåtelse lemnar sin bataljon, derigenom för 10 år går för- lustig sin aktiva medborgarerätt och hedern att tjena i nationalgardet och linien. B vilket omätligt afstånd, ej i tid, men i rättsbegrepp och samhällslära, från det gamla skicket, då fosterlandets försvar ansågs ej för en medborgerligt heders- pligt, utan för ett straffmedel, jemförligt med fängelset eller galererna! Den franska lagen af 27 juli 1872, art. 1 säger; hvarje fransman är för- bunden till personlig krigstjenst. Art. 7 lyder: ingen antages i de franska trup- perna, om han ej är fransman. Dessa tvänne grundsatser, nationel armé och allmän värnepligt, härleda sig, som vi sett, från Frankrike och från slutet af förra århundradet. I hvad mån ha de båda sedermera Segrande utbredt sig? Vid svaret på denna fråga vända vi först åter till vår utgångspunkt, till de schweiziska kapitulationerna. Det är förut nämdt, att under revolutionen de schweiziska regimentena i fransk tjenst afskedades. Men när sedermera försté konsuln såsom »medlare» tog Helvetiens angelägenheter om hand, slöt han med sin allierade ett blodsfördrag, som på allt sätt gynnade de franska värf- ningarna i Schweiz intill en styrka af 16,000 man. . I Schweiz’ nya författ- ning efter den allmänna freden, förbundsakten af 7 augusti 1815, stadgas att »militärkapitulationer må af de enskilda kantonerna afslutas med främmande stater». Missbruket vardt sålunda, ännu för sextio år sedan, omgärdadt med konstitutiönel helgd. Under den bourbonska restaurationen stodo åter schwei- zare i fransk tjenst. Af de två gardesregimentena deltog det ena, närvarande i Paris när juli-revolutionen utbröt, i »den stora veckans» gatustrider. Mende schweiziska truppernas afskedande och hemtåg blefvo en af revolutionens första följder och årets vigtigaste angelägenhet i Schweiz, der man ansåg Frankrike ALLMÄN VÄRNEPLIGT OCH FRITT SAMHÄLLSSKICK. 51 ha gjort sig skyldigt till fördragsbrott. . Ännu voro kapitulerade schweizare an- stälda hos ett annat bourbonskt hus, det napolitanska, men Schweiz gick nu med stora steg den omskapning till möte, som skulle göra det till en modern stat, väcka en ny nationalanda och fläkta bort den låga, småsinta bygdepolitik, »Cantöpligeist» som schweizarne sjelfve säga, hvilken så länge på alla sätt häm- mat odlingens framsteg. Visserligen skulle partisplittringen först i Sonderbunds- kriget väpna medborgare mot medborgare, men derefter och under intrycket af 1848 års händelser segrade omsider de nya idéerna. Den schweiziska krigs- tj ensten i främmande härar angreps kraftigt af det liberala partiet. Nu inträf- fade de bekanta tilldragelserna i konungariket Båda Sicilierna, der fyra schwei- ziska regimenten stodo i konung Ferdinands sold. Uti barrikadkampen i strada di Toledo den 5 maj 1848 kämpade schweizarne för en furste, »grym som Nero och dum som Caligula», likasom sedermera 1849 vid den af gräsliga mord- brands- och plundringssceher ledsagade eröfringen af Messina och vid intagan- det af Catania. Detta göt ny. olja på agitationens eld. Striden mellan dem, som ville ofördröj ligen återkalla alla schweizare ur främmande tjenst, oc.h dem som bestredo en sådan åtgärds rättmätighet företer mycket intressanta enskild- heter, hvilka vi dock måste förbigå. Den nya förbundsförfattningen af 1848 förbjöd, art. 11, militärkapitulationer, och då de sista schweiziska trupperna 1860 lemnade Neapel, upphörde ändtligen fullkomligt den schweiziska legotjenst, som fyra hundra år förut tagit sin början. Italien, i fordomtima det förlofvade landet för främmande soldtrupper och capitani di ventura^ har högtidligt afsvurit dessa traditioner. Rörelsen börjar redan 1848: den napolitanska författningen af 10 februari stadgade, att endast i kraft af en lag främmande trupper kunde antagas i statens tjenst (dock med förbehåll för då bestående fördrags giltighet) ; och samma föreskrift återfinnes i toscanska författningen af 15 februari. Cavour har äfven härutinnan föst sitt ärekrönta namn vid tvenne betydelsefulla historiska fakta. Om förberedelserna till Sardiniens inträde i vestmakternas allians mot Ryssland är nu kändt, att England först endast ville taga italienska trupper i sin sold och skicka dem till Krim, såsom förstärkning åt lord Raglåns af sjukdomar och brist decime- merade här. Cavpur förkastade detta nesliga anbud och genomdref under Frank- rikes medverkan det förbund, i hvilket Sardinien bief en jembördig deltagare med de båda mäktiga nationerna: den engèlska penninghjelpen möttog han ej såsom subsidier, utan såsom lån. Märklig är också Cavours protest,' i en not till Antonelli af 7 september 1860, mot den påfliga legohären. »H. m:t konun- gens af Sardinien regering», yttrar han bland annat, »kunde ej utan stor smärta se de främmande soldenärerne i den påfliga regeringens tjenst. Bildandet af sådana corpser, hvilka icke, enligt alla borgerliga regeringars föredöme, bestå af landets egna söner, utan af folk af hvarje språk, nation och religion, sårar på det djupaste Italiens och Europas offentliga samvete. Ingen regering har. rätt att prisgifva ett civiliseradt lands innevånares egendom, ära och lif åt en skara äfventyrare-soldaters godtycke». • Med konung Otto följde till Grekland en baiersk styrka om 3,500 man, hvilken skulle tj ena såsom ett slags förbunds- eller hjelpcorps, intill dess dén unga staten hunnit ordna sitt härväsende. Den ersattes sedermera af värfvade bairare, emedan till en början obenägenheten mot regelbunden krigstjenst och militärisk disciplin föranledde ett otillfredsställande resultat af de inhemska värfningarna till den stående här, som skulle upprättas, hvarförutom bairarrie behöfdes såsom mönstertrupper för utbildningen af Greklands nya reguliera här- styrka. Men 1837 drogo de sista tyska soldaterne hem till sitt land igen. Annorstädes än i England, der obenägenheten mot allmän värnepligt intill 52' FRAMTIDEN. NYi FÖLJD. FÖRSTA < ÅRGÅNGEN. < FÖRSTA HÄFTET. denna' dag bibehållit öfverhanden, torde man éj numera kunna vånta sig att få se ; utländske , legotrupper. Främlingslegion-billen från december 1854 medgaf förläggande af 10,000 man främmande soldtruppér inom ; Storbritanniens och Irlands område. Många ting, som nu öfverallt eljest må aktas för otänkbara,: äro möjliga i denna sjelfmotsägelsernas stamort. :Dén s. k. foreign enlistment act från slutet af Georg III:s regering förbjuder engelsmän inträde och värf- ûing till : inträde i> främmande stats tjenst, med mindre högvederbörligt tillstånd utverkats, bemyndigar tulltjensteinän att hindra dylik utvandring, utsträcker an-j svaret i till redare och ! fartygsbéfålhafvåre : det var en lycka, att på förmela skäl, af omtvistad ; giltighet, Queens-Bench afvisadé ett åtal med anledning af rust- ningarna i England till : Garibaldis understödjande. Men medan värfning i Eng- ; land för utländsk räkning är misdemeanour, aktas deremotvärfhing i utlandet, för engelsk tjenst som loflig, ja patriotisk gerning. Endast det utomordentliga, britiska högmod, som tyckes tillmäta det mäktiga örikets allsvåldiga parlament' befogenhet att. till och méd stifta morallagar,;lär kunna lösa eller, rättare, öfver-. skygga: slik motsägelse. । Den förminskas ej deraf, att engelsmännen frukta och misstro utländska trupper.? jPå Vilhelm III:s tid var, deras ovilja mot hans holländska garde en af de hufvudsakligäste. anledningarna till. missnöje och bit-: terhet mellan konungen och folket:, man gaf sig då ingen ro, innan män såg dessa trupper draga'bort, hvilka döck, som konungen yttrade i ett tal till par- lamentet, kommit öfver med honom för att befria England och sedan följt honom på , alla slågfält, Vid den allmänna freden efter'Napoléons fall fùnnos hannoverska trupper lägrade : i hjertat af England, under tyska officerares befäl. - De hade stridt Englands , strider och hade sin dryga, del i den engelska: krigs-; äran, men hvilka farhågor, hvilket missnöje gåfvo sig ej luft nn, sedan faran: var öfver (1816)! När halfannat ; åttiotide senäre; konung Vilhelm IV, under: intrycket. af : lordernes . hårdnackade ; motstånd mot reformbillen, ett ögonblick: vacklade,, lär väl drottning Adelaide ; hä! Sökt fresta honom att inkalla hauno- verska och hessiska trupper1, för att med, deras hjelp stäfja reformrörelsen, men det är . lika litet ; antagligt, att från dét hållet någon vferklig fara för den pri-: sade engelska friheten kunde komma, söm att den var hotad af de holländare,; hvilka omgåfvo den store Oraniern. Misstroende i lön. åt dem, som. blödt för Englands skull, är en traditionel ; politisk dogm i i England. Ej mindre, egen-: domligt är att sej hur de missaktade främlingarnes bragder räknas det engelska krigareryktet till godo. När en engelsman: talar öm kriget på Halfön och blåser upp sig för .den ogemena Dengelska» tapperhetens skull,. så glömmer han de utländska. legotrupperna. Det är bekant^ att den tyska legion, King’s german legion^ som Upprättades när : fransmännen, efter konventionétt i Suhlingen (1803)j upplöst den hannoverska arméén, slogs med stor utmärkelse i Spanien, södra . Frankrike öch annorstädes. Nå väl, den var betalt för att lemna sitt bidrag till : den »engelska^ krigareärans lager, så att derom är intet vidare ätt säga< Mellan engelska åsigter och kontinentala är ett djupt svalg befåst; det insulära läget tycks öfva sin inflytelse å sjelfva de moräliska : begreppen. I ; engelsmannens ögon: är fosterlandets försvar ej étt medborgerligt åliggande, sol- datens kall är: ett yrke, : som ' lönas likt ett annat enligt lagen om tillgång Och efterfrågan, hvilken . således tillåteS att,’ utöfver den. politiska ekönomiens rå- märken, göra sitt herravälde gällande ;äfven på, hvad man annars anser vara, , fosterlandskärlekens och samhällspligternas moraliskå område. I det engelska åskådningssättet ingår ännu i dag'det högmodiga föraktet för soldaten. Kän- nare af förhållandena intyga, att detta är händelsen bland de borgerliga kläs- f serna. Hurudan officerarnes uppfattning är, behöfver ej sägas, när det handlar ; om värfvade . trupper. ! Englands krigslagstiftning förtäljer ock tydligt nog,.-hur • : : : / ALLMÄN VÄRNEPLIGT^ OCH FRITT - SAMHÄLLSSKICKi ■ - <53 de legoknektar anses, åt hvilka dock det sto’ltaste af alla folk anförtrott för- sväret af, hvad i - dess tanko helt säkert år, dén fagraste blomman, den yppersta •frukten af mensklig rättsordning, frihet och bildning. Felaktiga samhällsinrätt- ’ningar, orättfärdiga lagår hafva äfven den onda verkan, att de•'förvilla och förderfva menniskors känslor och föreställningar. Endast i ett land, der värf- inings-systemet står vid makt, kan en sådan tanke uppkomma, som det för ej - länge sedan, på fullaste : allvar ifrågasatta förslaget, ati till värn för Britan- nias kuster hemta- en här från de fem strömmarnes land, från de nejder, der för två tusende år' ; sedan Alexander af sina mäcédonier tvangs ' att ’ afbrytå sitt itåg mot solens uppgång.' Meii enligt engelska begrepp hvarför ej? Pend- •sjab föll ju 1849 under i den britiska kronan/som sedan dess räknar seikhernés ^krigiska stam biand sina vasaller, ;och till hvad arihat ändamål, om ej till’ en •fotapall' för engelsk ’egoisin? ! ■ d > : : < < 1 , / ï ’ ; Månhe dock ej någon gång, vid dess< Belsasars-rus, en osynlig hand på -festsalens Vägg tecknar sin hotande skrift? : Eller stiger ej stundom ett minne ùpp, hur Chatham varnade och’bad, när Englands folk mot sine landsmän hortom Atlanten ej blott värfvade ■ för : högar af guld på den tyskå menniskö- marknaden, utan ’ ock satte tomahawken och skålpknifven i indianernés hand? I den förut nämda ådresSdebatten betecknade han såsom en fläck å nationäl- karaktéren, såsom inkonstitutionélt,. ja rentaf såsom ett lagbrott, att regeringen jtagit rödskinnen till hjelp mot kolonisterna. En af ministrarne, lord Suffolk sva- rade, att i en kamp mot rebeller styrelsen vore berättigad ätt anlita hvilkå medel 'som hälst, som nCud och naturen» stält till dess förfogande/, öronvitnen, såsom hertigen af Grafton, ha skildrat* den scen som hu följde, då Chathams harm, -utbrytande i en storm" af oförliknelig vältalighet, protesterade mot sådana åsigter, hvilka1 »i’ tronens närhet vanhelgade h. m:ts öra. Jag vét ej», sade han, »hvilkå föreställningar den ädle ; lorden gör; sig om Gud och naturen, men jag vet, att sådana afsky^ärda grundsatser äro lika stridande mot religion och mensklighet. Hvad! Att taga i anspråk Guds och. naturens' heliga sanktion för den indi- anska skalpknifvens blodbad, för den kannibaliske vilden. som -pinar, mördar, steker .och äter ■—' bokstafligen, Mylords! -— äter de barbariska stridernas offer». Han vädjade till religionens tjenare på bisköparnes bänk, att de ville mellan- komma med sin obefläckåde einbetSdrägts helgd till lagens män omkring lordskansleren, att de med sina »hermeliners renhet» inåtfe afvånda besudlingen •— till tapetmålningen i fördern es sal, föreställande den spanska armadans neder- lag, i hvilket iden förste jarlen af Suffolk: hade en så ärorik andel. Förgäfves hade förfäderne hägnat detta lands ära, frihet och protestantiska religion mot påfvedömet och ihqvisitionen, om nu mot egna frähder och trosförvandter lös- släpptés grymheter, värre än påfvedöméts, och'inqvisitionens/én kannibalisk törst efter ■mäns och qvinnörs och harhs blod »horrible hêll-hounds of savage i war.» , Fåfängt hade amerikanarne if sjelfständighetsförklaringen ‘ protesterat mot de utländska legotrupper, England skickade att bekämpa kolonisterna, och mot användandet af indianer. Fåfängt var ock Chathams tal — fåfängt, tyckes det, allt intill denna dag.: Ty vår samtid har sett ’engelsmännen med blodhundar jaga maörier på New-Zéäland, så ätt man just icke Vet hvad som berättigar deras fasa för turkarnes grymheter i Bulgarien; * Den • engelska åsigtén om hvad »Gud och haturen»'tillåta såsom krigföringsmedél, .den barbariska krigslagstift- ningen, misstron och missaktningen mot soldaterne — på en valdag konsigneräs de i kasernerna evalvérandet af den främsta bland alla'medborgerliga skyl- digheter i ett penningebelopp, Vexlande. efter tillgången af folk å mennisko1 marknaden och af arbetsförtjenst i dé fredliga yrkena, detta sammanlagdt danar ett sådant åtskilnadenS svalg mellan Jengelska och kontinentala begrepp, att 54 FRAMTIDEN. N¥ FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. hvarje åberopande af Englands föredöme i fråga om nationalförsvar och här- ordning borde förbjuda sig sj elf. Äfven allt detta oafsedt, är det dessutom ett missförstånd, när det fria Englands värfningssystem anföres som en efter- följansvärd motsats mot den allmänna värnepligten. England är verldens största kolonialmakt, dess besittningar och vasallstater utom Europa anslås till 400,000 g. qvadratmil med 250 mill, innevånare. Om man bland de många land och folk, som bilda denna ofantliga massa^ särskildt betraktar de omedelbara be- sittningarna i Indien, så räknades der på en befolkning af o. 150 mill, år 1861, utom militärstyrkan, ej fullt 42,000 engelsmän. Indien är sålunda långt ifrån en koloni i den ursprungliga méningen, ej ett engelskt land såsom Syditalien i forntiden var ett Magna G-ræcia, utan en eröfring, som hålles under okèt af en en- gelsk armé och styres , af en annan armé, de engelske embetsmännen, hvilka lika frivilligt som köpmännen dit utvandra för att rikta sig af indrägtiga sine- kurer, hvilkas egenmäktiga utdelning (patronage) åt vänner, som skola belönas, eller åt motståndare som skola köpas, utgör ett af de vigtigare makt- och kor- ruptionsmedlen i det för tillfallet herskande parlamentariska partiets (kabinet- tets) hand: ännu i våra dagar fins det i den engelska förvaltningen af Indien blott allt för mycket qvar af den »geografiska moral», som Edmund Burke på sin tid bränmärkte. Indien är ej det engelska folkets besittning, utan den re- gerande aristokratiens rikt gifvande domän. Det vore en ytterlig, en våldsam förvrängning af den allmänna värnepligtens tanke, att af Storbritanniens och Irlands befolkning fordra tvungen krigstjenst t Ganges-deltats träsksnår eller Coromandels eldsglödande luft. Så länge ej den för bortåt trettio år sedan af Cobden och andre ifrigt behandlade frågan, om England bör behålla sina kolonier, blifvit nekande besvarad, så länge framför allt England fortsätter en kolonialpolitik, som ej kan åt infödingarne anförtro försvarets rätt och makt, skall det ock nödgas hålla värfvade trupper. Men deraf följer ej, att icke till hemlandets försvar den allmänna värnepligten kan varda stadgad, om än först efter att bittra erfarenheter kommit en hårdhändt sinnenas omvändelse åstad. Vore den engelska konstitutionen sammanfattad i en grundlag, så inne- hölle denna sannolikt en bestämmelse, motsvarande art. .185 i nederländska författningen af 25 oktober 1848, enligt hvilken de till milisen utlottade »endast med eget begifvandé kunna sändas till statens kolonier Och besittningar i andra verldsdelar.» Näst England står Nederland främst bland kolonialmakterna med besittningar i andra verldsdelar, som beräknas till 30,000 q. m. med 23 mill, innebyggare, af hvilka holländarne i de stora och folkrika indiska kolonierna utgöra blott en obetydlig bråkdel. Värfningssystemet i Hollands krigsförfatt- ning är således, liksom i Englands, till viss grad oundvikligt. Så till ‘ vida finnes verkligen allmän värnepligt, som hvarje innevånare är förbunden till tjenst i nationalgardet- (schutierij), men nationalmilisen skall i främsta rummet sam- mansättas af frivillige, och först när ej tillräckligt antal sådana står till buds, tillgripes lottning. Derförutom kunna utländska trupper värfvas, dock endast med konungens och generalstaternes samfälda vilja. Utan stöd af samma skäl innehåller belgiska författningen af 1831 samma bestämmelse om utländska trupper, förmodligen nu .att anse som föråldrad och betydelselös, såvida den ej blott åsyftar sådane frivillige, som erbjuda sig sjelfve och det ej för soldens skull. . Mot detta slag af främmande krigsmän har nutidens rättsmedvetande visserligen långt ifrån något att invända. När ryska skaror kämpa i serbernas led, när italienare strömmat till de franska fanorna, likasom svenskar och norrmän till de danska, så företer detta ock en märklig skilnad ■mot förr — skilnaden mellan den nätionela hänförelsens, deltagandets-eller erkänslans frivillige å ena, samt soldens, äfventyrslustens och värfvarelockel- ALLMÄN VÄRNEPLIGT OCH FRITT SAMHÄLLSSKICK. 55 sernas frivillige å andra sidan. Våre dagars frivillige, som på främmande slag- fält våga lif och blod för andras frihet och sjelfständighet, ära såsom, sina föregångare en Lafayette, Kosciusko, Pulawski och andra tappre män, som gingo ^tt strida för de engelsk-amerikanska koloniernas rättvisa sak. Vi ha sett, hur den från franska revolutionen utgångna grundsatsen : nationel ■armé mer och mer slagit rot i folkmedvetandet och samhällsinrättningarna. Un- dantagen från denna regel ha redan ledt oss att nämna undantagen från den andra «tora grundsatsen: allmän värnepligt. Åsterstär att påpeka, huru denna, som numera vunnit en nästan allmän seger, alltid och öfverallt brutit sig väg i sam- Land med en sådan samhällsskickets ombildning, som bragt till mognad eller «dock förberedt och syftat till politisk frihet. ’ Preussen var det land, som först af alla antog och tillämpade de af revo- lutionen alstrade nya krigsförfattningsprinciperna. Efter freden i Tilsit förberedd .genom det s. k. Krttmper-systemet, påbjöds den allmänna värnepligten 1813, «dock tills vidare blott för det d. v. krigets fortvaro, hvarefter 1814 års lag •slog fast och 1815 års landtvärnsordning närmare utvecklade, hvad för krigets Lehof hastigt skapats. Den efter medeltiden trånande politiska reaktion, som härefter inträdde och för långliga tider satte sin prägel på Preussens samfunds- lif, har bortskymt det sakförhållandet, att den allmänna värnepligtens grund- läggande också i detta land står i oupplösligt sammanhang med den allmänna föryngringsprocess och den nationela lyftning, som utmärker. Preussens historiä ■efter olycksdagen vid Jena intill den allmänna freden. I Danmark hvilade på bondeståndet allena bördan af utskrifningen till hären, medan flottans besättning rekryterades af den sjöfarande köpstadsbefolk- ningen och de s. k. sjölimitdistriktens innebyggare, ända till dess att med år 1848 en ny tid rann upp öfver vårt brödraland. Redan ett par årtionden förut hade visserligen Ant. Fr. Tscherning såväl visat, att Danmarks s. k; stående här i sjelfva verket vore en milis, och yrkat allmän värnepligt, som ock framhållit »den nöje förbindelse, hvori omdannelsen af væbningsvæsnet står til en bedre ordning .af de statsborgerlige forhold», i ty att »kun i förbindelse med en repræsentativ forfatning kunde nationalbevæbning trives», samt fordrat •vapenöfning såsom vilkor för full medborgarerätt. Men först när enväldet föll, föll också den gamla krigsförfattningen. Sedan en kungörelse af 22 juni 1848 påbjudit en utomordentlig utskrifning bland den dittills ej värnepligtiga befolknin- gen, saint lagen af 12 febr. 1849 stadgat allmän värnepligt, dock1 med rätt till leg- ning (»stilling»), för alla som vore födde från och med 1826, inskrefs grundsatsen i juni-grundlagens § 95. Emellertid medgaf ännu Värnepligtslagen af 2 mars 1861 rätt till lega och tjenstebyte, jemte det den fritog »gejstlige», men här- ordningen af 6 juli 1867 har upphäft dessa inskränkningar. När Norge 1814 trädde ut iir statsförbindelsen med Danmark och grund-, lade ett fritt samhällsskick, skref det i grundlagen af den 17 maj § 109, att »enhver statens borger er i almindelighed lige forpligtet til, i en vis tid, At værne om sit fædreneland, ùden hensyn til födsel eller formue.» En helt ny krigsförfattning grundlägges sålunda samma dag, då en ny statsförfattning införes. ' Allt ifrån begynnelsen var i Ryssland arméen en »korrektions- tvångs- och fattig-anstalt», säger en ,tysk militärförfattare, men den allmänna värnepligten har Ändrat dess ställning, förvandlat den till en »hederstjenst». Införandet af all- män värnepligt i Ryssland, genom förordningen af 1 januari 1874, står i när- maste sammanhang med hela den märkvärdiga reformrörelse, hvilkens namnkuni nigaste resultat är bondeemancipations-lagen af 1861. I detta pånyttfödelse- arbete har armén i Ryssland blifvit en folkskola, som lär massan att läsa och .56 FRAMTIDEN. NY FÖLJD.’ FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTÅ HÄFTET. skrifva, som lär henne ordning och renlighet och bekämpar dryckenskapen» folklyte. 1 Den stora politiska hvälfning, soin i våra dagar befriat Italien från långa, århundradens främlingsvälde, som till en statskropp återförenat de skilda lem- marae, som ; skänkt hela halfön ett fritt samhällsskick, har ock der grundlagt en värnepligtsarmé, som är den återvunna nationela enhetens på en gång bästa, uttryck, dess uppfostrande kraft och dess vakt och beskärm. Det är i värne- pligtsarmén de olika bygdernas inbördes hätskhet utplånas, det är der de syd- italienska provinsernas okunniga befolkning inhemtar skolbildningens begynnelse- grunder, det är der språkenheten får makt med de otaliga munarternas splittring,, det är der nya rättsbegrepp inplantas hös dem, hvilka förut betraktat Fra Diavölo' som ett ideal af ftillkomlighet, stråtröfveriet som ett ärligt yrke och samfunds- makten som en fiende. År 1848 bildar skiljegränsen mellan det gamla och det nya Schweizt. förberedelsestiden, full af jäsning och oro, hade räckt i femtio år, från 1798~ Det har ofvan anmärkts, huru ännu 1815 års förbundsförfattning gaf sin sank- tion åt den schweiziska legotjensten i främmande land. En verklig förbunds- här skapade hon deremot ej. Det var först i och • med förbundets politiska, nydaning 1848 som också dess nya krigsförfattning grundlädes. Förbundsfor- fattningen af 1848 förbjuder militärkapitulationer och påbjuder, att »hvarje- schweizare är värnepligtig», samt lägger i förbundets, i centralmaktens hand, de- allra väsentligaste delarne af förbundshärens organisation. En af oss förut åbe- ropad schweizisk författare, som i allmänhet är mycket oblid mot »demokratien», erkänner att om schweizaren nu med rättmätig stolthet förlitar sig på sin för- bundshär, detta är den demokratiska rörelsens och den af henne åvägabragta 1848 års författnings förtjenst. Som bekant, har Schweiz ej stannat med det då tagna steget, man aktar der på tidens lärdomar. Utsigten till ett krig med Preussen 1856 och mobiliseringen 1870 ha ej gått förlorade för härväsendets .utveckling, och efter genomförandet af en ny förbundsgrundlag den 29 maj 1874 antogs om hösten s. å. en ny lag om förbundets militärorganisation. - Misshandladt af sina »beskyddare», i synnerhet af England, sönderslitet af ' ärfd partisplittring och omoget för de i förtid tillämpade parlamentariska styrelseformerna, kämpande med svårigheterna att i ett förödt och utarmadt land fylla de otaliga behofven i en ny, sjelfständig stat, der allt skulle nyskapas — förvaltning, samfärdselsmedel, offentlig undervisning och annat mer — oro- ligt kastadt fram och tillbaka mellan stora anspråk och högt flygande förhopp- ningar å ena, samt den pinande känslan af otillräckliga tillgångar och makt- medel å den andra sidan, har det unga konungariket Grekland först inemot våra dagar sett förhållandena utveckla sig på ett sätt, som lofvar stadga. Och nu känner det sig manadt att ömbilda sitt försvarsväsende, för att varda i stånd att motsvara sin visserligen aldrig glömda nationela framtidsuppgift. »New- tralitet är blott de nationer medgifven, som ej ha någon mission att fylla î yerlden», yttrade konseljpresidenten Kumunduros, när han den 7 sistlidne Oktober i grekiska deputerade-kammaren framlade ett lagförslag, som med a£ skaffande af friköpning och lottning stadgar allmän värnepligt, alla hellèner» krigstjenstskyldighet från 20 till fylda 45 och, i händelse af krig eller mobili- sering, intill 55 år. . Sist ett ord om vårt eget land. Sveriges historia vitnar, att våra äldste förfaders samhällsförfattning var grundad på krigsförfattningen, statsordningen 1 Hoffmeitter: Das europ. Russland. Militairische Landes-und Volksstudie. Berlin 1876. ' ALLMÄN VÄRNEPLIGT OCH FRITT SAMHÄLLSSKICK.. . \ 57 pä härordningan. Geijers ord äro dessa: »folket gälde endast som beväpnadt, det heter Sveahär, och 8vithiod betyder härfolket. Det stora tinget i Upsala kallades allshärjarting, d. v. s. en sammankomst för all härén. Till, denna krigiska författning hörde ock indelningen i hundari eller härad, hvilket be- tyder det samma.» Men Sverige undgick ej den samfundsförhållandenas allmän- europeiska ombildning, som förstörde, krigsförfattningens ursprungliga grundval, den allmänna värnepligten. , Det är det svenska samhällets lycka’, att under medeltiden bondehären ej alldeles undanträngdes af riddarskapet (vår feodal- milis) och legotrupper. Men hur fjerran man aflägsnade sig från den ursprung- liga krigsförfattningen, visar sig blott allt för tydligt deri, att sjelfva värne- rätten försvann derhän att k. f. af 1664 och resolutionen å allmogens besvär 1723 behöfde stadga, såsom en undantagsförmån, rätt att till »odjurs utödande ■bära och bruka bössor», att år 1808 Åländska allmogen af kunglig nåd fick tillåtelse att bära vapen till sitt eget försvar (k. f. 14 mars 1808), ja att i pkarpskytterörelsens första böijan, för sexton år sedan, ett stort buller af ovilja ■uppstod öfver enskilde medborgares tilltag att samlas under vapen. Och hur krigsmannaskapet vardt hållet för en förhatlig börda, hvilken man i privilegiers skygd sökte undkomma, samt .för ett lågt yrke och ett straff, hvartill lösdrifvare och fyllbultar voro »förfallne^, det. inhemtas af en lika lång söm sorglig rad af författningar. I kraft af sina privilegier (1569, 1634) »försvarade» adeln och presterskapet sitt husfolk mot utskrifning o. s. y., medan utskrifningsför- fattningarna i främsta rummet till . att värna land och rike kallade befolknin- gens utskum. Ännu stadgan af 7 april 1802 om värfning och manskaps legande innehåller en tänkvärd lista å dem, som. »vare till krigstjenst för- fallne»: lösdrifvare — handtverksgesäll, dräng eller betjent, som tredje gången för fylleri dömd .och straffad blifvit — utrikes ifrån kommande öfverlöpare — borgare och handtverkaré som, för oförmåga att utgöra utskylder och för oskick- ligt lefverne, blifvit från åtnjutande af borgerliga rättighéter uteslutna. Samma stadga har en § som handlar öm rätt att efterspana och angifva till krigstjenst förfallna personer, om belöning för sådan angifvelse, om böter för den för- sumlige, som låter någon undkomma, den der »skolat till värfningsförhör gripas». Först 1824, såvidt vi kunnat finna, stadgades att hädanefter »och tills vidare» ingen må, på den grund att han saknar laga försvar, dömas till krigstjenst, och s. å. uttalade k. m:t, att det vore »oförenligt ined den anda, hvaraf krigs- mannen bör lifyas, det någon må dömas , till krigstjenst såsom straff», hvadan den i krigsartiklarne föreskrifna tillökningen i kapitulationstid för rymning eller munderingspersedlars förskingring afskaffades. I det stora och helä’ vardt sålunda sakernas förlopp det samma här, som annorstädes, och af i grunden samma orsak. I samma mån som samhällsför- fattningen ändrades, ändrades ock krigsförfattningen. I ett af allsköns privi- legier och undantag genombrutet, af ståndsprivilegier och klassfördomar genom- byrdt samfundsskick undanskymdes statsbegreppet och de allmänt medborgerliga skyldigheterna af enskilda och korporations-intressen. I .en slik tingens sociala ordning kunde den allmänna värnepligten ej längre te sig som ett för alla sam- fäldt, heligt åliggande, den hade der ej något rum. I denna luft qväfdes den allmänna värnepligtens tanke. Det är ett undantag, att den under intrycket af Gustaf III:s vältalighet och harmén möt armébefölet, flammar upp .för ett ögonblick år 1788, en vacker ljusning bredvid Anjalaförbundets mörka skugga.; Vid grundläggandet af det nya konstitutionela statsskicket i början af detta århundrade träder värnepligtstanken åter fram på ett sätt, som öförtyd- bart yitnar om samhällsförfattningens och krigsförfattningens inre samband. Å den grundlagsstiftande riksdagen 1809 ville frih. v. Platen i regeringsformen 58 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET, inskrifva den allmänna värnepligten : »med svenskmannarätt följer svenskmanna- pligt att deltaga i fosterlandets försvar.» Derefter framlade han sitt förslag om en allmän "nationalarmering, stadgande hvarje svensk mans personliga krigs- tjenstskyldighet (med undantag för prester och visse andra embetsmän). Karakteristisk för den stämning som dikterat förslaget, för den tid, i hvil- ken det föddes, är den bestämmelsen, att den som begagnade sig af en undantagsvis medgifven rätt till byte mellan slägtingar, för att undgå krigs- tjenst, derigenom förlorade befogenheten att vara svensk folkrepresentant — en påminnelse om de förut anförda franska grundlagsstadgandena och dekreten från 1790talet. När i Karl XI:s tid det redan förut i Helsingland, Vesterbotten och Dalarne införda indelningsverket skulle utsträckas till hela det öfriga riket, hade man näppeligen för afsigt att rubba det dittillsvarande förhållandet, att värf- vade trupper utgjorde arméns hufvudstyrka, de utskrifna deremot en förstärk- ning åt de förre. Det fasta knektehållet kunde ej och skulle ej göra värfning umbärlig, utan blott på annat sätt ordna den del af härstyrkan, som dittills anskaffats genom utskrifning. Det hade till ändamål, såsom det heter i ko- nungens sekreta proposition till allmogen å 1682 års riksdag, att »bereda något säkrare och lindrigare sätt .att fylla fotregimentena och ständigt hålla dem full- taliga, än utskrifningarna.» Men det kom sedermera en tid, då den indelta hären utgjorde landets nästan hela försvarsstyrka. Derför anmärkte frih. von Platen i sitt nyss nämda förslag, att uti en tid, då Sverige inom mindre än två år förlorat en tredjedel af sitt arealinnehåll, och denna förlust ytterligare förstärkt eh öfverlägsen granne, kunde ej gerna samma militärinrättning, som gjordes i Karl XI:s tid under helt andra förhållanden, anses tillräcklig, helst Sverige är snart sagdt ej mera än hälften af hvad det då var, och Ryssland deremot kan anses nästan fördubbladt sedan den tiden, i synnerhet om man toge i betraktande Polens och Turkiets fall. — Man lyssnade’ ej till detta förslag, men tanken, en gång uttalad, var dock en sådd för kommande tider, likasom det förslag om ståndsfördelningens upphäfvande och nationalrepresen- tationens ombildning, hvilket den grundlagsstiftande riksdagen efterlemnade så- som ett testamente. Bådas historia kunde betecknas med orden: en tidig gry- ning och en sen dag. Hur den dittills gällande krigsförfattningen fördunklat medvetandet om hvarje vapenduglig mans vapenpligt, röjde såväl författningen om en krigsför- stärkning 1810, med sin frivillighetsgrundsats och sina många undantag från den i andra \ hand uppstälda lottningen, som ock, ehuru i mindre grad, bevä- ringsförfattningen af 1812, äfven den behäftad med vissa befriande undantag och med" den tillåtelse att lega annan man i sitt ställe, hvarförutan bonde- ståndet förklarade sig aldrig vilja gå in på tvungen krigstjenst. Den 1811 för Gotland stadgade allmänna värnepligt förblef ett lokalt undantag från rikets allmänna krigsförfattning. I sextio år blef man qvarstående på den 1812 in- tagna ståndpunkten, ja det kunde tyckas, som om uppfattningen af frågan rent af hade skridit tillbaka, ej framåt, när man hör den 1858 förordnade bevärings- komitén förklara, att »nödvändigheten» af legorätten dåmera ej ens, såsom 1812, kunde omtvistas ! Så var det dock ej. Trots fiendtlighet eller likgiltighet fortfor värne- pligtens tanke att småningom bryta bygd i det allmänna föreställningssättets af allahanda fördomar öfvervuxnå mark. Å 1823 års riksdag föreslog Joh. Jak. Rutberg i bondeståndet, under faslig uppståndelse, att indelningsverket skulle upphäfvas och försvaret' grundas å allmän värnepligt. »Ett folk», -sade han, »måste vara öfvadt i vapen. Hvarje medborgare är född en fädernes- ALLMÄN VÄRNEPLIGT OCH FRITT SAMHÄLLSSKICK. ' 59 landets försvarare. I stället för fjorton dagars öfning en gäng för alla, hvilken nu för tiden utgör hvarje ynglings krigiska bildning, måste införas ett allmänt soldatlif, hela folket bildas till en stående armé.» Från nästföljande, 1828 års riksdag påminna vi om grefve C. H. Anckarsvärds förslag om allmän folk- beväpning. Flere gingo ett slags medelväg eller sökte en öfvergångsform, då de yrkade indragning af en del af indelta, armén, men ökad öfning så för åter- stoden af de indelta regimentena som för beväringen: så C. af Forsell 1881 och flere förslagsställare å 1834 års riksdag. Krigsstyrelsen var emellertid af- gjordt afvog emot alla sådana nyheter: de af officiela komitéer utarbetade, lik- som de af krigsstyrelsen framlagda förslag gingo i helt annan riktning. Bevä- ringskomitén af 1858, som formligen advocerar för undantag från bevärings- pligten och förklarar legorättens nödvändighet för oomtvistelig, föreslår att af första årets beväringsklass 10,000 skulle uttagas till öfning, för att såsom för- stärkningsmanskap införlifvas med stående armén. I 1860 års beväringsförfatt- ning införes, i enlighet med krigsstyrelsens förslag, rätt till friköpning. Landt- försvarskomitén af 1861 vill bibehålla friköps-rätten, uttaga af återstoden 5000 till »beväringssoldater», som skulle under 4 år öfvas sammanlagdt 107 dagar, medan öfriga ej friköpta skulle underkastas 30 dagars å 2 år fördelad öfning. Med uteslutande af sistnämda bestämmelse framlade k. m:t detta förslag för 1865--1866 årens riksdag. , Härmed hade krigsstyrelsens. reaktion mot den grundsats, som 1812 infördes i vår krigsförfattning, nått sin höjdpunkt — lupit ut i en spets, i och med hvilken den bröts. Gränsen mellan ståndsför- fattningen och det nya riksdagsskicket blir också en gräns mellan två perioder i historien om bemödandena för vårt försvarsverks omdaning. Särskilda ut- skottets förslag vid den första nya riksdagen utmärker otvetydigt en ny rikt- ning. Redan nu föreslogs upphäfvande af rätten till lega och friköp, hvilket skett genom förordningen af 1 november 1872, så att omsider den allmänna värnepligtens grundsats blifvit utan förbehåll erkänd i beväringsförfattningen. Slutligen har riksdagen 1873 uttaladt sig för indelningsverkets upphäfvande och en arméorganisation, »grundad på en vidsträcktare tillämpning af den all- männa värnepligten.» K. m:ts härmed öfverensstämmande härordningsförslag af 1875 är nu vordet den fana, under hvilken samla sig allt flere och flere af dem, som i försvarsverkets ombildning se det svenska folkets största angelägen- het. Detta förslag, som af motståndare i vårt eget land bekämpas såsom frihetsfiendtligt, har af en skarpsinnig politisk tänkare i ett annat land, hvilkens afgjordt demokratisk-liberala åsigter äro höjda öfver allt tvifvel, uppstälts såsom ett mål att sträfva till, alldenstund en sådan härordning på en gång medgifver ■den fulla utvecklingen af folkets försvarskraft och hvarken är för samhälls- friheten vådlig eller för välståndet skadlig.1 Vi se sålunda hur värnépligtstanken steg för sieg arbetat sig frain. Men visserligen synes ännu, i betraktande af den allmänna likgiltigheten och det allmänna misskännandet af såväl vårt försvarsverks verkliga tillstånd som vårt politiska läges, vådot, vägen oberäkneligt lång från grundsatsens erkännande till •dess något så när fullständiga tillämpning, medan deremot det ögonblick kan snabbt förgå, som skiljer det långa och illa begagnade fredstidehvarfvet från det krig, då vårt land skall pröfva och ångra sitt försvarslöshetssystem. En mot> ståndare mot försvarets grundande på allmän värnepligt skref för ett par år sedan *: 1 Å. Beaure: La démocratie contemporaine. ’Pexie 1876. Förf, anbefaller till efter- följd de öfningstider, som stadgas i la loi suédoise, qui est conçue dans un esprit éminem-’ ment pratique et intelligent. 8 Om försvaret till lands, II. Stockholm 1874. 60 FRAMTIDEN. NŸ FÖLJD. J FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. Såsom bekant är, infördes den absoluta vämepligten i Preussen för mer än 70 år sedan. Det skedde* under de mest fördelaktiga förhållanden.. Fienden hade flere år stått i landet, och knappast fans der en familj, som ej hade någon enskild oför- rätt att hämnas. , Är det väl dylika »fördelaktiga förhållanden» Sveriges folk bör afvakta, för att af krigét~lära hvad dess frid tillhörer? Svaret ligger i den folkvalda riksdagens hand.. < »Jag föreställer mig stundom», har en fräjdad man sagt, »att nationerna liksom individerna skola hafva sin yttersta dom, och att Gud på den dagen skall kalla folken till räkenskap för den jord, hän tilldelat dem.» ’ • A. Hedin. ■ : ■ r ----- ■ Vetenskap och Literatur. Smärre uppsatser och strödda meddelanden. Galileo Galilei. (Efter de nyaste källskrifterna.) Galileo Galilei und die Römische Curie. Nach den authentischen Quellen von H. von Gebler. Stuttgart 1876. t II Processo originale di Galileo Galilei, pubblicato per la prima volta da Domenico Berti. Aoma 1876. Le Procès de Galilée. Par A. Mézières. (Revue des Deux Mondes. l:er Oct. 1876.) En ljusskygg hemlighetsfullhet har, århundraden igenom hållit vakt utanför det arkiv, som företrädesvis skulle kunna förtälja om huru de kyrkliga makthafvande för- menat menniskoma friheten -att tänka. Men under det första kejsaredömets dagar •öppnades vatikanens portar af franska bajonetter, och i samma stund blefvo många förborgade ting uppenbara för de utanför ståendes blickar, Bland de arkivskatter, som då under truppeskort fördes till Paris var det i synnerhet en volym, hvars förlust man i Rom sörjde ganska djupt. Det. var den, som först i våra dagar afslöjat den hemlighet, hvari ransakningarnä rörande Galilei hittills varit höljda, och som i detta ryktbara mål omsider sofrat den historiska sanningen ifrån länge trodda sägner. Knappt hade ryktet om upptäckten af ,dessa märkliga aktstycken hunnit spridas,« förr än för- slag framlades inför den franske kultusministern om deras fullständiga offentliggörande, hvilket dock afbröts af de politiska skakningama. Romerska kurian bemödade sig emellertid ifrigt att återförvärfva den förlorade, skatten och ’ gaf sin kommissarie i Paris befallning att underhandla härom. Det stadnade dock vid blotta löften och slutligen skylde man på att konung Ludvig funnit dessa handlingar så intressanta, att han låtit upphemta dem till sitt enskilda bibliotek, men några månader derefter lemnades den förskräckte påflige gesandten underrättelse, att'handlingarna icke mera kunde återfinnas hos konungen. Det enda han lyckades utverka var étt föga hug- nande löfte att återfå dem, »ifall de någon gång kunde anträffas.» År 1846 vände sig VETENSKAP OCH LITERATUR. ' . / 61 Gregorius XVI till Frankrikes sändebud i Rom, P. Rössi, med upprepad anhållan att: återfå dessa prbcesshändlingar, tilläggande orden: »ifall de kunde anträffas.» Det lyc- kades också att upptäcka dem, och. det i omedelbart sammanhang .med kurians för- bindelse att fullständigt offentliggöra dem. Efter Pius den niondes återkomst från: Gaëta, 1800, utgaf den påflige arkivarien Marini aitt verk om Galilei, under förhopp*; ning att det gifna löftet skulle sålunda, anses infriadt. Det var dock endast några till inqvisitionens beprisande utvalda stycken, ^han meddelade, och i det längsta mot- satte man sig dessa urkunders utlemnände till den fria historiéforskningens förfogande. Man hade föga hopp om att påfven någonsin skulle sätta i fråga att fylla det gifna. löftet, då helt oväntadt arkivarien pater Theiner år 1870 erhöll påflig tillåtelse att med-/ dela dokumentet till professer Domenico Berti, hvilken hyss har utgifvit det i sin helhet. Påfliga stolen har sålunda i viss mån sig sjelf att skylla, om några dess hem-, ligheter blifvit förrådda. Då den sjuttonårige Galilei år 1681 infann sig vid högskolan i Pisa, ansågs det, ännu såsom något oerhördt att vilja härleda naturforskningens och filosofiens lärosat-, sér ur andra källor än den religiösa tron. De matematiska vetenskaperna lockade företrädesvis den unge sanningssökarens håg; inom dem trodde hän sig lättast kunna< frigöra sig ifrån den blinda myndighetstron, emot hvilken han hyste ett fäderneärfdt hat. Af fattigdom hindrad att fortsätta sina studier i Pisa, arbetade han på egen hand och såväl genom sina mångfaldiga upptäckter inom fysiken, som särskildt genûm sin djerfhét att underställa naturföreteelserna en vetenskaplig pröfning, ådrog han Sig den största uppmärksamhet. Snart meddelade han sina förtrogne vänner, hurusom: forskningen öfvertygat honom om, att den åsigt Pythagoras och Copernicus uttalat om . jordens plats i verldssystemet och om hennes rörelse, vore vida riktigare än den, soin förfäktats af Aristoteles och: Ptolemæus. öppet vågade kan dock ännu icke anfalla ; den med tidehvarfvéts åskådningssätt införlifvade och för den inenskliga fåfängan smickrande föreställningen, att det , endast funnes en verld, nämligen vår jord, verlds-’ alltets medelpunkt; grundvalarna för dén kristna tron kunde, menade man, ega enl allmänt giltig betydelse éndast så länge jorden betraktades såsom hela den kosmiska, tillvarons medelpunkt. ’ Denna; jordklotets företrädesrätt var man besluten att efter ' förmåga försvara till det yttersta. 5 - f Då år 1604, en planet visade sig, som efter någon tid åter försvann, föranledde; detta Galileis första offentliga angrepp mot Aristoles’ lära om himmelens oföränder-. lighet. Den gnista, som se4ermera tände de hemligtrsamlade brandämnena, ,var upp-, täckten af fjerrglaset, hvars första användande till astronomiska observationer är Gä-; lileis verk. De iakttagelser, han härigenom lyckades göra, framlade han 1610, dock; endast såsom fakta, utan att betona deras oförenlighet med de gamla trossatserna. Galileis nämn spred sig snart vida utom Italiens gränser och hans föreläsningat i > Padua ditlockade så talrika skaror, att iiigen hörsal kunde rymma dem; : Bland hans ; lärjungar märktes landtgrefven Filip af Hessen och erkehertig Ferdinand af Österrike,'' och det beställsammä ryktet haf äfven till dém räknat vår Gustaf Adolf. ; Det var'. dock äfven andra, söm, ehurü af olika bevekelsegrunder, önskade göra den märkvär--, dige mannens bekantskap, nämligen prelaterné i Rom, hvilka ansågo för sin dyraste pligt att förhindra menskligheten från att smaka de vetenskapliga forskningarnas för? ; budna frukt. ‘ Det låg äfven i Galileis eget intresse, att beäöka Rom; i hopp .om att.' der kunna för sina forskningars fortsättande vinna inflytelserika personers understöd. Han infann sig derföre der 1611. : Det uppseende hans lära gjorde var endast egnadt att så mycket mera väcka deli försåtliga inqvisitionens hämdlystnad. ; Ännu hade Galilei ej b éstämdt uttalat sin alltmera stadgade öfvertygelse om jordens dubbla rörelse, men alla hans vigtigaste astronomiska upptäckter voro att. 62 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. I anse såsom förberedelser dertill, och hans kyrkliga motståndare funno snart rådligt att gifva Aristoteles’ vacklande auktoritet ett oantastligt stöd i den Hel. skrift. I Flo- renz började man derföre lägga råd om huru man bäst skulle kunna sätta en gräns för hans upproriska meningar, och för detta ändamål sökte man öfvertala en prest att ifrån predikstolen offentligt bryta stafven öfver Galileis angrepp mot kyrkans lära. Denna gång hade man dock icke vändt sig till den rätte personen. Emot Galileis önskan blef sålunda nu den teologiska sidan af frågan rörande verldssystemet indragen i den vetenskapliga striden. Såsom god katolik medgaf hanr att den Hel. skrift icke kunde innehålla osanning, men detta gälde ingalunda dess, utläggningar. Desses författare hade, ansåg han, gjort sig skyldige icke blott till svåra motsägelser sins emellan, utan äfven till kätteri, ja gudsförsmädelse, ifall man ville tolka dem efter bokstafven. Sålunda hade de ju tillskrifvit Gud icke allenast ménskliga lidelser såsom hat, ånger, vrede, okunnighet om tillkommande ting, utan äfven ménskliga kroppsdelar, händer, fötter, mun, ögon, öron o. s. v. Skriften kräf- ver derföre en annan utläggning än efter ordalydelsen, och huru skulle den då kunna tillämpas i rent matematiska frågor. Skriften och naturen äro båda af gudomligt ur- sprung. Det gudomliga ordet måste, för att kunna uppfylla sitt ändamål, begripas af menniskorna; naturen, obekymrad om den är fattlig för det ménskliga förståndet eller ej, följer omutligt de af Skaparen i tidens morgon faststälda lagarna. Derföre, säger Galilei, synes mig att intet naturens verk, som antingen erfarenheten ställer, för våra ögon, eller som framgår ur tydliga bevis, bör dragas i tvifvel, om det synes strida emot ställen i den Hel. skrift, hvilka innehålla tusentals ord, som kunna olika tolkas, ty icke alla satser i bibeln äro bundna vid så stränga lagar, som alla verk naturen. Ingen borde sålunda tillåtas att såsom stöd för naturvetenskapliga satser framhålla stycken ur den Hel. skrift, på det att icke förr eller senare sinliga iaktta- • gelser och rön må komma att ådagalägga raka motsatsen. Den Hel. skrift har till ändamål att öfrertyga menniskorna om de sanningar, hvilkas fasthållande är af nöden för hennes själs salighet och hvilka, öfverstigandé hvarje menniskas makt att begripa,, icke kunna förskaffa sig trovärdighet genom tillhjelp af vetenskaperna, utan endast i kraft af uppenbarelser genom anden. Galilei framhöll eftertryckligt, att detta in- dragande af bibelsatser endast var en fint af hans motståndare, som funnit sig icke kunna besegra honom med lika vapen. Hvad särskildt beträffar det bekanta stället i Josue bok, af hvilket hans vedersakare med förkärlek begagnade sig för att visa, att det är solen och ej jorden som rörer sig, ådagalade Galilei med skarpsinnig bevisning att denna sats till och med enligt det ptolemæiska verldssystemet var en orimlighet. och att, då det heter att Gud, för att förlänga .dagen, på Josuas bön bjöd solen att stanna, detta ord blifvit bégagnädt i st. f. hela verldssystemet, för att lät< tare fattas af dem, som ännu ej hunnit erfara vetenskapernas senare upptäckter. Dessa åsigter uttalade Galilei i ett bref till en af sina förtrogna vänner, hvilket spriddes i talrika afskrifter. Snart var den i Florenz mot honom bildade ligan redo till sitt första anfall. En dominikaner-munk vid namn Caccini var den, som först offent- ligt angrep Galileis irrlärighet, i det han tog sig anledning dertill i en predikan, som , han höll i Maria-kyrkan i Florenz. Behändigt ledde han sitt tal öfver på stridsfrågan, genom att till text välja de i hans mun vid detta tillfälle dubbeltydiga bibel-orden: ■»viri Galilœi, quid statis aspicientes in coelum?» (»I galileiske män, hvi stån I och sen. upp i himmelen?») Nu dröjde det icke länge, innan inqvisitionens verksamhet begynte, ehuru ännu så hemligt, att icke, Galileis förtrognaste vänner i Rom kunde märka det minsta spår af dén tilltänkta förföljelsen. Då Galilei år 1616 ånyo begaf sig till Rom, i samma afsigt som förra gången, fann han snart, att hans fiender med framgång drifvit sitt spel. Han uppkallades in- för inqvisitionen och uppmanades att icke vidare lära, försvara eller utveckla den af honom hyllade åsigten om-jordens rörelse; vägrade han detta, skulle han kastas i VETENSKAP OCH LITERATUR. 63 fängelse. I närmaste sammanhang med det häröfvér förda, i vatikan-manuskriptet in- förda protokollet står ett aktstycke, som framdeles skulle komma att utöfva det vig- tigaste inflytandet på ransakningarna med Galilei. Det finnes nämligen: en skrift, hänförd till dagen efter den dag, då ofvannämda beslut fattades,. hvilken säger att Galilei blifvit af en kardinal, i närvaro af den heliga domstolens general-kommissarie och andra vitnen, förmanad att frångå sin kätterska åsigt om verldsbygnaden, samt genast derefter i påfvens namn anbefald att helt och hållet öfvergifva och aldrig mera på något sätt fasthålla, eller i tal och skrift lära eller försvara densamma. I annat fall skulle han ställas inför den heliga domstolen. »Härmed», heter det vidare, »var Galilei tillfreds och lofvade lyda.» * Ehuru Berti i sitt ofvannämda arbete förfäktar detta dokuments äkthet, hvari äfven författaren i Hevue des deux Mondes instämmer, har dock Gebler framlagt så talrika skäl för sin åsigt att det är uhdérstucket, att hän svårligen lär kunna blifya, vederlagd härutinnan. Att Galileis hållning redan nu var en vacklande, är oveder- sägligt. Också rådde under den närmast följande tiden ett ganska godt förhållande mellan honom och den renläriga kyrkan. Under denna vistelse i Rom författade Galilei en skrift om ebb och flod, i hvilken han uttryckte sig med större bestämdhet, än som kunde vara rådligt. Han fann derföre för godt att, då han 1618 öfversände den till erkehertig Leopold af Österrike, bifoga en skrifvelse, hvari hän förklarar de der ut- tryckta åsigterna såsom blott och bart dikter eller drömmerier, tilläggande att »en rost från himmelen uppväckt honom och upplöst alla hans förvirrade tankar i idel dunst». Här drog Galilei således éj heller i betänkande att taga sin tillflykt till en ovärdig förställning. Sedan Urban VIII uppstigit på den påfliga stolen, syntes Galileis mod hastigt växa. Det var nu han författade och efter öfvervinnandet af mångfaldiga hinder ut- gaf sin verldsbekanta och ödesdigra »Dialog om de tvenne verldssgstemen». Presterskapet och isynnerhet jesuiterne hade hittills gält såsom vetenskapens priviligierade idkare. Då omsidei* Europas folk i följd af naturliga utvecklingslagar utträdt ur sin. barndomstid och uppfinningar och upptäckter småningom började ut- breda insigter och bildning ibland mängden, var det åter Roms tjenare, som stälde sig i spetsen för den intellektuela rörelsen, för att kunna beherska densamma. De säkraste bevis på att de mäktigaste andliga krafter då uteslutande tillhörde kyrkan, lemnar oss reformationen, ty de första: ansatserna till tvifvel, till en kritisk-filosofisk spekulation, uppstodo i det romerskt katolska presterskapets eget sköte. Vid denna tid, då den konfessionela söndringen hotade att undergräfva kyrkans dittills allsvål- diga makt, uppstod den man, som genom stiftandet af eh egendomligt organiserad or- den, åter sökte befästa Hp-nsarmna.. Under mer än ett århundrade stodo jesuiterne i spetsen för den lärda verlden. Emot slutet af detta århundrade framträder lekman- nen Galilei, öfverraskande verlden med de i odlingens historia epokgörande sannin- gar, för hvilka hela den skolastiska sofistikens bygnad skulle störta. Jesuitemes ute- slutande rättighet att undervisa det uppväxande slägtet drogs i tvifvel, och i samma mån minskades deras inflytande. Vetenskapernas reformatorer syntes dem snart lika farliga söm förut religionens, och de uppbjödo derföre sin yttersta makt för att. be- kämpa. dem. Galilei måste störtas. Påfven upphetsades, och en förberedande nndér- söknings-kommission tillsattes, för att uppsöka och i värsta fall uppfinna medel att nå målet. Det vår nu den ofvannämda apokryfiska skriften, innehållande det bestämda förbudet för Galilei, att på något Sätt fasthålla sina vetenskapliga åsigter, blef så lyckligt funnen1. Kallelse utfärdades till Galilei att personligen inställa sig i Rom. Galilei var vid denna tid sjuttio år gammal. Hans kroppskrafter voro medtagna i följd af långvarig sjukdom och äfven själens spänstighet synes hafva varit slappad. Gebler : a. st. sid. 189—191 och 213. 64 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. Af särskild gunst tilläts han bo i det toskanska sänoebudets palats och ehuru han några gånger måste utbyta denna sin bostad mot en annan i inqvisitionens lokal, rönte han i allmänhet ett synnerligen mildt bemötande. Hans i början af ransaknin* gen fattade beslut att modigt försvara sin sak inför domstolen gaf hastigt vika för tanken att genom den största ödmjukhet söka förkorta förhandlingarna. Undfallande svarade han på de framstälda frågorna och heldre än att bestämdt neka till sådana frågor, som om han erhållit den ofvannämda befallningen att »på intet sätt lära och försvara sin fördömliga åsigt», sökte han att undkomma med ett ofta upprepadt: »jag. minnes det icke». Denne vetenskapens bärare, med ett odödligt rykte, hvilken under ett halft århundrade verkat för sin vetenskapliga Öfvertygelse, icke blott förnekade den nu för andra gången inför sina domare, utan erbjöd sig sjelfmant att i en fort- sättning af sitt monumentala verk angående de båda verldssystemen underkänna sina förut anförda bevis. Den dom, som af inqvisitionen afkunnades (d. 22 Juni 1633), in- nehöll att hans dialog såsom kättersk skulle indragas och han sjelf inneslutas i fän- gelse på obestämd tid. Den enda juridiskt gällande grund, som för denna döm kunde åberopas, var det stränga förbud, hvars äkthet Gebler med öfvertygande kraft bestridt. Genast efter domens förkunnande knäböjde den ödmjuke åldringen, svör att alltid tro hvad den heliga romerska kyrkan lärde, erkände sin irrlärighet, afsvor »med upprik- tigt hjerta och ohycklad öfvertygelse sina misstag», och lofvade att aldrig vidare munt- ligen eller skriftligen fasthålla dem. Ännu mer: om han skulle påträffa någon annan, som vore skyldig till samma kätteri, förband han sig att öfverlemna honom i inqvi- sitionens våld. Det var sålunda icke blott sin lära utan äfven sina lärjungar Galilei svek. Vi erkänna gerna med de författare vi här begagnat, och som i allmänhet lå- tit sjelfva urkunderna tala, att denna1 svaghet, i. betraktande; af de hotande förhål- landen, som på alla sidor omgåfvo den gamle mannen, kan i någon mån förklaras; rättfärdigas kan den dock icke. Historiens dom är omutlig. För Galilei var detta, förnekelsens tredje hanegäll. Också trädde nu påfvens nåd emellan. Galilei erhöll sin frihet, öm den också; länge han lefde alltid i viss mån var inskränkt af den romerska kurians vaksamma blickar. ’ Hvad angår den sägen, som förtäljer hüru Galilei, pinad under tortyrens qval, : med harm i själen tvingas att afsvärja sin- lära, men i samma stund utropar det be-- kanta »E pur si muove», och derigenom gör sig saker till inqvisitionens hemska fän- gelsehvalf, så har den föregående framställningen lagt i dagen, att i fråga varande- uppgift helt och hållet strider emot det historiska sakförhållandet. Det är sant, att Galilei hotades med tortyr, ifall han gjorde motstånd, men då Urban VHI lät uttala denna hotelse, visste han mer än väl, att inqvisitionens lagar förbjödo att använda pinbänkens fruktansvärda examen rigorosu^ när det gälde gamla eller svaga perso- ner, sådana som Galilei. Påfvens afsigt var alltså endast att skrämma honom till undfallenhet, hvilket ock, såsom vi sett, lyckades. Få dagar efter ransakningens slut, hade Galileis krafter så vuxit, att han till fots tillryggalade. en våglängd af fyra mil, och hans bref till sina vänner ådagalägger, huru hans helsotillstånd på den senare tiden förbättrats. Nästan omedelbart efter .ransakningens slut erhöll Galilei sin fri- het och tillbragte sina återstående år hufvudsakligen i Arcetri. Dé så ofta anförda orden: »och dock rörer hon sig», hvilka af traditionen lagts i Galileis mun, hafva icke af honom, men deremot af mensklighetens »sjurnymk röst» blifvit uttalade såsom en genom tidehvarfven ljudande protest emot hierarkiskt förtryck och förblindad dogmtro. Galilei dog 1642. Samma år föddes Isaac Newton, den väldigaste bland desse forskningens stormän, som blefvo vägbrytare för vår tids »nya verldsåskddningar» inom vetenskapen, statslifvet och religionen, hvilka det är framtidens angelägnaste upp-- gift att på det modiga sanningssökandets väg ytterligare • utbilda. Carl Silfverstolpe. ———---------- VETENSKAP OCH LITERATUR. 65 Poetiska ”blomstersamlingar”. Till senaste tidens nyheter från Förenta Staternas väl försedda, men hos oss ännu föga kända bokmarknad höra tvenne »antologier» eller samlingar af äldre Och nyare engelsk-amerikanska skaldestycken, utgifna af de verksamme och aktade för- läggarne hrr James R. Osgood & C:o i Boston, hvilkas rikhaltiga förlagskatalog pry- des af skriftställarenamn sådana som Emerson, Hawthorne, Longfellöw, Whittier, Lovell, Bayard Taylor, James Freeman Clarke, Bret Harte och många andra. Ifrågavarande samlingar hafva ombesörjts af tvenne i sitt land högt uppburna män; den ena — »Par- nassus» — af tänkaren R. W. Emerson; den andra — »Songs of three Centuries».— af qväkare-skaldén J. O. Whittier. I den förstnämda boken är de meddelade dikternas indelning verkstäld efter de olika ämnen, som i dem behandlas. , Sålunda finna vi här afdelningarna »Naturen», »Menniskolifvet»; »Själslifvet i dess särskilda yttringar», »Sed- ligheten», »Religionen», »Fosterlandskärleken», »Berättande dikter», »Sånger», »Satiri* ska och humoristiska dikter», o. s. v. Deremot här Whittier i sitt urval af »sånger från tre århundraden» lagt den kronologiskt-historiska synpunkten till grund för stycke- nas uppställning; här möta vi alltså öfverskrifterna: »Från Shakespeare till Milton» — »från Dryden till Bums» — »från Wordsworth till Longfellow.» > : , ; I läsvärda »förord» hafva både Emerson och Whittier gifvit antydningar om de estetiska meningar och tycken, hvaraf de låtit sig ledås vid de poetiska blomstrens sammanbindande till doftrika kransar. Den förstnämde anställer derjemte några be- traktelser öfver skaldekonsten och åtskilliga dess . utöfvare på engelskt tungomål. »Poesien», yttrar Emerson bland annat, »lärer oss hufuledes en oerhörd styrka kan dväljas i få ord; ju sannare ingifvelsen är, desto kraftigare tyglas talträngdheten. Stora tankar föra med sig musikaliska uttryckssätt. Hvarje ord borde vara det rätta ordet. Skalder äro de, som inse att det andliga är störré än någon timlig kraft, att verlden styres af tankar». — Emersons omdöme öm Byron röjer, att han ej hör till dennes allra ifrigaste beundrare. Han frånkänner honom »Ijufhet, grundlig kunskap, ädelt syftemål. Hans sällsynta begåfning lider af en i ögonen fallande ensidighet.» I sin ensamhet försmäktar han i längtan efter ett mål, och då han ej finner något, som tillfredsställer honom, »biämnar han sig på samhället för dess förmodade misstro mot honom, genom att förbanna det och sälla sig till dess förstörare. Hans lif var ett ödelagdt lif, och dess enda frukt var den praktfulla sång, hvarmed han mildrade sin sjelfvalda landsflykt.» Urvalet af amerikanska dikter i båda samlingarna bereder läsaren ett go dt till- fälle att göra bekantskap med några af de ypperste idkarne äf sångens »glada veten- skap» på andra sidan Atlanten. Framtiden, 1811, 5 66 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. Anmälningar. Historiskt Bibliotek ütgifvet af Carl Silfverstolpe. Första—Andra delen samt Ny följd: Första delen. Första—Andra häftet. Stockholm 1875—76. Pris: 18,26. Man har länge önskat och väntat en svensk historisk tidskrift. Det kunde ock tyckas, som etc Sådant företag ej borde vara allt för vanskligt, då våra tvenne vest- liga frände- och grannland med en sammanlagd befplkning, som med omkring fem och ett halft hundratusen understiger Sveriges, visat sig vara i stånd att uppehålla hvar sin historiska tidskrift. Men här förekommer den väsentliga skiljaktigheten, att den norska och den danska tidskriften ha ryggstöd i hvar sitt vetenskapliga samfund, hvil ket deremot ej är händelsen med det företag, för hvilke’t amanuensen i riksarkivet kammarherren G. Silfverstolpe stält sig i spetsen. Vi hoppas, att intresset för foster- landets häfder bland den bokköpande allmänheten skall lemna ett tillräckligt kraftigt stöd åt Historiskt bibliotek, som omsider kommit att fylla ett länge kändt och ofta öfverklagadt tomrum i vår literatur och gjort det på ett berömvärdt sätt. Behofvet af en svensk historisk tidskrift har i mer än ett afseende varit märk- bart. Icke blott, att den nya tidskriften erbjuder en välkommen anledning att of- fentliggöra historiska urkunder, hvilka derförutan säkerligen länge förblifvit outgifna, historiska monografier, hvilka eljest troligen ej blifvit skrifna, samt de mera genom- förda granskningar af historiska arbeten, som endast undantagsvis kupna påräknas i tidningspressen — ej blott detta allt, härtill kommer ännu en mycket vigtig sak. Numera ega tidskrifter en mycket stor och synas skola få en allt större och större betydelse såsom oumbärliga samfärdselsleder mellan den vetenskapliga forskningen och dess fackmän å ena sidan samt den större bildade allmänheten å den andra, hvil- ken senare förnämligast härigenom sättes i stånd att något så-när följa med veten- skapens framsteg. Att utgifvaren haft äfven detta,, sist nämda syftemål i sigte, utgör på en gång orsaken, hvarför vi velat fästa våre läsares uppmärksamhet å det vackra företaget, och grunden för anmälarens befogenhet att härom taga till orda. Det är till »allmänheten» och blott från dess ståndpunkt vi tala. Utgifvaren har i den plan, han för sig uppstält, och i dess verkställighet haft klar blick för och skickligt gjort sig till godo en förmån som — synes det oss — ett tidskriftsföretag af detta slag eger framför kanske hvarje annan specialtidskrift. Vi mena, att en historisk tidskrift lättare än någon annan kan varda, hvad man kallar populär, utan ätt derför i någon mån mindre ställa sig vetenskapens Stränga anspråk till efterrättelse. Visst är åtminstone, att i de tre dryga band, vi hittills mottagit, ingen- ting finnes som den för historisk läsning intresserade behöfver hoppa öfver i saknad af nödig förkunskap. Härutinnan synes oss utgifvaren ha lyckligt motsvarat den ho- ratianska regelns fordran för framgång: att förbinda nyttan med nöjet. Vi sätta härvid ingalunda i sista rummet de historiska handlingar, hvilkas of- fentliggörande ingår i tidskriftens plan, och som kanske torde förefalla en och annan vän af »lättare» läsning betänkliga. Medan historiska framställningar, som äro be- arbetningar af bearbetningar — i tionde till tjugonde hand aflägsna från källorna — förlorat all ursprunglighet, lif och kraft och ej förmå att väcka en lefvande föreställ- ning om försvunna tider, träda dessa ur de samtida aktstyckena fram med en åskåd- lighet, som i ett slag ersätter utförliga beskrifningar och långa rader af fakta. I läro- verkens boksamlingar borde derför, till ungdomens tjenst, Historiskt bibliotek ha en sjelfskrifven plats, liksom en årgång af detsamma skulle passa förträffligt som pre- miebok. Till »uppsatser och afhandlingar, historiska aktstycken, granskningar och anmäl- ningar», som utgöra tidskriftens hufvudsakliga innehåll, har utg. särdeles välbetänkt — mången skall derför blifva honom högeligen förbunden — fogat en »årlig historisk VETENSKAP OCH LITERATUR. 67 bibliografi», d. ä. förteckning öfver svenska , och utländska skrifter rörande Sveriges historia samt granskningar af sådana skrifter, äfvensom öfver i Sverige utgifna, men ej vår historia vidkommande historiska arbeten. . Derjemte utlofvar utgifvaren någonting hittills alldeles nytt, en skandinavisk årsbok eller m. a. o. en kronologisk förteckning på det förflutna årets vigtigare till- dragelser i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Nyttan af en dylik hjelpreda be- höfver ej påpekas. Tidskriften, som företer ett prydligt yttre skick, utgifves hädanefter i tre häf- ten årligen om tillsamman trettiotvå ark. Dess innehållsförteckning intill nu lyder sålunda: Klostret i Vadstena af C. Silfverstolpe. —■* En lustig och trovärdig Krönika om Stockholm (af J. Messenius). — Johan III:s bygnads- och befästningsföretag af 'V. Granlund. — öfversigt af polska literaturen med af seende å svenska historien af Xa- ver Liske. — Förhandlingarna rörande Katarina Ulf sdotters kanonisation af C. Silfverstolpe. — Handlingar rörande söndringen mellan hert. Karl och rådsherrarne af W. E. Bergman. — Handlingar rörande Joh. Adler Salvii upphögelse till riksråd af C. T. Odhner. — Medeltidsgillena i Sverige af H. Hildebrand. — Om det vatikan- ska arkivet af E. Hildebrand; — Hertig Adolf Johans sista lefnadsår af O. v. Fei- litzen. — Kolonien Nya Sveriges grundläggning 1637—1642 af C. T. Odhner.— Som- marfälttåget i Brandenburg 1675 af J. Mankell. — Härtill komma utförliga gransk- ningar eller anmälningar af ett antal mera betydande historiska arbeten samt biblio- grafi för år 1876. Måtte intresset bland Sveriges folk för Sveriges historia motsvara utgifvarens berättigade förväntningar och skänka detta löftesrika företag ett tryggande stöd! Svenska Herdaminnen. Skara Stifts Herdaminne, utgifvet af Joh. W. Warholm. 2 delar. Marie- stad 1867—1876. Pris 11,25. • , ’ Hernösands Stifts Historia och Herdaminne. (Utgifvet af Jac. Fredr. Biberg.) Första och Andra delen, A—M. Hernösand 1876. Pris 10 kronor. , Ju mera domkapitlenas embetsskrifvelser redan. under den svenska medeltidens första hälft ökades och de blybehängda påfvebrefven antingen kräfde af de unga stif- ten, att de skulle med tunga offer bevisa kurian sin underdånighet, eller ock till gen- gärd öfver dem* utbredde kyrkans myndiga hägn, desto trägnare blef dekanernes och munkarnes göromål att i registren afskrifva de in- och utgående brefven. Med , den vård man helt naturligt egnade kyrkans dyrbaraste egendom, dess skrifna privilegier, sammanhängde på det närmaste nödvändigheten att, så^ godt sig göra lät, ordna de växande serierna af namnen på kyrkans, förmän, synnerligen de högste, och ännu hafva vi i behåll dylika anteckningar ur »gamla munkböcker», som, med hjelp af de under den närmast följande tiden gjorda tillägg, kunna göra anspråk på att aktas såsom våra tidigaste herdaminnen. Det är ur dem våra äldsta biskopskrönikor uppvuxit; ur de oansedda fröen har slutligen en hel literatur slagit ut i blom. , Vid domkyrkan i Vesterås var, sannolikt i slutet- af trettonde århundradet, an- stäld en dekan vid namn Ragvaldus, som författat en rimkrönika på latin öfver stif- tets biskopar. Hans anteckningar, af andre fortsatta, öfverflyttades på svenska språ- ket af biskopen Peter Andersson Svart (Niger), — bekant äfven för sin,historia om Gustaf Vasas första regeringsår samt sin »ärepredikan» vid. samma konungs död, — och blefvo omsider (1744) utgifna af A. von Steiernman, sota försedde dem med tal- rika teckningar af de äldre biskoparnes sigill och med vigtiga tillägg, hemtade ur gamla handlingar. . Redan förut hade Johannes Messenius utgifvit sin biskopskrönika (Chronicon episcoporum), omfattande sju af det nuvarande Sveriges stift, men, såsom varande ett för- fattarens ungdomsarbete, behäftad med så talrika fel, att han sjelf sedermera fann sig föranlåten att i sitt stora historiska verk Scondia illustrata meddela nödiga rättelser till 68 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. densamma. Ett åtminstone på sin tid framstående rum bland lärda verk intog deremot Linköpings-biskopen Andreas Rhyzelii. Swea-Göthislca Sticht- och Biskops-Chronika, som i följd af sin sakrikedom äfven för våra dagar egér ett icke ringa värde, om ock nyare forskningar ådagalagt, att det icke alltid kan bestå inför en grannsyntare kri- tik. Hans första tanke på detta företeg väcktes när han af dåvarande biskopen i Linköping, sedermera erkebiskopen Haqvinus Spegel, erhöll i uppdrag att på latin öfver- sätta dennes kyrkohistoria, hvars uppgifter om de katolska biskoparne, hemtade som de voro ifrån Messenius, snart lärde Rhyzelius att inse behofvet af ett på noggran- nare undersökningar grundadt verk af detta slag. Sedan han efter Karl XII:s död af slutat sin tjenstgöring i fält, vistades han någon tid såsom hofpredikant i Stock- holm och förflyttades derifrån till Linköping, hvarest han med ifver omfattade sina kyrkohistoriska arbeten, och åtskilliga år derefter blef han af presteståndet, hvars talman han då var, anmodad att offentliggöra åtminstone någon del af hvad han sam- manskrifvit. Af den orsaken såg hans biskopskrönika ljuset 1752. Några årtionden förut hade för första gången Äbo-biskopen Paulus Juustens kortfattade krönika öfver Finlands biskopar blifvit utgifven, halftannat århundrade efter dess författares död. Af detta arbete har Henrik Gabriel Porthan sedermera genom upplysande noter och ett bihang af talrika urkunder bildat en för historieforskaren välkänd mateial-samling. De spridda underrättelser, som under förra århundradet blifvit offentliggjorda angående det lägre 'prestérskåpet, äro mestadels att uppsöka i den tidens topografiska disputationsliteratur. Det var nämligen öfligt att i sockenbeskrifningar inrymma ett kapitel åt »series pastorum», och det har icke alltid lyckats en senare tid att komplet- tera de lefnadsteckningar, som dér meddelats. Raden af utförligare herdaminnen ta- ger dock sin början redan i slutet af nämda århundrade och har blifvit med ifver fortsatt, så att vi den dag i dag är ega dylika verk för elfva af landets tolf stift1. Den utvidgade odlingen af historiens fält räknar dessa arbeten till sina frukter. Så rikliga skördar har af forskningen inhöstats, att det lyckats hefdaminnenas utgifvare att ofta meddela dessa prestlängder i så oafbrutna kedjor — man skulle kunna kalla dem genealogier i viss mening — att ingen enda länk eller led af de kyrkliga fädren fat- tas, alltifrån ordets första förkunnare i församlingen och intill de nu varande. Utom de två senast utgifna herdaminnena, hvilka äro föremål för denna anmä- lan, finnas sådana biografiska arbeten förut för följande stift ! erkestiftet (Fant & Låst- bom, 1842—1845, 3 del.), Linköpings (Håhl, 1846—1847, 3 del.), Göteborgs (2 st.: Bexell, 1835, 2 del. och Pettersson & Litzén 1872, suppl. 1876), Visby- (Lemke, 1868), lunds (Cawallin, 1854—1858, 5 del.), Testeras (Muncktell, 1843—1846, 3 del.), Kal- mar (Löfgrén, 1836—1841), Carlstads (Hammarin, 1846—1849, 3 del.) och Strengnds (Aurelius & Follén, 1785—1817$ 2 del.). Dessutom ega vi en utförlig ; historia om »Svenska Kof-Cleredet» (Wéstén & Wenström, 1799—1850, 4 del.), ett mindre häfte med titel »Svenska Lappmarkens Herdaminne» (Grape 1853) samt »Strödda Bidrag till Svenska Kyrkans herdaminne» (Akad.-Disp. Schröder, Nyblæus, 1845, I). För kortare tidrymder innehålla, naturligtvis de många stiftmatriklarna talrika upplysningar uti i fråga varande ämne^ För Skara stift har ett herdaminne hittills saknats. Endast öfver dess äldsta biskopar finnas några knapphändiga meddelanden i ett bihang till den gamla vestgöta- lagen, som äfven af författaren till det nu utgifna herdaminnet för nämda stift blif- vit använda. Det är för öfrigt en.vansklig sak att mycket orda om kyrkans äldre läraré i Sverige, ty man nödgas då ofta lägga ovissa eller missförstådda sägner till grund for sina berättelser. Detta har författaren visligen sökt undvika. Ehdast.i den mån, som de historiska källorna börja att flyta ymnigare, är det möjligt att med nå- gon visshet teckna konturerna af de ur den dimmiga forntiden framträdande person- ligheterna. Författaren, som ej är historieskrifvàre ex professe, har ofta fått låta sig nöja med äldre biografers sällan bevisade, ofta obevisliga uppgifter, och det har der- före händt att äfven han blifvit någon gång vilseledd eller att hans längder icke blif- vit så fullständiga, som önskligt varit2. Sjelf tillkännagifver han i sitt förord, att han icke varit i tillfälle att skatta statens offentliga samlingar eller pastorsarkiven, hvilka naturligtvis äro vigtiga grundvalar för ett arbete af detta slag, men om ock den af 1 För Veriö stift saknas ett särskildt herdaminne, ehuru Wieselgrens »Ny Smålands Be- skrifning dertill lémnar rika bidrag. 2 Vi hafva här icke plats att ingå i många detaljer. För att dock icke lemna vårt på- stående obestyrkt anföra vi såsom exempel: att biskop Sigge Udsson fem år före det årtal för- fattaren uppgifver, beklädde biskopsstolen (se Svensk Tidskrift 1875, sid. 743); att bland kända prestmän saknas, i Särestad: herr Gunnar Magnusson, som var kyrkoherre derstädes 1391, och förde i sitt vapen en lilja i högra fältet och en fogel i det venstra; i Gökhem: herr Björn, lefdé 1356, o. s. v. VETENSKAP OCH LITERATUR. 69 oss antydda ofullständigheten häraf blifvit en följd, kunna och vilja vi gerna erkänna att Skara stifts herdaminne, sådant det nu framträder, intager en värdig plats vid si- dan af de öfriga stiftens. En gemensam brist hos nästan alla våra herdaminnen vilja vi dock här anmärka. Det är de i ögonen fallande luckorna i de meddelade litera- turförteckningarna. Biografier öfvér samhällets århundraden igenom lärdaste män, som verkat icke blott genom det talade utan äfven genom det skrifna ordet, borde förvisso ej sakna fullständigare uppgifter om deras literära verksamhet. Hvad sär- skildt det i fråga varande herdaminnet angår,, delar det i detta fall de öfrigas brist. Det oaktadt finnas der talrika bidrag till historien om de olika tidehvarfvens odling. Än läser man om huruledes en adjunkt, som hvilade i samma sofrum, som biskop Jo- nas Magni Vexionensis (1641—1651), fick om natten höra något litet buller vid spisel- vrån, der biskopens kläder blifvit lagda, hvarföre han slog till med ett vedträd, tro- ende det vara, såspm han sj elf sade, »en liten mus, som kommit in i högvördige fa- drens byxor, der hon visst åt på brödsmulor». ; Slaget drabbade biskopens byxsäcksur — ett för adjunkten obekant ting. Ån ser man huru vidskepelsen fått makt öfver sinnena. »Trollskott» anses hafva. förorsakat att en af kyrkoherdarne i Vånga aldrig vågade bestiga predikstolen utan predikade ifrån en pulp et, som han låtit uppsätta i kordörren. Å ena sidan meddelas märkliga prof på en rörande frömhet, å andra si- dan heter det på mer än ett sälle om desse kyrkans tjenare, att de »icke voro utan beskyllning för girighet», »smutsigt girige» o. s. v., hvarpå sådana exempel framdragas, som att de läto, vid, tiondens uteblifvande, utpanta de fattigas psalm- och bönböcker m. m. d. Någon gång framlyser tidens råhet äfven i de förbannelser, som i ovist nit utslungades från predikstolen öfver dem, som ej öfv er voro gudst j ensten. Man bör dock prinra. sig hvad författaren säger i förordet, att konsistorii protokoll, ur hvilka en stor mängd upplysningar hemtats, »onekligen framställa presteståndet i en något skef dager, ty den nitiske och verksamme läraren nämnes der sällan, hvaremot den mindre goda sidan hos de der förekommande personerna mest framhålles. För ett rättvist bedömande af ståndet i det hela bör derföre hvarjé läsare af herdaminnen betänka att under månget namn, hvaröfver intet omdöme fälles, döljer sig en redlig och ostraff lig lärare, hvilkens verk ej kommit till efterverldens kunskap ... Länge skall minnet lefva af många berömliga män inom detta stift, på hvars biskopsstol Haqvinus Spegel och Jesper Svedberg sutit, och hvilket bland sina domprostar räknat Anders och Karl Johan Knös; samt bland öfrige prestmän Olof Kolmodin m. fl. , Om dem har efterverlden mycket att förtälja, om andra knappt mera än de ord, én sörjande för- samling uttalat vid deras grafvar: »deras lefnad var en predikan». — Hvad Hemösahds stifts herdaminne angår, så hade det varit önskligt att dess författare icke varit okunnig om det herdaminne för samma stift, som framlidne lands- höfding Gynther författat, men som, icke utgifvits från trycket1. Att det köstat förfat- taren mycken möda att hopsamla alla de data och fakta, han meddelat, derpå torde ingen tvifla; men den form, hvarundér hans arbete nu framträder, är ej egnad att väcka förtroende för detsamma.. Der råder ett betänkligt virrvarr i framställningen; man läse t. ex. literaturförteckningarnå under biskop Nordins eller Rektor C. J. Back- mans namn, hvarest boktitlar finnas angifna, som icke i verkligheten ega någon mot; svårighet. Vi vilja ej vidlyftigare yttra oss om detta herdaminne, då äfven en flyk- tig blick på detsamma torde vara tillräcklig för att öfvertyga läsaren, att det i sitt nuvarande skick icke borde hafva ansetts moget att utlemnas till allmänheten. Ganska egendomligt är äfven arbetets typografiska anordning. Utom det att många sidor inne- hålla endast en eller två rader,. äro af första häftets 260 sidor 63(1) alldeles tomma. Denna frikostighet på rent papper torde i sin mån hafva bidragit att stegra bokens pris till en höjd, som hos oss är ovanlig^ och som åtminstone icke rättfärdigas af ar- betets, värde. Vi nödgas påstå att detta herdaminne icke — för att välja ett citat ur författarens inledningssång »— — — är värdigt svenska Clereciets heder och generationerna i kommand’ leder» — — —- Det är att förmoda, att stiftets »venerandus clerus» skall göra sitt till, för att åtminstone fortsättningen af detta verk må kunna försvara sin plats vid sidan af de öfriga stif- tens herdaminnen, och att derföre en revision af författarens manuskript må hädan- efter föregå dess utgifvande. Vördnaden för svenska kyrkans män och minnen bjuder detta, och endast det samtida utgifvandet af detta herdaminnes första och andra del förklarar möjligheten, att mer än en del deraf kunnat i detta skick utgifvas — i en stiftsstad. O. S—E. 1 Handskriften inropades för ett par är sedan på bokauktionen efter landshöfd. Gynther af åldermannen Westin. 70 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET. Nya böcker. Frän hrr förläggare hafva vi under de senaste veckorna emottagit till anmälan ett stort antal nyutkomna böcker, af hvilka vi här på grund af bristande utrymme endast kunna omnämna några få. Till åtskilliga af dessa samt flera andra oss till- sända arbeten skola vi återkomma i tidskriftens följande häften. Från P. A. Norstedt & Söner: Svenska Akademiens Handlingar, 61:sta delen (innehåller bland annat hr A. Andersons inträdestal i akademien samt en utför- lig minnesteckning öfver riksmarsken grefve Svante Sture, af W. E. Svedelius). — Sveriges Hidderskaps och Adels Riksdagsprotokoll från och med år 1719. Andra delen. Första häftet. ----Ur de högre djurens utvecklingshistoria; åtta populära föreläsningar af prof. F. A. Smitt. — Tankar och Löjen af J. H. Thomander. Samlade och utgifna af Arvid Ahnfelt. — Literatur och konst. Studier af Olof Eneroth. Andra samlingen (innehåller bland annat en längre afhandling om skalden »Vitalis» samt en förträfflig anmälan af Colanis »Religiösa föredrag.») Från F. & G. Beijer: Johan Ludvig Runebergs Samlade Skrifter. Svenska folkets upplaga. (Fem kronor är det ytterst billiga subskriptionspris, medelst hvilket dessa’ den nyare nordiska diktningens ädelstenar nu kunna, blifva hela det svenska folkets egendom). — J. L. Runebergs dikt > Julkvällen» Praktupplaga. — Fänrik Ståls Sägner (ny upplaga i prydlig utstyrsel). — Dikter af B. E. Malmström, sjunde upplagan (med författarens porträtt samt literärhistoriska upplysningar rörande hans skaldestycken). Från Centr al-tryckeriet : Nittonde århundradet. En populär framställning af de vigtigaste momenten i vårt århundrades materiela utveckling. Med omkring 360 illustrationer. Redaktör: D:r C. A. Forssman. Första häftet. (Utkommer i 10 à 12 häften å 1 krona). — Palestina på Kristi tid af F. Fehr, I. De yttre förhållandena och rättsväsendet. Från Adolf Éonnier: Skrifter af Carl Michael Bellman. Ny samling. Utgif- ven af C. Eichhorn. Första häftet. (Denna nya samling utgifves efter skal- dens egna handskrifter och andra samtida källor, med upplysande noter och literaturhistoriska anteckningar, till ett pris af 7 à 9 kronor). Från Jos. Seligmann: Dikter af C. D. af Wirsén (flertalet af dessa om en ren och stämningsrik skaldeingifvelse vitnande dikter höra såväl på innehållets som for- mens vägnar obetingadt till den senaste tidens bästa och mest tilltalande sven- ska vitterhetsalster). Från Oscar Lamm: Jordens historia af É. A. Rossmässler. öfversättning af N. O. Holst. Med 130 illustrationer. Förra delen. Från R. Gustafsson: Erik XIV:s fall. Historisk berättelse af J. Mankell. — Sven- ska Tdflor af Richard Gustafsson. Med illustrationer af C. Larsson, C. G. Hell- qvist, m. fl. Från Torsten Hedlund (Göteborg): Singoalla. En fantasi. Af Viktor Rydberg. Tredje upplagan. Från C. W. B. Gleerup (Lund): Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet, framstäld i sitt sammanhang med filosofiens allmänna utveckling. Af Axel Nyblæus. Första delen. Senare af delningen. Från Philip Lindstedt (Lund): Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval. Ut- gifna af Axel Nyblæus. Första} bandet. Praktiska filosofiens historia. Förra delen. (Dessa värderika skrifter anbefalla vi på det varmaste till alla, som söka vägledning och klarhet i forskningens högsta frågor). Bland den »till julen» utkomna literaturen framstå äfven i. år genom ett i det hela godt innehåll och, fin utstyrsel kalendrarna Nornan, 4:de årgången. (Års- krönika af J. A. Björklund; Literaturöfversigt af V. E. öman; Konstförhållanden 1876 af G. Upmark; Statistiska uppgifter af Karl Sidenbladh, m. m.) samt Svea, 33:dje årg., med talrika bidrag på vers och prosa, bland hvilka det mest intresseväckande torde vara d:r Karl Warburgs teckning af Viktor Rydbergs lefnadsöden och författar- skap, åtföljd af V. R:s porträtt i stålstick. På AKTIE BO LAGE T S NU förlag hafva följ ande böcker utkommit: EN FRAMTIDSSAGA af G. BJÖRLIN. 1 Kr. DEN ÖSTEUROPEISKA FRÅGAN af A. HEDIN. l:a delen. 1 Kr. CARL SVENSKE. En Berättelse från Frihetstiden af G. BJÖRLIN. 2, delar. ‘ 4 Kr. 25 öre. VALDA BERÄTTELSER af CLAES LUNDIN, lia delen. 2 Kr. BILDER UR SVERIGES KRIGSHISTORIA af G. BJÖRLIN. l:a delen. 2 Kr. 50 öre. DIKTER FRÅN FRÄMMANDE LÄNDER öfversatta af C. R. NYBLOM. 3 Kr. 75 öre. / A INNEHÅLL. Framtidsutsigter. Några inledningsord. Af Carl von Bergen...... Sid. 1 Om Goethe och tolkningen af hans förnämsta verk. Med anledning af de senaste svenska öfversättningarna ur ”Faust” och ”Balladerna”. Af V. E. öman ..........................-....................... » 7 Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia. I. Af A. E. Nordenskiöld .J.............................................. » 23 Om Runebergs dikt ”Julqvällen”. En studie. Af Valfrid Vasenius. » 31 All-man värnepligt och fritt samhällsskick. Af A. Hedin......... » 50 Vetenskap och Literatur. (Smärre uppsatser och strödda med- delanden). Galileo Galilei, kt Carl Silfverstolpe. — Poetiska ”blomster samlingar.”...................-................... » 60 Anmälningar: Historiskt Bibliotek af A. H. — Svenska Herdaminnen, af S—e.................................... ;................... » 66 Nya Böcker.................................................... » 70 . ANMÄLAN. id sitt nya uppträdande i vår periodiska literatur skall FRAMTIDEN åter knyta sin verksamhet till det program, som från åren 1868—71 är be- kant för tidskriftens dåvarande läsare. Dess hufvuduppgift skall sålunda bli/va att genom afhandlingar, kortare meddelanden från den fria forskningens arbets- fält samt granskningar och öfversigter af såväl inhemska som utländska literatur- alster Verka för spridandet af kännedom om vårt tidehvarfs ideela sträfvanden och främjandet af den fosterländska odlingens sunda och allsidiga utveckling. Bidrag tiiÇlids^riftien koöimal att lemnàsiaf fetï betydahdé antal syénskb skrift- ställare . på depolitiska och sociala tidsfrågornas områden samt inom olika grenar af kultur- och literaturhistoriskt, naturvetenskapligt, filosofiskt *’ estetiskt författarskap. - 1 / Tidskriften skall årligen utkomma i tolf häften uti stor oktav om till- samman fyratiotvå ark. Prenumerationspriset för hel årgång blir tolf kronor. Lösa häften säljas à 1,25. Prenumeration emottages i alla svenska boklådor, vid postkontoren samt i tidskriftens förlagsexpedition : Stockholm^ Katduans- makarefalån ''7^ derifråu. mot insändande af prenumerationsafgiften, hvaije häfte skickas under korsband till prenumeranten. I Norge och Danmark emot- tages prenumeration hos tidskriftens ombudsmän hrr bokhandlare Alb. Cammer- meyer ,i Kristiania saint G. E. G. Gad i Kjöbenhavn. '* , Herrar förläggare i Sverige och våra nordiska grannländer, som önska steia förlagsartiklar anmälda i tidskriften, behagade insända dim till utgifvaren; adress: Stockholm, Blanches Malmgård. vin BERGEN. AtTIEBÔLAGET\NÙ: ; Tidskriftens utgifvare. ^ Tidskriftens förläggarlf STOCKHOLM, CENTHAL-TRYCKEHIET, 1877.