YetinskaiisahieniiRs Bibliotek STOCKHOLM A. L. Tidskr. Sv. L* V FRAMTIDEN. TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. UNDER MEDVERKAN. AF FLERA SKRIFTSTÄLLARE UTGIFVEN AF CARL VOK BERGEN. SJETTE BANDET. (Fjerde årgången, 1871, juli—december.) STOCKHOLM, L. J. HI ERT AS FÖRLAGSEXPEDIHON. 1872. STOCKHOLM, • TRYCKT HOS JOH. BECKMAN. 1872. SJETTE BANDET. (Fjerde årgången, 1871, juli—december). INNEHÅLL. (Sjunde häftet, juli). Sid. Om den skandinaviska bronskulturens ursprung. Af Sven Nilsson....................-..................................... 1. Svenska statens hjelpsystem samt dess inflytande i ekonomiskt och politiskt afseende. Af Herman Annerstedt..................... 19. Om litterär eganderätt, särskildt med hänsyn till de nordiska rikena. Af A. Hedin............................................. 42. Spörsmål till herrar astronomer. Bihang till den kronologiska afhand- lingen i marshäftet af Framtiden för år 1870. Af N. W. Ljung- berg........................................................... 73. Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 1. Af C. G. Estländer....... ..................... ............................................ 82. Anmälningar: Laboulaye, Populära föredrag. — Schwalb, Den gamla och den nya tron på Kristus. — Buisson, Den fria kristendomens grundsatser. Af C. v. B..................................................... 93. (Åttonde häftet, augusti). Om läroverksreformen i Sverige. Af P. A. Siljeström.............. 97. Om en jemförande nordisk litteraturhistoria. Af Fredrik Pajer....................................................... 117. Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 2. Af C. G. Estländer. ................................................. 147. Moderna samhällsförbättrare och deras läror om familjen och staten. 1. Af Carl von Bergen................................. 162. Anmälningar: Ett bidrag till myutkännedomen i Sverige. (Beskrifning öfver svenska kopparmynt och poletter af Stiernstedt. 1. Kopparmynt). Af M. Lagerberg. — Vår yngsta poesi. (Söderifrån. — Dikter af Montgorncry-Cederhjelm). Af C. S—e........... ............... 177. Strödda meddelanden. De religiösa förhållandena och sektväsendet i Ryssland. — Sir John Herschel, m. m............................................... 183. (Nionde häftet, september). »Nyrationalismen» och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. Af Carl von Bergen.................. 193. Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1. Af P. A. Gödecke 201. Nyare statistik. Af E. V. Montan. 230. Politiska betraktelser. 7. Om möjligheten af fredens bibehållande i Europa. Af —t—...............................................♦.. 244. Sid. Anmälningar: Reshaudböcker öftrer Sverige på främmande språk. Af C. M. R. — Populär naturvetenskap. Af Å—g. — Nyutkomna böcker................. 264. Strödda meddelanden: Naturmärkvärdigheter i Nordamerika. — En dag uti Indien, im m. 274. Månadsöfversigt. Af C. v. B.... 285. (Tionde häftet, oktober). Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke : 289. En publicistisk gengångare. Af L. J. H 321. Ryssland i våra dagar. 1. Det nya tidehvarfvet. — Alexander Hérzen och det ryska revolutionspartiet.............................. 357. Eu dansk teolog och hans »makalösa upptäckt». Af Carl ron Bergen, .i............................................. 369. Anmälningar: Gabriel Anrep, Svenska slägtboken. Af—rn '. 378. Nyutkomna böcker.................................................. 381. Månadsöfversigt. Af C. v. B....................................... 383. (Elfte häftet, november). Fritz Reuter. Af F. E. Öman......................................... 385. Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 3. Af C. G. Estländer. 412. Några röster om skandinavismen. Af A. Hedin........................ 433. Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 1. Af Fredrik Bajer 445. Prestläran och den fria forskningen. 1. Af Carl von Bergen. 459. Nyutkomna böcker................................... :.../.......... 479. (Tolfte häftet, december). Charles Dickens och hans tendensdiktning. Af Arvid Ahnfelt. 481. Fornminnenas återuppväckelse i nordens litteratur. 2. Af Fredrik Bajer............................................................ 507. Norsk folkdikt och folkvidskepelse. Af P. A. Gödecke................. 520. Prestläran och den fi;ia forskningen. 2. Af Carl von Bergen......................?................................... 539. Anmälningar: Svedeliùs, W. E.. Minnesteckning öfver riksrådet och rikskansleren Erik Larsson Sparre. Af A. G. Ahlqvist.................................. 552 Nyutkomna böcker. (Litteraturöfversigt). Af C. v. B........................ 555. Till våra läsare. Af Utgifvaren.......................................... 564. Om den skandinaviska bronskulturens ursprung. Några anteckningar i anledning af hr dr Montelius’ afhandling: Ett blad ur Sveriges äldsta kulturhistoria, införd i ' tidskriften Framtiden för November 1870, sid. 407 o. f. Hr dr 0. Montelius, som författat åtskilliga värdefulla och berömda afhandlingar, hörande till jernåldern och medeltiden, har, så vidt jag erinrar mig, genom den här i fråga varande afhand- lingen, som först utgjorde en föreläsning, för första gången försökt sig i ämnen, som ligga inom bronsålderns område. Denna af- handling innehåller åtskilligt rätt och sant, och har således för- tjenster, som jag för min del icke är den siste att erkänna. Men enär den synes närmast vara föranledd af hyad jag utgifvit i samma ämne, helst mitt namn oftast anföres der hr M. trott sig finna något att anmärka, anser jag mig, så väl för eget försvar, som framför allt af vetenskapligt intresse uppmanad, att till gransk- ning upptaga hvad jag, för min del, anser stå i strid med verk- liga förhållandet, eller .med den ståndpunkt, till hvilken, så vidt jag förstår, vetenskapen redan hunnit. Hvarvid det naturligtvis står hr dr M. fritt att söka gendrifva, hvad jag tror mig hafva visat vara oriktigt. Dock tillåter jag mig anhålla, att om så be- slutas, hr M. täcktes anföra skäl och bevis för sina påståenden och icke, såsom på flera ställen i hans nu i fråga varande skrift, åter upptaga hvad redan blifvit vederlag dt, utan att pröfva eller ens nämna de skäl, på hvilka vederläggningen stödjer sig. Och denna min anhållan torde såväl hr dr M. som den läsande allmänheten finna billig. Det första ställe, jag har att vid hr M:s nu i fråga Varande skrift anteckna, förekommer redan på första sidan (407), der hr M. be- skyller Tegnér för misstag, då han i Frithiofs saga låter Balders offerprester använda flintknifvar. Men häri har Tegnér fullkomligt rätt, och det är icke han, utan hr M. som misstagit sig; och grun- den för detta hr M:s misstag ligger djupare, än vid första påseendet torde synas, hvilket vi skola ådagalägga, då vi längre fram komma att afhandla frågan om Baal-Balder. Framtiden. Band 6. " 1 2 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. Sidan 411 yttrar hr M. »huru det skett, att Skandinavien äfven blef delaktigt af bronsåldern, är en fråga, som ännu länge skall utgöra föremål för mången mödosam forskning, innan den till fullo utredes.» Jag får öppet tillstå, att hvad mig beträffar, anser jag frågan Iwarifrån den första 'bronsen kommit till Skan- dinavien och huru den småningom här blifvit spridd, redan vara fullt utredd för en hvar, som vill och kan antaga alla de skäl och bevis, som derför blifvit framlagda. Men jag vill icke förtiga, att det mer än en gång händt, att en del af de framlagda bevisen blifvit förbisedda och andra missförstådda, hvarigenom frågan ännu icke kommit till ett allmänt antaget resultat. På samma sida (411) påstår hr M. att man länge antog, att bronsens uppträdande i Norden var förbundet med invandringen af en ny »eröfrande folkstam, som besegrat och undanträngt de stam- mar, hvilka bodde här under stenåldern.» Detta är något för mig och säkert för flera arkeologer alldeles nytt; jag skulle derför önska, att hr M. ville uppgifva hvemxhan genom sin anmärkning åsyftar. Hvad mig beträffar har jag ofta helt öppet uttalat min öfvertygelse i denna fråga, och hyser densamma ännu, nämligen att det var ett semitiskt folk, fenicer från Tyrus och Sidon, som först förde brons till vår nord, och att detta skedde på fredlig väg, genom att, enligt fenicemas vanliga plägsed, först anlägga handelskontor på de kuster, der de funno för deras handel lö- nande tillgångar, hvilka vid norra Europas vestkust till en början utgjordes af bernsten. Derefter anlade de kolonier, som småningom under århundradens lopp växte till en talrik folkmängd, hvilken efter hand sammansmälte med landets äldre invånare och slutligen upp- gick helt och hullet i dem. Att så tillgått öfverallt, der feni- cerna kommit i beröring med andra folkstammar, har ofta genom historiens vitnesbörd blifvit ådagalagdt. Fenicerna voro icke ett krigiskt eröfrande folk; deras koloni- anläggningar hade till föremål i första rummet egen handelsvinst, och derefter åsyftade de att sprida bildning bland de folk, hos hvilka de nedsatte sig, och bland hvilka de för ( samma ändamål utspridde sin religionskult, soldyrkan; de lärde invånarne att odla jorden och, der tillfället medgaf, att idka bergsbruk. Stundom blefvo dessa kolonister, likasom de europeiska kolo- nisterna i Amerika, lömskt öfverfallna af landets mest vilda invå- nare, hvarpå tilldragelsen vid Tygelsjö, (beskrifven i Stenåldern sid. *) Till Östersjöns bernstenskust kommo säkert aldrig fenicerna. Den blef först känd under kejsar Neros tid. OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKULTURENS URSPRUNG. 3 173) lemnar ett påtagligt bevis. Stundom synas hela kommuner hafva blifvit i öppen fejd öfverfallna af sjöröfvare. En sådan strid, med dess seger och offerfest, synes mig vara tecknad på Kiviks- monumentet. För dessa mina åsigter om den skandinaviska bron- sens orientaliska ursprung i en vidt affägsen forntid, har jag re- dan framlagt många bevis, och jag kan öka dessas antal betydligt, ehuru jag hittills icke sett ett enda af dessa hufvudsakliga bevis vederlagdt. Vidare påstår hr M., att förnämsta skälet for antagandet att bronsen blifvit hit införd af en »ny folkstam», var »den stora och hastiga förändring i begrafningssättet, som syntes hafva inträdt med bronsålderns början, emedan man antog att stenålderns stora stenkamrar med obrända skeletter omedelbart efterträddes af bronsålderns små med brända ben fylda lerkrukor.» Äfven denna uppgift var för mig obekant, och jag undrade länge hvarifrånden var tagen, och hvem hr M. med sin kritik åsyftade. Slutligen har jag funnit denna af hr M. anförda mening, nästan ordagrant, hos en känd dansk författare, der det heter: »men paa engang istedet for store steenkamre med ubrändte lig og steenredskaber, möder man jordhöie med smaa steenkister — hvori sædvanlig urner med brändte menneskebeen og redskaper/ af Bronze.» Men den danske författaren skreî detta år 1852, således för nära tjugo år sedan, och det är temligen säkert att han sedan den tiden ändrat sin mening och numera, likasom vi andre, an- tager att den äldsta bronsen är den, som finnes hos de obrända liken. Jag inser icke hvartill det skall tj ena att åter upptaga gamla, redan vederlagda misstag, isynnerhet då vederläggningen är fullstän- digt styrkt och till och med af misstagets upphofsman sj elf erkänd. Det som hr M. derefter (s. 411) yttrar, att »under bronsålderns äldsta tid torde knappast hafva funnits någon olikhet med be- grafningssättet under stenåldern», synes mig röja en oväntad glömska af förhållandena. Ty utan tvifvel vet hr M. mycket väl, att sten- ålderns grafvar äro antingen s. k. jättestugor, gånggrifter, stora rymliga kamrar, ofta af oval eller rund form med en gång (galleri) från södra eller östra sidan, och hvari tjogtals med lik finnas in- satta; eller ock så kallade Dysser, bestående af 3—5 i rundel resta stenar, med en pålagd större stenhäll. Ingendera af detta slags grafvar träffar man någonsin hos oss under bronsåldern. De äldsta grafvarna under denna tid äro aflångt-fyrkantiga, bildade af resta stenar utan sidogång, eller också finner man, att likét varit omgifvet af en aflångt-fyrkantig ram af kullerstenar, eller också har det varit förvarädt i en urhålkad, klufven trästock. 4 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. Men ej blott grafvarna, utan äfven begrafningssättet har varit väsentligt olika: i stenfolkets stora gånggrifter hafva liken mer- endels, och i dysserna alltid, blifvit satta på buk; ibronsgrafvarna ligga de alltid horisontelt. Således, tvärtimot hr M:s mening, fin- nes en betydlig skilnad både i grafformen och begrafningssättet mellan stenålderns och den äldsta bronsålderns grafskick. Dess- utom lärer finnas olikheter i kranierna från sten- och bronsåldern 1). Hr M. menar, att genom den kunskap man fick, att brons- grafvama med obrända lik voro de äldsta, föll det vigtigaste stödet för antagandet af en stor invandring, samtidigt med bronsens hit- komst o. s. v., men häri misstager ßig hr M., ty antagandet af en hit anländ ny folkstam, med en nÿ kult, har dessutom tillräckliga skäl, af hvilka jag redan här ofvan framlagt några, genom att visa begrafningssättens olikheter. Af hvad hr M. yttrat, skulle man nästan vara frestad antaga, att han ansåge bronsen hafva här i landet uppkommit utan att hafva blifvit hitförd af något främmande folk; men om man vänder bladet, får man se, att hr M. är af en annan och bättre mening. Här får man nämligen veta, att hr M. icke hyllar dr Wibels teori, af samma skäl som jag längesedan bestridt den, att det är rent af otänkbart, att den halfvilde infödingen skulle med ens kunnat frambringa sådana till form och ornamentering fulländade konstverk, som de äldsta bronssvärden och de dem stundom åtföljande härliga guld- smycken. Vidare finner , hr M., likasom vi, ått »man tvingas att söka ursprunget till vår bronsålders kultur i ett främmande land, der skickligheten i bronsens bearbetande redan hunnit till sin högsta fulländning, innan kännedomen om denna metall spred sig till vår nord.» Häri äro vi således af fullkomligt samma mening, nämligen att de äldsta, med dubbelspiraler prydda arbeten, som hos oss funnits, varit förenade med någon stor invandring 2). Men, sä- *) Vid frågan om kranierna af de olika raser, som i forntiden bebott skandinaviska halfön, måste vi tillstå, att dessa hittills blifvit alltför litet undersökta. Jag begick först ett fel, då jag menade och, uppga£ att gånggrifterna voro bygda af en brachyce- phal menniskoras ; men detta fel har jag rättat redan för många år sedan, så att man ej vidare behöfver besvära sig med att oftare upprepa det. Jag har länge vetat och meddelat, att dessa stenperiodens invånare i Sverige varit dolichocephaler (se Sten- åldern tab. IX. fig. 1—4). Men icke destomindre vidhåller jag ännu den öfverty- gelsen, att landets allra första råaste urinvånare voro brachycephaler och småväxta. Om dem och de storväxta inkräktarnes strider hade folksagorna fordom åtskilligt att förtälja, som nu är glömdt, men hvari, utan allt tvifvel, historiska fakta lågo till grund. 2) I hr M:s afhandling står icke varit; men det måste vara tryckfel, eljest blir hvarken mening eller sammanhang. OM DEN SKANDINAVISKA. BRONSKULTUÄENS URSPRUNG. 5 ger hr M., »då Nilsson söker visa att de hitkpnnnit sjövägen, så fruktar jag, att han icke lyckats träffa det rätta.» Mitt svar härpå är, att hr M. icke behöfver frukta; ty ämnet synes vara på god väg till sin utveckling, och jag tycker mig redan finna, att ju mer det undersökes, desto flera befinnas tänka lika med mig i sak, om de också icke uttrycka det i ord. Ja, sjelfve hr dr Montelius sy- nes närma sig min åsigt, då han, sid. 414, medgifver att den första bronsen kommit från Orienten till vår nord. Hans påstående, att den kommit öfver land, blir en annan fråga, af blott sekundär be- tydelse. Läsaren täcktes finna, att det är af största vigt att er- fara, från hvilket land den första bronsen och dermed början till Nordens hela bronskultur kommit, och att det är jemförelsevis af ringa vigt att få veta, om den kommit hit öfver land eller sjöledes. Dock skall jag äfven till granskning upptaga denna fråga. Hr M. förmenar, att den första bronsen kommit till oss från Orienten öfver sydöstra Europa; men då han icke närmare bestämt hvilket land i Asien, han här menat med Orienten, har jag sökt att på enskild väg få underrättelse derom, och erhållit den upplysningen, att meningen varit att »en närmare kännedom om de turkiskt-öster- rikiska länderna och det sydligaste Ryssland skulle kunna lösa gåtan.» »Att möjligtvis en väg gått imellan Asien och Östersjön öfver Bosporen eller Svarta hafvet, eller ännu östligare». Men detta skulle ju föra oss ända bort till trakterna af Kaukasus. Således skulle de handlande eller kolonister, som fört den första bronsen från Orienten till Skandinavien, hafva först genom- vandrat den förfärligt långa vägen från Kaukasus till Bosporen, och derifrån skulle de, förande med sig sina redskap och vapen af brons och smycken af guld, hafva tågat igenom de talrika län- der som helt visst voro bebodda af vilda folkslag, utan att blifva plundrade eller ihjälslagna. Redan detta torde af mången anses v vara alldeles omöjligt. Dessutom skulle väl den upplysning, som åsyftas med att få »de arkeologiska förhållandena i sydöstra Europa närmare bekanta», utan tvifvel afse att få kunskap om dervarande bronsers förmodade likhet, både i form och omamentering, med våra skandinaviska. Men i detta afseende ha vi redan åtskilliga år haft tillräcklig kännedom. Vi ha vetat, att deraf icke finnes det minsta spår, hvarken i det södra Ryssland eller i tillgränsande länder. Redan på den arkeologiska kongressen i Paris 1867 sågo vi både sten- och bronsantiqviteter från nämda trakter; och sedan har den ädla och rika enkefru generalskan Anna Raiewska i S:t Petersburg, af vetenskapligt nit och intresse, med stora upp- 6 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. offringar låtit samla brons- och stenantiqviteter från alla trakter af det vidsträckta ryska riket och af dem låtit förfärdiga gipsaf- stöpningar, hvilka hon frikostigt utdelat till åtskilliga arkeologer och muséer i Europa. Äfven har hon haft den godheten att sända mig en betydlig samling af förträffliga sådana, först af sten- och sedan af bronsantiqviteter (dessa senare genom svenska ministern i Petersburg, hr Oscar M. Bjömstjerna). Så väl de förra som de senare äro så olika våra skandinaviska, som om de tillhörde en annan verld. Ja, jag har fått en samling bestående af 100 st. stenantiqviteter från trakten af Filadelfia, som den tyvärr numera aflidne antiqvariske forskaren Franklin-Peal sändt mig, och hvilka äro mycket mer lika våra skandinaviska, än de förutnämda ryska ; och hvad bronserna beträffar, samlade från olika trakter af hela ryska riket, så torde hr M. äfven i Stockholm hafva tillfälle att se gipsstöpningar deraf och derigenom öfvertyga sig, att vår äldsta brons icke kan hafva kommit från det hållet; men ifall hr M. icke skulle ha tillfälle att se sådana i Stockholm, kan jag hänvisa ho- nom till ett arbete, i hvilket åtskilliga af dem äro aftecknade, näm- ligen i Abhandlungen der k. böhmischen G-esellsch. d. Wissens, v. Jahre 1869, 6:te Folge, 3. B. s. IL Vi se här, fig. 144, ett svärd, som är temligen likt ett af våra; men generalskan Raiewska har genom bref haft godheten underrätta mig, att i hela hennes sam- ling af bronser från alla trakter af ryska riket icke finnes mer än ett enda svärd, och det är från Finland, således, som hon ganska riktigt säger, af skandinaviskt ursprung. Också se vi af texten till namda figur 144, att det är från Gouvern. Wasa. Häraf torde hrr M. & H. Hildebrand hafva kunnat öfvertyga sig att "från detta håll äro, som ofvan namdes, inga upplysningar att vänta rörande ursprunget till vår skandinaviska brons, och att man för detta ändamål hade bordt vända sig åt helt annat håll. Hr Montelius menar (sid. 413), att våra äldsta bronssaker icke »kunna hafva blifvit hit införda sjövägen vesterifrån», emedan »de till vår äldsta bronsålder hörande vackra och karakteristiska arbeten aldrig äro funna i något af vestra Europas länder, ej ens i det på fornsaker af brons för öfrigt så rika Irland.» Författaren upp- räknar, efter dr Wildes nyaste katalog öfver museum i Dublin, 300 svärd och 700 celter m. fl. och tillägger att »ingen af dessa 1000 fornsaker är af de lätt igenkänliga former, som utmärka vår bronsålders äldsta tider — i Skandinavien.» Här förstår jag honom icke; ty formerna igenkänner jag hos . många. T. ex. svärd med s. k. bladformig klinga ser man (enligt dr Wildes katalog af 1861) sidd. 442, 465, fig. 351, 352; äfven OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKULTURENS URSPRUNG. 7 sid. 467 fig. 335 m. fl. Dessutom förekomma bland bronsvapnen många andra, som till formen helt och hållet likna våra skandi- naviska, t. ex. sid. 458 fig. 334 en dolk med gjutet handtag; sid. 493 en bronsklubba; åtskilliga hålcelter sid. 384,385, lansspetsar m. m., som svårligen kunna till formen skiljas från våra skan- dinaviska. Men menar hr M., att man hos de irländska bronserna ännu icke funnit de samma ornamenter, som karakterisera de äldst skandinaviska, så har han rätt. Men hvad hr M. icke lagt märke till, är att dessa ornamenter verkligen finnas äfven i Irland, och från ungefär samma gamla tid som i Skandinavien, ehuru de af skäl, som vi ej inse, icke ännu träffats graverade på bronsen, utan på insidan af de gamla tempelmurarna, der de måste vara lika gamla som på våra äldsta skandinaviska bronser. Af de 10 omamenter som hr Lenormant anfört från det gamla Fenicien, der de, äfvensom i Irland, förekomma på gamla tempelruiner och på ler-vaser, hvilket vi längre fram skola utförligare omtala, hafva vi redan från tempelgrottan vid Dowth låtit teckna fyra, nämligen zigzaglinien, koncentriska kretsen, strålande stjernan, hjulet med fyra ekrar (se Bronsåldern sid. 8), och säkert voro der flera slag, som ej i hast varseblefvos, ty i en tempelgrotta, som, sedan jag var i Irland 1860, blifvit öppnad, har man funnit på insidan af stenarna alla de ornamenter, som hr Lenormant funnit i Orien- ten och anser som karakteristiska för den feniciska omamen- teringen: spiraler, bågar, cirklar, zigzag, räta linier, stjemor, nät- lika figurer, kägelformiga m. m., hvilka borde af någon arkeolog ex professo på stället aftecknas. (Se sir Simpson Archaic Sculp- tures, tab. XXVIII sid. 73). Denna témpelgrotta, äfven som Dowth och Newgrange, belägen i grefskapet Meath, och kallad Sleive-na- Callighe, företer flera för nu i fråga varande ämne vigtiga fakta. Utvändigt är hon rund, invändigt bestående af smärre kamrar, ordnade korsformigt, så att den trånga ingången föreställer skaftet af ett kors. Således har denna tempelbygnad varit fullkomligt lik Newgrange, hvilket vi se af denna senares beskrifning i A Natural History of Ireland, Dublin 1726 pag. 203, hvartill hörer figuren 6 på planschen till sid. 206. Äfven denna har en lång smal ingång, hvarefter man kommer i ett rum, deladt i tre runda chorutsprång, som bilda ett kors. Denna egna konstruktion ha alla feniciska tempelbygnader från Astarte-templet i Paphos på Cypern och på alla Medelhafvets feniciska öar till Newgrange och den nu i fråga varande på Irland. Och samma bygnadsform har dr Wilde funnit 8 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. hos grafbygnaderna vid Tyrus och Alexandria1). Äfven hr Badger har i sin beskrifniag öfver Malta och Gozzo p. 6 yttrat, att begraf- ningsgrottorna vid sidan om Tyrus ha en fullkomlig Ekhet med tempelruinerna på, Malta. Dr Barth har under sina resor i Afrika funnit dylika klöfverbladsformiga grafkor, hvaraf han aftecknat ett, sid. 196. Men ännu mera: samma urhålkade, rundaktiga fot- tvagningsstenar, som finnas i Baalstemplen på Malta, förekomma äfven i tempelgrottorna på Irland. Figur öfver en sådan i New- grange se Bronsåldern sid. 10, och öfver en dyhk i grottan vid Sleive-na-Callighe, (se Simpson p. a. st. planche XXVIII, figuren nederst). Dessa tempelkärls fullkomliga likhet synas, mig utgöra det starkaste bevis för en Eka gudstjenst och samma hednagud. Man har påstått, att fenicerna hade ingen egen arkitektur; det kan väl vara, att de lånat den nu anförda af egyptierna, men imellertid begagna de den ständigt, så att man tryggt kan antaga hvarje tempelgrotta af denna konstruktion att vara af fenicisk upp- rinnelse. Vi hafva här ofvan nämt, att i tempelgrottorna på Irland finnas aUdeles de samma ornamentér graverade, som på våra äldsta bronssvärd. Att dessa ornamenter, helt Eka de feniciska, kommit med den första bronsen från Orienten, derpå tviflar väl numera ingen; men så är det väl knappast möjhgt att tänka sig dem an- lända hit utan att hafva gått öfver Irland, der de äfven förekomma i stort antal; men derimot förekomma de aldrig i något af de landskap, som Egga raka landvägen mellan Orienten och Skandi- navien. Jag förmodar att hr M. nu finner skäEgt antaga, att vår äldsta brons kommit hit från Orienten, icke landvägen öfver sydöstra Europa, utan sjövägen öfver Irland, och med denna förmodan be- gifver jag mig till ett annat äpane. Sedan hr M. lemnat en alltför knapphändig öfversigt af Nils- sons teori, säger han, att mot densamma blifvit gjorda flera vigtiga anmärkningar, af hvilka hr M. här vill framställa några af de förnämsta (sid. 413). Den första, och således den allra förnämsta af dessa, skall vara att »dr Hans Hildebrand har sökt ådagalägga, att fenicerna känt jernet redan långt innan de kommo till tenn- öama på Europas vestkust (enhgt hans åsigt trohgen på Spaniens kust), och sannoEkt innan de första feniciska skepp seglade ut förbi Herkules’ stöder.» Men hr M. borde ha erinrat sig, att dessa hr Hans Hildebrands påståenden blifvit vederlagda; och om han 1) The beauties of the Boyne by William Wilde, pag. 197. OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKULTURENS URSPRUNG. 9 ej skulle erinra sig det, så får jag hänvisa hönom till tidskriften Framtiden för 1870 sid. 408 och följande; och förr an denna min vederläggning blifvit pröfvad och vederlagd, anser jag mig icke höra fästa minsta afseende vid hr Hildebrands skrift eller vid någon annan, som åberopar sig derpå. Att framkomma med satser,' som redan blifvit vederlagda, är föga välbetänkt; ty om sålunda den ena parten fortfar att allt jemt framdraga och åberopa hvad redan blifvit vederlagdt1), så inser en hvar, att ingen diskussion om en tvistig fråga, der skäl böra vägas mot skäl, kan uppkomma, och således icke heller något resultat vinnas. Dock, enär hr dr Montelius ännu åberopar sig på sin kamrat dr Hildebrands skrift och tyckes vilja ignorera vederläggningen, anser jag mig tvungen att påminna honom der om, genom att göra några tillägg rörande en och annan fråga, som icke i den förra veder- läggningen blef besvarad. Man torde måhända erinra sig, att hr Hildebrand åberopade François Lenormant’s Manuel ^histoire ancienne de l’Orient, såsom sin största och osvikligaste auktoritet, för de satser han mot mig anförde. Jag nämde i mitt svar, ' att i fråga varande bok icke fans hvarken i mitt eget eller i universitetets bibliotek. Seder- mera har jag skaffat mig detta hr Lenormants verk, så att vi nu kunna efterse huru hr Hildebrand läst och förstått sitt exemplar deraf. Hr H. synes anse sig vederlägga mitt påstående, att det var fenicema som först förde brons till vår nord, derigenom att han på allt vis nedsätter deras inflytande och verksamhet. För ätt frånkänna fenicerna den ytterst vigtiga uppfinningen af det första alfabetet, påstår hr H. att denna upptäckt icke var annat än en tillämpning af det egyptiska, hvilken dessutom icke blifvit gjord af fenicerna, utan af hetéerna. Således menar hr H. att hetéerna, herdarna, hyksos, icke voro fenicer; hans osvikliga auktoritet Lenormant säger dock helt annat. I 3:dje bandet, sid. 21 yttrar han: Manéthon,,d’après les archives sacerdotales, dit formellement que les Pasteurs étaient Phéniciens; och på följande sida 22 säger Lenormant, att det var dessa fenicer, »Pasteurs d’Avaris», som uppfunno det första alfabetet, hvilket han derför uttryckligen kallär »1’Alphabeth phénicien». Hur är det möjligt, att oviljan mot feni- cerna kunnat förmå hr H. att läsa sin Lenormant så, som han gjort?! Vidare sid. 112: »Les phéniciens —----------mirent le sceau du der- nier progrès de l’art de l’écriture et inventèrent l’alphabeth propre- ment dit». Vidare: »Les phéniciens ne furent seulement les inven- *) Man erinras härvid om Thors bockar. 10 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. X teurs de l’alphabeth; ils en furent aussi les propagateurs dans toutes les parties du inonde»l)- < Jag förmodar att herrar H. & M. nu anse dr H. fullständigt veder- lagd i påståendet att det icke var fenicerna, som uppfunno det första alfabetet. Dessutom, och tvärtimot hr Hildebrands åsigter, har hr Lenormant gått så långt i erkännande af fenicemas öfverlägsenhet i alla ämnen, att han tillstår (sid. 106), att man aldrig skall kunna öfverdrifva den roll, fenicerna innehade i den gamla verlden, och den andel dem tillkom i mensklighetens första steg till civilisation. Ja ännu mer: sjelfve hr Lenormant förklarar (samma sida), att han ej vore långt ifrån att dela den meningen, att det varit kana- néerna från Sidon och Tyrus (d. v. s. fenicerna), som åstadkommit bronsåldern i vestra Europa, och hvilken meniiig han hoppas en dag skola blifva en bevisad sanning. Men hr Lenormant hade fått för sig, likasom hr M. (sid. 2), den oriktiga föreställningen, att arkeologerna antogo, att de som först hitfört bronsen voro ett krigiskt, eröfrande folk, som inträngt och tillintetgjort landets egna invånare; och emedan hr Lenormant väl visste att fenicerna icke voro ett krigiskt, eröfrande folk, så har denna oriktiga före- ställning legat honom i vägen för antagandet att det var denna stam, som hitfört bronsen. Men det är högst sannolikt, att sedan hr Le- normant får veta att detta hitförande skedde på fredlig väg, äfven han förenar sig med de många, som redan antaga att bronsen blifvit, i en mycket aflägsen forntid, hitförd af ett semitiskt folk, som här anlagt kolonier, hvilka under århundradens lopp utbildats till ett talrikt folk, med semitisk kult. Men då fråga nu är om hr Lenormant, kan jag ej underlåta att omnämna den stora fÖrtjenst, han har om nordens arkeologi. Nog visste vi förut att en stor del af de ornamenter, som finnas på våra äldsta bronssvärd och guldsmycken, förekomma på de feniciska tempelruinerna, från dem på Paphos till dem på Malta och Gozzo; flera af dessa ornamenter stå redan aftecknade på första bladet af mitt arbete öfver bronsåldern. Men det är hr Lenormants stora förtjenst, att han under sina resor i Orienten upptecknat hela den fullständiga Ornamentik af feniciskt ursprung, som förekommer på de ställen, der fenicerna haft kolonier och länge bott. Men enär hr Lenormant ännu icke kände vår äldsta brons, kunde han icke göra jemförelse mellan der förekommande omamenter, och dem han sett på feniciska vaser och tempelruiner. *) Jag har ansett mig böra införa texten ordagrannt, på det att ingen må tro att jag gjort öfversättningen efter egna åsigter. Jag är dessutom förvissad att hvarje läsare, af Framtiden förstår den anförda texten, utan öfversättning. OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKULTURENS URSPRUNG. 11 Nu är denna jemförelse gjord (se mitt genmäle i Majhäftet af Fram- tiden 1870, sid. 415 och 416), och således ligger nu frågan öppen för en hvar att kunna bedömas, antagas eller förkastas. Sedan det således nu är bevist, att precist samma feniciska Ornamentik förekommer i sin helhet på vår äldsta skandinaviska brons och de feniciska tempelruinerna och vaserna från Cadmus’ tidehvarf, så synes mig att vi hafva en tillräckligt fullständig an- visning, både i afseende på stället hvarifrån och tiden när första brons anlände hit. Ty ingen kan väl föreställa sig att hela denna så fullständiga, identiska omamentik har kunnat sjelfstän- digt, hvar för sig, uppkomma på så aflägset skilda ställen, som Orienten och Skandinavien, utan att den härledt sig från det ena stället till det andra. Mig synes det vara omöjligt att härimot bilda någon förnuftig opposition. Hvarifrån Tyskland, England, Frankrike och Schweiz fått deras äldsta brons, anser jag mig icke behöfva undersöka, men hvad vår beträffar, är den så påtagligt stämplad, att jag för min del icke förstår, att man skall kunna tvifla om dess semitiska ursprung. Detta har också en och annan funnit af de arkeologer, som år 1869 bevistade den internationela kongressen i Kjöbenhavn, och hade tillfälle att närmare taga i ögonsigte de der befintliga rika bronssamlingarna. Så yttrar sig hr Dognée (ombud för bel- giska regeringen vid kongressen) i sin rapport derom sid. 56: »En uppmärksam undersökning af de danska antiqviteter, som höra till bronsåldern, visar, på de bäst gjorda exemplaren, som tillika äro de äldsta, en asiatisk stil. Studium af former och ornamenter visar en slående analogi med de semitiska folkens ännu varande eller beskrifna monumenter, likheter hvilka hvar för sig väl icke kunna låta oss sluta till ett gemensamt ursprung, men’hvilkas för- ening i stort antal och just i de mest utmärkande karakterer, kan bidraga att rättfärdiga, genom arkeologiska fakta, tilldelandet af den danska (skandinaviska) bronsen åt ett semitiskt folk, som kommit omedelbarligen (directement) från Orienten, med nog skynd- samhet för att hafva utan modifikationer framburit sitt hemlands artistiska typer». Hr Dognée är också en af dem, som bäst uppfattat sättet huru den semitiska invandringen försiggått. Sid. 52 yttrar han, att ehuru ett stort antal bronser blifvit gjutna på Skandinaviens jord, bibehålla de dock deras främmande prägel (cachet), äro verk af emigranter, som anländt i talrika grupper, medförande sina familjer och bringande, jemte råämnen, äfven verktyg för arbetet 12 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI, samt kännedom om de bästa tillverkningssätt (procédés) och en mycket utvecklad smak. Sid. 414, 415. Hr Montelius fäster sina läsares uppmärksamhet på den förvånande mängd af fornsaker, hörande till bronsperioden, som endast under de sist förflutna årtiondena blifvit uppgräfda ur Skandinaviens jord; och dock är det, som kommit vetenskapen till godo, blott en ringa del af hvad som funnits och bortkommit, och ändå måste mycket ännu ligga qvar i jorden.,— Detta, men ännu mer den stora mängd af grafhögar och begrafningsplatser, hörande till samma kulturperiod, visar oss att en stor folkmängd och under en mycket lång tid bott här i landet och haft sina redskap och vapen af brons oçh soldyrkan som religiös kult. Hr Montelius omnämner sid. 418 de grafhögar, som förekomma i så stor mängd på Dömmestorps egor i södra Halland; detta har sin motsvarighet på många ställen i Skåne, der hela fält ligga tätt öfverströdda med smärre kullar, alla hörande till bronsperioden, och der vi på flera ställen finna ordentliga nekropoler, der lik legat vid lik, hvartdera omgifvet med en aflångt fyrkantig ram af kullerstenar; ett begrafningssätt som endast användes under brons- tiden, och, som det vill synas, mest för gemenskapen, arbetsfolket bland kolonisterna. Häraf finna vi, att den bronsbegagnande folk- mängden varit ganska stor och sträckt sig långt upp åt vestra delarna af halfön, och äfven något åt östra, men i synnerhet i hela södra Skåne varit särdeles talrik. Den har utgjort en särskild folkstam med egna bruk och egen kult. Länge har den afhållit sig från att blandas med andra i landet boende folk, hvarföre vi aldrig träffa något jernsvärd tillsamman med z bronssvärd. Af jernsaker från forntiden finnes här vida mindre i södra Skåne, än af brons. Det är väl omöjligt att betvifla, att ju detta talrika, i en stor del af södra halfön boende folk af kananeisk stam, haft särskilta ställen för sin gudstjenst. Den lärde semitisten dr Movers, som skrifvit utförligast och bäst om detta semitiska folk, hvilka, likasom judarne, voro mycket tillgifna sin inhemska kult, har sökt historiskt bevisa att fenicerna, öfver allt der de i större antal bosatt sig, hade inrättningar för deras offentliga gudstjenst. Bronsåldern sid. 85, 87. Dessa bestodo utan tvifvel, på de flesta ställen, blott af några på hvarandra lagda stenar. Att sådana offerställen varit vid Balders offersten nära Falköping, äfven som vid offerstenen nära Flata, är otvifvelaktigt, äfven som ett dylikt offerställe har varit vid Willfarahögen (Bronsåldern sid. 130) och vid Kivik. Men på andra ställen hade de helt visst gudahus (tempel), ehuru oftast bygda af trä. Ett sådant var det, som folk- OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKULTURENS URSPRUNG. 13 traditionen förmäler hafva legat vid Sognefjorden i Norge, nära Frithiofs bostad. Jag besökte stället 1826 ocb efter hvad jag der erfor kan jag ej betvifla, att någon historisk grund för sagan måste finnas, ehuru hon redan i den prosaiska berättelsen är blandad med mycken dikt. Att Baals- eller Balderskulten varit mycket allmän i södra och vestra delarne af landet, ända till kristna lärans införande och öfverhandtagande, inses äfven deraf, att de katolska vigvattens- stenarna i de äldsta kyrkorna Voro -precist på samma sätt ingröpta, som de Balderska eller Baalska offerstenarna. Man ser tydligt, att de första kristna presterna ville vänja folket från det vigda offer- blodet till det vigda vattnet, genom att framhafva det i lika kärl. Likheten mellan de hedniska offerstenarne och de katolska vig- vattensstenarna är verkligen så stor, att de endast genom lokalen kunna åtskiljas. Äfven erinrade, ännu i min ungdom, många folk- traditioner, folkbruk och lokalnamn om denna semitiska kult. Spår efter fester, som firats till de semitiska gudames ära, finnas ännu bland folket i åtskilliga trakter af landet: l:mo Baldersfesten. Aftonen före midsommarsdagen, då solen stått högst på himlen, firas solguden Balders fest, likasom fordom i Orienten Baalsfesten firades genom att upptända eldar på höjderna och dansa kring dem med sång och rop. I min ungdom har jag deltagit i dessa midsommarsfester här i Skåne; 2:do Valborgsfesten. Denna firas om våren, då naturen åter vaknat till lif och verksamhet. Valborg är ett qvinnonamn, som sannolikt burits af någon helig katolsk klosterfru, och mot hvilket en hednisk gudinnas namn blifvit af« de katolska presterna utbytt. Och då denna gudinnas fest firats om våren, ligger det närmast till hands att antaga, att han firats till ära för den stora naturgudinnan, som förestälde den alstrande naturkraften och som, tillhörande mången hednisk kult, derför i olika länder burit olika namn: Magna mater, Terra mater, Melitta, Astarte, Aphrodite, m. fl. (se Bronsåldern sid. 34, äfven 36) bland andra äfven Hertha, som haft sitt tempel och sin kult i Vårt grannrike, på Sjælland, der ännu finnes Herthadalen med sin obeskrifligt sköna bokskog och sin heliga sjö. ~ Hr dr Montehus påstår (sid. 423) med mycken säkerhet, att gùdanamnet Balder icke kan vara detsamma som det feniciska Baal, — att »den vise, fromme asaguden Balder har intet som ’) Se min berättelse derom i Bronsåldern sid. 89. Här tillåter jag mig erinra dr M.» i anledning af hans anmärkning mot Tegnér, att de offringar, som tillstäldes af de semitiska folken (Baalsdyrkarna), alltid skedde med flintknifvar, hvarom åtskilliga klassiska författare underrätta oss. 14 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. påminner om fenicernas grymme Baal; endast namnens tillfälliga ljudlikhet.» Jag hade väntat, att innan den humane och intelligente dr Montelius framkastat denna beskyllning för en mer än förlåtligt stor ytlighet, skulle han hafva tagit kännedom om hvad jag i samma ämne yttrat i skriften om Bronsåldern sid. 89 anmärkningen, och sid. 142 noteri, och vederlagt det, om han kunnat; men detta har han dock icke ens försökt. Samma otillständiga beskyllning, att blott för namnens tillfälliga ljudlikhet hafva sammanblandat två helt" olika hednagudar, har redan förr en gång blifvit kastad mot mig, från ett närbeläget håll och med samma fraser; den hade då som nu helt enkelt sin grund i ett dubbelt missförstånd — att ej säga okunnighet. För det första ha herrame ej skiljt imellan den Baal, hvars kult blifvit spridd med de sjöfarande och kolonianläggande fenicerna till det vestra och norra Europa, och som var solens och ljusets gud, den der öfver hafven ledsagade och lyste, och derigenom räddade dem ur många faror (Han var en välgörande gud, åt hvilken de ofta ha hemburit gärd af tacksamhet). (Läsaren täcktes se förklaringen öfver den karthaginensiska votiv- taflan, Bronsåldern sid. 25 och 39) — och den grymme Moloch, de ammoniters och moabiters gud, af hvilken vi aldrig funnit något enda spår i det vestra eller norra Europa. För det andra ha herrarne fått en alltför högtsväfvande poetisk föreställning om den odinska gudaläran, som det i senare tiden blifvit modernt att med sublima lofsånger och djupsinniga filosfemer öfver all rimlighet och måtta upphöja. Någon gång har jag tagit mig friheten erinra, att om man ville veta hurudan den s. k. asaläran egentligen var, borde man taga kännedom om de kristna missio- närernas meddelanden derom i deras missionsberättelser. Och »den vise, fromme asaguden Balder» i all ära, fordrade dock hans dyrkan likaså väl, som nästan all annan hednisk kult, blodiga offer, hvilket hr M. hade kunnat finna till och med af Balders offersten {Brons- åldern sid. 133), hvilken talar lika tydligt om blodig kult, som den beryktade Thorsstenen, hvaraf också ett exemplar ännu skall, enligt folktraditionen, finnas vid en kyrka på en af de danska öarna. Af hvad här blifvit anfördt torde väl vara klart, att det funnits en semitisk Baals- eller Balderskult i Sverige, likasom att här funnits en Thorskult, och många lokalnamn och folktraditioner antyda detta, äfvensom att en Odinskult öfvats här i landet. Men det skall vara modernt, säges det, att förneka tillvaron af en personlig Odin, och att anse berättelsen om honom och hans asar för blotta fantasibilder och dimfigurer, för hvilka ingen verklighet legat till grund. Här finnas dock alltför många bevis i OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKULTURENS URSPRUNG. 15 monumenter och folktraditioner från hednatiden, hvilka starkt vitna imot den anförda moderna hypotesen. Att göter och svear utgöra två ursprungligt skilda stammar, lärer ingen, som har tillfälle att i massa iakttaga dem, kunna bestrida; och att denna olikhet varit i början långt större än nu, torde äfven lätt inses. Svearna utgjorde en krigisk, eröfrande, stolt och hersklysten stam; göterna en mer fredlig, odlande och industriÖs stam. Detta folkstammarnas olika skaplynne instämmer också full- komligt med ynglingasagans berättelse om den odinska invandringen till Mälardalen, och bosättningen der. Anföraren innehade, efter tidens bruk, den högsta både andliga och verldsliga makten; och mot det att han erhöll skatt af landets invånare, åtog han sig, i följd af nämda dubbla makt, att försvara landet och sköta offren. Att han hade menniskonamn, är otvifvelaktigt, det må ha varit Sigge Fridulfson eller något annat; men för att beherska det råa folket, tog han sig ett gammalt gudanamn: Wodan, kändt och dyrkadt af många germaniska folk, och detta namn förändrades efter landets språk till Odin. Det var ej ovanligt bland de gamla folkslagen, att presterna togo den gudens namn, hvars kult de för- rättade. I Sverige funnos då redan, i åtskilliga trakter af landet, olika folkstammar, hvilka hvardera dyrkade sin gud. Dessa stammar ville den hersklystne prestfursten underkufva, och han insåg, att detta lättast kunde ske genom religionen. För detta ändamål synes han hafva inrättat ett prestkollegium, der hvarje särskild kult i landet hade sin prest, som förrättade de till hans särskilda religion hörande offringar m. m. Dessa offerprester kallade han sina söner, och hvardera benämdes med den gudens namn, hvars offer han förestod. Thor var utan tvifvel den äldste och af det största antalet dyrkade nationalguden. Han var en naturgud icke blott för åskan, utan för alla luftens omvexlingar. Derför var föreståndaren nog slug att sätta honom främst och kalla honom sin förste son. Det torde vara lätt begripligt att äfven soldyrkarne, som utgjorde en talrik del af landets invånare, skulle hafva sin prest i det odinska prestkollegiet, och att äfven han skulle kallas med sin guds namn Baal eller, efter landets dialekt, Balder. Han kallas i Fddan Odins andre son1). ') Röranåe detta ämne, den odinska koloniens invandring till Upland, har jag något utförligare framlagt mina åsigter i mitt Inträdestal i k. vitterh. hist, och a n ti q v.- akad. 1844, infördt i Handlingarna XVIIhde delen sid. 276 o. ff. 16 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. JULI. Jag har i korthet framstält dessa mina âsigter rörande den s. k. historiske Odins kult, för att närmare granskas af dem som hafva vidsträcktare kunskaper och större skarpsinnighet än jag. Nog inser äfven jag, att Eddorna innehålla mycket som ar ren dikt, och deribland åtskilligt som antyder tidens låga ståndpunkt i bildning; men hvad de der framstälda asagudarne beträffar, s'å har jag alltid förestält mig, att de ursprungligen varit verkliga menniskor, som, blott genom folkets öfvertro, blifvit kallade och ansedda för gudar. Och det gläder mig, att jag nu för samma mening kan framställa en auktoritet, hvars1 vitsord ingen lärer .kunna jäfva. Vår »oförgätlige E. G. Geijer», djupsinnig tänkare och sublim skald, har gifvit samma förklaring i en ypperlig af- handling Om den gamla svenska förbunds författningen (Iduna 9:de häft.), hvilken jag länge egt, inen först nyligen rätt uppmärk- sammat. — För dem af Framtidens läsare, som möjligtvis icke hafva Iduna till hands, tager jag mig friheten att ur anförda af- handling afskrifva åtskilliga till ämnet hörande stycken. Sid? 229 säger författaren: »Man vet att denna religion och lagstiftning, i den gestalt hvarunder den sedermera blef herskande, infördes, enligt hela det gamla skandinaviska nordens samman- stämmande mening, af Odin, anförare för en koloni, som nedsatte sig i Upland vid Mälarens stränder... sid. 230: Svearna äro det folk som med Odin invandrade... sid. 233: Göterna voro det äldre folk, med- hvilket de odinskå kolonisterna förbundo sig. Sid. 234: Öfver göterna har Odin genom religionen grundat sitt välde. Af folktron förgudade hjeltar visa oss flera nationers första fabel- aktiga häfder. I äldsta tider finner man äfven nästan öfverallt ■den konungsliga värdigheten förenad med den högsta presterliga; ■och denna • senare karakter är i synnerhet den, hvarunder Odin framträder. Men allt presterskap hvilar, särdeles i folkens barn- dom, på idéen om en representation af gudomligheten, och dét ansågs i följd deraf äfven medföra öfvernaturliga krafter. Derföre förekommer Odin i traditionerna såsom en mäktig trollkarl, och samma gåfvor tillskrifvas de öfriga föreståndarne för offren, hans förnämsta följeslagare, hvilka i myten egentligen utmärkas med denna benämning af asar, som sedermera fick en gudomlig bety- delse, om den ej redan hade den från början. Ty namnet Diar (Dii, Divi), hvilket också tillägges dem, synes ha betydt både prester och gudar — — — Att tillägga pfesterna gudarnes namn, an- märker Strabo såsom bn sed hos geterna ------------------Således ha äfven Odin och asarna kunnat föra de gudars namn, hvilkas prester de voro. Men att detta verkligen var förhållandet, bestyrkes af OM DEN SKANDINAVISKA BRONSKÙLTURENS URSPRUNG. 17 det tillägg i den prosaiska Eddan, som säger: att Odin och asama togo sig de gamla asarnas namn, på det i framtiden ingen skulle tvifla att de voro desamma.» Af hvad här blifvit anfördt, är icke minsta tvifvel att ju Geijer ansåg B alderf som i Eddan sid. 32 kallas Odins andre son och räknas hland asarna d. ä. Odins diar eller offerprester, ha varit en verklig menniska med kött och blod, och ingen mytisk fantasibild, och att således, om Geijer kommit att omnämna Eddans berättelse om Balders död, han skulle ha ansett den som ett verk- ligt mord, begånget genom förräderi på en af Odins offerprester, och, som det vill synas, just på en högtidsdag, som firades honom till ära. Äfven är det temligen säkert, att om Geijer vetat att en stor del af landets invånare under hednatiden varit Baalsdyrkare, skulle han hafva insett att denne Odins offerprest, som bar den semitiske gudens namn, var i odinska prestkollegiet representanten för denna semitiska kult. - Efter denna prosaiska och som mig synes fullkomligt historiska förklaring Öfver Balder såsom Odins offerprest, torde det ej vara ur vägen att efterse, huru han och hans död beskrifvas i den pro- saiska Eddan. Der säges (sid. 32), att Balder är så fager till ut- seendet och så glänsande, att allt lyser af honom; en ört, den hvitaste af alla blommor, är så Jjus, att den liknas vid Balders ögonbryn (en underlig liknelse); »häraf må du sluta både till hans hårs och kropps fägring». Som solens prest var han utan tvifvel, likasom solens gud, Apollo, hos greker.och romare, en ståtlig man, och som semitisk offerprest var han klädd i en fotsid hvit mantel. Sannolikt var han äfven till lynnet mild, from och älskvärd. Nu berättas längre fram i Eddan (sid. 65), att Balder den gode hade svåra drömmar att hans lif var i fara. Då tog Frigg, hvilkens gunstling han synes ha varit, löfte af alla föremål att intet skulle skada Balder, och derefter tillstälde asarna, d. v. s. offer- presterna och prestinnorna i odinska gudahofvet, en lek till hana ära, men derunder blef han förrädiskt dödad af en ovän, sannolikt, just af afundsjuka (kanske svartsjuka), hvilket ej otydligt tillkänna- gifves i Eddan. Då blef allmän sorg och klagan i gudaförsam- hngen; till och med Odin tog sig denna olycka mycket nära; men isynnerhet synes Balders skändliga mördande ha gått gudahofvets damer djupt till sinnes, och den förnämsta bland dem, Frigg, Odins egen sköna gemål, Valhallahofvets Juno, gick så långt i sin sorg, att hon, enligt Eddan, utlofvade sin ynnest åt den, som från underjorden ville återföra solgudens »fagre» prest. „ De bland mina läsare, som insett riktigheten af den af Geijer Framtiden. Band 6. 2 18 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. anvista rent historiska förklaringen, kunna väl icke betvifla, att ju den odinske offerpresten Balder var den semitiske solguden Baals prest. Ty offerprest hos Odin var Balder, och således der prest för en gud af samma namn; men hvarken historien eller traditio- nen känner någon Balders religion, men väl en Baalsreligion, och äfven häraf synes tydligt ådagaläggas att Balder är en dialektför- ändring af Baal, hvilket namn dessutom undergått flera ännu större förändringar efter de olika tungomål, på hvilka han blifvit dyrkad. Så kallas han än Baal eller Bal, Bel, Belin, Belinus. Äfven de andra asagudarnes namn ha undergått förändringar, Wodan till Oden eller .Odin, Thorre och andra namn till Thor. Men hvad särskildt angår Balder, så brukas benämningarne Bal och Balder ömsom om samma föremål, t. ex. vid Sognefjorden; och det vill synas mig, att Bal är den äldre, orientaliska benäm- ningen, som brukades af semiterna, och kanske äfven af göterna, före den odinska koloniens hitkomst, och Balder den senare be- nämningen, som tillkommit genom denna koloni. Så hafva vi be- nämningarna Balsberg, Balsfjord, Balshög; Baldersnäs, Baldershage, Balderssten. Äfven hafva vi åtskilliga namn, som synas erinra om den feminina Bal, d. v. s. Baltis, Beltis, Belta; men derom måhända en annan gång. Här har jag i förbigående velat erinra om att här i forntiden bott ett semitiskt folk med semitisk Babalskult — hvilken synes mig framstäld på Kiviksmonumentet — något som synes vara tydligt af mycket annat och äfven af de första kristna pre- stemas synbara bemödanden att vänja folket från de blodiga balders-offerstenama till de kristna vigvattensstenarna genom att göra dessa senare alldeles lika de förra. Jag har i denna min uppsats vågat framlägga två satser, som jag ej förr framstält: den ena är, att de figurer, som finnas på insidan af tempelruinerna i Irland, äro till antal och form desamma, som på de äldsta feniciska tempelruinerna och terra cotta-vaserna, hvilka hr Lenormant sett och beskrifvit i Orienten, och hvaraf de flesta förekomma på våra äldsta bronser och guldsmycken. Hvar- vid jag ej kan underlåta att erinra, att hrr arkeologer fästat allt för liten uppmärksamhet vid den egna arkitektur, som finnes*hos alla feniciska tempelruiner från Paphos på Cypern till Newgrange och den senare funna på Irland. Äfven som att de alldeles lika fottvagningskärl, som finnäs i dem alla, åtminstone på Malta och Irland, icke ådragit sig den uppmärksamhet, de förtjena. Den andra satsen, som jag här för första gången framstält, är, att Balder i Eddan varit en offerprest för den semitiska befolk- ningen i Sverige, äfven före den odinska koloniens hitkomst. Som SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 19 man ser, står detta i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad jag förut framstält om samma semitiska folks bosättning och religiösa, kult i vår nord. Jag önskar att fornforskarne ville, i vetenskapens intresse, grundligt pröfva dessa satser, innan de förkasta dem. Lund i Maj 1871. Sven Nilsson. P. S. Sedan dessa anteckningar blifvit skrifna och afsända, har ett och annat jordfynd blifvit gjordt, som fordrar en utförligare förklaring i öfverensstämmelse med här framlagda åsigter. Men jag finner, att både derför, och för att fullständigt framlägga hvad vi nu känna om denna märkvärdiga bildningsperiod, bör en ny upplaga af Bronsåldern eller ett nytt Tillagg dertill, med flera nya upply- sande planscher, offentliggöras. Om lifstid och helsa medgifva, finner jag mig af vetenskapligt intresse uppmanad att företaga ett sådant verk. N. Svenska statens hjelpsystem samt dess inflytande i ekonomiskt och politiskt afseende. Ett hundra år hafva förflutit efter den stora kris, hvilken som ett naturligt resultat följde på frihetstidens ekonomiska politik. Svårligen kan sägas, att nutidens företer någon väsentlig olikhet med våra förfäders; samma grundsats ligger under dem båda, nämligen att samhället, staten, bör hjälpa det enskilta arbetet, ehuru sättet, hvarpå denna grundsats tillämpas, har undergått en betydlig förändring. ÇHâr är endast fråga om det understöd, som af rent statsekonomiska och politiska skäl blifvit lemnade åt det produktiva arbetet, ej om fattighjelp, som är af en helt och hållet olika natur). Vi hafva kommit ifrån den åsigten, att staten bör utöfva en omedelbar ledning af arbetet inom landet och på ett eller annat sätt understödja vissa näringsgrenar framför andra. Det skydd, som genom tullarne lemnas åt det vanligen s. k. industriela arbetet på det andras bekostnad, är ett ämne för sig, ehuru ganska nära sammanhängande med detta, och det skall blifva särskilt behand- ladt; men för Öfrigt har man borttagit alla de bidrag, soin under frihetstiden lemnades i form af direkta statsanslag till vissa närings- grenar, tillverknings- och exportpremier, utförselförbud af råvaror till förmån för åtskillig industri, äfvensom till aldra största delen 20 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. de stora förlagslån (ofta utan någon i fråga satt återbetalning), som lemnades till fabrikerna af allmänna medel, förutom en mängd andra förmåner, som fordom beviljades åt sådana näringsgrenar, hvilka man ansåg sig böra företrädesvis uppmuntra. I stället har man kommit till den åsigten, att staten bör framkalla, understödja och befrämja arbete i allmänhet, utan att utöfva något tryck eller inflytande vid valet af sysselsättning, utom hvad skyddstullame ännu inverka i detta afseende. För att gifva en ledning vid bedömandet af de utvägar, man hos oss valt för detta ändamål, och jemväl af de utgifter, vi inom de tre sista årtiondena underkastat oss för att uppnå detsamma, lemnas här nedan ett sammandrag af en mängd uppgifter, hemtade från olika håll för perioden 1841—1869. Denna kan nämligen betraktas som ett särskilt tidehvarf i vår inre historia; under de första fem och tjugu åren efter freden var riket ännu för mycket utmattadt, för att någon hjelp eller understöd i större skala af statsmedel kunde komma i fråga; måhända äfven man på den tiden annu var något skygg genom den sorgliga erfarenheten från förra år- hundradet, för att gifva sig in på samma ekonomiska politik. Inom denna period af armod och utmattning faller likväl det i jem- förelse med för handen varande tillgångar största arbete, som f någonsin blifvit utfördt i vårt land: Göta kanalbygnad, som börjades år 1810 och afslutades år 1832, efter att hafva kostat 15,750,000 rdr rmt1). Men hela detta storartade företag var en enda mans verk, och kan ej anses vara framkalladt af den tidens politik, snararfe som tillkommet i -trots af densamma. Strömrensnings- komiténs arbeten mellan 1819 och 1827 med ett årligt anslag af 150,000 rdr2), samt de företag, som utfördes af storamiralsembetets tredje afdelning mellan 1828 och 1839 med årligt statsanslag af 75,000 rdr, utom bidrag från handels- och sjöfartsfonden, voro för öfrigt de enda åtgärder af någon betydenhet för att under- stödja och lätta arbetet under denna period, som på det hela mera var en tid af återhemtning från ett långvarigt lidande, än af full och kraftig verksamhet3). Med 1840 års riksdag inträdde ett nytt skede, och man bör- jade mera bestämdt beträda den väg, som sedan blifvit följd. En summa af mera än två och en half million beviljades på en gång *) Se Linde: Ekonomilagfarenheten, sid. 503. 2) Här, som öfver all t i det följande, der ej annorlunda är utsatt, äro beloppen utförda i rdr rmt. ' 3) Se Anteckningar om våra allmänna väg- och vattenbygnadsarbeten 1840—1850, af Otto Modig. I SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 21 för allmänna arbeten, och sedan dess hafva anslagen af samma eller liknande art varit i ständigt stigande. Om vi derför utgå från år 1841, då dessa medel började användas, så hafva under olika poster och titlar blifvit af statsmedel använda till befräm- jande af produktivt arbete: På sjette hufvudtiteln, årliga reservationsanslag för »jord- bruket, handeln och näringame», motsvarande den gamla nionde hufvudtiteln, för år 1841 — rdr 347,7851). » » 1842—1844 » 381,616 årligen. » » 1845—1851 » 388,016 » » » 1852—1854 » 296,493 » » » 1855—1857 » 465,532 » » » 1858—1860 » 542,886 » » » 1861—1863 » 575,824 » » » 1864—1866 » 618,136 » » » 1867 — » 692,125 » » 1868 — » 737,975 » » 1869 — » 749,2122). Dessa ordinarie anslag utgöra för hela perioden 1841—1869 en summa af 13,884,670 rdr, hvarifrån likväl måste afdragas 348,000 rdr, hvilka på riksstaten blifvit anvisade för vägar och kommuni- kationer, och som ingå i uppgifterna här nedan rörande dessa. Huru medlen för öfrigt blifvit disponerade, kan ungefärligen ses af följande specifikation för 1869: Skiften och afvittringar......................... rdr 63,000. Vägar och kommunikationer............................ » 12,000. Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmanna- näringar.............................................. » 164,600. Befrämjande i allmänhet af dito dito ..................................................... » 40,900. Hästafvelns förbättring ..........................................................»...’......................... » 50,239. Undervisningsanstalter för bergsbruk och slöjder................ » 229,950. Befrämjande i. allmänhet af slöjder r. » 25,500. Undervisningsanstalter för handel och sjöfart................... » 48,350. Befrämjande i allmänhet af dito dito.................. » 22,500. 0 Ören öfverallt utlemnade, hvarigenom möjligen sista siffran pä flera ställen blifvit något lägre. 2) Uppgifterna äro tagna från de olika årens riksstat; öfverskott och besparingar, samt å andra sidan öfverskridna anslag hafva uppstått på riksstaten, men det hela är tillräckligt noggrant för ändamålet. Rikshufvndboken lemnar närmare redovisning, men hon är ännu ej utkommen för år 1869, hvårföre utgifterna blifvit hemtade från riksdagsbesluten. 22 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 18T1. JULI. Befrämjande i allmänhet af bergsbruket............... rdr 32,622. Fiskerinäringens understödjande .........'■............ » 16,100. Landtbruksingeniörer och deras biträden................ » 43,450. Dels för samma, och dels för liknande ändamål i samma syfte, såsom landtbruks- och industriutställningar, stuterier, hollän- derier och dylikt, geologiska undersökningar, bygnader vid landt- bruksinstituten och de tekniska skolorna, trädgårdsskötsel m. m. hafva dessutom från riksgäldskontoret och, sedan extra statsregle- ringen infördes, från statskontoret blifvit anvisade (för en gång)1): för landtbruk och dess för handel, sjöfart och binäringar särskilt. industri i allmänhet vid 1841 års riksdag rdr 15,054. rdr 104,900. » 1845 » » » — » 4,500. » . 1848 » » » 4,500. » 4,500. » 1851 » » » 4,500. » 50,100. » 1854 » » » 42,000. » 51,000. » 1858 » » » 253,000. » 526,500. » 1860 » » » 250,040. » 28,000. » 1863 » . » » 427,833. » 480,384. » 1866 » » » 230,000. » 168,200. » 1867 » .» » 152,000. » 51,000. » 1868 » » » 77,000. » 10,500. S:a rdr 1,455,927. S:a rdr 1,479,584, Det sammanlagda beloppet af ordinarie och extra ordinarie anslag för dessa ändamål, med afdrag af hvad som deribland ingår för kommunikationer, uppgår för perioden 1841—1869 till..................................... 16,472,181 rdr rmt2). ’) Dessa uppgifter äro hemtade ur riksgäldskontorets ärliga reglementen, och 'sammanslagna till en summa för hvarje riksdag. Dä siffrorna endast en gäng blifvit genomgängne, och ingen kontrollräkning utförd, är det möjligt att misstag kunna finnas sä väl här som i det efterföljande; uppgifterna göra derför ej anspräk pä att vara fullt tillförlitliga. Här, som i det föregående, är det möjligt att nägot anslag ej blifvit till fullo användt, men detta ntgör sannolikt undantag, sä att det hela är en tillräckligt upp- lysande framställning. 2) Af alla dessa anslag kan intet med nägot skäl anses säsom särskilt afsedt att gynna någon enskild man eller hans arbete. De flesta af dem äro visserligen gjorda för att befrämja vissa näringsgrenar, men de äro af ganska allmän natur och gynna ej den ene mer än den andre inom samma gren af arbetet. De enda åtgärder som möjligen kunna anses som en qvarlefva af frihetstidens sätt att gä till väga, äro ett anslag af 5000 rdr för tillverkning af lafbränvin (som ej blifvit upptaget här ofvan), samt ett län af 20,000 rdr, som beviljades vid 1860 års riksdag till Singö marmor- bruk, och ett dylikt på 30,000 rdr till brnksbygnader vid Conradsfors, beviljadt 1845. SVENSKA STATENS HJELPSŸSTEM. 23 Utom hvad som i ofvanstående är upptaget för skiftesverket, har för dettas hastigare utförande på ordinarie riksstat blifvit förslagsvis uppförde, såsom utflyttningshjelp, 69,000 rdr årligen för åren 1858—1863. \ samt 110,000 » » » » 1864—1869. såsom odlingshjelp 4,500 » » » » 1858—1869. För åren 1842—1857 ingå dessa poster i de allmänna reser- vationsanslagen under 6:te hufvudtiteln (se ofvan), men den senare återfinnes särskilt 1841 till samma belopp, denna gång på 8:de hufvudtiteln. Dessa anslag sammanlagda utgöra för hela den tid, då de blifvit särskilt upptagna, en summa af 1,132,500 rdr. Från riksgäldskontoret och i extra statsreglering anvisades dessutom för skiftes- och afvittringsverken: vid 1854 års riksdag rdr 12,000. » 1858 » » » 171,000. » 1860 » » » 222,802. » 1863 » » » 261,000. » 1866 ». » » 97,000. » 1867 » » » 97,000. » 1868 » » » 120,000. S:a rdr 980,802, så att skiftesverket, utÖfver hvad som för ändamålet ingår i de allmänna reservationsanslagen, har kostat........... 2,113,302 rdr1). I denna summa ingå likväl ej de ordinarie anslagen för landt- mäteristatens aflöning, som för år 1869 är upptagen till 97,300 rdr, och sedan 1841 har uppgått till 1,862,224 rdr. Ej heller inbegripas utgifterna för socknekartoma och det senare påbörjade ekonomiska karteverket. De ordinarie anslagen för detta ändamål voro endast 4,500 rdr årligen f. o. m. 1845 t. o. m. 1854, samt 6000 rdr efter detta år, eller tillsamman 135,000 rdr. Men från riksgäldskontoret och i extra statsreglering tillkomma: vid 1858 års riksdag ett anslag för en gång af rdr 47,250 » 1860 » » d:o » 1863 » » d:o » 1866 » » d:o d:o » 47,250. d:o » 102,000. d:o » 60,000. För öfrigt har jag ej kunnat-återfinna några underätöd för enskilde af denna natur, utom från kommerskollegium, hvars hela verksamhet är en qvarlefva från flydda tider; 'den har likväl här blifvit förbigången, då det lär vara fråga om hela verkets in-, dragning. *) Häruti ingår likväl kostnaden för afskiljandet af kronans mark, hvilken ej kunnat skiljas från det andra, så att hela detta anslag ej får anses som en« åtgärd för landtbrukets befrämjande. 24 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. vid 1867 ârs riksdag ett anslag för en gång af rdr 60,000. » 1868 » » d:o d:o » 60,000. S:a rdr 376,500. eller för detta karteverk ensamt 511,500 rdr, samt för landtmätare och karteverk tillsamman ett belopp af 2,373,724 rdr. Derefter komma utgifterna för kommerskollegium, hvilket verk är afsedt att på något sätt befordra handel och näringar. Utgifts- staten för detsamma och för bergskollegium, innan de förenades. synes här nedan. År 1841 För bergskollegium, rdr 53,575. För kommerskollegium, rdr 30,216. » 1842—1851 » 47,875. » 30,216. » 1852—1854 » 42,619. » 31,535. » 1855—1857 » 42,694. » 31,535. » 1858—1863 » » 88,600. » 1864—1868 » » 88,750. » 1869 » » 86,950. Hela kostnaden för detta verk har för perioden 1841—1869 upp- gått till ........................................... 2,361,950 rdr1). Under denna kategori komma defimot ej, åtminstone i sin helhet, anslagen till skogsplanteringskassan i ersättning för indragna räntor m. m. och de af denna fond bestridda utgifterna för skogs- institutet och jägeristaten, hvars hufvudsakliga uppgift är att vårda och sköta en staten tillhörig egendom, om an den allmänna skogs- skötseln äfven derigenom befordras. Likaledes har en utgift till premier för rofdjurs dödande blifvit förbigången såsom varande mera en åtgärd för den allmänna säkerheten af samma natur som polis, föfsvarsväsen och dylikt, än för direkt befordrande af arbete. ^Några mindre poster för färjors underhållande, aflösning af bropenningar m. fl. hafva äfven blifvit utlemnade såsom helt obetydliga. Anslagen till veterinärinrättningar äro äfven uteslutna, ehuru de måhända rätteligen höra hit. DereftÄr komma vi till en mycket betydlig och ganska egen- domlig post: på 7:de hufvudtiteln finnes ett förslagsanslag för år *) Denna summa upptager likväl ej allt hvad kommerskollegium kostat; i revi- sionsberättelserna finnas pä manufakturdiskonten särskilda poster för aflöning, arvoden ät ledamöterna, expenser m. m. (för 1868 omkring 27,000 rdr) och i f. d. konvojkom- missariatets räkenskaper återfinnas på flera ställen bidrag till kommerskollegii embets- män, men som dessa handlingar ej blifvit fullständigt genomgångna, hafva sådana bidrag ej här blifvit medtagna. Enligt Kreugers genéfalsammandrag t. o. m. 1851 utgjorde de senare ifrån 1844, då de först påträffas, till ofvannämda år en summa af 58,818 rdr. SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 25 1869 af 1,040,000 rdr såsom tolagsersättmng till städerna. Denna ntgift får betraktas som det bidrag landet i sin helhet betalar för att hålla hamnar och lastageplatser, ehuru den som vill begagna sig af sådana, har att dessutom betala särskilta afgifter1). Den O Tolagen var en afgift, som stapelstäderna lade på inkommande och utgående varor; hur den från början tillkommit torde vara svårt att säga; den går ända tillbaka till Hansans tider, och grnndar sig dels på urgammal häfd, dels på stadganden och magistratsbeslut, som blifvit stadfästade i städernas privilegier på den tiden, då man ansåg sig böra gynna dessa, för att få dem betydande. I Lindes Kamerallagfarenhet (sidan 333, 2:dra nppl. Örebjo 1867), nämnas sådana privilegier för Stockholm redan af år 1436. Odhner i sitt arbete Sveriges inre historia wider drottning Kristinas för- myndare, omnämner (sid. 282) bland en lång rad af donationer, eftergifter och andra förmåner till städernas fördel, en s. k. tolage af 1 % på inkommande, och % på utgående gods, som tillerkändes stapelstäderna omkring år 1636, så att kanslern med något skäl knnde säga till Stockholms borgerskap, att de nn »sutto i rosengård för- medelst sköne privilegier». I kongl. brefvet af 17 Ur förordnades att tolagen skulle användas till underhåll af bryggor, packhus och andra nödiga bygnader, men särskild tolag pålades för flera andra ändamål; så uttaxerades i Gotçborg afgifter på genom- gående varor, d. v. s. en skatt på den del af landet, som skeppade öfver Göteborg, för fattighuset, för börsen, för stadens barnhus, för handelsinstitutet, för hamn- och elf-arbeten och för nya sjukhuset. Olika städer åtnjöto olika afgifter för olika ändamål; då tolagen vid 1856 års riksdag införlifvades med tullsatsen, och ersättning derför utbetalades till städerna från general-tullstyrelsen, utgjorde den ifrån 3 ända till 40 % af tullinkomsten; Göteborg fick 8,5, Norrköping 9,5, Stockholm 10,25, Carlskrona 16,5 och Nyköping ända till 40 % af tullinkomsten, hvilket motsvarade medeltalet af tolagen under åren 1853—1855. I kongl. brefvet af den 18 Dec. 1857 säges att »det förändrade sätt, hvarpå städerna komma i åtnjutande af den fordna tolagen, ej skall medföra någon rubbning i den städerna tillförsäkrade dispositionsrätten öfver deras tolagsmedel.» Det må väl sättas i fråga, om ej ofvannämda riksdagsbeslut var ett af de farligaste, som blifvit fattade under denna tid af »aflyftningar» och efterskänkande af rättigheter, såväl kronans som andras. Det slår ej fel att icke någon, som vill ställa sig väl med det maktegande partiet — och sådana fattas ej, hvarken bland »la cr&me» eller »la canaille» — kommer att begagna sig (och sannolikt med större framgång) af tolags- ersättningen, på samma sätt som af röstskalan och indelningsverket. Med hvad rätt, skall man fråga, då ej längre gammal häfd gäller, ntskrifves någon sådan afgift, då man dessutom måste betala sina mätarepengar, sina vindragarepengar, kajpengar, våg- pengar m. m. och detta såväl om man begagnar sig af stadens beqvämligheter, som om man icke gör det; och då så betydliga statsbidrag eller anslag från handels- och sjöfartsfonden lemnas till alla hamnarbeten P Försök endast att »lyfta» litet på indel- ningsverket, och skänka efter något här och något der, på samma sätt som man gjort med skjutsning och annat, så att menniskor få klart för sig, att det går an, att efter behag göra små ändringar i egendomsvärdet, så får man snart nog lyfta på tolagen också. ; Månne det ej varit bättre, om staten aldrig gifvit sin handräckning vid denna beskattning, som egentligen ej kommer honom vid, ntan låtit städerna sjelfva behålla så mycket af sina gamla privilegier, som de funnit sin uträkning i att behålla, men i stället neutraliserat alla försök att monopolisera genom ntsträckt stapelrätt 2 Konkur- rensen mellan städerna for att draga till sig skeppning hade ovilkorligen småningom 26 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. är i alla hänseenden en beskattning, som vi underkasta oss för att befordra handel och omsättning i första, och produktivt arbete i andra hand. För de år, som denna afgift utbetalats af Gen. Tullstyrelsen, uppgår den: 7 år 1858 till rdr 804,492. » 1859 » » 964,458. » 1860 « » 1,013,382. » 1861 « » 1,079,420. » 1862 » » 1,026,129. » 1863 « « 1,076,816. « 1864 » » 1,003,260. » 1865 » » 1,006,728. » 1866 » » 966,233. » 1867 » » 940,753. » 1868 » » 1,034,097. Summa rdr 9,915,768. ’) Före år 1858 ingick tolagen direkte i stadskassan, så att dess storlek ej synes i riksdagshandlingarna. Genom en jemförelse af tullinkomsterna skulle den med måttlig beräkning ungefärligen kunna uppskattas till 11,000,000 rdr för tiden mellan 1841 och 1857 (incl.), snarare mer än mindre. Om liärtill lägges förslags- anslaget för 1869, så skulle vi för detta ändamål hafva under samma tid betalat minst 22,000,000 rdr. Sedermera komma anslagen till Handels och Sjöfartsfondeu; dessa utgingo före år 1858 med en särskild afgift på in- och ut- gående varor (från början kallad »extra licent»), som lemnades från Tullverket till f. d. Konvoj kommissariatet2); från och med afskaffat sådana afgifter, för hvilka ingen motsvarande fördel lemnades, ntan som endast utgjorde en beskattning till städernas fördel, och till det minsta möjliga nedsatt de öfriga. Vi hafva sett Göteborg på senare tiden antaga denna politik, och finna sig väl deraf; derimot se vi, att man i Stockholm förfar på ett helt annat sätt, och genom öfverdrifna taxor och rena skråförordningar hindrar sin naturliga handel att uppväxa. Sådant vore icke möjligt, om konkurrensen vore friare än nu; hade man ökat denna, så att ingen stad kunde, få så godt som monopol på en viss handel, och öfverlemnat åt städerna sjelfva att bjuda öfver hvarandra i förmånliga vilkor för handel och skepp- ningar, så hade säkerligen alla dessa afgifter och taxor blifvit reducerade så långt som möjligt, utan att man behöft röra vid någons häfdvunna rätt. Det finnes ett sätt att kringgå gamla privilegier, under det man fortfarande respekterar dem, eller att ut- sträcka dem så, att de förlora allt värde, utan att man fråntager någon hvad han en gång fått; detta är klokare, än att nu för tiden söka hålla dem uppe med konstlade medel. t ’) Se Revisionsberättelserna under rubriken K. Tullverket. 2) Se Fåhrseus Stat. Handbok, sid 84. (l:sta uppl.) SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 27 detta är införlifvades den med tullsatsen, och en bestämd afgift af 750,000 rdr (med någon förhöjning om tullinkomsten öfverstiger 15,000,000 rdr) betalades af Gen. Tullstyrelsen, i början till Konvoj- kommissariatet, och efter dettas upphäfvande med år 1867 till Civildepartementet, som numera förvaltar fonden och disponerar medlen. Afgiften steg för år 1841 till rdr bko 360,006 » » » » 1842 » » » 388,869 » » » » 1843 » » » 352,470 » » », » 1844 » » » 336,709 M si » » 1845 » » » 361,950 » » » » 1846 » » » 410,442 » » » » 1847 » » » 430,277 » » » » 1848 » 468,807 » » » » 1849 » » » 489,926 » » » » 1850 » » » 463,301 » » » 1851 » » » 523,980 » » » » 1852 » » » 510,881 • » » » 1853 » » » 501,719 » » » » 1854 » » » 609,067 • » » » » 1855 » » » 735,504 » » » » 1856 » » » 868,720 » » » » 1857 » » » 701,666 Summa rdr bko 8,514,294 D eller i riksmynt 12.771,441 rdr. Genom tillägg af 750,000 rdr för de följande åren erhålles en slutsumma af... ... 21,771,441 rdr2). Dessa medel voro ' ursprungligen afsedda för att skydda sjö- farten, hufvudsakligen mot sjöröfvare i Barbareskstaterna ’), och användes i gamla tider för utrustande af örlogsfartyg, för beskick- ningar och tributer till sultanen i Marocco, beyen i Tunis, och dylika potentater, samt andra liknande ändamål. Fastän dessa åt- gärder blifvit öfverflödiga, utgå afgiftema fortfarande, och användas för andra ändamål, som kunna befordra handel och arbete. En del utgår till löner åt konsuler i Algier och andra vigtigare han- delsplatser, en del till förstärkande af ministerlönema på några ') För åren 1841—1851, se Kreugers generalsammandrag af konvojkomds inkom- ster; för de följande åren revisionsberättelserna under rubriken K. Tullverket (obs. afievererade medel; de mottagne, skilja sig något litet från dessa, möjligen i följd af afskrifniugar o. d. 2) Sjelfva fondens tillgångar utgjorde enl. revisionsberättelsen för 1868 2,474,758 rdr, då likväl omkring 3,800,000 rdr blifvit afskrifna till Telegrafverket. 3) Se de olika instruktionerna af 1728, 1797 och 1829. 28 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. platser, en annan del användes för att aflösa Öresunds- och Schel- detullarne; till Utrikes departementet ingå omkring 400,000 rdr årligen af denna fond. För öfrigt hafva kostnaderna för sjömät- ningen blifvit bestridda af densamma 9, och en del af medlen användas på sjöexpeditioner till aflägsnare farvatten. Ganska stora summor hafva likväl inom de tre sista årtiondena blifvit använda från denna fond för att mera direkt befordra om- sättning och arbete. Så hafva för telegrafverket blifvit anvisade 3,807,317 rdr, nominelt som lån, men i sjelfva verket som anslag, sedan fordringen blifvit afskrifven. Till hamn- och dockanläggningar hafva blifvit anslagna 746,185 rdr utan återbetalningsskyldighet, och 1,502,450 rdr som lån. Till brobygnader hafva anslag af 103,471 rdr och lån af 21,300 rdr blifvit lemnade. Strömrens- ningar hafva blifvit underhjelpta från denna fond med anslag af 285,620 rdr och lån af 162,000. Kanal- och slussbygnader hafva blifvit ihågkomna med 711,100 rdr i anslag och 650,000 rdr i form af lån. Enskilda jernvägsföretag hafva fått låneunderstöd till ett belopp af 390,200 rdr2). Om vi förbigå utgifterna för sjöexpeditioner och konsuler m. m. såsom varande af en annan natur, och hålla oss till de utgifter som verkligen direkte afsedt att befrämja arbetet, så belöpa de sig sammanlagdt till en summa af 8,379,643 rdr, deraf 5,653,693 rdr som anslag och 2,725,950 rdr som lån. Häruti äro likväl ej in- tagne kostnaderna för sjömätningar, hvilka till en del äfven ingå i 5:te hufvudtiteln, så att de blefve ganska svåra att beräkna3). Derefter komma vi till de vida större belopp som af Riks- dagen blifvit anvisade för samma och liknande ändamål, dels som anslag och dels som lån 4). Nedanstående sammandrag lemnar en öfversigt för åren 1841—1869. ’) Anslaget för sjömätningen för 1868 var 106,302 rdr. 2) Se Väg- och vattenbygnadsstyrelsens treårsrapporter. 3) Utgifterna såväl för postverket som för fyrar och sjömärken äro ej heller upp- tagna, emedan i båda dessa fall man tyckes hafva antagit den grundsatsen, att den som begagnar sig af dessa beqvämligheter äfven betalar sin andel i kostnaden, utan att staten hvarken gör sig en vinst, eller underkastar sig en uppoffring i någondera fallet. *) Af dessa lån äro likväl en ganska betydlig del i sjelfva verket anslag. Ett lån på 1,000,000 mot 4 % ränta motsvarar ett anslag af 200,000, då gällande ränta är 5 och 330,000 rdr, då den står till 6, som varit fallet i vårt land intill senaste tid. Elertalet af jernvägslånen löpa med 4 %, af kanalbygnads- med 3, aftappnings- med 3, hamnbygnads med 4 o. s. V.; många af lånen äro äfven utstälda med blott 2 % ränta och ganska lindrig amortering. SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 29 Enskilda jernvägsbygnader.... rdr Kanal- och slussanläggningar ... » Sammansatta vatten- och land- kommunikationer ............. » Farleders muddring och rens- ning ................... » Hamnbygnader ............... » Brobygnader ................. » Flottningsleder —-........... » Vägarbeten................... » Aftappningar och utdikningar » Summa rdr Anslag. Län. 272,000. rdr 16,991,721. i). 1,889,439. » 1,438,700. ’ 497,800. » 70,000. 920,690. » 60,000. 1,339,737.2) » 1,140,350. 979,670. « 211,000. 103^377. » ■ ■Ml. 5,669,053. » — 1,160,736. » 2,475,872. 12,832,502. Rdr 22,387,643.3) Tillsammanlagda utgöra de summor, som àf K. M. och af Riks- dagen blifvit beviljade för enskilda arbeten af denna beskaffenhet, ett belopp af................................ 43,599,788 rdr.4) Dessa anslag kunna likväl ej uteslutande anses som afsedda att befordra arbetet; en del af dem hafva nämligen af K. M. blif- vit beviljade dels frän undsättningsfonden och dels från lilla kredi- tivet såsom understöd vid missvexter för att skaffa arbetsförtjenst, då medlen, med undantag af hvad som blifvit utdeladt för att fylla de nödvändigaste behofven, användts för väganläggningar, myruttappningar och dylikt. Från 1841 till 1860 användes så- lunda dels till anslag och dels till lån en summa af 1,577,250 rdr 5). Under de följande åren hafva blifvit lemnade 6): *) Deruti likväl intagen 1,000,000 rdr, som vilkorligen blifvit utlofvad till Nässjö- Oscarshamnsbanan. 2) Här ingår äfven en snmma af 10,246 rdr, anvisad af K. M. från ekplante- ringskassan till hamn vid Visingsö. •) Alla dessa uppgifter äro bemtade från Väg- och Vattenbygnadsstyrelsens be- rättelser, och lemna en säkrare ledning än de i riksdagsbesluten gjorda anvisningarna på riksgäldskontoret. Fullkomligt tillfyllestgörande äro de ej, emedan det händer att ett anslag ej alltid utgår, då vederbörande ej uppfylla vilkoren. Dessa undantag äro likväl jemförelsevis så få, att de ej inverka nämnvärdt på resultaten i sin helhet. Åtskilliga af anslagen äro möjligen ej ännu till fullo utgångna; vid senaste revi- sion af Riksgäldskontoret (för 1868) äro omkring 700,000 rdr upptagna som »inne- stående anslag» under 6:te hufvudtiteln. 4) Anmärkas bör måhända att låneunderstöden från Riksgäldskontoret till någon (ehuru ej särdeles betydlig) del utgått tvenne gånger af samma medel, då föregående lån blifvit inbetalade. Aldra största delen är likväl anskaffad genom lån eller bevill- ning, emedan annuiteten å utstående lån är temligen liten : för år 1868 endast 1,120,410 rdr, hvaraf omkring 700,000 r:dr utgjorde räntor, och återstoden kapitalafbetalning. 6) Se Finanskomiténs betänkande (af 1863) e) Se revisionsberättelserna, rubriken »undsättningsfonden». 30 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1S71. JULI. af understödsfonden af kreditivet r anslag. lån. anslag. lån. År 1861 rdr 23,550. rdr 66,850. \ » 1862 » 41,500. » 178,420. / » 1863 » 88,450. » ' 23,800. » 1864 » 74,650. » 120,400. » 1865 » 45,150. » 251,700. » 1866 » 125,100.’ » 32,470. » 1867 » 117,582. » 795,304. rdr 127,100. rdr 767,900. » ; 1868 » 9,728. » 58,852. » 23,873. » 110,760. S:a Rdr 525,710. Rdr 1,527,796. Rdr 151,073. Rdr 873,660. För är 1869 synas de ej i ännu offentliggjorda räkenskaper, men för de öfriga 28 åren utgöra de en summa af 4,660,489 rdr i). Hur mycket häraf som blifvit användt på allmänna arbeten, och i huru hög grad dessa arbeten må anses som nödhjelpsåtgärder är nästan omöjligt att ens med någon sannolikhet bestämma. Utöfver de direkta anslagen eller lånen tillkomma utgifterna för Väg- och vattenbygnadskåren och dess undersökningar m. m. ' Det årliga anslag, som på Riksgäldskontoret och senast i extra statsreglering blifvit anvisadt, synes af nedanstående framställning 2) : styrelsen. undersökningar. lärarearvoden, och stipendier. 1841—1844. 14,650. 9,000. » 1845—1850. , » 15,000. » 1851—1857. 19,350. 18,000. 3,000. 1858—1860. 26,950. 25,000. 6,000. 1861—1863. 27,550. » » 1864—1866. 28,900. 30,000. » 1867. 32,800. » » 1868—1869. » » 5,000. Sammanlagda utgifterna för denna post under hela tiden gå till 1,303,150 rdr. Slutligen komma anslagen till statens jernvägar, som enligt trafikstyrelsens berättelse för 1869 utgjorde 86,176,880 rdr från Riksgäldskontoret (hvaraf likväl då ännu någon del var obegag- nad), och 6,337,002 rdr af trafikmedel, tillsamman 93,553,882 rdr. 1) Af dessa utdelades ensamt i de norra länen mellan 1862—1868 ej mindre än 2,670,000 rdr. Lånen lemnas räntefria; återbetalningen är måhända något problema- tisk; så afskrefvos t. ex. vid 1863 års riksdag alla lån, som under 9 år blifvit be- viljade i Norrland. Sjelfva fondens tillgångar utgjorde vid sista revisionen 2,440,000 rdr. 2) Se Riksgäldskontorets reglementen. svenska STATÊNS HJELPSYSTEM. ' 31 Något borde måhända äfven sägas om de fonder och kredi- tiv,, från hvilka det produktiva arbetet blifvit understödt med lån på billigare vilkor än vanlig ränta, såsom Manufakturdiskonten, f. d. Ull- diskonten, Handels- och Näringsdiskonten, Kreditiven för Kommers- kollegium, för jernkontoret, för filialbankerna m. m., men dels finna vi dem småningom indragas, och dels skulle detta onödigtvis för- länga uppsatsen. Vi hafva siffror nog framför oss, för att med anledning af dem anställa några betraktelser. Kan det ej vara skäl, att med alla dessa stora utgifter för ögo- nen en gång på allvar göra sig den frågan: hvad har i sjelfva verket blifvit utträttat med alltsamman, och hvad inflytande till gagn eller skada har vårt hjelpsystem haft i ekonomiskt och po- litiskt afseende? En författare, som redogjort för Frihetstidens politiska eko- nomi, slutar sin framställning med följande ord: »Trots alla de afsteg hvartill partiernas intriger och intressen förledde, har fri- hetstiden dock väl förtjenat det vitsordet, att ärligt och med kär- lek hafva sökt befrämja landets blomstring och välstånd. Att den deri misslyckades, berodde till ej ringa del uppå, att den miss- kände de väsentligaste lagarna för produktionen och bytet, att den ej egde nog förtroende till den enskilda företagsamheten och vinst- begärets förmåga att skapa allmän ordning på samma gång som allmänt välstånd, och sålunda omgaf dem med hämmande skran- kor, under det den lockade en ej ringa del af det nationela ar- betet in på en bana, der det endast genom allmänna och enskilda uppoffringar kunde fortgå; att den med ett ord ej ville gifva till- räcklig plats åt den individuela friheten, hvilken är framgångens förnämsta vilkor» 1). Månne ej det här anförda nästan ord för ord kan tillämpas på vart eget sätt att gä till väga; månne ej vi, likasom våra för- fäder, misskänna de väsentliga lagarna för produktionen, och locka in det nationela arbetet på trakter, der det endast genom uppoffringar kan hållas uppe ? Vi skola söka att göra oss reda för saken. En anmärkning, som genast framställer sig, är att de ofvan uppräknade utgifterna äro af ganska olika natur: att t. ex. landt- bruksskolor och dylikt äro något' för hela landet nyttigt, utan *) Se J. W. Arnberg; AnUckningar om'Frihetstidens politiska ekonomi. 32 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. hvilket arbetet ej skulle kunna vinna någon högre lyftning, och hvilka ej skulle komina till stånd, om ej staten toge hand derom, då derimot ett sådant företag som t. ex. en myrutdikning egent- ligen rörer enskilda, fastän dylika arbeten understödjas af all- männa medel, emedan de medföra nytta äfven för staten, om än deras utförande eller underlåtande ej skulle utöfva något väsent- ligt inflytande på det hela. Härvidlag kunde med skäl invändas, att om än sjelfva före- målen varit af olika natur, så hafva anslagen det oaktadt varit af samma, eller åtminstone bort vara det, om statsmakterna följt sin uppgift att använda allmänna medel för rent allmänna ändamål. Man skulle vidare kunna sätta i fråga, huruvida statens ingri- pande i sådana saker, som tekniska undervisningen, undersök- ningar, utställningar, experiment och andra åtgärder för arbetets höjande m. m. dylikt, är något nödvändigt vilkor för deras till- komst. Vi se i Amerika, der den offentliga uppmärksamheten nästan odeladt är fästad vid den allmänna, elementära undervis- ningen, och der missunsamheten staterna imellan lägger hinder i vägen för några allmänna åtgärder af den beskaffenhet, som vi i vårt land vänta från statens sida, att kommuner och enskilda per- soner sörja för deras tillkomst, der de anses af nöden. Vi kunna ej påstå, att den tekniska bildningen eller arbetet i sin helhet stå på en låg ståndpunkt i England, der man mycket litet befattar sig med några förberedande åtgärder, utan låter allting komma af sig sjelft, då behofvet påkallar1). Hvad oss sjelfva beträffar, så hafva ju de medel, som åstadkommit alla dessa åtgärder, och de män, som framkallat och genomdrifvit dem, funnits här hemma; skulle än statens mellankomst i detta afseende aldrig kommit i fråga, så behöfver ju ej antagas som en nödvändig följd deraf, att dessa åtgärder uteblifvit; behofvet på hvarje ort hade fram- Jag hörde en gång en tysk vetenskapsman utbreda sig för en engelsk fabrikant -öfver det ringa intresse, man i England visade för den tekniska undervisningen, ntan att den senare just hade något att invända; men då tysken slutligen frågade honom: j>hur vill Ni med tiden kunna skaffa Eder en skicklig verkmästare eller ingeniör vid Eder fabrik, om Ni ej vill göra något för att utbilda sådana?» svarade han helt en- kelt: »jag betalar för min man, när jag behöfver honom, och han kommer; om från Eder eller från andra, det är mig likgiltigt, men han måste komma, då jag betalar hans pris. Och jag har råd att betala, ty jag plottrar ej bort mina penningar, förr än jag får den artikel jag behöfver, det må vara en ingeniör, eller en maskin, eller ett parti bomull. Huru dessa artiklar produceras, kommer ej mig vid, det ligger ej inom »my line of business»; jag betalar dem efter gällande priser, och var säker att de komma! Where a demand exists, there will always be a supply.» SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 33 kallat hvad som verkligen var oumbärligt; återstoden hade må- hända gerna kunnat undvaras. Många torde likväl vara af annan åsigt, så att vi kunna lemna allt detta åsido; likaså skola vi ej tvista, om någon vill påstå, att t. ex. kartverk, land- och sjömätningar och dylikt äro till lika mycket för att befordra vetenskapen, som det produktiva arbetet. De summor, som qvarstå för sådana företag, som omedelbart äro afsedda att befordra produktionen, såsom kommunikationer och allmänna arbeten öfverhufvud, äro ensamt i och för sig stora nog för att tilltvinga sig vår uppmärksamhet. Alla dessa odlingsföretag hafva framkallat arbete — det är ovedersägligt. Man tappar ut en sjö, och plogen går der förr vassen växte; man anlägger en väg, och jordbrukaren bosätter sig der han förut ej kuüde finna sitt uppehälle; man bryter ut ett nybygge, och lemnar tillfälle åt menniskor att flytta dit och arbeta: hugga ut skogen, om ej annat. Men — vi måste erkänna, att den arbetskraft och det kapital, som derigenom funnit ett fält för sin verksamhet, ej tillkommit utifrån, och sålunda ökat vår nationela arbetskraft och vårt kapital i sin helhet; de äro tagna från andra trakter, som likväl sjelfva voro i brist deraf, ty vi hafva ingen- städes nog af kapital och arbetskraft. Det må sägas, att de fun- nit ett fördelaktigare fält, ty annars hade de stannat qvar der de voro; men vi måste betänka att de åtgärder, hvarigenom detta blifvit möjligt, äro bekostade af arbetet på andra trakter, som derigenom blifvit beröfvadt en del af sin afkastning, och sålunda mindre lönande och mindre produktivt, på samma gång som egen- dom på dessa trakter fallit i värde, ty detta måste ju ega rum, då man minskar den arbetskraft och det kapital, som kunde göra egendomen fruktbärande. Det torde vara mycket svårt, eller rent af omöjligt att be- stämma, om vårt arbete producerar mera genom alla dessa hjelp- åtgärder, än det skulle gjort, om staten aldrig stått tillreds med sitt så ofta påkallade understöd; men så mycket kunna vi med visshet säga, att såsom förhållandena nu gestaltat sig, har arbetet blifvit splittrat öfver en betydlig areal. Hvarje ny väg som anläg- ges, hvarje kanal som gräfves, hvarje sjö som aftappas, kort sagdt hvarje dylikt arbete som utföres, gör det möjligt och lönande att arbeta på något ställe, der man förut ej kunde med fördel göra det. Hvad som äfven i mycket hög grad bidragit att splittra ar- betet och sprida befolkningen öfver hela landet, är en åsigt som synes hafva gjort sig gällande hos oss sedan gammalt: att hvarje trakt, den må vara hur glest befolkad, och hur fattig som helst, Framtiden. Band 6. ' 3 . 34 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. och lemna hur ringa bidrag som helst till statens utgifter, ändå har samma rättighet som hvar je annan, tätare befolkad till admi- nistration, till polis, till rättsväsen, skolor, presterskap m. m., hvadan man äfven sökt att hjelpa härvidlag af allmänna medel på de fattigaste orterna, då deras egna tillgångar ej varit tillräckliga. Behofvet af allt sådant håller menniskor tillsamman för att ge- nom samverkan åstadkomma hvad som går öfver enskildas för- måga; men om alla dessa fördelar spridas utan att någon sam- verkan är behöflig, så borttages derigenom det starkaste band, som håller menniskor tillhopa, och de sprida sig åtminstone så långt som dessa fördelar räcka, hvilket hos oss är fallet öfver större delen af landet1). Den systematiska folkutbredningen har fortgått härhemma i århundraden, och ganska omärkbart, utan att ådraga sig någon synnerlig uppmärksamhet. Vi kunna ej mera hjelpa att vi äro så ■glesbodda, och att vårt arbete blifvit splittradt öfver en så stor rymd, men vi kunna göra oss reda för om detta varit så lyckligt, innan vi fortgå längre på samma väg. Om — för att taga en ytterlighet såsom exempel — vi skulle föreställa oss ett land be- stående af tvenne trakter, den ena bördig och befolkad, den andra . obebodd, emedan den ej lemnade så fördelaktigt fält för arbete, och att folket på den bebodda trakten lät t. ex. tappa af ett träsk i den obebodda, så att dit utflyttade några menniskor, somf derige- nom kunde finna en nödtorftig bergning, att dessa så småningom begärde bidrag till en väg, och så till en länsman, och efter en tid till en nyodling och en annan väg, och litet till en utdikning - för att minska frostländigheten, och under ett dåligt år ett ränte- fritt lån för att skaffa arbetsförtjenst, och, när de kommit sig för, ’) I Amerika ser inan folkntbredningen fortgå efter en annan plan. Backwoods- men och squatters gå före de andra; de lefva ungefär som indianer, och hafva ej an- språk på mera rättvisa, än de kunna skaffa sig med en revolver. De skulle lika gerna tänka på att begära skydd och hjelp af Storturken, som af Förenta Staternas regering, och sätta aldrig i fråga att åtnjuta några af de förmåner, eller underkasta sig några af de skyldigheter, som medfölja ett stadgadt samhälle. De vilja ej veta af någondera, utan draga sig undan, och drifva framför sig indianer och andra skogarnes urinnevå- nare, då nybyggare komma för att bryta mark. Dessa sprida sig alltefter som sam- hället bakom växer och behöfver mera utrymme, men ingalunda' skulle det falla dem in att blaud sina spridda kojor vänta samma ordning, säkerhet och andra fördelar som finnas på de tätare befolkade trakterna; de hafva andra fördelar, mera öfverensstäm- mande med deras smak, men ej dessa, som äro beroende af en stark och samman- hållande zkommun. Detta gör att befolkningen för sin egen skull håller tillsamman, och ej upptager mera mark än som lönar sig att bearbeta, och ej sprider sig förr än det blifver för trångt, och då på egen hand, utan någon hjelp från andra som sitta qvar. SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 35 ständiga anslag till skolor, och löneförstärkning ät sina kommi- nistrar, och underhållande af skjuts på trakter der èndast de sjelfva och deras egen post någonsin kunde komma i fråga att färdas fram, och så vid inträffande missvexter understöd i massa — och att under århundradenas lopp alla dessa hvar för sig obetydliga for- dringar blifvit uppfylda, så att en del af befolkningen spridt sig och sitt kapital och sin arbetskraft öfver den för öde trakten, allt under förutsättning och numera nästan häfdvunnen rätt att fort- farande åtnjuta understöd för sitt arbete af allmänna medel, och jemförelsevis mer än andra, emedan deras arbete i och för sig ej lemnade nöjaktig afkastning — så må man väl sätta i fråga om en sådan folkutbredning varit lycklig. Hade öfverbefolkning egt rum, så kunde det haft sina (åtminstone politiska om ej eko- nomiska) skäl att inom eget land behålla folk, som eljest skulle emigrerat, men under motsatta förhållanden må nyttan af dessa i fråga varande åtgärder från statens sida anses minst sagdt tvif- velaktig. Men i sin rätta dager framstår vårt hjelpsystems inflytande, om vi taga i betraktande en annan, vigtig omständighet. Måste det ej rentaf förlama den enskilda företagsamheten att vänja folk vid att lita på staten i allting, att trygga sig vid honom , i smått som i stort, från att gräfva ett dike till att bygga en jemväg? Snart tänker man knappast på möjligheten att få en ordentlig tjur i sin ladugård, eller en karta öfver sin egendom, eller en duglig bokhållare på sitt kontor, utan att staten skall hålla något institut för det ena, eller det andra, der man får hemta hvad man behöfver1). Statsmakterna åtaga sig att gifva en viss riktning åt 1) Äro verkligen dessa institut för folk och få sä nödvändiga? Hvad boskapen bestraffar, sä vågar jag ej fålla ett omdöme; men af egen, praktisk och ganska hårdt förvärfvad erfarenhet har jag kommit att tvifla på nyttan af all teknisk drifhusodling för menniskor. Man kommer t. ex. som utexaminerad från Carlberg med hufvudet fullt af astronomiska formler, der qvadratrötter och cotangenter leka blindbock med månens horizontal-parallax, utan förmåga att bedöma hvad som af detta kan användas ombord, eller hur mycket en vanlig menniska, som ej är lärare i astronomi, utan för mycket annat att tänka på, verkligen kan hålla tillsammman, och efter att hafva skämtat litet med det praktiska, så att man är i stånd att taga in ett ref, om det ej blåser för hårdt, eller fö ett fartyg öfver stag i vackert väder, just nog för att inbilla sig vara utlärd, och duga till något. Och vid första svårighet som möter, finner man sig vara »grön» som nyplockad spenat, och nödsakad att på egen hand börja om sin praktiska uppfostran från aldra första början, om man ej nöjer sig att vegetera såsom legym, och i sinom tid vissna bort. Och när man arbetat sig fram så långt, att månen och dess parallax komma i fråga att användas, så hafva de evaporerat för längesen, och man har att sjelf lära in hvad man behöfver, och efter en helt annan metod. Har ej mången gjort samma erfarenhet inom andra yrken? Ungdomen kom- 36 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI en stor del af det nationela arbetet, och draga det hit eller dit, ena gången till ett hamnföretag i Skåne, andra gången till en landtbruksskola i Upland, tredje till en väganläggning från Paj ala till Inunosuando, och folket står der som omyndiga barn under sitt stora förvaltningsråd, som grälar om anslagen, men aldrig' sätter i fråga att låta den arbetande sjelf helt och hållet bestämma den riktning, han vill gifva åt sin verksamhet. Allt detta måste ju i hög grad förminska den individuela företagsamheten inom natio- nen, och derigenom hämma arbetets sunda utveckling. Och huru måste det ej qväfva associationsandan hos folket! Förutsatt att staten icke åtoge sig indrifvandet och utdelandet af alla dessa medel, och sörjde för alltsamman, så måste enskilda förena sig om att göra det, då behofvet påkallade det ena eller det andra; nu derimot äro vi så vana att sitta och vänta och jämra oss hvar på sitt håll, tills riksdagen förbarmar sig, att vi knappast veta hur det går till att gemensamt utföra ett större arbete; vi sakna vana både att i rätt tid bilda en association, och att sköta och kontrollera en sådan. Der röjer sig — sägom det rent ut — en ganska märkbar socialistisk tendens i hela vårt hjelpsystem. Staten uppträder som förmyndare, ej blott i politiskt, utan äfven i ekonomiskt hänseende, och detta lika mycket nu som under frihetstiden, ehuru under andra former. Detta är illa nog, men ännu sämre och rent af samhällsvådlig är den afgjordt kommunistiska sträfvan, som ligger under allt detta. Man förundrar och beklagar sig öfver det försök, som nyligen gjordes att aflyfta vårt indelningsverk, och att sålunda på allmän bekostnad höja enskild egendom i värde med några dussin millioner; men detta var i så fullkomlig öfverensstämmelse med den ekonomiskt-politiska uppfostran, vi fått under de senaste trettio åren, att hvilka känslor detta tilltag i öfrigt må väcka — icke bör det kunna väcka förundran. Hvarje åtgärd från statens sida för att hjelpa, skydda, höja, utveckla eller på något sätt befrämja arbetet, bidrager ovilkorligen, om den är af lokal beskaffenhet, att mer från sina institut med en mängd inbillningar om sig sjelf, som måste drifvas ut af motgångar och svårigheter, innan man förmår sig att praktiskt lära ett yrke, och fullproppad med fragment af ett par dussin vetenskaper, som sitta så löst, att de äro glömda, långt innan de komma i fråga att tillämpas. Först när erfarenheten visat behofvet af vetenskapens hjelp inom de praktiska yrkena, börjar man lära så, att det sitter fast; man vet hvad man behöfver lära, och hvad nytta man har deraf. (Den allmänna elementarundervisningen såsom ett uppfostringsmedel är en sak för sig; här afses endast den tekaiska förbildningen;. . SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 37 höja värdet af egendom, af kapital och af arbete på en viss trakt, under det kostnaden faller på landet i sin helhet. Statsmakterna, eller rättare riksdagen — ty han har numera tagit både finans- och civilportfölj erna under sin omedelbara förvaltning — haf inlåtit sig på det farliga experimentet att fördela och utjemna vinsten på produktionen inom landet, att godtyckligt förändra värdet af egendom, höja den enes på den andres bekostnad, och detta ej blott genom direkta bidrag sådana som här blifvit anförda, utan äfven genom efterskänkningar af kronans rätt och andra förmåner. Och ej nog dermed; de understöd i stor skala, som blifvit utdelade under svåra år, den fond som finnes för detta ändamål i vanliga fall och det kreditiv som är anvisadt för ovanliga, är en garanti ' för menniskor att, huru oförståndigt de än må ställa sitt arbete, om de än bedrifva det långt inne i ödebygden, der det omöjligen lean bära sig, huru tanklösa och föga sparsamma de må vara under den goda tiden, så hafva de dock intet att befara, ty i värsta fall skaffar »staten» dem arbete och låter dem mätta sig vid »det allmännas» ständigt färdigdukade bord. . Hela vår inre politik under de tre sistförflutna årtiondena har haft en så tydlig, om än måhända omedveten social-kommunistisk anstrykning, att den sista naiva propositionen att »lyfta» litet grand ej på ringaste vis får anses som något undantag, utan tvärtom som en helt . naturlig yttring deraf, ett försök från en klass af samma slag, som många gånger förut blifvit gjorda från en eller annan trakt. Det torde vara öfverflödigt att här ingå i ’■’någon framställning af det dödande inflytande, som kommunismen utöfvar på produk- tionen. Hvar och en vet, att om man skall arbeta med lust, så måste man vara säker om att få behålla vinsten af sin möda. Någon del deraf måste man afsäga sig i utbyte mot förmånen att få lefva i ett ordnadt samhälle, som skyddar och vakar öfver allmän säkerhet; men skall man ej allenast betala sin egen andel utan äfven hjelpa andra att betala deras, eller till och med hjelpa dem att existera, oaktadt de äro båda villiga och skickliga att arbeta sjelfva, så måste detta förtaga både hågen att arbeta och möjligheten att förkofra sig. Det är ej blott af brist på företag- samhet, man tvekar att sätta i gång med nyttiga arbeten: sjelfva klokheten och försigtigheten bjuda att vänta, tills man försäkrat Sig om allmänna bidrag, då man vet sig vara tvungen att deltaga i kostnaden. I hela vårt förfaringssätt ligger i sjelfva verket en sådan ge- nomgående orättvisa mot arbetet, att detta aldrig kan taga någon 38 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN- 1871. JULI. riktig fart, förr än vi komma ifrån vårt hjelpsystem, som hindrar den individnela utvecklingen, lägger band på den naturliga kapital- bildningen för att åstadkomma en onaturlig, gifver egendomen ett falskt och konstladt värde, samt med ett ord helt och hållet strider mot de lagar, som äfven den ringaste eftertanke visar vara gällande för arbetet. Ett ännu långt vigtigare skäl än dess menliga inflytande i ekonomiskt afseende talar likväl för en öfvergång från vår nuva- rande ekonomiska politik, nämligen dess demoraliserande inverkan på nationen. Det kan ej annat än efterhand förlama sjelfkänslan hos ett folk, detta öppna tiggeri, denna allmänna hjelplöshet, detta häfd- vunna bönfallande eller pockande på handräckning och understöd. Man så att säga legaliserar och organiserar tiggeriet; det sker ej längre endast i smyg i gathörnen, utan fullkomligt öppet på offent- liga sammankomster; det är ej längre blott fattiga stackare, som anstränga sig för att väcka medlidande, utan rikt och mäktigt folk uppträda med orationer så långa och granna, att man har .svårt att föreställa sig, att de i botten äro af samma natur som jämmer- låten från den utarmade stackaren. Man kommer ej längre en och en för att begära sin slant, utan sammanträder i stora korpo- rationer för att tigga i massa; folkets representanter samlas vid riksdagen med formligt erhållila och mottagna uppdrag att för enskilta béhofs fyllande, till enskilda planers genomförande skaffa hjelp, så riklig som möjligt, af allmänna medel. Och man nöjer sig ej längre med att bedja; man har blifvit så van att se hjelp delas ut på alla håll, och vara med om att betala sådan, att man anser sig snart sagdt förorättad, om man ej också får något med. Tiggeriet inskränker sig ej längre till ett ödmjukt erkännande af egen oförmåga och hjelplöshet, och en undergifven begäran om understöd på grund af ömmande omstän- digheter, utan man pockar och anser sig hafva rätt att fordra hjelp. Detta ord förlorar sin vackra betydelse af en frivillig handling af välvilja och menniskokärlek, hvars utöfvande lemnar efter sig en känsla af tillfredsställelse; hjelpen blifver en tvångs- åtgärd, som endast åstadkommer bitterhet hos den, som nödgas dertill mot sin vilja, och hvars uteblifvande väcker en känsla af stark missbelåtenhet hos folk, som anse sig berättigade till erhål- lande af hjelp. Denna känsla af missbelåtenhet skall ökas alltmer, ju mindre staten blifver i stånd att uppfylla alla de anspråk som SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 3$ * framställas, och bitterheten å andra sidan skall tilltaga, ju mera man nu söker att tillfredsställa de stigande anspråken. En brytning inom samhället måste uppstå mellan personer med olikå intressen, hvilka, de söka att genom statens mellankomst göra gällande på hvarandras bekostnad, och detta missförhållande blifver skarpare, ju längre vi fortgå på den väg vi beträdt med våra all- männa understöd. Det är forgäfves att påstå, att vi redan länge varit inne på denna väg, utan att något allvarsamt missförhållande uppstått. Dels äro trettio år ej någon lång tid i detta afseende, och dels måste vi lägga märke till att menniskor nu för tiden, vida mer än förr, göra sig reda för de ändamål, för hvilka de beskatta sig, och de grundsatser, som dervidlag böra följas. Den patriarkaliska tiden är förbi, och kommer aldrig igen. Enda sättet att förekomma en öppen brytning är att i tid komma öfverens om vilkoren för en öfvergång. Vi måste vidare betänka, att tungan och bördan af vårt hjelp- system hvilar på de aldra fattigaste af oss. Större delen af de i det föregående uppräknade utgifterna äro tagna från tullmedlen, både direkt och indirekt, emedan dessa utgöra vår betydligaste statsinkomst; och tullen drabbar i första hand den fattige långt mer än den rike. Jag är visserligen fullkomligt öfvertygad om att hvarje beskattning, den må i första hand vara pålagd hur som helst; jemnar sig sjelf, endast den är systematisk, så att man ej planlöst kastar sig från det ena till det andra, och framför allt såvida man lemnar arbetet frihet att välja sin naturliga väg och behålla sin tillbörliga vinst. Om än tullarna fördyra den fattiges lefnadskostnad, så stiga arbetslönerna under ett för öfrigt fritt system, om inkomst af egendom och kapital blifver lindrigare taxerad. Men — utan att här ingå i någon granskning af vårt beskattningssystem — vårt arbete är långt ifrån fritt. En stor del deraf lockas genom skyddstullarne in på det industriela om- rådet och grenar deraf, som aldrig skulle draga till sig arbete, om det finge välja sin naturliga väg, och man ej betalade öfverpris för dess produkter inom vissa grenar; och vårt hjelpsystem har bidra- git att sprida det öfver trakter, der vi aldrig skulle tänkt på att ned- lägga arbete, om man ej med konstlade medel lockat oss dit. Och kan någon säga, att den arbetande får behålla sin tillbörliga vinst? Vi hafva sett hur han blifvit taxerad under den senaste tiden för att uppehålla vårt A/e^system, och detta uppväger ej ändå, enligt min öfvertygelse, den tunga, fastän osynliga beskattning, som vi i form af öfverpris för alla industrialster betala för att uppehålla vårt s^«?(/ssystem. Under sådana förhållanden kan ej gerna be- 40 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. skattningen jeinna sig; den som är mäktig nog och tillräckligt förslagen att skaffa sig hjelp, och den som är kapitalstark nog för att sysselsätta sig med den skyddade industrien, tager för sig hvad hjelp och skydd han kommer åt, och den svagare, enfaldigare eller fattigare får, som vanligt, sitta imellan. Det göres ej nödigt att visa, huru detta går till; vi kunna vara fullkomligt öfvertygade om att så snart det är fråga om hjelp, så är det alltid den svagare, som tvingas att hjelpa den starkare. Är min granne mäktigare, kun- nigare, slugare, rikare eller på annat sätt starkare än jag, så är det så visst som någonting kan vara att han tager ut sin andel af hjelpen först, och låter mig arbeta för att betala så mycket af hans bidrag som möjligt. Han må ädelmodigt skänka mig en slant, om det blifver för mycket knappt för mig, men ej förr än jag arbetat in den och tre andra åt honom, så att han ej »går sig för nära». Mången anser det vara ett ledsamt förhållande, att allmogen är så talrikt representerad vid riksdagarne; men för vår del måste vi betrakta de många bonderepresentantemas närvaro som' ett tecken till misstroende bland de hårdast betungade och hårdast arbetande ibland oss imot hela vår statshushållning, en tyst protest mot att rättvisa ej vederfares dem. Det är ej sagdt att de tydligt inse, Iwar orättvisan ligger, men de känna att hon finnes der, och så länge en del af statens inkomster användas till förmån för enskilda personer eller trakter, jså länge planmässigt uppgjorda kombinationer bildas mellan olika intressen för att komma, åt de ur statskassan flytande summorna, skall alltid qvarstå ett miss- toende bland allmogen mot allt hvad allmänna utgifter heter." De lära sig att betrakta dem (och ej alldeles utan skäl) såsom ett byte för lurande spekulanter från många håll, icke såsom ett nöd- vändigt vilkor för statens bestånd och förkofran. Detta misstroende och dessa intriger äro ett farligt och upp- lösande element i ett samhälle, och de skola aldrig upphöra, förr än vi uppställa såsom ledande grundsats i vår rikshushållning, att statens medel skola användas uteslutande för statens ändamål. Slutligen, och vigtigast af allt: huru måste ej detta hänsynslösa tiggande om understöd, ständigt mera understöd på det allmännas bekostnad, försvaga vår fosterlandskänsla, förslappa det band, som fastar oss vid vårt fädernesland! Att tänka sig detta fädernesland ej som det dyrbaraste man eger på jorden, för hvilket man vore färdig att offra allt och utan ett ögonblicks tvekan gå i döden om det gäller, utan som en fattiginrättning för hjelplösa landsmän, SVENSKA STATENS HJELPSYSTEM. 4L - en skyddsförening för rådvilla eller afsigkomna svenskar, en asyl för »pauvres» ingenting mindre » än »honteux» — måste ej detta nedsätta både sjelfkänslan och fosterlandskänslan hos folket? Att på ett rum, der man borde täfla i sjelfuppoffrande åtgärder till sitt fäderneslands bästa, dit man borde samlas för att gifva, ej för att taga, i stället få höra huru man kappas om att hvar . på sitt håll komma åt så mycket man kan — är ej detta bedröf- ligt? vitnar. det ej om en förvänd uppfattning af den enskildes pligter mot det allmänna? Att tänka sig den mångbesjungna Svea, den evigt unga och friska, som manade våra fäder till ädel sjelfförsakelse och manliga idrotter, och som aldrig manade förgäfves, i våra dagar förvandlad till en skröplig »hjelpgumma», som tingas och trugas till hand- räckning, då den maklige eller klent utrustade finner det beqvämare att låta en annan draga lasset,, hellre än att sjelf gripa sig an dermed — måste ej detta förtaga den bästa delen af lifvets poesi? Man kan ej känna så för den, af hvilken man tigger, som för den, for hvilken man försakar och lider. Ju snarare derföre vårt nuvarande hjelpsystem utdömes af én upplyst och rättrådig allmän mening i landet, desto tydligare skall detta angifva vak- nandet af en renare, oegennyttigare fosterlandskärlek hos svenska folket och dess målsmän. Herman Annerstedt. 42 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. Om litterär eganderätt, särskildt med hän- syn till de nordiska rikena. i. Det har nyligen med skäl anmärkts, att uttrycken: arbetare och de arbetande klasserna i den dagliga, vulgära användningen fått en betydelse, som ej blott är mindre riktig, utan ock, liksom andra förvillande benämningar, kan verka skadligt i det sociala lifvet och på de politiska förhållandena. Det ligger derfÖr nära till hands att erinra om, att händelsen är ungefar densamma med ordet: arbete och den sedvanliga distinktionen mellan kropps- och själsarbete. Man plägar fatta dessa termer alldeles exklusivt, såsom betecknade de verkligen artskilda saker, ehuru naturligtvis det arbete, man kallar materielt, och det, som kallas andligt, ej äro uteslutande det ena eller andra, utan endast framträda såsom i öfvervägande grad hörande till det förra eller senare slaget. Denna obehöriga och öfverdrifvet tillspetsade åtskilnad mellan två slags arbete, som gifvit sig uttryck i de anförda, oegentliga benämnin- garna, har nog sin andel i den ringaktning för det ena slaget, hvilken trots allt vackert tal om »arbetets ära» ännu dess värre har vidt förgrenade rötter, och i den öfverskattning af hvad som räknas till det andra slaget, hvilken man stundom hör uttala sig i naivt oförsynta pretentioner af dem, som sjelfve tillmäta sig vetenskapsmannens, skaldens eller konstnärens hedersnamn. Imel- lertid förete det andliga och det materiela arbetets Öden en annan åtskilnad, som i all sin sorglighet dock något försonar den nyss nämda, deruti nämligen att det förras alster länge nog genom tiderna fått, i saknaden af rättsligt skydd, böta för sin högre rang, och att dess utöfvare vida mindre än de af den andra klassen kunnat af sin verksamhet hemta en tryggad utkomst. Vi tala ej om forna tiders trycktvångsband på den litterära produk- tionen: hade äfven denna varit från sådana fjettrar fri, hvad hjelpte det, så länge lagen ej gaf helgd åt den litterära egande- rätten, och det har den i de flesta länder först sent gjort på ett tillfredsställande sätt. Vi låna Eugène Despois’ skildring af för- OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 43 hållandena, före revolutionen, i det land der litteraturen först ut- bildade sig till en stormakt i det moderna samhället. »Den franska litteraturen», säger han, »hade frambragt odödliga mästerverk, utan att ha kunnat åt de författare, som skapade dess ära, betrygga någon annan verklig tillgång, än konungarnes och de store herrarnes nyckfulla och ofta föga upplysta frikostighet erbjöd. Med ett ord, man kan ej anföra en talangfull författare före 1789, som haft sin penna att tacka för sin familjs uppehälle. För att kunna existera, hade de nästan alla behoft ega ett arfgods eller söka en pension. Rousseau ensam hade hyst den aktningen för sin egen tanke, att ej bedja den om dagligt bröd, vid en tidpunkt då en sjelfständig tanke alltid utsatte författarne för någonting värre, än armod. Han skapade sig ett yrke. Det nya tidehvarfvet för litte- raturen, som ändtligen tillät den att lefva värdigt och aktad, börjar först med revolutionen.» Vi skola på de följande sidorna försöka att gifva en samman- trängd öfversigt af den litterära eganderättens utveckling. Det är blott en del af ett stort område, vi egentligen skola sysselsätta oss med. I sin helhet omfattar det, hvad man kallar, »andlig egendom», propriété industrielle, artistique et littéraire, geistiges JEigenfhum. För att ett alster af det andliga arbetet skall utgöra ett föremål för lagbestämd eganderätt, förutsättes att det kan mekaniskt mångfaldigas, och att reproduktionen afser ett ekonomiskt intresse. Sålunda är ett drama föremål för litterär eganderätt och skyddas af lagstiftningen mot eftertryck och offentligt uppförande på scenen. Derimot faller efterliknandet af en exeqverande konstnärs, en skå- despelares eller musikers, skapelser utanför den andliga egande- rättens gräns. Icke heller vidkommer denna rätt rent vetenskapliga upptäckter, eller i allmänhet sådana föremål, hvilkas mångfaldigande ej åsyftar vinst: såsom exempel härpå anför man att Wöhler ej var berättigad till patent på upptäckten af aluminium, så länge dess framställande var endast ett vetenskapligt experiment, men att derimot Deville’s upptäckt af aluminiets framställande i stort och användning i industriens tjenst med rätta blef föremål för ett vigtigt fabrikspatent i flere länder. Med iakttagande af den sålunda antydda begräns- ningen delar man den andliga eganderättens föremål i vissa klasser, som i olika lagstiftningar och af olika författare olika bestämmas, och om hvilkas rätta inbördes begränsning mot hvarandra menin- garna i flere fall väl lära förblifva skiljaktiga, men som för ända- målet af en kort öfverblick af ämnet lämpligast torde kunna an- gifvas under de tre rubrikerna: skrifter, konstverk, tekniska upp- finningar. Till den första klassen räknar man vanligen ej blott 44 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. skrifter i egentlig mening, utan ock, med anledning af de grafiska framställningsmedlen, dels kartor och alla slags ritningar, dels äfven musikkompositioner. Inom denna klass äro dramatiska och musikaliska arbeten på tvåfaldigt sätt föremål för litterär egande- rätt och sålunda i två hänseenden skyddade, nämligen både mot upp- förande och mot eftertryck. Under andra klassen hänföras närmast den bildande konstens verk, dock ej arkitekturens, samt vidare de med konstindustrien beslägtade »reproducerande konsternas» alster, såle- des koppar- och stålstick, träsnitt, stentryck, gipsmodeller och dylika afgjutningar, äfvensom fotografier. Hvad de sistnämda angår, äro dock åsigterna ännu mycket delade: att fotografiska efterbildningar af konstverk böra njuta det artistiska eganderätts-skyddet, erkännes väl allmänt, men lika allmänt nekas det i fråga om originalfoto- grafier af utsigter, lefvande grupper, personer o. s. v. Baierska lagen af 25 Juni 1865 och den danska lagen »Om eftergjörelse af fotografier» af 24 Mars 1865 skydda likaväl det ena som andra slaget, den senare lagen för en tidrymd af fem år. Enligt svenska lagen af 3 Maj 1867 äro blott auktoriserade fotografier af förra slaget skyddade. Den tredje klassen omfattar tekniska uppfinningar och produkter, varumönster, fabriksmärken, etiketter och firmors stämplar. Det är en del af detta område, som beherskas af patent- lagstiftningen. Då vi i det följande komma att särskildt sysselsätta oss med den litterära eganderätten, torde här i förbigående kunna anföras några data till den eganderätts historik, som omfattar föremålen under andra och tredje klasserna. Såsom längre fram skall visas, var den artistiska eganderätten, såväl som den litterära, redan i den romerska kejsarperioden i någon mån föremål för juristernes uppmärksamhet, och klagomål öfver efterbildningar af konstverk spårar man ända från den nyare tidens början; men laga skydd , för artistisk eganderätt är ännu senare, än försöken att stäfja eftertryck. I England blef genom en lag af 1735 eftergörande af kopparstick förbjudet för en tid af femton år, hvilken 1767 ut- sträcktes till 28 år, efter utgifningen. Nationalkonventets dekret af 19 Juli 1793 stadgade för gravyrer samma skydd, som för musikkompositioner och alla slags skrifter, nämligen under för- fattarens eller konstnärens lifstid och, till hans arftagares förmån, under tio år efter hans död. Àllg. Preuss. Landrecht 1794 inne- håller ock bestämmelser blott rörande kopparstick och stentryck; likaledes Österreich, bürgerl. Gesetzbuch 1811. Det var först i följd af de reproducerande konsternas och konsthandelns starka utveckling i nyaste tider man fann ett vida mer omfattande skydd OM LITTERÄK EGANDERÄTT. 45 för artistisk eganderätt af oafvisligt behof påkalladt. I Frankrike gick denna utsträckning af lagens skydd för sig pä den praktiska tillämpningens väg; i England blefvo i detta århundrade, genom särskilda lagar, stentryck och plastiska konstverk likstälda med koppargravyren; i Preussen ordnades den, artistiska eganderätten genom den ingripande lagen af 11 Juni 1837, som genom förbunds- besluten af s. å. och 1845 ingick äfven i öfriga tyska staters lag- stiftning. I Danmark tager den sedermera förtjenstfullt utvecklade lagstiftningen på detta område sin början med förordningen af 13 December 1837 ; i Norge antogs tjugu år senare lagen af 12 Oktober 1857, hvarigenom »de bestemmelser, som lovgivningen indeholder om forlagsret fil skrifter samt om eftertryk, udvides til at gjelde om forlagsret til musikalier, kobberstik, stentryk, træsnit og andre deslige afbildninger»; och i Sverige kom omsider för några år sedan den förut nämda lagen af 3 Maj 1867 till stånd. Under de senare årtiondena har, i sammanhang med de litterära mellanriks-lagarne, äfven den artistiska eganderätten blifvit föremål för ett internationelt skydd, som vinner större och större utsträcknings I Frankrike lofvades genom dekretet af 28 Mars 1852 främmande staters undersåter lika skydd med franska med- borgare mot eftergörande af konstverk. I Danmark uttalades redan genom kansliskrifvelsen af 16 September 1845, att 1837 års för- ordning bör kunna tillämpas till förmån för i främmande länder utkomna konstverk, blott de vilkor iakttagits, som enligt sagda förordning voro nödiga för att bereda konstverk ett temporärt skydd mot reproduktion, och sedermera har i lagen af 31 Mars 1864 stadgats, att bestämmelserna i densamma, liksöm i tilläggs- lagen af 23 Februari 1866, »kunne, under forudsætning af gj en- sidighed, ved kongelig anordning ganske eller delvis gjöres an- vendelige på de andetsteds udförte eller udgivne kunstarbejder», hvilket ock egt rum, i förhållande till Frankrike, genom den kong. anordning af 5. Maj sistnämda år. Den svenska lagen af 1867 säger, att dess stadganden »kunna, under förutsättning af recipro- citet, delvis eller i deras helhet, af konungen förklaras tillämpliga jämväl i afseende å efterbildning af främmande konstnärs arbete, som utom riket finnes.» Uppkomsten af lagstadgadt skydd för de föremål, som höra till den tredje klassen, kan — när man bortser från de gamla skråmonopolernas föreskrifter — räknas från det engelska parla- mentsstatut af 1623, som bemyndigade kronan att förläna upp- finnare uteslutande rätt, för bestämd tid, öfver sina uppfinningar. I skydd af denna lagstiftning kunde Richard Arkwright, närmast 46 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. efter James Hargreaves uppfinnare af spinn-maskinen (1769), från en fattig barberare uppstiga till titulär baronet och verklig cotton- lord, efterlemnande vid sin död en förmögenhet af en half million pund sterling. I Förenta Staterna ordnades patentväsendet genom lagen af 10 april 1790, »grundvalen för den relativt bästa patent- lagstiftning som f. n. består», säger en utmärkt kännare; i Frank- rike genom konstituerande församlingens förordningar af 7 Januari och 25 Maj 1791; i Preussen 1815; i Belgien 1817 o. s. v. Till en internationel patentlagstiftning ha ännu blott förberedande ^teg tagits. Hvad öfriga till denna tredje klass hörande föremål vidkom- mer, må nämnas att i Frankrike och England lagstadgadt skydd för varumönster tager sin början från 1787, i det förra landet ursprungligen närmast med afseende på sidentillverkningen i Lyon, och i det senare inskränkt till tryckta linne- och bomullsvaror, men sedermera beggestädes vidare utbildadt. Österrike har genom lagen af 7 December 1858 infört ett med det engelska öfverens- stämmande mönsterskydd. I Preussen och det öfriga Tyskland har frågan flere gånger bragts å hane och lifligt afhandlats, men ännu ej, så vidt oss är bekant, blifvit löst. Fabriksmärken och firmor blefvo i Frankrike genom en förordning från republikens år XI allmänneligen tagna i laga hägn, och i nyaste tider ha lagar i dylikt syfte utfärdats i England, åtskilliga tyska stater, med flere länder, äfvensom genom bestämmelser i flere handels- fördrag detta skydd fått en internationel giltighet af redan icke obetydlig omfattning. Efter att sålunda ha något så när betecknat gränserna för den »andliga eganderättens» område och antydt dess uppkomst och utvecklingsgång, vända vi oss till det litterära eganderätts-skyddet, för att, efter en historisk blick på dess utbildning, särskildt taga i skärskådan denna angelägenhets nuvarande ställning i vårt land och de nordiska staterna imellan. Till öfriga skäl att söka fästa någon uppmärksamhet å detta ämne har nu sällat sig ett nytt i och genom det skede, hvari frågan om en reform af vår tryck- frihetslagstiftning numera inträdt. Det torde ej böra betviflas, ati en ny presslag inom den närmare framtiden skall komma till stånd, och att ur densamma stadgandena om litterär eganderätt, på sätt sistförflutne riksdags konstitutionsutskott föreslagit, uteslutas. Dessa »innebära», såsom utskottet anmärkt, »inga garantier för tryck- friheten och äro helt och hållet af civilrättslig natur; de äro ock af beskaffenhet att behöfva i väsentlig mån omarbetas och tillökas med nya stadganden, i följd hvaraf lagstiftningen i detta ämne, OM LITTERÄR EG ANDERÄTT. 47 om den gjordes sâ fullständig, omständigheterna kräfde, skulle växa ut till den bredd, att den upptoge Tryckfrihetsförordningens flesta §§. Utskottet har tänkt sig att ett förslag till lag angående eganderätt till tryckta skrifter skulle utarbetas och i den ordnings 87 § Regeringsformen . foreskrifver, antagas vid samma riksdag, då en ny tryckfrihetsförordning kunde varda slutligen1 faststäld, eller att, i fall detta af någon anledning icke kunde ske, kongL maj:t med riksdagen skulle besluta, att de i 1 § 3 och 9 mom. Tryckfrihetsförordningen nu befintliga stadganden finge såsom civil- lag gälla intill dess ny lag angående samma ämne blifvit stiftad.» 2. En af de nyaste författare, som skrifvit om den litterära eganderätten, öfverbergsrådet R. Klostermann, anmärker att de åsigter, som en gång försvarade eftertrycket såsom en loflig sak och bekämpade förlagsrätten såsom för bildningens intressen menlig, numera äro »längesedan dömda och glömda». Året förut hade man dock, å andra skandinaviska bokhandlarmötet i Stockholm 1866, haft den uppbyggeisen att höra en förläggare betvifla, och en författare bestrida en litterär eganderätts befogenhet. Det var ej första, och blir väl ej sista gången, man hos oss kommer att såsom djupa sanningar uppduka öfverallt annorstädes antiqverade lärosatser och öfvergifna villfarelser, ty »ekot är starkt bland de svenska bergen», säger Tegnér, »och ljuder länge ännu sedan rösten tystnat.» Endast i Nordamerikas Förenta Stater har man eljest i senare tider hört detta samma eko af en röst, som tystnat. För ett par årtionden sedan har der den frejdade H. C. Carey angripit den litterära eganderätten och försvarat den amerikanska eftertrycks- industrien, och samma år, då Klostermann utgaf sitt arbete, fick Carey i en Newyork-bokhandlare, E. Steiger, en efterföljare. Tanke- gången i den skenfagra svada, hvarmed Carey sökte visa att en författares »idéer» äro »allmän egendom», var dock långt förut alltför grundligt vederlagd, för att ens med stödet af hans namn kunna omvända verlden, och dessutom träder den rama egennyttan nog obeslöjad fram i den anmärkningen, att förläggarne i Förenta Staterna, derest de genom en litterär konvention vore förhindrade att plundra den engelska bokmarknaden, skulle få betala sina medbröder vid Kanalen en årlig summa af sju millioner dollars; — 48 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. en påminnelse som, tycks det, i stället för att tjena till stöd för Carey’s åsigt, bort kunna öppna nationalekonomens ögon för den skriande orättvisa, han förfäktar. För öfrigt är det anmärknings- värdt, att lika litet den berömde, amerikanske förläggaren och författaren, som de tvenne antydda medlemmarne af det skandina- viska bokhandlarmötet, någonsin befunnits medgifva någon efter- trycks-kommunism att ingripa i deras litterära eganderätt. Ja, då de väl inse, att de ej sjelfve kunna åtnjuta skydd för sin egendom, med mindre deras medborgare åtnjuta lika skydd för sin, så ha de aldrig i fråga satt att det litterära eganderätts-skydd, som Sveriges lag beviljar svenske undersåter och Förenta Staternas lag ame- rikanske medborgare, skulle upphäfvas. Det är endast mot utlän- dingar de vilja tillämpa den beqväma principen »man tager»: engelsk och tysk litteratur bör fritt få eftertryckas i Amerika, säga hrr Carey och Steiger; dansk och norsk litteratur bör, utan egarens tillåtelse, få eftertryckas, öfversättas och — vanställas i Sverige, säger en och annan svensk bokförläggare. Således, de taga nog den litterära eganderätten i anspråk för sin egen del och förmån; men de finna den olidlig, de hata »monopol», de tala högt om bildningens intresse, när det är fråga om de medbröders egande- rätt, som är o en annan stats undersåter. Med allt detta äro de beviset skyldige^ hvarför den andliga eganderättens föremål, mer än materiela ting, skola vara prisgifna åt en internationel rätts- 'löshet, hvarför det må vara lofligt att frånhända förläggaren i ett naborike en bok, men straffbart att annektera hans rock. Be- viset kan också aldrig presteras. I betraktande af den i våra dagar raskt fortgåeude intemationela lagstiftningen till litterär eganderätts skydd, samt de åtgärder, hvarigenom bokförläggare både här och i Amerika frivilligt börjat råda bot på lagstiftningens brister1), torde man ock föga hafva något väsentligt att invända mot det anförda yttrandet af Klostermann, att den åsigt som för- nekar litterär eganderätt nu i det närmaste är både »dömd och glömd.» Lång har imellertid vägen varit till detta mål, och de betydligaste stegen tillhöra vårt århundrade. Om en litterär eganderätt något så när i nutidens mening kan näppeligen talas förr, än efter uppfinnandet af boktryckarkonsten. Väl ha de romerske juristeme på kejsartiden sysslat med bestäm- mande af den litterära och artistiska eganderätten — sålunda finner *) Vi ha med nöje sett, att den nyss utkomna svenska öfversättningen af Ewalds -roman Svenskeme på Kronborg är af förf, auktoriserad. — Klostermann anför, att Charles Dickens af två amerikanska förlagsfirmor fick ett honorarium å 60,000 dollars iför eftertrycket af hans verk. OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 49 man olika meningar uttalade derom, huruvida en målning vore ett accessorium till materialet, hvarå den utförts, och således ega- ren af det senare äfven égaré af den förre, eller tvärtom —- och visserligen synes det gamla Rom ha haft en rätt betydlig bok- handel; men ingenstädes i de romerska rättskällorna lärer finnas omtalad någon uteslutande rätt till en skrifts mångfaldigande, och om bokhandeln onekligen var ett ekonomiskt yrke, torde detsamma derimot blott i ringa grad kunna sägas öm de vittre eller lärde författarnes verksamhet Martialis har åt .efterverlden öfverlemnat namnen å fyra särskilda förläggare af hans skrifter. Af denna omständighet och särdeles af det sätt, hvarpå Martialis sjelf lik- som annonserar sina epigram, har Lessing ledts till den förmodan (jfr Zerstreute Anmerlzungen über das Epigram und einige der vornehmsten Epigrammatisten, III, 5), att »redan på den tiden hvarje bokhandlare hade sina egna förlagsböcker, såsom vi nu kalla det, och ej läto afskrifva de första bästa, som föllo dem i händerna, och till hvilka någon annan redan förvärfvat ett slags rätt.» Det kan gerna vara, menar Lessing, att de sins i mellan förf oro samvetsgrannare, än många af deras dyra efterföljare på Lessings tid plägade göra. Det ser till och med ut, fortfar han, som hade de kommit öfverens om olika afskriftsformater af böcker, som hade stark afsättning: så attsden ene besörjde de stora af- skrifterna för biblioteken, och en annan små portativa afskrifter eller handupplagor. Lessing gör här en skarpsinnig tolkning af tredje epigrammet i första boken, visande att Martialis i denna dikt annonserar en liten, för resor beqväm fickupplaga af epi- grammen, utkommen i en bokhandel som hölls af Secundi Lucen- sis frigifne, hvilkens adress i närheten af Fredens tempel noga angifves. Den större upplagan af epigrammen besörjdes derimot af en annan bokhandlare, Atrectus. Hans tvenne andra förläg- gare voro Quintus Pollius Valerianus, som utgaf Martialis ung- domsdikter, och Tryphon—Quintiliani förläggare — som utgaf hans xenier, för hvilkas höga boklådspris författaren gifver honom en snärt. Tryphon lät nämligen för detta lilla häfte — gracilis li- bellus — betala sig fyra sesterstier, hvilket torde kunna öfvers*ättas med omkring 45 öre, men Martialis finner att hälften kunde vara nog för en skälig vinst: —r — — — poterit constaré duobus Et faciet lucrum bibliopola Tryphon. Lessing uppkastar den frågan, om Martialis fick någon del af Tryphons förtjenst eller, med andra ord, om bokhandlaren- Framtiden. Band. 6. 4 50 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. förläggaren betalade något författarehonorarium, men utredningen häraf öfverlåter han skämtsamt åt den lärde man som känner sig hågad, att närmare undersöka »författarskapets antiqviteter» och genom ett sådant arbete göra sig odödlig. Måhända anstod det ej rätt väl en idkare af artes liberales att omsätta sina snillefoster i klingande mynt. En Juvenalis, arftagare efter en rik frigifven, behöfde ej lefva af sitt författarskap: egde han också icke till fullo, hvad han sjelf betecknar såsom ett behagligt lagom, näm- ligen tre gånger de 400,000 sestertier som på hans tid utgjorde census equester eller, med ett modernare uttryck, »12,000 francs i räntor,» så satt han likväl, som man kan se af de matsedlar han meddelar för sina intima middagar, i ett rätt artigt välstånd. Den som var mindre lyckligt lottad fann sig förträffligt vid en eller annan Maecenas’ frikostighet, öfverlemnande åt sin förläggare, så- som Horatius åt firman »brödeme Sosius», att skörda guld och förbehållande sig sjelf den vittra äran, som det heter i Brefvet till Pisonerne: »Boken dâ gifver de Sosier guld, den flyttar sig öfver Hafvet, och skaffar författarn ett namn för evärdliga tider.» De som hvarken voro arftagare eller hade en Maecenas att. tillita — och Juvenalis klagar starkt, i sina obemedlade medbrö- ders namn, öfver de rikes njugghet mot litteraturen — utgjorde ett dåtidens Bohème littéraire, om hvars nöd och sorger mer än en upplysande enskildhet finnes antecknad. Vi finna sålunda under den romerska tiden bokhandel såsom ett inkomstgifvande yrke och, på dess område, en viss praxis som innebar ett skydd för litterär eganderätt; vi finna väl ej någon lagstiftning, men begynnelsen till en juridisk doktrin rörande detta ämne; spörja vi derimot, om äfven i författarnes hand litteraturen var en näringsväg, torde svaret böra blifva, att detta ännu en- dast i mycket begränsad mån var händelsen. Såsom betecknande kan anföras den regel — uppstäld af samma juridiska skola, som förklarade att en målning på ett material, som ej tillhörde konst- nären, dock afgjorde eganderätten till det hela — att en skrift å annans pergament tillhörde det senares égaré, hvilket visar att icke författarskapet, utan afskrifningsarbetet betraktades såsom det ekonomiskt väsentliga och i lagens ögon vigtiga. När imellertid en tysk författare, Neustätel, haft det infallet att skrifva en hel afhandling om »Ber Buchernachdruch nach römischem Bechte be- trachtet» (1824), lärer detta följaktligen få anses för intet annat OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 51 än en lärd spetsfundighet af det slag, hvarpå det stora fädernes- landet länge varit så rikt. Under medeltiden idkades visserligen bokafskrifning tillafsalu, men det var blott detta skrifarbete, och ingalunda författaremö- dan, som gäldades med priset för en handskrift. En af författarne i detta ämne har meddelat ett statut af år 1323, som ålade Paris- universitetets bokhandlare att låta, hvem det önskade, till eget bruk taga afskrifter af verk i deras ego. Först efter att man, med bok- tryckarkonsten, fick ett lätt medel i hand att i större antal och till billigt pris mångfaldiga skrifter, uppkom behofvet af skydd mot egennyttiga ingrepp i författarens eller boktryckarens väl- fångna egendom och rätt. Från denna tid kan man datera den litterära eganderätten i modern mening. Också höras klagomål Öfver eftertryck redan från bokpres- sens första århundrade. Martin Luther besvärar sig flere gånger, att boktryckare så oförsynt »röfva och stjäla hvad honom tillhör.» Ungefär samtidigt klagar Albrecht Dürer öfver dem, som efter- gjorde hans konstverk. Den första form, hvari nu ett litterärt eganderätts-skydd framträdde, var privilegiets, som tillförsäkrade viss person uteslutande rätt att utgifva det eller det arbetet och för intrång i den sålunda privilegierades befogenhet stadgade mer eller mindre känbara straff. Man anför såsom äldsta dokument af detta slag ett venetianskt privilegium af år 1491; de äldsta tyska, franska och engelska skola vara från resp. 1501,1507 och 1518. I Sverige fick en boktryckare 1594 privil. å allt som sub titulo maje- statis utgafs. Ar 1630 fick E. Schroderus priv., till skydd mot efter- tryck, å de af honom öfversatta skrifter. Om äldre priv. finnas, känna vi ej. Detta system fortfor i de flesta länder genom ett par århundra- den: förlagsrätten var ej regel, den var undantag, endast privilegierade skrifter hägnades af lagstiftningen mot eftertryck. England var det första land, der den litterära eganderätten af lagen blef med annan principielt likstäld. Genom en parlamentsakt af 1709 fick författares eganderätt, som förut var bunden vid vilkoret af an- teckning i bokhandlareskråets register, allmän laga giltighet, dock med inskränkning till en tid af fjorton år. Närmast i ordningen torde vi få nämna den danska förordningen af 7 Januari 1741, som stadgar att »ingen må oplægge, eftertrykke eller eftertrykt indföre eller falholde nogen bog eller skrift, som en anden herinde justo titulo sig haver forhvervet. Et sådant skrift,. som nogen engang på lovlig måde er hieven ejer af, skal beständig tilhöre den, som sit eget; hvilket ingen må tilegne eller ved eftertrykning benytte sig af under alle exemplares konfiskation og anden vil- 52 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JUNI. kårlig mulkt. Dog undtages herfra de forordnede kirke-psalme- böger, Luthers katekismus, ABC-böger, samt andre forhen trykte höger, som enten de rette ej ere ere döde fra, og hvorpå deres arvinger intet specielt privilegium have, eller og som autor eller förste forlægger, om han end var ilive, dog lod henligge og ikke inden en vis tid, såsom idethöjeste inden et helt, A eller | års forlöb, ligesom skriftet var stort eller kostbart til, efteråt samme var aldeles bortsolgt, begyndte igen at oplægge det.» Denna för- ordning är en vigtig akt i den litterära eganderättens historia: utfärdades också fortfarande kungliga privilegier för skrifter, satte dock denna förordning en gräns för det'forna eftertrycks-oväsen, som Camillus Nyrop tecknar i sina lärorika Bidrag til den danske boghandels historié, och uttalade i det hela så riktiga grundsatser att den kunde bestå mer än ett århundrade, tills den efterträddes af 1857 års lag om eftertryck. I Sverige blef genom reglementet för boktryckerierna af den 12 Augusti 1752 för första gången eftertryck äfven af skrifter, som ej voro genom privilegier skyd- dade, förbjudet, dock endast af »mindre skrifter till 10 eller 12 ark, som någon efter manuskript först upplagt.» Följer så nord- amerikanska kongressen och franska nationalkonventets lagstift- ning. Förenta Staternas konstitution af 1787 (I, vin, 8) ålade kongressen att främja vetenskaperne genom att bevilja författare uteslutande rätt till sina arbeten för bestämd tid, hvilket hugnande löfte till litteraturen inlöstes genom lagen af den 31 Maj 1790. Redan hade franska konstituerande församlingen, tack vare Beau- marchais’ bemödanden, genom en lag af 1791 tillerkänt drama- tiske författare, med deras arfvingar, fem års eganderätt, när kon- ventet den 19 Juli 1793 stadgade att författare oçh konstnärer skulle för sin lifstid ega uteslutande ratt Öfver sina arbeten, hvilken ock öfverginge på deras arfvingar för en tid af tio år. Efter för- klaringen om menniskorättigheterna var detta — såsom referenten inför konventet, Lakanal, uttryckte sig — la déclaration des droits de T intelligence. I Tyskland utfärdades visserligen af några rege- ringar åtskilliga generela förbud mot éftertryck, men de voro föga verksamma, och något mera betydande steg till stadgande af en, öfver den otillräckliga privilegii-nödhjelpen höjd, till hela detta i många sjelfständiga stater splittrade språk- och litteraturområde utsträckt, litterär eganderätt möter man förstiAllg. Preuss. Land- recht 1794, hvilken således ingalunda, som Klostermann påstår, »först bland de kontinentala lagstiftningarna, i princip och i all- mänhet, erkänt rättsligt skydd för litterär egendom.» Vi se, att privilegiisystemet under förra århundradet dels öf- OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 53 vergaff dels åtminstone inskränktes, så att vägen var öppnad för det ordnande af ett litterärt eganderätts-skydd, som omsider i detta sekel blifvit, inom de särskilda länderna, mer och mer genomfördt i öfverensstämmelse med allmänna lagstiftningsprinciper och med ledning af den erfarenhet, litteraturens utveckling lemnat. Dertill har i senaste tider tillkommit den nya grundsatsen af internatio- nélt, ömsesidigt skydd för andlig egendom — en yttring af den för våra dagar så betecknande kosmopolitism, i ordets goda me- ning, som mer och mer sträfvar till att utbilda en för alla kul- turfolk gemensam, internation el privaträtt. Den praktiska utveck- lingen af denna stora rättsprincip, att litterär och artistisk egen- dom bör, likaväl som hvarje annan privaträtt, behålla sin gällande kraft och verkan äfven utom det lands gränser, hvilket egaren så- som undersåte tillhör, faller inom de sista årtiondena. Dock hade redan i början af vårt århundrade, genom ett dekret af 1810, Frankrike proklamerat lika skydd för främmande, som för inhem- ske skriftställares eganderätt, men först mot midten af vårt sekel tager den internationela lagstiftningen sin början. Ar 1840 slöto Sardinien och Frankrike, under accession af flere mellan-italienska stater och kantonen Tessin, ett litterärt fördrag, som tre år senare följdes af ett annat mellan Sardinien och Frankrike. Från 1851 till 1856 slöt Frankrike litterära fördrag med ej mindre än nitton stater,’ hvaribland England, Portugal, Spanien, Belgien, Holland, Toscana och flere tyska stater. Härtill kom fördraget med Preus- sen 1862, hvilket en del af tullföreningsstäterna, med upphäfvande af de förre separatfördragen, sedermera biträdde, medan åter öf- riga tyska stater 1865 slöto dermed ungefär lika lydande nya för- drag med Frankrike. ’ England slöt 1846 med Preussen ett för- drag om ömsesidigt litterärt eganderätts-skydd, hvilket/ flere tyska stater biträdde, 1847 med Hannover, 1853 med Hamburg, 1854 med Belgien. Mellan Belgien och Preussen samt förstnämda makt och Sachsen ha fördrag slutits 1863 och 1866, mellan Nordtyskland och Italien samt mellan det förra och Schweiz 1869. I allmänhet taladt, kan innehållet af denna nya iraktats-rätt så angifvas, att i de kontraherande länderna utländing fått skydd mot eftertryck, i samma omfång som lagen tillförsäkrar inhemsk författare, samt mot öfversättning, allt under iakttagande af vissa formaliteter. Denna grundsats har, kan man säga, numera så ingått i de bil- dade folkens rättsmedvetande, att man finner flere författare i äm- net taga för gifvet, att ett lånd som Sverige naturligtvis äfven i detta fall har skyndat att konformera sig med de allmänna eu- ropeiska rättsbegreppen. »Sverige och Norge hylla reciprocitets- 54 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. rätten» säger K. Richter, hvilket ock, hvad eftertryck angår, är sant om Norge sedan 1830, men ej om Sverige. »Enligt svensk lag», säger M. Friedländer, »behöfs ett kungligt dekret», för att sätta grundsatsen af reciprokt skydd i kraft. Verkliga förhållandet är tyvärr, att Sverige i detta fall stadnat efter andra civiliserade länder. Anledningar och förslag till ändring och rättelse af det oefterrättlighets-tillstånd, hvari vår lagstiftning om litterär egande- rätt sig befinner, ha imellertid ingalunda saknats. Önskningar derom ha uttalats af svenske författare, förläggare och bokhand- lare; yrkanden derom till och med framstälts till vår regering åt- minstone från ett af våra granländer. 3. I det föregående har anmärkts, att 1752 års reglemente för boktryckerierna förbjöd eftertryck ej blott af privilegierade skrifter, utan ock af mindre skrifter till 10 eller 12 ark, som någon »utan privilegium» efter manuskript först upplagt; hvarimot sålunda större skrifter fortfarande endast genom privilegier kunde mot eftertryck skyddas. Icke heller efter det nya statsskickets införande 1809 blef privilegiiväsendet fullständigt afskaffadt och är det ej ännu i dag. Tryckfrihetsförordningen af 1812 stadgar visserligen, att hvar je skrift vare författarens eller hans rätts laglige innehafvares egen- dom, hvartill å 1840—1841 årens riksdag fogades det undantag att, så framt författarens arfvingar eller rättsinnehafvare icke inom tjugu år från hans död utgifningsrättigheten begagnat, äfvensom i händelse ett sådant begagnande icke af dem inom hvart tju- gonde år förnyas, stånde hvar och en öppet att författarens efter- lemnade skrifter af trycket utgifva —: ett tillägg hvarigenom man, såsom föregående riksdags konstitutionsutskott yttrat, ville före- komma att en författares rättsinnehafvare skulle kunna »godtyck- ligt hindra återutgifvandet af en måhända allmännyttig, i bokhan- deln utgången och förgäfves efterfrågad skrift.» Men vid sidan af anförda hufvudgrundsats om litterär eganderätt behöll Tryckfri- hetsförordningen en rest af det gamla privilegiisystemet, ej blott så att redan förunnade privilegier förklarades beståndande för in- nehafvarens lifstid, och att privilegier förlänta till allmänna in- rättningars understöd förlängdes på tjugu år, hvarjemte k. m:t skulle ega att dem fortfarande, hvarje gång för högst tjugu år, förnya; utan ock genom stadgandet att privilegier »hädanefter» må förunnas enskilda på högst tjugu år. Detta stadgande förklaras OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 55 och försvaras af Rydin (Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 225) sålunda: »Om någon person använder tid och möda på utgif- ningen af något arbete tillhörande den äldre vare sig svenska eller utländska litteraturen, eller på samlande och ordnande af intres- santa i offentligt förvar befintliga akter, handlingar och berättelser, eller öm någon utmärkt utländsk författare å ett för en större allmänhet begärligt arbete anhåller om uteslutande utgifningsrätt, är ej mer än billigt att för, dylika personer genom privilegiers ut- färdande möjliggöres att draga ekonomisk vinst af de arbeten, de till allmänhetens båtnad utgifvit». I hvilken mån detta stadgande sedan sextio år tillbaka tagits i anspråk, äro vi ej i tillfälle att uppgifva; det förtjenar påpekas, att konstitutionsutskottet vid imie- varande års riksdag ej tvekat att af föreskrifterna om privilegier föreslå bibehållandet blott af så mycket, som angår skrifter, för- länta till allmänna inrättningars understöd. Endast ett enda fall är oss kändt, och detta förefaller oss något kuriöst. K. M:t har år 1851 förunnat boktryckerifirman N. M. Lindh privilegium att, med andras uteslutande, under tjugu års tid; här i riket från trycket utgifva åtskilliga professor Runebergs skrifter, hvarom sagda firma, som genom kontrakt förvärfvat förlagsrätt inom Sverige till nämda skrifter, gjort ansökan på den grund att gällande tryckfrihetslag icke innefattade bestämdt förbud mot eftertryck här i riket af utländsk mans arbeten. Var detta privilegium verkligen behöfligt, för att skydda den laglige svenska egaren af anförda skrifter, hvilkas för- fattare ej är svensk undersåte, så får det medgifvas, att den litte- rära eganderätten i vårt land står på synnerligen klena fötter. Man skulle vilja förneka ett sådant behof, när tryckfrihetslagen säger, dels att hvarje skrift är författarens eller hans rätts lag- lige innehafvares egendom, dels att den som utgifver utländsk mans arbete har samma rättigheter, som författare; och när den mot eftertryck skyddar en med sjelftagen rätt gjord öfversättning af utländskt arbete, hvarför skulle den ej mot eftertryck skydda utländskt original, hvartill svensk man lagligen förvärfvat förlags- rätt? Imellertid har k. m:t naturligtvis varit af annan åsigt, ty eljest hade väl privilegii-ansökan ej beviljats, och den nyss an- förde författaren vill förklara saken (a. st. s. 228) på följande sätt. Exklusiv rätt till utgifning af utländsk mans arbete eger rum, en- dast »så länge utgifvaren ensam är innehafvare af den utländske författarens manuskript, och skriften ej annorstädes blifvit utgifven. Men blir den, eller har den förut varit, utgifven på tryck utom- lands, eger ej något skydd emot eftertryck rum, emedan utländ- ingars arbeten ej äro skyddade deremot. Utländske författare 56 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN.. 1871. JULI. kunna nämligen ej anses delaktige af någon af de i T. F. »svenska folket tillerkända» rättigheter. Ny utgifning inom Sverige af ett utomlands tryckt arbete af utländsk författare kan derför ej anses såsom förbjuden af den orsak blott, att äfven i Sverige utgifnin- gen skett. En dylik återutgifning behöfver ej betraktas såsom efter- tryck af den svenske utgifvarens upplaga, utan kan lika väl anses såsom eftertryck af det utomlands tryckta arbetet, för hvars af- tryckning i T. F. intet hinder möter. Den enda utväg till skydd för svensk utgifvare emot eftertryck under sådana förhållanden är utverkandet af privilegier, hvilket ock praktiserats.» Som man finner, yttrar sig den lärde författaren icke vare sig för eller imot sjelfva principen i den svenska tryckfrihetslagstiftningens stadganden i detta fall, utan blott juridiskt tolkar dess bestämmelser. Och af denna tolkning, liksom af k. m:ts år 1851 utfärdade privilegium, måste den slutföljd dragas, att eftertryck här i landet af J. L. Runebergs hos N. M. Lindh utgifna skrifter, hvilka lära vara be- talta med det högsta honorarium, som hos oss förekommit, sedan nämda privilegium under detta år utlupit, blifver legalt oåtkomligt! Den enda förbättring, vår lagstiftning om den litterära egan- derätten rönt under mer än ett halft århundrade, är det genom författningen af den 20 Juli 1855 stadgade förbud att, utan egarens tillstånd, offentligen uppföra svenskt dramatiskt eller, för skåde- platsen afsedt, musikaliskt arbete. I fråga om artistisk eganderätt har Sverige, genom den förut nämda lagen af 1867, erkänt grund- satsen af skydd äfven för iitländings egendom, under vilkor af recipro- citet, men vidkommande internationelt skydd för den litterära egande- rätten har vårt land ej tagit ett enda steg ut ur det legaliserade rätts- löshets-tillstånd, som andra stater länge sedan öfvergifvit. Dock har, såsom förut antydts, en skandinavisk, litterär mellanriks-lagstiftning redan länge varit ifrågasatt och påyrkad, hvilkens behöflighet också ådagalägges af mångtaliga företeelser af äldre och nyare datum. Sedan 1814 det dittillsvarande danska språk- och litteratur- området, genom »tvillingsrikenas» skiljsmässa, blifvit deladt i tvenne, af hvarandra fullkomligt oberoende stater, och sålunda den dan- ska lagens af 1741 bestämmelser rörande litterär eganderätt ej längre skyddade danske förläggare mot eftertryck af deras verk i Norge och tvärtom, bief en internationel öfverenskommelse mellanx de förut förenade rikena oundgänglig. Efter att i Danmark för- ordningen af 7 Maj 1828, under vilkor af ömsesidighet, stadgat förbud mot eftertryck af utländsk författares arbete eller — kanske rättare sagdt — förnyat och uttryckligen derhän utsträckt efter- trycksförbudet i 1741 års förordning, gjordes af danska regeringen OM LITTERÄR EGÄNDERÄTT. 57 hemställan om en motsvarande lagstiftningsåtgärd från svensk* norsk sida. Denna framställning föranledde en proposition i ämnet till Norges storting 1830, och under den 13 September s. å. ut- färdades en »Lov om forbud mod eftertryk af skrifter, hvortil fremmede staters undersåtter have forlagsret», af följande innehåll: De til enhver tid her i riget gjældende bestemmelser angående forbud mod eftertryk skulle også være anvendelige med hensyn til de skrifter, til hvilke fremmede staters undersåtter have forlagsret; dog undtages fra dette forbud de förend 1814 udkomne samlinger af love og an- ordninger, der vedkomme Norge, samt de til brug i rigets kirker, sko- ler og andre læreanstalter autoriserede böger, hvilke det skal være tilladt at oplægge og trykke, nagtet de fettigheder nogen i udlandet måtte tilkomme. Denne lov træder alene i kraft med hensyn til de stater, i hvilke det måtte være eller blive forbudt at eftertrykke skrifter, der ere forlagte af norske undersåtter. Det förstår sig, att man härvid närmast hade i sigte förhål- landet mellan Norge och Danmark, emedan dessa båda länder hade fullkomligt samma skriftspråk; men man förbisåg ej, att lagen möjligen äfven kunde få någon betydelse i förhållande till Sverige, som hade ett med Norge »tämligen lika skriftspråk», och der så- lunda eftertryck af norska skrifter, liksom af svenska i Norge, åtminstone var ganska tänkbart. Imellertid blef eftertryoksför- bud reciprokt gällande blott mellan Norge och Danmark — det trädde följande år i kraft — men ej mellan Sverige och Norge. Hvad Sverige och Danmark åter angår, togs omsider år 1844 ett steg i samma riktning, då nämligen proposition af 10 Okt. s. å. afläts till riksdagen om ett så lydande tillägg till Tryckfrihetsför- ordningens § 1 mom. 9: »Vid samma ansvar, som här ofvan för eftertryck af skrift, utan författarens eller hans rättsinnehafvares skriftliga tillstånd, blifvit stadgadt, vare ock förbudet att, utan erhållen sådan tillåtelse, trycka eller eftertrycka skrift, dertill andra staters undersåter ega förlagsrätt, såvida i dessa stater svenske undersåters förlagsrätt enahanda skydd genom lag åtnjuter.» Så- som motiv för detta förslag anfördes i propositionen, att det »med allmänt rättsbegrepp är öfverensstämmande, att förlagsrätt, liksom annan egendom, ehvad den tillhör eget eller annat lands under- såter, bör af lag skyddas.» Konstitutionsutskottet, som fann de i »propositionen åberopade rättsskäl vara i och för sig sjelfva så ta- lande att de böra äfven hos oss göras gällande genom lag, fastän fullt motsvarande fördelar ej kunde påräknas för Sverige i jemförelse med de länder, hvilkas litteratur är vidsträcktare spridd, än den svehska,» tillstyrkte propositionen, som i samtliga stånden förkla- rades hvilande till nästa riksdag, då den imellertid af bondestån- 58 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. det utan diskussion afslogs. Frågan hvilade nu till 1856—1858 årens riksdag då, med anledning af en på riddarhuset af hr H. E. Taube väckt motion, konstitutionsutskottet föreslog ett tillägg till T. F. F. § 1 mom. 9, i sak enlig och till ordalagen nästan lika lydande med förslaget från 1844, hvilket ock af tre stånd godkändes, hvarimut borgarståndet beslöt, att tillägget borde er- hålla denna lydelse: »Är med främmande makt öfverenskommelse slutad om ömsesidigt skydd för bägge makternas undersåter mot olofligt eftertryck i det ena landet af böcker och skrifter, som i det andra landet utgifvas, gälle, vid i Sverige begången öfverträ- delse deraf, hvad i afseende å eftertryck af inhemsk skrift stad- gadt är.» Utskottets förslag, liksom propositionen 1844, ville så- lunda utsträcka skyddet mot eftertryck till alla de länders under- såter, hvilkas egen lagstiftning, utan särskild öfverenskommelse med Sverige, förbjöde eftertryck af svensk skrift, hvarimot bor- garståndets förslag inskränkte det till endast de länders undersåter, med hvilka traktat derom inginges. Då hvarken dessa förslag kunde sammanjemkas, eller borgarståndet ville frånträda sitt be- slut, blef genom omröstning i förstärkt konstitutionsutskott den af borgarståndet föreslagna lydelse antagen att hvila till grundlags- enlig behandling å nästa riksdag, då förslaget af preste- och bor- garstånden utan diskussion, men i det senare efter votering, och af adeln efter blott ett kortare anförande gödkändes, men af bonde- ståndet utan diskussion afslogs. Under den tid, som förflutit sedan 1828, hade bevis ej saknats på behöfligheten af en åtgärd, lik den i Norge 1830 vidtagna och i Sverige sedermera tvänne gånger föreslagna. Man kan sluta dértill redan från de- af danska regeringen gång efter annan — jfr. skrifvelsernä af 27 April 1841, 23 Oktober 1845 och 30 Mars 1848 .— tagna mått och steg till förebyggande af eftertryck i Sverige af danska böcker. I hvilken omfattning sådant eftertryck bedrifvits, ha vi ej varit i tillfälle att utforska, endast några fall kunna vi nämna. På Ekmarcks förlag i Strengnäs utgåfvos 1827— 1833 Udvalgte comedier af Holberg i 8 band (pris: 8 rdr bko). På Huldbergs förlag utkommo 1841—1842, dels i Falun från för- läggarens, dels i Norrköping från Östlund & Berlings tryckeri, fjorton häften »Danske klassiker» (pris: 3: 20 bko), innehållande Aladdin, Axel og Valborg, Nordens Gruder och Fortaellinger af Oehlenschlæger samt Fodrejse fr a Holmens Canal o. s. v. af H. C. Andersen. Å andra sidan ha vi för ett par år sedan bevitnat, att en dansk förläggare eftertryckt ett berömdt, svenskt dikt- och musikverk. Visserligen blef detta tilltag skonlöst bränmärkt af OM LITTERÄR EGAND ERÄTT. 59 den danska pressen, men under ett fortfarande rättslöshets-tillstånd rikena imellan kan det ej synnerligen väcka förundran, om dylika ingrepp förnyas. Samma skäl, som påkallade det från 1831 påbjudna skydd, Norge och Danmark imeljan, mot eftertryck, borde längesedan ha föranledt en dylik åtgärd till ordnande af de litterära eganderätts- förhållandena mellan Sverige och Finland. Det svenska språk- och litteraturområdet blef år 1809 deladt mellan tvenne stater, och sedan dess ha påminnelser ingalunda uteblifvit om behofvet af en svensk-finst litterär konvention. Genomgår man den af J. V. Lillja 1846, 1848 och 1859 utgifna Bibliographia Bodierna Fenniae, påträffar man ett ej ringa antal nyare, i Sverige utgifna arbeten, ånyo upplagda i Finland. Vi ha sålunda antecknat: Enberg: Moralfilosofiens elementer, Helsingfors, Warenius, 1834. Forsell: Aritmetik for, begynnare, Abö, Frenckell, 1828. Palmblad: Grunddragen till den matematiska ock fysiska geografien, Åbo, Frenckell, 1837, samt Lärobok i äldre och nyare geografien, Borgå, P. Widerholm, 1837. Tegnér: Frithiofs saga, Axel, Nattvards- barnen. Blanche: Första älskarinnan, Kr åknästet, Sonen af söder och nord, Borgå, P. Widerholm, 1848—1851. E. Carlen: Jungfrutornet, -En nyckfull qvinna, Ett rykte, Förmyndaren, Bomanhjeltinnan, Borgå, P. Widerholm, 1848—1851, samt Bruden på Omberg, Viborg, Cedervaller, 1846. T. Knös: Dikter, Helsing- fors, Frenckell, 1853. Mellin:. Främlingen från Als, Jacob Casi- mir de la Gardie, Tåget öfver storar Bält, Borgå, P. Widerholm, 1848—1849. Norbeck: Lärobok i teologien, Helsingfors, 1849. Sparre: Sjökadetten, Borgå, P. Widerholm, 1850. Sign. Pilgrimen: Sveriges förste romanförfattare, Helsingfors, 1853. Bjursten: Två systrar, Borgå, P. Widerholm, 1848. Sign. Vilhelmina: Drottning Filippa, Familjen Skytte, Lasse Lucidor, Borgå, P. Widerholm, 1849—1851, o. s. v. • ' Gerna önskade vi antaga, att ej allt detta och mera dylikt, som förefaller misstänkt, är olofligt eftertryck; men att så förhåller sig åtminstone med större delen, har meddelats oss med en be- stämdhet, som svårligen lemnar rum för något tvifvel. Å andra sidan lära väl icke heller exempel på eftertryck i Sverige af finske författares arbeten saknas: att skrifter af Runeberg blifvit här i landet eftertryckta, uppgafs af en talare på riddarhuset den 14 December 1859, då det förut nämda, föreslagna tillägget till T. F. F. § 1 mom. 9 förelåg till slutligt afgörande. Erfarenheten torde sålunda tillräckligt ha ådagalagt önskvärdheten af en svensk- finsk konvention i ämnet. Såvidt oss är bekant, qvarstår Finlands 60 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. lagstiftning derutinnan pâ samma ståndpunkt som den svenska, att den ej erbjuder, under vilkor af ömsesidighet, skydd för främ- mande undersåters litterära eganderätt. Rörande alla slags press- angelägenheter gälde der, intill skilj smässan från Sverige, samma lagstiftning som i Sverige, således 17741 års tryckfrihetsförordning — eller, snarare, den massa af påbud, hvarigenom den under de följande trettiofem åren blifvit inskränkt eller bortförklarad — och, hvad vårt ämne särskildt angår, 1752 års reglemente för boktryckerierna. Detta senares bestämmelser om förlagsrätt ersattes i Finland af föreskrifterna i censurförordningen den 14 Oktober 1829, och dessa i sin ordning af utförligare stadganden i förord- ningen af 18 Juli 1865 om tryckfrihet i Finland och vilkoren för dess begagnande, hvilka ej. innehålla något om icke finska med- borgares förlagsrätt. Sedan dessa stadganden, af skäl som vi ej känna, helt och hållet uteslutits ur den nya förordningen angående pressangelägenheterna i Finland af 31 Maj 1867 — nyss ändrad genom förordningen af 1 Maj d. å. — har det med här på platsen tillgängliga källor ej varit oss möjligt att med visshet inhemta, om tilläfventyrs i Finland någon åtgärd på senaste tiden skulle vidtagits, åsyftande att bereda främmande staters undersåter litte- rärt eganderätts-skydd. Huruvida saknaden af dylikt skydd, hvad eftertryck angår, Sverige och Norge imellan genom inträffade händelser befunnits, såsom mellan Sverige och dess öfriga granländer, påkalla lagstift- ningens mellankomst, ha vi ej lyckats utröna. En svensk-norsk mellanriks-lagstiftning rörande pressen har visserligen en gång, för länge sedan, varit af båda ländernas regeringar inför riksdag och storting proponerad, men den angick helt andra ämnen. Vi mena det i alla möjliga hänseenden illa betänkta och misslyckade förslag om ett tillägg till riksakten, angående tryckfrihetens utöfning svenska och’norska nationerna imellan, som 1818 framlades för begge rikenas representationer, af Sveriges ständer s. å. antogs, men af norska stortinget 1821 lyckligtvis förkastades. Trots de rätt färska exempel på eftertryck, vi anfört, skulle det möjligen kunna förmodas, att slika rättskränkningar hädanefter näppeligen skola förekomma, tack vare den oafbrutet fortgående utvecklingen af ett rättsmedvetande, som mer och mer börjar att betrakta skilda staters undersåter såsom bröder, och tack vare den oaflåtligt växande vänskapen mellan de nordiska folken. Det kunde derför i fråga sättas, om ej billighetskänsla och undseende för yrkesbröder numera, utan alla lagbud, skola vara tillräckliga att förebygga eftertryck, i ett af de nordiska länderna, af litteratur- OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 61 alster tillhörande medborgare i ett af de öfriga, och om man ej derför, så vidt fråga är om eftertryck, kan förlita sig på en redan verkande — hvad Carey kallar — courtesy copyright. Dock, en fullkomlig garanti för alla händelser mot detta slags ingrepp kan man säkerligen ej förutsätta, så länge lagen synes tåla dem, hvar- för vi anse en bestämmelse härom fortfarande, nödig; men det vigtigaste en litterär, skandinavisk mellanriks-lagstiftning numera har att befatta sig med är den visserligen nyare, men nu i allt större proportioner framträdande frågan om öfversättningar från en nordisk skrift-munart till en annan. Denna fråga upptogs först till behandling af härvarande Nordiska förening å dess möte den 6 April 1865 i sammanhang med ett af professoren Elias Fries till föreningen inlemnadt förslag, att hon borde uttala sig mot öfversättningar från svenskan till dansk-norskan och tvärtom. Resultatet af föreningens öfverlägg- ningar blef tillsättandet af en komité, som fick i uppdrag att utarbeta förslag i ämnet, hvarefter och i öfverensstämmelse med de af komiterade förordade bestämmelser å nästfÖljande riksdag hr A. Blanche i borgarståndet väckte motion (n:o 107) om anta- gande af en »Lag angående litterär eganderätt i de fall, då Tryck- frihetsförordningens stadganden och K. F. af den 20 Juli 1855 ej derå kunna tillämpas». Samtidigt blefvo förslag i samma syfte framlagda för norska stortinget och danska riksdagen, hvilka lyck- ligen ledde till de förut nämda lagarne af 1866. Det svenska lagförslaget åter, remitteradt till lagutskottet, blef der af forméla skäl, till hvilka vi i det följande återkomma, afstyrkt. och föll äfven i riksstånden. Medan ärendet sålunda här undansköts, blef derimot i Norge och Danmark frågan på ett tillfredsställande sätt löst. Den af stortinget antagna och den 4 Juni 1866 stadfästade »Lov angående oversættelse af svenske skrifter» stadgar som följer: § 1. Under forudsætning af gjensidighed skal den, der i Sverige udgiver et svensk skrift, havej samme værn mod oversættelser her i riget som mod eftertryk under betingelse af: 1) a t han på titelbladet har tilkjendegivet, at han forbeholder sig retten til oversættelse; 2) a t han inden tre måneder fra skriftets udgivelse indleverer et exemplar af skriftet til universitetsbiblioteket i Kristiania, hvorfor tilståelse meddeles uden betaling; 3) a t oversættelsen begynder at udkomme inden ni måneder fra den dag, da skriftet blev indleveret til universitetsbiblioteket, ' samt 62 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. 4) a t oversættelsen fuldstændig er udkommen inden to år fra samme tid at regne. For dramatiske arbejders vedkommende forkortes de foran under N:o 2 og 4 nævnte frister til respektive en måned og sex måneder. Består skriftet af flere dele, gjælde ovennævnte frister for hver del især. § 2. Nærværende lov træder i kraft fra den tid, som, efteråt tilsvarende bestemmelser i Sverige ere vedtagne til værn for norske forfattere, af kongen bestemmes. Den danska lagen af 23 Februari 1866, innehållande Tillägg till eftertryckslagen den 29 December 1857 och lagen om efter- görande af konstverk den 31 Mars 1864, påbjuder i §§ 7—10: § 7. Uanset bestemmelsen i lov 29 December 1859 § 51), skal, und er forudsætning af gj ensidighed, den, der i Sverrig udgiver et svensk skrift, have samme værn mod oversættelser her i riget som mod eftertryk, dog under de i §§ 8 og 9 fastsatte nærmere be- tingelser § 8. Den svenske forfatter, der vil gjöre denne ret til at forbyde oversættelser gjældende, skal 1) på titelbladet tilkjendegive, at han agter at udgive en oversættelse ; 2) inden 3 måneder fra skriftets udgivelse indlevere et exemplar af skriftet til det kongelige bibliotek i Kjöbenhavn, hvorfor tijståelse meddeles uden betaling; 3) drage omsorg for, at oversættelsen begynder at udkomme her i riget inden 9 måneder fra den dag, da skriftet blev indleveret til det kongelige bibliotek, og 4) endelig påse, at oversættelsen fuldstændig er udkom- men inden 2 år fra samme frist at regne. Består værket af flere dele, gjælder fristen for hver del især. § 9. Med hensyn til dramatiske arbejder forkortes de i § 8 fastsatte frister således, att vedkommende exemplar skal indlevereres til det kongelige bibliotek inden en måned fra udgivelsen, og den hele oversættelse være udkommen her i riget inden 6 måneder fra indleveringen til det kongelige bibliotek at regne. For de således udkomne oversættelsers vedkommende gjælder det almindelige i lov 29 Dec. 1857 § 17 hjemlede værn mod uberrettiget opförelse, dog indtil videre ikkun, så længe forfatteren lever, eller, hvis han dör inden 5 år fra udgivelsesårets udlöb, eller ikke navngiver sig, ikkun i 5 år fra samme frist at regne. § 10. Denne lov træder i kraft den l:ste April 1867, med undtagelse af §§ 7—9, der komme til anvendelse, når det ved kon- gelig anordning er kundgjort, at tilsvarende bestemmelser ere vedtagne af den svenske lovgivningsmagt til værn for danske forfattere. Sålunda hade man från norsk och dansk sida gjort allt, hvad gpras kunde, men änmu alltjemt låter den svenska länken i denna r) Så lydande: Den, der oversætter et skrift fra et andet sprog, anses for sin oversættelses vedkommende som. forfatter. OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 63 skandinaviska mellanriks-lagstiftning vänta på sig. Samma år, 1866, uttalade imellertid det i Stockholm samlade, andra skandi- naviska bokhandlaremötet den önskan, »att i Sverige må åväga- bringas lagstadganden rörande eftertryck och Öfversättningar, mot- svarande bestämmelserna i danska lagen af den 23 Februari och den norska af 4 Juni 1866.» Under den föregående öfverläggningen hade väl röster höjt sig mot försök att hindra öfversättningar, men då det erinrades, att syftet af de anförda lagarne alls icke var sådant, utan att man blott ville värna en författare mot miss- handel från okunnige öfversättares sida och, der omständigheterna så medgåfve, försäkra honom om någon billig vinst af det öfver- satta verkets spridning i granländerna, blef resolutionen af det till större delen af svenskar bestående mötet enhälligt antagen, och fick sålunda den i fråga satta åtgärden ett stöd, som ej bör förbises, af en betydlig krets i detta ämne särskildt intresserade och kompetente personer. En vecka senare beslöts enhälligt af andra, skandinaviska nationalekonomiska mötet ett dylikt yttrande, i det att, genom sin nittonde resolution, »mötet uttalar den önskan, att i Sverige måtte genom lag bestämmas liknande skydd mot eftertryck och öfversättningar, som i Norge och Danmark numera, under vilkor af rèciprocitet, är gällande.» Då imellertid under de påföljande tre till fyra åren ingen åtgärd i denna vigtiga angelä- genhet förspordes från svenska regeringens sida, bragtes ärendet ånyo å bane af härvarande Nordiska förening genom en till kungL maj:t förliden sommar ingifven petition, att »kungl. maj:t täcktes taga i öfvervägande frågan om bestämmelser till den litterära eganderättens skydd, motsvarande de i Norge och Danmark redan 1866 gifna, som blott vänta på reciprocitet från svensk sida, för att träda i kraft», hvilken petition, enligt hvad vi tro oss ega någon anledning att förmoda, inom kort torde komma att till pröfning företagas. 4. I den ofvan antydda petitionen anmärkes att, medan, väl näppeligen någon vågar eller ens vill försvara eftertryck, som med en redan gammal benämning af rättskänslan stämplats såsom »tjuftryck», derimot ännu rätt mycken förvillelse råder i fråga om öfversättningar, de nordiska skrift-munarterna imellan. »Först och främst» — säga petitionärerna — »tillåta vi oss, med hänsyn här- C4 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. till, att anmärka, att hvad vi yrka alldeles icke är, såsom stundom blifvit sagdt, en »litterär prohibitism»; en sådan benämning är så oegentlig, som möjligt, när allt hvad som åsyftas är blott bestäm- melser, motsvarande de förut angifna norska och danska, som ingalunda förhindra öfversättningar från ena språket till det andra, utan blott bereda original-författaren eller -förläggaren möjligheten att betrygga sig mot en dålig öfversättning samt, när öfriga om- ständigheter det medgifva, att förvissa sig om någon andel i den af öfversättningens förläggare påräknade vinst. För det andra vilja vi särskildt betona, att hvad billig hänsyn till enskild persons rätt härutinnan fordrar, långt ifrån att skada den litterära utveck- lingen, skulle för densamma, och således för de allmänna intressen som deraf bero, vara i hög grad gagnande. Om det eljest erkän- nes, att ett folks original-litteratur icke blott är ett uttryck af dess andliga odling, utan ock bör vara en af de mäktigaste häf- stängerna för denna odlings främjande, så är dermed äfveii erkänd vigten af att undanrödja hinder för den inhemska litteraturens blomstring. Nu är det så, att hos de små folken litteraturen arbetar under ogynsamma, ekonomiska vilkor: hvad t. ex. samtliga de nordiska folken angår, är detta allt för gifvet och visst, för att behöfva mer än nämnas. En förbättring häraf skulle, utom af stigande välstånd och allmännare spridd bildning, i ej oväsentlig mån förberedas genom en litterär mellanriks-lagstiftning — hvari nu blott den svenska länken saknas — hvilken hämmade den del af öfversättningsväsendet, som är onödig och skadlig., Så länge förläggaren af en svensk skrift saknar hvar je garantie att ej den af- sättning, han bordé kunna påräkna i brödraländema, beröfvas honom genom en norsk eller dansk öfversättning, att ej t. ex. en tredjedel af den nordiska publik, arbetet eljest skulle vinna, i stället skattar till en öfversättnings förläggare, som ej vidkännes någon andel i lionorariet till original-författaren, är det en sjelfföljd att författare- arvodena nedtryckas lägre, än eljest blefve händelsen. Men, om också icke præmia et honores äro något osvikligt medel för litterär blomstring, så äro å andra sidan de ekonomiska vilkoren för veten- skapligt och vittert författarskap ingalunda likgiltiga: stå de mycket lågt, så måste den inhemska litteraturen blifva en bi-sysselsättning eller sälja sig till träl hos andra intressen. Då öfvertager en främmande litteratur, en främmande folkandes skapelser, den lediga platsen, såsom den der erbjuder de bildade klasserna deras andliga näring. Men af allt nationelt beroende är detta det farligaste: på den andliga eröfringen följér, såsom historien visar, lätt nog den politiska, såsom den mogna frukten faller från trädet. Den OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 65 mellanriks-lagstiftning, vi föreslå, skulle i sin mån medverka derhan, att det bästa af de nordiska folkgrenarnes litterära alster blefve en, gemensam nordisk litteratur, sökande sin publik ibland 8 i stället för 4 eller 1 till 2 millioner.» Må vi dröja ett ögonblick vid dessa, i vår tanke välgrundade, satser. Petitionärema åberopa ej uteslutande den ekonomiska sidan af denna rättsfråga; de erinra också om billigheten af, att en författare skyddas, till sitt litterära namn och rykte, mot fuskande öfversättares handaverkan. Vi skulle tro, att man ej skäligen kan bestrida giltigheten af denna påminnelse. Det är i sjelfva verket' någonting annat, än en lustighet, när en i Sverige särdeles populär dansk författare på grund af egen och andras erfarenhet klagar, att det är mindre betänkligt att »resa från Jerusalem till Jeriko och falla i röfvarehänder», än att resa öfver Sundet och falla i händerna på en öfversättare. Vi kunde anföra exempel i massa, och vi ha annorstädes vid särskilda tillfällen gjort det, tillhvilken ytterlig grad dålige öfversättare vanställa arbeten, der de i någon mån träffa en »stil» i högre mening, som lyfter sig öfver den alldeles rättframma hvardagsprosan, som rönt någon inflytelse af fantasien, som ej är torr och abstrakt, utan återspeglar den bildernas kon- kreta verld, der författaren rört sig under producerandet. På detta område har hvarje språk, mer än på något annat, sitt eget individuela tycke, sitt mot hvarje hårdhändt eller ovarsam behand- ling upproriska lynne. Är dertill författaren en verklig konstnär, som för sitt innehåll skapar sin form och gjuter dem samman i oskiljaktig enhet, då har öfversättaren en uppgift, inför hvilken endast den afgjorda oskickligheten icke känner någon tvekan. Om nu oförmågans förgripelser mot den till offer utsedde författarens egendomlighet, hans stil, hans språkton i dylika fall naturligen hlifva svåra, skulle man dock tycka, att faran borde vara mindre, för att ej säga liten eller ingen, när frågan är att öfversätta arbeten, hvilkas yttre form är danad af det alldagligen brukade språkmaterialet och företer idel bekanta vändningar, t. ex. en jemn och enkel historisk framställning, en vanlig prosaisk beskrif- ning o. d. Men äfven på detta område ha vi mången gång sett öfversättnings-handtverkare göra det omöjliga möjligt och åstad- komma de förundransvärdaste resultat, undan hvilka de bort kunna räddas. genom tillgången till första, bästa ordbok. Företager man sig att granska en sådan öfversättning, som hr James Dick- sons af Vogts förtjenstfulla arbete om Frihandélens fremgang og sejr i Storbritannien og Irland, så nödgas man erkänna, att af ringare anledning, om än med full fog, injurie-åtal blifvit anstälda. Framtiden. Band 6. ' 5 66 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. Och detta exempel är visst icke enstaka; tvärtom äro de fall långt ifrån lätt räknade, då man om svenske öfversättare från syster- språken kan upprepa Tegnérs ironiska tillämpning af det klassiska par in utriusque orationis facultate. Vidkommande åter denna samma rättsfrågas ekonomiska sida, så låter det sig ej förnekas, att ju det fribyteri, som förläggare af öfversättningar bedrifva, är ett svårt ingrepp i deras yrkesbrö- ders och i originalförfattärnes billigtvis påräknade ersättning för möda och kostnad. När förläggaren af ett verk på ett af de nor- diska språken har att befara, att en större eller mindre del af den nordiska krets af afnämare, han påräknar, beröfvas honom derigenom, att på andra sidan Sundet eller Kölen en förläggare står redo att i största hast utgifva en öfversättning, hvars pris, såsom oberoende af författare-honorarium, kan sättas lägre än originalets, är det ju tydligt att härigenom författare-arvodena skola nedtryckas; och , i samma mån detta eger rum, i samma mån litteraturen måste blifva en bisysselsättning, är den bragt i en ställning, hvari den ej kan fylla sin nationela uppgift. I ett litet folksamfund finnas f. ö. flere andra omständigheter, som verka åt samma håll. Och det kan då gå så till, att just de, som vore i stånd att i litterär väg fram- träda såsom den nationela odlingens kraftige målsmän, taga sin tillflykt till ett annat, inom vidare gränser herskande kulturspråk. Man har anfört föredömen af en dylik tendens från Holland, och Oehlenschlæger var, som man vet, ej alldeles fri för en sådan åhåga. Vi säga nu ej, att all öfversättning från en nordisk mùn- art till en annan är onödig, vi undantaga uttryckligen egentliga folkskrifter och en del läroböcker; men vi påstå, att största parten är obehöflig, och att den är skadlig, såsom främjande splittring, der de små krafterna i enig samverkan kunde blifva en stor kraft, der sammanslutningen af det hvar för sig obetydliga och svaga skulle framställa ett sj elf ständigt och aktningsbjudande helt. I förbigående kan tilläggas, att just de synpunkter, från hvilka ofvanstående betraktelser utgå, fullkomligt sammanfalla med de motiv, riksdagen en gång, i ett likartadt ämne, anfört i en framställning till k. m:t. I rikets ständers skrifvelse af 1 Mars 1851, rörande skydd för dramatiske författares litterära eganderätt, framhålles nämligen, såväl att författame böra värnas mo.t för- fuskning af deras arbeten och skyddas i åtnjutande af påräknad inkomst, som äfven att detta är af vigt för den önskvärda utveck- lingen af en inhemsk dramatik. Rikets ständer yttra här att, »i anseende till lättheten för teatérföreståndare i riket att tillegna sig dramatiska arbeten», desses författare ej äro i tillfälle »att af OM LITTERÄR EGANDERÄTT. 67 förläggare betinga sig det honorarium, som eljest kunde beviljas», hvarförutom de »nu hade att befara, det deras arbeten stympas och vanställas, till skada för konsten och författarens rykte.» Då nu »i fäderneslandet under senare åren börjat utveckla sig en dramatisk litteratur, hvilken staten borde lemna skydd för de många hinder, som merendels möta uppträdande författare, samt lätteligen kunna förqväfva deras anlag och håg för konsten», så ansågo ständerna, att »det tillkomme lagstiftningeÉ att äfven i sin mån värna desse författares, så väl som all annan eganderätt.» Man må nu tillerkänna eller frånkänna dessa och dylika be- traktelser den vigt, som vi och många med oss tillmäta dem, så står dock rättvisan i det yrkandet oantastad qvar, att Sverige ej får längre undandraga sig, att åtminstone i förhållande till sina språkfÖrvandta nabofolk erkänna en grundsats, som redan är på god väg att arbeta Sig fram till allmän, internationel giltighet, och att omsider göra sitt till, såsom de länge sedan gjort sitt, att afhjelpa en länge öfverklagad rättslöshet. Det är ock helt visst, att möjligen en viss grad af likgiltighet för en sak, som man ej trott värd synnerlig uppmärksamhet, men ingalunda verklig obe- nägenhet mot sådana åtgärder, soin påyrkats, varit vållande till det oblida öde, som hittills förföljt denna fråga. Det är förut nämdt, att förslag öm tillägg till T. F. F. rörande eftertryck tvenne gånger antagits af tre stånd och fallit blott i bondeståndet. När frågan om både öfversättningar och eftertryck förekom å 1865— 1866 årens riksdag, förklarade lagutskottet, att det »delar fullkom- ligt motionärens mening om önskvärdheten af en internationel lagstiftning uti förevarande ämne, som under de senare åren ut- gjort föremål för öfverenskommelser imellan flere af dé europeiska makterna och måste vara af en synnerlig vigt för de skandinaviska länderna, hvilkas gemensamhet i språk, kultur och intressen i viss mån framkallar gemensamhet inom litteraturen. Det är otvifvelak- tigt att, såsom motionären anmärkt, eû lagstiftning, som försäkrade imot olofligt eftertryck eller öfversättning, i Sverige af norskt och danskt eller finskt arbete och i Norge, Danmark och Finland af svenskt, skulle väsentligen bidraga dertill, att svensk, norsk och dansk litteratur icke blott hvar i sitt land, utan inom hela det för dessa litteraturer gemensamma språkområdet, erhölle en vid- sträcktare spridning, och denna spridning skulle icke heller, såsom nu ofta är fallet, förmedlas genom underhaltiga öfversättningar* emedan författarens rätt att sjelf disponera sitt arbete, äfven i öfversättning, bättre skulle tillförsäkra allmänheten om en god öfversättning, der en sådan vore af nöden, än det nuvarande till- 68 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. ståndet har visat sig förmå. Det vore äfven af vigt för den natio- nela hedern, att författare på de med vårt eget så nära beslägtade norska och danska språken, hvilkas skrifter kunna läsas äfven af de svenskar, som icke äro mäktiga något utländskt språk, ej i vårt land saknade ett rättsskydd, som de i Frankrikes och Eng- lands lagar redan länge åtnjutit.» Till yttermera visso, att ut- skottet för ingen del underkände den af motionären förfäktade grundsats, säger det sig vara från honom skiljaktigt deruti, att det anser den ifrågasatta internationela lagstiftningen böra afse, icke allenast de skandinaviska länderna, utan äfven andra stater, som fordra eller erbjuda reciprocitet. »I samma mån», säger ut- skottet, »den skandinaviska litteraturen, genom en närmare sam- manslutning imellan de närbeslägtade folken i detta och andra hänseenden, erhåller en större spridning, blir det nämligen allt sannolikare, att eftertryck af denna litteraturs alster skall komma att utgöra föremål för spekulation inom länder utom Skandinavien, och för åstadkommande af öfverenskommelser imot ett dylikt intrång i de skandinaviske författarnes rätt är det nödigt att kunna erbjuda de främmande länderna reciprocitet. Sedan det dessutom blifvit en snart sagdt allmän europeisk angelägenhet att bereda ömsesidigt skydd för de olika' nationernas litterära eganderätt, torde icke heller Sverige böra i längden hålla sig utom denna allmänna sam- verkan för ett i litteraturens intresse särdeles önskvärdt mål; och att äfven de mindre statemes medverkan till detta mål icke varit för de stora kulturstaterna likgiltigt, visar den af motionären an- förda omständigheten, att Frankrikes och Englands lagar imot reciprocitet lemnat skydd äfven åt den norska och danska littera- turen. Utskottet delar väl motionärens mening, att det för när- varande är endast inom de skandinaviska länderna, som frågan om utländskt eftertryck är af praktisk betydenhet för Sverige; men på ofvan anförda skäl har imellertid utskottet ansett att, när en internationel lagstiftning uti förevarande ämne kommer till stånd, densamma bör omfatta alla länder, som bevilja den svenska litte- raturen motsvarande skydd.» Den omständighet, som mer än något annat haft del i de gjorda försökens misslyckande, ligger enligt vår mening i ett miss- förstånd om rätta formen för ärendets behandling, och härom ön- skade vi ännu till slut bifoga några ord. Liksom man tvenne gånger, i afsigt att mot vilkor af reciprocitet bereda utländske för- fattare skydd mot eftertryck i vårt land, bragt å bane ett tillägg till § 1 mom. 9 T. F. F., så ansåg ännu lagutskottet 1866, då frå- gan gälde både Öfversättningar och eftertryck, föreskrifter i ämnet OM LITTERÄR EGANÖERÄTT. 69 icke kunna antagas »jemte», d. v. s. utan ändring af, gällande tryck- frihetslag. Utskottet åberopar och betonar § 1 mom. 7 och 12, enligt hvilka intet hinder vare för utgifning af inländsk eller ut- ländsk skrift, samt utgifvare eller öfversättare af utländskt arbete ege samme rättigheter, som författare, der ej denna lag annorlunda stadgar. DerfÖr, och ehuru dén ifrågasatta lagstiftningen lämp- ligast borde, såsom motionären hade föreslagit, erhålla civillags natur, måste man enligt utskottets mening, för att vinna det åsyf- tade målet, antingen i tryckfrihetslagen upptaga de nya stadgan- dena, eller ock åtminstone de föreskrifter i presslagen, som angå utgifvande af utländsk skrift eller öfversättning deraf, upphäfvas, för att ersättas med stadganden i en annan syftning och af civil- lags natur. Vi ha kallat detta ett missförstånd, af skäl som vi nu skola angifva. Utskottet erinrar derom, att enligt T. F. F. intet hinder vare för utgifning af inländsk eller utländsk skrift, hvilken erinran na- turligtvis betyder, att xförbud t. ex. mot eftertryck af utländskt arbete skulle innebära ett mot T. F. F. stridande, således ingen- ting mindre än grundlagsvidrigt, »hinder.» Utskottet glömmer imel- lertid, att den af T. F. F. påbjudna hinderslöshet begripligtvis gäller blott den, som är lagligen befogad att utgifva ett arbete, således författaren eller hans rättsinnehafvare : först när de se- nare, på sätt § 1 mom. 9 omförmäler, försumma sig, då inträder en allmän hinderslöshet, då stånde hvar och en öppet att utgifva en eljest strängt skyddad skrift. Med ett ord, bakom stadgandet i l § 12 mom. ligger en tyst förutsättning, som är tillräckligt sjelfklar, att ej der behöfva anföras. Det säger intet annat, än att för den, hvilken såsom égaré dertill är berättigad, intet hinder vare för utgifning af en skrift. Om man härimöt invänder, att detta är ganska riktigt hvad inländska arbeten angår, men ej vidkommer utländska, såsom ej särskildt nämda i tryckfrihetsla- gens föreskrifter om litterär eganderätt, så svaras dels, att in- ländska skrifter ej heller äro såsom sådana nämda till skilnad från utländska i § 1 mom. 9 — »hvarje skrift vare författarens eller hans rätts laglige innehafvares egendom» —- dels att en svensk grundlag omöjligen kan på något som helst sätt, vare sig genom sin tystnad eller genom uttryckliga ord, förläna svenske medbor- gare någon rätt att göra ingrepp i en utländings eganderätt. Har svensk undersåte lagligen kommit i besittning af utländings ar- bete, då skyddas han, af svenska T. F. F., inom vårt land mot ingrepp i den egendom, han förvärfvat; om någon ölofligen efter- trycker hans öfversättning’’deraf, miste upplagan eller höte dess 70 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. fulla värde. Men, för att kunna taga detta eganderätts-skydd i anspråk, måste väl verklig eganderätt vara första, oumbärliga vil- koret. Eljest skulle innehållet i vår af grundlags helgd omgifna lag- stiftning om litterär eganderätt kunna korteligen sålunda sam- manfattas: lagen skyddar svensk medborgares eganderätt mot in- grepp af en annan svensk medborgare, och der svensk medbor- gare begår litterärt tillgrepp från utländing, skyddar lagen den förstkommande, men straffar hvem som försöker falla honom i handtverket och dela rofvet. Vi medgifva, att praxis är sådan, men vi förneka, att den är med ett enda ord i grundlagen an- visad. Det är naturligt och riktigt, att svensk lag skyddar svensk utgifvares af utländsk skrift eller öfversättares eganderätt; men ej kan den skapa en sådan eganderätt enligt maximen »man tager», eller genom att legalisera tillgrepp från annan man, der- för att han är utländing. Vore ett motsatt antagande rimligt, då borde ock annat tillgrepp, än litterärt, begånget af svensk mot utländsk man, vara lofgifvet och strafflöst, så länge det ej blifvit särskildt och uttryckligen i lag stadgadt, att stöld från utländing är stöld. När den svensk-danska mellanrikslagen af 1861 genomfördes, ej hade man då för afsigt att sent omsider slå fast den grundsatsen, att dansk gäldenär är pligtig att betala sin svenske fordringsegare och tvärtom, utan man ville blott ordna särskilda lämpligare former för denna visserligen aldrig förnekade sannings tillämpning., De nu ifrågasatta bestämmelserna kunna ej i någon den ringaste mån ingripa i eller rubba de enligt T.- F. F. svenske medborgare tillkommande rättigheter. De skulle inskränka eller lägga hinder i vägen för utöfningen af en sjélftagen rätt, som ej är någon rätt, utan endast ett våld, men alls icke röra några rättigheter, som svensk grundlag, eller öfver hufvud taget svensk samhällsordning, förnuftigtvis kan meddela svenske under- såter. Vi är o sålunda ej i stånd att inse, att det ifrågavarande ärendet har det minsta att skaffa med vår T. F. F. När rikets ständer 1818 antogö, såsom tillägg till riksakten och utan ändring af T. F. F., en då af regeringen föreslagen lag för tryckfrihetens utöfning svenska och norska nationerna imellan, hvarigenom kret- sen af de i 1812 års presslag uppräknade tryckfrihetsbrott Ökades och indragningsmakten utsträcktes, då försöktes utan tvifvel på grundlagsvidrigt sätt en inskränkning i den genom T. F. F. svenske medborgare tillförsäkrade tryckfrihet. Vi åberopa också ej detta egendomliga beslut såsom ett prejudikat, utan tvärtom för att med ett exempel åskådliggöra olikheten, motsatsen mellan å ena sidan ett försök att kringskära de i pressgrundlagen medgifna rättig- OM LITTERÄK EGANDERÄTT. 71 heter, såsom denna lag var, och ett förslag att åt svenske för- fattare och förläggare bereda eganderätts-skydd i utlandet, utan annat vilkor än att de senare upphöra med litterärt kaperi, som ej kan. vara en af vår grundlag hägnad »rätt». Lika litet förmå vi fatta, att för frågans ordnande i den om- fattning, som hittills föreslagits, skulle kräfvas en »lagstiftning af civillags natur.» Ett förfogande af k. m:t, i följd af hans eko- nomiska lagstiftningsmakt och hans rätt att ingå i afhandlingar och förbund med främmande makter, synes oss vara med grund- lagens både anda och bokstaf fullkomligt enligt. För att ådaga- lägga detta, skola vi till en början anföra ett prejudikat, nämligen förordningen, af den 20 Juli 1855 om eganderätt till dramatiskt arbete. Med anledning af en i borgarståndet af hr G. F. Ekholm väckt, till allmänna besvärs- och ekonomi-utskottet hänvisad motion an- höllo rikets ständer.i skrifyelse af 1 Mars 1851.hos k. m:t, »det stadgas måtte, att dramatiskt arbete, utan afseende derå att det varit genom tryck offentliggjord!, icke må, utan rätte egarens till- stånd, uppföras på skådeplats, förr än fem år förflutit efter det samma arbete med författarens begifvande blifvit första gången uppfördt.» Efter att ha inhemtat högsta domstolens yttrande, ut- färdade k. m:t, i administrativ väg, såsom ock riksdagen förutsatt, ,1855 års förordning, kontrasignerad af d. v. ecklesiastikministern Anjou. Det ofog, som teaterföreståndare dittills strafflöst kunnat bedrifva mot dramatiska arbetens författare och förläggare, blef härigenom hämmadt. K. m:t satte gränser för en sjelftagen och hänsynslöst begagiiad »rätt». K. m:t gjorde det på riksdagens be- gäran, men i kraft af sin ekonomiska lagstiftningsrätt och på det sätt, han sjelf fann för godt. Hvad annat, spörja vi, är det väl som nu yrkas, än att k. m:t skall likaledes förfara, för att stäfja ofog och våld, förmatt hämma en sjelftagen s. k. rätts ingrepp i andras egendom? Om så sker, gör k. m:t icke ens en hårsmåns intrång på några, vare sig i grundlag eller allmän lag, svenske medborgare tillförsäkrade rättigheter. Lagutskottet 1866 säger, att frågan om utländsk mans litte- rära eganderätt i vår T. F. F. »blifvit betraktad ur en synpunkt fullkomligt motsatt den», från hvilken yrkandet om skydd för ut- ländings rätt utgår, och att ett sådant skydd alls icke låter förena sig med nämda grundlags stadganden, såsom de nu lyda. Men hvarken utskottet eller någon annan har påstått, att k. m:t öfver- skred sin befogenhet, då privilegier meddelades till skydd mot eftertryck af Runebergs skrifter, ehuru § 1 mom. 3, som bemyn- 72 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. digar k. m:t att meddela privilegier, lika litet talar något om ut- ländsk man, som detta är händelsen med det stycke i T. F. F., hvilket säger att »hvarje skrift» vare författarens eller hans rätts- innehafvares egendom. Blefvo nu de nämda privilegierna medde- lade icke i strid, utan i öfverensstämmelse ined grundlagen, så är tydligt att skydd för utländings litterära eganderätt åtminstone ej i det fallet var med T. F. F. oförenligt. Hvarför skall då en sådan oförenlighet hårdragas fram ur T. F. F. i andra fall? Mot vår åsigt kan ej med någon verkan anföras, att den norska och den danska lag, hvartill vi önska ett svenskt motstycke, äro stiftade af regering och representation gemensamt; ty Dan- marks konung saknar, och Norges konung eger blott provisoriskt, mellan stortingen, den ekonomiska lagstiftningsmakt, som tillkom- mer Sveriges. Naturligtvis innebär detta, i Norge och i Danmark, också en begränsning af rätten att ingå konventioner med främ- mande makter, hvilken ej fins i vår statsrätt. Frånkänner man k. m:t makten att, i det omfång vi omtalat, sluta en litterär konvention med främmande makt, och vill man vidare i alla likartade fall tillämpa samma åsigt, då försvinner den i § 12 R. F. honom tillerkända makt,., eller åtminstone hop- krymper den till ett så osynligt mått, att utväg i de ( flesta fall kommer att saknas för fullgörandet af en pligt, som i främsta rummet och omedelbart åligger regeringen, blott i andra .rummet och på annat sätt folkrepresentationen, att nämligen vårda sig om det intemationela rättstillståndet och främja godt förstånd med främmande makter. Genom att foga den väntade svenska länken till den från norsk och dansk sida inledda litterära mellanriks-lagstiftningen skulle k. m:t — detta är hela den enkla sakens kortaste uttryck — för- skaffa svenske medborgare ett eganderätts-skydd i naboländerna, hvilket de nu sakna, och detta ej genom att'inskränka någon de- ras rättighet, ty hvad man ej har kan man ej förlora, utan blott derigenom, att de å sin sida blefve hindrade att vidare utöfva ett strafflöst våld. ; Hur vi vända saken, kommä vi till ett och samma slut. Till krydda på den nog långa och torra uppsatsen skola vi ytterligare endast anföra en invändning mot vår åsigt, en invändning som dock ej är af svenskt, utan af amerikanskt ursprung. Förenta staternas president slöt år 1853 med . England ett litterärt fördrag, men det blef af senaten förkastadt. Carey tillskrifver sig med välbehag äran af, att genom sina »konklusiva» anmärkningar, i Letters on international copyright, ha föranledt denna utgång. SPÖRSMÅL TILL HERRAR ASTRONOMER. 73 När han i förordet till den 1868 utgifna andra upplagan af nämda skrift kastar en återblick på sin lyckade vapenbragd, anmärker han att regeringens förfarande — ett fördrag med England, som blott behöfde senatens bifall — var ett illistigt försök, att »få principen af folkets beskattande utan representationens medverkan införd.» Om nu någon här i landet vill upptaga detta dräpande motskäl och påstå, att en förordning, som hindrar svenske för- läggare att plundra yrkesbröder i annat land och tvingar dem att möjligen underkasta sig utbetalande af någon ersättning till original- författaren, skulle kränka missgerningsbalkens förbud, att »lägga skatt, gärder eller annan tunga å konungens undersåter», då må vi erkänna oss svarslöse. , ' A. Hedin. Spörsmål till herrar astronomer. Bihang till den kronologiska afhandlingen i Marshäftet af Framtiden för år 1870. Kronologien är, det måste medgifvas, en ytterligt torr och derigenom för det stora flertalet i hög grad afskräckande veten- skap. Likväl har hon med rätta blifvit beteckna'd såsom ett af ' historiens båda ögon (det andra är geografien), och särskildt är hon af utomordentlig vigt för astronomien. Då hon nu tillika funnit sådana utmärkta bearbetare som en Scaliger, Petavius, Ideler, Clinton, Böckh m. fl., så kan jag ingalunda förundra mig, om man tills vidare icke vill tro min försäkran, att ingen af de för- Juli- anska kalendrarne hittills varit fullständigt (d. v. s. till både kon- , struktion och epok) känd och utforskad, med undantag blott af den enklaste bland dem alla, nämligen det forn-Egyptiska året af städse 365 dagar,- samt att i följd af denna okunnighet de flesta af den gamla historiens data hittills blifvit mer eller mindre orik- tigt bestämda. Beviset för sanningen af detta påstående skall icke uteblifva, i fall lifstid och andra omständigheter tillåta mig att en gång utgifva mina handskrifna Kronologiska Forskningar, för hvilkas resultater jag dock dessförinnan skulle önska att i några vigtiga punkter erhålla en sådan betryggande kontroll, som icke 74 FRAMTIDEN. FJEBDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. kan åstadkommas utan välvillig medverkan från herrar astrono- mers sida. Hoppet öm en dylik medverkan måste dock naturligtvis bero äerpå, huruvida graden af det förtroende, som man i förväg kan vara villig att inrymma åt författaren, är stor nog för att förmå någon eller några astronomer att med afseende på den sväfvande möjligheten af en ny vinst för . vetenskapen underkasta sig det dryga besvär, som är förknippadt med exakta uträkningar och be- stämningar af längesedan förflutna sol- och månförmörkelser; ty på sådana bestämningar kommer det här an. Rätten till ett förtroende af den art, jag antydt, torde mången anse mig redan hafva förverkat genom det sätt, hvarpå jag i Mars- häftet för sistiidna år sid. 241 f. behandlat de Chaldeiska data i Ptolemei Almagest. Väl har intet slags anmärkning mot detta behandlingssätt hittills kommit mig till handa, hvarken på offent- lig eller enskild väg; men om någon verklig astronom råkat kasta sitt öga på detta ställe, så är jag viss, att han betänksamt skakat hufvudet öfver en sådan sats, som att ett par af planeten Merkurii största östliga digressioner skulle varit observerade vid pass half- annan timme efter solens uppgång. Detta uttryck af ogillande måste synas mig så mycket mera påkalladt, som jag sjelf allt ifrån början varit på det högsta missnöjd med den förmenta sakliga beskaffenheten af dessa två observationer, hvilken beskaffenhet jag i förstone, ehuru med föga framgång, försökte göra för min fantasi tillgänglig genom antagandet af några for tillfället rådande egen- domliga atmosferiska förhållanden, t. ex. en tjock molnslöja öfver .solskifvan, eller dylikt. Men otillräckligheten af en slik förklaring blef mig efter hand allt mera tydlig, och i detta ögonblick är jag fullkomligt öfvertygad, ej blott att textens psytaTTi öiåoxaai^ trots Halmas öfversättning »orientale» och v. Gumpachs »östliche», i sjelfva verket vill beteckna bägge de observerade digressionerna såsom vestliga och fallande före soluppgången, utan ock att de egt rum ett helt dygn sednare, än Ptolemei Egyptiska data gifva vid handen. På det man af denna korrektion, hvilken jag nu. sjelf är den förste att göra, icke måtte förledas till ett så öfveriladt och orättvist omdöme, som att min hela kronologiska forskning skulle sakna soliditet, vill jag först och främst tillåta mig den på- minnelsen, att man icke utan obillighet kan fordra, att en enda forskare skall på en gång utreda och ställa i dess rätta, slutgiltiga dager allt hvad föregångare missförstått eller lemnat ouppdagadt; för det andra vill jag genom en kortfattad redogörelse för den SPÖRSMÅL TILL HERRAR ASTRONOMER. 75 historiska gången af min undersökning visa, att jag icke heller i nu förevarande punkt varit styrd af idel lättsinne och tanklöshet. Sedan det, genom att strängt skärskåda och fasthålla de äldsta historiska vittnesbörden, lyckats mig att återställa samtlige de Ro- merska kalendrame från Servius Tullius till Julius Cæsar och att bringa konsulsparen till deras ursprungliga plats i den Julianska perioden, vunnos härigenom en mängd säkra synkronismer, som; kastande sitt ljus åt alla sidor, bland annat bevisade, att de Se- leucidiska och Ptolemeiska konungarnes tillträdningsår hittills blif- vit ganska oriktigt bestämda. Så, för att blott hålla oss till det för ögonblicket vigtiga, fann jag, att Ptolemeus Epiphanes’ första regeringsår rätteligen daterar sig från hösten år 208 f. C., hvar- med följer, att 4 Xanthikos i hans nionde regeringsår, hvilket da- tum af den samtidiga urkund, som . man kallar Rosetteinskriften, paralleliseras med Egyptiernas 18 Mechir, nödvändigtvis faller på 28 Mars 199 f. C. En säkrare hållpunkt än denna kan icke gif- vas. Då nu emellertid denna fixering af det ifrågavarande årets 4 Xanthikos icke stämmer med den äldre Macedoniska kalender, som, omedelbart fortärfd från Alexander den Store, ännu under Evergetes den förstes 9:de regeringsår var (enligt hvad det vid Suezgräfningarna funna Kanoposdekretet bevisar) gällande i Egyp- ten, så måste man enligt all historisk probabilitet sluta, attPtole- meerna under mellantiden adopterat den i det Syrisk-Macedoniska grannriket vedertagna kalendern, hvilken derstädes blifvit införd redan under Seleucus I; och ingen betänksam kronolog lärer kunna godkänna någon annan uppställning af den Seleucidiska kalendern än en sådan, som motsvarar fordringarna af det Rosettiska paral- leldatum. I den af mig i Marshäftet uppställda Chaldeisk-Seleu- cidiska kalendern faller verkligen 112:te årets 4 Xanthikos på det af Rosetteinskriften fordrade datum 18 Mechir 549 er. Nabon. eller 28 Mars 199 f. C., och härigenom erhåller min i fråga varande ka- lender en så mycket större styrka, som sammanträffningen upp- står alldeles. sjelfmant och såsöm blött en omedelbar följd deraf, att kalenderns konstruktion och epok blifvit uteslutande bestämda efter de bästa, för att ej säga enda, historiska grunder, som före- finnas. . Sedan denna hållpunkt var vunnen, gick jag till betraktande af de tre Chaldeiska data, som Ptolemeus åt oss bevarat. Dessa ville emellertid icke utan oväntade svårigheter passa in i min Seleucidiska kalender, och till ledning ägde jag blott de anteck- ningar ur Ptolemei text (Halmas edition), som jag vid en tidigare period hade utskrifvit på akademiska biblioteket i Upsala och då 76 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. ansett tillräckliga. De två första data stämde med min kalender endast under förutsättning, att de vidkommande' Merkuriusobser- vationerna ägt rum vid det angifna Chaldeiska dygnets början, och det tredje (beträffande Saturnusobseryationen) föll enligt min kalender icke på Egyptiernas 14 Tybi (den enda läsart, jag då kände) utan på deh 13:de, hvadan jag tvangs att här företaga en korrektion af texten, hvilken korrektion likväl genast kraftigt un- derstöddes af Ptolemei egen uppgift om solens längd vid obser- vationstillfället och längre fram blef ytterligare berättigad genom min då vunna kännedom, att en äldre läsart angaf icke 14:de utan 12:te Tybi. Då jag emellertid, föranledd såväl af sakens na- tur som af Idelers framställning, ansåg de bägge Merkuriusobser- vationerna tillhöra morgonstunden före solens uppgång, så tycktes min kalender icke kunna vara riktig med annat vilkor, än att Chaldeiska dygnet begynte icke först med soluppgången utan redan med dagbräckningen — ett antagande, hvartill jag dock saknade mod, enär de gamles uppgifter alldeles bestämdt och otvetydigt angåfvo sjelfva soluppgången såsom den rätta dygnepoken. I denna förlägenhet kom jag öfver v. Gumpachs år 1860 utgifna Grund- züge einer neuen Wéltléhre och läste der sid. 580 följande mot en skrift af H. Henri Martin (Mémoires où se trouve restitué pour la première fois le calendrier lunisolaire Chaldéo-Macédonien) rik- tade ord: »Uebrigens beweist sein (Martins) Argument (näml. bans påstående^ att våra i fråga varande bägge Merkuriusobservationer voro nattliga och inföllo före soluppgången) nur noch, dass er eben so unbewandert in der Astronomie wie in der Arithmetik ist. Ptolemäus nämlich, dessen Text im Vorlag, gibt ausdrücklich an, dass die beiden fraglichen Beobachtungen sich af die grösste östliche Elongation des Merkurs im erstem Falle 21 o im zweiten 22beziehen, und folglich nach Sonnenaufgang angestellt wurden, weil Merkur erst reichlich 1| Stunde nach der Sonne aufging» m. m. Oaktadt allt mitt misstroende till v. Gumpach, hvars otillför- litlighet jag mycket ofta haft tillfälle att iakttaga, mäktade jag dock icke föreställa mig, att författaren till en pretenderad »Neue Weltlehre» kunde uppträda med afgjorda astronomiska omöjlig- heter och vara oförskämd nog att slå detta i pannan på en an- sedd vetenskaplig motståndare; jag; såg för öfrigt icke blott, att v. Gumpach denna gång verkligen hade rätt beträffande de räkne- fel, hvarmed Martins kalenderrestitution var behäftad, utan ock att Ptolemeus verkligen hade betecknat hvardera af de bägge digres- sionerna såsom en éwa (Halma »orientale») iisytavri och jag visste bestämdt, att det nu varande astronomiska språk- SPÖKSMÄL TILL HERRAR ASTRONOMER. 77 bruket med »östlig digression» betecknar en sådan, hvarvid plane- ten befinner sig öster om solen. Under sådana omständigheter torde det åtminstone hos en icke-astronom vara tämligen förlåt- ligt, att han, icke seende någon undflykt undan v. Gumpachs slut- sats, att observationerna skett efter soluppgången, nedskref hvad som läses på det ofvan angifna stället i fjorårets Marshäfte. Mitt vetenskapliga samvete gaf mig likväl ingen ro, och-jag begynte misstänka, att någon ändring i det astronomiska språk- bruket möjligtvis hade sedan Ptolemei dagar blifvit införd. Det var ju åtminstöne tänkbart, att Ptolemeus med éwa ôidoraotç eller anôoTaGiç menat helt enkelt en sådan, som är synlig i morgon- stunderna eller i öster (icke från solen utan) från observatören, således just hvad nutida astronomer kalla vestlig digression. För att öm möjligt få ett slut på dessa tvifvel, lät jag under sist för- flutne vår afskrifva åt mig på Lunds bibliotek hela det kapitel af Almagest, 9:de bokens 7:de, hvari Merkùriusobservationema af- handlas. Så snart jag kommit i besittning af denna afskrift, visade sig genast, att min gissning var riktig. I allo uppräknar Ptolemeus 5 observationer, som förläggas till morgonen, och 5, som förläggas till aftonen af vissa uppgifna kalenderdata; till förra klassen (morgon- observationerna) höra alla de, hvarest den observerade digressionen betecknas såsom éwa, till den sednare åter alla, hvarest digressio- nen får namn af éonsqta. De bägge Chaldeiska observationerna tillhöra således ingalunda något slags undantagsförhållande; det är fastmera alldeles uppenbart, att ordet édia i detta sammanhang bör, för att motsvara den nu brukliga astronomiska terminologien, öfversättas med vestlig, éansgla åter med östlig. Härmed följer nu, att de bägge Chaldeiska Merkuriusobser- vationerna icke längre kunna sättas vid början utan blott vid slutet af de Chaldeiska data, som för dem finnas angifna: m. a. o. den 5 Apelläos i Chaldeernas 67:de år begynner, om Ptolemei framställning är riktig, redan vid soluppgången den 27 Thot 504 er. Nabon. eller 18 November 245 f. C. och icke först vid näst- följande soluppgång. Äfvenså begynner 14 Dios i Chaldeernas 75:te år enligt Ptolemeus en dag tidigare, än jag förut antagit, nämligen redan med soluppgången den 29 Oktober 237 f. C. Ändtligen bör jämväl i fråga om Satumusobservationen af 5 Xanthikos i Chaldeernas 82:dra år icke i första hand undersökas, på hvilket Egyptiskt eller Julianskt paralleldatum observationen historiskt föll, utan fast mer på hvilket sådant hon af Ptolemeus blifvit fixerad. Har man en gång inrymt den tanken, att Ptolemei uppfattning måhända kan skilja sig från sanningen, så upphör 78 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. sannolikheten af den konstiga och invecklade förklaring rörande varietetens uppkomst, som jag i fjorårets Marshäfte sid. 242 not. försökt; och, då Halmas text af kännare öfverhufvud anses dålig (se t. ex. Aug. Böckh flerestädes i skriften: Véber die Sonnenkreise der Alten), så hör man framför denna texts »14 Tybi» obetingadt föredraga den äldre läsarten »12 Tybi», hvarmed följer, att Ptole- meus fixerat observationen på aftonen den 28 Februari 229 f. C. Samtliga de tre af Ptolemeus angifna Chaldeiska data begynna således enligt min kalender en dag sednare än hos Ptolemeus: 5 Apell. år 67 enl. mig d. 19 Nov., enl. Ptol. d. 18 Nov. 245 f. C. 14 Dios » 75 » d. 30 Okt., » d. 29 Okt. 237 f. C. 5 Xanth. » 82 » d. 29 Febr., » d. 28 Febr. 229 f. 0. Intervallerna äro, såsom man ser, på bägge sidorna fullkomligt lika, hvaraf ingen annan rimlig slutsats kan dragas, än att min kalender, hvad konstruktionen beträffar, är verkligen identisk med den, som Ptolemeus begagnat; Geh frågan kan endast vara, huru- vida det är jag eller Ptolemeus, som tagit miste på en dag vid fixerandet af -kalenderns epok. Att misstaget här vid lag ligger icke på min utan på Ptolemei sida, klingar visserligen såsom ett högst äfventyrligt och framför allt ett mäkta förmätet påstående; men jag kan icke hjelpa detta annorlunda än genom att anföra bevis, som jag hoppas skola befinnas öfvertygande. Att den af mig fastställda kalenderepoken, 31 Mars 311 f. C., icke kan med Ptolemeus flyttas tillbaka på 30 Mars, följer redan deraf, att epokdygnet i sådant fall hvarken skulle innesluta den astronomiska nytändningen eller (med det synbara nyet) följa efter, utan tvärt om föregå densamma och alltså strida mot himlen på ett sätt, som ingalunda medgifves af de historiska förhållanden, hvaraf kalenderstiftelsen beledsagades (se anf. ställe sid. 240). Ej mindre bestämdt tillbakavisas den Ptolemeiska epokförflyttningen deraf, att kalendern dymedelst hvarken skulle motsvara den afgö- rande Rosetteinskriften (se ofvan) eller kyrkofädernas utan tvifvel på sorgfållig kalenderforskning grundade bestämning, att 15 Nisan i år 29 af vår tidräkning föll på Fredagen den 25 Mars (se min afhandling sid. 261). Ändtligen vederlägger Ptolemeus sjelf sin fixering af de tre Chaldeiska data, genom att hvarje gång anföra sådana bestämningar rörande solens längd, som endast samman- stämma med min, men icke med hans egen kalenderepok. Att detta är fallet med den för Saturnusobservationen af 5 Xanthikos 82 er. Seleuc. angifna sollängden, har jag redan visat i min första afhandling sid. 242; och alldenstund tidsintervallerna mellan samtliga SPÖRSMÅL TILL HERRAR ASTRONOMER. 7^ observationsdata redan äro fastslående, så är detta enda fixerings- bevis egentligen tillräckligt för det hela. Till yttermera visso vill jag dock särskildt utföra samma bevisning äfven beträffande de " bägge föregående data. Vid den Merkuriusobservation, som ägde rum mot slutet af den 5 Åpelläos 67 er. Seleuc., hade solen uppnått 241° af Skorpio- nens tecken (Ptol. Almag. IX, 7) m. a. o. hon hade sedan höst- dagjämningen (= inträdet i Vågen) tillryggalagt 54 g °. Samtliga de 90° från höstdagjämningen till vintersolståndet passerade solen under det i fråga varande året (245 f. C.) enligt Largeteaus tabeller på en tid af 88 dagar 14 timmar 36 minuter 18 sekunder och. genomgick höstdagjämningspunkten den 27 September 23m- 48- efL midnatt, Babylonisk tid. För att med tillräcklig approximatif sä- kerhet finna, vid hvilken tidpunkt hon hade hunnit de vid obser- vationstillfället genomlupna 54 g ° behöfva vi således blott uppställa, proportionen: 90° : 54g0 = 88 d- 14 L 36 m- 18 s- : x, hvars värde visar sig vara 53 d- 23 3914 s- Addera vi denna tid till det Julianska höstdagjämningsdatum för Babylon (27 Sept. O1- 23ra 48-), så ses,, att Merkuriusobservationen enligt räkningen bör falla på 20 No- vember 2m- 47s- efter midnatt. Då likväl denna räkning hvilar på den oriktiga förutsättningen, att solens gång genom de 90° från höstdagjämning till vintersolstånd skulle ske med ständigt lika hastighet, medan denna hastighet i sjelfva. verket är mindre vid början och större mot slutet af det i fråga varande banstycket, så följer, att den redan tillryggalagda första delen af vägen kräfver längre tid, än räkningen utvisar, m. a. o. att Merkuriusobservatio- nen i sjelfva verket inföll sednare eller närmare soluppgången dem 20 Nov., men ingalunda så tidigt, soin Ptolemeus förmenar, näm- ligen redan före soluppgången den 19 Nov. , Vid observationen af 14 Dios 75 er. Seleuc. hade solen upp- nått 5^° af Skorpionen (Ptol. anf. st.), eller sedan höstdagjämningen genomlupit 351 °. Hela tidsintervallen mellan höstdagjämning och vintersolstånd var detta år (237 f. C.) enligt Largeteau 88 d- 14t- 40 38-, och höstdagjämningen inträdde i Babylon den 26 Sept, klockan 101-58 m- IIs- eft. midd. Proportionen 90° : 35— 88 d- .14 40 m- 3s :x ger värdet 34d- 14 58m- 32s-, hvilken tid adderad tillhöst- dagjämningsdatum hänvisar observationen till den 31 Okt. klockan It. 50m. 43s.. eft, midd. Då denna tid af samma skäl, som nyss ofvan nämdes, snarare borde ökas än minskas, så inses för tredje gången, att min kalenderfixering besegrar den Ptölemeiska, hvilken ‘ sistnämda, fästande observationen redan vid morgongryningen den 30 Okt., förutsätter ett allt för stort fel i den Chaldeiska obser- 80 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI, rationsberättelsen eller i det sätt, hvarpå Ptolemeus uppfattat densamma. Det torde icke vara något ofördelaktigt intyg för säkerheten af de grunder, hvarpå min kalenderuppställning hvilar, då hon visat sig mäktig att häfva jämväl ett djupliggande grundfel i sjelfva den källa (Ptolemeus), hvarur vår kännedom om denna kalender till betydlig del måste hämtas. I händelse det ogynsamma intryck, som min förutgångna irring bör hafva verkat hos astronomerna, numera är i någon mån ut- plånadt eller förmildradt, så torde jag icke utan någon skymt af hopp kunna vända mig till dem med anhållan om svar på efter- följande frågor, hvilka jag, framställer derföre, att det i trots af de ifrigaste bemödanden icke lyckats mig att bringa den äldre Grekiska kronologien (före arkonten Philokles, som riktigt står på 322) i samklang med inskrifter, arkontlängd och andra histo- riska vittnesbörd under annan förutsättning, än att Peloponnesiska krigets begynnelse flyttas ifrån år 431 till 432 f. C., en förflyttning, som åter tyckes möta oöfvervinnliga hinder i de hos Thukydides omförmälda tre förmörkelserna från l:sta, 8:de och 19:de krigsåret. Dessa förmörkelser synas nämligen ganska väl stämma med den hittillsvarande kronologien, hvars rätta grundpelare de också äro; men då samma' kronologi från andra håll mötes af icke mindre betydande svårigheter, så synes mig böra allvarligt undersökas, huruvida det verkligen är en astronomisk omöjlighet att flytta hvar och en af de Thukydideiska förmörkelserna ett år längre tillbaka i tiden. För att spara onödigt besvär böra frågorna besvaras i nedanstående ordning. 1) Kunde den månförmörkelsef som i år 414 f. C. (hos astro- nomerna betecknas årtalet vanligen i stället med — 413 eller ock Per. Jul. 4300) enligt Largeteaus tabeller inträdde den 8 Sept, hlockan nära 4 e. m. Syrakusansk tid, åtminstone mot slutet af sitt förlopp, ses vid Syrakusa? Utfaller svaret redan här så nekande, att ingen tillåtlig korrektion af månelementerna förmår förändra resultatet, så är undersökningen slut, och den vanliga kronologien triumferar. ” 2) Var den tvifvelaktiga solförmörMse (värdet af f. är 904), som enligt Largeteau ägde rum den 2 April klockan 6*- 28m- eft. midd. Athensk tid i år 425 f. C. (astron. — 424 eller Per. Jul. 4289), synlig i Athen eller åtminstone i Grekland (enl. Thukydides’ ord: co ijhoç èxlméç ti é/évsTo^ får hon icke vara total eller synnerligt stark)? Måste detta förnekas, så upprepas samma fråga med afseende på solförmörkelsen den 2 Maj klockan ö*- llm* f. m. SPÖRSMÅL TILL HERRAR ASTRONOMER. 81 Athensk tid. Endast om ettdera alternativet bejakas, skrides till nästa fråga, hvilken af vissa skäl, för vidlyftiga att här utveckläs, är den minst afgörande af alla. 3) Under år 432 f. C. (astron. — 431 eller Per. Jul. 4282) inträdde enligt Largeteaus tabeller en solförmörkelse (dock tvifvel- aktig, ty f. här 81) den 12 Sept., klockan 2t- 50m- eftermiddagen Athensk tid, och en annan (f. 59) den 19 Mars kl. 2 3m- ett. m. Athensk tid. Kunde någon af dessa, helst den först nämda, ses i Athen (eller annorstädes i Grekland) och, utan att vara total (hvilket icke skulle stämma med Thukydides’ text), vara nog bety- dande att låta äfven några stjemor (t. ex. öfver horisonten befint- liga planeter) framblicka? Det skulle vara mig en utomordentlig hugnad att från någon af Sveriges astronomer i hufvudstaden, vid universiteterna eller annbrstädes få mottaga benäget svar på dessa frågor, vare sig att det meddelas offentligen eller enskildt. Må ingen tro, att mina frågor äro framkallade blott af otidig nyfikenhet eller tomma griller. De hvila verkligen på den ofvan angifna fullgiltiga grunden, att jag icke ser någon möjlighet att förlika den vanliga kronologien med trovärdiga historiska urkunder och, uppriktigt sagdt, icke heller med astronomien. Den månförmörkelse t. ex., som ägde rum 11 dagar1 före slaget vid Arbela, identifierar man hittills med den totala förmörkelsen af 20 Sept. 331 f. C., ehuru Arrianos uttryckligen angifver henne såsom endast partiel; hvartill kommer, att det af Plutarchos bestämdt uppgifna (Macedoniska) kalender- datum för slaget endast i år 332, men icke i det nästföljande, faller 11 dagar efter en månförmörkelse. Att åter mellan Pelo- ponnesiska kriget och Arbelaslaget bortkasta någon arkont och dymedelst erhålla ett år mindre, tyckes bestämdt förbjudas af allå historiska vittnesbörd. Carlstad och Eriksberg den 7 Juni 1871. N. W. Ljungberg. Framtiden. Band 6. 6 82 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. Konstakademiernas bestämmelse och framtid. i. Bland likartade institutioner finnes knappast någon annan, hvilken haft att bestå så många angrepp och fått uppbära så mycket klander, som konstakademien. För h var je gång ett vak- nande lif försports inom konsten och nya riktningar öppnat sig för henne, har det varit akademierna som stått i vägen för rörelsen och först måste stormas, innan den nya positionen blifvit vunnen. Antingen förnyelsen utgick från antika inflytelser eller hänförelsen hade ett romantiskt Ursprung, så kändes i alla fall det akademiska väsendet som en- tvångströja, hvilken man måste spränga för att kunna röra sig efter lifvets sätt. För Davids lärjungar var akade- mien en bastilj, med hvilken de formligen utförde enahanda ope- ration, som den man något tidigare verkstält med tvångsanstalten för den borgerliga friheten, och ungefär vid samma tid förklarade Carstens i Rom, uti bref till ministern von Heinitz, att han afsvor lifegenskapen och för framtiden icke ämnade tillhöra Berliner- akademien, utan menskligheten. Ett fjerdedels århundrade senare förde romantikerne samma språk som desse, den klassiska konst- formens man: in effigie läto Isidoro-klosterbröderne konstens Simson ihjälslå det akademiska vidundret med de perukbeklädda hufvudena, hvilket man beskylde att hafva tappat lifvets must och märg ur konsten, medan Delacroix’ beundrare icke egde uttryck nog starka att ogilla den slentrianmässighet, de ansågö härflyta ur konst- skolans undervisningssätt. Naturligtvis hade • konstakademien att vänta än mindre skönsamhet af de realismens apostlar, som togo vid der romantikerne slutade: ju mer alla egenheter hos konstnären ville göra sig gällande i hans förfarande, desto onaturligare föreföll att man skulle uppfostra honem på en bänk, medelst samma planschverk, samma gipser och samma korrigerande lärare, som 'hundrade andra snillen, alla egendomligt utrustade och af naturen bestämda att gå sin egen väg. Slutligen har man i fråga satt, mera dock från annat håll än konstnärernes, om alla dessa elever på konstakademiernas skolbänkar nödvändigtvis vore att anse som snillen, eller om akademien egde slagrutan att finna hvar den rätta KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE QÇH FRAMTID. 83 ådran gick och hvar hon saknades, och hvad det skulle blifva af dem, hvilka erhållit alla hennes diplom, men icke det gudomliga inseglet. Med allt detta har institutionen dock icke gått under, eller ens på allvar varit hotad med undergång. Davids lärjungar blefvo med tiden goda akademici, och Isidoro-bröderne blefvo innan kort högt aktade direktörer, den ene i ett, den andre i ett annat af Tysklands konstinstitut. På några oväsentliga förändringar när hafva konstakademierna stadigt utvecklat sig i den en gång angifna riktningen. Den största förändringen torde hafva drabbat sjelfva moderanstalten i Paris, då 1863- École des beaux-arts skildes derifrån och öfvertogs af ministern för kejserliga huset. Men detta var en våldsåtgärd, som knappast kan sägas hafva skett med den tänkande majoritetens bifall. Den lemnade ock hufvudfrågan oaf- gjord, ty ehuru ministern trängde sig in och klöf institutionen, blefvo hvardera hälfterna. Académie des beaùx-arts eller samfundet af mönsterbildande konstnärer, och École des beauæ-arts, skolan, der man grundlägger det mönsterbildande konstnärskapet,u,i väsent- ligen samma skick och verkande såsom dittills, godt eller ondt, hur man vill taga det. Af de många institut, som under adertonde århundradet och efteråt anlagts till likhet med Pariserakademien, har veterligen intet blifvit indraget (akademien i Düsseldorf bief ju i sinom tid återupprättad), men väl har det händt i dessa sista tider att Holland, som hittills kunnat undvara en sådan anstalt, beslutat inrätta en högskola för konsten. Det skedde efter en liflig debatt i kammaren, och mången lär väl med minoriteten ifrågasätta, om den institution, som icke behöfdes då Rembrandt och hans samtida hade kunnat vara ledamöter och lärare, är be- höflig nu, då landet knappast eger en egen konst, och om det är medelst en akademi man kan hoppas, att denna brist skall afhjelpas. Att den så mycket öfverklagade institutionen sålunda segerrikt bestått alla angrepp, synes gifva en berättigad grund att anse något godt och dugligt innebo i henne, såvidt man ej eljest vill förklara detta bestånd såsom följden blott af ett slags vis inertiæ, den ^er vore sammansatt af furstlig fåfänga, nationligt härmnings- begär och enskild vinningslystnad. Å andra sidan vore man af banbrytarnes inom konsten enständiga - angrepp likaså berättigad att sluta till att der måste finnas någonting förfeladt i institutionen, i fall man icke här vill tillgripa den förklaringen, att klagomålen öfver akademierna räckt blott till dess att reformatoreme sjelfve blifvit invalde. Den ena som den andra förklaringen är ytlig och duger icke. En institution, som bestått i två till tre hundra år 84 FRAMTIDEN. FJEflDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. och derunder utbredt sig till alla stora kulturfolk, medan hon dock på ett så otillfredsställande sätt fylt sin uppgift, är en motsägelse, som i och för sig kan tåla att begrundas. Men frågan är dessutom på dagordningen, ty konstakademien har nu hunnit det tidskifte, då hennes liksom andra monarkiens stiftelseurkunder pröfvas af demokratiska blickar, och det gäller för hvad som har sitt bestånd genom furstlig vilja att bevisa sig gagneligt för det allmänna bästa. För att fullständigt utreda hvad som kan vara hållbart eller ohållbart uti institutionen, synes oundgängligt att till en början undersöka, hvad man bör anse som hennes uppgift. Är man ense om att akademierna icke kunnat bestå och utbreda sig, i fall de utgjort blott furstliga lekverk eller haft för sin uppkomst att tacka några enskiltes fåfänga och vinningslystnad, så måste de hafva sin uppgift gifven af allmänna historiska förhållanden, hvilka kallat dem till lif och hvilka de betjenat. En historisk utredning af deras uppkomst måste ådagalägga, att en viss nödvändighet före- fans, i följd hvaraf ett sådant organ utvecklades åt de fria kon- sterna. Uppfinningen af detta organ och bestämmandet af dess uppgift kan icke vara blott ett påhitt af en eller annan för odlingen Ömmande furste eller statsminister; det skall tvärtom framgå ur efterföljande undersökning, att det akademiska väsendet har vid- tagit, der ett annat slutat. Men om så ät, kan man ock med största säkerhet förutspå, att det skall fortvara tills det aflöses af ett annat, som framkallats af nya tidsförhållanden. Existerar ännu den nödvändighet, som kallade dem i dagen, så skola ropen imot akademierna förklinga nu som tillförene; men hafva vilkoren under tidernas lopp förändrat sig, så skall det vara förgäfves man söker hålla fast det otidsenliga. För att i en senare afhandling kunna säga någonting sannolikt om konstakademiernas framtid, har jag ansett behöfligt att först skaffa någon visshet om den nödvändighet, som i tiden gaf dem deras bestämmelse och orga- nisation. I de flesta nordliga länder har i fråga varande institution till- kommit efter Pariserakademiens föredöme; hon har bestämmelsen och organisationen derifrån, och hennes historia i dessa länder kan således erbjuda föga lärorikt i afseende å uppkomsten. Öfverhufvud är konstakademiens ursprung att söka i de länder, der redan under medeltiden de fria konsterna hade utvecklat sig så ansenligt, att deras idkare antingen voro de herskande uti vissa skrån, eller ock bildat egna sådana, mer eller mindre omfattande korporationer. Öfvergången från skråväsendet till det akademiska är ingenstädes märkligare eller följdrikare än i Frankrike, men då denna inträffade KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 85 i midten af sjuttonde århundradet, hade institutionen till namn och grunddrag redan ett sekel funnits till uti Italien, och derifrån fördes namnet och saken till Paris. Hvar skulle vzi väl också söka upprinnelsen till denna, för det moderna konstlifvet så karakteri- stiska och högst betydelsefulla företeelse, om ej i Florens, på en gång den moderna konstens och allt akademiväsendes moderstad? Var det Lorenzo af Medici, som för de lärda studiernas fromma upplifvade minnet af Platos akademi, så' var det naturligt nog, att under en efterföljande Mediceer inrättningen lämpades för de konst- närliga. . Den omhägnad, de fria konsterna hade egt under medeltiden, var alldeles densamma, soin den de ofria konsterna hade gifvit sig uti fasta korporationer, hvilka traditionelt bevarade de tek- niska insigterna, vidmakthöllo det dugliga och ärliga arbetssättet samt med kraft försvarade rättigheten att utöfva yrket mot in- trång från enskilte eller andra korporationer. Under odlingens fortgång hade de högre ' konsterna på sina ställen afsöndrat sig från det gröfre arbetet, men blott för att bilda egna korporatio- ner, i hvilka sammanslutningen förblef likaså skråmässig, uppfost- ran likaså yrkesmässig. Men vid'medeltidens slut, i den mån lär- domen och en liberalare bildning kommo de fria konsternas idkare till del, blef skråväsendet dem för trångt, och de gamla korporationerna föllo i glömska. Män af en så omfattande ve- tenskaplig bildning som Leonardo da Vinci, Leon Batista Alberti och Michael Angelo, på en gång lärde, ingeniörer, statsmän och mästare i två eller tre af de fria konsterna kunde icke gerna låta sin verksamhet inskränkas af några skrågränsor, och för en lef- nadsställning 'sådan som Rafaels voro dessa påtagligen för trånga. Att utvecklingen skedde samtidigt på så många orter, imellan hvilka de italienske mästarne flyttade sina atelierer utan hänsyn till skråens territorier, bidrog i sin mån att lossa på banden. Äfven den stora kontingent, som klostren stälde i konstnäremes led, bröt uti Italien ganska tidigt föreställningen om konsten såsom ett pri- vilegium för vissa korporationer. Ej ens på fra Beato Angelicos tid fans någon skråmästare, som skulle förmenat klosterbrodren att göra altarbilder till kyrkorna, och på fra Bartolommeos tid kunde det än mindre komma i fråga. Medan förhållandena oförmärkt lossade skråbanden ifrån de fria konsterna, gjorde sig småningom behofvet af en annan upp- fostran gällande. För att efter Leonardo, Michael Angelo och Ra- fael blifva mästare, måste man icke blott kunna utan också känna en hel mängd saker, som icke hörde till den traditionela kun- 86 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. skapen i skråen. Man måste studera antiken, känna perspektiv och astronomi och dessutom förvärfva sig en vidsträcktare upp- fattning af lifvet, som hvarken gifvits inom handtverkarens stilla lefnadsområden, ej heller behöfts för utförandet af de äldre reli- gionsbilderna. Då Leonardo på 1490-talet under vistelsen hos Ludvig Sforza anlade en skola i Milano, var denna anstalt någon- ting annat än en skråmästares verkstad. Att han, liksom denne, bibragte ynglingarne den målningskonst, han sjelf förstod så mäster- ligt utöfva, är otvifvelaktigt; flere årtionden efter hans affärd uppe- höllo målame i Milano hans teknik igenkänneligare än törhända fallet blef med någon annan ibland de store mästarnes. Men na- turligtvis inskränkte han sig icke till att lära målarekonsten allena, eftersom han kände sig likaså vuxen bygnads- och bildhuggare- konsten, och mer än troligt är att han i sin skola meddelade äfven de insigter i konsten att göra flyttbara bryggor, kastmaskiner och kanaler, meddelst hvilka han i sitt berömda bref rekommenderade sig hos hertigen. Efter att hafva i främsta rummet uppräknat de mekaniska och tekniska branchema för krigsbehof, tillägger han: »I fredstid tror jag mig kunna i täflan med hvem som helst skick- ligt utöfva bygnadskonsten, såväl vid uppförande af offentliga och privatbygnader, som ock vid ledning af vatten från en ort till en annan. Item skall jag uträtta i marmor, brons- och lerskulptur och äfvenså i måleri allt hvad jemförelsevis kan uträttas af någon annan, hvem det obk månde vara.» En sådan mästare har icke mera utseendet af en handtverksmästare, som förstår att yrkes- mässigt undervisa i de traditionela greppen och reglorna; i den skola Leonardo anlade på hertigens uttryckliga begäran, var man icke mera lärling, utan lärjunge. Hvad han i främsta rummet bibragte var grunden för all fri konst, tecknandet, men helt säkert äfven det bundna tecknandet eller ritningar för arkitektoniskt och mekaniskt ändamål. Han undervisade sina lärjungar om reglorna för luftperspektivet, dem han till stor del sjelf hade hemtat ur iakttagelser af optiska förhållanden; han lärde dem menniskans anatomi, äfvensom hästens, hvari han hade gjort särskilta studier, och man vet att hans lärjungar voro de förste, som röjde någon noggrannare kännedom af antiqvitetema, I hans skola visar sig att konsten hade igenkänt det grundlag, tecknandet, som är ge- mensamt för alla hennes grenar, och på samma gång erhållit sina nödigaste hjelpvetenskaper. Det är den betydelsefulla öfver- gången från en yrkesmässig till en skolmässig uppfostran. De fria konsternas underbara uppblomstring i Italien inträffar jemt upp imellan den tidpunkten, då deras idkare, i anseende till KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 87 lefnadsställning, fullständigt utträda ur skråen och, i anseende till uppfostran, ur verkstaden, och den, då man begynner upprätta konst- akademierna. Det är en jemförelsevis kort tidrymd, något längre än deras blomstringstid i Spanien och Nederländerna, men dock icke mycket öfver hundra år. Hvad den inre inspirerande kraften må hafva varit, om framgången mera berodde på en ovanligt lif- gifvande verkan af de nyväckta humanistiska studierna, eller på förträffligheten hos den traditionelt uppvuxna tekniken, är en fråga som här kan lemnas åsido. I yttre hänseende visar sig nu konst- närens ställning likaså oreglerad som hans uppfostran. Det är någonting undantagsmässigt, som utmärker de fria konsterna under denna lyckliga period, såväl deras alster som deras idkare. Man har svårt att angifva, hvilken den samhällsställning egentligen var, som intogs af en Michael Angelo, eller Rafael, eller Rubens. Konst- närsskapet var ett kall, men det var icke,. hvad det senare blef, ett lefnadsyrke, icke heller, hvåd det tidigare varit, ett borgerligt nä- ringsfång. Ena gången uppdrogs åt konstnären att utföra en po- litisk beskickning eller befästa fädernestaden, en annan gång stängde han sig in för att måla sixtinska kapellet eller skref han sonetter till någon af tidens högborna skönheter eller en lärd af handling till någon furstlig vän. Hvad man i alla fall märker är den ak- tade eller förtroliga ställning, hvari konstnären befinner sig till landets andliga och verldsliga furstar, hvilka bestälde hans verk, icke af skyldighet att uppmuntra och understödja, utan emédan konsten var för lefnaden på den tiden ett behof. För att göra en beställning hos Michael Angelo infann sig Paul III, omgifven af tio kardinaler, i konstnärens atelier, och då man genomgår Ra- faels korrespondens med Leo X eller med Baldassare Castiglione, märker man föga något afstånd mellan de olika samhällsmedlerii- marne. Äfven handtverkskonstnären, då han nämligen som Ben- venuto Cellini på samma gång var en snillrik skulptör, egde i icke ringa mån denna samma känsla af att vara någonting »med Guds nåde», såsom hans uppträdande vid hofven i Paris och Florens nogsamt bevisar. Sin uppfostran begynte konstnären oftast i en mästares verkstad, men han fulländade den vanligen sjelf inför föregångarnes storverk och bland lemningarna från antiken. Skulp- tören Törrigiani berättade om Michael Angelo, att de som gossar gingo i kyrkan ;del Carmine för att studera i Masaccios kapell, hvarvid, tilläde han, Buonarotti hade för sed att topprida alla, som der tecknade. I en liknande skola var det Cellini lärde sin högre konst. Han tecknade flitigt efter sarkofagerna i Pisas Campo santo och om söndagarné i Rom studerade han i sixtinska kapellet eller $8 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. i Chigis hus, sedermera Villa Farnese, der Rafael nyss fulländat sin »Galateas triumf», »och», säger han, »Chigi’erne voro stolte öfver att ungt folk, som jag, kom för att studera hos dem.» Ehuru be- stämd för ett handtverk, finner man icke att Cellini skulle genom- gått någon regelmässig kurs af lärling och gesäll. Han ingick under sina irrfärder i den ene eller andre guldsmedens verkstad, deltog i mästarens arbeten eller gjorde egna, mot det att mästaren fick tredjedelen af vinsten. Dessimellan gick han i lära hos en musiker, en annan gång hos en miniatyrmålare, och blef efter allt detta en utomordentlig konstnär, som skref en af de mest fängslande sjelf- biografier. Men det exceptionela i konstnärens ställning, som var möjligt under dessa rörliga samhällsförhållanden, då furstemakten höll på att befästa sig i de italienska fristaterna, kunde icke fortvara, då förhållandena ordnat sig under det furstliga regeringssystemet. Den oreglerade uppfostran och obestämda verksamheten, som varit så väl egnade för de skapande snillena, blefvo fulla af olägenheter för de efterbildande talangerna. De frikostiga mecenaterne och de stora beställningarna blefvo allt otillräckligare för det stora antalet konstnärer, och nu begynna de anspråksfulla beskärmelserna Öfver furstarnes och folkens brist på konstintresse, hvilka sedan dess varierat i så många tonarter. »Om furstarne», klagar Vasari, »kunde ana huru vigtigt det är för deras rykte, att de veta ut- märka män med snille, skulle de icke visa sig så likgiltige.» I ett sådant beroende hade redan Rafaels lärjungar råkat, att, enligt Vasaris försäkran, »under den barbaren Hadrian VI:s regering Julio Romano, il Fattore, Pierino del Vaga, Giovaneri da Udine, Sebastiano del Piombo • och andre store mästare hardt när hade dött af hunger.» Och under denna ogynsamma ekonomiska ställ- ning oroades man dertill af en fråga, som varit alldeles obekant för mästarne af den förra generationen. Desse hade skapat en- hvar sin styl, sin egen form för skönheten, och nu tvistade man om hvilken borde väljas, Michael Angelos, eller Rafaels eller Leo- nardos. Vasari, sjelf en lidelsefull anhängare af den förstnämde, ger i sina lefnadsteckningar en föreställning om hvilken bitterhet och hvilka intriger denna formfråga framkallade bland konstnärer, som icke egde inspiration nog att dana åt sig sin egen styl. Under sådana förhållanden uppkom tanken på en konstakademi, och under sådana förhållanden måste den uppskattas som en lyck- lig och fruktbärande tanke. Liksom annorstädes, så hade ock i Florens det gamla konstnärsskrået, som bar namnet compagnie di San Lnca, längesedan öfvergifvits och fallit i glömska, då skulp- KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 89 tören Montorsoli framkastade tanken att återkalla det till lifs. Att konsten numera skulle återgå till skråen, var dock lika omöjligt, som att fjäriln kunde åter krypa in i puppan. Vasari, som hade stort inflytande hos Cosimo I, upptog tanken, men för att lägga grunden till en ny institution, hvars uppkomst och beskaffenhet han omtalar i ett href till Michael Angelo. På hans bedrifvande och storhertigens uppmaning förenade sig 1561 alla idkare af de tecknande konsterna i Florens, arkitekter och skulptörer såväl som målare, till ett • samfund, åt hvilket storhertigen skänkte kyrkan degli Scali jemte della Nunziatas kapitelsal. Dermed följde åt- skilliga stiftsrättigheter och intägter till att uppehålla gudstjenster samt att försörja de sjuke och svage medlemmarne. Några löner eller pensioner synas ännu icke hafva ifrågakommit. Hufvudsak- liga vinsten var den hedrade och ansedda ställning, man genom akademien kunde vinna, hvilken man ock på det liberalaste erbjöd andre än florentinare. »På det att ej blott denna stad, utan hela verlden må hafva del i dessa ärofulla frukter», skrifver Vasari, »är ock främlingar tillfälle beredt att komma i åtnjutande af akade- miens privilegier, och derj ernte vill Hans Höghet sjelf vara dess hufvud, äfvensom att detta framgent skall tillkomma den person, som förestår regeringen i denna: stad. Och så har denne herre nedlåtit sig, att han till dessa konsters förhärligande låter nämna sig deras Furste, Fader och Herre, såväl som förste Akademiker, Beskyddare, Försvarare och.Upprätthållare; också är han utkorad genom korporationen^ och akademiens samfälda röster.» Den egentliga akademien utgjordes af 36 de ypperste, hvilka valdes af korporationen och i denna högre värdighet be fastades af regenten. Om nu de fria konsternas idkare i och med detta sam- fund definitift skilt sig från all mekanisk och handtverkskonst, hvari ännu deras mästare voro så förfame, men för hvilka en sådan furstlig hedersbetygelse ej var att påräkna, så hade de i stället blifvit en särskild klass med sitt lefnadsyrke och sin rang, under furstemaktens hägn. Men tanken att omfatta konsten som ett statsintresse är dock på det hela taget alldeles främmande för insti- tutionen. Hon är en korporation, som väl är sanktionerad af fursten, men ändock tämligen oberoende. Vasari låter Cosimo I uppträda som en glänsande mecenat, en värdig frände till Lorenzo, Leo X och Clemens VII, men af statschefen begär han endast konsternas 'förhärligande, och dessförutom blott en liten, knappast märkbar handräckning, som vitnar onrderi skicklige partimannen. Han låter Cosimo, såsom ett bevis på sin synnerliga huldhet, gifva akademien det ärofulla uppdraget att fullborda Mediceernes kapell i San Lo- 90 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. renzo. Denna i och för sig betydande beställning måste för hvarje rättskaffens akademiker vara särdeles kär och dyrbar, eftersom den gälde deras Furstes, Faders och Herres, såväl som förste Aka- demikers, Beskyddares, Försvarares och Upprätthållares familje- kapell; men dermed var i sjelfva verket den gamla tvisten om sty- larne afgjord inom det nya samfundet. Den skönhetens norm och form, som akademien hade att upprätthålla och att bibringa de unge konstnärerne, var funnen uti Michael Angelos arbeten i detta kapell och för framtiden faststäld inom den nya institutionen. Mi- chael Angelo bief vald till akademiens andra hufvud, och Vasari fick i uppdrag att beveka den gamle mästaren att återkomma till hemstaden eller åtminstone hemsända sina teckningar och utkast till kapellets fulländande. Tänker man på den föregångna häftiga partistriden, ligger visst någon öfverdrift i den försäkran, hvarmed Vasari afslutar brefvet till sin dyrkade mästare, att »ingen ibland akademikerne finnes, som ej uti denna sakristia — vi kunna väl kalla den vår skola! — lärt sig det som han vet, och som ej hyser önskan att efter förmåga och lägenhet återgälda det I af honom förtjenat,» men med hänsyn till den påföljande utveck- lingen blef visserligen florentiner-akademien plantskolan för det michaelangelska manéret. Man ser hvilken verkan genast kunde genom den nyfunna inrättningen utöfvas af en företagsam man. Utom att hon för- hjelpte konstnärerne till en ställning, der deras anseende bestämdes, ej som förr af mecenateme och allmänheten, utan väsentligen af dem sjelfve genom det val korporationen anstälde inom sig, så hjelpte hon nu ock till en endrägtig och bestämd öfvertygelse i afseende å stylfrågan. Men detta resultat kunde, väl till märkandes, vinnas blott på det vilkor, att konstsinnet hos allmänheten, mindre säkert och lifligt än förr, behöfde en sådan ledning från konst- närernes sida, och att konsten sjelf dessförinnan, var vorden en lärdomens och den tekniska virtuositetens, icke mera en inspiratio- nens sak. Det vore orätt att anse akademien hafva framkallat dessa vilkor, och man bör medgifya, att när de en gång inträdt, så var akademien så godt som en nödvändighet för att rädda de vunna resultaten. Medan skapelsekraften fattades och bildningen icke heller erbjöd de inspirerande idéerna, var det dock att vårda de gamla verken, bevara deras värde och anseende, saint att skydda konstsinnet hos allmänheten och konstnärerne för råhet och okun- nighet, då sålunda ett samfund af de bäste togo hand om saken. Såsom högst vigtig för den lärda och fina bildningen måste nu också konstens angelägenheter på pågot sätt ordnas, och denna KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 91 första anordning var jemförelsevis af ganska liberal art. I en punkt var dock Vasaris akademi ännu ofullständig. Det hette visserligen, att hon hade till uppgift att vara »en högskola och bildningsanstalt för ynglingarne med bestämmelse att undervisa desse och äfven medelåldersmännen i metoden och sättet att öfva sig och utföra sina arbeten med större flit», men för detta ändamål synes icke någon egentlig skolordning blifvit införd. Det var något senare och på annat håll planer för den moderna konst- skolan uppgjordes. Då Caraccierne efter många resor, derunder de lärt känna alla styl-arters egendomligheter, återkommit till Bologna, beslöto de att göra’ sig gällande gent imot en mängd uppblåste manierister, som gjorde sig stora i den ene eller andre mästarens styl. De inrättade för detta ändamål en skola, den de benämde degTIncamminati, för att antyda att deras elever gingo flen rätta vägen. Också är det den vägen, som konstundervisningen sedan gått intill våra dagar. De anskaffade en god samling gra- vyrer och gipser, efter hvilka eleverne till en början öfvade sig, hvarpå en naken modell uppstäldes inför dem och aftecknades under Annibale Caraccis ledning. Agostino, som var den lärdare af de två, undervisade i perspektiv och arkitekturlära, hvarjemte han höll föredrag i historien och i den då för tiden så vigtigamyto- ' logien. En vän till de båda bröderne, anatomen Lanzoni, lärde ynglingarne anatomi och osteologi. Eleverne öfvades i att behandla vissa ämnen, i synnerhet mytologiska, hvarefter deras arbeten pröfvades af lärarne och den bäste prisbelönades. När eleven omsider var färdig att begynna måla, hänvisades han till studium af stylarne, men icke för att välja den ena eller den andra, såsom manieristeme gjorde, utan för att af en och hvar behålla det bästa, teckningen äf antiken, rörelsen och skuggningen af venetianarne, färgläggningen af lombarderne, o. s. v. som finnes föreskrifvet i Agostinos bekanta sonett. Medelst dessa insigter, men med naturen först och sist för ögonen, kunde Caracciernes lärjungar öfverträffa manieristeme och göra sig en hvar sin styl. Knappast har heller någon senare konstskola burit bättre frukter än deras, ur hvilken utgick en skara af så betydande konstnärer som Dominichino, Guido Reni och Albani. Denna den italienska konstens eftersommar visar redan det längsta man kan komma med en metod, der efter- tanken ersätter inspirationen, den opersonliga skolan ersätter mästa- rens lefvande personlighet. Härmed hade konstnärens uppfostran blifvit skolmässig på ett annat och fullständigare sätt än i Leonardo da Vincis inrättning. Ej blott teckningen och hjelpvetenskapérna, hvilka meddelades här 92 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI. långt omständligare och fullständigare, utan ock målarekonstens speciela teknik, dess bildnings- och kompositionssätt, bibragtes- skolmässigt, och stylbildningen slutligen skedde genom ett urval, enligt lärarens föreskrift. I Leonardos skola derimot stod, liksom i de gamla skråverkstäderna, mästaren sjelf såsom den lefvande, personvordna stylen, efter hvars föredöme lärjungen ledde sig till ett eget framställningssätt. Detta öfverensstämde icke mera med tidens föreställningar, enligt hvilka konsten var en lärdomsfrukt, »en af de svåraste vetenskaper», såsom Vasari framställer i brefvet till Benedetto Varchi, den der äfven i sjelfva skapelseakten berodde på val, omdöme, eftertanke, idel förmögenheter som genom läror kunna utvecklas. Denna opersonliga, i allo skolmässiga undervis- ning, som lätteligen kunde göras gemensam för alla de bildande konsterna, passade nu förträffligen för den akademiska korporationen. Akademiens medlemmar, hvilken af konsterna de än utöfvade, kunde i tur göra läraretjenst, och sålunda var hela institutionen i sina hufvuddelar för handen. Vill man lära känna akademien i detta dess första stadium, så erbjuder accademia di San Luca i Rom ännu samma ordning, som då hon 1595 anlades af Federigo Zuccaro. Hon har ännu karakteren af en korporation, ty hennes medlemmars antal, ehuru visserligen begränsadt, kan uppgå till 72, målare, skulptörer och arkitekter, hvilka sjelfva komplettera sitt antal, liksom de ock samtligen deltaga i valet af president, censorer och råd, genom hvilka akademien besörjer sina angelä- genheter, bland annat skolan. Den romerska akademien, som väl har sitt stiftelsebref och sina medel af den påfliga regeringen, har bevarat det oberoende och friare skick, som ursprungligen tillkom institutionen, medan den i Florens och andra akademier, som sam- tidigt anlades i Italiens många furstendömen, forr eller senare modifierat sig efter den franska och öfvergått från korporationer till konstinstitut. (Forts.) C. G. Estländer. 93 Anmälningar. Édouard Laboulaye: Populära Föredrag, öfversättning af Wilhelm Sturzen-Becker. Stockholm, L. J. Hierta. Dessa föredrag af den hos oss så högt uppburne franske skrift- ställaren anbefalla vi till våra läsares uppmärksamhet såsom en bok för dagen. Vid åsynen af de fasaväckande katastrofer, för hvilka Frankrike- nyligen varit skådeplatsen, torde mången betraktare af händelserna hafva gjort sig den frågan: förhåller det sig måhända så, att denna olyckliga nation, lemlästad af en öfvermäktig fiende, i sitt inre söndersliten och tidtals hardt nära drifven till vanvett af partilidelsernas furier, nu, i följd af en verldshistorisk nödvändighet, måste nedstiga från sin forna plats, träda ut ur ledet af den fram- tida odlingens banérförare bland folken? Historien vet ju att omtala mer än ett mäktigt folk, som, då dess andliga jemnvigtstillstånd på ett betänkligare sätt rubbats, med tynande lifskraft nedsjunkit till blott en skugga af hvad det fordom varit för att omsider hemfalla åt en långsam, dådlös strådöd. Icke heller hafva, med anledning af de senaste tilldragelserna, röster saknats som med en viss skadeglädje förutspått »den latinska rasens» och särskildt Frankrikes instundande degradation från sin höga rang inom bildningens verld ; »spiran skall tagas ifrån Juda» — så har man profeterat äfven i vårt land — och för mensklighetens framåtskridande skall hädanefter brytas en ny väg af den preussiskt-tyska kulturens Messias. Det skall dock, hoppas vi, snart visa sig, att de för Frankrikes framtid olycka bå- dande profetiorna varit bygda på alltför lösa grunder. Så länge ett folk ännu sluter inom sig en kärntrupp af verkliga fosterlands- vänner, upplyste, frihetsälskande, rättrådige män, så länge har det folket ännu i behåll sitt andliga salt, och dermed är ock gifven möjligheten af att i tid en gräns sättes för den börjande förruttnelsen. Och kan väl någon påstå, att Frankrike i motgångens dagar varit utblottadt på dylika sanna patrioter? Kan man väl rimligtvis före- ställa sig, att den begåfvade franska nationen, med ett förflutet så rikt på stora tankar och för hela menskligheten fruktbärande initiativ, nu skulle hafva spelat ut sin egentliga roll och framdeles endast såsom biperson eller rentaf som stum kompars bevitng. händelsernas utveckling? Må det ock vara sant — och hvem beklagar väl det? — att dödstimman slagit för den cæsariska despotismens Frankrike, för regeringsgodtyckets, militärismens, den hejdlösa vinningslystna- dens, den utsväfvahde lyxens, den grofva vidskepelsens och okun- nighetens tidehvarf i detta land — »det nya Frankrike» står dock qvar med oförs vagad t hopp på en lyckosam framtid. Och detta hopp synes berättigadt i samma mån som det yngre slägtet i Frankrike gör allvar af att ansluta sig till det sociala, politiska och religiösa program, som i den ädle Edouard Laboulaye. funnit sin vältaligaste målsman. 94 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JULI« Laboulayes ståndpunkt såsom politiker är väl känd för den svenska allmänheten. Under en tid då i Frankrike den enskildès och kommunernas naturenliga sjelfverksamhet hämmats och för- qväfts af ett det mest öfverdrifna statsförmynderskap, har han i tal och skrift oaflåtligt uppträdt som förfäktare af de stora grund- satser om frihet och sjelfstyrelse, hvilka funnit sin tillämpning i Englands och Förenta Staternas statslif och nu med större eller mindre framgång söka göra sig gällande inom alla moderna sam- hällen. Så har han under sitt fäderneslands ofrihetsperiod förstått att hos de bäste bland nationen hålla vid lif medvetandet om fri- hetsidéns höga betydelse samt ett aldrig slocknande hopp om målets slutliga uppnående. Folkets höjande och förädlande genom en grundlig och tidsenlig bildning — detta är det medel, hvarigenom Laboulaye företrädesvis vill verka för sitt syftemåls vinnande. Äfven uti håns nu till vårt språk öfverflyttade »populära föredrag» finner man, enligt författarens eget yttrande i förordet, »tvenne rådande idéer, hvilka ständigt återkomma: den första, att upp- fostran, som icke är annat än de menskliga förmögenheternas full- ständiga utveckling, är på en gång den enskildes högsta pligt och det första vilkoret för hans lycka; den andra, att samhället, som blifvit grundadt för allas gemensamma bästa, är skyldigt att med- dela undervisning åt alla sina medlemmar. Det finnes ingenting annat än bildning, som, derigenom att den upplyser och förbättrar alla medborgare, kan stadfästa den sanna demokratiens välde. Det är derutinnan man måste söka lösningen på de problem, hvilka sysselsätta oss: samhällets pånyttfödelse är individens pånyttfödelse genom bildningen.» Föredragen afhandla en mängd olika ämnen, de allra flesta hörande till antalet af vår tids betydelsefullaste kulturfrågor. För- träffliga tankar »om uppfostran och sjelfuppfostran», »om lefnads- filosoßen» samt »om konsten att vara lycklig» framställas i den angenäma samtalston och med det lekande behag i formen, genom hvilket Laboulaye så väl förstår att i åhörarnes eller läsarnes sin- nen liksom oförmärkt bereda insteg åt innehållets djupa allvar. I föredragen »om slafhandeln och slafveriet» samt »om slafveriets af- skaffände» har Laboulaye tagit till orda för att protestera mot en af de grymmaste orättvisor, hvarmed vår tid befläckat sig; i skil- dringen af »krigets olyckor» uppträder han såsom en mennisko- kärlekens och det allmänna broderskapets apostel gent imot dynasti- politikens våldsbragder. Han väntar sig den invändningen, att drömmen' om en »evig fred» hör till de opraktiska utopiernas antal, men härpå har han i beredskap ett vackert och förtröstansfullt svar. »Hvarför skulle man icke kunna omvända hela verlden? Då man har förnuftet på sin sida, hvarför skall man icke då hoppas att kunna vinna mängden? Man bör aldrig förtvifla. Det första vilkoret för att lyckas är att handla: låtom oss handla!» Såsom perlan bland samlingen skulle vi vilja framhålla före- draget »Om framåtskridandet», ett minia turutkast till en historiens filosofi, bygd på den entusiastiska, af historiens fakta understödda öfvertygelsen om vårt slägtes stadigt fortgående utveckling till ANMÄLNINGAR. 95 närmare öfverensstämmelse med det sannas, godas och rättas ideal, som, om ock ofta fördunkladt af villfarelsen och synden, dock aldrig kan af menskligheten helt och hållet förloras ur sigte, .och som förr eller senare skall göra gällande sin segrande kraft hos sam- hället såväl som hos individen. C. v. B. Moritz Schwalb: Den gamla och den nya tron på Kristus. Öfversättning. ' F. Buisson: Den fria kristendomens grundsatser. Öfversätt- ning af A. F. Åkerberg. (Båda arbétena tillhöra samlingen • Den nya tiden». Smärre afhandlingar af socialt, religiöst och politiskt innehåll. Stockholm, A. Bonnier). Vår tids religiöst reformatoriska rörelser uppbäras af en med stor klarhet och bestämdhet framträdande grundtanke. Hvilken denna är, derom ha vi efter förmåga ofta sökt upplysa våra läsare; Under det att föregående århundraden, framför allt det adertonde, Vol- taires, encyklopedisternas och den tyska gammalrationalismens tide- hvarf, utarbetade sig i bemödanden att nedslå den teologiska dogm- ! läran medelst förnuftets och filosofiens skarpslipade vapen, har nu- tidens protestantiske bibelforskare insett, att det finnes ett enklare och mera afgörande sätt att komma motståndarne in på lifvet. Han är visserligen, denne forskare, för egen del genomträngd af öfvértygelsen om förnuftets solklara rätt att sitta till doms i de religiösa frågorna, såväl som i allt hvad till menniskolifvet hörer, men erfarenheten har lärt honom, att hvarje resonemang i sådan riktning vore förspildt på den menniskoklass — den s. k. orto- . doxiens äkta barn — som medvetet och af grundsats tagit oför- nuftet till ledtråd för sitt religiösa åskådningssätt. Han väljer der- före en annan bevisningsmetod. I stället för att söka inverka på de »renlärige» genom ätt vädja till deras eftertanke med påpe- kande af det orimliga, ja det hädiskt oförnuftiga i den läran, att den allgode Guden skulle förkasta från sitt ansigte och till evig osalighet fördöma hvarje ärlig sökare af sanningen, som ej mäktat omfatta dogmen om de tre personerna i gudomsväsendet samt om den andre personens mandomsannammelse i menniskan Jesus — i stället för att öda tid med en i alla händelser fruktlös argumen- tation af detta slag, vänder han sig till dogmlärans fanatiker med följande uppfordran: låtom oss slå upp vår bibel! Bibeln ensamt — icke det hos eder så illa anskrifna förnuftet — skall afgöra, hvilken af oss båda egentligen eger rättighet att benämna sig en kristen. Jag åtager mig att bevisa, så klart och bindande som öfverhufvud ett bevis kan föras, att ingen enda af dessa dogmer, hvilka I, »rättrogne» predikstolstalare och teologie professorer, viljen hafva betraktade såsom den »saliggörande» trons hörnstenar, intager samma framstående plats i det nya testamentet, som den I beredt dem i edra teologiska system. Och ej blott detta: jag åtager mig att bevisa, att flertalet af edra dogmer, och just de såsom de allra> 96 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JÜLI. vigtigaste ansedde, äro för bibeln helt och hållet främmande samt i grund och botten oförenliga med dess och kristendomens verlds- åskådning. Vädjandet till bibeln såsom skiljedomare i de religiösa tviste- målen utgör således dbt nya och utmärkande vid den moderna forskningens kamp mot den teologiska reaktionen. Det är den lutherska reformationens grundläggande tanke, som ånyo upptagits af målsmännen för vår tids kyrkliga framåtskridande, och frågan om hvaruti den sanna kristendomens väsen består har derigenom blifvit förd in på ett område, der hon omsider kan finna en af- görande lösning. En sådan lösning lät sig ej utan betydande svå- righet åvägabringas, så länge man vid dogmernas vederläggning företrädesvis gjorde bruk af förståndskritikens inkast. Här visste hvarje aldrig så litet öfvad teologisk fäktare att tillgripa en- fint, som satte honom i stånd att fortfarande stå qvar på stridsplatsen till utseendet oåtkomlig, osårbar. Bragt i trångmål vid motstån- darens åberopande af förnuftet och tankelagarna, parerade dog- matikern dock angreppet genom den helt tryggt upprepade utsagon : det är sant, att denna troslära om treenigheten, eller den om Kristi gudom, eller den om de eviga helvetesstraffen o. s. v. omöjligen står att förlika med förnuftet och tänkandets lagar — men hvad mer?- Hvarje dogm är ju till sitt väsen ett gudomligt mysterium, och såsom sådant ett föremål allenast för den ödmjuka tron; dog- men hvarken kan eller skall af förnuftet begripas. — På sådant sätt kunde kyrkolärans anhängare ännu.för några årtionden sedan slingra sig undan, men han kan det nu ej mera. Bibeln, kristen- hetens trosurkund, har sedan någon tid blifvit af vetenskapen ge- no1mforskad i alla dess vinklar och vrår; dess religiösa lärobegrepp har blifvit framstäldt i sin oförfalskade renhet, frigjordt irån teo- logiens dogmatiska tillsatser. Det har då befunnits — och vigten af detta forskningens resultat kan ej uppskattas för högt — att ett oöfverstigligt svalg är befästadt mellan å ena sidan ortodoxiens, den officiela kyrkolärans, och å andra sidan Kristi egen och det nya testamentets kristendom. Hädanefter kan ej den »renlärige» afvärja kritiken genom talet om dogmerna såsom af bibeln för- kunnade gudomliga mysterier, ty nu bekämpar honom hans mot- ståndare just medelst bibelns egna vapen. Hvad vill väl kyrkolärans försvarare genmäla, när man tydligt och ovedersägligt framlägger inför honom den sanningen, att hans egen s. k. »rena lära» är en obiblisk, okristlig och i sina verkningar samhällsupplösande, medan derimot den bibliska kristendomen tillika är den i djupaste me- ning förnuftigå, den som, rätt fattad och tillämpad, en gång måste stifta frid på jorden och bibringa menniskorna en god vilja? Han nödgas förblifva svarslös — ty smädelserna mot »otron» äro ju intet svar — och dermed har man kommit ett steg närmare det mål, hvars uppnående äfven Schwalb och Buisson gjort till sin lefnadsuppgift: ortodoxiens nederlag för möjliggörandet af den bib- liska kristendomens seger. C. v. B. 97 Om läroverksreformen i Sverige. Mer än ett halft århundrade har förflutit efter utgifvandet af den skollag — 1820 års skolordning — som var ämnad att utgöra slutstenen i det skolreformarhete, som snarl sagdt från århundradets början varit påbegynt äf kanslersgillet9 med 1807 års provisoriska skolordning såsom frukt, och som sedan fortsattes af 1812 års undervisningskomité. Huru litet imellertid denna lag var egnad tatt tillfredsställa fordringarna och behofven, visar sig bäst deraf, att knappt hade densamma utkommit, förr än det skolreformatoriska partiet ånyo började, och med större ifver än någonsin tillförene, att arbeta för en tidsenlig ombildning af det offentliga läroverket — en fråga, som efter femtio års strider och ej utan många vunna ganska vigtiga resultat, dock ännu i hufvudsaken väntar på sin lösning. Under tiden är det väl knappt någon enda angelä- genhet inom uppfostringens område som ej varit afhandlad, och det är alldeles oförnekligt, att de verkliga förbättringar, som blifvit den praktiska följden häraf, både äro talrika och af stor betydenhet. Hit hörer införandet af gymnastik och i allmänhet en ökad uppmärksamhet på den fysiska uppfostran; förbättrade lärohus och undervisningsmedel; en mildare och i allmänhet förbättrad skoltukt; öfverhufvud — torde man väl få säga — större insigter hos lärarne; en ojemförligt bättre undervisning i de moderna språken, och — framför allt — ett ordentligt studium af moders- målet; naturvetenskaperna filed mera allvar studerade; undervis- ningen i teckning och sång nyskapad eller i hög grad förbättrad; en ändamålsenligare ämnesföljd införd; förbättrade undervisnings- metoder och tjenligare läroböcker i nästan alla ämnen; ökade kontroller på läroverkens verksamhet o. s. v. — se der de ofantliga framsteg, som under de sistförflutna tre till fyra årtiondena blifvit gjorda. Med en såäan tafla för ögonen torde mången finna det besynnerligt, att ropet på läroverkens reform knappt nog är mindre starkt nu än för femtio år sedan. Men förhållandet är i sjelfva ' *verket, att oansedt alla dessa detaljförbättringar, hvilkas stora vigt och betydelse ingen kan underkänna, hafva likväl, enligt hväd förut antydts, sjelfva hufvudfrågoma, visserligen ej lemnats o vid- rörda af lagstiftaren, men dock blifvit antingen ofullständigt lösta, Framtiden. Band. 6. 7 98 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. eller lösta på ett sådant sätt, att nya svårigheter uppstått bred- vid eller i stället för de gamla, som man velat undvika. Då nu imellertid på senare tider den offentliga diskussionen i dessa ämnen icke varit lika liflig som den var för ett par, tre årtionden sedan, så är det alltför möjligt att stridens både gång och före- mål blifvit mindre bekant för den yngre generationen. Det är derför vi hafva ansett det icke ändamålslöst att här gifva några få anvisningar åt dem, som skulle vilja genom studium af sjelfva källorna skaffa sig en fullständigare insigt i ämnet. Vi afse således icke att göra något slags fullständig framställning af skolreformens historia under den i fråga varande tidrymden; — endast att an- gifva en och annan vigtigare anknytningspunkt för densammas stude- rande; hvarjemte vi vilja tillåta oss att bifoga några egna tankar angående sjelfva den praktiska uppgift, hvars lösning är i fråga^ Den nya skolans program — då vi med »nya skolan» mena det skolreformatoriska partiet — framlades redan kort efter början af det i fråga varande tidskiftet uti de tvenne skrifterna Förslag till enhet och niedborgerlighet i de allmänna undervisningsverkenx), år 1823, och Berättelse öfver kongl. krigsakademien afgifven till dess kansler af guvernören år 18242). De båda komplettera i viss mån hvarandra och framhålla snart sagdt alla de hufvudsak- ligare frågor, som sedan varit omtvistade. Isynnerhet den sist- nämda skriften, och ännu mera dess innehåll — så väl i afseende på allmänna uppfostringsgrundsatser och anmärkta felaktigheter vid dåvarande svenska läroverk, som särskilt i afseende på de för- ändringar i undervisningssättet, hvilka sedan några år tillbaka hade vidtagits vid krigsakademien — så som detta innehåll muntligen gjordes gällande af den snillrike författaren dels inom den stora uppfostringskomitén, dels inom skoldirektioner m. m. har utöf- vat ej;t betydande inflytande på utvecklingen af vårt undervis- ningsväsen. På ständernas vid 1823 års riksdag begäran ned- sattes en komité till granskning af rikets offentliga skolväsen, den så kallade »stora uppfostringskomitén»3), och denna komités 9 Af Fryxell. 2) Af Lefrén. 3) Den gjorde skäl för namnet icke blott genom ledamöternas talrikhet, utan ock genom de flere verkliga storheter, som deruti deltogo. Komiténs betänkande är under- skrifvet af Claes Flemming (ordförande), C. von Rosenstein, B. F. Sparre, Hans Järta, A. C. af Kullberg, C. E. von Weigel, C. F. af Wingård, E. Tegnér, J. O. Wallin, J. P. Lefrén, P. von Afzelius, N. M. af Tannström, A. von Hartmansdorff, C. P. Hagberg, J. Berzelius, S. Grubbe, E. G. Geijer, C. Agardh, A. O. Lindfors, S. P. Ågren, A. Fryxell, L. M. Enberg, Josef Wallin (sekreterare). OM LÄKOVERKSREFORMEN I SVERIGE. 99 handlingar (af år 1828) fullända, kan man säga, frågans teore- tiska behandling, ej mindre genom sj elf va det vidlyftiga betänkandet, söm i allmänhet uttalar sig för nya skolans åsigter, än i synnerhet genom särskilda utförliga anföranden till protokollet af Agardh och Grubbe, det förra för, det senare mot de nyare idéerna, utom flere andra, samt Geijers i stället för anförande till protokollet utgifna skrift: Några anmärkningar om uppfostran och -undervis- ning; så att i det hänseendet föga eller intet återstod att göra. Det rent principiela i saken var i sjelfva verket uttömdt, och så till vida kan året 1828 sägas bilda epok uti våra läroverksstriders historia. Om än sedan dess åtskilligt varit skrifvet till befästande af sjelfva grundprinciperna å ena eller andra sidan och som kunnat tjena att deråt gifva en ytterligare utveckling, så har likväl ingen- ting, utom Geijers egna sedermera i en temligen olika anda mot förut författade uppsatser i ämnet, blifvit publiceradt, som kan anses jemförligt med nyss nämda mästerliga anföranden, eller som fört det teoretiska af frågan väsentligen längre. Ett praktiskt resultat af stor betydelse för vårt offentliga undervisningsväsen medförde ock komitén, nämligen Nya element tar skolan i Stockholm, som på komiténs begäran år 1828 inrättades till att försöka de föreslagna nya lärometoderna, likasom i följd af de mot de gamla läroverken gjorda anmärkningarna och såsom en kontroll på läroverken öfverhufvud nya studentexamen något senare infördes. Både denna kontroll och täflan med det nyskapade läroverket utöfvade onekligen ett i flere afseenden helsosamt infly- tande på de gamla läroverken. Hvad striden beträffar, så blef den numera hufvudsakligen öfverflyttad från de allmänna grund- satsernas till skolans och skolmetodernas område, ehuruväl detta^ naturligtvis icke kunde ske utan att tidt och ofta återupptaga de allmänna principerna till förnyadt skärskådande; och den blef endast desto lifligare, sedan den nya skolan erhållit en synlig representant, och det således för den gamla, kan man säga, gäldé att strida med kött och blod. Under det närmaste tidskiftet — man kan räkna det- samma till utgifvandet af 1849 års cirkulär; och om man vill kalla det föregående tidskiftet’ företrädesvis principstridens, så kan man kalla det här i fråga varande företrädesvis skolstridens period .— var den offentliga diskussionen särdeles liflig på detta område, och uti en mängd ströskrifter samt tidskrifts- och tidningsartiklar behandlades frågan om företrädet af gamla eller nya skolmetoden, samt i sammanhang dermed naturligtvis äfven i sin mån de all- männa principfrågorna. För den, som vill taga kännedom om denna diskussion, må det här göra tillfyllest att hänvisa till Skol- 100 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. revisionens berättelser, som bland annat innehålla förteckningar på åtskilliga i ämnet utkomna afhandlingar och ströskrifter; dock torde man särskilt böra påpeka J. A. Hazelii skrift Om studentexamen och elementarläroverkens brister, samt den deraf föranledda Om svenska elementarläroverken och deras förbättring, af en dåva- rande akademisk lärare, som sedan i egenskap af politisk per- son utöfvat ett betydande inflytande på vårt offentliga under- visningsväsen, äfvensom de af den sistnämda skriften framkallade motskrifterna Försök till rättfärdigande af det nya skolsystemet (af C. A. Agardh) och Om läroverksfrågorna af J. A. Hazelius, likasom en granskning af denna Hazelii skrift af »en gammal skollärare» (rektor Boivie) och ett par särskilta betänkanden, dels ett af den sistnämde skolmannen om studentexamen (som föranledt Hazelii första skrift), dels ett af rektor Westerlund (hufvudsakligen lika med ett officielt utlåtande af collegium scholasticum i Westerås). Dessa nu anförda skrifter utgöra visserligen blott en ringa del af allt, som under den nämda tidrymden publicerades rörande skol- frågan, men äro i alla fall tillräckliga för att sätta den vettgirige in i ämnet, och skola lätt leda till att vinna kännedom om andra mer och mindre betydande stridskrifter i ämnet. Genom det, under sedermera biskop Genbergs chefskap för ecklesiastikdepartementet, år 1849 utfärdade cirkulär blefvo åtskilliga vigtiga förändringar införda uti vår läroverksordning (vi nämna deribland: föreningen af skola och gymnasium samt af lärdoms- och apologistskolan till ett gemensamt läroverk; ämnesläsning för lärarne; rättigheten till dispens från de gamla språken); men något definitivt ordnande af vårt läroverk afsågs härigenom icke, utan kan i följd deraf tidskiftet intill utgifvandet af 1856 års skolordning (eller den något modifierade af år 1859) lämpligen kallas en öfvergångsperiod uti ûtvecklingen af elementarskolväsendet. Den som Önskar vinna närmare kunskap om detta synnerligen in- tressanta tidskifte, hänvisa, vi till skriften Statistiska upplysningar om svenska elementarläroverket, utgifven af den vid tredje allmänna svenska läraremötet för ändamålet nedsatta komité (af år 1855), hvilken skrift i flere afseenden — ehuril väsentligen blott medelst siffror — sprider ljus öfver allmänna tillståndet inom läroverket och öfver rådande tänkesätt om dess förbättrande. Oin man vill i korthet och i dess allmännaste drag karakteri- sera den läroverksreform, som genom sistnämda skolordning till- vägabragtes, så kan man säga, att densamma egentligen utgjort ett försök att medla mellan de stridiga åsigterna. Man har i viss mån hyllat det nya, men på samma gång äfven velat bibehålla OM LÄKOVERKSREFORMEN I SVERIGE. " 101 < det gamla: man har upptagit den moderna bildningen, men icke velat släppa den klassiska bildningen. För detta ända- mål bar blifvit nödvändigt att uppdrifva skolans undervisnings- förmåga så långt som möjligt; ocb detta 'bemödande är det som egentligen utmärker det sist förflutna tidskiftet. En sär- skild undervisningsbyrå inom ecklesiastikdepartementet, till bättre ledning ocb kontrollerande af elementarläroverkets verksamhet; en större betydelse gifven åt rektorsembetet; lärareskickligheten be- fordrad genom förbättrade fackstudier, profår, bättre aflöning m. m.; studentexamens förläggande till elementarläroverket under särskild kontroll o. s. v. — allt detta här mer eller mindre direkt syftat till det ofvan sagda målet, att, så vidt möjligt, kunna förena gamla, ocb nya skolans fordringar. Men oaktadt alla dessa be- mödanden, oaktadt de högst betydande framsteg i elementarunder- visningen, som i flera fall verkligen gjorts, ja, oaktadt all möjlig pedagogisk virtuositet, som redan kan hafva vunnits eller ännu kan koTUTna, att vinnas, till undvikande af den olägenhet, som för när- varande mest öfverklagas i elementarläroverken, nämligen lär- z jungarnes »öfveransträngning», (mot bvilken man alltjemt vädjat * till i fråga varande virtuositet såsom specificum), så har man likväl icke lyckats bättre än att hela det med mycken skicklighet och konst hopsatta skolmaskineriet hakat upp sig på denna enda omständighet, som, om den än, såsom det vill synas, skulle vara obekant för en eller annan skolman, likväl för föräldrar, som hafva barn i skolan, och som med uppmärksamhet följa sina barns utveck- ling, i allmänhet är en endast alltför väl bekant sak. Eller befinna vi oss ej i sjelfra verket just på denna samma ståndpunkt, som redan för några årtionden sedan framkallade en så väldig strid inom den tyska — särskilt den preussiska — skolverlden i följd af den af Lorinser uttalade anklagelsen för öfveransträngning och den andliga och kroppsliga försvagning, som på tid och längd måste blifva en följd deraf? Ty om än, såsom vi nyss förut antydt, man från åtskilliga håll hör sjelfva faktum af en öfveransträng- ning — i den ena eller andra bemärkelsen '— förnekas, så får likväl samma faktum sitt fulla erkännande genom det yrkande som nu, åtminstone från flere skolmäns sida, göres, att elemen- tarläroverket skall delas uti bestämdt åtskilda lärda och realskolor; ty ändamålet härmed ärxicke endast en i allmänhet förbättrad un- dervisning, utan särskilt just möjligheten att kunna qvantitativt eller qvalitativt inskränka läroämnena, framför allt på den klassiska hnien, och derigenom förekomma mångslöjdens förderfliga infly- tande. Vi kunna naturligtvis ej på förband veta hvilka åsigter i det 102 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. fallet hafva gjort sig gällande inom den nu arbetande skolkomitén; men efter all sannolikhet kommer dess förslag att upptaga nyss- nämde fordran, helst detta öfverensstämmer med hvad en eller annan framstående ledamot af komitén förut offentligen yttrat. Och frågar man då, hvad det skulle innebära, om vårt elementar- läroverk nu omformades i en sådan riktning, så nödgas vi svara, att i fall ett sådant förslag komme till verkställighet, så skulle, efter vår uppfattning, elementarläroverket i hufvudsakligt afseende med ens hafva blifvit återfördt till samma punkt, der det stod för femtio år sedan, och femtio års strider och ansträngningar för skolreformen skulle i hufvudsdken hafva skett förgäfves. Vi skulle i stället för 1820 års skolordnings lärdomsskola och gymnasium hafva en lärd skola, och i stället för dess apologistskola en real- skola — det är allt. Utan tvifvel skulle både den nya lärda skolan (latinskolan) och realskolan blifva ojemförligt bättre inrättade än de gamla motsvarande läroverken, och undervisningen i flera ämnen bättre bedrifven; men det var hvarken lilott en fullkomligare skol- organisation, såsom sådan, eller blott ett förbättradt undervisnings- sätt, eller båda dessa saker tillsamman, som i främsta rummet åsyftades af skolreformens vänner på 1820-talet och framgent. Det var stora samhälleliga och allmänt menskliga grundsatser, som lågo till grund för yrkandet på en skolreform; nu synes blotta skolan, såsom sådan, hafva intagit samhällets plats, och menniskari har fått träda tillbaka för pedagogen. Vill man noga granska tilldra- gelserna på detta gebiet under det senast förflutna årtiondet eller något längre tillbaka, så skall man lätt finna huru allt bemödande gått ut på att, med ett nit som icke kan annat än på det högsta lof- ordas, befrämja, så vidt möjligt, allt till sjelfva skolarbetet hörande, men derimot undanskjuta allt som kunnat återuppväcka striden om de allmänna grundprinciper, på hvilka man velat att den nya skolan skulle byggas, gent imot dem, på hvilka den gamla varit bygd. Hvad vi här antydt, skall blifva klart, om man närmare öf- verväger innehållet och betydelsen af den nya skolans fordringar, sådana desamma alltifrån början varit uppstälda. Om man bort- ser från åtskilliga mer och mindre vigtiga detaljföremål - för re- formsträfvandet, kunna, om vi ej misstaga oss, de egentligen stora frågorna hänföras under tre hufvudsakliga rubriker, hvilka det är af vigt att rätt fatta, på det man ej vid bedömandet af hela saken må sammanblanda stort och smått och låta det lilla leda bort uppmärksamheten ifrån det stora, såsom det verkligen förefaller oss att man i våra dagar är på väg att göra. Vi skola åtminstone försöka visa, att detta senare är förhållandet med det slags skol- OM LÄROVERKSREFOBMEN I SVERIGE. 103 I reform, som nu säges vara â bane, och hvars allmänna karakter ofvanför blifvit angifven. Första fordran, som blifvit uppstäld af nya skolan, är således att uppfostringen skall vara tidsenlig, d. v. s. sådan att densamma både utgör ett uttryck — i möjligast förädlad form — af den närvarande kulturen, och tillika ett medel— i möjligast kraftig anda — att befordra utvecklingen af denna kultur. Af sådant skäl yrkas på studium af de moderna vetenskaperna och språken så- som den rätta grundvalen för den teoretiska bildningen, under det den klassiska litteraturen egentligen icke anses tillhöra elementarbild- ningen, eller åtminstone endast anses böra, med afseende på särskilta ändamål, tillkomma såsom ett plus för den lärda klassen utöfver det kunskapsmått, som bör vara för alla gemensamt. Detta inne- bär icke någon ringaktning af den klassiska litteraturen, utan blott att denna litteratur icke kan anses såsom den tjenligaste grundläggning för deras bildning, som äro kallade att lefva och verka uti vårt århundrade. Man erkänner den klassiska litteraturens höga värde såsom föremål för specialstudium, men i fråga om den allmänna kulturen anser man denna senare redan uti sig hafva upp- tagit klassicitetens verkligen befruktande och lifgifvande element, och i detta hänseende således klassiciteten endast utgöra en länk i en lång ut- vecklingskedja, men icke något för sig och en gång för alla afslutadt1). Såsom en särskild tillämpning häraf följer äfven den nya skolans fordran på en nationel bildning; ty det beror just af den kraft, hvarmed en nation förmår att sjelfständigt — d. v. s. på nationel grund — tillegna sig tidehvarfvets bildning, huruvida denna na- tions bildning är hvad man kan kallar tidsenlig. Följaktligen får äf- ven fäderneslandets språk och litteratur en betydelse i undervis- t ningen, som den gamla skolan aldrig tillförene erkänt och princip- enligt icke kan erkänna. Den gamla skolan åter betraktar klassiciteten såsom någonting i och för sig förträffligt och såsom någonting helt och afslutadt, samt af båda dessa skäl såsom den ypperligaste grundval för under- visningen. Utan att nu här vilja ånyo ådagalägga det felaktiga både uti dessa premisser och i slutsatsen — det har förut skett många gånger 2) — så är påtagligt, att om påståendet håller streck, ’) De s. k. båda bildningslinierna, som införts i Nya elementarskolan oeh sedan äfven i de öfriga elementarläroverken, utgöra påtagligen blott en öfvergångsformation för att komma till det här nämda målet. Men detta slutliga mål är redan uttaladt i skriften Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken. 2) Se, bland annat, Agardhs snillrika uppsatser härom. 104 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. och om i allmänhet något resultat till bildning kan påräknas af undervisningen, så måste resultatet af undervisningens grundande på klassiciteten blifva en anti-progressiv bildning, en bildning tvärt imot tidsanden; ty äfven om klassiciteten betraktas blott såsom en ypper- lig surdeg att tillsätta tidens bildningsmassa, så vet man dock att »litet surdeg försyrar hela degen», och följaktligen kan det ab- solut förträffliga och afslutade i klassiciteten icke undgå att med- föra det resultat i undervisningen som nämts. Nu kan mången måhända tycka, att detta är ett alldeles förträffligt resultat, och att i vår tid konservativa element väl' äro af nöden; men man nödgas dervid göra den anmärkningen, att konservatism visserligen kan vara en mycket god sak, der den uppkommer af naturliga or- saker och, så att säga, gör sig sjelf — och detta slags konser- vatism saknas, dess bättre, aldrig — men att det synes mer än tvifvelaktigt, huruvida det kan vara något skäl att genom konst- lade medel tillskapa konservatism för konservatismens sak, då lik- väl det menskliga samhällets grundlag är utveckling. Och hvad upp- fostringens betydelse i det fallet beträffar, så synes det åtminstone oss icke vara ringaste tvifvel, att man ju ej vida hellre bör, just, genom att ställa sig på den närvarande kulturens ståndpunkt, ut- veckla och bringa till medvetande så väl de naturliga progressiva som de naturliga konservativa elementen uti denna kultur, än att införa två mot hvarandra verkande krafter, dragande hvar åt sitt håll, den ena framåt, den andra tillbaka. Detta senare är hvad vi befara skulle blifva följden af den läroverkets delning, hvarom nu lärer vara fråga och hvarom vi förut talat. Realskolan skulle blifva en bildningsanstalt till pro- gressism, den lärda skolan till konservatism; och detta senare desto mer som, sedan denna skola en gång blifvit med hull och hår införlifvad med klassicitetens väsen, densamma icke skulle kunna undgå att mer och mer utbilda sig i klassisk fullkomlighet (eller en- sidighet). Det skulle säkert icke dröja länge förr än latinets studium åter infördes i första klassen — månge anse redan nu, att detta skulle vara förträffligt; ja, det är verkligen omöjligt att säga, huru långt tillbaka klassicitetens målsmän kunde komma att vilja fora oss, sedan de väl fått en skola, der de tyckte sig hafva fria händer. Och skulle man måhända icke få lof att hafva fria händer inom den lärda skolan, sedan man välvilligt gifvit upp gärdet i realskolan? Fordran är desto anspråkslösare, som fråga lärer vara om endast en lärd skola i hvarje stift! Betydelsen af dessa klassicitetens nya bålverk, äfven om de ej blefve särdeles talrika, är likväl mycket stor. Dessa skolor äro OM LÄROVERKSREFORMEN I SVERIGE. 105 ämnade att gifva den grundläggande bildningen åt rikets blifvande prester, lärare och civila embetsmän, bland andra; och de måste således komma att utöfva ett väsentligt inflytande att bestämma den allmänna tankeriktningen eller, om man så får säga, verlds- åskådningen hos dessa vigtiga medborgareklasser- Om nu, enligt hvad förut antydts, denna tankeriktning skulle komma att icke allenast halka förbi den närvarande kulturutvecklingen och dess behof, utan fastmera gå åt ett diametralt motsatt håll, skulle ett sådant resultat verkligen vara eftersträfvansvärdt? Vi hoppas, att man betänker sig två gånger, innan man företager ett såvidt- utseende experiment, som för öfrigt icke vore något experiment, utan blott en återgång till det gamla. Det är väl sant, att nu för tiden klassicitetens målsmän inom skolans område icke i allmänhet taga klassiciteten i den allvarliga betydelse vi gjort. Man föredrager att betrakta klassiciteten såsom ett »formelt» bildningsmedel, och man lägger en synnerlig vigt på dess förment helgjutna och »afslutade» grammatik, ungefärligen så som åtskillige teologer anse dogmatiken — oberoende af dess religiösa betydelse — vara ett alldeles förträffligt skolämne, just med afseende på "det »afslutade» och en gång för alla gifnaderuti. Det vill, med andra ord, säga, att nu för tiden klassicitetens vänner göra bagatell af klassiciteten; ty visst är det, om man ej alltför strängt håller på förutfattade meningar och inrotade fördomar, bagatell, hvad som sålunda återstår såsom frukt af de klassiska språkens studium i skolan. För en sådan bagatell lönar det helt visst icke mödan att upprätta särskilta klassiska läroverk. Men icke alldeles osannolikt är det — ehuru i allmänhet det har sig svårt att spjerna mot tidsandens udd — att sådana läroverk skulle, såsom vi förut antydt, mer och mer befästa sig uti den vunna positionen och möjÉgen återkomma till den allvarligare och mera djupgående uppfattning af klassiciteten, som väl ändock inför en tänkande och med sakens natur något så när förtrogen person ensamt kan gälla såsom något antagligt skäl för ett klassicitetens öfvervägande värde såsom bildningsmedel. Häraf blefve då följden en förbättrad klassisk undervisning — och en klassisk undervis- ning, hvilken, såsom sådan, man kunde respektera — men desto större otidsenlighet i uppfostringen. Bagatell eller otidsenlighet — dessa äro de ytterligheter, mellan hvilkä den i fråga varande latin- skolan skulle komma att hållningslöst vackla. Vi gå att framställa den nya skolans andra fordran. Den första gälde att häfda den närvarande kulturens rätt gent imotden antika, så att säga, privilegierade kulturen, utvecklingens grundsats 106 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. gent imot konservatismens; men huru vigtig än denna synpunkt må vara, är den likväl ej vigtigare än synpunkten af de olika folkklasser- nas ställning i af seende på den offentliga undervisningen; och den nya skolan fordrar i detta afseende, å ena sidan, att bildningens förmå- ner må, så vidt, möjligt är, stå öppna för alla klasser, och, å andra sidan, att samhället må komma i åtnjutande af de fördelar, som måste blifva en följd af ett sådant bildningens spridande, i möjligaste mån, till alla klasser af medborgare. Lika litet som man erkänner någon privilegierad bildningsform, lika litet vill man erkänna någon privi- legierad klass, hvilken skall blifva delaktig af bildningens goda. Denna fordran innebär flere vigtiga moment med afseende på ord- nandet af den offentliga undervisningen. Det länder vårt fädernesland till en ovansklig ära, att dess offentliga läroverk stått och alltjemt stå öppna för alla klasser och lefnadsvilkor, enär kostnaden, som är förenad med den offent- liga undervisningens begagnande, är jemförelsevis obetydlig; och på samma gång man erkänner detta, kan man tillika väl med skäl säga, att detta samma förhållande har ländt fäderneslandet till en oberäknelig båtnad. Vi tro icke att vi säga för mycket, om vi påstå, att för Sveriges frihet och utveckling man till en vä- sentlig del har att tacka dessa friska källsprång, som sålunda utan hinder kunnat uppqvälla ur de djupa ledernas jordmån. Men visserligen vore det, å en annan sida, fåkunnigt att påstå, att vi i det fallet åstadkommit allt hvad som kan och bör åstadkommas. Redan afståndet till de högre skolorna försvårar i en utomordent- lig grad tillträdet till desamma för barn ur hopen. Och om man nu skulle inskränka den lärda undervisningen till endast några få skolor, såsom vi ofvanför nämt skulle vara i fråga, så ökades ju denna svårighet ännu mer, så att för en betydligt större del af landets ungdom, än nu är förhållandet, tillträdet till den lärda undervisningen i sjelfva verket skulle stängas? De lättade kom- munikationerna betyda visserligen i detta fall något, men icke allt. Ett ännu större hinder skulle likväl ligga uti sjelfva ordnan- det af undervisningen i de lärda skolorna. Det kan icke vara något tvifvel, att ju ej uti en öfverhufvud för den lärda och sp'e- cielt för den klassiska bildningen afsedd skola — så vida eljest det dermed åsyftade ändamålet skall vinnas — undervisningen redan ifrån de lägsta stadierna kommer, om ej genast, dock efter- hand, att, särskilt med afseende på språkundervisningen, ordnas på ett helt annat sätt än i realskolorna. Följaktligen skulle en realskole-lärjunge icke utan föregående enskild undervisning, och kanske i alla fall ej utan svårighet, öfvergå till den lärda skolan; OM LÄROVERKSREFORMEN T SVERIGE. 107 och det blefve således nödvändigt att redan ifrån början bestämma barnet för inträde uti denna skola. Men hvar och en finner, hvilka ofantliga, snart sagdt oöfverstigliga hinder som denna omständighet lägger i vägen för att ett barn af arbetsklassen, hvilka än dess anlag, må vara, skall kunna blifva delaktigt af den lärda undervisningen; ännu mer båda de nämda omständigheterna tillsamman. Äfven under, närvarande förhållanden måsta man medgifva, oaktadt hvad förut i det fallet blifvit anmärkt, att det i allmänhet fordras specielt lyckliga tillfälligheter af ett eller annat slag, för att sådant skall blifva möjligt. Säger man, att anspråken på högre undervisning î detta fall skola tillfredsställas af det jemförelsevis betydligt större antalet realskolor, så måste derimot invändas, att realskolan icke leder till något sådant resultat i timligt hänseende, — då realskolans lärjungar naturligtvis vore uteslutne från de allra flesta statsem- beten — att deruti ligger någonting uppmuntrande; och den fattige ynglingen kan dock ej se endast på sin andliga utbildning, han måste äfven tänka på utkomsten. Vill han egna sig åt näringarna, skall han i allmänhet hafva föga eller ingen nytta af att genomgå hela realskolans kurs, utan tvärtom finna sin fördel uti att lemna densamma på ett lägre stadium, för att desto tidigare komma ut i praktisk verksamhet; och sålunda, huru man än betraktar saken, skola äfven de goda hufvudena afhållas från att söka en högre elementarbild- ning. Men att försvåra hvad som i det fallet redan är svårt nog, kan näppeligen vara öfverensstämmande med rättvisa och med det billiga anspråket på allas, så vidt möjligt kan vara, lika tillträde till bildning. Orättvisan skulle imellertid härvidlag vara icke mindre mot samhället än mot den enskilde. Ty om än man icke kommer att sakna ett tillräckligt antal subjekter för statens embeten, så är likväl påtagligt, att man måste komma att förlora mänga utmärkta förmågor, så mycket hellre som kanske de utmärktaste förmågorna i allmänhet torde i första eller andra led hafva en låg upprinnelse. Men det är i ett annat afseende som en måhända ännu större skada för det allmänna skulle komma att uppstå. Alltifrån början af de i fråga varande striderna om vårt skolväsen har — med allt skäl — uppfostrans »me^orgerlighet» utgjort ett fältrop för den nya skolan. Man har yrkat på en så beskaffad organisation af den all- männa undervisning, som föregår yrkesbildningen i specialskolorna, att densamma skulle omfatta sådana läroämnen, som ur allmänt mensklig och medborgerlig synpunkt synas vara för alla behöfliga, utan hänsyn till blifvande val af yrke; och detta icke blott med afseende på vigten och betydelsen af en sådan grundläggande un- dervisning i och för sig, utan kanske än mer för att sålunda re- 108 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. dan i skolan liksom sammangjuta alla de blifvande olika samhälls- verksamheterna till enhet och att, genom att låta dem alla utgå från ett gemensamt ursprung, förekomma dessa skarpa söndringar mellan klass och klass, som äro så förderfliga för samhället, hvar helst de förefinnas, och för hvilkas bibehållande ingenting verkar med sådan kraft som skilda uppfostringsanstalter och olika upp- fostringsmetoder. Vigten och betydelsen af att den blifvande nä- ringsidkaren, krigaren, presten, läraren, ingeniören, läkaren, civil- embetsmannen o. s. v. sitta bredvid hvarandra på skolans bänkar och under inbördes hjelp och täflanzdrifra enahanda studier, samt af de erfarenheter af olika lynnen, som sålunda vinnas, och af de vänskapsförbindelser, som knytas, kan i sjelfva verket icke öfver- skattas. Men huru skulle detta komma att gestalta sig under sy- stemet af en lärd och en realskola? — Man behöfver blott ett ögonblick föreställa sig denna latinskola, söm väsentligen skulle komma att fyllas af embetsmäns söner, och som endast hade att uppfostra blifvande embetsmän, för att genast finna att man uti en dylikartad afsöndring hade fröet till ett slags kastväsen, som ingalunda kunde vara gagneligt för en sund utveckling af vårt samhällslif. Det är möjligt — låtom oss antaga det — att de klassiska studierna skulle bedrifvas bättre i latinskolan, de mo- derna derimot bättre i realskolan, än i en gemensam skola med de två bildningslinierna; men det torde tillåtas att sätta i fråga, huruvida det kan vara klokt att köpa en, kanske, när allt kom- mer omkring, tvifvelaktig eller icke särdeles betydande pedago- gisk vinst med en stor medborgerlig förlust, eller om ej snarare det kan vara skäl att pedagogen, då så behöfves, får maka åt sig något för medborgaren. Af två olägenheter bör man välja den mindre. Vi skola för öfrigt strax visa, huru man skulle kunna helt och hållet undvika de nu öfverklagade pedagogiska olägenheterna, utan att i minsta mån behöfva uppgifva den nämda stora sociala synpunkten. Det kan nämligen ske helt enkelt derigenom, att båda bildningslinierna få löpa, icke parallelt med hvarandra, utan så att den ena utgör fortsättningen af den andra d. v. s. derigenom att de klassiska språkens studium uppskjutes till dess realskolans kurs är genomgången. Om denna senare in- skränktes så, som bäst vore afpassadt efter det praktiska lifvets behof, så skulle ynglingen sannolikt vid omkring 15 à 16 års ålder utgå ur realskolan, för att antingen inträda vare sig direkt i något yrke eller i tillämpningsskolan, eller, i fall han ville för det ena eller andra ändamålet tillika studera de klassiska språken, öfvergå till elementarläroverkets högre klasser (latinskolan), der han OM LÄROVERKSREFOKMEN I SVERIGE. 109 dâ mera odeladt kunde egna sig deråt. Vi tro likväl, att den klas- siska kurs, som skulle tillhöra elementarskolan, borde vara betydligt mindre än den nuvarande latinska och grekiska elementarkursen och väsentligen inskränka sig till det allra nödvändigaste för afsedda praktiska ändamål (såsom nomenklatur m. m.) samt såsom in- ledning till ett allvarligare specialstudium af klassiciteten vid uni- versitetet. Fördelarne af en sådan anordning skulle vara: 1) att elementarbildningen blefve bygd på en tidsenlig grund, och att således de förut anförda olägenheterna af den i fråga varande nya anordningen af undervisningen skulle undvikas; 2) att den grund- läggande undervisningen blefve gemensam, både så att den med- delades i samma skola, och äfven till arten, för alla lärjungar, obe- roende af blifvande lefnadsyrke, och att således de i andra rummet antydda olägenheterna äfven undvekes; 3) att långt flere lärjungar skulle tillegna sig någon kunskap i klassiska språken, än hvad nu sker, då de långa kurserna äro alltför afskräckande; ty så mycket torde man med allt skäl våga förutsäga; samt 4) att man, enligt all sanno- likhet (ehuru paradoxt det kan låta) på detta sätt skulle vid uni- versitetet komma att få se verkligt allvarliga studier af klassiska språken och litteraturerna, hvilket nu är så sällsynt. Slutligen är klart, att det för närvarande, såsom det vill synas, olösliga pro- blemet att åstadkomma grundlighet i undervisningen utan öfver- ansträngning lätt nog skulle låta lösa sig, sedan svårigheterna blifvit i en så utomordentlig grad reducerade. Hvad vidare angår den här senast afhandlade frågan, så är nödigt att taga i betraktande den nya utveckling vårt offentliga undervisningsväsen erhållit under de senast förflutna årtiondena genom uppkomsten af en ordnad folkundervisning, och det infly- tande densamma utöfvat på frågan om elementarläroverkets inrätt- ning. Öfverhufvud torde man kunna säga, att på senare tider folkskolefrågan mer och mer trängt frågan om elementarläroverken i bakgrunden: hon visar derigenpm sin öfvervägande betydelse för det allmänna. Det är likväl långt ifrån att hennes sannä betydelse är allmänt fattad; men utan att den det är, kan man icke, hvarken i allmänhet rätt uppställa folkundervisningens problem eller, särskilt .med afseende på den närvarande frågan, inse folk- skolans samband med och inflytande på elementarläroverket. Vi skola derför åt denna punkt egna några få betraktelser. När efter reformationen folkundervisningen började få fotfäste i Tyskland, betraktades densamma — såsom äfven alltsedan skett — uteslutande ur religiös och filantropisk synpunkt. Att lära den 110 FBAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. stora massan af folket att sjelf läsa bibeln och andra andliga skrifter var egentligen, endast en nödvändig länk i reformations- arbetet. Sedan tillkom den praktiska nyttan for hvars och ens dagliga lif af att kunna läsa, skrifva och räkna såsom äfven ett vigtigt skäl för folkundervisningens befrämjande. Men hela folk- skoleinrättningen var och förblef en inrättning för den stora mas- san eller för folket d. v. s. det lägre folket. Dess ändamål ansågs vara intet annat än att åt detta folk förskaffa de mest nödtorftiga kunskaper, som kunde erfordras ~för inhemtande af kristendomen och för det dagliga lifvets behof, och ehuru folkskolan uti de ger- maniska länderna visserligen här och der vidgat sig i afseende på undervisningen utöfver de gränser, som man först trott sig kunna och böra uppdraga för densamma, har hon likväl i hufvudsaken föga höjt sig till någon högre ståndpunkt, än den som kunnat blifva en följd af den nämde grundåsigten. Enahanda blef förhållandet i England efter den impuls till folkundervisningens förbättrande, som gafs genom Bells och Lan- casters bemödanden. Man skulle kunna säga, att det rent filan- tropiska momentet derstädes ännu mera framträder. Äfven i Skott- land, hvars folkskolor redan tidigt fingo en jemförelsevis mera betydande utveckling, hafva väsentligen de förstnämda åsigtema rörande folkskolans bestämmelse gjort sig gällande. I Förenta staterna har derimot alltifrån det nya statsskickets grundläggande en ganska olika uppfattning af folkundervisningen och folkskolan gjort sig gällande. Visserligen har man ej underkänt hennes betydelse hvarken ur religiös eller allmänt nyttig synpunkt; men hvad som tillkommit och hvad. som gifvit en bestämmande karakter åt den amerikanska folkskolan och sträfvandena för den- samma är den medborgerliga synpunkten. Uti ett fritt samhälle, der alla medborgare taga del uti statens styrelse, kan ingenting vara angelägnare, än att de, såsom valmän eller valde till statens och kommunens förtroendeposter, besitta den upplysning, hvarförutan de icke skola kunna så som vederbör fullgöra dessa vigtiga sam- hällspligter; ej heller finnes någon annan borgen för en lugn och säker utveckling under ett demokratiskt samhällsskick, än allmän upplysning. Dessa grundsatser hafva, alltifrån det nya ameri- kanska samhällets grundläggning omfattats af alla dess ledande statsmän, och det är denna .omständighet som den amerikanska folkskolan har att tacka för sin utomordentliga uppblomstring. Resultaten visa i sjelfva verket bäst hvilkendera grundprincipen för folkundervisningen, filantropiens eller medborgerlighetens, som OM LÄKOVERKSREFORMEN I SVERIGE. Hl varit mest lifgifvande och mest verksam för befordrande af det å båda sidor sökta målet: upplysning. Hvad vår nya svenska folkskola beträffar, så finner man bland annat af 1840 års riksdagsförhandlingar i ämnet, att hon blifvit — till teorien — bygd väsentligen på den sist nämda åsigten. Visserligen erkännes i emfatiska ordalag skolans vigt och betydelse för de öfriga uppgifna ändamålen, särskilt för den religiösa bild- ningen; men det heter uttryckligen, att uti ett land, der bonden och bergsmannen deltaga uti statens styrelse, der får folkunder- visningen ännu en annan betydelse, — der blir folkskolan särskilt af vigt såsom bildande för medborgarens åligganden; och der måste detta senare' blifva en hufvuduppgift för folkskolan. Påtagligt är, att denna åsigt genom representationsförändringen endast fått ännu mera grund för sig; och man får sålunda vid alla undersök- ningar om vår folkskola aldrig förlora denna uppfattning ur sigte. Med en sådan uppfattning upphör folkskolan i sjelfva verket att längre vara en folkskola i den gamla bemärkelsen, — en skola för »folket», en skola, ämnad att gifva massan ett nödtorftigt qvantum satis, ett »minimum» af kunskap; — hon får — till princip — ett högre mål, om än det i verkligheten endast går långsamt att höja sig till detsamma. Sjelfva namnet folk- skola blir under sådant förhållande missledande, och då man i allmänhet vid ord fäster begrepp och i följd deraf ej lätt kan frigöra sig från ordens inflytande, händer det alltför lätt att denna skola, så länge hon bär detta namn, som i sitt ursprung vitnar om de högre samhällsklassernas filantropi mot de lägre, men ej om allas politiska jemnlikhet, icke skall uppfattas ur den med- borgerliga synpunkten, och i följd deraf äfven, att hon i afseende på sin verksamhet icke skall lyfta sig till den höjd, som endast så- lunda kan uppnås. Det öfverensstämmer bättre med den här nämda åsigten af frågan, när folkskolan heter »common school», »public school», »elementarschule» o. s. v. än när hon kallas »Volksschule». Man kunde hos oss gifva henne en benämning såsom en kommu- nens skola i motsats mot de öfriga, som underhållas af staten; eller, om man vill undvika en sådan yttre och mera tillfällig grund för benämningen, kunde man kalla henne elementarskola. Antaga vi det senare, så skulle således, med den inrättning vi förut föreslagit i fråga om det nu s. k. elementarläroyerket, hela systemet af våra of- fentliga läroverk blifva, från det lägre till det högre räknadt: elemen- tarskola, realskola, latinskola, af hvilka den första vore grund- läggande för den andra, den andra för den tredje i ordningen. Dock bör genast anmärkas, att hvarken elementarskolan eller 112 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. AUGUSTI. realskolan behöfde eller borde vara så ordnade, att de endast utgjorde förberedelseskolor hvardera för det näst högre läroverket i systemet, utan i synnerhet vore det nödvändigt hvad den förra beträffar, att genom någon eller några af de flere utvägar, som i det fallet stå till buds, undervisningen måtte kunna drifvas betydligt högre än till blotta fordringarna för inträde i den närmast högre läroanstalten. Detta är imellertid en underordnad och lätt löst praktisk fråga; här afse vi egentligen det principiela i saken, eller att folkskolan (hvad här senast benämts elementarskolan) skall anses såsom hvad man kallat »bottenskola» för det allmänna läroverket, att hennes undervisning skall vara grundläggande för och stå i orga- niskt sammanhang med undervisningen i de högre läroanstalterna, och att sålunda folkskolan bör vara en gemensam läroanstalt för alla folkklasser. Det är denna betydelse af folkskolan, på hvilken vi ofvan- för häntydt såsom nödvändig att taga i betraktande särskilt med af- seende på folkskolans inflytande på det nuvarande elementarläroverket. Den stora vigten af den första undervisningens gemensamhet för alla folkklasser har redan långt för detta framhållits af skol- reformens vänner. Redan Broocman har gifvit en flyktig antydning der om; men fullkomligt tydligt har Lefrén uttalat sig i detta ämne. I den förut anförda skriften yttrar han derom, bland annat, att »folkskolor böra inrättas så, att de kunna begagnas af alla folk- klasser i samhället utan undantag. De böra således upptaga blott sådana ämnen, som för alla medborgare äro nödvändiga att lära1). De böra inrättas väl och vårdas med ömhet och nit, Så att de bildade folkklasserna icke draga i betänkande att för sina barn begagna dem. Gemensam uppfostran i barnaåren är en omständighet af högsta vigt» o. s. v. Detta skrefs år 18242). Onekligt, är att se- dan dess något framsteg i den antydda riktningen blifvit gjordt, men ett föga märkkart; och i denna stund, sedan vårt folkskoleväsen varit *) Härom säger förf.: »Man anser undervisningen i folkskolorna böra sträcka sig till innanläsning, kristendomskunskapen, skrifning och räkning, och svårligen lärer väl någon med skäl kunna påstå, att detta är för mycket begärdt i 19:de seklet.» Sedan han derefter gendrifvit de farhågor, som yttrats för massans upplysning, säger han vackert: »Det gifves blott tvenne sätt att hindra upplysningens fackla att tända, i stället att lysa och värma; det ena, att släcka den, det andra, att låta dess låga stiga fritt mot rymden. Valet mellan dessa utvägar synes ej vara svårt. Menigheterna styras lätt genom de stora, ärliga medlen ; de retas till misstroende genom de småaktiga och lömska.» 3) Jfr. äfven, såsom ett exempel från förra århundradet, Schönbergs Utkast om ■det allmänna uppfostringsverket (af år 1770), så väl i afseende på den i texten, nämda punkten, som i afseende på vigten af »medborgerlig» uppfostran i allmänhet; — ehuru- vä! i fråga varande skrift egentligen afser de högre läroverken. OM LÄKOVERKSREFORMEN I SVERIGE. 113 lagligen ordnadt i närmare 30 år, och sedan hvarje kommun har sin folkskola, der de första elementen böra inhemtas, bibehåller ännu elementarläroverket en stor del af just denna första elemen- tära undervisning, till förmån för de bildade klassernas barn, hvilka sålunda åtnjuta privilegiet af en särskild skola på det allmännas bekostnad, något som numera icke borde kunna komma i fråga. Att elementarläroverkets lägsta, likasom högsta klasser, äro tillgängliga för folkets barn, bevisar ingenting i detta fall; vi blott fästa oss vid det faktiska förhållandet. Men detta förhållande innebär nu icke blott en ekonomisk orättvisa — hvilken i sig sj elf kan synas föga betydande, ehuru den å en annan sida ej får aktas alltför ringa — icke heller blott ett förbiseende af den nämda stora med- borgerliga grundsatsen — hvars vigt icke kan öfverskattas — utan äfven, — hvad som för närvarande är den största praktiska olägen- heten — ett ofantligt hinder för folkundervisningens höjande. Ty det är klart, å ena sidan, att utan ett verksamt ingripande af den bildade klassen, skall folkundervisningen endast långsamt utveckla sig, och, å andra sidan, att den bildade klassens intresse för folkundervisningen aldrig skall kunna blifva rätt lefvande, annat än undantagsvis, så länge dess egna barn af denna undervisnings bättre eller sämre beskaffenhet icke hafva hvarken nytta eller skada. Genom indragandet af elementarläroverkets första klass har man visserligen gått ett steg i riktningen mot det här antydda målet; men för att någonting, som är bevändt med, skall kunna vinnas, fordras att än vidare fortgå i samma riktning. Det är väl sant, att studium af de främmande språken synes försvåra ett sådant steg; men de invändningar, som i detta fall kunna ur pedagogisk synpunkt göras, äro, i sjelfva verket icke af hela den betydelse, en eller annan kan vilja tillmäta dem; och dessutom bör otvifvel- aktigt äfven härvidlag, om det blir nödvändigt, den pedagogiska synpunkten gifva något med sig för den medborgerliga, d. v. s. att en stor medborgerlig fördel väl måste vara värd offret af en liten pedagogisk fördel (i fall det är en fördel som är i fråga, hvilket ej här är stället att afhandla). Likasom inom elementarläroverkets område det har blifvit nödvändigt att göra särskilta bestämmelser med afseende på de gamla språken, så blir det äfven nödvändigt, sedan folkskolan ingått såsom en integrerande beståndsdel uti det offentliga läroverket, att likaledes göra särskilta anordningar med afseende på studiet af de moderna främmande språken, så att till slut modersmålet och realia komma att utgöra den egentliga stommen af den offentliga elementära undervisningens föremål, under det der- före hvarken gamla eller moderna främmande språk behöfva uteslutas. Framtiden. Band 6. 8 114 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Dertill fordras icke någon alltför stor pedagogisk organisations- förmåga, men derimot, å herrar språklärares sida, mycken god vilje — hvilken senare, om det på allvar gäller, och med afseende på det stora mål som sökes, säkert icke heller skall uteblifva, om man än på ett pedagogiskt möte och vid ett teoretiskt betraktande af saken skulle finna denna så godt som omöjlig. Det återstår att taga i betraktande den tredje och sista, icke minst vigtiga, af de stora och allmänna reformprincipema. Vi hafva uppgifvit såsom ett af föremålen för skolreformen att häfda den moderna bildningéns rätt gent imot klassiciteten, eller, om man vill, det allmänna menniskoförnuftets rätt gent imot en privi- legierad bildning. Vi hafva dernäst framhållit, såsom den andra stora synpunkten i fråga om skolreformen, folklighetens eller med- borgerlighetens ratt gent imot de privilegierade bildade klassernas an- språk och särskilta behof. Det följer i ordningen att taga i ögnasigte individualitetens rätt i uppfostran gent imot den allmänna mensk- liga bildningen. Äfven detta moment har stått såsom en af de mest framhållna och lifligast omstridda punkter på nya skolans program. I vigt och betydelse för uppfostran står det visst ej under, utan fast hellre öfver båda de föregående. Den så kallade fria flyttningen infördes först vid Carlberg år 1821 och sedermera uti Nya elementarskolan alltifrån dennas stiftande. Lefrén, såsom dess upphofsman, var ock dess nitiske och snillrike för- svarare, samt understöddes lifligt af Agardh, Hartmansdorff, Hazelius, Almqvist, m. fl. men det oaktadt kan man med skäl säga, att den idé, som ligger till grund för den fria flyttningen, vunnit mindre insteg uti vårt offentliga läroverk och i den allmänna meningen, än kanhända någon annan af nya skolans idéer. Sedan så många af de förbättringar, som först infördes uti Nya elementarskolan, efterhand vunnit burskap uti det öfriga läroverket, qvarstår ännu i dag den fria flyttningen ensamt uti den förra, och qvarstår der i samma form, som den från början egt, utan att, så vidt vi hafva oss bekant, hafva undergått någon utveckling ens i den en gång angifna rikt- ningen. Skälet härtill kan vara tvåfaldigt, dels de praktiska svå- righeterna vid utförandet, under det skolan alltmer utvidgat sig både på bredden och höjden, i följd hvaraf man kanske först nu torde kunna anses hafva fört experimentet, så vidt det gått, till slut, dels den omständigheten, att systemets upphofsmän sjelfve icke synas hafva tänkt sig någonting utöfver det i Nya elementarskolans läroplan realiserade. Men det är uppenbart, att den fria flyttnin- gen icke på långt när uttömmer frågan om individualitetens rätt i uppfostran och undervisning. Visserligen är det sant, att dispens- OM LÄROVEKKSREFORMBN I SVERIGE. 115 systemet i afseende på de gamla språken, som äfven bör härvid beaktas, innebär en större frihet för individen än valet mellan de gamla lärdoms- och apologistskoloma; men det är en frihet mera i anseende till tycket och lefnadsbehofven än till anlagen. Hvad de senare beträffar, har man ej egentligen velat erkänna deras rätt i någon vidsträcktare mån, än den fria flyttningen gifver vid handen. Lefrén sjelf höll strängt på klasskurser och stränga examina uti desamma för alla; endast frihet att fortgå hastigare eller långsammare uti de särskilta ämnena medgafs. Anmärktes, att eventuelt den totala tiden för alla kursernas i en klass eller alla skolkursernas genomgående skulle blifva alltför lång, brukade han gema svara, att »tiden finge tagas från Obser- vatorium», men att detta icke anginge skolan; hvarmed han ville säga, att lärjungen finge fritt taga för sig all den tid han behöfde, men att skolan icke kunde skänka efter sina en gång bestämda fordringar ’•)• Vi vilja nu icke här ingå uti någon vidlyftigare fram- ställning af de skäl, som tala för att i frågå om valet af läroämnen lemna mera fritt spelrum åt de individuela anlagen, utan tillåta oss blott att med afseende derpå hänvisa till en afhandling rörande det i fråga varande ämnet, som förf, af denna uppsats på ett annat ställe offentliggjort2); men vi kunna ej underlåta att uttrycka den meningen, att saken i sig sjelf är af den stora vigt och betydelse, och skälen så pass talande, att ett försök i denna väg val kunde löna mödan, man må nu tänka sig valfriheten mer eller mindre abso- lut, eller inskränkt till vissa cykler af läroämnen och dessa med längre eller kortare kurser, allt efter de olika sammanställningarna af ämnen. De pedagogiska svårigheterna äro ingalunda större, än att de kunna öfvervinnas; och då Nya elementarskolan i Stockholm har till sin uppgift att vara en »profskola», der nyheter i afseende på undervisningen må försökas, så veta vi knappt något som kunde vara mera, än det här antydda, förtjent af skolans upp- märksamhet eller mera öfverensstämmande med hennes ursprung och traditioner. Vi inse alltför väl det hinder, som afgångsekamen lägger i vägen för en sådan utveckling af skolans kanske vigtigaste grundidé; men detta hinder bör ej vara oöfverstigligt. Har rege- ringen, i trots af alla de anmärkningar som af skolans motståndare blifvit gjorda mot snart sagdt hvarenda detalj af hennes organi- sation, så väl hvad undervisning som disciplin beträffar, — och *) Att detta ieke behöfde utesluta nödig uppmärksamhet på att ordna lärokur- serna på ett. lämpligt sätt, faller af sig sjelft. 2) Se författarens Afhandlingar och smärre uppsatser, 3:dje häftet. 116 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. detta af personer, som haft stort inflytande på hit hörande allmänna angelägenheter — ändock medgifvit skolans utgående lärjungar samma rättigheter som lärjungarne från andra läroverk, så synes ingenting böra hindra medgifvandet af enahanda rättigheter, äfven om de slutliga kunskapsfordringarna i ett eller annat afseende skulle vara något olika; ty då man velat framför allt annat fram- hålla den offentliga skolan såsom en uppfostringsanstalt, så är klart, att i fall Nya elementarskolan i något felar, så måste detta ske långt mera genom hennes lärosätt och disciplin, än genom ett något längre eller något kortare pensum i det ena eller andra läroämnet. Öfverhufvud äro experimenten på detta fält icke alldeles så farliga, som somlige tyckes förmena, när de skrifva om saken (vi borde, med våra täta förändringar på skolans område, förtvifla, om så vore förhållandet I). Naturen utjemnar olikheterna i skolordningarna mer än någon tror; och åtminstone hafva vi aldrig hört, att ur Nya elementarskolan utgångne lärjungar — och sådana befinna sig i detta ögonblick på alla grader af embetsmannaskalan — äro väsentligen olika dem, som utgått från andra läroverk; hvaraf icke följer, att ju ej, i stort taget och för ett helt land, skolans inflytande på bildandet af tänkesätt och karakter kan vara af den allra största betydelse. Vi upprepa således, att då Nya elementarskolans nya styresmän — de gamle äro nu alla hädangångne — helt visst äfvenväl äro genomträngde af sko- lans grundidé, att ej stå stilla, utan alltjemt utveckla sig sjelf och, genom anställande af rön och försök, utveckla svenska skolunder- visningen till ett bättre, så skola de svårligen finna något fält, der skolan skall kunna skörda vackrare lagrar, än på det här uppgifna1). Vi våga hoppas, att det ej må räknas oss till för- mätenhet att hafva framkastat en uppmaning af sådant slag! Hvad angår det inflytande, som läroverkets föreslagna fördel- ning uti en real- och en latinskola skulle utöfva på den sak, som här senast varit i fråga, nämligen individualitetens rätt i upp- fostringen, så är klart, att särdeles i denna punkt i fråga varande *) Då vi förut angifvit de allmännaste dragen af en ny skolorganisation, så har detta skett med afseende på närvarande förhållanden. Vi anse oss böra anmärka, att om tillbörligt afseende å den senast i fråga varande vigtiga punkten skulle göras, blefve en och annan afvikning äfven i den allmänna skolorganisationen af nöden; och vfbetvifla ej, att äfven mången som ogillar Nya elementarskolans metod, skulle finna skäl att före- draga denna här antydda organisation, som, ehuru den ginge mera på djupet med saken, likväl kanhända i utförandet skulle bevisa sig enklare. Möjligen skola vi finna något tillfälle att framlägga en detaljerad skolplan i den antydda syftningen, för att så- lunda bättre åskådliggöra saken, än som kan ske genom en blott generel framställning. OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 117 delning, ehuru den icke egentligen hindrade den fria flyttningen1), likväl i allt annat — och det vigtigaste — hit hörande skulle verka i rakt motsatt riktning mot hvad vi uppstält såsom i det fallet önskvärdt. Införandet af detta skolsystem, som, enligt hvad förut anmärkts, i hufvudsaken icke vore annat än ett återupplifvande af det gamla af år 1820, skulle direkt syfta till predestination och kastväsen i stället för ett tillbörligt aktgifvande på de individuela anlagen; det skulle sålunda syfta att uppoffra lärjungen för pedago- giska teorier, hviïkas bevisning återstår att göra. När vi samman- lägga detta med hvad vi förut anfört rörande det inflytande, som för öfrigt vore att befara af detta skolsystem, så finna vi bekräftadt hvad vi från början yttrat, att detta system är rätt stridande mot aUa de stora grundprinciper, från hvilka idén till en skolreform utgått, och att dess genomförande skulle, med omintetgörande så till vida af mera än ett halft århundrades sträfvanden till ett bättre, återföra oss i det mest väsentliga till samma punkt, der vi förut befunno oss. P. A. Siljeström. Om en jemförande nordisk litteraturhistoria. Allt menskligt frambringande är egentligen en jemförelse. Menniskan kan icke rentaf skapa, endast omdana till likhet med ett henne föresväfvande ideal, forma det redan skapade. Denna all utvecklings lag gäller i andens verld lika så väl som i handens; och derföre skrider också vetenskapen fram — icke genom rena nybildningar af något, som aldrig förut varit till, utan — i det dels nya sanningar utdragas ur gamla häfder, dels gamla sanningar bekräftas — genom nya jemförelser. Först den nyare tidens lott har det blifvit att både klart förstå och göra ett fruktbärande bruk utaf den mäktiga alstrings- förmåga, som ligger dold i den s. k. »jemförande metoden». Den jemförande religionsvetenskapen, mytologien, rättshistorien, stati- 1) Att i allt fall denna icke kommer i fr&ga, lärer kunna antagas såsom alldeles gifvet. 118 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGÜSTI. stiken m. m. tala högt om metodens betydelse för forskningen; ännu högre kanhända den jemförande språkvetenskapen med dess i sanning storartade upptäckter. Men språk och litteratur äro så innerligt förbundna med hvarandra, att det måste väcka förvåning, att ännu ingen framkastat tanken om åvägabringandet af en jemförande litteraturhistoria. Har en sådan tanke någor- städes framskymtat, synes den dock endast föga uppmärksammad i de nordiska rikena, der dess praktiska genomförande dock ligger så nära till hands, derföre, att en jemförelse imellan grenar ur samma rot alltid är mera gifvande än imellan sådana, som hafva så litet gemensamt, att sökandet efter likheter näppeligen lönar mödan. Under vissa tidrymder och i vissa afseenden ligga de nordiska litteraturgrenarne äfven så nära hvarandra, att jemföreisen är nästan omöjlig af helt annan orsak, den nämligen, att de bilda en enhet, hvadan det sällan eller aldrig låter afgöra sig, om något tillhörer den ena eller den andfa grenen, eller om det är gemen- sam nordisk egendom. Att i ett sammanhängande helt skrifva hela Nordens litteraturhistoria intill reformationstiden, skulle utan tvifvel för den sanne litteraturhistorikern vara lättare gjordt, än att afhandla hvarje folkgrens för sig, såsom man hittills försökt. Det är först vid reformationens frambrytande (fast af andra, förnämligast politiska orsaker), som de nordiska litteraturgrenarne skjuta ut från samma stam såsom en svensk och en dansk-norsk, hvilken senare efter 1814 delar sig i två, medan nästan samtidigt en finsk-svensk börjar skilja sig från den förra. Det är derföre också först från 1520-talet, en jemförelse mellan de nordiska litteraturgrenarne med framgång låter sig genomföras. Dock äfven detta endast till en viss punkt! Omkring midten af vårt århundrade se vi så märkbart »atter det skilte böje sig sammen», att — åt- minstone i flere. afseenden — en samfäld litteraturhistorisk be- handling skulle vara lättare, än en som skärskådar hvar och en af litteraturgrenarne isolerad för sig. Också i litteraturen gäller den historiska lagen: från enhet genom mångfald till enhet! Liksom H. Kr. Orsted har talat om »gudomstankame» i naturen, kunna vi med samma skäl tala om gudomstankame i historien. Men historien omfattar mycket, — både andens och materialets, både samfundsandens och folkandens, både kulturens och littera- turens historia. Den senare är en gren af den förra, och ett sär- skildt folks litteraturhistoria åter en gren af den allmänna litteratur- historien. Vi måste således upplösa, innan vi kunna sammansätta. Sjelfva den vetenskapliga verksamheten försiggår i tiden, och är OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 119 alltså underkastad historiens ofvan nämda lag: från énhet genom mångfald till enhet! Öfverförd på den föreliggande uppgiften: en jemförande nor- disk litteraturhistoria, blir arbetets lag följande. Vi måste först upplösa de nordiska litteraturgrenarne i deras enlda delar. Med andra ord: vi måste först fråga: hvilka verk hafva blifvit fram- bragta? och hvilka författare hafva frambragt dessa verk? När både verken och författame blifvit tillräckligt granskade, när det främmande blifvit skildt från det nordiska, det gemensamma från det för endera folkgrenen egendomliga, när misstag beträffande den ena grenen rättats genom hittills icke påaktade upplysningar rörande den andra o. s. v., då först kan jemförelseh imellan verken och författame påbörjas. Genom detta arbete skall ljus småningom sprida sig öfver de på hvarandra följande tidsandarne. Här göra sig nya inflytelser gällande. Väl äro tidsandarne till en del fram- bragta just genom de litterära verken, dessa af författame och författame åter af tidsandarne; men blott till en del är detta fallet. På många sidoinflytelser måste fästas afseende, innan jem- förelsen af tidsandarne kan påbörjas. Genom denna sista jemförelse uppgår ett nytt ljus öfver ämnet, söm det först nu blir möjligt att ordna i afdelningar. Att på förhand uppgöra en indelning af det rika ämnet, skulle vara alltför vågsamt. Den politiska historiens indelning låter sig icke utan vidare öfverflyttas i litteraturhistorien, om ock politiken visserligen har stort inflytande på litteraturen (och tvärtom). Ej heller följer litteraturens utveckling de torra talen liksom urskifvans visare; och endast i litterärhistoriska öfversigter kan det vara tillåtet att indela efter hela eller halfva århundraden, — något, som i alla fall är bättre än att bygga på en sjelfgjord, möjligtvis alldeles falsk indel- ningsgrund. Förr än alla dessa förarbeten äro undangjorda, blir det icke möjligt att skrifva en fullständig och sammanhängande jemförande nordisk litteraturhistoria. Verket är så omfattande, att många arbetares sam verksamhet erfordras; men utan tvifvel skall också skörden blifva så ymnig, att arbetarne komma att känna sig till- fredsstälda. För att vinna de största, möjliga resultat genom den minsta möjliga möda, gäller äfven vid vetenskaplig verksamhet den ekono- miska lagen om arbetets fördelning. Lyckligt vore det, om man i vår samfundsstiftande tid ville bilda äfven ett jemförande nordiskt litteratursamfund (hvilket måhända tillika borde vara språkjem- förande). Ett sådant samfund borde hafva »korresponderande» 120 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. ledamöter både i Nordens universitetsstäder och på de orter, der större samlingar af böcker och handskrifter förefinnas. Endast på detta sätt skulle det blifva möjligt dels att fördela arbetet, så att icke flere på samma tid egnade sig åt lösningen af alldeles samma biuppgift, dels att göra det möjligt för hvar och en af arbetarne att så fort och så säkert som möjligt från skilda håll inhemta de upplysningar, som han fåfängt, sökt i sin hemort. Många resor, mycket penningar, mycken tid skulle sparas; många nya vägar för den andliga samfärdseln i Norden skulle derimot öppnas. Samarbetets frukter, efterhand framlagda i tidskrifter (helst i samfundets egen), skulle sannolikt kunna uppbära företaget i ekonomiskt afseende. Dessutom torde väl ett dylikt samfund, utom de »korresponderande» eller »aktiva» medlemmarne, kunna påräkna åtskilliga »passiva», hvilka såsom vederlag för sitt i form af inträdes- och årsafgifter åt samfundet lemnade penningeunderstöd mottoge samfundets skrifter. Enär dock förslaget om ett sådant samfunds stiftande helst bör utgå från ett nordiskt universitet, inskränker jag mig till att i förbigående påpeka, huru önskligt det vore, att det väcktes. i: Den fråga, söm först uppstår hos hvar och en, som fattat betydelsen för Nordens folk af ofvannämde arbete, och som der- före vill medverka dertill, lyder sålunda: Hvilka bidrag till en jemförande nordisk litteraturhistoria förefinnas redan? I afsigt att för andra underlätta besvarandet af denna fråga, skall jag i korthet uppräkna, hvad jag för egen del hittills funnit. För att ej blifva alltför vidlyftig, måste jag dock inskränka mig till de egentligen litteratur\Astwi^ verken, änskönt de politiskt- historiska — såsom t. ex. Allens och Odhners nyaste, der den jemförande ' metoden till en del blifvit använd — ofta kasta ljus öfver litteraturens med de politiska tilldragelserna samtidiga ut- veckling i de nordiska rikena. Af ofvan nämda grunder skall jag ej heller uppehålla mig vid verk, som uteslutande eller förnämligast hafva forn- och medeltiden till föremål, såsom J. E. Rydqvists prisbelönta afhandling om Nordens äldsta skådespel, hvilken dess- utom är mera särskilt svensk än samfäldt nordisk. OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 121 Endast spridda bidrag till uppgiftens lösning finnas hittills att tillgå. I Journal général de la littérature étrangère (Paris 1800— 1801) har Malte Brun (Malte Konrad Bruun) skrifvit om den nyaste nordiska litteraturen. Denna afhandling känner jag dock endast genom utdrag, som Nyerup har öfversatt i Lœrde Efter- retninger (Köbenhavn 1801, n:o 46). Såsom prof vill jag anföra följande : »De danske har lige så stor overflodighed af komiske poesier, som de svenske har mangel derpå.» Grunden till denna olikhet söker han dock för ensidigt i den politiska utvecklingen. Om skådespelsdiktningen heter det: »Nogle operaer af Kellgren, Evald og Baggesen, tre fire tragedier af svensken Leopold og den norsk-danske Nordal Brun, Thaarups hyrdestykker, pg en snes skikkelig gode komedier af danske forfattere, Holberg, Hejberg, Falsen, Pram og andre — det er på det nærmeste Skandinaviens hele dramatiske rigdom.» I den heroiska eller historiska oden sak- nar han »den gamle skaldepoesi, i hvis fragmenter man endnu må beundre den energiske og billedrige stil. Deres mytologi, den eneste, der på nogen måde kan sammenlignes med den græske, er, som borgeren Noël *) meget rigtig har anmærket, uendelig mere poetisk end den ubehaglige ensformighed i Ossians ateistiske sy- stem.» Smärre utdrag ur denna afhandling skola vi lemna i det följande. I tidskriften Svea (Upsala, 1831—32, häft. 13—14 eller nÿ följd 1—2, s. 26—77, 365—413 och 244—306, utan slut) före- kommer en längre uppsats om den nyare danska litteraturen, i hvilken denna ofta jemföres med den svenska. Författaren är onämd. Stycket om den filosofiska litteraturen är fritt öfversatt i »Kobenhavnsposten» (1833, n:o 115—125, s. 457—499). Ur denna (som under samlandet af material till föreliggande àfhandling varit mig mera åtkomlig) vill jag meddela några prof. I sin inledning beklagar författaren filosofiens sena uppträdande såsom vetenskap i Norden. »Det bor være en væsenlig opgave for de tre skandi- naviske natj oners literaturhistorie at opdage grunden til denne næsten totale udeblivelse af nordisk filosofi.» Längre fram påvisar han »en hovedsaglig mangel» i Danmarks kultur och literatur, »den samme, som her sker i Sveriges, i hvor vel måske i en noget mindre grad, næmlig manglen af en filosofisk grundvald.» Angående den ’I Utan tvifveb. S-B.-J. Noël de la Marinière, som 1799 hade skrifvit : »Examen comparatif du pouvoir des Parques Scandinaves et grecques sur Odin et Jupiter.» Boken har jag icke haft tillfälle att se. 122 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. nya kantianismen, omkring midten af 1790-talet, yttrar han, att den »er ikke mindre mærkelig i Danmarks literære iidvikling end i Sveriges.» Filosofien tyckes öfverhufvud vara författarens starkaste sida; i andra stycken böra hans uttalanden begagnas med större varsamhet. I det hela är afhandlingen värderik. Den bekante franske författaren X. Marmier genomreste 1837 en stor del af Norden. Han uppsökte Ingemann i Soro och be- sökte Oehlenschläger på Fredriksberg. Andersen, 32 år gammal, be- rättade för honom »le roman de sa vie», tio år innan tyskarne hörde »Das Mährchen meines Lebens», medan vi först 1855 utför- ligast fingo läsa »Mit livs æventyr.» I Sverige talade Marmier med Wallin, Franzén och Geijer; han besökte Atterbom i Upsala och Tegnér i Vexiö. Nordens litteratur studerade han dels i Danmarks hufvudstad, der han fann tryckta hjelpmedel endast af Rahbek och Nyerup, men fick muntligt understöd af Kolderup-Rosenvinge, Werlauff och Molbech; dels i Sveriges hufvudstad, der han begag- nade Hammarskölds litteraturhistoria samt åtnjöt Arvidssons och Rydqvists personliga bistånd. —- 1839 utgaf han Histoire de la littérature en Danemark et en Suède, der de två rikenas litterära utveckling afhandlas, sammanfattad i ett band; men hans jemförande försök äro mycket sällsynta och sällan lyckade, såsom t. ex. när han skrifver om »le Folkvisor, comparé aux Kœmpeviser» (1). När han derimot jemför enskilde författare inom norden sinsimellan eller nordiske med främmande, är han vida lyckligare; och icke få snilleblixtar väcka läsarens eftertanke och göra hans eget om- döme klarare. Författaren är sjelf skald, och hans öfversättningar äro ofta särdeles goda. Men hans litteraturhistoriska uppgifter äro mindre pålitliga och mycket ofullständiga. Om forntiden vet han nästan intet; »Brinnhild» (1) känner han endast såsom »1’une des héroines des Niebelungen.» För Norge har han »point dé placé spéciale», men nämner dock i företalet Vergeland, Schwach, Vel- haven, Munch och Bjerregaard; på tal om Finland nämnes Rune- berg. Om Linné finnas näppeligen två rader; om Grundtvig icke ett enda ord. Rent af löjliga äro författarens misstag, när han synes tro, att Thorild och Ehrensvärd sjelfve personligen deltogo i de fosforistiska striderna, eller när han låter »la vieille Ulla» fylla Bellmans glas. Men oaktadt alla lyten läser man dock boken med verkligt nöje; i det följande skola flera af dess goda sidor komma oss till nytta. William och Mary Howitt utgåfvo 1852 i London The litera- ture and romance of Northern Europe, constituting a complete history of the literature of Sweden, Denmark, Norway and Iceland (2 delar). OM EN JEMF GRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 123 Fru Howitt, som dessutom har öfversatt åtskilliga af Fredrika Bremers arbeten och några af H. Kr. Andersens, lärer hafya haft stor del i för- fattandet. Jemförelserna med engelska, franska, italienska och tyska diktalster synas lyckade, så vidt jag kan döma derom. Länge uppe- håller sig författareparet vid den gemensamma nordiska forntiden; de ställa eddorna mycket högt och öfversätta många profstycken, som oftast utmärkt väl (t. ex. Håvamål Is. 54—66). De hafva gjort till sin uppgift att visa sina landsmän, hvad de ej visste, nämligen att »Scandinavia not only possessed a rich modern lite- rature with names like those of Tegnér, Oehlenschläger, Geijer, Fryxell, Franzén, in science Tycho Brahe, Berzelius and Örsted, or in art like Thorwaldsen; but that it contained also an ancient literature, which, exhibiting but the relics of past greatness, pre- sented fragments of a gigantic grandeur, inferior to nothing which Greece or India has to show.» Efter medeltidens slut af handlas Danmark, Norge och Sverige hvar för sig; men stundom göras dock jemförelser, af hvilka den mest genomförda gäller Oehlenschlä- ger och Tegnér (då utrymmet tyvärr icke tillåter att aftrycka den här, må läsaren sjelf söka den II s. 79—80). Äfven imellan nutid och forntid anställas jemförelser, såsom t. ex. följande: »Grundtvig is one of the Giants of the North — a genuine Kämpe, Only appearing now instead of a thousand years ago. He has the same astoni- shing vigour, the same lofty difficulty-defying nature, the same im- petuosity of temperament, even rushing over not infrequently into Berserker mood.» Att i öfrigt ej heller herr och fru Howitt hafva undgått misstag, måste man ju finna lika naturligt som förlåtligt. Högt står dock Howitts verk i detta afseende öfver Marmiers. Båda hafva de tvenne verken imellertid sina företräden; och skulle man jemföra dem, kunde män säga, att de förhålla sig till hvar- andra likasom hjerta och hufvud. Från 1860 hafva vi L. Dietrichsons rätt förtjenstfulla arbete Lœredigtet i Nordens poetiske literatur (tryckt i Stockholm). Också hans öfriga broschyrer om Danmarks, om Sveriges (t. ex. s. 72— 73) och om Norges literatur innehålla bidrag till jemförande af det nyare nordiska skaldskapet. Dessa torde dock alla vara i så friskt minne och så lätt åtkomliga, att det skulle vara obehöfligt att orda mera om dem. En uppfordran till jemförande framställning af Nordens litte- raturgrenar har bland annat Danmarks störste litteraturhistoriker, N. M. Petersen, gifvit kort före sin död. I sina 1861 utgifna Ud- drag af forelœsninger, vedkommende de nordiske sprog (Köben- 'havns universitets indbydelsesskrift till d. 6 Okt. 1861, s. 140) säger 124 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. han, att »imellan deres» (svenskarnes) »og vår literatur går der flere paralellismer: historisk i fantasierne om rigernes ælde hos Rudbeck og Petræus, i dyrkningen af den islændske literatur, som de misunde hinanden, hos Bure og Vorm, poetisk i dramaets ud- vikling hos Messenius og Hegelund, psalmens hos Spegel og Arrebo, Svedberg og Kingo, o. s. fr. Hvad om det viste sig, at vår lite- raturs historie först da får sin fuldeste interesse, når vi stille den svenske litératurs ved siden?» — En ny påstötning utgick från »Samfundet til den danske litératurs fræmme», hvilket i Januari 1866 uppmuntrade till lösningen af bland annat följande uppgift: «En sammenstillende belysning af den svenske og dansk-norske skönliteratur fra Gustaf den tredjes tid til Oehlen schlagers död» hvorved de ejendommelige forskelligheder, den gensidige påvirk- ning og den dybere liggende sammenhang vises.» Ännu har ingen' löst denna lika så intressanta som svåra uppgift. Bemödandet i den riktningen har dock burit några enstaka frukter 1). Såsom vi redan anmärkt, gäller det åvägabringandet af en »ar- betets fördelning», såvida en fullständig och sammanhängande jem- förande nordisk litteraturhistoria snart skall blifva synlig. Hvai; och en som vet, hvilken betydelse fäderneslandets historia i all- mänhet och dess litteraturs isynnerhet har för ett folks uppfostran; och hvar och en som inser, att Nordens folk måste stå eller falla såsom ett slutet helt, gent imot den öfriga verlden, — han måste också, hellre i dag än i morgon, sätta handen till verket, om det är honom möjligt att draga ett enda strå till stacken. De mäk- tiga tidsandarne hasta framåt med jättesteg och söndertrampa allt, som ställer sig i deras väg. Det är icke längre blott ett önsk- ningsmål, utan ett oeftergifligt bjudande nödvändighetskraf, att de så nära beslägtade nordiska folkgrenarne alltmera böra eftersträfva ändlig vexelverkan med hvarandra, och mycket mera än hittills söka lära af hvarandra genom att jemföra likheterna och olik- heterna i hvarandras odling. Men skulle det i den närmaste fram- tiden lyckas ätt bringa till stånd ett fruktbart samarbete på detta så ’) Författaren af denna afhandling närde länge det fåfänga hoppet om åstadkom- mandet af en lösning efter några få års ihärdiga förstudier. Då insåg jag, att, såvidt uppgiften skulle lösas (så som jag tänker mig dess lösning), måste en mängd förarbeten först undangöras. Ett af dessa var »det Skandinaviske Literatursælskabets» historia (hvilken jag har sökt utkasta i Nordisk Tidskrift, 1869). Ett annat var en framställ- ning af nordens politiska diktning på den första franska fristatens tid (en större af- handling om detta ämne ligger ännu otryckt; nr denna har jag meddelat några utdrag i Framtiden, 1871, Marshäftet). Men flera nödvändiga förarbeten återstå. Om några af dessa mera i det följande! * OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 125 väl som på alla andra gemensamt nordiska områden, —- då skall ock härigenom innan kort den lifssaft bildas, ur hvilken de yttre förbindelserna mellan folken hemta sin stadga och fasthet. Så länge litteraturhistorien ännu icke varit behandlad efter den jemförande metoden, finner man i de- flesta framställningar mycket främmande, hvilket hittills 'betraktats såsom inhemskt. Detta kan icke blifva föremål för jemförelse, så vida det icke så mycket ombildats och så mycket förlorat sin främmande prä- gel, att det må sägas hafva fått nordisk medborgarerätt. I vissa fall är. det äfven svårt att afgöra, om lån eller endast utveckling ur samma källa egt rum. När sålunda Marmier (s. 46) finner en påtaglig likhet imellan en vers i eddadikten Völuspå och en spansk vers af Gonzalo de Bercea från 1200-talet, inser man lätt, att lån här varit omöjligt. I våra folkvisor och folksägner är det redan svårare att säkert fastställa rätta förhållandet. Hos P. Wieselgren i Sveriges sköna litteratur, (V, 566) finner man en liten not, som bättre än långa afhandlingar lägger i dagen upp- giftens svårighet — utan att lösa den. Rimkrönikorna kallas svenska och danska, och dock är hela diktarten tysk, liksom den ock är införd utifrån. Det samma, gäller om en mycket stor del af vår folkläsning både förr och nu (jfr Wieselgren III, 472—474 o. fl.); sjelfve Holger Danske är näppeligen dansk, (fast uttalandet af denna mening i Danmark betraktas såsom kättersk), hvilket dock icke hindrar, att Ingemanns och Grundtvigs dikter om denne hjelte ju kunna vara ganska nationela. I svenska läroböcker i littera- turhistorien finner man sällan omnämdt, att Spegels Guds verk och hvila (1685) är en bearbetning af dansken Arrebos Hexaëmeron (utg. 1661), som åter tagit sitt ämne från andra; en grekisk skald Pisidas skall först hafva behandlat det (säger N. M. Petersen, Lit.- hist. III, 624), senare spaniolen Dracontius på 400-talet, under medeltiden vår Anders Sunesen och på 1500-talet fransmannen Guillaume de Saluste, seigneur du Bartas, ur hvars skrift La Pre- mière Semaine Arrebo närmast lärer hafva Öst; men rådfrågar man franske biografer om Bartas, hör man, att hans dikt i sin ordning till stor del »n’est quasi que l’Histoire Naturelle de Pline, mise en vers.» Dessa fakta framdraga vi icke för att nedsätta vare sig Spegel eller Arrebo, hvilkas fria bearbetningar till en del 126 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. AUGUSTI. hafva samma värde som ursprungliga diktverk, utan för att på- visa, att det i vissa fall är endast formerna, icke sjelfva ämnena, som kunna blifva föremål för jemförandet. Vid rimkrönikorna skulle snarare tvärtom ämnena, och icke formerna kunna jemföras. Man måste derföre noga akta på, om ämnet är lånadt eller icke. Olyckligt är det derföre ock, när man — såsom lätt kan hända — vill karakterisera t. ex. en diktares lyriska känsla genom versprof, af hvilka endast formen tillhör honom. Detta har varit fallet i en för öfrigt värderik afhandling om Bernhard von Beskow (införd i Framtiden 1869, häft. 1, s. 351), der följande verser (»Törnrosen») äro en öfversättning från fransyskan 1). Kom ned, o ros, från törnet der! Dig bör en vacker hand förvara. Du som af blommor skönast är, bör ock den lyckligaste vara. Gå, att dö bort i Lauras sköt! ; Må det din thron, din graf få blifva. Om jag så lycklig döden njöt, jag strax min lefnad ville gifva. Men skulle en rival sig våga att störa der det lugn du har, för dig och mig tänd hämndens låga, — och göm en tagg till ditt försvar. De återfinnas såsom 4, 5 och 7 vers af P.-Jos. Bernards ode »La rose« (Oeuvres, Paris 1803, II s. 159—160): Descends de ta tige épineuse, va l’embellir de tes couleurs: tu dois être la plus heureuse comme la plus belle des fleurs. Va, meurs sur le sein de Thémire! Qu’il soit ton trône et ton tombeau; jaloux de ton sort, je n’aspire qu’au bonheur d’un trépas si beau. ’) »Efter fransyskan» anmärker v. Beskow ock i Vitter hetsförsök (2 uppl., Sth. 1829, s. 78); men den franske skaldens namn uppgifves icke. OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 127 Là si quelque autre main s’avance, là si quelqu’ autre est mon égal, emporte avec toi ma vengeance, garde une épine à mon rival. 3. Ett annat vanligt misstag, som den jemförande Htteraturhi- storien har att rätta, framgår ur besvarandet af följande fråga: Iwilket gemensamt nordiskt betraktas esomoftast såsom den ena eller den andra nordiska litteraturgrenens särskilda tillhörighet? Här är talet endast om verken. Vi komma sedermera till författarne. En fruktlös, men tyvärr mycket häftig strid har blifvit förd med afseende på frågan om den nordiska fornlitteraturens egentliga eller ursprungliga hemort. Fruktlös kallar jag den i samma mening som jag skulle kalla också den strid fruktlös, som uppstode imellan två svenska, norska eller danska landskap om delegandet i ett svenskt, norskt eller danskt snilleverk. Lyckligtvis har en dylik strid ännu icke försports, när talet varit om de nordiska folkvisorna. En ärad författare i Framtiden har tvärtom nyligen med skäl yttrat, att »om på någon punkt de nordiska litteraturgrenarne stöda hvarandra, så är det i fråga om medeltiden»1)- Bekant är, att samma mening omfattas äfven af de författare, som med största häftighet deltagit i kampen om fornlitteraturen. Annorlunda förhåller det sig, när vi nedstiga till tiden efter reformationen, då den nordiska enhetslitteraturen verkligen söndrat sig i olika utpräglade grenar. Men träffa vi i dessa något, som flutit ur den gemensamma nordiska källan, måste det, fast öfver- satt till nutidsspråket, dock fortfarande betraktas såsom hela Nordens tillhörighet. Det är sålunda bekant,, att Tegnér i »Frithiofs saga» har in- flätat några af eddadikten Håvamåls kärnspråk. Den nu lefvande allmänhetens bekantskap med vår fomlitteraturs skatter är imeller- tid, sorgligt att säga, så torftig och ofullständig, att man, när dessa kärnspråk, såsom ofta sker, citeras än i böcker, än i dagblad, 1 ) Jmfr. afhandlingen Studier öfter våra folkvisor ftån medeltiden, (Marshäftet 1871) af P. A. Gödecke. 128 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. ständigt ser Tegnér (öfversättaren) och icke Håvamål (källan) an- föras demnder. r Äfven Sveriges högt förtjente litteraturhistoriker, P. Wieselgren, har (i Sv. Sk. Lit. IV, 353) på tal om G. Palmfelt, som »var ej blott öfversättare», anfört »som prof på hans originalversifikation» några rader, om hvilka till en del samma anmärkning gäller. I nedanstående utdrag inskjuter jag inom parenteser Håvamåls ord, efter Sv. Grundtvigs edition af Den (Mre Edda (Kobenhavn 1864) s. 54, v. 85—87: »Tro ingen Jude på des ed; ei eller Varg på grönan hed (ginandi ulfi) ei en elT två natts gammal is (isi einnœttum); — — — ei hästefot (hesti allskjotum) Allt detta — — — (verdit ma^r sva try ggr, en ärlig menska snart bedårar (at pessu trui öllu).» 4. I enlighet med hvad jag i det föregående genom ett par flyktiga penndrag sökt visa, måste ett kritiskt skärskådande och utgallrande af ämnena ega rum, innan verkens jemförande kan påbörjas. Oaktadt det nämda förarbetet ännu icke är undangjordt, hoppas jag dock att genom några exempel kunna ådagalägga, att skrifter egnade för en jemförande behandlings liksom sjelfmant erbjuda sig inom nästan alla den nordiska litteraturens afdelningar, åtminstone efter reformationen. Efter tidsföljden blir det lättast att nämna dessa till exempel tjenliga skrifter. När N. M. Petersen. :— såsom jag redan nämt — har velät uppställa Rudbeck och Petræus såsom »paralellismer», synes detta hans yttrande företrädesvis ega tillämplighet med afseende på de i fråga varande författarnes skrifter. Rudbecks Atlantica skulle otvifvelaktigt i vissa hänseenden kunna jemföras med följande verk af Nicolaus Petræus eller Petrejus eller (väl riktigare) Niels Pe- dersen: Ciwibroruin et Gothorum Origines, hvilkef är skrifvet om- OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 129 kring 1570 (enligt J. Worm), tryckt 1695 och öfversatt på danska 1709 under titel: CMrers og G-others œldgamle Herkomst og Handel. Källorna för anställandet af en dylik j emföre] se äro mycket rika1); och en framställning af detta ämne skulle säkert blifva mycket intressant, i synnerhet om författaren ville medtaga Holbergs utmärkta parodi öfver Atlantican (i epistel 193, jfr. 411). Säländaren Bertel Knudsen (lat. Aqvilonius) gjorde misslyckade försök att skrifva verser på modersmålet efter den latinska proso- diens regler, och utgaf derom sin bok: Ad poeticam danicam deductio 1641. Med denna skrift kunna jemföras A. Nicanders: Oförgripliga anmärkningar öfver svenska skaldekonsten, jemte bevis, att densamma kan äfven bindas till de reglor, som den latinska har till rättesnöre (1737) och G. Palmfelts: P. Virgilii Hdaronis Ecloger, eller Herdaqväden, öfversatte på svensk vers efter latinska prosodien, uti lika versslag och lika många verser med originalet, 1740. Dessutom kan med denna svenska öfversätt- ning af Virgilius jemföras en dansk af M. Krf. Ravn 1680. Mycket nära ligger det att jemföra Danmarks Diges Historie, som L. Holberg utgaf 1732—35, med Svea rikes historia af O. Dalin 1747—62. Vidare: huruvida är det möjligt att jemföra samme Hölbergs Remarques sur quelques positions qui se trouvent dans DE sprit des Loix (Montesquieu’s ryktbara verk) 1753 med T. Thorilds Kritik öfver Montesquieu 1788? — huruvida M. Bergs bok om Slafveriet uti Marocco och Fes 1757 med J. H. Hosts Efterret- ninger om Marokos og Fes 1779? — Evalds Balders D^d 1774 med Kellgrens Gustaf Adolf 1788? — samme Evalds Fiskerne 1780 med samme Kellgrens Gustaf Vasa 1786 — Kr. Bast- holms Den geistlige Talekonst 1775 med Joh. Möllers Afhandling De flesta omnämnas i litteraturhistorierna (hvad Petraeus beträffar) af N. M. Petersen (I, 99.-100, jfr. III, 210 och 425) och P. Wieselgren (III, 110, jfr s. 329). Om den hit hörande handskriften i Stockholm (K. 7, gl. n:o 67) se Molbechs Hist. Tidskr. IV, 136. 2) Ehuruväl jag' för min del tror, att jemförelsen mellan dessa Evalds och Kell- grens verk skulle visa sig tämligen ofruktbar, har jag dock icke velat utesluta detta exempel på grund deraf, att en så stor skald och litteraturkännare som J. L. Heiberg, med afseende på en »sammenligning Hellem Evald og den omirent samtidige svenske digter Kellgren» har yttrat (Sami, skrifter III. 133—134): »Dennes Gustav Vasa svarer til Evalds Balder, ligesom hans Gustav Adolf til Evalds Fiskere, for så vidt næmlig som hin fraemstiller en heroisk handling, denne en idyllisk, hin et udmærket individ, flenne de natjonale masser.» Ligger det icke mycket närmare att jemföra Evalds »Fiskerne» med Lidners Spastaras död, der utmålningarna synas förete så många an- knytningspunkter af de väldiga naturkrafterna? Framtiden. Band 6. 9 130 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. om ett rätt Predikosätt 1779? — Bellmans tidskrift Hvadbekagas? 1781 med Vessels Votre serviteur otiosis 1783? — N. F. S. Grundt- vigs Nordens Mytologi, eTier TJdsigt over Eddalæren for dannede Maend, som ej selv ere Mytologer 1808, hvilket verk i 1832 års upplagan kallades: Nordens Mythologi eller Sindbilled Sprog, med P. H. Lings Eddornas Sinnébildslära, för Olärde 18191)? — Kanhända äfven Rasks Spansk Sproglære 1824 med Carlbergs Spansk sprdklära 1826? / Det vore lätt att frän många flera af litteraturhistoriens om-, råden framdraga verk till jemförelse. Endast ett enda område vill jag ännu särskilt nämna/ derföre att en sakkunnig författare har gifvit hehjertansvärda vinkar derom. Under öfverskriften »Et lille universitetsförsJag» har F. Hammerich föreslagit: »at der ved alle Nordens universiteter læses særligt over den nordiske kirke- historie» (G. K. Hamiltons Nordisk tidskrift 1868 s. 343—344. »Det naturlige grundlag for Kirken, Folket» — yttrar Hammerich — »har, på mindre afskygninger nær, overalt i våre lande samme karakter og samme sæder; og de samme åndelige strömninger ere gåede igennem det: romerskkatolske i middelalderen, reformationen, symbolortodoksien, pietismen, neologien, det nyere trosliv. Selv i enkeltheder lader dette sig påvise, trods den politiske splid. Bir- gittiner, reformatorer, de romerske reaktjonære stå i levende för- bindelse i de tre riger, og just til en og samme tid få disse ritualer og salmeboger og ombytte dem med ny. De fire hundrede år i middelalderen stode den danske og svenske kirke hinanden nærmest. Det var ikke så meget, fordi de havde samme primas, som på grund af den livligere samfærsel og mundarternes större overens- stemmelse, medens norsken håldt sig på et ældre trin, det åld- nordiske. Norge er i det hele i hine dager mere ejendommeligt, mindre europæisk end broderlandene. De næste fire hundrede stode den danske og norske kirke hinanden nærmest, ja, smæltede fuld- stændigt sammen. Den vanskelighed, jeg i begyndeisen felte navn- ligt med hensyn til Sveriges nyére kirkehistorie, er nu hævet ved dygtige skrifter. Desto större tilfredsstillelse skaffer det at arbejde historierne sammen.» Den författare, som nu hade ordet, har ju sjelf skrifvit kyrkohistoriska verk; och L. N. Helweg har utgifvit Pen danske Kirkes Historie (1851—55 och 1857—58). Skulle det icke löna mödan, också från litteraturhistorisk ståndpunkt, att 1 ) Att Grundtvig ser samma sak mera med historiens ögon och Ling mera med naturens, gissar man lätt. * OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 13| jemföra dessa skrifter med H. Reuterdahls Svenska kyrkans historia (1838-—43) och L. A. Anjous verk öfver samma ämne? En tanke måste ovilkorligen påtränga sig den jemförande nordiske litteraturhistorikern. Skulle litteraturen icke mången gång vunnit, om samma ämne hade blifvit behandladt under en gemen- sam synpunkt för hela Norden? Skulle färre och smärre böcker icke då kommit att inrymma en större andlig rikedom? Skulle de spridda krafternas samarbete icke burit mognare frukter? — Om dessa' forntidsfrågor måste besvaras jakande, skjuter strax en fram- tidsfråga upp i dagen: månne de nordiska bokmålen (d. ä. de olika skiftningarna af samma skriftspråk) lägga oöfvervinnerliga hinder i vägen för ett ofantligt mycket större samarbete imellan nordiska författare, än hittills varit fallet? Svaras »nej»,. då — låt den jemförande litteraturhistorien — andligt taladt — lägga en bro öfver Sundet och en »tunnel» genom Kölen! 5. Gå vi nu från verken öfvér till att tala om deras författare, möter oss först den ofta omstridda frågan om eganderätten. Hvad redan är sagdt om forn- och medeltidens litteratur, torde det vara obehöfligt att upprepa här. Men också tiden från 1520-talet lemnar oss många svårlösta uppgifter. Några exempel skola bestyrka detta påstående. Har Sveriges eller Danmark-Norges litteratur eganderätten till Ty ge Brahe? Hörde Skåne icke till Danmark, när han lefde och verkade? Likväl kan man icke invända något imot P. Wieselgrens ord (Sv. Sk. Lit. III, 98): »när vi minnas, att Skåne och Hven numera äro delar af Sverige, böra vi med stolthet nämna, att den yppersta astronomiska skola för sin tid blomstrade på den jord, vi kalla fosterjord.» Om man jemför P. Wieselgrens och N. M. Petersens litteratur- historiska verk, skall man finna tjogtals de samme författare på 15- och 1600-talet. Såvida desse genom sin omedelbara litterära verksamhet hafva haft inflytande både på Sverige och på Danmark- Norge, oaktadt Skåne m. m. hörde i politiskt hänseende blott till den förra staten efter 1658, så vida måste detta ock anses riktigt; ty litteraturen låter sig ju icke instänga inom de politiska grän- serna. Men Wieselgren har möjligtvis dock tagit med en och 132 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. annan, som icke tillhör den särskilt svenska litteraturgrenen. H. Wejgere, bearbetaren af den bekanta »Rævebog» 1555, tages med derföre, att han var »Malmöbo». Hur vet man det? »Man vet nämligen, att han var Henr. Smiths broder, hvilken var född och boende i Malmö.» Denna grund är mycket lös; och N. M. Petersen yttrar: »Om den omstændighed, at de bægge vare vejere, har gjort dem til brodre?»1) Om T. Bartholin, som så häftigt stred med Rudbeck om äran af en vetenskaplig upptäckt på 1650-talet, säger Wieselgren: »Vi kunna ej af patriotisk stolthet missledas i denna fråga, ty, Bartholinus var Malmöbo» (III, 298). Efter allt hvad jag hittills kunnat finna, har denne Bartholin kanhända aldrig varit i Malmö; men hans fader Kaspar B. var född i Malmö, der farfadren Bertel Jespersen var prest och gift med en skånsk prestdotter; farfadren sjelf var född i Jutland, hvarifrån ätten synes härstamma. Skulle Wieselgren icke bättre undgått den »patriotiska stolthetens» klippskär genom att göra en sådan storhet som T. Bartholin till en nordisk författare, i stället för att göra honom till en skånsk? »Vår härlige Oehlenschläger», heter det ju endast tio sidor derefter. Den ofvan omtalade onämde författaren i Svea (1831—32) framdrager också frågan om eganderätten till författare, lägger (enligt öfversättningen i »Kobenhavnsposten») alls ingen vigt på »en så underordnet omstændighed som en mands blötte födestad», säger senare om H. Steffens, att han är »dog i det mindste en sön af Skandinavien; og for så vidt eje også vi svenske æren af hans landsmandskab.» Detta är samma tänkesätt, som (enligt A. C. Raabs minnestal, Nordisk tidskrift 1870, s. 496) rådde hos Orla Lehman, när han svarade en tysk, som menade, att danskarne icke haft stora krigare: »Vi ha för det första den, som I hafven att tacka för, att ej Edra fader blefvo trälar, den store Gustaf Adolf»... vidare Karl X och Karl XII; »ty hvad en del af Norden eger, är Nordens gemensamma egendom, så visst som Nordtyskland vill tillräkna sig ära af Sydtysklands hjeltar.» Men hvad göra vi med en Hugo Grotius, en Descartes, en Pufendorf i Sverige, eller med en Klopstock senare i Dan- mark? 1) Jmfr. Wieselgrens Sv. Sk. Lit. III, 162 och N. M. Petersens Lit.-hist. II, 282. — Dä jag genomgått Wieselgrens sakrika verk just för denna afhandlings skull, kommer jag ofta att rätta af honom begångna misstag, hvilka möjligtvis äfven finnas hos andra Svenska författare i detta ämne. Man må icke tro, att jag skulle önska nedsätta nämde litteraturhistoriker, af hvilken jag lärt så mycket, och hvilken jag derföre är mycken tack skyldig. Dessntom har P. Wieselgren sjelf skrifvit, att han »ej blott med lugn, ntan med innerlig tacksamhet emottager rättelser.» (III, 520) OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 133 Det gifves på himmelen stjernor af mycket olika rang eller storlek. Lika så på jorden. Kristus tillhör hela verlden, Descartes Europa, Holberg och Linné Norden, Lidner Sverige, Evald Dan- mark, Vergeland Norge, Blicher närmast Jutland o. s. v. Men... också en indelning i nordiske eller främmande för- fattare, — svenske, danske eller norske, — jutländske eller skånske o. s. v. skulle såra mångens känsla. Nå väl! — vore det icke bättre att litet mindre fråga efter, hvar en författare har sin födelseort eller bostad (det yttre), och litet mera efter, hvad och huru han skrifver (det inre)? 6. Är det imellertid mindre vigtigt, om en nordisk författare hänföres under den ena eller andra litteraturgrenen, så är det derimot af största vigt, att de författare, som skola med hvar- andra jemföras, framstå i så klar dager, i en så fullständig be- lysning som möjligt. Men förarbetena till den jemförande litte- raturhistorien äro just egnade till att framdraga mycket till upp- lysning om äfven de författare, vid hvilka man kunde vara i tvifvel med afseende på eganderätten. Ty vid desse skall man ofta finna, att litteraturgrenarne utfylla hvarandra. Genom de spridda bi- dragen till samme författares teckning kan det väl äfven hända, att en sådan växer från lägre till högre storlek. Hur litet det än månde vara, blifver bilden dock fullständigare. Wieselgren har några rader om Lawrentius Norvegus (IH, 16). Förgäfves söker man honom i Svenskt Biografiskt Lexicon så väl som hos N. M. Petersen. Med ledning af namnet gissar man, att han måste varit född i Norge. Att detta ock är fallet, upp- lysa Worm, Nyerup och Kraft, som kalla honom Lars Nielsen eller »Kloster-Lasse» (f. 1558—1622). Om någon ville afhandla denne märkvärdige jesuits författareverksamhet, skulle det kan- hända visa sig, att fast Gustaf II Adolf, efter intagandet af Riga 1621, kallade 83-åringen: »du helfvetets gubbe» ’), så bodde dock i hans bröst en så varm känsla både för Norden och för den efter hans mening sanna tron, att hans minne väl förtjente dragas fram ur glömskans natt. ( ’) J. Hallenberg: Gust. Ad;s Hist. IV, 977. 134 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Ole Kock (lat. Coccius eller Coccejus, född i Bergen, prest i sin födelsestad 1600—1602, i Lund 1603 och i Kobenhavn 1606— 1604) blef invecklad i en strid med dr H. P. Resen (vid Köben- havns universitet) om treenighetsläran och Kristi gudom. Anklagad inför en synod i Kolding, der sjelfve kung Kristian IV var till- städes (d. 29 Januari 1814), ville Koch åberopa sig på Kobenhavns borgares vitnesbörd. »Ja», ropade då konungen, »Söfren Tolder» (vår tids »hr Sörensen») haver bædre forstånd at smage på en pot tysk oi, end at judicere uti sådanné sager.» Koch höll på at döm- mas till döden, men slapp undan med landsförvisning; for till Stockholm och uppträdde 1617 såsom svensk författare med Vår christeliga troos visshet och triumph, hvilken skrift han tillegnade Gustaf Adolf. — Hos Wieselgren förekommer han under tvenne namn: först Ole Kock (III, 391) och senare Olof Coccejus (III, 395). Genom de upplysningar, som J. Worm, Nyerup, Kraft, N. Petersen (III, 82, jfr 131—132) o. fl. gifva vid handen, skall det kunna lyckas att samla de spridda dragen till en teckning af denne författare. Om J. Konr. Dippel eller »Christianus Democritus», som uppehöll sig länge både i Danmark och i Sverige på 1720-talet, kan räknas till Nordens litteratur, torde vara tvifvel underkastadt. En lika märklig som sorglig bild af "tiden skulle dock framstå, om den jemförande litteraturhistorien ville teckna hans verksamhet i Norden efter de källor, som närmare uppgifvas dels af Wieselgren (IV, 228—289) och dels af Petersen (IV, 248), samt af Herzog i Beal-Encyklopädie für, protestantische Theologie und Kirche (III, 421—422). Om P. Forskdl (f. 1736 i Upland, .1763 i Arabien) innehåller N. M. Petersens stora verk endast dessa fem ord: »Forskål blev dansk professor (1760)». Både såsom filosof, politiker och natur- kunnig intager denne tidigt bortryckte vetenskapsman ett så fram- stående rum, att litteraturhistorien skulle skörda heder, om hon på värdigt sätt ville uppfriska hans minne. Lénström (i Sv. Lit. o. konst-hist. s. 160) nämner jemte hvarandra »skeptikern For- skål, teosofen Svedenborg och estikern Ehrensvärd.» Wieselgren säger, att F. stod »nära ett sekel före sin tid (IV, 118), och att hans Duhia de prindpiis philosophies recentioris (Göttingen 1756 och, 2:a tillökta uppl., Kobenhavn 1760) »förtjente öfversättas» (IV, 274). Utom de vanliga källorna får jag hänleda uppmärk- samheten på en liten upplysning i danska tidskriften Minerva. (Maj, 1789 s. 181), hvilken möjligtvis kunde leda till flere. OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 135 En senare icke tillräckligt uppskattad nordisk författare är den danskfödde Malte Bruun i hvilken också Sverige kan sägas ega del. Om honom hoppas denna afhandlings författare att en gång kunna framlägga upplysningar, hemtade till en del ur svenska källor, som hittills icke varit tillräckligt begagnade af danske litte- raturhistoriske skriftställare. Dessa enstaka exempel må vara nog för att visa, huru de nordiska litteraturgrenarne genom den jejnförande metodens til- lämpande sprida ljus öfver hvarandras författare. T. • Det gifves många flera uppgifter, hvilkas lösning vore önsklig såsom ett gagneligt förarbete till en jemförelse mellan nordiske för- fattare. Jag skall här framkasta endast följande frågor: Hvilka danske och norske författare hafva sysslat med Sverige? — och hvilka svenske med Danmark eller Norge? Hvilken litterär samfärdsel, dels fiendtligt genom fejder och dels vänskapligt genom brefvexling, har egt rum imellan nordiske, författare i de skilda rikena (åtminstone under tidrymden 1523— 1814)? ' Hvilka danske och norske författare hafva (inom samma tid- rymd åtminstone) vistats i Sverige? — och hvilka svenske i Dan- mark eller Norge? I hvilken mån hafva nordiske författare behandlat såsom lands- män svenskar, danskar eller norrmän, som de råkat i utlandet? Hvilka författare Stå, genom ömsesidig in- och utvandring rikena imellan, genom giftermål eller genom andra omständigheter, i närmare eller fjärmare förlnndélse med brödrarikena? Det skulle vara mycket lätt att härunder lemna månget upp- lysande bidrag till besvarandet af dessa och flera dylika frågor, men det utrymme, som blifvit beviljadt till denna afhandling, nöd- gar mig att vara kört. Möjligen kunna upplysningarna framläggas vid ett annat tillfälle. Måtte imellertid hvar och en, som vill med- verka till frambringandet af en jemförande nordisk litteraturhistoria, på egen hand eller i samverkan med andra bidraga med sitt tiU de uppstälda frågornas lösning! ( t) Jfr hvad om honom förekommer i min afhandlingi Framtiden, Marshäftet 1871. 136 FRAMTIDEN^ FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. S. Det är ett sorgligt faktum, att vi nordboar ofta känna vår egen litteratur mindre än främmandes. Mera än en gång har vägen från svenskan till danskan, eller tvärtom, gått genom tysk öfversättning. Af denna större bekantskap med det främmande följer imellertid, att jemförélse af två eller fiere nordiske författare i olika riken med en och samma främmande stundom kan bringa oss till att jemföra de nordiske sinsimellan. Färdiga slutsatser vågar jag dock icke lemna här. Endast några antydningar till närmare pröfningl »Mærkelig nok» — säger N. M. Petersen (IV, 95) — »bleve Linné och Buffon fodte i samme år, 1707.» En jemförelse skulle kanhända visa, att de bland annat förhålla sig såsom ljus och värme. Men — har Danmark-Norge haft sin Linné eller Buffon? Och i så fall: när? »På visst sätt» — säger G. H. Mellin1) — »kan man jemföra grefve Tessin med romärnes Cicero... såsom danare af ett nytt tidehvarf för konsterna i vårt fädernesland.» Har någon motsva- rande funnits i Danmark-Norge? »Holberg er Danmarks Plautus», säger Malte Bruun, som dess- utom gifver honom »plads ved siden ad Molière och Goldoni», och som senare uttalar, att hans »föredrag og skildringer ere stun- dom en Aristofanes værdige» (jfr Lœrde Ef terr ein. 1801 s. 723— 729, der flera dylika jemförelser finnas). Och Marmier (s. 134) jemför »Peder Paars»’s författare med »Don Quixot»’s: Miguel de Cervantes Savedra. G. F. Gyllenborg »kan i almindelighed lignes ved Persius og i klarhed med Boileau» (Malte Bruun). Tyge Rothe kallas af den svenske författaren i Svea (öfversatt i Kbh.-posten s. 463) »grundlig som Möser, skarpare end Herder og lærdere end Bonnet». Om Bellman yttrar Marmier (s. 344), att hans »chansons à boire rappellent parfois celles d’Olivier Basselin», denne Normandiets »trouvère» från 1400-talet, som benämde sina sånger »vau-de-vire», det senare »vaudeville». På tal om Evald yttrar Marmier (s. 173): »il avait été soldat comme Cervantes, malheureux comme Tasse, pauvre comme Camoens; il fut comme eux chanté et glorifié après sa mort.» Det är mycket *) Enligt Wieselgren: Sv. Sk. Lit. V, 298. OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 137 riktigt att jemföra också de yttre lefnadsomständigheterna, så vida dessa haft inflytande på författareskapet, — och detta var i hög grad fallet hvad Evald beträffar, han hvars lefnad var sjelf en dikt. J. G. Oxenstjerna liknas af Marinier (s. 342) vid den sam- tidige, men något äldre franske skalden Saint-Lambert. Att Kellgrens, Creutz’ och Gyllenborgs oder stundom komma Voltaires nära, finner Malte Brunn., »Den filosofiske ode tilbyder under Leopolds pen næsten lige så megen harmoni og pomp som J. B. Rousseaus bædste stykker, og har derhos en bædre vedlige- håldt varme og mere jævn styrke.» I Prams »Stærkodder», som Bruun i öfrigt med skäl fördömer, finner han dock några få målningar, »som en Ariost vilde ved- kænde sig»; och om P. A. Hejbergs skådespel »Heckinborn», »Vonner og Vanner», »Virtuosen» och »Hofsorgen» försäkrar Bruun — ej heller utan skäl — att »de indehålde karakterer og situatjoner, en Molière værdige.» Baggesen har, enligt Marmier (s. 192), »quelques traits de l’esprit de Voltaire, de l’enjouement de Wieland, de l’humeur, fine de Sterne». Franzéns idylliska dikter jemföras af densamme (s., 362) med »quelques ballades les plus simples de Millevoye»; i Tyskland med något af Hölty och Matthisson; i England likna de »à certains égards 1’élegie de Burns», och i Italien »l’idylle de Metastasio». Om Oehlenschläger gäller i yttre hänseende (d. 24 Juni 1829), att han hade »comme Pétrarque son jour de Capitole» (Marmier s. 216). Geijers »Viking» och »Odalbonde» jemföras mëd »les ballades nationales d’Uhland»; men Marmier (s. 437) finner dem »plus éner- giques encore et plus imposantes». Stagnelius tyckes honom komma Göthe och Vilh. Schlegel nära såsom elegisk skald; hans »lyre mystique» liknar »le mysti- cisme de Novalis»; dock är denna »fondé sur la nature», medan den hos Stagnelius »flotte dans les nuages» (Marmier s. 386—388). Om Beskow säger han: »Avec plus de variété dans l’esprit et d’étendue dans la pensée, il serait à peu près, pour la Suède, ce que Casimir Delavigne est pour nous» (s. 446). Om H. Kr. Andersens lilla skaldestycke »Det döende barn», hvilket Marmier, sjelf skald, mycket väl har öfversatt i alexandriner, anmärker han, att det liknar »une autre élegie de M. Reboul de Nîmes. Les deux poètes se sont rencontrés de loin sans se con- naître» (s. 252). — 138 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Af ett mindre åtkomligt verk såsom Marmiers har jag med- delat många utdrag. Deripiot måste jag inskränka mig till att endast nämna L. Dietrichsons litteraturhistoriska skrifter såsom rika på liknande jemförelser (se i synnerhet hans Indledning i Studiet af Sveriges Literatur,, KobenhaVn 1862, s. 72—73, der det sista århundradets tyske, svenske och dansk-norske hufvud- författare sammanställas). Mycket möjligt är det, att flere bland de ofvan anförda jem- förelserna träffa endast i ett enda afseende eller alldeles icke. Möjligt är i det ock, att motsvarande författare i brödrarikena i många fall icke stå att uppleta. Detta vederlägger dock ej påståendet, att metoden — egentligen lånad från matematikens grundsatser — »stundom» låter använda sig i den jemförande litteraturhistorien. Flere af de i nästa stycke uppstälda exemplen äro funna på detta sätt. 9. Förarbeten, sådana, som i afdelningarna 5—8 äro antydda, skola mycket underlätta författarnes jemförande inom sjelfva de nordiska litteraturgrenarnes område. Några antydningar framställas här nedan till närmare pröfning. Skulle man icke i vissa afseenden kunna jemföra de svenske hufvudreformatorerna, bröderna Petri, med de danske, Hans Tavsen och Kristjern Pedersen, alla fyra framgångne ur allmogens sköte? — likaledes reformationens förnämste motståndare, helt eller till en del, såsom Hans Brask i Sverige och Povl Eliesen i Danmark, båda utmärkte talare? — vidare måhända Niels Hemmingsen i Kobenhavn och den omkring ett halft århundrade yngre Johannes Rudbeckius i Upsala såsom teologer, ehuru den förre i detta af- seende utan tvifvel står mycket högre, och, sedd från karakterens sida, skall visa sig renare? Och skulle man icke, mera eller mindre fullständigt, kunna jemföra: Hegelund med Messenius bland de äldste skådespelsför- fattame, fast här den senare står högre? — Arild Hvitfeld med Erik Tegel såsom krönikeskrifvare? — Arrebo med Stjernhjelm såsom grundläggare af ett nytt tidehvarf i det nordiska skald- skapets historia? — Ole Vorm med Johan Bure såsom runkunnige? — Tomas Bartholin med Olof Rudbeck såsom anatomer? — Peder Lassen eller Rasmus Vinding med Johan Stjernhöök eller Karl OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 139 Lundins såsom rättslärde? — ja, Peder Griffenfeld med Johan Gyllenstjerna såsom statsmän1)? Vidare skulle det vara lärorikt att jemföra Spegel eller Sved- berg med Kingo och den omkring sextio år yngre Brorson såsom psalmförfattare. Såsom språkkunnig vårdare om modersmålets rätt bör väl Spegel närmast jemföras med Henrik Gerner; derimot Nils Tjällman, författare af den svenska »språk- och skrifkonst» (1696) med Peder Sy v, som utgaf den danska »språg-konst» (1685). Wieselgren (IV, 220) kallar B. Bergius »ämne till en svensk Langebek, om Sverige understödt hans nit för utgifvande af Scriptores rer. Svec. med. aevi», ett verk, som han skall hafva på- tänkt »flera år innan Langebeks samling» (Sv. Biogr. Lex. II, 175). Holberg och Dalin kunna jemföras äfven till en viss grad i yttre afseende: båda blefvo adlade, och båda måste af denna grund uthärda kränkningar (Marmier s. 336). Hos både Evald och Lidner påträffa vi ett liknande drag, som icke bör förbises, nämligen bådas barnsliga lust till att åka såsom granna herrar. Hallman har skrifvit »parodies dramatiques» (i flertal), men de äro dock — såsom Marmier (s. 342) säger — »loin de valoir l’excellente parodie de Vessel», hans Kærligked uden strömper. k andra sidan kunna Vihe och bröderne Tröjel ingalunda i »den bacchantiske ode» uppväga den ende Bellman, fast Malte Bruun har vågat sammanställa dem. Genom Bellman gå vi öfver från det lättaste till det djupaste! Kingo, Spegel och Wallin nämnas i samma rad af W. och M. Howitt (II, 465). Wallin har man ju' kallat »Davidsharpan i Norden». Nästan samma uttryck begagnar N. F. S. Grundtvig, när han sjunger om Kingös diktning: • »Mægtig dyb jeg horer range, gamle barde! i din sang Kirkeklokkens malmertunge, Nordens Davids-harpeklang.» Men Wallin och Grundtvig äro ju alldeles motsvarige såsom vårt århundrades psalmister. Såsom historiker och nordisk skald på samma gång bör Grundtvig derimot jemföras med Geijer, änskönt de i många afseenden äro mycket olika. Men Grundtvig har såsom skald ännu en sida: den vetter mot Ling. Både Grundtvig, Geijer och Ling äro —- eller kunna vara — mer nordiske än Oehlen- 1 ) Så vida nämligen traktater, lagar m. m. räknas till litteraturen och derigenom göra sina upphofsmän till »författare». 140 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. schlager och Tegnér, men desse två hafva mera smak såsom diktare. I nordiskt afseende förhåller sig Geijer till Tegnér i Sverige lika- som Grundtvig till Oehlenschläger i Danmark; i kristligt afseende är förhållandet det samma i Danmark, medan man väl i Sverige bör sätta psalmisten Wallin i stället före Geijer. Med Oehlenschläger och Tegnér frambryter en ny tid . i dik- tens verld; men likasom månen endast småningom bleknar vid solens uppgående, sålunda lysa ännu länge från »den gamla tiden»: Baggesen och Leopold. Till dem som i synnerhet beredde vägen för den nya tiden, höra filosoferne B. Höijer och H. Steffens, också deri jemförlige, att de höllo på att anställas såsom lärare i sin vetenskap vid nordiska universitet, men båda gingo miste om befattningen. Höijer blef dock sedermera utnämd till professor vid universitetet i Upsala. Atterbom kan i vissa afseenden jemföras med vännen Inge- mann; men vill man från estetisk synpunkt finna någon, som svarar imot J. L. Hejberg, blir det Welhaven i Norge. Från Welhaven ledes tanken öfver till Wergeland. Med hvem skall man jemföra honom, denna • bergfors i Norges unga litteraturs kraftiga vår? Jag vet det icke. Men sök i den finsk-svenska-litteraturen, sedan ’den efter 1809 småningom utvecklat sig sjelfstandigare än förut! ') — I ett visst afseende har Wieselgren (V, 465) jemfört Wergeland med Vilhelm v. Braun. Vid dennes dikt »Bränvinet» och de i densamma förekommande uttrycken »pöbeln» eller »herrar rumlare», heter det nämligen, att »hårdare än Brann och Wergeland tuktade dem ingen». Men skulle Wergeland icke såsom frihetssångare kunna jemföras med dansken Kr. Hvid Bredahl? Också utom skaldskapets råmärken, hvilken rikedom af för- fattare till jemförelse! Wieselgren omnämner (V, 281), att M. Bru- zelius »undersökte och ordnade fornlemningar», innan man ännu i Danmark skattade Kr. Thomsen riktigt. N. H. Sjöborg kallas (V, 306) på grund af sitt 1815 utgifna verk: »antiqviteternas Linné». Ligger det icke nära att kalla Rask »språkens Linné»? Men sjelfve Linné — står han icke såsom naturkunnig utan jemförelse i hela Nordens litteratur på 1760-talet? Och står icke H. Kr. Örsted, elektromagnetismens upptäckare, lika ensam i vårt århundrade? I filosofien äro Höijer och Steffens redan nämde. Wieselgren finner (V, 387) hos C. M. J. Petrelli »ett märkligt slägtdrag med Sibbern utan imitation». Närmare vår tid vågar jag icke gå; ty ') I en afhandling om Z. Topelius (i Tidskrift för hemmet 1870 s. 112—113) har jag gifvit några vinkar till jemförelse af Finlands litteratur efter 1809 med Norges efter 1814. Härtill måste jag hänvisa, för att icke upprepa, hvad redan blifvit sagt. OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 141 här gäller kanhända mera än någonstädes det latinska ordspråket: »nomina sunt odiosa». I ett enda afseende är det dock — intill omkring 1830-talet — mycket svårt att jemföra de nordiska litteraturgrenarnes författare, — och det är med afseende på författarinnorna. Hvilka storheter har Danmark-Norge att ställa upp imot en Brigitta, en fru Nor- denflycht, en fru Lenngren? Först för få år sedan upptäckte man Kristian IV:s dotter, Eleonora Kristina Ulfeldt. Birgitte Thott och Dorotea Biehl äro de enda, som C. A. Thortsen finner värdiga att omnämnas i sin (omkring 160 sidor stora) danska litteraturhistoria (intill 1814). Från 1830-tälet, då Fredrika Bremer och fru Gyl- lembourg, nästan på samma tid, börjat sina »teckningar ur hvar- dagsEfvet», ställer förhållandet sig mycket bättre för den jemfö- rande litteraturhistorien; — men ännu intet vidare om detta ämne! 1O. Det vigtigaste förarbetet återstår ännu. Både verkens och författarnes jemförande äro endast förarbeten i och för tids- andarnes jemförande, det sista och största, innan en sann »jem- förande nordisk litteraturhistoria» kan skrifvas. Till detta sista förarbete höra, såsom inledning, flere mindre, som dock i och för sig äro ganska omfattande. Utrymmet tillåter mig äfven här endast att genom uppställandet af några frågor bevisa detta påstående1). I hvad mån har rikenas våldsamma politiska söndring på 1520-talet väckt nationelt broderhat i Norden? — och i hvad mån har detta hat-haft inflytande på litteraturen? Detta broderhat spåras dels i folkvisor och dels i religiösa strider under reformationstiden, senare äfven i de lärda fejderna. Det näres i synnerhet genom krigen 1563—1570,1611—1613,1643— 1645, 1657—1660, 1675—1679, 1700, 1709—1720, 1788 och 1808— 1809, samt genom Norges öfvergång från samlefnaden med Dan- mark till förbindelsen med Sverige 1814. Dess sista gnistor glöda ännu i motståndet mot den i våra dagar nyväckta nordiska enhets- tanken. ’) Till frSgornas lösning har författaren redan gjort åtskilliga förarbeten. Här måste i melier t id ett penndrag om âet allra vigtigaste göra till fyllest. 142 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. I hvad mån har dock under allt detta den nordiska broders- känslan bibehållit sig? — och huru har denna gifvit sig ett uttryck i litteraturen? Denna broderkänslas fortlefvande spåras ännu hos några af reformatorerne. Hon röjer sig dels på samhällets höjder, såsom hos konungahusen 1541 eller hos adeln (P. Brahe 1585, E. Sparre • 1587, kanhända äfven hos Kr. Skeel 1657, hos Hannibal Schested, Johan Gyllenstjema o. fl.), dels — och mycket längre — hos all- mogen, i bland hvilken den sista »bondefreden» slöts 1676, ja, dalkarlames känslor 1743 få väl äfven tagas med härunder. När denna känsla är nära att släckas både på höjden och i dalen, får hon ny näring i samfundets medelklass, men derimot på andens höjder. Hon väckes till nytt lif genom en andlig »golfström» från Island, de gemensamma barndomsminnenas vagga1). Dennas vär- mande och befruktande inflytande spåras redan i en Holbergs histo- riska rättvisa; det återfinnes hos flere och flere af samtidens och den följande tidens största andar. Starkast framträder detta infly- tande i Danmark hos en Gram 1740, hos en J. S. Sneedorf 1761, hos en Suhm 1774, hos den förres son och den senares lärjunge Fr. Sneedorf 1792, åter hos dennes lärjunge J. K. Host 1794, att icke nämna Pram, Malte Bruun o. fl. i slutet af förra århundradet. I Sverige har broderskänslan säkert väckts ånyo, redan innan Franzén framkastade sin lilla dikt2) i Stockholmsposten 1794; deromvetjag dock intet eller blott litet. Att påminna om den nordiska broders- känslans allt större och större innerlighet i vårt århundrade (om ock kortare afsvalningsperioder icke kunna förnekas) — vore öfver- flödig möda. Hvilket ömsesidigt litterärt inflytande hafva de nordiska litte- raturgrenarne utöfvat på hvarandra (åtminstone under tidrymden 1523—1814)? När man vet, att ett af Holbergs lustspel, under tiden från 1735 till 1861, har blifvit tryckt i Sverige i 51 upplagor, hvilket är flera än det upplefvat i Danmark, — när man vet, att det äfven blifvit tryckt på danska och spridt bland allmogen3), — när man vet, att Holberg ända intill senaste tiden blifvit läst eller *) Denna hittills alltför litet påaktade nordiska »renaissance», som tager fart från 17:de århundradets midt eller senare hälft, skulle förtjena sitt eget blad i den jem- förande litteraturhistorien — ett blad, som är både för stort och för skönt till att här afbandlas i största knapphändighet. 2) »Svenska sånggudinnan till den danska», jfr. Nordisk Tidskrift 1869 s. 215—216. 3) Jfr. Klemming: Sverig. Dram. Lit. (1863) I, 71—75. OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 143 spelad i Sverige, — dä kan man icke förneka, att hans inflytande varit mycket stort i hela Norden. När man vet, huru danske och norske studerande skockade sig kring Linnés lärostol från midten af 1700-talet intill »blomster- konungens» död, — och när man vet, huru de på alla sätt efter hemkomsten gjorde fruktbringande, hvad de lärt, — då ser man här ett nästan samtida andligt strömdrag i motsatt riktning. Äfven torde namn sådana som Bellman, Örsted, Oehlenschläger,. Tegnér och Rask vara lika väl kända' af alla bildade nordbor. Märkligare är det, att en författare stundom kan vara bättre eller längre känd i ett broderland än i sitt eget. Huru få äro t. ex. ej de, som ännu minnas Kr. Bastholm i hans egentliga hemland, Danmark? I Sverige derimot trycktes ännu 1870 en ny upplaga af hans bok Om själens tillstånd efter kroppens död, som utkom på danska 1790 och första gången öfversattes på svenska 1794. Densammes Filosofi för olärde, på danska 1787 och på svenska 1791, begagnades ännu af L. J. Hierta såsom skolgosse omkring 1810 (enligt , omförmälandet i Hiertas intressanta sjelfbiografi i Svenskt Biografiskt Lexikon, ny f. V, 137), ja, kanhända mycket senare, medan den länge varit glömd af danska allmänheten. Med »de nordiska mötenas tid» 9 börjar en större litterär vexel- verkan än någonsin. Om skaldemötet i Lunds domkyrka på mid- sommardagen 1829 räknas med, få dessa möten sin naturligaste 1) Bet torde måhända intressera att se dessa nordiska möten sammanförda på ett ställe, ordnade efter tidföljden (de icke omedelbart litterära medtagas): 1. Naturforskare-möten: 1839 i Göteborg, 1840 i Köbenhavn, 1842 i Stockholm, „ 1844 \i Kristiania, 1847 i Köbenhavn, 1851 i Stockholm, 1856 i Kristiania, 1860 i Köbenhavn, 1863 i Stockholm, 1868 i Kristiania. 2. Student-möten: (1843 i Upsala), 1845 i Köbenhavn, 1851 i Kristiania, 1856 i Upsala (Visby o. s. v.), 1862 i Köbenhavn, 1869 i Kristiania. 3. Bokhandlare-möten: 1856 i Köbenhavn,' 1866 i Stockholm. 4. Kyrko-möten: 1857 i Köbenhavn, 1859 i Lund, 1861 i Kristiania. 5. Folk-möten: 1858 i Ra ml ösa j 1867 vid Stehag, 1869 vid Fredriksborg. 6. National-ekonomiska möten: 1863 i Göteborg, 1866 i Stockholm. 7. Nordiska nationalföreningens möte: 1866 i Stockholm. 8. Skol-möten *) : (1868 i Örebro), 1870 i Göteborg. 9. Konstnär s-möte: 1869 i Göteborg. 10. Rättstafnings-möte: 1869 i Stockholm. 11. Läkare-möte: 1870 i Göteborg. . 12. Ärbetare-möte: 1870 i Stockholm. *) Om man får räkna de »vetenskapligt bildade» skolmannens möte i Köbenhavn 1851 — fastän det var endast ett läraremöte — till sko^mötena, blifva dessa att uppföra strax efter studentmötena. 144 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. AUGUSTI. början; ty skalderna — icke naturforskarne — äro folkens natur- lige banérförare i andens verld. Sjelfva uttrycken »Norden» eller »Skandinavien», »nordisk» eller »skandinavisk», begagnas redan från slutet af förra århundradet mer och mer om det, som är gemensamt för de tre nordiska rikena. En historia om dessa ords betydelse vid olika tider skulle vara ganska lärorik. I dansk-norska skrifter på 16—1700-talet betyder »Norden» ofta endast Danmark-Norge; efter 1814 har derimot »Skandinavien» icke sällan begagnats i Sverige för endast Sverige-Norge. Språkets historia i allmänhet efter rikenas skilsmessa 1523 är också mycket upplysande i fråga om litteraturen. Ja, så nära hänga språk och litteratur tillsamman, att samma indelningsgrund väl skulle kunna begagnas för både språk- och litteratur-historien, ehuru man måste gå mycket olika till väga, om man vill indela den ena eller den andra. Några spridda drag till tidsandarnes jemförande må vara nog för att visa, huru man kunde gå till väga. En religiös strid om nattvarden fördes på 1570-talet i Dan- mark; i denna spelade N. Hemmingsen hufvudrollen. Med denna kan jemföras den fejd, som J. Matthiæ väckte på 1640-talet i Sverige. (Jfr. N. M. Petersen III, 107). Vidskepelsen har stort inflytande under 16:de och 17:de år- hundradena. Också på detta område finnes mycket att jemföra. Att man berättar om hexeri på samma Söndag 1567 i Nikolai kyrka i Kobenhavn och i en kyrka i Stockholm, har mindre med litteraturen att göra (E. Pontoppidan d. y;: Annal, eccles. dan. diplom. III, 409—410). Derimot bör man jemföra tidsandarne, så ■ vida de frambringa synnerligen liknande litteraturalster. 1625 utgaf en säländsk prest, H. Nielsen i Gladsakse: »Sörgeligt spek- takel, set på et nyfodt pigebarn i Gladsakse sogn, til et skuespejl for alle dem, som holde hardt ved deres ny moder og hÖje toppe». Omkring 1690 utkom i Sverige en bok om »ett hårflätetorn af ett missfoster, som en Gottländsk ko framburit» (Wieselgren III, 418). Ännu Holberg (»i Julestuen») låter Pernille berätta, att »der er fodt en kalv med top på hovedet og falbelader på benene». Huru det vimlar af likpredikningar efter 1650,! omtalas af Wieselgren (III, 329). N. M. Petersen (III, 154) berättar om de samtida »milelange ligprædikener» i Danmark-Norge. Ganska karak- teristisk för 17:de århundradets kyrkotjenst är den förordning, som utgick den 22 April 1645 från danske biskopen J. Brochman, att några derföre lönade män skulle gå omkring i kyrkorna under OM EN JEMFÖRANDE NORDISK LITTERATURHISTORIA. 145 predikan och med länga käppar slå de sofvande i hufvudet. • Något ' liknande lär varit i bruk i Sverige(?). • r ' r Genom några få sådana spridda drag är det öfta lättare att teckna det kyrkliga lifvet under denna tidrymd, än genöm1 långa beskrifningar. : Omkring 1700 börjar pietismen vinna insteg i Norden; vid samma århundrades slut kommer kantiånismén m. in. i alla tre rikena ö. s. v.; men det J skulle blifva för vidlyftigt att redogöra för det myckna nästan liktidiga i den religiösa och filosofiska ut- vecklingen. . I bredd med denna löper först den (af N. M. Petersen) s. k. »lærde tid» (1560—1710). : Qvinnan spelar ingen obetydlig roll under denna period både i Sverige och i Danmark-Nörge, i syn- nerhet damen äf den förnäma verlden. Från midten af 1600-talet låter ett strömdrag sig spåras från Hôtel Rambouillet i Paris. I Danmark skrifva O. Sperling och M. H. Schacht ‘ till den lärda qvinnans beröm. I Upsala framställer P. Hedengrahn den 29 Mars 1699 till offentlig ; granskning en afhandling om »mulieres philosophantes». - Drottning Kristina och sedermera fru Brenner äro dagenshjeltinnor. . - Från och med Holbergs och Linnés tid börjar mer och mer den åsigt göra sig gällande, att ljuset är till icke endast för de lärde. Hela samhället skall upplysas. Detta är tidens stora upp- gift. intill förra århundradets slut. Man bildar i detta syfte före- ningar, förbund, akademier, samfund o. s. v. Dessa sträfvanden fortsättas mer eller mindre i vårt århundrade; men nya fordringar hafva blifvit uppstälda genom den stora franska revolutionen efter 1789 eller dess återklang i Norden. . På nästan alla områden möta vi ordet »folket»; oçh man synes med skäl kunna benämna det nittonde århundradet: »folkens». Ordet »folk» är lösen i vår tidsålder. Också det kan miss- brukas, lika väl soin ett annat fältrop, när fiender uppfångat ljudet utan att känna tillgifvenhet för saken, när förrädare uttala det endast med läpparna och sålunda lista sig in, dit de icke skulle fått komma, om förposternas, öga varit skarpare, deras hörsel finare. Hvarje tidsålder har till uppgift att lösa en stor gåta. Tids- anden är en sfinx; han dräper dem, som icke vilja eller kunna medverka till gåtans lösning; men när den lycklige kommer, som eger nyckeln till gåtan och uttalar det tydande ordet, då måste Framtiden, Band 6. 10 146 FRAMTIDEN. WERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. den gamla tidsanden störta sig i afgrunden, medan en nyfödd sfinx uppställer en ny gâta. Pä sådant sätt skrider vårt slägte framåt här på jorden. ' I ordet »folk» ligger vår tids gåta. I detta- ord döljer sig ett begrepp, som ännu på långt när icke är utredt. Till dess utred- ning må alla goda krafter samla sig från alla håll. Ty det kan och måste skärskådas från många sidor. Det ingår i många för- bindelser, såsom: folk och stat, folk och land, folk och rike, folk och styrelse, folk och konung, folk och språk, folk och litteratur. Endast med den sistnämda förbindelsen hafva vi att göra här. Kan ett folk hafva flera litteraturer? Kan en litteratur tillhöra flera folk? Hafva folk och litteratur med nödvändighet samma eller olika gränser? Huru skola vi bestämma förhållandet imellan be- greppen »folk» och »folkgren», »litteratur» och »litteraturgren»? Huru mycket måste vara gemensamt för vissa menniskosamfund, - för att de skola kunna räknas till samma »folk» eller »folkgren»? Huru länge och huru nära måste dessa samfunds litterära utveck- ling hafva fortgått under ömsesidig påverkning, för att man skall kunna tala om »litteratur» eller »litter atur gren»? — Den onämde författaren i tidskriften Svea (1831, häft. 13, s. 75) säger, att man vid läsningen af N. M. Petersens Det Danske, Norske og Svenske Sprogs Historie under deres Udvikling af Stamsproget — att man vid läsningen af denna, på sätt och vis, jemförande nordiska språkhistoria »bringas till den önskan, att Öresund hade tagit vägen genom Ejderns flodbädd». Samme författare i Svea skrifver (s. 27): »vi hoppas den tid- . punkt icke vara fjerran, då Danmarks och Sveriges litteraturer tillsamman utgöra en enda skandinavisk, gemensam från Danavirke upp till Nordkap». Vore det önskligt att se detta hopp uppfyldt? Svaret på denna fråga kan icke gifvas med någorlunda säkerhet annat än genom en jemförande nordisk litteraturhistoria. Författandet af ett dylikt verk måste derföre vara lika vigtigt för så väl fiender som vänner af ett växande litterärt samarbete inom de, i politiskt afseende skilda, nordiska brödrarikena. Men — hela Nordens framtid i andens verld kan bero af, huru snart sfinxens gåta löses. Derföre — handen till verket hellre i dag an i morgon! Fredrik Bajer. Konstakademiernas bestämmelse och framtid. ii. Dâ de fria konsterna i Italien skilde sig ifrån yrkena och i egna samfund under statsmaktens hägn sökte gifva sig anseende, trygghet och ett eget uppfostringssystem, skedde det utan motstånd från de i skråen qvarstående yrkena. De öppnade sig sjelfmant för att låta den högtsträfvande medlemmen efter lust och lynne göra sig sin plats bland samhällets verksamhetskretsar. Modern lät icke förnimma någon klagan öfver att den lyckligast lottade af söneme skilde sig från det stilla, enformiga, borgerliga hem- met. I Frankrike derimot skedde öfvergången under en lång och liflig fejd, hvars vexlingar man kan följa temligen noga. Iföljd af långvarigheten, röjer denna befrielsekamp i Frankrike bättre det intima förhållandet mellan parterna, och måhända bidrog icke htet den starkare spänningen till att man här sköt öfver det mål, som sattes för akademierna i Italien, Orsaken till detta motstånd är väl att söka delvis deri, att de fria konsterna har icke egde så många eller så högt uppburna snillen, hvilkas bana det skulle varit vanskligt att vilja spärra, men mera deri att skråen i Frankrike längre bibehållit sin gamla och * fasta ordning. La maîtrise des peintres et sculpteurs, hvars första kända urkund daterar sig från 1260, hade here gånger och senast 1622 dragit försorg om dess förnyelse, och för hvarje gång, hade skrået förstått att förskaffa sig större privilegier. Imot det att bötenla endels gingo till konungen åtnjöt skrået åtskilliga, lättnader i den medborgerliga tungan, men det vigtigaste privilegiet , var, att allt hvad måleri och skulptur hette, från och med slät- måleri till och med altarbilder, var förbehållet medlemmame af skrået. Det var ingen hederssak och ej heller blott en förmån att tillhöra skrået, det var en ren nödvändighet för en hvar, som ville utöfva och lefva af dessa konster. Det var godt och väl att Poussin, Vouet, Bourdon och andre lärt sig den stora konsten i Italien; om de icke hade att uppvisa gesäll- och mästarbref, ut- färdade i vederbörlig ordning, kunde skråets maîtres jurés slå ned, i deras atelier, konfiskera och pliktfålla. För att få utöfva målar- 148 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. konsten i Paris, inlemnade Lesueur, Frankrikes Rafael, vid tjugufem års ålder sitt mästarstycke. Ett sätt fanns dock att undgå skrået, i det man skaffade sig en kunglig fullmakt eller brevet och blef, som det hette, peintre du roi. Det var sålunda Poussin kunde uppehålla sig på 1640-talet några år i Paris, och sålunda utöfvade äfven Vouet och Lebrun, hvilken dessutom åtnjöt kanslern Séguiers särskilda ynnest, sin konst, oberoende af skrået. Denna utväg hade öppnats, sedan föregående regenter, särdeles Henrik IV och Maria Medici, begynt för sina ändamål inkalla italienska och flamländska mästare, och hade derefter alltmera anlitats af de ynglingar, som hos desse lärt sig konsten. Egentligen innebar fullmakten ett arbete i konungens tjenst, men den sträckte sig innan kort äfven till högadelns. . Snart svärmade i de stores palatser liksom i Louvren en mängd artister, hvilka ur skråmästarnes synpunkt voro idel bönhasar. • Detta var så mycket betänkligare för deras privilegier, som äfven handtverkskonstnärer begagnade samma utväg, hvarför ock deras diktan, och traktan gick ut på att stäcka ofoget. I 1622 års privilegier hade det lyckats dem, att få rättigheten att befullmäktiga inskränkt till konungen, drottningen, prinsarne och prinsessorna af blodet, med det vigtiga tillägg, att den breveterade artisten borde verkligen vara inskrifven på den höga personens hushållslista, hvarförutom ändock skråets maîtres jurés hade rätt att hos dem, lika väl som hos de egne, visitera för att pröfva arbetenas beskaffenhet. Att denna ordning var omöjlig för de fria konsterna, kan man sluta deraf att den, ehuru något senare, blef omöjlig * äfven för de ofria. Den finare bildning, af hvilken de förras idkare blifvit del- aktige sedan de begynt röra sig i de stores umgängesverld, gjorde en sådan sammanslutning med handtverket i dess lägsta grader odräglig, men det fanns ännu vigtigare skäl, hvarför en brytning måste inträda. Skrået hade aldrig egt någon betydelse för det estetiska värdet hos verken; det var de materiela pröcedyrerne och i all synnerhet materialens godhet, som skrået pröfvade och garanterade hos sina medlemmars arbeten. Man finner af statu- terna för den gamla Communauté des paintre et tailleor ymagier à Paris, att böter voro utsatta för dem, som icke på faststäldt sätt förgylde och försilfrade bilderna, och senare tillkommo be- stämningar i afseende å moraliska egenskaper, såsom anständighet och hederlighet, men huru verken skulle ' motsvara konstsinnets fordringar eller beträffande stylen, derom talades i skråen ej ett ord. Då nu imellertid i de fria konstverken detta blifvit nästan allt och de materiela egenskaperna voro af underordnad betydelse, KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 149 var skråets kontroll med hänsyn till dem af foga gagn för allmän- heten. Det kunde på intet sätt befrämja dugligheten i sjelfva konst- utöfningen, men väl kändes skråmästarnes visiter, hvilka gälde fär- gerna, duken, marmorn, bronsen, i värsta fall äfven bildernas na- kenhet eller deras lämpliga kostymering för kyrkan, såsom ett ge- ment trakasseri, hvilket det också icke sällan var. Likaledes hade de fria konsternas ekonomi väsentligen förändrat sig sedan medel- tiden, då de voro så att säga inneslutna uti handtverkskonsten, ungefär som kärnan i ett skal. Då för tiden imottog mästaren i sin verkstad beställningar på dekorativa arbeten, deri de fria konst- verken ingingo utan att skiljas från det rent handtverksmässiga. Helgonbilderna gingo i ett köp med skåpet söm inneslöt dem, med altarverket bestäldes ramen såväl som duken, och med fönster- glasen äfven målningarna på desamma. Mästaren lät utföra de skilda beståndsdelarna af sin arbetspersonal, för hvilken han på en gång var husbonde, målsman,- lärare och löngifvare. Ju mer de fria konsterna utvecklat sig, hade deras verk afsöndrat sig från det dekorativa sammanhanget, och blifvit specialiteter, som fordrade hvar och en sin man. I samma mån hade den frie konstnären skilt sig ur arbetspersonalen och blifvit en mästare for sig, hvilken i långt mindre grad var i behof af en arbetspersonal i sitt hus, helst sedan han äfven mer och mer begynt sysselsätta sig med kabinettsstycken, porträtter och dylikt. Han kunde väl i sin atelier använda några biträden samt älska och uppfostra dem som sina lärjungar, men deras husbonde och löngifvare behöfde han icke vara. Den skråordning, som reglerade hans förhållande till eleveme och desses utveckling från lärling till gesäll och mästare, var för honom främmande, och likaså förändradt var hans förhållande till kunderna, i synnerhet sedan han begynt arbeta mera för palatset än för kyrkan. Butik och skylt voro obligatoriska för skråmästaren, men stötande både för honom och hans kunder. Var skråets kontroll olämplig att förmå honom till godt arbete och var dess garanti otillfredsställande för hans kunder, så behöfdes ock en annan vädj obana, der han kunde visa kraften af sin konst, än marknader, dit skråmästarne förde sina mindre varor, och der »maîtres jurés» höllo sträng räfst med alla utbölingar. Men dess- utom hade i skrået inrotat sig ett missförhållande som, menligt för de ofria yrkena, var förderfbringande för de fria. Verkstä- derna med inventarier och kunder voro ärftliga* och hade till stor del kommit i händerna på egäre, hvilka alldeles icke voro mästare och ledde arbetet som en entreprenad, men dock egde en mästares sate och stämma i skrået. Det var uppenbart att ett sådant miss- 150 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. förhållande skulle degradera den artistiska uppfostran i verkstaden samt i skrået infora intressen, som gjorde skråtvånget än mer tryckande för det fria högre konstnärskapet. För allt detta ville man imellertid icke öppna ögonen. Långt ifrån att reformera skrået i en liberalare, för de fria konsterna Bättre lämpad riktning, hängde mästame desto ihärdigare fast vid privilegierna, ju mera öfverhängande faran blef att skrået kunde förlora den kostbaraste delen af sin produktion. Den tid var ännu långt aflägsen, då man skulle inse fördelarne af en fri täflan på industriens område, och konstnärsskrået var icke det enda, som med envis egoism fasthöll sina privilegier. Mest alla verksamhets- arter i samhället voro på denna tid stängda inom dylika privile- gierade korporationer, öfver hvilka regeringsmakten sväfvade ännu ganska ogestaltad, och då . nu i fråga varande korporation såg ätt liksom ett skydrag nalkades hennes område, var blott alltför natur- ligt att hon med omsorg sökte stänga till om sig. Dertill kom att efter Richelieus död en allmän reaktion inträdde imot regerings- makten, den han så energiskt utöfvat. En obeskriflig käckhet imot styrelsen intog sinnena och utbröt i den så kallade fronden. I känslan häraf togo nu också skråmästame mod till sig och .gjorde 1646 en grundlig visitation hos samtlige breveterade, ej undantagne ens de i Louvren bosatte, hvarefter följde en mängd processer och chikaner vid domstolen i Châtelet. De visste hvar man denna tid kunde få rätt imot konungen sjelf, om det gälde, och inlemnade till parlamentets chambre des requêtes en skrift, i hvilken de göra påståenden långt utöfver hvad deras privilegier inneburo. De påyrkade att endast konungar och drottningar egde rättighet att såt sig befullmäktiga konstnärer, och dessas antal borde ändock inskränkas till ganska få, hvarefter mästarne slöto ,med det impertinenta tillägget, »att skråets medlemmar voro hb- redde till allt slags.arbete i konungens och drottningens hus, när helst det behagade deras majestäter att påkalla dem». Från husvisitationema hade en enda blifvit förskonad, näm- ligen den trettioårige Charles Lebrun. Han var för tillfället, ehuru ung, den mest firade konstnären i Paris, han hade nyss återkom- mit från Italien och egde tillträde till drottningens intimare krets, men han var dock son af en gammal skråmästerlig familj, och det vill synas som om man hoppades att genom sitt undseende vinna honom tillbaka. Om mästarne verkligen hyste en sådan förhopp- ning, så kunde de aldrig göra ett större misstag. Lebrun, hos hvilken anlagen för verlds- och hofmannaskapet voro starkt ut- vecklade, blef tvärtom medelpunkten i det motstånd, hvartill de KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 151 förföljde kände sig drifne. Under vistelsen i Rom hade Lebrun lärt känna en herr de Charmois, numera medlem i statsrådet, och utsåg denne till deras sakförare. Han påminte honom om acco- demia di San Luca, som de gemensamt besökt, han utlade dess organisation och alla dess störa förtjenster om konsternas flor i den eviga staden, och med denna institution för ögonen uppsatte de en petition till regeringen, hvilken i länga och slingrande fraser framhåller huru store furstar och konstnärer spridt ömsesidig glans öfver hvarandra. I slutet framkommer den egentliga anhållan, att nämligen skråmästarne, så länge de hölle butik och icke vore upp- tagne i akademien som de fria konstnärerna ville iiirätta, skulle för- klaras oberättigade till namnen målare och skulptör, att de skulle vid höga böter förmenas att företaga egentliga konstverk, och en- dast tillstädjas att förgylla samt utföra eller måla reliefer, moresker, arabesker och , andra omamenter, och slutligen på det strängaste förbjudas att vidare kontrollera, konfiskera eller på något annat sätt ofreda akademikerne. Regentinnan, stucken af skråmästames näsvishet, ville bifalla allt detta, men statsrådet gillade ej de repressiva åtgärderna och nöjdes med att förbjudå hvarje in- blandning från skrået sida uti akademiens angelägenheter, tilläg- gande: »på det att dessa konster må kunna utöfvas på ett ädlare och friare sätt, påbjuder Hans Majestät att alla målare och skulp- törer, så fransmän som utländingår, inbegripet också de, hvilka vunnit mästerskap, men skilt sig eller framdeles skilja sig från skrået skola, utan omkostnader inlåtas i akademien, derest de af dennas tolf äldste anses dertill duglige.» Med denna urkund, som utfärdades den 27 Januari 1648, anses konstakademien i Frankrike hafva trädt i lifvet. Dess första stad- gar, som sanktionerades någon månad sénaré, gå mera ut på att inprägla moraliska egenskaper hos médlemmarne, än att gifva kor- porationen en fast ordning. De få bestämningarna äfo imellertid ganska anmärkningsvärda. Hon är, såsom en sannskyldig korpo- ration och i likhet med den ursprungliga i Florens, till medlem- mames antal obegränsad, men i stället/är all makt tillerkänd de tolf äldste: de bevilja inträde i samfundet, diskutera och afgöra angelägenheterna i de öfriges närvaro, hahdhafva ekonomien, be- sörja undervisningen, och de komplettera sig sjelfve. Beträffande undervisningen bestämmes uttryckligen endast hvilka tider lokalen är öppen för eleverne och att modellen skall ställas i attityd af de äldste, som utöfra sitt kall turvis hvar sin månad. Sålunda fram- träder inom korporationen redan nu i skarp afsöndring denna kärna af funktionärer, som med tiden blef ensain qvarstående, och :152 FRAMTIDEN. FJEBDE ÂRBÂNGEN. 1871. AUGUSTI. redan nu ger sig inrättningen titeln kunglig, hvarjernte i valda ordalag uttalas förhoppningen att konungen skall, i likhet med . storhertigen i Florens, bestå en lokal och bekosta modeller. De fria konsternas idkare hade nu visserligen sitt eget sam- fund, omhägnadt af kungliga privilegier, men dessa voro till kraft och verkan ännu ganska ovissa, så länge parlamentet icke inregi- strerat dem, och i parlamentet voro skråmästarne säkrare än någon- sin på sin sak. Så när hade de genom prokuratorn fått en stor- artad konfiskation i gång, om ej kanslern Séguier med all sin makt trädt imellan. Det fanns dock på denna tid äfven tecken till en annan makt, for hvilken skråmästarne syntes mera hugade att jemka med sig, nämligen opinionens, och denna uttalade sig genast för det nya samfundet på det mest lysande sätt. Dess seancer besöktes af den fina verlden, och isynnerhet strömmade till dess undervisningstimmar ej blott elever utan äfven andra, som ville vara med om de i Paris hittills ovanliga studierna efter lefvande modell. Skrået, ehuru ingen vän af konkurrensen, fann sig vid den nya medtäflarinnans framgång manadt att göra något som tülförene icke runnit skråmästarne i hågen. La maîtrise des pein- tres et sculpteurs beslöt att gifva sig ett nytt namn och för fram- tiden kalla sig Académie de Saint Luc, och derpå beslöt den nya akademien att öppna, också den, en skola. Skrået egdé rikligen hvad den andra saknade, nämligen penningar, och ville nu grund- ligen nedslå nykomlingen genom att göra allting dubbelt präktigare. Då den kungliga akademien benämde sin ordförande president, kallade skråakademien sin till prins, den egde en splendid lokal och hyrde på en gång två modeller, samt saknade icke heller pro- fessorer, ty i följd af missunnsamheten bland konstnärerne fun- nos icke få utmärktheter, som afhållit sig från Lebruns företaga Vouet sjelf blef skråakademiens förste prins. j Om reformen varit grundligare, hade den kungliga akademien härmed verkligen kunnat erhålla ett dråpslag, men då den gamla skråanden med sin slentrian, sitt småsinne och det låga vinstbe- gäret satt qvar vid styret, båtade prinsen och de två modellerna icke mycket, och då Vouet innan kort dog, läto de nye akademi- kerne sin skola förfalla.! Imellertid hade denna motsats mellan tvenne lika benämda samfund, af hvilka det ena hade talangerna, det andra tillgångarne på sin sida, uppväckt hos de fogligare sin- nena en tanke på försoning, hvilken om den blifvit uppriktigt ge- nomförd, hade helt säkert gett den allra bästa organisation åt konstangelägenheterna i Frankrike. Efter många underhandlingar beslöt verkligen den kungliga akademien att offra något af sin - -KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 153 högfärd, skrået åter något af sin egensinnighet för det gemensamma intressets skuld. En Académie de jonction kom till stånd 1651 med en samfåld lokal, gemensamma sammankomster, vid hvilka skråmästarné och akademikeme togp plats om hvarandra, ett ge- mensamt råd af tolf äldste, söm valdes utan afseende å stånd, samt gemensam skola, der lärlingarne och eleverne lärde sig på samma bänkar. När någon anmälde sig till upptagning, borde afgöras om han blefve upptagen som mästare eHer som akade- miker. Någon egentÉg sammansmältning koin således icke i fråga. Hufvudsakligen ville man på båda hållén vinna nya förmåner, skråmästarné genom att komma i. åtnjutande af akademikernes högre anseende, akademikerne, som omsider på detta sätt fingo sina privilegier bekräftade af parlamentet,. genom’ att komma i åt- njutande af skråets bättre tillgångar. Ehuru blandade bestodo de båda sämfundén vid sidan af hvar- andra, mén en god början var imellertid gjord. Utom att den förenade akademien var kraftigare, genom att ega de dubbla re- surserna af talanger och tillgångar, var hon ock bättre än den kungliga deri att hön, såsom en verklig korporation, medgaf val- och beslutande rätt åt alla sina medlemmar. En olägenhet, som likväl med tålamod och klokhet kunnat Öfvefvinnas, uppstod vis- serligen häraf, i det att de låga lederna af skrået, paraplymakamé, förgyllame, träsnidarne, ville på ett nog bullersamt sätt göra sina röster gällande vid sammankomsterna. Medlame sökte att ställa saken till rätta genom att öppna extra sammankomster för högre teoretiska spörsmål, vid hvilka handtverkame skulle ledsna och lemna fältet åt akademikerne. Mén tyvärr hade ståndsförordnihgen hunnit bilda en alltför djup klyfta mellan de olika beståndsde- lame inom samfundet. Lebrun och mèd hoùom de finastp aka- demikerne togo från böljan ingen befattning ’ med det förénadé samfundet och andre bland de delikatare medlemmarne stötte sig vid handtverkarnes stora talan. De föredrogo ätt i hemlighet vinna regeringen för én åtgärd, som blef afgörande och törhända äfven > var oundviklig, emedan den var tidsenlig. Efter frondehs resul- tatlösa buller, inträdde en oinsvängning i tänkesätten, hvilken oimotståndligen förde Frankrike i ärmarne på enväldet. De fria konsterna hade hyss funnit en oberoende organisation, inom hvil- ken samverkan med handtverkskonster kunde för framtiden lofvä dem den sundaste och tryggaste utveckling. Ville man vinna mera, måste man afbryta den låga bekantskapen, och det fanns någon- ting som nu äktades mera än oberoende, och det var monarkens ynnest. För att sola sig i hans glans, offrade högadeln sitt obe- 154 FRAMTIDEN. WERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. roende, och intelligensens adel var icke sen att följa med. Den som icke heller var sen att imottaga hvad som bjöds, var Ludvig XIV:s regering, och beträffande de fria konsterna måste det tilläg- gas att åtgärden, som blef första steget i den nya riktningen, togs utan akademiens vetskap. På anstiftan af Lebrun och hans an- hang och till största öfverraskning för de församlade upplästes 1655, under kunglig pomp och ståt, en förordning genom hvilken all rösträttighet fråntogs menigheten inom korporationen, på samma gång den akademiska hierarkien fullständiggjordes med en direktör och fyra rektorer förutom professoreme, såsom de äldste nu kal- lades. Akademien blef ett samfund af stumma åhörare, medan funktionärerne betydde allt, och för skråmästame var just icke stor utsigt att blifva funktionärer. Efter att stående och med blottade hufvuden hafva åhört de kungliga brefven, skyndade sig desse bullersamt ur salen och läto på aftonen borttaga alla sina tillhörigheter. De inneslöto sig åter i sin skråakademi med dess uråldriga privilegier, och de fria konsterna voro nu inlogerade i den kungliga. Det var icke Lebruns mening att stanna vid detta resultat, som visserligen gaf de fria konstnärerna rättighet att utöfra sin konst och deri uppfostra andra, men för öfrigt öfverlät dem åt egna krafter. Efter 1655, då söndringen inträffade och till 1664, då den slutliga organisationen var vunnen, följde ett antal åtgärder, hvarigenom de mer och mer kommo i åtnjutande af statens krafter. I ett påföljande bref lofvar konungen sin akademi en lämplig lokal, hvilket ock senare gick i fullbordan, då akademien inqvarterades i Louvren, samt ett årligt anslag till att betäcka kostnaderna för modell och till löner åt lärarne. Summan var visserligen oansen- lig, men i principen var dermed de fria konsternas akademi en af staten underhållen inrättning och dess funktionärer salarierade tjenstemän. Samtidigt förbättrades äfven deras rang och medbor- gerliga ställning, i det att trettio, sedan fyratio, af medlemmame, inbegripet direktören, kanslern, de fyra rektoreme, de tolf profes- soreme och de derpå närmast i tur följande äldste medlemmarne, blefvo jemnstälde med franska akademiens medlemmar och i lik- het med desse befriade från vissa medborgerliga förpligtelser och skatter, — allt detta, säger brefvet, »i betraktande deraf att det icke finnes någon starkare bevekelsegrund, som kunde göra denna ädla konst [måleriet och skulpturen], hvilken är en af de rikaste prydnader för en stat, idkad och älskad, än att suveränen hyser kärlek och böjelse derför.» Man bör lägga märke till denna nya KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 155 bevekelsegrund för konstnärsverksamheten, ty den är icke ett till- fälligt ord, utan en inflytelserik tanke. Den yttre anledningen, hvarför den nya korporationen icke, liksom den gamla, gjorde sig fri och oberoende, är väl att söka i -dess medellöshet, men den inre anledningen finnes i tidsförhål- landena. För att tillstå sanningen, är det konstnärerne sjélfve som först upptäckt konstens ursprungsådra hos furstemakten och hennes mål bland furstemaktens behof. Redan denna första pe- tition, hvilken Lebrun 1648 uppsatte tillsamman med Charmois, kan kallas första exemplaret af alla de många böneskrifter, som .sedan på så många olika språk blifvit skrifha för de sig så kal- lande fria konsternas rälning. I farten att af maktinnehafvaren begära frigörelse från ett menligt och olidligt tvång, använde de sådana bevekande skäl, som, när de togos på orden, skulle nöd- vändigtvis föra dem i ett nytt, visserligen angenämare och finare, men också fullständigare tvångsförhållande. De tala med noblaste förakt om denna »nedrfga hop», som drifver sitt yrke för penningar, som ohjelpligen tillhör roturierernes klass, och som på sin höjd han vara värdig att måla bakporten och polera trappstegen i en fursteboning, medan de åter, »föredragande långt hellre att lefva i fattigdom, än att deras heder skiille befläckas af sådant», derför ock ega tillträde till denna bonings inre, seende derstädes sin högsta uppgift i att afbilda suveränens drag. »Akademien vågar påstå», heter det, att ehuruväl Eders Majestät gör sig känd genom mycket märkvärdiga bragder, så hafra ock dessa afbildningar, som förts omkring till alla / verldens delar, oändligen bidragit att till en tillbedjan stegra den beundran, som ryktet alstrat i främlingames sinnen.» Till detta statsskal, hvarvid brefskrifrarne måste hafva tänkt på ett Majestät i allmänhet, ty Ludvig XIV var för tillfället ■endast tio år, kommer vidare i skrifvelsen, att de fria konsterna, lika val som böcker och manuskript förmå upplysa och utveckla menniskorna, till hvilken ända konstnären är underkastad en lång och lärd uppfostran och måste vara väl förfaren i alla vetenska- per, till och med astronomien, hvaraf äfvenledes framgår slutsatsen, att staten böra antaga sig desamma. Andra skäl, såsom att kej- sare, konungar och store män sjelfve sysslat med dem, eller att kejsare, konungar och store män låtit konstnärer i sina armar utandas den sista sucken, gått att välkomna konsten i trapporna, herbergerat dem o. s. v. kunna förbigås såsom sedan dess otaliga gånger upprepade, men kuriös är den vink som ges liksom i förbi- gående, genom citat från en gammal auktor, att man äfven har 156 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. exempel på utmärkta konstnärer, hvilka blifvit hedrade med sty- relsen af provinser. Man kan anmärka att redan Vasari, som ofvan citerades, på- kallat furstarnes bistånd, och att deras sanktion och medel togos i anspråk afven vid de italienska akademiernas uppkomst,men den tanken, att konsternes befrämjande vore ett statsintresse, som skym- tar i nyss anförda argument, är någonting nytt. Cosimo och Gre- gorius Xin och de andre italienske furstarne hade handlat i egen- skap af förste mæcenater och home konstvänher, men då Ludvig XIV ingrep, var det staten som ingrep. Enligt tänkespråket Tétat c'est moi N&r föremålet för hans personliga intresse nödvändigtvis på samma gång ett statsintresse. Se här ur akademiens slutliga stiftelsebref de ord, medelst hvilka de fria konsterna inregisterades bland andra regeringsärenden. Majestätet begynner med att säga, att han vid afslutandet af pyreneiska freden mindre afsett sin egen ära, än att bereda undersåtarne ett lugn, hvarunder han kunde låta dem njuta fredens välsignelser. »Men under det vi tillgodosett deras bästa, genom att minska skatterna, genom att gifva befall- ning om handelns återupprättande, genom att hafva hand om för- ordningarna angående rättvisans skipande, så hafva vi icke mindre ansett att, for att göra vårt konungadöme mera blomstrande och bättre framhålla vårt väldes lyckosamhet och öfverflöd, vi icke kunde vidtaga lämpligare mått och steg, än att derstädes låta odla vetenskaper och fria konster samt att, enligt de största konungars föredöme, draga till oss dem, som deri utmärka sig, genom väl- gerningar och hedersbetygelser, hvilka kunde locka andra till täflan och uppegga dem' att göra sig värdiga af liknande nådebevis.» Förefanns nu en gång detta statsintresse, så borde regeringen for de fria konsternas befrämjande hafva ett organ lika väl som för rättvisans skipande, handeln och finanserna, och dertill lämpade sig akademien så mycket bättre, som hon här ifrån början visade all benägenhet att afstå från sin korporativa karakter. Hennes bestämmelse fastställes af Frankrikes statsråd i en skrifvelse af 1663 sålunda: »Hans Majestät har behagat upprätta och auktorisera sagda akademi, för att derstädes samla i en korporation alla skick- lige män inom denna verksamhetsart och imellan dem underhålla en täflan, hvilken kunde egga dem att göra sig mer och mer för- mögne, ej blott att bidraga till de kungliga bostädernas och andra stora sbygnaders beprydande, men framför allt att undervisa ung- domen i sagda konster». Hon inlemmades i statsförvaltningen genom att till högste chef erhålla någon af de store statsfunktionärerne, som under namn af protecteur föredrog hennes angelägenheter och KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 157 meddelade henne monarkens vilja. Akademiens förste protektörer voro kardinal Mazarin och efter honom den gamle kanslern . Ségùier,. men den ledande var i sjelfva verket Colbert, öfverintendenten för de kungliga bygnaderna, hvilken har förtjensten af denna aka- demis slutliga reorganisation, och som i tiden äfven blef dess pro- tektör. Befattningen innehades Sedan af öfverintendenterna till 1743, då Ludvig XV förklarade sig för protektör, hvarefter konun- gen besörjde angelägenheterna genom nämde höge embetsmän. Inom akademien sköttes verket närmast protektören af en directeur och vid dennes sida af en chancelier samt under desse af fyra recteurs. Så mångfaldiga voro väl icke ärendena, som man af denna embetsmannahierarki skulle sluta till. Utom arbetena i de kungliga bostäderna och expositionerna, utgjorde undervisningen , egentliga området för akademiens verksamhet. Den bedrefs full- komligt skolmässigt enligt Caracciernes metod turvis af de tolf professorerne, bland hvilka man ofta finner äfven vetenskapsmän invalde. Såsom en högsta klass för de af akademiens elever, hvilka lyckligen bestått alla konkurrenser, anlades 1664 franska akademien i Rom, hvilken förestods af en delegerad ifrån Paris. Sin fullständiga utveckling uppnådde verket 1676, då Colbert lät kohungen utsträcka akademiens verksamhet öfvér hela riket. I > förordningen af detta år upprepas än en gång Lebruns grund- tanke. »En stats lyckosamhet och glans beror ej blott på upp-, rätthållandet af vapenäran utåt, men också derpå, att man låter i det inre rikedomens ymnighet framqvälla samt vetenskapers och konsters prydnad slå ut i blomma». ; Konungen erkänner att pariser- akademiens medlemmar väl uppfylt sinä åligganden: »de hafva gjort och göra oss alla dagar angenäma tjenster genom de. förträffliga arbeten, hvarmed de prydt och riktat våra kungliga bostäder», och i betraktande häraf uppdrogs åt Colbert, »öfverintendenten för våra bygnader, konster och manufakturer», att på lämpliga orter i landet inrätta akademiska skolor för måleri och skulptur, hvilka skulle förestås af funktionärer, utsände ifrån pariserakademien. Sålunda var nu akademien förvandlad från en oberoende, af suveränen blott protegerad korporation till ett statsinstitut för de fria konsternas befrämjande i riket, med hufvudsakligt åliggande att vara en undervisningsanstalt. Men Lebrun var icke tillfreds med det inflytande och anseende som häraf härflöt och som främst kom honom sjelf till godo i egenskap af allrådande direktör inom akademien. Hon borde ega formligt monopol på målar- och bild- huggarkonstens utöfning. En sannskyldig representant på sitt område af den stora enhetsprincipen ville han icke stanna förr än 158 ÏRAMTIDEN. FJEKDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. den blifvit fullt tryggad inom konsten. Det existerade ännu ett antal breveterade konstnärer, hvilka med stöd af sin fullmakt an- slutit sig hvarken till den kungliga eller till skråakademien, och bland desse de berömde målarne Dufresnoy och Mignard, Lebruns lyckliga medtäflare, som 1658 hemkommit från Kom. Saken var lätt afhjelpt, ty om blott fullmakten fråntogs dem, voro de hem- fallne under skråmästames behandling. Så skedde genom brefvet af 1663, der det heter att, »ehuru väl Hans Majestät nogsamt genom nådebetygelser och privilegier gett tillkänna huru behaglig denna akademi [den kungliga] var för honom, så höllo sig icke desto mindre ett antal målare och skulptörer afsides, för att un- dandraga sig de akademiska värfven och till förfång för under- visningen», hvarför de förbjödos att framgent kalla sig peintre eller sculpteur du roy samt ålades att skyndsammast låta upptaga sig i akademien, derest de icke läto sig inskrifva i skrået. Här- efter intogos under detta år femtiosex nya medlemmar i akademien; Mignard och Dufresnoy föredrogo att ingå i académie de Saint Luc. Då förbudet upprepades i statuterna af 1664 voro sålunda de fria konsternas idkare åtminstone på papperet fullständigare intvungne i en viss fast ordning, än de varit det halftannat årtionde tidigare, då frigörelse-striden begynte. I följd af den byråkratiska anordningen i akademien, som gaf allt inflytande åt funktionärerna, blef i verkligheten för fler- talet intagningen blott en formalitet. De oprioriterade upphörde snart nog att besöka sammankomsterna. Af allvarligare beskaf- fenhet var akademiens monopol på offentlig undervisning, ty der- igenom kunde med tiden likafullt den åsyftade enheten vinnas. Man hade också ifrån början ombesörjt denna sida af saken. I ett af brefven, som hade till följd att skråmästarne aflägsnade sig ur akademien, tilldelades denna uteslutande rättighet att »posera modell», att göra mönsterbilder och gifva lektioner i målar- och bildhuggarkonsten. »För att göra denna akademi mera blomstrande och införa de vackra manéren i sagda konster samt derifrån aflägsna de dåliga, som af någre okunnige upprätthållas», förbjödos målare och skulptörer, »hvem helst det månde vara, att i sina hem eller atelierer under någon som helst förevändning befatta sig med offentliga studier». Då det oaktadt någre oberoende konstnärer 1662 företagit sig att öppna en skola och på egen bekostnad an- skaffat modell och öfrig materiel, blefvo de i ett utslag af stats- rådet betecknade som »partisinnade och illvilliga själar», de der tillåta sig att motverka och förtala sagda akademi, dem som ingå 'deri och allt hvad der gores, hvilket är stridande mot den aktning KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 159 man är skyldig ett så dygdigt och kunnigt samfund, det der ar inrättadt, skyddadt och underhållet af Hans Majestät, ja äfven inlogeradt i det kungliga palatset och med salarier rikligen forsedt», hvarför statsrådet ansåg sig, på Colberts förslag, höra belägga slika sammankomster med fängelsestraff och den husegare som uppläte lokal dertill med femhundra marks böter. På det hårdaste! och obilligaste drabbades skrået af detta förbud, som gälde äfven dess akademi. I sin tur förfölj dt såg sig skrået förhindradt att i afseende å lärlingames uppfostran vidhålla en förbättring, som dock uppenbarligen var den mest helsobringande för yrkena. I den kungliga akademien ville man icke hafva dem, och dock unnade man dem ej att i sin egen reformera undervisningen. Af snål mo- nopoliseringslust paralyserades en korporation, som, rätteligen hand- hafd, kunnat genom sitt traditionela oberoende och sin förmögenhet erbjuda till och med de fria konsterna det bästa skydd. För ett ögonblick, då Mignard och hans vän inträdde och den förre blef skråakademiens primus, hoppades hon kunna återvinna det förlorade. Men ehuru högt protegerad mäktade dock icke Mignard att utverka rättigheten till undervisning, och hvad bfriga reformer beträffar, synes han icke haft någon tanke derför. Det var väl mindre af intresse för skrået, än för att undslippa medtäflaren Lebruns aka- demi, som han anslutit sig till acadéwiie de Saint Luc, och då Lebrun dött 1690, tvekade han icke heller ett ögonblick att imot- taga alla dennes befattningar, bland andra direktörsplatsen i den' kungliga akademien. Först efter ett halft sekel fick skråakådemien tillstånd att hålla skola, och som hon egde medel till öfverlopps, öppnade hon genast en ståtlig lärosal med modeller i alla ställnin- gar, tjugusex professorer, lektioner i alla brancher samt täflingar och priser. Att denna anstalt också verkade välgörande en tid ) bortåt på konstindustrien i Paris, torde ej kunna bestridas, men denna verkan blef blott öfvergående, då de oundgängliga refor- merna uteblefvo. En skolmässig uppfostran passade ej rätt för ‘ ynglingar, som imellertid i mästårnes hus trälade under de oundvik- y liga lärlings- och gesällåren, verkstäderna representerades inom; skrået som förr af okunnige,’ för yrkena främmande personer, en mängd småsinnade intressen sutto fortfarande inbitna i den gamla organismen och så länge var det icke att vänta att de fria kon- sterna skulle återvända dit. Vi hafva dröjt vid denna kuriösa process imellan skrået och de fria konsterna, ty i de öfriga kulturländerna, som togo päriser- akademien till förebild, öfverhoppades visserligen processen, men den bestämmelse och den organisation, som derunder utvecklat sig ‘ 160 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. hos académie royale de peinture et sculpture gjordes allestädes mer eller mindre gällande. I Tyskland blefvo akademiérna mindre utvecklade såsom samfund än som läroanstalter, och samma blef nödvändigtvis fallet i Norden, der det fanns mera behöf af att lära konsternas utöfning än att sainla deras utöfvare i någon akademisk elitkrets. Menj karakteren af att vara ett offentligt konstinstitut till konsternas befrämjande, protégeradt af monarken och under- hållet af staten saknas ingenstädes; den följde af tidens åsigt om konsten som ett statsintresse. Det är visst i ögonen fallande att pariserskråets olämplighet, dess omedgörlighet och deraf följande hetsighet hos de frie konstnärerne förmådde dem att hastigare taga steget ut; men då det en gång var nödvändigt att de skulle bilda en'klass for sig, då en fast sammanslutning uti ordnadt samfund alltid måste vara fördelaktig för den goda täflan, det sällskapliga behag och den trygghet deraf alstras, som ock för att gifva allmänhetens omdöme en viss ledning och bereda mötesplats mellan artisten och kunden, och då vidare kolistnärens uppfostran 'nu delvis åtminstone måste bedrifvas i en skola; så kom till dessa giltiga orsaker för akademiens Uppkomst en annan, som syntes konstnärerne då för tiden än giltigare och betydelsefullare, ehuru derom nu kan vara tu tal, nämligen utsigten ätt derigenom dispo- nera en del af statens krafter för egen och konstens fromma. Det syntes på 1600-talet som en obestridlig vinst, att klassen blef på sätt och vis en rangklass, samfundet ett institut och uppfostraren professor med lön. Endast i England gjorde man härifrån ett undantag, ehuru ? man visserligen också der hade pariserakademien för ögonen. Från statens synpunkt existerar i England ingen konstakademi. Royal Society protegeras visst af monarken, som undérskrifver medlem- marnes fullmakter och de vigtigare af sällskapets beslut, men icke i sin egenskap af statsöfverhufvud, utan såsom den förste mecenaten i landet och såsom källan för den högsta hedersbetygelse. Det är samma förhållande som vid akademiens uppkomst i Florens, ïnen å andra sidan är den engelska societeten icke en korporation, utan i likhet med hvad i verkligheten fallet blef i pariserakademien, begränsad till ett antal af fyratio medlemmar. Ett slutet privat- sällskap således, men auktoriseradt af konungen, gör den sig helt och hållet sina tillgångar sjelf, förnämligast genom expositionerna, men då dessa tillgångar äro betydliga — akademiens besparingar uppgingo för några årtionden sedan till sjuttio tusen pund, — använder hon dem ej blott till pensioner åt sina medlemmar, utan ock till underhållande af en offentlig skola för konstnärer. Deri- KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 161 genom och genom det omsorgsfulla valet af sina medlemmar har detta privatsällskap kommit att intaga en ställning, som sä till vida är lik vanliga konstakademiers, att hon upprätthåller konstens standard i England. Men ehuru fjerran ifrån att vara en stats- inrättning, — något som icke skulle öfverensstämma med engels- mannens åsigter om konstens ställning, — imottogs dess inrättande för hundra år sen med harm och motstånd af den genuinaste bland engelske .konstnärer. I sin dagbok påstår Hogarth om företaget: j>det verkliga motivet är, att ett fåtal fjäskar, som hafva tillträde till män af stånd, mena att de sålunda skola vinna anseende framom sina yrkesbröder, sättas till tjenster och, liksom i Frank- rike, erhålla lön för att säga åt gossar när en arm eller ett ben är för långt eller för kort». Det är en af de tidigaste opinions- yttringar imot den institution, hvars utveckling och bestämmelse vi nu lärt känna. Det är i sanning en märklig förändring som i och med denna institution inträdt i konstnärernas fria och oreglerade ställning sådan den var, med hänsyn till artistens både uppfostran och verksamhet, i Italien, Spanien, Holland och Belgien, då den derstädes blom- strade som bäst. Den har icke kunnat annat än framkalla eller Åtminstone motsvarar af en likaså märklig förändring hos konsten sjelf. Huru mycket till godo och huru mycket till ondo skall jag i nästa afdelning af uppsatsen söka utreda, för att deraf draga några slutsatser angående det hållbara och det ohållbara i den akademiska inrättningen. C. G. Estlandes. Framliden. Band 6. 11 162 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Moderna samhäUsförbättrare och deras läror om familjen och staten. Sedulo curavi humanas actiones non ridere, non lugere, neque delectari, sed intelligere. • Spinoza. I. Alltifrån vår tidigaste bekantskap med »allmänna historien» i ungdomsåren stå vissa årtal inpräglade i vårt minne såsom framför alla andra ur verldshistorisk synpunkt betydelsefulla. Såväl den förkristna bildningsperioden som medeltiden förser oss med ett rätt vackert antal af dessa minnesvärda data, men ännu talrikare blifva de, ju närmare vi nalkas vår egen tid och de tilldragelser, som förbereda det moderna samhällsskickets grundläggande. Det är liksom inträdde nu i händelsernas utveckling en Hfligare fart; katastroferna följa raskt på hvarandra och deras verkningar spåras oförtöfvadt inom allt vidsträcktare områden. Ej sällan under den nyare tiden, så rik på djerfva ansatser af hvarjehanda slag, har ett årtionde, ja ett enda år visat sig mera fruktbärande för vårt slägtes framsteg i den ena eller andra riktningen, än fordom hela århundraden. Historieskrifvaren, hvilken det åligger att framställa det timade i dess inre sammanhang, har hittills, vid efterforskandet af det närvarandes förutsättningar i det förflutna, i främsta rummet haft sin uppmärksamhet riktad på tvenne epokgörande årtal: 1517 och 1789. I bredd med dessa skall hädanefter ett tredje »verlds- historiskt» årtal fängsla hans intresse och kräfva en tillfyllestgö- rande förklaring. Luthers reformation och sedermera den franska revolutionén öppnade portarne till de stora skiftena i den nya och nyaste tiden; förra hälften af år 1871 erbjuder betraktaren ett i sitt slag ej mindre märkligt skådespel. När, efter den lång- variga tysk-franska fejdens upphörande, man börjat hoppas på fredens och frihetens återvändande till Frankrike under dess nya statsform, utbryter plötsligt i detta land ett fasaväckande inbördes krig, anstiftadt af den djefvulska liga, som, under ett fortsatt lögnaktigt koketterande med frihets- och jemlikhetsidén, i sjelfva verket sökte rödja en väg för den andliga träldomen och barbariet 4 MODEKNA SAMHÄLLSFÖKBÄTTRARE. 163 i hela deras oblyga nakenhet. »Kommunen» i Paris, hvars skräck- välde bief af sä kort varaktighet, representerade utan tvifvel den mest omfattande politiska och sociala reaktion, som vårt århun- drade bevitnat. Men dessa ursinniga hatare af framåtskridandet och kulturen, som öppet proklamerade sin afsigt att inom samhälls- lifvets alla områden göra »table rase», ville det oaktadt helsas såsom samhällsförbättrare och sparade ej på storståtliga löften om folkens pånyttfödelse under den röda fanan. »Kommunens revo- lution af d. 18 Mars», heter det i ett af »de federerades» mani- fest, »inleder en ny tidsålder i politiken, det praktiska lifvet, vetenskapen och konsten. — — Hvad oss beträffar, medborgare i Paris, hafva vi en mission att fullborda, nämligen en ombildning af det moderna samhället, den fullständigaste och foljdrikaste af alla de revolutioner, som hittills spridt sitt ljus öfver historien.» — Vi skola i det följande taga i betraktande det egentliga skaplynnet *hos den nyaste kommunismens »mission», för att derefter, sedan sjelfva fakta blifvit faststälda, söka deras förklaring i tidsförhål- landena samt ytterst i de idéer rörande samhällets natur, hvilka på senare tid blifvit satta i omlopp från Frankrike och blifvit ett slags trosbekännelse för omstörtningsmännen i Europa. Så långt den- vesterländska bildningen hunnit framtränga på vår jord, hafva underrättelserna om den s. k. kommunens sista oerhörda nidingsdåd kommit millioner hjertan att stelna af fasa. Paris i lågor, dess praktbygnader, kyrkor, historiska minnesvårdar delvis förstörda, dess konstskatter sväfvande i fara att dela samma öde, verldsstaden prisgifven åt vanvettiga hopars förstörelseraseri, åt sköflingen och mordet, och detta allt ett verk af fransmän, parisiska män och qvinnor! Främlingen stod rådlös inför dessa utbrott af en nästan öfvermensklig ondska; utan förmåga att.hjelpa lyssnade man till ångestropet från ordningens vänner i Frankrike, de åsyna vitnena till så många gräsligheter; ännu i denna stund kari man ej utan rörelse höra skildringen af hvad. de nödgats upp- lefva. »Hurn beskrifva vår bäfvan och skräck under dessa nätter»; skrifver Edmond de Pressensé i uppsatsen Paris sous la commune i Revué des deux Mondes d. 15 Juni 1871, »då man trodde sig se, tvärs igenom den jättestora brandens lågor, en ringdans utaf afgrundsandar, som slungade förstörelsen utöfver vår olyckliga stad, i synnerhet riktande sitt raseri mot det, som utgjorde dess prydnad och ära! De hafva uppbränt konungarnes palats, oaktadt de der tillstält råa festligheter, sägande till det suveräna folket: du är hemma hos dig! Lika litet hafva de skonat det borgerliga palatset, som varit skådeplatsen för deras demagogiska orgier. 164 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Intet privat hus, vare sig tillhörande den fattige eller den rike, skulle funnit nåd inför deras raseri. Om konstens och litteraturens skatter blifvit räddade undan förstörelsen, så har detta skett imot deras vilja, ty de skulle hafva uppbränt, om de det förmått, men- niskoanden sjelf. Det skulle erfordras Uppenbarelsebokens för- fattares pensel, för att gifva en bild af dessa scener, som i minnet återföra Ninives och • Babylons fall. Förståndet förvirras inför dylika tilldragelser; de äro i histprien hvad fordom i naturens rike jordens våldsamma skakningar före inträdet af en ny geologisk epok. Man tror sig se de ur det moderna kaos framfödda jättarne, uppstapplande massor af rykande spillror, den ena högen på den andra. Det gafs ett ögonblick då Paris, insvept i rök och lågor, hotadt af ständigt nya brott och nya olyckor, tycktes vara en förbannad stad.» — I samma anda uttalar sig den framstående publicisten John Lemoinne om kommunen och dess anhängare uti en artikel i Journal des Débats med anledning af den mördade erkebiskopens af Paris begrafning. »Det fanns i denna vidunderliga orgie hvarken tanke eller plan», yttrar Lemoinne, »man finner der endast rofdjurets vilda instinkt och lystnad efter blod. Det är vilddjuret, som gjort uppror, som krossat sin bur och kastat sig öfver allt, utan att veta hvad det var. Man skulle kunnat tukta det med glödgade jernspön; men omöjligen skulle man kunnat för- bättra det. Dessa vilda varelser hafva dödat, bränt och ödelagt blott och bart af passion. Om man frågar dem, hvad de vilja sätta i stället för det de förstört, skola de stå handfallna. De skola på sin höjd kunna svara:' »vi veta icke hvad vi vilja; vi veta endast hvad vi icke vilja, och vi vilja icke det bestående.» — Detta är hvad som händt, men huru kunäe sådant hända? Hvilka äro de underjordiska krafter i det nutida samhällets innandömen, som mäktat förorsaka så fruktansvärda eruptioner? Ett förberedande svar på denna fråga är lätt att åstadkomma. De skriftställare, som redogjort för pariserupprorets historia, synas alla ense om en sak: härden, hvarifrån de tändande gnistorna utflögo, är ej att söka i sjelfva Frankrike. Å annat håll hade länge med stor omsorg förberedts hvad som sedermera i Paris kom till utförande; sorgespelets hemska program var i det hufvudsakliga på förhand faststäldt och rollerna utdelade af en styrande vilja, /som på afstånd ledde och gaf sammanhållning åt den till en början mindre planmässigt anlagda revolten. Bakom densammas synliga chefer .stod en makt, som höll det helas trådar i sin hand, ett samfund, hvars namn nu ar i hvar mans mun: äen internatio- nela arbetareföreningen. MODERNA SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 165 Kommunens »idéer», som redan blifvit ej så litet omskrifna, voro i sjelfva verket blott ett eko af den ofvannämda föreningens läror och yrkanden. För egen del lade »centralkomiténs» och »välfärdsutskottets» medlemmar ingalunda i dagen någon alstrande förmåga inom idéernas område, i trots af de prunkande tillkänna- .gifvandena om samhällets förestående uppbyggande på nya grund- valar. Formerna, talesätten, de officiela slagorden voro till stor del ett lån från den första franska republiken; tänkarna hade man låtit sig ingifvas af l’Internationale. Ojäfviga iakttagare af upp- rorsmännens teori och praxis — en Jules Favre, Oscar Testut, Beaussire, Ch. de Mazade m. fl. — intyga den intima förvandt- skapen mellan kommunens och arbetareföreningens politiska verlds- åskådning. Dessutom har föreningen sjelf dragit försorg om att undanrödja hvarje möjligt tvifvel om dess fullständiga solidaritet med pariserinsurrektionens illgerningsmän. Efter upprorets under- tryckande utfärdade 1’Internationale i medio af Juni en prokla- mation, hvari det bland annat heter: »Arbetare i alla länder! Vi brännmärkas som mördare, tjufvar, mordbrännare! Det är er sak att döma; så länge verlden existerat, har proletariatet varit kapi- talets, presternas och adelsmännens slaf. Och om vi också hade begått alla de grymheter och brott, man tillskrifver oss — äro icke våra förtryckare tusenfaldt mera brottsliga än vi? Och hade icke Paris för öfrigt rätt att i det ögonblick, då det öfverväldigades af despotismens janitscharer, begrafva sig under sina ruiner med ropet: »lefve kommunen! lefve den sociala republiken!» tå en tid af några få dagar uppnådde vi vårt ideal. Vi hafva fallit, men vi äro icke besegrade. " Socialismen kan icke besegras, ty hon är rättvisan och rätten. Kommen till oss! Vi hafva banat väg och fylt svalget med våra kroppar. Kampen kan nu icke afstannä, sedan den en gång börjat. Paris har visat eder hvad ett folk förmår. Derföre framåt, och låtom oss genom ödeläggandet af det närvarande gamla samhället taga hämd för våra fallna bröder, som offrade sina lif för att befria oss från våra obarmhertiga förtryckares ok, från prester, konungar och kapital. Lefve kom- munen! Lefve den sociala republiken!» Det är således i arbetareföreningens manifest man bör söka ursprunget till de »idéer», hvilka sedermera dogmatiskt återupp- repades i »kommunens katekes», Låtom oss då, för att om möjligt komma förstörelseverkets reson på spåren, taga i närmare skär- skådande den i fråga varande egendomliga företeelsen, »1’associa- tion internationale des travailleurs!» Hon förtjenar till fullo vår uppmärksamhet, ty bland de samtida stormakterna är hon inga- 166 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. lunda den minst betydande och samhällsordningen har på hela jorden ingen fruktansvärdare fiende. Stiftad i London d. 28 Sep- tember 1864 (efter ett par års förberedande öfverläggningar), har föreningen på mindre än sju år eröfrat en stor del af arbetare- befolkningen i Europa och Amerika och räknar för närvarande, enligt hvad det uppgifves, omkring åtta millioner anhängare. Trettiotvå tidningar göra propaganda för hennes åsigter i olika länder oeh verldsdelar; filialafdelningar till l’Internationale hafva bildats i Kina och Indien och det finnes intet land så aflägset, att hon icke lofvar att dittränga. Ej underligt då, att folken och regeringarna på sista tiden börjat med oro följa samfundets åtgö- randen för att utröna hvad det egentligen bär i skölden. Lyck- ligtvis möter det ej någon svårighet att komma till visshet härom, ty i motsats till äldre och nyare tiders hemliga sällskap söker l’Internationale, medveten om sin hastigt vunna styrka, ej att gömma sig och sina syften undan offentligheten. Föreningens öfverläggningar hållas åtminstone på vissa orter så godt som för öppna dörrar; till och med den nyhetslystne turisten kan stundom få tillträde till dem. Kort före krigets utbrott sistlidne sommar befann sig en yngre dansk skriftställare, hr V. Topsoe, i Genève, der han beredde sig tillfälle att bevista en af l’Internationales sammankomster. Den lifliga skildringen af hvad han såg och hörde under sin samvaro med den sociala revolutionens apostlar, torde intressera våra läsare. Vi meddela derföre, såsom en inled- ning till bekantskapen med 1’Internationale, nedanstående utdrag ur hr Topsoes arbete Fr a Sehweite og Frankrig, Rejseskildringer af politisk og socialt Indhold (Kjobenhavn 1871): »Öfver större delen af Europa förgrenar sig ett mäktigt sam- fund, som ännu blott är föga bekant, men som kommer att blifva det desto mera, »l’association internationale des travailleurs». För- följdt eller åtminstone starkt kufvadt i flera af de stora monarkiska staterna, • har det känt sig desto mera belåtet med att i fristaten Schweiz finna ett ställe, der det fritt och oförhindradt kunde ut- veckla sin verksamhet, och der har det, särdeles i Genève, funnit en af hufvudpunktema, för närvarande måhända den förnämsta härden för sin verksamhet. Sällskapets uppgift är revolutionär i ordets vidsträcktaste bemärkelse; politisk frihet efter den mest omfattande måttstock, republikanska styrelseformer på den bredaste demokratiska grundval förslå föga till att uppfylla dess fordringar; det är hela samhällets ombildning, man kräfver, »arbetets frigörelse från kapitalet» är fältropet, och det betyder icke blott krig mot egendom, krig mot de egande klasserna, men också krig mot de MODERNA SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 167 nu bestående formerna för religion, kultur och samhällslif. I kraft af den politiska jemlikhetsidén störtade vid den stora revolutionen det tredje ståndet, borgareståndet, konungadömet och de privile- gierade stånden; i kraft af den ekonomiska jemlikhetens fordringar vill nu arbetareståndet, den talrikaste klassen i samhället, störta den lilla »egande» klassen från kapitalets tron och styra, icke ett land, icke en verldsdels politiska öde, utan menniskoslägtets ut- veckling öfver hela jorden. Sällskapet är internationelt, icke blott till namnet, och det är derföre med skäl, det har valt Geneve till en af sina hufvud- och residensstäder. Det går igenom denna stad icke blott en ofantlig ström af resande turister, utan en ännu starkare ström af resande arbetare. Från Savojen, från Frankrike och från alla Tysklands stater komma och gå tusentals af arbetare i alla fack. Den egentliga genfiska arbetsklassen försvinner helt och hållet i denna syndaflod, och »l’Internationale» är derföre så till vida också be- ständigt främmande i och för Genève. Föreningen har sin lokal i en stor, imponerande bygnad, »temple unique», fordom frimurareloge, som desse imellertid af penningbetryck hafva varit nödsakade att skilja sig vid, icke lång tid efter sedan de hade fått den uppförd. Bygnaden ligger ett stycke utanför den egentliga staden. Det är, när man icke är medlem, icke alltid lätt att få deltaga i föreningens möten och fönstren ligga, för den händelse utkastning skulle komma i fråga temligen högt öfver marken, men styrelsen gifver ändock främlingar tillåtelse att infinna sig, till och med om de erkänna sig icke vara, socialister, och det skulle vara ett stort fel, om man icke beslöte sig för att löpa en smula fara för att få den inblick i de starka rörelserna, som ett besök i föreningen gifver. Sjelfva åsynen af denna krets är högst egendomlig. Uppför den breda stentrappan kommer man rakt in i den stora försam- lingssalen i nedersta våningen, ofta med något besvär, nämligen när der afhandlas brännande frågor om arbetsinställningarna och dörrarne äro bevakade för att hålla misstänkta personer ute. Salen är stor och rymlig, den går igenom hela bygnadens bredd och har fönster åt tre sidor. Dess tak uppbäres af vackra pelare af röd- aktig Stuckatur, och det hela har ett särdeles prydligt utseende. Man märker strax, att den förening, som här slagit sig ner, har stora tillgångar att förfoga öfver. Golfvet är helt och hållet upptaget af små bord, och luften är genomträngd af tobaksrök, ty vin, öl och tobak äro oskiljaktiga från de intemationela sträfvandena, och der är mycken liflig trängsel 168 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. vid skänken, dubbelt liflig, emedan gästerna vanligtvis sjelfva. måste besörja uppassningen och derföre stå i rad och vänta, tills deras tur kommer. Vid första ögonkastet upptäcker man endast det gemensamma draget hos de intemationele, att de bära hattarne utomordentligt långt bakut på nacken och händerna mycket djupt ned i byxfic- korna. På denna gemensamma grundval finner man imellertid många skiljaktigheter; der ära tyskar, polacker, fransmän, ryssar, italienare och schweizare, ja till och med asiater i en brokig blandning; der äro gamla män och gossar, öppna, tilltalande an- sigten och fysionomier så dystra, att de tillräckligt visa, att här också finnes tillknytningspunkter för samhällets utskum. Der äro både män och qvinnor, icke blott tillstädesvarande arbetares hustrur eller mera provisoriska lifsföljeslagarinnor — ty äktenskapet anses af majoriteten för en föråldrad och reaktionär inrättning — utan äfven åtskilliga »emanciperade» qvinnor, enär qvinnoemancipationen här spelar en viss roll och har just i de arbetande klasserna åtskilliga anhängare. En vanlig söndag eller söcknedagsafton, när församlingen är i ro och endast består af drickande och samtalande grupper, bör man försöka att komma in i densamma. Vinet är mera billigt än godt, och det är ej någon stor summa, man öder bort genom att traktera sitt sällskap med ett par muggar. Till gengäld blifver man sjelf föremål för deras omvändelseförsök. Det är märkvärdigt att höra, hvilken färdighet alla desse män hafva i att tala om de stora, ekonomiska frågorna. Man märker, att dessa äro föremål för dagliga meningsutbyten dem sjelfve imellan, ty en hvar kan göra några allmänna anTnärkningar om kapital och arbete, bourgeoisie och proletariat, som skulle ligga långt utöfver en dansk arbetares horizont. Må också dessa menniskors anmärkningar vara aldrig så felaktige i sjelfva utgångspunkten, så ertappar man dem svår- ligen i någon sjelfmotsägelse. Deras vetande är icke påklistradt, de hafva blifvit stälde på en falsk ståndpunkt från början, men från denna ståndpunkt, sådan den nu är, kunna de röra sig med stor sjelfständighet, och man må icke tro sig kunna öfverbevisa dem med allmänna satser, hemtade ur statsekonomiens grundläror. Invänder man mot deras teorier, att prisen på alla varor, också på arbetet, bestämmas af anbud och efterfrågan, rycka de öfver- lägset på axlarna och upplysa oss om att dylika gamla villfarelser äro nu länge sedan en öfvervunnen ståndpunkt, likaså fullständigt som tron på att solen går omkring jorden. Blir man trött af att afbandla statsekonomiska ämnen, kan man med lätthet gifva sam- MODERNA SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 169 talet en annan riktning. Medan det sura vinet flyter i strömmar, behandlas den kristna religionen, egendomsrätten och familjens begrepp på samma radikala sätt som statsekonomien, och ju oftare vinstånkån tömmes, desto radikalare blir man onekligen. Den kristna religionen, som vid första glaset ännu blott var den minst oförnuftiga af de bestående »religionerna», sjunker med flaskorna ned under islamismen. Proudhons karakteristik af egendom citeras såsom ett axiom, och sparfvarne uppställas som mönster på för- hållandet imellan könen. Och under allt detta häpnar man öfver den lätthet, hvarmed desse timmermän och murare förmå att utveckla sina idéer, ty det är icke en eller två, tre gånger, som man träffar på folk, hvilka äro i stånd att tala om dessa ämnen i sammanhang, utan det är ett undantag, om de icke kunna göra det, och man förstår, hvad man i början icke ville tro, att det verkligen är desse män sjelfve, som efter slutadt dagsarbete ombesörja sin egen press och skrifva tidningsartiklar och afhandlingar efter att hafva huggit sten i tio timmar. Under dylika samtal måste man inrymma åt dessa kommu- nismens representanter, att de, om än radikale i sina grundsatser, dock föra ett visst återhållsamt språk. Åskviggame sparas till de stora tillfällena, till de offentliga diskussionerna. Under dessa vet man icke af nåd och barmhertighet mot sina motståndare. En hvar arbetsgifvare är en röfvare, en hvar icke-arbetare en tjuf och konungar och furstar utan undantag jordens gemenaste skurkar. Politik är förräderi och krigen ett imellan kungarne aftaladt öm- sesidigt slagtande af »det heliga folket». Vi af bryta här vårt citat ur den danske författarens arbete. Medgifvas måste att den yttre ram, i hvilken de nya reformatorernas evangelium presenterar sig, ej är egnad väcka någon synnerlig sympati för dem eller deras läror. Påträffas ock i dessa larmande utgjutelser ett och annat sanningskorn — »rari nantes in gurgite vasto» — så kan detta ej hindra, att åskådningssättet i dess helhet är ett i hög grad osant och förkastligt. Den historiska rättvisan fordrar imellertid det erkännandet, att samfundet ej under hela sin tillvaro varit ett de osunda lidelsernas och samhällsvådliga stämplingarnas tillhåll. En stor och berättigad tanke har här genom omständigheternas ogunst och menniskomas ondska för- vandlats till motsatsen af hvad den ursprungligen var och bort kunna blifva. L’Internationale var från början en hufvûdsakligast för rent ekonomiska syften stiftad förening. Hennes egentliga uppgift var att genom en vidsträckt association öfver hela jorden 170 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. / på fredlig väg verka för arbetarnes »ekonomiska frigörelse», hvilken, hette det i inledningen till föreningens stadgar, borde vara ett verk af arbetarne sjelfve. Väl bibehölls i stiftelseurkunden den gamla socialistiska frasen om »kapitalet» såsom orsaken till all materiel, politisk och moralisk träldom, men på samma gång för- klarades att sällskapet såsom grundval för sitt uppförande mot alla menniskor ville begagna sanningen, rättvisan, moralen, utan afseende på ras, trosbekännelse eller nationalitet, hvarjemte beto- nades att det icke gåfves några rättigheter utan skyldigheter, liksom ej heller några skyldigheter utan rättigheter. I den andan voro äfven stadgarne affattade. Deras första paragraf innehåller, att en association är bildad till åstadkommande af en centralpunkt för inbördes samverkan bland till samma mål sträfvandé arbetare i alla länder samt att detta mål vore ömsesidigt bistånd, framåt- skridande och arbetsklassens »fullständiga frigörelse». Om ock detta senare uttryck fortfarande förblef något dunkelt, tycktes dock ingenting antyda, att föreningen umgicks med omstörtningsplaner gent imot den bestående samhällsordningen. Nu utbröt, i medio af Juli 1870, kriget mellan Frankrike och Tyskland. Denna stora händelse blef medelbart en af de förnämsta orsakerna till föreningens på sista tiden väsentligen och ingalunda till ett bättre förändrade hållning och åtgöranden. Till hela sin riktning var l’Internationale afgjordt fredsälskande; samfundet af- skydde kriget såsom hinderligt för den eftersträfvade förbrödringen mellan folken. Dess åskådningssätt härutinnan bestämde dess sätt att uppträda. Den 12 Juli, tre dagar före Frankrikes krigsför- klaring, offentliggjorde föreningens sektion i Paris i tidningen JReveil en protest imot det krig, man visste stå för dörren. »Ännu en gång», yttras i detta aktstycke, »hotas verldens fred af den politiska äregirigheten, som tager den europeiska jemvigten och nationaläran till förevändning. Till svar på dessa krigiska prokla- mationer från dem, som sjelfve fritaga sig från att sätta sina lif på spel, afgifva vi vår protest, vi, som åstunda freden, arbetet och friheten. Bröder i Tyskland! Söndringen mellan oss skulle endast lända till despotismens fullständiga triumf på båda stränderna af Rhein.» — Den 16 Juli hölls ett möte i massa af tyska arbetare i Braunschweig; församlingen tillkännagaf sitt obetingade instäm- mande i det af pariserarbetarne utfärdade manifestet, protesterade mot tanken på ett nationalhat mellan Tyskland och Frankrike och sammanfattade sin opinionsyttring i följande ord: »Med djup sorg nödgas vi underkasta oss ett försvarskrig såsom ett oundvik- ligt ondt; men på samma gång uppfordra vi hela den tyska arbets- MODERNA 8AMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 171 klassen att för framtiden omöjliggöra återvändandet af en dylik omätlig social olycka genom att åt folken sjelfva förskaffa rättig- heten att bestämma öfver fred och krig,» I detta uttalande in- stämde flera andra af samfundets sektioner i Tyskland.^ Ett möte af 50,000 sachsiske arbetare i Chemnitz förklarade: »Vi känna oss lycklige öfver att kunna ïatta den broderliga hand, som sträckes mot oss af arbetame i Frankrike. Ihågkommande den internatio- nela arbetareföreningens lystringsord, skola vi aldrig förgäta att arbetarne i alla länder äro våra vänner och despoterna i alla länder våra fiender»1). Dessa meningsyttringar till förmån för freden blefvo dock, såsom det var att vänta, utan verkan. Kriget gick sin blodiga gång framåt; i September följde nederlaget vid Sedan, republikens proklamerande i Paris och kort derpå stadens inneslutande af de belägrande. Under tiden hade l’Internationale ej varit overksam. Det vill synas som hade en ultraradikal fraktion inom samfundet, de »nihilistiska» demagogerna, efterhand och särdeles under senare hälften af år 1870 lyckats tillbakatränga det moderata partiet, hvars ledare är Tolain, en af föreningens franske stiftare. Ett faktum är att l’Internationale sedan omkring ett år lagt i dagen afgjordt fiendtliga planer mot. den bestående samhällsordningen. Ur stånd att förebygga kriget mellan nationerna så länge makten hvilar i furstames händer, har samfundets nuvarande styresmän gifvit signalen till en annan vidtutseende fejd: det sociala kriget mellan de olika samhällsklasserna med syfte att, sedan furstar, adel, presterskap och bourgeoise, det hatade »kapitalets» represen- tanter, blifvit röjda ur vägen, upphöja »proletariatet» till herskande klass i alla stater. Till experimentalfält utsågs' i främsta rummet den franska hufvudstaden; efter de misslyckade upprorsförsöken under sjelfva belägringen d. 31 Oktober och d. 22 Januari bragte slutligen den med framgång krönta kuppen af d. 18 Mars kom- munen och dermed äfven den med densamma oskiljaktigt förenade l’Internationale till styret Händelsernas vidare utveckling är all- mänt bekant. Sedan kommunen dukat under för Versailles-rege- ringen, hafva äfven den kosmopolitiska demagogiens målsmän nöd- gats tillsvidare hålla sig stilla; imellertid röjer deras i det före- gående citerade proklamation af d. 16 Juni att den internationela föreningen, långt ifrån att låta sitt mod nedslås af motgången, en- dast afvaktar ett gynsamt tillfälle för att ånyo upptaga striden. *) Jmfr. uppsatsen The International working men's association, af prof. Beesly i The Fortnightly Review, 1 November 1870. 172 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Den 6 Juni detta år utfärdade Frankrikes nuvarande utrikes- minister Jules Favre ett. vidlyftigt och genom sitt innehåll syn- nerligen märkligt cirkulär till regeringens diplomatiska agenter i utlandet. Förra hälften af cirkuläret bildar en redogörelse för de politiska och moraliska orsakerna till de hemska tilldragelserna i Paris; den senare afdelningen derimot är en energisk anklagelse, stäld till regeringarna och den allmänna opinionen, mot den ofvan- nämda sorgligt ryktbara föreningen. Utrikesministern uppmanar regeringens agenter att med den största flit utforska alla de om- ständigheter, som äro förknippade med föreningens utveckling/och att göra dem till föremål för allvarliga öfverläggningar med alla länders styrelser. Han lemnar derefter en redogörelse för 1’Inter- nationales grundsatser och läror, af hvilken vi här nedan meddela följande utdrag. »Den internationela arbetareföreningen är helt visst en af de farligaste, med hvilka regeringarna hafva att sysselsätta sig. Tiden för dess första bildande är redan afiägsen. Vanligen förlägger man den till 1862 års verldsexposition. Jag tror dock att föreningen är ännu äldre. Det är naturligt och berättigadt, att arbetarne söka närma sig hvarandra på associationens väg.' De hafva nu i fyratio år tänkt på den saken; och om deras ansträngningar motverkats af lagstiftning och domstolar, hafva de icke desto mindre med ihärdighet fullföljt sin afsigt. Under de sista tio åren har dock kretsen för deras verksamhet blifvit märkligen utvidgad och deras idéer erhållit en karakter, öfver hvilken det må tillåtas att oroa sig. Såsom sjelfva benämningen på deras förening antyder, hafva grundläggarne af l’Internationale velat utplåna och sammanblanda nationaliteterna i ett gemensamt högre intresse. I början kunde man tro denna tanke härflyta ensamt ur en känsla af solidaritet och ur böjelse för freden. De officiela handlingarna vederlägga fullkomligt detta antagande. L’Internationale är en hatets och kriget förening. Den har till grund- val ateismen och kommunismen, till mål kapitalets förstöring och till- intetgörelsen af dem som ega sådant, till medel den råa styrkan hos det stora flertalet, hvilken skall krossa allt, som söker att sätta sig till motvärn. Sådant är det program, som ledarne med cynisk djerfhet fram- stält för sina anhängare. De hafva offentligen utvecklat det vid sina kongresser, infört det i sina tidningar. Ty, i sin egenskap af en makt, hafva de sina församlingar och sina organer, sina kömitéer i Tyskland, i Belgien, i England och i Schweiz. De hafva talrika anhängare i Österrike, Italien' och Spanien. Likt ett vidsträckt frimureri omfattar deras samfund hela Europa. Hvad beträffar reglerna för deras sätt att gå till väga, hafva de alltfoi> många gånger sjelfva angifvit dem, för att det skulle kunna an- ses erforderligt att utförligt ådagalägga, det dessa regler utgöra ne- gationen af alla de principer, på hvilka samhället hvilar. MODERNA SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 173 Vi begära — säga de i sin officiela tidning för den 25 Mars 1869 — folkets direkta lagstiftning genom folket, afskaffande af den individuela arfrätten för kapital och. arbetsredskap, jordens förvandr lande till gemensam egendom. Förbundet förklarar sig ateistiskt — säger den »generalkonselj» som i Juli 1869 konstituerade sig i London— det vill afskaffandet af de särskilda religionsbekännelserna, vetenskapens sättande i stället för tron och den menskliga rättvisans i stället för den gudomliga, äkten- skapets afskaffande . .. Det fordrar framförallt afskaffande af arfsrätten, på det i framtiden njutandet måtte vara lika med hvars och ens pro- duktion, och att, i enlighet med det beslut, som fattades vid sista kongressen i Brüssel, jorden, arbetsredskapen, likasom allt annat kapital, måtte blifva hela samfundets gemensamma tillhörighet och icke kunna begagnas annat än af dem som arbeta, det vill säga af jordbrukande och industriela associationer. Sådan är sammanfattningen af l’Internationales läror, och det är för att tillintetgöra hvarje individuel verksamhet och egendom, för att krossa nationerna under oket af ett slags jernhårdt munkvälde, för att förvandla dem till en ofantlig, genom kommunismen utarmad och för- slöad hop — det är för att åstadkomma allt detta, som vilseförda eller vrångsinta menniskor förleda de okunnige och släpa med sig de alltför talrika anhängare, hvilka tro sig skola i återuppväckandet af dessa ekonomiska orimligheter finna njutninga/utan arbete och till- fredsställandet af sina mest straffvärda önskningar. Dessa äro i sjelfva verket de perspektiv, som de framhålla för de oerfarna menniskor, hvilka de vilja bedraga: »Arbetare i hela verlden» — heter det i en publikation af den 29 Januari 1870 — »organiseren eder, om I viljen upphöra med att lida af öfveranstängning och försakel- ser af alla slag. Genom den internätionela arbetareföreningen skola ordningen, vetenskapen, rättvisan träda i stället för oordningen, bristen på förutseende och godtycket.» »För oss» — heter det på ett annat ställe — »är den röda fanan symbolen af den allmänna menniskokärleken : må våra fiender vara betänkta på att icke mot sig sjelfva förvandla den till en terroris- mens fana.» Inför sådana citat är hvarje utläggning öfverflödig. Europa be- finner sig gent imot ett systematiskt förstörelsearbete, riktadt imot en hvar bland de nationer, af hvilka det består, och mot sjelfva de prin- ciper, på hvilka all civilisation hvilar. Efter att hafva sett Internationales koryféer vid makten, behöfver denna förening icke längre-fråga sig hvad deras fredliga försäkringar betyda. Sista ordet i deras system kan icke vara något annat än en afskyvärd despotism, som skulle utöfvas af ett ringa antal chefer, de der sjelfve upphäft sig öfver en under kommunismens ok böjd massa, som måste underkasta sig allt slags träldom, ända till den förhatli- gaste af alla, samvetets,— som icke mer skulle hafva hvarken hem eller egen mark, hvarken sparpenning eller bön — som vore redu- cerad till en ofantlig verkstad, som låter sig ledas af fruktan, som vore tvungen att från sitt hjerta bortkasta all tanke på Gud och fa- miljen. 174 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Så långt det ofvannämda cirkuläret. De starka uttryck, hvar- med Jules Favre brännmärker l’Internationale och dess syften, äro utan tvifvel berättigade i fråga om samfundets nuvarande skap- lynne. Mindre grundadt torde hans antagande vara, att 1’Interna- tionale äfven till sin ursprungliga plan var ämnad att blifva »en hatets och krigets förening 'y» Huru som helst framgår imellertid ur de sistförflutna månadernas tilldragelser ett oförnekligt faktum: vår tids politiska och sociala samhällsordning är alltjemt utsatt för en vaksam och skoningslös fiendes med död och tillintetgörelse hotande anfall. L’Internationale och pariserkommunen hafva på den senaste tiden varit denna fiendes längst framskjutna förposter; första angreppet, dervid valplatsen var Frankrike, tillbakaslogs, men de djupt i tidsförhållandena rotfåstade orsaker, som fram- kallat fejden, qvarstå och verka fortfarande med oförminskad styrka. Vid försöket att komma de i fråga varande orsakerna på spåren har man trott sig i främsta rummet böra uppmärksamma tvenne för det moderna Frankrike karakteristiska företeelser, nämligen å ena sidan det djupt kända behofvet af en decentralisation i för- valtningen och å andra sidan det socialt-politiska åskådningssätt, som eger sina filosofiska förutsättningar i den s. k. posivitismen. En talangfull skriftställare i den engelska tidskriften T'ort- nigMly Review (d. 1 Maj 1871), Frederic Harrison, är den som i synnerhet framhållit den inre frändskapen mellan det franska decen- tralisationssträfvandet och vissa politiska doktriner i Auguste Comtes positivistiska filosofi, hvilka han anser böra sättas i ett åtminstone indirekt samband med kommunens »idéer» och åtgöranden. Hvad han der om yttrar, är i hufvudsak följande: »Kommunens grundprincip är en protest mot den alltför långt drifna centralisationen, ett sträfvande att grunda samhället på smärre enheter, utan att tillintetgöra det nationela föreningsbandet. Om kommunen, sådan den af arbetarne i Paris organiserats, just är den form som denna decentralisation skall taga, kan sättas i fråga, och vi behöfva icke antaga deras försök såsom en definitiv lösning. Men decentralisationens grundsats är en för Frankrike nödvändig och måste slutligen finna sin tillämpning på hela vestra Europa. De omfattande och olikartade krafter, som i de moderna staterna koncentrerats på en punkt, hafva blifvit fiendtliga mot framåtskridandet och i synnerhet mot en sann social och indu- striel utveckling. De stora problem, som uppstått i det indu- striela lifvets medelpunkter, hafva blifvit på ett grymt sättinveck- *) Jfr den motsatta åsigten i Beeslys ofvan citerade uppsats i Fortnightly Review. MODERNA SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 175 9 lade genom landsbygdernas efterblifna ståndpunkt i fråga om all- män upplysning. Och den stora makt, styrelserna öfver dessa nationela aggregat ega till sitt förfogande, är fiendtlig mot den fria utvecklingen och det sociala lifvet. På dessa grunder yrkades af August Comte redan för tjugu år tillbaka, att det första stora steget till en verklig ombildning af samhället måste vara en fri- villig upplösning af vesterns stora nationer i smärre politiska en- heter. Det första steget skulle vara införandet af en lokal men icke nödvändigt demokratisk sjelfstyrelse öfver landsträckor af unge- fär samma vidd som de gamla franska provinserna, och allesam- man förenade till en nation genom ett federativt band. Det andra steget skulle vara dessa gruppers verkliga sjelfstyrelse och det natio- ( nela bandets utbytande mot eller utvidgning till det ännu större na- tionela foreningsbandet af den genom en moralisk eller intellektuel enhet sammanhållna vesterländska republiken. Utan att vi der- före vilja påstå, att kommunen grundar sig på eller är något exakt uttryck af denna Comtes idé, motsvarar den faktiskt densamma. Den visar med hvilken säker blick han såg, hvart Frankrikes poli- tiska utveckling instinktmässigt syftar.» »Det torde vara på sin plats», fortsätter författaren längre fram i sin afhandling, »att här uppvisa denna revolutions förhållande till Comtes principer. Hans nuvarande lärjungar i Frankrike hafva, ehuru ledarne för denna revolution äro fullkomligt förtrogna med deras läror, ingalunda tagit aktiv del i densamma. I vissa hän- seenden är rörelsen ytterligt motsatt deras principer, först och främst deruti att den är ett våldsamt försök att lösa sociala problem med tillhjelp af den råa styrkan, för det andra derföre att den har kommunistiska tendenser, som de i högsta grad förkasta, och för det tredje derföre att den grundar sig på läran om rättigheter och på demokratiens dogmer. Men icke desto mindre sammanfaller rörelsen i sjelfva verket med några af den positivistiska politikens grundprinciper. Dess kärnidé, samfundets inskränkande till mindre områden, öfverensstämmer i sina allmänna drag med Comtes schema till en på fredlig väg utförd delning af Frankrike i sjutton särskilda men federerade republiker. Frankrike, sade han år 1852, måste be- frias från Paris’ öfvervälde, likasom Paris måste befrias från pro- vinsernas obehöriga inflytande. I tillbakavisandet af vädjandet till den allmänna rösträtten, i förkastandet af allt slags parlamentarisk styrelse, i grundsatsen' af direkt styrelse under ständig kontroll af de aktiva medborgarne, i upphäfvandet af den stående arméen, i systemet af kostnadsfri och från kyrkligt inflytande frigjord upp- fostran, i yrkandet på kyrkans skiljande från staten, till och med i 176 FRAMTIDE^. FJERDE ÅRGÅNGEN.' 1871. AUGUSTI. förstörandet af Vendoinekolonnen och aflägsnandet af Napoleons jordiska qvarlefvor från Paris, för att utplåna minnet af dennes omenskliga lefnadsbana, öfverensstämma de af kommunens ledare utfärdade dekreten alltför mycket med de satser, som för tjugo år sedan offentligen förkunnades i Paris af Auguste Comte, för att något tvifvel skulle kunna råda derom, att de båda till ganska stor del hvila på en och samma grund.» Harrisons uppsats angående The Revolution of the Commune går ut på att framställa insurrektionen af d. 18 Mars med hvad derpå följde såsom första uppslaget till det praktiska genomfö- randet af ett politiskt system, hvars slutliga seger han betraktar såsom- ett vilkor för Frankrikes välfärd. En sådan föreställning om kommunens betydelse kunde hysas af den på afstånd från händelserna stående betraktaren ännu i Mars eller April; nu der- imot, sedan de föregifna samhällsförbättrarne, seende spelet för- loradt, låtit den pråliga förklädnaden falla, torde »de federerades» förolyckade idealstat svårligen kunna påräkna någon enda politiskt omdömesgill försvarare. Såsom den senaste och i flera afseenden vådligaste af den långa serien »utopier» på samhällslifvets områden är han imellertid en anmärkningsvärd företeelse och kräfver lik hvarje annan sådan sin förklaring. I detta af seende torde den af Harrison framkastade antydningen om sambandet mellan kommu- nens politik och Auguste Comtes filosofi icke böra förbises. Men äfven oafsedt denna omständighet är den af Comte utarbetade verldsåsigten i och för sig en så egendomlig och inflytelserik fram- toning i Frankrikes andliga lif, att den väl förtjenar tagas i när- mare skärkådände. Vi återkomma i nästa afdelning af denna uppsats till Auguste Comte och hans försök att i egenskap af filosofisk och religiös reformator grundlägga en ny epok i den menskliga utvecklingens historia. Carl von Bergen. 177 Anmälningar. Ett bidrag till myntkännedomen i Sverige. Beskrifning öfver Svenska Kopparmynt och Poletter af Äug. Wilh. Stiernstedt. I. Kopparmynt. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner 1871. Förvisso är ingen gren af den vetenskapliga litteraturen i vårt land så obetydligt representerad som numismatiken ; med så mycken större fagnad är man nu, genom det af en bland våra mest framstående nùmismatiska forskare, friherre Stiernstedt, utgifna förtjenstfulla ar- betet öfver svenska kopparmynt, satt i tillfälle påpeka det ove- dersägliga gagn och det stora intresse myntkännedomen dels såsom sjelfständig vetenskap, och dels såsom systerstudium till historien och fornforskningen innehar. Liksom man ännu, för ej synnerligt många år sedan, snart sagdt ansåg fornforskare och antiqvitetssamlare såsom litet vridna eller åtminstone såsom högst besynnerliga individer, trodde man sig äfven finna myntsamlaren vara olyckligt berörd af vurmen att samla gamla mynt, de der bortdrogo ett kapital, hvars ränteaf- kastning visserligen kunde vara af vida större såväl nytta som nöje, än hopandet, ordnandet och betraktandet af de gamla pen- ningarne. Men i den mån bildningen hunnit spridas i vidsträck- tare kretsar, har män kommit till insigt i den sanningen, att sam- landet, som af individen oftast sker mekaniskt, småningom ledes i system och slutligen till det mer eller mindre djupgående studiet, som bildar vetenskapen. I största korthet torde här böra påpekas några af de läro- rikaste och mest intresseväckande iakttagelser, som bevisa att den historiska forskningen ej sällan uteslutande har numismatiken sår- som grund att bygga fakta på. Detta är isynnerhet fallet vid studiet af långt aflägsna tider, från hvilka till våra dagar uppbe- varats få eller inga litterära alster. Sålunda kan t. ex. anföras huru den gamla numismatiken har att upplysa en mängd förhål- landen som beröra geografien, mytologien, kronologien, historien och arkeologien. För att studera förflutna tiders myntväsen är naturligtvis sjelfva mynten af aldra största intresse. Man har t. ex. funnit myntsorter, hvilka af de klassiska författarne aldrig o m- nämts, men för hvilkas tillvaro man har de otvetydigaste bevis genom sjelfva myntens bevarande till våra dagar. Endast genom mynten har man kommit i kännedom af ej allenast enskilda regent- namn i olika länder under antika tidén, utan man har kunnat uppdraga hela längder af regentfamiljer, hvilkas tillvaro endast Framtiden. Band. 6. 178 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. genom de af dem slagna mynt gått till efterverlden. En stor mängd magistratspersoner från forna tider har historien lärt känna endast genom mynten. En annan omständighet, som gifver numismatiken ett synnerligt stort intresse, är den, att ikonologien förutan numis- matiken snart sagdt är af noll och intet värde. Mången af den antika verldens ypperliga bildstoder öfver dess store män här man kunnat bestämma, dertill vägledd af mynten, hvarpå äfven deras bilder tecknats, men här oftast i förening med utsatt namn. Hvil- ket nöje och huru gagneligt är det ej att, samtidigt när man läser om vare sig en Cæsar eller Cicero, en Nero eller Hadrianus, en Gustaf Adolf eller Oxenstjerna, en Napoleon eller Humboldt, då vara satt i tillfälle känna den mannens drag, återgifna af samtiden i metallen ! Det ligger äfven en lärdom uti att bedöma en menniskas anletsdrag, enär själen merendels trycker sin prägel på ansigtets ut- tryck. Efter årtusenden, när, genom tidens inverkan, alla samtida afbildningar äf personer och tilldragelser äro tillintetgjorda, finnas dock säkerligen några penningar qvar. Ännu hafva vi mynt från Alexanders dagar, lika sköna, som den dag de förfärdigades. Hvar finna vi några andra samtida, oförderfvade minnen från de tvenne årtusenden, som hafva svunnit sedan Macedonerkonungen bygde z sitt rykte, utom just i mynten och några få bildstoder? Af många af gamla tiders husgeråd, offerredskap, skepp, klädedrägter, se- der och bruk, hafva till vår tid afbildningar lemnats, endast och allenast genom mynten. Ja, man kan nästan våga påstå, att uti ett rikhaltigt och väl ordnadt myntkabinett skall man liksom i en lefvande tafla se för sig framstäld den förflutna tiden; man skall se historien, den politiska och financiela, i kraftiga och sanna drag, och — hvad som äfven är en sanning — man skall se hela konsthisto- riens utveckling, man skall se alster, vitnande om den yppersta smak och konstskicklighet från Phidias’ tidehvarf, man skall se den grekiska konstens blomma så småningom vissna och gå upp ùti den ej mera sjelfständiga romerska odlingen, man skall skåda kon- stens förfall, dess öfvergång till Byzanz med dess egendomliga riktning, och slutligen skall man förnimma dess gång genom me- deltiden Allt intill våra dagar, och för den tid som efter oss är, skall taflan ytterligare fullständigas. — Huru mången har väl re- flekterat öfver ett så synnerligt lärorikt moment uti det numis- matiska studiet? •— Dessutom torde det ej sakna intresse att på- peka, hurusom ett och annat af forntidens språk endast blifvit kändt genom mynten, enär, inga andra litterära minnesmärken hafva bevarats. Visserligen kan det invändas att ett språk, som ej har några litterära alster qvarlemnade, är jemförelsevis af ringa intresse att känna, men för sjelfva språkstudiets skull är det af hög vigt att känna förgångna tiders tungomål, i och för den jemförande forskningen. Genom att följa myntserierna igenom kan man äfven se huru en och samma bokstaf under århundradens förlopp så har kunnat förändra sig, att det mången gång är all- deles omöjligt finna den ringaste likhet mellan det föregående och det efterföljande, för såvidt man ej följér bokstafven genom dess olika förändringsstadier. ANMÄLNINGAR. 179 Hvad här nu yttrats, rör numismatikens betydelse i allmänhet, men äfven hvad den svenska numismatiken beträffar, kunna åt- skilliga förhållanden framdragas, hvilka äro af ej ringa intresse. Sålunda kan man t. ex. af mynt med Johan IILs namn 1568 finna, att han redan detta år begagnade sig af sitt »jus regale» för mynt- ning, ehuru Erik XIV först formligen afsattes i Januari 1569. Vidare finner man hvilken maktfullkomlighet hertig Carl (sedan Carl IX) ansåg sig innehafva, då han redan 1583 har präglat sjelf- ständigt mynt, ehuru han först erhöll myntningsrätt 1586. Lika- ledes kan man af mynten finna bevis på styrkan af konung Sigis- munds parti, enär det förekommer mynt af denne konung från 1599, ehuru hans makt var bruten och hans krona förlorad genom " slaget vid Stångebro 1598. Friherre Stiernstedts nu utgifna arbete om svenska koppar- mynt, är en omarbetning af det år 1857 med kongl. vitterhets- historie- och antiqvitetsakadémiens stora prismedalj belönta arbetet, om Kopparmyntningen i Sverige och dess utländska besittningar^ jemte den 1864, äfven i samma kongl. akademis handlingar före- kommande kopparmyntbeskrifningen. Då genom de tvenne nyss- nämda arbetena kopparmyntsamlandet i Sverige tagit en vida större utsträckning än förut var förhållandet, har friherre Stiernstedt på grund af den mängd mynt, som under dessa senare åren kommit i dagen, ansett det vara lämpligt utarbeta en ny, fullständigare koppar- myntbeskrifning, hvaruti väsentliga omarbetningar företagits. Så- lunda förekommer uti det nu utkomna arbetet en intressant uppgift öfver de svenska myntverken: i Säter, Nyköping, Arboga, Avesta, Stockholm, Garpenberg, Svappavara, Ljusnedal, Gustafsberg och Carlsberg, äfvensom Stralsund och Wismar, hvarjemte en krono- logisk förteckning med åtföljande biografiska uppgifter öfver mynt- mästarne bifogats. Öfver kopparmyntningen, som i Sverige började under Gustaf II Adolf år 1624, har friherre Stiernstedt sedermera på ett tydligt och lättfattligt sätt för hvarje regent gjort en full- ständig skildring i tre afdelningar nämligen »utmyntningsgrunder», »myntningsbelopp» och »myntbeskrifning.» Från 1624 till 1855 ha ej mindre än tjugo särskilda myntordningar varit i Sverige för kop- parskiljemyntet gällande, samt 1644—1776 tio sådana för plåt- myntet. Skiljemynt har från 1624 till 1779 utmyntats till ett belopp af............................... 8,408,205 rdr specie och från 1802 till 1870 ....;,............... 1,072,913 » samt plåtmynt från 1644 till 1776 .......... 18,653,923 » » Summa 28,135,041 rdr specie eller 112,540,164 rdr rmt. Då genom friherre Stiernstedts kopparmyntbeskrifning, en be- , tydlig lucka är’ fyld uti den svenska numismatikens litteratur, vore det väl önskvärdt om äfven likartade arbeten öfver såväl guld som silfvermynt komme att utarbetas, med lika stor omsorg och grundlig lärdom som åt kopparmyntbeskrifningen blifvit egnad, enär nu såväl Bremers Thesaurus Nummortim som Berchs, Mynt- beskrifning ärö ■ väl mycket ofullständiga för att kunna vara till den nytta, de afse. 180 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Forskningens vänner i allmänhet och numismatikens i synnerhet hafva visserligen fullt skäl att vara friherre Stiernstedt tacksamme för hans om mycket nit och intresse för numismatiken vitnande, nu utgifna Beskrifning öfver svenska kopparmynt. M. Lagebbeeg. Vår yngsta poesi. Söderifrån. Sonetter. Stockholm. Filip Nordensons förlag, 1871. Dikter af Hugo Montgomery-Cederhjelm. Örebro, Abr. Bohlin 1871. De blodiga strider, som under denna senare tid rasat der borta i söder, synas icke hos oss hafva förskräckt sånggudinnorna, hvilka ju annars pläga skrämmas till tystnad af krigets vapenbrak. På den s. k. sköna litteratur, som brukar hota att vid jultiden öfversvämma oss med sina väldiga vattenmassor, tycktes vi ej heller förra året lida någon brist, och den lifaktiga arbetshågen inom vår odlings alla grenar låter icke minst förnimma sig ibland vitter- hetens täflingslystne idkare. Det »bleklagda» svar, som man van- ligtvis har till hands på frågan, huruvida vår tid är poetisk, anse vi oss väl ingalunda kunna motsäga, men vi böra derföre så mycket mera glädja oss åt hvarje gryende talang, som gifver oss hopp om bättre tider, och med fröjdfullt sinne lyssna till de lärktoner, som bebåda en ny vår. Den vitterhetsälskande svenska allmänheten har väl ock i våra dagar sina förklarade gunstlingar, men hon har redan lärt sig utantill deras sista sånger och längtar nu åter efter nya. »Fåglarnes» sångare har väl icke alldeles upphört att slå sin guldsträngade lyra, men hans sångmö synes nu med sina minnen helst knäböja hos dem, »som gått att sofva hos de döde». Skalden »i pansar» har bortlagt sin stålskrud och metallklangen från hans strängaspel hänför ej nu som förr den svenska ungdomen ; Sveriges yngste skald, han, som en gång var frihetens och de ädla bragdernas hänförde sångare, synes nu, i dessa de verldshistoriska tilldragelsernas dagar, af intet kunna förmås ens till minsta knäpp- ning på lyran; Kan, som en gång lofvade att »på alla stigar, i alla kosor slå den ljudande tamburin», tyckes sedan någon tid vilja hota oss med, att all hans tjusande poesi, alla de sköna framtids- förhoppningar, som ur diktens verld strålade honom till mötes — »aïlt var blott en sommarnattsdröm». — Under den tystnad som sålunda råder bland våra skalder, lyssna vi uppmärksamt till hvarje ny stämma, som eger några välljud att skänka oss, och de unge sångarne kunna i allmänhet hos den bildade allmänheten påräkna ett hjertligt mottagande. Såsom representanter af vår yngsta poesi vilja vi framhålla författarne till ofvannämde tvenne diktsamlingar. En egendomlig företeelse inom våra dagars vitterhet är dik- tarnes framstående förkärlek för sonetten. Nu mera torde väl sällan några de spädaste »lyriska försök» lemnas i allmänhetens ANMÄLNINGAR. 181 händer, utan att vara behörigen åtföljda af ett större eller mindre antal dikter af denna art. Det blefve en lång och rätt lärorik historia, om man ville förtälja sonettens lefnadsöden i Sverige allt- ifrån Stjernhjelms tid och intill våra dagar, då sonetter med anspråk på snille och smak årligen deltaga i de vittra idrotternas täflan, och andra, utan dylika anspråk, blygsamt dölja sin obemärkta till- varo i julkalendrar och skämttidningar. Vi vilja naturligtvis inga- lunda underskatta sonettartens värde, utan finna tvärtom alltid ett visst behag uti att se denne äkta aristokrat bland versslagen, som uppträder i afmätt takt och med sirliga manér, och sällan aflägsnar sig utan att säga något artigt eller qvickt, och när vi läsa sådana sonetter, som några af Snoilskys yppersta, kunna vi icke annat än glädjas åt den höga språkutveckling, hvarom de bära vitne, på samma gång som de tjusa oss med sin fulländade form, hvilken redan tjenat till mönster för mera eller mindre lyckade efterbild- ningar. Bland de förra vilja vi räkna sonett-cykeln »Söderifrån». Vi se i dessa dikter ett nytt bevis på huru söderns sol väl- görande uppvärmer det nordiska skaldelynnet och huru en fantasi, »som ammats upp bland isar», snart slår ut i blom under ettvar- mare luftstreck. Det hjerta, som sjungit dessa sånger, saknar ej sin glöd; väl förekomma stundom några uttryck, i hvilka rim- tvånget fått qväfva skönhetssinnet, men i allmänhet kan sägas, att dessa sonetter framträda i en ädel form, och deras innehåll är ej sällan en verkligt' vacker tanke. Vi tro oss göra våra läsare ett nöje, då vi meddela följande prof på författarens talang. Utmed Ticino. Om morgonen att vandra kring i snö. Att höra munk-hospizets hundar skälla, # Och lyss till bruset af Ticinos kalla, Just frigjord utur isig gletschersjö! Om qvällen se, hur samma dag kan dö I nejder, yppigt glödande och sälla, Der lagern grönskar och der drufvor svälla: Natur, som blomstrar evigt ur sitt frö. O, vore lifvet likt Ticinos dal! Jag toge gerna, — hade blott jag val, ■— En isig morgon med en qväll så fager. Jag bure gerna snö uti mitt hår. Om lifvets afton bief en sådan vår Med sol, med drufva och med evig lager. 182 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Lyckliga stunder. Da lilla bruna skälm, som ror sä käckt. Styr till den udden, du så skön beskrifver, Som skuggas utaf lager och oliver: Den har min längtan omotståndligt väckt. Der vill jag svalkas utaf vindens flägt. Och lyss till serenaden vågen gifver. Och se hur dagen mer förförisk blifver, . - Ju mer han kläder sig i qvällens drägt. Der vill jag andas in balsamisk doft. Der vill jag glömma bort att allt är stoft. Der njuta friden blott, som mot mig strömmar. Sjung nu, nu gerna, barcarolen din — Men skulle der du se mig slumra in, O, väck mig aldrig då ur mina drömmar. Då vi genomläste denna diktsamling, igenkände vi genast, att några af dessa sonetter vederfarits den utmärkelsen att af Svenska Akademien sistlidne år belönas med andra priset, ehuru författaren då icke gaf sig tillkänna. Akademiens häfder sakna icke alldeles exempel på författare, som tvekat att mottaga en belöning, hvaraf deras blygsamhet (?) synes hafva blifvit öfverraskad, ehuru de måhända åtminstone drömt derom, alldenstund de känt sig manade att deltaga i täflan. Men då detta oaktadt författaren till ofvan- nämda sonetter icke dragit i betänkande att, ehuru fortfarande dold under anonymitetens slöja, utgifva dem från trycket, finna vi sålunda att han, uppmuntrad af den i vår tanke förtjenta belö- ningen, icke velat undanhålla allmänheten de sannolikt första alstren af sin blyga sångmö, hvars redan nu behagfulla toner synas berättiga oss till förhoppningar om att framdeles få göra bekant- skap med en diktare af icke just vanlig begåfning. Den typografiska utstyrsel, hvårunder förläggaren låtit de små dikterna framträda, gör största heder åt herr Ivar Hæggstrôms officin. ~ Äfven hr Hugo Montgomery-Cederhjelm har låtit trycka sina »Dikter.» Hvad är naturligare äh att ett ungdomsfriskt och käns- slofullt hjerta, som tjusats af lifvets eller diktens poesi, och känt sig öfverväldigadt af sångens underbara makt, till slut manas att äfven blanda in »sin stämma uti diktens körer?» Derpå kan ju ingen undra, men frågan tager en annan form, om diktaren ut- gifver sig — såsom solosångare. Han har då trädt inom skranket på täflingsbanan, presenterat sig för publiken och sedan detta skett, hjelper det föga att under en smula sentimentala åtbörder och med handen på hjertat, vare sig i prologen försäkra hela verl- STRÖDDA MEDDELANDEN. 183 den om sina »toners blyghet« eller i epilogen för sista gången »sluta sina dikter i sin famn» — under högljudt förnekande af de- ras förmåga att »förtjusa». Hvad nu detta senare angår, så anse vi oss naturligtvis skyldiga att låta författarens eget vitsord gälla; hvad åter beträffar den på första sidan notificerade »blygheten», så tyckes den hastigt nog försvinna af sig sjelf, då författaren näm- ligen strax nedanföre utropar till sin läsare: »... Fordra ej att skalden tystnar När öfverfylda hjertat slår! »Skalden» har sålunda beslutit sig att föra ut sin sånggudinna i stora verlden, och detta beslut har väl ändå icke kunnat fattas utan en förhoppning, öm än aldrig så liten, att hon der skulle komma att göra furore. — Vi drista uttala den meningen att verl- den ännu någon tjd utan alltför stor förlust kunnat undvara henne, eller med andra ord: den i allmänhet ganska förtjenstfulla versbe- handlingen i dessa dikter, motsvaras icke af deras poetiska inne- håll. Man kan tryggt säga om dem, att de i allmänhet äro skä- ' ligen matta och svaga; de »glada visorna» tillhöra samlingens bättre del. Måhända skall författarens poetiska begåfning växa till med åren, och sålunda en gång komma att inandas ett friskare lif i versernas former. Man vill så gerna göra sig förhoppningar för framtiden, och alldeles utan hopp lemnar oss icke författaren till de båda styckena »Vårtoner» och »Sommarmorgon»; i synnerhet genom det senare poemet går en sommarflägt af naturpoesi, som gör detta till det enda i samlingen, hvilket vi obetingadt skulle vilja tillråda den mycket unge »skalden» att intaga i en måhända framdeles utkommande, »förbättrad» upplaga af hans dikter. , C. S—E. Strödda meddelanden. De religiösa förhållandena och sektväsendet i Ryssland. Äfven till den ryska jättestäten sträcka sig numera de religiösa brytningar, hvilka äro ett af vår samtids utmärkande karaktersdrag. Åtskilliga skriftställare i utlandet hafva för ej länge , sedan gifvit in- tressanta framställningar af de ryska religiösa förhållandena och det vidt utgrenade sektväsendet. Vi nämna i främsta rummet Hepworth Dixon, den bekante resenären och amatören af psykologiska kuriositeter inom det religiösa området. Hans nyaste arbete Free Russia finnes tillgängligt i svensk öfversättning. Detsamma har tagits till utgångs- punkt för en uppsats .i Revue des deux Mondes d. 15 April 1871 (La Russie depuis Vémancipation des serfs, pär M. C. Cailliatte); en 184 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. kortfattad skildring af Das russische Sektenwesen lemnas af Nikolaus von Gerbel i Unsere Zeit d. 1 Juli 1870. Nedanstående meddelande är hemtadt ur dessa här angifna källor. Ryssen är till sitt naturanlag djupt religiös.' Af alla kristna folk är han utan gensägelse den, hos hvilken känslan af det gudomliga starkast och lifligast utvecklat sig. Hela hans själslif försiggår under oafbruten gemenskap med den osynliga verlden. Flera orsaker ha bidragit att gifva honom en sådan riktning. Hans lands utseende är dystert: den drägt, hvari naturen klär sig, inger honom ett outsägligt vemod. De omätliga skogarne bestå till största delen af björkar och tallar; intet finnes, som gör ett afbrott i den tröttande enformighet, som här Öfverallt råder; träden äro alla låga och krokigt växta; man känner sig nästan böjd att tro, att de af kölden stannat i växten. Vid horizonten bilda de oöfverskådliga linier af svartaktigt löfverk; endast torfmossar eller dystra, orörliga sjöar, som synas nästan färglösa och utan lif, afbryta enformigheten här och der. Slätten gör den resande förtviflad genom sin ödslighet och vidd; i samma mån man kommer längre in , i landet, tyckes dess gränser draga sig tillbaka. Icke en backe, icke ett träd höjer utsigten; denna slätt är helt och hållet täckt af ljunghedar och brunt gräs. Byafne, som här ligga långt ifrån hvarandra i följd af befolkningens ringhet jemförd med landvidden, bestå af en mängd hus, som dels äro gjorda af trä, dels af jordbeck. Intet finnes, som gör ett behagligt intryck, intet som uppfriskar sinnet. Naturen är i detta land lika hård och obeveklig som landets styrelse och tyckes säga till invånaren: »dina planer bör du rikta på en annan verld, ty här på jorden har du intet att vänta, hvarken frihet eller rätt att behandlas såsom en förnuftig menniska. På skyddandet af ditt anseende, din heder kan du ej räkna. Lyd blott, gör hvad man. befaller dig! Den jord, du trampar och fuktar med din svett, är ej din. För dig har du blott ett lif efter detta. Må derföre himlens salighet vara enda föremålet för ditt hopp och längtan, ja för alla dina tankar!» Så ungefär tänker också inbyggaren i stora Ryssland. I detta ofantliga land, som från norr till söder är 16,000 kilometer långt och från öster till vester har en vidd af 12,000, är befolkningen nästan oafbrutet sysselsatt med bedjande. Tanken på Gud, englarne och helgonen viker aldrig ur infödingens i ett sjukligt troslif för- sjunkna själ. Från vaggan till grafven lefver han i umgänge med Gud, som han, likt bigotta och vidskepliga personer i alla länder, tänker sig ej som en ren ande och for oss osynlig utan såsom mer eller mindre behäftad med sin egen själs och sitt eget hjertas brister. Så står det i sjelfva verket till äfven bland Rysslands mera bildade och upplysta personer, synnerligast qvinnorna, hvilkas varmare hjertan naturligtvis fordra mera religiös näring än männens. Ryska språket har öfverflöd på mystiska, gåtlika uttryck, och ryssens samt naturligtvis ännu mer ryskans åtbörder afspegla deras exalterade sinnesstämning. I nästan alla hus finnes ett litet kapell, hvari de hänga porträtt af STRÖDDA MEDDELANDEN. 185 sina skyddshelgon (hvar och en har nämligen sitt) samt återlösningenå symboliska tecken. Nästan hvilken tid på dagen som helst bruka de gå ditin för att bedja, men detta är dem ej nog: ryssen beder öfver- allt: i sin butik, bakom pulpeten i sitt kontor, på torget, på fältet o. s. v. Han’ låter presten välsigna det hus, han bygt, den våning han hyrt, före inflyttningen. »Om man går in i en rysk stuga, skall man finna att den är ett kapell. Husets invånare stiger ditin med vördnad, stannar för ett ögonblick vid tröskeln, blottar sitt hufvud, gör korstecknét och upprepar en fröm vers. »Slava Bogu» — ära vare Gud — är ett ord, som hän alltid för på läpiparna; och ej på läpparna allena, utan med en innerlig åtrå och syndabekännelse. Dag och natt tänker han på sitt skyddshelgon och gifver penningar till kyrkan för att böner i hans namn må uppsändas till hans skyddsande. Han finner eu helig förnöjelse af att höra klosterklockor ringa, en försmak af himmelen af att knäfalla vid ett helgonskrin. Med en hänförelse, främmande för en frank, stämmer han in i en psalm, och att få smaka det helgade brödet, är honom en glädje beslägtad med förfaran. Sådana ting hafva för honom icke endast afseende på lif och död, utan på evigt lif och ständigt närvarande död». (Hepworth Dixon). För alla förgreningar af österns kyrka, den armeniska, koptiska, grekiska och i all synnerhet den ryska, är sjelfspäkning (asketismen) den förm, hvari fromheten hufvudsakligen uppenbarar sig. Ått fly verlden, lefva i stilla tillbakadragenhet, skilja sig från sin familj, beröfva sig hemmets ; njutningar, huru rena de än må vara, afstå från förde- larne af ett ordnadt samhällslif, vanvårda kroppen, låta själsförmogen^ heterna förslöas är att gifva prof på det mest brinnande trosnit. Också betraktas idioter af folket såsom bärande Guds insegel på sitt änne. De, »hvita» presterna, som äro tvungna att lefva i familj, åtnjuta icke så mycken aktning. Alla vördnads- och ynnestbevis komma uteslu- tande det »svarta» presterskapet till godo. Detta hår skaffat kyrkan alla de helgon, hon afgudar och tillbeder, detta eger klostren, helgona- skrinen, de underjordiska grafvarne, de undergörande relikerna och alla de invigda s. k. heliga platser och bygnader, som pilgrimerna besöka. Prestväldets himmelsskriande lögn trycker med förfärande kraft, på landets befolkning, förlamar, ja förstör deras själskrafter, samt håller folket insnärjdt i alla - de vidskepelser, som pläga släcka för- nuftets ljus. I kejsarnes händer och i. synnerhet i kejsar Nikolai blef vidske- pelsen eller den vänligen så kallade gudsfruktan ett mäktigt vapen. Det är genom användandet af ett sådant medel, de vid grundandet af sin oinskränkta makt érhöllö en så nitisk medverkan af sina förslafvade undersåter. I rättrogenhetens namn hä de fört sina krig.' Att befria sina under halfmånens ok suckande bröder har varit det offentligen uttalade ändamålet med alla deras anfall mot Turkiet. Kriget på Krim uppkom ur en munktvist öch dét är dén fromma tron, som för Ryssland möjliggjort förtsättändét och åfslutandet af det långa kriget på Kaukasus, som kostat många millioner rubél och 100,000-tals men- niskor. Alla regeringens proklamationer andas denna sjukliga känslo- stämning, som är så betecknande för ryssens själslif. f Om det religiösa' 186 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. elementet är en makt, hvaröfver regeringen helt och hållet förfogar, kan detta dock äfven bli ett hinder för henne, alldenstund detsträfvar att frigöra sig från despotismens bojor, känner behof af en renare luft än den, man inandas vid läsningen af kejserliga förordningar. Om Ryssland kommer att lida af våldsamma inre skakningar, skola dessa tvifvelsutan härröra från kyrkan. Jäsningen är redan nu stor, och. alla provinserna hafva någon känning deraf. Statskyrkans innersta märg täres af söndringens spetälska och det religiösa området har blifvit en tummelplats för en mängd små sekter, somliga temligen gamla, andra nya, alla symptomer af en svår sjukdom, som en dag skall förorsaka kyrkans undergång. Ingenting är mer karakteriserande för den äkta ryssen än hans förhållande till den ortodoxa grekiska kyrkan. Visserligen har den religiösa fanatismen öfverallt förorsakat afvikelser af dels löjlig, dels beklagansvärd natur, men ingenstädes hafva dess yttringar varit så egendomliga som i Ryssland. Den som lefvat bland ryssarne, märker snart att sådana besynnerligheter, sådana vidriga läror icke lätt kunna uppkomma på en annan jordmån. Den grekiska kyrkoläran måste hufvudsakligen förefalla ryssarne som ett inveckladt system af ceremonier. Nationens böjelse för ett byråkratiskt formelväsen gynnade ännu mer denna åskådning. Den dogmatiska delen af religionen, som hos protestanter och katoliker spelar den mest framstående rollen, förbi ef torftig, under det guds- tjensten blef allt präktigare. Den helige ande utgår från fadren, men ej tillika från sonen, såsom hos den vesterländska kyrkan; utom denna lärosats får man tro hvad man vill och är dock en god grekisk ortodox, en »rättrogen» kristen. Antager någon för yttre fördelars skull den grekiska läran, så kan man ingalunda med bestämdhet göra honom den förebråelsen, att han varit sin inre öfvertygelse otrogen. Tro och tänka får han i det närmaste hvad han vill, han måste endast noga fullgöra de vidlyftiga till gudstjensten hörande öfningarna. Sekter finnas redan i den äldsta tiden, ty redan från början före- kommo små olikheter i ritualböckerna. Ritualboken representerade för ryssen hela religionen. Nu lade ryssarne fordom (liksom än i dag) vid ett manuskript högsta vigten derpå, att det var slätt och snyggt samt utan ändringar. Om en af afskrifvarne af en ritualbok begick ett fel, om han upprepade uttryck eller utglömde af försummelse flera vigtiga ord, så visste han, att han fick mera betaldt, om han lät felet qvarstå oför- ändradt, än pm han rättade detsamma. Må, handskriften gerna hvimla af tryckfel, tänkte man, blott den ej blir vanprydd genom rättelser. Vid Rysslands söndersplittring i medeltiden, vid afskyn i sextonde århundradet mot den som djefvulsk ansedda boktryckerikonsten hade man ännu ej rätt märkt de många skiljaktighéterna i handböckerna. Man visste, att det i en kyrka i Nowgorod sjöngs: »O Herre, för- barma dig!» under det att det hos de flesta hette: »Herre,: förbarma dig!» Detta ord »O!» föranledde strax uppkomsten af en sekt, då som bekant utropet: »Herre, förbarma dig!» (»Gospodi pomilui») spelar en vigtig roll i den ryska gudstjensten. Hvarje kyrka, påstår att den ritualbok, som hon eger, är den riktiga. Om genom skriffelen en omening uppstått, ja till och med om afskrifvaren inflickat en not STRÖDDA MEDDELANDEN. 187 för föreläsarens räkning, sä upplästes den ordagrant så, som det stod i boken. De allmänna tvistepunkter, om hvilka de sekteriske ej kunde komma öfveréns med statskyrkan, bekräfta fullkomligt hvad vi sagt om den ryska formalismen. Så förbannade man hvarandra ömsesidigt, allt efter som man efter det trefaldiga »Gloria!» sjöng »Halleluja!» två eller tre gånger. Den som ropar »halleluja!» tre gånger, påstår, att han dermed sjunger än en gång till treenigheten, sedan han förut gjort detsamma med »Gloria!» Hans motståndare tror att det trefal- diga »Gloria!» har afseende på treenigheten, »Halleluja» derimot en- dast på Kristi tvenne ûaturer, den gudomligå och den menskligä: der- före skall »Halleluja!» endast sjungas två gånger; den' som gör annor- lunda är en affälling, en hedning, som betviflar läran om de tvenne naturerna. Namnet »Jesus» skrifves äfven på grund af det nygrekiska uttalet olika af statskyrkan mot af sektanhängarna. Statskyrkan skrifver »Jisus», men sektanhängarna »Jissus», och det ena partiet klagar öfver det andra, att det förnekar Kristus och i stället hyllar en falsk gud. Svåra tvistepunkter äro också frågorna, huruvida man, när man går att offra, bör gå till höger eller till venster, om det grekiska korset bör bestå af två stafvar, som skära hvarandra i rät vinkel, eller om hufvudstafven bör skäras af tre andra, för att tillika antyda Pilatus* inskrift och brädet under Jesu fötter. Vidare är det en högvigtig fråga, huru man bör korsa sig. Menniskan har fem finger, och man ’skulle ej kunna tro, huru deras användande för salighetens skull kan upptända hat och fiendskap. Den sekteriske ryssen tänker sig imel- lertid på allvar saligheten bero derpå, om man korsar sig med de ena eller de andra tre fingren på samma hand. Mycket komplicerad är ett partis uppfattning: de taga tummen, det fjerde fingret och lill- fingret för att dermed vädja till treenigheten; derjemte böja de pek- fingret och långfingret, för att med dem hvar för sig beteckna Kristi tvenne naturer och med dem tillsamman den hvälfda himmelen. De- ras motståndaTe påstå, att de två böjda fingren angifva, att Gud fader, har två söner; å sin sida blifvà de fördömda, emedan de ej bevisa Kristus nog ära. Bland sekter utan prester finnes en, som af folket kallas Soshiga- teli (sjelfförbrännare). ’ Ett korrumperadt ställe i bibeln anbefaller eld- dop, och under det närvarande Antikristi rike finnes intet verksam- mare frälsningsmedel än en frivillig död i éld. Sådan är deras lära. Den räknar många anhängare, och en gång uppbrände en hufvudman för denna sekt, Domitian, sig sj elf je mte en hel by och 1,700 personer. Theodosianerne äro en särdeles mäktig sekt utan prester. En af / dess anhängare, den rike fabrikanten Kawelin, erhöll under pesten 1771 tillåtelse att anlägga hospital i Moskwa. Här lärdes att Gud skickat pesten, emedan så många hyllade kätterska åsigter i reiigionen. Många både friska och sjuka strömmade dit och bekände sig till de läror, som der herskade. Ock ännu i dag åtnjuter klostret Preobra- schensk, som den Kawelinska stiftelsen kallas, ett mycket stort an- seende. En vigtig och för staten högst farlig sekt är den som kallas Stranniki (pilgrimer, irrande vandringsmän). Dessa tro att Antikrist 188 FRAMTIDEN. FJERDE ÂRGÂkGEN. 1871. AUGUSTI. herskar i Ryssland, allt sedan tsarerna benämnas imperatorer och året börjar med den 1 Januari. De förkasta all politisk, sedlig och reli- giös ordning samt alla påbud, som utgå från regeringen eller dess embetsmän. Den, som sluter sig till dem, måste förstöra alla doku- ment om sin person och som evig pilgrim bege sig ut på en bestän- dig flykt för Antikrist. De antaga äfven proselyter som »herberge- gifvare»; dessa få förblifva i sina befattningar, men måste derföre all- tid hafva mat och säkert gömställe i ordning för de verkliga pil- grimerna. Det finnes äfven sekter, som finna ett särdeles stort nöje i att gissla sig, och andra i att hoppa och springa till dess de nedfalla i konvulsiviska ryckningar. Duchaborserna (den helige andes stridsmän) stå midt imellan qväkarne och den teosofiske skomakaren Jakob Böhme ; Molokanerne (mjölkätarne) afsky fastandet. Många af »raskolnikerna» (den ryska benämningen på sekternas medlemmar, af »raskol», kyrko- splittring, sektväsen) äro alldeles otadliga i sitt uppförande, andra göra ofta statsmaktens ingripande nödvändigt. Huru svåra deras ex- cesser kunna vara, bevisar det exempel vi nyss anförde om sjelfför- brännarne. Äfven de beryktade skopzerna (sjelfstymparne) hylla en vansinnig kult; de göra sig nämligen till eunucker »för himmelrikets skull» samt förklara sig föra ett lif af absolut renhet — fläckfritt som offerdufvans! Sjelfve benämna de sig »de hvita dufvorna.» Brän- vin och vin dricka de icke; att äta fisk anse de för ett syndigt frosseri ; deras hufvudsakliga föda är mjölk, bröd och valnötsolja. Färglösa, svaga och borttvinade, se de snarare ut som vålnader, der man träffar dem i bodar och på gatorna. Hepworth Dixon berättar åtskilligt anmärkningsvärdt om åsigter och bruk hos en mängd äldre och nyare ryska sekter. En bland de egendomli- gaste af dessa äro de s. k Napoleonisterna i Moskwa. Liksom alla dissen- ters hata de statsmakten och håna statskyrkan. Som Rysslands störste fiende i den nyare tiden var Napoleon, anse de honom bokstafligen ha va- rit den Messias, som skulle krossa det tsariska väldet, ooh de hafva upp- höjt den korsikanske hjelten till värdighet af en slavisk gud. Såsom sådan dyrka de honom vid hemliga sammankomster, der kulten för- rättas framför altaren, prydda med byster af Napoleon. De hålla före att deras Messias ännu lefver här på jorden; att han undkom sina fienders försåt, for öfver hafvet från St. Helena till Central-Asien ; att han nu uppehåller sig i Irkutsk, nära Baikalsjön, vid gränsen af ki- nesiska Tartariet; att han, då stunden är inne, skall komma åter, för- sona alla olika länkande, uppbåda en stor armé och med svärdsegg förgöra alla Satans anhängare —? den regerande dynastien och de verk- ställande ministrarne. STRÖDDA MEDDELANDEN. 189 t Sir John Herschel. »Dea 11 Maj afled på Collingwood sir John F. W. Herschel, ba- ronet, 79 år gammal.» Denna korta notis i de engelska tidningarna underrättade verlden om en mans hädangång, som tillhörde vår tids heroer inom vetenskapen. Uppfödd till att följa stjernorna i deras banor, egnade han hela sitt lif åt sanningens utforskande; en verklig filosof, upplyste och hänförde han alla, som kommo i beröring med honom. Icke många personer hafva blifvit utrustade med själsgåfvor af så hög beskaffenhet som de, hvilka utmärkte sir John Herschel. Sällan finna vi en så fullständig jemvigt mellan de mest olika krafter, som hos honom. Hos få vetenskapsmän upptäcka vi en sådan snillets ödmjukhet och en så djup känsla af vördnad för skaparen af de ting, hvilkas studium blifvit honom ett kärt arbete för hela lifvet. Sir John Herschel föddes vid Slough, nära Windsor, den 7:e Mars 1798. Han var ende sonen till sir William Herschel, hvilkens astro- nomiska upptäckter förskaffat honom ett berömdt namn. Herschel den yngre uppfostrades först i hemmet af sina föräldrar och sin faster; de första skolåren tillbragte han i Hitcham, under doktor Georg Grettons ledning. Längre fram kom han först till Eton och sedan till Cam- bridge, der han utmärkte sig genom snabba framsteg och vann flera pris. I förening med doktor Peacock omarbetade han Lacroix’s af- handling: On the differential calculus och utgaf sitt första verk: A collection of examples of the application of the calculus to finite diffe- rences. När hans son var omkring tretton år, fäste sir William Her- schel den vetenskapliga verldens uppmärksamhet på rymdens härlig- heter, dubbelstjernornas rörelser, tillvaron af andra verldssystem än vårt eget, nebulosornas sannolika beskaffenhet och vintergatans ofantliga utsträckning. Hvad den yngre Herschel hörde om allt detta, gjorde ett djupt intryck på honom, och vi finna honom år 1816, när hans fader var 78 år gammal, sjelf undersöka dubbelstjernorna och _ ytterli- gare fullfölja det arbete, hans fader begynt. För detta arbete asso- cierade han sig med en ung man af likadana böjelser, James South, och år 1824 inberättade de till Royal Society läget och afståndet af 380 dubbla och tredubbla stjernor, utforskade genom mer än 10,000 mät- ningar. Denna berättelse väckte franska akademiens uppmärksamhet ; hon tilldelade de unga vetenskapsmännen sitt astronomiska pris, och två år senare erhöllo de guldmedaljen af Astronomical Society i London. Ar 1822 dog Herschels fader och lemnade honom i besittning af sitt Observatorium med alla dess instrument. Under åren 1825, 1826 och 1827 var Herschel sysselsatt vid Slough, med tillhjelp af en tjugu fots reflektor, med att göra observationer på de mångdubbla stjernorna, och resultaten af dessa iakttagelser offentliggjordes i Astronomical 190 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. Society’s handlingar. Bland Herschels öfriga arbeten böra omnämnas: Observations of nebulas and dusters of stars, utgifven 1833 i Philo- sophical transactions. Treatise 6n astronomy utkom 1832 i The cabinet cyclopaedia, och bief sedan tillökad och utgifven under namn af Outlines of astronomy. Den stora popularitet denna bok åtnjöt, bevisas bäst deraf, att den är öfversatt på ryskä, arabiska och kinesiska språken. Royal Societys katalog visar, att han såsom bidrag till Scientific trans- actions och andra journaler lemnat 131 afhandlingar; två andra afhand- lingar skref han tillsamman med mr Babbage och, som vi redan nämt, en i förening med sir James South. Man får dock ej tro, att denne rikt begåfvade forskare egnade hela sin uppmärksamhet endast åt de astronomiska och matematiska vetenskaperna. Ljusets fenomen intresserade honom särdeles, och vi finna i Philosophical transactions såväl som i Cambridge’s filosofiska sam- funds skrifter talrika skrifter af honom om ljusets polarisation, ljusets inverkan på kristaller m. m. En samling af hans smärre skrifter utgåfvos 1857 i en volym. I samma volym infördes äfven en kort serie af poetiska öfversättningar förnämligast från tyskan, och några originaldikter, hvilka alla uttala den djupa kärlek, vetenskapens man hyste för det poetiska i naturen. Ur Chorus öf angels i sir John Herschels korta poem om A dream which was not at all a dream låna vi följande verser: Behold, how in mist and in distance recedes Yon speck of existence, which witnessed his deeds! How sink the low barriers which baffled his wing, Ere he darted aloft like a shaft from the sling. Well done! thou good servant; thy service is o’er; Now prepare with thy Master to rule evermore; Eor faithful the promise, and true is the word, Which welcomes thee home to the joy of the Lord. . Tyska segerhymner. Tyska litterära tidskrifter innehålla utförliga redogörelser för ett större diktverk af den bekante författaren till skaldestycket »Amaranth», Oscar von Bedwitz. Hans nya skapelse framträder under titeln Das Lied vom neuen deutschen Reich och har af författaren dedicerats till kejsar Wilhelm, rikskansleren furst Bismark samt strategen grefve Moltke, hvilka alla uttryckt sin tacksamhet i smickrande skrifvelser till författarén. Kritiken har imellertid haft åtskilligt att anmärka mot tilltaget att skildra 1870 års militära och politiska tilldragelser, jemförda med befrielsekrigens år 1813, inom en ram af ej mindre än femhundra sonetter. Dertill kommer att flertalet af hr von Redwitz’ sonetter just ej lära vara annat än mer eller mindre skickligt rimmad prosa, politiska aforismer och utgjutelser, intvungna i lyrisk, form. Väl STRÖDDA MEDDELANDEN. 191 yttrar grefve Moltke i sitt bref till författaren: »Verser sådana som edra kunna påräkna större varaktighet än minnesvårdar af marmor eller brons», men estetikern Rudolf Gottschall förklarar, mera upprik- tigt än artigt: »för en enda dikt sådan som Freiligraths »Trompete von Gravelotte» skänka yi gerna bort ett dussin af hr von Redwitz’ sonetter.» Såsom tillhörande de vackraste i samlingen anföras af den nämde granskaren de båda slutsonetterna, hvilka vi meddela här nedan. Vom schönen Thaïe. Es liegt vor mir aus Kurfürst Erthals Zeiten Des schönen Thales wundertrauter Hain. Um malerisch zerfallenes Gestein Auf stiller Flut zwei prächt’ge Schwäne gleiten. Wie liebt’ ich’s doch, hier sinnend durchzuschreiten! Und auch vom Fenster schaut’ ich gern herein, Sah mährchenhaft ich oft im Abendschein Die Silberflügel dort sich flatternd spreiten. Jetzt freilich ist es duftlos, stumm und kahl, Doch, liegt mein Zauberstab nicht stets bereit? —- So schwing’ ich ihn — so werd’ es Maienzeit! Und sieh, wie grünt ùnd blüht, mein liebes Thal! Welch’ duft’ge Pracht im Wipfel wie. im Hag! — Und hört ihr auch den Nachtigallenschlag? O dass doch neidlos prächtig immerdar Die deutschen Stämme grünten so wie hier! Sie alle nur des einen Waldes Zier, Gar stolz umkreist vom kaiserlichen Aar! Und friedlich, wie die Schwäne silberklar Dufschschwimmen hier dies blühende Revier — Auf deutschen Geistesflut ohn’ Neidbegier Sei Nord und Süd ein leuchtend Schwanenpaar! Des heil’gen Krieges Opfer, Noth und Schmerz, Werd’einstens, wie ein Bild aus Heldensagen, Der lenzumdufteten Ruine gleich ! Der Nachtigall Gesang sei Deutschlands Herz! — Und in dies Herz, sowie mir’s aufgetragen^ Senk’ ich dies Lied vom neuen Deutschen Reich. Den illustrerade tidskriften Ueber Land und Meer har med an- ledning af segerfesten i Berlin utgifvit ett grannt utstyrdt s. k. »Kai- sernummer», som inledes med följande segerhymn af Emanuel Geibel: 192 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. AUGUSTI. An Deutschland. Nun wirf hinweg den Witwenschleier! Nun gürte dich zur Hochzeitfeier, 0 Deutschland, hohe Siegerin! Die du mit Klagen und Entsagen Durch vierundseçhszig Jahr’ getragen. Die Zeit der Trauer ist dahin. Die Zeit der Zwietracht und Beschwerde, Die du am durchgeborstnen Herde Im Staube sassest tiefgebückt, Und kaum dein Lied mit leisem Weinen Mehr fragte nach^den Edelsteinen, Die einst dein Diadem geschmückt. Wohl glaubten sie dein Schwert gebrochen, Wohl zuckten sie, wenn du gesprochen, Die Achsel kühl im Völkerrath; Doch unter Thränen wuchs im stillen Die Sehnsucht dir zum heil’gen Willen, Der Wille dir zur Kraft der That. Und endlich satt, die Schmach zu tragen, Zerrissest du in sieben Tagen Das Netz, das tödlich dich umschnürt, Und heischtest, mit beerztem Schritte, Hintretend in Europas Mitte, Den Platz zurück, der dir gebührt.» Kastandan i Indien. Det finnes i Indien ingen spekulation och intet företag, som är skyddadt för de af kastandan ingifna fördomarna. Sålunda har man nu i Calcutta uppfört anläggningar i stor skala för destination af vatten, hvilka skola lemna friskt vatten i stället för skämdt; men de hinduiska religionsvårdarne äro ännu ej öfvertygade om att man kan använda detta vatten, utan att derigenom blifva sin kast förlustig, hvarföre nu en rättrogen kommission är sysselsatt med en undersökning af saken. Men det synes fara värdt, att folket sjelft, utan hänsyn till sin själs välfärd, afgör saken och dricker vattnet. Till samma slag kan man äfven hänföra denf starka motvilja, som i de nordvestra provinserna af Indien uppstått hos de infödda mot kopp- ympningen; ty man har öfvertygat sig, säga de, om att denna endast är ett försök från regeringens sida att upptäcka ett barn, som blifvit födt med mjölk i stället för blod i ådrorna, och som är bestämdt att fördrifva engelsmännen ur Indien och eröfra verlden. 193 ”Nyrationalismen” och dess motståndare. Ett ord med anledning af det nordiska kyrkomötet. ( ■■ Lass fahren dahin! Sie haben’s kein Gewinn, Das Reich muss uns doch bleiben. Lutheb (i psalmen »Eine feste Burg ist unser Gott»). Annu en gâng — och helt visst ej för sista gängen — har allmänhetens uppmärksamhet riktats pä det religiösa framstegs- partiets program och verksamhet uti Norden. Den 5—7 näst- kommande September sammanträder ett nordiskt kyrkomöte i Kjö- benhavn. Pä den oväntade inbjudningen följde genast en annan öfverraskning; främst bland de ämnen, i och för hvilkas utredning man ansett sig böra påkalla ett kyrkomötes bistånd, finna vi frågan om »nyrationdlismens förhållande till den hristna tron.» Om vi redan nu våga beteckna denna fråga såsom de stundande mötesförhandlingamas egentliga kärnpunkt, sker detta ej uteslu- tande på grund af det teoretiska intresse, som ur många syn- punkter anknyter sig vid densamma. Vi ega skäl till det anta- gandet, att då mötets aktade bestyrelse funnit tidpunkten lämplig ' för den s. k. nyrationalismens instämmande inför kyrkans domstol, hon dervid låtit sig ledas mindre af någon önskan att åvägabringa en tillförlitlig uppskattning af den i fråga varande rörelsens kyrk- liga betydelse, än af lusten att få satt i verket en demonstration, efter omständigheterna mer eller mindre bullersam, med ett tem- ligen genomskinligt agitatoriskt syfte. Omsider har det kyrkliga stillaståendets målsmän låtit sig aftvingas motpartiets erkännande såsom krigförande makt, och samtidigt härmed förbereder man, vill det synas, ett anfall i massa mot den framryckande fienden; Alla den ortodoxa stridskonstens kända utvägar — de häftiga anklagelserna, det bittra, skadelystna förtalet, svärtandet af de icke-»renläriges» bevekelsegrunder, förvrängningen af deras ord och åsigter, det högtidliga fördömandet af allt deras görande och låtande i fråga om religionsangelägenhetema — dessa försvars- medel, hvilka ihärdigt anlitats mot hvar je enskild »otrogen», torde nu komma att samverka på en enda punkt, i akt och mening att, Framtiden. Band 6. 13 194 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. medelst en afgörande explosion, med ens spränga den rationalistiska »stormkolonnen» i luften. Af det sätt, hvarpå striden hittills blifvit förd från konfessionalismens sida, sluta vi till dess blifvande håll- ning å kyrkomötet. Må alltså de från katekesens och augshurgiska bekännelsens »allena saliggörande» dogmer affällige vara på sin vakt, ty innan kort skola deras vedersakare resa sig endrägteligen med härskri och stor basunalåt! Innan kort skola vi för tiotusende gången nödgas lyssna till dessa ihåliga beskärmelser öfver »tidens ondska», denna klagolåt öfver »otron» i romersk encyklike-stil, som väckt samtidens förtrytelse och skall framkalla efterverldens häpnad och medömkan. »Ve, sjufaldt ve öfver förnekarne’» utbrister snart i korus hela truppen af »rättrogna» mötesdeltagare, »desse, som dristaf påstå, att en sann Kristi efterföljelse, ett af hans^anda ge- ( nomträngdt lif, till medmenniskors fromma och den egna person- lighetens förädling icke med nödvändighet förutsätter antagandet af läran om gudomsväsendets sönderklufvenhet i tre särskilda per- soner, icke heller den om gud-sonens mandomsannammelse, genom gud-andens medverkan, till stillande af gud-fadrens vrede öfver synden! Ve öfver otroshjeltame, som, med det nya testamentet i handen, benämna vårt ortodoxa system en karrikaturbild af kristen- domen och sig sjelfve de sant troende i urkristlig, biblisk och protestantisk mening!» Så ungefär torde ropen komma att låta — ett ändlöst omqvädande af samma nötta lexa! Låtom oss imellertid, innan trosnitet gjort, våra vederparter alltför högljudda, söka vinna gehör för en rakt på saken gående fråga, nämligen denna: hvarom handlar i sjelfva verket striden mellan statskyrkoteologien och det religiösa åskådningssätt, för hvilket motståndame påfunnit den — såsom vi sedermera skola visa — oegentliga och vilsele- dande benämningen »nyrationalismen»? Det är i sanning hög tid att på allvar taga denna fråga i öfvervägande. Talrika försök till frågans besvarande föreligga redan från ’ den kyrkliga ståndpunkt, som är motsatt vår egen. Skefva och ingenting förklarande, vitna de alla om sjelfva ståndpunktens ohåll- barhet. Man har i den officiela dogmtrons läger ej kunnat alldeles blunda för det anmärkningsvärda faktum, att uti vårt fädernesland på senare tiden försports ett särdeles lifaktigt deltagande för de religiösa spörsmålens vetenskapliga behandling. På detta område kan Sverige i sjelfva verket, sedan omkring ett tiotal af år tillbaka, sägas hafvä gjort sitt inträde bland de bildade nationernas antal. De svårlösta och maktpåliggande frågor, som uppröra vårt tide- hvarf — frågorna om religionens väsen och betydelse för menniskan, om kristendomens rang bland de historiska religionerna, om dess NYRATIONALISMEN OCH DESS MOTSTÅNDARE. 195 uppkomst, dess stiftares personlighet och vitnesbörd om sig sjelf, om kyrkans ställning till den moderna kulturen, om trons förhål- lande till vetandet — de låta sig numera tidt och ofta förnimmas äfven hos oss, inom umgängeslifyet såväl som i den offentliga diskussionen. Hos oss som annorstädes har ur forskningen alstrats klarhet och ur klarheten åstundan att rödja ur vägen det alltför bristfälliga, ombilda det föråldrade i kyrkans lära och författning till trognare öfverensstämmelse med hennes ursprungliga ideal. Så hafva tidens reformatoriska sträfvanden vunnit fotfäste äfven i vårt land och der, i synnerhet bland det yngre slägtet, väckt till lif en i styrka växande opposition mot »bekännelsetrohetens» dok- triner, hvilkas oförenlighet med logik och vetenskap, med förnuftig samhällsutveckling och sann kristendom blifvit snart sagdt ett axiom för det upplysta religiösa medvetandet. Den rådande djupa sön- dringen mellan den ortodoxa prestläran och evangeliet om Kristus, sådant det uppfattas af de bildades mängd, förnekas knappast ens af konfessionalismens egna sakförare. Tvärtom hafva de utaf det äfven hos oss allt märkbarare framträdande kritiska pröfnings- begäret tagit sig anledning till ökad jämmer öfver »annalkandet af det stora affallet i Guds kyrka», föga besinnande huruvida ej detta »affall», närmare skärskådadt, visar sig som ett affall allenast från de okristliga satser, hvilka med hårdhet drifvas utaf en i Sverige bofast »gruopvækkende kras Orthodoxi»1). År ifrån år höres Waktaren, med obetydliga variationer, ånyo inskärpa temat om tidens »otro» och »antikristiska verldsvishet», någon gång i samband med non-plus-ultra expektorationer öfver »den filosofiska otrosande, som blåser i rikets första universitetsstad, förhärjande våra blomsterfält, våra framtida förhoppningar om ett slägte, starkt genom kristlig tro och dygd»2). I samma tidning från ett af de närmast föregående åren finna vi en uppsats om Svenska folket och rationalismen, hvilken i visst afseende torde kunna gälla söm typisk för ortodoxismens sätt att besvara frågan om den pågående religiösa stridens egentliga syfte. Vi återgifva på grund: häraf det hufvudsakUga af i fråga varande (med den kända signaturen S. L. B. undertecknade) framställning. Författaren yttrar följande : Omdömet återfinnes i den danska tidskriften For Ide og Virkelighed. 2) Alla citaten Stergifva verba formalia, hemtade ur en samling profbitar på den svenskt ortodoxa polemikens innehåll och ton. under de senaste åren. — Det ofvan- nämda utfallet i Wäktaren, som var riktadt mot den boströmska filosofien, bemöttes med stor skärpa af en författare i Aftonbladet genom ett nekande svaromål på frågan: Ar kristendomen och statskyrkodogmatiken detsamma f 196 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. »För ett folk såväl som för den enskilde inträda vissa tidpunkter, då ett val mellan tvenne hvarandra motsatta vägar blir en nödvän- dighet och hvarvid framtiden kommer att bära en outplånlig prägel af det beslut, som togs i den afgörande stunden. Gäller valet något, som är af vigt för det högre, det andeliga lifvet, blir dess afgörande betydelse så mycket större. För svenska folket synes ett dylikt val nu stunda — valet imellän rationalismen eller hvad vi med ett svenskt ord vilja kalla fömufts-tron och den gamla bibel- och för samling s-tron. Låtom oss, för att rätt förstå detta val, först taga med några ord i betraktande skilnaden mellan dessa båda.--------------Skilnaden mellan rationalismen och bibeltron kan med dessa få ord uttryckas: Rationa- lismen lefver af sitt förnuft, den rättfärdige lefver af sin tro. • Det är valet mellan denna förnuftsvishet, som lefver af och i sig sjelf, och församlingstron, som lefver af hvart och ett ord, som går ur Guds mun, hvilket ställes fram för allt svenska folket. Ty såväl hos rationalismen som hos församlingstron visar sig i våra dagar stor verksamhet och ett nytt lif. De tränga sig, hvardera från sitt håll, med makt på folket, och i längden måste icke blott de enskilda utan folket göra sitt val. Rationalismen framträder både i lärd och populär form och försöker såväl inom vetenskapen som tidningspressen att uttränga den gamla församlingstron i vårt land. Den filosofi, som hos oss intagit vigtiga lärostolar vid båda universiteten, har i bufvud- saken kommit, beträffande kristendomen, till samma resultat som ratio- nalismens förkämpe i Amerika, Parker1). De vigtigaste och förnämsta af kyrkans trosläror kunna icke längre bestå inför förnuftets domstol. P arker är en föregångare till den store reformatorn, som en gång helt och hållet skall bortrensa den ortodoxa surdegen d. v. s. allt öfver- naturligt ur religionen. En stor del af den studerande ungdomen får således vid universiteten lära, att Kristus icke är väsentligen skild från andra menniskor. De liksom han äro alla Guds söner. Någon annan försoning än den, hvilken menniskan genom sin egen bättring kan åstadkomma, behöfs icke. Den vishet, som filosofien predikar från lärostolarna, upprepas af åtskilliga tidskrifter i Sverige, hvilka mer eller mindre öppet förklarat krig mot renlärigheten eller ortodoxien. I släpet på vetenskapen följer slutligen en lång rad af tidningar och dagblad, hvilka med en mun förklarat den gamla läran utdömd och föråldrad, och som begagna alla möjliga tillfällen att hos folket inplanta den tron, att den kristen- dom, som predikas i kyrkorna och läres i skolorna, blott är en prest- lära. I stället hänvisas folket, för att finna näring för sina religiösa behof, till Parker oeh hans lärjungar bland oss. Härtill komma slut- ligen en mängd ströskrifter och afhandlingar, populära föredrag m. m., hvilka läsas af tusenden och på samma sätt söka göra rationalismen till folkreligion. Så förstå vi, att rationalismen hos oss från många håll framträder med stor lifaktighet och stora anspråk att göra sig gällande såsom den enda rätta uppfattningen af kristendomen. Ehvad den nu möter oss i vetenskaplig eller populär form, är den sig lik i hufvudsaken och vill äfven detsamma — undantränga renlärigheten och ortodoxien, d. ä. församlingstron, och i stället sätta förnuftet.» ’) Jfr. en uppsats om »Parker och den religiösa frågan» i Nordisk Tidskrift. NYRATIONALISMEN OCH DESS MOTSTÅNDARE. 197 Tager man nu fasta pâ sjelfva hufvudargumentet uti ofvan- stående i, svenska statskyrkans anda affattade manifest — huru skulle väl dä någon, utom »renlärighetens» logici, naturligtvis — kunna undertrycka en känsla af förvåning? Såsom rationalismens gröfsta förbrytelse och det, som föranledt striden mellan densamma och kyrkan, angifves af den ortodoxe författaren: bemödandet från rationalismens sida att »undantränga tron, för att i dess ställe sätta förnuftet.» I dess ställe? Det är alltså här fråga om ett alternativ, ett val mellan oförenliga motsatser? Tron och för- nuftet äro således hvarandra fullständigt uteslutande principer eller krafter hos menniskan? I öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå stridsfrågan af honom blifvit uppstäld, måste förf, i Wäktaren härpå svara ett obetingadt ja. Men han nödgas då — huru har detta kunnat undgå hans uppmärksamhet? — jakande instämma äfven i följande paradox: alltså är tron, såsom motsatt förnuftet, likaledes motsatt och oförenlig med det sanna, goda och rätta. Ty att detta till sitt väsen är ett med det förnuftiga (eftersom det ju ej kan vara ett sinligt och något tredje, utom förnuft och sin- lighet, icke gifves), förmoda vi att förf, ej finûer skäl att bestrida. Hvad har då förf, uträttat genom sitt välmenta försök att spela skiljedomare mellan svenska folket och rationalismen? Han har, såvidt vi förstå, ovedersägligen lagt i dagen, att det der logiska monstrum, som af »renlärighetens» apologeter utsmyckas med he- derstiteln »tro», måste, alldenstund det enligt förf:s egen utsago är förnuftet i allo motsatt, anses liktydigt med det osanna, orätta och onda. Men om så förhåller sig, om detta är dogmtrons sannskyl- diga natur — huru kan förf, då finna beklagligt, att vårt folk — och ingalunda de minst bildade eller religiöst sinnade bland det- samma — i stora skaror vändt ryggen åt »bekännelsetrohetens» afgudabeläte, för att i stället eftersträfva den tro, som förkunnades z af Paulus, då han, århundraden förr än kyrkomötenas omröstningar apoteoserat stiftaren af vår religion till »den andre personen i tre- enigheten», 9 sålunda formulerade kristendomens valspråk: »tro på herren Jesus, så blifver du och ditt hus saligt»? Det är denna sant kristna tro — hvars väsen det tillhör den religiösa psykologien att närmare utforska — den svenska »nyra- tionalismen» inskrifvit på sin fana. Genom att erinra om detta 1 ) Jmfr. härom Révilles i Majhäftet af vår lidskrift anmälda skrift Dogmen om Kristi gudom till sin historiska utveckling. — Att Kristus sjelf aldrig utgaf sig for att vara Gud, lika litet som han sä betraktades af sina lärjungar eller af den äldsta kristna församlingen, har, säsom vära läsare känna, blifvit med öfverväldigande klarhet bevi- sadt genom de senaste ärens vidlyftiga litteratur i detta ämne. 198 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. faktum, hafva vi tillbakavisat den anklagelse mot det i fråga va- rande åskådningssättet, vedersakarne velat inlägga i sjelfva benäm- ningen »nyrationalismen.» Äfven här har »de bekännelsetrognes» urgamla, åtminstone med Concordia Pia jemnåriga »pia fraus» ej utan fintlig beräkning utlagt sin snara. Det gälde för dogmatikens riddermän att genast på förhand ställa den inhemska fria forsk- ningens förhållande till kristendomen i en såvidt möjligt tvetydig dager. Nu är det så, att det allmänna föreställningssättet — med hvad rätt, undersöka vi ej här — vid rationalismens begrepp öfver- hufvud fäster idén om något trångt, ytligt, andefattigt, särskildt hvad beträffar den djupare uppfattningen af det religiösa. Man har sökt draga fördel häraf till motpartiets oskadliggörande. De rent exegetiska bevisen för vissa dogmers obibliskhet såväl som den filosofiska kritiken af ortodoxiens gudsbegrepp och allmänna vetlds- åskådning menar man sig helt beqvämt kunna affärda såsom för länge sedan vederlagda; »det är nyrationalism», heter det, »uppkok på en öfvervunnen ståndpunkt, ingenting annat.» Samma domslut^ som ledt till förkastandet af den gamla »vulgära» rationalismen såsom måttstock för religiös sanning, skulle — så hoppades man — utan att något vidare ingående på saken blefve behöfligt, sträcka till marken äfven hans yngre efterföljare i striden mot kyrkoläran. Men detta sätt att gå till väga är icke ett ärligt; vi protestera mot detsamma i den historiska sanningens namn. Den svenska oppositionen mot statskyrkans öfverdrifna konfessionalism har icke vuxit ur samma rot som rationalismen under adertonde århundra- det 1). Dess reformyrkanden framställas icke, såsom hrr örtodoxer 1 ) Sanna förhållandet härvidlag synes hafva föresväfvat en anmälare af Framtiden i For Ide og Virkelighed, oaktadt äfven han gör bruk af den oegentliga benämningen »nyrationalismen.» Anmälaren yttrar, att Framtiden »byder sine Læsere en rig Af- vexling af nnderholdende og belærende Meddelelser, grupperede om Afhandlinger, der forfægte en besternt Centralanskuelse, til hvilken de övrige Bidrag middelbart eller umiddelbart staae i Forhold. Det er Nyrationalismen, denne mærkelige Tilsyneladelse, der, idebeaandet og med en til alle Sider opladt Sands, har afl0st den gamle bornerte Rationalisme, til hvilken den mere end nogen Anden er polemisk stillet, der her kom- mer til Orde.» , En öfverhufvuå riktig - uppfattning af »punctum quæstionis» i striden mellan den svenska konfessionalismen och dess motståndare finnes framstäld i hr C. Rosenberga afhandling om Ny-Rationalismen i Sverig (införd i Dansk Maanedsskrift}. Förf, fram- håller, hurusom »nyrationalisterna» erkänna alla själsförmögenheternas rätt att få sina behof fylda samt söka att genom æn förutsättningslös, strängt historisk granskning af de bibliska skrifterna bringa till afgörande frågan om de kyrkliga dogmernas sanning. De åsyfta ingalunda kyrkans upplösning, endast hennes renande: en stor, allmän re- formation och »mensklighetens återförande till ett nu nästan utslocknadt, innerligt lif i Kristi anda, men grundadt på, enligt deras uppfattning, renare föreställningar om hans och om Guds väsende, än de, som fått deras systematiska uttryck i kyrkoläran.» NYRATIONALISMEN OCH DESS MOTSTÅNDARE. 199 vilja göra troligt, i kraft af ett ohistoriskt, i luften sväfvande, ytligt förståndsresonnemang. Ett utmärkande drag hos den i fråga va- rande riktningen är tvärtom dess benägenhet att låta sjelfva fakta, de historiska intygen, samvetsgrant pröfvade och sammanstälda, gifva utslaget. Framstegspartiets sträfvanden hafva aldrig åsyftat att i den religiösa trons ställe sätta vare sig en alldaglig lefnads- vishet eller, såsom hr S. L. B. klagar, ett filosofiskt systems »magra, abstrakta sanningar»; men att gent imot den grustorra, i sedligt och religiöst afseende ej blott odugliga, utan afgjordt förderlliga dogmtron ånyo bringa tiH heders det nya testamentets trosbegrepp och dermed äfven den sant kristna betraktelsen af menniskolifvet — det, och endast det, är vår uppgift. Vi hafva för denna gång endast i korthet velat återupprepa, i vårt eget och de med oss lika tänkandes namn, vårt så ofta framstälda »præterea censeo» i den religiösa frågan. Redan i Framtidens första häfte uttalade vi den grundtanke, som är den genomgående »röda tråden» i vår litterära verksamhet: För vår odlings fruktbärande utveckling mot sin högsta framtidsbestäm- melse är det ett oeftergifligt vilkor, att den religiösa verldsåskåd- ning, hvilken fått sitt historiska uttryck i kristendomen, hos oss blir till sitt rätta skaplynne allt klarare uppfattad, samt i hela dess omfattning följdriktigt pä lifvets förhållanden tillämpad. Och i tidskriftens närmast följande häfte läser man, såsom slutord till en annan författares undersökning rörande urkristendomens lära om kyrka och presterskap, ett så lydande yttrande om deras uppgift, »som i vårt land föra det religiöst-reformatoriska sträf- vandets talan»: »Kristi kristendom vilja vi genom vårt arbete främja; derföre bekämpa vi dess »bekännelsetrogna» vrångbild. Helig är för oss den personliga tro, som, enande andarne i kärlek, stiftar frid på jorden och ger åt menniskorna en god vilja; derföre protestera vi mot försöken att påtruga församlingen ett falskt, ett okristligt trosbegrepp, som allestädes, der det fått rotfasta sig, i lifvet alstrar söndringens, misstänksamhetens, förföljelselustans bittra frukter!» Härmed har vår tidskrift i sjelfva verket angifvit Ett uttalande i samma anda angående »det saakaldte nyrationalistiske Parti i Sverig» hafva vi nyligen påträffat i broschyren Verdensstyrelsen i Forhold til Frihedens Brug. Populair Betragtning af Forfatteren til »Jalen hos Elise» m. m. (Kjöbenhavn 1869). Förf, yttrar, på tal om det nämda partiets »dybtgaaende Undersögelser», att man måste »anerkjende at disse, der gaa nd paa at drage den rette oprindelige Menitfg, som ligger i hver Bibelsætning, frem i uforvansket Skikkelse, hvile paa en god Grand og at de ere förte i kristelig Aand, med sandhedskjserlig Omha, udhöldende Flid og megen videnskabelig Dygtighed.» 200 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. den »centralåskådning», som återfinnes i alla de mera betydande svenska inlagorna till den saks upprätthållande, som för ett tiotal af år sedan med den frimodiga öfvertygelsens värma och kraft förfäktades af Nils Ignell, i hans ännu ej med en enda stafvelse vederlagda sändebref till Svensk Kyrkotidning om »den ursprung- liga kristna tron och dogmtron». Tankegången, som ligger till grund för dessa inhemska reformsträfvanden, är ingalunda rätt och slätt rationalismens; men väl skulle rörelsen kunna betecknas såsoin den svenska nyprotestantismen, ty på Luthers verk och på bibelkristendomen vilja vi uppbygga framtidens kyrka. Blott ett ord hafva vi ännu att tillägga! Tvenne af inbjudarne till det nordiska kyrkomötet hafva för ej länge sedan uppträdt med skarpa anklagelser mot den svenska »nyrationalismen». Prof. F. Hammerich skrifver: (i Den kristne kirkes historié, 3:dje bind, 4:de hæfte s. 537: Retninger i nutiden) »Hvad der i dybest forstand skulde lofte folkene, tro på åndens magt i himlen og på jorden, tro på korsets hemmelighed, bliver nægtet; personligheden mister sit hold»; och såsom de, hvilka i Sverige medverkat till åvägabringandet af ett så bedröfligt resultat, utpekar den danske teologen särskildt Boström och Ignell. Domprosten dr P. Wieselgren förkunnar (i Wäktaren) uti de polemiska artiklar, hvarmed hr doktorn under förlidet år hemsökt Framtiden, att grundtvigianemes om den mensk- liga bristfullheten vitnande »misstag», då de »på det heroiska tros- ordet ville försöka uppbygga en församlings bekännelse, ej kan få en framtid; men än mindre kan den von Bergenska »Framtidens» religiösa tendens få en dylik», ty — menar hr W, — tidskriftens och »våra oförsonliges» syfte är att »skrifva bort folkets religiösa tro». — Dessa äro de beskyllningar, hvarmed »renlärighetens» måls- män djerfvas framkomma mot dem, som icke ansluta sig till deras egen obibliska och trälaktigt ofria uppfattning af kristendomen. Vederläggningen af deras anklagelser är gifven redan genom det vi i det föregående anfört till redogörelse och försvar för vår stånd- punkt. Måtte våra motståndare, när de på kyrkomötets- samman- komster stå redo att förnya sitt ordande om »nynationalismens» »otro» och »Kristushat», föra sig till minnes det bud, som gäller for teologie doktorn och professoren ej mindre än för mannen ur hopen, det alltid och för alla giltiga budet: »du skall icke bära falskt vitnesbörd imot din nästa!» Carl von Bergen. 201 Om Bernhard Elis Malmström såsom menniska och skald. Ett offentligt föredrag, hållet i Herrestads folkhögskola, den 29:de April 1871« I. Folkhögskolan, som med detta föredrag håller sin sista lek- tion under läsåret 1870—1871, betraktar den fosterländska histo- rien såsom det ämne, hvilket utgör medelpunkten i hennes arbets- plan. Men som allt hennes arbete syftar att väcka manliga tankar och fosterländska känslor, är för henne historien aldrig blott en rad af namn eller en räcka af årtal. Liksom ynglingen aldrig blir så stark, att han icke behöfver, om han är af rätta arten, att stundom luta sitt hufvud till sin moders bröst och lyssna till det älskande hjertats slag, så behöfver också mannen hela lifvet igenom, om han vill vara en medborgare af rätta arten, att luta sig till den stora modrens bröst; han behöfver höra huru fosterlandets hjerta klappar. Det är historiens sköna uppgift att föra honom till detta bröst, att lära honom förstå dessa hjerteslagen. Men då blifva ej heller de sidor af historien längre hufvudsak, för hvilka flere af oss i vår barndom fingo stryk, emedan vi hade svårt att lära oss dem. Der blir i stället plats också för andens, trons, tänkesättens, sedernas och känslolifvets historia. Och som dessa ofta så slående sant tagit sig uttryck i tänkarens ord och skal- dens dikt, har också den fosterländska litteraturens historia erhål- lit en liten men dock icke betydelselös plats bland våra läroämnen. Vi hafva sålunda lärt känna åtminstone några af de stora forngestalterna i Eddans ursprungsverld och vi hafva gjort bekant- skap med både en och annan af de äkta, kärnnordiska män och qvinnor, som Islands historieberättare tecknat. Vi hafva sett rid- daren draga ut på äfventyr mot gastar och troll, på irrfärder i elfvornas land, och vi hafva lyssnat till allrakärastens sång, då hon i jungfruburens enslighet längtansfull sömmat i silke och gull de anade bedrifterna. Men vi hafva också lärt oss värdera den protestantiske andens höga allvar och förståndiga enfald, då den- 202 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. samme ännu kämpade att nå de rätta former, i hvilka han kunde gjuta sitt för hvar je dag allt rikare innehåll. Och han fann dem,, då den »Nya Skapelsens» skald lyftade sig till allt renare rymder, då Leopold diktade sin odödliga saga om »Eglé och Annette» och då Bellman midt hland sina yrande hjeltars lekar och löjen låter oss höra det dofva återljudet af eviga makters varnande röst. — Att vi då ej heller glömt vårt eget århundrades store, Franzén och Wallin, Tegnér och Geijer, Topelius och Runeberg, är naturligt. Bland de siste af vår litteraturs stora namn återstår oss dock ännu ett att nämna, den mans, hvilkens lefnad och verk vi nu gå att be- trakta. Just under de år, då den till tomt ordakäbbel allt mer öfver- gående striden mellan den gamla och nya skolan i vår vitterhet småningom trädde i bakgrunden för Tegnérs kraftiga harposlag, bodde på Stora Holmstorp i Tysslinge socken af Nerike ett lyck- ligt och aktadt par, ekonomiedirektören Carl Adolf Malmström och hans maka Hedvig Ulrika Styffe. I denna tid af stora verldshän- delser, då den förste Napoleon, ohjelpligt fallen, måste inrätta sin trånga bostad på S:t Helena, och då Frankrikes nyss landsflyktiga konungaätt åter skulle försöka sig i den svåra konsten att herska, ja just 1816, det året, på hvars nyårsdag Tegnér i lågande harm skref sin bittert gisslande sång öfver dårskaperna i en tid, som i många hänseenden är så lik vår egen, föddes den 14:de Mars af af ofvannämda föräldrar Bernhard Elis Malmström. Ursprungligen den tredje bland sex syskon, blef han snart den äldste genom de två äldres tidiga död. Uppfostrad af en driftig och i kommunala värf mycket anlitad fader fick Malmström tidigt lära sig arbete och ordning. Naturen lärer icke slösat med fägring kring hans första barndomshem. »Han såg dagen på en vidsträckt slättbygd, ej bruten af höjder och dalar, af skogar eller vatten. Men», säger hans minnestecknare i Svenska akademien, »snillets gudagnista kommer farande med himlens vindar, och diktens gåfva upprinner i sånggudinnans Spår, likt Jerichorosen, i sjelfva ödemarken.» Att dessa poetiska anlag imellertid icke förqväfdes på hemtraktens för dylikt säde så ogunstiga jordmån, länder Malmströms såväl fader som moder till synnerlig heder. Den härdande och helsosamma tukt, i hvilken dessa höllo sina söner, syftade nämligen aldrig till att sluta deras hjertan, »för de lifvets vänare makter, som gjuta sitt förädlande behag öfver sammanlefnaden.» Malmströms fader satte högt värde på de gammalnordiska sagorna, med hvilkas ge- stalter. sonen sålunda redan tidigt torde blifvit förtrogen. Visst är, att han redan vid tio års ålder försökt sina egna diktarkrafter OM BERNHARD'ELIS MALMSTRÖM. 20$ med en poetisk behandling af Bodvar Bjarkes saga1). Men äfven modren inledde honom frän sin sida på litteraturen. Sjelf känslig för poesiens rörelser förstod hon på en gång att gifva akt på so- nens anlag och leda dem i en ädel riktning genom arten af de verk, som hon lät falla i hans hand. Sjelf har denna moder be- rättat till ett fruntimmer, af hvilket vi äfven haft nöjet imottaga månget träffande drag till teckningen af Malmströms bild, att han aldrig, såsom andra barn, varit road af att leka, utan, ifrån det han lärt sig läsa, alltid plägat sätta sig för sig sjelf med en bok, och att då — just i hans verkliga barndomsår — fru Lenngrens skaldestycken varit hans älsklingslektyr. Under intryck af den fina, träffande stilen hos »Pojkarnes» och »Bettis» skaldinna samt af de manligt kraftiga kar aktersdrag, som stämpla hvarje fornnordisk skapelse, har också Malmström tydligen format sin första uppfattning af hvad som är skönt och upphöjdt Att han för hvarje kommande år fick en allt mer vidgad synkrets, förändrade mindre arten än djupet af hans begåfning. Malmström är från första stunden, han fattar pennan, gedigen i innehållet, och beundransvärdt smidig i formen. Utan att förneka, det särskilda dikter af Malmström till och med bland dem, som han sjelf i sina senare år gillade, äro skäligen svaga, torde man dock svårligen kunna uppvisa någon period af hans utveckling, då han egentligen är hvad man skulle kunna kalla omogen hvarken i det ena eller andra hänseendet. Detta röjer sig bäst, då han, efter att hafva genomgått Örebro skola, kommit till Strengnäs’ gymnasium och der tvenne gånger hedrades med uppdraget att hålla högtidstal på Carl XII:tes dödsdag, en plägsed, som, till firande af den store hjeltens minno, länge var öflig vid detta lärosäte. Han var då blott en adertonårig yngling, men om det intryck, hans uppträ- dande gjorde, skrifver en några år yngre samtida, domprosten Strömberg i Strengnäs: »Det var en tid — jag glädes att hafva bevitnat den — när dessa toner föddes i denna nejd, såsom friska källsprång ur klippan, rika, fulla, mäktiga, rena. Det var en stund, när den adertonårige skalden sjöng på detta rum (stora gymnasii- salen i Strengnäs) förstlingen af sina fosterländska sånger, tolkande Vasaålderns minnen, Sveriges hjeltetid och vårt härliga, minnesrika land, med ynglingens eld och hänförelse, men med sans och kraft af en mognad man; den stundens minne skall ej förgå, så länge hjertat ännu klappar varmt. De ungas hjertan svälde af mod och stolt- 1) Detta försök jemte flera andra poetiska utkast från de första ungdomsåren be- varas nu af skaldens broder, historikern, professor Carl Gustaf Malmström i Upsala, som godhetsfullt meddelat oss flera värdefulla upplysningar om sin aflidne broder. 204 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. het, och heliga beslut stodo att läsa i deras blickar; de grånade lärarne tryckte deras händer och göto tårar af hopp och glädje. »Skönt är vårt land» — sjöng han — »Skönt är vårt land; jag vill ej sången höra Om söderns himmel skönare än vår. Månn’ sången här ej skall mitt hjerta röra, När siskan ifrån gröna björkar slår? Månn’ vinterns stormar harmonien störa, När inom hjertat nordisk stillhet rår? Här vilseförer ej passionens villa; Bland Qällarna är lifvet lugnt och stilla. Väl brytas icke färgerna så bjerta På markens och på lifvets rosor här. Men rosor blomstra dock i hvarje hjerta, Och sig med sippor svenska våren klär. Här lyser solen klar och gör ej smärta Och himlen utan Söderns fasor är. Af jern vår himmel är, men blank polerad Och ytan rikt af stjernors guld broderad. O sköna land! O arf af stora fäder! O Svea, du min första kärlek var. Om du i vårens jungfrudrägt dig kläder. Om vinterns svepning du omkring dig drar, Jag älskar dig — mig denna kärlek gläder, - Den trognaste ett dödligt hjerta bar. ■ För dig jag trotsar alla lifvets öden, För dig jag ville dö, och le i döden!» Jag upprepar det, det var en adertonårig yngling, som förde detta språk, så formfulländadt, så kraftigt, så manligt ädelt!» Till fosterlandet helgades, såsom vi se, de första tonerna af hans lyra, liksom i en senare tid flera af de skönaste. Med det lilla tillägg, att Malmström under denna sin gymna- siitid för sina poetiska försök rönte mycken uppmuntran och mot- tog en välvillig ledning af dåvarande filosofie lektorn i Strengnäs doktor Gumælius, Engelbrechts fosterländske sångare, lemna vi åter för en stund ordet åt domprosten Strömberg. »Det låg,» säger denne i sin minnesruna, »redan vid den tiden i sjelfva hans röst och föredrag något storartadt, något hänförande, som bebådade den blifvande mästaren. Man berättar ock om ho- OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 205 nom, att han redan i tredje klassen af Örebro skola väckte både lärares och kamraters häpnande beundran, första gängen han reste sig ibland dem och med sin välljudande stämma och med öfver- lägsen säkerhet i sträng takt uppläste det förelagda stycket i den romerske skalden Virgilius. — Vid härvarande gymnasium gjorde han sig känd för ett allvar i studier, tänkesätt och lynne, som var öfver hans är. Man känner ifrån denna hans ungdomstid icke mer än ett exempel af förflugenhet och pojklynne. Jag tillåter mig an- föra det. Traditionen förmäler, att han en gång i en af våra gränder mötte en af stadens damer, som möjligen gjort sig känd bland ungdomen för någon bristande mildhet i omdömen och tän- kesätt. Hans rättskänsla öfrerväldigade honom, och innan han hann besinna sig, hade han uttalat tätt vid hennes öra ett fågel- namn, som träffande karakteriserade både hennes lätta rörlighet och hennes pladdrande tunga.» — Så långt domprosten Strömberg. Malmström blef student i Upsala vårterminen 1835, således vid 18 års ålder. Han kom då att bo uti samma gård som då- varande seniorn uti Södermanlands och Nerikes studerande nation, numera filosofie doktorn och riddaren J. Samzelius, af hvilken jag äfvenledes haft äran mottaga mången värdefull vink om Malmströms, ynglinga- och första mannaålder. Han nödgades nu, så som mången begåfvad men meddellös yngling, att öka det egna arbetets börda genom att handleda andra i deras studier; ja han tjenstgjorde till och med som lärare vid Upsala Lyceum, hvarjemte han äfven ge- nom öfversättningsföretag sökte bereda sig någon inkomst. Redan som gymnasist hade han öfrersatt Historiska karaktersskildringar af den tyske skalden Ernst Moritz Arndt, hvilken äfven besökt och mycket beundrat vårt fosterland. Under sin studenttid öfversatte han en dryg del af Beckers verldshistoria, andra Upsala-upplagan, liksom han senare öfversatt Michelets arbete Den nyare tyska filo- sofiens utvecklingshistoria. Om den ekonomiska sidan af dylika och andra företag råd- gjorde han ofta med ofvannämde äldre kamrat, hvilket småningom gaf anledning till förtrolighet äfven inom andra, mer andliga om- råden. Redan vid denna tidpunkt var dock Malmström mycket slu- ten och tillbakadragen, hvartill måhända, utom sjelfva det natur- liga temperamentet, många sammanstötande omständigheter torde medverkat. Så hade han redan som gosse med synnerlig kärlek slutit sig till den af sina yngre bröder, hvilken genom arten af sina anlag tyckes hafva varit med hans eget snille mest befryn- dad. Han väntade just till en deltagare i sina studier öfver skön- hetens väsende och arter denne nära jemnårige broder, »hvars ti- 206 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. diga snille redan röjde honom såsom bildande konstnär af rikaste löfte», då i det stället sorgebudskapet kom, att denne yngling under badning i sjön Möckeln i Carlskoga bergslag genom drunkning omkommit. Båda dessa bröder tyckas redan »tidigt hafva känt sina vingar växa»; tillsamman häde de studerat Greklands skalde- sång, och hade i hoppet sett den dag, då de vid högskolan skulle få fortsättå detta sköna studium. Af Goethes härliga berättelse Wilhelm Meister hade deras som så mången annans håg blifvit tänd att en gång med egna ögon få se Grekland och Italien, skön- hetens och konstens paradis på jorden. Den verldsbekanta lilla visan: Kennst du das Land? och det i sin oskuldsfulla hängifven- het så sköna omqvädet »Dahin! Dahin!» hade varit deras hjertans och förhoppningars sång. Nu stod skaldeynglingen ensam qvar på Nordens, på jordens strand och sjöng öfver brödren, som dragit mycket längre bort än till skönhetens jordiska paradis: »Vi skulle mötas här — var det ej så? — I Odins lunder, i Minervas salar, Der Fyris’ böljor genom nejder gå, I hvilka minnet ur hvar torfva talar; I dessa ängder mötesplatsen var. Hvi kom du ej till klassiskt väna stranden, Der ensam, ängslig, tyst jag vandrar qvar Och famlar vilsen efter brodershanden? Vi skulle här förnyat än en gång De kära drömmarna från forna tider; Vi skulle lyssnat än till Grekens sång, Följt filosofen i hans höga strider. Vi skulle ha förklarat konstens mål; I luftig rymd vi skulle oss ha solat IJland himmelstecknena hos din Jean Paul — Och mycket, mycket, broder, än vi skolat. »Kennst du das Land?» — Mins du den sången än? Och mins du landet, dit vi flögo båda På längtans vingar i vårgryningen, För att det sköna i dess hembygd skåda? »Dahin! Dahin!» — Det bief ej något af: Den sköna drömmen fingo vi ej åter.--------- Din ungdomsresa slutats i en graf; Hvar slutar hans, som står bredvid och gråter?» OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 207 Efter att âr 1837 hafva tagit teologisk dimissionsexamen fort- satte nu Malmström med tungt hjerta ensam sina studier för den filosofiska graden. Han tog sin kandidatexamen i December 1840 .med utmärkelse hufvudsakligen i estetik, filosofi, klassiska språk och historia. Vi kunna af hvad förut är yttradt finna, att han idkat dessa studier ej af tvång utan af kärlek. Derföre längtade han också att blifva i tillfälle att få qvarstanna vid universitetet, hvartill möjlighet bereddes honom genom professor Atterboms be- redvillighet att kalla honom till docens i vetenskapen om det sköna. Detta skedde år 1843, sedan han genom en disputation öfverJLri- stotéles lära om poesien ytterligare höjt det vetenskapliga anseende, som han vunnit genom sin gradualafhandling om Konstens väsen och betydelse. . Innan vi gå att undersöka arten af hans skaldeverk, af hvilka förstlingar offentliggjordes redan under hans studenttid, vilja vi i sammanhang med det föregående först framhålla ett och annat drag, som belyser hans personlighet. • ' Vi hafva sett huru han uppfostrades af en sträng, allvarlig och duglig fader; detta härdade honom sjelf till arbetsamhet och kraft. Men af en öm, kärleksfull och för diktens konst känslig moder fick han tillika det djup, den innerlighet och renhet i känslan samt den smak för allt hvad som var upphöjdt och ädelt, som sedan, vid sidan af hans stränga allvar, gick såsom en grund- ton genom hela hans själslif. Vi hafva från ett fruntimmer, som kant Malmströms moder, det omdömet om henne, att »hon var mycket försigtig i alla sina yttranden, i allt, som rörde henne sjelf och dem henne tillhörde.» Då nu en sträng uppfostran i och för sig ofta är nog att vålla en sluten blyghet i det unga sinnet, är det ganska naturligt att en dylik sjalsriktning så mycket lättare kan spira upp, då, såsom här, ärfda anlag åt sådant håll tyckts gjort sig gällande ända från de första barnaåren. Ty förvisso är det lika ofta blyghet som vetgirighet, hvilken förmår ett barn att fly från jemnåriga lekkamrater till en bok. Komma så hårdt arbete, penningebekymmer och lijérteförluster till under ungdoms- åren, är det ej att undra på, om slutligen mannen,-då han först träder fram i lifvet, är sluten, fåordig och skenbart kall eller till och med ser ut att vara högfärdig. Så såg verkligen Malmström ut. Men var han det? — Vi hafva starka skäl att högljudt pro- testera mot en dylik uppfattning. Så har skaldens efterlefvande broder vitnat att hans stelhet och otillgänglighet var ^n följd af blygsamhet, eller nästan blyghet. »När derföre någon så att säga tog hand om honom och närmade sig honom, var det icke svårt 208 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. att komma honom nära.» Detta hade t. ex. varit fallet med hans svägerska, öfver hvilkens plötsliga död han också djupt sörjt. Öfver- hufvud tyckes det, att qvinnan ofta har en mycket fin blick för dylika själsriktningar; och en i djupaste mening bildad qvinna misstager sig sällan, dä hon på bottnen af dylika karakterer, under den iskalla ytan, tror sig röja ett varmt, ömt och i yttersta grad känsligt hjerta. Ett sådant hade Malmström otvifvelaktigt, och vi göra oss derföre ett nöje af att meddela det sätt, hvarpå en annan, jemnårig qvinna, som ofta var i tillfälle att se Malmström under dessa år, bedömt honom. Hon skrifver i ett href till en ungdoms- bekant: »Jag sade, att verlden kallade honom högfärdig, men han var det ej. Den som skref »Ödmjuker Eder» och »Stilla mitt hjerta!» kunde ej vara det. Begåfvad med omdöme och egande sjelfkän- nedom, måste han veta hvad han dugde till; men detta är väl ej detsamma som simpel högfärd öfver gåfvor, dem man har en gudomlig försyn att tacka för. Malmström har en gång talat om för O. L—r, att han hört det Hwasser (professorn) skulle sagt: »Det är två dämoner, som regera våra unga poeter». Han hade nämt båda dämonerna och båda poeterna vid nanm. Malmström fick på sin lott högfärdsdjefvulen. »Men jag kan icke hjelpa det», hade Malmström sagt, »det är mig omöjligt att kunna meddela mig med menniskor, dem jag ej är riktigt bekant med. Jag känner mig blyg och skygg och blir tystare, ju mer jag söker att öfver- vinna denna känsla af blyghet.» — — Jag mins då vi första gången voro tillsamman med Malmström i ett gladt och trefligt säUskap hos S—Ils. Bergman (den finkänslige författaren till Mälarens minnen m. m.) och Laurin (kompositören till den här- liga sången »Mitt lif är en våg» m. m.) voro äfven der och ni alla. Malmström satt ensam i ett hörn , och hörde på, och var ej den siste att storskratta, då ett godt ord blef sagdt. Men att få honom med i skämtet stod ej till. Vi voro ej sena att anklaga honom såsom högfärdig och stolt och allt det der, då vi dagen derpå, uppe i det välkända förmaket i B-—ska huset vid stora torget i Upsala, recenserade förra aftonens sällskap. Han blef, genom någon outredd naturkraft, underrättad om dessa våra yttranden, och det var när han talade derom med O. L—r, som han omtalade Hwassers omdöme och beklagade sig att vara så misskänd och ej ega förmåga att rättfärdiga sig. Men — Gud ske lof — vi lärde dock slutligen känna honom så till vida, att vi visste att han ej var högfärdig. Jag vet nog, atf han en gång svarade en sin äldsta och bästa vän, J. S—z—s, som då nyligen köpt egen gård, då OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 209 denne frågade honom hvad man menade med den skandinaviska idéen: »Det är något, för hvilket man hvarken köper gårdar eller bygger hus.» Men detta svar var en öfverilning och tillkommet i vrede, emedan han trodde att man ville håna honom (och detta var väl också i all skämtsamhet meningen!) för hans lifliga intresse för denna idé. Nog visste han, att den frågande var fallt mäktig att uppfatta en hög tanke, om han än icke hade håg för det ämne, som då så mycket lifvade ’de unga’.» Efter denna blick på Malmströms ungdom och första Upsala- lif, är det tid att göra en närmare bekantskap med hans författar- skap, för att se, huru denne stränge och slutne man i sina dikter så mycket mer lefvande uppenbarar hela den väldiga rikedomen af sitt inre lif. I dem möta dägrar, i dem möta skuggor; men der finnes icke en enda rad, som ej är sofrad i eftertankens degel och gjuten i skönhetens mest smidiga form. Malmström är icke en stor, vägbrytande, verldshistorisk skald såsom Tegnér och Rune- berg; men han är gedigen i alla sina skapelser och lärorik mera än de fleste. Är 1838 uppträdde han för första gången offentligen med Ariadne, en lång, berättande dikt i sex sånger. Ämnet är grekiskt, formen likaså, den urgamla, sköna, i hvilken Tegnér diktat om »Frithiof, då han tager arf efter sin fader», i hvilken Runeberg gjutit sina odödliga verk »Julqvällen», »Hanna» och »Elgskyttarna»; men innehållet, känslostämningen är helt och hållet i en nyare tids svärmiska anda. »Det är», för att nyttja en granskares ord, »nytt vin på gamla flaskor.» . Då Malmström sjelf i den nyare upplagan af sina-verk icke låtit denna dikt få någon plats, må också vi förbigå ' densamma för att uteslutande hänvända vår uppmärksamhet på de arbeten, hvilka han sjelf vid fullt mogen ålder ville se öfvergå till efter- verlden, bärande hans namn. Det äldsta bland dessa är Fiskarflickan vid Tynnelsö, en svärmisk, i versar af smekande välljud berättad liten sägen. Malm- ström har här öfvergifvit den antikt grekiska formen och med det svenska ämnet valt en mjuk, med yppig rimflätning sammanhållen , vers. Sjelfva inledningstonerna må här finna en plats: »Ila, fri och glad, min själ, , Uppå diktens vingar ila Till den nejd, du minnes väl, Der du förr en gäng fått hvila; Der i tidens sköt din dag Framtiden. Band. 6, 14 210 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. Gungade med ljuft behag, Lik en neckros uppå vågen, Der i helig syskontro Kärleken och minnet bo. Aftonvindar, I som tågen Till den strand, der mången borg Lutar sina grå ruiner, Öfver hvilka, blek af sorg, Minnets aftonrodnad skiner, Er jag följa vill ibland Till den väna Mälarstrand!» / Det är kanske mest såsom en lofsång till den sköna Mälar- dalen, till de leende lundarna vid Selaöns, Engsöns och Fogdöns fjärdar, i hvilkas midt Tynnelsö ligger, som denna dikt framför Ariadne fått för alltid bibehålla en plats i samlingen af Malm- ströms sånger. Idéen är nämligen ej ny: en riddare, som, trolofvad med en fröken, som han ej sett, förälskar sig i en fattig, men god och skön flicka, hvilken dock till sist upptäckes vara hans verkliga trolofvade; ämnet inrymmer ej möjligheten af någon djupare karak- tersteckning; men sälla ungdomsminnen från den fagra nejden, saliga drömmar om en lycka, som aldrig blef skaldens egen, torde så djupt hafva inflätat sig i versarna af denna svärmiska saga, att densamma blef Malmströms hjerta mer dyrbar än mången dikt, som, ehuru mer fulländad, aldrig fått plats bland det, som han bevarat för offentligheten. Sjelfva skildringens något entoniga musikaliska välljud är dock, det måste medgifvas, så trollskt fängslande, att det i och för sig kan förklara hvarför dikten fått stå qvar. Man lyssne blott till följande skildring: »Svalkan kom och dagen skymde Redan öfver Tynnelsö, Fjerran bort i vester rymde Dagens gud att perlbeströ f Någon vesterhafvets ö. Vinden lekte uti lunden Och på fält af gräs och korn; Klockan ifrån Selö torn Klämtade i aftonstunden; Vågen plaskade i sunden; QVällens sista stråle tog Än en kyss $f den och dog.» OM BERNHAED ELIS MALMSTRÖM. 211 Domprosten Strömberg antyder i sin minnesruna öfver Malm- ström, att det qvinliga väsen, som skalden längre fram så oför- likneligt skulle besjunga i sin »Angelika», redan i ynglingaåren hägrat för hans hjerta och uppenbarat sig i hans sånger, och att äfven flickan på Tynnelsö lånat dragen af denna hans ungdoms- drömmars brud. Detta skulle visserligen kunna hafva någon grund. Men vi ega dock tämlig visshet, att den deraf dragna slutsatsen, att hon skulle vara »en Mälaremö, en blomma från någon af dess öar», saknar all grund. Tidigt, just i sin första, skönaste blom- ning öfvergången från detta jordelifvet, blef denna flicka ett full- komligt andligt, ett skärt, jungfruligt väsen, som var allestädes närvarande, när helst han, i Södern eller i Norden, på Mälarens öar eller på studerkammaren i Upsala ville kalla upp det för sin syn, och hvilket derföre också i sina allmännaste drag mycket väl kan hafva föresväfvat honom i flickan på Tynnelsö. Men från någon af Mälarens öar var detta väsen icke. Det kan imellertid vara af intresse att se huru skalden vid denna tidpunkt tänker sig en qvinna, värd att älskas. Han frågar: »Eger hon, hvad främst jag skattar, Hjertats adel, själens glans. Doft af känslans jungfrukrans? Sådan hemgift innefattar Hvad mitt hjerta dyrast är, ; Hvad jag af min brud Begär.» På ett annat ställe heter det om detta kraf: »Hvarje menskas sällhetslott Mätes efter samma mått, Som dess hjertas anspråk mätes, Och dess anspråks giltighet Mätes af dess ' ödmjukhet.» Det är samma skald, som sedan i sin fulla mannaålder sjöng det vördnadsvärda »ödmjuker Er!» hvilken här i sitt första ung- domsverk hyllar ödmjukhetens evangelium. Han kan icke hafva varit »högfärdig». »Fiskarflickan på Tynnelsö» är en liten kärlekssaga, icke djup och hänförande, meri ren och oskuldsfull, såsom hvarje hjertas första rörelse. Vackrare kan en sådan böjelse icke målas, än Malmström gjort det i dessa enkla rader: 212 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. »0, att sida invid sida Under helga skuggor skrida Ofver jordens trånga gräns Sakta in på himmelens! Ack! när barnslig oskuld ligger På det unga hjertats grund. När ej lustans svartalf tigger Del i kärlekens förbund; Då har himlens kärlek stigit Stjernevägen ned och vigit - In två hjertans herdestund.» Det är dessa »blyga drömbegär», som göra denna lilla dikt så kär för rena, svärmiska sinnen, som deri igenkänna sig sjelfva. Ogrumladt sådan måste skaldens egen känsla vid denna tid hafva varit, och det som i våra ögon mest synes tyda på att han här sjungit om sin egen ungdoms drömda, till ett evigt minne för- vandlade lycka, är den sköna slutstrofen: »Slutad är min enkla saga, Sådan som jag drömde den Någon gång i skymningen, När jag hörde minnet klaga Lik en vilsen näktergal I mitt hjertas stilla dal. Minne! Minne! — o hugsvala Såsom nu mig mången gång Och mig lär ditt språk att tala, Och mig sjunga lär din sång. Ofta när sig solen sänker Stilla öfver land och sjö, Aftonrodnan för mig blänker, Liksom ifrån Mälarns ö. Ofta ack, när natten höljer Somnad verld uti sitt flor, Mången dikt mitt minne följer Till den strand min själ bebor, Till den nejd, mitt hjerta korkat, (Hvarje hjerta eger sin) Prån en glädje, som mig dårat, Från en rymd, som ej är min. I en sådan stund jag tågat Diktens väg till Logarns strand; OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 213 I en sådan stund jag vågat, Med min lyra uti hand, Ty st, som älskaren, smyga. Att med sångens dagg beströ Oförmärkt de blommor blyga, Hvilka gro på Tynnelsö.» • Malmström började således sin skaldebana med berättande dikter, något ganska ovanligt, då de fleste unga skalder först känna ett behof att i toner tolka sitt eget inres rörelser, och först vid én mer framskriden ålder få det herravälde öfver sina erfarenheters verld, att de mäkta i rent diktade gestalters öden gjuta' in på ett mer medelbart sätt hvad som lefver inom dem sjelfva. Det kunde imellertid icke vara omöjligt, att just den blyghet, som så afgjordt stämplar Malmströms hela lif och väsende, i ungdomsåren var så stark, att densamma förbjöd honom att ohöljd sätta ut sitt eget jag, då det gälde att teckna så ömtåliga ting som det unga hjer- tats första gryende rörelser. Att imellertid den lilla berättelsen om fiskarflickan kommit denna hans egen, personliga, inre verld långt närmare än teckningen af den grekiska Ariadne, är uppenbart. Innan han imellertid tog steget fullt ut och i sköna, gripande toner sjöng omedelbart om sig sjelf, försökte han sig, och det på ett högst storartadt sätt, i den svåraste af alla diktarter, den dramatiska, i hvilken skalden sjelf skenbart träder alldeles full- komligt tillbaka, i det han blott ger ordet åt de gestalter, dem han medelst sin inbillningskraft kallat fram till ett sjelfständigt lif på skådebanan. Malmströms dramatiska dikt blef blott en enda och ej ens denna fullbordad, så att densamma någonsin kunnat uppföras på en skådebana; men detta fragment är likvisst så väldigt och så djupt tänkt, att det ännu står i sitt slag fullkomligt ensamt och oupphunnet i vår litteratur. Ämnet till denna dikt, som kom ut uti den poetiska kalendern Linncea Borealis hösten 1840, d. v. s. ett år efter »Fiskarflickan», är ur den östromerske kejsarens Juliani lif. Denne, född under brytningstiden mellan hedendom och kri- stendom och, ehuru mot sin vilja, uppfödd i den senare religionen, närde imot densamma ett så djupt hat, att han, hunnen till makten, gjorde allt att utrota kristendomen, och detta ej så mycket med våldets som med listens och förslagenhetens vapen. Sjelfva själs- tillståndet hos en sådan historisk personlighet måste naturligtvis för alltid blifva för menniskor outransakligt; men med desto friare hand kan då skalden, förklarande och försonande, i de af historien 214 FRAMTIDEN. WERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. kända yttre händelserna gjuta ett inre lif, hvilket blir stort och gripande, ju mer det gör intryck af att vara det énda sannolika. Om det är sant, att Julianus, inseende det fruktlösa i sin kamp mot Kristus, i dödsstunden utropat: »Du har segrat, Gallilél» så torde ingen på en gång djupare, skönare och mera fromt hnlagd själsmålning af Julianus kunna göras än Malmströms. Julianus vill just natten före en stor strid söka hvila och sömn uti sitt tält, då en kristén prest intränger och stör hans till de hedniske gudarne hän vända andakt. Presten trotsar kejsarens vrede med de orden: . »Arme furste! Jag har hit ej smugit På farans stig att blott dig förebrå Den läras lidande, som du beljugit, De trognas smärta, som du trampat på. En fridens prest, en sanningens, jag vågar För fridens sak, för sanningens, mitt väl. Fast vredens flamma i ditt öga lågar. Jag nådens dörr vill öppna för din själ.» Julianus tillbakavisar honom med anklagelsen att soka, eller än värre, att vilja synas hafva gått till' mötes martyrdöden. Presten svarar honom med bestraffande stolthet, men äfven med innerliga, varma ord: I himlens höjd du kommit sorg åstad, ■ . ■ ' Du tvedrägt stiftat uti jordens dalar. Se dig omkring: säg, hvad du vunnit har: Din hamn är stormig, fridlöst är ditt hem, \ En evig tomhet är den skatt du samlat! Din blick mig flyr: förlorade, vänd om, Uti din faders armar återkom!» Och Julianus svarar: , z '»Jag lyssnat har, o prest, till hvad du talat, ' Ty du har tyckts mig tala hjertats språk. Vänd om, du sade; säg mig detta först: Hur vändes stjernan i den jemna bana, Som ödets finger en gång stakat ut? Hur vändes pilen i sin snabba flygt, ■ Se’n den är slungad ut från stålsatt båge?» Men presten, buren af sin lefvande trosöfvertygelse, svarar: En vink allen’ af samma skapairfinger ! Skall vända stjernan i dess jeinna lopp. OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 215 En fläkt allen’ ifrån en engels vinge Skall hindra pilen från att nå sitt rof, Och dig, du arme, skall Guds nåd omfatta, Om du på honom och hans* frälsning tror.» Men nu låter Julianus sin i sin glödande tro så lycklige, så barns- ligt lycklige motståndare få kasta blicken långt djupare ned uti sin själ, uti den afgrund af kamp och qval, af trots mot himlen och längtan efter Gud, som fylde honom dag och natt: »Hur vist du talar och hur djupt du tänker! Hur ofelbar och ljuf din läkedom! En man det var, som led af skälfvosot: Det bodde vinterköld uti hans ådror. Till honom kom — kanske en kristen prest, Kanske en annan narr — Du fryser, son, Mig ömkar öm den smärta, som du lider. Hor derföre mitt råd: der sitter solen; Tag henne ned att värma dig vid den. Eörmätne prest! du tror, att himlens nycklar Ha blifvit lagda ned uti din hand; Du mena tycks, att trons lycksalighet / Kan manas fram utaf en enögd ledsven, Som vishet skryter för en starr blind hop.» Han förebrår presten att denne lär er lifvets lära, men ej sjelf genomlefvat den: »Eörstånd dig fattas: du är icke mannen, Att göra proselyt af Julianus.» — — . Men han återtager strax: »Likväl! hvi bannar jag? Du mente väl: I enfald kom du, såsom fredens dufva, • Att bjuda tviflarn tröstens oljoqvist, Och du har rätt att vänta milda ord : Hör mig derföre, gamle man, och bäfva!» Han pekar ut genom tältöppningen, ber presten se på natt- molnen, som, med stormar i sitt sköte, ligga tunga och tryckande Öfver jorden. Han ber honom höra huru skogen suckar och haf- vets bölja darrar imot elementens stundande strid. »Friden», sä- ger han, »friden bor i ditt gamla hjerta. Men du har vågat dig in i stormens hem och du skall höra huru hans stämma ljuder». 216 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER. »Du dröja skall, tills vinden rasat ut, Du skall förnimma, hvad den slummer är, I hvilken tron förmenar tviflet dväljes.» Han skildrar derefter huru äfven hans ande varit ung en gång, huru han kunnat tro9 huru han kunnat bedja. »Men», säger han, »Men samma synd, som dref det första paret Från deras eden, dref mig ut från mitt: Jag sökte kunskap — grym är eder Gud, I kristne, grym, som har begäret nedlagt I menskans själ och med förbannelse Belagt dess sträfvan att det tillfredsställa.» Denna förbannelse har drabbat Julianus.' Han hatar Gud som ett skräck-spöke, hvilket han vill drifva ut ur sin själ. Och dock, säger han öm sig sjelf, finnes det stunder, då han till halfs ång- rar, att han flytt från en guddom, hvilken han fruktar, till andra gudar, hvilka han föraktar. Det är dock aï eget val, som Julianus 'kastat ifrån sig sin härliga arfvedel i ljuset. Derföre har presten rätt att säga: »Ditt öde liknar satans — Julianus! Ty han var ock sin faders bäste son! I kraft, i klarhet nära nog hans like: Han närmast låg invid sin Herres bröst z Och drack den första strålen ur hans öga — Och nu, hvad är han? Han säger, att en annan syndare blott fruktar Gud, men djef- vulen och Julianus hata äfven. Men vid denna likhets uppvisande kan ej en prest i Malmströms anda sluta. Han fortföljer derföre: »Du lider djupt! Ej utan strid du blef Ett byte för din äldre olycksbroder. Du strider än — kanske du segra skall, Ty stora krafter än dig återstå.» Han visar nu Julianus till fullo huru tomt hans hjerta nu är, huru förtviflad hans ställning. »Hvad vann du? skuggor! — och hvad fann du? lögn!» — Hvartill båtar då denna kamp med Herren? Här kommer Malmström åter till detta ord: »ödmjuka dig!» som på så märke- ligt många ställen möter oss i det rika uttryck af hans egen kam- OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 217 pande själ, hvilket hans dikter förvara. — »En sådan strid», sä- ger presten, j »En sådan strid är ömklig*. Julianus! Ransaka dig: det majestät af kraft, ' Som du beundra vill, hos dig ej finnes, Men finnes ofvan dig — gack dit och dyrka! Ödmjuka dig! i ödmjukheten ligger En ljuf, en aldrig sviksam läkedom. I ödmjukheten ligger kärleken, Af ödmjukheten födes tron och friden. Se dessa lyckliga, som ega tron! Vill du ej dela deras barnafröjd? Din egan ungdom se! Vill du éj njuta : Dess frid och hopp och oskuld om igen? . Hos samma Gud' din lefnads mödor sluta, Som var ditt hopp uti begynnelsen?» Och Julianus svarar: . * »Ja, gode gubbe, sälle de som tro.» Af sin egen barndoms minnen vägledd målar nu äfven Juli- anus denna de trognes salighet redan härnere på jorden. Han har sett den kristne i stormen, i nattmörkret, i hungrens qval, i lidandet, öfverallt gå med seger igenom, ty: »Gud hjelper honom bära upp hans bördå. Den lycklige! han vet ej, hvad det är Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven, I själens natt och sjelf‘ sig frukta der. Af menniskor och gudar öfvérgifven. Han vet ej, hvad det är att vissnad stå, Utaf en yppig sommarverld omhviftad^ Och tyna, torka och till aska gå, Utaf sin egen andedrägt förgiftad. Han vet ej — med ett ord — vet .ingenting Om hvad i hjertats svartkonstbok står skrifvet, Har ej förkastat ljusets vigselring, Har ej förbannat skapelsen och lifvet. Han är, hvad Julianus en gång var, En blomma, som i nådens solsken knoppas: Han eger barnets frid och oskuld qvar, Han eger himlen —- eger allt —r han hoppas.» 218 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. Nu är den verklige prestens rätta stund kommen, och han ropar af allt sitt hjerta: »Bed, Julianus! bed! — Den rätt förstår Att bedja, är till hälften frälsad redan.» Och Julianus stammar verkligen de första orden: „ »Du starke Gud, som jag försakat har, Jag beder dig, att du mig lär att bedja»-------------- Nu är kampen ej längre mellan Julianus och presten, mellan en menniska och en annan; utan mellan den store, halft förkros- sade -kejserlige tviflaren- och Gud sjelf. Derföre är nu också presten icke längre någon behöflig person i dikten, liksom han i en dylik verklighet skulle varit ett obehörigt vitne. Men såsom en äkta konstnär vet också Malmström att ur nödvändigheten af prestens bortgång skapa en ny skönhet i diktens gång. En vanlig skald skulle helt enkelt låtit honom aflägsna sig. Men Malmström såg djupare än så både på diktens och den religiösa känslans kraf. Julianus hade förebrått presten, att denne väl kùndè predika, men icke hade genomlefvat hvad han lärde. Presten måste såle- des få visa Julianus, att han dock kunde predika ej blott med ord, utan också med handling. Derföre införer skalden nu ett bud, som förkunnar för Guds ords tjenare att Lysis, en trosbroder, ligger för döden på andra sidan om den stormhäfda fjärden och att denne nu kallar, honom till sin bädd. »Jag följer dig», svarar presten. »I denna storm?» invänder Julianus. Och presten svarar, medan han reder sig till att gå: »Ja väl, Mitt lif, min död i Herrans händer ligga. Han skyddar den, som går uti hans värf, Och döden der är vägen till hans boning. Farväl — kanske vi råkas än en gång — Imellertid — bed, Julianus, bed!» • Nu är Julianus ensam, och den stora Jakobskampen i hans själ begynnes: »Han gick ätt döden möta i sitt kall! Du tro, du axel, hvarpå himlen hvälfves, Du eld, som glödgar upp den frommes bröst OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 219 Och värma sprider med hans andedrägt, En sommarluft för allt hvad han berör, Att verlden glad och grön kring honom står; Och gjuter glans omkring hans eget väsen. Att han i fägring för Guds öga träder! Hvi eger jag dig ej ?» — , »Bed, sade gubben, bed! O Gud — o Gudar! huru skall jag bedja?» Han ropar till stormen, som gnyr kring tältväggarna, att denna skall tiga; ty, säger han: »Hur högt du yfs, du är én slaf ändå, Och på befallning du förhärjar verlden. Du starka kräk! du är ej fri som jag: Din stränge herre dig i tygel leder — — Ha, vore väsen vi af samma slag, Jag skulle trycka dig i stoftet neder.» Slutligen, efter detta vanmäktiga raseri, vänder han sig verk- ligen till Gud: »De kristnes du! min egen tankes Gud! ; Med vördnad, ja med bäfvan jag dig nalkas.» Han tänker med nytt hopp på sin barndoms himmelska dröm- mar, och han ropar öfverljudt »Barmhertighet, barmhertighet!» »O! gif mig tro, lägg ned uti min själ En ljuf förtröstan, att din gudom finnes, Och att du vill den fallne andens väl, Och att din nåd med dygd och lydnad vinjies! Se, Julianus beder. ( Syndaren, Sju resor fallen, vill stå upp igen! På torra qvistar gyllne frukter bänga — . Tag upp den armes, o! tag upp hans bön: Må med förakt du ej ifrån dig slänga , För trädets skull en frukt, som dock är skön » Men ånyo brister han ut i än förfärligare ångest: »Han hör mig ej.... Han hor mig ej, fastän med bönens hammar Jag stormat har uppå hans tempeldörr----------------------— 220 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. Från denna afgrund af ångest och qval svingar han sig imel- lertid åter upp, men ej på kärlekens och hoppets vingar, utan med ett nytt, himmelsstormande trots. Må Gud förkasta honom, han känner sig jemnstark med Gud. Såsom helvetet är bygdt i den fallnes egen själ, så är det, der det finnes till, ej bygdt af Gud utan af menniskan sjelf. Och det vet och bekänner Julianus nä- stan i jubel öfver denna förfärliga makt öfver sitt eget inres rike: »Du skall den trösten dock ej från mig skilja, Att hyad jag varit, livad jag blifva skall, Ar allt ett foster af min egen vilja; Sjelf har jag stigit, sjelf beredt mitt fall. Om jag i evighet fördömd skall blifva, Och sönderslitas af ett evigt qval, Du ej förmår en pinodryck mig gifva, Som ej bereddes af mitt eget val!» Detta är den skönaste sång vi känna öfver den förfärliga makt till det onda, som lean växa upp ur menniskans frihet. Och dock skulle en väg finnas för denne jätte i trotset, en väg till Gud. Det skulle finnas ett ord, för hvilket allt hans mot- stånd skulle blifva fåfängt, ett ord, mot hvilket döden skulle mista sin udd och det helvete, han sjelf skapat, sin seger. Och det ordet var blott: försoning, kärlek. Mot det ordet hade han^intet att sätta upp: , »Dock —■ tanke! hvadan detta ljus? Försköning! — Vill du upplysa de fördömdäs stig? Mitt öga svider — jätteord: försoning! Förfärlige! jag tror, jag fruktar dig!------ Du mäktige! skall så i strid du draga? Skall kärlek ena, hvad fiendtligt var? Ar det den hämd på mig du ämnar taga--------------------- Då Nasarén! välan, du segrat har»! Så faller Julianus åter i Guds famn, i sin barndoms Guds. Till en sådan dikt ega vi intet motstycke i vår vitterhet; det finnes kanske blott få i hela verldens. Då vi-betänka att det är en knappast tjugufyraårig man, som målar sådana strider och målar dem på ett sådant sätt, ar det oss sålunda ej underligt, att fosterlandet vid den mannen fäste stora förhoppningar. Men vi fråga då, såsom mången före oss: har Malmström infriat de stora löften, som hans ungdom gifvit? Det är en lätt sak, att på den OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 221 frågan svara nej, och, betrakta vi Malmström blott såsom skald, är detta svar fullt riktigt. Men se vi närmare till, så måste be- kännas, att Malmström i detta sitt ungdomsverk redan är något vida mer eller rättare sagdt annat än en blott skald. Han är redan en klar tänkare och djup forskare i menskohjertats strider. Nåväl! Det bör ju också skalden vara, om han verkligen skall nå rätt högt eller rätt djupt i sin diktning!. Detta är sant. Men det är dock också att befara, att om redan den unge eger en sådan samlad, mångsidig kraft, som gemenligen först den äldre med arbete lyckats tillegna sig, så sammanhållas *de skilda elementen ännu blott af ungdomssinnets känslostämning och springa lätt i sär att verka hvar för sig, så snart lifvets hårda nödvändighet kallär förståndet till ett bestämdare arbete i sin tjenst. Inbill- ningskraften, sjelfva den vällande ådran i diktens källa, börjar att sina ut, och blott för enstaka, lyckliga, snart flyende ögonblick framstrålar snillet åter i sin obrutna klarhet, på en gång rustadt med tankens härdade pansar och med inbillningskraftens fj ärr- nående Vapen. Sådan blef också den lott, som en gång nådde denne så rikt begåfvade skaldeyngling. Vi nämde att Malmströml843 kallades till docent i estetiken af professor Atterbom. Som den éstetiska lärostolen vid rikets högskolor icke vid sin sida har någon adjunkt, som, försedd med verklig lön, tager del i undervisningen, måste nu Malmström i sexton långa år med knappast någon ordinarie inkomst, men stundom, både före och efter Atterboms död, trots den hårdaste tjenstgöring finna tid att genom allehanda biarbeten, författande för tidskrifter m. m., skaffa sig medel till sitt uppehälle. Att Malmström i bottnen var en varm och innerlig natur, hafva vi förut sökt visa; att han behöft få sluta till sig ett varmt, qvinligt väsen kan något hvar fatta. Han var mycket för djupt anlagd att kunna trifvas i verldens, yttre bull- rande nöjeslif. Han kunde spridt sällhet och han skulle hafva blifvit lycklig sjelf, om ej en pligttrogen stränghet förbjudit honom att ens eftersträfva en lycka, för hvilken han fann att hans eko- nomiska ställning var ett alltför vacklande underlag. Malmström hade måst skuldsätta sig, och han hade ingen aning om när för- synens skickelse skulle bereda rum för honom på den enda akade- miska lärareplats, till hvilken han så genom håg som studier kände sig kallad. > När så genom Atterboms död 1855 denna plats blef ledig och Malmström såsom vikarie skött densamma 8 eller 9 år samt dessutom stod först på förslaget, gafs dock sysslan åt en annan, och Malmström, som dock 1856 hugnades med extra ordi- narie professors titel, stod i sjelfva verket öga för öga med en än 222 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. mer oviss framtid, då slutligen konung Oscar begärde och äfven af riksens ständer fick medel beviljade till en ny profession, hvilken 1859 gafs åt Malmström med undervisningsskyldighet i estetik samt litteratur och konsthistoria. Sålunda fick Malmström ändtligen, efter så många långa år af arbete och bekymmer, vid fyratiotre års ålder en sjelfständig verksamhet och en tillräcklig lön, d. v. s. en lön, som var tillräcklig att, såsom vi tro, före hans död betala hans skulder, men icke tillräcklig till något annat utöfver ett ensamt lifs nödtorft. Det torde icke vara mången, som fått blicka in uti hvad Malmström lidit genom denna tröstlösa ställning under hela sin kraftfullaste mannaålder. Vi hafva från tvenne personer, af hvilkas enskilda meddelanden vi redan förut haft glädjen och äran att få begagna oss, om denna sak ett rörande vitnes- börd. Den ene meddelar, att då en af Malmströms vänner med några bekanta firade sin födelsedag, och man vid punschglaset kommit att nämna, det en för många af de närvarande bekant Upsalaflicka, dotter af en ryktbar man, också samma dag firade sin födelsedag, beslöt denna glada studentkrets att egna henne sin hyllning med en serenad. Efter återkomsten från densamma dracks sedan detta fruntimmers skål, hvarvid Malmström liksom improvi- serande uppläste de sköna bekanta versarna: Blomman. Dofta, dofta, blomma min! Under höga lindar. Gjut din milda vällukt in Uti vårens vindar: Akta dock, att solens bad Icke bleker dina blad, Ej din syn förblindar. Dofta, dofta, blomma min! Uti sommardagar. Le och älska, bed och brinn: Ingen sorg dig jagar. Njut din sommar — tiden går: Snart kanske du ensam står I din höst och klagar. * Må éj nattens frost dig nå, ' Dagens glöd dig skona! Må en blick så himmelsblå, OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 223 Vredgad vind försona! Men när dagen slocknar ut. Lik konvolveln sammanslut Bedjande din krona. Ej, o blomma, vet du hvad Verldens öga fägnar, Ej hvarför hvar fjäril glad Dig sin hyllning egnar. På dig sjelf du ger ej akt, Och din oskuld är den makt, Som din fägring hägnar. O, hur gerna till mitt bröst Ville jag dig trycka! Undan lifvets sorgsna höst Ville jag dig rycka. Lära dina ögons språk, Tröstas efter dagens tråk Af ditt hjertas lycka. Men ditt milda väsens frid Vågar jag ej störa. Vakna, somna, blyg och blid! Ingen skall dig röra. Men din ljufva andedrägt Må till mig hvar vänlig flägt På sin vinge föra. Ej din fägring hösten når, Tiden ej försvagar. Hjertats oskuld har en vår, Nyfödd alla dagar. Dofta, dofta, blomma min! Le och älska, bed och brinn Uti sommardagar!» Dessa 'ljufva versar, till hvilka kompositören Laurin skref en lika intagande musik, uppfattades af de närvarande såsom uttryck af en djupare böjelse hos skalden för just den person, som nyss med sång blifvit hyllad, hvilket ock högt yttrades. Men en af de närvarande, vår sagesman, som tviflade, att en så djupt sluten och blyg karakter som Malmström skulle på detta sätt uti ett 224 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. större lag af vänner hafva slagit upp portarna af sitt hjerta, yttrade sitt tvifvelsmål och sade, att föremålen för skaldens sånger äro poetiska, ej verkliga, hvarefter Malmström enskildt vändt sig till honom och sagt: »Bror! Du har skådat det innersta af mitt väsen.» Den andra af de personer, om hvilka vi förut talat, skrifver imellertid om denna sak på följande vackra sätt: »Hans hjerta trånade efter kärlek och ömhet, men då han ej hadë råd att gifta sig, slöt han denna längtan inom sig, — eller, när den hlef för stark — sökte förströelser borta från sitt tysta, ödsliga hem. I poemet: ’Dofta, dofta, blomma min!’ har han ju uttalat sin längtan, men äfven sin pligt att försaka: »O hur gerna till mitt bröst Ville jag dig trycka . . . Men ditt milda väsens frid Vågar jag ej störa.» ... • »När en gång någon rådde honom, att han skulle söka sin lycka i en trolofning, sade han: ’Nej, hvarför skulle jag störa någon qvinnas lugn och uppväcka förhoppningar, som det är mig omöjligt att realisera?’ — Ack, ädle Malmström, få äro i detta afseende dina likar! Ditt hjerta ’glödde och stred och led framför allt’; men något genom ditt förvållande lidande hjerta har du ej att förebrå dig!» ' Innan vi öfvergå till Malmströms återstående diktverk, torde det vara skäl att i sammanhang med de grannlaga frågor, vid hvilka vi nti sist dröjt, något redogöra för den ljufva vemodssång, som af många skattas såsom Malmströms skönaste skapelse. Vi mena »Angelika». Vi bedja först att få fasthålla, att denna dikt skrefs långt förr än »Dofta, dofta, blomma min», ehuru vi för vårt ändamål i förväg måst taga denna i skärskådande. »Angelika» tyckes hafva skrifvits år, 1840 eller något förr. Åtminstone hade Malmström på hösten detta år trenne större poetiska skapelser färdiga, nämligen »Angelika», »Julianus» och »Fosterlandet». Men han tyckes sjelf hafva varit liksom omedveten om denna förstnämda dikts ovanliga skönhet. Han beslöt nämligen att i kalendern Linnea Borealis trycka »Angelika» och »Julianus», men till Svenska akademien insända »Fosterlandet». »Angelika» var redan tryckt, då han en dag kom att läsa -upp denna sång för sin vän Samzelius. Denne tillrådde honom på det lifligaste att insända denna direkt till svenska akademien, hvarpå Malmström OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 225 meddelade, att han redan dit inlemnat »Fosterlandet»». Sedan han äfven läst upp denna dikt, tillrådde Samzelius honom dock ytter-' ligare att söka få göra ombyte, hvilket äfven, sedan ännu några vänner blifvit hörda, verkstäldes. De tryckta bladen af »Angelika» makulerades och »Fosterlandet») trycktes i stället i kalendern. Ut- gången har visat att vännerna hade rätt; ty »Angelika», ehuru en till omfånget ingalunda vidlyftig skapelse, och ej heller berörande »något af fosterlandets stora minnen» utan endast ett blad ur ett menniskohjertas historia, belönades verkligen med akademiens stora pris. — Underrättelsen om denna seger nådde Malmström, då han i December 1840 kom ut från sin filosofie kandidatexamen. Det var i dubbelt hänseende en glädjedag. Skönare versar finnas icke i sitt slag på vårt modersmål än i klagosången »Angelika». Då jag vill gifva ett begrepp om denna underfulla dikt, står jag i förlägenhet för hvad jag skall utesluta, då tiden ej medgifver att meddela allt. Ty der finnes icke en rad, som ej är fulländad, icke en tanke, som ej är gripande, icke en känsla, som ej är himmelsk. Inledningen lyder på följande sätt: »Säg mig, du doftande vind, som dansar i fröjd öfver fältet, Såg du min lilja? o säg! såg du min rodnande ros? Säg mig, du sorlande bäck, som rullar ditt silfver i lunden, Såg du min kärlek? o säg! såg du min flyende brud? Blommor, dränkta i tårarnas dagg! kanhända I kyssten Flyende engelens fot — lyckliga, gråten och dön! Sky, som löser dig upp i vesterns skimrande guldstoft, Var det af dig, som hon bars stilla till himmelens rand?... Klaga du sångare! fritt: ack, ingen din stämma förnimmer: Sucka, du flämtande bröst! — ingen, ack, ingen-dig hör! Ingen, ack, ingen förstår den sorg, som i själarnes midnatt Gömmer, sin mäktiga rot, växer och näres af blod; Och ej irrar ändock härnere en själ, som ej hvälfver Fröjdernas skimrande hjul rundtorn en axel af qval, Menniskohjertat är sjukt: derför det dväljes i mullen, Ömmar för himmelens hand, ömmar, men helas ändock, Icke mot jordens flygtiga lust jag byter de tårar, Hvilka i minnenas natt stilla jag gråter ibland, Stilla jag gråter. ibland, när de blånande rymder jag skådar, Dit jag förlägger mitt hopp, dit min Angelika gått. Ack, men hur ofta ändock mitt ensliga hjerta vill brista! Minnenas ljufliga tyngd trycker till jorden mig ned; Framtiden. Band 6. 15 226 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. Ty jag har egt för min kärlek en vår och en ros för mitt hjerta: — Stormen har härjat min vår, döden har tagit min ros.» I den andra afdelningen, som börjar med de sköna orden: »Hvila din vinge, min själ! — Dig hölj i ett töcken af tårar. Gjut ur ditt innersta djup sorgens elegiska ljud! Klaga, som fågeln i skog, när hans bo är plundradt och öde, Sucka, som vinden i säf suckar, när hösten är när! Tro ej det smickrande hopp, som vaggas på luftiga skyar, Tro ej den svalkande frid, vindarne ljuga för dig!» I denna afdelning söker skalden sitt eget lugn i tanken på den ljufliga frid, som hans älskade nu njuter i de eviga landen. Men kanske att också kärleken är odödlig, att han följer eller att åtminstone ett minne af honom följer den från allt annat jordiskt frigjorde anden in i de eviga boningarna. Detta sublima ställe må vi äfven anföra: »O, min Angelika, hör du ännu den jordiska sångens Sväfvande, darrande ljud fjerran ur mödornas däld? Hör du, när natten är ljum, och på genomskinliga skyar Vindarne vaggas i sömn, suckar ur sorgernas dal? Hör du kanhända en suck ur mitt bröst, en ton ur min lyra? Ler i din himmelska ro? känner kanske dem igen? O, min Angelika! då, då bruste mitt hjerta af glädje, Och med en segrande sång flöge min ande till dig!... Men jag lefver ännu, jag sörjer och irrar och faller! Icke Angelika hör sångarens klagande röst. Ack! hon sitter i ljus och dricker de saligas nektar, Englarnes tjusande sång fröjdar dess jublande själ. Himlarnes svalkande luft kringströmmar dess glödande ande, Edens oändliga doft gjuter sig mildt i dess famn . .. Icke de saligas lugn af jordiska vexlingar störes: Sorlet af menniskors lif studsar mot himmelens port. Att en dikt så skön som denna icke skulle kunna annat än väcka medkänsla var ju naturligt. Malmström blpf också inom kort nationens älskling; ja det dittills oerhörda inträffade, att skalden blott tio år senare, d. v. s. 1850, ännu såsom lönlös docent blef inkallad till att varda en af de aderton, hvilka hafva att vårda den svenska vitterheten. Han hade den hedern att få intaga platsen efter ingen mindre än Fannys , och Selmas sångare, biskop Franzén. OM BERNHARD ELTS MALMSTRÖM. 227 Men hvem var Angelika?. Har en sådan jungfru verkligen funnits till? Hvem var hon? Så frågades öfver hela Sverige. Men i en ogenomtränglig slöja tycktes denna hemlighet vara dold. Icke ens Malmströms minnestecknare i Svenska akademien har kunnat lyfta en flik af denna slöja. »Om så är», säger han, »att en verklig personlighet besjunges i dessa rörande toner — och mycket talar derför, — så blef skalden sin första kärlek trogen och vandrade ensam genom lifvet, bärande på »minnenas ljufliga tyngd». — Domprosten Strömberg vill antaga att det väsen, som besjunges i Angelika, är detsamma som föresväfvat skalden i »Dofta, dofta, blomma min», hvilket dock näppeligen torde vara möjligt. Den hemlighetsfulla Angelika var en annan. Vi äro imellertid så lyckliga att kunna med den största möj- liga visshet, som numera någon torde vara i stånd att nå, verkli- gen afslöja denna hemlighet. Malmström har nämligen sjelf till en ungdomsvän om denna sak meddelat följande detaljer. Malmströms föräldrar bodde, såsom vi veta, på Stora Holmstorp i Tysslinge socken af Nerike. Denna socken gränsar till Vintrosa och på ett säteri derstädes, Loviseholm, bodde i Malmströms ungdom en kammar- junkare L. J. Dalman, hvilkens dotter Rosalie Angelique Vilhelmina är det väsen, Malmström så himmelskt besjungit. »Hon var född samma år som Malmström och de lekte ofta som barn tillsamman, d. v. s. hon lekte och han såg på.» Angelikas äldste broder blef sedan den bekante utgifvaren af Dagligt Allehanda, Riksdag stid- ningen m. fl. publicistiska organer, W. F. A. Dalman. »Dé båda barnen skildes åt, då Malmström åtta år gammal kom in i skolan; och sedan såg han henne aldrig förr än på* en gymnasistbal i Strengnäs. Hon var då sexton år och en fullkomlig skönhet. Jag vet ej»; skrifver min sagesman, »om han talade vid henne; men med kännedom om hans skygga och tillbakadragna väsen (verlden kallade det högfärd), skulle jag ej tro det. Ett år derefter låg hon på bår.» Men den smärta, den sjuttonårige ynglingen dervid kände, gömde han inom sig, tills dess att densamma åttä år se- nare luttrad, renad och upphöjd gaf sig luft i den härliga dikt, som ensam skulle varit nog att göra hans rykte såsom skald. Man kan således säga, att den Angelika, som fans för skaldens själ, då han, åtta år efter Angelique Dalmans död, skref sin ljufva dikt, var hvarken en verklig eller en blott drömd älskarinna. Han hade säkert aldrig slutit henne till sitt hjerta. Hon stod för hans minne till hälften såsom ett barn, till hälften som en qvinna, hon fans till uti hans inre verld såsom en ljuf, nästan öfverjordisk jungfru. Denna kärlek kunde således lyfta och förädla hans lif, sålänge 228 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. densamma fans qvar ofördunklad; men den kunde aldrig såsom vi se af sången «Dofta, dofta, blomman min», hafva omöjliggjort hans personliga lycka vid en senare tid, om denna för andra om- ständigheter låtit sig förverkliga. Det är mycket betecknande för arten af Malmströms tungsint- het, att han gema lekte med barn och enligt sin broders intyg lätt blef förtrolig med dem. Barn kände sig icke , skrämda i hans när- het, såsom så många äldre. Huru djupt Malmström imellertid led ännu i sina senaste år af denna ödsliga ensamhet, utan maka och utan barn, kan ingen misskänna, som uppfattat den manligt höga vedmodssången »En- slighet», som vid hans plötsliga död, låg, troligen nyss skrifven, i hans portfölj. Denna gripande sång lyder på följande sätt: Tungt det vill blifva till slut i min tysta boning att vandra, Ensam, af ingen bemärkt, när jag af mödan är mätt. När inbillningen lyktat sin lek och tankarne tröttnat, Ingen i verlden jag har, ingen att sluta mig till. Ej en hugsvalande blick, ett vederqvickande löje, Ej ett förtroendets ord, aldrig en kärlekens kyss Väntar mig, när dagsverket är slut och i aftonens skugga Sorgsen jag sitter och tyst räknar minuternas slag. Ulfven, som ströfvat på rof, dock söker sig hem till sin maka Söker i vintriga bo’t ruggiga ungarnes tropp. Dagkarln, dignande snart för bekymrens och arbetets börda Får vid sin älskades bröst somna från dagarnes nöd, Men jag är ensam, stäld vid gränsen af lefnadens sommar, Ensam i glädje och sorg får jag förbida dess höst, k Ingen maka värmer mitt hem, min bädd och mitt hjerta, Stojet af lekande barn aftnarnes tystnad ej stör. Yttersta länken jag är i fädrens omätliga kedja, Många årtusenddhs blod släcker sin gnista i mig. Syndare är jag förvisst; men hvad gjorde jag dock att förtjena Mera än mången, o Gud! sådan förbannelses dom? »Sådan förbannelse», svarar du mig, »har tusende drabbat, Hvilka med renare dygd sökte min kärlek, än du.» Vi hafva personligen ett rörande minne af den veka känslig- het, som gömde sig under isytan af den professoren Malmström, som, för tidigt grånad under arbetet i vetenskapens tjenst, icke lätt kunde väcka intrycket af att vara skalden Malmström. Det var, då Malmström sista året af sitt lif, blott några få föreläsningar OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 229 före den sista, som han någonsin höll, skulle teckna senare delen af Kellgrens utvecklingshistoria, den del af dennes lif, då han, vaknad till en allt djupare känsla af qvinnans värde och lifvets sedliga allvar, i sina skönaste sånger ger uttryck åt detta inom honom nyvaknade lif. Då Malmström nämligen skulle läsa upp »Nya Skapelsen», den skönaste dikt på vårt språk från förra år- hundradet, måste han af rörelse afbryta sin föreläsning. Han läste klart och gripande: Du, som af skönhet och behagen En ren och himmelsk urbild ger! Jag såg dig — och från'denna dagen Jag endast dig i verlden ser. I allt din lånta teckning kännes O evigt samma, evigt ny! Din växt blef liljans växt, och hennes Den friska glansen af din hy. , Din blick i dagens blickar blandas, Din röst i näktergalens sång; Jag dig i rosens vällukt andas, Och vestanfläkten har din gång. Ej nog — du sjelfva fasan gläder, Du fyller afgrundar med ljus; Du öknarne i blomster kläder Och tjusar i ruiners grus. Och när min tanke hänryckt hvimlar Och flyr och söker trängtande, Och söker genom jord och himlar Det sälla stoftets skapare. Och frågar, i hvad skepnad fattas, Att öm och god och glad och mild Vår högsta dyrkan värdig skattas P — Då visas han mig i din bild. I kungars slott, i hof och städer Jag ser bland tusende blott dig; Och, när min fot i hyddan träder Ar du der redan före mig. 230 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER. Då Malmström i detta hänförande stycke hunnit till de tvenne sista gripande raderna, öfverväldigades han • till den grad af sin känsla, att rösten stockades och ögonen fyldes af tårar, tills han, fullkomligt brusten i gråt, måste sluta och, i det han lade hop sitt papper, sade: »Ja, det återstående vet Ni. Jag kan icke»... Det var våren 1865, i Maj månad. Den 21:sta Juni samma år låg han på dödsbädden, och i hans portfölj fann hans broder den oför- likneliga sången »Enslighet», hvilken vi härofvan anfört. P. A. Gödecké. Nyare statistik. Statistisk Tidskrift utg. af Kongl. statist, centralbyrån. Häft. 24—28. Stockholm 1870—1871. — Statistisk håndbog for Konge- riget Norge udarbeidet af A. N. Kiær. Häft. 1. 1871. — Sam- mendrag af statist, oplysninger ang. Kongeriget Danmark udg. af det statist. Byrå. N:o 1—3, 1869—1871. — Tidskrift för Sveriges landsting utg.' af den af Stockholms läns landsting för ändamålet nedsatta komité. Tredje årgången. Stockholm 1871. — Berättelse angående Stockholms kommunalförvaltning år 1868, jemte statistiska uppgifter för samma och föregående tid. Stock- holm 1870. — Skördarna i Sverige och deras verkningar. Af J. Hellstenius i: Läsning för folket, tredje bandet, andra häftet. Stock- holm 1871. Bland den ganska talrika litteratur af tidskrifter, som nu mera ser dagen äfven i vårt land, finnes näppeligen någon på en gång så nyttig, så underhållande och så — billig som den, hvilken utgifves af statistiska centralbyrån. För ett pris af 2 rdr om året erhåller man der en städse förnyad sammanfattning af saker, som det för alla, hvilka i de offentliga värfven taga del eller i allmänhet med lefvande kärlek och intresse omfatta sitt land samt dess utveck- ling, är i hög grad angeläget att lära känna, och nästan oför- svarligt att sakna kunskap om, en sammanfattning af sakkunnige män uppgjord på grund af ett rikt och allt jemt nytt material samt försedd med hänvisningar till de vidlyftiga officiela källor, i hvilka man af de uppgifter, som här i korthet meddelas, kan söka NYARE STATISTIK. 231 närmare utveckling. Denna tidskrift bör tvifvels utan, om hon väl skötes och med god urskilning gör sitt årliga urval af det öfver måttan rikhaltiga material, som står henne till buds, hos allmän- heten kunna påräkna en vidsträckt spridning och ett mycket lifligt deltagande. Anledning är således för handen att för henne hoppas på en lång framtid och på lysande framsteg till allt större fullkomlighet, men hur lysande dessa än månde blifva, är det dock tvifvelaktigt, om många hennes årgångar kunna komma att erbjuda ett mera läsvärdt och värderikt innehåll, än de från förra årets början ut- gifna häftena. Vår s. k. statistiska centralbyrå är under detta namn ej gammal, men har redan hunnit att utveckla en särdeles vacker och omfattande verksamhet. Låt vara, att byrån, härvid haft en ovärderlig grund att bygga på deruti, att, om ock detta em- betsverk är ungt, vår statistiska forskning lika fullt har gamla och frejdade anor samt under ett århundrade småningom samlat ett statistiskt vetande, hos hvilket den europeiska forskningen på detta område i mer än ett afseende gått i skola och nu med tacksamhet erkänner sina förbindelser — mycket af dess framgång får å andra sidan tillskrifvas den mans förtjenst, hvilken för närvarande står i spetsen för detta embetsverk. Den omständigheten att en så insigtsfull och nitisk man funnits, som kunnat åtaga sig lednin- gen af det nya verket, i dess första produkter nedlägga bredvid de förgångna tidernas resultat slutsatser af sin egen grundliga forskning samt öfver hufvud i dess arbete ifrån början ingjuta lif af sin egen skarpsinnige ande, måste i hög grad hafva varit främ- jande för dess utveckling på ett kraftfullt sätt och i en rätt bana. De nämda häftena af statistisk tidskrift hemta i främsta rum- met sitt värde af en der meddelad plan för Sveriges officiela sta- tistik, författad af centralbyråns chef. Att uppgöra ett schema för statistikens bearbetning är en så svårlöst uppgift, att man knappt torde kunna genomföra ett dylikt, utan att vissa anmärkningar åtminstone med hänsyn till bristande följdriktighet alltid skola kunna derimot anföras, och det måste derföre vara så mycket intressantare att af en man med författarens rika er- farenhet erhålla en dylik plan, äfven om vi icke ens tro den af honom uppgjorda kunna fritagas från hvar je klander i det nämda hän- seendet. Säkert är, att hans utkast förtjenar en sorgfälligt upp- märksamhet icke blott af de vederbörande, myndigheter eller en- skilde, hvilka idka statistiskt arbete, utan ock af allmänheten, som här finner en särdeles lämplig inledning till kunskap om statistikens 232 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. särskilda verksamhetsfält, om den ståndpunkt vår svenska statistik intager samt om de olikheter, som utmärka henne och sättet för hennes utarbetning i jemförelse med andra lands. Denna jemförelse har gifvit författaren anledning att uttala sin mening angående hvad som af de egenheter, hvilka tillhöra oss, kan vara värderikt och förtjena att bibehållas, vidare angående de brister, som möjligen vidlåda vår forskning och hvad på grund deraf i en närmare eller fjärmare framtid är att göra, för att hon måtte på ett, om icke oöfverträffligt, likväl tillfredsställande sätt uppnå sin så maktpåliggande och vidtomfattande bestämmelse. Man märker lätt, när man genomläser författarens väl betänkta kritik och förslag, att man har att göra icke med en revolutionär nyhets- makare, utan med en praktiskt erfaren och förståndig man, hvilken visserligen tagit noggrann syn på det höga idealet och icke glöm- mer detta, men ock känner de svårigheter, som hindra att med ens nå det samma, hvilken icke bortkastar det gamla och pröfvade, innan han verkligen kan uppnå något, bättre, utan erkänner det förras förtjenster och söker göra sig dessa till godo, allt under det han vill aflägsna dess ofullkomligheter och bana väg för förbättringar. Visserligen lära i landsändarna klagomål, vara vanEga nog öfver de besvärliga och »öfverdrifna» fordringar, som uppställas i de påbud, hvilka från statistiska byrån föranstaltas till vederbörande samt i de af samma verk affattade formulär äro utvecklade; och det Egger i sakens natur, att dylika mödor måste helst i början för ovana händer kännas i hög grad tryckande oeh tröttande, samt för dem, som blott hafva att afgifva eUer samla de enstaka primäruppgifterna, förefaUa nog enformiga, men vi kunna icke tro annat, än att en dylik klagan skall småningom upphöra hos en hvar, som tager kännedom om de vackra och nyttiga resultat, hvartiE byrån redan ledt den svenska stats- och folk- kunskapen, och till detta verk, bör äfven aflemnaren af primär-upp- gifterna känna en berättigad glädje att i sin mån hafva gifvit bidrag. Kärleken till fäderneslandet måste verka derhän, att dessa bördors tyngd kännes allt lättare för en hvar, som besinnar vigten utaf dessa insigter, för att ernå en rätt kännedom om fosterlandet, oumbärligheten af denna forskning för att trygga våra framsteg i jembredd med andra folk på reformernas väg. En öfvertygelse utbildar sig framför allt hos läsaren af denna plan för vår officiela statistik; den nämligen, att äfven om den statistiska byrån blefve långt rikare försedd med medel än hittills, densamma likväl aldrig skall mäkta att ensam eller med de hjelpare, den nu har att påräkna, verkstäUa det statistiska arbete, som foster- NYARE STATISTIK. 233 landet kräfver, utan att deruti måste deltaga icke blott de myndig- heter, som äro regeringens egentliga organer, utan äfven kommu- nale embetsmän och enskilde frivillige. Den officiela statistikens oafvisliga behof i våra dagar på många områden äfven af deras biträde, som ega verkliga yrkeskunskaper, betonas af författaren med allt skäl eftertryckligt, och för hans ögon står redan så- som ett eftersträfvansvärdt ideal att erhålla statistiska provinsial- och kommunalmyndigheter eller kommissioner. Af så stor prak- tisk-vigt är ock denna vetenskap, att man icke kan betvifla att ju ett sådant allt allmännare deltagande skall efter hand på laglig eller frivillig väg ernås; i det förra afseendet är nyss ett icke ovigtigt steg taget, enär i den nya fattigvårdslagen statistiska upp- gifters samlande blifvit vederbörande anbefaldt samt centralbyrån för- ständigats att för sådana affatta formulär. Fattigvården är också ett område, der statistikens nytta och behöflighet icke minst tydligt visar sig, och man har i striden mellan de olika meningar, som så länge på detta område täflat med hvarandra, nogsamt känt, huru en- dast en tillförlitlig fattigvårdsstatistik kan gifva en säker ledning åt omdömet om erforderliga ändringar i lagen. Samma erfarenhet skall man helt visst göra, när man på allvar griper sig an med vårt undervisningsverk,, med vårt beskattningsväsen o. s. v. Och man behöfver icke mycket hafva sysselsatt sig med vår statistik, för att veta, huru mycket till och med af större vigt är ogjordt och hvilket otroligt besvär redan det obetydliga ofta kan kosta, det senare icke minst i följd af våra administrativa indelningars många oregelbundenheter. Ännu i närvarande stund finnes, så vidt oss veterligt är, ingen uträkning af stiftens areal, ett spörsmål, som t. ex. vid en redogörelse för folkskoleväsendets grupperingar likväl genast äskar svar. Ofvan påpekade fosterländska bevekelsegrunder kunna väl ock påräkna, att der de hittills varande krafterna, hvilka till en del lönlöst och såsom bisysslor fått sig ett så drygt arbete härutinnan pålagdt, icke vilja förslå, dels staten skall träda imellan med ökade anslag till nya myndigheter eller handtlangare, dels kom- munerna skola veta att offra något, för att vinna en fortgående och tillförlitlig kännedom om sina förhållanden, en kännedom, för dem sjelfva nu mera, sedan de börjat att allt mera taga vård om sina egna angelägenheter, oundgänglig samt icke blott af teoretisk utan ock af praktisk betydelse. Det senare, eller att kommunerna i detta afseende hafva pligter mot sig sjelfva och mot fosterlandet att fylla, framhålles eftertryckligt af författaren; det förra, eller att staten måste öka sin vård om statistikens uppdragande till 234 FRAMTIDEN. FJERDE -ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. rikare vilkor och en bättre ställning, framstår icke mindre uti hans yttranden, när han betecknar den officiela statistiken såsom en statens pligt mot sig sjelf och intygar hittills varande anslags otillräcklighet. Och knappt tillmätt är detta i sanning för det arbete, som här är att utföra. Riksdagen har med frikostighet dragit försorg om att förflutna tiders skatter af konst och lärdom måtte på ett värdigt sätt bevaras och blifva allmänt tillgängliga, om de fosterländska häfdernas och språkets vård; och han beviljar årligen betydande summor till de gamla minnesmärkenas tillvara- tagande och upptecknande, allt saker af aldra största vigt för en nation som icke varit van att stå lägst bland kulturfolken. Men kännedomen om staten i alla hans olikartade förhållanden är ett behof och intresse, som icke bör stå tillbaka för någon ens af nyss nämda fosterländska omsorger, och man bar allt skäl till den förmodan, att äfven härför skall af folkets representanter i lika rikt mått varda sörjdt. Ty man kan icke neka att, så angeläget det än är att framfarna tiders bragder och minnesvårdar icke lemnas åt glömskan, det likväl är ännu vigtigare att se till, att de material och de insigter, som äro bäst egnade att trygga och främja en lycklig framtids utveckling ur det närvarande, måtte anskaffas, och att de forskningens resultat, som icke blott äro af intresse för forntidens och häfdernas älskare, utan af praktiskt gagn för det allmännas väl måtte blifva i så rikt mått som möjligt tillgodogjorda samt spridda till mängden af kunskapssökande. Framför allt måste detta gälla kunskapsarter, hvilka såsom statistiken röra statens väsende eller hans verksamhet, och det gäller i långt högre grad i våra dagar än tillförene. Författaren anmärker, huruledes de allt mer utvecklade fria statsförfattnin- garna måste hafva ökat behofvet af en fortgående tillförlitlig officiel statistik. Om, säger författaren, den bestämmande makten i staten icke erkänner annat berättigande än det egna godtycket — vare sig massornas, fåtalets eller sjelfherskarens — så kan hon i regien icke hafva något intresse, någon håg, att genom samlande och spridande af sanningsenlig upplysning öfver samhällets tillstånd ofta blott öka sitt eget skuldregister. Der, såsom förr ofta var fallet, de styrande anse staten såsom sin egendom, hvars tillgångar de vilja efter sitt oinskränkta behag använda, och i krig företagna på grund af nycker, egoistiska eller dynastiska bevekelsegrunder utan tvekan sätta sina undersåtars välfärd, lycka och lif på spel, der kan intresset för statens noggranna kännedom på sin höjd trifvas i statsmännens eller de lärde forskarnes kretsar; och man torde kunna tillägga, att för så beskaffade styrelser dylika upp- NYARE STATISTIK. 235 lysningar icke ens kunna vara vare sig af någon vigt i sig sjelfva eller afgörande för deras handlingar, vid hvilka de i främsta rum- met blott taga hänsyn till sina egna sjelfviska syften, sina egna verkliga eller inbillade behof. I sanima mån åter,.som samhällets angelägenheter upphöra att utgöra något monopol, i samma mån som i väl ordnade stater de allt mera blifva föremål för hand- läggning afven af folket sjelft eller af dess representanter, gör sig ock behofvet af allmänt tillgänglig upplysning rörande de samma allt mera gällande, och det är hand i hand med detta behof, som statskunskapen i allmänhet och statistiken isynnerhet hafva upp- vuxit till omfattande vetenskaper, som med allt större deltagande af många ledsagas. Åt de saker, som tillförene mer eller mindre nödtorftigt behandlades i embetsmäns berättelser till sina förmän och sålunda oftast voro tillgängliga endast för några få, har nu mera icke blott pressen, utan hela folket börjat egna en noggrann och ifrig uppmärksamhet. Huru stor är icke skilnaden mellan de tider, då Neckers ryktbara »compte rendu» ansågs för en oerhörd nyhet och i någon mån medverkade till franska revolutio- nens utbrott samt vår egen, åt hvilken det skådespelet blifvit för- unnadt, att sjelfva den Habsburgska kejsarstaten årligen på of- fentlig väg låter framlägga oçh i en statistisk handbok intaga en specificerad redogörelse för sin statsskuld. Tillgängligheten af rikhaltiga och tillförlitliga insigter rörande statens förhållanden har blifvit och måste allt mera blifva en fordran, som måste ses till godo. Afsigten med dessa rader är icke att ingå i en närmare fram- ställning af den intressanta planen eller af öfriga ofvan anförda häftens innehåll — något söm det i tidskriften oss tillmätta ut- rymmet hindrar och som kan vara öfverflödigt, enär man måste hoppas, att de fieste skola taga omedelbar kännedom om de an- förda skrifterna. Öfvertygade om sanningen af hvad som anmärkes i det förträffliga utkastet, att tillgång på arbetskrafter och medel blott kan vinnas i den mån det växande behofvet af statistisk kunskap af det upplysta folkmedvetandet rätt uppfattas och att statskunskapen i de fria staterna ar kallad att utgöra en opartisk skiljedomare mellan de stridiga meningarna och partierna med uppgift att till det upplysta allmänna vettets pröfning och ledning samla och framlägga iakttagelser öfver samhällsföreteelserna, hafva vi icke velat undandraga oss att äfven i vår mån söka leda dét allmänna tänkesättet till uppmärksammande af författarens fram- ställning och till behjertande af de sanningar, det här har att taga vara på. 236 ' FRAMTIDEN. FJ ERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. Behöfligheten af ett dylikt den allmänna meningens upply- sande framstår i nog bjert dager genom ett och annat af för- fattaren anfördt faktum. Så berättar han, huru bemödandet att genom länsstyrelsernas femårsberättelser vinna upplysning om sockenbiblioteken,. till största delen hafva strandat på likgiltighet för frågan och att det vigtiga försök, som gjorts att åstadkomma en statistik öfver riksdagsmannavalen, skalT hafva rönt ett lik- artadt öde.. Så mycket vilja vi vidare påpeka, som att det statistiska arbete, hvilket af vårt presterskap och våra länsstyrelser utföres, af författaren erhåller ett berömmande vitsord. Och detta vitsord af honom, som bäst af alla är i tillfälle att bedöma deras åtgö- randen, är af största betydelse. På samma gång antyder imellertid författaren de brister, som vidlåda ministerialböckerna, och an- märker, att, lika som i alla land, der civilståndsregistreringen genom borgerlig lag blifvit ordnad, äfven kontroller öfver dess riktiga handhafvande föreskrifvits, det icke vore olämpligt att hos oss anordna någon inspektion öfver ministerialböckerna med hänsyn till deras borgerliga ändamål. En af författarens anmärkningar vid ministerialböckerna ,är egnad att ådraga sig en särskild uppmärksamhet, emedan säkerligen mången förut för sig sjelf gjort samma iakttagelse. När man besö- ker en pastorsexpedition, öfverraskas man vid anblicken af dessa formulär till dopsedlar, der ingen far är angifven och der äfven modren betes vara okänd; man känner sig rörd af smärta för desse smås skull, som hvarken fader eller moder vid deras till- komst till verlden vilja erkänna. Med afseende härå anmärker författaren, huruledes den rättighet, att till namn och hemvist förblifva obekant, som lagstiftningens riktning till större mildhet under Gustaf III medgaf barnaföderska, i de stora städerna vållar så väl ofullständigheter i ministerialböckerna, som stora olägen- heter för fattigvården samt icke kan anses vara enlig med god ordning. Till följd af ministerialböckernas ofullkomlighet i andra afseenden blir kunskapen om in- och utflyttningen härstädes otill- fredsställande. Vår statistiska tidskrifts sist utkomna häfte innehåller ett af dr Sidenbladh uppsatt sammandrag af vår officiela statistik, och det till- käimagifves, att i hvarje års första häfte hädanefter skall inrymmas en dylik öfversigt. Huru lämplig och vigtig en dylik sammanfattning är, är för en hvar ögonskenligt, eftersom man icke lärer kunna antaga, att allmänheten eller ens af henne den del, som tager verksam del i det politiska lifvet, skall någonsin få tid eller håg att oupphörligt NYABE STATISTIK. 237 gå tillbaka till de digra officiela berättelserna och derur sjelf upphemta de praktiskt vigtiga resultaten; och emedan en kort handbok icke heller af den mera flyktiga uppmärksamhet, som tidningspressen bör och hinner bestå åt statistiska uppgifter, kan på någqt sätt göras öfverflödig. Också hafva dylika handböcker redan börjat i de flesta land årligen utgifvas; och om vi jemföra dem med de allom bekanta årliga hjelpredor, som heta almanacka och statskalender, så torde det statistiska sammandraget, om det med urskilning och omvexling anordnas, vida taga försteget, om också icke för den oumbärliga almanackan, åtminstone framför den digra och dyra kalendern. Mycket riktigt synes det oss vara att vid hvarje liten tabell i sammandraget de derföre begagnade utförliga redogörelserna me- delst sin seriebokstaf inom parentes blifvit angifna, ty det är angeläget att icke de stora tabellerna måtte blifva förgätna för utdraget, utan litet hvar vänjas att gå tillbaka till dessa och i dem söka de närmare utredningar de åt kunskapsbegäret hafva att erbjuda. Då sammandraget årligen skall bilda ett häfte af tid- skriften, förefaller det oss icke vara nödvändigt, att alla tabeller med uppgifter för alla de sista 10 eller 20 åren årligen intagas, utan en viss omvexling härutinnan torde kunna ega rum t. ex. på så sätt, att uppgifterna imellanåt kunde gälla större perioder eller hela årtionden sammanslagna, och häftena skiftevis åtminstone till någon del innehålla helt och hållet andra tabeller. Så föreställa vi oss, att redogörelsen för in- och utförseln af några s. k. vigtigare varor icke för hvarje år bör få upptaga 12 sidor af häftets 68. Allmänheten l^unde, om den nyss antydda metoden blefve följd, genom dessa korta sammandrag efter hand ernå allt mera omfattande begrepp om det af den officiela statistiken bearbetade material och om hennes på olika områden gjorda framsteg; den beklagliga följden torde eljest vara att befara, att mången ledsnar vid att årligen betala för i hufvudsak just samma uppgifter och antalet af dem, som studera tidskriften, minskas. Vi våga ock hemställa, om det icke vore rätt ändamålsenligt, att för jemförelses skull några notiser, om också blott ett fåtal, ur den utländska statistiken här' och der tillädes: då de fakta, som röra ett enskildt land, endast genom en dylik sammanställning framstå i sin rätta dager, är det först här- igenom statistiken kan tilldraga sig ett rätt lifligt och allmänt intresse. De danska och norska sammandragen utmärka sig för ett sär- deles väl valdt oçh på samma gång rikt innehåll, och äro derföre äfven ganska egnade att hos oss väcka längtan efter vissa här ännu sak- nade uppgifter. Vi böra här i främsta rummet nämna redogörel- 238 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. ser för de kommunala och finansiela förhållandena; bristfålligheten af den jemförelse imellan våra statsfinanser för 1867—71, .som skulle ligga i den oss meddelade tabellen öfver riksstaten för nämda år, har i en annan tidskrift nyss blifvit uppvisad. Vi måste vi- dare önska att erhålla uppgifter om vår här och vår sjömakt, om de kyrkliga och religiösa förhållandena o. s. v. Vi måste efter- sträfva att få en så pass god och upplysande tabell öfver folk- mängdens fördelning efter stånd och yrken samt de särskilda sla- gen af jordbrukare, som det norska sammandraget för sitt land har att bjuda på. Det förefaller oss slutligen, att det vore en god sak, om land och stad icke sammansloges, när t. ex. antalet af inne- vånare på qvadratmil för landets olika delar uppgifves, eller när folkmängdstillvexten beskrifves,. utan i stället fördes i sär: skilna- naden imellan stad och land är helst i politiskt afseende så ingri- pande, att mån gerna önskar om deras olika tillstånd och fram- steg vinna största möjliga klarhet. Den som lägger dessa små sammandrag af nordisk statistik bredvid hvarandra, kan i mer än ett afseende blifva i stånd att sjelf få anställa ganska intressanta jemförelser mellan de olika landen, deras närvarande ställning samt utsigter för framtiden, loch vi vilja åter uttala den önskan, vi redan ofvan hafva an- tydt, att de fakta, som här framställas, måtte blifva så allmänt be- kanta som möjligt samt de vigtigaste deribland småningom ingå i det upplysta folkmedvetandet. Vi hafva för Norge sett almanackor, i slutet af hvilka man på några sidor gifvit plats åt den nordiska statistikens hufvuduppgifter jemte några notiser om främmande land, obestridligen ett ganska praktiskt och efterföljansvärdt sätt att dels göra denna kunskapsgrens vigtigaste satser till en allmänbildningens beståndsdel, dels fylla almanackans till mera eller mindre under- hållande läsning äfven hos oss anslagna slutsidor. Bevis för att åtminstone de större kommunerna börja behjerta behofvet af statistiska redogörelser för sina angelägenheter, före- ligga redan dels i den Tidskrift för Sveriges landsting, hvaraf tredje årgången nyss utkommit, dels i den Berättelse angående Stockholms kommunalförvaltning år 1868, som enligt beslut af stadsfullmäktiges beredningsutskott blifvit utgifven af deras sekre- terare dr Rubenson med biträde af kammarskrifvaren Lindberg. En sådan företeelse som en tidskrift för våra landsting måste för de många, hvilka med kärleksfull uppmärksamhet följa ytt- ringarna af den i våra dagar till nytt lif uppväckta kommunala verk- samheten, vara i hög grad välkommen och denna tidskrift har äfven alltifrån sitt första framträdande helsats med lifligt deltagande. Me- NYARE STATISTIK. 239 dan detta deltagande i allmänhet tagit formen af vackra loford eller öfverseende välvilja, har det å annat håll må hända ökat skärpan af de klagomål, hvilka en eller annan sakkunnig, då de vid en sorg- fälligare granskning förmenat sina stora förhoppningar opi tidskrif- ten icke hafva blifvit af hennes föregående årgångar till fullo mot- svarade, hafva funnit sig föranlåtne att anföra, och hvilka gått ut på, att vissa uppgifter i noggranhet och tillförlitlighet lemnat åtskilligt öfrigt att önska. Dessa klagomål hafva icke varit så alldeles ogrun- dade eller orättvisa; vi vilja imellertid gerna antaga, att enär de huf- vudsakligen rört enstaka, mindre betydande namn- eller sifferupp- gifter, de anmärkta felen likväl içke varit af den art, att de behöft i det hela skada arbetets användbarhet eller göra om intet den stora nytta det, rätt utfördt, bör kunna bereda. Af den nya årgången inhemtas, att sjukvården fortfarande påkallar de största uppoffringarna från landstingens sida och der- näst numera undervisningsverket. De följande rummen med hän- syn till omkostnadernas storlek intagas af kommunikationsväsendet och landtbruket med dess binäringar, nämligen om man bortser ifrån förvaltningsomkostnaderna, hvilka redaktionen alltid upptager i den för ett följande år af hvarje ting beräknade utgiftsstaten, men icke bryr sig om att taga med i sammanfattningen af länens under de tilländagångna åren gjorda utbetalningar. Beloppet af alla tingens utgifter år 1870, omkring 570,000 rdr, är obetydligt högre än: det föregående årets och den 1870 uttaxerade landstings- skatten mindre än den 1869 utskrifna. Under de åtta åren 1863— 1870 hafva af landstingen uttaxerats tillhopa 1,138,393 rdr. En anmärkningsvärd skilnad framstår deri att de lån, hvartill lands- ting och kommuner erhållit tillstånd genom kongl. civil-departe- mentet, år 1870 hafva utgjort en sammanlagd summa af endast 358,240 rdr imot 3,495,740 år 1869; genom kongl. ecklesiastik- departementet åter meddelades sist nämda år tillåtelse till upp- låning af 195,350 rdr, medan motsvarande summa 1870 utgjort 300,400. Särdeles glädjande är den alltmer ifriga och ofta fri- kostiga omsorg, som egnas folkundervisningsväsendet: landstingen bevilja än medel till belöningar åt skolbarnen, än anslag till sär- skilda lärare i slöjd, än åter stipendier åt lärare, som vilja vidga sin insigt i de nyare undervisningsmetoderna, i praktiska värf eller militära öfningar. Tre af våra folkhögskolor, en i Skåne, en i Blekinge och en i Östergötland hafva fått betydande anslag af landstingen sig tilldelade, hyilket är ett vackert bevis på det förtroende dessa i vårt land nya, löftesrika inrättningar äfven här alla redan hafva 240 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. tillvunnit sig och bör utgöra en mäktig uppmuntran till flere dy- lika läroananstalters uppkomst och nitiska vård. Utom de ordinarie ärendena hafva tvenne maktpåliggande sa- ker särskildt år 1870 varit föremål för landstingens.uppmärksamhet. Den ena är Fosterländska föreningens uppfordran till främjande af sparsamhet genom anlitande af ränte- och kapitalförsäkringsanstal- ten i Stockholm. I detta hänseende hafva de flesta landstingen be- slutit antingen att anmoda hushållningssällskap, kommunalembets- män eller andra utsedde att söka verka i den antydda syftningen, eller att i kommunen låta utdela de af försäkringsanstalten utfär- dade prospekt; Gefleborgs läns landsting har vidtagit den prak- tiska åtgärd att i nämda anstalt insätta några hundra riksdaler samt låta folkskolestyrelsema vid examina såsom premier utdela insättningsböckerna. Den andra vigtiga frågan hvarom landstingen fått yttra sin mening angår skogsförödelsens hämmande genom en ändamålsen- lig lagstiftning angående enskilda skogars vård. Chefen för finans- departementet har nämligen genom cirkulär infordrat deras ytt- randen, huru vida stadganden Öfverensstämmande med de för Gotland faststälda eller med vissa af Landtbruksakademien föreslagna bestäm- melser kunna vara för de öfriga länen erforderliga och ändamåls- enliga. De på denna förfrågan afgifna svaromålen hafva utfallit i vida skilda riktningar: under det att de flesta tingen gifva vid handen, att de erkänna statens mer eller mindre vidsträckta rätt att på* detta område ingripa, och några till och med uttala den åsigt, att ett dylikt uppträdande från hans sida är för närvarande önskvärdt, synes likväl flertalet och framför allt rikets nordliga län afstyrka utsträckningen på sig af stadganden enahanda med de föreslagna, och flerstädes tyckes man vara alldeles imot att nå- gon kontroll öfver möjligen blifvande påbuds iakttagande skulle kommunala myndigheter åläggas. På många håll hafva imellertid landstingen varit inom sig sjelfva af olika åsigter i nu berörda angelägna mål, och de uttryckta meningarna endast genom vote- ring kunnat komma till stånd. Den del af landstingstidskriftens föregående årgång, som egent- ligen blifvit klandrad, utgjordes af den der meddelade förteckningen å de män, som enligt 1868 års taxeringslängder skulle vara till riksdagens första kammare valbare. Denna förteckning fans van- stäld af så många felaktigheter, att hennes utgifvande i det ur- sprungliga skicket knappt kunde anses önskvärd; också har man på grund af 1869 års taxering nu fått en ny och i många hänseenden förbättrad upplaga af den samma. Redaktionskomitén antyder imel- 7 NYARE STATISTIK. 241 lertid sjelf, att icke ens denna torde kunna gå fri för klander, och vi hafva, hvad sjelfva hufvudstaden angår, gifvit akt på, att inånga mindre orikheter insmugit sig, som en hvar med personalkännedom utrustad person lätt märker. Öfver hufvud taget synes det vara angeläget, att landstingen eller deras embetsmän ville se till att rikhaltiga och tillförlitliga uppgifter hållas komitén till handa, och detta i så god tid som möjligt. Så ändamålsenligt det än må vara att öfverflödig utförlighet i ett dylikt arbete undvikes, känner man likväl icke sällan den önskan hos sig uppstå vid dess ge- nomläsning, att underrättelserna om de af tingen vidtagna beslu- ten icke vore fullt så kortfattade och knapphändiga, äfvensom att tabellerna möjligen blefve flere och något mera specificerade. Ingen bör härvid förgäta, att för stora anspråk icke få upp- ställas på förstlingarna af ett arbete, som är så pass vidlyftigt och hvartill ämnet måste från skilda håll sammanföras, eller vara nog obillig att glömma att i synnerhet i fråga om uppgifterna å de valbare det måste vara nästan omöjligt att med hittills åt komitén erbjudna medel komma å stad ett otadeligt resultat. Tacksamt bör det erkännas,, att det nya häftet icke blott i utstyr- selns godhet utan äfven i utarbetningens sorgfällighet öfverträffar de föregående; och en borgen för att denna bättring skall fortfa- farande framåtskrida, förefinnes deri, att en så förtjent statistiker som lektor Tham skall hafva antagit kallelsen att i redaktionen inträda. En kraftig och helsosam anmaning till täflan hår landstings- tidskriften erhållit i berättelsen angående Stockholms kommunal- förvaltning, hvars innehåll såväl i uppgifternas noggrannhet som i de flesta andra hänseenden lemnar föga eller intet öfrigt att önska, och hvars periodiska utkommande hädanefter utlofvas. Här är ej / plats att nu framlägga denna berättelses innehåll, men vi kunna icke afhålla oss ifrån att med anledning af det samma uttala en tör hända nog djerf önskan, att det ordnande af hufvudstadens ele- mentarläroverk och framför allt deras inrymmande i lämpliga lo- kaler, som länge stått på dagordningen och på berättelsens första si- dor omförmäles, måtte snart blifva en verklighet. Vid besök i några af de förnämsta bland i fråga varande skolor, intages man af bekym- ' mer öfvér, att ungdomen skall sammanpackas i dylika lokaler, sakna tillräckligt af ljus och luft och sålunda hemfalla åt bleksotens och andra sjukdomars härjningar. Det skulle icke förundra oss, om ibland, våra stadsfullmäktige någon funnes, som med hänsyn till dessa skollokaler ville uppträda på liknande sätt som Cato i hvarje den romerska senatens sammanträde skall hafva gjort Framtiden. Band 6. . 16 242 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. i fråga om Carthagos förstöring, och icke lemna sina medrepresen- tanter någon ro, innan målet med större eller mindre kostnader blifvit på ett nöjaktigt sätt genomfördt. På samma gång man lyckönskar stadsfullmäktige och hufvudstaden till den storartade sammanbindningsbanans fullbordan, hvilken i så hög grad tagit deras omtankar och tillgångar i anspråk, och af hjertat utta- lar den förhoppning, att denna och andra påtänkta kommunika- tioner måtte gifva en mäktig lyftning åt hufvudstadens samfärdsel med andra orter, åt hennes handel och näringar, kan man icke annat än för sig sjelf tänka, att ett ej mindre maktpåliggande föremål för stadfullmäktiges ifriga omvårdnad består deri, att af den ung- dom, ur hvars kretsar män kunna fostras, i stånd att så väl upp- finna och utföra nya och snillrika kommunikationer som att föra idéernas och de andliga intressenas talan, så många som möjligt måtte bévaras samt uppväxa till ynglingar, begåfvade med hel- sans blomstring och krafternas jemnvigt. Vid besinnande häraf intages man lifligt af den glada tillförsigt, hvaråt vi vågat gifva ett uttryck, att nu mera stadsfullmäktige skola finna lägenhet att sätta i verket de i sådant syftemål nödvändiga anstalterna. Till hvilka vigtiga upplysningar vår officiela statistik samlat källor, till hvilka underhållande problems lösning hon kan lemna betydelsefulla bidrag, derom hafva vi i dessa dagar fått en ny er- inran i den uppsats om skördarna i Sverige och deras verkningar, som aktuarien i statistiska byrån hr Hellstenius låtit införa i sista häftet af tidskriften Läsning för folket. Hans der gifna antyd- ningar om skördarnas sammanhang med befolkningens förändringar och folkmängdens ökning,, med rättstillståndet samt med de eko- nomiska förhållandena i landet lemna i mer än ett afseende så intressanta vinkar och så lärorika slutsatser, att man intages af läng- tan att snart få den närmare utredning och mera i detalj utförda tafla öfver berörda fakta, hvårs meddelande skall vara att i den statistiska tidskriften imotse. Sedan vårt århundrades början hafva skördarna i Sverige till myckenheten fördubblats, och vår utförsel af spanmål uppgick under 1860-talet i medeltal till 1,855,000 tun- nor samt var 1869 värd öfver 37^ million rdr. Värdet af en en- dast medelgod svensk skörd uppskattar författaren till minst 150 millioner rdr och hvardera af de båda sistlidna årens skördar till vida öfver 200 millioner. Med tanken fäst på hvad sålunda för vårt land en god årsväxt är värd, behöfver man icke misströsta om, att det af krigets och krigskostnadens bördor tungt hemsökta Frankrike, i fall några goda år förunnas det, så småningom skall återvinna sina materiela krafter, och man har mindre skäl att NYARE STATISTIK. 243 förvånas öfver den beundransvärda ekonomiska spänstigbet detta härliga, land efter krigets slut redan har lagt i dagen. Ibland de af hr Hellstenius belysta förhållandena faller bj er- tast i ögonen det nära sambandet mellan missväxterna eller nöden och brotten samt deras ökade antal. Huru märkvärdig är icke denna regelbundenhet i det stora inom den moraliska verlden, som ofta träder en till mötes, likasom denna underbara öfverensstämmelse eller vexelverkan mellan kroppsligt och andligt, sinnligt och mora- liskt, hvarom icke minst de statistiska siffrorna bära ojäfviga vit- nesbörd. När man ser, huru moraliska fakta under vanliga för- hållanden år ifrån år i nästan oförändrad gestalt återkomma till lika antal, men huru den ringaste rubbning i samma naturförhål- landen genast frambringar motsvarande .ändringar i den andliga verlden, uppstår vid första påseendet en lust att söka härleda de sedliga lytena ur naturförhållanden allena, brotten ifrån några på ett gifvet sätt verkande krafter, i stället för att tillskrifva dem den fria viljans oberäkneliga yttringar, uppkommer, säga vi, en frestelse att med de materialistiske naturforskarne i vår tid vilja förklara allt, äfven den sedliga verldens fakta, ur nödvändiga och blott och bart naturliga lagar. Huru få skola icke likväl af dylika åsigter finna sig i sina ädlaste instinkter varaktigt tillfredsstälda! Hvilket forskningsfält har han icke således att genomvandra, jhvilka uppgifter att lösa, den vetenskap, som sysselsätter sig med dessa stumma och dock så vältaliga siffror! Och huru mycken på en gång försigtighet och djerfhet höfves honom icke att ådagalägga, för att begagna de samma med framgång och icke göra felslut! Lemnas blott någon — stor eller liten — medverkande faktor ur sigte, blir alltid sluträkningen orätt, resultatet falskt. För att åskåd- liggöra detta, vilja vi framställa ett enda exempel. Om vi antaga att hos en viss folkstam, t. ex. den romaniska, en viss ogynnsam företeelse är vanligare än hos en annan, t. ex. den germaniska, skulle man naturligtvis strax vilja tillskrifva denna skilnad folk- karakterens olika beskaffenhet; men sedan kan en méra på djupet gående undersökning upptäcka, att samma faktum är mera allmänt äfven hos germaner af katolsk tro än hos romaner af protestan- tisk, och slutsatsen måste i stället blifva den, att grunden till olik- heten ligger icke i folklynnets art utan i religionens. Den statistiker, som skall vara något mera än en flitig arbe- tare och samlare af fakta, den som skall komma till de stora, vigtiga resultaten måste i sanning vara försedd med skarp blick, sä- kert omdöme och omfattande förståndsgåfvor: han måste vara hem- mastadd i den logiska vetenskapens alla hemligheter och icke obe- 244 FRAMTIDEN. WERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. kant med den aritmetiska konstens snillrika metoder. Och det gifves få områden, der en njugg sparsamhet, sådan som den vore att försumma anskaffandet af rikt material eller låta det mödosamt samlade, för att minska tryckningskostnaderna, gagnlöst begrafvas i arkiven, kunde vara mera oklok och fördömlig än uppå det hit hörande: ofta kunna äfven obetydande såningsfält här bära hundra- faldiga frukter, slutföljderna af ringa arbete gifva anstöt till de största vare sig inkomster eller besparingar, som åt samhället många gånger återgälda det utgifna. Utan dessa till skenet små uppgifters trägna insamlande kan i alla fall forskaren, national- ekonomen endast bygga fåfångliga luftslott, och lagstiftaren eller statsmannen skola i saknad af dem alltför ofta endast skapa ögon- blickets verk i lösa sanden. E. V. Montan. Politiska betraktelser. *7. Om möjligheten af fredens bibehållande i Europa. För att tydligt angifva, huru vi uppfatta den inbördes ställ- ningen af de stora makter, som bestämma Europas öden, skola vi, att börja med, kasta en blick på hvar och en af dem särskildt. Är vår uppfattning af desamma, hvar och en for sig tagen, fel- aktig, så lärer förhållandet icke kunna vara annorlunda med de allmänna slutsatser, som vi deraf kommer att draga. I allt fall känna vi oss af de stora händelser, som timat, manade att äfven för vår del söka att efter bästa förstånd besvara en fråga, som för det närvarande säkert mer än någon annan sysselsätter hvarje politiskt tänkande i vår verldsdel. Vi befinna oss i sjelfva verket inför verldshistoriska händelser af den betydenhet, att det iner än någonsin måste anses vara en oafvislig pligt för både tänkaren och statsmannen att rätt allvarligt och utan alla förutfattade meningar eller fördomar, öfverväga vilkoren för fredens och frihetens bestånd i vår verldsdel, — dessa hufvudvilkor för civilisationens säkerhet och utveckling; och skulle vid mogen profiling enskilta tycken eller POLITISKA BETRAKTELSES,. 245 meningar få lof att i det fallet gifva vika för erfarenhetens lär- domar, så ,må äfven ett sådant offer för ingen kännas tungt, blott han ej tillika offrar sanningen och det rätta, frihetens eviga grund- valar. Att under sådana förhållanden gifva vika endast för en »fait accompli», verkstäld af våldet, utan någon grund i förnuft eller rätt- visa, vore en straffvärd feghet; att åter endast låta sig ledas afz egna älsklingsteorier och länge hysta öfvertygelser, utan att gifva akt på de stora lärdomar, som ett högre förnuft inför våra ögon ' skrifver på historiens blad, det vore att endast likna desse, som »in- genting lärt och ingenting glömt.» Kanske har aldrig funnits någon tidpunkt, då det varit på en gång svårare och likväl angelägnare att opartiskt bedöma en ställning, uti hvilken allt synes vara våld, fruktan, misstroende, och som af fasanßvärda tilldragelser, hvilka kommit menskligheten att rysa, fått en alltför sorglig belysning. Vi skola försöka att, om vi än möjligen icke kunna frigöra oss från många misstag, dock behandla vårt ämne sine ira et studio, endast med blicken stadigt fästad på de tvenne stora ändamålen, som af alla böra eftersträfvas, freden och friheten. Man har på senare tider hört mycket talas om Englands för- menta »egoism» och »isoleringspolitik» — det är för öfrigt icke första gången detta sker — äfvensom — hvilket är mindre vanligt — om engelska ministèrens liknöjdhet för landets anseende; ja, man har till och med påstått, att England numera skulle med liknöjdhet se sin fordom med så mycken natiohel stolthet betraktade flagga förolämpas och i det fallet lätt kunna tillfredsställas med en lumpen ersättning i pund sterling; man har förklarat England förlustigt allt inflytande på kontinentens angelägenheter och inom det euro- peiska statsförbundet hafva nedstigit till en makt af andra ord- ningen. I sjelfva verket är det flere omständigheter som. vid ett ytligt betraktande af saken synas gifva stöd åt en sådan uppfatt- ning. Vi lemna derhän historien om flaggan; säkerligen skulle i våra dagar ingen förnuftig regering inlåta sig. i ett yidtutseende krig blott af en så beskaffad orsak. Men den omständigheten, att Preussen-Tysklands eröfringspolitik fritt fått under åratal göra sig gällande utan någon aktiv inblandning från Englands sida, till och med i fråga om Danmark, der berättigad anledning till in- blandning — efter forna dagars sätt att se — icke saknats, likasom alla de officiela meddelanden man haft tillfälle att läsa rörande dessa förhållanden, vitna obestridligt derom, att våra dagars Eng- land endast har mycket liten, om någon, lust att inblanda sig i kontinentens angelägenheter. De senaste förhandlingarne rörande Svarta-hafs-frågan vitna om detsamma; ty ehuruväl, å ena sidan, 246 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER. under Frankrikes närvarande tillstånd det hade varit en omöjlighet för England, såsom stående ensamt, att häfda traktaternas helgd, och således något aktivt ingripande för detta senare ändamål icke kunnat komma i fråga, så synes likväl, å andra sidan, att med- gifvandet i sjelfva verket skett ganska godvilligt och att äfven under andra förhållanden något motstånd i handling förmodligen icke skulle gjorts. Om allt detta och ännu mera af samma art tro vi att alla kunna vara ense. Helt olika torde derimot menin- garne vara om rätta förklaringsgrunden till den nyare engelska statskonstens beteende i detta hänseende. Vi bekänna, att vi för vår del icke tro oss kunna tolka detta beteende såsom något bevis på vare sig svaghet, eller glömska af Englands värdighet, eller liknöjdhet för verldens allmänna intressen. Vi tro fastmera, att det med långt mera skäl kan tillskrifvas just hvad som ligger allra närmast tillhands, nämligen helt enkelt den mer och mer mognade insigten bland engelska folket, eller åtmin- stone bland dess ledande män, att Englands föregående inbland- ningar i kontinentens angelägenheter i det hela hvarken gagnat England eller kontinentens folk; eller, om man heller vill, att man i England omsider verkligen kommit till en lefvande insigt af fredens nödvändighet för civilisation, frihet och ekonomisk utveck- ling, samt deraf att fredens intressen bäst befordras genom egen fredlighet. När man sett, hvilket växande inflytande Cobden och Bright samt deras liktänkande under de senarare årtiondena utöfvat på Englands politik, kan det icke vara något tvifvel, att ju man- chester skolans — fredspartiets — åsigter mer och mer gjort sig gällande; att tiderna icke äro sådana, att engelska styrelsen vare sig för någon internationelt-politisk jemvigtsteori eller för någon lumpen materiel tvistefråga, ännu mindre för en blott s. k. heders- sak, skulle kunna utsätta landet för alla olyckorna af ett krig; och att i sjelfva verket en engelsk premierminister à la Pitt, eller till och med à la Palmerston, numera är en ren omöjlighet. Vi finna en bekräftelse på denna åsigt uti underhandlingarna om och den slutliga uppgörelsen af Alabamaaffären med Förenta Staterna, ej mindre än uti det sätt, hvarpå England i senare tider uppträdt gent imot sina kolonier. Ja, vi tro ej att vi misstaga oss, om vi uttrycka den förmodan, att till och med om någon af Englands större kolonier skulle finna skäl uti att förklara sin oafhängighet, skulle moderlandet svårligen numera finna skäl uti att med krig göra sina anspråk på supremati gällande. Helt säkert skulle en sådan.affär kunna uppgöras i all vänlighet, och alla felstegen och olyckorna från det gamla amerikanska frihetskriget komma POLITISKA BETRAKTELSER. 247 att undvikas. Helt visst har man nu mer än väl lärt sig inse, att, oansedt de tillfälliga olägenheter för handeln, som amerikanska handelspolitiken kan förorsaka, England ändock på det hela har fullt ut lika stor komûiersiel fördel af sin handelsförbindelse med Förenta Staterna, som i fall dessa ännu utgjorde en engelsk koloni; och blott för fördelen at't bereda platser åt yngre söner af aristo- kratien m. fl. lärer man numera icke gripa till vapen. Utan att derföre antaga såsom absolut gifvet, att England skulle ovilkorligen och för alla eventualiteter stuckit svärdet i skidan, vill det likväl synas oss såsom skulle det, i så vidsträckt betydelse som detta ord ännu för det närvarande möjligen kan få tagas, vara sinnadt att neutralisera sig,, för att endast såsom åskådare och medlare följa dessa beklagansvärda krigiska skådespel, som fastlandets despoter eller af dem beroende folk ännu kunna komma att, till mensklig- hetens vanära, låta uppföra. Det är nu sant, att många anse denna af England intagna ställning såsom ovärdig och lumpen, likasom bland pojkar, som kifvas och slåss, den som vill vara fredlig, alltid får uppbära be- skyllningen för feghet och småsinthet m. m.; men för vår del kunna vi uti detta faktum ej annat än se ett af vår tids mest glädjande tecken. Det visar, att åtminstone en stormakt omsider ledsnat vid kriget. Och som det, enligt hvad vi förut yttrat, icke är de stridslystne, utan de fredlige, som skola befordra freden, så måste man i sanning hafva anledning glädjas att ett sådant land som England omsider i det fallet tagit sitt parti. Visst finnas de, som tro att freden kan befordras genom kriget, och att det just är ur fredens synpunkt som krig stundom måste väljas. Erfaren- heten visar likväl tillräckligt, huru litet i sjelfva verkat på sådant sätt uträttats i en varaktig fre^s intresse. Hvad man vunnit har aldrig varit mer än en »Galgenfrist», intill nästa blodsskådespel. Helt annorlunda verkar föredömet, framför allt när detta föredöme gifves af en makt, som är så fullkomligt i stånd att försvara sig sjelf som England, och som det icke kan falla någon in att ens miss- tänka för svaghet eller pförmåga i det afseendet. Och detta före- döme står, gudilof, icke enstaka: äfven den andra mäktiga grenen af den anglosachsiska folkfamiljen, på andra sidan atlantiska hafvet, står härvidlag på samma sida med England, sedan de yttre och inre krig, som slafveriet framkallat, nu äro förbi och det ingalunda är sannolikt att Förenta Staternas befolkning skall finna något skäl att vidare förslösa blod och penningar och arbetskraft på krigiska företag (vi räkna i det fallet icke de möjligen ännu före- kommande små striderna med indianerna). Men hvilka hvälfningar 248 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. som ännu må förestå på kontinenten af Europa, och hvilka vådor, som åtminstone temporärt kunna af denna Englands politik uppstå för de mindre staternas i Europa frihet, skall otvifvelaktigt detta exempel af det mäktiga engelska folket på båda sidor om oceanen mer än något annat verka att lära de kontinentala folken, att omsider inse sina egna fördelar och med blygsel träda tillbaka från en skådeplats, hvilken jordens i politiskt hänseende mest bil- dade folk redan öfvergifvit, såsom endast passande för barbarer. Med afseende på vår föreliggande fråga kunna vi imellertid härutaf draga den mycket vigtiga slutsatsen, och som måste vara bestämmande för en del små staters politik, att England icke är att påräkna för något slags allians, som med någon sannolikhet kan leda till äfventyrliga och till utgången ovissa krigsföretag. Derimot tro vi, å en annan sida — ty detta måste vara öfverens- stämmande med de tendenser af den engelska politiken, vi här på- pekat — att då England, ehuru det ej vill deltaga i kontinentens fejder, likväl icke kan undgå att i flera hänseenden röna olägenhet af desamma, så måste det vara benäget för. hvarje kombination, som kan med visshet, eller, om visshet ej i det fallet är möjlig, åtminstone med någon högre grad af sannolikhet tjena att upprätt- hålla freden i vår verldsdel; och det är derpå vi bygga möjlig- heten af framgång för den idé, vi nedanför gå att utveckla. Vända vi nu blicken till Tyskland, så hafva vi der det land, hvilket för närvarande står främst bland dem som ännu hylla krigets grundsats, — främst genom sin makt, främst äfven, efter hvad man allmänt menar, genom krigiska åfsigter. Med Österrike förödmjukad! och Danmark styckadt, med foten på nacken af arf- fienden, Frankrike, står Tyska förbundet, bildadt under sjelfva striden — liksom födt med segerhufva — nu ett helt stort folk af väl väp- nade och väl öfvade krigsmän; och af oerhörda krigsbyten skapar det en fond för kommande krigs behof, sålunda liksom uppförande kriget på ordinarie stat eller liksom sanktionerande detsamma såsom en gång för alla ett gifvet mål för nationens verksamhet! Man må icke undra, efter hvad som tilldragit sig, om den tyske knekten in- jagat fruktan hos halfva Europa och om allas farhågor i detta ögon- blick, i fråga om krig och fred, äro koncentrerade omkring Tysk- land. Och likväl vill -det, åtminstone efter vår uppfattning, synas såsom skulle många omständigheter böra bidraga att i väsentlig mån minska dessa farhågor. Man har visserligen med afseende härpå — och ej utan skäl — hänvisat till den gamla, systematiska preussiska eröfringspolitiken, som äfven i våra dagar i så hög grad gjort sig gällande; men månne ej denna politik i sjelfva verket POLITISKA BETKAKTELSER. 249 afbrutit sin udd i det ögonblick den vunnit ett resultat, som icke ens de djerfvaste drömmar kunnat på förhand förespegla? Eller månne ej i sjelfva verket numera Preussens konung trädt väsent- ligen i bakgrunden för Tysklands kejsare? Och månne ej ändock Preussen — säge hvad man vill — högst väsentligen uppgått i Tyskland? — Det vore i så fall en anledning till oro mindre; — så vida man ej förmenar, att genom den antydda förändringen man råkat ur askan i elden. Ty det är dock, säger man, tyskhets- idéerna, som äro roten och upphofvet till dessa krig, som vi be- vitnat, och till alla af krigen alstrade farhågor. Men så mäktig än denna drifkraft varit, så ligger det i sakens natur att densamma alltmer måste, i mån af redan vunna framgångar, slappas, och att den redan nu, efter all sannolikhet, är betydligt slappad. I samma ögonblick Tyskland-kejsardömet blifvit konstrueradt, i samma ögon- blick Tyskland känt sig starkt och enigt, är det lika säkert att tyskhetsifvern måste hafva svalnat, som att en fjäder, hvilken varit sammantryckt, mer och mer förlorar sin spännkraft, ju närmare den återkommer till sin naturliga ställning. Det är det gamla väl- kända förhållandet med »ecclesia militans» och »ecclesia triumphans». Det är väl sant, att ultra-germanismen ännu har lemnat mycket ogjordt; men förmodligen bör man ändock ej bedöma germanismen, den tyska nationens och de sansade tyska statsmännens germanism, efter några fantasters rop, vare sig från katedern eller pressen, hur högljudda' de än må vara. Och för öfrigt bör man, för ett rätt bedömande af den germaniska eröfringslustan, icke glömma, att densamma, just emedan den har ett bestämdt mål sig föresatt, är af helt olika karakter med till exempel Rysslands eröfringsbegär, som utan synbart förnuftigt ändamål endast tyckes afse utvidgning och alltjemt utvidgning. Hvad skulle egentligen kunnat hindra Tyskland att i det nyligen skedda fredsfördraget tillegna sig halfva Frankrike, om det velat? Visserligen den försigtiga omtanken att icke taga mer än man kan hafva något hopp att künna försvara; men denna omtanke föreskrifver endast en gräns på strategiska grunder, en gräns, for hvilken hvarje tanke på nationalitet kan vara fullkomligt främmande. Då nu imellertid tyskarne verkligen gjort afseende på nationaliteten, så att de icke tillegnat sig annat land, än sådant som en gång varit och väl ännu åtminstone till någon del kan anses vara tyskt, så bevisar äfven detta verkligheten af den eröfringskrigets begränsning, som vi antydt. Vi tro i sanning icke, att hvarkén Holland eller de skandinaviska länderna hafva något att frukta af de germanistiska eröfringsplanerna, såsom så- dana. Men visserligen Vore det att invagga sig i en oförlåtlig 250 ' FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. säkerhet, om man derför trodde att inga faror vore förhanden. Tvärtom finnes anledning till de allra största farhågor; men farhå- gorna hafva en helt annan grund, än den här nämda. Vi skola i sjelfva verket taga i betraktande ett par omständigheter, hvilka i högsta grad äro egnade att göra Tyskland fruktadt af sina grannar och farligt för den allmänna fredens bestånd. Den ställning, Tyskland så oförmodadt inom några år kommit att intaga, är för Tyskland sjelft icke utan stora vådor. Det är i allmänhet lättare att segra, än att bibehålla sig på den stånd- punkt, dit man genom segren blifvit förd. Afund, hat, fruktan äro de fruktansvärda fiender, som nu på alla sidor omgifva Tysk- land; och ehuru starkt det tyska väldet är, kan det ingalunda öfverlemna sig åt ett sorglöst njutande af sin vunna storhet. Under sådana omständigheter måste den tyska politiken känna sig stå på vulkanisk grund, och det bör icke väcka förvåning, om den känsla af osäkerhet, som härutaf förorsakas, skulle leda till handlingar, som under andra omständigheter icke skulle kunna komma i fråga. Det fruktande lynnet har föranledt flera våldsbragder här i verlden än det våldsamma lynnet. Utan att vi för någon del vilja alltför djupt inlåta oss i konjekturalpolitiken, synes ingenting, såsom hy- potes, mera berättigadt än den- förmodan, att Tyskland, drifvet af fruktan för vissa stora staters angrepp, kunde vilja spela prevenire i fråga om vissa små stater, som vid en kommande konflikt befa- rades blifva de storas bundsförvandter; och vi tillåta oss i det fallet tro, särskildt hvad Skandinavien beträffar, att om någon sådan farhåga funnes hos den tyska politiken, så skulle denna’politik icke låta hindra sig af någon samvetsömhet eller några betänkligheter med afseende på hvad Sverige varit för Tyskland eller hvad Nordens folk äro såsom medlemmar af den stora germaniska folkfamiljen, ifrån att, om den kunde (äfven om detta måste ske med moskovitens tillhjelp), tillfoga Skandinavien sådana sår i söder, i norr, som kunde tjena att förlama en ändock så pass betydande fiendes verk- samhet. Det är väl bekant, att för närvarande Tysklands sjömakt är ytterligt otillräcklig för att, hvad särskildt Sverige-Norge be- träffar, någonting synnerligt i den vägen skulle kunna uträttas; men detta är ett förhållande, som mycket snart kan väsentligen ändras, om blott en ringa del af den franska krigsersättningen användes på förstärkandet af Tysklands marin. Svepskäl för ett ingripande skulle alltid lätt finnas, — så mycket har erfarenheten visat. Derimot synes det i högsta grad sannolikt, att om blott Tyskland vore befriadt från den här antydda farhågan med af- seende på Skandinavien, skulle Skandinavien kunna vara fullkomligt POLITISKA BETRAKTELSER. 251 tryggt för hvarje angrepp från Tyskland. Ett motsatt förfarande å den tyska politikens sida skulle åtminstone under sådant för- hållande vara fullkomligt donqvixotiskt, både hvad ändamålet, och de svårigheter, som väl ändock alltid skulle möta i utförandet, beträffar. Men en annan omständighet återstår ännu att omnämna såsom synnerligen egnad att göra Tyskland ‘ farligt för den allmänna freden. Det har ansetts såsom ett betydande framsteg i civilisation, att folken en gång fingo bortlägga vapnen och öfverlemna lands- försvaret åt arméerna. Huru arméerna ofta missbrukats för folk- frihetens undertryckande är väl bekant, och senare tiders erfaren- het har visat, att de äfven äro otillräckliga för försvaret. Följaktli- gen påyrkas numera ingenting med större ifver än ett försvar grundadt på folkbeväpning. Folken taga åter upp de bortlagda vapnen; och Tyskland har i det fallet gått i spetsen. Alldeles otvifvelaktigt är, att denna rörelse är väl egnad att befrämja de närmast afsedda > ändamålen; men den är likväl icke utan sina vådor. ‘ Endast fram- tiden kan visa dess Julia inflytande på civilisationen. Det är föga troligt, att den krigiska skickligheten hos en nation kan ökas, utan att äfven den krigiska andan och dermed äfven krigslusten ökas. Den krigiska uppfostran skall alltför sannolikt väcka hågen för kriget hos mången, som derförutan icke skolat få sina tankar riktade åt det hållet. Och de äro icke få, för hvilka kriget måste vara en lockelse. Den ärelystne ser deruti ett medel för hastig uppkomst. För det i allmänhet äfventyrliga lynnet har kriget alltid något tilldragande. Lättingen, hvilken tryckes af arbetets möda, finner i kriget den enda passande sysselsättningen. Och hvilken för- träfflig tillflykt ger ej kriget för allt hvad samhället har af demo- ralisation och obestånd, för allt vare sig till karakter eller ekonomi ruineradt! Alla dessa kategorier skola söka andra utvägar, — spelhusen, vinglerier etc. — om de ej blifvit genom uppfostran väckta på kriget; hafva de åter blifvit detta, så är alltför sannolikt, att kriget äfven skall för deras inbillning hägra framför hvarje annat föremål, hvaråt de eljest skolat skänka sin uppmärksamhet. Nu utgöra visserligen dessa kategorier endast en minoritet af na- tionen; men det är i allmänhet en högröstad minoritet, och om den förmår — hvad som sällan brukar vara svårt — att göra sig hörd genom fantastiska poeter och talare, hvilka, genom att anslå nationalkänslan, draga massan med sig, så kan minoriteten lätt nog blifva majoritet; framför allt om — hvåd icke heller, synner- ligen i Tyskland, är någonting sällsynt — furstar finnas, som med begärlighet sätta sig i spetsen för krigiska företag, vare sig emedan 252 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. de sjelfve tillhöra den ena eller andra af de ofvannämda katego- rierna, eller emedan de väl förstå .att furstarnes makt och anseende har sin bästa bundsförvandt i kriget. Kommer dertill att en krigs- bildad nation verkligen en gång fått på allvar utöfva krigets konst, så är fara värdt att det går1 såsom med vilddjuret, hvjlket fått »lukta blod», såsom det heter, det vill säga, med andra ord, att krigslystnaden blir genom sjelfva utöfningen ännu mer upptänd och detta torde man för det närvarande hafva skäl att misstänka i fråga om tyska folket. Vi tillåta oss icke afgöra, huruvida enkanner- ligen Preussens pedagogiska och militäriska exercis i fred och krig tjenat att endast bilda, eller om ej äfven att förvilda nationen; men är blott hälften sant af hvad man hört berättas från det senaste kriget, så synes icke liten anledning vara förhanden att misstänka uppfostringsresultat i afseende på seder och tänkesätt, som man icke skulle vänta att finna hos en nation, som gerna vill anse sig för den mest upplysta på jorden. Och det är effekten af sådana seder och tänkesätt som Europa nu har att frukta. Vi böra likväl icke dröja att genast betona den betydande motvigt mot dessa krafter som Tyskland eger uti sin i allmänhet höga bildning, sin arbetsamhet, sin tryckpress och sin åtminstone börjande politiska frihet. Låt vara att den sistnämda ännu är, jemförelsevis, endast i sin barndom; man kan dock ej neka, att den gått framåt; och om den för närvarande i väsentlig mån till- bakahålles af ett visst undseende för personer, som, hvad man må säga om dem, likväl verkat att göra Tyskland stort,v så kan ingen, som något gifvit akt på dessa förhållanden, tvifla, att ju hos det tyska folket. nu finnes nedlagdt ett frö till verklig konstitutionel frihet, som icke längre skall af despotismen kunna nedtryckas, så vida ej i det fallet alltför ogynsamma konjunkturer komma att inträffa. Vi skola nedanför påpeka en sådan, som kan vara att befara. Men ur den europeiska fredens och den europeiska poli- tiska frihetens synpunkt finnes säkert ingenting vigtigare, än att Tyskland fritt må få utbilda sina inre samhällsangelägenheter till allt större fullkomlighet och frihet, och att sådana mätt och steg i afseende på den allmänna europeiska politiken må tagas, hvari- genom, om möjligt, äfven detta mål må desto säkrare främjas. Att åter genom andra kombinationer direkt eller indirekt motverka detta mål, skall alltid komma att visa sig, ur båda de i fråga varande synpunkterna, såsom i högsta grad förderfligt och olycks- bringande. Samma militäriska system, infördt i Frankrike — såsom nu lär vara i fråga — skall endast gjuta olja på elden af den krigs- POLITISKA BETRAKTELSER. 253 lusta, som, tänd af förödmjukelsen, lidandet och hatet, brinner under askan af det betryck, hvari detta olyckliga land för närva- rande befinner sig. Det kan icke vara ett ögohblicks tvifvel hos någon, som aldrig så litet känner franska folkets lynne och som tagit kännedom om de senaste tilldragelserna på den inre franska politikens fält, att Frankrike -framgent endast af svaghet skall kunna afhållas från att söka hämd och ersättning för sina förluster och lidanden, och att, så snart det blott hunnit tillräckligt hemta sig och en gynsam konjunktur inträffar, det skall af Tyskland återkräfva både Elsass och Lothringen och skadeståndsmilliarder och hvad mera som i det hänseendet i troget minne förvaras. Men ehvad utgång en dylik ny kamp än må erhålla, skall hufvud- resultatet ändock blifva för alla olycksbringande. Segrar Tyskland, skall Frankrike först blifva fullkomligt tillintetgjordt; segrar Frank- rike, skall Tyskland undergå en säkert ännu hårdare behandling, än Frankrike nu fått vidkännas; men i följd af ländernas och folkens inbördes beroende i industrielt och kommersielt hänseende, skola, direkt eller indirekt, förlusterna kännas nästan lika så mycket å den besegrades, som å segrarens sida, såsom i sjelfva verket äfven nu synes vara förhållandet; och hvem kan beräkna de politiska och moraliska förlusterna? Hvem värdet af blodet och fasorna? Och med det oundvikliga samband, som ändock nu eger rum mellan nationerna, skola dessä olyckor och förluster, som drabba två af Europas förnämsta kulturfolk, äfven medelbart i högsta grad kännbart komma att drabba de öfriga nationerna. Krigets förbannelse skall i sjelfva verket sträcka sig till alla. Så vidt vi kunna finna, gifves det inom Frankrike inga till- räckliga krafter att motverka de krigslystnadens retmedel, vi,här påpekat, och de olyckliga resultat, som deraf måste blifva en följd. Skola de i fråga varande länderna, skall vår verldsdel be- frias från sådana gräsligheter och olyckor, är således nödvändigt att utom Frankrike söka den kraft, som skall, om möjligt, före- komma desamma. Såsom sakerna nu stå, är det temligen säkert, likasom äfven lätt förklarligt — vi vilja dermed ingalunda uttala någon anklagelse, utan endast konstatera hvad vi tro vara ett faktum — att för det närvarande och på den punkt, dit sakerna nu blifvit bragta, den allmänna freden ha^r utan jemförelse mer att frukta af Frankrike än af Tyskland. Det skulle ock vara i högsta grad förvånande, om ej förhållandet i det fallet vore sådant. Ännu en annan omständighet bidrager äfvenväl att ur den här i fråga varande synpunkten — den allmänna fredens — be- 254 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. SEPTEMBER. trakta Frankrike med en stor oro; det är det ännu oafslutade i dess revolutions-arbete. Det är ett märkvärdigt förhållande, att en nation, som verkat så oändligt mycket för den politiska frihetens spridande och befästande i sin verldsdel, ännn icke sjelf hunnit blifva delaktig af en stadgad frihets förmåner. Vårt fädernesland har, utan utgjutande af en droppe blod, verkstält statshvälfningar, som omskapat samhället, och åtnjuter, under en lugn och stilla utveckling till något ännu bättre, en redan ganska hög grad af frihet. Norges och Danmarks folk, under århundraden despotiskt styrda, hafva med största lätthet med ens satt sig in uti ett kon- stitutionelt statsskick. England, under dess statshvälfningar på 1600- talet, hade endast att upplefva omkring fyratio års revolution och reaktion, innan det slutliga grundläggandet af dess statsskick, hvilket alltsedan utvecklat sig, om än långsamt, dock säkert, till allt större och större frihet. Till och med i Tyskland, ehuru föga den konstitutionela friheten der ännu blifvit utbildad, har män all anledning att antaga ett verkligt framåtskridande, under det — om inga yttre menliga orsaker skulle dertill medverka — ett tillbakagående synes omöjligt. Måste det icke förvåna att franska folket — ett folk, utmärkt genom de yppersta egenskaper i så många andra riktningar — ännu efter åttatio års förlopp efter den stora revolutionen icke hun nit göra sådana framsteg i politisk utbildning,som kunna gifva trygghet och borgen för en fortgående lugn utveckling? Måsteman ej förvånas, att ännu se sådana företeelser som »kommunen», och att ännu se reaktionen lyfta upp sitt hufvud? Måste man ej för- vånas öfver detta folk, som i dag bränner sina palats och kyrkor, och kanske i morgon restaurerar bourbonerna och påfven ? Det hör icke hit, att söka utröna orsakerna till ett sådant förhållande (ehuru vi tro, att vi icke skulle vara ur stånd att angifva en eller annan af dessa orsaker); men det är klart, att detta förhållande måste utöfva det allrastörsta inflytande på den speciela fråga, som här är å bane. I sanning, om man något följt med den franska politikens utveckling och särskildt med uppmärksamhet betraktat de senaste politiska händelserna i Frankrike, är det omöjligt att icke med sorg — om man eljest, såsom vi bekänna att vi för vår del göra, i andra hänseenden älskar och värderar den franska nationaliteten — nödgas erkänna, att Frankrikes politiska tillstånd ännu för när- varande och allt framgent, så långt man kan tilltro sig att se in i det tillkommande, icke är af beskaffenhet att gifva något slags garanti för den allmänna fredens bibehållande. Tvärtom har man från denna synpunkt allt framgent allt att frukta af Frank- rike, såsom angripande; hvarjemte osäkerheten i dess styrelsesy" POLITISKA BETRAKTELSER. 255 stem måste göra hvarje något så när försigtig och beräknande re- gering betänksam i fråga om ingående af förbund med detta land, der allt är oro, vexling, osäkerhet., Man har alltid att frukta, att hvad som i dag uppbygges, i morgon nedbrytes. Med tronpreten- denter af alla möjliga slags konunga-'eller kejsar-idéer och som alla hafva godt om anhängare, samt med revolutionen och alla dess afarter arbetande på botten af samhället, kan Frankrike icke med någon sannolikhet beräkna sitt öde ens för sex månader i sender. Men hvilken kombination för ett allmän-europeiskt ända- mål skulle väl kunnh uppgöras på en sådan grundval? Det synes oss på dessa skäl alldeles gifvet, att i fall fred och fredlig ut- veckling sökes, kan omöjligen Frankrike tagas med i beräkningen. Frankrikes isolation synes tvärtom vara vilkoret för fredens bibe- hållande; såsom genom hvad nedanföre kommer att anföras skall, efter hvad vi hoppas, blifva ännu klarare. Frågan är då blott, huru en sådan isolation skall åstadkommas, till nytta ej blott för Europa, utan äfven för Frankrike, ej blott för freden, utan äfven för friheten. Hvad "här blifvit yttradt om Frankrike, gäller till en ganska . betydlig grad äfven om Ryssland. Äfven detta land skall helt visst förr eller senare komma att hemsökas af inre stormar. De jäs- ningsämnen, som under ett sådant styrelsesätt som det ryska måste förefinnas, och som man af då och då framträdande tecken märker verkligen förefinnas, skola en gång bringa denna oerhörda sam- hällskropp i upplösning, och verkningarna af denna jäsningsproces skola möjligen, i följd af flera förhållanden, blifva ännu fruk- tansvärdare, än hvad man af sådant sett i Frankrike. Följaktli- gen måste ock anledningarna att söka afledningar för denna inre svallning blifva dess större; och Europas lugn skall blifva dess mera hotadt. Att isolera äfven Ryssland och sätta, en tillräckligt stark damm mot den öfversvämning, som derifrån synes hota, synes således vara ett oeftergifligt vilkor för den europeiska fredens bi- behållande. Dertill kommer den icke mindre vigtiga synpunkten af Ryss- land såsom en eröfrande makt. Ryssland är för närvarande i sjelfva verket den enda makt i Europa, som i ordets fulla bemärkelse kan kallas eröfrande. Preussen har varit eröfrande, men, enligt hvad förut anmärkts, kan dess eröfringsbegär numera sägas hafva,upp- gått uti Tysklands; och för detta senare finnes åtminstone en gräns; till grund derför ligger en gifven och bestämd idé, man må nu för öfrigt gilla eller ogilla idén; och, enligt hvad vi äfven anmärkt, synes numera icke mycket vara att frukta af denna anledning. Äf- 256 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. ven Frankrikes eröfringsbegär har på senare tider icke saknat en viss förnuftig sj elf begränsning, äfven om man i det fallet tager i beräkning de numera väl för alltid öfvergifna planerna på en Rhen- gräns. Men Ryssland derimot har uti sina eröfringar aldrig visat något slags tecken till sjelfbegränsning, eller någon annan ledande idé för eröfring än utvidgningens; och hvilket slags nödvändighet eller icke-nödvändighet som må ligga till grund för detta utvid- ningsbegär, så är klart, att detsamma är att anse såsom ingenting mindre än en perpétuel protest mot verldsfreden. Ått genom till- räckligt kraftiga medel hindra detta eröfringsbegär att göra sig gäl- lande inom Europa, måste således vara ett hufvudsyfte för hvarje allvarligt bemödande för fredens bibehållande i vår verldsdel. Sedan vi sålunda sökt att skildra den närvarande politiska ställ- ningen, sådan densamma för våra ögon ter sig, och de många vådor, af hvilka freden i vår verldsdel hotas, följer att undersöka, om det ej gifves något medel att förekomma de olyckor, som upprepade krig skulle förorsaka, att på en gång betrygga fredens och fri- hetens intressen. Hvad som i det fallet synes oss axiomatiskt är att man i fråga om fredens upprätthållande icke kan vänta något annat stöd än af nationer och regeringar, som verkligen älska freden. Visserligen har historien visat, huru ett temporärt fredstillstånd kan åstadkommas genom förbund mellan nationer, af hvilka ingendera kunnat sägas älska freden egentligen; men ehuru dylika kombinationer kunna vid särskildta tillfällen vara till stort gagn genom att för ögon- blicket afböja öfverhängande faror och svårigheter, så är likväl påtagligt, att dessa slags diplomatiens trollkonster omöjligen kunna medföra några stadigvarande resultat. Vill man verkligen fred, så måste man vara verkligen fredligt sinnad, det är ett oeftergif- ligt vilkor. Enligt hvad förut anförts må vi kunna säga detta senare om England, men, strängt taget, om ingen annan bland de stora europeiska makterna. Men hvad i det hänseendet kan sägas om England, kan med icke mindre skäl sägas om åtskilliga makter af andra och tredje rangen, särskildt om Holland och de skandi- naviska rikena, hvilka alla i främsta rummet torde anses hotade, i händelse af ett förnyadt krigstillstånd. Ingenting är följaktligen naturligare, ur fredens synpunkt, än en sammanslutning mellan dessa länder; och säkerligen skulle äfven Schweiz och Belgien tillträda det förbundet, i fall dessa länders särskilda ställning i intemationelt hänseende sådant tillåter. Detta vore således upp- ränningen till ett europeiskt fredsförbund; och man har äfven sett POLITISKA BETRAKTELSER. 257 det nämda förbundet påpekadt såsom i närvarande stund absolut nödvändigt för beredande af »j em vigten» i Europa. - Imellertid säger det sig sjelft, att detta förbund icke kan be- traktas såsom mer än, enligt vi nyss yttrat, uppränningen till ett fredsförbund af någon betydelse; ty skall det hafva någon verklig betydelse, måste det äfven hafva kraft att, när så behöfves, göra sig gällande. Men det nämda förbundet skulle visserligen dispo- nera flottor, som gjorde herraväldet på hafvet obestridligt, och det skulle följaktligen utan all fråga utgöra en högst ansenlig makt i i vår verldsdel; men det oaktadt skulle detsamma eventuelt blifva ytterligt otillräckligt att till lands försvara de på kontinenten lig- gande delarne af förbundsstaterna. Må. man i det fallet blott er- inra sig den rol flottorna spelat i senare tiders krig. Tillkomsten af detta förbund skulle således icke medföra någon annan för- ändring i den närvarande ställningen, än tillkomsten af en stor sjömakt, betydligt större än ensamt Englands, färdig att vid före- fallande krig taga till vapen, hvilket senare man icke har skäl att befara i fråga om England ensamt; och det torde då vara mycken fråga, huruvida ej detta förbund snarare skulle försvåra den all- männa ställningen, i alla händelser försvåra krigen, i stället att åstadkomma något bättre. Hvad man å en annan sida torde kunna taga för alldeles gifvet, är att England icke skall kunna förmås att ingå uti ett förbund, af hvilket det eventuelt kan få att skörda stora olägenheter, menisjelfva verket inga fördelar. Skall England kunna förmås till att intressera sig för ett förbund i den syftning, vi angifvit, måste detta förbund vara sådant, att det ger, så vidt möjligt, säkerhet för vinnandet af det åsyftade ändamålet. Detta kan icke ske, så vida ej deruti upptages äfven någon af de konti- nentala stormakterna; och i öfverensstämmelse med den grundsats, hvilken vi tagit till utgångspunkt, samt i Öfverensstämmelse med hvad vi förut anfört, kan denna numera icke vara någon annan än Tyskland. Vi skola i sjelfva verket lätti finna, att, oaktadt de betänkligheter som förut blifvit framstälda med afseende på detta land, Tyskland ändock skulle vara en tjenlig lem uti en så beskaffad förbundskropp. Förbundet sjelft skulle göra det dertill, uti hvad för närvarande kan i det fallet brista. Men innan vi gå att närmare utveckla detta och de vidare följder, som ett så- dant förbund skulle komma att medföra, vilja vi förutskicka den anmärkningen, att förbundet säkerligen icke skulle kunna ett enda ögonblick existera, förr än Österrike funne sig af inre och yttre skäl nÖdsakadt att deruti ingå. Sålunda hade man då färdigbil- dadt ett midteleuropeiskt fredsförbund, tillika ett förbund väsent- Framtiden. Band. 6. 17 258 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871, SEPTEMBER, ligen mellan de germaniska nationerna. Och hvilka resultat hade man nu häraf att vänta? Först och främst synes alldeles påtagligt, att detta förbund skulle vara tillräckligt starkt, för att verkligen omöjliggöra all tanke på anfall vare sig från Frankrikes eller Rysslands sida, eller till och med från begge dessa makter förenade, i fall en så ona- turlig förening vore tänkbar. Uti hela denna afhandling lemna vi derhän allt afseende på de sydeuropeiska staterna, enär dessa icke skulle kunna för egen del hafva något intresse uti att kasta sig in i ett äfventyrligt krig med det mäktiga förbundet och helt sä- kert icke skulle för slikt ändamål endast låta bruka sig af Frankrike eller Ryssland. Förbundet skulle således otvifvelaktigt, till att böija med, medföra en materiel säkerhet för fredens vidmakthållande. Men en icke mindre säkerhet skulle yttermera ligga uti sjelfva de allvarliga fredstendenser, som inom förbundet mer och mer måste komma att,göra sig gällande. De positivt fredliga elementen, som England, Holland, Skandinaviska länderna, med en befolkning af öfver 40 millioner, skulle tillföra förbundet, måste nian allt tvif- vel komma att i detta hänseende utöfva ett väsentligt inflytande; och äfven Österrike skulle icke hafva något skäl att önska fredens brytande, men tvärtom hafva mycken anledning till belåtenhet att, under den yttre säkerhet, som förbundet skänkte, kunna ordna sina inre angelägenheter och fortgå i politisk utveckling, dåmera oförhindradt att göra alla möjliga eftergifter åt de särskilda na- tionaliteter, af hvilka detta rike är samman saft. På samma, sätt med Schweiz och Belgien, i fall dessa länder inginge i förbundet. Hvad Tysklands egna krigiska benägenheter beträffar, så kan man omöjligen antaga annat, än att desamma skulle i högst väsent- lig mån komma att förminskas, ej blott, såsom nyss antydts, in- direkt genom inflytandet af de öfriga medlemmames i förbundet fredliga tendenser, utan äfvenväl derföre att ju förbundet med skäl kunde sägas vara i väsentlig mån en realisering af germanis- mens idé, för hvilken det ändock är som tyska nationens krigiska håg blifvit väckt; ty denna idé vore verkligen realiserad, icke på ett mindre tillfyllestgörande, men på ett mera värdigt sätt, än den kanhända varit tänkt af de ultragermanistiska ifrarne. Än vidare skulle dertill bidraga det helsosamma inflytande man med stort skäl kunde imotse, ej mindre af de öfriga länderna, än särskildt och kanske företrädesvis af de skandinaviska länderna på utveck- lingen af Tysklands inre politiska förhållanden — ett inflytande, som icke kunde annat än göra sig gällande mellan beslägtade na- tioner; sedan det inbördes förtroendet mellan dessa blifvit stad- POLITISKA BETRAKTELSER. 259 gadt; och betydelsen häraf d. v. s. deraf att Tyskland på detta sätt ovilkorligen skulle vinnas för friheten vore för hela Europas fram- tid af oberäkneligt värde. Men att man icke behöfde af det kon- servativa partiets i Tyskland egen styrka, dels på’ grund af det liberala partiets i Tyskland inflytande frukta en verkan i motsatt riktning på de mindre förbundsstaterna, derom kan man vara för- vissad dels på grund af den utveckling och den säkerhet de libe- rala tänkesätten redan vunnit uti de nämda länderna, dels emedan inom förbundet i det hela de liberala tänkesätten skulle vara så ofantligt öfvervägande, dels slutligen i följd af den i allmänhet större kraften och lifaktigheten hos dessa tänkesätt, framför hos konservatismen. Det torde tryggt kunna påstås, att ehuru för alla fredsförbundets medlemmar och för hela vår verldsdel de största fördelar skulle komma att uppstå såsom resultat af detta förbund, skulle dock intet land jemförelsevis komma att vinna så mycket, som den mäktigaste bland dem alla, d.^v. s. Tyskland. För de smärre staterna vore imellertid den gifna yttre säker- heten en tillräckligt stor vinst, i det de ostörda af . alla för det närvarande endast alltför berättigade farhågor för sin sjelfständig- het skulle obehindradt kunna fortgå på den bana af politisk och social utveckling, som de redan med så mycken framgång beträdt. Och hvad slutligen England beträffar, skulle detsamma, intresseradt som det är, med afseende på sina kommersiela och industriela för- hållanden, uti upprätthållandet af en allmän fred, ensamt uti detta intresse hafva nog skäl att, genom deltagande i förbundet, ikläda sig en risk, som, efter all sannolikhet, vore så godt som ingen. Men fördelarne skulle icke vara mindre för de stater, som stode utanför förbundet., Frankrike, tvingadt att lemna verlden* i fred, skulle äfvenväl derigenom tvingas att på allvar taga ihop med lösningen af sina egna frågor. Ärelystnadens, hatets, hämdens känslor skulle efterhand försvinna, och allmän upplysning och fri- het byggas på säkra grundvalar. Så kunde man hoppas att omsider — och kanske snart nog — få räkna äfven Frankrike såsom en medlem af det dåmera europeiska fredsförbundet, hvilket från detta ögonblick vore allsmäktigt. Ryssland, som hittills stått och allt framgent står hotande för den europeiska friheten, skulle likaledes vara nödsakadt att endast tänka på sina egna angelägenheter, och skulle då äfven snart för egen del föras med kraft fram på sam- hällsutvecklingens bana, urståndsatt att åtminstone i Europa söka någon afledning för tidsandans storm, som vill bryta in; under det hvarje afledning, som möjligen kunde komma att ega rum åt asia- tiska sidan, endast skulle vara till gagn för verldens civilisation. 260 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. Vid betraktande af alla de förmåner, som, för så vidt vi åt- minstone förmå att bedöma saken, enligt all sannolikhet, ja nästan med fullkomlig visshet skulle genom den i fråga varande politiska kombinationen tillskyndas så väl staterna inom som utom förbun- det, måste det löna mödan att göra sig reda för huruvida, å ena sidan, det finnes några i folkens sympatier och antipatier Eggande hinder för tillvägabringandet af denna kombination, eller om, å andra sidan, de yttre vilkor som kunna vara nödvändiga för detta ändamål, äro omöjliga att uppfylla. I förra hänseendet förefinnas, så vidt vi förstå, inga omstän- digheter som kunna gifva skäl till någon misströstan. Hvad Eng- land och de i fråga varande mindre staterna beträffar, är tvärtom det inbördes förhållandet dem imellan allt hvad man i det fallet kan önska; och detsamma torde man väl äfven, på det hela taget, kunna säga om England och Tyskland. Hvad åter angår den genom den preussisk-tyska politikens hänsynslösa beteende och de deraf alstrade farhågor framkallade misstämningen synnerligen mellan de skandinaviska länderna och Tyskland, och hvilken i betydlig mån ökats genom mycket tyskt skräfvel i tal och skrift, så kan man icke dervid fästa all den vigt, någon kunde tro densamma förtjena. Sjelfva de politiska farhågorna, som i detta afseende utgöra det hufvudsakljga momentet, skulle i och med genomförandet af den afhandlade politiska kombinationen komma att försvinna på samma gång som anledningarne dertill upphörde. A en annan sida våga vi tro, att det aldrig mellan skandinaver och tyskar — helt sä- kert icke mellan svenskar och tyskar — existerat någon nationel ovilja, jemförlig med den som tillförene egt rum mellar svenskar och danskar eller svenskar och norrmän; ej heller kan man säga, att på sin tid ultra-norvegianismen, i sitt slag, var mindre obe- haglig eller urartade till mindre öfverdrifter, än i våra dagar fallet varit med ultragermanismen. Det är icke någon lång tidrymd för- fluten, sedan en norsk skriftställare öppet uppmanade sina landsmän att gripa till vapen imot Sverige. Detta allt hindrar icke, att man nu, sedan man fullt lärt känna och erkänna det nationela brödra- skapet, på båda sidor om Kölen endast skrattar — eller gråter, om man hellre vill — åt dessa, numera för alltid förgångna barns- ligheter och öfverdrifter. På samma sätt skall det gå med de skan- dinavisk-tyska antipatierna, sedan under händelsernas gång öfver- drifterna fördunstat och de goda sidorna af den tyska nationalka- rakteren fått åter tillfälle att göra sig bemärkta. I alla händelser är den politiska ställningen nu sådan, att, sedan England tydligen ådagalagt sin benägenhet att stå utanför de kontinental-europeiska POLITISKA BETRAKTELSER. 261 tvisterna, ingen allvarligt tänkande menniska kan vilja binda Nor- dens öden vid Frankrikes yttre politik -—något, som endast vore egnadt att medföra de största vådor för Norden och de största olyckor för hela Europa, utan ringaste utsigt, till att kunha vinna — äfven i bästa fall — några varaktiga fördelar. Må man aldrig förgäta, att de skandinaviska ländernas maktställning gent imot Tyskland alldeles förändrats, sedan Tyskland kom i besittning af örlogshamnar och en flotta. Innan detta skedde, kunde de tre skan- flinaviska länderna obestridligen dominera Östersjön, i fall man velat lägga an derpå; och deruti skulle ju legat en ofantlig styrka. Men sedan Preussen kommit i besittning af Kiel och Jahde, och sedan främmande krigskontributioner satt Tyskland i stånd att anskaffa så stora flottor det behagar, har förhållandet fullkomli- gen förändrats, så att, ehuru anslutningen mellan de skandinaviska länderna i alla fall har sin stora betydelse, ej blott för fredliga värf, utan äfven ur försvarets synpunkt, så är likväl maktställ- ningen en helt annan än tillförene. För Skandinaviens framtid ligger numera otvifvelaktigt enda säkerheten uti att, med glömska af det framfarna, sluta sig till den mäktigare stamförvandten — numera öfvermäktig till och med gent imot stormakterna i vår verldsdel. Deraf följer icke, att våra vänliga tänkesätt och känslor gent imot Frankrike i någon mån skola förändras. Vi må härvid med skäl säga: amicus Francus, amicus Allemannus, sed magis arnica libertas. Vi hafva i sjelfva verket visat, att detta stora freds- förbund, som vi förordat, skulle i högsta grad kraftigt tjena att befästa friheten ej blott i Tyskland, utan äfven i Frankrike, och att, ehuru skenbart riktadt mot Frankrike, det i sjelfva verket san- nolikt skulle mer än någon annan tänkbar politisk kombination befrämja äfven det senare landets sanna fördelar, och endast ut- göra grundvalen till det större förbund, i hvilket Frankrikes in- 1 träde — sedan Frankrike blifvit dertill förberedt — skulle komma att utgöra den allmänna politikens hittills vunna största seger — en seger af omätlig betydelse för menskligheten och civilisationen. Fråga vi oss, hvilka yttre vilkor, som skulle erfordras för åvä- gabringandet af detta förbund, så synas de väsentligen, vara två. Tyskland, såsom den mäktigaste staten bland dö förbundna och såsom den hvilken i främsta rummet skulle hafva att åt detsamma gifva kraft och yttre anseende, måste hafva rätt att af de med- förbundne fordra ett sådant ordnande af deras stridskrafter till lands och sjös, att förbundets ställning verkligen vore så betryg- gad och så betryggande för en allmän fred, som vi i det före- gående antagit; och detta med så mycket större skäl, som nöd- 262 FRAMTID Elf. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. vändigheten af ett så beskaffadt ordnande — och troligen i en större skala — endast blir desto oafvisligare, i fall någonting i den syftning, förbundet skulle åsyfta, ej kan åstadkommas. De öfriga förbundne återigen måste, å sin sida, hafva rätt att af Tysk- land, såsom den materielt mäktigaste medlemmen, fordra ett sådant erkännande af rättvisans och humanitetens grundsatser, hvarförutan något verkligt förbund till fredens och frihetens betryggande icke är tänkbart. Detta kunde endast ske derigenom, att tillfälle lem- nades åt befolkningarna i Slesvig, Elsass och Lothringen, att fritt bestämma öfver sitt öde; och ingenting borde kunna hindra Tysk- land från att göra en sådan eftergift åt det allmänna rättsmed- vetandet i Europa både utom och inom de länder frågan närmast rör, alldenstund den ökade trygghet äfven Tyskland skulle vinna genom förbundet och de öfriga stora fördelarne detta land hade deraf att hemta, i en ojemförlig grad skulle uppväga besittningen af de i fråga varande provinserna, i fall eljest denna besittning äf- ventyrades genom den föreslagna valfriheten. Hvad Frankrike särskildt beträffar, skulle detta handlingssätt icke vara mer än ett tillbörligt tillmötesgående mot ett stort och storsint folk, hvilket genom fredsförbundet skulle till en början bringas uti en på sätt och vis förödmjukande isolerad ställning, och det skulle, genom att borttaga de väsentligaste anledningarne till skäligt missnöje, i hög grad både gifva ytterligare stöd åt freden och åt de fredliga tän- kesätten i Frankrike, samt påskynda den tid, då Frankrikes nyss- nämda isolerade ställning, på sätt vi förut antydt, skulla komma att upphöra. Må man nu ett ögonblick tänka sig följderna af att t. ex. Frank- rike, i stället för Tyskland, inginge i det i fråga varande förbundet (hvilket i samma stund skulle förvandlas till ett krigs-, i stället för ett fredsförbund) och af ett motförbunds upprättande mellan Tyskland och Ryssland, som helt säkert deraf skulle föranledas. Må man tänka sig det i högsta grad menliga inflytandet häraf, äfven i fredstid, på den politiska utvecklingen i Tyskland och åter- verkan häraf på hela vår verldsdel. Må man betänka, huruvida, i händelse af krig, styrkan till lands skulle ligga på ena eller andra sidan, och om äfven den största styrka till sjös i sjelfva verket kunde vara af stor betydelse. Må man erinra sig de anledningar till osäkerhet, i följd af Frankrikes särskildta förhållanden, som vi förut påpekat, och deraf följande vådor för de mindre staterna, hvilka eventuelt kunde komma att befinna sig utan stöd af någon större makt, så väl i afseende på deras yttre oberoende som deras inre frihet. Må man betänka den möjliga eventualiteten af frihetens tillintetgörande POLITISKA BETRAKTELSER. 263 i sjelfva Frankrike. Må man betänka alla krigets olyckor och fa- sor, som på detta sätt icke skulle förebyggas, utan efter all sanno- likhet med större vildhet än någonsin komma att utgjuta sina för- härjande vågor öfver Europa. Må man betänka allt detta, och man skall icke kunna annat än önska framgång åt ett ordnande af Europas politiska angelägenheter, som vore i stånd att före- komma alla dessa olyckor. Hvar är nu den statsman, som vill och förmår genomföra ett så stort och välsignelsebringande verk? — Tyvärr nödgas vi bekänna, att vi icke hysa några stora förhoppningar att,se tealiseradt hvad vi här i fredens och frihetens, i mensklighetens och civilisationens intresse förordat. Den tyska politikens genom framgången stegrade öfvermod skall, med förbiseende af hvad all historia i dylika fall lärer, uppresa sig derimot; furstames och deras blinda anhängares motvilja mot allt, som kan varaktigt betrygga folkfriheten, skall uppresa sig der- imot; folkens fördomar och passioner skola uppresa sig derimot; lojheten, som ännu, vid sidan af den usla intrigen, utgör den vä- sentliga karakteren af denna diplomati, af hvilken reglerandet af de intemationela' förhållandena beror, skallj uppresa sig derimot; och hvad vi skrifvit skall således upplösa sig till endast en dröm- bild på det politiska synfältet. .Men hvad har mennisko^ännenatt göra, om ej att drömma, när furstarnes egoism, när våldet och sveket eller lojheten är det, som bestämmer nationernas öden? Hvad, om ej att hoppas allt af en framtid, då folken, frigjorda från dessa fördomar och passioner, som flutit ur de nyssnämda orena källorna, skola sjelfva taga omhand äfven de intemationela angelägenheterna? —T—. Anmälningar. Reshandböcker öfver Sverige på främmande språk. The traveller’s guide in Sweden and the most interesting places in Norway, with historical and statistical notices, maps and some dialogues of conversation etc. Stockholm, Adolf Bonnier, (Juni) 1871. (6 rdr). A handhooh for travellers in Denmark, Norway and Sweden. 3:d edition, revised. With maps and plans. London, John Murray, (Maj) 1871. (15 shillings). (ruide du voyageur en Suède précédé d’un aperçu historique et de notices statistiques et suivi d’un guide à Christiania et ses en- virons ainsi qu’à Trondhjem et à Bergen. Publié par ordre du roi. 2:e édition revue et augmentée. Stockholm, Samson à Wallin 1870. (3 rdr 50 öre). Schweden, Handbuch för Beisende von Dr. C. F. Frisch. 4:e voll- ständig umgearbeitete Auflage. Mit Beisekarte von Schweden, Plan von Stockholm und Specialplan der inneren Stadt. Berlin 1869. [= Grieben’s Reise-Bibliothek N:o 12]. (2 Thaler). Det är glädjande, att vi hafva reshandböcker öfver Sverige ej blott på vårt eget språk (Thomées), utan nu äfven på de tre verlds- språken. Landets skönhet, inbyggarnes välvilja mot främlingar och än mera: lätta kommunikationer och måttliga, ofta låga res- kostnader göra också Sverige till ett godt fält för turisterna, som omsider tyckas fått nog af det ändlösa resandet i Schweiz, upp- och nedfor Rheinfloden och i andra trakter af kontinenten. Att det med föga skada medför mycken nytta att många resande besöka oss, torde vara allmänt erkändt; bland annat bidrager det till minskande af de än i dag vanliga oriktiga uppgifterna hos främ- lingar, som skrifva om svenska förhållanden. Vid böcker af detta slag är det ganska naturligt, att likheten dem imellan blir stor; här är det Thomées reshandbok som af alla de uppräknade mer och mindre flitigt, mer och mindre kritiskt begagnats, dock utan att någon af dem ansett skäligt att nämna denna källa. Likheten är imellertid störst mellan den nyaste lilla engelska och den franska resboken, och jag tillåter mig derföre att först upptaga dem, derpå den större engelska och sist den tyska, den mest sjelfständiga och derjemte den vidlyftigaste. Den franska guiden, af hvilken den lilla engelska i det väsent- liga är en öfversättning, kallar sig, liksom denna, på omslaget, vägvisare »i Sverige och i Norge», men då Norge får nöja sig med ; 34, resp. 30 sidor, är ledningen för detta land alldeles otillräcklig. ANMÄLNINGAR. 265 Och, sanningen att säga, är olyckligtvis förhållandet nästan det- samma med den svenska afdelningen i båda, undantaget Stockholms- beskrifningen. Den franska har vid titeln det för en resbandbok ovanliga tillägget »utgifven på konungens befallning» och om detta innebär en rekommendation, har det dock betingat ett par olägen- heter. Den ena är, att tonen i uppgifterna är alldeles för påtagligt apologetisk, liksom denna lilla resbandbok vore särskildt bestämd att taga i försvar eller åtminstone söka att öfverskyla de svenska förhållanden, som möjligen kunnat stöta en främling, något som betydligt minskar tilliten till framställningen. Den andra olägen- heten är, att alla dessa allmänna betraktelser och jemförelsevis vidlyftiga statistiska och historiska uppgifter inkräktat ett så stort rum, att den egentliga reshandboken blifvit med undantag af Stockholm, som redan antydts, allt för knapphändigt utförd. I den lilla engelska guiden hafva dessa förhållanden betydligt förbättrats. Den senare är imellertid, isynnerhet i sjelfva resbe- skrifningen, öfversättning af den förra, ja med undantag för Stock- holm så godt som alls ingenting annat, ett förhållande som en jemförelse tydligt ådagalägger. Tryckfelen och misstagen, äfven de påtagligare, hafva vanligtvis kommit med vid öfversättningen, lustigt nog, och man har till och med ej underlåtit att med ej få nya misstag och fel fögna den engelske läsaren. Den väl behöfliga revision af den franska bokens resbeskrifning, som varit önsklig, då nämde bok skulle nyttjas som original till en engelsk öfversätt- ning, har, med undantag återigen af Stockholm, sålunda varit obetydlig. — Imellanåt förekomma dock i den engelska upplagan goda, praktiska allmänna resanmärkningar, hvilka angifva att bearbetaren något tänkt öfver sitt ämne, ehuru de svenska för- hållandena varit honom temligen okända. Resebeskrifningen (utan nämnvärd olikhet) är i dessa två smärre handböcker ganska väl uppstäld ; först iernbanorna från Malmö och Göteborg till hùfvudstaden, derefter de öfriga jernvägar- ne, söder ifrån räknade, och således sist Gefle-Dala jernväg med be- skrifningen öfver Dalarne. Derpå följa ångbåtslinierna : kanalturen Stockholm—Göteborg, vestkusten norrut och söderut från Göteborg, Dplslands kanal, östra kusten norrut från Stockholm, kusten söder om Stockholm och sist Gotland, hvarefter några få diligenslinier upptages. Allrasist stå några resplaner, af måttligt värde. Det är ingalunda vår afsigt att vilja förklara dessa böcker för dåliga, långt derifrån; de äro oaktadt sina fel ganska användbara; den franska tillfredsställer derjemte ett verkligt behof. Dock torde ännu något böra sägas, i en allmännare fråga. Jemte sin källa? Thomées resbandbok, hafva dessa böcker, i motsats till de berömda mônstreù Bädeker, Murray och andra, i allmänhet inga uppgifter om tidslängd och fartpris (biljettpris) för resorna. Turerna för ångbåtarne ändras ej sällan, för bantågen — utom förändringen för sommaren och vintern — någon gång, priserna på biljetter variera stundom — allt detta är sant, men åtskilliga ganska fasta förhållanden borde, såsom af intresse för den resande, ej minst för utländingen, angifvas. Till exempel: turen Stockholm—Gotland 266 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. göres på x timmar, kostar x rdr, Göteborg—Marstrand x timmar x rdr, Malmö—Kjöbenhamn o. s. v. — Thomée har ock så väl insett detta, att han i företalet till sin (nog mycket berömda) res- handbok urskuldar sig med nyheten i sitt företag, på hvilken grund han säger sig ej »fullt känna» om dylika uppgifter önskas i res- handboken. Vi finna ej skäl att, utom det redan sagda, ytterligare samman- binda en liten blomsterkrans af felen hos isynnerhet den engelska guiden. Blott ett, och det ett underlåtenhetsfel. De två vackraste ställena i södra Sverige, Skärali i Skåne, Kjöbenhavnsstudénternas mål vid deras sommarutflykter öfver Sundet, och Dunkehallar vid Jönköping, de hade sannerligen förtjent att åtminstone blifva nämda. Men allt igenom sticker det fram, att »författarne» ganska litet och otillräckligt rest de router de beskrifva ; i motsatt fall hade för- modligen en xbok utgifven »på kungens befallning», som önskligt varit, burit vitne om något mindre okunnighet och slarf. De båda nu omtalade resböckerna äro skrifna och tryckta i Sverige, hvilket ej är fallet, åtminstone ej för tryckningen, med den likaledes anonyma af förläggarefirman John Murray i London i år utgifna stora reshandboken för Skandinavien, i hvilken Sverige be- handlas på nära 170 sidor. Tätare men dock förträffligt tryck och ett närmare fasthållande vid ämnet, hafva dock gjort, att här gifves mycket mera af hvad en turist behöfver, än i de båda ofvan anförda, hvilkas sidantal för Sverige är ej så litet högre. Murrays handböcker behandla Europas samtliga delar samt betydliga om- råden af Asien och Afrika, och likasom de äro de mest omfat- tande, äro de äfven de mest ansedda. Imellertid han vid förelig- gande beskrifning af Sverige ej annat än åtskilligt anmärkas som otillfredsställande, jemte det man erkänner, att boken är den förut omtalade engelska betydligt öfverlägsen. Den vigtigaste anmärkningen är, att texten så godt som öfver- allt är ett par år gammal, medan den på sin höjd bort vara skrif- ven under sista hösten. Åtskilliga oväntade uppgifter och än mera bristande uppgifter visa, att den resande, som nyttjar densamma, imellanåt måste finna sig vilseledd och illa underrättad, der han ej behöft blifva det. Ett mindre oväntadt fel är att de svenska namnen ofta blifvit rådbråkade. Måhända har omsorg användtstill förekommande häraf, men, i motsats till de öfriga här behandlade utländska reshandböckerna, lider Murrays bok mycket af detta fel. Exempel till bevis för dessa anmärkningar äro allt för lätta att finna, att några skulle behöfva särskildt anföras. Det för Murray egendomliga är värdt att nämna : uppställningen och beskrifningssättet. Efter några ’ allmänna res-anvisningar i bokens början följa vid afdelningen Sverige först för vårt land mera särskilda turist-underrättelser, ett par, tre blad ordbok, om jagt och fiske o. s. v., en jemförelsevis mycket kort Sveriges histo- ria, litet statistik och så reserouter och derpå, det vill säga, efter en måttlig inledning, resebeskrifningen. Hela denna beskrifning är upptagen under vissa resrouter, här endast 21 stycken, hvilka den resande återfinner i handbokens karta^ Linierna till Sverige från ANMÄLNINGAR. 267 vester och söder äro de två första, jernvägen Stockholm—Malmö med dess smärre bibanor är en route o. s, v., hvarvid genom god typografisk anordning öfverskådligheten bibehållits. Vestkusten från Helsingborg till Norge beskrifves i en route, Stockholm—Kristiania i en annan etc. Det, är sålunda ej blott jernvägs- och ångbåts- linier, som beskrifvas. Imellertid är det bästa i boken sist: resan- visningarna för Norrland och isynnerhet Lappland. De äro mest hem- ta de från hr A. H. Hutchinsons Try Lappland, och när man efterser, hvad de andra resböckerna meddela om Lappland, finner man denna förträffliga beskrifning nödvändig för hvarje resa dit. Sammanstäldt med att beskrifningen om kanallinien Stockholm—Göteborg är undertecknad af en »A. H. H.» (som sägér sig dervid nyttjat en svensk beskrifning) kommer citatet af Hutchinsons resa en att an- taga, det hr Hutchinson, hvilken besökte Sverige sommaren 1869, väsentligt medverkat vid denna 3:e upplaga af Murray. Att många andra lemnat bidrag framgår af detaljrika uppgifter om de olika pro- vinsernas utseende etc., hvilket med de många andra upplysningarna, afsedda just för turister, visa, att engelsmännen äro ännu alltid öfver- lägsna i fråga om sättet, huru en reshandbok skrifves. Men är med sina ej så få fel Murrays’ bok dock mycket god, torde väl hr Frischs tyska Schweden, som saknar de flesta af dem, vara förträfflig. Och verkligen är den, det i viss mån. Den har med det största omfånget de ojemförligt talrikaste uppgifterna och hvad mer är: författaren har rest mycket i Sverige och lefvat här länge samt om Sveriges geografi m. m. skrifvit rätt mycket; han kan sålunda gifva tillförlitliga uppgifter och förstår ’ ämnet. Det får då måhända ursäktas, att hans reskarta är ännu sämre än de andras, ja så usel, att det icke är fullt rätt af en förläggare att bjuda allmänheten på Reisekarte von Schweden,'åer manhvarken finner Es- löf eller Hallsberg, Nässjö eller Oscarshamn, men i stället påträffar svarta ruiner af den jernväg hr Frisch (?) i föregående upplagan bygde, på kartan naturligtvis, från Göteborg rakt norrut till norska gränsen. Det antydda förhållandet, att det är en ny upplaga, en öfverarbetning på en äldre stomme, är imellertid här ganska beklagligt, ty åt- skilliga missförhållanden äro tydligen en följd deraf. Jernvägsli- nierna betraktas ej som hufvudsak utan ortbeskrifningen sker i allmänhet vid ångbåtslinierna och der åter, just vid den vigtigaste, östra kusten söder om Stockholm, beskrifves på vägen till Stockholm : Malmö, Carlshamn, Carlskrona, Kalmar, Öland och Vaxholm, me- dan man först mycket långt fram i boken får på en motsatt ång- båtslinie beskrifningen öfver Nyköping, Norrköping, Vestervik, Os- carshamn, Blekinge [utom de föriit omtalade städerna], Ahus och Christianstad, Ystad, Landskrona, Helsingborg o. s. v. — Huru opraktiskt detta är, inses lätt. — Men all ära åt författaren för rikedomen och godheten af hans uppgifter! Att han nyttjat Thomées handbok rätt mycket förmin- skar, vid en så innehållsrik resebeskrifning, författareäran föga. — Om ångbåtarnes router lemnas talrika särskildt hopförda uppgifter, likasom de öfriga befordringsmedlen utförligt behandlas, skjutsvä- sendet på nära 8 tättryckta sidor, ehuru skjutskärrans användande 268 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. är ju nu mycket mindre än fordom. Postdiligensernas linier upp- tagas, ehuru i korthet, naturligt nog, och derpå åtskilliga andra vigtigare landsvägar. Sist komma Norrland och Lappland, det sistnämda dock senare och för en resande bättre beskrifvet än i Murray. Stockholm behandlas särskildt, som en »andra del» af boken. Denna är mycket utförlig. Någongång torde man finna hr F:s vidlyftighet vara icke be- höflig, t. ex. vid riddarordnarne. Imellertid äro, i betraktande af / de faktiska uppgifternas mängd, felen öfverraskande få. — Påståen- det att man alls icke lär känna folket genom att resa på jernväg, är öfverdrifvet, likasom hr F. fäster allt för stor betydelse vid resa med skjuts, som han mycket berömmer. I många trakter, kala, fula, ödsliga, är — som Murray också menar — nöjet (eller om man så vill, det nyttiga) ej uppvägande mödan, kostnaden och tids- förlusten af begagnandet af ett sådant fortskaffningsmedel. Hr F:s afrådande från alla fotvandringar i Sverige är också oriktigt; det är glädjande att finna det den praktiske Murray rekommenderar detta af så mången omtyckta sätt att färdas. De kartor öfver Sverige, som dessa resböcker hafva, äro på sin höjd måttliga: Murrays dålig; den lilla engelska har (utom en liten ny, vacker öfver Stockholmstrakten) användt Akrells gamla landsvägskartor, nödtorftligen förbättrade med jernvägslinierna. Den franska guiden har densamma, som finnes i Thomées reshandbok, och nog är den korrekt, men också allt för liten. C. M. R. Populär naturvetenskap. Solen. Populära föredrag af C. F. E. Björling. 2:a upplagan. Stock- holm It70. F. & G. Beijers förlag. Kemiens grundsanningar framstälda i lefnadsteckningar af dess heroer af Henrik Santesson med förord af prof. C. W. Blomstrand. Stockholm 1870. Albert Bonniers förlag. Naturvetenskaperna ha i vår tid gjort ofantliga framsteg. Upp- täckter hafva gjorts, hvilka icke allenast omskapat hela den gamla verldsåskådningen och i alla riktningar brutit nya vägar för forskningen, utan äfven inom industrien och det dagliga lifyet måste framkalla de största och mest följdrika förändringar. Under så- dana förhållanden måste det vara af särdeles stor vigt, att dessa vetenskapens sanningar framställas i en form, som gör dem till- gängliga icke endast för vetenskapsmannen af facket utan äfven för en större allmänhet. Bland inhemska försök af detta slag- intaga ofvanstående tvenne arbeten ett utmärkt rum. ANMÄLNINGAR. 269 I de fem föredrag, som utgöra det förstnämda arbetet, redogö- res på ett enkelt och lättfattligt sätt för de nyaste vetenskapliga upptäckterna angående solen. I det första af dessa talas om solens storlek och afstånd och visas på ett sätt som bör vara fattligt för en hvar, som inhemtat de första grunderna af geometrien, huru det varit möjligt att bestämma dessa genom observationer under pla- neten Venus’ passager förbi solen och sålunda erhålla det grund- mått, hvarmed man mäter alla afstånd och storheter inom verlds- bygnaden. Derefter visas huru jorden rör sig omkring solen i följd af dennas attraktion, som för sig allena skulle draga henne till solen, och sin egen ursprungliga rörelsekraft, som för sig allena skulle föra henne i rät linie bort i rymden. Såsom en sannolik, förklaringsgrund hvarifrån sistnämda sjelfständiga rörelse kan komma, framställes vidare Laplaces teori om solsystemets uppkomst ur ett ursprungligt gasklot, i hvilket genom småningom skeende förtätning bildat sig en relativt fast kärna (solen) dch flere koncentriska ringar, hvilka sistnämda sedermera afbrutits på ett eller flere ställen och hopdragit sig till planeter, hvilka undgått ofvannämda solens attrak- tion motvägande rörelse ur det ursprungliga dunstklotets roterande rörelse. Slutligen talas om nebuloserna, hvilka för våra ögon fram- ställa sådana ännu ofulländade system och derigenom gifva mycken sannolikhet åt denna hypotes. I det andra föredraget redogöres för de upptäckter som på telo- skopisk väg blifvit gjorda i solen, för solfläckarne och solens genom deras observerande bevisade rotation omkring sin axel, pro- tuberanserna eller de blodröda, taggiga och ojemna utvexter, hvilka under totala solförmörkelser synas i kanten af solskifvan och slut- ligen coronan -eller den hvita ljusrand, som likaledes under sådana förmörkelser synes omgifva solskifvan. Det tredje föredraget har till ämne en af vår tids mest stor- artade naturvetenskapliga upptäckter, Spektralanalysen. Alltsedan prismats uppfinning har det varit kändt, att solljuset består af flera slags olika färgade strålar af olika brytbarhet. Att dessa olika «trålar äro oändligt mångfaldiga, ehuru vårt öga endast kan ur- skilja sju slag, är tydligt deraf, att hvarje färg omärkligt öfvergår i de närgränsande och att hvarje fargområde i spektrum har större utsträckning på bredden än den ursprungliga ljusbilden och får allt större utsträckning vid brytning genom flere eller starkare pris- mer. Att vid en sådan förstärkt brytning svarta linjer framträda i solspektrum upptäcktes först år 1802 af Wollaston, och först fem- ton år senare undersöktes dessa linier närmare af Frauenhofer. De ' voro åtta till antalet; men vid ännu starkare brytning upplösa de sig i grupper af flere linier. Man känner nu tre- till fyratusen sådana linier, hvilka alla hafva sin bestämda plats i spektrum. Nu framställer sig den frågan: hvad kan orsaken vara till dessa svarta streck, dessa mörka mellanrum mellan ljusstrålar, som genom prismats inverkan åtskilts? Ljuset från fasta jordiska kroppar i hvitglödgadt eller smält tillstånd företer ingenting dylikt. Det bil- dar ett kontinuerligt spektrum och i hvarandra öfvergående färger (desamma som solljusets) utan några mörka linier. Gaser derimot 270 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. gifva i glödhett tillstånd spektra af färgade linier. Enär dessa till sitt antal och sin plats i spektrum äro olika för olika gaser, kan man på rent optisk väg kemiskt analysera en kropp genom att bringa den till gasform och sedan undersöka dess ljus med prismat, och denna undersökningsmetod öfverträffar i finhet och noggrannhet alla andra hittills kända. Derimot finnas inga jordiska kroppar som gifva ett fårgspektrum med mörka linier, likasom solen. Men låter man ljuset från en hvitglödgad fast eller flytande kropp gå genom en glödhet gas, innan det inträder i prismat, så finner man att det kontinuerliga spektrum, förstnämda kropp skulle fram- bringa, är afbrutet af mörka linier, hvilka till antal och plats noga motsvara de färgade linierna i det spektrum, gasen för sig allena skulle bilda. Gasen har sålunda absorberat eller utsläckt just de strålar från den glödheta, fasta eller flytande kroppen, hvilken i dess eget spektrum skulle visa sig såsom ljusa linier. Här ha vi nyckeln till gåtan. Förklaringen öfver de Frauenhofenska linierna i solspektrum var nu lätt funnen. I stället för den Herschelska hypotesen om solen såsom en mörk, fast kropp, omgifven af en ljusatmosfer, och om solfläckarna såsom öppningar i denna ljusslöja, genom hvilka den mörka solkroppen skymtar fram, trädde nu en ny hypotes (Kirchhoffs), enligt hvilken denna himlakropp är en smält, glödande massa omgifven af en glödhet atmosfer. Den smälta, glödande massa som sålunda utgör sjelfva solkroppen, utsänder strålar, hvilka skulle bilda ett kontinuerligt färgspektrum, om de icke mötte något hinder. Men vid genomgången genom solatmo- sferetf, i hvilken alla ämnen förekomma endast i gasform, absor- beras och utsläckas de strålar, hvilka i dessa gasers spektra skulle framträda såsom färgade linier. De svarta linierna i solspektrum angifva sålunda med säkerhet, hvilka ämnen som förekomma i gas- form i solens atmosfer. De enkla ämnen, hvilkas närvaro derstädes man sålunda med visshet funnit, äro väte, natrium, calcium, magne- sium, jern, mangan, nickel, kobolt, chrom och titan. Man har på samma sätt undersökt åtskilliga fixstjernor och funnit deras kemiska beståndsdelar. Slutligen har man äfven undersökt några nebulosor, hvilka befunnits gifva spektra och ljusa linier på mörk botten och sålunda måste vara just sådana gasmassor, som vårt solsystem enligt Laplaces teori ursprungligen varit. I fjerde föredraget redogöres för en fransk vetenskapsmans, Fayes, djerfva hypotes om solens fysiska beskaffenhet. Nyare obser- vationer på solfläckarne stämma nämligen icke öfveréns med den Kirchhoffska hypotesen. Enligt denna skulle fläckarne endast vara skyar, som genom afkylning uppstå i solatmosferen. Men nyare iakttagelser ha visat, att de bilda verkliga fördjupningar i den glänsande solytan. Faye antager derföre, att solens temperatur är så oerhördt hög att alla dess element befinna sig i gasform, men att vid ytan, i följd af en relativ afkylning, .bilda sig fällningar och afsätter sig en massa af mikroskopiskt små fasta partiklar, hvilka simma i urgasen. Likasom i en ljuslåga skenet icke åstadkommes af sjelfva den glödheta vätgasen utan af de glödande fasta kol- partiklar hvilka, fint fördelade, sväfva omkring i densamma, och ANMÄLNINGAR. 271 derföre den inre delen är relativt mörk, men den yttre delén, i hvilken" dessa kolpartiklar förekomma, ljus, så förhåller det sig ock med solen. Fläckarna äro ingenting annat än öppningar, hvilka bilda sig i det lysande omhöljet, och genom hvilka man varseblifver solens gasformiga inre, som genom kontrasten mot den omgifvande strålglansen synes mörk. Vidare redogöres. för den spektroskopiska undersökningen af solens protuberanser, hvilka gifva spektra af förgade linier: och således måste vara rena gasmassor, samt för Janssens sinnrika metod att observera dessa fenomen äfven då ingen solförmörkelse eger rum. Orsaken till protuberansernas osynlighet under vanliga förhållanden ligger nämligen i svagheten af deras ljus i jemförelse med solen. Denna svårighet förstod Janssen att häfva. De fär- gade linierna i ett gasspektrum sönderdelas uämligen icke genom användning af flere eller starkare prismer, då derimot sjelfva sol- ljuset genom förstärkt brytning kan fördelas i oändlighet och deri- genom dess styrka slutligen så försvagas, att protuberansernas linier tydligt framträda. I det femte och sista föredraget redogöres först för den undrans- värda upptäckten att jemte de solstrålar, som frambringa de prisma- tiska färgerna, finnas osynliga strålar, som blott frambringa värme och andra sådana, som hvarken lysa eller värma, men utöfva ke- miska verkningar. Om man för kulan i en termometer från höger till venster genom hela solspektrum från den starkast brutna färgen (den violetta) till den minst brutna (den röda), visar den första den lägsta värmegraden, men temperaturen stiger, alltefter som man kommer in på färgpartier af svagare brytning, och blifver högst i det röda. Men om man för termometern ännu längre i samma riktning, ut i mörkret till venster om det röda, stiger han ännu mera. Här finnas sålunda synliga strålar, men som frambringa värme. På motsatta ändan af spektrum, höger om det violetta . färgpartiet, upptäcker man lika litet någonting med termometern som med ögat, men om man der placerar ett med ett tunnt lager af klorsilfver öfverdraget papper, så svartnar det. Här finnas så- lunda strålar som hvarken värma eller lysa, men som frambringa kemiska förändringar; först’ dessa är det som åstadkomma de lito- grafiska bilderna. Solens strålar innehålla sålunda både ljus, värme och kemisk kraft. Att äfven de öfriga företeelserna på vår jord ytterst bero på solen och huru dennas ljus och värme omsättas i mekanisk kraft, ådagalägges i det återstående af föredraget. Arbetets innehåll åskådliggöres genom flera i texten intryckta träsnitt och trenne vackra, färglagda planscher, af hvilka den första framställer det kontinuerliga spektrum, bariumgasens och vätgasens spektra samt solspektrum, den andra solens protuberanser och corona, sådana de te sig under en total förmörkelse, och. den tredje ett urval ur den serie af teckningar, professor Zöllner i Leipzig med tillhjelp af Janssens här ofvan nämda metod lyckats taga af dessa protuberanser. Det senare arbetet, en fri bearbetning efter Hoefers La Chimie enseignée par la biographie de ses fondateurs, är en populärt hållen. 272 FRAMTIDEN. FJÉRDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. lärokurs i kemiens propedeutik under historisk form. Läsaren kan här steg för. steg följa de framsteg som gjorts i kunskapen om kropparnes beståndsdelar och keipiska förvandtskaper alltifrån de gamle egyptiska presternes hemliga vetenskap och medeltidens alkemi ända till den nyare och nyaste tidens storartade upptäckter på detta område och på samma lära känna de mäns karakter och lefnadsöden, hvilka mest befordrat menniskoandens framsteg i denna vigtiga gren af vetande. Nyutkomna böcker (från den 20 Juli—20 Augusti). För att tillmötesgå en från åtskilliga bokvänner till Red. fram- stäld anhållan, kommer hädanefter att i tidskriften meddelas en för- teckning öfver sådana under den närmast, förflutna månaden utkomna svenska litteraturalster, hvilka kunna antagas i ett eller annat hänseende vara af intresse för en större allmänhet. Acta universitatis landensis. Lunds universitets årsskrift, 1870. Mathematik och natur- vetenskap. 6.50. -----, Theologi. (Bihang: Akademiska inbjudningsskrifter). 2.50. Adam, Onkel, Hat och kärlek. H. 3 och 4. 1 rdr. Akademiens, Svenska, handlingar från år 1796. D. 46. 3 25. Arfvedson, C. D., 1848 och 1868 eller två år af en stormig lefnad. 3 rdr. Arkiv, Nordiskt medicinskt, red. af A. Key. III, 2. 3 rdr. Berggren, P. A., Sex högmessopredikningar och ett tal till nattvardsungdomen. 1 rdr. Bibelstunder i söndagsskolan. H. 7 och 8. Björlin, G., Redogörelse för tyska rikets arméorganisation. 1.50. Bäckström, P. O., Tidsbilder. 1. Forntiden. 4. De grekiska folken. H. 5. 1 rdr. Caj ander, Z., Hufvudgrunderna af åkerbruksläran. 1. Växternas beståndsdelar. — 2. Gödsellära. — 3. Praktisk boskapsskötsel. 1.75. Cæsar, C. J., Commentarii de bello gallico. Öfversättning. 1 B. 50 öre. Dalsjö, M., Öfversigt af den svenska skollagstiftningens historia i vårt århundrade. 1 rdr. Darwin, C., Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron. Öfversättning af A. M. Selling. Senare hälften. 2.50. Descuret, J. B. F., Passionerna uti deras förhållande till sjukdomarne, lagarne och religionen. Öfvers. af A. Ekström. Uppl. 3. 4.50. (Fries, E.), Icônes selectæ hymenomycetum nondum delineatorum. H. 4 och 5. 20 rdr. Glaser, K. A. G. E., Berättelser utur Guds rike. Öfvers. af C. Östrand. Uppl. 2. H. 2. 50 öre. Handlingar rörande landtbruket och dess binäringar utgifna af kongl. svenska landtbruks- akademien. 1871. H. 1. För årg.t>(2 häften) 2 rdr. Hans, L., Andra belägringen af Paris Öfvers. från franskan. H. 2 och 3. 1 rdr. Holmberg; A. E., Nordbon under hednatiden. 4.50. Holmgren, A. E., Ichneumonologia svecica. Tomus II. 3 rdr. Josephson, L., Paris. Skådespel i två afdelningar och fem akter. 1.50. Kindbläd, K. E., Ordbok öfver svenska språket. III, 1. 2.50. Klein, J. G., Uppskattningstabeller för skiftesförrättningar. 2 rdr. ANMÄLNINGAR. 273 Kl ein eh, L. W., Engelsk läsebok för den mognare ungdomen i skolan och hemmet. I. Helsingfors. 6 mark. Lind, J., Dubbla bokhålleriet. 1 rdr. Linder, C., Praktisk handbok i lustfyrverkerikonsten. 1.50. Lindqvist,-C. A., Hjelpreda vid den första behandlingen af husdjurens allmännaste ' sjukdomar. 1 rdr. Mentzer, T. A. v., Svensk historisk atias. 3.75. Moore, T., Epikurén. Berättelse. Öfvers. af L. Arnell. Uppl. 2. 1.75. Ord, Några, till Finlands mödrar. 2:a uppl. Helsingfors. 40 öre. Petersson, F. W., Lärobok i medeltidens historia för elementarläroverk. 1.25. Platon, Jo. Edidit H. Sjövall. 75 öre. Retzius, L. C., Christeliga predikningar Öfver de ärliga sön- och högtidsdagarnes evangelier. 6:é uppl. Inb. 2 rdr. Reuter, F., Gamla historier. I. Öfvers. af A. K took. 1.25. Samlingar utgifna af Svenska fornskriftssällskapet. Ett fornsvenskt legendarium. III, 3. 2.50. Scriptores rerum svecicarum medii ævi. T. III., Sectio posterior. 7.50. Segerstedt, A., Geometrien i folkskolan och för nybegynnare. 50 öre. -----, Hufvudräkningskurs för folkskolor och nybegynnare. 90 öre. Starbäek, C. G., Berättelser ur gamla historien. 1 rdr. Sundén, D. A., Svensk spräklära för folkskolor. 50 öre. Sveriges ridderskaps och adels vapenbok. Ser. 3. Ridders- och adelsmän. H. 9—-14. 18 rdr. Tankar om kavalleriets användning och utbildning med fästadt afseende på fälttåget 1866. Af G. v. G. Öfvers. 75 öre. Thomasson, P., Klockarens Mari. 25 öre. Tidskrift för Sveriges landsting. Arg. 3. 1871. 2 rdr, Wägner, W., Rom. Dess tillkomst, utveckling, verldsvälde och förfall. Öfvers. af G, Scheutz. Häft. 9. 1 rdr. Vägvisaren för resande i Sverige. Arg. 10. 1871. 1 rdr. Framtiden, Band 6. 18 274 FEAMTIDEN. FJEEDE ABGÄNGEN." 1871. SEPTEMBEB. Strödda meddelanden. Naturmärkvärdigheter i Nordamerika. Vattenfallet vid Niagara. Det torde väl knappast finnas nå- gon bildad menniska, som icke hört talas om Niagaras vattenfall, detta »verldens under» hvilket dock jemförelsevis så få förr hade tillfälle att skåda, äfven af dem som bodde i »den nya verlden». och af hvilket man derföre haft så sväfvande och motsägande skildringar. Nu derimot då jernbanan går ända fram till fallen, är det en vida lättare sak att komma dit och kontrollera sanningen af turisternas berättelser. Vi anlända först till ett af hotellen i den lilla staden, det s. k. Cataract House, som ligger alldeles i närheten af fallet och deraf fått sitt namn. Der stiga vi direkte in i den sal, som har utsigt åt »the rapids» (hvirflarne), den del af floden, som är strax ofvanom fallet. Man träder in i en stor, präktig sal, hvars make knappast finnes i verlden, dock icke på grund af dess onekligen furstliga prakt, utan på grund af den utsigt man på tre olika sidor har från dess fönster. Salen bildar så att säga en kolosal altan, hvars fönster eller rättare stora dubbla glasdörrar leda ut åt en brusande, skummande, kokande flod, en oafbruten följd af vattenhvirflar och små fall, som tumla framåt i vild fart mellan skogbeväxta små öar bort till det ställe, der endast en lätt, hvitaktig dimma begränsar utsigten — ett af sjelfva fallen. Fram till fallen kommer man på små broar, med hvilka öarne äro förenade, och hvilka man knappast begriper, huru de kunna hålla sig qvar i dessa rasande strömmar. Öarne sjelfva äro utomordentligt vackra. Den största af dem, Goat-Island (Getön), är till en del en liten park, de andra äro små prof på urskogens natur, och med sin täta sammanvuxna buskskog och de kullfallna gamla stammarne, som spärra vägarne och klänga ut i floden, öfversköljda af dess vatten, till dess de en dag dragas ned i djupet, stå dessa egendomliga små skogsland- skap i god samklang med det majestätiska vattenlandskap, som öppnar sig på alla sidor. Sjelfva fallen måste man se på nära håll för att rätt fatta deras storhet. Ser man dem på något afstånd, t. ex. från suspensionbron, har man dock en vida mera fri utsigt öfver det hela. Man ser i präktiga, skogbevuxna omgifningar till höger det stora, halfbågformade »Hästskofallet» med det lilla tornet, den del af Niagara, som man bäst känner genom afbildningar; till venster, på ett temligen långt afstånd från »Hästskofallet), hänger det stora »Ameri- kanska fallet», och tätt der invid störtar det vida smalare »Midtel- fallet» ned Öfver den lodräta branten. Väldiga skummoln uppstiga från fallens fot; till mer-än deras halfva. höjd dölja de dem för evigt för hvarje menskligt öga och stiga sedan som lätta skyar, hö^t öfver de larmande vattnen. Från fallen flyter floden allt mindre upprörd in under de två ståltrådsbroar, som nu äro upphängda öfver dem, den STRÖDDA MEDDELANDEN» 275 ena så lätt, att man, ehuru tunga vagnar kunna köra säkert öfver den, känner den svaja . under sig för vinden, den andra åter i stånd att låta hela jernbantåg passera den lika lugnt, som om den vore en solid, murad viadukt och icke en bro, som i fyra ståltrådståg hänger ett par hundra fot högt. 'Åsynen af allt detta är storartad och imposant, men torde för de .flesta icke mer än svara mot förväntan. Så hade man tänkt sig Niagara, och så är det. På afstånd ser man sålunda hvad man drömt om, och det är först nära invid sjelfva fallen, som man får se något^ som man icke drömt om och som öfvergår hvarjo föreställning,, som fantasien på egen hand kunde göra sig. Kedan på broarne till de stora öarne studsar man vid den syn, som »the rapids» företer. .Ehuru man endast gått ett kort stycke från hotellets verandor, är synen dock helt annorlunda här nere. På en sträcka af tre fjerdedels engelsk mil är strömmens fall 51 fot, och dess hastighet har här stigit från 7 till 30 engelska mil i rimmen. Från öarne och broarne ser man upp mot den ofantliga vattenyta, som sluttande kommer rusande ned mot be- traktaren; på somliga ställen kan man tro, att man står midt i ett bredt fall, så väldig är den oimotståndliga vattenmassans fart, och lik- väl är detta ett intet mot den syn, som framställer sig, då man på den lilla »Mån-ön» sitter ett par alnar från d^t »Amerikanska fallet» och »Midtelfallet» och ser dessa hvita vattenjättar springa ut öfver fjellet ned i det dundrande djupet, eller mot den syn, som utsigtstornet skänker en öfver det underbara, halfbågformade fallet. Men. äfven detta är ett intet mot den syn, som väntar en, om man besluter sig ätt våga vandringen in under midtelfallet. Denna är ojemförligen den besvärligaste delen af vandringen, och som den ser vida farligare ut än den är, är det enligt förarnes utsago endast ett jemförelsevis ringa antal af de besökande, som pföfvar på den. I ett litet brädskjul vid början af nedgången byter man helt och hållet om drägt. Ofvanpå en grof underklädnad af ylle tager man på sig en med kapuschong försedd öfverklädnad af vaxduk, innan man börjar nedstigningen. Denna är i början mycket varm i följd af den tjocka dykaredrägten, men man känner snart luften af kyld, och medan man ännu ser fallet ett godt stycke framfor sig, faller redan ett tätt regn om- kring en och gör stigen hal och slipprig. Regnet blir allt tätare, och luften är så kall, att ingen skulle kunna ana, ait temperaturen på ett par hundra stegs afstånd är 92 grader Fahrenheit i skuggan. Man går' in genom’en liten port, och nedåt de hala trappstegen bär det af fram mot en omätlig, dundrande vattenmassa, som hittills nästan varit dold af klippan, men som nu plötsligt visar sig öfver en böljande massa af rök och dimma. Halft bländad af det skum, soin sprutar öfver en, står man stilla för att. söka få en öfverblick af fallet. Fö- raren tror måhända, att man får ett anfall, af tvekan; huruvida man skall gå längre ned i detta kaos af dånande vatten, väldiga klippor och hvitaktigt skum, och meddelar derföre, att »det är många som vända om här, i synnerhet med denna vind»; men man låter jcke skrämma sig utan fortsätter sin väg in i »Vindarnes håla», huru hårdt vinden än blåser och huru tydlig försmak man än har af huru en drunknande dör; då och då stanpar man likväl alldeles bedöfvad: syn 276 FRAMTIDEN. FJERDE IrGÂNGEN, 1871. SEPTEMBER. och hörsel göra nästan icke mera tjenst, man ser endast någonting ofant- ligt högt och hvitt rundt omkring, hör blott en bullrande åska i sina öron. Af förarens hand bak i ens nacke märker man, att man skall stå stilla och böja sig ned med honom för att kunna draga andan, men man kan icke se honom för de vattenströmmar, som piska en i ansigtet. En mängd underliga föreställningar genomfara en, när tanken åter börjar att röra sig efter dessa nästan bedöfvande ögonblick. I detta väldiga kaos af naturkrafter har man stundom endast en obe- stämd känsla af att man är till, och ingenting annat. Men det är endast vid vissa ställen af vandringen, som man blir så starkt öfver- väldigad. Der vattnet icke kastas på ett så bedöfvande sätt mot van- draren, ser man rundtomkring den underbaraste syn. Ständigt är man omgifven af denna omätliga, hvita, dånande vattenmassa; man tycker sig vara midt i den ursinniga hvirfveln, ehuru man i sjelfva verket kommit bakom fallet in i den väldiga, hundra fot höga och hundra fot breda klipphåla, hvars öfversta rand är fallets början och hvars kant man i ögonblick, då blåsten icke är för stark, kan skymta högt öfver sig, som om vattnet strömmade ned från himlen. Strålande regn- bågar bilda sig rundt omkring. Det är som om man vandrade i sa- gornas land; ty man går genom regnbågarne, och dessa bilda här full- ständiga cirklar kring ens fot — man är på det enda ställe på jorden, der. man kan få skåda en sådan syn. ■ Att hafva varit vid Niagara utan att ha stigit ned i »Vindarnes håla», är detsamma som att icke hafva förnummit detta väldiga natur- skådespel. Man kan företaga en annan nedstigning åt Canada-sidan, der man äfvenledes kommer in bakom fallet, nämligen en del afHäst- skofallet; men ehuru det är en imposant syn att se den hvita vatten- massan falla ut framför den svarta, bågiga klippväggen, är detta likväl ett intet i jemförelse med »Vindarnes håla». Man bör till ett besök i denna kanske just önska sig en smula hårdt väder, blott det icke gör inträngandet i hålan omöjligt. Ingen Dantes fantasi kunde före- ställa sig och ingen Doré teckna en scen, sådan som den man der får skåda. ' z Så visst : som detta är glanspunkten i ett besök vid Niagara, så visst är det äfven, att det annars är svårt att säga hvar, när och huru fallen bäst kunna ses. Men den tid, då fallen bäst motsvara namnet »Vattnens ande», är. kanske om aftonen, då solen gått ned. Vatten- skyarne, som höja sig från fallen och som i soldnedgången spela i ett gyllene skimmer och stiga upp söm lätta, blekröda dimmor öfver det djupa, gröna vattnet i Hästskofallet eller det amerikanska fallets hvita skumväf, hafva nu blifvit hvita dimmor, och medan skogarne svartna, medan söderns natt hastigt faller på och tager färgerna bort från na- turen, sväfva dimmorna hvarandra till mötes från Canadas och Amerikas kuster, och man fattar då lätt, att de enstaka, kringströfvande india- nerna, som då och då komma hit, ännu alltjemt bibehålla tron på »den störe anden», som bor i fallen, och hemhära honom sina offer. Mammuth-grottan i Kentucky. Amerikanarne anse vatten- fallet vid Niagara och Mammuth-grottan i Kentucky för landets båda största naturmärkvärdigheter. STRÖDDA MEDDELANDEN. 277 Om Niagarafallet är mycket besökt och derföre mycket kändt^ är detta derimot icke fallet med Mammuth-grottan, som besökes af högst få andra än dem, som bo i dess närmaste grannskap. Den ligger också bra långt bort ifrån vanliga stråkvägen. Man reser från Chicago till Louisville, 340 engelska mil, derifrån vid pass 80 mil med en sidobana till en station i närheten af grottan, hvarifrån man sedan har vid pass tio mil att färdas i diligens, innan man kommer till det hotell, som ligger vid ingången till sjelfva grottan. Det är väl, om man beräknat tiden för besöket i grottan temligen rundligt, ty allra minst två dagar måste användas till utflygter i dem samma, om man vill få en någorlunda klar föreställning om detta märkvärdiga naturfenomen. Grottans verkliga utsträckning är okänd; det antages, att en del af det kringliggande landskapet innehåller dylika bildningar, till hvilka man möjligen kan tränga in från de ännu okända delarne af grottan, och då man vandrar omkring i dess gångar, hör man på många ställen tydligen ett ihåligt genljud, söm visar att under en sträcka sig andra okända trakter, hvilka intet ménsk- ligt öga ännu skådat, och dit kanske ingen mensklig fot skall träda för att finna de nya under, som der gömmas. Den kända delen af grottan anses innehålla gångar och gallerier af tillsamman 100 engelska mils längd. Hvad man under ett par dagarå färd kan se af grottan är således en högst ringa del deraf. Färden delas bäst så, att man den första dagen gör den s. k. korta turen oeh den följande dagen den långa. Den första tager ungefär en half dag, den andra en hel dag eller från 9 till 12 timmar. Till båda utflygterna äro vägvisarö nödvändiga, och till den långa turen medför man en dags proviant och oljeförråd till lamporna. Ingången till grottan är i en vacker mindre sådan, framför hvilken ett litet vattenfall plaskar. Här samlas de sällskap som företaga färden, klädda efter omgifningarna i en ylletröja, en vaxduksmössa och bastanta stöflar med tjocka bottnar. Man tager en stark käpp i ena handen och en lampa i den andra. Vägvisaren går förut, och tåget böljar. Under de första par hundra stegen bländas man af mörkret och ser endast den del af vägen, som lampan upplyser; men småningom vänjes ögat vid de ovanliga omgifningarna, och fram ur mörkret träda klipp- väggarnas och takens sällsamma bildningar. Det är landskap af egen** domlig art, i hvilka man vandrar; der finnas många ställen, hvarest man genom rika droppstensbildningar får intrycket af något skönt; der finnas andra ställen, der man, då man står vid den mörka, orörliga sjö, som knappast synes återspegla lyktornas svaga ljus, biler seglar långt in i grottans djup på en flod, på hvars vatten aldrig någon solstråle lyst, icke kan annat än känna sinnet tryckt af omgifningarnäs oändliga dysterhet. Men den känsla, hväraf man mest är genomträngd under sin vandring här, är den af naturens makt, föreställningen om alla de under, som den. tysta jorden måste gömma i . sitt sköte och i jemförelse med hvilka det, som här så fullkomligt öfverväldigar simjet, endast är ofantligt ringa. , . Den lilla turen för genom idel torra gångar och gallerier. Många af dessa äfo melankoliskt enformiga, milslånga hvalf, som korsa hvär- andra, och der de förbivandrancles lampor endast flyktigt visa de väL 278 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. diga stenväggarna. På andra ställen kommer man till rymliga salar, än med sällsamma bildningar, såsom »Jättens likkista», der en fyrtio fot lång sarkofag träder spöklikt fram i det svarta hvalfvet, än för- sedda med väldiga kupoler. På andra ställen åter öppna sig afgrunder; i hvilka ljuset från lamporna endast tränger ned ett litet stycke öfver kanten. Vägvisaren tänder en af sina små facklor af oljadt papper. Ett rödaktigt skimmer faller öfver de vilda klippväggarne omkring ett gapande, kolsvart djup; han nedkastar facklan; lågorna susa med ett underbart starkt ljud; klippsidor än lodräta och jemna, än sönderslitna i fantastiska former, visa sig på dess väg; den blir hängande på en afsats och visar i ett ögonblick en underjordens skuggrike värdig ned- gång; den förlorar jemnvigten och försvinner åter susande ned i ett djup, hvarifrån endast ett återsken af densamma når upp för ett ögon- blick, till dess det djupa mörkret åter sluter sig öfver afgrunden. ' Den stora turen är imellertid vida rikare på omvexlingar än den lilla. Början är densamma; men då man gått halfannan mil, tager man af för att komma till den underjordiska sjö, man skall öfver, och på hvars andra stand grottans under först riktigt börja. Det landskap, man ser här vid denna sjö, och denna flod, som flyter har i en evig natt under en tystnad, som man icke kan föreställa sig, trotsar verk- ligen all beskrifning. Och man må icke tänka sig floden, »Styx», som den passande nog blifvit kallad, såsom ett litet vatten; man ror på den under en' sträcka af vid pass en mil, dess djup är intill 30 fot, och den har inga stränder. Klipporna gå rakt ned i vattnet, och om båten skulle kantra genom en olyckshändelse och lamporna slockna, vore knappast räddning möjlig, äfven för skickliga simmare, i detta ogenomträngliga mörker. Vägvisaren handlar derföre utan tvifvel mycket rätt uti att obetingadt motsätta sig, att sällskapet gör lifliga rörelser, medan man ror framåt. På en längre sträcka hänga klip- porna så långt ned öfver hufvudena, att man måste huka sig ned i den våta och leriga båten och till och med se efter att icke en käpp står för högt upp, om man vill slippa fram. Längre bor| bilda klip- porna ett högre hvalf öfver floden. Afbrytes tystnaden af rop eller högröstadt tal, märker man ett starkt ekd. En af sällskapet afsköt alla piporna på sin revolver, och ett eko rullade fram ur de mörka gångarna, som om klipporna voro nära att sprängas. Då man kommer öfver sjön och seglat nedåt floden till landnings- stället, går man en längre sträcka utåt en fuktig, sandig väg, som ser ut som bädden efter en nyligen uttorkad flod, och vänder derefter in i en rad af torra stengallerier. Då man genomvandrat ett par mil af dessa, börja droppstensgrottorna, hvilka åter sträcka sig ett par mil. Droppstenarne bestå icke af stora, klara kristaller, utan af små och fiukorniga. Man måste derföre betrakta dem litet nogare för att rätt kunna uppfatta deras skönhet. På många ställen bekläda de väggarne helt och hållet, tindrande SQm fin snö i ljusets strålar. På andra ställen samla de sig i de underbaraste blommor och rosetter, sammansatta af de finaste blad och trådar. Vägvisaren, som hade känt hålan i 35 år, stannade med sin vanliga säkerhet på en gång/ midt i galleriet, tände en liten fackla och höll den upp mot taket. Öfver våra hufvuden hängde »den sista sommarrosen», den skönaste STEÖDDA MEDDELANDEN. 279 ! \ blomman af dem alla, underbart regelbundet formad och, så vidt man kunde* se, en half aln bred. Från droppstensgallerierna kommer man till »Klippberget», ofant- liga stenhopar, som bilda en hel liten bergskedja midt i grottam Det är för ingen del någon lätt sak att komma öfver dem, och man måste akta sig att man icke snafvar på någon af de lösa stenarne; men då man passerat dem, är man också vid slutet af vandringen. Denna del af hålan slutar i ett långt galleri; i hvars ända hänga några väl- diga droppstenskolosser tätt vid en af de mörka afgrunderna, som går 170 fot ned. Härifrån anträder man återvägen. Turen hit beräknas vara 9 engelska mil lång och man tillryggalägger således 18 engelska mil på den stora turen. Man är visserligen trött då man slutar, men luften i grottan är så underbart lätt och frisk, att man icke på långt när är så utmattad, som man skulle hafva varit på en något så när liknande färd i de öfre regionerna. Det gör en verkligen gripande verkan att efter nära en hel dags förlopp åter se dagsljuset vid in-, gången till grottan. Underligt nog förekom det Oss efter båda turerna, som om det vore starkt månsken, då vi först sågo ut mot ljuset, och de fuktiga stenarne, på hvilka det lilla vattenfallet vid ingången plaskade ned, togo sig för våra förvillade ögon alldeles ut som en ström, på hvilken fullmånens strålar spelade. Förändringen i fråga om luften var. ännu märkvärdigare. Luften derofvan förekom oss, ehuru klockan var sju på aftonen; alldeles ljum, och den var i en nästan berusande grad fyld med vällukter från träd och blommor. Luktorganerna hade blifvit i en sällsam grad skärpta. Den fuktiga jordluften, lukten från trädens blad och blommor, knnde tydligt ur- skiljas, och då vi gingo genom hotellets trädgård, märkte vi alldeles tydligt lukten af alla de olika köksväxterna, och någras så starkt, att man nästan tyckte sig smaka dem. Det var en härlig afton, vi tillbragte ■ efter den långa turen. Luften var mild och balsamisk, om den än hastigt nog förlorade sin berusande vällukt. Himlen var hög och blå och, då natten kom, tindrande af ett lysande stjernehvimmel, eldflugorna svärmade åt alla sidor, öfver buskarne i trädgården, mellan träden i skogen rundt om- kring, och efter den långa dag, vi hade tillbragte i dödslika trakter, syntes oss den sydliga aftonen dubbelt full af nytt lif. En dag uti Indien. Den första dag man tillbringar uti ett för oss ännu obekant land» inpräglar sig vanligtvis med synnerlig styrka i vårt minne — heter det i en engelsk resberättelse; — men en första dag uti Indien slåljer sig genom den öfverväldigande mångfalden af nya intryck, som här tränga sig på oss, så fullständigt från allt, hvad vi hittills upplefvat, att det förefaller oss som låge icke veckor utan århundraden* imellan vår öfverresa från Europa och vår landstigning i det heliga Hindostan. Hvad som företrädesvis fängslar vår uppmärksamhet är icke den öster- 280 FRAMTIDEN. FJERDE ÂRgInGEN. 1871. SEPTEMBER. ländska typen hos landet och dess invånare, ty densamma finner man i lika hög grad uti Egypten ; det är fastmera den på intet annat ställe förekommande underliga blandningen af engelskt och orientaliskt väsen och lefnadssätt. Byculla-klubbén i Bombay år en förtjusande hviloplats. En utaf en stor. trädgård omgifven präktig bygnad med biljard- och matsalar, med biblioteks- , och kafferum med mjuka soffor och stolar, med en mängd engelska tidningar och tidskrifter, utsökta middagsmåltider och efi väl försedd vinkällare; med ^tora öppna fönster, som vetta mot den ståtliga parken, med ett helt och hållet brittiskt sällskapslif, med skottskt öl och mousserande drycker; med whistspel och förtroligt småprat under. det att derutanföre eleganta , kabrioletter och andra ekipage oafbrutet komma och fara för att hemta eller aflemna med- lemmar af sällskapet — kan man väl föreställa sig något på samma gång mera »hemlikt» Och mera ovanligt och främmande? Och detta är blott ett enda af de många nya intrycken af det första dygnets vistelse i Bombay. .Vid middagsmåltiden, juSt då osten burits bort, utropar en af mina bordskamrater: »Schallaballah!» Derpå visar sig en infödd tjenare, klädd i en drägt som helt och hållet var olik de öfriga domestikernas «— af hvilka två komma på hvarje gäst — och svarar: »Sahib», så vördnads- och andaktsfullt, som uttalade han ett responsorium i en kyrka. ïlan medförde en styf fana och. insatte den i ett slags fodral utaf trä, liknande en stor stöfvclknekt. Hans vackra bruna ansigte bar ett uttryck af melankoliskt allvar, för att ej säga andakt; hans med guld smyckade röda, turban, hans svarta klädedrägt utsirad med röda snören, förlänade honom ett så presterligt utseende, att jag trodde , det han stod i begrepp att utöfva någon till hindukulten hörande intressant religiös ceremoni. Med uppmärksamhet följde jag hvad som försiggick mellan det sällsamma. paret, gentlemannen vid vårt bord, 8om lutat sig tillbaka i sin stol, liksom ville han blifva rakad, och den elegant kostymerade hinduen, som med ena handen kring fanstången stod orörlig vid hans sida. Min ovisshet räckte ej länge, och jag kände mig i någon mån besviken i min förväntan, då alla dessa för- beredelser visade sig gå ut på ett högst hvardagligt bestyr. De be- tydde ingenting annat än att den hvite husbonden önskade få sig . svalka tillfläktad af sin tjenare. Den högtidlige hinduens åliggande bestod i att röra fanan på sin fotställning fram och tillbaka för att derigenom åstadkomma ett konstladt luftdrag, under det att hans herre njöt af sin middagssömn. De inköp, som jag hade att ombestyra i och för mina resor till det inre af landet, satte mig i tillfälle att taga närmare kännedom om Jifvet i denna anglo-indiska stad par excellence. På alla håll mötte mig skådespel, som vitnade om den högsta blomstring och väl- stånd. Ofverallt såg jag nya gator, torg, esplanader, offentliga plåtset; utrustade med alla de beqvämligheter och prydnader, vi äro vana att påträffa i stora hufvudstäder. I präktiga stenhus af sex till sju vå- ningars höjd köpte jag mina cigarrer, borstar, flanellsskjortor och apoteksvaror, och det allt utaf köpmän, som mycket väl kunnat låta ee sig bakom disken i Londons förnämsta butiker. De syner, som STRÖDDA MÉDDELÄNDÉN. 281 möta vandraren på stadens promenadplatser, påminna om de brokiga bilderna i en latema magica. Här komma, stolt blickande omkring sig, sikher till häst i röda och svarta uniformer; de höra till en i Bombay förlagd kår af irreguliert rytteri. Dem följa seapoys i gula och blå rockar med ofantligt stora gula turbaner; ödmjukt helsa de på hvarjé engelsman i deras väg. Hinduiska lykttändare tåga i trupper af tre och fyra med jemna steg från hus till hus och likna i sina vida hvita talarer och karmosinröda mössor och med sina långa stafvar i händerna vilda spjutbärare, som fålla sina vapen till anfall. Matroser från de i hamnen liggande krigsskeppen skynda till utskänkningsställen eller andra platser för njutningen och nöjet. Engelska gentlemän, som göra sin aftonridt i toiletter efter det Dyaste europeiska modet; elegant klädda barn på pônies, hvilka af en infödd tjenare föras vid tygeln — detta och mera sådant höra till de intressanta karaktersbildernas antal. I den del af staden, som uteslutande bebos af den infödda be- folkningen, varsnar man till en början endast en böljande flod af rödt och hvitt, som bildas af de här framåt strömmande folkskarornas tur- baner. Trängseln är fruktansvärd; hvarje tum af stenläggningen synes betäckt af menniskor, djur och vagnar. I butikerna sitta köpmännen i de öppna fönstren, samtalande med hvarandra tvärs öfver gatan; vid skymningens inbrott upplysas pelargångarne framför, boningshusen af otaliga brokiga lampor och derjemte tändas ljusen invid afgudabildernas nischer. På afstånd stråla de hinduiska templen i präktigt skarlakans- rödt, som voro dez gjorda af eldrödt lack; gulfärgåde omnibusar ila fram och åter, hvilka endast genom sina turbanbeklädda, mörkhyade kuskar och konduktörer skilja sig från våra europeiska åkdon af samma slag. Brefbärare, klädda alldeles såsom de nämdä körsvennerna, bana sig med utomordentlig snabbhet én väg genom det täta hvimlet. I ett hörn af gatan ser man en grupp af vackra malajska flickor, grannt utstyrda med allehanda fantastiska prydnader; här och der möta vi persiska hästhandlare i tjocka pelsmössor och sammetspantaloïiger.' Oupphörligt måste man vika åt sidan, än för tungt lastade kärrorj dragna af väldiga svarta buffeloxar, än för glänsande ekipage, i hvilka aristokratiska damer eller herrar beqvämt luta sig tillbaka på de svällande dynorna, än för andra fordon af mångfaldigt olika slag. Med ett ord, vid hvarje steg man tager i detta märkvärdiga land står man inför skådespel, hvilkas make ingen annan ort på jorden kan uppvisa. Londons city och Islam, Hyde park under säsongen och eldsdyrkarne ur Lalla Boökh, Liverpool-grossörer och brahminer, kapp- löpningshästar och heliga kor, den engelska högkyrkan och hedniskt mångguderi förena sig i Bombay till en totalbild så underbar som någon, fantasien kunnat uppfinna, och huru många länder den resande än förut må hafva genomströfvat, aldrig förgäter han de syner, han skådat i detta poesiens och sagans förtrollade land. 282 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. ( ... . \ Tankar om uppfostran. Den bekante historieskrivaren James Anthony Fronde har nyligen utgifvit en samling förut i tidskrifter offentliggjorda smärre uppsatser under titeln Short studies on great subjects (London, Longman 1871). Bland dessa förekommer äfven ett tal om uppfostran, utgörande en »inaugural address at the university of St. Andrews, d. 19 Mars 1869». Ett och annat af hvad talaren här andrager synes förtjent att behjertas äfven med afseende på våra inhemska sträfvanden för en reform af undervisningen och uppfostran. Froude börjar med att tadla den i vår tid hos alla samhällsklasser, och icke minst bland den studerande ungdomen, märkbara böjelsen för maklighet och • ett yppigt lefnadssätt, hvars menliga inverkan på studierna är lätt att inse. Annorlunda var förhållandet i forna tider. De, hvilkas sysselsättning icke bidrog till ökandet af samhällets mate- riela välmåga, fingo nöja sig med att förblifva fattiga, om ock men- niskokärleken sökte för dem underlätta armodets börda. »De trettio- tusen studenter, som från alla länder i Europa strömmade till Paris för att åhöra Abeilards föreläsningar, färdades «j i vagnar och medförde inga kappsäckar. De buro sin garderobe på sig, och under det att de vandrade till fots från Paris till Padua, från Padua till Salamanca skaffade de sig sitt uppehälle genom tiggande på landsvägarne. I alla länder upphäfdes förbuden mot tiggeri för dessa vandrande studenters räkning och tillståndsbevis utfärdades för dem att bedja om allmosor. Då på den tiden lordar och hertigar begynte besöka universiteten, var deras lefnadssätt lika enkelt som de öfriga studenternas. För närvarande torde väl möblemanget i en ung lords rum vid ett engelskt universitet uppgå till ett värde af omkring femhunära guinéer, deri inbegripet porträtten af operadansöser och kapplöpningshästar. Då under drottning Elisabeths tid den ståtlige earlen af Essex skickades till Cambridge, försåg hans förmyndare honom med ett simpelt bord, öfverdraget med grön vaxduk, en säng, ett halft dussin stolar och ett tvättfat. Det hela kostade, tror jag, omkring fem guinéer. I lika stor tarflighet uppfostrades Knox, Buchanan, Luther, Tyndal, som öfversatte bibeln, Milton, Kepler, Spinoza och Robert Burns. Också — hvilken olikhet mellan den skottske Burns, som sjelf går bakom plogen, och den engelske lord Byron. Det var denna härdande gam- maldags uppfostran som utbildade och stålsatte engelsmännens och skottarnes nationalkarakter. I våra dagar håller den på att dö bort, såsom ej längre förenlig med hvad man plägar benämna ,den moderna bildningen. Försakelsens och sparsamhetens helsosamma lära undan- tränges, och i stället hafva vi fått vårt s. k. upplysta tänkesätt.» Mångläseriest med deraf följande ytlighet och öfveransträngning är grundlytet i vår tids uppfostringssystem. Man förbiser begränsningens vigtiga konst; lärjungen skall, kosta hvad det vill, inhemta allt, all slags historia, alla språk, alla vetenskaper; hah skall åtminstone läppja — ty mera hinner han ej — på allt vetbart. Derjemte stegras examens- fordringarna till en onaturlig höjd. I historien t. ex. framställas ej sällan frågor så svåra, att man kunde tro dem vara riktade till en ‘ STRÖDDA MEDDELANDEN. 283 Macaulay snarare än till tjugoåriga ynglingar af vanlig begåfning, som dessutom skola examineras i grekiska, latin, filosofi, matematik, mo- derna språk m. m. Uppfostran, på sådant sätt bedrifven^ blir — tvärt imot den gamla regeln: non multa, sed thulium — endast ett inpluggande i lärjungens minne af ett så stort förråd spridda insigter som möjligt; den blir opraktisk och utan sammanhang med det verkliga lifvet. I synnerhet är detta fallet der, hvarest uppsigten öfver skolan blifvit anförtrodd åt kyrkan. Den nuvarande kyrkan är nämligen till sin allmänna riktning fången i ett ofruktbart dogmatiserande eller sysslande med i sig sjelfva alldeles betydelselösa frågor. Rundt om- kring henne i det dagliga lifvet frodas okunnigheten och ondskan i • oräkneliga former, och det stora spörsmål, som nu delar Englands kyrka i olika partier, är det om färgen af presternas messhakar. »Många hundra predikningar har jag hört i England», yttrar Eroüde, »mångfaldiga dissertationer angående trons mysterier, • presterskapets. gudomliga sändning, den apostoliska successionen, biskopsembetet, rättfärdiggörelsén, bokstafsinspirationen och sakramentens återlösande kraft, men aldrig, nej icke en enda gång under dessa senaste trettio år, såvidt jag kan erinra mig, har jag hört hågon predikan angående nödvändigheten af en hederlig vandel, eller öfver buden »du skall icke ljuga», »du skall icke stjäla». Den aflidne biskop Blomfield brukade berätta, att då han en gång vid ett sammanträffande med en till hög ålder kommen kyrkoväktare vid universitetskyrkan i Cambridge ut- tryckte sin fägnad öfver att se honom så kry, svarade mannen: »ack ja, ers högvördighet, jag har mycket att vara tacksam för! Jag har hört hvarenda predikan, som hållits i denna kyrka under femtio års tid, och — prisad vare Gud! — jag är det oaktadt ännu alltjemt en kristen.» At vetenskapsmannen och skriftställaren gifver Froude det rådet, att han, till betryggande af sitt ekonomiska bestånd under alla vex- lingar, bör lära sig ett yrke eller handtverk. Intelligensen blir ej lidande derpå, att man duger till att sy ett par stöflar eller sko en häst. Paulus förtjenade sitt uppehälle genom sina händers arbete, samtidigt med det att han arbetade på verldens omvändelse, och ) Spinoza, en af nyare tidens väldigaste tänkare, lifnärde sig genom att slipa mikroskop-glas. s ' Dogmlärans motsägelser. I sin lärorika skrift angående Dogmen om Kristi gudom samman- fattar A. Béville på följande sätt sin åsigt om den kyrkliga konfes- sionalismens tvenne hufvudläror, bedömda ur logisk och biblisk syn- punkt: »Dogmerna om treenigheten och Guds menniskoblifvande äro för oss, den nyare tidens menniskor, olidliga bördor. Motsägelsen, denna andens negation, utgör deras väsen. Vår uppfostran har gjort oss oförmögna af denna undfa|lenhet för det absurda, som på andra tider utgjorde den religiösa menniskans förnämsta dygd. Och likväl är det 284 TBAMTIDEN. FJEBDE ÂRGÂNGEN. 1871. SEPTEMBER. till och med i våra dagar ej sällsynt att träffa på tänkande menniskor som tillslutit örat för det sunda förnuftets protester, för att hängifva sig åt deu ännu mäktiga förtrollningen af Athanasii och Augustin! dogmatiska mysticism, som kommit ända derhän, att de ej längre kunna fatta vårt motstånd, hvari de se ett bevis på högmod och lättsinnig förhärdelse. Huru skulle det då ej vara på den tid, då de kraftigaste intelligenserna ej funno någon svårighet vid att antaga de kyrkliga dogmernas både form och innehåll, och då treenigheten glänste på trons himmel, mera klar och strålande än solen på en vacker som- mardag!» Vore den religiösa psykologien mera odlad, skulle vi ega bättre kännedom om de djupa orsakerna till dogmernas triumf och förfall. I synnerhet skulle det vara intressant att veta, hvarför och till hvilken grad menniskoanden på religionens område under århundraden för- .drager den tydliga motsägelsen och likväl en dag känner sig intagen af blygsel öfver, alldeles oförmögen af en sjelfförnekelse, som numera förefaller henne som ett andligt sjelfmord. Den naiva djerfhet eller, rättare sagdt, den oförsynta öppenhet hvarmed den ortodoxa teologiens motsägelser uppräknas och preciseras (i Athanasii symbolum), så att man stundom tror sig höra en mot- ståndare, som med afsigt Öfverdrifver dem för att så mycket lättare vederlägga dem, skadade ej det minsta dess popularitet. Långt deri- från! Den kristna fromheten hade, redan länge funnit behäg i mot- sägelsen och slukade henne med begärlighet. --------------— Treenighets- dogmen uttalade sina motsägelser med ett verkligt hjeltemod. Gudomen klufven i tre gudomliga personer, och dessa tre gudomliga personer det oaktadt endast utgörande en enda Gud; en enda af dessa tre personer hemtande principen för sin tillvaro från sig sjelf, de båda andra hemtande sin från den första, och dessa tre personer det oaktadt berättigade att anses som fullkomligt jemnlika; hvar och en af dem egande sin speciela, särskilda karakter, den individuela egenhet, som de båda andra sakna, och de tre det oaktadt egande hvar och enden högsta fullkomlighet, — detta var, det måste medgifvas, motsägelsens apoteos. Dogmen om menniskoblifvandet, som lärde tillvaron af en enda, af två naturer sammansatt person, båda naturerna personliga och motsägande hvarandra i nästan alla beröringspunkter, var ej mindre irriterande för hvarje vaket förstånd, så mycket mer som, trots alla kyrkofädernas bemödanden, Kristi menskliga natur, ehuru till orden bibehållen i symbolum, icke desto mindre gick under i den gudomliga naturen. Det menskliga medvetandet var i sjelfva verket absorberadt af det gudomliga, den menskliga viljan blindt undergifven den gudom- liga. Men det oaktadt påstod ortodoxien alltid, att i Jesd person en sann menniska var förenad med en sann Gud.» —■ — — »Viljen I», tillägger Réville, »göra Eder en rätt tydlig föreställning om det af- stånd, som skiljer den ursprungliga och äkta kristendomen från denna af kyrkomötena tillverkade ortodoxa kristendom, slån då, omedelbart sedan I läst denna vid hot om eviga helvetesqval åt tron anbefalda massa af motsägelser, upp en bibel och omläsen der Jesu bergspredikan!» 285 Månadsöfversigt. (Vigtigare tilldragelser i utlandet och Sverige från d. 20 Juli—20 Augusti). 20—31 Juli. Franska nationalförsamlingen afhandlar (d. 22 Juli) frågan om återupprättandet af påfvens verldsliga makt. Med anledning; utaf en af åtskilliga franska biskopar ingifven petition till förmån för påfven förklarar Thiers att Frankrike är katolicismens naturlige be- skyddare, likasom England är ' protestantismens. »Vi må icke kompro- mettera deu af Frankrike nu förda politik; men jag vill dock i före- ning med de öfriga katolska makterna eller ensam försvara påfvens oafhängighet, som är nödvändig för det genom konkordatet ordnade förhållandet mellan stat och kyrka.» Yttrandet, helsadt med bifall från församlingens höger, bemötes af venstern med det af Gambetta understödda yrkandet att öfvergå till dagordningen; omröstningen ut- faller imellertid, med stor majoritet, i påfvisk riktning. De ofvan- nämda petitionerna inlemnas i och för vidare behandling till utrikes- ministern Jules Favre, hvilket har till följd att denne begär och er- håller sitt afsked. Decentralisationsfrågan : medlemmar af nationalförsamlingen föreslå upphäfvandet af departementsindelningen och Frankrikes indelande i ett mindre antal stora provinser med vidsträckt sjelfstyrelse. Motionen förkastas såsom alltför radikal. — Mazzini varnar italienarne i en offentlig skrifvelse för all gemenskap med den internationela arbetareföreningen, hvars verksamhet han anser menlig för demokratiens sanna intressen. — I engelska underhuset tillkänn agifver premier ministern Glad- stone, att köpsystemet med officersfullmakter upphäfves, genom ett dekret af drottningen, ifrån d. 1 November 1871. DTsraeli, såsom tolk för oppositionen, tadlar denna regeringens åtgärd. — I Tyskland uppträda flera tidningar, bland dem Bismarcks organ, Norddeutsche Allg. Zeitung, mot de klerikales stämplingar. Kyrkan måste respektera gränslinien för sin verksamhet och icke in- gripa på statens område. Statsmakten skall i annat fall veta tillbaka- visa de ingrepp, till hvilka ofelbarhetsdogmen föranleder. Den tyske statistikern G. F. Kolb skrifver i Die Tagespresse an- gående »Republiken i Frankrike»: Republiken skulle icke hafva kom- mit till stånd, om konung Wilhelm besvarat Napoleon IILs utmaning med att antaga engelsk bemedling; hon skulle knappast ha uppstått, om segraren efter Sedan slutit fred på billiga vilkor. Nu derimot, väl upprättad, har republiken visat sig såsom den enda statsform, under hvilken Frankrike kan utveckla sig och dess sår läkas. Vinner republiken stadga i Frankrike, skall hon uträtta mera genom sin blotta tillvaro, genom sitt exempel än genom vapenmakt. I synnerhet bland de öfriga romaniska folken är jordmånen synnerligen gynsam för republiken. Hvilka följder skulle det icke hafva, om tre betydande stater, Frankrike, Spanien och Italien, införde det republikanska sty- relsesättet och afskaffade de missförhållanden, under hvilka en republik 286 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. icke kan bestå! Måste icke redan tillvaron af sådana fristater åter- verka på absolutismen och militarismen i Tyskland? Dessa tre stora republiker, som i många hänseenden måste komma att sluta sig nära till hvarandra, skulle räkna omkring 80 millioner menniskor. Och hvilken ställning skulle och måste icke den amerikanska unionen under sådana förhållanden komma att intaga! Ar det väl tänkbart, att huset Hoheuzollerns absoluta herravälde, som den nya tyska riks- författniugen sanktionerat, skulle kunna bestå vid sidan af dessa re- publiker? Derföre är republikens bestånd i Frankrike af en oberäknelig betydelse för frihetens, for mensklighetens sak.» Socialistiskt möte i Leipzig, tillstäldt af demagogerna Bebel och Liebknecht. Den senare uppträder med ett försvarstal för pariser- kommunen samt angriper häftigt Bismarcks politik. Missnöje och oroligheter i Elsass-Lothringen; antipreussiska de- monstrationer i de af tyskarne ockuperade franska provinserna. — I Petersburg börjas inför vederbörlig domstol ransakningarna i den Netschajewska processen rörande den på olika orter i riket upp- täckta sammansvärjningen med syfte att störta den bestående rege- ringen. Undersökningarna leda. till uppdagandet af i landet vidt ut- bredda hemliga revolutionära föreningar. Sverige. Talrika folkmöten i försvarsfrågan. Enstämmigt uttalas den meningen, att omsorgen om rikets trygghet kräfver att våra för- svarskrafter ökas, men nära nog lika enstämmigt förkastas regeringens arméorganisationsförslag. Flertalets åsigt synes vara att indelnings- verket bör aflösas i den mån allmänna värnepligten utsträckes, på sätt andra kammaren vid förra riksdagen beslutit. Den 23 Juli afled i Carlskrona f. d,. öfversten grefve Pehr Georg Spärre (född d. 4 Maj 1790), författare till värdefulla romantiska skildringar ur fäderneslandets historia. D. 1—10 Augusti. Charles de Bemusat utnämnes till Frankrikes utrikesminister. — Inom nationalförsamlingen framstå numera följande partigrupperingar: 1. Föreningen Réservoirs, konungsk och katolsk höger, med »tronen och altaret» till valspråk. 2. Föreningen St. Marc-Girardin, orleanistisk höger. 3. Centern. 4. Den republikanska venstern. 5. Den radikala venstern. — Stadsfullmäktigvalens utfal- lande i radikal riktning ger Times’ pariser-korrespondent anledning att förutsäga kommunens, återuppståndelse på laglig väg. »Arbetare- klassens revolutionära instinkter äro icke, kufvade, de äro så lifliga som någonsin och fullt färdiga att börja striden på nytt. Man vill, om möjligt, vänta, tills tyskarne utrymt Frankrike, krigsskadeståndet blifvit betaldt och arméen hunnit ; organiseras. Men derefter vill man börja kriget på nytt, icke mot Tyskland,, utan mot tyska regeringen — ett revolutionskrig, öppnadt af den demokratiska propagandan, ett krig som förklaras i namn af folkets sociala och politiska rättigheter, ett arbetets krig mot kapitalet, ett proletariatets krig mot egendomen. Derefter -— säger general Faidherbe i sin nya broschyr — skola de två nationerna, fransmän och tyskar, förena sig till ett brödraförbund, Rheiü skall icke längre bli en blodbesudlad skiljelinie utan ett före- ningsband, en lifgifvande pulsåder, och Europa skall ändtligen ernå verklig fred^ Detta; är den hämd, rättänkande sinnen önska taga på % MÄNADSÖFVEJISIGT. ' ' 287 furst Bismarck och den tyska feodalismen.» — Franske inrikesministern framlägger ett lagförslag, enligt hvilket medlemskap af l’Internationale bestraffas med böter, fängelse från två månader till två år samt förlust af äran.— Journal officiel meddelar marskalk Mac Mahons berättelse om Versailles-arméns operationer från d. 11 April ända till den 28 Maj, dagen före intåget i Paris. Arméns förluster beräknas till 83 döda och 430 sårade officerare och bland manskapet 794 dödade, 6,824 sårade, 183 försvunna. — Krigsrättens ransakningar med kom- munens tillfångatagne ledande män taga sin början i Versailles. — Times för den 2 Aug. innehåller en artikel om de kyrkliga förhållandena i Tyskland, i hvilken tidningen med stort bifall yttrar sig om Döllingers val till rektor vid universitetet i München. Hon ser i denna utnämning ett nytt förebud till seger för reformpartiet inom katolska kyrkan. »För första gången sedan Luthers tid för- nimmer nu Bom, att lekmännen äfven hafva ett ord med i kyrkans angelägenheter.» — »Den rumäniska frågan» träder på dagordningen på grund af den utaf rumäniska kammaren antagna jernvägslagen, som annullerar de förbindelser, landets regering förut åtagit sig till jernvägsentrepre- nören, dr Strousberg. Då en - mängd tyska aktieegares intressen deri- genom hotas, synas allvarsamma politiska förvecklingar på väg att uppstå mellan tyska och rumäniska regeringarna. »Gammalkatolikerna (= reformpartiet) i Wien utfärda sitt pro- gram, ‘innehållande bland annat följande punkter: Kyrkoherdarne skola väljas af församlingen; presternas celibat skall upphöra, öronbikten afskaffas, kyrkliga helgondagar och processioner, hvilka hålla folket från arbete, upphöra, bilddyrkan afskaffas, alla bedrägerier, som utöfvas medelst reliker, skola straffas af staten. Från Persien ingå underrättelsér om en der kringsiggripande förfärlig hungersnöd. Dagligen dö i Ispahan 70 à 80 personer af hunger. Sverige. Det trettonde allmänna svenska landtbruksmötet öppnas d. 1 Aug. i Göteborg. En jemförelse med förhållandena under före- gående år utvisar vårt jordbruks och landthushållnings ofantliga fram- steg på senaste tiden. När under 1869 exporten af spannmål uppgick till c:a 2 millioner? tunnor, mot en import af c:a 800,000 tunnor, öfversteg år 1852 importen icke obetydligt exporten (import 340,000 t:r, utom 700,000 1U mjöl mot ei| export af 145,000 t:r), hvarefter följande år (1853) exporten utgjorde, ej fullt 300,000 t:r mot en im- port af 150,000 t:r och 330,000 1*5 mjöl. — När 1869 exporterades 14,500 nötkreatur, 8,500 får och 10,700 svin^ exporterades 1853 1,600 st. nötkreatur, 30 får och 192 svin. Af smör exporterades 1869 28,000 centner och 1853 342 lispund. — Af ost 1869 2,280 c:r och 1853 100 1*5. — När siffrorna från 1870 blifva kända, skola de visa en ännu mycket starkare tillväxt. (G. H. T.) — Fortsatta möten i försvarsfrågan. Den 10—20 Augusti. Under mångahanda olika meningsyttringar afhandlar franska nationalförsamlingen förslaget om en förlängning på tre år af den åt Thiers den 17 Februari öfverlemnade befattningen såsom chef för republikens exekutiva makt. Frågans afgörande upp- skjutes. — Parisertidningarna meddela underrättelser angående den 288/ FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. SEPTEMBER. förening, som den 15 Februari konstituerat sig i Paris med uppgift att arbeta för elsassarnes och lothringarnes befriande* från det tyska herraväldet (»Ligue de la Délivrance»). :— L’Internationales central- komité i London utfärdar ett nytt manifest, uppfyldt af ursinniga ho- telser mot det nuvarande samhället. »Explosioner, yxor och skjutvapen skola göra slut på detsamma.» — Ofelbarhetsdogmens katolske mot- ståndare sammanträda i Heidelberg under ordförandeskap af den ex- kommunicerade prof. Friedrich i München. Beslut fattas om en allmän »gammalkatolsk» kongress i München den 22 September. — Möte mellan tyske och österrikiske kejsaren. Bismarck och Beust öfverlägga i Gastein om den rumäniska frågans lösning på fredlig väg. — Ny socialdemokratisk kongress i Dresden d. 12 Aug. Rådplägning om sättet att sprida socialistiska idéer bland tyska landtbefolkningen. Sverige. Det sjunde allmänna svenska folkskolläraremötet öppnas i Lund d. 15 Aug. Ofverläggningsämnen: om kristendomskunskapen såsom folkskolané förnämsta läroämne; om rätta metoden för under- visning i modersmålet, m. fl. — Det tredje svenska publicistmötet sammanträder i Stockholm d. 18 Aug. Ofverläggningsämnen: komite- rades förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen, presslagens be- stämmelser om litterär eganderätt, m. fl. C. v. B. Rättelser. I Augustihäftet sid. 121, rad. 4 uppifr. står: Malte Brun läs: Malte-Brun. » » » 21 » ubehaglige » ubehagelige. » » 124, » 3 » » islændske » isländske. » » — » 6 nedifr. » Litera tursæl skabets » Literatursælskabs. » » 130, » 15 uppifr. sättes tecknet ) efter talet 344. t » » — . » 12 nedifr. står: dager läs: dage. - * ' » 132, » 20 » » f0destad » f0destæd. » » 134, » 3 uppifr. » 1604 » 1614. > 136, » 18 nedifr. » f0redrag » f0redrag. » » — » 10 » » grundlig » grundig. » — . - » 10 » » skarpare » skarpere. . > - » . 13S, » 1 » » Lassen » Lasson. » » 144, » 18 » » Söndag » söndag. 289 Om Bernhard Elis Malmström såsom menniska och skald. ii- Vi hafva af det redan anförda erfarit, att Malmström var säll- synt rikt utrustad både med förståndets och inbillningskraftens håfvor. I Julianus samverkade dessa båda andliga krafter att frambringa ett verk af oförvanskligt värde. I den mån det öfvertunga, olönade akademiska lärarearbetet tvang honom in under sitt ok och i den mån, han allt djupare kände tomheten för sin personlighet af det hemlösa lif, han var tvungen att föra, mattades också inbillnings- kraften och sångens kallelse kom allt mera sällan öfver honom. Med djup kännedom om konstens fordringar utplånade han dessutom skoningslöst hvarje omogen rad, som möjligen kunnat flyta ur hans penna. Derföre har Malmström lemnat efter sig så litet, blott. en volym dikter; men denna är i det stället så mycket mer kärnfull. Allvaret i skaldens lefnad och lynne gjuter i hvar enda en af dessa dikter, äfven den minsta, en barlast af sund lefnads- visdom, hvilken möter oss så mycket mer älskvärd, som densamma aldrig är något »för ätt det skall så vara» påhängdt och aldrig afsigtligt vill tränga sig på oss, utan alltid är liksom tvillingfödd med sjelfva skaldeingifvelsen, och, från densamma oskiljaktig, nästan döljer sig mellan vecken i diktens klädnad. Malmströms sångmö skiljer sig derföre blott sällan från den jordiska verkligheten, mén hon ingjuter himmelens återsken deri. Hon tecknar ej blott hvad som låg skaldens person nära, utan lyfter sig ofta liksom till tinnarna af den menskliga utvecklingens tempelbyggnad och förmår, fjerrskådande och mångomfattande som hon är, då det gäller den historiska förtiden, icke sällan att äfven, så att säga, kasta ljus- strålar öfver framtiden. Att här står en man bakom ordet röja vi öfverallt, att denne man står på spetsen af sin samtids bildning kan icke döljas, äfven om man läser blott ett eller annat stycke af hans sånger. För oss som just nu i ordnad följd genomgått skaldens samtliga diktverk har den öfverväldigande rikedomen af Framtiden. Band 6. 19 290 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. skarpa, träffande tankar och djupt kända lifserfarenheter synts så påfallande, att vi betvifla det vår litteratur i det hänseendet har någon motbild till Malmström, aldraminst bland skalder, som skrifvit så litet som han. Då vi nu gå att hvar för sig granska de förnämsta af dessa sånger, vilja vi för enkelhetens skull i allmänhet, blott med några få afvikelser, följa den gruppering af desamma, som skalden sjelf gjort Närmast efter den afdelning af skaldens dikter, som bär till öfverskrift Elegier eller Klagoqväden, af hvilka vi redan lärt känna de två yppersta, komma de dikter, hvilka han samlat under titeln »Romanser eller Visor». Främst bland dessa står i alla hänseenden det sköna stycket, som bär till öfverskrift: »Hvi suckar det så tungt uti skogen?» Om någonsin en dikt finnes, som är genomandad af den svenska naturens vemodsfulla höststämning, så är det denna. Men ej nog dermed! Hela skapelsens, hela den arma jordens, all kreaturens suckan låter skalden också blanda siij hviskning i de svenska furu- skogarnas sus. Den skräck, som diktens fille hjelte känner, den rysning, som far genom märg och ben på gossen, som lupit vilse på ljungbevuxna heden, lyfter och stegrar sig derföre till den känsla, af hvilken en hvar, gammal eller ung, måste fyllas, då han lyssnat till hvad den förgängliga, fallna verlden bär på sitt sam- vete, då han ser henne i den eviga och oförgängliga verldens ljus. Naturen sjelf är i denna dikt, hvilken klingar likt en alldeles ny melodi på den gamla medeltida folkdiktens strängar, icke men- niskans försåtlige fiende, sagans naturandar, de små elfvorna, alf- varne, äro icke längre den sinliga förförelsens trollska makter, utan sucka och längta med menniskan efter oförgängliga gåfvor såsom sedliga röster ur sjelfva naturens hjerta. All den hedniska fiendskap mellan menniskan och naturen, på hvilken så mycket af den katolska medeltidens folkvisdiktning är bygdt, är här upphäfd, och derföre kan sjelfva elfvadrottningen, som uppenbarar för pilten, att det är för menniskans skuld, som det suckar så tungt uti skogen, att det är för menniskans synder och brott, som det far, en dödens rysning genom jordens märg, derföre kan också hon blifva honom en väckelsens stämma, en ande, som hos honom fostrar det beslutet, att det aldrig för hans skull skall sucka så tungt uti skogen. Sjelfva den vers, på hvars melodiska vågor denna dikt så att säga gungas fram, är så på en gång ljuft och vemodigt klangfull, att densamma i sitt slag står alldeles ensam i vår vitterhet. i OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 291 Vi mâ anföra begynnelsestroferna: »Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll Och leker tyst inunder gula linden; Han ser hur ljusen brinna uti Guds Faders tjäll. Och hör, hur löfven prassla under vinden. Men huru länge pilten i sina drömmar satt, Allt mörkare blef lunden uti September-natt. Dä suckar det sä tungt uti skogen. Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti sitt mod Och började att springa utåt leden. Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod Och vilsegick på ljungbevuxna heden. Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär’ : »Gud nåde mig, som liten är, om väl jag vore der!» Då suckar det så tungt uti skogen. Men månen träder stilla ur sönderbruten* sky Och kastar silfvertäcket öfver jorden. Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly. Och trollena de flyga uppåt norden; Och bergens toppar glimma, men skogen han är mörk, Och ufven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk <— Då suckar det så tungt uti skogen.» Pilten ropar till stj ernorna på himmelen och till blomstren på marken att få veta, hvi det suckar så tungt uti skogen. Men stjernorna tego och blomman teg; Det är först ett högre natur- väsen, elfvadrottningen sjelf, som kan gifva ord och uttryck åt naturens dofva suckan: »När natten sakta stiger utöfver land och sjö, Och dagens sorl begynner att försvinna, Och vågen går till hvila inunder grönan ö, . , Och alla vackra stjernor börja brinna : Då blifver himlens båge så ren och spegelklar, En här af goda englar så tyst derunder far Och gråter silfvertårar öfver jorden. Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord Och finner sig så dyster och förkastad; Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord. Hvarmed hon är se’n tusen år belastad. Då far en dödens rysning igenom hennes märg, 292 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Dâ bedja alla dalar, då bikta alla berg, Då suckar det så tungt uti skogen. Haf tack, du elfva-drottning ! — det glömmer jag ej mer, Ej heller fruktar jag att hemåt vandra. Se der! i månens strimma min rätta stig jag ser; . Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra. Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull, Men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull Det sucka skall så tungt uti skogen.» Närmast denna sköna dikt kommer onekligen i värde »Staf- karlen». Det är fattigdomens sång, men icke hatets, icke förtviflans, ej heller blott hungrens och trötthetens. Väl säger stafkarlen: »Tungt är, när bättre da’r man sett uti sin ålders vår, Att skyla under tiggarns hatt i nöd sitt gråa hår. När ingen vet hvad fattigmannen lider.» Val ropar han till Gud, i det han erkänner sig hafva brutit mot den Högstes lagar: »Mig syndare från hus och hem, från slägt och barn du dref; Den andre sitter än i ro, der han sin synd bedref, Och ej han vet, hvad fattigmannen lider.» Väl utbrister han, nästan i de davidiska botpsalmernas höga ton: »Hvart skall jag taga vägen? Hvart skall jag usle fly? För hyem skall jag min bittra nöd beklaga? Eätt liknar jag ett tröskadt agn, jag liknar höstens sky, Som himlens vreda vind skall sönderjaga. Ej fäste åt min trötta fot den hala jord mig gaf, På eget blod, lik sårad hind, jag halkar till min graf; Men ingen vet, hvad fattigmannen lider.» Men det är dock icke kroppens nöd, som är det djupaste och svåraste af hans lidande. Ty stafkarlen, sådan Malmström ser ho- nom, har dock äfven en ande, ett hjerta, som hungrar och törstar, och som ej kan mättas ens af en beta bröd, minst den som delas honom med hundarna. Derföre kommer också, såsom sjelfva höjd- punkten uti dikten, den sköna, djupt tänkta strofen: »Är intet hjerta öppet? Är ingen anda varm? Ack jo; men mest jag klaga kan deröfver, OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. Z 293 Att ingen vet, att tiggarns själ kan äfven vara arm. Att det är ofta den, som mest behöfver. Den ene är förnäm och hård, en ann’ förnäm och mild, En tredje ryser, hjertans god, ändock för qvalets bild: Ej vet han rätt hvad fattigmannen lider.» Den tiggaren som är sådan, som måste mättas med något personligt, men ej finner det på jorden, för honom är ej vägen lång till den Gud, »som matar ulfvens barn Och vattnar minsta strå», och i hans famn sjunker derföre den öfvergifne med lefvande tro, med den tro, som är kärlekens broder: »Nu vill för den jag bedja först, som tog min sista skärf; Och somna se’n att vakna upp till bättre dagars värf — , Hos den, som vet, hvad fattigmanneh lider.» Vi vilja nu öfvergå till de dikter, i hvilka Malmström besjungit qvinnan eller kärleken. De ljufvaste bland dessa, dem, i hvilka ej blott hans inbillningskraft, utan äfven hans hjerta troligtvis haft någon del, äro af oss redan kända. Innan vi gå att närmare skärskåda de yppersta af de öfriga: »Segrarinnan», »Enkan», »Den öfvergifna», »Brudsmycket» och »Skulden», vilja vi kasta en hastig blick på arten af dessa hans dikter öfverhufvud. Att Malm- ström i djupet af sitt hjerta tänkte mycket högt om qvinnan, är uppenbart. Men han såg också med sin omfattande skarpblick granneligen det svaga, som ofta bor så tätt intill det starka i qvinnohjertat. På sina föreläsningar öfver fosterlandets litteratur, hvilka alltid skola stå oförgätliga för deras minne, som varit nog lyckliga att få räkna Malmström såsom sin lärare, svängde han ofta satirens och sarkasmens gissel öfver all den platthet, flärd, onatur och hjertekyla, som utmärker det stora antal damer, som sätter sin yppersta berömmelse i sin alltigenom oklanderligt goda ton. Men än oftare och hellre dröjde han i sin teckning vid det ljufva, rena och varma hos qvinnan, hvar han mötte det, i skalde- verket eller i historiens lefvande personer, hvilka han var kallad att teckna. Genom sina manligt upphöjda åsigter har han i detta hänseende, liksom i månget annat, utöfvat ett mäktigt och för hela lifvet beståndande inflytande på den stora åhorareskara, som ej blott lyssnat på skalden och läraren utan äfven verkligen lefvat sig in i hans åskådningssätt. Och detta var värdt att dana sig efter. Malmströms dikter om qvinnan stå på det nogaste i samklang med de åsigter, vi ofvan visat honom hysa. De som lärt känna Malmström, om också blott den Malmström, som tedde sig i den 294 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. akademiska katedern, förstå granneligen huru sjelfnödvändigt dessa dikter upprunnit ur det djupaste och innersta af hans personlighet Först jublar han i »Flickans födelsedag»: Mild belyser dagens Gud Dessa blomsterslätter, z Der vi bundit för din skrud Kransar och buketter. Skön du blommar i din vår. Skön i dina sexton år ! I ditt eden står du qvar Än, det blomsterrika; Sexton år du plockat har, Sexton rosor lika. • Trogen kärlek bandet slår Kring de sexton blomsterår.» Men strax derpå varnar han med tanken pä vådorna vid seglatsen öfver ungdomslifvets brusande haf: »Segla mellan alla skär Tappert, men försigtigt; Hvarje klippa farlig är, Hvarje vindkast vigtigt. Glöm ej, att af sexton år Du en ringa barlast får!» Men hjertat kan ju icke vara kallt vid de sexton åren, än mindre vid de derpå följande, om det än ej vet hvad eller hvem det skall klappa för. Täckare torde väl sällan denna jungfruhjer- tats ensamhet och oro vara tecknad än i Malmströms förträffliga dikt »Hjertklappningen». Flickan förebrår sitt förflugna hjerta: »Tror du, att jag dig kan förlåta. Att du mig narrar dag och stund, Att rodna, skratta, dansa, gråta Förutan all förnuftig grund. Får jag ej bannor jemt och ständigt, Fastän det icke är mitt fel, Om någon gång jag syr eländigt, Förföljd utaf ditt gyckelspel. Om någon gång en nål jag tappar, Om jag en maska fäller ner... OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 295 Ö du min Gud! när hjertat klappar, Ocb heia verlden se’n det ser.» Men det ligger dock något berättigadt i denna hjertklâppning; derför må vi ej undra att flickan sjunger till oroväckaren i sitt bröst: »Nog är mig ensamheten bitter På tu man hand med dig ibland, När mamma länge borta sitter Hos fruarna med kort i hand. Att vara god, att vacker kallas. Min Gud! hvad tjenar detta till, Då det är ingens eller allas, Hvad man den ende egna vill.» Denna sista strof synes åtminstone oss vara en af de yppersta af Malmströms band. Hufvudhemligheten i alla rena sinnen bland den täcka ungdomsflock, som vid det sextonde året föres ut verlden, till bal och nöjen, torde här vara inrymdt i dessa fyra små innehållsrika rader. Från dessa dikter är det nu tid. att vi höja oss till dem, som vi förut betecknat såsom höjdpunkten af skaldens verk af detta slag. Främst möter oss bland dem »Segrarinnan». Det är icke någon prisad skaldinna eller någon triumferande sångerska, som här höljes af lof; icke ens en hög hjeltinna såsom Blända eller Kristina Gyllenstjerna. Nej! Redan första strofen yppar för oss hvilka strider och hvilka segrar här hägrat för skaldens syn: »Inga' ärestoder Qvinnans dygder vinna; Men der böner brinna Mellan tårefloder, ; Heter hjelten Qvinna, Heter segrarn Moder!» De öfriga äro denna lika. Vi vilja anföra ännu tvenné: »Lida, älska, dyrka, Ingen att förtro det; Offra hjerteblodet Utan tack att yrka i Med den svages styrka Som är tålamodet. 296 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Bida och försaka Kränkas djupt och glömma, Och om himlar drömrna ' > Under nöd och vaka: — Blott en mor och maka Kan den kalken tömma.» Här har Malmström höjt sig fullt- till den yppersta af all poesi, det verkliga lifvets. Ty, såsom Malmströms efterträdare pår lärostolen vid Upsala högskola sjungit: »Lifvet sjelft är poesi, Och den hårda hvardagsprosan Ar ett berg med malm så ren, Spränger hjertats eld blott kosan Dristigt i den hårda sten.» I sådan poesi kunde också Malmström vara stark; ty han var icke blott eh versbildande skald utan också en man, och en man med hjerta. Af lika värde med »Segrarinnan» sätta vi »Enkan»: »Hon satt uti sin andakts skrud Hvar helgdagsqväll vid härden Och tänkte med en suck till Gud Uppå den sista färden — Den väg, som efter mödans slut Så många kära gått förut. Ej flärd och prål till dagligt bruk Den enkla byrån hyste, Men snöhvit var den slitna duk, Kring gummans gråhår lyste-. Det var den lyx, som, ren och from, / Hon sökte i sin fattigdom. Med bibeln och sin tysta flit Hon än sig lycklig trodde. En engel, förd af bönen dit. Med henne sammanbodde: Se’n kändes hyddan ej för trång, Ej höstens mörka qväll för lång.» Om vi jemföra denna enka, hvars hela verld är hennes arbete, hennes bibel och hennes minnen, med det oroliga slägte gamla OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 297 qvinnor, som nu så ofta möter oss, hvilket, efter en ytligt förslösad ungdom, med osunda lifserfarenheter och i glöden af en sent om- sider kommen »väckelse», tror sig begripa verlden och med predikan i tid och otid tror sig kunna omvända henne, så kan det ej vara tvifvelaktigt på hvilken sida vårt bifall stannar. Om dessa tal- trängda gamla ville lära sig begripa, att lifvet sjelft predikar mycket mera än deras lallande ord, nämligen ett lif sådant som denna enkas och ett väsen sådant som hennes! Till ett sådant väsen kan också skalden tryggt mana de unga att skåda upp, synnerligast de unga, som ej sjelfva egt en sådan moder. I »Den öfvergifna» och i »Skulden» har skalden tecknat tvenne qvinnobilder af skenbart mycket olika slag med de förra. Men i grunden finnes det mycken likhet, -ty båda äro lika väldiga i kärlek som de förra, ehuru denna kärlek hos den ena är förskjuten, hos den andra fläckad. Det är klart att »Den Öfvergifna» är ett ämne, svårare än de flesta att besjunga. All hopplös klagan är i den sedliga verlden en svaghet; derföre kan densamma ej heller i den poetiska adlas till någon skönhet. Malmström har sökt undvika denna stötesten genom att göra de ljufva minnenas lif i det qvalda hjertat och den varma kärlekens förlåtande sinnelag till diktens hufvudsak. I denna seger öfver lidelserna, som den öfvergifna vunnit, medan dock kärleken sjelf aldrig kan utplånas ur hennes bröst, ligger en verklig och sann skönhet, helst då den svikna har karakter nog att gömma sitt lidande för sig sjelf: . »Hur i min själ jag glöder, Fastän jag synes kall. Hur i mitt djup jag blöder, Slätt ingen veta skall:- Sin klagan hviska blott helt tyst De läppar, som du kysst.» Om någonsin den grekiska sagans bild om den, som med sitt blotta vidrörande förvandlade allt till guld, har något motstycke i verkligheten, så är det i diktens konst. Det kan granneligen skönjas af Malmströms tvenne dikter »Skulden» och »Brudsmycket». Deras ämne är det förfärligaste, fallna qvinnors inre lif; men så mäktigt och i så hög anda har skalden stämt sina toner, att blott få dikter af hans hand äro på en gång så sköna och af så högt sedligt värde som dessa. Hjeltinnan i »Skuldeii» är förförd af den man hon verkligen älskat, och sedan af honom öfvergifven. Förak- tad af honom, föraktad af sig sjelf, gör hon sig också snart till 298 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. föremål för verldens förakt. Så möter hon åter honom, den ende hon älskat, den hon i sitt hjertas djup ännu och evigt måste älska. Ty sådan är qvinnans kärlek, der densamma ar af det stora slaget; den håller ut i lif och död, genom oskuld och brott, den är en liten helgad fridsplats ännu i djupet af den fallnas själ. Af denna på en gång sköna och hemska sanning har Malmströms dikt upp- runnit. När derföre den fallna i sin förnedring efter många och långa år åter möter den ende, hvilken hon aldrig glömt, och hon af hans åtbörd tror att han med guld vill befria sig från henne, förekommer hon honom med mild stolthet och säger: »Ej från mig du kan med guld dig lösa, Ej det var med guld, som du mig vann.» Den skuld, hvari han till henne stod, var af annat slag; den skatt, hon förlorat, kunde han aldrig gifva henne åter. Hon före- brår honom blott att han kunnat glömma detta, att han ej egde ett hjerta för hennes lidande: »Ej en aning har du, hur det svider, Att i verlden kastas handlöst ut. Brännmärkt, skymfad, hånad, när man lider; Skyddlös, hatad, hatande till slut. Vanvettsgripen mellan fröjders hvimmel, Dansande på nöjets lina gå, Och derunder ega hvarken himmel Eller jord att stödja sig uppå.» Det är rörande att se huru varmt och djupt Malmström kände deras lott, som äro de föraktansvärde i fint folks ögon. Men han visste också granneligen på hvilkendera sidan föraktet i sjelfva verket borde falla, och han har i åtskilliga af sina dikter ej dolt det. Det är också ett betecknande drag för arten af Malmströms sätt att hysa medömkan. Denna stannar nämligen aldrig, som så mångas, vid utsidan af saken, vid det timliga eländet. Vi hafva redan sett detta i »Stafkarlen». Ty icke blott den nödstälde utan äfven den fallna har en ande, som hungrar, något odödligt, som längtat och trängtat efter en likes förbarmande, efter en annan menniskas tröstande ord. Aldrig hade något sådant ord ljudat i den fallnas öra. Hon har rätt att säga: »Ingen vårning i min lek mig störde, I mitt qval mig följer ingen tröst, OM BEKNHAKD ELIS MALMSTRÖM. 299 Och den tidens sed, som mig förförde, Har ej öra för min jemmers röst.» Här har Malmström berört en af de sjukaste punkterna af tidens skuldbelastade samvete. En sådan dikt måste ljuda som ett väckelserop till hvarje tänkande och i sann mening lefvande menniska. Men det är icke blott mannen, som kan svika. Äfven qvinnan har i djupet af sin själ frön, af hvilka mycket ondt kan uppväxa, om de icke i tid ryckas upp. I sin sköna dikt »Brudsmycket»» låter oss Malmström blicka in uti ett dylikt öde. Det är en guldsmedsgesäll, som efter långa vandrings- och pröfningsår återkommer med mästarbrefvet på fickan, och full af glädje går att uppsöka sin ungdomstrolofvade för att nu med henne bygga ett eget bo. Han träffar i det kända hemmet ej sin mö, utan först blott hennes moder. Sedan han redogjort för sina öden och sitt hopp, frågar han slutligen efter henne, hvars bild han bar i sitt hjerta: > »Min flicka lefver nog ännu? Hon såg ej ut att dö. Hon tjenar borta väl sitt bröd, som annan ärlig mö.» Såsom ett lefvande svar kommer hon sjelf, ehuru långt ifrån sådan, som han hade väntat sig henne: , . I »Men Herre Gud! Hvem kommer der, i skir och silkesklädd Med stolta later, säkert skick och blick så litet rädd? Är det din dotter, qvinna, säg? Är det mitt hjertas mö? Hon lefver då ej mer, fastän hon ej såg ut att dö. Ty nu jag ser, hur det står till, hvad klockan slagen är: Förgäfves detta snöda prål ej enkans dotter bär.» Den förlorade slår ner sitt öga och känner sig ej mera sådan, att hon kan drista sig att nalkas den förorättade: »Nu står hon blygselhöljd och stum och söker ej min famn: Min tid är slut, nog ser jag det, jag gått i vilse hamn.» Blott kort och dämpad är hans klagan öfver hvad han mistat. Vi anföra de skönaste af hans ord: . »Väl har jag fruktat vågors svall och fruktat stormens gny, Jag fruktat elden under jord och elden ofvan sky. - 300 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Jag menskors ondska fruktat bar och verldens undergång, För skalkars list jag fruktat har och för tyranners tvång. Men aldrig har jag fruktat än att guldet blifver slagg, Och att det kunde blifva gift af liljors morgondagg. Med stadig tro och säkert hopp jag gick från bygd till bygd. Min första tro var på Guds nåd, den andra på din dygd. Och städs jag tänkte då: min tro skall snart slå ut sin knopp, Snart kysser jag min trogna brud: det är — det var mitt hopp. Snart skall hon räcka mig igen med huldt och trofast sinn’ En hand, af flitens möda hård, men ren och varm som min. Nu är den handen mjuk som dun, den handen hvit som snö, , Med gyllne ringar rikt besatt — den tillhör ej min mö.» Men äfven han hade ämnat henne ett gyllne smycke, hamradt af hans egen hand, en kostbar kedja: »Af oförfalskadt guld den är. ;— — Hvad skall jag nu med den? Jag dig Jprlorat har och får ej någon annan vän. Så tog han kedjan i sin hand — en tår ur ögat bröt — Och slängde smycket med förakt uti den fallnas sköt. »Du falska tärna tag mitt guld, så väl som mången ann’s: Det var ändå det bästa guld, det renaste som fanns. Det kan dig pryda på en dans, om du dertill har mod, Det kan din moder passa väl, som sålt sitt eget blod. Och nu farväl I snöda två! Må Gud förlåta er, Och må han evigt straffa mig, om jag er återser.» Huru skärt och ädelt Malmström alltid kunde tänka om qvin- nan röjes bäst här. Äfven hos denna orena varelse finnes det en punkt, som är ren. Innerst i hennes förvillade väsen lefver ännu en gnista af den första kärlekens heliga flamma, och det är denna, som lågar upp i hennes blick, då hon för sista gången ser den man, hvars tro hon förverkat: »Han tog sin hatt och så sin staf och så han tyst försvann: Men ej han såg den mörka eld i flickans öga brann.» OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 301 Blek som höstmänen, stum som natten väger hon kedjan i sin hand, »sen hon den sakta kysst.» Hon drager .af sina granna kläder och brottets guldskörd och kläder sig i arbetets hederliga skrud. »Men sist hon sade: Moder min i arbete och nöd Från denna dag jag tjena skall en ärlig qvinnas bröd. I ångrens bittra tåresvall jag bada skall min själ. Må Gud förlåta, hvad du gjort — jag kan det knappt, farväl: I vida verlden ut hon gick; hon gick med tunga fjät. Hon tjente troget, tjente tyst, och troget, tyst hon grät. Men när af sorg och ånger mätt hon lades ned i mull, För första gången hon då bar den trogna kedjans gult» Härmed lemna vi nu dem af Malmströms dikter, som beröra qvinnan eller kärleken. Det är Angelikas skald värdigt att som mogen man tro på* kärlekens makt i alla öden, på hans outsläck- lighet, på hans kraft att väcka ett nytt lif, om ock brottet för en tid besegrat honom. Vi hafva redan förut antydt, att dessa dikter äro af så mycket större intresse för den, hvilken vill lära känna Malmströms personlighet, som de äro ett vitnesbörd om hans trohet mot sin ungdoms känslostämning. Det är visst att giftiga vindar andats äfven öfver hans lefnads paradis. Det hörer ej oss men- niskor till att döma om huru många blomster för deras anda gått ut; det är vår sköna pligt att lyfta i dagens ljus huru oändligt många det är, som aldrig förqväfdes eller kunde förqväfvas. Sjelf har han i sina sista dagar om sig gifvit den rörande sjelfbekän- nelse, med hvilken vi vilja lykta denna afdelning af hans dikter: »Stilla, mitt hjerta! Snart hvilar du sött Djupt i den ensliga mullen; Ofta du yrat, men snart är du trött, Längtar till grönskande kullen; Der i de susande lindarnes frid Snart får du slumra och bida din tid. Troget du klappat — år ifrån år » Fröjder^och sorger mig delat; Vållat mitt löje och vållat min tår Vållat min skuld, när jag felat. Men om du bröt, du dock aldrig var kallt, Glödde och stred — men led framför allt.» 302 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Uti en särskild afdelning, som bär till öfverskrift »Minnen», har Malmström samlat de sköna kransar, han nedlagt på ädla bortgångnas grafvar. Han har bland dem icke upptagit några andra än sådana, som egnats män, värda att af fosterlandet minnas. Minnessången är en stötesten för de fleste skalder, tilläfventyrs derföre att allt för många bland skalder varit för litet män och för mycket ordprånglare. Men att en så tankerik och menniskor genomskådande man och skald som Malmström skulle stå högt såsom minnessångare var att vänta. Måhända är denna krets af Malmströms dikter allt för litet påaktad. Vi våga räkna den- samma för något af det i sitt slag yppersta, som vi ega på vårt modersmål. Det är en bildersal, full af store inäns gestalter, tecknade på en gång med oväld, sanning och skönhet. I den första ramen möter oss »Prins Gustaf», den milde konunga- sonen, hvars bortgång hos hela folket väckte en så innerlig med- känsla för den djupt pröfvade fadren, konung Oscar. Här är det framför allt hjertats röst som talar. »Sagan», säger han, »Skall minnas kungasonen — hur han väg till hjertan fann Med den hjertats milda låga, som uti hans öga brann, — Hur han, ödmjuk i sin höghet, flärdlös i sin härlighet, Kände hvad den ringe känner, visste hvad den vise vet.» Vi hafva förut framhållit Malmströms menniskokännedom, den skarpblick, hvarmed han kunde upptäcka det innersta och väsent- liga hos hvarje personlighet. Öfverallt röjes detta i hans »Minnen». Träffande har han sålunda i Sellén, Tullberg, Afzelius, Atterbom och Geijer tecknat akademiska lärare och vetenskapsmän, olika i lynne, snille och lycka, men hvar och en i sitt slag vördnadsvärd. Stundom äro dessa »Minnen» liksom bräddade med visa tankar, blixtlika belysningar än af det enskilda än af det offentliga lifvets företeelser. Gemenligen äro sådana glanspunkter också framsagda med uttryck, som man aldrig kan förgäta, såsom följande ur sången öfver professor Sellén: »Stilla verksam sin förtjenst han glömde, Ej pä ytan mannens värde låg. All den heder i sitt bröst han gömde, Allt hans väsens guld ej verlden såg. Nog man ser hur lätta seglet sväller, Vimpeln fladdrar öfver fjärd och sund; Men när hamnens skygd i storm det gäller, Ingen ser det ankare, som fäller, Räddande, sin tyngd i hafvets grund.» OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 303 Eller följande ur sången öfver Tullberg: »Hvart lif, som glöder, dödens prägel bär. Hvar väg, som bryts, en väg till grafven är.» Eller slutligen följande ur sången öfver Wingård: »Staters lott först då kan lycklig dömmas, När bygd på forntid deras framtid är.» Geijer, professorn, historieskrifvaren, skalden och tondiktaren är tecknad i skarpa, stora drag. »Ej tanken mera djupt hos menskor bodde, Dock, soiû ett barn, han älskade och trodde: * Och när hans snille sina banor bröt, Dess blixt som oftast genom tårar sköt. När känslans makt hans bröst begynte häfva, Den ville orden på hans tunga qväfva.» Malmström, som sjelf en gång skulle få en stor och beun- drande åhörarskara kring sin lärostol, har lika vackert tecknat återskenet i lärjungars sinne af en lärare, så'vördnadsvärd som Geijer: »När så han stod uti sin ungdomskrets Med häfdernas orakelspråk tillreds, Hur känslans, tankens vågor gingo höga, Hur fuktades hans kind, hur brann hans öga, Och tankar* känslor sprungo med hans röst Elektriskt drabbande från bröst till bröst; Och fädrens skuggor manas fram att vandra Förbi hans blickar, vinkande hvarandra : Ur forntids bröst han lockar framtids namn, Och skilda sekler mötas i hans famn.» Det är bekant att Geijer, den störste mästaren Sverige egt i att genomskåda häfderna, på de sista åren i sin lefnad »affoll», såsom det hette, från det gamla politiska parti, hvars förnämsta stöd han varit, till en nyare tids mera frisinnade åsigter. Det är otvifvelaktigt att gången af hans egna studier ledde honom till detta steg. Geijer hade sett för djupt in i verldshändelsernas sam- manhang, för att ej en gång blifva varse, att hvad föråldradt är skall ramla, och han var för ärlig mot sig sjelf att längre vilja, om än yttre gunst derpå vunnitsz tjena åsigter, dem han slutligen 304 FRAMTIDEEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. funnit vara ohållbara och framtidslösa. Han mötte derföre i sin ålderdom med stolt kallblodighet smädelsen, ja tilVoch med agget och hatet, och gick som en man sin egen väg. Derför vann han också till slut tänkande menniskors aktning i stegrad grad. På dessa omständigheter tyckes Malmström syfta i följande sköna rader. »Ej någon , börda var hans skuldra tung, Ty, häfden lik, förblef han städse ung: Blott ökad kärlek var hans ålders vinning, Och hoppet glänste än kring grånad tinning. Och mensklig känsla glödde lika varm, Ja varmare än förr, uti en barm, Som döden börjat med sin runa rista, Som kunde allt — blott ej sin kärlek — mista.» * En bild af helt annat slag är den svärmiske, känslofulle Atter- boms. Ursprungligen en fattig gosse från södra Östergötland hade denne redan vid mycket unga år, genom att ställa sig i spetsen för en ny riktning i vår vitterhet, lyckats vinna ett ansenligt om än icke smickrande rykte öfver hela landet. Ungdomlig omogenhet och ett skäligen långt drifvet öfvermod utmärkte Atterbom och hans vänner i ungdomsåren. Men sällan har en man, hunnen till full mognad, på ett vackrare sätt än denne ovanlige skald och skriftställare försonat sin ungdoms felsteg. I en mångfald af dikter har han målat en hög och hänförd inbillnings syner, och i sitt hufvudverk Svenska Siare och Skalder har han med omutlig rätts- kärlek gifvit full upprättelse åt de store män, med hvilka han i sin ungdom fört så häftiga strider. Det är om detta Malmström sjunger: »Ett maktspråk bygdt på sekelgammal häfd, Af vanan helgadt, ej för honom gälde: Det var hans arm, som sist i gruset fälde Hvar åldrig fördom, tåld men undergräfd. Men om han, retad under, stridens yra, Från skilda håll af fiende och vän, Förgripit sig på minnen, verkligt dyra, Han har dem manligt rättat upp igen.» Atterbom dvaldes helst med sin själs kärlek i den gamla folk- visans underfulla drömverld. Nästan lika härligt som mästaren sjelf inom detta område tecknar Malmström denna riddarsagans luftiga skapelse: OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 305 »Till medeltidens dunkla månskensnatt, Der underbara drömgestalter vaka, Der folkets minne hopat sagans skatt, Hans fantasi sig sökte helst tillbaka. Der ser han luftiga gestalter gå............... På gräsens toppar, svingande i ringar, Och högst derofvan ser han »Fågel Blå» I rymden breda purpurstänkta vingar. I nya toner sjöng han: nyfödt lif Blef af naturen med hans sång bebådadt. Nu hejdas vinden i sin lätta fart, Att spela kärleksvisor mellan gräsen. Och skogen susar fram sin sinnesart. Och blomman yppar nu sitt blyga väsen. Vid källan Necken rör sin harpas sträng, Och dvergar lura under fjällets stenar, Och elfvor dansa nu på grönan äng, Och skogsfrun skymtar mellan trädens grenar.» Under sin vistelse i Rom 1846 erfor Malmström den stora förlust, fosterlandet lidit i sin störste skalds, Tegnérs död. Strax sjöng han ut sin smärta i verser, så praktfulla, att de täfla med den bortgångne mästarens egna: '4 »När med sin sång han Nordens dalar fylde, En nyfödd skapelse ur kaos sprang---------- En jord, en himmel, dem hans dikt förgylde, En verld, förtrollad af hans lyras klang. Att menskligt känna och att himmelskt sjunga, Han in i hvarje hjertas gömma såg. Det var hans konst: hvar känsla på hans tunga Och hvarje hjerta på hans läppar låg.» Sedan Malmström tecknat Tegnérs sånggudinna, hur hon än kunde vara hög och stolt såsom Nordens, än färgrik såsom Söderns tärna, än enkelt skön såsom en Greklands dotter,, än praktfull, bländande såsom en Österlandets jungfru, utbristar han i den bort- gångnes anda: »Men när hon gick bland furorna på fjällen, Då nordanvinden öfver heden drog, Och Carlavagnen gnistrade i qvällen, Framtiden. Band 6. 20 306 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Hur hennes hjerta då af stolthet slog! För fädrens minnen och för Nordens ära Sin röst hon höjde, dubbelt skön och varm. Och fosterjorden låg — den trogna, kära — Betagen, tjust vid siarinnans barm. I höga efterdömen brinnen, brinnen, Att mäktigt lysa för de ungas lopp! O fosterjord, var stolt i dina minnen, Men öm och fruktande uti ditt hopp! Din sorg, ditt hopp jag i mitt hjerta gömmer: Fastän el pilgrim uti fjerran land, Bland Söderns härlighet jag städse drömmer Om minnets kummel på din dyra 'strand.» Det ser ut som om Malmström i sina minnessånger öfver skal- der velat visa huru förtroligt han kunnat sätta sig in uti hvars och ens stämning och uttryckssätt. Men vi tro att det är kär- leken till de mästare, han besjungit, som stämt hans lyra i de- ras toriart, och icke något annat; ty han har kunnat qväda både såsom Atterbom och Tegnér utan att dock någonsin upphöra att vara sig sjelf, den i sången som lifvet karaktersfaste Malmström. Ljufligast klinga dock hans strängar och mest omedelbart har han stämt sina toner samman med dem, hvilkas mästare han teck- nar, i de två härliga minnessångerna öfver Franzén. Den första af dessa är författad 1847z vid underrättelsen om den store mästarens bortgång, den sednare till Malmströms inträde i Svenska akademien, der han såsom den värdigaste var kallad att intaga den bortgångnes plats. Ehuru båda äro af högt värde, sätta vi för vår del den första högst. Mycket talades i våra föräldrars tid om det ljufliga preste- tjället i Kumla i Nerike, der Franzén såsom en äkta evangelisk prest verkade i sitt kall på samma gång hans boning var ett hem för skönheten och dikten. Äfven Malmström synes hafva va- rit en af de lycklige, som der gästat: »Ofta en barndomsdröm om herdatjället i Kumla, Sångens och skönhetens hem, mins jag med tjusning ännu, Vidtkringskådelig stod på guldaxböljande slätten ' Kyrkan, den åldriga, än, luthersk och hög om en psalm. Och derinunder det låg, en idyll i skuggiga dalar-. ”, Skönhet och oskuld och sång lekte hos blommorna der.» OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. - 307 Franzén hade derifrån förflyttats till vidsträcktare värf och afled såsom biskop i Hernösand. Då denne naturens milde sångare ej mer fans till, sjöng Malmström: »Var det en höstens vind, som klagande rördes i skogen? Var det en nordanflägt, bådande mörker och höst? Tyst! det lät som en suck, ur naturens innersta gjuten. Djupt ur dess moders bröst — sorgens och kärlekens suck. Se! det mulnar i norr: polstjernan skymmes och slocknar, Carlarnes strålande vagn rullar i skyar af sorg. Lunden lyssnande står: dess kronor vagga 'med vemod: Blomman sin darrande kalk småningom fyller med gråt. Ack! det var hösten, som kom — kom nordanifrån med ett dödsbud: Skogen och ängen och sjön stilla begråta sin skald. Fjällarnes furu och däldernas ros ej kände sin fägring, Förr’n han dem speglade af troget i diktningens våg. Först på hans siarebud naturen, löst ur sitt fängsel, Fatttad i lefvande bild, lades vid menniskans bröst. Ken var den sången och mild, som sjöngs den af himmelens englar. Liksom ett sommarens regn föll den i själarnes glöd. Väfd var hans landtliga dikt af sabbatsmorgonens strålar: Tårar af kärlek och tro sänkte deröfver sin dagg. Aldrig så oskuldsfullt har hjertat sjungit sin längtan, Aldrig så tjusande blygt kärleken hviskat sitt hopp. Lyktad är ärans och sångernas dag: dess sjunkande qvällsol Blott öfver grafvar och kors kastar sitt sörjande sken.» Om någonsin i vår Nord en sång varit himmelsk, så var det Franzéns. Derföre har också någon sagt, att han lånat sin penna ur en engels vinge. Han var på en gång prest och skald, och hvardera saken på ett sätt, att blott få kunna numera vara nå- gotdera så helgjutet som han; ty, såsom Malmström sjunger: »Hela hans lif var en bön! mot himlen han vände sitt öga Sent på en sabbatsqväll, sade sitt Amen och dog. Frid med den åldriges stoft! Om englar ej gråta vid griften, Är det af glädje att nu han är en engel som de. En biskop af vida annat slag men icke desto mindre fullt värdig skaldens och tänkarens hyllning har Malmström tecknat i minnesrunan öfver erkebiskopen Carl Fredrik af Wingård. För 308 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. vår del räkna vi denna sammanträngda, kärnfulla sång för en af Malmströms yppersta. Man må hysa hvad tankar som helst om dessa den gamla tidens stolta prelater och hvad gagn deras verk- samhet medför i jemförelse med den frid, som framgår i spåren af sådana kärlekens och ödmjukhetens apostlar som Franzén; det vissa är dock att mången i deras skara varit en stor man, och att der en så bergfast öfvertygelse som hos Wingård ligger på karakterens botten såsom handlingarnas grund, der måste vi se upp till personligheten, beundra kraften och härdas af det före- döme vi se af viljestyrka och oförskräckt mod. En sådan kyrkans öfverste prest var Wingård. »Han var en man för sig», vitnar Malmström. »Orubbligt fast i dagens meningsstrid Han kämpade mot tidens nya lära; * ( Men stridens mål var fosterlandets frid, På forntids seder bygd och forntids ära, Och stridens vapen var ett kraftigt ord, Som, tungt af trängda tankar, skar som stålet — En svada ej för veklig välklang gjord, Som städse söker, städse träffar målet.» Men Wingård styrka låg ej blott i ord och tankar utan ock i handling: »Ej högst i ära blott, men främst i fara Han mötte fiendernas slutna skara Vid hvarje anfall med sitt eget bröst.» Ja, såsom vi hört af gamla personer, lärer Wingård verkli- gen hafva gjort detta bokstafligen vid ett af de gatutumult, som under hans tid förefallit i Stockholm. Sjelf föremål för de retade massornas hat skall han sålunda en gång, igenkänd af alla och med kappan uppslagen, så att Nordstjernans kraschan blänkt på bröstet, hafva banat sig väg midt genom hoparna utan annat va- pen än sitt eget lugn och sin kallblodiga beslutsamhet. Kraften i en sådan personlighet kan ej vara bygd blott på lös sand. Och Malmström var sjelf inom sitt område för mycket en man för sig att ej genomskåda hemligheten af Wingårds styrka. Aldrig'torde Malmström heller mer slående hafva tecknat en per- sonlighet än just Wingård: »Klart fattande sitt mål, med upprätt panna, Med tysta, fasta steg framåt han gick*. OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 309 Han ej förstod att vika eller stanna. Och hindren skärpte blott hans snilles blick. Ej allom klar var arten af hans snille, Ej allom kär hans stränga lära var: Men i en tid af frågor utan svar Hans styrka var att veta hvad han ville.» Bland alla minnessångerna ‘sätta vi ingen vid sidan af Win- gårds om icke Afzelii; ja tilläfventyrs öfverträffar denna i ett och annat drag den förra. Pehr von Afzelius var som bekant den ryktbaraste läkaren i vårt land under förra hälften af vårt århundrade. För läkaren är det lika väl som för presten af nöden att vara en verklig per- sonlighet; tÿ mången gång torde det väl hända att det förtroende han förmår väcka är halfva läkemedlet, men förtroende kan na- turligtvis aldrig väckas af en i sitt slag obetydlig karakter. En sådan var ej heller Afzelius. Hinnande lika högt i ålder som i snille och ära hade han i sin ungdom stått vid Gustaf III:s bår ; men lefde derefter i mer än femtio år och stod till sist nära 83 år gammal såsom det enda qvarlefvande vitnet från detta kungliga plågoläger. Derföre kunde Malmström med fog sjunga till den unga studentskara, som stod vid grafven, der vetenskapens veterån sänkts ner: »Pen gamle sågen I, ack ja, I unga, Hur bland sin samtids grafvar tyst han skred. Men ej I sågen dessa ögon ljunga, Ej svadan hörden I från denna tunga: I minnens icke hur den starke stred!» Men I minnens det, säger han, I gamle, och fosterlandet, som sett honom kallas till hjelp från fjerran strand. De hade sett: »Hur trygg han stod, hur klar och hög till sinnes Med lifvets timglas i sin säkra hand, . Och lärde folket huru seger vinnes På döden, hemsökt i hans eget land.» Hur mången gång en varsam hand han vände Kring lifvets lampa/ flämtande och matt! Hur mången gång en hoppets gryning tände Hans blotta namn uti förtviflans natt!» Ty han kunde, såsom Malmström sjunger, i sina siarstunder ställa sig mellan offret och dess öppna graf. Men skalden ser i 310 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. den bortgångne ej blott en stor man och mästare, utan också den siste gengångaren från ett stort tidehvarf, den tredje Gustafs. Ty man må om denna tid säga hvad som helst: så många snillen inom alla områden torde vårt land aldrig på en gång fostrat. Derför vidgar sig också griftqvädet nästan till en minnessång öfver hela denna period af vår odlings historia: • »Gråt, fosterland! Ty värda dina täjar De äro, sönerna af denna tid. Den var den skönaste bland dina vårar, Och stora minnen knyta sig dervid. Då fans det en förtjenst, som icke ärfdes. Men ingen dygd, som obelönad blef; Man djerfdes tänka och man handla djerfdes, Och snillet skref sitt eget adelsbref. Farväl du sköna tid som är begrafven: De hafva stannat dina pulsars slag. Din siste son har nedlagt vandringsstafven Och går i minnets krypta in i dag, I minnets krypta in ited sina minnen, Sin lefnadshäfd, af ädel handling full. Gån till hans graf med vördnadsfulla sinnen! Ett sekels ära vakar på hans mull. Härmed hafva vi afslutat teckningen af Malmströms minnes- sånger. De öfverträffas kanhända i prakt af en annans; mén i sanning och verklig skönhet af ingens. Ty minnesrunan är på diktens område detsamma som porträttet på måleriets eller por- trättbystens på bildhuggarkonstens. Liksom de senare åldrig åsyfta att såsom fotografien återgifva hvart hårstrå, utan blott de stora dragen och det betydelsefulla uttrycket i ansigtet, så skall ock minnesrunan gifva en persons karakter i stort sedd. Hon skall ej äflas att berätta allt hvad den tecknade mannen gjort, men hon skall återgifva nätt upp det, som stämplar honom till hväd han verkligen och innerst varit. Och i den svåra konsten har Malm- ström visat sig vara en mästare fullt värdig att ställas vid sidan af Qvarnström på bildhuggarekonstens och Troili på måleriets område. Hvad nu slutligen Malmströms politiska åsigter beträffar, så skulle vi för en fullt värdig framställning af dem hafva med detta till syfte genomgått åtminstone större delen äfven af skaldens pro- saiska skrifter, hvilket naturligtvis vid detta tillfälle varit oss omöj- * OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 311 ligt. Sä mycket må vi. dock vitna, att vi, efter att i många år hafva lyssnat till hans offentliga föreläsningar, från dem burit med oss det intryck, att han på det politiska liksom på det religiösa området varit en frihetens men aldrig sjelfsvåldets förkämpe. Om Malmström med hela sitt hjertas hyllning böjde sig för någon ådel, så var det för snillets, arbetets och dygdens; men sattes han att välja mellan de två samfundsipakter, hvilkas stolthet i hans dagar skäligen ofta täflade om främsta platsen, så kände han sig säker- ligen, och detta med rätta, mera dragen till bördens än till pen- ningens anspråk. Icke som så, att han skulle missaktat den bor- gerliga välmågans rättighet till aktning. Den rikedom, som är frukten af arbete, utsätter sig gemenligen icke genom förmätenhet för ett berättigadt åtlöje, och Malmström log aldrig åt något, utan att han hade skäl dertill. Men äfven Malmströms dikter bära på många ställen vitnes- börd om dessa tänkesätt. Så sjunger han i sin sång om Gotland och Wisbys gamla stolta'borgarerepublik, som föll för furste och riddarevåld: ( »Fastän af borgarätt, du nog var skön Och rik också på gods och glans och ära; Ty jordens mäktige den fria mön Med kungligt våld, med adligt svek begära. De älska ej den kraft, som myndig blef, Den makt, som ingen furstespira stödjer, Den frihet, som ej tarfvar kungabref, Den idrott, som sin egen bana rödjer. Den fria dygd, som har båd’ svärd och plog, De älska icke, om de ock beundra. De älska icke . . . dock, de älska nog Allt skönt att njuta, och allt rikt — att plundra.» Och att Malmström mycket väl fattade bondens betydelse, både i Sveriges historiska utveckling och för landets framtida öden, fram- går på flera ställen. Så sjunger han i sin stora sång till »Foster- landet:» »Du ärliga, du svenska jord, Nog är ditt minnes ära spord Till mig från farfarsfar. De lärda herrar sjungit nog, Hur svenska ärans gryning log : Jag är en bondeson, 312 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Ej rätt förstår jag deras tal. Men nog vet jag, hvem äran stal, Och hvem hon kom ifrån.» Och i sången öfver hungersnöden i Upland 1845: »O Svensk! Om än ett hjerta du har i bröstet qvar, — Om gammal eller ung: Så gack den stam att hjelpa, som förr dig hulpit har, Som nu vet, att sorgen är tung.» Ar yxan satt till roten, så stundar furans fall — Om gammal eller ung — Till döds, om bonden hungrar, till döds du hungra skall, Då vet du, att sorgen är tung.» Malmström var en man af glödande fosterlandskärlek. Sin vackra hembygd Södermanland, älskade han af allt hjerta. Och Jhan har derföre också diktat å: sina studiikamrater den skönaste nationssång, som ännu sjunges i Upsala: »Känner du landet, det härliga, rika, Badadt af Mälar- och Östersjö-våg, Hemmet för skördar och minnen tillika, Fredliga bragder och vikingatåg? Mins du den stranden, der Mälarens bölja Suckar af kärlek och dansar af lust? Lyckliga minne, o får jag dig följa Hem till den sköna, den älskade kust? Vänliga hembygd! Solen ej skådar Skönare land på sin ensliga färd. Skönare morgon hon aldrig bebådar Än öfver dig och din dal och din fjärd. Vänare ej öfver land, öfver sjöar Aftonens trånande skimmer hon gjöt. . Än när för dig, dina skär, dina öar Sorgsen sitt gyllene öga hon slöt. Vårliga vindar, tågen, o tågen Hem för att helsa den älskade bygd! Helsen den trogna, den suckande vågen. Helsen hvar boning för kärlek och dygd ! Helsen hvar lund, der vi drömde så gerna, Helsen hvar hängbjörk, der trastarna slå! OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 313 J Sitter derunder en älskande tärna, » Helsen, o helsen den hulda också!» Men Malmströms fosterlandskärlek var ingalunda ett blott ung- domssvänneri. Han var i detta stycke såsom i allt uthållig. Hans skrifter strömma öfverallt, der fosterlandet namnes, af de skönaste tankar, de mest upphöjda känslor. Redan sin första stora sång »Fosterlandet» börjar han med dessa ord: »Du ärorika fosterland. Der fädrens kummel-stå. Du höga, fjällbekrönta strand, Der trogna böljor slå. Du glada hem, du fridens kust — Gud sträcke uti nöd och lust Utöfver dig sin hand! Fast lång min väg och brant min stig, Jag lefver och jag dör för dig, Mitt gamla fosterland!» Malmström lade Sveriges verkliga ära och framtid uti fridens och förädlingens arbete. »Ditt kall är. skönt och ljuf din lott, Din bana ärorik, om blott Du ger på tiden akt: I andens tempel, odlingens, Hvars spiror söka himlars gräns, Gud har dig till en hörnsten lagt!» Men han ville aldrig att svensken skulle så fördjupa sig i fridens idrott, att han glömde det friheten också måste manligt försvaras. Han varnar för den långa fredens osunda och oäkta barn, likgiltigheten, egennyttan, njutningen. Han ser alla goda krafter i folket bero på ett enda, kraften af dess fosterlandskärlek. Derföre sjunger han också: »Hvad menar dessa floders brus? Hvad hviskar dessa lundars sus? Hvad talar vindens tunga? Hvad trohet uti lif och död, Om frihetsfröjd och kärleksglöd En evig sång de sjunga. Naturens ljud jag nog förstår, 314 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. När jag i dunkla nätter går, Der strida forsar stupa. De säga mig en spådom stor. När alla mannadygders mor, När friheten ej längre bor I dessa skogar djupa; Då tystnar dessa strömmars svall, Då hotar dessa klippors fall, Då vissna dessa ängar, Då tystnar fågelen i skog Och då, du arma harpa, nog De brista dina strängar. , Denna skaldens fosterlandskärlek brann lika varm, om han dvaldes på hemmets strand eller fjerran derifrån. Så har den bortgångnes broder godhetsfullt meddelat oss att hans dagbok från resan till Söderns sköna nejder flerestädes vitnar derom. »Jag behöfver fäderneslandets luft för att inspireras», skrifver han så- lunda i denna dagbok, då hans i Rom författade versar öfver Teg- nérs död ej tillfredsstälde honom, En annan gång skref han, vid ryktet om att en berömd svensk konstnär ämnade för alltid öfvergifva fäderneslandet för att lefva ett rikare lif i utlandet: »Ve den, som föraktar sitt fädernesland, Sin fattiga fader och moder, Hans röst må förklinga på främmande strand, Lik harpan vid Babylons floder.» t Stycket, som ej finnes i. hans samlade dikter, slutas med ett varmt erkännande af hans egen tacksamhetsskuld mot detta fädernesland : »Som gaf mig sitt bifall och gaf mig sitt bröd,- Då intet i~ verlden jag egde.» Än skönare genomströmmar samma känsla hela den vackra dikt »Återseende», som han skref, då han från sin resa i Södern nalkades Sveriges klippor och skär. Men Malmströms fosterlandskärlek sträckte sig längre än till Sveriges gränser blott. I föreningen med Norge såg han Sverige vidgadt till ett Norden, och i detta Norden ett de båda folkens fosterland i än högre mening. Derföre sjunger han på jubelfesten, femtionde årsdagen af Sveriges och Norges förening.: OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 315 O hvilken framtid skall för oss ej dagas, Och hoppet oss ej sviker detma stund: Af enkla seder, som vår forna sagas, Af lagens kraft med frihet i förbund, Af måttans styrka, sjelfbeståndets ära, Af ädel täflan i allt sant och rätt, Af sjelfuppoffring för vårt land, det kära, Och trogen kärlek till dess herskarätt.» Men Malmströms fosterlandskärlek kunde aldrig sammanträngas att ens finna sin yttersta gräns i Sveriges och Norges förening. Han tänkte sig alltid Danmark med uti en framtid. Redan i hans första skaldeär, då han diktade »Fosterlandet», står detta lifslef- vande för honom, och han var i kärleken till denna idé lika oruhhlig som i allt annat, »Han hraskade aldrig», såsom skaldens broder skrifver, »så mycket med dessa sympatier, som mången annan gjorde i början; men han svek dem aldrig. Vi tveka der- före icke att kalla Malmström för Sveriges ädlaste skandinav; ingen har djupare än han lågat för det olyckliga Danmarks sak; och ingen har mera fast än han varit öfvertygad, att de tre landen, sammangjutna till ett nytt helt, Skandinavien, skulle vara starka nog att värja sig mot våldet från öster och söder, och sjelfständiga nog att kunna gå sin egen väg i alla vår verldsdels hvälfningar. Vid mångfaldiga tillfällen har han i sång klädt denna sin öfver- tygelse. Sålunda redan 1840 i »Fosterlandet»; »Kanske när seklet fylt härnäst Sitt jubelår, en annan fest . Ar firad re’n förut ! Kanske det redan då har skett, Hvad hoppet länge förutsett, . Att Skandinavien är ett Från då till tidens slut. Kanske att stundens lump na kif Har tystnat för ett högre lif I kärlek, dygd och kraft och ro. Och solen lyser dubbelt klar Utöfver det, som splittradt var, Och enadt är i tro.» Vid tanken på den frid och vänskap, som nu råder mellan de nordiska folken, och hvilken, såsom vi hoppas, aldrig mer skall upplösas i krig, hat och elände, sjunger han om de bittra strider, som förr rasat mellan de stamslägtade folken: 316 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. OKTOBER. »Förtrollningen är löst. En högre hand Har släckt det blinda hatets afgrundsbrand Hos folk, som samma modersbröst förenat. t Likväl — kanske den var af himlen sänd. Den eld, som tycktes blott till ofärd tänd: Ej blott den härjat —• den har äfven renat.» I »Midsommarnattsdröm», »Skandinavien», »Till de danska stu- denterna på Upsala högar» m. fl. dikter möter oss samma nordiska enhetstanke, lika varm i skaldens sista dagar som i hans första. Skönast har Malmström tvifvelsutan i sin sista'sång öfver något politiskt amne, nämligen i prologen till studentkonserterna i Stock- holm 1864, under det sista danska kriget, uttalat svenska folkets hängifvenhet för Danmark, då detta stred sin förtviflade kamp mot Tysklands öfvermakt. . ' Sedan skalden tecknat krigets fasor, de sköflade fälten, de dräpta hjordarna, de nedbrända boningarna, hjeltars död och sårades plågor, vänder han sig till det förfärligaste af allt, de- qvarlefvandes, faderlösas och enkors elände: »Den arma lefva måste; döden bådar För hennes tysta sorger ingen tröst; Ty sammanvuxet är med tusen trådar Vid dessa späda hennes eget bröst.» »Hvar svalkas hon i sina heta tårar? Hur tröstas hon af ärans stolta tal? Hvad akta verldens ärelystna dårar En enkas jämmer och en moders qval?» Skildringen stiger till den punkt, der skaldens förtviflan är på väg att öfvergå i hädelse. Han tänker på när hämdens dag,, vedergällningens timma en gång kommer: »Må då», sjunger han, »Må då --------dock här jag icke får förbanna Invid Försonarns helga altarrund: Välsigna får jag — och jag vill välsigna Det folk, som kämpar för sin frihet än, Som kunnat under pligtens börda digna,* Men icke kunnat kasta af sig den. Jag vet ej, hvart dess öden leda skola, Men väl jag vet, hvad hjeltars styrka tål, Jag vet att månget folk ur nödens skola Förtviflans väg har gått till segerns mål. OM BERNHARD EUS MALMSTRÖM. 317 Jag vet, att aldrig än Försynen svikit Det folk, hur litet, som ej sjelf sig svek! Att det, när det för våldet aldrig vikit, Den dag upplefva fått, då våldet vek. Så skydde Gud, o Danmarks folk,, din ära, Din frihet, värnad så af hjeltars dygd! Dig skola sena åldrar vitne bära Om hvad du stridt och lidit för din bygd, Välsignelse skall himlen låta regna Uppå det land, som du försvarat så, Han skall med alla goda makter hägna, Skall oförtröttad, evig kärlek egna De sköna öarna i bölja blå!» Tanken på Nordens enhet var i Malmströms själ på en gång sä fast som all hans manliga öfvertygelse och så anspråkslös som alla hans känslor. Han vill ingen tvinga; han vitnar blott med hänförelsens värma om hvad han bar i sitt hjerta. Må den, säger han, som är kall i hjertat, se med likgiltighet hvad som sker, se omkring sig döden.’ »Men ungdomen det gifvet är att tro En högre makt, som leder folkens öden, Hvad deras ande i sin oro vill, Hvad deras ande i sin oro vill, Derpå att svara hör en framtid till. Vi lyda blott, vi profetera icke! Vi lyda vinken af en inre makt, Som tidens lösen i vårt hjerta lagt, Och med förtröstans mod framåt vi blicke.» Men om än skalden icke kunde profetera, kunde han dock hoppas, och det gjorde han med hela sitt hjertas värma. Vid blicken på denna alldeles nya period i de nordiska folkens ut- veckling, afundslöshetens, broderlighetens och vänskapens tidskifte, sjunger han ut sitt hopp om en framtid, hvilken han dock alltid gaf tid att mogna: »Välan! den morgonrodnad blid, Den gryning af en annan tid, Som komma skall med ljus och frid Och växa till en härlig dag: Hur ljuf, hur värmande den 1er, I drömomfladdrad dikt jag ser Och firar den med harposlag! 318 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Kanske min lefnads kalk är full Och stannad mina timmars dans. Kanske jag sofver djupt i mull. När den går upp i glans. Men glad jag är, att, fastän sen. Den morgon Herren gaf Skall kasta dock ett ljufligt sken Uppå min glömda graf.» Härmed hafva vi slutat vår öfverblick af skalden Malmströms dikter. Denna har blifvit vidlyftigare än vi ursprungligen ämnat. Men det är dels kärleken till en vördad lärares minne, dels skaldens egen art, hans mångsidighet, som dertill varit orsaken. Tilläfven- tyrs skulle Malmström, om -lyckligare omständigheter fallit på hans lott, och hans stora skaldebegåfning i ett lyckligt hemlif fått utveckla sig, ostörd af penningebekymmer och öfvervägande veten- skapliga studier, hafva skapat verk af större omfattning och en mera obruten skönhet: men samipa lifvets prosa, som tyngde hans snilles vingar, lyftes tillika af dem, renades och förädlades, ja förvandlades till poesi. Deraf kommer det, att Malmströms dikter äro så sällsynt rika på väl ej torrförståndiga men dock af för- ståndet ingjutna tankar, på ord och uttalanden öfver snärt sagdt alla lifvets områden; men dessa dock alltid skirade uti skalde- ingifvelsens eld, stundom kostbara såsom rent guld, alltid utarbetade med en finhet, som ej finnes på annat än mästarsmide. Malmström kan liknas vid sandelträdet i Indiens skogar, om hvilket det sages, att det medelst sin saft öfvergjuter den yxa, som fäller det; med en vällukt, som aldrig kan utplånas. Så utgjöt också Malmström så att säga med sitt hjerteblod, diktens renaste doft öfver alla lifvets förhållanden, till och med öfver dem, hvilkas afsaknad satte yxan till roten på hans så skönt uppväxande skaldekraft. Der de fleste i hans ställe skulle hånlett, talte han med hänförelsens tunga, och vitnade sålunda utan afsigt att det var Guds kraft, som bodde i hans hjerta. På många ställen röjer man nästan oförvarandes såsom perlans skimmer genom vågen den religiösa stämning, som fans på djupet af hans väsen, och ; som helt visst var fången i arf från hans goda föräldrahem. Så till exempel i sången vid magisterpromotionen 1842: »Här stå vi redo till att lefva, dö För all gudomlig rätt, som snillet alstrat Och häfden ammat upp igenom sekler; För allt det sapna, som förnuftet vet. OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 319 För allt det heliga, som tron tillbeder; För vett och odling, dygd och redlighet, För fosterjordens ära, vår och eder!» Samt längre fram i samma sång: »Vår skara Den fann, att hvarje eld, som brann, förbrinner, Om den från höjden ej sitt Ursprung bär. Den fann,-att hvarje våg, som rann, förrinner, Om ej dess källa evighetens är.» Likaså i Julianus och många andra dikter. Ur sådan grund uppspirade hans manliga beslutsamhet i alla öden, frans kraft att bära allt, hans trohet i arbetet äfven då, när han hade så ringa fröjd att hoppas. Han höll hvad han i ungdomen sjungit: »Ej allt hvad hoppet lofvar En framtid hålla kan, , Ej lyckans röda blomma Slår ut för hvarje man. Men tröttna ej att lofva godt; Mitt hjerta, varmt och fritt! , Gud drager ej vårt ödes lott: Men löftet — det är ditt.» — Deraf kommer också hans stora tro på mensklighetens framtid, afven då han sjelf, ensam, framtidslös säger: »Många årtusendens blod släcker sin gnista i mig.» »Framåt! den unga tidens lösen är; Hvad stilla st^r, förmultna skall och ramla. Men allt, som lifvets frö inom sig bär, Till nya former bildar om de gamla. I tidens rörelser går anden först, Och inga massor äro honom tunga: Af allt; det stora lifvets makt är störst, Af allt det gamla äldst det evigt unga.» Hemligheten af en sådan kraft har han, den i verldens ögon så stolte, härligt målat i det ihållande ropet »Ödmjuker er», som vi så ofta mött i hans skrifter. nÖdmjjuker er» när sann beundran sätter Kring era tinningar sin ärekrans. 320 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Ödmjuker er, när frälsta menskoätter Omgifva edra namn med evig glans. Ödmjuker er, och lägger kransen ner Uppå hans altar, som er kraften gaf. Till himlen blicker och ödmjuker eder! Sen! hvad är verlden? Glömda hjeltars graf.» Ödmjuker er, när lifvets glädje rymmer, När ärans lusteld en gång slocknar ut. Ödmjuker er, när lefnadsdagen skymmer Och sista blomman dör för er till slut. Ödmjuker er, när ungdomshoppet sviker, När himlens tuktan drabbar mer och mer. När sista stjernan från er himmel viker, Så varer glade och ödmjuker er^ Derföre, då vi nu slutat teckningen af detta »mödans offer, pligternas martyr», känna vi intet skönare slutord att sätta under hans lefnads bild, än dem han sjelf satt öfver Sellén, sin lärare och faderlige vän: »Ensam stod han midt i lifvets hvimmel Med sin lott, af egna mödor bygd: Ej på jorden sökte han sin himmel, Sökte der ej lönen för sin dygd. När det sista målet närmre ryckte, Ensam än han bidde lugnt sin tid: Kalla handen ingen maka tryckte, Ingen son det brustna ögat lyckte, När han somnat från sin sista strid. Stilla verksam sin förtjenst han glömde. Ej på ytan mannens värde låg, All den heder i sitt bröst han gömde, Allt hans väsens guld ej verlden såg. Nog man ser hur lätta seglet sväller, Vimpeln fladdrar öfver fjärd och sund ; Men när hamnens skygd i storm det gäller, Ingen ser det ankare, som fäller, Räddande, sin tyngd i hafvets grund.» P. A. GödeckS. 321 ' En publicistisk gengångare. Redan under loppet af sistlidet år utkom här i staden första delen af en skrift med titeln: Ur minnet och dagboken om mina samtida. Personer och händelser efter år 1815 inom och utom fäderneslandet, af Posthumus; och ifrån den tiden hafva bok- tryckaren Ivar Hæggstrôms pressar svettats under ej mindre än fem delar med samma titel, hvilka sannolikt torde komma att efterföljas af ännu lika många. Då Framtiden åtagit sig att med uppmärksamhet följa allt det märkligare af bokpressens nyheter, så skulle nämda skrift redan i följd af sitt digra omfång påkalla en andel i denna uppmärksamhet, och detsamma är ej mindre fallet med sjelfva materien eller innehållet, hvilket innefattar ett eget slags memoarer öfver den närmast förflutna tidens hän- delser, i sådan omfattning, att en öfversigt eller karakteristik defaf icke kan expedieras genom en kortare bokhandelsanmälan. Vi hafva ock derföre trott oss böra under ofvanstående öfverskrift deråt egna en särskild, något utförligare uppsats, om än utan anspråk att kunna annorlunda än i förbigående vidröra ett och annat af ett så digert opus; och med denna öfverskrift ha vi trott oss lämpligt kunna beteckna arbetets politiska karakter. Redan efter genomgåendet af några sidor i den första delen får läsaren veta att författaren, som på titeln tecknar sig med pseudonymen Posthumus, är den från tiden mellan åren 1839 och 1847 från pubhcistverldens yttersta höger bekante kungl. sekrete- raren hr Johan Carl Hellberg, som, enligt hvad han sjelf upplyser, förstnämda år blef ansvarig redaktör for det på sin tid bekanta reformfiendtliga dagbladet Svenska Biet. Då detta blad efter några år af brist på prenumeranter måste upphöra, blef han ut- gifvare af en annan mera kortlifvad tidning af samma politiska färg, Morgonen. I brist af lofvadt understöd för dessa båda blad blef han, jemväl enligt egen upplysning, på dem ruinerad eller närmast derintill; fick der efter imottaga redaktör skåpet af det officiela bladet Post- och inrikestid/ningar, samt erhöll slutligen en lugnare reträtt och, såsom det synes, en bättre belöning för trogna tjenster i publicistisk väg och ersättning för ekonomiska vedermödor, uti den svensk-norska postkommissariesysslan i Hamburg, den han Framlidet. Vand (>. 21 322 ’ FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. innehade, och, så vidt oss är bekant, skötte på ett samvetsgrant sätt tills den blef indragen, då han sjelf fick draga sig tillbaka i privatlifvets lugn med bibehållen krigsära samt en betydlig pension på postverkets stat Detta otium cum dignitate synes författaren nu förnämligast hafva begagnat för att utarbeta de här i fråga varande memoarerna. Vid läsningen deraf förekommer det nästan påfallande, att han i afseende på både valet af innehåll och framställningssätt tagit Crusenstolpes på sin tid mycket bekanta »Skildringar» till sitt när- maste efterdöme. Likasom uti dessa, men i långt vidsträcktare skala, utgör sjelfva stommen, så att säga, en efterskörd, ett repe- titorium af mångt och mycket ur tidningarnas berättelser om hvad som under de i fråga varande åren passerat både in- och utomlands, både på denna och andra sidan om oceanen; med ett ord, de rebus variis et nonnullis aliis. Icke sällan förekom- mer härvid det obetydligaste lappri eller hvad man i dagligt tal kallar bara strunt, som just icke gifver någon synnerlig föreställ- ’) Uti första delen af sina memoarer meddelar förf, sjelf sid. 204 utdrag af ett bref ifrån framlidne landshöfdingen Haus Järta, af iden 8 April (1844), som i afseende på den här ofvan vidrörda frågan om bristande understöd åt Biet, upplyser följande: »I hvarje bref till Beskow yttrar jag min harm öfver behandlingen af Tit. och öfver nidskheten att ej upprätthålla Biet samt äfven förstärka redaktionskrafterna.»--»Jag har nu föresagt, att om man låter Biet, som dock eger en icke så obetydlig pnblik, upphöra, så finnes ej mera eller kan uppsättas någon konservativ tidning af erforderligt omfång för att innehålla protester mot Aftonbladet, och att man då for sent kommer att ångra det.»----------------------------------------------------------------»Emellertid vill jag hoppas att Biet uprätthålles till årets slut. Jag har förklarat, att i annat fall, och om prenumeranterna måste bedragas, kommer jag att tillstyrka Tit. att till sin justifikation offentligen namngifva dem, som inledt Tit. i detta företag. Detta mitt råd ger jag Tit. lof att omtala för Sandblad» (en dåvarande borgmästare och handlande, tillhörande den ultrakonservativa falangen. Rec.). Och ur ett annat bref från densamme, sid. 205: »Men alldeles oundgängligt anser jag vara, att Tit. får till biträde vid redaktionen någon skicklig och förståndig redaktör (sic!). A. (Angeldorff) är en otillförlitlig medredaktör.. I passion — och derförutom lär han numera sällan skrifva något för Biet — kan han ej hejda sig.» Och slutligen må här citeras följande ur ett annat bref af den 7 Jnli, hvilket karakteriserar den ståndpunkt hvarpå dén i sin ungdom ultralibérale mannens politiska åsigter och lynne vid fram- skriden ålder befunno sig: »Det är ohugneligt att skrifva något i en tid, då, såsom de flesta valen utvisa, nationens massa är g... (galen r) »Jag har från den 1 i denna månad åter upphört att hålla Aftonbladet och Vinterbladet. Den lektyren står jag ej längre ut med, och i allmänhet vill jag veta det minsta möjliga om dagens politiska tilldragelser och den allmänna opinionens ledning. Nästan önskar jag, att det orimlig? representationsfötslaget blefve antaget. Nationen är sin död värd» o. s. v. Och den 27 Augusti (sid. 206): »Jag meddelar Beskow min harm Öfver deras snålhet, som ej för sitt eget intresse vilja med nödiga penningemedel bidraga att underhålla Biet.» Författaren omtalar ock, huru det omsider lät sig göra, att'med yttersta ansträngning och ekonomisk ruin för utgifvaren, fullfölja utgifningen ända till årgångens slut. EN PUBLICISTISK GENGÂNGÀRE. 323 ning om författarens förmåga att skräda; men derimot kan.man ej frånkänna honom en viss förmåga att framställa allt det hufvud- sakliga i den dager som, passar bäst ihop med de ultrakonservativa och antireformistiska tänkesätt, han ifrån början till slut be- känner med en sorts ridderlig öppenhet, hvilken nästan erinrar om det för ett par tiotal år sedan här i hufvudstaden gängse, i ett då mycket bekånt teaterstycke förekommande talesättet: »Spür- , ling vacklar icke». Men utom hvad som är hemtadt hr tidningarna, synes för- fattaren hafva, såsom titeln äfven angifver, under många år och ända ifrån sin ungdom hållit en dagbok öfver hvad som passerat, och ifrån denna, samt »ur minnet», ad libitum kompletterat åtskilligt till det som blifvit hemtadt ur tryckta källor. Härigenom har han rätt ofta kommit i tillfälle att brodera på den ena eller andra till- dragelsen med sådana uttryck som: »det berättades der och der», — »det sades då och då» o. s. v., hvarigenom dels kunnat upptagas åtskilliga lösa rykten, som varit gängse för stunden men genast blifvit vederlagda, dels ock berättas sådant som sannolikt ingen förr hört talas om. Det hela har sålunda, likasom i Crusenstolpes »Skildringar», blifvit en blandning af »Dichtung und Wahrheit», om hvilken man torde kunna säga som framlidne excellensen grefve Gustaf Lagerbjelke en gång yttrade om ett par af Crusenstolpes skrifter, som hade utkommit medan Lagerbjelke ännu lefde: »C’est trop de bagage pour aller à la postérité». Imellertid har författaren genom ett sådant framställningssätt jemte återgifvande af hvarjehanda sqvaller och lösa rykten, när de passat i stycke, samt genom ett oförfäradt upprepande af påståenden . och tolkningar som på sin tid blifvit fullkomligt vederlagda, gjort sitt bästa att hos en del af den nu verksammaste generationen från 25 till 40 års ålder, som icke sjelf varit med om eller kan närmare känna till den omförmälda tidsperiodens kontroverser, men nu råkar att få läsa hans böcker, söka åstadkomma en helt annan uppfattning angående både personer och sakförhållanden, än den allmänhets, som hade tillfälle att följa med de offentliga diskussio- nerna och polemiken Öfver dagens frågor på den tiden om hvilken hans anteckningar handla. Han har åtminstone icke sparat någon möda att på detta sätt få det reaktionära partiet i viss mån reha- biliteradt, och att å andra sidan nedsätta dem, som i det offent- liga lifvet väsentligast bidragit till den politiska utveckling och det framåtskridande,. som egt rum under de sista fyratio' åren; eller om detta icke helt och hållet kan lyckas, att i alla händelser genom upprepande af vederlagda beskyllningar åtminstone någon klick 324 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. mätte fastna på deras medborgerliga minne — cdlumniare audacter, semper aliquid hæret. Vi skola i det följande med exempel ,ur sjelfva arbetet styrka sanningen af föregående karakteristik. Imellertid bör i fråga om blandningen af dikt och sanning ett undantag göras för den del af »memoarerna», som angår författarens enskilda person och öden. Han synes der hafva hållit sig strängt vid sanningen, stundom anda till naivitet. Det är egentligen i hvad som rör det offentliga lifvet, som han gifvit för mycket luft dels åt sina fria fantasier dels åt en ytterst ensidig uppfattning; dock bör äfven här undantag göras, om man ock skulle kunna till en viss grad på hans fram- ställningar i det senare fallet lämpa Tegnérs yttrande i en skrift imot Hammarsköld att denne hade »meddelat mycket som var nytt och mycket som var sant, men det var bara skada, att det sanna var icke nytt och det nya icke sant.» Hvarföre en författare som i sjelfva boken så oförbehållsamt tillkännagifvit sig, på titelbladet valt en psevdonym, är egentligen ej lätt att förklara; men det torde icke vara utan intresse att anföra en sådan förklaring som vi hört angifvas, nämligen att tit. Hell- berg genom att för allmänheten presentera sig såsom psevdonymen »Posthumus», velat gifva en påminnelse om de befattningar, han haft dels såsom utgifvare af Posttidningen, dels såsom ^ostttom- missarie i Hamburg. En icke oäfven idé, om det skulle vara grundadt! Då det nu tillhör oss såsom granskare att något närmare re- dovisa för här ofvan fälda omdömen, kunna vi ej neka oss nöjet att till en början ur sjelfva arbetet anföra några prof på arten af tit. Hellbergs memoarförfattarskap i en viss riktning. Hvad som till en början synes anmärkningsvärdt, är den i många stycken rentaf puerila uppfattning författaren lägger i dagen i fråga om hvad som, y bland »händelser efter år 1815», förtjenar bevaras åt efterverlden. Redan på sidan 2 i första delen berättar författaren med en minutiös noggranhet om sin far, huru denne, blifven infor- matbr hos en högförnäm herre, »i ett så fint hem fann sig föran- låten att aflägga ovanan att snusa». »Det stannade», heter det, »icke vid föresatsen, utan han utförde den verkligen: han stälde dosan högt uppe på en bokhylla och som han, för att åtkomma snuset, måste stiga upp på en stol hvar gång han ville taga sig en pris, uppsköts åtgärden minut för minut, tills han så småningom glömde begäret». Med lika mycken samvetsgranhet berättar författaren från sitt eget tredje lefnadsår, då han var mycket sjuk, att vid samma tid och kanske i samma sjukdom, »då jag haft iglar på bröstet EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 325 och bland dem tillfälligtvis en hästigel, höll jag på om natten att förblöda.»-------»När jag uppnått fyra års ålder, blef min yngsta syster döpt, och under förberedelserna till högtiden blef jag glömd. I stället att få min vanliga middagssömn i min egen lilla säng,, fick jag ligga ogild (sic!) på ett stort bord, till min stora förvåning, hvilken slutades dermed att jag somnade och sof till dess faddrarne anländt. Jag fann händelsen så märkvärdig, ätt jag ej ens tänkte på att efterfråga lilla systerns nya namn» —- (ja, var det icke märkvärdigt?!) Sid. 3 berättas huru författaren, då på femte året, bestraf- fades för det han sagt »en grof och ihärdig osanning.» — »Först och främst fick jag», säger han, »icke det slott med salar och rum, som min äldste bror åt mig tillverkat af spelkort». Vidare gick han miste om »ett bord med gåfvor och studenthäfre», som hans moder redan dukat — »men värst var att jag på sjelfva födelsedagen dessutom blef af mamma fruktansvärdt agad med ris i min fars höga närvaro».---------Öfverhufvud var författaren enligt sin egen berättelse mycket utsatt för stryk. Utom det nyssnämda, omtalar han, då han skulle lära a b c af sin mormor, huru »skol- : barnen dén tiden fingo lugg och handplagg af ris, i stället för cigarrer, och så älskad dottersonen än var, blef hän icke lottlös. Mången modig tår föll på abc-bokens tupp, hvilken sällan värpte annat än snus, som kom vilse ur mormors silfverdosa». Sid. 5 omtalas huru han och skolkamraterna »under fristunder stupade kullerbyttor, slogo krokben, drogo fingerkrok, togo kragtag, sprungo kapp».----------------------------»Sparkar af en barbent medborgare eller knytnäfslag så att det gnistrade för ögonen, eller kragtag så att begge hjel- tarne tumlade många famnar utför sluttningen, aktades föga. Emellanåt lekte vi lustläger eller, såsom det i våra samtal hette: exsera». — Det tyckes nästan som skolgossarna den tiden roade sig på samma sätt som nu. Till större delen äro dessa beskrifningar på den första barndo- men så . enkla och oförgripliga, att de likasom ofrivilligt återkalla i minnet början af den i Fredmans -handskrifter befintliga Olaus Dumgrens meritlista: »Anno 1715 den 19 Augusti kl. 12 f. m. föddes jag af ärliga föräldrar, mig till heder och ingen skam; Olaus är mig i dopet gifvét och i lifsens bok inskrifvet. — 1716 den 19 i samma månaå blef jag tokug. 1717 litet bättre. 1718 var med mina föräldrar till Wernamo. Samma år utsatt för en slagtare från Sköfde. Samma år drack dekokt tills om hösten 1719. — 1719 hörde talas om ryssen hela det året. — 1720 kröntes högst- 326 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. salig hans maj:t konung Fredrik. — 1721 var jag på sjette året. — 1722 likaledes» o. s. v. Från sidd. 68 och 69 förtjenar citeras följande godbit såsom prof på författarens konstnärskap att skildra sällskapslifvet på landet, på ett ställe der han såsom student hade kondition: »Icke den minst dyrbara vinsten deraf var det dagliga tillfället att få lära känna andra klasser af menniskor än professorer och studenter, att få deltaga i den finare kretsens husliga eller festliga umgänges- lif, att observera herrskapet icke blott i salongen och matsalen, utan äfven i handkammaren och köket (!) i parure och négligé, i klart och mulet väder, i kyrkan och på balen, i ceremonidrägten och hönshusbahytten. Och icke blott herrskapet utan half herrskapet på . ett större gods: guvernanten, sällskapsdamen, förvaltaren, hus- hållerskan, dej an, hästläkaren, inspektörerna; * tjenareligan, från och med kammarjungfrun, taffeltäckaren och jägaren, barnflickorna, huspigorna, köksoma, hönsgumman och mjölkmadamen, till och med mjölnaren, smeden, kusken, gårdsdrängarne och herdarne; hela skaran af gossarne, bönderna i godsets byar och nybyggen, torpare, grindvaktare och statdrängar med qvinnor och barn; och slutligen de förnämligare klienterna: läkaren, prosten, komministern och adjunkterna, borgmästaren och rådet från närmaste lilla stad, kro- nofogden, häradsskrifvaren och länsmannen; postiljonen i förbifarten med .lösväskan; slutligen vännerna i trakten, regements-, bataljons- och kompanicheferna samt hela svärmen af unga löjtnanter; någon gång en landshöfding, president, lagman och häradshöfding, samt högtförnäma svågrar och svägerskor, kusiner, sysslingar och pyss- lingar; mindre välkomna snyltgäster, afsigkomna regelmässigt visi- terande f. d. kamrerare, fruar som varit honnetta kammarjungfrur; kringvandrande kittelbotare, lappskräddare, skoflickare, sadelmakare, skålknallar, zigenare, ordinarie underhållstagare och vanliga kongl. svenska trastiggare utan allt annat yrke». (Detta är det enda tillfälle vi sett författaren gifva »kungligheten» en liten knuff, hvilket anmärkes i förbigående). En dylik förmåga att uppräkna, som vi skulle vilja kalla det, förekommer på många ställen — men det anförda är säkert nog att öfvertyga läsaren om sanningen af författarens yttrande på ett annat ställe i arbetet, att han allt ifrän barndomen haft en oimotständlig håg att skrifva. Följande tafla bör icke heller förbigås, emedan den är nästan ännu mer karakteristisk än det nyss citerade. Det är uti kapitlet: Resande Studenter, sid. 59, en beskrifning på huru förf, såsom student en gång reste förbud för biskop Wingård från Upsala till Göteborg. Det första han här berättar är »att jag, som skulle den EN PUBLICISTISK GENGÂNGABE. 327 1 Juni resa hemåt Göteborg för sommaren, och lofvat medföra biskopens förbudssedlar, samt i följd deraf bordt vara färdig till afresa till klockan fem, försof mig en hel timme.» (Ack! huru obetyd- ligt och oskyldigt var icke detta imot alla de timmar och dagar och år, som författaren sedan försofvit sig i politiken!) »Landsvägsresan från Upsala till Göteborg upptog den tiden vanligen fem dagar fullt. Min enspända kärra eller rapphöna surrade alltså ut genom fjerdingstullen till Säfva, Lislena, Enköping, Nyqvarn; men innan jag kom till Vesterås, körde biskopen i sin trespända kalesch förbi mig.» Efter några raders beskrifning på nattläger i Munktorps prestgård fortfar förf.: »På morgonen måste förbudet gifva sig åstad i mycket god tid, öfver Köping, Arboga, Fellingsbro, genom den milslånga skogen till Glanshammar och Örebro.»-------»Re- dan samma afton måste resan fortsättas och alla beqvämligheter försakas.» (Ganska förklarligt när man åker på en rapphöna!) »Halfsofvande passerade jag Blacksta, Wredstofp, Ramundeboda genom skogen Tiveden till Hofva och Hasslevör. Elden var lös i skogen, men det fick icke hindra min färd» (förvånande!) »och ti- digt på e. m. uppträdde jag i Mariestad, der jag efter bispens an komst superade med honom hos hans svåger lagmannen Åkerman, sjelf göteborgare såväl som gästerna. Och strax efter supéen måste man åter bestiga skjutskärran. Vägen gick öfver foten af Kinnekulle till Björsäter, Enebacken, Kållängen, Lidköping, der man hade en marknad och sålde äfven konfekt» (tänk bara! — kursiveringen är gjord af recensenten) »Mälby, Sparlösa, Bäreberg och Sollebrunn. Här måste bispen sjelf bestå supéen ur sin med- hafda matsäck, hvarefer han gick till sin säng och jag till min kärra. Skjutshållet till Hverled var det besvärligaste jag haft, fullt af backar, skogsdunkel och bråddjup, hvilket allt gjorde den natt- liga färden rätt dyster, allrahelst då skjutsbonden utpekade hvarje ställe der diligenser kört omkull, röfvare bott och mord föröf- vats just så här dags på natten.» (Man ser att skjutsbonden ej mindre än författaren sjelf hört till de förskräckta. Månne icke måhända just denne »samtidäs» förfärande berättelser, genom det intryck de efterlemnade, till någon del varit orsaken till den po- litiska förskräckelse som sedan utgjort • ett hufvuddrag hos för- fattaren under hans publicistiska bana och återspeglas i de de- lar af hans memoarer, till hvilka vi komma längre fram? Recs. anm.). »Resan, fortgick till Wadbaka med samma häst, men der fick jag en miserabel, haltande krake till Nohl, och kom så förbi Nohl ändtligen till Göteborg, alldeles bränd och flådd i ansigtet af solbad, sand och den nattliga kylan.» 328 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Uff! nu äro vi då ändtligen i Göteborg med författaren och lemna honom der eri stund för att få vederqvicka sig. Den sista citatio- nen kan synas nog utförlig; men den torde icke varit alldeles onyttig, för att ådagalägga författarens förmåga att »ur minnet och dag- boken», kanhända till och med utan hjelp af reskarta, efter så många år kunna uppräkna ett så stort antal gästgifvargårdar, dels ock för ätt visa huru det låter sig göra att inom en så kort tid tillverka fem volymer. Det vore nu på tiden att öfvergå från författarens anteck- ningar om de yngre åren och studenttiden till det som angår det offentliga lifvet under den tid de omfatta; men vi kunna icke motstå frestelsen att meddela ännu ett litet utdrag af hvad han ansett för- tjent att öfverlemnas åt efterverlden. Det förekommer på sidorna 51 och 52 i första delen, der han gifvit en samvetsgrann förteck- ning öfver krogarna i Upsala. Han talar 'der först om otillräckligheten af den magra spis, som erhölls på ett s. k. nykterhetsvärdshus, i dagligt tal kalladt »påvretén», der allt skulle kontant betalas, och fortsätter som följer: »Så fördes och förfördes man slutligen till källarlifvet, der kre- dit beviljades. »Mamma Joholm» än vid Svartbäcken, än vid Vak- salatorget; gumman Blads och fru Urbergs restaurationer, eller mera på spiken sagdt spisinrättningar, voro väl af den minst kostsamma sorten; d. v. gästgifvargården, sista huset vid Drottninggatan och Slottsgatan, till venster då man kom ifrån stora torget, stod redan en grad högre; i den nuvarande gästgifvaregårdens lokal var Öster- bergs källare, hörnhuset sriedt imot detta var först Hjertmans, senare Schylariders, finast och förnämast ansågs Berglins källare uti Gillets lokal hvilken senare dock i nyare tider blifvit alldeles ombygd. Dessutom funnös Åkerstens schweitseri, der man företrä- desvis berömde punschen. Aaron Forss’ konditori, hvars chocolad och pastej bageri voro mycket i ropet samt gubben Schukanis billard och mamsellerna Bontés chocoladställe, hvartill ytterst må nämnas Östgöta nations vaktmästares hustru, hos hvilken ingenting annat kunde erhållas än strufVor» o. s. v. , Det synes ligga någonting nästan rörande uti den pietet, hvar- med författaren ännu så lifligt påminner sig alla de nyss citerade »samtida», hos hvilka han utan tvifvel tillbragt många angenäma stunder, då de ännu efter så många år kunna lefva i minnet eller blif- vit så troget antecknade i »dagboken»; och om t. ex. »Östgöta nations vaktmästares hustru» ännu skulle lefva och händelsevis få se huru hennes »strufvor» efter så många år blifvit förevigade i tryck, så bör hon fålla tårar af förtjusning och tacksamhet. — Vi sluta EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 329 denna afdelning med återgifvande från sid. 53 af ett litet qväde, som skrefs i den s. k. »kajutan, ett litet rum hos gumman Blad», der göteborgarne brukade hålla till, och hvilka näpna verser det nästan anar oss äro skrifna af Posthumus sjelf, ehuru han af blyg- samhet icke gifvit det tillkänna. ' »Jag minns när i lugna kajutan Med bergade segel jag satt och krängde på stolen som skutan Sent in i den stjernklara natt. På sjömannavis, med en pipa - . i munnen och glaset bredvid, jag ofta i bålslef sågs gripa - och böljan hon forssade strid.» Om det kan synas att vi varit nog vidlyftiga i citaten från den del af de i fråga varande memoarerna, som höra till förfat- tares ungdom och studentlif, så tro vi såsom en giltig ursäkt kunna anföras, att det är der som han egentligen målat sin in- dividualitet, och sjelf synes hafva lagt vigt uppå att densamma måtte blifva känd, och detta är äfven till en viss grad vigtigt för bedömandet af det öfriga. — Den vida största delen af hans arbete som angår det offentliga lifvet och deri handlande personer, rör sig förnämligast omkring, eller rättare sagdt, likasom utstrå- lar ifrån den medelpunkt, der författaren haft sin egentligaste och mest långvariga verkningskrets, det vill säga ifrån tidningen Svenska Biets byrå. Vi hafva redan i det föregående gifvit en antydning om hvad som synes hafva i den delen som angår det offentliga, utgjort hufvudsyftemålet med dessa bidrag till författa- rens »samtida», d. v. s. den nu snart bortgångna generationens zhistoria. Det är att, under förlitande, på glömskans makt, hos den i det verksamma lifvet nu ingångna och ingående generationen söka ånyo bringa till heders det parti, hvars aktier på 1820, 1830 och 1840-talen sjönko alltmera på det allmänna tänkesättets fondbörs, om vi så få uttrycka oss, under det att rättsidéerna och det offentliga lifvet utbildades och vunno en ökad betydelse, hvilket åter i sin ordning gaf anledning till en reaktionär ansträngning hos det först- nämda partiet, som äfven benämts dels gubbarnes, dels »allena- styrandets» dels »camarillans» eller »sidoinflytandets,» och hvars ifri- gaste och hätskaste organ i slutet af 1830-talet blef tidningen Svenska Biet1). q Härvid skali kanske invändas, att tidningen Tiden, som redigerades af profes- sor Palmblad, och enligt hvad i dessa anteckningar nu upplyses, likaledes med sär* 330 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Men för att verka till ett sådant resultat har det icke varit nog att framställa männen af sitt eget parti i så vacker dager som möjligt med undandöljande af deras svagheter; det har äfven varit nödvändigt att söka ensjdigt nedsätta alla dem, som under den i fråga varande perioden sökte motarbeta godtycket och verka för rättsgrundsatsernas tillämpning, och hvaraf / inflytandet till ett bättre icke mer kan misskännas. Receptet är enkelt: att upprepa påståenden, hvilka blifvit vederlagda, och faktiska beskyllningar, hvilkas osanning är bevisad. Ty härvid måste det ofta inträffa, att om det allmänna tänkesättets utslag i afseende på sak eller person hunnit hos samtiden utbilda sig kanhända först efter långa skriftvexlingar och utredningar under en förfluten tid, men det partiet, som dervid legat under, efter många år återkommer endast med upprepande af samma påståenden, döljande hvad som blifvit sagdt och i allmänhetens domslut erkändt såsom vederläggning, så kan det å andra sidan vara nödigt att ånyo gå tillbaka till en temligen vidlyftig utredning, hvartill ej finnes utrymme eller lägenhet, för att ådagalägga den motsatta framställningens falskhet. Det , är detta som äfven i andra länder bragt en stor del af den så kallade memoarlitteraturen i misskredit, och som ofta nog gjort det så svårt att åstadkomma en fullt oväldig historia öfver det som ligger utom refererandet af offentliga handlingar. De omständigheter, vi här påpekat, göra det också omöjligt att följa författaren till »Ur minnet och dagboken» med motbevisning imot alla hans mångfaldiga skefva och ensidiga anfall på dem, som till- hörde den nyare tidens riktning under den period han afhandlar, och det är en lycka att vederläggningen redan finnes till hands, skildt understöd, imellanåt måhända var om möjligt, ännu grofkornigare i sina uttryck. Men uti dess glupskheter sågs likväl imellanåt något humoristiskt, som saknades i Biet. Om Palmblad cirkulerade ock t. ex. en anekdot, att vid ett tillfälle då han, för att göra ett anfall på en notabilitet af oppositionen i presteståndet, Th—r, så mycket kraftigare, hade beskylt den senare att hafva vid en bankett i Stockholm öppnat fönstret och talat till mobben, och någon med anledning häraf sade till P. : »Men hur kunde bror trycka detta i Tiden, då bror väl visste att det ej var sanning?» så hade Palmblad med sin östgötska dialekt skämtande svarat: »Åh, hvad gör dää, att man roar sig med att skarfva litet? Han kan gerna få ljuga igen på mej, om han vill.» — Vi kunna ej garantera tillförlitligheten af denna anekdot, men väl att den på sin tid temligen allmänt eirkulerade, hvilket många ännu lefvande torde minnas. Ofverhufvud hörde Palmblad till dem, som kunde sägas följa valspråket: »Ge och tåla hugg», och derföre i det förra fallet icke var grannlaga om hurudana de hugg, han gaf, voro beskaffade. Personligen knnde han likväl vara den allra vänligaste mot ^em, hvilka han i skrift angripit på det skarpaste. Detta senare kunna många »sam- tida» intyga. EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. / 331 åtminstone för det mindre antal som en gång gör sig mödan att studera riksdagsprotokollerna. Vi skola dock försöka att här och der belysa några drag af hr Hellbergs författareärlighet. Läsaren känner redan af det föregående och af författarens egna bekännelser, att det hufvudsakligaste ändamålet med tidningen Svenska Biets uppsättande var att söka motarbeta Aftonbladets inflytande, äfvensom att detta misslyckades till den grad, att, såsom förut är visadt, Svenska Biets egna patroner, i bref till utgifvaren, som han haft den berömvärda uppriktigheten att sjelf citera, imel- lanåt varnat för det oskickliga sätt hvarpå bladet sköttes, (ehuru det bör medges att dessa varningar, stälde till hr Hellberg, mest voro riktade imot inedarbetaren Angeldorff, för hans klumpiga sätt att gå tillväga) och' att tidningen slutligen måste upphöra i brist af prenumeranter och med ekonomisk ruin för utgifvaren1). Bet är då förklarligt nog om vår författare, som enligt egen bekännelse på många ställen, uppriktigt hängt fast vid den från en förfluten tid ännu qvarstående regime, som pressen ifrån 1830-talets början, och främst deribland Aftonbladet, gjorde till sin uppgift att be- kämpa — om denne författare bibehållit ett horn i sidan till Af- tonbladet, och nu efteråt gjort en storartad ansträngning att få för- hållandena på den tid, under hvilken dessa strider räckte, framstäld i en annan dager. Vi skola försöka ådagalägga hvad man bör tro om författarens sanningskärlek och tillförlitlighet i några af dessa hän- < seenden, så godt det låter sig göra utan ätt allt för mycket trötta läsaren. Men för att gifva en klarare åskådning af ställningen och karakterisera den moraliska halten af hela den strid, som utgjorde föremål för tvisterna inom publiciteten under de år, då Svenska Biet existerade, är det nödigt, att med några korta drag teckna situatio- nen under den föregående tiden och hvad som hufvudsakligen gaf uppkomst åt den i Posthumus’ ögon så förhatliga oppositionen. Då konung Carl Johan såsom vald tronföljare anlände till Sverige år 1810, fann han för sig en regeringsform, i hvilken den snart sagdt mest framstående bestämmelsen lydde (och ännu lyder): Konungen skall allena styra riket. Det heter visserligen tillika... »på sätt denna regeringsform föreskrifver»; men ordet allena styra var likväl alltför inbjudande för att icke, sammanlagdt med alla de öfriga maktfullkomligheter samma grundlag lägger i konungens ') Kanske bör härvid ej heller förgätas att en annan medarbetare i Biet, hr Wahlström, efter några års deltagande deri, under hvilka hån haft tillräckligt tillfälle att göra bekantskap med karakteren af dess bemödanden, tillhörde oppositionen på riksdagen, der han blef vald till ledamot i borgareståndet. Han skulle nog kunna måla en pendant till Posthumus’ skildringar, men af annan färg, om han ville. 332 ' FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. hand, gifva anledning till starka frestelser att derät gifva en abso- lutistisk tydning. Han fann vidare för sig ett ifrån konung Gustaf den tredjes regering i den bekante underståthållaren Liljensparres hand utveckladt och ännu fortlefvande polisvälde, inför hvilket individerna af folket voro blottstälda för ett godtycke som gränsade till rättslöshet. Han var okunnig i språket, som han, i början af misstro om att få qvarstanna och sedan af vana, aldrig lärde sig; och slutligen hörde han snart omtalas att det ännu fans ett gustavianskt parti, synnerligen bland adeln, som speku- lerade på en restauration; ett parti, hvars styrka naturligt nog Öfverskattades af hans lifliga och i detta hänseende skuggrädda lynne. Det sistnamda gaf anledning till 1812 års drakoniska förordning imot all gemenskap med f/d. kungliga familjen, samt sedan till juridiska förföljelser och blodsdomar, hvilka blefvo fläckar på hans i flere andrå fall lysande minne. Af detta samma skäl fann han det äfven politiskt klokt att redan ifrån början omgifva sig med de mest framstående af adeln och hofvet, som alltid hade spelat den mest betydande rolen i de politiska angelägenheterna, och att af många bland dem köpa deras tillgifvenhet — »dévouement» — med personliga uppoffringar, hvilket ock bland annat samlade kring honom åtskilliga stortiggare, som för den ekonomiska hjelp de erhöllo, voro beredda till medhåll i hvad som helst i politiskt hänseende. De förnämste bland denna omgifning, som hade stått högst på ranglistan, voro sjelfve ingalunda vänner af en ny sakernas ordning, såvidt som de deri anade fröet till en vidare utveckling i riktning åt friheten — vi nämna exempelvis bland dessa rena monarkister grefvarne Brahe och Rosenblad; den sistnämde var den förnämste mannen under den föregående absoluta regimen; det var han, som hade kontrasignerat många af Gustaf den 4:e Adolfs absurdaste förordningar, men likväl ännu i många år bibehölls i rådet, och der hade stort inflytande,, medan de så kallade revolutionsmännen snart aflägsnades. Härtill kom att sjelfva régenten, Carl den 13:e, i sitt redan försvagade kropps- och själstillstånd numera knappt var annat än ett föremål för medömkan, och att alla väntade på och sågo upp till den utvalde tronarfvingen såsom , en frälsare åt landet i dess genom kriget och Finlands förlust utmattade belägenhet. Den fransyske fältherren, när han kom för att »taga imot Sverige», uppfattade ock snart med sitt snille dessa förhållan- den. Då han derjemte genom sin personliga tjusningskraft in- tog alla, som kommo honom nära, och allmänheten hoppades att genom honom få upplefva ett nytt och bättre tidehvarf, ja en EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 333 och annan äfven, att han skulle kunna åt sitt nya fädernesland återvinna Finland, så blef följden af allt detta, hvad som annars skulle synas oförklarligt, att allt utan invändning böjde sig för den nykomne främlingens vilja, och att någonting som kunde kallas politisk opposition knappt kunde skönjas under de första tio åren från den dag han såsom kronprins öfvertog regeringen. Häraf måste han lätt förledas till den tron, att ordet konungen skall allena styra riket, utgjorde i allmänna, opinionen grundlagens egentliga A och O, och att orden, »på sätt denna regeringsform föreskrifver» vore tillsatta för syns skull, utan någon verklig betydelse. Denna hans föreställning minskades icke heller då det redan så kort tid efter hans hitkomst som vid 1812 års riksdag, utan något allvarsammare motstånd än några få reservationer inom ett par stånd, lyckades honom att stympa folkets dyrbaraste skyddsvärn, tryckfriheten, genom indragningsmaktens införande, hvilken medgaf regeringen att utan skäls angifvande undertrycka tidningar och andra periodiska skrifter, med det hårda tillägget att utgifvaren af en sålunda undertryckt skrift icke utan konungens särskilda till- stånd vidare kunde få utgifva någon annan. En icke mindre tillförsigt till maktfullkomligheten af allenastyrandet och till ansvars- friheten måste det åstadkomma, då han vid 1815 års riksdag kunde tillegna sig personligen såväl den s. k. rubelfonden som de millioner, hvilka Frankrike lemnade i lösen för Guadeloupe, och detta på den grund att denna koloni hade blifvit afträdd »till konungen af J Sverige», en alltid brukad diplomatisk term, som efter den s. k. folkrättens »usäncer» aldrig förr blifvit förstådd annorlunda, än att den ena staten afträdt den eller den provinsen, det eller det be- loppet, till den andra staten — icke till dess regent personligen. Någon uppmärksamhet på offentliga ärenden genom pressen fanns icke heller under dessa’ år. Utom det officiela bladet som var inskränkt till meddelande af embetsverkens kungörelser och ett tarfligt referat af de utländska nyheterna, utgjordes tidnin- garna för dagen af Dagligt Allehanda, som var endast an- nonsblad, Journal för litteraturen och teatern, som sedan förän- drades till Allmänna journalen, samt Stockholmsposten. Allmänna journalens utgifvare, kanslirådet Wallmark, var tillika Carl Johans handsekreterare och lärare i svenska språket (!1) med en vacker lön och derigenom fästad vid hans person samt såsom publicist klafbunden; och kapten Lindeberg, som utgaf Stockholmsposten, hade i egenskap af afskedad officer vid landtyärnet fått ur Carl Johans handkassa en pension, som kunde när som helst återtagas, 334 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. hvarföre ock den tidningen var mycket tam, ända tills imot den tid då den upphörde. Några smärre blad, som tid efter annan ut- kommo, såsom Allmänna opinionens organ och Nya posten m. fl. omkring år 1815, hade en kort lifstid och ingen nämnvärd politisk betydelse; lika litet kan en sådan tillerkännas de skandalskrifter, som utgåfvos af och imot Grevesmöhlen, hvilken sistnämde, såsom det sedan uppdagades, äfven åtnjöt understöd af kronprinsen. Det var först ifrån år 1817 som pressen genom tidningen Anmärlcaren, utgifven först af Cederborg och sedan af G. Scheutz, började rikta en allvarligare uppmärksamhet på det offentliga lifvet, isynnerhet på rättsskipningen i brottmål och polisväsendet, hvilket skedde genom framdragande inför allmänheten af ett par bevis på gr oft polisvåld, hvaribland isynnerhet det så kallade Wermdömålet (der man försökte piska en oskyldig till bekännelse om ett mord) starkt upprörde den allmänna rättskänslan, och kort derefter genom Kuriren, af bröderna Theorell, som likaledes ifrade mot missbruk af polis- och domaremakten, samt från år 1820 genom Argus, (utgifven af Scheutz och Johan Johansson) den första som egent- ligen började granska statsförvaltningen och regeringssystemet från politisk synpunkt, bland annat genom en artikelserie med titeln År Sverige en konstitutionel stat eller icke, som under dåvarande förhållanden och ovana vid publiciteten, väckte ett ej ringa upp- seende. Det var ock först ifrån den tiden som inhemska nyheter för dagen började meddelas. Ungefär samtidigt härmed hade några pohtiska högmål blifvit anhängiggjorda, för förmenta förbrytelser imot 1812 års förordning imot all förbindelse med f. d. kungl. familjen, nämligen imot en officer Natt och Dag, som dömdes in contumaciam, emedan han hade be- gifvit sig ur riket; imot Ihre och Bergelin, tvenne unga män, den ene civil tjensteman, den andre läkare, som blefvo dömda till döden för det de vid en middag hos landshöfdingen på Gotland hade klingat med hvarandra och druckit «Gustaf den femtes skål», samt imot en nära utfattig person vid namn Höökenberg, som på ett ställe i landsorten hade pratat om att han året derpå skulle komma att få det mycket bra, emedan prins Gustaf då skulle återkomma till Sverige, och för detta blef dömd af med lif, ära och gods. Alla dessa personer, med undantag af Natt och Dag, blefvo benådade, men fingo dock sitta på fästning, Höökenberg i sex år, om vi rätt minnas. Rörande alla dessa saker finnas hand- lingarna utförligt refererade uti skriften Bidrag till Sveriges historia efter år 1S1OX). ’) Det väcker nu för tiden med skäl förundran att sådana blodsdomar kunde fållas af ledamöter i rikets högsta domstol; men det kan i ett fall möjligen till någon EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 335 Imellertid hade genom sådana tilldragelser, luften småningom blifvit laddad med explosiva ämnen — enligt ordspråket i Frithiofs saga: »När väld på tinget dömer, är ofärd nära». Nöden i landet, dels efter kriget, dels i följd af klena år, hade ock verkat någon afkylning af förtjusningen; det allmänna löjet öfver den be- kanta förskräckelsen för den förmenta Lindbomska konspirationen hade äfven bidragit något härtill, och många inom de högre kretsarna och byråkratien voro icke fullt belåtna med det sätt, hvarpå föreningen med Norge blifvit ordnad, hvaraf en och annan hade väntat sig enskilda fördelar i anställningsväg. Så kom år 1822 det Ankarsvärdska högmålet för de bekanta ryttarbyxorna, hvilket lär vara nog kändt att ej behöfva närmare beskrifvas; och efter allt detta öppnades med 1823 års riksdag ett nytt politiskt tidskifte, det första, då förnämligast hos adeln en allvarlig oppo- sition imot regeringssystemet uppenbarade sig. Denna opposition kunde ej undgå att bland annat rikta sig äfven mot bristen på konstitutionela garantier; och det var under denna samt följande riksdag som man på riddarhuset fick höra excellenserne Mörner, af Wetterstedt, Fleming m. fl. eftertryckligt och med patos påstå att Sverige icke vore någon parlamentariskt konstitutionel stat i samma mening som England, emedan § 4 i Regeringsformensäger att konungen här skall- allena styra riket. Derimot uppträdde på andra sidan friherre C. H. Ankarsvärd, f. d. ryttmästaren grefve del förklaras genom följande berättelse, som för mänga är sedan meddelades skrifvaren häraf i första hand. Framlidne kommersrådet Zenius, som var ledamot af lagko- mitén, berättade nämligen en gäng, att samma dag på morgonen som målet mot Ihre och Bergelin skulle första gängen förekomma i högsta domstolen, hade han stått i Stor- kyrkobrinken och talat med en af domstolens ledamöter, justitierådet Blom. Justitie- kansleren Thurdfjell, som var aktor i saken i högsta domstolen, hade i detsamma passerat förbi dem, och både Zenius och Blom hade då beskärmat sig öfver att Thurd- fjell kunde förnedra sig genom framställningen af påstående om dödsstraff imot per- soner för det de druckit en skål. Icke desto mindre hade Blom sjelf deltagit i dödsdomen mot de båda anklagade. Några dagar derefter hade Zenius träffat Blom och yttrat sin förvåning häröfver, enär Blom sjelf under deras nyssnämda samtal hade bittert klandrat Thurdfjell för hans yrkande. Blom hade då urskuldat sig dermed, att under det saken förevarit och diskuterats i domstolen, hade bud skickats ifrån kron- prinsen åtta särskilda gånger, med hotelse att om de anklagade ej blefvo dömda till döden, skulle han, som ansåg en sådan dom nödvändig såsom ett skräckmedel imot andras försök att stämpla för den afsatta dynastien, lemna regeringen och resa ur riket, men tillika hade han gifvit sin högtidliga försäkran att de anklagade, om de dömdes, skulle få nåd och endast behöfva umgälla sin förbrytelse med någon tids fän- gelse. (Mycket no^g för en sådan sak). Något bevis för sanningen af Bloms yttrande finnes naturligtvis icke, helst sedan samtliga dåvarande justitieråden äro döda; men osannolikt är det icke, emedan missförhållandet imellan förbrytelsen och straffet är svårt, om ej omöjligt, att förklara ntan någon särskildt inverkande orsak. 336 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Claes Fredrik Horn, prosten grefve Schwerin, öfverstelöjtnanten Gustaf Hjerta, professor Cederschöld, öfverste Ambrosius Bergman, herrarne von Seth och Hallenborg, m. fl. imot de förra med fram- hållandet af tillägget i 4 §: »på sätt denna regeringsform före- skrifver», och ville göra rådgifvarnes deltagande i regeringen och deras ansvarighet till en verklighet. Denna strid fortsattes äfven under 1828—1830-årens riksdag med ifver å båda sidor, och det var vid ettz af dessa tillfällen som statsrådet grefve Mörner, hvilken förut hade varit »en af 1809 års män» som det kallades, och i sin ungdom ansågs för jakobin, med knuten näfve från sin bänk talade om »dessa tidningsskrifvare», såsom roten och upphofvet till allt ondt. Att oppositionen icke saknade näring, derför sörjde ock Carl Johan genom åtskilliga ytterligare åtgärder, egnade att mer och mer påkalla allmänna uppmärksamheten. Vi erinra deribland om skandalen i bondeståndet vid frågan om indragningsmaktens upp- hörande1) och om skeppshandeln, som gaf anledning till den rykt- bara visan: »Hat er was zu schackern, grefve, thi commersen må ju lefve. Sälj mir mans sitt flotte, — Topp», o. s. v.; — hvilken sedan befans hafva varit författad af Wadman, och den sorglustiga tillställningen vid riksrätten öfver denna sak, som hos allmänheten gaf en bland ledamöterna tillnamnet »justeringsråd», emedan han till den anklagade statsrådsledamotens frikännande ändrade sig vid justeringen, samt om försöket att med ändring af 72:a §:n Regeringsformen erhålla andel i bankens styrelse. Härtill kom kort före och under 1834 års riksdag högmålet imot kapten Lin- deberg för en till justitieombudsmannen inlemnad skrift angående den kungliga teaterns monopol, och för hvilken Lindeberg anklagades, genast blef häktad och derefter dömd till döden; samt ännu längre fram anklagelsen imot Crusenstolpe för majestätsförbrytelse, för det han hade skämtvis yttrat, att regeringen hade begått sabbats- brott, emedan hon företagit ett befordringsärende på en söndag. ’) Till tjenst för dem som ej hafva denna sak i minnet, kan det vara skäl att erinra om hufvudpunkterna deraf. Vid 1823 års riksdag hade nämligen konstitutions- utskottet föreslagit indragningsmaktens afskaffande och ständerna förklarat förslaget hvilande till nästa riksdag. Dét blef då äfven bifallet af adel, prester och borgare, men afslaget i bondeståndet. Talmannen i detta stånd, Longberg bade, såsom det allmänt '‘ansågs, blifvit köpt, och genom hans åtgärd med tillhjelp af en förslagen sekreterare, hofrättsrådet Trägårdh, vanns pluralitet för afslag i ståndet. Detta väckte mycken harm, som ökades af den stora skandalen, att så många ledamöter af ståndet reserverade sig, att dessa utgjorde pluraliteten ; så att talmannen, när han fann att reservationerna började blifva för många, ropade till de sista som anmälde sig: »Nej håll nu!» Det är troligen ännu ej bortglömdt, att kort derefter talades mycket om de »10,000 klingande skäl», som an sågos hafva icke minst bidragit till utgången. EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 337 Alla dessa saker hade visserligen passerat innan ' tidningen Svenska Biet uppsattes, och det har således icke kunnat > åligga Posthumus, som ej kom med i affärerna för än 1839, att upptaga dem i sina anteckningar. Men han var dock icke obekant dermed ; och de kunna icke utelemnas såsom gifvande en förklaringsgrund till den växande oppositionen. Den digression vi tillåtit oss för att erinra derom, torde derföre icke varit öfverflödig, och lär vara till- räcklig för att med någon tillhjelp af hvad allmänheten ännu har i minnet från det förflutna, ådagalägga fruktlösheten af det bemö- dande som genomgår Pösthumus’ arbete, att framställa denna oppo- sition såsom uppenbarelsen af en obefogad personlig hätskhet imot konungen. Vi anse oss likväl särskildt i korthet böra bemöta några af förfis anklagelser mot den oberoende pressen under den i fråga varande perioden. Att Posthumus företrädesvis söker att nu efteråt så mycket som möjligt nedsätta de liberala tidningarna och isyn- nerhet Aftonbladet, då det var just för samma ändamål Svenska Biet uppsattes och han blef dess ansvarige redaktör, är naturligt, då detta bemödande att motverka deras inflytande misslyckades. Men det förtjenar särskildt uppmärksammas på hvad sätt dessa för sök blifvit gjorda, emedan det i sin mån karakteriserar partiets moralitet i detta hänseende. Ibland det reaktionära partiets mot den oberoende pressen och främst imot Aftonbladet ständigt upprepade beskyllningar i de besoldade tidningarna Svenska Biet, Morgonen, Tiden och Minerva, på den tiden, och hvarpå diverse uppkok nu förekomma i Posthumus’ memoarer, var det en stående tillvitelse, att de förra »smädade den åldrige konungen» och för öfrigt »allt he- ligt». Att denna beskyllning helt och hållet saknade grund hvad Aftonbladet beträffar, framgår imellertid af tvenne obestrid- liga förhållanden: det ena att Aftonbladet aldrig blef anklagadt inför rätta för någon sådan smädelse, det andra, som betyder ännu mer, att oaktadt utgifvaren många gånger uppmanade motståndarne att uppgifva exempel på, hvarest sådana smädelser någonsin före- kommit i bladet, så voro de icke i stånd att framdraga ett enda exempel, utan togo i brist deraf sin tillflykt till åberopande af en annons, som en dag kort efter Carl Johans dödhadé råkat inkomma, nämligen att »en svart svinpels, passande för den nuvarande hofsorgen, fanns till salu på Kornhamns torg.» Men också blef detta föga passande skämt, som hade råkadt blifva förbisedt vid korrekturläsningen på annonserna, sedermera troligen öfver trettio à fyrtio gånger och ännu flera år efteråt omtuggadt i de reaktio- Framtiden. Band 6. 22 v 338 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN.. 1871. OKTOBER. nära tidningarna såsom ett bevis på förbrytelse af Aftonbladet mot både lag och anständighet, och har icke heller blifvit glömdt af Posthumus, så att man vid detta upprepande ovilkorligen måste erinra sig den gamla sagan om: »det var en gång en käring som hade en skinnpels, och först blötte hon honom och sedan stötte hon honom, har ni hört den förr?» Svar, ja eller nej, likagodt; hvarpå åter följde : »det var engång en käring som hade en skinn- ' pels», o. ö. v. i oändlighet. Månne icke detta utgör ett talande be- vis om den i fråga varande beskyllningens tomhet? — Men icke nog härmed: Aftonbladet var under sin 23-åriga tillvaro icke mer än två gånger anklagadt för smädliga uttryck. Den ena gången var det för en ur Franska tidningen le National öfversatt artikel om österrikiska regeringens framfart imot Italien, med anledningon af grymheterna mot Silvio Pellico, Gonfalonieri, m. fl. Med anledning af denna rättegång lät österrikiska ministern grefre Woyna införa i Post- och Inrikestidningen en förklaring, att han icke hade be- gärt detta åtal. Det hade blifvit anstäldt på konungens egen be- fallning. Det andra tillfället var, då Aftonbladet några veckor sköttes af hr S. A. Hedlund, under en resa som Hierta hade före- tagit till utlandet. Aftonbladet råkade då i en strid med Posttid- ningen som redigerades af — hr Hellberg, vår Posthumus, hvilken — i parentes sagdt — alltid varit ömtålig och fann sig så knuffad, att han drog Aftonbladet för rätta, men utan framgång. Här kan invändas, att då regeringen mellan åren 1834 och 1840 så ofta drog in Aftonbladet, så behöfdes icke något åtal; men i betrak- tande af den hätskhet som visade sig uti det först omförmälda tryckfrihetsmålet, ej mindre än uti åtalet imot Öfversättningen af Strauss’s arbete, der det allmänt ansågs vara meningen, att på grund af då gällande strafflag »för afvikelser från den rena evan- geliska läran», få Aftonbladets förläggare landsförvisad om han hade framträdt såsom öfversättare, så är det ock sannolikt, att åtal för smädelse mot konungen, hvarå urbota straff följer, icke hade underlåtits om dertill funnits ringaste giltig anledning. Den slutsats framstod imellertid tydligt för alla som följde med den offentliga diskussionen på den tid hvarom här är fråga, att någon större framgång åt bemödandet att skada Aftonbladet icke var att hoppas af det skrän, som den salarierade pressen upphäfde angående föregifna smädelser mot konungen. Författa- ren har ock, jemte upprepandet af dylika beskyllningar sjelf bidra- git att vederlägga dem, då han haft den artigheten att på ett, om ej flere ställen i memoarerna, citera“ Tegnérs yttrande i ett tal i Vexiö, tryckt i Tegnérs samlade skrifter, att Aftonbladet var EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 339 swnska folkets übel Ett inflytande som måste förutsättas för att gifva anledning till ett sådant omdöme äfven hos en biskop, och en af landets förnämsta, hade väl ej varit tänkbart, om tonen i Aftonbladet varit smädlig. Detta hindrar ej att det i sina ar- tiklar ofta nog kunde vara /orsmädligt imot de besoldade bladen, men inför det moraliskao begreppet är en stor skilnad imellan smäd- ligt och försmädligt. A andra sidan bör ej lemnas ur sigte det intyg om Svenska Biet, som Posthumus sjelf framhållit, då han på flere ställen omtalat, att tidningen Dagligt Allehanda kallade Biet »ett allmänt föraktadt blad.» Det är föga sannolikt, att Dagligt Allehanda, som då var en ansedd tidning, skulle hafva begagnat en så stark fras om den icke varit ett uttryck af en öfvervä- gande opinion hos allmänheten: och Posthumus torde nog sjelf känna, att samma opinion om Biet yttrades på många andra håll. Hvem vet om han icke har sådant antecknadt i dagboken, fastän han funnit det tillräckligt att komma fram med en orlof- sedel? Ett par andra försök af lika vacker beskaffenhet, som vår Posthumus icke aktat för rof att anställa med beräkning på den ; nuvarande publikens glömska, hafva sammanhang med clen sorg- ligt ryktbare, genom sina många skrifter bekante C. J.; L. Alm- qvists medarbetareskap i Aftonbladet. Sedan Almqvist hade rymt härifrån, och de mest graverande, till visshet gränsande misstankar hade yppats, att han hade velat förgifva en gammal man vid namn v. Schewen, åt hvilken han var skyldig en betydlig summa pen- ningar, så väckte detta naturligtvis ett oerhördt uppseende i hela landet med afseende på det rum Almqvists namn hade vunnit inom litteraturen. Svenska' Biet hade då upphört, men försök gjordes från flere andra håll att göra troligt, att Almqvist hade varit intim vän med Aftonbladets förläggare. Alla de som haft någon närmare beröring med interiören af Aftonbladet, och af hvilka flere ännu lefva och kunna vitna, visste imellertid, att Almqvist icke deltog uti den dagliga redaktionen, utan merän- dels blott hade att anmäla utkomna skrifter; och så litet egde något förtroligare umgänge i privatlifvet rum imellan honom och Aftonbladets förläggare eller de öfriga medarbetarne, att då han på grund af misstanken om brottet efterlystes, var det för alla dessa en nyhet och en öfverraskning att få höra att han hade plägat besöka v. Schewen, som var ryktbar för sin cynism och oren- ligheten i sin bostad. Icke heller träffades ens någon biljett eller annat skriftligt meddelande från Hierta i Almqvits byrå, när den uppbröts, ehuru der lärer funnits förvarade bref från många andra. 340 FRAMTIDEN.Z FJERDE ÂRGÂNGEN. 1871. OKTOBER. Detta allt upplystes då för tiden. Det oaktadt har Posthumus nu icke försmått att ånyo uppduka samma insinuationer att en när- mare förtrolighet egt rum dem imellan, hvilket naturligtvis kan ge rum för den slutsatsen, att Hierta icke kuntje sakna all känne- dom om Almqvists förehafvande. Ett annat försök af samma art förekommer i första delen och handlar om ett förhållande år 1842. Hierta hade företagit en utländsk resa och Almqvist hade fått uppdrag att under tiden sköta hufvudredaktörsbestyret i Aftonbladet. Det var då som en på sin tid mycket omtalad historia om det såkallade dådet passe- rade. -Härmed förhöll sig så, att tidningen Freja, som hade blifvit uppsatt af litteratören, kammarjunkaren Carl Kullberg, och sedan öfvergått i August Blanches händer, men ännu lärer stått något under Kullbergs ledning, den tiden icke sällan gjorde gemensam sak med Biet, Svenska Minerva och Tiden imot Aftonbladet, som åter med anledning af Frejas dåvarande tvetydiga hållning några gånger förehöll redaktionen dess karakterslöshet och »brist på conduite». Nu bör anmärkas, att Blanche, såsom senare allmänt är be- kant, i sjelfva verket hade demokratiska och åtminstone senare nästan republikanska sympatier. Det syntes derföre svårt att för- klara, huru Freja kunde göra gemensam, sak med Svenska Biet, till dess någön anledning yppade sig, att denna stundom förekom- mande koalition tillvägabragtes genom en person som stod Blanche mycket nära, men äfven hade kommunikationer med Svenska Biets byrå. Huruvida detta rykte egde grund i verkligheten, är svårt att kunna säga, men det är åtminstone sannolikt. Härpå gjordes i ett n:r af Aftonbladet en allusion, men i så förtäckta ordalag, utan något namn eller utpekande af personens stånd, att ingen tillämpning kunde göras af den som läste artikeln. — Imellertid väckte detta ett förfärligt oväsen i det reaktionära lägret, der man genast förstod och skyndade att underhand omtala hvem som skulle menas ehuru det oss veterligt först nu blifvit i tryck uttaladt af Posthumus, som säger att den åsyftade per- sonen var dåvarande kyrkoherden Bergvall. Denne var Blan- ches fosterfader, och derföre väckte den förtäckta hänsyftningen så mycken harm och förskräckelse i Frejas läger, att Blanche icke allenast öfvertalade tvenne af Aftonbladets medarbetare, Linde- berg och Sturzenbecker, att förklara, att de icke hade skrifvit denna förtäckta anspelning, utan äfven förifrade sig så långt, att han på offentligt ställe begick ett annat bekant »dåd», som på den tiden allmänt fördömdes. EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 341 Vid sin hemkomst i Augusti öfverhopades derpå Aftonbladets förläggare med besvärjelser att Almqvist, sedan han begått ett sådant dåd, nödvändigt måtte skiljas från redaktionen. Men det .som utgör sjelfva klämmen har nu blifvit besörjdt af Posthumus, som berättar att saken äfven af Aftonbladets egna medarbetare an- sågs så graverande, »att de utträdde ur Aftonbladet, emedan Alm- qvist icke blef skild derifrån». Huru härmed verkligen förhöll sig, visas, hvad Lindeberg beträffar deraf, att han visserligen utträdde ur redaktionen, men skälet härtill var icke det af Posthumus uppgifna, utan helt en- kelt, att Lindeberg samma år på hösten skulle öppna sin tea- ter, hvilket ock skedde, och att han derföre ej vidare hade nå- gon tid att egna åt Aftonbladet. Äfven Sturzenbecker upphörde att vara daglig medarbetare, men anledningen dertill var att han redan i början af sommaren hade beslutat att den 1 Oktober flytta till Södertelje, för att der mera ostördt kunna egna sig åt litterära sysselsättningar; imellertid fortfor han äfven sedermera att ej sällan biträda med artiklar till Aftonbladet. — Allt detta kunde icke vara Posthumus obekant, och hans förfaringssätt i denna sak smakar derföre icke så litet af hvad fransmännen kalla canaille. Om för öfrigt Almqvist vid den tiden, år 1842, varit illa ansedd i det all- männa, så hade väl icke Thomander biträdt honom såsom Posthu- mus sjelf berättar med försvarskriften vid åtalet inför Uppsala domkapitel. k Då denna tvistefråga kanhända redan upptagit för stort ut- rymme, så är det ej skäl att här afhandla den vidlyftigare; vi ha i stället till deras tjenst, som kunna vara intresserade att taga närmare kännedom af förhållandet, vidfogat en särskild bilaga, innehållande en artikel i Aftonbladet för den 7 September 1842, som fullständigt utreder förhållandet och der äfven den .artikel som skulle innefatta dådet, finnes aftryckt. Till Posthumus’ gravamina imot Aftonbladets förläggare hör äfven hvad som förekommer vid refererandet af rättegången imot öfversätt- ningen af Strauss’ bok, ett sammandrag af hans större verk: Das Leben Jesu. Den saken torde skäligen kunna anses utagerad; men så- som tillägg till hvad Posthumus derom anför, synes det kunna vara af intresse att erinra om, hvad en af Posthumus’ egna patroner, statsrådet och biskopen Heurlin, enligt en uppgift i P. Ahnfelts Studentminnen, hade yttrat med anledning af detta tryckfrihetsmål: »Det vete f-n ändå, om inte Strauss hade rätt». Det är kanske icke heller alldeles på orätt ställe att anföra ett prof på Svenska Biets ton äfven vid behandlingen af denna sak. Det var nämligen fråga om rättig- 342 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871.» OKTOBER. heten eller icke till en mytisk uppfattning af vissa dogmer. Exem- pelvis hade i detta afseende svaranden i sin förklaring anfört, att då vår religionslära säger att Gud är en ande, ett osynligt väsen, och allestädes närvarande, men andra trosartikeln lärer att Kristus sitter på Guds Faders högra hand, så kunde det senare icke för- stås annat än mytiskt, emedan det ej kan finnas någon höger eller venster hand om ett väsen som är en ande och allestädes närva- rande. — Vid refererandet häraf förklarade Svenska Biet — vi veta naturligtvis icke om Posthumus var författaren — att »en sådan förklaring kunde ingen annan än Belzebub sjelf ha skrifvit». Imellertid kunna sådana uttryck förklara anledningen, hvarföre såväl Hans Järta som erkebiskop Wingård, uti de bref som Posthumus sjelf tryckt, åtskilliga gånger uppmanade Hellberg att moderera tonen i Biet, så att den ej blefve så grofkornig och ohyfsad. Vi hafva redan anfört en varning af den förre; erke- biskopen skref derom (se sid. 193, första delen): »Helsa mycket Angeldorff, den mångfrestande, men bed honom icke förlöpa sig.» Och om Straussiska saken: »Jag ser, att Straussiska målet gör oro. Seqvestern, ehuru jag icke föranledt den, kunde icke undvikas, om icke våra lagar skola anses antiqverade (ja den lagen blef ock derefter ändrad!) Om man felat i processen, förstår jag icke; vet endast, att tryckfrihetsförordningen, såsom illa redigerad, ger an ledning till olika tydning och möjligen misstag. Är sådant be- gånget, duger det icke att med än så stor dialektik försvara det. Åtminstone önskade jag, att Biet icke derpå förspilde anseende. (Dessa ord, kursiverade af Rec., visa huru sjukt aktierna stodo till och med i erkebiskopens omdöme).------------»Slutligen skref han den 2 Oktober», heter det: »då man skyllt mig for så mycket, som jag icke gjort i Straussiska saken, får jag väl också göra något. Jag har derföre raspat denna lilla uppsats, för hvilken jag begär rum i Biet, om det går an; skonsam är den icke, men striden har redan å ömse sidor tagit eld». —. Måhända var det den uppsatsen, hvari det talades om Belzebub; det vore intressant om Posthumus i en följande del ville upplysa om detta. Uti den femte delen har Posthumus, såsom det synes med en viss förkärlek, utbredt sig öfver en annan sak, som år 1851 föran- ledde Hierta att instämma utgifvaren af den dåvarande tidningen Folkets röst inför domstol. Det kapitel som handlar härom, börjar med yttrandet, att »bland alla våra svenska samtida torde väl Hiertas Aftonblad varit den, som under en viss period utöfvat det största inflytandet. Men kort derefter heter det att,'»uti tidningen Folkets röst hade vuxit upp en medtäflare åt Aftonbladet både i EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE, ' 343 , < frisinthet och folkgunst». Vi anföra detta omdöme utan några kommentarier, såsom ett prof på Posthumus’ goda vilja mot Afton- bladet, hvilken framlyser genom hela noten, men i synnerhet i detta kapitel. Nu till saken. Aftonbladets förläggare hade år 1849 låtit anlägga en sidenfabrik vid Bamängen på Södermalm. Här hade en aflöningsdag anmärkning gjorts på en sidenväf- verskas arbete, och afdrag med anledning deraf skett på hennes arbetslön. Härmed var hon missnöjd och detta kom till redak- tionens af Folkets röst kunskap, som med anledning deraf gång på gång anföll, fabrikens égaré med de mest smädliga beskyllnin- gar i egenskap af arbetsgifvare och husbonde. Detta fortsattes i flera nummer, och föranlät slutligen Hierta att stämma utgifvaren för att söka stäfja dessa anfall, som påtagligen bedrefvos syste- matiskt. Detta har också Posthumus nu omtalat, och dervid till och med gifvit sig sken af att beklaga Aftonbladets förläggare, dock med en insinuation såsom skulle de anfall, för hvilka han ut- sattes, icke vara annat än en nemesis. Det har redan förut i denna artikel blifvit anmärkt, huru osanna Svenska Biets och konsorters föregifvanden angående Afton- bladets smädliga beskaffenhet voro, och att de aldrig gittade taga fram exempel derpå. Smädelse är också något helt annat än skämt, satir o. s. v. när detta ej går på annans goda namn och rykte. Sålunda, om t. ex. någon skulle säga öm hr Hellberg, att han alltid visat sig vara en stor kruka i politiken, fastän liten i öfrigt, så kan detta kallas försmädligt, men icke smädligt, i lagens mening. Imellertid har författaren, för att efteråt kunna om möj- ligt åstadkomma den effekt han genom antydningen om en nemesis söker, förtegat två omständigheter som voro af hufvudsaklig vigt: den första, att \ den i fråga varande sidenfabriken sköttes af en fransman, som var antagen’ till dess föreståndare, och på eget ansvar antog och afskedade folket, så att det var med honom ensam som de hade att uppgöra och i händelse af behof tvista samt att fabrikens égaré icke hade något att göra dermed, åtminstone icke annat än i andra hand, om klagomål hos ho- nom anfördes, hvilket här icke hade skett, samt att han såle- des ej visste af saken innan det talades derom i Folkets röst; och den andra,, att utgifvaren af Folkets röst blef fäld i tryck- frihetssaken och dömd till ansvar. Till berättelsen om detta mål hör dessutom en episod, som är ganska upplysande. Då målet skulle förekomma inför domstol och medan parterne väntade på föredragningen, kom utgifvaren af Folkets röst fram till Hierta och sade: »Hvad tjenar det till att bråka med tryckfrihetsmål imot 344 FRAMTIDEN. FJEBDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. mig? Nog vet herm att det inte är jag som af egen drift anfaller herm, utan att det kommer ifrån andra som stå bakom mig.» Sanningen af detta yttrande kan icke bevisas, men vi tro knappt att utgifvaren af Folkets röst torde numera förneka detsamma, och det får i så fall gälla med den grad af trovärdighet som ena par- tens utsago kan gifva deråt. . , Det kapitel af »Minnena», som handlar om denna sak, inne- håller för öfrigt ett så att säga koncentreradt destillat af sanna uppgifter och vrängda framställningar, som det skulle upptaga ett ; längre utrymme att nu närmare skärskåda; vi hafva derföre måst nöja oss med de två anförda profven, för att visa, att hr Hellberg ingalunda i och med Svenska Biets död hade uttömt sin harm öfver fruktlösheten af dess ansträngningar imot Aftonbladet. Om vi i det föregående uttalat åtskilligt Idander imot Posthu- mus’ sätt att återkomma med på sin tid redan vederlagda insinua- tioner och till och med äreröriga påståenden mot medlemmar af oppositionen den tiden, så faller dock visst icke allt i hans arbete under en sådan fördömelse, om man än måste ställa det mesta, både in- och utländskt, i samma kategori, såsom beskrifningarna på upploppen i Stockholm, på revolutionen 1848 i Frankrike och uppfattningen af det mesta som rör den yttre politiken. Derimot förekommer t. ex. rörande skandinavismen, åtskilligt, som förtjenar att icke förbises, hvaribland ett cirkulär redan af utrikesministern grefve af Wetterstedt, hvartill det torde blifva tillfälle att åter- komma i någon fortsättning af denna revy, äfvensom några andra offentliga handlingar som belysa detta i vårt land på den senare tiden så mycket omtvistade ämne. Men såsom det värderikaste och mest pikanta i samlingen be- trakta vi de utdrag, Posthumus meddelar af åtskilliga bref han er- hållit ifrån hvarjehanda notabla personer som stått i beröring med Svenska Biet och som genom dessa nu inryckta bref viSat sig tillhöra det ultrakonservativa kotteri, som hade uppsatt Biet. Detta är icke, såsom det mesta öfriga, blott ett repetitorium ur Svenska Biets årgångar af in- och utländska nyheter samt insinuationer imot oppositionen, om än kryddadt med några tillsatser »ur minnet och dagboken»; utan läsaren erhåller genom några bland brefven en intres- sant kännedom om det sätt hvarpå trådarna höllos bakom kulisserna i Svenska Biets byrå. Det var nämligen väl redan kändt om några bland dessa notabiliteter såsom Hans Järta, erkebiskop Wingård EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 345 och hofmarskalken v. Beskow, att de stodo i nära förbindelse med Biets redaktör — den sistnämde, Beskow, hade redan långt förut, jemte sina förtjenster om skönlitteraturen, uti utgifna skrifter så- dana som: Har Sverige publicitet och publicister? ådagalagt ett . bittert hat till den fria pressen och dess inflytande. Men flere andra bland de omnämda personerna skulle kanhända vända sig i sin graf, om de der kunde få kunskap öm, att Posthumus genom sina indiskretioner yppat ett det intimaste förhållande mellan dem och Svenska Biets redaktion. z Till dessa senare räkna vi framför allt ministern i Paris grefve Gustaf Löwenhjelm. Om honom skrifver Posthumus: »Allra flitigast och lifligast med »bidrag» var utan tvifvel envoyén i Paris, hans excellens grefve Gustaf Löwenhjelm, i alla föremål af menskhgt vetande och i alla former: af biljetter, artiklar, coupons, bannebref, emissarier, icke blott under riksdagsåret i Stockholm, då han vi- stades der, utan äfven sedermera, från Paris, med nästan hvarenda postdag, alla de följande åren igenom. Dessa bref uppgingo till många hundrade(?), och hvarken kunna eller böra här refereras; endast några få strofer, som måla tiden och mannen, torde kunna exempelvis anföras.» Häraf visar sig, att excellensen Gustaf Löwenhjelm, utom den älskvärda gästfrihet han såsom värd ådaga- lade för resande landsmän som uppvaktade honom i Paris, och utom sysselsättningen med sina meddelanden till kabinettet hade tid att vara sufflör och spiritus rector åt Biet samt ville på detta sätt göra rätt för de 60,000 rdr, som utgjorde hans ministergage, då de diplomatiska bestyren för det mesta troligen voro föga ansträngande. Också är det intressant att i ett tryckt utdrag (sid. 197) läsa: »Hvad mig beträffar förstår jag ofta sjelf knappt hur jag medhinner allt, och Hartmansdorff är fast mer än jag uttröttad.» Men att L., om han ännu lefde, icke skulle vara trakterad af att se denna intima förbindelse komma till allmänhetens kunskap, sluta vi deraf, att hemma hos honom sjelf i -Paris, under samtal med resande landsmän om politiken, här hemma, om pressen, o. s. v. låg det honom mycket om hjertat att anses för liberal, och i sin salong hördes han då många gånger klandra det sätt hvarmed striden fördes på den konservativa sidan, i synnerhet i Svenska Biet. Åtskil- liga andra än skrifvaren häraf torde från besök och samtal någon eftermiddag hos grefve Löwenhjelm erinra sig yttranden af denna art; äfvensom att ett af hans favorituttryck var, att gifva ve- derbörande hemma i Sverige, kungen likväl undantagen, namnet »Troglodyter» (trögdjur). Den uppgifna intima förbindelsen i tysthet med Biets redaktör, med bref »nästan hvarenda postdag», och till- 346 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. sammans många hundrade, bevisa således, om Posthumus ej skarfvat, , att grefve Löwenhjelm, likasom många andra, var en af dem som gerna söka popularitet på ena sidan, medan de å den andra vilja att yxan skall gå, men äro rädda för att sjelfve synligt hålla i skaftet. Ett bevis på sanningen af det här anförda rörande den mening L. hyste om Biet, har ock Posthumus lemnat uti följande ur ett bref från honom aftryckta strof, ehuru ordalagen deri äro milda: »Äfven jag var ung och förmente mig icke kunna trumfa med nog skarpa adjektiver. Jag har åldrats i kif och funnit, att 1) så förhärdade jag trätobrodern, som annars gifvit med sig, och 2) att svaviter in modo gaf bättre fart i auditorium åt mitt fortiter in re». — För- undrandsvärdt var, att oaktadt Biets redaktion erhöll sådana för- maningar ej blott från grefve Löwenhjelm, utan äfven från erke- biskopen och ifrån Hans Järta, att begagna ett mera hyfsadt språk, så hjelpte det icke. Om den- sistnämde säger Posthumus * sjelf, utom hvad det i noten vid början af denna artikel meddelade utdraget af ett bref innehåller, att Hans Järta »ej sällan var miss- belåten med det odium theologicum han tyckte sig de första åren finna hos Angeldorff, och uttalade sig i de enskilda brefven derimot på det skarpaste» (sid. 199). Uti ett bref från Järta i början af 1844 förekommer ock om samma fråga följande uttryck (sid. 202): »Arga afhandlingar i tidningsblad trötta publiken och väcka afsmak hos bildade läsare. All polemik bör vara lätt och ej dogmatisk tung. Goda tidningsblad böra egentligen vara éclaireurer, skarp- skyttar, som röra sig ledigt i polemiken, men ej rycka fram i klumpig massa. Visserligen bör det lätta omvexla med det all- varliga, skämtet med deduktionen. Men dessa må ej antaga tysk långtrådighet».-------»Dessa råd äro alltför ofullständiga och genom sin allmänlighet obestämda. Men jag kan ej gifva andra, och är imellertid glad, att numera Tit. är hufvudredaktören». Den nyssnämde excellensen Gustaf Löwenhjelms broder, grefve Carl Axel Löwenhjelm, omtalas äfven och berömmes mycket såsom en af de förnämligaste inom det konservativa lägret, äfven- som hans vurm för magnetismen beskrifves, hvaraf han många gånger blef lurad. Men författaren har ej funnit skäligt att omtala denne grefves förnämsta arbete, som här utgafs och blef kändt under öknamnet pr^eZboken. Grefve Löwenhjelm hade nämligen deri föreslagit att en profoss på allmän bekostnad skulle tillsättas för hvarje församling i riket, och erhålla en sär- skild uniform. Denna bok fann författarens broder, ministern i Paris, så äfventyrlig, att han lärer inlöst den återstående upp- EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 347 lagan, innan den hann utkomma i bokhandeln, och efter hvad den tiden sades, hade låtit uppbränna den. Detaljerna, af denna högtidlighet blefvo dock aldrig kända; möjligtvis skulle Posthu- mus i nästa del kunna upplysa derom. Aftonbladet innehöll vid ett tillfälle en skämtande berättelse med anledning af ryktet om denna förbränning, och det blef aldrig imotsagdt. Grefve Gustaf sjelf förnekade icke, att han föranledt upplagans makulerande, men ville "ej direkt vidkännas autodaféen, utan slog med skämt bort frågan derom. Vi hafva redan hunnit så till yttersta gränsen af det utrymme som i ett häfte af Framtiden kan lemnas åt denna uppsats, att framställningen om Biets öfriga patroner måste blifva fåordig. Med afseende på von Beskow upptages således blott följande utdrag af ett bland hans bref, såsom rätt karakteristiskt. Det var hösten 1841 : »Åtskilliga klagade öfver att Biet polemiserade för mycket, men han hade svarat, att i den Straussiska frågan kunde vapnen ännu svårligen nedläggas». Den 3 Oktober skref han utförligare: »nära tre veckor återstå, innan sista stegen af Straussergaloppen tagas, och litet dansas alltid bakefter» (i Biet, minnena etc. första årg. Rec. anm.). Tiden är alltså tillräcklig att utminutera de fem artiklar, som finnas och flera, som ytterligare kunna ingå i denna sak. Nu är stiltje i sjelfva frågan, och att nu utskjuta allt sitt krut, för att stå tomhändt när sista smällen skall ske, vore illa beräknadt. Förrådet bör så användas, att man spar det bästa till det afgörande ögonblicket.» — — »Många hafva redan läst sig trötta på Straussiaden.» Om statsrådet baron Gyllenhaal förekommer endast, kort men betydelsefullt, att han, »både sedan han utbytt taburetten emot generaltulldirektörsembetet. och äfven dessförinnan, egentligen om- besörjde hvad andra aflemnat, och äfven var en af penninge- ombuden i företaget.» Vi måste nu för denna gång afbryta vår öfversigt af det föreliggande arbetet, då några sidor i en tidskrift i allt fall lemna ett mycket otillräckligt utrymme för att anställa en gransk- ning af en skrift i fem volymer sådan som denna. Måhända skall fortsättning komma i en följande uppsats, i fall det här framlagda icke skulle tröttat läsaren. Men med afseende på de mindre blida omdömen om författarens sätt att berätta, hvartill recensenten imellanåt funnit sig föranlåten, torde rättvisan fordra, att till slut äfven meddela något som försatt honom i. villrådighet, huru- vida icke författarens omdömen i allmänhet möjligen tillkommit bona fide. Det är nämligen ett utdrag af företalet till femte delen. 348 ' FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. hvilket utvisar en så hög grad af uppriktig, nästan sublim politisk förskräckelse, och en så fast rotad föreställning om, att allt, som på de sista tjugu till trettio åren blifvit hos oss uträttadt i reformväg, bär rakt i förderfvet, att icke säga rakt ned i afgrunden, att man ej kan undgå att tycka synd öm författaren, på hvilken bra nära inträffar liknelsen om en brandvakt, som försofvit sig, och när han vid uppvaknandet ser solen skina, ropar: »elden är lös!» Se här de bästa bitarna af dessa vår publicistiske gengångares tragikomiska utgjutelser: »När man, efter händelsen i Paris vårtiden 1871, genomgår de anteckningar om tilldragelser i Sverige och Norge tjugu år tidigare, för hvilka denna femte del'redogör, öfverraskas man af att i de sist- nämda finna alldeles samma syften, methoder och fräckhet, som dem Paris i år hos kommunen bevitnat». (För andra än Posthumus har det dock icke varit någon nyhet, att redan på 1830-talet en doktrin uppstod under namnet socialismen, utgående på den illusoriska läran om statens skyldighet att skaffa hvar och en arbete, och ifrån föreställningen att en fördel för. arbetsklassen låge i kapitalernas inskränkning eller räntelöshet). »När man ser en norsk agitator Marcus Thrane, redan för 20 år sedan, på några få månader samla omkring sig i det glest bebodda Norge en armé af tolftusen proletärer: — så kan man 20 år efteråt icke tvifla på sannolikheten af den uppgift, att för det närvarande finnas i Danmark 3000, och i Sverige 2000 anhängare af Internatio- nalen (!); och sedan man i sin beskedlighet längesedan undanröjt pass- tvånget, så kan man ock vara förvissad, att om också svenska leda- möternas eget antal icke blefve större, så skola i behofvets stund tusen- tals »internationella» och vanda näfvar med yttersta hast blifva im- porterade, när helst den styrande kommitéen det begär». »Och likväl lulla sig i denna stund både lagstiftare och lagskipare i den ljufva förhoppning, att huru illa det än må stå till med sam- hället annorstädes, — hos oss har det nog ingen fara alls! De tänka helst på sina egna små stormar i en liten burk !» »Ingen fara», när man sett för 20 år sedan Marcus Thranes pro- letär-armé dristig nog att välja ombud öfver hela riket till ett revo- lutionsparlament, som öppet begärde att såsom parlament få konferera med storthinget, utan ock genom sin deputation hotade thinget med revolution, derest detta icke efterkomme proletärernas fordringar!» »Ingen fara» tjugu år senare, sedan Internationale fått veta att hon nu har 3 millioner ledamöter.» »Ingen fara» sedan det norska exemplet, långt derefter, oss inpå lifvet, smittat till sådan efterföljd, att stora skaror af icke-proletärer från alla landsändar rusat tillhopa, för att såsom stormdeputation, i hufvudstaden, under begge makternas samvaro, kasta sig in och till- intetgöra åtminstone den ena». EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. 349 »Ingen fara», om ministrar à la Ollivier, som sjelfve blåst till- samman dylika stormar, skulle finnas vid styret äfven hos oss, när proletärernes stormdeputation hinner fram.» »Och sedan vi sett huru under de senaste 20 åren, upplösningens och upplysningens män, i beskedlig okunnighet eller obeskedlig kun- nighet om hvems ärenden de gått, viribus unitis äflats att jemna stråten för dem som kalla sig internationella, aflägsi^a allt, som kunnat imöt dem begagnas till värn, i sitt dockespel beslutande internationel passfrihet, allmänna val, kring skärning af regeringarnes befogenhet, skolans skiljande från kyrkan, flathetens filantropism, dödsstraffets af- skaffande, qvinnans emancipation, civiläktenskapens etablerande och arméernas förderfvande» — så säger oss nu exemplet i Paris med klarheten af en blixt, att om intemationalens påpasslighet förblifver sig lik, så saknas hos oss just nu hvarken utvägar eller ämnen, i hvilka gnistorna kunna förvandlas med lätthet till förhärjande brand, — ett uppsåt, påtagligen af långo vräkt.» Det kan i alla fall ej nekas, att det ligger någonting på sitt sätt fromt uti en tro, som sålunda fördömer allt hvad den nyare tiden ansett tillhöra kulturens framåtskridande, och till hvars fullständigande endast saknas folkbildningens totala utdö- mande, hvilket imellertid dunkelt innefattas i ogillandet af »skolans skiljande från kyrkan». Hvad Internationalen beträffar, som tyckes hafva bidragit att till den högsta punkten stegra författarens för- skräckelse, så kunde frågan derom förtjena att afhandlas i ett särskildt kapitel. Vi tillhöra icke dem, som tro att man kan betrakta denna rörelse med likgiltighet; men om än anledning till icke så ringa bekymmer skulle Egga deri för en viss period af framtiden, till dess den grundförvillelse, som predikar korståg imot kapitalet, och som skulle leda till större armod, snart komme att visa sig, så botas detta icke med att gå tillbaka till det numera omöjliga af förflutna tider. Ty vill författaren helt och hållet hämma och söka vända om den strömriktning, som nu visar sig hos den stora mängden af de civiliserade ländernas befolkning, näm-\ hgen hos dep, som endast kan påräkna den minsta andelen af de lifvets yttre förmåner, civilisationen medför, då måste han ock utdöma sjelfva kristendomen, sådan som Kristus sjelf predikade den, hvars lära bjuder att älska vår nästa såsom oss sjelfva, och taga af oss vår egen rock för att gifva till den fattige; ty det kan icke bestridas att en sträng fordran på efterföljd af denna lära icke står rätt väl tillsamman med det närvarande samhällstill- ståndet, ehuru detta är bättre än de förflutna tidernas. Det finnes imellertid på den möjligen molndigra hori- sont, som inbillningen kan skåda framför sig af här nämda anledning, en ljuspunkt som är tröstande och i ett afseende ' 350 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. förhoppningsfull. Den hägrar för oss uti den starka protest, som arbetsklassen i både Tyskland och Frankrike sistlidet .år inlade imot det gudlösa krig, vi nyss upplefvat. Ty med antagande af att detta tänkesätt hos den arbetande klassen icke dör, utan ut- breder sig, lemnar det en förhoppning, att den tid icke är långt borta, då det icke skall blifva möjligt för de maktegande, att föra de unga, de värnepligtige i olika länder, till mord i massa på hvarandra, — när äfven inom olika nationaliteter den stora massan hinnor inse, att hon offras utan någon motsvarande fördel i händelse af seger. Denna känsla, när den gör sig gällande, skall undanrödja folkens värsta gissel, de stående arméerna och militärbudgeterna; och en sådan sträfvan, om den ock i första hand framkallar allvarsamma konflikter, kan icke annat än förr eller senare leda till goda följder. Vi erinra oss för öfrigt, med afseende på den förestående frågan, en anekdot, som det måhända icke är olämpligt anföra till afslutande af dessa betraktelser. Skrifvaren häraf hade under en resa på sommaren 1842 tillfälle att i Paris åtskilliga gånger besöka den snillrike tyske författaren Heinrich Heine. Det var vid den tiden spm Proudhons skrifter gjorde ett visst uppseende, hade åtskilliga medhållare och bekämpades af andra. Den som berättar detta frågade en dag Heine, hvad han trodde att socialisterna egentligen ville, och huru det kunde komma sig, att arbetsklassen icke insåg, att deras läror icke kunde bära sig. Härpå svarade Heine följande: »Ja, was wollen Sie, lieber Herr? Man hat den Leuten den Himmel genommen; nun wollen sie auch etwas von der Erde mit,» — Det ligger i detta yttrande en an- tydan om ett tillstånd, som inga reaktionära åtgärder kunna afhjelpa, och detta har bäst visat sig efter 1848 års revolution, som utgjort vår författares fasa, men hvars nödvändiga följder de mest despotiska regeringar imot sin vilja måst påakta genom utvidgande af folkens rättigheter och andel i samhällsbestyren. L. J. H. Bilaga till förestående artikel sid. 339. (Ur Aftonbladet den 7 September 1842.) y>Den stora hemligheten eller något om det väsendtliga i den stora tidning stvisten innevarande sommar,» Det torde numera vara få personer, kanske ingen af den läsande allmänheten, som icke har sig bekant, dels att en ganska fruktansvärd kampanj under innevarande sommar utförts imot Aftonbladet, af trenne EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. BILAGA. 351 allierade eller, som de med ett annat namn pläga kallas, konsorter, inom tidningspressen, nemligen Freja, Svenska Biet och Svenska, Mi- nerva, dels att den synbara anledningen till detta fälttåg varit ett så kalladt »dåc?», som under Aftonbladets förläggares frånvaro på en resa skall blifvit utöfvadt af en medarbetare i tidningen, hr rektor Almqvist, hvilken de allierade titulerat interimschef, och deladt af den öfriga redaktionen, likväl med undantag af tvenne medarbetare, hvilka lemnat de allierade motståndarne betyg, att de icke varit med om dådet; samt slutligen, att efter Aftonblandsförläggarens hemkomst, åtminstone en- dera af de allierade hvarje dag vexelvis uppmanat honom att offentli- gen utlåta sig, huruvida han gillade ifrågavarande dåd eller icke. Det torde likaledes vara i minnet, hurusom vi vid ett tillfälle för ett par veckor sedan förklarade, att tiden då ännu icke vore inne att upptaga denna sak till närmare behandling, dels derföre att trenne hufvudFak- liga ändamål derigenom kunde gå förlorade, hvilka derimot genom ett uppskof skulle vinnas, dels ock emedan de allierade hade »kringgått det väsendtliga i frågan», ett svar hvaröfver de allierade haft mycket bekymmer, storligen förundrande sig hvad dessa mystiska uttryck från vår sida kunde betyda. Det har imellertid förekommit oss, som om rätta tiden nu vore inne, att yttra några ord mera härom och tillfredsställa vederbörandes nyfikenhet i sistnämda afseende. Vi hoppas likväl att ingen härvid* måtte tro, det Aftonbladets afsigt är att ingå i ett upptagande af allt hvad redan passerat, att eller med ett enda ord återbetala alla de förskräckliga attacker och allt det ovett, hvarmed det under samma tid blifvit öfverhöljdt, helst enär ilskan och harmen på andra sidan åtminstone synts stegrade till en grad, som endast kan väcka löje eller medömkan. Vi skulle också visserligen icke bekostat en rads utrymme för hela saken, i händelse den ej innefattade annat än ett af de van- liga och dagliga försöken, att söka anfalla person, då man ej kan för- svara sin eller sina patroners sak. Men den ifrågavarande kampanjen innebär någonting vida intressantare, som, icke bör gå förloradt för allmänheten. Den visar nämligen, å ena sidan, en bättre öfvérlagd och jemväl till en början, med - mera slughet utförd operationsplan imot Aftonbladet än någonting dylikt föregående uti den Svenska pressens historia, och utgör i det hänseendet ett verkligt konststycke af de allie- rade; men har å den andra sidan äfven genom den slutliga förblin- delse, hvarmed de rusat öfver målet, endast i följd af den lilla klok- heten af oss att låta dem få agera utan allt motstånd, numera bidra- git att uppenbara så mycket af ultrapressens innersta ställningar och förhållanden, .som det måste vara af vigt för allmänheten att kunna genomskåda, att det endast behöfves några obetydliga, ytterligare upp- lysningar för att bringa det hela till »komplett evidens;» och detta var ett af de vigtiga ändamålen, hvarföre vi icke genom något yttrande i förtid ville hindra de allierade att fullständigt expektorera sig. För att något närmare förklara detta, tage vi oss först friheten att påminna om sjelfva det språk, hvaraf både Freja, Minerva och Svenska Biet alltsedan medlet af Juli månad genljüdat i sina beskyll- ningar imot Aftonbladet och dess s. k. interimschef. Det fanns knappt någon missgerning svart nog, som kunde jemföras med hvad denne 352 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. interimschef företagit sig i Aftonbladet; gemenhet, nedrighet, infami, bofstreck, lönnmord på andras heder och åra, allt detta var endast dagliga epitheter på en viss handling, som han skall hafva begått och korrektionister, pionierer, m. m. lika dagliga komplimentsnamn åt re- daktionen sjelf. Men som våra läsare ännu förmodligen af allt detta ej kunna göra sig en riktig föreställning om tonen, hvari diatriberna varit uppstämda, välje vi här hellre ur högen ett stycke af Svenska Biet för Lördagen den 20 Augusti: »Man behöfver ju blott vara menniska1 och hafva menskliga känslor för att isas vid åtankan, hvarthän ett så infernaliskt steg, om det icke i tid stäckes, skall leda, det må nu gälla vän eller fiende. Finnes det väl någon bland våra resp, läsare, som icke skulle skakas af en rysning, om han tänkte sig t. ex. hela sitt husliga lif, sin maka, sina barn, sina mest intima familj- och umgängesrelationer, vänner och väl- görare framstälda till offentligt begrinande i en öfver hela landet spridd tidning, blott för det han råkat i brutet förhållande till en tidnings- utgifvare ? Om han tänkte sig medlemmarne i de hus, der han umgås, blottstälda för giftiga, gemena,, nedriga allusioner, blott för det de äro hans vänner? Om den usling, som sådant försökte, än brännmärktes med nesan att af allt hederligt folk, hvarhelst han visade sig, blifva afskydd och utvisad, vore icke smärtan af det djupa sår, han tillfogat dig, k. läsare: lika stor? Om du än kunde lida ett dylikt ormstygn för din egen person, utan att fråga efter det, skulle du ej gripas af namnlös smärta, då du såge dem du har kära, dem till hvilka du står i dyrbara förbindelser, oskyldigt prisgifna åt moraliskt lönnmord för din skull? Och hvad ville du göra den niding, som disponent öfver en tidning, kunde skratta åt din vanmäktiga smärta och harm, ifall det allmänna tänkesättet blefve så förpöbladt, att man slukade skan- dalen och lögnen och läste tidningen lika begärligt, huru mycken »^ge- menhet», som än deri flödade? »Undre derföre ingen af våra läsate, att pressen, (på Allehanda och Söderipanländningen när), dragit ut imot Almqvistska dådet man ur huse. Det är en krokodilunge, som genast vid utkläckningen måste ihjeltrampas, om vi, något hvar, ännu skola få hafva den fristad och de förhållanden fridlysta, inom hvilka ännu ingen tidningsskrifvare före »går-an»-pressen dristat sig. Kan det icke vara nog att Gud, Konung och allt hvad fäderneslandet har upphöjdt, blifvit den offentliga smä- delsens byte! skola vi med likgiltighet se, att äfven den sista fläcken, der man ännu kan vara skyddad, den enskilda familj umgänges- och vänkretsen inkräktas af densamma? Saken gäller sannerligen hvarjé läsare lika nära, som hvarje publicist. Tunc tua res agitur, paries dum proximus ardet. Det skulle väl blifva den hemskaste ställning inom det offentliga och enskilda lifvet, man gerna kan tänka sig, om en liten pionierkorps af äreförgätna tidningsskrifvare kunde, genom att angripa tredje person, företaga sig att hindra hvarje fritt offentligt yttrande, bringa hvarje medborgare att darra för de sina, öm han emot deras åsigt dristigt utsade sin öfvertygelse; om de sålunda med en tlobespierrisk jernspira kunde styra folkombud och regering, stifta lagar för stat och litteratur, göra sig till envåldsherrar inom lifvets område och inom andens! De publicistiska angreppen, ehuru förhatliga, hafva EN PUBLICISTISK GENGÅNGARE. BILAGA. 353 hittills skett kanske mera af okynne än med egentlig afsigtlig plan att strypa yttranderätten; det var Almqvist förbehållet att införa, och det y>friay) Aftonbladet att försvara detta slags censuç, rysvärdare än sjelfva knutpiskans. Får man icke krokodilungen krossad i tid, så blir den snart ett förhärjande vidunder, hvars jerntänder sjelfva skola krossa lifvets ömmaste band.» När man omkring en månads tid hvarje dag å ena sidan får läsa artiklar lika med den ofvanstående, och det icke i en, utan tre tid- ningar i förening, samt å den andra sidan den angifne parten der- . under håller sig helt tyst, så torde väl ingen gifvas, som icke till sluts vill slå sig i backen på, att den anfallna tidningens redaktion måtte vara verkliga »korrektionister eller pionierer» eller att, i bästa fallet, åtminstone den handling, om hvilken det är fråga, måtte innefatta ingenting mindre än ett groft brott emot alla hederns och anständig- hetens lagar. Den, som så resonnerar, torde väl icke egentligen så noga veta hvarom frågan är; men att någonting förskräckligt är å färde, att det heligaste blifvit rånadt, att familjers lugn blifvit stördt, med ett ord, att ett verkligt nidingsverk är begånget, det tycker man sig ändock icke kunna draga i tvifvelsmål. Imellertid förekommer vid allt detta en omständighet, som den stora allmänheten slutligen torde finna nödigt att taga i betraktande, och det desto mer i den mån man märker, att de allierade försökt att draga uppmärksamheten från densamma, nemligen hufvudsaken, corpus delicti, handlingen sjelf, som gifvit anledningen till alla anklagelserna. Det torde vara bekant, att en sådan Corpus delicti utgör en högst vigtig ingrediens i alla kriminalrättegångar, och den kan icke heller skäligen utelemnas i en process inför allmänheten. Således: man vet väl, och har genom ett par hundrade artiklar blifvit öfvertygad, att Aftonbladet, eller dess s. k. interimschef, begått allt det der fasliga och himmelskriande, hvarom det är fråga; men månne det icke äfven kunde vara artigt att veta, hvad det egentligen är, som han sagt, eller, med andra ord: hvar står det der nidingsverket i Aftonbladet? Vi kunne, för vår del, icke dölja den öfvertygelsen, att vi anse allmänheten ega den billigaste rätt både att göra och att få svar på en sådan fråga. Vi hafva derföre uppletat den ifrågavarande artikeln, som var daterad den 16 Juli, och utgjorde föremålet för de bekanta afgifna betygen, och som genast greps till såsom en anledning att börja stormen mot Aftonbladet. Den lyder ord för ord som följer: »Freja för i går har en naturhistorisk framställning om sättet att uppdraga bin, som innehåller många nya, oväntade och rätt roliga uppgifter. Likväl saknar läsaren ett och annat, som icke i sitt slag skolat vara mindre på sin plats, nemligen huru sådana bin uppdragas, som tillkommit utom kupan, uppfödas på visst serskildt ställe, och icke en gång göra sig kände som äkta bin, ehuru de till later och lynnen visserligen, om ock blott i hemlighet, tillhöra samma slägte. Dessa bin på sidan, eller bibin, njuta sin förkofran ifrån den egent- liga kupan, vanligen genom någon i tysthet smygande insekt, som spelar rolen af mellanlänk, frère de chårité, emellan kupan och dem. Denna mellangående varelse är ett icke mindre märkvärdigt fynd i naturalhistorien. Han är mçra geting än bi; han är icke så rik på Framtiden. Band. 6. 23 354 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. honung, som icke mera på en annan besynnerlig matière, hvarmed han omgifver hela sin kropp och deraf har färg. Detta ämne liknar nästan erg af mynt. Denna insekts figur hår derigenom någonting mycket utmärkande, och skulle han tillhöra menniskornas race, så kunde man knappt hålla sig ifrån att anse honom .för en gammal procentare. Det skall vara fråga om att gifva detta inom naturen nyss upptäckta species ett namn. Såsom det på »höjderna» gör mycket gagn (ehuru allt i hemlighet) blir säkert namnet ganska distinktivt.» Detta är nu den ifrågavarande corpus delicti, det svåra nidings- verket, som innehåller allt det infama, nedriga, förfärliga och mör- dande för privatlifvet och familjerna, hvarom man allt sedermera hört talas. Men hvari ligga då alla dessa egenskaper? Jo! det är egent- ligen fråga om någon, i tysthet smygande insekt, som utgör en sorts mellanlänk imellan en bikupa och en viss annan sort bi, hvilka hafva åtskilliga egenskaper lika med. vanliga bin, ehuru de icke äro äkta, och vidare förekommer en beskrifning af färgen på denna insekt och dess figur, m. m. . Utan att nu till en början fålla ett ord, vare sig till gillande eller klander af en sådan artikel, hvilken lärer böra bedömas sådan den här i och för sig sjelf förekommer, och utan några sjelfskapade tillägg, ar det vår öfvertygelse, att icke en enda menniska skulle kunna af denna artikels innehåll leda sig till någon sorts tillämpning på viss person. Allt hvad man möjligen derimot kunde invända, är, att sjelfva det mystiska deri kunde föranleda till gissningar på någon orätt man. Likväl är det obestridligt, att någon tillämpning af gissningen på viss person aldrig hade blifvit gjord eller kunnat göras i något annat fall, än det som nu inträffade, némligen att Freja så fort som möjligt skyn- dade att taga affar på saken, och genom dess utbasunande snart sagdt tvingade allmänheten till det spörjsmålet: om hvilken kan här då egent- ligen vara fråga? samt att söka ytterligare gifva så mycken särskild betydenhet som möjligt just åt det dunkla i allusionen, genom att med böner, öfvertalningar och offentliga uppmaningar snart sagdt par sur- prise förmå ett par medarbetare i Aftonbladet att, utan de öfrigas till- frågande och dem ovetande, i en annan tidning afgifva ett intyg, att ingendera af dem skrifvit artikeln. Här behöfver nu ej blifva fråga om att bedöma sistnämnda åtgärd. Vi anmärke blott, att, om nöd- vändigt, på första uppmaning från främmande håll, attester skola gifvas af en tidnings medarbetare hvar för sig, att de icke äro författare till den eller den artikeln, så syntes detta i alla fall för ifrågavarande till- fälle öfverflödigt, dels emedan Frejas redaktör redan visste hvem som författat den och tydligen utpekade denne person, dels också emedan den ene af de attesterande med få undantag endast biträdt Aftonbladet vid meddelandet af de utländska nyheterna och den andre vanligen undertecknar sina artiklar med en signatur. Den hufvudsakliga om- ständigheten, som nödvändigt måste tagas i betraktande, blir i alla fall, att i sjelfva den antastade artikeln icke finnes någon hvarken di- rekt eller indirekt afitydning på någon bestämd person, och att det ännu i denna stund aldrig blifvit nämndt, hvilken dermed kunde åsyftas, samt att sådant troligen aldrig ens blifvit gissadt, om ej de allierade tagit sak på bak och sjelfve gjort allt hvad de kunnat att åstadkomma, EN PUBLICISTISK GENGÅNGARS. BILAGA. 355 just det för hvilket de sedan anklagat Aftonbladet^ nemligen tillämp- ningen; att det nu inkriminerade yttrandet således i och för sig sjelf, om också inför en absolut sträng moralcensur deremot kunde anmärkas detsamma som emot alla allusioner, fabler, liknelser, m. m., nemligen just det obestämda, icke var en hundradedel så fördömligt, som de skymfliga tillmälen, hvilka alla dagar debiteras i ultrakotteriets blad och särskildt de ständiga, obehöriga utfallen i Freja emot hr Almqvist, hvilken aldrig hade annonserat sig såsom styresman för tidningen eller ens såsom medarbetare, och följaktligen inför en lika sträng moral, som de allierade nu här in casu vilja etablera emot allt som ens möj- ligen kan leda till gissning eller häntydning på person, äfven hade . ägt en lika laglig rätt till skydd för anonymiten med hvilken annan tredje person som helst. Granskar man således saken närmare, så upplöser den sig deri, att de allierade ansett sig äga rätt att åberopa emot sin motståndare en regel af den mest Catoniska noggranhet, den de deremot sjelfve icke allenast i allmänhet och vid alla tillfällen, utan äfven vid detta särskildt, öppet öfverträdt. Men huru är det då möjligt, frågar säkert läsaren, att den här ofvan aftryckta artikeln i sig sjelf kunnat föranleda till ett sådant oväsen, och huru hafva de allierade dervid betett sig? Se häruti ligger just på en gång hela hemligheten och förklaringen af operationen för fälttåget. Vi behöfve icke erinra om alla de anledningar till hat och afund- sjuka emot Aftonbladet, som måste finnas hos en tidning, hvilken endast och allenast synes vara uppsatt för att motarbeta detta blads cirkulation och inflytande, och som ifrån början aldrig låtit hejda sig af några moraliska band eller grundsatser när det gällt vinnandet af detta ändamål, eller hos en annan, hvars tvetydiga conduite under sista riksdagen och stundom förstuckna, eller omedvetna bearbetning till vederbörandes förmån under färgen af en opposition i allmänhet, varit nyligen så allvarsamt framhållen. Det vissa och som hvar och en tydligt inser, är att båda dessa tidningars, Frejas och Svenska Biets ställning drifvit dem till koalitionen mot Aftonbladet, och att, sedan allmänheten lärt någorlunda känna och uppskatta deras inre halt och karakter, hafva de ingen annan resurs och tröst att söka, än den, som ligger deruti, om det kunde lyckas dem att på något sätt ned- draga allmänhetens omdöme om Aftonbladets handlingssätt åtminstone i bredd med det, som gäller för dem sjelfva. Tidpunkten för ett sådant försök i större skala har redan en gång förut eller år 1837 blifvit vald under Aftonbladsförläggarens bortovaro på en utländsk resa, och då försöktes precist samma taktik som nu, att söndra de närvarande medlemmarna af redaktionen från hvarandra och anfalla hvar och en särskildt, hvarvid, som man ännu torde minnas, Minerva äfven räckte Freja en hjelpsam hand, under det man tillika sökte med alla Upptänkliga finter locka till sig ett skenbart understöd från Dagligt Allehanda. Förmodligen hade de allierade tyckt, att det vore gout nu'förnya samma idrott; ty förläggaren till Aftonbladet hade icke väl bortrest, förr än Freja begynte öfverhölja hr rektor Almqvist, soin under tiden åtagit sig en detalj af tidningen, med öknamn och ovett af alla slag. Först efter sedan detta, som var obehörigt af det förut- 356 FRAMTIDEN. FJERDÈ ABGÄNGEN. 1871. OKTOBER. nämda skälet, att hr Almqvist icke hade annonserat sig såsom redak- tör eller styresman i Aftonbladet, gått alldeles för långt, och hr Alm- qvist hade öppet anfallits alla dagar, inflöt den i fråga varande artikeln i Aftonbladet, hvari vi dock trotsa den skarpsyntaste att upptäcka någonting som rörde Frejaredaktörens privatlif, hvilket är det på- stående hvarpå man hufvudsakligen velat grunda stormen emot Afton- bladet. Imellertid var operationsplanen nu gifven. De allierade skulle först och främst sjelfva påstå, att artikeln i Aftonbladet innefattade en påpekning på viss person och sammandikta, att ett anfall derigenom blifvit gjordt på privatlifvet, hvarigenom man kunde få tala om bof- strecken m. m. ; sedermera skulle det utbasunas och upprepas, att hr A. hade velat med hotelser skrämma hr B. ifrån polemiserande mot Aftonbladet, i stället att det uti en enskild helsning, som ej angick allmänheten, varit frågan om upphörandet med de obehöriga^ersona- litetema mot hr A.; och slutligen, hvilket var hufvudsaken, blef det öfverenskommet, såsom tydligen syntes af hvad som skedde, att de allierade i gemensam chorus skulle anlita det yttersta af sina lungor, och skrika öfver bofstreck och nidingsverk, begångna i Aftonbladet, samt fortsätta detta skrik så länge, till dess allmänheten antingen hunne glömma sjelfva corpus delicti eller, förbryllad af skriket, började fatta den förmodan, att någonting vida mera och svårare måste ligga derunder, och att verkliga bofstreck och nidingsverk voro begångna. Planen var således, såsom man ser, icke oslugt uttänkt; den utgjorde, såsom vi -här ofvan yttrat, ett verkligt konststycke af kamaraderi, char- latanen och skojeri, i förenad ansträngning, alltsammans vidare hop- väfdt och ^sammanbundet med tillhjelp af trenne särskilda dikter. Den strängaste granskning skall svårligen kunna jäfva detta om- döme, ehuru mycket de allierade än troligen skola bemöda sig att skrika deremot. Denna utredning har redan blifvit något vidlyftig; me^ det lärer medgifvas, att den lemnär ett karakteristiskt bidrag till både den devuerade och »den verkligt fria» pressens historia. För att göra den fullständig, torde dock ännu återstå en annan väsendtlig omständighet, nemligen, att undersöka, huruvida den i Aftonbladet gjorda hänsyft- ningen, att något slags mellanlänk eller föreningsband för vissa fall möjligen eger rum mellan Freja å ena samt Minerva och Biet å andra sidan, är helt och hållet ogrundad; och en sådan undersökning skall snart följa1). D Vid återläsning nu många år efteråt af Biets här ofvan intagna utgjutelser, skall enhvar sannolikt roa sig åt den komiska effekt som ligger deruti, att redan blott och bart en hänsyftning på en icke namngifven person om ingenting annat, än att hafva haft kommunikationer med Svenska Biets redaktion, af denna redaktion sjelf ut- målas såsom snart sagdt en gräslig missgerning. Det visar bäst, på hvad punkt Biets redaktion, och deribland Posthumus, sjelfve måste ansett Biets kredit hafva stått i det allmänna omdömet. (Not af förf, till uppsatsen i Framtiden.) 357 Ryssland i våra dagar. i. Det nya tidehvarfvet. — Alexander Herzen och det ryska revolutionspartiet. Kriget på Krim återgaf det ryska folket dess nationela lif. Det tartariska väldet, grundlagdt af Ivan den förskräcklige och reformeradt af Peter den store, existerade till andan, om också iklädt vesterländska namn och former, ända tills de allierade land- stego från sina transportfartyg. Bragt i förvirring vid Alma, neder- gjordt vid Balaklava, gjorde det sina slutliga ansträngningar på Inkermans höjder, kastade med tartarisk kraft och enligt tartarisk ordning sin sista »stora.hord» tvärs öfver Baidars dal, mellan hvars klippor ännu en qvarlefva af Batu Khans och Timur Beys folk dväljes, ■ samt stred i töcken och mist, på skogbeväxta höjder och kala branter, sin tappra, hopplösa dödskamp. Hvad som följde efter Inkerman var endast detaljer. Hejdadt och tillbakakastadt, blödde det till döds. Och man kan tillägga, att en graf reddes åt detsamma, ej långt ifrån den plats, der det stred och föll. Framför landstigningsplatsen vid Sebastopol reste sig murar och hotade eldgap på ett kejserligt fäste, det starkaste i Ryssland — måhända till och med i Europa. Hvarf på hvarf höjde det sig, armeradt med tvåhundrasextio kanoner, hvilkas eld intet skepp, som den tiden fans på hafvet, förmådde uthärda. Fästet bar sin byggmästares namn; namnet af Nikolaus, alla ryssars sjelfherskare, den mäktige monark, som under trettio år hade förfärat och för- tryckt menniskor, liksom Genghis Khan. Detta fäste bief en ruin. Kanonerna sletos i spillror, murarna krossades till grus. Ingen sten lemnades på sin plats, ntt förtälja om dess forna prakt; det är ännu i denna dag en lättare sak att spåra Khersons storhet, förstördt för femhundra år sedan, än det skulle vara, att, af hvad som återstår, döma till hu.ru detta mäktiga, kejserliga fäste har sett ut. Monark, fäste och välde föllo tillsamman, ty deras värf här på jorden hade hunnit sitt slut. Ruinen är deras grafvård. Det asiatiska Ryssland förgicks; det europeiska Ryssland vak- nade till lif. ... 358 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Medvetandet derom att ett nytt tidehvarf i socialt och politiskt hänseende inträdt för Ryssland har under de sistförflutna åren på mångfaldigt sätt gifvit sig tillkänna i det offentliga lifvet och i pressens uttalanden. . * - I S:t Petersburgs tidning inleddes året 1862 med följande uppsats: »862 och 1862! Tusen år af Rysslands lif! Klockan har slagit! Det är icke begrafningsklockan öfver en döende folkstam; den ljuder tvärtom såsom ett pånyttfödelsens upprop till alla sla- viska stammar att vakna till nytt Rf. Det är dagningen till detta nya lif som vi firat den 19 Febr. 1861. Bröder! räcken hvarandra handen! Vi börja ett nytt årtusende, och dermed också en ny till- varo. Hafven I hört regeringens röst, som kallar tjugu millioner menniskor till ett lif af verksamhet? Lyssnen till denna kallelse; — den kommer från hjertat och endast med hjertat kunnen I fatta den. Det var en lifsfläkt, som leder folket in på en ny bana, det var domsbasunen, som uppväckt de döda. Oss tillhör det nu att rätt begripa det närvarande ögonblickets betydelse och inre mening, så att vi ej mera hädanefter måtte vilsegå, ej mera åter- kalla det försvunna årtusendets öfvervunna ståndpunkt. Det minsta misstag skulle i sina följder bittert hämna sig.» Den inflytelserike panslavisten Kostomarow hade i dessa ord uttalat hvad som utgjorde hufvudtanken och förhoppningarna hos alla mera bildade bland ryska folket, som, uppvuxna under Nicolai tid, sedermera upplefvat hans militärsystems bankrutt, uppkomstm af en allmän opinion, lifegenskapens upphäfvande och, i det hela, begynnelsen till ett nytt tidehvarf af reformer. En feberaktig rörelse genomfor alla, då man erfor att den nye kejsaren ville bryta med det gamla systemet och skänka Ryssland det vestra Europas kulturutveckling, som för den förre kejsaren varit en fasa. När Alexander II icke försökte upplappa den sammanstörtade bygnaden, utan tvärtom uppref sjelfva grunden för att bygga på en ny basis, skulle nödvändigt alla tro att hela verldsställningen var förryckt, enär de icke tänkt sig en annan grund än en enda persons vilja. Det var naturligt att vid regeringssystemets bankrutt man trodde att ingenting mera fanns qvar i nationens lif. Men det befanns likväl att krafter i tysthet fortlefvat, oberoende af. kejserligheten. Det första som gjordes var att förkasta all tanke på det fallna. Hetsigast förkastades traditionerna af dem, som lumpnast nedfallit i afguderiet för militärabsolutismen. Hopen följde med, såsom vanligt. RYSSLAND I VARA DAGAR. 359 Den plötsliga omkastningen i åsigter och tro härledde sig, såsom antyddes, från Krimkrigets olyckliga gång, hvarigenom det gamla sy- stemets nederlag blifvit så omfattande. Den gamle kejsarens öfvermod hade förut, isynnerhet efter det korta och segerrika ungerska fält- tåget, stigit så att de tillgifnaste bland hans omgifning började betvifla, att han för sina åtgärder var tillräknelig. Orlow’s politiska polis (tredje afdelningen af statskansliet) hade blifvit det förnämsta riksembetsverket. Denna polis gällde framför all annan makt. De öfriga embetsverken måste böja sig under denna myndighet. Tanken på bondeståndets emancipation hade länge sysselsatt Nikolaus, men blef slutligen förkastad. Ryssland hade allt fortfarande varit afspärradt från utlandet. Censuren förkastade 90 procent af vesterlandets poesialster, och tillåtelse till utrikes resor var för'ryssarne förenad med en pass- afgift af 500 rubel silfver om året. Främmande konstnärer och lärde (»hedningar») hade mycken svårighet att få inkomma i landet Trycket var outhärdligt. Alla som sökte gunst, företogo sig att håna både vetenskap och bildning. Studenternas antal vid'univer- siteten var inskränkt till 300 för hvarje; lärar ne förnekades att följa vetenskapernas framsteg, de bästa läroböckerna blefvo förbudna. Lärostolarne i filosofi och statsrätt indrogos, studenterna behand- lades såsom kadetter, och studierna inskränktes till utanlexor i häften som ministrarna läto utfärda. Missaktning visades dem, som yttrade håg för kunskaper i annat än arméväsendet och civilem- betsmannavägen. Kejsaren visade öppet sitt förakt för vetenskapen, och då furstinnan Galitzin én gång med moderlig tillfredsställelse berättade honom, att hennes son blifvit promoverad till med. doktor vid universitetet i Moskau, fick hon vid öppen taffel det svaret: »Nå, då kan han hädanefter sätta mina grenadierer klystir!» Hufvudkarakteren hos denne kejsare var att han icke tålde ett annat Ryssland, än det officiela, som nu reglementerades genom ukaser, afvensom till denna karakter hörde en för öfrigt allmän tystnad. Censuren drefs slutligen under 1850-talet så långt, att t. ex. censorn öfver tidningen Nordische Biene fick tilltal för det att han ej ur en följetong uteslutit klagan öfver de obeqväma gjutjernssofforna i parken vid kejserliga lustslottet Zarskoje-Selo. Ritningen till dessa pjeser hade nämligen på allerhögsta ort blifvit förevisad och godkänd. Förnäma familjers söner voro faktiskt förhindrade att välja en annan lefnadsbana än den militära. Knappt vågade föräldrar skicka sina söner till ett universitet. Också lärer kejsaren haft för afsigt att upphäfva alla dessa institutioner i landet. 360 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. OKTOBER. Privata undervisningsanstalter förtrycktes. Militärer blefvo allt - oftare anstälda i justitie- och förvaltningsembeten, emedan kejsaren icke ville se civila uniformer. Ministrarne Cancrin och Perowski, som aldrig handterat ett vapen, måste låta sig utnämnas till general- löjtnanter. Den ansvarighet som Nikolaus under hela sin regeringstid hopat på sig personligen, fick han i Krimkriget gälda. Med hvarje nytt nederlag i kriget ökades antalet af embetsmän som försigtigt fritogo sig från hvarje andel i den politik, som nu visade sig så förderflig. Till och med i vaktstugorna började officerarne hviska om »fel» som blifvit begångna. I Moskau samt en del guvernements- städer uppkom en 'handskrift slitter atur, som bragtes i omlopp i hundratusentals afskrifter, och som småningom bestämde allmänna tänkesättet. Likasom man förut i Ryssland funnit allt förträffligt, ■ då det utgick ur den kejserliga viljan, blef det nu modernt att yttra sig med en viss kritiserande köld. Kanslisten, sedan ministern, Walujews framställning om bristerna i förvaltningen berättas hafva, inom få månader, fått hundratusen afskrifter. Rapporterna från kriget mildrades, innan de kommo fram till kejsaren, likaså polisens uppgifter om missnöjet i landet. Sannolikt erfor Nikolaus aldrig, att redan då funnos personer som väntade sig en vändning i den inre politiken till följd af motgångarne i ' kriget. Orlow och Kleinmichel voro de som ändrade alla inkom- mande underrättelser. Egentliga partier funnos icke. Sådant var förebygdt genom blodsdomarne 1826 och den barnsliga Petraschew- skiska sammansvärjningen år 1848. Det fanns likväl, sedan 30 år, tre riktningar inom de så kallade ryska liberala. Den mest bekanta var gruppen af fronde- rande aristokrater — förnämligast i Moskau. Mera betydande var den intelligent oafhängiga krets, som samlat sig omkring Moskaus universitet. De mera begåfvade lärjungarne hade, af gamla lärare sedan Alexander I:s tid, blifvit ledda till håg för den vesterländska kulturen och deribland filosofiska studier. Schellings naturfilosofi hade tillvunnit sig stort intresse. Vådorna af ett sådant studium under Nikolai tid grundläde ett naturligt samband imellan dessa studerande, som betraktade sig såsom framtidsmän — för ögon- blicket omgifna af spioneriet. Ännu starkare inflytande utöfvade fransmännens socialistiska skrifter, som riktade sig på det praktiska lifvet. Härigenom bildades två grupper, den ena hängifven natur- filosofien, med nationalitetsidéen till grundprincip för det praktiska, hvaraf namnet slavofiler; det andra med Baboeuf och Fourier till mönster; samt i teorien ultra-hegelianismen. RYSSLAND I VÅRA DAGAR. 361 Kriget 1812 bragte nationalitetsbegreppet åter till heders också bland de högre stälda klasserna. Karamsin och skalden Puschkin (lord Byrons talangfullaste efterföljare) gåfvo Ef åt de åsigter som galde före Peters tid. Den skarpare kritiken öfver det myckna bristfälliga inom ryska samhället skulle nödvändigt återföra bild- ningsbehofvet till den vesterländska odlingen. Denna cirkel hafva alla de ryska liberala af den äldre skolan genomgått. Imot den främmande odlingen uppträdde slavofilerna med sträfvandet efter nationel utveckling till Iwarje pris, d. v. s., till och med om det skulle ske med förlust i fråga om bildning och pohtisk Eberalism. De viEe representera den inre sidan af natio- naEtetssträfvandet, så att det af Peter missledda folklifvet skuUe rensas från alla tiUsatser och återkomma till de gamla byzantinska bildnings- och trosgrundvalarne. De åtnöjde sig ej med politisk slavism; deras doktrin innefattade bestämdt en specifik slavisk verldsåskådning. De socialistiska medlemmarne af moskauska studentcorpsen hade valt fransyska förebilder, och åsyftade att åstadkomma ett panslavistiskt verldsrike. Den nya skolan arbetade ned sig i det gammalryska byzan- tinska och dettas patristik och teologi. Den gamla goda tiden, då alla klasser lefde i endrägt, blef för dem det förlorade paradiset; det ortodoxa presterskapet ansågo de hafva stått i spetsen för en verkligt nationel bildning, som var Eka tiUgänglig för aUa. Till och med vildheten hos sådana czarer som Ivan den förskräcklige syntes dem vara ett envälde sådant det höfdes en sträng men väl- menande fader, hvarimot Peters våldsamheter icke skonat någon tradition, häfd eller folksed. Blott en räddning från den olyck- liga ställningen fanns. Den låg hos* foTket, — som blifvit sina traditioner troget. Hand i hand med dettas demokratiska riktning gick slavofilernas böjelse för den grekiskt-ortodoxa kyrkan och den byzantinska teologien. Saken' behandlades likväl sedermera grundligt af den akade- miska polisen, som förbjöd filosofiens studium och förvisade några ifrigare »filosofer» till Wiätka och Perm vid asiatiska gränsen. Detta öde träffade likväl icke slavofilerna utan dessas motparti, den socialistiska skolans anhängare, i spetsen för hvilka stod Alexander Herzen. Han hade yrkat på nödvändigheten att bryta med hela den förflutna tiden och stält sig på den franska socia- lismens ståndpunkt. Han och hans vänner vöro anhängare till Buge, sedermera till Stirner och öfriga män ur Hegelska venstern. De ansågo den slaviska forntiden icke vara bättre än landets 362 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. * nutid. Vesterlandet, de revolutionära idéernas vagga, stod för dem högre än östern. Deras syfte var en federativpolitik, som skulle förena samtliga slaviska stammarne, för att störta den murkna Vestern. -Det vigtigaste bandet imellan slavofilema och vesterlän- dingame var deras gemensamma vurm för det gamla ryska sam- egandet af jorden, hvilket uteslöt all enskild jordbesittning. Slavofilemas tidning »Majak» (fyrtornet) med dess hat imot katolikerne och vesterlandet oroade icke polisen i Petersburg — så mycket mindre som kejsaren sjelf ju berömde sig af att vara en äkta rysk czar. Då Nikolaus dog uppkom visserligen bestörtning bland hans omgifning, men likväl andades man derjemte lättare. Man ansåg att det var bäst såväl för riket som för anstiftaren af dettas olyck- liga belägenhet, att han fått gå bort. Alexander II var 37 år .gammal, då han började sin regering. Han var visserligen uppvuxen under sysselsättning med militäriskt lekverk, men förvaltningsärenden voro honom icke motbjudande. Det hufvudsakliga var imellertid att han hade ett humanare sinne. Kriget hindrade väsentliga reformer, men i många riktningar inom det offentliga lifvet visade sig en annan anda än förut. Den- nye kejsaren stannade vid att upphäfva några bland den förre kejsarens ' under åren 1846—55 utgifna ursinniga förbud och in- skränkningar, t. ex. om antalet 300 studenter vid hvartdera uni- versitetet, förordningen om de stora utgifterna för pass till utrikes resor (500 rub. s. om året för hvarje person); vidare tillkom lätt- heten att få utgifva tidningar; upphäfvandet af de rysliga kanto- nistskolorna, der soldaters och underofficerares barn med all grym- het dresserades till militärskrifvare; slutligen amnesti för de ännu qvarlefvande efter 1825 års revolution. Nationen blef förtjust af allt detta; förberedelser till lifegenskapens upphäfvande förehades; lagar utfärdades för Polens ändrade förvaltning. Det nya tidehvarfvet i Ryssland utmärker sig derigenom att regeringen och det allmänna tänkesättet kommit i vexelverkan, i stället att de förut icke hade något gemensamt med hvarandra. Under Krimkriget var den periodiska pressen förlamad, men derimot hade den hemliga handskriftslitteraturen fått en oerhörd utbredning. I skaror hade ryssarne åren 1856—57 begifvit sig titrikes, sedan passlindringarna blifvit gifna. Hvad kulturen utträttat i vestra Europa, bragte dessa hundratusen resande ryssar att vär- dera de främmande ländernas institutioner, om hvilka man förut icke visste något, hvarken i afseende på deras fördelar eller skugg- sidor. Dermed följde nu ett förakt för traditioner och häfdvunnen RYSSLAND I VARA DAGAR. 363 auktoritet. Så snart man funnit den nye kejsaren liksom betvifla fadrens ofelbarhet, rusade opinionen till motsatta ytterligheter imot hvad man förut nödgats tro. Man uttalade sig deröfver öppet, och polisen låtsade ingenting derom. Allmänheten ansåg sig redan vara mästare öfver den allmänna ställningen. I en absolut stat följer embetsmannen sin chefs hållning. Publiken åtog sig att vidga denna frihet. Det behöfdes icke mer än att Alexander icke upptog en del rapporter från angifvare; att han genom tidningar lät kungöra, hurusom straff blifvit ådömda en mängd embetsmän, som kommit under ransakning för underslef i krimska kriget, Skräcken för det kejserliga kansliets. tredje afdelning försvann för lång tid. Det blef bekant, att en spion fått 25 rubel för sin rapport, men också blifvit utkörd. Då man en dag erfor, att grefve Kleinmi- chels gode vän och kamrat, presidenten i handelsdomstolen, blifvit med skymf afskedad, vågade man snart på öppen gata med förakt yttra sig om sådana l|pgt uppsatta män, för hvilka man förut måst visa vördnad. Kegeringens efterlåtenhet i afseende på folkviljan förvärfvade kejsaren lof för sin liberalism, men bidrog naturligtvis att stegra denna viljas yttringar. När det sedan befanns att dessa yttringar gått för långt, var det för sent att stäfja dem. Troll- kretsen, som omgifvit regeringen, var plötsligt försvunnen. Den första makt, som framstod till täflan med regeringsmakten, var den hastigt uppvuxna periodiska pressen. Alexander Herzen, som vi lärt känna såsom själen i ett studentparti i Moskau, gaf tonen till anspråken på tryckfrihet. Han hade först varit förvist till Wiätka, benådad hemkommit till sin födelsestad, och derefter genom sin rike faders inflytande blifvit anstäld i Petersburg. Ge- nom sin erfarenhet af det byråkratiska väldet, som under förvis- ningen tryckt honom, hade han fått sina radikala åsigter, och var dessutom genom sin oförlikneliga skriftställaretalang dubbelt farlig. Orlows och Dubbelt’s spionsystem stod då i sitt fulla flor. Ett obetydligt yttrande om en polisåtgärd förebragtes kejsaren, som förviste Herzen till Nowgorod. Harmen öfver att, jemte hustrun, ha blifvit föremål för både olaglighet och grofheter, uppfylde hans sinne med hat imot det despotiska styrelsesättet. Genom relationer fick han pass till en utrikes resa, och lemnade (1847) sitt fäder- nesland för alltid. Han kom till Paris snart efter februarirevolu- tionen, och slöt sig der till det socialistiska partiet. I en broschyr, med titel »Från andra stranden», afgaf han en glödande protest imot det i Ryssland) rådande styrelsesystemet, och kungjorde för första gången sitt socialistiska evangelium omÿamegandet afjorden, hvaraf ett panslavistiskt-demokratiskt yerldsrikes eröfrande skulle 364 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. blifva följden. Efter reaktionen i Frankrike 1848 afreste han till London, der en krets af ryska landsflyktige samlades omkring honom. Under det sista krimska krigsåret anlade han sitt »fria ryska tryckeri», för att inverka på sitt fäderneslands förhållanden. Han insåg att de allierades framgång imot ryska militärväsendet var till fördel för den ryska liberalismen. När Nikolaus dog, ut- färdade han ett sändebref till kejsar Alexander II. Det väckte stort uppseende i Europa, och blef i Ryssland en högst betydande företeelse. Inom få veckor var hans förut föga kända namn i allas mun, hans tidning Kolokol (Klockan) i alla bildades händer, äfvensom något senare eftersökt af nästan alla som kunde läsa. Början och slutet af Herzens bref till kejsaren voro väl egnade att ådraga sig uppmärksamhet uti en stat, der man knappast nå- gonsin förnummit frihetens och oafhängighetens språk. Man måste känna huru ängsligt man i Ryssland sökte nedtysta allt, som ledde tanken på den ryska historiens palatsrevolution och furstemord, för att fatta den verkan som frambragtes af den följande djerfva helsningen till kejsaren: »Sire! Er regering börjar under ett förundransvärdt lyckligt horoskop. Edra fotspår hafva förblifvit fria från blod, och Ni har ett lugnt samvete. Underrättelsen om Eder faders död har icke framförts till Er af hans mördare, och Ni behöfde icke öfver en med ryskt blod fläckad stig bana Er väg till tronen. Ni har icke behöft genom dekreterande af dödsstraff underrätta folket om Eder tronbestigning. I Eder ätts årsböcker har knappast någon regering börjat såsom Eder.» På denna inledning följer en med hänförelsens hela glöd fram- stäld uppmaning till den unge herskare, hvilken folket redan då han var tronföljare med en riktig instinkt vördat och älskat, att han måtte visa sig värdig detta förtroende genom att upphäfva lifegenskapen. Och huru patetiskt och gripande är icke slutet! »På den höjd, der Ni står, och bland de rökelsemoln som omgifva Er, skall Ni kanske förundra Er öfver min djerfhet. Ni skall kanske le åt det sandkorn, som skilt sig från de sjuttio millioner andra sandkorn, hvilka utgöra Er granitpiedestal. Men Ni gör bättre i att icke le. Mina ord säga Er blott detsamma som den allmänna tystnad, hvilken omgifver Er. För denna tystnads skull har jag här på fri jord grundlagt den första ryska talarestolen. Lik elektrometern skall den angifva de bundna krafternas verk- samhet och spänning. Några vattendroppar, som icke funnit sitt rätta aflopp, kunna vara tillräckliga för att urhålka ett granit- stycke. — Sire, om dessa rader komma för Edra ögon, så läs RYSSLAND I VÅRA DAGAR. 365 dem utan att vredgas och — utan några vitnen, och öfverväg sedan deras innehåll. Ni skall icke ofta höra hvad Ni nu hört; stämman af en fri ryss.» Tusende hade i Herzens bref funnit ord för den aning, som låg inom dem. Han fordrade af den nye kejsaren försoning för den osalighet, som fadrens system utbredt öfver nationen, fordrade en brytning med detta system för förslafvande och håglöshet, fred med tidens liberala idéer, framför allt lifegenskapens upphörande såsom vilkor för en lycklig öfvenSstämmelse mellan styrelsen och nationen. Den som genomlefvat Nikolai tid förstod huru tän- dande den blixt skulle verka, som, utslungad från en gata i Lon- don, fann väg — tusende vägar in i Ryssland. Hvarje rysk foster- landsvän insåg, att Herzen var den man, omkring hvilken man skulle samla sig. Millioner menniskor, som aldrig förut hört ett ord om frihet i staten, öfverlemnade sig nu åt ledningen af Herzens tankegång, som snart blef lika oinskränkt rådande i Ryssland, som förut kejsar Nikolai. Herzen antog till skriftställarenamn Iskander. Hans framgång grundade sig på en talang, ojemförlig inom journalistiken. Tid- ningen var strängt förbjuden, hans eget namn fick icke nämnas; och det har intill denna dag förblifvit en gåta huru tidningsnum- rorna i oräkneliga exemplar kommo öfver gränsen och sedan sprid- des så, att de lästes af hvarje åkaredräng likasom af de förnäma och af kejsaren sjelf. På marknaden i Nischniji Nowgorod kon- fiskerades 100,000 exemplar, importerade från Asien — såsom det påstods. Detta bevisar huru oerhörd spridning detta tidningsblad erhållit. Tidningen innehöll alltid först en ledande artikel, för- fattad af Herzen sjelf, med en lyftning, klarhet och skärpa, som icke kunde öfverträffas, dernäst regelmässigt inkomna korrespon- densartiklar från alla trakter af såväl det europeiska som asiatiska Ryssland, men hvilkasjursprung aldrig kunde utledas. Han tycktes hafva lika många medarbetare som läsare, ty han syntes veta och meddela allt. Statshemligheter, som endast ett tiotal personer kände, behandlade han såsom bekanta saker; han kände namnet på stats- fångame i kassematterna under Petersburgs fästning eller i Nert- schinsks grufvor, ehuru personerna icke af sina fångvaktare voro kända med andra beteckningar än »numror». Han tycktes föra bok öfver de små embetsmännens korruptionssummor, likasom öfver senatens, eller till och med rikskönseljens förhandlingar. Kejser- liga kansliets beryktade »tredje afdelning» förlamades af farhågan att komma i »Kolokol» såsom »reaktionär», o. s. v. Ett ogillande, nedskrifvet af Iskanders penna, betraktades såsom en dödsdom — 366 FRAMTIDEÄ.. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. under en tid dâ alla ville gälla såsom liberala. Alla försök att åtkomma eller förvilla denna demon syntes fruktlösa. De agenter, som utskickades imot honom, blefvo namngifna i Kolokol, innan de hunnit till deras bestämda verkningsort. En utskickad från Pe- tersburger polisen hade funnit väg till Herzens bostad i London, men möttes vid första försöket af en uppmaning från Herzen att aflägga den onyttiga masken. En annan gång hade man, i kej- sarens omgifning, fallit på den idéen att med ändringar omtrycka ett nummer af Kolokol, deri en ansedd generaladjutant blifvit illa åtgången. Man visste, att kejsaren sjelf läste tidningen. Han skulle nu vilseledas af det falska numret. Det dröjde likväl icke länge, innan Alexander H fick det ursprungliga äkta numret i ku- vert sig tillskickadt, jemte upplysande noter dertill. Herzens syftemål underlättades af 5O-talets händelser. Alla personer, som spelat en roll under kejsar Nikolai tid, hade inom få år förlorat allt anseende; lydnadens band voro slappade inom arméen och embetsmannakorpsen lika mycket som ibland allmän- heten. Herzen beherskade nästan enväldigt de yngre officerarne, kadettema och läroverkens ungdom. Hans excentriska läror föllo i en fruktbar jordmån. Men vår Londoner-agitator brast i att fram- ställa något positivt. De socialistiska grundsatserna, som Kolokol utspridde, voro inga grobara frön. Det nya systemets A och O var den världshistoriska betydelsen af ryska sainegande jordbe- sittningen. Kärnan i Herzens teori var förkastandet af begreppet om af- skild och personlig eganderätt till jorden. Denna åsigt har inom ryska folket så djupt fäste, att den bibehållit sig under alla vex- lingar i åsigter och förhållanden. Väl betonade han alltid den ryska nationalitetens rätt imot det tyskt-byråkratiska inflytandet, men talade likväl outtröttligt till förmån för Polens oafhängighet och ett fritt förbund imellan detta rike och Ryssland. Äfven detta öfverensstämde med ryska tänke- sättet. Polens anspråk hade blifvit populära i Ryssland genom hårdheten och missbruken från de ryska embetsmännens sida. Ingen tänkte på aristokratväsendet i Polen och dess oförenlighet med det ryska nationalitetssträfvandets demokratiska riktning. Med ungdomens lyckliga naivitet förbisåg den ryska liberalismen allt, som kunde gälla såsom hinderligt för dess glada framtidsdröm- mars förverkligande. Den allmänna lösen var: »slå du blott denna verld i spillror; om den kommande bekymrar jag mig föga!» Böcker hade man i Ryssland aldrig haft till stort antal; nu RYSSLAND I VARA DAGAR. 367 utkommo endast tidskrifter. Ämnena voro tallösa, sedan det vestra Europa, efter Nikolai död, så till sägande blifvit upptäckt. Naturve- tenskaper, statsrätt, senare perioder af ryska historien, den kritiska filosofien, de revolutionära åren 1848 och 1849, nationalekonomi, allt detta var för den stora publiken dittills undanhållet. Tidskrif- terna lemnade bearbetningar af de närmaste 30 årens vetenskap- liga och litterära arbeten från Tyskland, Frankrike och England — hvilket allt dittills varit förbjudet till införsel i riket. Främst erbjödos socialistiska och kommunistiska skrifter, dernäst allt som smakade af liberal politik. Man föreställe sig hvilket intryck pu- bliken skulle få af en plötslig bekantskap med Vogt och Moleschott, Henry Thomas Buckle och Darwin, Stirner och Buge, Ludvig Feuer- bach och Louis Blanc ! I följetongen skildrades förfäade gamisonsgeneraler, okunniga ministrar, tjufaktiga polisembetsmän, grymma bondplågare bland possessionater, hvarvid alla välsinnande uppmanades att afkasta blodsugarnes ok, som tryckte på ryska folket. I denna anklagelse- litteratur hade »Wjestnik» utmärkt sig genom ett publiceradt stycke, källadt »Skizzer ur lefnaden i provinsen.» Ett geheimeråd Saltykow sades vara författaren. Der såg man alla de knep och illistigheter, som voro vanliga hos de lägre tjenstemännen för att roffa allmän- heten, vilseleda förmän och sjelfva fylla sina fickor. Näst den förbjudna Kolokol fanns ingen tidning mer allmänt spridd under åren 1858—1862, än månadsskriften Sowremennik (som utgafs af Herzens ungdomsvän Panajew och poeten Nekrassow). Formatet var stort, och priset högt, men den hade likväl 8000 abonnenter. Bland de utmärktaste författarne i Sowremennik var Marko Wowtschek, -samt Eugen Tour (ett gömdt emanciperadt fruntimmer). Censuren var befald att icke tillåta rysk historia behandlas när- mare tiden, än till Catharina ILs uppstigande på thronen, efter Karamsin. De flesta historiska uppsatserna hade mindre att göra med historien såsom vetenskap, än framställningar med syftet att undergräfva absolutismen och dess stöd. Under rubriken »litteratur» kommo utförliga meddelanden ur de vigtigaste socialistiske statslärares och nationalekonomers arbeten, undersökningar om egendom och eganderätt.x Denna del var den farligaste, oaktadt den stillsamma rubriken. Ämnenas val och tendentiösa behandling röjde syftet att predika söcial revolution. Man afsåg intet mindre än att alldeles ombilda stat och samhälls- ordning. 368 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. Jemte publicitetens omkastning visade sig den stora sociala rörelsen genom anspråk på delaktighet i bestämmelserna om folk- undervisningen. Det hade länge klagats öfver undervisningens usla tillstånd, men med orätt, emedan det icke var uselt, det var intet. På landet funnos inga skolor. I städerna funnos de, men besöktes föga. De högre andlige tillhörde munklifvet. De sågo med förakt på alla verldsliga förhållanden och arbetade envist på bibehål- lande af det bestående såsom säkraste utsigten att få bibehålla anseende och rikedom. Possessionaterna tillbragte större delen af året i de stora städerna, och läto sina barn undervisas af tyska eller franska informatorer. De adliga proletärerne skickade, i bästa fall, sina söner till militäranstalterna. Ofta nog förekom det (t. ex. i Rjäsan) att de adliga barnen uppväxte alldeles utan uppfostran och bildning. I de flesta guvernementer utgjorde 2 procent af befolkningen de få, som kunde läsa. Ännu år 1868 utgjorde antalet af de till militärtjensten utskrifna rekryterna, som kunde läsa, endast procent af hela summan. Föga bättre var tillståndet i städerna. Den lägre medelklassen kunde hvarken läsa eller skrifva; de handlande hade icke bragt sina studier längre än så, och ansågo sig stå på höjden af sin tid, när de kunde begagna det allmänt brukliga räknébrädet. Undantag voro för de båda hufvudstäderna samt ibland tyskarne, som hade s. k. tyska kyrk- skolor, hvilka helst i Petersburg med rätta ansågos för de bästa undervisningsanstalterna i hela det egentliga Kyssland. Den studerande ungdomen ansåg såsom en helig pligt att genom de lägre klassernas delaktighet af undervisning förskaffa liberalismen ett stöd; frivilliga söndagsskolor blefvo år 1858 in- rättade i de större städerna, der yngre lärare, studenter och gym- nasister lemnade undervisning. Insamlingar till dessa skolor gjordes vid alla fester, och alla unga gjorde propaganda för den idéen. Ifvem svalnade likväl efter få år. Men just de frivilliga skolor, som bäst bibehöllo sig, voro skadliga, till och med farliga. I dem var den politiska fanatismen driffj ädern. I stället for grundlig elementarundervisning, gick man genast till politisk undervisning, d. v. s. bearbetade lärjungarne för socialistiska syften; skolan blef plantskola för revolutionär agitation. Sålunda såg man det gamla ryska systemet vid slutet af 1850-talet på väg till fullkomlig upplösning. En medelklass, på hvilken man kunde räkna såsom verkande till statens nybildning, fanns icke;, adeln, som ansågs såsom monarkiens stöd, och som hade åtminstone enstaka sunda elementer, var synbart aflägsnad från styrelsen, genom de pågående förberedelserna till lifegenska- EN DANSK TEOLOG. ' 369 pens upphäfvande. Prestérskapet kunde icke påräknas till motstånd mot de upplösande krafterna som voro satta i rörelse, och som måste lössläppas, om man skulle genomföra bonde-emancipationen, som åter var grundvilkoret för hvarje verksam reform. På sådant sätt stod regeringen alldeles ensam mot en vild ström, som hon sjelf frigjort från dess dammar, och som hon varit nödgad att lössläppa, emedan den gamla staten var omöjlig. Väl hade regeringen, i och för bonde-emancipationen, afgjordt stöd hos ungdomen och alla bildade, men hon visste alltför väl att dessa endast afvaktade rätta ögonblicket-för att på den »liberala» regeringens axlar höja sig sjelfva och få öfvertaga styrelsen. Adeln stod dels sjelf inom radikalismen, dels lät han denna hållas, för att sjelf förskaffa sig bästa möjliga fördel vid regeringens hjelp- löshét. En del önskade att lifegenskapen måtte upphäfvas med minsta möjliga förlust för adeln sjelf; andra åter, som utgjorde majoriteten, voro beredda till stora offer i afseende på förmögenhet, allenast de på samma gång kunde vidga kretsen för sina politiska rättigheter, d. v. s. hållas skadelösa genom en ny aristokratisk statsförfattning. , (Forts.) (Ur Jungrussisch und Altlivländisch. Politische und cultur- geschichtliche Aufsätze von Julius Eckardt. Leipzig 1871). En dansk teolog och hans ”makalösa upptäckt”. Vi lefva för närvarande, det är visst och sant, i öfverrask- ningamas tidehvarf. Knappast förgår någon dag utan att bringa oss underrättelser om nya stordåd i’framåtskridandets tjenst; der brytes väg genom oländig mark, upptäckter och uppfinningar hopa sig i en nästan oöfverskådlig mångfald och ljuset — insigtens,« bildningens klara ljus — faller starkt och genomträngande inom fordom natthölj da områden. Vore det oss förunnadt att, såsom den Allseende, skåda kulturarbetets spridda strålar samlade i deras brännpunkt, då skulle för vår åsyn allt mörker, alla dimmor liksom dränkas och försvinna i en ocean af klarhet; vi skulle se huru alla stegen ytterst leda mot samma mål, alla de framburna ste- Framtiden. Band 6. 24 370 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. OKTOBER. Darne infoga sig i samma tempelbygnad, alla rösterna till slut sammansmälta i den gemensamma lofsången: ära vare Gud i höjden, frid på jorden och menniskorna en god vilje! Harmonien råder i det stora hela, i trots af stundens skärande missljud. Behöfdes det ett mera bindande bevis härför än det som framgår ur hvarje strängt logisk reflexion öfver tillvarons grund och ändamål, kunde man med fog hänvisa till den historiska erfarenhetens intyg. Lyssnom till dessa intyg, för så vidt de röra mensklighetens religiösa utveckling! Det står fast, att reaktionens bemödanden att qväfva frihetsbegäret och låta upplysningen gå under i oförnuftets kaos på längden uträttat just det motsatta; de hafva nämligen framkallat ett desto kraftigare tillbakaslag, som återupprättat den rubbade jemvigten. I odlingens historia är det skenbara stillaståendet blott tystnaden före thordÖnets knall, vind- stillan före stormen. Redan under kyrkans äldsta tider var det förtrycket som påskyndade de förtrycktes slutliga seger; »Guds rikes skördar», hette det då, »uppspira ur martyrernas blod.» Samma lag beherskar den följande utvecklingen: medeltidskatoli- cismens urartande föranleder Luthers reformation; lutheranismen, affällig från sin princip och stelnad till en död ortodoxi, väcker till lif det adertonde århundradets rationalism och i det nittonde århundradet se vi hurusom en ånyo öfverhandtagande auktoritetstro och kyrklig slentrian med inre nödvändighet framtvungit och satt vapen i händerna på den »nyrationalistiska» oppositionen. Den- sammas hufvudsyfte ät i alla länder väsentligen ett och samma. Grundtanken i gawimdlkatolikernas anlopp mot ultramontanismen och ofelbarhetsdogmen är nära befryndad med den öfvertygelse, som kommit till uttalande vid nyprotestanternas krigsförklaring mot den ensidiga lutheréka konfessionalismen. På båda hållen är .fordran den af en återgång till det i religionen väsentliga, till den rena urkällan, från menniskopåfundens grumliga rännilar. Denna källa, ur hvilken en helsodryck bjudes äfven åt vår tids- ålder, är den i sin ursprungliga sanning och kraft uppfattade kristendomen. Alla den moderna kulturens ledande idéer möta oss i outvecklad form uti det »glada budskap», hvars förkunnande blef vändpunkten i verldshistorien; den sanna filantropien, frihets- och jemlikhetssträfvandet, det oförfärade sanningssökandet, beto- nandet af det inres värde framför det yttre visa tillbaka till Kristi evangelium såsom sitt upphof; »nyckeln till häfderna bär menskones son i sin barm». (Tegnér). Derföre är det kyrkliga reformpartiets yrkande på ett praktiskt återupplifvande af kristendomens grund- åskådning, gent imot hierarkien och en krass s. k. »renlärighet». EN DANSK TEOLOG. 371 förestafvadt af dess åstundan att åt tidens bildningssträfvanden gifva, en religiös helgd på samma gång som den rätta stödjepunkten. Och just emedan det nämda partiet i främsta rummet vill en sann och lefvande kristendom, för att derigenom befästa den sanna bildningen och friheten, nödgas det påyrka undanrödjandet af denna officiela ortodoxi, hvars oförenlighet såväl med Kristi lära som med nutidens vetenskap och kultur, »nyrationalismen» anser « sig hafva en gång för alla lagt i dagen. Utsigtema för reformpartiets seger hafva, som bekant, hittills varit mörkare inom den nordiska kyrkan än kanske i något annat . protestantiskt land; men omsider har en ljusglimt blifvit synlig vid horisonten. Från Danmark har i dessa dagar ett uttalande förnummits, som är egnadt att med ens bringa reda och klarhet i situationen samt att, om ock på en omväg, kraftigt främja den religiösa reformationens intressen. Vi talade i det föregående om öfverraskningar och nya upptäckter; en dylik öfverraskande upp- täckt har nyligen framlagts af den danske teolog, som beklädde ordförandeplatsen vid det fjerde nordiska kyrkomötet i Kjöbenhavn. Då han der afkunnade bannlysningsdomen öfver »nyrationalismen», skedde detta i kraft af en trosbekännelse, mot hvilken mötets ortodoxa majoritet icke hade något att invända, hvadan den torde få betraktas som det fältrop, som för närvarande utgör igenkän- ningstecknet för Skandinaviens »bekännelsetrogne». Äran af att hafva gifvit denna trosbekännnlse en kort och lättfattlig formu- lering skall för alltid blifva fästad vid hr professor Fr. Hamme- richs namn. Våra läsare känna redan af dagbladsreferaten hvaruti hr professorns »upptäckt» består. För visso har mången, som trott sig väl bevandrad i sitt nya testamente, med förvåning inhemtat att »nyrationalismen, fastän den, enligt hr Hammerichs eget medgif- vande, har hela kulturlifvet till sin förutsättning, fastän den upp- tager alla frihets- och folklighetstankar och bearbetar dem med en ofta förvånande energi, fastä/n den vet att tala ej blott om dygd och goda gerningar men äfven om fred och nåd, fastän den i mycket har rätt imot en viss ortodoxi — det oaktadt »naturligt- vis» måste betraktas såsom »en förnekelse af den kristna tron», i främsta rummet derföre, att den »icke antager någon personlig djefvul»1). Detta utgör alltså, i våra motståndares ögon, »ny- *) Enligt ett referat i Fœdrdandet för d. 6 September 1871 hade senare delen af prof. Hammerichs yttrande rörande »nyrationalismen» i hufvudsak följande lydelse: ~ »Den (nyrationalismen) er enig med den gamle Rationalisme i at sætte Fornuften over Åabenbaringen, at sætte Tidsaandens Betragtning i stedet for den kristelige og at' 372 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. rationalismens» vådligaste kätteri! Hinc illœ lacrymal- Ingen eger den saliggörande kristna tron — derom upplysas vi nu af Dan- marks ortodoxa teologer — såvida han ej bekänner sig till läran, om en verklig, lifslefvande, (förmodligen med bockhorn och svans utrustad?) »personlig» djefvul. Nyrationalismen, tillspord om sin tro i det nämda hänseendet, har svarat med ett betydelsefullt » leende. »Och ändock», ropa de troende, »djerfves denne falske Messias fasthålla anspråket på att varda ansedd såsom en kristen!». Förbittringen är gränslös; hr prof. Hammerich och hans ortodoxa vännor rifva sina kläder, liksom fordom öfverstepresten, och ut- brista med en mun: hvad gör es oss nu mera vitne beliof! afskaffe Underet; men den er ellers meget forskjellig derfra. Den gamle var aands- fattig, den ny har hele kulturlivet til sin Forudsætning; den tæller Hamann (!) og Claudius (!) blandt sine Profeter; den optager alle Friheds- og Folkeligheds-tanker og bearbejder dem med en Dygtighed, som ofte er forbausende; den er aandrig og interes- sant; den kan ikke blot tale om Dyd og gode Gjerninger, men ogsaa om Fred og Naade; den betoner staerkt det Sædelige, som for den er Eet med det kristelige(?). I Tydskland bar den en af sine værste Fjender i den preussiske officielle Orthodoxi ; mod denne har den Ret i meget. Et er Tro, et andet Lære; dem forvexler Orthodoxien, men hos Nyrationalismen bortskaffes rigtig nok Troens Indhold. Hvad for det andet dens Forhold til den kristne Tro angik, da maatte man naturligvis(!) svare, at den egentlig var en Fornegtelse deraf. Den antager nemlig ikke — (hör, hör!) — nogen personlig Djævel, ikke Christus for Guds enbaarne Sön, den negter Opstandelsen og Himmelfarten som stridende mod Naturlovene. En saadan Retning er et Frafald og derfor en alvorlig Paamindelse. Den er et Led i det nye Hedenskab, som spirer frem allevegne i Tydskland, England og Frankrig, og som rörer sig med dæmoniske kræfter (Paris). Aldrig har den aandelige Kamp staaet paa samme- Vilkaar som i vore Dage, hvor man paa alle Sider har Frihed. Derfor maa de forskjellige Anskuelser komme til at staa stedse skarpere; i saadanne Tider især er det godt at holde fast ved Ordet: »Helvedes Porte skulle ikke faa Overhand over min Menighed.» Med anledning af prof. Hammerichs »magelöse Opdagelse» angående tron på djef- vulen såsom utgörande kristendomens qyinta essentia läses i Aftonbladet för d. 25 Sep- tember i uppsatsen Några betraktelser öfter det fftrde nordiska kyrkomötet: »Vi hade hittills förestält oss — härutinnan egande hela den upplysta samtiden pä vår sida — att kristendomens hufvudfordran vore den praktiska personliga anslutningen till det ojemförligt höga sedliga och religiösa ideal, som står framför oss i vår religionsstiftares personlighet. Vi hade förestält oss, med stöd af den heliga skrifts eget intyg härom, att ett lif i Kristi anda, i ärligt uppsåt och oegennyttigt sträfvande i det sannas och godas tjenst, betydde mera för afgörandet af frågan om vår ställning till kristendomen, än den omständigheten, huruvida vi tro eller icke tro på »en personlig djefvul» o. s. v. Vår åsigt var, med ett ord, den, att kristendomens tyngdpunkt ligger i viljans beskaf- fenhet, i det praktiska sträfvandet, icke i något som helst teoretiskt försanthållande. Nu framträder en dansk teolog med det budskapet till svenska nationen: »bekännen eder till tron på djefvulen, eller vi betrakta eder såsom rätt och slätt moderna hed- ningar!» — — Skulle dessa hans ord finna genklang i Danmark, »då har den danska kyrkan i sanning åtskilligt att lära utaf den i vårt broderland blott alltför litet kända n vrationalismen.» EN DANSK TEOLOG. 373 Vi yttrade att våra ortodoxers här anförda nyaste trosbekän- nelse i sjelfva verket skall befinnas vara en indirekt handräckning åt motpartiets sak. Vår mening är denna: det gifves tvenne sätt att ådagalägga den egna ståndpunktens berättigande: antingen genom direkta, positiva bevis, eller ock genom en på motståndarnes åsigt verkstäld »deductio in absurdum.» Den förstnämda bevis- ningsmetoden har användts i hela den rikhaltiga litteratur, som utgör frukten af de senaste årens kritiska undersökningar angående kristendomens ursprung och kärnpunkten i de olika nytestament- liga lärobegreppen. Många hafva härigenom vunnits för den ny- protestantiska riktning, som fordrar en troslärans och kyrkosam- fundets reformation på grundvalen af den utaf forskningen, så att säga, på nytt upptäckta kristendomen; men ännu många flera skola sannolikt få ögonen öppnade nu, då prestlärans kristendom liksom oförvarandes råkat blifva framstäld till allmänt beskådande i hela dess vidunderliga, afskräckande absurditet. Detta är hvad som skett genom det nordiska kyrkomötets sätt att motivera den öfver nyrationalismen fälda domen. Man har tillstoppat öronen för den anklagades protester och sjelfförsvar och föredragit att, hellre an att inlåta sig på en granskning af hans begrepp om den sant kristna tron, genom ett slag i ansigtet på det sunda förnuftet stegra spänningen till det yttersta. Men — »allt ytterligt är stäldt på gränsen af ett fel; ju högre bergets spets, dess brantare in- under» (Kellgren). När konfessionalismens män på kyrkomötet ställa till oss dessa förmanande ord: bruken edert förnuft i verlds- liga angelägenheter, men akten eder väl för att taga råd af det- samma i fråga om antagandet eller förkastandet af dogmatikens »rena lära!» så kunde det väl hända, att församlingen i våra dagar genmälde med denna fråga af sjelfve »gamle Grundtvig»: »Er Lys paa visse Vilkaar blot saa halvvejs at ophoje? gjor det ej alle Vegne godt! er Lys ej Livets 0je! Skal for Misbrugens Skyld maaske paa Aandens Himmelbue vi heller Mulm og Merke se end Solens blanke Lue! *) En omständighet förtjenar att här framhållas: ingen tidpunkt har kunnat vara ' olämpligare för proklamerandet af djefvulsdog- ’) Jmfr. Kirkélig og folkelig Digtning af N. F. S. Grundtvig, sid. 115. 374 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. men, an den innevarande. Kyrkomötets ordförande har haft otur: han har missräknat sig på tiden, alldeles såsom Pio Nono miss- räknade sig, då han hoppades finna jordmånen mottaglig för ofel- barhetsdogmens utsäde. Det motsatta inträffade, såsom vi alla veta: kränkningen af-förnuftet, uppdrifven till sin höjdpunkt, blef gnistan som tände den eld, hvilken nu hotar att lägga St. Petri hus i aska. Hvad infallibilitetsdoktrinens vanvett åvägabragt inom den katolska kyrkan, skall måhända uträttas inom den nordiska kyrkan af den utaf våra ortodoxer ömt omhuldade diabolismen. Det synes oss vara en märklig ödets lek, detta, att upptuktelsen åt nyrationalismen, med anledning af dess »otro» i fråga om djef- vulen, utdelats precist samtidigt med ett inom den europeiska litte- raturen pågående storartadt korståg mot denna gamla medeltids- vidskepelse, företaget i afsigt att bortjaga Belzebub och hans an- hang ur nutidens kristna tempel. »För vår tids bildade smak är djefvulen en i högsta grad skuggartad varelse», skref för några månader sedan en engelsk författare1). Om Danmarks teologer ännu ej hunnit vänja sig ifrån tron på spöken, så få de finna sig vid att det nittonde århundradets genius gäckande tillropar dem genom skalken Mefistofeles’ mun: »Die Cultur, die alle Welt bedeckt, Hat auf den. Teufel sich erstreckt: Das nordische Phantom ist nun nicht mehr zu schauen, Wo siehst du Hörner, Schweif und Klauen?» ’) Jmfr. uppsatsen »The Literature of Diabolism and Witchraft» i Westminster Review, Januari 1871. — Denna intressanta afhandling har blifvit lagd till grund för en uppsats om »Diabolism och öfvertro» i den af hr C. F. Bergstedt utgifna vecko- skriften Samtiden, N:o 16, der framställningen afslutas med följande behjertansvärda ord: »Äfven den flyktigaste blick på den diaboliska litteraturen, sådan den i om- fattande och högst lärorika arbeten ligger inför vårt tidehvarf, är nog till att ådaga- lägga, .huru denna för hela vår bekännelses ande oväsentliga och för dess innersta kärna nästan främmande dogm, ända ifrån dess första dunkla begynnelser till dess mest fulländade utveckling, är upptimrad af de bräckligaste och knapphändigaste ele- menter, hemtade från den forntida myten, från medeltidens andliga och kroppsliga , eländen, från laster, sjukdom, bedrägerier och brott, för hvilka vår tid måste känna en helsosam rysning. Från den dag då den kritiska forskningens renande vind bör- jade blåsa genom den menskliga tankeus arbete, och den analytiska vetenskapen för- jagade de tjockaste dimmorna kring naturens efter eviga lagar inrättade ordning, föll den falska' spiritualismens konstigt hopfogade system iÿspillror, och det är hvarken möjligt eller med menniskans sanna bästa förenligt att vidare försöka upptimra det. Det är ingen sann liberalism att fördraga fördomar och ingen välbetänkt mennisko- kärlek att söka qvarhålla dem. Det fins andra och renare källor att hemta tröst och uppbyggelse uti för sig sjelf och sina medvarelser och det kan förtjena' i detta afseende ' erinras, att det fins ett helt evangelium i Nya Testamentet som icke innehåller ett ord om djefvulsutdrifvelser från besatte.» EN DANSK TEOLOG. 375 Väckelsen till det ofvannämda vetenskapliga korståget mot öfvertron gafs för någon tid sedan genom en i sitt slag epokgö- rande skrift, nämligen prof. G. Roskoffs grundligt lärda och skarp- sinniga Geschichte des Teufels1). Huru ofantligt stor är ej olik- heten mellan denne teologie professor och teologer sådana som t. ox. hrr A. Vilmar i Marburg, hr Fr. Hammerich i Kjöbenhavn, hrr N. N. i Lund och Upsala icke att förglömma! I sitt beryktade opus Die Theologie der That suchen wider die Theologie der Rhe- torik (1856) förkunnar »nylutheranen» Vilmar på Mit allvar för sin häpnande samtid: »Es kommt darauf an, wenn man recht lehren und die Seelen recht behüten will, des Teufels Zähnefletschen aus der Tiefe gesehen (mit leiblichen Augen gesehen (!), ich meine das ganz unfigürlich (kurs. af oss) und seine Kraft an einer armen Seele empfanden, sein Lästern, insbesondere sein Hohnlachen aus dem Abgrund gehört zu haben» 2). Annorlunda Roskoff; mot det ortodoxa diableriets »tandagnisslan» och »hånskratt» — hvaraf nu senast ett slags eko förnummits på det nordiska kyrkomötet — ställer han den kritiska pröfningens lugna allvar. Han ådagalägger genom en utförlig religionshistorisk undersökning, full af intresse, att djefvulsföreställningen, långt ifrån att vara en för kristendomen egendomlig och med densamma oskiljaktigt sammanvuxen tro, tvärtom blifvit utifrån — nämligen från zendreligionen, via den efter-exilska judendomen — införlifvad med den på judisk botten uppväxande kristendomen. I. mån af kristendomens med kulturutvecklingen fortgående rening från alla för densamma ursprungligen främmande tillsatser har äfven tron på djefvulens tillvaro efterhand förlorat. *) Jmfr. vår redogörelse för detta Roskoffs arbete i uppsatsen Ur vidskepelsens historia, i Aprilhäftet af Framtiden 1S70. I fråga om djefvulstrons betydelse för kristendomen yttrade vi der, efter Roskoff, följande; »Jesus framställer ingenstädes tron på djefvulen såsom ett af vilkoren för inträdandet i Guds rike. Hjertats renhet, törsten efter rättfärdighet, kärleken till Gud och nästan, allt detta är fordringar, som äro helt och hållet oberoende af frågan om Satans tillvaro eller icke-tillvaro. — — Jesu och Pauli lära bekämpar ingenstädes tron på djefvulen, men kan hjelpa sig honom förutan och går ut på att hjelpa sig honom förutan.« 2) Dr Carl Schwarz, som i sitt berömda årbete Zur Geschichte der neuesten Theo- ' logic karakteriserar Vilmar såsom »eine dämonische, von allen Furien massloser Lei- denchaften getriebene, von allen Gegensätzen der Zeit umhergeworfene, in allen Schmuz des Parteitreibens hinabgezogene Persönlichkeit», yttrar, med anledning af mannens fordran att hvarje själasörjare och idkare af »die Theologie der Thatsachen» bör ega personlig bekantskap med djefvulen: »Die Vorliebe für den Teufel und seine sinn- liche Erscheinung ist bei einem so ganz unter der Macht des Dämon stehenden, so sehr nach Sinnlichkeit verlangenden Manne, wie Vilmar, nicht schwer zu erklären.» En fingervisning, som ej torde sakna betydelse äfven med afseende på mer än en bland den tyske ortodoxens själafränder ! ' 376 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. fotfästet i tidsmedvetandet, och med rätta klagade derföre för några år sedan en ortodox teolog: »den Teufel hat man todtge- schlagen und die Hölle zugedämmt.» Vår tids vetenskap har verk- ligen uträttat detta värf, till den sanna religiositetens fromma; han har »högtidligt inskrifvit afgrundsfursten i dödsregistret och nedsänkt honom i en graf, hvarur han ej mera skall uppstå.»------------»Eme- dan vår tid låter samvetets utslag gälla vid bedömandet af en handlings sedliga värde, så kan han ej inrymma någon objektiv, yttre verklighet åt det onda, utan måste förlägga detsamma till den handlande personens eget inre, hvadan vi alltså ej kunna se annat i djefvulsföreställningen än en symbolisering eller personi- fikation af det ondas begrepp.» — »Inom den moderna verlds- åskådningen» — så lyda författarens slutord — »finnes ingen plats öfrig åt djefvulen, och vi kunna derföre instämma i Droysens ytt- rande: »dualismen mellan Gud och djefvulen vederlägges af historien.» Det visade sig snart, att den lärde teologens protest mot djef- vulstrons förmenta kristlighet varit ett ord i sinom tid. Inom ut- landets frisinnade. tidskriftslitteratur, den kyrkliga såväl som poli- tiska, började ett lifligt anfallskrig mot den »rättrogna» dogmen om en personlig djefvul med uppvisande af dess oförnuft och olycks- bringande följder. Fälttåget öppnades af Revue des deux Mondes (d. 1 Januari 1870) genom en af A. Réville författad redogörelse för Roskoffs arbete1); derefter följde, kort efter sedan vi sjelfve sysselsatt oss med arbetet i Framtiden, längre eller kortare upp- satser derom i en mängd engelska (amerikanska) och tyska tid- skrifter och tidningar, från Saturday Review och Chicago-tidningen The Examiner till Augsburger Allgemeine Zeitung, Allgemeine kirchliche Zeitschrift, Protestantische Kirchenzeitung, m. fl. — Måste vi antaga, att icke minsta knäpp af detta stridsgny, som för närvarande står högt i sky, framträngt till de högvördige her- rarne vid Kjöbenhavnsuniversitetets teologiska fakultet? I sådant fall torde vi hafva gjort dem en tjenst genom vår hänvisning till den för dem obekanta nyaste litteraturen i ämnet, och vi uppfordra våra motståndare i det ärliga sanningssökandets namn, att, derest de det förmå, vederlägga den mot déras åskådningssätt riktade argumentationen, eller ock erkänna sig vara i grund slagne och besegrade. Skulle prof. Fr. Hammerich och hans »troende» vänner ej låta sig öfvertalas att taga kännedom om hvad som förekom- mer i ett blad af så déciderait »nyrationalistisk» färg som Pr ote- *) Denna Révilles nppsats föreligger i svensk öfversättning uti broschyren Djefvu- Uns historia, hörande till samlingen »Den nya tiden» (A. Bonniers förlag). EN DANSK TEOLOG. 377 stantische Kirchemeitung (N:o 1—6, 1871), kunde de måhända befinnas något villigare att skänka gehör åt t. ex. nedanstående, i sammandrag återgifna yttrande i den engelska tidskriften The Fortnightly Review (d. 1 Augusti 1871) uti en uppsats om The Devil af Frances Power Cobhe: »Ur filosofisk synpunkt bétraktad hvilar läran om djefvulens tillvaro på alldeles samma felaktiga slutledning som den, hvartill k Aristoteles gjorde sig skyldig, då han uppfattade kölden såsom en positiv verklighet i stället för såsom blott och haft en negation af värmen. Att benämna våra onda böjelser ingifvelser af djefvu- len och vår „ lägre natur ett åt djefvulen upplåtet område samt tillskrifva våra felsteg djefvulens makt öfver oss, är ett misstag af samma art, som då vi med ett oegentligt uttryckssätt säga att det är »kölden», som förorsakar vattnets frysande eller att natten är »mörkrets» rike. Liksom fysiken ej‘ vill medgifva något vetenskap- ligt berättigande åt de sistnämda talesätten, så måste äfven teolo- gien hädanefter afstå från de förstnämda. Samma grundsats måste gälla med afseende på det högsta föremålet för vår kunskap. Vi tala om Gud såsom en person, derföre att vi nödsakas tro, att utaf det enda för oss tänkbara alternativet — personlighet eller opersonlighet — är personlighet det högsta, och att Gud alltså måste vara en person. Han är, såsom vi uppfatta honom, en personlig, helig vilja. Men af alldeles samma skäl, på grund hvaraf vi tillerkänna Gud en positiv och personlig existens, tvingas vi att bestrida tillvaron af en, Guds personliga antites, en djefvul. Hvilken annan lösning må kunna uttänkas af problemet om syndens upp- komst, så är det otänkbart och omöjligt att det onda, liksom det goda, skulle vara ett positivt och personligt. Den af diktare- fantasien uppfunna svarta solen, ur hvars strålar strömmade mörker och köld, är ej en mera ovetenskaplig föreställning än den om en mäktig, klarsynt vilja, som alltigenom är ond och åsyftar endast och allenast det onda.» Skall denna vidskepelsens »svarta sqI» framgent såsom hittills fördunkla den nordiska kyrkans himmel? Vi afhålla oss från någon, förutsägelse med hänsyn häVtill; men ett är visst: det skall i så- dant fall icke blifva kyrkans sjelfskrifne målsmän, icke Grundtvigs presterlige anhängare, utan de nu af dem så bittert förkättrade lekmännen, som i framtiden skola kunna taga till sitt valspråk Grundtvigs ord: . »Nej, aldrig sporges det fra Nord, vi Lyset vil fordunkle! som Nordlys i fribaarne Ord 378 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. det saas paa Himlen, funkle. Og ses det skal ved Nordens Pol, ej blot i Kroppens Rige: Midsommerens den bolde Sol vil ej for Midnat vige!» Carl von Bergen. Anmälningar. Svenska slägtboken utgifven af Gabriel Anrep. Första bandet, första häftet. Stockholm, Ivar Hæggstrôm, 1871. Helä bandet 6 rdr. Ingen sats kan vara vissare än att Europa med säkra steg går mot folkväldet i stat och samlif, att folket allt mer blir den medelpunkt, hos hvilken odlingen kommer att samla sig, och der framtidens många vigtiga frågor skola få sin lösning.. 'Otaliga tecken tyda härpå för den, som ej vill alldeles tillsluta ögonen. Vetenskapens utveckling hos samtiden lemnar det icke minsta be- viset härför, derigenom att han allt mer blir folklig både till ämne och framställningssätt. Deraf denna hittills ej anade fart som vissa arter af vetande tagit, medan andra småningom men säkert aftyna och dö. Fornforskningen, läran om folkets., de djupa ledernas början och forntid, odlings- och konsthistorien, berättelsen om detta folks utveckling, och de stora följderna af de tysta krafternas vexelverkan, naturvetenskaperna och deras tillämpande grenar, som lärer folket begripa och begagna naturen — se’ der företrädesvis nutidens vetenskaper och i än högre grad framtidens. Äfven de gamla lärorna få med eller mot sin vilja jemka sig efter tidens kraf; och så upplefva vi, bland annat, hos oss den företeelsen, att den vigtiga genealogiska forskningen, sorii hittills, åtminstone i offentlighet taget, endast sysslat med kungliga kronor och högtidliga vapensköldar, modigt tager ett stort steg fram genom att börja sitt arbete äfven bland de »ofrälse» stamträden, ransaka gamla och unga slägtens bedrifter i odlingens tjenst, uppfriska minnet af det folk, som våra bördor bar långt före våra dar. Det är också ett tidens tecken, så godt som något annat; och än mer betecknande för den fredliga hållning, som vår svenska ut- veckling så skönt iakttager, är att samme man, som för ej länge- sedan slöt det omfattande värfvet med Svenska adelns ättartaflor, nu stält sig i spetsen för det än mer vidt utseende som framträdt under namnet Svenska slägtboken. ANMÄLNINGAR. 37 9 « ' Få företag inom vår litteratur hafva i så hög grad som detta varit ett verk af, om och för hela den bättre delen af folket. Sjelfva grundstommen till detsamma ligger sedan länge färdig, sjelf ett verk af dessa tysta, på djupet verkande krafter, dem det är vår tids evärdeliga heder att draga fram i ljuset. .Ett af de ger- maniska folkens, särskildt Nordens, mest framstående kännetecken t var alltjemt kärleken för slägten, aktningen för blodsbandet; och så uppstod ganska tidigt tanken att genom anteckningar i minnet bevara slägtlederna och blodsbanden. Redan den gamla isländska litteraturen ger prof på ganska vidsträckta och rediga genealogiska kunskaper; och äfven vår medeltid lemnar mångfaldiga ämnen, om än något invecklade, för forskaren i denna kunskapsart. Med nyare tiden får adeln i vår historia ett så öfvervägande inflytande, att de »ofrälse» slägterna alldeles gå ned i mörker eller uppgå i sköl- darnes ljusa dager. Det är den utveckling, hvilken handel och handtverk få, mest genom invandrande holländare och tyskar, som hos oss å nyo börjar framhäfva den borgerliga slägtens betydelse, sedan länge rotfäst och" erkänd i den idoga bataviska republiken och de mäktiga tyska riksstäderna. Och med frihetstiden, hvilken i så många riktningar gaf de ofrälse krafterna en utvidgad. verk- ningskrets, kan man också tala om en verklig genealogisk veten- skap för de adliga slägterna. Från denna tid ega vi förträffliga och omfattande verk rörande dessa af en Fredrik Fryxell, en Petrus Frigelius, en Löfman, en Braad m. fl., hvilka ' dock alla fingo hvila i handskrift, tills de delvis begagnades af författarne till våra »herdaminnen», som, fastän utgifna under vårt århundrade, i huf- vudsak tillkommo under det föregående och i sjelfva verket voro och äro lika mycket genealogiska som personalhistoriska.arbeten. Några smärre ättetaflor öfver enstaka slägter är imellertid allt hvad forskarne utgåfvo under frihetstiden. Men deras uppmuntrande efterdöme, kändt af deras samtid, har ej blifvit fruktlöst. Öfver allt hafva sedan dess de mest framstående slägterna i tysthet om sina medlemmar samlat underrättelser, hvilka hoparbetats och upp- täckts af någon derför intresserad ; och så föreligger för närvarande ett material, som genom sin rikhaltighet och sitt omfång nästan kan afskräcka samlaren. Den nuvarande Svenska slägtbokens ut- - gifvare har således väsentligen till uppgift att tillgodogöra forsk- ningen resultaten af detta ihärdiga och långvariga, fast hittills föga uppmärksammade arbete, genom att träffa ett urval af slägter, som kunna anses märkliga ut en eller annan synpunkt, samt ge- nom att fullständiga, ordna och likformigt uppställa de slägtled- ningar öfver dem, som redan finnas utvecklade. Företaget, som just bör grunda sig på en dylik samverkan mellan honom och slägterna, är ingalunda lätt, men också i hög grad tacksamt; att det redan väckt en mer än vanlig uppmärksamhet, .derom vitnar äfven det nu föreliggande första häftet, som vi här i korthet skola granska. Planen, angifven af sjelfva ämnets beskaffenhet, synes oss fulh komligt riktig. Då någon rangskilnad eller någon inskränkning ej innebäras i detsamma, är det naturligt att ordningen slägterna imel? 380 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. lan är fullkomligt fri och endast beroende på stamtaflornas fullstän- diga skick. Hvad antalet slägter angår, kan man ej annat än godt- finria det, äfven om det för framtiden vore önskvärdt att äfven de märkligaste utdöda ätterna blefve i slägtboken behandlade. Upp- ställningen, i hufvudsak den samma som i Adelns ättartaflor, men med tillägg af siffror för slägtleden, tillfredsställer äfven alla billiga , anspråk, liksom anordningen af dato och uppgifternas noggranhet. Särskild uppmärksamhet förtjenar den för bokens praktiska gagn väsentliga omständigheten att födelse-, vigsel- och begrafningsför- samlingarna, så vidt möjligt, finnas angifna, något som i rätts- och arfsfrågor kan underlätta många eftersökningar. Såsom profhäfte är detta första särdeles egnadt att belysa af- sigten med arbetet samt dess mångsidiga användbarhet. Man må ej föreställa sig att här blott är fråga om torftiga ättledningar, med namn och årtal; här förekommer tvärtom en mängd dyrbara och rikhaltiga notiser till vår persons-, odlings- och egendoms- historia, hela tidsbilder i smått, skulle man kunna säga. Och dertill kommer för forskaren den väsentliga fördelen att hela detta material blir noggrannt och rikhaltigt, ej några sväfvande uppgifter eller allmänna fraser. Hur en kärnsvensk slägt uppstår, utvecklar sig och blommar, det lära vi t. ex. känna i Afzeliernas på fram- stående personligheter rika slägttafla, der från bonden Afge Larsson i Vestergötland (1635—1731), en ärevördig bondpatriark, utgå gre- nar af ätten, hvilka inom sig räkna medlemmar af sådan betyden- het som den qvicke »herr Lars i Borna» (komminister Afgesson Afzelius), professorerne Anders (i Åbo), Johan (»Stenjan») och Adam (i Upsala), den i dessa dagar aflidne skalden och häfdaforskaren Arvid August Afzelius m. fl. Än längre i tiden tillbaka skjuter slägten Cavallius sina rötter; hon härstammar nämligen från Sven i Huleds (i vestra Thorsås socken af Småland), hvilken föddes i slutet af 1400-talet och 1545 fick plikta 10 mark penningar och 2 stycken oxar »för han var med Däcken.» Här är således ett stamträd som kan i ålder mäta sig med äfven de äldsta af våra adliga och leder sin upprinnelse från en bondaristokrat, en af dem som kufvades af herremännen då för tiden. Andra dylika ätter af presterlig hållning träffa vi i Bredberg, Lovén, MunJc- tell, Törner, ehuru de äfven räkna embetsmän och . andra yrkens representanter inom sig. I von Heideken göra vi bekantskap med en gammal inflyttad adlig ätt från Liffland, som 1778 fick adeliga privilegier, men undanbad sig att behöfva söka introduktion. Äf dylika adliga slägter utanför riddarhuset kan vår odlingshistoria från äldre tider uppvisa mången som i hög grad förtjena uppmärk- samhet. Slutligen företräda de berömda namnen Grill och In de Betou de på 1600-talet inkomna nederländska slägterna af han- delsyrket, hvilka utöfvat ett så storartadt inflytande på höjandet af våra näringar, vår handel och hela vår folkliga utveckling. Det var kapitalet, företagsamheten, intelligensen som nu inympades på den gamla svenska krigarstammen och i sin mån bidrog att på- trycka svenska folkets genom de stora framgångarne i Tyskland segerdruckna och en smula poetiskt öfversvallande lynne en prägel ANMÄLNINGAR. 381 af sans och klok hushållning. Louis De Geer är, som bekant, förste mannen i denna storartade rörelse, som bland sina främsta män sedan räkna de första medlemmarne af de nyss nämda släg- terna. Efter att ha börjat i Sverige som guldsmeder, riksguardiens och rike män, börja Grillarne med Abraham beträda, handelns, stora fält, der de visste tillgodose sina fördelar utan att glömma sina skyldigheter mot sitt nya fädernesland, hvilket de beredvilligt tje- nade med hvar sina pund. Befryndade med äldre ansedda slägter, Wittmarck, Groen, Bozelius, Meijtens och andra, stego de alltjemt i anseende och rikedom, grundläde verk- och manufakturer, utvid- gade sin affärsverksamhet och åtnjöto samtidens högsta anseende. Denna slägthistoria visar bäst, huru det folkliga och borgerliga ele- mentet så småningom trängt sig fram i råd och utveckling, hur kunskaper, verksamhetsdrift och omtanke allt mer förvärfvat akt- ning och samhällsutmärkelser ju närmare adertonde århundradet nalkas sitt slut, och ju mer »menniskans rättigheter» blifva verk- lighet från fras. Det är också ett af de vackraste efterdömen med hvilka en »svensk slägtbok» Jean pryda sina blad. Säkerligen motser mången med oss ifrigt ett snabbt fortskri- dande af detta arbete, som lofvar att blifva en vacker länk i den bedja af fosterländska företag, som Gudi tack allt mer börja upp- klomstra inom vår bokverld. —RN. Nyutkomna böcker (från den 21 Aug. till den 20 Sept.) Andersson, N. J., Inledning till botaniken. B. 1. Uppl. 6. 1 rdr. Axelson, M., En syflickas äfventyr på Djurgården. Novell. 50 öre. Betraktelser öfver den materialistiska och idealistiska verldsåsigten med anledning af den Büchner—Wiknerska striden. 75 öre. Boström, J. O., Predikan på nyårsdagen 1871 i Hernösands domkyrka. 25 öre. Bör svenska generalstaben utgöra en fristående corps? 25 öre. Carlén, O.,’ Tallgarns slott och Hölö socken. Beskrifning. 50 öre. Caval lin, C., Latinskt lexicon, till läroverkens tjenst, i etymologisk uppställning ut- arbetadt. 2 delar. 8.50. Cicero,• Marcus Tullius, Valda tal. I svensk öfversättning af J. Centervall. H. 1. 1.50. Crüger, C., Engelsk elementarbok. Utgifven af P. F. Sievers. Uppl. 2. 1.25. Curman, C., Om bad. Studier. I. Om romerska bad och finska badstugor. 1 rdr. Darwins nyaste verk; Om menniskans uppkomst, granskadt i engelska tidn. Times. Öfvers. af E. N—n. 25 öre. Dickens, . C., Pickwick-klubbens efterlemnade papper. Öfvers. af C J. Backman. H. 4. 1 rdr. o ' Dixon, W. H., Towerns minnen. Öfvers. af T. Hammarsköld. III. 1.75. Düben, C. v., Resor uti Guiana, Mexico,,Californien, China och Ostindien, företagna under åren 1843—58. H. 3, 4. 2 rdr. Euripides, Skådespel. Svensk öfversättning i originalets versslag af Selahn. II. 1. 2.25. F liesberg, C., Theoretisk praktisk handbok i bokhålleri. 75 öre. Fogelström, J. G. K.» De utländska och svenska myntsystemer nas inbördes för- hållande. 50 öre. Forsyth, J., Jagtstudsaren och dess kulor. Öfvers. af M. A. Cajanus. 1.50. 382 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. ’ 1871. OKTOBER. Försök till historia om Sveriges boktryckerier. H. I. i rdr. Grönlund, J. U., Nyckel till lärobok i fransyska språket. Uppl. 4. 1.25.' Hartman, C. J., Handbok i\ Skandinaviens flora. Uppl. 10, utgifven af C. Hartman. D. 2. 2.50. Hazelius, A., Redogörelse för nordiska rättstafningsmötets förslag till ändringar i det svenska stafningssättet jämte berättelse om mötet. Om svensk rättstafning. 2.' 2.50. ■ Hertha. En ungdomssynd. Skizz. 40 öre. Huber, J. G., Kathdlska kyrkans lära om rättfärdiggörelsen. 50 öre. I rustnings- och roteringsfrågan af en rust- och rotehållare. 35 öre. Jägarförbundets, Svenska, nya tidskrift. Årg. 1. 1863. Uppl. 2. 4 rdr. Järta, H., Några tankar om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska mo- narkien. Ny uppl. 50 öre. Kahl, A., Predikningar öfver svenska kyrkans äldre aftonsångstexter. 2.25. Kock, H. de, Kusinerna. Novell. Öfvers. af F. E. 1 rdr. Krigsmateriel, Om, och folkbeväpning med anledning af försvarsfrågan vid 1871 år» : riksdagar. 35 öre. Lagerström, A. von, Ädla qvinnor. Skizzer.. Öfvers. af H. Lgrbm. 1.75. Lanfrey, P., Napoleon den förstes historiä. Öfvers. H. 6. 1.50. Lidforss, V. E., Fransk språklära i sammandrag. 1.50. Linder, C. W., Predikan, hållen i Vesterås domkyrka på den sexhundrade årsdagen af kyrkans invigning den 16 Aug. 1871. 38 öre. Livii, Titi, ab urbe condita liber XXI. Med förklaringar af A. Frigell. 1 rdr. Livius, Titus, Bomerska historien, af O."Kolnwdin. I. Uppl. 5. 1.50. Loven, C. J., Försvarsfrågan och de fem reservanterna. 50 öre. Lübke, W., De bildande konsternas historia. Öfvers. af G. Upmarck. H. 3. 1.50. Meijerberg, C. J., Svensk språklära. Uppl. 5. 75 öre. M eländer, H. L., Lärobok i nyare tidens historia. Helsingfors. Uppl. 2. 2.45. Menniskans sanna värde. Öfvers. åf S. M. Uppl. 3. 2.25. Möllhausen, B., Mandanflickan. Berättelse. I. 2 rdr. Netoliczka, E., Liten fysik för folkskolor och det vetgiriga hemmet i samtalsform. Öfvers. 50 öre. Nicolai, G.. Kantorn i Fichtenhagen. Öfvers. Ny uppl. 2.50. Nilsson, A., Amerika sådant det är! 1.50. Nisse. Illustrerad kalender för 1871. 1 rdr. Nord 14ng, J. T., Den svaga verbbildningen i hebreiskan. 1 rdr. Ord från aflidne excellensen m. m. grefve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister. l(f öre. Paul, H., Tysk läsebok till skolornas bruk utgifven. Helsingfors. 4.50. -----, Tysk språklära. Helsingfors. 2.25. Pay k ull, L. G. v.. Anteckningar om Sveriges försvarsväsende. 75 öre. Pharmacopoea militaris suecica. 1871. 75 öre. Ploetz, C., Petit vocabulaire français. Bearb. af C. Löfving. 50 öre. Posthumus, Ur minnet och dagboken om mina samtida personer och händelser efter 1815 inom och utom fäderneslandet. D. 5. 2.75. Prins Kille och fröken Vira, samt kupletter ur Prins Pippi och Fröken Fiffi. Oprett i en akt. 50 öre. Rambach, J. J., Betraktelser öfver den korsfäste Jesu sju sista ord, jemte bihang. Öfvers. Uppl. 2. 1 rdr. Reichenau, R., Inom våra fyra väggar. Taflor ur barna- och familjelifvet. Öfvers. af C. H. Frisch. 2 rdr. Rondeletio, J., Judas Redivivus. 3.50. Rusthållet, Om. Af S. 25 öre. Samling af stiftelseurkunder för riddafhusets kassor och fonder m. m. 1.50. 'Satanella. Farce i 2 akter. Från engelskan. 60 öre. Sigyn, Tre skizzer. 35 öre. . Sjöberg, G., och Klingberg, G., Lärobok i logik för högre elementarläroverk. 75 öre. Sjölagen med anmärkningar och till sjörätten hörande vigtigare stadganden jemte sak- register, 2.50. Småsaker, Svenska. D. 2. 2.25, Stålberg, W., Olycklig för sin skönhet. 75 öre. Sundén, D. A., Svensk språklära i sammandrag. Uppl. 2. 75 öre. Supplement till Sveriges rikes grundlagar och kommunala författningar. 25 öre. MÅNADSÖFVERSIGT. 383 Sveriges ridâerskaps och adels riksdagsprotokoll. IV. 1. 1645 —1649. 3 rdr. Tafvelgalleri frän stugor i Dalom. 7—10. 2 rdr. Terrarier, Om, eller små växthus för boningsrum. 75 öre. Thomson, C. G., Skandinaviens hymenoptera. D. 1. 7.75. Uller, Beräkning och missräkning. Komedi med sång i en akt. Från danskan. 50 öre. Utdrag ur aflidne herr Janus Snors dagbok, meddelade af herr Smits, Senior. Öfvers. af C. J. Blomberg. 1.25. Waldenström, P., Det konungsliga presterskapet. 15 öre. Valeur & Komp. Lustspel i en akt. Öfvers. från danskan. 50 öre. Veide, C. F. van der, Drottning Kristina och hennes hof. Öfvers. af H. Lgrbm. 1 rdr. Westerberg, L., Skriftställare för det borgerliga afiarslifvet. Supplement till 5:e uppl. 25 öre. Willkomm, E., Ett lyckans styfbarn. Humoristisk roman otur lifvet. Öfvers. 2 rdr. Månadsöfversigt. (D. 21 Augusti—20 September). 21—31 Augusti. Efter långvariga, ytterst häftiga meningsstrider besluter sig franska nationalförsamlingen d. 31 Augusti med 480 röster mot 93 för antagandet af det utaf deputeranden Rivet framlagda lagförslaget angående förlängning, på' obestämd tid, af Thiers’ fullmakt såsom chef för republikens exekutiva makt. Det antagna förslaget var af följande lydelse: § 1. Verkställande maktens chef skall antaga titel af franska republikens president och skall fortfara att ntöfva denna myndighet under församlingens auktoritet. — § 2. Republikens president skall offentliggöra alla de lagar, som för- samlingens talman till honom öfverlemnar; han skall öfvervaka lagarnes verkställande; résidera der församlingen har sitt säte och deltaga i dess öfverläggningar, sedan han på förhand tillkännagifvit sin afsigt att göra det. Han skall utnämna och afskeda ministrarne, som äro ansvariga inför församlingen. Hans dekreter skola vara kontra- signerade af en minister. — § 3.. Republikens president är ansvarig inför församlin- gen. — Krigsrättens dom öfver de förhörda ledarne af kommun-upproret utföll sålunda r Ferré dömdes till döden; Urbain och Trinquet till lifstids tvångsarbete, Assy, Billioray, Champy, Regère, Pascal Grousset, Verdure och Ferrât till deportation å fästning; Jourde och Rastoul till enkel deportation, Courbet till sex och Clement till tre månader» fängelse; Dechamp och Parent blefvo frikända. Den tilländalupna parlamentssessionen i England ger tidningarna anledhing att kasta en återblick på dess resultat, hvilka af de flesta af dem betraktas såsom temligen obetydliga i förhållande till sessionens längd. Times anser det omisskänneligt, att de stora förhoppningar, man fästat vid den liberala Gladstoneska ministèren, endast till ringa del gått i fullbordan. Såsom ett sannolikt resultat af kejsarmötet i Gastein omnämnes af tyska pressen bildandet af ett försvarsförbund, riktadt mot enhvar, som stör den europeiska fredenr ett förbund, till hvilket icke blott Österrike och Tyskland, utan äfven Italien, möjligen också Ryssland skulle höra. — Arbetsinställelserna i Tyskland, särdeles i Berlin, antaga ett oroande omfång. Öfver hela Tyskland sprides det på den socialdemokratiska kon- gressen i Dresden d. 12 Aug. antagna gemensamma programmet för det tyska arbetare- partiet, hvars hufvudpunkter äro följande: 1. De nuvarande politiska och sociala för- hållandena äro i hög grad orättvisa och böra bekämpas med den största energi. — 2. Stridens föremål är icke att förvärfva privilegier och klassmonopolier utan att af- skaffa allt klassvälde och införa’ lika rättigheter och lika pligter för alla. — 3. Arbe- tarnes ekonomiska beroende af kapitalisten är grunden till allt slags träldom. Det gäller derföre att afskaffa det nuvarande produktionssättet och införa ett samarbete (det kooperativa systemet), som försäkrar hvarje arbetare om full valuta för sitt arbete. — 4. Den sociala frågan kan icke skiljas från den politiska. Hennes lösning kan endast genomföras i - den demokratiska staten. Då målet endast genom en samfäld ansträngning kan uppnås, bör det socialdemokratiska arbetarepartiet vara organiseradt till en fast enbet. — 5. Då partiets uppgift hvarken är lokal eller nationel utan social 384 FRAMTIDEN. ' FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. OKTOBER. och omfattar alla länder, i hvilka moderna samhällen finnas, betraktar sig partiet som en gren af sällskapet Internationale och ansluter sig till dess sträfvanden. Sverige. Till riksdagsmännen i orterna utdelas exemplar af det memorial, som chefen för landtförsvarsdep., statsrådet Abelin, afgifvit till kongl. maj:t rörande nya föreskrifter för landtförsvaret, hvilket memorial är dateradt d. 22 Aug. 1871. Med undantag för vissa föreslagna ändringar (»lindringar») i roterings- och rustningsbesvären är detta förslag i det närmaste lika med det till den senaste riksdagen framstälda, afseende således indelningsverkets bibehållande jemte den allmänna värnepligtens ut- sträckande. — Liflig diskussion inom pressen angående' försvarsfrågan. »Redan på 1850-talet, sedan de då inträffade stora krigshändelserna tillräckligt ådagalagt tomheten af de utopiska drömmarne om en evig fred, började ett allmännare intresse för försvars- frågan göra sig gällande i vårt land tillika med en allt klarare insigt derom, att vi på allvar måste gripa oss an med ordnandet af ett verkligt nationalförsvar, om vi ha något allvar med häfdandet af vår sjelfständighet och vilja med någon tilförsigt gå framtidens skickelser till mötes. Ett vitnesbörd bland andra om denna insigt och detta intresse var den mot slutet af 1850-talet börjande frivilliga skarpskytterörelsen, hvilken hos ett stort antal tänkande och fosterländskt sinnade personer framkallade ett visst mått af insigter uti till försvarsväsendet hörande ämnen. 1864 och 1866 års händelser, som så klart ådagalade, på hvilken lös fot det europeiska rättstillståndet befinner sig och huru föga man numera kan bygga på traktater, bidrogo ytterligare att hos oss skärpa öfvertygelsen om nödvändigheten af försvarsväsendets tidsenliga ombildning. Under det denna stämning redan utvecklat sig till en hög grad af styrka och bestämdhet, inträffade förlidet års stora tilldragelser. Den allmänna meningen i vårt land kräfde med säll- spord enhällighet en allvarlig samverkan af regering och representation, för att i för- svarsfrågan komma »from sounds to things.» Under trycket af denna allmänna mening beviljade ock andra kammarens majoritet vid sistlidne riksdag de betydande summor som regeringen fordrade till vapen, krigsmateriel, befästningar m. m. Sjelfvä hufvud- frågan bidar dock ännu sin lösning.» (Aftonbladet). 1—20 September. Det Qerde nordiska kyrkomötet hålles i Kjöbenhamn d. 5—7 « Sept. — Urtima riksdag till behandling af försvarsfrågan öppnas i Stockholm d. 12 Sept., dervid konungen i sitt trontal yttrar: »Det länge erkända behofvet af våra för- svarskrafters förstärkande har, ehuru föremål för flera riksdagars behandling, ännu icke blifvit afhnlpet. För ett af ålder fritt folk, som högt skattar sin sjelfständighet, finnas få angelägenheter, som med denna täfla i vigt. Väl ligga folks och länders öden i den Allsmäktiges hand och tryggast är det land, der sann gudsfruktan bor. Men likasom ingen seger vinnesz utan kamp, så bevarar ej heller ett folk sin'sjelfständighet, der den ej med kärlek och offervillighet vårdas. I likgiltighetens ro fostras icke den kraft, som består i pröfningens tid». — Till ledamöter af riksdagens försvarsutskott utsågos: Af Första kammaren: Frih. De Geer, Grefve L. af Ugglas, hr Wijkander, frih. Adelsvärß, hr Björnstjerna, frih. v. Essen, hr v. Ehrenheim, hr de Maré, hr v. Sydow, frih. v. Otter, hr Petré och hr Montgomery-Cederhjelm. — Af Andrä kam- maren: hr Carl Jfvarsson, frih. John Ericson, hr Sven Nilsson i Österlöf, Engman, J. E. Johansson i Forneby, Key, Mankell, grefve Posse, hr J. Andersson i Ryssby, Nils Larsson i Tullus, S. F. Norén, Victor Rydberg. — Under sommaren hafva intill urtima riksdagens början i landsorterna hållits 68 folkmöten angående försvarsfrågan. Man finner hvad sjelfva ställena beträffar, att södra och norra delarne af Sverige lem- nat de flesta bidrag till dessa möten, af hvilka nära | egt rum uti Skånes, Smålands och Norrlands län. Dernäst komma länen i Vestergötland. med 5 samt Göteborgs och Bohus samt Södermanlands län med hvardera tre möten. Uti öfriga län’hafva dels inga, dels högst 2 förekommit. Antalet af besökande ledamöter har på få ställen öfverstigit 500, men i allmänhet endast utgjort 1 à 200, j>å några nedgått till 50 och derunder. Vill man efter sannolikhetsgrund beräkna hela mängden af verkliga mötes- deltagare, skulle denna kunna antagas till högst 13,000, deraf omkring f med säkerhet tillhört rust- och rotehållareklassen af allmogen. C. v. B. 385 Fritz Reuter. Det ar en temligen bekant sak, att den högtyska litterära skråandan under en lång följd af år med sneda blickar betraktat den dialekt-diktning, som, i synnerhet i den lågtyska munarten, efterhand framträdt med allt större och mera berättigade anspråk på erkännande. Det har varit högst påkostande för de kritiske mästermännen i Berlin och i andra den högre germaniska bild- ningens vidtberömda lärdomsstäder att medgifva några förtjenster hos de skriftställare, som, utan tvifvel af ren kärlek till sitt moders- mål, gjort bruk af platt-tyskan; och, äfven om medgifvanden måst göras, har dock i granskningen sällan felats den ton åf förnäm nedlåtenhet, som naturhgtvis så väl anstår den fina fullblodsmen- niskan, då hon "talar till eller om en varelse, visserligen af samma slägte, det kan nu icke nekas, men likväl så oändligt under henne på kulturens trappa. Den diktare, hvilken Vi här ämnat göra till föremål för en flyktig skärskådning, är den förste målsman för denna separatistiska rörelse, som, kanske mera genom det egen- domligt tilltalande än det egentligen storartade i sin begåfning, lyckats vinna en större läsarkrets bland hela det tyska folket, ja en större än någon samtida skriftställare, och som i och med denna oerhörda framgång, för hvilken icke ens den förnäma kritiken kan sluta ögonen -till, vunnit ett faktiskt erkännande, både för sig sjelf och sitt språk, mot hvilket det är af ringa gagn att längre pro- testera. Redan detta kraftiga ingripande i ett beslägtadt grann- folks kulturlif hade gjort Reuter förtjent af vår uppmärksamhet, och hans anspråk derpå äro nu så mycket större, som han under de sista åren äfven för den svenska allmänheten blifvit tillgänglig genom öfversättning. Så ha af hans prosaiska skrifter, på svenska redan utkommit: Från Anno Tretton, Inf vet på landet, Under lås och bom, Smärre berättelser och Gamla historier. Det ligger i sakens natur, att vid denna omflyttning i främmande jord en del af den ursprungliga friskhet och glans, som de Reuterska dikt- blomstren sugit ur sitt hemlands mark, skulle gå förlorad: det var att vänta, att i kopiorna icke alltid de pikanta lokaltoner, som karakterisera Reuters färgrika taflor, skulle återfinnas; och det är Framtiden. Band 6. 25 386 jFBAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. derför vi, äfven med det oförbehållsammaste erkännande af för- tjensterna i de af Reuters verk hittills utkomna svenska öfversätt- ningarne, anse oss här böra anmärka, att en högst vigtig sida af den platt-tyske skaldens skriftställar-individuälitet ligger förborgad i det öfversatta eller, om man så vill, oöfversättbara, och att man,, för att göra honom full rätt, för att lära känna honom sådan han är, alltid måste höra honom sjelf tala sin hembygds godmodiga, naiva, uttrycksfulla tungomål. Reuter föddes 1810. Hans fader var borgmästare i Staven- hagen, — på platt-tyska »Sternhagen» — en liten stad i östra Meklenburg, då för tiden räknande en befolkning af 1,200 själar, ett antal, som nu mera genom »kraft och uthållighet» blifvit väl fördubbladt. Sternhagen var under Reuters barndomsår en äkta tysk småstad, ett mellanting mellan by och stad: landtlig enkelhet var det utmärkande draget i ortens fysiognomi såväl som i invå- narnes seder. Jordbruket utgjorde hufvudnäringen och sjelfve borg- mästaren var tillika ölbryggare. En profryttares ankomst till staden var då en tilldragelse. Postförbindelsen med den öfriga verlden var ytterst sparsam och nyckfull, alltid beroende af vår Herres väderlek. »Der nu i enformig, torr regelmässighet chausséerna löpa fram och blända och trötta ögat, der långa rader af tråkiga popplar liksom döma vandraren till evigt gatlopp, der krökte sig ( vägen då i trefligt slingrande bugter mellan pittoreska alléer af videbuskar och erbjöd ögat i form af vattenpussar och knäsdjupa hjulspår en behaglig vexling af berg och dal och sjö.» Inom sta- dens tullar var tillståndet på det hela taget lika okonstladt. Ut- efter de illa eller alls icke stenlagda, der och hvar med gödsel- upplag smyckade gatorna höjde sig blygsamt rader af små hus, af hvilka några få, som öfverlefvat sin tid, ännu stå qvar och vitna om förflutna dagars anspråkslöshet. Bland de nyå i blått, rödt, gult och grönt prålande boningarna taga sig dessa gengångare erbarmligt ut. Så säger Reuter om en gammal handskmakares qvarstående residens, att det ser ut »som en samoyeds sommar- palats.» Stadens enda monumentala bygnader voro: kyrkan, »för- modligen» i byzantinsk stil, med högt torn i afgjord rokoko; »slottet», Sternhagens enda romantiska punkt, i en fager trädgård, med ståtlig kastanj-allé och märkbara spår af forna vallar och grafvar;. rådhuset, om hvilket ej är mycket att förtälja, samt — »kåken», »spöpålen» med sina sirliga kedjeguirlander och sin präktiga jern- FRITZ REUTER. halsring, den sköna kåken!* Kring denna »obelisk», säger Reuter i den beskrifning på sin födelsestad, hvilken han infogat i Schurr- Murr- och ur hvilken vi lånat dessa drag, trängdes pojkarne under sina lekar om äran att stå vid skampålen, och sjelf tillstår han, till sin blygsel, att han företrädesvis drifvit den talangen att stå vid kåken mycket långt. Om menniskorna = myrorna i denna lilla stack fäller Reuter följande allmänna omdöme: »Tolfhundra personer, män, qvinnor och barn, förehade då ungefär detsamma som nu de två tusen fem hundra. Männen plöjde, harfvade och gödslade sjelfve sin jord, sömmade skor och byxor åt sin nästa och visste hemma hos sig mycket väl, hur det skulle gå till att få kommunalväsendet i godt skick, men öppnade icke sin mun på rådstugan, och om de gjorde det, önskade de efteråt att det varit ogjordt. Qvinnorna kommo tillsamman och klagade öfver dåliga pigor och slösaktiga män, granskade sina medmenniskors fel under den egna fullkomlighetens förstoringsglas , och stickade strumpor i oändlighet. Vi barn — jag talar här om både småherrarne och småfroknarne — voro hjertans förnöjda, sleto ut våra skodon, refvo sönder byxorna, lufvade om hvarandra, blefvo sams igen, kastade boll, spelte sten och tänkte alls icke på att vi också en gång skulle sticka strumpor och hålla mun, när vi kommo upp i rådstugan. Det var alldeles som nu, men hastigheten något mindre». Under dessa för hans poetiska sinne afgjordt gynsamma om- ständigheter, i skötet af en fri och frisk natur, i ständig beröring med folk af olika samhällsklasser, förlefde Fritz Reuter sina barn- domsår, oqh hade yttermera .fördelen att till denna tids outplånliga minnen kunna lägga åtskilliga bilder och intryck från det för Tyskland betydelsefulla året 1813, då äfven hans fädernestad hemsöktes af de från Ryssland återtågande fransmännen. I full öfverensstämmelse med den temligen obundna naturuppfostran, af hvilken gossen på detta sätt blef delaktig, stod den undervisning honom i hemmet bestods. Utom väfvarenkan Beckerschs skola — ett »privat-institut, utan bidrag af stats-' och stads-medel», afsedt att varsamt och säkert föra den lärgirige uppför ABC-bokens branta och knaggliga stig — funnos i den lilla staden visserligen tvänne officiela inrättningar för bibringande af nödig kunskap och tukt: klockarskolan, »der det alls icke kom i fråga någon appell till hederskänslan, utan der käppen herskade i sin mest omiss- känliga gestalt», samt rektorskolan, der botanikern, musikern, opti- kern, bokbindaren, urmakaren, politikern och förste skriftställaren, i Stavenhagen, rektor Schäfer från sin »kanteder» predikade vettets evangelium för Sternhagens tröga ungdom, och, om ordet icke föll 388 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. i god jord, allt efter behof, tog till hjelp »den gula», »den bruna», eller i yttersta nödfall sjelfve »taxen», allt afstraffningsinstrument af växande fruktansvärdhet. Det var den enda skola i Stavenhagen, der det pryglades ordentligt, »efter metod». Fritz hade icke den lyckan att blifva delaktig af de härliga förmåner dessa anstalter hvar i sin stad erbjödo. Och likväl fattades honom icke handled- ning under de år, då han tog de första osäkra stegen på veten- skapens bana. Tvärtom var talet på hans lärare legio. Han med- delar sjelf den egendomliga listan: »min mor, mamsell Schmidten, handelsbetjenten Rutenik, studiosus Caspar, apotekaren Sparman, skräddaregesällen Krenz, urmakaren Droz, rektor Schäfer, onkel Herse och åtskillige andre, hvilkas namn jag glömt lika väl som deras vishet». Det var en brokig samling af till största delen högst originela personligheter. Herr Krenz, skräddargesällen, hade under sina vandringar gjort bekantskap med fransyskan och infor- merade i detta språk, inen afdånkades sedan han blifvit ertappad med att regelmässigt använda uftrycket »Je suis été», hvilket, om det också du'ger i Tyskland, icke lärer vara brukligt i Frankrike. Hr Droz, urmakaren —en af hufvudpersonerna i berättelsen »Ut de Franzosentid» — vidtog der hr Krenz slutat. Jean Jaques r Humbert Droz var bördig från det franska Schweiz och hade, äfven han, haft sina öden. Som ung soldat, i sitt hemlands tjenst; hade han en gång haft den äran att grundligt genomprygla då varande fäktmästaren Augerau — sedermera marskalk af Frankrike och hertig af Castiglione, — hvilken med våld ville tvinga hr Droz och några hans kamrater att utbyta schweizerkokarden mot den röda jakobinermössan. Då hr Augerau sedermera som kommen- derande general ryckte in i Schweiz, blef hr Droz rädd, deserterade, uppträdde utan framgång som tjufskytt, såg sig till slut ingen annan råd än att inträda i fransk krigstjenst, deltog så godt han kunde i diverse bataljer, tills han, Gud vet när, hamnade som kammartjenare hos prins Louis Ferdinand af Preussen. Hos honom* stannade hr Droz tills prinsen förlorade lifret i den under hans befäl förlorade träffningen vid Saalfeld, hvarefter han någon tid kuskade omkring med en prinsens mätress, som blifvit anförtrodd i hans vård, från hvilken kinkiga befattning han omsider befriades af en fransk general, som tog hand om skatten. I Stavenhagen skedde tillfälligtvis denna öfyerlåtelse och der stannade sedermera hr Droz först som tillfälligt biträde åt en urmakarenka och sedan, till döddagar, som hennes laglige gemål. Hr rektorn undervisade i latin, hrr Caspar och Sparmann i historia, geografi, och åtskilligt annat, som tillhör en grundlig bildning. Sist kom »onkel Herse», . TRITZ REUTER. k 389 f. d. apotekare, en karl med mycken humor i kroppen, treflig, i hög grad originel, outtömlig på historier, aldrig rådlös att gifva tillfredsställande förklaringar på de spörsmål hans fantasirike unge elev framkastade, och dertill en man hegåfvad med ett djupt, varmt och fritt natursinne, en »kännare af fågelspråket, så «god som Salomo». Under gemensamma ströftåg i skog och mark öpp- nade han gossens öga för naturens rikt vexlande skönhet och lärde honom omärkligt förnimma en mening i steglitsens sång, i råttans pip, i alla de röster, som gifva lif åt den gröna tufvan, åt de tysta skogarne. En mera direkt åt förståndssidan riktad under- visning meddelade Onkel Herse för öfrigt i skrifning, rättstafning och teckning. Äfven i gymnastikens ädla konst sökte den gamle onkeln, som genom några dunkla rykten fått nys om fader Jahns sträfvanden, införa sin unge vän; men dessa öfningar togo en hastig ända, då Fritz en gång råkade falla från den mot ladugårds- väggen uppresta stegen — den enda apparat, som stod till för- fogande — rakt ned i gödselstacken, lyckligtvis oskadad till lif och lem och, efter omsorgsfull afputsning, utan synbart men för de mörkgröna byxorna, men olyckligtvis med minnesmärken efter den olycksaliga tilldragelsen, hvilka ej kunde döljas för »tantens» mycket tunna och mycket fina näsa. Sanningen måste fram, Fritz blef utledd, onkel Herse fick sig< en straffpredikan och med gym- nastiserandet var det slut. Vi hafva dröjt något längre vid Reuters tidigare barndomsår/ emedan de intryck, som under denna tid upptagas af det unga sinnet, vanligen tränga djupast och bilda grundlaget för hvars och ens individualitet, särskildt den estetiska. , Men de glada, sorglösa dagarne ha ingen lång varaktighet. Detta fick äfven Reuter erfara. »Gossåldern började», säger han: »én candidatus theologia med fast lön antogs som lärare, sträng disciplin infördes och så bar det af med stora steg in i lifvets allvar.» Vid fjorton års ålder skickades Fritz till gymnasiet i Friedland, derifrån till Parchim; anno 1831 var han välbestäld student i Rostock. Året derpå drog han till Jena för att der, efter sin fars önskan, idka juridiska studier. Men, tyvärr, tiden var icke gynsam för en dylik stilla verksamhet, ej heller fans i Reuters inre någon synnerlig drag- ningskraft till institutionerna och pandektema. Den franska juli- revolutionens svallvågor hade efterhand i det tyska grannlandet uppväckt en rörelse i sinnena, som starkast framträdde hös den lättrörliga universitets-ungdomen. Reuter gjorde han som de andre: gaf juridiken »den Deuwel», släckte flitens lampa, begaf sig ut bland de andre frie bröderne, blef medlem af den politiska 390 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. studentföreningen »Germania», tömde flitigt sin ölmugg, höll tal om Tysklands enhet och frihet, och försmådde ej, att, i öfverens- stämmelse med sin förenings mera praktiska tendenser, med knölpåk och huggvärja göra klart för en hvar, som der om tillät sig tvifvel, att tiden for en omskapning var inne och att denna omskapning hellre borde ske på den raska handlingens än på den senfärdiga upplysningens väg. Men bäst man orerade — »för svag att handla och för dum att skrifva», som Reuter sjelf bekänner, — bäst man i patriotisk hänförelse dref omkring på Jenas gator med svart-röd- gyllene band kring kallotterna och svart-röd-gyllene tofsar på de långa piporna, förlädes vid nyårstiden 1833 ett militärkommando i den upproriska universitetsstaden vid Saale. Nu blef det annat af. Häktningar företogos, föreningarna upplöstes och studenten Reuter fann rådligast att i tid vända åter till det fredliga Staven- hagen. De tyska regeringarna befunno sig i ett öfverretningstillstånd af barnslig fruktan oçh barnslig vrede. Uppskrämda af den qvan- titativt storartade festen i Hambach (27 Maj 1832), der för en samling af 30,000 personer tal hållits om folksuveränitet och refor- mer, ja, der en oförvägen student öppet vågat påyrka en utrotning af »mensklighetens högförrädare», kom som olja på elden i April 1833 det beryktade anfallet på hufvudvakten i Frankfurt. Nu var den preussiska styrelsens landsfaderliga mildhet uttömd till sista droppen. »Demagog-jagten» började och bedrefs med mera nit än urskilning. I synnerhet voro universiteten, såsom de riksfarliga vilddjurens hufvudsakliga ' nästen, värst utsatta för de uppretade myndigheternas stränghet. Politiska spårhundar genomsnokade der alla vrår, unge män, om hvilka det blott uppgafs att- de tillhört en förening, kastades i fängelse, ransakningar höllos och dödsdomar fäldes ganska flinkt. Och just under denna tid — det var mot slutet af år 1833 — föll Reuter på den besatta tanken att resa till Berlin. Om, såsom icke otroligt är, något öfvermod, äfven ingick i denna hans plan, så fick Reuter också dyrt betala det. Väl anländ till den preussiska hufvudstaden, blef han, oaktadt han icke var preussisk undersåte, inmanad i häkte, stäld under tilltal för högmålsbrott — undersökningen varade ett helt år — och omsider, jemte 38 kamrater i olyckan, dömd till döden, men »be- nådad» med 30 års, d. v. s. ett halft menniskolifs, fängelse. För hvar och en, begåfvad med svagare kropps- och själsstyrka än Fritz Reuter, skulle denna benådning i sjelfva verket ha varit lik- tydig med en dödsdom, endast mera långsam och qvälfull i verk- ställandet, än den, som får sin lösning genom bödelssvärdet eller FRITZ REUTER. 391 bilan. Också /svigtade stundom Reuters mod; men hans naturliga sorglöshet, här en gode gudars gâfva, hans okufligt glada lynne, hans kärnfriska kropp trotsade alla fängelsets vedervärdigheter och räddade honom undan den lekamliga eller andliga död, som tidigare eller senare, i fängelsehvalfven nådde flertalet af hans medbröder i eländet. Så började nu Reuters »Festungstid». Om de första två och ett halft år, hvilka han tillbragte på Silberberg, en fästning i Schlesien, har han icke ett ord att förkunna. Så mycket mera om de derpå följande. Med förflyttningen till Glogau, i början af år 1837, öppnar han den färgrika skildringen Ut mine Festungs- tid (»Under lås och bom»). Från Glogau, der han under ovanligt mild behandling vistades blott sex veckor, skjutsades han till Magdeburg, der han under uppsigt af en kommendant, som »en gång ville visa verlden, hur man skulle handskas med högförrädare»* ett helt år igenom fick pröfva på all den bitterhet, som småaktig stränghet kan bereda ett värnlöst offer, men på samma gång hade tillfälle att uppenbara ett starkt, segt lynnes oerhörda motstånds- kraft. Från Magdeburg, hvars fängelseceller ^f en sundhetsnämnd blifvit förklarade »lifsfarliga», flyttades Reuter våren 1838 till fäst- ningen Graudenz vid Weichsel, och hade under vägen dit, då han passerade Berlin, ett föga angenämt tillfälle att förnya bekantskapen med dess ransakningsfängelse, »die Hausvogtei», der hän under »onkel Dürnbachs» ömma vård fick tillbringa tre dygn i oeldad cell, utan sängkläder, utan tillräcklig föda, på. en gång pinad af hunger, köld' och kroppslig utmattning. Också får »onkel Dumbach», eller, för att begagna en mindre förtrolig titel, hr kriminalrådet Dumbach, det vitsordet, att han var icke en elak, utan en verkligt gemen karl. Efter ett års jemförelsevis drägligt fängelselif i Grau- denz blef Reuter sommaren 1839 åter flyttad, och denna gång till den lilla fästningen Dömitz i Meklenburg. Det hade nämligen till sist lyckats för den meklenburgska regeringen att utverka, icke frigifvandet af en så »farlig högförrädare», utan blott hans utlem- nande, med dervid fästadt vilkor, att han skulle hållas fången tills den preussiske monarken fann skäligt att göra bruk af sin usur- perade benådningsrätt. Året derpå, 1840, dog Fredrik Wilhelm IH. Hans efterträdare, Fredrik Wilhelm IV utfärdade en vidsträckt amnesti för politiska förbrytare. Reuter bief »afglömd» i benåd- ningsskrifvelsen, men frigafs på eget bevåg af sitt lands regering; och så var det slut på hans »fästningstid». Rusig af den återvunna frihetens lycka, vandrade Reuter med ränseln på ryggen och följd af sin lilla hund åter till fädernehem- 392 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. met. Vänligt imottagen af alla, fann han. dock allt förändradt. Modren var död; fadren, som vant sig att anse honom för förlorad, visste icke rätt, hvad det skulle bli af den nu trettioårige sonen. Och han visste det knappast sjelf. På försök skickades han våren 1841 till det vackra, muntra Heidelberg för att fortsätta sina så grundligt afbrutna, med allvar knappt n,ågonsin började juridiska studier. Det slog icke väl ut. Efter sju års lidanden och försa- kelser fann Reuter bättre smak i ett godt glas, bland lustiga kam- rater, än i Corpus juris. Man kan svårligen förtänka honom det; men man kan icke heller förtänka fadren, att han, efter detta sista misslyckade försök att drifva sin vilja igenom, tog sin »ollen Fritz» ur denna skolan. Åter hemkommen, blef Reuter hvad man i Meklenburg kallar »Strom», d. v. s. ett slags inspektor eller för- valtare på sin faders gård. Detta verksamma, trefliga lif, som bragte Reuter i ständig beröring med arrendatorer, inspektörer, småstadsborgare och folk af arbetsklassen, räckte till 1845, då hans far, borgmästaren, afled. Mot förmodan lemnade han ingen förmögenhet efter sig. Vännerna, som aldrig haft något rätt för- troende för »inspektor» Reuters praktiska duglighet, visade sig mycket »försigtiga»; och så befann sig den trettiofemårige mannen helt plötsligen på bar backe, utan tillgångar och utan utsigter. Framför sin inspektors-titel kunde han nu sätta ett f. d., det var hela behållningen. De fem följande åren tillbragte Reuter på resor. Långt kom han icke; men i det meklenburgska och pom- merska plattlandet irrade han omkring på alla håll, såg många menniskors hem, lärde känna deras seder och var öfverallt en munter, välkommen gäst. Kort och godt: ett slags fredlig vålds- gästning hos talrika vänner och fränder skaffade Reuter ett stän- digt ombytt tak öfver hufvudet och ett ingalunda knappt, men dyrt köpt bröd för dagen. Det var just ingen afundsvärd tillva- relse, också kände han mellan skämtet och löjena djupt bitterheten af detta tröstlösa, i längd odrägliga tillstånd. Men, hvad skulle han göra? I sin egen tanke dugde han till ingenting, utom till ett, till jordbrukare, och för detta enda fattades honom det oundgäng- liga — pengar. Här voro goda råd dyra; han grubblade och. grubblade, men kom icke till något beslut. Jag var, säger han sjelf, mycket olycklig, mycket olyckligare än då jag satt på fäst- ning. Men bäst Reuter grubblade, kom der ett* nytt, oväntadt uppslag i hans lif. I sitt fyrationde år förälskade sig den gamle, ungkarlen i en fattig prestdotter, och förälskade sig så, som endast den.kan, hvilken af himlen fått sig beskärd den sköna gåfvan af ett rent sinne ^och ett varmt hjerta. Reuter hade funnit den rätta. FRITZ REUTER. 393 det kan man läsa på hundrade ställen mellan raderna i hans verL Nu måste en egen existens grundas, ett eget hem byggas, kosta hvad det ville. Och Reuter bief — skolmästare i Treptow, en liten pommersk stad, blef skolmästare med 230 riksdalers lön, fri bostad i skolrummet och rätt att odla potatis på en bestämd jordlapp, det sista en löneförbättring, hvilken han beredde sig som tillfälligt skrifvarbiträde åt församlingens pastor. En och annan riksdaler, välkommen och väl behöflig, förvärfvade den fattige pedagogen som porträttör. I den bildande konst, som rör sig med stiftet, penseln och färgerna, hade Reuter, som ofvan är antydt, blifvit invigd af onkel Herse. I sin ungdom satte han till och med på allvar i fråga att bli målare, en kanske något förflugen plan, som också strandade på fadrens bestämda vägran. Under »fästnings- tiden» hade denna artistiska fallenhet beredt honom förströelse, nu blef hon honom till verklig, om ock ej så stör nytta. Men hvarken skohnästeriet eller pastellmåleriet var bestämdt att blifva den åker, på hvilken f. d. inspektören skulle uppskära sin framtids rika skördar. »Under de långa aftnarne, då jag ej hade något skrifveri för hr pastorns räkning», säger Reuter, »skref jag i stället »Lauschen un Rimels» (Historier och rim) och det blef mitt potatesland, och vår Herre har låtit sin sol skina deröfver och låtit regn och dagg falla derpå — och potatisen slår bäst till för de dumma». Och i dessa Lauschen un Rimels, af hvilka det förra häftet efter många svårigheter såg dagen anno 1843, stöta vi för första gången på skriftställaren Reuter. Det var ingen brådmogen ung talang, som här med klappande hjerta bjöd publiken de första profven af en flygande fantasis ingilvelser. En mångpröfvad man hade i dessa små rimmade. berättelser inlagt en riklig del af det goda lynne, som under hårda tider hjelpt honom fram genom dagens veder- mödor, hade i dem hopplockat étt anspråkslöst urval af muntra historier, glada infall, egendomliga iakttagelser, samlade under ett mångårigt lifs vexlingsrika erfarenhet af glädje och sorg. Dock, sorgen fick icke sticka fram. Det gäller om »Läuschen un Rimels» detsamma, som Reuter yttrar i inledningen till sin skildring af Stavenhagen: »Jag vill icke att de gamla lustiga historierna skola förderfvas af någon sorgbundenhet; jag vill binda en brokig krans af lustiga blomster åt den gamla tiden, och de gfafvens blommor, rosmarin och nattviol, som komma in med, skall jag gömma under friskt och trefligt grönt, så att ingen ser dem.» Verkan af dessa på den meklenburg-förpommerska dialekten skrifna dikter var, som en berlinerkritiker1) anmärker, glänsande, genomgripande, men till ’) Fr. Kreyssig, Vorlesungen über den deutschen Roman der Gegenwart. (Berlin 1871), sid. 110. '394 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. en början blott lokal. Den meklenburgske och pommerske landt- mannen hade sin hjertans lust i dessa gamla, lustiga historier om dumma, men illpariga bönder, giriga pastorer, despotiska embets- män och inbilskna junkrar. För att gifva ett ungefärligt begrepp om tonen i dessa med oefterhärmlig natvitet berättade anekdoter och karaktersdrag, tillåta vi oss anföra en i hast tillkommen öfver- sättning af Hästkuren, ett af Kreyssig med rätta framhållet stycke. Det lyder på följande sätt: En vän jag hade, död för länge se’n, en riktig spjuf, en sicken en. Han doktor var, ja, det vill säga för dem som fyra fötter ega; fädoktor var han, Borchert var hans namn. Som sagdt, han hvilar nu i grafvens famn: Gud gifve honom salig ro! , Den mannen hade en gång, må ni tro, ett satans bråk och hufvudbry' uppå ett gods ej långt ifrån vår by. Uppå det godset bodde, om ni veta vill, och bor ännu i dag herr von Aprill. Nå väl, hos denne herre sjuknat ner en skäckig hingst, värd tusen daler om ej mer. Dermed var såleds ej alt skämta: det var den bästa hästen i hans stall. Herr von Aprill lät alltså Bprchert hemta, att gifva råd och bot i detta fall. Bäst man nu talte om hvad göras skall, klef in en piga med en bricka med bränvin, smör och bröd, och sågs den sticka åt Borchert, just som åi en dräng man gör, då han ett lass potates till en kör. »Min stumpa», sade Borchert, »om för min skull du med bröd och bränvin kom, haf tack; jag frukosterat länge se’n». Herr von Aprill drog åt sig öronen; »Försmå ej, Borchert, hvad mitt hus förmår! På vin, tyvärr, tom källarn står; jag skulle annars väl med rätta ...» —‘ »Var lugn, herr von Aprill, för detta! Jag frukosterat innan hit jag for; Och derför är det bäst, jag tror. FRITZ REUTER. 395 att vi den sjuke hingsten strax beskåda.» Och så till stallet gingo båda. Förståndigt döktorn gör sin sak, bekikar hingsten fram och bak och trefvar på hans kropp försigtigt, tills allt var utstuderat riktigt, funderar så en half minut och brister ändtligt ut: »Ja, hingsten har kolik, dess värre, och det utaf den värsta art. . Får han ej skyndsam hjelp, min herre, så går han åt, det syns nu klart.» — »Ack, Borchert, gör allt hvad ni kan». Tänk, tusen daler kostar han! Min häst! min häst! mitt vackra djur! Säg, öm ni vet, en säker kur. På pengar skall jag icke spara; men rädda, rädda hingsten bara!» — Ett medel! ja, ett medel gifs, men förrn han det kan få till lifs, dör hingsten. Det är långt till stan! Det var ju också sjelfva fan att rödvin ej i källarn fins, om annars rätt jag mins! — »Hvad?» Bödvin? Är det intet annat!» Blott rödvin? Rödvin har jag nog: Chateau la Rose, och godt förbannadt! Ja, Borchert, rödvin har jag nog. Hör, Hans, lägg benen på din rygg, spring upp och säg till mamsell Snygg x att hon dig ger — men spring som hin — en flaska af mitt bästa röda vin!» Med flaskan drängen snart i dörren flämtar, ger den åt doktorn, doktorn hemtar ur fickan fram en korkskruf stor, förutan hyilken aldrig bort han for, drar korken ur med öfvad hand och smakar sedan litet grand. — »Herr von Aprill, förträffligt vin! Herr von Aprill, en smak så fin! Ett dråpligt vin! (klunk, klunk! klunk, klunk!) Och åter tog han sig en slunk. ' 396 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. — »Ja, Borchert, vinet det är bra. Men skola vi ej nu probera hvad nytta hingsten derutaf kan ha?» — »Min sann, det skola vi probera», föll Borchert in, rödmosig som en munk; och sä buteljen upp (klunk, klunk! klunk, klunk!) »Ja, herre, det är präktigt vin! Det fins ej bättre, ta mig hin! Chateau la Rose! — här står det skrifvet —; det bästa jag har druckit här i lifvet ! Det rinner som en olja ner och smakar rent förbaskadt mer! Dock, öfverst är det, som jag tycker, en smula hetsigt. Jo, jo, vin har också nycker! Det bästa, tror jag, än är qvar.» Och några klunkar till han tar. — »Håll, Borchert!» ropar herr Aprill. »Bör tusan, Borchert, håll då still! Ni har ju hela flaskan tömt! Jag tror att hingsten rakt ni glömt! — »Hvad? Hingsten? Jo, det vore just en kur att ge ett sådant vin åt djur! Det vore först en galenskap, att slå Chateau la Rose i hingstens gap!» Det duger ej! — och så klunk! klunk! igen så länge fans en droppe än. Då tog herr Borchert flaskan från sin mund: »Herr von Aprill, er hingst är — frisk och sund!» Om än icke alla de små lätta utkasten i detta och det 1858 utgifna andra häftet af »Lauschen un Himels» förete samma kost- liga humör som »Hästkuren», om qvickheten der och hvar stundom är något litet sökt och krystad, om också ett och annat penndragr är verkligt groft, en och annan figur alltför starkt karrikerad, allt- för tjockt belagd med färg att vara rätt sann och njutbar; så äro dock dessa tillfälligt framträdande lyten icke af den beskaffenhet att de efterlemna något störande intryck, då det gäller slutomdö- met om denna originela skiss-samling i dess helhet. Hvar man än bläddrar, i hvarje bild möter ögat något som muntrar sinnet. Idealitetens himmelsblå och de djupa perspektiven finner man vis- serligen ej ; men väl en holländsk genre af oförliknelig komik, FKITZ REUTER. 397 hvars förädlande element är tecknarens öfverallt genomlysande skalkaktighet och hjertliga godmodighet. Fortfarande bosatt i Treptow hade Reuter 1855 fullbordat'sin. Reis1 nah Belligen (resan till Belgien), en »poetisk berättelse» på lågtysk dialikt, i hvilken han med flödande humor förtäljer de pomerska bondgubbarne Swarts och Witts äfventyr under en till- ämnad och äfven påbörjad färd till Belgien, dit sönerna Fritz och Corl skulle fraktas för att förvärfva insigter i det högre landtbru- ket. Efter mångahanda öden, nästan utan undantag af vedervär- dig natur, slutar äfventyret dermed, att gubbarne, som i Berlin bland annat fått skåda »konungen af Portugal» och göra åtskillig, mindre angenäm bekantskap med storstadslifvets skuggsidor, med sina söner Corl och Fritz vände åter hem till sitt land igen, der under tiden allt fogat sig så väl ätt Fritz, berättelsens ena lyriska, något undanskymda hufvudperson, fick gifta sig med den andra, klockarens »Dürben», som lyckats rädda gumman Swarts ur faran att drunkna i en bäck och dermed åstadkommit ett radikalt om- slag till sin fördel i hennes förut gensträfviga sinne. Af denna redogörelse i allra största korthet för berättelsens innehåll kan man lätteligen sluta att det komiska elementet förbehållit sig brors- lotten. Så är också förhållandet. Väl har Reuter’ också här efter sin sedvana låtit skämtets och humorns yppiga rankor sjelfsvål- digt slingra sig kring det smäckra spjälverket af en ungdomlig kärlekshandel, väl har han med nödtorftig utförlighet tecknat bil- den af den väna klockardottren och, efter vår uppfattning, med konstförståndig hand på dimfiguren Fritz, älskaren, »fårhufvudet», af. hvilken först något skulle göras, bestått just så mycket färg denne tål vid; men allt detta utgör dock blott en underordnad om än väsentlig, intresset vidmakthållande del af det hela. Huf- vudsak är den muntra skildringen af de tvärsäkre, med verlden och dess seder obekante bondgubbarnes besatta missöden under resan, deras slagsmål med vagabonderande musikanter, deras komiska fåfänga, deras mellan uppskrufvadt sjelfförtroende och otymplig osäkerhet vexlande sätt att bete sig gent imot för dem främmande folk och förhållanden, deras oändligt naiva uppfattning af en mängd ting, som de förut icke sett och lärt känna o. s. y. Hvem 1er icke godt i sitt sinne åt sådana drag, som mor Swarts idé att låta skrifva af sin mans respass, infatta det i glas och förgyld ram, hänga upp det öfver dörren och på så sätt skaffa sig ett »Purterett» af sin digre, rödhårige, trubbnosige/gråögde, fräknige och för öf- rigt i synen svagt babianfärgade käre herre och husbonde? Hvem kan med likgiltighet närvara vid Corl Witts toilett, der han. 398 - FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER, stående på bordet framför spegeln, ståtligt bestöflad och iförd sina gula skinnbyxor, med blanksmörja ger nödig färg och glans åt sitt skägg, sedan han förut med talg insmort sin yppiga lin- peruk? Hvem instämmer icke med major Voss i ändlöst skratt då gubben Witt förtäljer huruledes han, som. var med anno 1814, af sina kompanikamrater framskickades till sagde major med en anhållan att få — »plundra en smula»? Om det varit i fiendeland, hade det vara mindre att skratta åt; men nu befunno sig de he- derlige landtvärnsmännen händelsevis midt i sitt eget goda hertig- döme, i det lilla Wittenborg, ett par mil från Swerin, der de nyss förut roat sig med att klappa om hvarandra så grundligt att »blod flöt i rännstenarne». Hvem drar ej på mun åt Corl Witt, då han, som för första gången färdas på jernväg, vid första anhalt-statio- nen stiger ur för att undersöka, hur det förhåller sig med loko- motivet, om man icke »skaffar in en ny märr i kofferten»? Hela berättelsen öfverflödar af dylika drag. Om i »Resan till Belligen» det glada utgör hufvudelementet, så är detta ingalunda förhållandet med den två år senare, 1857, utgifna poetiska berättelsen »Kein Husung» (Hemlös), hvilken i sjelfva verket är en tendensskrift, den enda af detta slag vi hittills ega af Reuters hand. Det är en alltigenom sorglig historia. En dräng på ett adeligt gods har förälskat sig i dottren till en gam- mal torpare på samma egendom. Denna kärleksförbindelse har haft den icke ovanliga följden att den vackra Mari, om det unga paret ej till hösten kan få »Hüsung», d. v. s. fast bostad, skall blifva moder, innan presten i den heliga kyrkans namn hunnit göra henne till Johans lagliga maka. Förgäfves vänder sig den unge mannen åt alla håll för att vinna en fristad. Af sin egen husbonde tillbakavisas han med skymf och hån, då denne får höra att Mari är den tillämnade bruden. Skälet till detta afslag får Johan sedan veta*af sin älskade: godsegaren hatar henne, derför att hon icke »velat gå hans önskningar till mötes.» Ytterligare retad häraf, växer tjenarens förbittring till sin höjd, då hans herre låter Maris gamle far dö i brist på läkarvård, oaktadt samtidigt en »doktor» i sporrstreck blifvit hemtad för en af den ädle herrns hästar. En ordvexling uppstår i stallet, Johan använder ett språk, vid hvilket den meklenburgske junkern är alldeles ovan, kallar honom »menniskoskinnare», får ett slag af ridpiskan öfver ansigtet och stöter som svar på detta genmäle en grep i bröstet på sin husbonde, hvilken faller död på stället. Johan flyr och lyckas komma undan till Amerika. Mari föder en son till verlden, drifs med honom ut ur den gamla fädernehyddan, vandrar öfvergifven FRITZ REUTER. 399 i köld och snö, sjunker utmattad ner på öppen väg, men upptages af barmhertiga menniskor, som gifva henne och barnet tak öfver hufvudet. Imellertid insjuknar modren, förlorar förståndet och dör som sjelfmörderska. Barnet uppfostras af välvilligt, främmande folk. Efter några år återvänder Johan okänd till'sin hembygd, ser sitt barn, sin Maries afbild, och försvinner ånyo sedan han till sist något högtrafvande ordat om det fria landet på andra sidan hafvet, der man kämpar en väldig kamp med jätteekarne, tvingar rika skördar ur vildmarken och bygger sig ett hem hvar man behagar. Det är påtagligt att detta Reuters verk icke skulle tilltala herrarne i det feodalistiska Meklenburg. Men icke dem allena har det misshagat. Äfven kritiken har haft åtskilligt att invända, som icke heller är så alldeles ogrundadt/ Det är påtag- ligt att det uppskrufvadt retoriska, det blott och bart fraseolo- giska i denna dikt mångenstädes bjudes i stället för den upprörda känslans sanna patos. Facit indignatio versus, heter det visser- ligen: men oviljan är hos Reuter ett allt för svagt poetiskt ferment. Derför sjunker också hans ton esomoftast ned till tom, kylig de- klamation eller söker med märkbar ansträngning att hålla sig uppe i en icke rätt naturlig hetsighet. Man* märker lätt, att han icke är i sitt rätta element. Och likväl saknas här ingalunda drag af sanning och kraft, af brännande djup lidelse, af innerlig känsla, af alla ett älskande, lidande, krossadt och förtviflande hjertas in^ nersta rörelser. Om de fattades, vore Reuter icke den han är. Man har ofta förehållit honom en dragning åt det sentimentala, det sjukligt känsliga, och nekas kan ej att man någon gång er- tappar honom på denna afväg. Dock sällan. Det är sant, att i hans eget öga stundom framqväller en tår, der han som berättare efter konstens, reglor' bort bevara det klassisk-episka lugnet; men dels är Reuter, ehuru till sitt diktarskaplynne väl i botten (huf- vudsäkligen) epiker, detta dock icke uteslutande och på långt när ej i den stränga stilen; tvärtom torde för honom dessa ofta ovän- tade frambrott af ögonblicklig lyrisk stämning vara ett utmär- kande drag, som har sitt försvar just i hans snilles egendomliga formation; — dels, och detta anse, vi för det vigtigaste, är den patetiska reflexion, som bryter sig fram, endast undantagsvis af den art, att hon kan betecknas som sjuklig. Det är icke alltid sjuklighet i den vemodiga tillbakablicken på en förgången lyckli- gare tid, i den oförbehållsamt uttalade medkänslan för dem, som lida eller fröjdas, i den harm som ljungar mot den mäktiges för- tryck och känslolösa gemenhet. Reuters vekhet, hans sentimenta- litet, om man så vill, bär föga vitne om någon ohelsa; det är i 400 FRAMTIDEN.- FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. den något så rent menskligt, så för oss alla gemensamt, att vi väl både som läsare och granskare få hålla till godo dermed. 1858 utkom, som redan.är nämdt, andra bandet af»Läuschen un rimels.» Aret derpå hade Reuter en ny poetisk berättelse att bjuda på. ' Det var Hanne Nüte un de lütte Pudel, »en fågel- och menniskohistoria», som titeln lyder. Hanne Nüte,. en ung, nyss utlärd 'smedsgesäll, säger farväl åt sitt hjertas käraste, »den lilla ’ pudeln» — flickan hade fått detta binamn för sitt krusiga, mörka hårs skull — och drager ut i verlden att fullkomna sig i sitt yrke. Han råkar snart i hvarjehanda äfventyr, kommer i beröring med folk, icke alltid af bästa slag, får giftermålsanbud af en he- derlig, godhjertad och icke obemedlad enka, men blir under allt detta sin kärlek och sina redliga grundsatser orubbligt trogen. Af illvillige, afundsamme kamrater blir han slutligen gjord misstänkt för mord på en gammal judeqvinna, mot hvilken han visat väl- vilja och hvars son för åtskilliga år tillbaka blifvit mördad. Under tiden har Fiken, den lilla pudeln, måst taga tjenst hos en rik, men illa liden bagare, som förföljer henne med ömhetsbetygelser och genom föräldrarne söker tvinga henne att med sig ingå ett s. k. kristligt äkta förbund. Upplösningen, i hvilken Reuter på ett utan fråga poetiskt berättigadt, men något bredt, stundom ej så allde- les okonstladt sätt, låter djurverlden, representerad af en hop fåg- lar och möss, ingripa, blir den, att hennes oskuld kommer i dagen, bagaren förvinnes till mordet på juden och hans broder, eh elän- dig varelse, som tagit del äfven i detta odåd, bekänner sig vara den, som burit våldsam hand på den gamla, halfförryckta judinnan. Äfventyret slutar gladeligt med Hannes och Fikens bröllop. Äfven i denna berättelse, med hvilken Reuter synes hä tagit ett farväl af framställningen i bunden form, är den strängt episka stilen inga- lunda fast vidhållen. I sjelfva kompositionen saknas enhet, sam- manslutning, klar öfverskådlighet, och i behandlingen har Reuter lemnat sin fantasi och sin känsla så fritt spelrum, att bygnadens få linier nästan försvinna under den tryckande massan af yppiga detaljer, af nyckfulla utsprång, väldiga bladmassor och som nyss nämdes, symboliska framställningar ur djurverlden, hvilka senare genomlöpa hela skalan från det lyriskt känsloömma, genom hu- morn, ironien och. parodien, ända ned till persiflaget. Det är, i korthet sagdt, en något vild gotik. Men trots dessa brister, trots denna regellöshet, skall ingen sluta läsningen af »Hanne Nüte» utan en känsla af innerlig tillfredsställelse med de öfverallt sig uppenbarande dragen af en poetisk skaparförmåga, som ensamt besittes af den verklige skalden, den djupe menniskokännaren, den FRITZ REUTER. 401’ säkre karakterstecknaren, den genialiske skildraren af naturlifvets mångfaldigt skiftande gestalter, den sinnrike tolken af dess hem- lighetsfulla språk. Och framför allt skall han tilltalas af den hjert- lighet, den okonstlade uppriktighet, den orubbligt glada tillförsigt, med hvilken Reuter utan1 tvekan framhåller sina enkla, men lif- fulla typer af sann mensklighet. Hans diktarstorhet ligger mera i det klara ögat, det glada, förnöjsamma lynnet, det varma, ädla hjertat, än i någon storartad inre brytning mellan verklighetens och idealernas verld. Vid lifvets afgrunder torde väl äfven han någongång ha stått, men lust att störta sig deri har han icke låtit förmärka och sannolikt ej heller känt. Med året 1860 utbytte Reuter, formelt taladt, poesien mot prosan. Han utgaf nämligen detta år de bägge berättelserna Woans ik tau 'ne Fru kamvn (»Huru jag fick mig en hustru») och Ut de Franzosentid (»Från anno tretton»). Vi lemna oafgjordt om Reutef ledsnat vid den bundna formen, hvilken han dock begagnat med både ledighet och kraft, eller om i sjelfva verket den icke vid- sträckta kretsen af hans poetisk-versifikatoriska begåfning var ut- fyld med de fyra rimverk, som fört honom in i litteraturen och gifvit honom ett namn. Från denna tid börjar han'imellertid att rikta blicken tillbaka på sitt gångna lifs glada och sorgliga håg- komster, börjar samla, ordna, komplettera och framlägga sin barn- doms minnen, minnena från sin bedröfligt långa »fåstningstid» och sin pröfningsrika mandomsålders mångahanda intryck och erfa- renheter. Af de två, nyss nämda, berättelser, med hvilka detta omslag i hans författarverksamhet tog sin begynnelse, är den förra en liten raskt tecknad genrebild ur hans eget lif, kraftig i färg och af sund realistisk uppfattning, men för öfrigt genom sin ringa omfattning af föga betydenhet. Den senare, »Ut de Franzosentid», är en i hög grad målande, genom kraftig karaktersteckning ut- märkt skildring af fransmännens huserande i Sternhagen vid åter- tåget från Ryssland. Alla de uppträdande personerna, ifrån och med den rådige, beslutsamme borgmästaren, Reuters egen far, ända till den icke mindre beslutsamme mjölnardrängen Fredrik, som tog tillbaka sina åtta groschen, och icke mera, ur den franske maro- dörens med guld och silfver fullproppade kappsäck, te sig för blicken i så skarpa konturer som vore de lifslefvande. Och detta gäller icke blott den yttre, utan äfven den inreonenniskan. Hjerta och lynne, förslagenhet och dumhet, inbundenhet och rättframhet, alla sitt inres egenheter uppenbara dessa varelser för oss så klart, som läste vi direkt i deras själ: vi känna den långt bättre än de känna sig sjelfva. Nekas kan icke, att i de skildrade tilldragel- Framtiden. Band. 6. • ‘ 26 402 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. serna undantagsvis förekommer ett och annat, som smakar väl mycket af barnsligt upptåg, såsom t. ex. den lättsinnige lymmeln Fritz Sahlmans tillvägagående att skaffa sig korf af den på rök- vinden instängda mamsell Westphalen, samme unge herres påhitt att lägga ett stycke is på sänghimmeln öfver samma mamsells jungfruliga bädd, i hvilken hr Droz den natten tillfälligtvis kommit att sträcka sin långa lekamen. Ett och annat drag sväfvar till och med in på det söktas, osannohkas område, som till exempel då onkel Herse, i egenskap af hotarius publicus, på grund af ett skriffel i kontraktet, inbillar mjölnaren Voss att denne egde rätt att i tull taga skäppa för skäppa, d. v. s., utan vidare omständig- heter sjelf annamma all den säd, som komme till qvarnen för att malas, en rättighet af hvilken den bekymrade mjölnargubben, som hos häradshöfding (Amtshauptmann) Weber begärt att få »spela bank- rutt», men fått den upplysningen att han dertill vore för gammal, icke försummar att göra så vidsträckt bruk han kan, sig på sistone till föga fromma. Rättelsen af det olycksaliga skriffelet, som först sker sedan de qvarnbesökande, hvilka förgäfves i veckor och må- nader fått vänta på sin mäld, dragit möjlnaren inför rätta, för- siggår äfvenledes på ett mäkta obesväradt sätt. Under pågående ransakning inkallas den slurfven Fritz Sahlman, som i parentes sagt har en mindre vanlig förmåga att med eller mot sin vilja ställa till spektakel; häradshöfdingen tar honom i örsnibben, leder fram honom till bordet, der kontraktet ligger uppviket och yttrar: »Fritz, hvad är det jag alltid har sagt? Du ställer nog till mera förargelse med ditt slarf. Och riktigt, så har det gått. Här har du nu narrat ett par gamle män att begå dumheter, som kunde komma att stå dem dyrt, om jag icke visste att det bara är dum-* heter. Tag pennan och stryk öfver »skäppa» här och skrif »mått» derofvan.» Och så var allt i sin ordning; mjölnaren dömdes att inom åtta dagar lemna spanmålen igen eller ersätta den med pengar, och dermed väl. Otroligt som det förefaller oss, kan det dock vara möjligt att detta egendomliga rättegångsförfarande är ett historiskt drag från den gamla paternela lagskipningens dagar i det goda meklenburgska landet. De anmärkningar, som kunna göras, är dock försvinnande få, och för öfrigt af den lätta be- skaffenhet, att de rätt väl kunna lemnas å sida. De sammanhänga nästan alla med Reuters kända svaghet för anekdoten och för det lustiga, och deras enda fel är antingen brist på tillräcklig moti- vering eller otillräcklighet i afseende på sjelfva måttförhållandena, en förseelse mot de perspektiviska lagarna för teckning, som dock FRITZ REUTER. 403 här är mindre farlig, alldenstund hon säkert undfaller de flesta läsare. Är 1861 utgaf Reuter under titel Schurr-Murr (»Hvarjehanda») en samling skisser, af hvilka den på högtyska författade uppsatsen om Stavenhagen är den omfångsrikaste och mest betydande. Det är en liten serie raskt utförda, färgskimrande aquareller, fulla af humor och originalitet, som Reuter här framlägger: minnesbilder af hvilka vi i början af denna uppsats redan gjort ett och annat lån — tecknade efter nära ett halft sekels förlopp, men med all den trohet, som de kära hågkomsterna, de friska intrycken från ett lyckligt barndomslif så förunderligen fast qvarhålla ännu i ål- derns höst. Med älskvärd naivitet förtäljer Reuter här från sin lefnads morgon allt hvad han ännu med vemod minnes: visar oss sitt hem, låter oss taga del i sina lekar, för oss med på sina ströf- tåg i Stavenhagens nejder, berättar för oss om sina pojkstreck, huru han t. ex. narrade drängen Fredrik röka bolmört, för att erfara om onkel Herse haft rätt, då han uppgifvit detta som ett medel att göra sig — osynlig, o. s. v. Figurerna äro tiU stor del desamma som i Ut de Franzosentid. Som naturligt är, inskju- ter han alltimellanåt sin egen »kantiga person» — det är hans eget uttryck vi här återgifva — i skildringen af de kära, glada intrycken; han uppträder som »anställare af betraktelser och hy- sare af känslor»; och det kan icke öfverses, att han i denna sin egenskap en och annan gång, som han sjelf fruktar, inverkar stö- rande, detta dock mera genom det tvungna och skrufvade i sättet att framställa sina reflexioner, ett sätt som väl mycket påminner om Jean Paul, än genom sjelfva reflexionens innehåll, mothvilken ingen grundad anmärkning lärer kunna framställas. — De öfriga i detta band inrymda berättelserna äro: Wat bi Äwerraschung ^ute kamen kann. (»Hvad följden kan bli af en öfverraskning»), en liten sedolärande historia som inskärper att man icke bör vara alltför hemlighetsfull då man t. ex. vill öfverraska någon med jul- klappar, i hvilket fall det kan gå, som hos rådman Zarnekow, hvilken på julaftonen från skilda håll fick tre nya kuskbockar i stället för den gamla, hvilken en tid förut blifvit bortstulen, hvar- till kan läggas att äfven denna kommit till rätta just i lagom tid att af kusken Fredrik, som också ville bereda sin herre en glad öfverraskning på julqällen, inbäras och ställas vid sidan af de tre nya bröderna; — Hannefiken, en något känslosam kalender-be- rättelse om en hönspiga, som förlorat sin fästman och slutligen dog af ett brustet hjerta; — Abenteuer des Entspekter Fräsig, burtig aus MekeTborg-Schwerin, von ihm selbst erzählt, ën i hög 404 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. grad skrattretande skildring af den ur Lifvet på landet bekante gamle inspektörens irrfärd till Berlin i sällskap med juden Moses Löwenthal; och slutligen bagatellen Vont Pird up den Esel (Af hästen och på åsnan), kort och lärorik historia om en liten puckel- ryggig, fåfäng, dum och rik ungersk ryttmästare, som i diverse om- gångar bytte ner sig, så att han i stället för en praktvagn med ' fyra hästar till sist fick ett piphufvud,. på hvilket den berömda staden Criwitz i Meklenburg fans afmålad. • Man har hos Renter velat finna brist på produktivitet, och jemförd med vissa romanfabrikörer och framför allt fabrikörskor, som skapa sina snillefoster med samma lätthet som taskspelaren kaniner, kommer den varmhjertade humoristen ovedersägligen till korta. Men om’ han också ej kan mäta sig med dessa undergö- rare för den gapande hopen, något armod i fråga om skapande förmåga lärer icke kunna fÖrevitas honom, och allraminst om man betänker att han börjat uppträda som skriftställare först i de år, då fantasiens flygt hos mången redan mattats, då den ungdomliga känslan svalnat och framför allt ärelystnaden, begäret efter ut- märkelse, hunnit visa sin vanmakt att tillfredsställa och lycklig- göra. Betraktad ur denna synpunkt är Reuters produktivitet nä- stan öfverraskande stor. Redan 1862, året efter det, då han utgaf »Schurr-Murr», framlade han för publiken några nya blad ur sitt minnes album, den med rätta högt berömda skildringen Ut mine Festungstid. Det var, som vi redan sett, en bedröflig period i Reuters på pröfningar rika lif; men aldrig har väl en fästnings- fånge med mera godt lynne berättat sin egen pinohistoria. Det är visserligen sant, att ett par tiotal år lågo mellan berättaren och den tid han skildrar, och det kan icke gerna misskännas, att den lycka Reuter sent omsider funnit i ett på kärlek rikt hemlifs sorgfria lugn i sin mån försonande inverkat på hans uppfattning af det dystra förflutna; men icke mindre beundransvärdt framstår derför det kärnfriska lefnadsmodet hos denna anspråkslösa, glada konstnärssjäl, icke mindre behag, icke mindre sanning ega derför hans taflor, att de muntra bilderna blifvit dragna mera fram i förgrundens skarpa belysning och de dystra med vänlig, varsam hand blifvit långt tillbakaskjutna i fondens halfdunkel. Karak- tersteckningen är här, som öfver allt hos Reuter, ovanligt säker och väl utförd. Med hans olyckskamraters yttre och inre blifva vi snart förtrogne, och om han sjelf, som naturligt är, icke fram- träder för oss lika handgriplig som bild, så lemnar han oss desto rikligare tillfälle att blicka in i alla sin själs vinklar och vrår. Han döljer för oss ingenting. Med en i bästa mening barnslig FRITZ REUTER. 405 uppriktighet visar han oss lika väl den hekymmerlöse upptågsmakaren som den orädde trotsaren af makthafvandes nycker och öfvergrepp, yppar lika oförbehållsamt sin tacksamhet för en visad välvilja som sitt hat mot öfversitteriet och gemenheten, låter hjertats innerlig- het komma lika väl till tals som det sorglösa skämtet, med ett ord gifver sig sjelf sådan han är, utan ringaste märkbara afsigt att dölja en svag sida eller framhålla en fördelaktig. Det är denna ärliga objektivitet jemväl i framställningen af hans egen person- lighet, som snart bringar Reuter i förtroligt vänförhållande till läsaren, och som oftast hindrar kritikern att låta sitt bart hug- gande svärd drabba äfven der det kanske borde. Om Reuter som prosaist förut haft tillfälle att visa ovanlig talang i konsten att berätta sitt eget lifs tilldragelser, af hvilka en icke ringa del först genom hans framställning vunnit en bety- delse som de i verkligheten näppeligen egt, och der ■ han alltid hade den icke ovigtiga fördelen af ett på förhand gifvet, tacksamt stoff, så visade han i den 1862—1864 utgifna romanen Vt mine Stromtid (på svenska »Lifvet på landet») en förmåga af fri kom- position, som ställer honom i jembredd med de ypperste konstnä- rer i denna diktart. Det är utan fråga det i alla delar mest full- ändade af hans verk. En enkel, men på uppslag rik, lugnt och konseqvent genomförd intrig, en talrik samling af från hvarandra väl skilda, är fint skiftande, än skarpt motsatta karakterer, teck- nade med ett lif och en kraft att de hardt när förekomma som verkligheter, en förträfflig gruppering och en stämning, som höjer sig tillräckligt öfver det alldagliga att förläna berättelsen nödig idealitet, utmärka denna roman, i, hvilken Reuter på ett lysande sätt tillgodogjort sig de studier han under sin »Stromtid» haft så godt tillfälle att göra bland folk af alla samhällsklasser, upp ifrån adelsmannen godsegaren ned till den simple, fattige dagsverkaren. Alla figurerna i detta galleri äro behandlade med samma pietet, om än icke med samma utförlighet. Den något styfmoderliga spar- samhet Reuter i det senare hänseendet visat mot Louise Haver- mann och Franz von Rambow, tvenne af styckets vigtigare per- sonligheter, torde till och med vara afsigtlig. För dem har han bestämt en framtid af stilla, huslig lycka, och erfarenheten tycks visa -att denna i allmänhet är förbehållen personer, som ur este- tisk psykologisk synpunkt äro de minst tacksamma för karakters- tecknaren och som derför rentaf icke tåla vid en mera i detalj gående behandling. Så mycket dristigare framspringa derimot dra- gen af berättelsens egentliga hufvudfigurer. Främst står den »odöd- lige» Bräsig, tvärsäker och »bredspårig» i både gång och tankegång, 406 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. » en gammal »Entspekter» af äkta skrot och korn, som begriper allt, till och med Liebigs nymodiga åkerbruksläror, städse slagfärdig i ord och handling, podagrist och likväl menniskovän, madam Nüss- lers trogne tillbedjare, fordomdags på en gång tvenne jungfrurs fästman och likväl gammal ungkarl, liberal klubbmedlem och folk- talare samt, framför allt, oöfverträffad mästare i språket. Vid hans sida, fast 'ej i jemnhöjd med honom, icke ens i »den tyska stilen», står Havermann, den mångpröfvade, misskände, trofaste, hederlige förvaltaren, mera intressant som konflikternas medelpunkt än egent- ligen som personlighet. Med djup menniskokännedom och säker konstnärshand har Reuter uppdragit porträtten af herrarne von Rambow, fader och son, den förre en svag, men välvillig, alltid nobel landtadelsman, den senare, Axel von R., en i botten god, men bortskämd, inbilsk husarlöjtnant, hvilken, sedan han tagit afsked och slagit sig ner på sitt skuldbelastade gods, utför en äkta junkers rol med ända till vidrighet gränsande natursanning. En dubbelbild af samma art är juden Moses, den strängt redlige, men ytterst försigtige affärsmannen och låneförsträckaren, och hans sön David, ett lättsinnigt, skojaraktigt subjekt, som, obekymrad om sättet, vill vara med öfver allt der pengar kunna förtjenas och derför icke drar i betänkande att låna hjelpsam hand åt den guds- nådlige, inbitne skurken Pomuchelskopp. I Nüsslerska familjen har Reuter gifvit oså den tilltalande genrebilden af ett förmöget neder- tyskt bondehus: en trög och tystlåten husfader, sjelf rika för- äldrars barn, en rask, vänlig, hjelpsam husmoder och ett par hjerte- goda, fast något menlösa döttrar, dem föräldrarna efter bästa för- stånd söka göra delaktiga af s. k. högre bildning, ett sträfvande, som snart lider betänklig rubbning genom tvenne unge mäns upp- trädande på scenen, af hvilka, efter en rask, under komiska biomstän- digheter utförd förlofning, hvar till sist tar sin som följeslager ska genom lifvet. Polichinell-rolen i stycket har Reuter anförtrott åt hr Fritz Triddelfitz, »vindthunden», som Bräsig mindre smickrande titulerar den elegante unge landtbrukslärlingen 'med det godmodiga, fast något inbilska sinnelaget och det lätt antändbara hjertat. Men sjelfve Fritz, som en gång »var så full med dumheter som åsnan med gråa hår», som stälde till så mycken oreda och förargelse och som hade en så genomgående otur med sina spekulationer i häst- och fruntimmersväg, sjelfve Fritz blir till slut en förståndig karl och får sig en älskvärd, snäll fru. — Reuter säger sjelf, att han skrifvit denna historia icke för ungt folk, utan för de gamle, som, när de gå att ta sig en eftermiddagslur på soffan, taga med sig en bok för att jaga bort flugorna från näsan och grillerna ur huf- FRITZ REUTER. 407 vudet, och vi, som icke längre liöra till »det unga folket», äro honom hjertligt tacksamme derför. Vi behöfva något annat än Öfverspänd känslosamhet och trugade, halfsanna, eller rentaf ona- turliga karakterer, som jagas ur den ena situationen i den andra; vi behöfva sann känsla, verkligt lif, ren luft, något lugn och, hvar- för icke, vi behöfva, så många af oss, äfven en smula glädje, låt vara att det också icke är någon annan än diktens. Allt detta har Reuter skänkt oss, och just i det sist nämda hänseendet har hans godlynta humor visat sig vara en verklig »sorgbrytare»; hans muntra skämt och okonstlade löje ha bragt mången mun att le, som eljest sedan länge kommit ur den vanan. Derför äro vi honom också tack skyldige. Ut mine Stromtid betecknar höjdpunkten af Reuters konst- närsverksamhet; sedan dess har man hos honom velat finna ett tillbakagående, en afmattning. 1866 utkom J)örchläuchting (öfver- satt på svenska med titeln »Hans Höghet») och året derefter De meckelnbörgschen Montecchi un Capuletti oder De Deis’nah Kon- stantinopel. Det är möjligt att i dessa tvenne sista större alster af Reuters lekande penna ett aftagande i framställningskraft är förnimbart, och i så fall kan man derför finna en helt naturlig förklaringsgrund: nära sextio år rulla icke spårlöst hän öfver nå-, gons hufvud. Men hellre än i tidens stilla frätande, slappande inverkan på konstnärens själ, skulle vi vara böjde att söka orsa- ken till dessa berättelsers ovedersägligen ringare anspråk på vårt deltagande i sjelfva de behandlade ämnenas mindre fördelaktiga beskaffenhet. I »Hans Höghet» har Reuter gifvit oss en humoris- tisk sedeskildring från det förgångna seklets hoflif, sådant detta i afgjordt grotesk perukstil gestaltat sig i flertalet af de tyska duodes- staterna, här specielt Meklenburg-Strelitz. Kring den af kronisk kassafeber lidande, men icke desto mindre bygnadslustige, halfför- ryckte, åskrädde, men likafullt mäkta despotiske »landsherren» Adolf Fredrik, den fjerde i ordningen, har Reuter grupperat en originel samling af trogne undersåtar, som hvar i sin stad få dansa efter högstdensammes pipa och bära tyngden af hans egensinnighet och nycker. Hans Höghet är qvinnohatare, följaktlig'en får ingen vid hofvet, icke ens den hertiglige »löparen», ha några funderingar på giftermål. Hans Höghet är mycket skrockfull, men framför allt kujon när åskan börjar mullra öfver hans nattmössa; följaktligen måste konrektor Aepinus, den hederlige, olyckligtvis ende natur- kunnige mannen i »Nigen—Bramborg», hals öfver hufvud skynda upp på slottet med sin primitiva elektricitets-maskin, så snart det svartnar vid horisonten. Öfver allt råder likväl en högre försyn: 408 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. Hertig Fredrik Adolf, som fruktat och bäfvat så mycket för tor- dönet, rycktes från detta jordiska lifvet af en vanlig lumpen sotdöd, om vi minnas rätt anno 1794, i sin ålders femtiosjette år; och han, som så illa kunde lida qvinnor och giftermål, såg sig dock nödd och tvungen att dessförinnan gifva sitt höga samtycke till afslu- tandet af en qvadrupelallians för lifvet mellan fyra giftaslystna par, och detta till på en enda dag. Det var så mycket mera påkostande som dessa personer — den manliga halfvan förstås — stodo i ett visst närmare förhållande till Hans Höghet: hofrådet Althmann, förut- tre gånger gift, men fräck nog att vilja göra om det ännu en fjerde, var tyrannens enda hjelp i svåra penningknipor; kon- rektor Aepinus var som sagdt är en oumbärlig tröstare när åsk- smällarne hvitmenat den hertigliga kinden och drifvit det hertig- liga blodet ner i tofflorna; advokat Kägebein var nyutnämd hofpoet, och löparen Halsband i sjelfva verket ingenting annat än en slaf, som Hans Höghet saklöst kunde låtit hänga, om han fallit på den idén. Och likväl måste Hans Höghet gifva med sig! — Kring dessa splittrade kärleksförhållanden vänder sig nu hela historien, som for öfrigt är anlagd på det torroliga och rikligen späckad med anekdoter och infall, af hvilka senare ett och annat är skä- ligen sökt. Brist på anordning och sammanhållning kan visserligen icke läggas dénna berättelse till last, och hvad sjelfva detaljbe- handlingen vidkommer, äro vissa partier mästerligt utförda; men öfver det hela hvilar icke detta milda, varma, välgörande ljus, som Reuter åt sina föregående taflor lånat af sin egen erinrings mor- gon- och middagssol, och det lif, som rör sig i dessa bilder, yttrar sig mera som magnetiska ryckningar, framkallade af reflexionens stål, än som sj elfständig verksamhet inifrån af varelser med verk- ligt kött och blod. Reuters humor har här skapat på egen hand, utan hjelp af den omedelbara uppfattningen, utan den försmältande känslans biträde, och barnen ha också blifvit ett slags homunculi, eller snarare kasperle-dockor, åt hvilka man, när de, som här, . regeras väl af förevisaren-direktören, skrattar rätt hjertligt, så länge man står framför den lilla teatern, men hvilka man glömmer^ så snart man vändt ryggen till eller uppmärksamheten tillfälligtvis blifvit afledd genom ett slagsmål mellan pojkar på gatan. Reuters sista större arbete är Resan till Konstantinopel. Stränge granskare ha i denna reseskildring, som dock hufvudsak- ligen är en roman, velat finna en fullständig utmattning hos be- rättaren och bedt honom taga bättre vara på sin reputation eller sluta att skrifva, innan det tar slut af sig sjelft. Så farligt är det väl icke heller. I »Resan till Konstantinopel» har Reuter^ enligt FRITZ REUTER. 409- vårt förmenande, visserligen felat i hvarjehanda mot de fordringar kritiken har rätt att ställa på en författare af så stor begåfning: han är till exempel allt imellanåt icke blott hvad tysken kallar »schnack- selig», utan äfven här och der verkligt långtrådig, afgjordt sen- timental, och hans humor, det måste medgifvas, sjunker icke sällan ned till en temligen andefattig komik; men alla dessa brister låta åtminstone delvis förklara sig ur sjelfva det ämne Reuter valt till behandling och ur den olycksaligt hermafroditiska form, i hvilken. han inbringat detsamma. Reuter har nämligen fallit på den idéem att i en roman göra sig till godo åtskilligt af hvad han sett som deltagare i en af de bekanta Stangenska utfärderna till Österlandet, och har till den ändan på resande fpt försatt alla hufvudperso- nerna i sitt drama, så när som på Karl Jahn, hvilken i sjelfva verket icke heller är någon hufvùdperson, utan blott Helene Groter- jahns hemlige tillbedjare och blifvande äkta man. Berättelsens romantiska uppränning är nu den, att mellan familjerna Jahn och Groterjahn — liksom på sin tid mellan familjerna Montecchi och Capulette — uppstått ett dödligt hat på grund deraf att gubben Jahns vindthundar råkat bita ihjäl fru Groterjahns »pageluner», d. ä. påfåglar. Detta kan fru Groterjahn, som oss imellan sagdt är ett hår af hin onde, aldrig förlåta; det låg nu i hennes natur att icke imottaga erbjuden försoning. Ytterligare tillkomna skäl till missämja kunna vi, såsom ovigliga i jemförelse med pagelun- mordet, förbigå. Alltnog, fru Groterjahn hatade dödligt gamle Jahn, oeh på en förbindelse mellan hans son och hennes dotter var således icke att tänka. Man undvek hvarannan så vidt möjligt var, då — o ödets nyck! — förde slumpen dessa dödsfiender till- hopa som deltagare i en Stangensk resa till Konstantinopel. Här hade andarne godt tillfälle att drabba samman; men, sanningen att säga höllo sig bägge parterna i det längsta på den surmulna, tysta defensiven. Gubben Jahn visar sig dock tillmötesgående, Groterjahn är många gånger färdig att svika sin stolta gemåls parti, Helene iakttager neutralitet så godtthon kan, men hennes broder, unge hr Paul, fraterniserar uppenbart med Jocken Klähn, gamle Jahns trotjenare, som följer sin herre på färden, och upp- z träder med stor sjelfständighet, man kunde gerna säga näsvishet, mot baron von Unkenstein, fru Groterjahns skyddsling och tilläm- nade måg, som också ar med. Fru Jeanette Groterjahn ensam ' står orubblig, obeveklig. Slutscenen försiggår i Verona, vid Julias sarkofag. Fru Jeanette är just beredd att högtidligt förkunna sin dotters förlofning med baron Unkehstein, då motståndame, som under tid en z skaffat sig bevis i händerna, rycka slöjan af den före- 410 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. gifne ädlingen, hvilken krossad och tillintetgjord framstår i skepnad af en bedräglig, förrymd kramhandelsbetjent. Fru Groterjahn, som nu känner sig i grund slagen, beherskar likväl situationen och räddar sin ära i det hon, stolt som en drottning, skrider fram mot det unga paret — Karl Jahn var för tillfället efterskrifven af sin far, — lägger handen på sin dotters hufvud och säger: »Mitt barn, du har gjort ditt val. Din moder ger dig sin välsignelse!» — Som reseskildring är berättelsen förfelad trots alla bemödanden af tant Lina — en bedagad mamsell, gamle Jahns blifvande husfru i andra giftet, som Reuter gjort till representant icke blott af det djupa, tyska gemytet, utan jemväl i sin mån af den tyska lärdo- men, — att bibringa läsaren aktning för det historiskt-ideala mo- mentet i uppfattningen af fornverldens sagoprisade platser. Än mindre tillfredsställelse ha vi af Seminaristen Nemlichs faktiska upplysningar, hemtade ur »lille Caundbich» — i förbigående sagdt vore det fördelaktigare att denne Mentor lemnade annat folk i fred och toge bättre hand om sin Telemak, unge hr Paul; — och hvad herrarne Jahn öch Groterjahn, såpsjudaren Bors och den redlige drängen Jochen Klähn tänka sig, när de få skåda Athen och Troja, är för oss af ungefär samma intresse som tjurens upp- fattning af den nymålade herrgårdsgrinden. Såsom roman åter är berättelsen genom de inströdda reseiakttagelserna, hvilka ur denna synpunkt äro idel allotria, otillbörligt uttänjd och for öfrigt genom hela tillställningen beröfvad en äfven för romanen icke ovigtig fördel: rummets enhet. Karaktersteckningen vitnar eljest icke om - någon svaghet, och det är endast det orediga och vacklande i sjelfva grundresningen, det sjelfsvåldigt hoplappade i ^detaljerna, som gör historien mindre njutbar. Och härmed är Fritz Reuters ärorika skriftställarbana intill denna dag genomvandrad. Till omfånget är hans potetiska begåf- ning, som vi sett, icke storartad. I detta hänseende är han af många öfverträffad. Icke heller förspörjer man hos honom mycket af de stora tankarnes djup. Han rör sig helst, har man sagt, på tingens skimrande yta. . Må man icke fatta detta som ett klander. Det ligger i hans konstnärsindividualitet att se och framställa saken på detta sätt. Hans styrka är skildringen af det alldagliga lifvets egendomliga sidor, och dem har han återgifvit med en hu- moristisk kraft, en hjertats innerlighet, en trohet i det lilla, som på flertalet af hans verk satt oförgänglighetens insegel. Den tyska kritiken har ställt honom i jemförelse med Immermann, med Auer- bach, med Fielding, med Walter Scott, och till och med låtit honom utgå från den sist nämde. Hvad mera naturligt var, äfven med FRITZ REUTER. z 411 Klaus Groth, den berömde holsteinske dialekt-diktaren, har han hlifvit jemförd, mera likväl, som det vill synas, för att bereda en ensidig högtysk kritik tillfälle att nu lika obilligt nedsätta Groth, som han en gång blifvit öfverdrifvet upphöjd, än för att ur jem- förelsen vinna någon belysning af det egna i Reuters diktarebe- gåfning. Men om en tredje man, också en skald i tyskt landskaps- mål och dertill en af förstå rangen, om schweizaren Bitzius, pseudonymen Jeremias Gotthelf, har mart haft ingenting att för- mäla. Han är dock den, som gått förut; han har gifvit det rätta uppslaget till den prosadiktning i folklig anda, bland hvars mest lycklige fortsättare vi räkna Auerbach, Melchior Meyr, Reuter och Bjömstjerne Björnson. Djupare, skarpare, mångsidigare i upp- fattning än Reuter, står Bitzius i konstnärlig gestaltning af sitt ämne knappast under sin plattyske broder i Apollo. Med hvarandra jembördige i fråga om sjelfva humorns styrka, framträder denna uppfattningsform hos bägge med omisskänlig artåtskilnad: hos Bitzius med mera dragning åt det allvarliga, hos Reuter derimot med af gjord lutning åt det sorglöst glada. Hos Bitzius är det strängt sedliga, det religiöst, det moraliskt, ja väl äfven det politiskt refor- matoriska ett hufvuddrag; hans flesta skrifter ha en skarp bismak af tendens. Detta är icke fallet med Reuter. Blott en enda gång — i Kein Husung — har han med tvifvelaktig framgång försökt sig i den genren. Annars tager han gerna verlden sådan hon är och leder hennes öden icke afsigtligt åt något visst håll för att på sistone framtvinga en handgriplig sens moral. Äfven för honom är väl det sedliga högsta lag, derimot felar han aldrig; äfven han skipar rättvisa, låter dårskapen tukta sig sjelf, ger dygden sin belöning och brottet sitt straff: men allt detta, så litet skol- mästrande, så oafsigtligt, så lekande, så lätt betonadt, att man knappt märker det. Reuter är humorist, icke moralpredikant, men en humorist, som förkunnar, äfven han, på sitt vis ett själsstärkande evangelium för den som öron hafver att höra. Ur ett rent och friskt hjerta har han till oss burit fram det ljufliga budskapet, att glädjen ännu finnes qvar i verlden, ätt i alla vidrigheter konsten blott är att hoppas och hålla modigt ut, ty det goda segrar ändock till sist. Det oefterhärmliga sätt, hvarpå Reuter bibragt oss denna Öfvertygelse, utgör hans stora berömmelse som konstnär; den varma trofasthet, med hvilken han öfyer allt uppträder för det battre i lifvet, har lärt oss älska honom som menniska, och det är en ingalunda alldaglig företeelse att finna en man så väl förtjent af både beundran och kärlek som Fritz Reuter. V. E. Öman. 412 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. Konstakademiernas bestämmelse och framtid. in. Det akademiska väsendet aflöste skråväsendet, som hade blifvit för trångt för de fria konsterna. En annan sammanslutning, ett annat beröringssätt med kunderna och en annan undervisning erfordrades, sedan den förelagts att återspegla lifvet i större bredd och mångfald, än hvad fallet varit i medeltidens kyrkor och slott. Med detsamma deras verksamhet påkallades i renaissancepalatsen eller ock löstes ur allt dekorativt sammanhang, trädde deras idkare ut ur verkstaden och blefvo hemmastadda uti högre bildnings- kretsar, dem de också rätteligen tillhörde genom en lärdom, som numera var oundgänglig för deras konst, och då yrkena, äfven de närmast befryndade, icke följde dem i detta hänseende, bief en brytning svår att förebygga. Men rörelsen stannade icke vid en sjelfständiggörelse i egna korporationer och med eget undervisningssätt. Dels för att hjelpa sig under fejden med skrået, dels och i synnerhet under inflytande af samhällets allmänna riktning till monarkiskt envälde öfverlem- nade sig den nya korporationen i Frankrike åt regeringen, som förvandlade henne till ett institut med bestämmelse att befrämja de fria konsterna, hvilka dermed uttryckligen upptogos bland före- målen för regeringens omsorger. Verket, som hade en af stats- funktionärerna i sin spets, förfullkomnades genom ett antal under- ordnade, uti rikets olika1 delar förlagda akademiska skolor och erhöll så uteslutande privilegium på odlandet af skön konst. Ej blott utsigterna på en ansedd ställning, förmånerna och understöden, utan äfven stadgandet att man må,ste tillhöra akademien för att icke hemfalla under skråordningen, förmådde den franske målaren och skulptören att ingå i akademien, der dock endast ett utvaldt fåtal räknades för någonting, och om detta stadgande sedermera icke så noga efterlefdes och enskilte konstnärer kunde ställa sig oberoende, så var det derför att i verkligheten upphofsmannens tanke icke riktigt förverkligades. Då akademien 1803, efter tio års tillintetgörelse, återupprättades som en femte klass af franska institutet, vid hvilket tillfälle arkitekturakademien, som haft sin KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. ' 413 skilda ehuru alldeles analoga utveckling, sammanslogs med den- samma, bortföll helt och hållet detta sken korporation, menig- heten af konstnärer fick intaga hvilken ställning de behagade, men den akademiska elitkretsen qvarstod; dess midt, såsom den efter- sträfvansvärda, ärorika, af statsmakten utmärkta ' och befästade position, der man hvilade sjélf i lugn och medelst statsmakten, genom skolan och understöden, dirigerade konstodlingens gång. Denna så märkliga förändring från de fria konsternas oregle- rade ställning i Italien, Spanien, Belgien och Holland under tiden de blomstrade som bäst, har icke kunnat annat än märkbart åter- verka på dem sjelfva. Deras historia sedan dess erbjuder en i mycket förändrad anblick. Utvecklingen har fått en jemn och stadig fortgång, som den tillförene icke egde. När och hvar det akademiska systemet införes, vidtar en konstodling som väl har sina skiften men icke mera afstannar. Det exceptionela, som der- förinnan utmärkte konstnärens uppfostran och verksamhet, synes mer och mer lemna rum för uppfattningen af konstnärskallet såsom ett formligt lefnadsyrke, ett mellanting mellan tjenstebefattning och fritt näringsfång, för hvilket man gerna begagnar uttrycket pro- fession. Den konstnärliga professionen erhåller derjemte en be- ständigare begränsning än under förra renaissancen, då konstnären målade, skulpterade, ciselerade, bygde kyrkor eller vallar, hur det •föll sig. Det vill synas som om specialiseringen skulle fortgå ända derhän att målarekonsten allena gåfve upphof till flere skilda pro- fessioner. I sammanhang härmed står en annan likaså i ögonen fallande omständighet, nämligen de fria konsternas spridning genom ett jemförelsevis större antal idkare och till vidare kretsar. Egandet af konstverk, förut en kommunens, kyrkans eller potentatens sak, är utsträckt till de högre bildningskretsarne i gemen och inom denna sålunda utbredda odling märker man, sedan detta system infördes, en likhet i framställningssätt, beroende på likartad upp- fattning och enahanda metoder, som bildar det mest slående af- brott imot det förra tidskiftets många skolor och stora olikhet imellan stylarne inom skolan. Der märkbarare olikheter före- komma, äro de nästan alltid frukten af en uttrycklig opposition imot den akademiska konsten. Men denna större och stadigare utbredning, hvilken väsent- ligen befrämjats af det akademiska systemet, får man tyvärr icke uppskatta som en likaså stor vinning för konsten sjelf. Man hade uteslutit vinstbegäret, det merkantila intresset, som var den breda impulsen uti skrå verksamheten, men det kan i fråga sättas om de driffjädrar statsmakten i stället insatte, verkat så i allo helsosamt x 414 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. på konstodlingen. Närmaste frukterna voro de som Lebrun och hans akademi bragte i dagen, och deras värde kan icke anslås särdeles högt. Lebrun fick i sin hand alla de stora arbetena vid Louvrens och Versailles’ dekorerande, och hvad' han icke sjelf medhann, måste de andre utföra enligt hans teckningar. För resten var det icke heller rådligt för hvem som ville komma fram, att måla annorlunda än konungens förste målare och akademiens direktör målade. Då hans manér var i konungens smak, huru ' skulle icke konungens akademi rätta sig derefter? Förmådde Vasari med den ringa påtryckningen inom akademien i Florens, bringa stylfrågan till, lycklig lösning, så skulle väl Lebrun, som på detta område var statsintressets ombetrodde man, förmå bringa enheten till stånd bland konstnärer, hvilka sjelfve sågo sin högsta uppgift i att tillfredsställa sagda intresse. När Colbert undanträngdes af LouvoiSj Som protegerade Mignard, inträffade väl ock i akademien en ministerfÖrändring; Lebrun förlorade sitt inflytande, grämde sig till döds och efterträddes af medtäflaren, men likformigheten i framställningssättet rubbades derför icke. Allmänneligen återspegla konstverken från denna tid främst det majestätiska, de må behandla , hvilka ämnen som helst. Icke blott att konungen och hans om- gifning figurera främst i hela denna bildverld, sjelfva uppfattningen och dess uttryck i manéret röja hofkretsens karakter. Den åskåd- ning af tidsåldern man erhåller i. den Lebrunska akademiens verk ger dem visst ett slags värde, men det är ett historiskt värde; det estetiska är långt mindre. Kompositionens förtjenst ligger mest i den mytologiska lärdomen, teckningen är säker och snabb, men flyktig och naturlös, färgen är tung och konventionel. ; Genom att befästa ett sådant manér gjorde sig den nya in- stitutionen föga förtjent af konsten, men det har icke heller under senare perioder lyckats henne rätt väl med uppdraget att tjena staten. Det har visat sig gång på gång att konsten, såsom upp- tagen på stat, med åligganden att förhärliga statschefens eller, låt vara äfven, nationens bedrifter, på ett ganska medelmåttigt sätt fyller sitt åliggande. Man är nu visserligen van att anse dessa för statens räkning genom de tjenstgörande konstnärerne framal- strade skulpturverken och målningarna såsom den moderna kon- stens storverk, och för tillfället hafva de äfven af den ledande opinionen firats som hennes triumfer. Men liksom det gick med Lebruns mytologier och med van der Meulens bataljplaner, så gick det med statsaktionerna från första kejsardömets tid, så håller det på att gå med dem som framalstrades af Horace Vernet och de andra statsartisterna under Ludvig Filip, och så går det helt sä- KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 415 kert med det som målats och skulpterats till andra kejsardömets förhärligande:, redan den påföljande generationen finner dem trå- kiga och efterverlden ser i dessa ändlösa verk knappast annat än det historiska värdet. På några undantag när, der händelsevis en konstnärlig inspiration, som visserligen är någonting annat än den / monarkiska eller nationalkänslans ingifvelser, varit med vid verket, kunde konstodlingen undvara hela den målade och skulpterade monitören i Frankrike, och till på köpet de mindre upplagorna i andra länder, lättare än stanzerna i Vatikanen eller ett dussin små holländska genrebilder. Då orsaken icke kan ligga i uppgifternas beskaffenhet, måste den sökas i-de profana inflytelser af fåfänga, lust att behaga och vinna äreställen, som blifvit satta att syste- matiskt verka inom konsten, men hufvudsakligen dock i det em- betsmannamässiga sätt, hvarpå dessa arbeten framkallats. Der någon gång, såsom' i München, en konstsinnig furste personligen stått i spetsen för verket, har resultatet utfallit något lyckligare, än der beställningarna uppgjorts och valet af konstnär träffats på sätt som regeringsärenden vanligen bedrifvas. I allmänhet sagdt och uppriktigt taladt, så har staten blifvit rätt illa betjenad af det verk som Colbert och Lebrun i samråd uppsatte, och föga bättre har det visat sig lämpadt för konstnä- rens behof, jag menar den med snille begåfvade konstnärens. ' Historien , om den olycklige Carstens, som råkat in i Berliner- akademien, der han trodde sig finna det ekonomiska stödet för sina sträfvanden, är ett slående bevis på huru föga embetsverket och konstnären, som arbetar efter verklig ingifvelse, passa för hvar- andra. Han ansåg sig hafva erhållit reseunderstöd till Italien för att bättre utveckla sitt snille, och ministern ansåg sig hafva gifvit det för att bättre utbilda en professor. Den senare fordrade rese- berättelser samt imellanåt ett verk till intyg på fliten, för att un- derstödet statutenligt skulle kunna fortfara, och konstnären, som bar i sitt inre en omgestaltning af konstens framtid, kunde ej förmå sig till att efterlefva gamla statuter. Det klingade nästan narraktigt i ministerns öron, då Carstens skref: »Om naturen nå- gon gång frambringar ett snille, hvilket endast sällan inträffar, och tränger sig detta genom tusen vedervärdigheter fram i dagsljuset, så må män understödja det. Hos efterverlden vinner en monark lika stor ära genom att hafva understödt ett snille, som genom eröfringen af en provins eller én vunnen batalj.» Ministern sva- rade ej utan hån, att svårigheten låge i upptäckandet af det verk- liga snillet, att man i denna punkt måste hafva förtroende till den kompetenta auktoriteten (akademien), ty ens egna försäkringar vore 416 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. -ej pålitliga, och slutade med att återkräfva understödet, sedan konstnären förklarat att han icke ämnade återvända till sin be- fattning i Berlin. Det var en upprörande behandling för Carstens der han, nedböjd under umbäranden af alla slag, tänkte på ingen- ting annat än att framkalla en gestaltverld af antik adel och djup- sinnighet. Icke nog** med att man ville återkalla honom till dags- verket i Berlin, der hans »pund varit nedgräfdt »och han sjelf dömd att surna bort», man ville slutligen att han skulle återbära fem- ton eller'sextonhundra Thaler till preussiska statskassan, som om hans verksamhet för konsten ej varit värd den summan! Men det vore obilligt att vid denna bedröfliga konflikt lägga skulden på von Heinitz, som tvärtom visade en ganska stor tålmodighet och -en större välvilja än Carstens egna kolleger. Den höge embets- mannen hade, såsom han sjelf säger, fått den nämda summan sig ombetrodd och hade öfverlåtit den åt konstnären, för att bringa vinst åt undervisningen i akademien eller åtminstone skaffa till Berlin en välutbildad konstnär, hvilken kunde göra heder och gagn åt Preussen, och han kunde icke svika sin embetsmannapligt. Det är sjelfva det akademiska systemet, som visar hela sin ohållbar- het i denna kuriösa strid mellan konstnären, som vet af ingen annan pligt än. realiserandet af sina idealer på fullkomligaste sätt, och ministern, som enligt statuterna fordrar af akademiemedlemmen ett visst föreskrifvet arbete. Är det engång konstnärens sak att arbeta, då snillet inger honom syner, dem han skall framställa, så är det en grund- väsentlig motsägelse att på denna hans verksamhet bygga något slags tjenstefattning. Följden af denna motsägelse är, att den akademiska Fefattningen tenderar till att motverka snillets utveckling inom kon- sten, såsom den visserligen för Carstens skulle om intet gjort hans mission i konsthistorien. Dermed kan väl icke påstås, att inne- hafvandet af en akademikers plats i alla fall varit oförenlig med snilleverksamhet, men slutsatsen är, att den är afpassad endast för den, som utan att afvakta snillets ingifvelse begagnar kon- stens framställningsmedel när som helst och till hvad som helst. Så visst som Carstens måste afstå derifrån, om han ville vara den impulsgifvande konstnären, så visst kunde de andre professorerne, Rehberg, som samtidigt med Carstens bedref sina studier i Rom i all statutmässighet, Moritz, Frisch och Weitsch och hvad allt de rutinerade artis terne må hafva hetat, till ministerns fulla belåten- het behålla sina platser på den akademiska ställningen. För bubb- lorna, som en tid simmade på utvecklingens ström och sedan spår- löst försvunnit, var akademien som ett stort och stadigt skal att KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 417 hänga sig vid ^nder färden; för den, som bief en ursprunglig ådra i den tyska konsten, stod hon som ett hinder, hvilket kunnat dämma loppet och tvinga ådran att rinna ut öfver plattmarken. Om således akademien på ett nog otillfredsställande sätt be- tjenat staten med konstverk och icke heller visat sig lämplig för den sanne konstnärens verksamhet, så kan ock ifrågasättas huru- vida hon verkligen befrämjat konstodligen. Det är obestridligt att konstproduktionen tilltagit ansenligen, sedan hon begynt be- drifvas regelmässigt som en offentlig angelägenhet. Vid sidan af det myckna de fria konsterna frambragt för statens räkning, i gen- gäld för kost och skydd, ställer sig en oöfverskådlig massa af verk, som de utsändt bland allmänheten. Räknadt efter qvantiteten är det visserligen en blomstringsperiod, i hvilken de inträda, alltefter- som konstinstituten inrättats i de skilda länderna. En enda Pa- riserexposition i våra dagar har mera nytt att uppvisa, än hvad Rafaels samtida frambragte kanske på fem, Rembrandts eller Ru- bens kanske på tio år. Och denna tillväxt, hvartill dessutom .andra samverkande orsaker bidragit, har visserligen också sina goda och glädjande sidor. -Det utgör alltid ett framsteg, att för- mågan att handtera konstens framställningsmedel, att i färger och former återgifva gestaltverlden, blifvit sålunda allmännare spridd, och det måste väl äfven räknas som ett tillskott i den allmänna bildningen, att man i vidare kretsar lärt sig älska sådana afbild- ningar, men ifall denna spridning i någon mån gått på bekostnad . af en originel och snillrik tolkning utaf lifsföreteelserna, är förde- len köpt med en långt större. förlust. Det vore visst fåfängt i att hoppas, att i hvarje konstens verk hennes framställningsmedel blefve brukade blott till detta höga mål. Under hennes lyckligaste dagar hafva bristfallige eller svage idkare funnits, som förmått be- gagna dem allenast till härmning af mästarens eller naturens verk, I konsten såväl som allt menskligt finnes en gradation af förträff- ligheten, hvilken man ej kan häfva eller förneka. Men endast det inspirerade, det som bjuder oss något af denna »transfiguration» af tingen som kallas idealisering, är den del af konsten som ger henne sitt beriktigande och för hvars skuld det mindre fullkomliga, det bristfälliga och svaga får existera, såsom undäntagen ifrån re- geln. I och för sig har denna senare del intet berättigande, äfven det mest virtuosa användande af framställningsmedlen är utan denna tolkning ändamålslös, och frågan gäller således, huruvida det akademiska systemet befrämjat snille verksamheten eller blott den tekniska färdigheten. Framtiden. Band, 6. ' 27 418 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. f 1 Afser man endast den äkta konstproduktionen, har skörden under senaste århundraden sannerligen icke utfallit så rik. Växten ser ut att vara ymnig nog, men de fulla axen äp jemförelsevis få. Proportionen mellan antalet originell skapande snillen, hvilkas verk bära det gudomliga inseglet och som derför aldrig åldras, och de många, som tillsamman med sina verk fallit i glömska, härunder detta tidskifte blifvit en helt annan än under förra renaissansen. Det var redan Davids ofta uttalade tanke, att målarkonsten under akademiens inflytelse var nedsjunken till ett handtverk och likt ett handtverk lärdes åt eleverne. Ännu omständligare uttalas samma mening af Carstens, den tyske reformatorn. »I sanning», utbrister han, »då man räknar mängden af akademier i Europa, skulle man tro att stora konstnärskolonier kunde utsändas öfverallt mellan Goda hoppsudden och Nova Semla. Men rätta förhållandet är, att akademierna nedsatt konsten till ett blott vignettkram. Innan man hade dem, funnos store konstnärer, hvilka af sin tids potentater understöddes genom arbetstillfällen. Må man återgå till detta sätt, och man skall erhålla visserligen blott få konstnärer, men för- träfflige sådane, de der genom sina verk skola mer befordra den goda smaken, än de många medelmåttige.» Konstakademierna som, enligt honom, hade sitt upphof allenast i furstlig fåfänga, »ligga, så beskaffade som de alla äro, i vägen för konsternas återupp- blomstring.» »Frågan (icke om den nytta, utan) om huru mång- faldig skada de anstiftat i alla länder kunde förtjena en noggrann undersökning af insigtsfulle män. När skall dock detta tyranni, hvarigenom så många menniskor blifva oduglige medlemmar i sam- hället, som gör snillet redan i vaggan till krympling, som efter behag sätter näsa på smaken, när skall väl denna despotism en- gång upphöra? . Jag får visst ej upplefva det.» Sedan slutet af förra århundradet har förhållandet något för- bättrat sig, men Carstens opinion om det offentliga understöds- systemet är lika träffande än i dag. Enformigheten blir något mindre, i stylarne röjes större mångfald, men ser man närmare till är förbättringen uppvuxen i opposition imot, icke inom syste- met. Det är grundtanken i samtidens djupaste konstkritik. »Under tvåhundrade år har man nu försökt att befrämja och uppfostra de fria konsterna medelst statsinstitut, och man har dermed vunnit ett dubbelt resultat», säger Viardot i sin undersökning om sättet ätt uppmuntra konsterna, »på en gång ett mångfaldigande af konst- närerne och en likaså märkbar förminskning af konsten sjelf.» »Hvad är det vi se i dag»? tillägga denne fine och lärde konstkän- nare. »En mängd af medelmåttiga produktioner, värda all aktning. KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID.; 419 allt intresse, och äfven beröm; intet eller nästan intet af gedigna, stora, mästerliga verk, som vore värda beundran och entusiasm. Mycken talang, föga snille, mycken framgång, föga ära. Vid det man ser huruledes förmågan att producera blir klenare på samma gång den utbreder sig, kunde man säga, att intelligensens rike är som ett annat rike, der kapitalets kraft förminskas i den mån det söndersmulas, eller man kunde tänka sig att den menskliga anden i sin helhet förhåller sig som en gifven terräng, der en viss qvan- titet närande och produktiva safter frambringa resliga stammar eller småskog, alltsom man vill hafva det, hvarvid man kan räkna ungefär tjugu buskar - på en ek.» Nästan samma omdöme uttrycker Théophile Gautier på annat sätt i sitt bekanta utrop: »huru sköna saker skulle icke alla dessa skicklige män framställa, om de blott hade, någonting att framställa», och utropet tillämpas af den tyska kritiken på det stora måleriet vid internationela utställningen i München. Man tyckte en tid att Piloty i München väckte till lifs inöm dess akademi en ursprungligare, mera äkta konst, men redan efter ett par årtionden förefaller också hans skola såsom en mera torr lärdöms- frukt. Hans läromästare, de belgiske akademikerne, Gallait, de Keyser, så högt uppburne på fyratiotalet, beundrar man än för de samvetsgranna studierna, de patriotiska motiven, ett utförande utan vank eller fel, men åskådaren fängslas icke mera, emedan inspirationen ändock är svag. Denna förgänglighet röj es än märkbarare' hos de gamla Düssel- dorfarne, hvilka då visst egde en inspiration, men som var religiös, poetisk, romantisk, sällan af konstnärlig art. Orsaken till snillets sällsynthet i förhållande till produktionernas mängd finner äfven Viardot i de lättnader man uppfunnit och syste- matiskt söker bereda snillet. Konsten äf »eh planta, som slingrar sig undan odlingens lagar, undandrar sig alla de konstlade kom- binationer man upptänker till hennes fortplantande, naturaliserande och länkande» eller, för att begagna Platos liknelse, »konsten är en lundernas fågel, som hatar buren och älskar friheten.» Detta skulle vi sålunda'uttrycka, att konsten, såsom snilleverksamhet, är en tillfällig sak, som icke låter sig regelmässigt bedrifvas. Vill man i embetsväg framkalla hennes verk, eller föreskrifva hennes, idkare en viss terminlig eller på annat sätt bestämd verksamhet, så flyr inspirationen bort och endast det lärda eller tekniska nti verksamheten återstår. I otaliga fall visar konstnärernes lefnads- historier huru snillet hos en del vaknat sent, hos en annan del tidigt bortvikit, och om man nu ändock ville göra en sådan verk- samhet till Qtt regelbundet lefnadsyrke, huru skulle icke detta inom konsten uppdrifva öfvermåttan den välskolade virtuositeten och hos 420 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. allmänheten äter alstra den så öfverhandtagande tillfredsställelsen med en sådan virtuositets alster. Var nu konsten engång för alla uppförd på furstens eller statens ordinarie budget, huru skulle icke äfven den gode medborgaren, utan afseende å sitt personliga behof, uppföra henne å sin? Ansågo sig fursten och nationen böra be- främja . konsten, emedan hon spred glans öfver dem, huru skulle icke äfven inom allmänheten hennes verk blifva en nödtorft och en hederssak för hvar bildad man? På samma sätt som bland konst- närerne de verldsliga impulser, som innebäras i tillfredsställandet af furstens behag, höjandet af nationaläran, allehanda patriotiska rö- relser, eller ändå sämre, vinnandet af akademisk och annan verlds- lig utmärkelse, sattes att systematiskt verka i stället för den äkta konstnärliga inspirationen, så följde ock af systemet att inom all- mänheten det mindre var det vackra konstsinnet som föranledde köpen, än ett patriotiskt uppmuntrande och befrämjande eller, ändå sämre, ett begär att sprida någon del af glansen öfver sig sjelfva. Det var också oundgängligt för en konst, som skulle producera mycket och reguliert, utan afseende på om inspirationen var med om verket, att en större allmänhet köpte utan att så noga rådfråga sitt konstsinne. Och äfven om konstsinnet rådfrågades, huru skulle icke detta under tidernas längd påverkas af institutet, som med auktorisation af staten satte värde på konstnäreme och deras verk? Det var möjligt för de ledande inom akademien, för Vasari med ' sitt michaelangelska maner, för Lebrun och efter dem så många andre direktörer, att påtruga konstnärsgenerationer sitt framställ- ningssätt, icke genom snillets, utan genom ställningens öfverlägsen- het, och så blef det än lättare för akademien att forma allmän- hetens smak, att sätta näsa på densamma, såsom Carstens ut- tryckte sig. Vi äro härmed komma till akademiens uppfostrande verksam- het, hvilken är att anse som kärnpunkten i hela systemet. Vi hafva skärskådat verkningarna af den lefnadsställning staten kunnat bereda konsten och konstnärerne, och det återstår att lära känna frukten af det akademiska undervisningssättet. Det var fortfarande Caracciernes metod som, förfullständigad och på olika sätt varierad, vidmakthölls i den akademiska skolan. Hon öfverensstämde ock på det förträffligaste med ett system, som ansåg enheten i fram- ställning vara högst Vigtig och eftersträfvansvärd. I skolan ut- vecklades och inplantades måttstocken, enligt hvilken konstnären skulle rätta sig och som borde vara den goda stylens fasta ge- mensamma band. Genom den akademiska posen, hvilken eleverne termin efter termin eftergjorde, är det lätt att igenkänna verken KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTJD. 421 af hela adertonde seklets konst. En dag, då eleverne i Davids atelier råkat i delo om hvilken ställning modellen borde intaga, lät mästaren vid sin ankomst denne återgifva de föreslagna attity- derna och nagelfor strängt med förslagen. »Jag slår vad», sade han, vändande sig till en yngling, som plägade besöka akademiens sköla, »att det är dusom angett denna härliga pose, hvilken spän- ner modellens bröst till likhet med ett fågelskrof», hvarefter han beskref, huru de konventionela rörelserna och ställningarna åstad- kommos i akademien medelst rep och träbitar under modellens armar och ben. Denna onatur hade akademien visserligen icke uppfunnit, men exemplet visar huru hennes sköla kunde tjena till att befästa tidens missriktningar och utbreda dem som principer4 hos konstnärsgene- rationer. Hvad som skall passa för alla elever på klassen och som af olika professorer skall kunna bibringas dem, kan endast vara detta abstractum af teknisk färdighet och insigt, uti hvilket tidens konst återfinnes på samma sätt som tidens vetenskap återfinnes uti lärdomsskolans kurser. Men äfven der någon viss missriktning icke afsatt sig uti den triviala grunden, der denna utgöres af de sundaste principer och de riktigaste maximer, uteblir imellertid icke den för snillet förlamande inflytelse, som Carstens anmärkte hos den akademiska undervisningen. Det utmärkande för Carac- ciernes metod, som skilde densamma från Leonardos skola och gjorde den så väl lämpad för ett statsinsitut, var den opersonliga undervisningen. Caraccieme skilde sig ock från manieristerne ut- tryckligen deri, att de icke viUe påtvinga lärjungarne sin styl, utan endast gifva dem en handledning till att göra en egen. Det är också klart, att då ett antal professorer turvis sköta klassen eller äfven efter hvårandra undervisa lärjungen, är det endast det all- männa i uppfattningssätt och förfarande, som, jemte lärorna och maximerna, kan på detta sätt meddelas. Då nu skolan år efter år, i den falska föreställningen att sålunda dana mästare, spänner de individuela anlagen, vid menniskans böjligaste ålder, uti detta schemats Prokrustes-säng, inses för hvilka vådor äfven den yppersta begåfning blir utsatt. Caraccierne stannade ändock vid en tidi- gare punkt, der de hänvisade eleven, om ock på ett oriktigt sätt, till egna studier. De moderna konstinstituten derimot hafva åtagit sig att slutföra utbildningen. Efter att hafva bjudit eleven, såsom ledning för hans åskådnings- och uppfattningssätt, ingenting annat än detta famösa akademiska ideal, denna liflösa abstraktion, som är närmast slägt med anatomiska och zoologiska planschverk, och i hvilket modellens konventionel pose har gjort ungefär samma 422 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. tjenst som Rafaels bekanta certa idea, får han betyg på att vara mästare, ja det ges akademier, som uttryckligen gifva honom he- derstiteln af akademiens elev, på samma sätt som man eljest kallar sig elev af den eller den mästaren. Det var insigten af denna metods otillräcklighet, som i de tyska akademierna framkallade de så berömda mästarklasserna, i hvilka lärjungen inträdde för att under en viss mästares ledning invigas i en speciel konst. Häri låg ofelbart det riktiga, att den rent skolmässiga undervisningen nedsattes till en blott förberedelse, me- dan den specifikt konstnärliga återfördes till- ateliererna, ty såsom sådana tänkte man sig dessa målare- och bildhuggareklasser. Här skulle nu eleven, arbetande under mästarens ögon, imottaga de personliga inflytelse!', som omsider befunnos erforderliga till att utveckla snillet. Men denna förknippning af skola och atelier på akademisk grund har icke lyckats väl; den inre motsägelsen mellan embetsverket och konstnärskapet framträdde blott desto tydligare. Mästarklasserna eller de akademiska ateliererna, som uppfunnos i Düsseldorf, samt derefter infördes i Antwerpen och andra akade- mier, hafva blott tjenat till att förlänga det förlamande tvånget; de bragte nya vådor åt den lilla rest af originalitetet, som kunde förefinnas efter förberedelsen i skolklasserna, de hafva ökat lär- domen, korrektheten och likformigheten, men ytterligare på be- kostnad af snilleverksamheten. Ty imellan mästaren, som i em- betsväg är skyldig imottaga eleven, sedan denne genomgått de för- beredande klasserna och af juyn eller rådet eller senaten förklarats mogen för hans handledning, och eleven som af den fortverkande skolmaschinen skjutes in i hans atelier och intet annat val eger, såvidt han vill begagna de akademiska förmånerna, uppkommer icke den rätta vexelverkan. Redan denna tvungna samvaro är eg- nad att göra professorns undervisning formel i stället för lefvande. Och betänker man, huru i all statutmässig tjensteverksamhet ruti- nen förr eller senare gör sig gällande, i följd hvaraf handled- ningen blir en schablon, som är lika för alla, i stället för att vara en lefvande vexelverkan mellan två befryndade skaplynnen, så fin- ner man lätt, att i den officiela atelieren icke bjudes hvad den blifvande konstnären sist och slutligen behöfver. Den specifika undervisningen för konstnären gäller nämligen ingenting mer eller mindre än hans hela uppfattning af lifvets företeelser, hvilken, som bekant, är olika färgad efter en hvars olika individualitet. Skall det gryende snillet erhålla någon hjelp vid utvecklandet af sin uppfattning, så kan det ske endast genom att möta en befryndad konstnärsande, som redan utbildat sin och KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 423 nedlagt densamma i en mästerlig teknik. På grund af frändska- pen är . det sannolikt, att han hos den fritt valde mästaren äfven finner den sympati, som är så vigtig vid ifrågavarande vexelverkan; åtminstone finner han i mästarens, med hans eget homogena sätt att uppfatta och arbeta det lefvande föredöme, hvafur hans origi- nalitet hemtar hvad den behöfver. Så orimligt det nu är att den officiele professorn skall kunna bjuda en sådan frändskap, långt mindre en sådan sympati åt landets eller provinsens alla blifvande historiemålare, eller genremålare, eller landskapsmålare, eller skulp- törer, så rimligt är det att han stannar vid att lära dem en teknik utan all uppfattning. Derimot har man uti Davids atelier — den enda som jemte Thorvaldsens i nyare tider gett exempel i stort på äkta, konstnärsuppfostran, — bevis huru den personliga led- ningen i i atelieren kan verka lifvande äfven på ganska olika an- lag, utan att tvinga dem mera än de naturbgen och godvilligt låta sig böja; det är en anblick, som i mycket påminner om fädrens föredöme, hvilket i hemmet blir en lefvande regel, hvarefter bar- nens anlag utveckla sig så olika uti likheten. Om man härvid ville invända, att den Davidska atelieren dock, äfven den, befästat en missriktning, röjande sig i det patetiska och skulpturmässiga hos hans hundratals elever, så bör likväl märkas, att det här skedde på grunden af en lefvande åskådning och öfvertygelse, sådan en öfverlägsen ande (vid personlig beröring kan meddela, och att vid all den likhet som röjes i Girodets, Gérards, Gros’, Ingres’ och Leo- pold Roberts formbildning, de individnela anlagen hos enhvar af dem dock fått utveckla sig långt friare och otvungnare än vid den akademiska rutinen är fallet. Men orsaken till likformigheten här bör också sökas ‘i den omständigheten, att en enda atelier på den tiden dominerade hela utvecklingen, hvarigenom tillfälligtvis en obe- roende atelier inträdde i det monopol som eljest endast tillkom- mer statsinstitutet med dess kostnadsfria undervisning, dess belö- niingar och stipendier. Under vanliga förhållanden derimot slår icke fel att lärjungen kan välja bland flera mästare den rätte, i nödfall går han att söka honom i främmande land,' och finner han honom icke bland de lefvande, kan han ändtligen söka bland de hädangångne, der så mången före honom funnit sin rätte ledare. Det är således blott en lyckträff, om och när han inner den rätte, men det kan icke heller vara annorlunda, ty i snillets utvecklings- gång kan ingen omständighet vara förutsedd och beräknad. Dess bana är en slingrande stig, som af idel lyckliga tillfälligheter öpp- nas för denne och för ingen annan; vill man anordna dessa till- 424 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. fålligheter systematiskt, sä får man till stånd blott en kronolands- väg, beqväm för hvar man, men oändamålsenlig för snillet. I känslan af denna brist på en personlig ledning, som kunde verkligen lifva lärjungen samt leda och pröfva hans anlag, har akademien uppfunnit prisbelöningen och konkurrensen. Då hän- förelsen för konsten, den mästaren genom sitt umgänge kan väcka hos lärjungen, skall ersättas genom medaljer och diplomer, röj es äfven dermed systemets svaghet jemte dess genomgående tendens att i konsten . inmänga fåfängliga motiv. Är det en betänklig sak, att systematiskt medelst sådan profan utmärkelse uppmuntra , dem, som skall finna sin rätta lust i det ideala, så är det ock en vansklig sak, att medelst konkurrensen vilja pröfva förhandenvaron af denna lust och förmågan af dess tillfredsställande. Mer bräck-: lig visar sig knappast den akademiska skolan än i denna slagruta, som det akademiska rådet, senaten eller juryn pålägger en eller två gånger om året till att upptäcka hvar snilleådrorna gå och hvar de saknas. Om staten trodde sig hafva funnit uti detta sala- rierade kollegium, som sammanträder och med mer eller mindre lifvade, mer eller mindre öfvade blickar granskar de förelagda teck- ningarna eller kompositionerna, röstar och åtskiljes likgiltigt som man kom, det sannskyldiga redskapet till att utfinna nationens snillen, dem staten sedan borde taga vara på för den eftersträfvade nationalglansens skuld, så visa otaliga konstnärsbiografier medlets oändamålsenlighet. Ingenting är vanligare, än att de äkta konst- närerne vid skolgången fastnat i någon af de trånga öppningarna, om icke det att de alldeles gått skolan förbi. Detta är ock den svaga punkten, som förorsakat akademiens försvarare ett stort bryderi. Kugler erkänner, på tal om den öfverhandtagande me- delmåttan och pauperismen i konsten, att kontrollen är svår att utöfva, men å andra sidan kan han icke, genomträngd som han är af vördnad för byråkratstatens högre intelligens och förmåga» frångå att ju »en uppriktig ledning bör kunna skilja den äkta ta- langen från den inbillade», ja också «igenkänna talangens karakter och mått samt derefter inlänka den på det för densamma lämpade verksamhetsområdet.« Men med alla dessa bristfålligheter och så illa hon än betje- nar snillets utvecklande, är icke destomindre konstskolan en för odlingen oumbärlig sak. Visade sig den skolmässiga undervis- ningen behöflig redan på Leonardo da Vincis tid, så kan den i våra dagar än mindre umbäras. En konst, .som vill återspegla lifvet ifrån dess minsta rörelser i naturen intill dess mest monumentala yttringar inom andens verld, förutsätter för sin framställning en KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 425 mångfald af kunskaper, hvilka icke ens den snillrikaste kan und- vara. De anatomiska studierna, som drefvos i Carccierernes skola, måste drifvas ännu längre af adepter, hvilka böra återge, såsom fallet är i den moderna batalj- eller jagtbilden, de mest plötsliga och ovanliga kroppsrörelser, och för att säkert affatta alla de in- vecklade rumförhållanden, man numera vill finna på duken, förslår den egna iakttagelsen visserligen icke. Det traditionela vetandet, som fortplantades i skråverkstäderna, återfinnes i långt ymnigare mått och bättre form uti konstens hjelpvetenskapér, och sättet att meddela dessa är uppenbarligen det skolmässiga. Det bör villigt medgifvas, att utan de vetenskapliga insigter som konstskolan bi- bragt, den moderna konsten icke varit mäktig att med sådan sä- kerhet utbreda sig återspeglande öfver alla områden. Men äfven den gemensamma grunden för all konstnärlig teknik, tecknandet, meddelas med större fördel och framgång i skolan klassvis, än i atelieren åt en och en i sender. Det är så uppenbart, att ögats och handens öfning till att snabbt och tjoget återge studiebladen och naturföremålen kan förträffligt bibringas genom korrigerande på klassen, att väl enhvar mästare skulle anse sin tid kunna bättre användas, än till att bibringa dessa elementer åt nybörjare, en efter annan, som söka inträde i hans atelier. Men måste väl der- för instämma i hvad Kugler yttrar, då han försvarar konstakade- mien och, efter att hafva uppräknat föremålen för den skolmässiga undervisningen, tillägger: »allt detta är saker som, från den ena eller andra sidan betraktade, äro nödiga för den konstnärliga ut- bildningen, dem snillet ingalunda har med sig, då det ipträder i verlden, och hvilka svårligen på annat sätt blifva erbjudna det- samma i likadan fullständighet och med så tillräckliga medel som i akademierna. Den enskilte mästaren, som samlar ett antal unga konstnärer såsom medhjelpare i sin atelier, är sällan i stånd att meddela dem mer än en blott ytlig undervisning i konstens fun- damenter och derpå visserligen sin egendomliga praktik, sitt åskåd- nings- och uppfattningssätt; historien är blott alltför rik på exempel, huru en skola, hvilken. väsentligen uppkom blott genom deltagande i mästarens arbeten, visar sig vara föga annat än en ytlig harming af hans egenheter.» - Det ar dessa uppenbara fördelar och den derpå grundade oumbärligheten af en skolmässig undervisning, som hufvudsakligen upprätthållit akademien vid alla omstörtningsförsök. För alla de gånger man entusiasmerat sig för den så naturkraftiga och gedigna uppfostran i de gamla skråen, så hafva dock sällan någon ateliér- skola af den gamla sorten velat komma till stånd. Man får val 426 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. dervid märka, att statsskolan med sina resursser, att icke säga monopol, kunnat motverka uppkomsten af stora oberoende atelier- skolor, men orsaken ligger dock hufvudsakligen i konstundervis- ningens egen natur. I flere brancher behöfver dessutom mästaren ingen arbetspersonal för egna arbeten, han kan icke på detta sätt göra sin läraremöda betald, och föredrar då, om det så skall vara, att meddela elementen i skolan imöt en fast lön. Så hafva oppositionsmännen slutat med att blifva professorer och direktörer. Och imellertid är det dock uppenbart, att konstskolan icke kan inviga någon i utöfningen af en konst, utan, der hon det försökt, verkat förlamande på anlagen. Men denna motsägelse skulle dock icke vara svår att lösa, om man blott, afstående från alla anspråk på att meddela den specifika konstnärsbildningen, ville inskränka sig uppriktigt och ärligt till att meddela endast den triviala för- beredelsen, eller, med andra ord, till det som verkligen skolmässigt kan bibringas. Man borde blott stanna vid den punkt, der den ideala uppfattningen begynner utvecklas hos elever, öfverlåtande åt honom sjelf hvad derefter följer, och förbehållande åt skolan för- , utom hjelpvetenskaperna, allenast den öfning af hand och öga, som går ut på ett troget och säkert återgifvande af tingen. Äfven detta är väl mer än en blott mekanisk färdighet, men det är dock icke mer än hvad en och hvar med form- och färgsinne begåfvad elev kan uppnå, och fordrar icke heller af läraren någon särskild uppfattning af föremålen. Den enda öfning till en ideal tolkning, som kunde i skolan förekomma, vore öfningen efter antiken, hvars verk nu en gång för alla innebära en så allmängiltig transfiguration, att de rätt begagnade kunde tjena eleven till föresyn, medan der- imot aktstycket och komponerandet såväl som de skilda konsternas speciela teknik, målandet och modellerandet, måste bortfalla, åt- minstone så tillvida som dessa öfningar förutsätta en viss bestämd uppfattning af föremålet. Men äfven med denna inskränkning, som vore nog välgörande för de blifvande äkta konstnärerna, återstode dock en svårighet med hänsyn till alla de andre eleverné. Kugler, som medger att skolan icke kan dana mästaren, men imellertid vill att hon skall slutföra hans förberedelse, glömmer att säga hvad det skall bli af alla dem, som egt formsinne nog att genomgå hennes klasser, men icke den begåfning som erfordras för en idealt skapande verk- samhet. Efter den nyss angifna inskränkningen bortfölle natur- ligtvis alla anspråk, att i skolan kunna kontrollera anlagens art och beskaffenhet. samt utgallra de rätt begåfvade från de öfrige. Skolan vore egnad åt formsinnets utbildning i allmänhet, med den KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 427 hemliga förhoppning att bland de utbildade funnes törhända äfven de rätta konstnärsanlagen; men hvilket vore då ändamålet med de öfriges skolgång? Man kunde ändock tänka sig att staten egde ett intresse vid det utkorade fåtalets fortkomst, men ett ändamåls- löst uppfostrande sådant som det stora flertalets, hvilka för konsten saknade den rätta begåfningen och för öfrigt intet mål egde för sitt formsinnes utbildning, kan icke vara någon riktig hushållning med naturens intelligens. Det vill synas som härvid någon analogi med lärdomsskolan, som ju äfven lägger grund för vetenskapsman- nens bildning, men dock icke afser att dana vetenskapsmän utan endast att sprida vetandets elementer i den allmänna bildningen, skulle föresväfvat den akademiska undervisningens försvarare, enligt hvilken analogi all den undervisning, som icke komme den äkta producerande konsten tillgodo, dock bure sin frukt i den allmänna bildningen. Formsinnets utveckling genom öfning i tecknings- konsten är visst ock af största vigt för den allmänna bildningen, men den har lämpligare blifvit godtgjord på annat sätt, då teck-, ningsundervisningen mer eller mindre fullständigt upptagits i de vetenskapliga läroanstalterna; konstskolan derimot kan icke i ett sådant mål hafva sitt berättigande. Så visst som konsten är pro- duktion, så visst måste ock konstskolan hafva ett praktiskt syfte, och då hon imellertid ledde flertalet af sina elever under två, tre eller flere år af menniskans afgörande utbildningsålder till intet sådant resultat, qvarstode dock Carstens’ något kärft uttalade före- bråelse, att konstskolan frambringar en mängd oduglige medlemmar i samhället.» Omkring denna svårighet har frågan om konstakademiernas organisation i synnerhet rört sig intill sista tider. A ena sidan nödvändigheten att gifva skolinässig förberedelse åt de fria kon- sternas idkare, å den andra det ändamålslösa undervisandet af alla elever, hvilka egde form- och färgsinne, men icke den rätta konstnärskallelsen och dem skolan icke förmådde i tid bortvisa. Ur denna svårighet synes nu en utväg öppna sig, hvilken-i en snar framtid lofvar att leda konstundervisningen till en sund och solid grund. Utvägen går öfver den numera frigjorda handtverks- konstens område. Medan de fria konsterna, såsom vi sett, i statens tjenst och vård burit glänsande men något ihåliga och osunda frukter, fort- lefde de ofria konsterna i skråtvånget. Jag behöfver icke här uppehålla mig vid den ganska vackra blomstring, som icke förty röjes i en del grenar under adertonde seklet. Den fint utbildade smaken hos århundradets aristokratiska kretsar uppehöll en mängd 428 FKAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. yrken, som tillfredsstälde lyxbehofven, några ibland dem, såsom porslinsfabrikationen och gobelinsväfnaden, voro upptagna i regen- temas hägn och stälda under artistisk ledning, och för pariser- handtverket, hvilket afgjordt beherskade marknaden, kunde i någon mån Académie de S:t Luc verkat välgörande. Alltnog, befrielsens timme slog äfven för yrkena i den samma stund, då alla andra privilegier bortsopades af revolutionen. Bland de menniskans rät- tigheter, som proklamerades den evigt minnesvärda Augustinatten 1789, ingick äfven rättigheten till arbete, sådant en hvar enligt måttet af sina krafter känner sig vuxen för. Så försvunno med ens dessa skrankor, inom hvilka yrkena skyddats först, inskränkts och förtvinat sedan. Men revolutionen förhöll sig på detta område icke blott nedrifvande; hon lade med sitt Conservatoire des arts et métiers första grunden till det nya skick som borde efterträda det gamla. Steg för steg blefvo under kejsardömet och restaura- tionen en mängd anstalter inrättade i Lyon, i Lille, i Douai, men i synnerhet i Paris, der konservatoriet försågs med en särskild skola af Napoleon I, arrondissementena med egna teckningsskolör af Juliregeringen, allt till förmån för dessa yrkeskonster, hvilka man i tiden ej velat unna en egen undervisningsanstalt. Staten insåg att om han borttagit skråen, så ålåg det honom att ge något bättre i stället, och så gaf han dessa skolor och dessa muséer af mönster och modeller, hvilka så väsentligen bidragit att under vårt århundrades förra hälft hålla konstindustiien som ett slags speciel tillhörighet för Frankrike. Men detta skick var blott en förberedelse till den utveckling, som under de två årtiondena efter den första internationela expo- sitionen 1851 försiggått på konstindustriens gebit. Den franska regeringens åtgärder, så fruktbringande på sin tid och medan Frankrike var utan medtäflare, te sig som ganska oansenliga i jemförelse med de nät af teckningsskolor och de delvis kolossala muséer, hvilka uppstått främst i England, Sydtyskland och Öster- rike, under det att dessa länder med väldiga språng kastat sig in på den konstindustriela marknaden. Sedan sakteligen skråen upp- lösts öfverallt på kontinenten, uppkommo ett stort antal större och mindre undervisningsanstalter, dels för något specielt yrke, dels för en grupp af sådana, hvilka alla afse, att bibringa konstnärlighet åt industrien. England ensam räknar öfver hundra sådana skolor af de mest olika dimensioned med mer än 90,000 elever för året. Och följden af denna rörelse, som snart nog återverkade på Frankrike, har varit ej blott en hastig utveckling af konstindustrien. KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 429 utan, hvad vigtigare är, ett säkrare och gedignare formsinne i dess produktion. Med denna konstindustriens frigörelse, dess öfverlåtande åt konkurrensen och deraf följande förädling, har konstodlingen öfver- hufvud inträdt i ett nytt stadium. De förhållanden, som uppkommo i följd af skilsmässan på sextonhundratalet, det system, som uppgjordes för de fria konsternas befrämjande under regeringens vård, hafva förlorat sitt berättigande, när nu dèssa återfunnit sitt naturliga hägn i de frigjorda yrkena. Hvad först och främst upp- fostran vidkommer, är det väl svårt ännu att ange en viss plan i de konstindustriela högskolornas, South-Kensington muséets, det österrikiska muséets eller den Krelingska skolans organisation. Under det man med ansträngd ifver söker efter den bästa metoden, förete de ännu en ganska olikartad karakter. Det torde dock redan vara af erfarenheten bevisadt, att dessa anstalter göra klokast i att icke vilja inom skolan slutföra mästarens utveckling. Äfven har öfverlåtes lämpligen praxis åt de enskilda ateliererna, medan skolans sak är att meddela den gemensamma grunden för all konst- industriel verksamhet, och denna är åter, förutom hjelpvetenska- perna, formsinnets utvecklande genom teckning efter natur- och konstföremål. Huru än undervisningsföremålen förändras, är detta dock väsentligen samma grundval söm den, hvilken öfvan fordrades för inträde i den egentliga konstnärsateliern. På denna elementar- undervisning har man i det österrikiska muséets skola låtit följa en specialundervisning i trenne klasser, en för yrken som hafva sin teknik i arkitekturen, en annan för yrken grundade på bild- huggarkonstens, en tredje för yrken grundade på måleriets teknik, och det är sannolikt, att denna anordning skall med tiden blifva den allmännaste. Det är då uppenbart, huru nära konstindustri- skolan kommer det mått af förberedande skolmässig undervisning, som kan vara gagneligt för den fritt skapande konstnären. Att konstindustriskolan kan så organiseras, att hon kan lämp- ligen öfvertaga äfven dennes förberedelse, lider intet tvifvel, äfven om man icke vill anse den anstalt, Kreling uti Nürnberg nu i tjugu år upprätthållit, såsom ett afgörande bevis. Det afgörande är, att konsternas samlefnad blifvit nära på återstäld och att man dermed återkommit till insigt af att i all konstnärlig verksamhet är blott ett och samma formsinne som verkar på ett olikartadt innehåll. Hvilket afstånd än må synas mellan förskönandet af de brukbarä tingen och att ge skön gestalt åt menniskans högsta idéer, har man funnit likartade styllagar och samma principer gällande för skönheten. Ju flere arter konstindustrien utvecklar 430 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. och ju mer en stylfull behandling åter gör sig gällande i dessa arter, desto mer försvinner klyftan mellan de ofria och de fria konsterna, en klyfta, som vi sågo uppstå först vid den stora konst- periodens utgång. På den fasta stammen och de mäktiga grenarne af industriel verksamhet utvecklar sig konstindustriens fina löf- beklädnad, uti hvilken, när och hvar de rätta omständigheterna förefinnas, bildar sig en frukt, som är det ideala konstverket. På detta sätt kan man ock förklara sig att i den nämda perioden den höga konsten hemtade så mycket för sin teknik ur handt- verkskonsten och så många skapande snillen ur yrkenas leder. Så w fortskriden är också i våra dagar konstindustrien, att artisten i många brancher, såsom modellör eller mönsterritare, intar en ledande ställning öfver handarbetaren, hvarför öfvergången för honom till idealt skapande verksamhet och tillbaka till konstindu- strien är så mycket lättare och naturligare. Det är nu i stöd af denna väsentliga enhet hos all konstnärlig verksamhet som äfven den förberedande undervisningen bör kunna förenas i en anstalt, och funne man äfven fördelaktigt att dela henne, så kan delningen icke mer ske som förr, efter fri och ofri konst, utan möjligen så, att en skola förberedes för de arkitektoniska yrkena och arkitek- turen, en för de målande yrkena och målarekonsten, en för de målande yrkena och målarekonsten, en för de plastiska och bild— huggarkonsten. Vill man nu reda sig ur det konstakademiska dilemmat, utan att precist genom ett Alexandershugg göra sig af med dessa an- stalter, så är enda utvägen att organisera dem så, att eleven, efter den första elementära handledningen, på olika linier förberedes. för de olika arterna af konstnärlig verksamhet. Det förstås att eleven, misstagande sig på sina anlag, kan slå in på en oriktig väg, men öfvergången från en linie till en annan inom skolan är då icke svårare, än öfvergången från en konstproduktion till en annan uti samhället. För det stora flertalet leder skolan naturligen ut till de konstindustriela arterna, och den mängd af snillelösé arbetare som de fordna akademierna uppstälde på orätt område, ' skola dermed erhålla sin riktiga verksamhetskrets inom konsten. Det kunde väl vara godt och bra att det akademiska systemet utbredde konstens teknik till många, men det är ändå bättre, att denna så utbredda tekniska talang får sin riktiga användning. Det är så mycket vigtigare som en ädel form på de brukbara tingen gagnar konsten i långt vidsträcktare kretsar, än taflor och skulp- turverk som tillfredsställa fåfängan mer än något konstsinne. För att undgå en missriktning, som blir uppenbarare ju mer det rätta KONSTAKADEMIERNAS BESTÄMMELSE OCH FRAMTID. 431 bruket inträder, och för att sålunda, om möjligt, bevara sin existens hafva en del akademier ändtligen beqvämt sig att upptaga handt- verkskonsten i sin läroplan. »Det är uppenbart», heterd et i för- slaget till reorganisation af Brüsselerakademien 1862, »att denna undervisning finner sin naturliga plats i en sådan skola som akade- miens. Vid sidan af de rena konststudierna kan konstens tillämp- ning på industrien utveckla sig. Detta blir väl en skild afdelning, men på samma gång en omedelbar följd af den egentliga under- visningen, hvilken på sätt och vis skall stråla ut öfver den indu- striela.» I enlighet härmed innebär ock förslaget, att den senare skall anordnas efter konstens trenne hufvudgrenar, för de arkitek- toniska, de plastiska och de målande yrkena. I samma syfte re- organiserade sig Berlinerakademien 1869, och nyligen har konst- skolan i Stuttgart i sin läroplan infört en förträffligt anordnad undervisning för de högre yrkena. Huruvida dock akademien, genom att omforma sin skola i enlighet med tidens fordringar, kan för öfrigt bevara sig och sin uppgift att yara ett statsinstitut till de fria konsternas befrämjande, är ganska tvifvelaktigt. Det må vara att en anstalt, som ger en skolmässig undervisning till det allmänna formsinnets utvecklande, är ett lämpligt föremål för regeringens vård och omkostnad, med att en institution vore erforderlig för det att furstemakten dermed hedrade och hägnade konstnärer, klingar redan som en åsigt från en förgången tidsålder. Det kan i våra dagar anses som en större heder, att vara delaktig i »arbetets ära», och. som en större trygghet, att vara delaktig i den stora industriela rörelsen samt värnad af de lagar, som skydda uppfinnarens rätt. Afser man åter akade- miens uppgift, att med understöd, salarier och andra lättnader forthjelpa nationens snillen, dem hon i sin skola skulle upptäcka, så torde hon hafva spelt ut sin roll i det ena som i det andra hänseendet. Har det nogsamt visat sig, att de rätta lättnaderna eke kunna tillskyndas den begåfvade i embetsväg, så vill detta säga, att de skola tillskyndas honom af den hand som i hans inre nedlagt begåfningen. Hvilka redskap, i form af vänlige gynnare, befryndade och kärleksfulle mästare, oförutsedda arbetstillfällen, denna hand må begagna, så gifves endast på detta sätt utsigt för att lättnaderna komma i rätta stunden och blifva lämpade efter den begåfvades originalitet. Den konstens emancipation från staten, som redan Carstens påyrkade, men utan hopp att få upplefva den, synes sålunda vara nära förestående. Trots all deras menliga inverkan voro angreppen mot akademien förgäfves, så länge de fria konsterna stodo utan 432 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. vexelverkan med sitt naturliga underlag. Det ges dock en sida af akademiens verksamhet, som är hållbar och genom hvilken hon äfven i framtiden kunde gagna. Hon har icke hlott förmedlat 'mellan ■staten och konsten, utan ock mellan konstnärerne och allmänheten, dels i det hon påsatt de förre och deras verk ett visst värde, genom tilldelande af akademiska värdigheter, pris och diplom — detta hallstämplande, som akademien i tiden ärft ifrån skrået, — dels i det hon genom utställningar beredt en mötesplats åt pro- ducenten och afnämaren. I förra hänseendet har dock statens mellankomst visat sig skadlig, i senare hänseendet är den åtminstone öfverflödig. Det vore väl imellertid knappast rådligt, att de fria konsternas idkare, åtminstone der allmänhetens konstsinne ännu icke vaknat till synnerligt lif, afstode från hvarje sådan förmed- lande inrättning, lemnande åt den enskilte att arbeta sig fram på ryktets marknadsplats, åt den enskilta företagsamheten att skaffa kunder åt verkena. Det är visst uppenbart att till stor del för- medlingen kommer att ombesörjas på vanlig affärsväg, genom konsthandeln, som utvecklar sig till en allt större betydenhet, men då konstverket är enda exemplaret, behöfves en större mötesplats, om det skall ega utsigt att erhålla den bästa möjliga köpare. Man kunde nu tycka, med hänsyn till den omfattning som skall gifvas skolan, som om den förmedlande anstalten äfven torde om- fatta de konstnärliga producenterne i gemen eller ungefärligen erhålla samma organisation som denna académie de jonction, hvars sammansättning vi tidigare lärde känna. Men dels behöfva de fria konsternas verk, af anfördt skäl, en mötesplats af annan be- skaffenhet än de konstindustriela, dels ligger en sådan fast kor- porativ sammanslutning, bygd som denna var på ett uteslutande privilegium, alldeles icke i tidens lynne. Dess ställe intages allt mera af fria föreningar mellan konstnärerne, med eller utan till- träde af konstvännerna. Oberäknadt de egentligen så kallade konst- föreningarna, med uttryckligt syfte att bispringa och med den betänkliga utlottningsmetoden, dem jag derför anser blott som en ohållbar öfvergångsform, hafva fria föreningar under olika form och namn, Konstnärsgille, Künstlervereine, Sociétés, — i England äfven under namn af Academies, uppkommit desto talrikare, ju mera vaket och verkligt konstlifvet visat sig på en ort. Af dessa föreningar kan icke blott utställningsbestyret öfvertagas, utan ock on förmån ernås, som det låg i statsinstitutets natur att åsidosätta. Utan att ega den korporativa karakter, ej heller det furstliga patronage, som i tiden var behöfligt för de gamla italienska akade- mierna, erbjuda de dock samma sällskapliga fördelar, det kamrat- NÅGRA RÖSTER OM SKANDINAVISMEN. 433 skap, den lofvärda täflan och det inbördes stöd, som afsägs med dessa samfund, men som försvunno ur statsinstituten. Till dessa fördelar kommer ytterligare den ömsesidiga garantien genom un- derstöd- och pensionsföreningar. Den hastiga utvecklingen af dessa fria föreningar har redan till fullo ådagalagt, ått associatio- nen, så fruktbärande för den industriela verksamheten, afger, rätt begagnad, äfven för konsten det yttre skick, som skall efterträda det akademiska systemet. Men dpn sanna måttstocken, hvem skall väl upprätthålla den, om regeringen tar bort sin hand? Jag svarar: Må man först visa att det är det ideala uppfattningssättet och icke fastmer en teknik utan all originel uppfattning, som af statsinstituten upprätthållits och utbredts. Den sanna måttstocken skall man finna, der den alltid funnits och alltid bort sökas: uti den snillrike mästarens atelier, så snart blott dennes utveckling i tid emanciperas från skoltvånget. För de lyckliga anlagen är nog sörjdt genom en , offentlig undervisning som går ut på att höja formsinnet hos nationen öfverhufvud och särskildt formförmågan i all konstnärlig produktion. Sedan kan snillet så mycket hellre öfverlåtas åt egna krafter, som dessa, om det gäller, numera ega ett fruktbart verk- samhetsfält inom den omgifvande konstindustrien. Den samme gifvare, som sörjt för anlagen, skall nog i sinom tid leda den begåfvade till en höjdpunkt, derifrån hans verk evärdligen stråla i all tid och inför allt folk. C. G. Estländer. Några röster om skandinavismen. The Edinburgh Review, Juli, 1871: Scandinavian Politics. Revue des deux Mondes, 1 Febr. 1870: Les nouveaux dangers du Nord et le scandinavisme par A. Geffroy. Tre skandinaviska upp- satser af G. K. Hamilton. Lund 1870. Ingenting är mera vanligt, än att de närmast intresserade deltagarne i en politisk idés utveckling, när den ej längre pådrifves af stora, historiska händelser, utan blott småningom, med lång- samma och obetydliga steg arbetar sig fram, dels förbise dels Framtiden. Band 6. z 28 434 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. glömma att hopsummera de små resultaten, och derför föreställa' sig, att ett stillastående eller till och med en återgång inträdt, ehuru för den mera uppmärksamme betraktaren rörelsen fortgår i samma riktning som förut, om än tyst och sakta. När sedan en mera'ingripande, i någon mån epokgörande tilldragelse inträffar, från hvilken man, såsom från en höjd, kan kasta en omfattande blick tillbaka, förvånas man vid att på en gång upptäcka alla de många, förut ej påaktade, smärre företeelser, som nu med ens sluta sig tillsamman i ett stort faktum, ett betydande resultat. Detta kan med andra ord uttryckas så, att det midt under hvar- dagshändelsernas förlopp är svårt för deltagarne att vinna ett historiskt perspektiv: dertill fordras något tidsafstånd. Skåndina- vismen befinner sig för närvarande i ett sådant skede af blott skenbar hvila, hvarunder arbetet oafbrutet fortgår med små och derför, såväl för motståndarne som för otåliga eller ljumma vänner, omärkliga frukter. Väl är frågans politiska sida trängd i bak- grunden, men den materiela samfärdseln växer för hvarje dag och likaså den litterära förbindelsen. Redan för ett årtionde sedan lät den förres raska utveckling »den första mellanrikslagen» (13 Juni 1861) af ett trängande behof påkallas; och i det senare hänseendet, hvilken skilnad mellan nu, då man med fog kan tala om en samfäld nordisk litteratur, och den tid, för föga mer än trettio år sedan, då en svensk tidning (Freja, 1837, N:o 21) med uppenbar förundran omtalade, nästan som en kuriositet, att »ett litterärt företag af en egen natur sedan förliden höst varit å bane», nämligen den Unionskalender, hvartill dr Ekbohrn och pastor Sten Stensen Blicher vid ett sammanträffande i Göteborg uppgjort planen. Men om de, som befinna sig å sjelfva skådeplatsen, ej ha öga för det rundt omkring dem utan allt buller fortgående arbetet, märka dock de, som från något afstånd åskåda detsamma, att det ej afstannat. Sålunda händer det att, sedan meningsutbytet om hit hörande frågor tills vidare upphört i den skandinaviska pressen, de fortfarande diskuteras i den utländska. Den mindre omedelbart intresserade och mera opartiske, främmande åskådaren har ej, såsom stridsmännen för och imot inom sjelfva de nordiska län- derna, låtit sin blick förvillas af ett skenbart afbrott, eller i miss- gynnande tidsomständigheter, som åter hastigt kunna förändras, funnit någon giltig anledning att tvifla på riktigheten af grund- satser och syften, som uppbäras af en lång historisk utvecklings och erfarenhets oförtydbara mening. ’ NÅGRA RÖSTER OM SKANDINAVISMEN. 435 I detta års Julihäfte af den berömda tidskriften Edinburgh Review finna vi en rätt anmärkningsvärd uppsats om den skandi- naviska frågan. Det kunde väl tyckas, säger författaren, som skulle ännu både den spekulative och den praktiske politikern ha syssel- sättning nog i skärskådandet af det fransk-tyska krigets följder. Men härjernte finnas frågor, som väl må vara af ringare vigt och som ligga utanför området af stundens politik, men hvilkas lösning ej kan undgå att hafva en betydlig inflytelse på Europas framtid, och hvilka det derför skulle vara orätt att förbise: bland dessa frågor af. andra rangen intager den skandinaviska en framstående plats. Författaren i den anförda tidskriften, som till en början korte- ligen redogör för Preussens förfarande mot Danmark och i Nord- slesvig sedan freden i Prag, gisslar skarpt »den egendomliga bland- ning af förslagenhet och oförsynthet, hvarmed furst Bismarck kring- gått sina löften och öfverlistat dem, som haft att underhandla med honom», liksom han efter förtj enst bedömer det våldsamma germa- niseringsarbetet i Nordslesvig och den hänsynslösa ifver, hvarmed de tyske representanterne, som förut i tid och otid åberopat natio- nalitetsprincipen, nu skänka sitt bifall åt den systematiska kränk- ning af denna samma grundsats, hvarigenom man. hoppas åstad- komma en fait acompli i Nordslesvig och »förändra befolkningens karakter, innan någon intervention kan ega rum» till genomdrif- vande af bestämmelsen i Pragfredens femte artikel. Det är sant, att en ringa del af den tyska pressen motsatt sig denna annexions- politik, men dess bemödanden ha varit lika fruktlösa, som de neutrales protester. Författaren nämner här, att i midten af September förlidet år lord Granville vändt sig till furst Bismarck med en påminnelse, att nu vore det passande ögonblicket kommet att uppgöra tvistefrågan med Danmark, när uppfyllelsen af Prag- fredens löfte ej längre kunde anses såsom en för Preussen sårande eftergift åt Frankrikes fordriûgar; men denna hemställan lemnades utan svar. Att ett sådant de tyske statsmännens beteende särskildt prisats af den litterära och lärda klassen, röjer en af de sorgligaste följderna af militärandans öfvervigt i Tyskland, nämligen det för- aktliga affallet från den sjelfständiga granskning, som just denna klass borde eftersträfva. »Om kung Wilhelm fattar begär till grannens vingård, strax är en Treitschke eller Wagner till hands, för att gjuta en half-vetenskaplig, half-historisk gloria kring brottet, och för att anföra prejudikater — gifna af Akab öch Fredrik Barbarossa. Vill furst Bismarck komma ifrån sina skriftliga löften, är hr Max Müller färdig att bevisa, att danskame äro tyskar eller 436 FKAMTIDEN. FJERDE ÂBGÂNGEN. 1871. NOVEMBER. åtminstone borde vara det; och hr von Sybel tager munnen full af grotesk satir, för att ådagalägga omöjligheten af att draga en gränslinie kring hvarje danskt hus.» Hvilken inflytelse, frågar författaren, skall nu denna sakernas ställning utöfva på Nordens politik? Svaret derpå innebär en be- traktelse af den skandinaviska rörelsen och dess utsigter, hvartill författaren således öfvergår. Liksom i Tyskland, anmärker han — och liksom i Italien, kan man tillägga — utgick den från de politiske författarne och skalderne, samt ådrog sig först senare de praktiske statsmännens uppmärksamhet. Stödjande sig på den hos folket aldrig fullt utdöda känslan af blodsbandets gemensamhet, främjades den af den allmänna nationela tendensen i det öfriga Europa och blef af den tyska rörelsens aggressiva beskaffenhet uppkallad till motstånd. Sålunda vaknade småningom den all- männa meningen till insigt derom, att ett angrepp på ett af de tre rikena sannolikt skulle leda till anfall på de andra. Hvad som varit skaldernas drömmar formade sig nu i statsmännens händer till praktiska planer. Den »försagda och tveksamma alli- ansen» under det första slesvigska kriget skulle antagligen ha efterföljts af en ny år 1864, om ej konung Fredriks förtidiga död mellankommit. Hvilka framsteg denna idé dock gjort, hur den trängt in äfven der, hvarest man skulle förmodat att sjelfviska intressen ville korsa dess väg, derom har man nyligen fått ett märkligt vitnesbörd. Författaren åsyftar härmed den redogörelse, som professor A. Geffroy förlidet år, efter »autentika» papper, offent- liggjort rörande konung Carl XV:s förbundsförslag om våren 1864. Ehuru detta förslag misslyckades, hvarför skulden kastas på biskop Monrad, ser dock författaren deri ett högeligen vigtigt fak- tum; ty härigenom visade sig att den dittills förment svåraste stö- testenen, nämligen de två dynastiernas stridiga anspråk, kunde ge- nom ett familje-fördrag undanrödjas. Således kan man tryggt an- taga, att ten skandinavisk union hör till framtidens möjligheter, Men då uppstår den ytterligare frågan: skall en sådan union kunna ega bestånd, eller äro ännu samma krafter i verksamhet, som en gång sönderbröto Kalmar-unionen? Efter en betraktelse af de or- saker, som förstörde det verk, hvilket »Nordens Carl den Store», drottning Margareta, velat grunda, kommer författaren till den slut- < sats, att de ej längre förefinnas, emedan ländernas allmänna od- lings- och samhällstillstånd numera är lika. Väl återstår i fråga om religionsfriheten i Sverige ett och annat att önska, men intet år förflyter utan reformer, medan åter Danmarks författning är en bland de bästa, hvaraf Europa kan berömma sig, öch väl egnad NÅGRA RÖSTER OM SKANDINAVISMEN. 437 att väcka någon afundsjuka hos dess södra granne. Det är möjligt att, derest Skandinavien i och med Nordslesvigs återlemnande er- hölle en garanti mot ytterligare angrepp, unionsfrågan skulle för- blifva en dröm; men i den mån nämda förhoppning visar sig svik- lig, skall ock känslan af en skandinavisk unions nödvändighet, till skydd mot vidare inkräktningar,' tillväxa i styrka. Imellertid är visserligen också7 en annan lösning af denna fråga möjlig. Såväl i Sverige som i Danmark fins ett partikularistiskt parti; i synnerhet gäller detta om de danske hondévännerne. Det kan hända, att dessas motstånd mot unionen skall segra, men fara värdt är, att det hlir en Pyrrhus-seger och att de, som ville undvika att absor- beras i ett förenadt Skandinavien, i stället få finna sig vid att uppslukas af ett förenadt Tyskland. Hoppet om Rysslands hjelp lärer ej vara mycket att lita på, ty äfven om man antager, att den preussiska maktens tillväxt väcker Rysslands farhågor, och att sist nämda land derför skall känna sig mahadt att stödja Dan- mark, så bör dock å andra sidan ej glömmas, att »det fins ett annat, vida beqvämare sätt att skapa en motvigt mot den tyska makten, nämligen genom ytterligare annexioner på Sveriges be- kostnad, hvilket ock skulle stå i den strängaste öfverensstämmelse med den ryska dynastiens ärftliga politik«. Såsom ofvan är sagdt, fäster den engelske författaren stor vigt vid det unionsförslag från år 1864, som tillskrifves konung Carl XV, och han tadlar i nästan våldsamma ordalag biskop Mon- rad, som förmenas hafva omintetgjort denna sköna plan genom sin obestridligen mer än orimliga fordran, att Sverige skulle garan- tera Danmarks besittning af Sydslesvig och Holstein samt medgifva dessa tyska landsdelars upptagande i det Nordiska förbundet. Sä- kerligen lärer det vara i hvar mans minne, att anförda plan och dess snöpliga utgång våren 1864 blefvo allmänt kunniga i de nor- diska länderna genom en, efter hvad vi tro, i hufvudsak korrekt fram- ställning af förloppet, som meddelades i åtskilliga tidningar. Den europeiska allmänhetens uppmärksamhet fästes ånyo å detta öm- tåliga ämne genom en uppsats af hr G-effroy, i Revue des deux mondes, i början af förlidet år. Hr Geffroy säger sig hafva grundat sin framställning — och hans ord kunna visst icke betviflas •— på »outgifna aktstycken», för h vilka han har précieuses communica- tions att tacka. Hans berättelse lyder, i sammandrag, som följer: Våren 1864, omkring tiden för stilleståndets början och Lon- don-konferensens öppnande, sände konung Carl XV hr E. von Qvanten till Kjöbenhavn med egenhändiga href till konung Kristian IX och konseljpresidenten Monrad, åtföljda af ett unionsförslag, af inne- / ■ ■ ■ ■ • 438 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. håll, att de tre nordiska rikena skulle bilda ett förbund med ge- mensam utrikes politik och gemensamt försvar, men bibehållande hvar sina inre institutioner orubbade under sin egen domvärjo, om än gemensamheten förutsattes skola efterhand frivilligt ut- sträckas till äfven vissa inre förhållanden. Ett förbundsparlament borde upprättas, deladt i två kamrar, den ena bestående af dels af de två konungärne utsedde dels af de tre nationalrepresenta- tionerna valde ledamöter, lika många från hvar je land, den andra tillsatt genom omedelbara val i förhållande till hvarje lands folk- mängd. Denna unionela representation skulle ega att votera ut- rikes budgeten, bestämma land- och sjöförsvars-kontingenterna och bevilja de för försvaret nödiga summor. Danmarks till tyska för- bundet hörande landsdelar skulle ej ingå i unionén. Syerige-Norge borde af all makt förhjelpa Danmark, att få behåBa och med konungariket inkorporera Nordslesv^g. Mellan de tvenne dynastierna skulle ett familje-fördrag om arfsföljden afslutas, i syfte att på ett hufvud förena de tre kronorna, öfver detta förslag ville nu konung Carl XV inhemta danske konungens och dennes förste ministers tankar, öfverlemnande åt dem att inleda officiela underhandlingar och, om så funnes tjenligt, sätta konferensen i London i känne- dom om planen. Härpå svarade Monrad i href till konung Carl XV af 28 April i de mest erkansamma, om ock ej bindande ordalag, förutsägande att detta initiativ skulle i tideböckerna omgifva sin upphofsmans namn med »odödlig ära.» Hr Geffroy citerar ej konung Kristians • svar, men hans uttryck låta förmoda, att detta gått i samma rikt- ning, som konseljpresidentens. På grund af detta gynsamma mot- " tagande skall konung Carl XV hafva meddelat sina förehafvanden till hrr de Geer och Manderström, »som i början accepterade denna underhandslingsplan», hvarefter dock den senare snart drog sig till- baka. Samtidigt ingingo från Kjöbenhavn skrifvelser, som åt Sverige öfverlemnade äfven det officiela initiativet, samt röjde betänklig- heter mot planens meddelande till London-konferénsen, hvarjemte Monrad/i sitt bref till konung Carl XV af 13 Maj, i något sväf- vande ordalag uttalade syften, som stodo i strid med ett af de första vilkoren för en nordisk union, nämligen fullständig afsön- dring af den danska dynastiens tyska landsdelar. »Nordens poli- tiska enhet», yttrar han sålunda, »bör blifva en garanti för besitt- ningen af Holstein. Så länge vi egde Holstein, var den skandi- naviska beståndsdelen nog stark och danska monarkien tillräckligt stor, för att den tyska beståndsdelen ej skulle medföra någön fara. Förlusten af Norge frambragte hos oss schleswigholsteinismen, hvil- NÅGRA RÖSTER OM SKANDINAVISMEN. 439 ken endast Nordens förening kan omintetgöra. Det förhåller sig med staterna som med himlakropparna; de ega en attraktionskraft i förhållande till sin storlek. Danmark har rönt våldsåtgärder i Frankfurt; det förenade Norden skulle ej vara utsatt för dylik be- handling: ’tyskland är modigt blott mot den svage: Medelst Hol- stein skulle Norden utöfva inflytande på den europeiska politiken. Jag önskar sålunda af allt mitt hjerta, att den dynastiska enheten må kunna bevaras med hänsyn till Holstein. Eders majestät torde måhända ej dela dessa åsigter» o. s. v. Till historien om denna underhandling hör vidare, att Mon- rad, enligt konung Kristian IX:s uppdrag, författade och till Stock- holm afsände förslag till familj e-fördrag rörande arfsföljden, enligt hvilket den af de två n. v. konungarne, som öfverlefde den andre, skulle efterträda honom, samt sjelf efterträdas af den förut aflidnes arfvinge, hvilken åter skulle följas af den andres arftagare, hvarefter kronan slutligen, sedan hon under ett par generationer växlat mellan båda familjerna, skulle stanna i den dynastis agnatiska linie, som senast innehaft den. Hr 'Geffroy uppkastar den frågan, hvarför förhandlingarna af- brötos. Han erkänner visserligen, att Monrads anförda skrifvelse stred imot ett uttryckligt och nödvändigt vilkor; men å andra sidan var den ju blott ett förtroligt uttalande på ett helt och hållet förbe- redande stadium, och det kan ej förmodas, att man efter officiela underhandlingars öppnande skulle vidhållit denna orimliga funde- ring om Holstein. Om sålunda detta Monrads onal-å-propos ej bort kunna i Stockholm verka till hela planens Öfvergifvande, var det då hr Manderströms återtåg, eller någon intervention af prins Oscar? Författaren ser sig ej i stånd, att upplysa härom, men i likhet med den förut anförde engelske författaren tillägger han planen en ej ringa betydelse och beklagar det plötsliga af- brottet. Mot denna åsigt torde väl grundade invändningar kunna fram- ställas. Hela företaget har, från början till slut, ett visst tycke af politisk fars. Efter hvad som under de föregående sex måna- derna tilldragit sig kunde väl Monrad och öfrige danske statsmän i det tagna initiativet se bevis på en välmening, som illa beräknar sina kr/fter, men omöjligen någonting mera eller bättre. ' En af planens hufvudbestämmelser var ju, att Sverige-Norge skulle med all makt förhjelpa Danmark att få behålla Nordslesvig. Hvilken garanti kunde man väl i Kjöbenhavn anse sig ega — eller, snarare, hvilken rimlighet ens att antaga — att detta erbjudande skulle komma att uppfyllas? Kunde ett på inkonstitutionel väg taget steg 440 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. vara egnadt att väcka synnerligt förtroende? Borde man invagga sig i den föreställningen, att förslagets upphofsman nu, då en god del af danska monarkien befann sig i fiendens hand, och då det blef mer och mer tydligt att vestmakterna ej ville rörå sig, skulle förmå genonadnfva Sveriges-Norges aktiva ingripande i striden? Var det möjligt att glömma, att grannen långt förut, medan ännu hans bistånd skulle hafva egt en vida större betydelse, hade dragit sig tillbaka i trots af det formela löfte, som svensk-norske utrikes- ministern gifvit, då han i depeschen (N:o 100) af 5 Oktober 1863 på det bestämdaste förklarade »att, ehvad en traktat blifvit. in- gången eller icke», svensk-norska regeringen, i händelse af ett tyskt anfall på Slesvig, hyste samma benägenhet som förut att »erbjuda Danmark den hjelp, det kunde påkalla?» När en så solennel för- klaring, på tvänne rikens vägnar afgifven af deras utrikesminister, redan visat sig betydelselös, med hvilken grad af tillit kunde mam då inlåta sig på en vidlyftig kombination, grundad uteslutande på ett personligt initiativ af en, låt vara hög, men vanmäktig vilja? Och om man ej rent ut angaf sådana skäl för afslag, utan lät den dödfödda planen njuta den förmånen att stranda på låtsade poli- tiska svårigheter, så kunde ju detta allt för väl vara en diplo- matisk höflighets-åtgärd, som ej synes behöfva vitna om hr Monrads »fatal perversity of temper.» Från denna föga tilltalande episod återvända vi till en annan del af hr Geffroys afhandling. Näppeligen torde någon nu lefvande utländing ega en så grundlig kännedom om de nordiska ländernas historia samt inre och yttre förhållanden i nutiden, eller med ett så vaksamt och välvilligt intresse hafva inför den europeiska all- mänheten spridt ljus öfver Nordens angelägenheter, som den frejdade franske historikern. Vi skola finjia, att han ej af den skandina- viska rörelsens skenbara afmattning låtit vare sig sin blick förvillas eller sina öfvertygelser rubbas. Genom femte artikeln i Pragfreden af 23 Augusti 1866 af- trädde Österrike till Preussen alla genom fredsslutet i Wien 1864 förvärfvade rättigheter till hertigdömena Holstein och Slesvig, dock med det förbehåll, »att befolkningarna i Slesvigs nordliga distrikter, derest de genom fri omröstning gifva sin önskan tillkänna att förenas med Danmark, skola till Danmark afträdas.» Fjorton dagar derefter framlades för preussiska deputeradè-kammaren, den 8 September, ett lagförslag rörande hertigdömenas införlifvande i NÅGRA RÖSTER OM SKANDINAVISMEN. 441 Preussen. Ej i sjelfva förslaget, men i de åtföljande motiven om- nämdes bestämmelsen i Pragfreden. Det utskott, som hade att afgifva utlåtande öfver förslaget, kände ingen blygsel vid att uttala sitt ogillande af »den olyckliga tillämpningen af nationalitetsprin- cipen i norra Slesvig», samt sin förhoppning, att klausulen i Prag- fredens femte artikel måtte blifva undanskjuten eller åtminstone inskränkt till de allra nordbgaste områdena. När lagen den 20 December s. å. förekom till behandling i kammaren, redogjorde Bismarck för de ledsamma omständigheter, som förmått honom att gå in på det af Frankrike, såsom medlande makt, äskade förbe- hållet, hvarefter han, dock med den anmärkningen att ordalagen lemnade Preussen en viss latitud vid verkställigheten, uttryckligt förklarade, att hvarken utskottets eller kammarens beslut kunde befria från det gifna löftet, samt att detta skulle utföras på ett satt, som ej lemnade rum för tvifvel om omröstningens frihet och ärlighet eller om den folkvilja, hvaraf hon skulle utgöra ett ut- tryck. Hela verlden vet, hur detta löfte uppfylts. En af den preus- siska politikens mest högljudda loftalare har uppgifvit (W. Müller: Politische Geschichte der Gegenwart, I, 119), att en hemlig artikel i Pragfreden berättigade Preussen att till 1870 uppskjuta omröst- ningen i Nordslesvig. Imellertid har äfven 1870 gått förbi, Prag- freden är mer än fem år gammal, och de områden, Preussen för- bundit sig att afträda, behandlas så, som man fordom plägade, förfara med eröfradt land, hvilket med våld skulle läras lydnad, kärlek och afsvärjelse af sin nationalitet. Hvad betyder detta uppskof, frågar hr Geffroy, och hans svar är, att det betyder ett ständigt hot mot Danmark och ytterligare eröfringsplaner. Sedan författaren underkastat de invändningar af olika slag mot uppfyllelsen af femte artikeln, som från tysk sida framhållits, en förintande granskning, yttrar han, att endast blindheten kan för sig dölja, hvilken omedelbar hotelse mot Danmark detta Preus- sens förfarande innebär. Uppenbarligen är det icke Preussen, utan Danmark, som behöfver Als och Dybböl. När icke dess mindre den förra makten, i trots af denna nationalitetsprincip, i hvars namn hon gjort sina nya eröfringar, behåller denna danska för- svarsställning, kan man ej annat antaga, än att Preussen blott af bidar lägligt tillfälle att gå vidare. Det nu pågående germani- seringsarbetet i Slesvig skall en dag nå sitt mål, och när den dagen kommer, har säkerligen det tyska inflytandet redan börjat framtränga i Jylland. Hvilka frestelser skola ej drifva Preussen att, genom annexion af detta land och af danska öarna, förvärfva för- 442 FRAMTIDEN. FJERDE^ ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. träffliga hamnar, en stor sjöduglig befolkning och herraväldet i Östersjön! Förevändningar lära ej komma att saknas. Kan man väl nu föreställa sig, att en sådan eventualitet är betydelselös för Sverige-Norge? Om det är tydligt, att Ryssland ej kan likgiltigt åse ytterligare preussiska inkräktningar på Östersjöns kuster, ligger det ej då nära till hands att befara, att kabinetten i Petersburg och Berlin i godo förena sig angående sinä intressen i Norden, och skulle väl det vara första gången? Men mot denna fara fins ett botemedel, ett enda: de nordiska rikenas förening, som numera framträder såsom en »absolut nödvändighet». Vi lefva i nationa- litetsprincipens tidehvarf, Europas allmänna opinion och dess diplo- mati äro ense om att erkänna denna grundsats. Om tre förenade grenar af samma folk åberopa den, skall verlden, som med likgil- tighet förbiser dem hvar för sig, egna sin uppmärksamhet åt en makt, som ej längre kan misskännas, som otvifvelaktigt har en uppgift att fylla, som skall blifva ett nytt stöd för den europeiska freden, medan de nu, hvar för sig, äro för obetydliga att väcka ett verksamt intresse och blott utgöra en frestelse för eröfrings- lystnaden och en fara för det allmänna lugnet. Af de tvenne författare, hvilkas framställningar här i sam- mandrag återgifvits, antyder visserligen den ene, att den skandina- viska frågan »i sina aflägsnare följder» berör äfven England, men han lemnar strax denna sida af ämnet och han förutsätter tydligen ej, att den sakernas nya ordning i Norden, som han i dess eget och hela Europas intresse påkallar, vare sig skulle behöfva eller ega att. påräkna någon aktiv, engelsk protektion. Den franske författaren åter anmärker uttryckligen, att skandinaverne nu mera böra allt för väl veta, hvad de af vestmakterna ha att vänta, och att de endast böra förlita sig på sig sjelfve. Icke heller han röjer något misstroende till de nordiska folkens kraft och förmåga att på egen hand genomföra, hvad redan lyckats för italienare och tyskar, och att dermed äfven skapa sig framtida trygghet för sitt nationela sjelfbestånd. De små, hvardagliga betänkligheter och invändningar, som här i Norden i mångas ögon upptorna sig till oöfverstigliga svårigheter, äro ej obekanta för dessa välvilligt stämda åskådare, men inför en opartisk betraktelse på något afstånd in- skränkas de till behöriga mått, så att de ej skymma bort frågans väsentliga drag. För dem står det derför fast, såsom Geffroy uttrycker sig, att skandinavismen numera antagit »karakteren af NÅGRA RÖSTER OM SKANDINAVISMEN. 443 politisk nödvändighet» eller, såsom den engelske författaren säger, att valet är imellan ett förenadt Skandinavien och en delning mellan dess tvenne eröfrande nabomakter. Det är hlott allt för sant och bör ej döljas, att ännu ej i något af de nordiska länderna den allmänna meningen bland de politiskt tänkande vunnit denna klarhet och stadga. Det är derför för dem, hvilka härutinnan vunnit en lefvande öfvertygelse, en pligt att efter förmåga bidraga till ämnets belysning, att till gransk- ning upptaga de små betänkligheter, som nyss antyddes, och oaf- låtligt framhålla de stora hufvuddrag, som för de förres skull vanligen glömmas. Uppfyllelsen af denna pligt borde motståndarne en gång kunna lära sig att betrakta såsom värd att bemötas med någon ting annat, än hån och förvrängningar eller en tystnad, som ser ut såsom svarslöshet. Men om detta ännu är för mycket begärdt, kumm vi måhända af dem, som vilja bilda sig en på eget öfvervägande af grunderna för och imot stödd åsigt, påkalla någon uppmärksamhet för den ströskrift, hvari utgifvaren af den numera afslutade Nordisk Tidskrift, hr G. K. Hamilton, samlat några der förut intagna uppsatser, hvari författaren först redogör för den nordiska enhetstankens hufvudgrunder och invändningarna derimot, derefter betraktar grundvilkoren för denna tankes genom- förande, samt slutligen uttalar sig om Skandinaviens ställning till det — då denna sista uppsa'ts nedskrefs — nyss utbrutna kriget mellan Frankrike och Tyskland. Denna framställning af en bland det nordiska enhetsarbetets skickligaste och mest verksamme måls- män, sakrik och väl genomtänkt, anbefalla vi åt alla dem, som ej framför allt äro rädda om sin förutfattade mening och derför rädda för motskäl. I en punkt måste vi dock motsäga den ärade författaren, då han nämligen vill göra gällande, att ett å 1869 års riksdag väckt förslag om statens ingripande i den svenska kolonisationen i Amerika hade bort väcka »nationel hänförelse» och ej lemnas å sido, innan man åtminstone försökt en tillfredsställande lösning. I det öde, förslaget rönte, skönjer författaren ett exempel »på likgiltighet för det nationela». Vi måste bekänna, att detta författarens intresse för planen att bilda en skandinavisk stat på den nordamerikanska kontinenten högeligen öfverraskat oss. Vi hade ej väntat, att från det hållet få höra yrkandet om tillämpning af en specifikt germa- nistisk teori och fordran, som eljest, så vidt vi förnummit, drabbats af ett strängt klander. Att den, som frivilligt öfvergifver foster- jorden, för att söka sig ett annat hem, äfven bör omfatta detta såsom sitt verkliga fädernesland, mot hvilket han af själ och hjerta 444 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. ikläder sig alla de medborgerliga pligter, från hvilka han frisagt sig i förhållande till det förra, att sålunda emigranten är skyldig att tillse, att åtminstone nästa slägtled kan äfven till språket uPPgå i det nya fosterlands nationalitet, hvilket han tvångsfritt valt, synes oss vara en den billigaste och naturligaste fordran från det samhälles sida, som mottager invandraren, hvadan det ej rätt- visligen lärer böra stämplas såsom »likgiltighet» för det svensk- nationela, om man yrkar, att den svenska befolkning, som flyttar öfver till Förenta Staterna, skall uppgå i den anglo-amerikanska nationaliteten. Det har varit de af den germanistiska högmods- galenskapen upphetsade tyskarne, och endast dem, förbehållet att uppställa och tillämpa ett motsatt anspråk: man utvandrar från det stora fäderneslandet, som dock ej är nog stort för att bereda alla sina söner ett inbringande »Geschäft», man finner sig för- träffligt vid att njuta af den sociala jemlikheten i Frankrike, af Danmarks politiska frihet o. s. v., men hvad det beträffar, att skänka det nya fäderneslandet trogna söners kärlek, så tala ej derom till en tysk utvandrare. Hans professorer ha lärt honom, att Tyskland, som han öfvergaf. för att med sin högre »kultur» lyckliggöra ett annat folk, förblifver hans rätta och egentliga fäder- nesland, hvilket han, såsom skedde under det fransk-tyska kriget, till tack för visad gästfrihet skall tjena såsom spion och förrädare i sina nya landsmäns läger. Redan år 1848 yttrade Gutzkow, att hans landsmän »alls icke tänkt derpå, att en tid skulle komma, då de borde hlifva sina nya fäderneslands medborgare i andligt 4 och språkligt hänseende». Än mindre ha de sedan dess kommit på en sådan tanke; den skulle numera af germanisterne fördömas såsom feloni. Då vårt land äfven är välsignadt med en tysk in- vandring, torde det vara värdt att höra, huru tyskarne uppfatta sin ställning såsom invandrare i andra länder. I alla områden, säger Richard Böckh1), öfver hvilka tyskarne utbredt sin kultur, så långt större eller mindre föreningar af tyskar sträcka sig, kort sagdt, soweit die deutsche Zunge klingt, ha de att göra anspråk på tyskt förvaltnings- och rättsspråk, tysk gudstjenst, tyska folk- skolor och, vid de högre bildningsanstalterna, die Geltung des deutschen Geistes! Naturligtvis är det ej blott till egen fördel, de framställa sådana anspråk, utan till de stackares hjelp, »till hvilka den tyska stammen sträckt sin mäktiga invandring och för hvilkas kulturutveckling tyskames medverkan är oumbärlig.» Inför sådana teorier och anspråk, som en dag kunna vända sig mot oss, böra *) Der Deutschen Volkszahl und Sprachgebiet in den europäischen Staaten. Berlin 1870. FORNMINNENAS ÄTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 445 vi väl ej med »nationel hänförelse» förfäkta upprättandet af ett skan- dinaviskt rike eller vidmakthållandet af en skandinavisk nationalitet i Amerika: det vore att ofira åt ett germanistiskt ofog. Väl gifves det ett annat folk i Europa, som med ytterst stark sjelfkänsla hänger fast vid sitt språk och sin folkegendomlighet Ännu i dag bära de engelska nationalitetslagame, om än modifierade, prägeln af de ord som Shakspeare lägger i den biltog dömde Henrik Bolingbrokes mun: Where-e’er I wander, boast of this I can. Though banished, yet a trueborn Englishman. Men mellan denna sinnesart, som väcker vår medkänsla äfven i sina öfyerdrifter, och de från Tyskland utvandrande »kulturbrin- garnes» öfvermod, att vilja skapa en stat i staten, hvarhelst de i främmande land gästvänligt mottagas, är skilnaden himmelsvid. A. Hedin. Fornminnenas återuppväckelse i Nordens litteratur. Det finnes en återgång, som ej blott är möjlig, utan äfven under alla tider och omständigheter loflig och nyttig, det är: återgången UU sig sjelf. E. G. Geijee. {Iduna, 7:e häft. 1817 s. 88). L Den fagra Åslögs lefnadsöden intill hennes giftemål med fqmkonungen Ragnar Lodbrok är en bild af Våra nordiska min- nens öde från den isländska sagoskrifningens slut (omkring 1300- talet), intill den tid då Norden, 3—400 år senare, fick blicken öppnad för sin egen ungdoms manligt sköna drag. Namnet »Aslaug» kan betyda »gudadrycken», poesien, den äldsta inhemska poesien, nordfolkets helsokälla, länge glömd, men åter funnen ; dock tillhöra sägnerna om Åslög hela Norden, icke endast det ena eller andra landskapet, och det samma gäller om det fornnordiska skaldskapet öfverhufvud. 446 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. Den äldre Eddan berättar intet om Åslög. Dock skola denna Eddas störste hjelte och största hjeltinna, Sigurd Fåfnesbane och Brynhild, vara hennes föräldrar. Hon är bandet mellan den heroiska och den historiska tiden. Hennes fosterfader — här en bild af Island — gömmer henne i en harpa med många dyrbara skatter. Han mördas af vinningslystna menniskor, som sönderslå harpan och finna flickan. I hyddan växer hon upp, förnedrad till träl- qvinna. Omsider kommer Ragnar Lodbrok. Han har blick för hennes skönhet och dygd; hon upptäcker för honom sin börd och blir hans drottning. Sista delen af d^n förutsägelse, som sagan innebär, har ännu icke fullständigt gått i fullbordan, ty Nordens anda med Ragnars säkra öga har icke riktigt åter vaknat. Den nya Norden är ännu sömndrucket efter så många utländska »drottningars» famntag. Hvar och en, som vill utbilda sig till sann personlighet, måste minnas sin forntid. Detta gäller om folket lika väl som om den enskilda menniskan. Folkets forntid är dess historia: urtiden är dess barndom, medeltiden dess ungdom, och den nya tiden är för hvarje lifskraftigt folk dess mandoms ålder. Men förlorar folket blicken för sin barndoms och sin ungdoms andliga innehåll, — då tappar det i och med detsamma sammanhanget i sitt inre lif, men sammanhang är vilkoret för den harmoniska utvecklingen till sann personlighet. Folket i Norden har en gång varit nära att tappa bort den lifvets tråd, som binder forntid till nutid och genom sin riktning visar in i sjelfva framtiden, den Ariadnetråd, utan hvilken fram- tidens labyrint är höljd i den mörkaste, stjernlösa natt. Fölket i Norden har ännu icke ånyo satt sig i besittning af detta säkra ledband, så fast, som det är nödvändigt för färden in i den okända framtiden. Folket i Norden är ännu stadt på »återgången till sig sjelf.» Vi skola i det följande se huru tråden gått förlorad, huru denna förlust upptäcktes, och huru folket började den i fråga varande återgången för att taga upp det tappade. Vi, som stå »vid början af slutet», skola genom en sådan återblick hemta nya krafter till att gå framåt. Ty historien, forntidens saga, är ett ljus, som, stäldt i nutiden, kastar sitt sken in i framtiden. Och de äldsta minnena, forntidens historia, måste vara grundstenen, när vi i nutiden vilja gifva åt framtidens bygnad dess säkraste fotfäste. FORNMINNENAS ÄTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR'. 447 Missförstånd af kristendomen — ingalunda kristendomen sjelf bör nämnas först bland orsakerna till att de'nordiska fornminnena skymdes bort för folkets blick under den senare medeltiden. Sjelfva kristendomen är på intet vis fiendtlig imot det ursprungligt mensk- liga eller sant personliga, vare sig bos den enskilde eller hos ett helt folk. Tvärtom kan det med skäl sägas att kristendomens egentliga grundtanke är just tanken om den i högsta mening sant menskliga personligheten, hvilken blifvit för oss förebildligt fram- stäld uti Kristi med Gud och menskligheten lika innerligt förenade person. Allt som främjar utvecklingen af det rent och sant men sk- liga och derigenom förer oss närmare till det gudomliga, är der- före till sitt väsen nära befryndadt med det kristliga. Men det är ett allmänt och alltid ånyo upprepadt fel af dem, som bringa de stora verldsomskapande idéerna in i folken, att de i sin blinda ifver ofta vilja uppgräfva och bortkasta den jord, som endast skulle beredas till att imottaga det nya utsädet. På detta sätt går mycket godt till spillo; och så gick det också vid kristendomens införande i Norden. Att utrota allt, som kunde återkalla hednatiden i fol- kets hågkomst, bief en förtjenstfull handling, ja af det ofolkliga latinska presterskapet, som snart fick äfven statens roder i sin hand, ålagdt såsom en helig pligt. Samma missförstånd rådde, när kato- licismen flera århundraden senare måste vika för reformationen. Också denna uppträdde fiendtligt mot t. ex. sagoläsningen på Is- land; i det öfriga Norden voro sagorna glömda. Vi veta äfven huru de reformatorer, hvilka vi eljest äro så mycken tack skyldige, föraktade och skymfade folkvisorna, i hvilka en eller annan af forn- tidens sägner dock fans qvar, om än mycket ombildad 1). Modersmålets försämring var en naturlig följd deraf, att kri- stendomens sanningar icke blefvo tillräckligt öfversatta påmoders- 1) Detta missförstånd, som om det kristliga och det folkliga, det religiösa och det nationela vore oförenliga, fortfarer intill våra dagar. Af - den pietistiske danske konungen Kristian VI finnes en »Anordning om Huus- tugt for at befordre en levende Guds kundskab og sand Gudsfrygts 0velse» (d. 3 Juni 1746), hvaruti isländarne äro »alvorligen at paaminde under Straf at vogte sig for ... forfængelige Historier eller saa kaldede Sögtfr og letfærdige Digte eller Rime, som ikke sommer sig en Christen, og hvorved den heilig Aand bedröves.». I sin förtjenstfulla svenska litteraturhistoria kan t. o. m. eri P. Wieselgren (1831) icke afhålla sig från att göra utfall imot den hyllning, som man på senare tider visar den alltför länge tillbakasatta fornnordiska litteraturen. Vid om talan det laf^Barnekows konungskhet (1612), som icke varit tillräckligt uppmärksammad, heter det „således: »Man håller sig för mycket till den isländska sagans hjeltar» (Sv. Sk. Lit. III, 218). Liknande prof på den sjukliga pietismens och den torrt förståndsmessiga ortodoxismens likgiltighet för eller t. o. m. afvoghet mot det folkliga och nationela saknas ej^heller på allra senaste tider. 448 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. målet, innan de fördes in i folkets hjertan. En främmande kropp, liksom trängde in i det nordiska tungomålet och förorsakade dess delvisa upplösning eller ombildning. Katolicismen uppspädde det rena modersmålet med latin, och den lutherska protestantismen inmängde deruti tyska. Detta hade icke varit nödvändigt, åtmin- stone icke i så hög grad. Straffet för detta missgrepp blef att folkets samband med forntiden gick- sönder. Främmande, dåligt öfversatta romaner trängde in i det på sådant sätt uppkomna tomrummet, och de försämrade ytterligare språket. Folkfrihetens undergång inorden gick hand i hand med kyrko- maktens allt öfverskuggande välde. Och när den katolska hierar- kien störtades af reformationen, kastade det protestantiska prester- skapet sig i statens armar. Småstaternas sammanslutning till större statliga enheter hade icke kunnat skada den sanna folkfriheten, utan snarare betrygga den. Men dessa större staters regerings- formf som småningom närmade sig det monarkiska enväldet, blef vådlig för statsmedleipmarnes håg för fri och sjelfständig verksam- het i det offentliga lifvet. Med det aftagande sinnet för detta af- tog också sinnet för minnena från »fornstora dar»; och historie- skrifningen skrymte tillhopa till torra krönikor och annaler. Nordfolkets politiska söndring i flera grenar genom den på alltför lös grund stiftade Kalmarföreningens upplösning fullbor- dade slutligen hvad missförståndet af kristendomen, modersmålets försämring och folkfrihetens undergång hade börjat för århundra- den tillbaka. Så fullständigt glömde nu de nordiska folkgrenama att de äro köttsliga bröder, att de i blodiga fejder rasade imot hvarandra med . eld och svärd. Men ur sjelfva smärtan födes driften till att söka botemedlet imot densamma. Glömskan af det gemen- samma historiska ursprunget, det mörker, som omtöcknade den nordiska folkanden gjorde behofvet af ljus kännbart hos folkets bäste söner. Flera århundraden voro dock nödvändiga till att åter stärka det under århundradenas lopp mer och mer försvagade. Andra medverkande orsaker till att Norden glömde bort sin egen forntid funnos visserligen, men de vigtigaste äro nämda. Alla dessa tillsamman kunde dock icke alldeles utplåna det fornas minne. Gnistor från barndomstiden måste ju finnas qvar, glimmande under askan. Utan sådana vore det visserligen omöjligt att återuppväcka elden: kärleken till fäderna och derigenom också till bröderna. Några af dessa gnistor skola här omnämnas. Lagarnas^helgd är djupt rotfästad i nordbons natur. Hvarken den kanoiliska eller den romerska rätten, hvarken latinskt prest- välde eller tyskt konungavälde hade kunnat fullständigt utrota alla FORNMINNENAS ÅTERUPP VÄCKEL SE I NORDENS LITTERATUR. 449 de urgamla landskapslagars bestämmelser, hvilka folket sjelft hade stadgat. Vi veta, huru alla, nordiska lagböcker, ja äfven svenska regeringsformen (t. ex. § 16), ännu den dag som är vitna om den fornnordiska frihetsandan; sä mycket mera var detta fallet, när den nordiska »renaissancen» började omkring 1600-talet. De gamla lagarna hade varit en af de starkaste trådarna imellan forntid och nutid och imellan det söndrade Nordens folkgrenar 1). Allmogemålet är en annan af dessa sammanbindande trådar. Den nyaste tidens forskning har tillfyllest ådagalagt, att det — jemte mycket oädelt — gömmer många af modersmålets ädlaste beståndsdelar med en trohet, som det s. k. »bildade» språket helt och hållet saknar. Detta sistnämda är liksom vattenytan, upprörd af hvarje vindfläkt; medan allmogemålet är den djupa sjön, ström- fåran på bottnen med perlor i sitt sköte, fast ofta orenade af dy. I alla språkets delar visar allmogemålet sin trohet imot det gamla. Runorna hade sålunda länge varit glömda af den »bildade» all- mänheten, medan allmogen ännu kände dem. När rungranskningen börjades af de lärde omkring 1600-talet, fans det väl en och annan bonde, som var lärdare än den lärdaste 2). Dock trängde, redan med kristendomen, för nära tusen år sedan, de allmänna euro- peiska skrifttecknen in i Nordens bokmål. Folkpoesien upptog och bevarade — såsom redan nämdt — åtskilligt af det innehåll, som vi under en tidigare period finna i de äldsta fornnordiska dikterna och sagorna. Derigenom väckte folkvisorna större återklang hos det egentliga folket, än kanhända eljest skiille blifvit fallet. Huruvida dessa visor författades i ridda- rens höga sal eller i bondens låga stuga eller på båda ställena, blir i detta afseende mindre vigtigt; ty på båda ställena funnos många, som ännu icke voro smittade af främmandesjukan, när visornas samlande började i synnerhet i slutet af 16:e århundradet. »Igennem alt det fremmede» — säger N. M. Petersen i sin litteraturhistoria (I, 157) — »går der en hjemlig tråd, der telegraferer med vår tid, om den end er omgivet af fremmede hylstere; det er ledningstråden selv, elektrisiteten folger, ikke det ror, hvori den er indesluttet.» Sjelfva vidskepelsen tog folkanden i sin tjenst.för att bevara minnen från folkets barndom. Vi se här liksom öfverällt i historien, i) Märkvärdigt nog gäller »Jydska Lagen» från 1241 ännu såsom landslag i det af Preussen eröfrade Sönderjutland (eller Slesvig). 2) Aftonbladet af d. 9 Juni 1870 (n:o 130) upplyser, i sin berättelse om Svenska Fornminnesföreningens möte i Vexiö, att äfven en svensk prost, Melander, hade »1795 skurit en runstaf, förvarad i Smålands museum», och att »allmogen i Värend begagnar ännu en del af den tidräkning, som tillhör rnnstafven.» Framtiden. Band 6. • • 29 • 450 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. att det onda måste tjena det goda. Vidskepelsen har räddat många synliga minnesmärken från förstörelse. De sorgligt rykt- bara hexeriprocessema på 16—1700 talet härleda sig väl hufvud- sakligen från missförstånd af kristendomen, men den, som ville skrifva deras fullständiga historia, skulle vara nödsakad att gå tillbaka ända till hednatiden; ty genom en af sina rötter hänga de tillsamman med denna tid. En sådan historia skulle väl der- före också kasta ljus tillbaka på fornlitteraturens .»tröll-», »seicF-» och »spå-konur», på »völvur» och »gygjar», ja på sjelfve Odens »galdralist.» »Sägner om Oden höras ännu i många landskap, äfven i södra Skåne»1). Huru mycket mera lefvande torde ej dessa lemningar af den fornnordiska gudatron hafva varit för 2—300 år sedan! Mera dylikt skulle vara att tillägga, t. ex. om de otaliga ur- gamla ortnamn, hvilka i hela Norden föra den tänkande allmän- hetens tanke tillbaka till de äldsta tider, när landet bygdes. Men vi måste nu vända oss till namnet på den ö, till hvilken hela Norden står i en evig tacksamhetsskuld derföre, att den värnade om vår historia och räddade den från glömska. Island har för hela Norden blifvit minnenas vagga och fram- tidens hopp. Denna för folkets lif så oumbärliga »återgång till sig sjelf» har Island gjort oss möjlig i större mån än något annat land. Islands egen historia har värde för alla länder, folk och stater, ty hon upplyser med historisk tillförlitlighet huru ett land bygges på nytt, huru ätterna sluta sig tillsamman i allt större samfund, huru staten småningom grundlägges på naturligt sätt, huru rätte- gången ordnar sig i det sig sjelft styrande samfundet, huru lagar stiftas och skipas m. m. Hvarje nu varande stat kan i Islands första historia skåda liksom i en trollspegel, huru han sjelf måste hafva uppstått i en tid så aflägsen, att ingen historisk berättelse derom finnes qvar2). *) J. E. Rietz {Svenskt Dialekt-Lexikon, 1862—67 (s. 480) lemnar dessutom föl- jande märkliga upplysningar: »Man tror sig stundom se honom, gående med en stor staf i handen, jernskor på fotterna, hafvande långt grått skägg och en stor hiifva, som sitter neddragen öfver hufvudet. Han är stundom stadd på färder, antingen till fots med en sid och vid hatt på hufvudet (fornnord.: OÖinn sidhöttr) eller till häst» o. s. v. Han frågar efter vägen, »fast han vet allting». Till häst är han ofta »före- trädd af tvenne svarta raggiga hundar». »Odens fåglar» kallas ännu »alla de skilda arterna af korpslägtet», t. ex. i Värend, och de fredas. (Jmfr. om Tor s. 729). 2) Endast de amerikanska staternas historia företer något i sitt slag lika lärorikt, men under moderna tidsförhållanden. FORNMINNENAS ÄTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 451 Det är imellertid icke sjelfva Islands historia, utan dess historie- skrifning, som är af så stor vigt för vårt Norden i synnerhet och vid hvilken vi här skola uppehålla oss. — Hufvudorsaken till, att isländanie (från midten af 1100-talet) blefvo Nordens historieskrif- vare måste sökes i öns läge fjerran uti det stora hafvet. Kristen- domen kom senare, och dess ström hade då redan så starkt brutit sig imot det öfriga Norden såsom en förmur, att dess förste för- kunnare, oaktadt allt sitt blinda nit, icke kunde så fullständigt omstörta det, som var kärt för hednafolket. De förste biskoparne voro infÖdde män af ansedda ätter. Presterna gifte sig (i märk- värdig motsats till celibatet i andra katolska länder), och derigenom förhindrades uppkomsten af en hierarki med dess skarpa stånds- åtskilnad. Det andliga ståndet kände sig såsom en del af sjelfva folket och deltog i dess verldsliga bestyr. Historien fortfor att vara kär också för kyrkans män, ja de gagnade densamma omät- ligt genom sina kunskaper. De älskade modersmålet, som snart i en kraftig litteratur utvecklades till större skönhet, medan det för- sämrades i den öfriga Norden, senast dock i Norge, som stod i den närmaste och lifligaste samfärdsel med Island. Fristaten, som blomstrade här i nära 400 år, gjorde sjelfstyrelsen till en lefvande verklighet, och lifvade hågen för historieskrifning. Man återkallade också förflutna dagars minnen om moderländerna, samlade de äldsta sagor eller sägner och anförtrodde åt pergamentet hvad hittills vandrat från mun till mun, från slägte till slägte, än i diktens fastare form, än i det lättare förgängliga obundna före- draget. Och med pennan utfördes ännu hjeltebragder på Island, medan ingen motsvarande litteratur på modersmålet finnes i de andra nordiska rikena (Sakse skref på latin). Den i sanning rika litteratur, som sålunda uppstod, gaf isländskan en fasthet, som har bibehållit sig intill våra dagar till den grad, att nyisländskan står fornislandskan mycket närmare, än danskan står svenskan i detta ögonblick. Denna omständighet blef af vigt vid den nordiska »renaissancen» på 1600-talet; ty isländarne blefvo på sätt och vis födde fornforskare i språkligt hänseende, under det att man icke » sedan romerska väldets slut har hört talas om en född latinare eller kan tänka sig någon dylik. Att isländska litteraturens gyllene ålder tog slut omkring midten af 1200-talet, måste tillskrifvas flera orsaker, bland hvilka den vigtigaste utan tvifvel var: folkfrihetens undergång. Norska konungamakten underkufvade omsider den isländska fristaten. De norska konungarne hade redan från fri- statens första tider uppeggat de mäktigaste höfdingarne till inbördes kamp, i hoppet om att de sjelfve en gång skulle få herska. Listen 452 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER; lyckades. Fristatens fall och sagoskrifningens slut kunna mycket väl sättas till samma år (omkr. 1263). Med Norge följde Island till Danmark 1380. Redan då hade isländarne börjat åsidosätta sina egna sagor för spanska romaner. Boskapspest, farsot, hungers- nöd och andra hemsökelser hade under tiden förenat sig med konungamakten om att ödelägga landet. Danska konungaväldet fullbordade undertryckandet. Ännu glimmade dock elden under askan. En och annan gång slog den också ut liksom lågan ur Heklas »eldvarp». Vi hafva nu sett, huru nära det var att Nordens folk sönder- slitit sin egen barndoms eller forntids lifstråd. För att riktigt förstå början af folkets »återgång till sig sjelf», måste vi ställa oss klart för ögat en bild af 16:e århundradets kulturförhållanden i Europa. Vi låna teckningen från en ansedd författare1)- »Kirken er næsten hele tidens historié. Med en liden förän- dring kan man anvende på os, hvad der siges om Frankrig: Man sang og man prækede; man prækede og man skældte hinanden ud; det ene horte med til det andet. Alle almindelige ideer, alle den hele menneskeheds intéresser måtte vige for troens lærdomme og deres udtryk; det ansås for' menneskehedens velfærd. Og hos os tog man troskyldig mod denne undersogelse, som den blev givet; det gældte kun om at sætte den i værk, at bane den ind- gang; og det lykkedes over al måde ved bestræbelser, der fortjæne> påskönnelse; ti den vundne frihed gik aldrig over til töjlesloshed som i Tyskland. Dertil var også folket for godmodigt, og det föjede sig gæme i hele tidens karakter, der ikke tålte nogen sépa- ratisme. Da Nord- og Sydevropa forst havde delt sig, attråde de beständig hvær for sig en norm i tro og videnskab, den skulde alle folge. Resten var kættere. Det var endnu en af pavedömmets eftervirkninger. Et besternt afsluttet teologisk system vandt og måtte vinde almindelig hylding, selv om den sunde menneskefor- stand ved en og anden ting blev såret; det fortræffelige derved bestod næt op i, at der ingen forstand skulde være deri. Det måtte videnskaben vel vågte sig for at komme nær.» Kort sagdt: tiden gick upp i stelt och torrt formväsen. Idéen, det andliga innehållet trädde allt mer och mer i bakgrunden. Men *) N. M. Petersen {Den danske literaturs historié II, 309), som i öfrigt sjelf uppgifter sig härtill hafta begagnat mycket ur Histoire des progrès de la civilisation af Röux-Ferrand. FORNMINNENAS ÄTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 453 hvarje ytterlighet har sin gräns; och genom formen skulle tiden omsider leda sig tillbaka till innehållet. Lagen om »arbetets fördelning» var ännu icke tillämpad i ve- tenskapens verld1). »De mænd, der samlede på antikviteter, havde tillige et naturaliékabinet; det som forst satte dem i bevægelse var videnskabens laveste drivefjæder, nysgærrigheden, der især vaktes ved det usedvanlige, det frappante. Med forundring og studsen så de på naturen, og kunde ikke forstå den; de levede for en stor del i det gamle testamentes under og det nys mirakler; kunska- ben om himlen og dens betragtning var kun nyfodt; og de har- moniske låve i Guds underfulde verden havde de ingen anelse om. De samlede og så især på naturens vanskabninger, der selv for lægerne havde noget tiltrækkende. Og lige så lidet som de kunde læse naturens runer, begribe, hvorfor en komet viste sig på him- len eller hvorfor en kalv blev fodt med to hoveder, lige så lidet kunde de tolke det gamle Nordens guder. Næsten alt måtte gå ud på at samle; lutter enkeltheder måtte der forst til; få eller ingen kunde forbinde dem. Men derfor skal vår ærbodighed ikke være mindre for de mænd, som gik ad de ubetrådte veje og brode ny baner der, hvor vi nu gå med tryghed.» Den lärda tiden har man med skäl benämt denna tidrymd i litteraturhistorien (omkr. 1560—1710). Men det är icke lärdom i ordets bästa mening, hvarom här är fråga, utan mångkunnighet, kunskap om en mängd olika ting, som icke hållas i hop af idéens enande och ordnande band. Vetenskapen skall göras till träl- qvinna af de på förhand uppgjorda teologiska systemen; men dessa äro öfvergifna af sjelfva den gudomliga idéen derföre, att de vilja , fjettra i bokstäfver det, som alltid måste röra sig fritt »i anda och sanning», om det skall röra och värma hjertat, trons boning. Den kristna tron hade af Luther blifvit frigjord från påfvens ok: det är den största och oförgängligaste delen af hans verk. Men der- efter hade han tyvärr bragt tron under statens ok: denna sista del af hans verk skall och måste omgöras. Frikyrkan och tros- lifvets pånyttfödelse är framtidens mål. Under denna öfvergång från kyrkostat till statskyrka hade re- formatorerna imellertid nödgats stödja sig icke endast på furste- makten utan också på folkmakten. Dessa två makter gjorde näm- ligen då gemensam sak imot adelsväldet och det katolska prester- ’) Vi hänvisa till N. M. Petersens utmärkta teckning af »Åldgranskningens be- gyndelse» (Lit. hist. III s. 430—460), som har varit författaren af denna afhandling till mycket gagn. 454 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. skåpet. Men för att få folket på sin sida, måste reformatorerna begagna sig af dess modersmål. Detta utbildades också genom gudliga skrifters öfversättande. Man kände behofvet af språkets iipipodling; men denna var omöjlig utan dess historiska granskning. Härvid kommo antiqvitetssamlarnes runor till heder. Men dessa stodo i samband med andra lemningar från fäderneslandets forntid. Sålunda blef tiden tvungen att rikta sin blick mot modersmålets och fäderneslandets historia. »Återgången till sig sjelf» bief en nödvändighet för folket. — I det folkliga arbetet deltog också adeln. Denna samhällsklass måste naturligtvis känna sig dragen imot forn- tiden, som berättade om de hjeltar, från hvilka den härledde sin börd, och om de egendomar, hvaröfver den rådde. Detta är en^ förklaringsgrund, hvarom dock näppeligen den tidens adel sjelf har haft något klart medvetande. Af två danske adelsmän gjordes imellertid de första svaga försöken till rungranskningens början i Norden. Kaspar Markdanner1), herre på Rönningesögård, lät år 1586 uppgräfva och åter uppresa den största af de märkvärdiga Jelling-stenarne, som låg nedsjunken i jorden; och den lärde Henrik Rantzau, ståthållare i Slesvig, Holstein och Ditmarsken, gjorde samma sten till föremål för en tryckt beskrifning, 1591. Flera nästan samtidiga försök måste förbigås i denna korta öfverblick. Det var i öfrigt naturligt, att rungranskningen lättare skulle väckas till lif i Sverige, som är så mycket rikare på runminnes- märken. Här möta vi ock den förste store granskare i detta ämne, Johan Bure (lat. Bureus, f. 1568 t 1652), som 1599 utgaf Runa Känslones Lärospån och 1611 Runa ABC-boken. Genom dessa verk är det möjligt, att han hos dansken Ole Vorm (f. 158811654) väckte hågen för denna vetenskap 2). De första frukter af sin lär- dom i detta ämne nedlade Vorm i Fasti Danici 1626, hvilken skrift, till och med år 1650, efterföljdes af flera, hvari han också afhandlade den äldsta nordiska poesien m. m. Tyvärr understödde desse två store lärde icke hvarandra, hvarigenom vetenskapen otvif- velaktigt skulle skördat vinst. Fiendskapen imellan de nordiska regeringarna smittade ständigt till och med vetenskapsmännen; och Bure och Vorm förde en bitter fejd om runornas fädernesland. På Bures sida stodo Véxonius, Verelius och Rudbeck. t Desse tiller- kände Bure, danskarne derimot Vorm äran af att vara »yindex et 1) Han var i öfrigt af tysk adel, men naturaliserad af danske konungen Fredrik II (Jmfr. Det Jcgl. danske genealogiske og heraldiske selskabs adelslexikon II. 1. 8. 9; jf. om det följande Trap:s Statistisk-topografisk beskrivelse af Danmark (1:ste udg.) II. 2. s. 900 och Werlauffs afh. i Skandin. Literat.-Slsk:8 Skrifter 1807 s. 43). 2) Jfr. dock Werlauffs afb. i Nord. Tidskr. f. Åldkyndh. 1832 s. 339—340. FORNMINNENAS ÂTERÜPPVÂCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 455 instaurator litteraturæ runicæ — »en . onödig tvist» (säger P. Wie- selgren, III, 311), »då allmogen i begge länderna ännu kunde lära bort sin ärfda kunskap.» Vorm hade 1636 utgifvit Danica litera- tura antiqvissimaf hvaruti han (s. 43) väl med vördnad talade om «Joanne Bureo, viro de literatura patria optime merito», men dock icke ville egna någon uppmärksamhet åt de alldeles liknande svenska runorna, utan endast åt de »i sanning danska.» Nordiska hade varit rätta ordet, lystringsordet till stridens biläggande; men detta ord och det åskådningssätt, som derigenom uttrycktes, yoro bort- glömda i Nordens söndringstid. Bure stod fast vid påståendet att runa var »hvarken gotisk eller getisk, hvarken Dansk eller Dacisk eller Davisk» (Sv. Biogr. Lex. III, 107). Han utgaf, ett eller två år senare, Dan Danske Kong Waldmars Prophetia om Runas Hem. Flyckt9 funnen i Danmark, uti en Norsk Bok, Skalda 0 be- nemd, utaf den' Höglärde och vidfrägde Herren, D. Olao Worm, D. Medic, uti Köpmannehamns Acad. Prof. Publ. och af honom där sammestädes latit af prentet utgå år 1636. Under däd nam- net Literatura Danica '1). Häri begagnar Bure den satiriska dikt- arten såsom vapen. Två små prof må vara nog: »Bland hundrudum stenum fins icke en, ther Belgtor har stynget i bälgen; ty Valdemar Stingaren kom för sen, han kom se’n lyktad var helgen,» säges på ett ställe, medan på ett annat den poetiska flykten dock höjer sig med örnen såsom bild af den nya runvetenskapen: »Här sjunger en fogel i Mälarestrand, han hafver så sälsama qvida, hvad honom är hänt i Naboaland, hvad eder nu täkkis alyda; men Örnen är kläckter i Svidia ut.» Denna bittra fejd fortfor nästan till de två lärde männens sista dagar. Ännu 1651, när Vorm föranstaltade en ny och större upp- 1 ) Skålda är en del af den yngre Eddan, om hvilkens upptäckt 1628 skall be* rättas nedanföre. Det är i öfrigt endast i ett senare tillägg? der kung Valdemar 11:8 runkunnigbet omtalas. Jf. Raskis uppl. af Snorra-Edda (Stockholm 1818) s. 302. 2) Af denna sällsynta bok har Riksboksamlingen i Köbenhavn egt ett exemplar (jf. Werlauffs afh. i Nord. Tidskr. f. Åldkyndighed 1832 s. 335), men det lär seder- mera hafva försvunnit. Derföre har jag icke haft tillfälle att se denna bok, hvitken för öfrigt omtalas i Warmholtz’ Bibi. Hist. Sveo-goth. XV, s. 22—23. De nedan med- delade utdragen äro hemtade ur Hammarskölds (Sv. Vitth., 2 uppl., s. .70) och Wie- selgrens (Sv. Sk. Lit. III s’. 427) litteraturhistorier. 456 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. laga af sin »Danica Literatura», gjorde han i företalet häftiga ut- fall mot Bure, dock utan att nämna honom vid namn. Vorm om- talar först, hvilket bifall hans verk rönt i Frankrike, Tyskland, Italien, England o. s. v., endast en enda i nabolaget (»unus tamen in vicinia») hade upptagit det illa. De politiska fiendtligheterna hade inflytande på de vetenskap- liga. Det är då naturligt, att också tvärtom regeringarna påver- kades af de lärdes afundsjuka. Möjligt är det dock, att denna täflan medelbart kan hafva gagnat den vetenskapliga granskningen, så till vida nämligen att regeringarna underlättade densammas be- mödanden. Redan den 11 Augusti 1622 hade danske konungen Kristian IV låtit utgå åt biskoparne i Säland, Skåne, Fyn, Ribe, Århus, Viborg, Vendelbo, Opslo, Stavanger, Bergen och Trondhjem ett »rescript» om att »opsoge og antegne alle slags antikviteter og dokumenter.» Den 20 Maj 1629 utfärdades ett liknande påbud för Sverige af Gustaf II Adolf (Wieselgren III, 522). Flera så- dana uppmaningar utgingo från regeringarna under den följande tiden. Mycket tidigare, nästan samtidigt med rungranskningens början i slutet af 1500-talet, finna vi dock danska regeringens håg väckt för insamlandet af isländska handskrifter, hvilka skulle begagnas af den kunglige historiografen. Litteraturens qvarnar gingo då mestadels genom kungligt öfverfallsvatten2). I detta fall var ända- målet utan tvifvel också mera konungamaktens förhärligande än folkets upplysning om sig sjelft, men här som öfverallt måste det onda tjena det goda. Tidigare hade i synnerhet Sakse varit be- gagnad vid framställningen af den äldsta nordiska historien. Af denne latinske skriftställare, hvilken Norden är så mycken tack skyldig, hade äfven Anders Sörensen Vedel 1575 utgifvit enöfver- sättning för folket. Jens Mortensön öfversatte derimot en fornis- ländsk källskrift till Nordens historia, nämligen Snorre Sturlasons Heimskringla, som (fast ofullständig) utkom 1594, och strax blef begagnad af Messenius och flere följande svenske historieskrifvare. Intill dess »måste den norsk-isländska sagolitteraturen öfverhufvud hafva varit alldeles okänd i Sverige» (detta är P. A. Munchs be- stämda påstående i Annaler for nordisk Åldkyndighed 1850 s. 357). Två år senare, den 17 April 1596, gaf danske konungen Kristian IV den egentliga ansatsen till det insamlande af isländska hand- skrifter, som med växande ifver skulle fortfara intill omkring 1730, *) Om ieke tidigare, jf. Dänische Bibliothek TI, 83, der 1621 tyckea vara ett tryck- fel. Se Nord. Tidskr. f. Äldkyndh. 1832 s. 288. ’) Jf. N. M. Petersens lit.-hist. III, 452. FORNMINNENAS ÅTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 45T derigenom, att han ' lät utgå ett »obett breff thill menige Almue paa Island» om, att isländarne skulle gifva den lärde Arngrim Jons- son (Vidalin), när han dem »med thette wortt obne breff besoger»^ skriftliga upplysningar, som kunde tjena kunglige historiografen Nils Krag vid författandet af »worre Dansche historier oc frem- farne koningers bedrifft»1). Långt bättre än den i fornspråket okunnige Krag förstod dock Ole Vorm att tillgodogöra sig, hvad Arngrim Jonsson hade samlat. Från 1626 intill sin död, 1648, stodo desse af de nordiska fornminnenas återuppväckelse så högt förtjente män i lifligaste brefvexling med hvarandra. En annan isländare, Brynjulf Sveinsson, som 1639 blef biskop i Skålholt på Island och kände Vorm från Danmark, fortsatte brefvexlingen med denne efter Jonssons död. Sålunda uppstod den vexelverkan, hvar- igenom fornlitteraturen drogs fram ur glömskan, icke endast i Danmark, Norge och Sverige, utan ock på sjelfva Island, der den icke mindre höll på att glömmas. Den yngre Eddan (den så kallade »Snorres Edda»), den pro- saiska, har först sedan 162S varit bekant i Danmark; en hand- skrift, som Arngrim Jonsson funnit, hade" han öfverlåtit till Ole Vorm, så länge denne ville behålla dén. Ett annat exemplar af samma märkvärdiga skrift, som biskop Brynjulf köpte 1640, sände han kung Fredrik III. Dessa två exemplar förefinnas ännu i Ko- benhavn. Om ett tredje, som kom till Upsala, skall talas i det följande. Den äldre Eddan (den s. k. »Sämunds Edda»), den poetiska, fanns först senare. Brynjulf Sveinsson kom i besittning af den 1643 och sände den utan tvifvel likaledes till Fredrik III, forn- granskningens gynnare. Denna »Codex regius», från hvilken alla afskrifter härstamma, förefins på riksböksamlingen i Kobenhavn. »Fyndet af de båda Eddorna så kort efter hvarannan var lik- som ett under»2). Deras innehåll är ännu i våra dagar delvis en gåta; men genom försöken till gåtans lösning hafva både veten- skaperna, poesien, konsterna och folklifvet vunnit omätligt. Huru många mot hvarandra stridande meningar hafva icke uttalats om dessa märkvärdiga diktalsters ålder och värde! Än hafva de öf- verskattats, än underskattats, och striden är ännu icke slut. Lärde isländare menade strax om Völuspå, den poetiska Eddans första sång, att den erythræiska Sybilla hade författat den långt före ’) M. Ketilson: Forordninger til Island. (Rapps0 udi Island) II del. 1778 s. 206—207. 2) N. M. Petersen: Den aldnordiske literaturs historie (i Annaler f. nord. Aldk. 1861) s. 98—101, hvarur också det närmast följande är fritt återgifvet. Jf. Nyerupt Om Edda i Skand. Lit. Slsk. Skr. 1807 II. s. 113 flj. 458 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. trojanska kriget. En annan säng, Håvamål, tillskrefs af Resen, som utgaf den 1665, sjelfve Oden såsom författare. Tysken J. Schim- melmann, som 1777 utgaf Die isländische Edda, kallade den, åt- minstone den yngre, »det rena Guds ord och den äldsta bok i verlden.» Svensken J. Göransson hade 1746 uttalat, att den måste vara författad på Moses’ tid och 300 år, innan Troja bygdes, fun- nen under Opis’ och Saturns regering, ristad i messingstaflor. Imot detta öfverskattande inträdde naturligtvis snart ett underskattande, som ville göra Eddan till ett påhitt af lata munkar. I spetsen för detta eller ett annat dylikt påstående stälde sig i synnerhet ty- skame A. L.-Schlözer (1773), Adelung (1797) och Fr. Rühs(1803); till denna skola sluter sig i våra dagar till en del en ung dansk, E. Jessen, som skrifver på tyska i tyska tidskrifter (1871). San- ningen ligger utan tvifvel, här som oftast eljest, imellan båda ytter- ligheterna; och den skola, som hyllar denna sista åsigt, kan upp- visa de utmärktaste män, som i vårt århundrade granskat Nordens forntid, såsom en Rask (f 1832) och en P. E. Müller (t 1834) i Danmark, en Afzelius i Sverige, ja äfven bröderna Grimm i Tysk- land. Om man än måste medgifva, att Eddornas gudar och hjel- tar ursprungligen kunna varit menniskor från Nordens och Tysk- lands gemensamma forntid, hjeltarne kanhända från de stora folk- vandringarnas århundraden, — sångerna og sägnerna om dessa stora skepnader, deras lif och strider, segrar och fall, tillhöra dock oss nordbor i den form, hvaruti isländarne hafva räddat dem från undergång. — De hafva uppeldat våra förfäder i förra årtusen- det, — de måste derföre ännu vara första grundvalen för en sann kännedom om vår egen nordiska folkandes utbildning. De inne- hålla dessutom så många verkliga skönheter, att de skola behålla sitt värde för alla tider och alla folk. Fredrik Bajer. 459 Prestläran och den fria forskningen. Med anledning af H. Th. Buckles History of Civilization in England i svensk Öfversättning. I. 1. Ett spörsmål af gripande allvar framställer sig i våra dagar för den uppmärksamme betraktaren af verldshändelsernas gång; frågan gäller de små nationernas utsigter och slutliga öde i Europas politiska, framtid. Det tjenar ju till intet att för sig och andra söka dölja situationens verkliga beskaffenhet; en dåraktigare poli- tik finnes ej än den, hvars vishet består i att, på strutsens manér, sticka hufvudet i busken. Manligare och på samma gång klokare är att, der faran är förhanden, blicka henne stadigt i ansigtet; och att faran är öfverhängande, att just för närvarande svärdet — eller dolken — i den mäktiges hand hotfullt riktas mot den värn- löse och svage — detta är för visso ett faktum. Tilldragelserna sjelfva tala här ett språk, alltför tydligt för att kunna missförstås. Hvad intyga väl dessa på senaste tiden så talrika diplomatiska »afslöjanden», dessa i ljuset framdragna »hemliga papper», dessa franska, ryska, preussiska »annekteringsplaner» åt det ena eller andra hållet? Hvad, om ej den genom händelsernas egen utveckling länge sedan bestyrkta sanningen, att vår samtid är det lurande svekets, det tillfället förbidande våldets gyllene tidsålder, i hvilken, kanske mera än någonsin förut, »det politiska rättstillståndet kan anses hvila på osäker grundval»? Märkbarast svigtar marken under den svages fötter; den allmänna otryggheten är vådligast för honom. Vid stormakternas tärningsspel utgöres insatsen som oftast af de mindre staternas vara eller icke-vara. »Man må deröfver beklaga sig eller harmas», skref för någon tid sedan en svensk statsman, »fåfängt skall man försöka undandölja den san- ningen, att de små staternas sjelfständiga tillvaro är beroende af stormakternas uppfattning af hvad deras egen fördel kräfver»1). t) Jmfr. Några betraktelser i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland år 1870 s. 4. Af Henning Hamilton. — Med afseende på den fara, som för när- varande hotar de mindre staterna särskildt i följd af det tyska rikets oerhörda makt- tillöknfng och eröfringsbegär, yttrar förf, till den läsvärda broschyren Om försvuret af vår frihet och sjelfständighet. Politiskt-militäriska betraktelser af En svensk officer 460 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. Och dock får det anförda yttrandet ej tagas så efter bok- stafven, som skulle det innebära ett godkännande af den slappa passivitetens grundsats, af det slags politiska »nihilism», som vid farans åsyn lägger armarna i kors, med slösinnad resignation af- vaktande hvad som komma skall. Sådan var ej heller den här citerade skriftställarens mening. »Det är en himmelsvid skilnad», fortsätter han, »mellan det öfvermod, som tror sig icke kunna besegras, och det mannamod, som icke låter sig besegras utan manlig strid. Det förra är i sjelfva verket en svaghet; det senare förlänar en kraft, hvars storlek ej kan beräknas.» — Häri ligger det afgörande; hos den svage, men om sin värdighet medvetne, skall farans närhet blott tjena till att frammana den kraft, som skärper blicken, stålsätter modet och låter personen växa i jemn- höjd med vådorna. Vårt fädernesland hör till antalet af dessa små stater, hvilkas otrygghet, under den återuppståndna näfrättens dagar, står i noga afvägd proportion till vår obetydliga maktställning gent imot rof- lystna våldsverkare i söder eller öster. Medvetandet af att så för- håller sig har ock på senaste tiden varit i hög grad lifligt och klart hos det svenska folket. Det behöfves ej mer att någon till- (Stockholm, 1871): »Händelserna hafva äfven sin logik, hvilken man förgäfves söker undandraga sig, och krigets dämoner äro lättare att uppbesvärja, än att åter bringa till hvila. Känslan af öfvermakt har nu starkt gripit det tyska folket, och frestelsen att på andras bekostnad utvidga sitt välde är under sådant förhållande icke mindre för folken sjelfve — hvilka ingalunda, i massa taget, ledas af rättvisans och mennisko- kärlekens ädla och milda känslor — än för deras beherskare. Särskildt är det tyska folket, med alla sina stora egenskaper, sin arbetsamhet, sin trohet, sitt tålamod, i hög grad begifvet på att förvärfva och i nästan lika hög grad oförmöget att med någon säkerhet inse och erkänna andras rätt. Detta är en följd af de många seklers mer eller mindre patriarkaliska träldom, som detta stora och i sig sjelft så ädla folk varit underkastadt, ty endast den frie mannen vet att rätt akta och erkänna sin like. Trälen blifver förtryckare, så snart han kommer till välde. — — Faran är öfverallt stor och i synnerhet äro de mindre staterna hotade till sitt sjelfbestånd, emedan detta så väsentligen hvilar på ett fastare rättstillstånd.» I samma anda, men med vida starkare färger skildrar en bekant engelsk politiker de vådor, hvarmed det hohenzollernska kejsardömet hotar Europas trygghet och de små staternas sjelfbestånd. »Det nya tyska väldet är, »skrifver Frederic Harrison i uppsatsen The Effacement of England i Fortnightly Review (1 Februari 1871), »genom sättet hvarpå det uppstått en hotelse mot Europa. Närmaste målet för Nordtysklands sträfvanden är nu att komma i besittning af en betydande flotta och blifva en stor sjömakt. Men Preussens vänner medgifva sjelfva, att Danmarks eröfring är ett nöd- vändigt vilkor för detta syftemåls genomförande.» Dernäst, menar Harrison, kommer turen till Holland, Schweiz o. s. v. »With a power so tremendous, and an ambition so ruthless, aS' that which Prussia has exhibited, everything is possible, and every nation is unsafe.» På dessa antaganden grundar han sin åsigt, att det preussiska Tyskland under Bismarks egid måste betraktas som »det moderna framåtskridandets fiende.» PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 461 ropar oss skaldens varning: »tror du dig ensam trygg? så är ej våldets art» — vi inse alla — med undantag af två eller tre bland . oss — att i en tid, då ingen annan af de svagare nationerna fått lefva i trygghet för de mäktiges stämplingar, kan »den eviga fredens» ostörda lugn ej vara förbehållet ensamt åt Sverige1)- Så har då äfven i vårt land försvarsfrågan blifvit dagens brännande fråga, det centrum, kring hvilket under snart ett års tid vårt offentliga lif rört sig med tankar, ord och gerningar. Och detta förhållande bör och skall fortfara, tills vår lifsfråga omsider funnit sin lösning. Men frågan om vårt försvar kan betraktas ur en annan, ej mindre vigtig synpunkt, än den rent militäriska. I sin form af ett bestämdt arméorganisationsförslag har hon för ögonblicket fallit; så mycket angelägnare är då, att hon upprätthålles till sin så att säga mera ideéla sida. Liksom alla uppgifter af verkligt samhällsvigtig natur har äfven den i fråga varande sitt andliga underlag. Sedd från en vidsträcktare och högre synpunkt kommer försvarsfrågan att handla ej om skattebördors fördelning, utskrif- ning, manskap och krigsmateriel allenast; hon blir framfor allt ett. spörsmål om de krafter, som röra sig i nationens innersta, om förhandenvaron af den fosterlandskärlek, uppoffringsvillighet och uthålliga styrka, i hvilka det väpnade försvaret eger sitt pålitli- gaste ryggvärn. Härordningsfrågan växer ut till en omfattande kulturfråga, den i egentlig mening »stora fosterländska frågan.» Vi stå för närvarande, med ett ord, inför den nationela folk- bildningens ytterst maktpåliggande framtidsfråga. Det är dit vi ledas, nar helst vi vilja gå till botten med frågan om utsigtema En genomgående grundtanke i de senaste månadernas inhemska broschyrlitte- ratar rörande försvarsfrågan är öfvertygelsen om det illusoriska i vissa förespeglingar att Sverige, på grund af dess »afskilda läge» o. s. v., för sin del icke skulle hafva något att befara af det allmänna politiska rättslöshetstillståndet. Mot dylika försök att invagga nationen i säkerhetens sömn protesterar, bland andra, »en fosterlandsvän» i skriften Upprop till svenslca folket (Stockholm 1871).- Efter att hafva uppräknat åtskilliga af Sveriges naturförmåner, hvilka kunna utgöra »tillräckliga frestelser för mäktiga grannars eröfringslusta», fortsätter författaren: »Har du ej från 1864 och 1866 exempel på Danmarks, Hannovers och Sachsens underkufvande? Hafva ej detta års diplomatiska aktstycken ovedersägligen visat huru, vid preussiskt-österrikiska krigets utbrott 1866, Preussen och Frankrike ordentligen köpslogo om Belgiens sjelfständighet? Har du ej sjelf erfarenheten af huru man i förra seklet köpslog om ditt eget land och aftalade dess styckning? Hvarför skulle du då nu få vara i fred? Har du fått något särskildt privilegium på att få vara försvarslös och dock fri? Ingen stat har fått något sådant fribref; så länge historia funnits hafva de små staterna endast genom ett väl ordnadt försvar kunnat i längden undgå att uppslukas af de stora.» — Jmfr. äfven I försvarsfrågan, af S. sid. 2 (Lund 1871); Om Sveriges landtförsvar, af Icke- militär, sid. 1 (Lund 1871). 462 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. för bevarandet af vår frihet och sjelfständighet1). — En ryktbar engelsk naturforskare har i våra dagar gjort epok inom veten- skapen genom sin bevisföring för den satsen, att endast de verk- ligt lifsdugliga och bäst utrustade raserna räddas från undergång uti den inom alla naturens riken fortgående kampen om tillvaron. I detta genom tallösa fakta konstaterade »naturliga urval» finner Darwin, som bekant, nyckeln till utvecklingens och artförändringens gåta. Skulle ej denna närmast för de fysiska organismerna gäl- lande lag i viss mån ega tillämplighet äfven i fråga om det verlds- historiska framåtskridandet? Röjer sig ej äfven här liksom ett planmässigt väljande af en öfver individernas och folkens öden rådande högre makt, ett utkörande af några få, med uppoffrande af ett flertal? Och hvilka äro väl de nationer, på hvilka historiens gudinna låtit sina blickar hvila med välbehag? Rådfrågom häfderna! Under alla tidskiften finna vi små nationer främst i spetsen för civilisationen. I kulturhistorisk betydenhet uppväga Orientens jättestater tillhopa ej det till omfånget obetydliga Palæstina; när barbarernas härskaror vältra sina vågor mot Europa, står det lilla Hellas som frihetens och den högre bildningens skyddsvakt; när dagen börjar gry efter medeltidens långa natt, då sprida sig ljusets första strimmor från Italiens republikanska småstater. Allestädes och alltid är det det innehållsrikare, mera koncentrerade och ut- ’) Ur denua synpunkt uppfattas och utredes frågan om vårt försvar i hr G. K. Hamiltons broschyr Folkuppfostran och folkbeväpning. Ett utkast till svensk försvars- ordning med genomförande af folkbeväpningsgrundsatsen. (Lund 1871). »Det är tvenne medel», skrifver författaren, »genom hvilka ett folk måste häfda sin rätt att vara till såsom ett särskildt folk, sin rätt till eget lif: genom sin egendomliga kultur, sitt arbete på den menskliga odlingens fält, samt genom makten af sina vapen, sitt försvarsväsen. Båda dessa medel stå i ett närmare och mera oupplösligt samband med hvarandra och i en lifligare inbördes vexelyerkan, än man i allmänhet insett eller fram- hållit. ----------Ett folks krigiska kraft kan icke till fullo utvecklas, utan att stödjas af odlingen. För all mensklig utveckling äro ju de andliga krafterna de enda afgö- rande. Icke blott äro odlingens hjelpmedel för kriget oumbärliga (och detta mera, ju mera krigskonsten utvecklas), utan städse måste ur den nationela odlingens djup fram- manas de krafter, som i längden ensamme förmå upprätthålla krigarens mod och förmåga: intelligensen, fosterlandskärleken, pligttroheten intill döden! Första vilkoret " för att ett folk skall kunna häfda sin sjelfständighet förblir alltjemt, att det icke skall vilja låta sig öfvervinnas, utan att tvärtom de särskilda individer, hvaraf det består, äro genomträngda af den fasta, orubbliga viljan att segra, kosta hvad det kosta vill. Men det är blott den sanna odlingens makt, som förmår så höja ett folk, att dess medlemmar blifva mäktiga af dylik sjelfuppoffrihg. Medborgarne måste ha ett klart medvetande om sitt fosterlands egendomliga odling samt derom, att just denna är deras dyrbaraste egendom, för att kunna vilja offra allt annat till fosterlandets försvar; de måste icke blott ega friheten, utan förstå att älska henne, för att kunna dö för henne.» PRESTLÄRAN OCH DEN PRIA FORSKNINGEN. 463> pragladt egendomliga andliga lifvet, som i sista hand utstakar historiens vag och öfvertager vården om mensklighetens högsta angelägenheter. Men för utbildandet af ett sådant på djupet gående folkligt personlighetsmedvetande, som på nationens fram- bringelser trycker en prägel af evighet, är första vilkoret: upp- fostran i sant nationél och medborgerlig anda. En sådan uppfostran, der den är rätt genomgripande, må väl kunna betraktas som den ideela sidan af försvarsfrågan. Bland åtgärderna för vår nationela sjelfständighets betryggande kan ingen vara oumbärligare än den, som går ut på att hös nationen befästa den fosterländska andan och kärleken till det egna, ur hvilken jordmån troheten, försakelseförmågan och det äkta mannamodet uppspira. Och det bör ined glädje erkännas: vi hafva på senare tiden ej varit alldeles i saknad af fosterlandsvänner, som till folket talat väckande ord om den folkliga uppfostrans väsen och värde. Äfven i värt land söka varmt manande röster bringa menige man till behjertande af den sanning, som innefattas i den danska folk- högskolans valspråk: »Langt mere værd end det röde Guld, det er sig selv og sin Gud at kjende»1). Liksom vi för egen del äro i färd ') Tankar i den här antydda riktningen finnas framstälda i uppsatsen Hvad vi ka att lära af hvarandra i folkuppfostringsväg af Olof Eneroth, i Nordisk Tidskrift, Juni—Juli 1868. Författaren yttrar bland annat: »Den betydelse, ett folk kan få såsom kulturfolk eller i den för alla folk gemensamma sträfvan att befrämja mensklig bildning, får det väl derigenom att det gifver sig sjelft helt i trohet mot sin egendom- lighet. Framför allt gäller väl detta om de små folken, för hvilka frestelsen att blifva de större folkens eftersägare alltid är en fara. Genom att blott hjelpa de större folken att smida ut deras idéer och bearbeta deras föreställningar, löper hvarje mindre folk ju alltid faran att förlora sig sjelft i andlig måtto, för att sålunda omsider förlora äfven sin yttre sjelfständighet. Det gäller om folken som om den enskilde: hvad gagnar det att vinna hela verlden, om jag tager skada till min själ? hvilket, utlagdt, skulle lyda: hvad gagnar det väl ett folk ätt bereda sig en god eller fredad ställning i yttre måtto, om det, för vinnandet af den vanskliga fördelen, glömmer att skydda och utveckla sin inre egendomlighet, sin sedliga frihet? Eller skulle icke de skandina- viska folken, sådan deras ställning är, hafva att på allvar betänka detta?» — Äfven framtidens röster tala om ett (för de skandinaviska folken) gemensamt, och detta icke blott i yttre måtto, utan äfven i inre.--------— Hvarken politik eller teologi förmå att bortskymma detta. Men för dess vidare förklaring, sedan Geijer och Grundtvig, Kierke- gaard och Boström, hvar och en enligt sin fattning, frambesvurit det i senare tider hos oss, behöfva vi kämpa med gemensamma krafter. Så blir vår uppgift såsom kulturfolk densamma som den alltid varit, om äfven vi i långliga tider glömt eller förbisett det gemensamma deri. Vår sjelfständiga fattning af den uppgiften är grunden till vår sjelfständighet gent imot de ofriga folken och grunden till vår rätt att gemen- samt med dem, men fritt, fortfarande söka befrämja det för alla, för folk som enskilde, gemensamma målet.» Jmfr. äfven uppsatsen om De danska folkhögskolornas utveckling, af G. K. Hamilton, i Nordisk Tidskrift, Augusti-September 1868. Till genmäle å de hånfulla utlåtanden. 464 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. med att tillgodogöra oss lärdomarne af hvad vi i folkuppfostrings- väg inhemtat i vårt sydliga naholand, så hafva äfven våra åtgö- randen på skolområdet ej blifvit obemärkta i Danmark. »At der i Sverig — hvad navnlig kan sees af Eneroths betydelige Skrift (Om folkskolan i Sverge I, 1853, II, 1866) — drives alvorlig paa en almindelig Folkeoplysning, er umiskjendeligt», skref för någon tid sedan en berömd dansk tänkare1). Men detta nyväckta nit för folkupplysningens sak i Sverige står i samband med ett annat, lika »omisskänneligt» faktum, hvilket ej heller kunnat undgå iakt- tagaren af våra förhållanden i Danmark. »I Sverig, for at nævne et nærliggende Exempel», yttrar förf, till den här citerade upp- satsen, »staaer for Tiden den gamle Orthodox! skarpt imod den nye Rationalisme.» Och han tillägger: »At Rationalismen ikke vil være i stand til at grundlægge en ny positiv religiös Folketro, er lige saa vist, som at Orthodoxien ikke vil formaae at blæse Liv i sine döde Lemmer og atter mane Aanden ind i frosne, forstenede Formler» 2). Af fullaste öfvertygelse’ gifva vi den ärade författaren rätt i såväl det ena som det andra af hans här anförda uttalanden, hvarmed den pietistiskt-ortodoxa Tidning för folkskolan sökt nedsätta folkhögskolorna till för våra inhemska förhållanden obehöfliga »poetiskt-politiska gängen eller bildnings- cirklar», yttrar den nämda uppsatsens författare: »Hvaruti äro väl först och främst förhållandena i Danmark så olika dem i Sverige? Det är sant, att striden imot ett öfvermäktigt grannfolk gjort det till ett oundgängligt vilkor för det danska folkets sjelfständiga tillvaro, att hos hvarje individ lefver ett kraftigt och djupt nationalmed- vetande, en varm fosterlandskärlek. Men äro väl våra förhållanden sådana, att vi kunna bestå dem förutan? Ligger ej äfven vår utsigt till att kunna häfda vår politiska sjelfständighet gent imot en eröfringslysten granne och fullgöra vår europeiska lifs- uppgift deri, att vi förblifva honom öfverlägsna på det enda område, der ej den yttre storheten är afgörande, nämligen i andlig kultur, folklig frihet och fosterlandskärlek. Det är ock sant, att i Danmark allmogens politiska makt gör det nödvändigt, att densamma vinner sådan medborgerlig bildning, att den värdigt och riktigt kan begagna sig deraf. Men är detta icke äfven hos oss nödvändigt för att ej vår demokrati skall urarta till demagogi? Det är slutligen också sant, att i Danmark den religiösa likgil- tigheten måste bekämpas, så att religionens verksamhet ej inskränkes till kyrkomurarne, utan hon blir den lifvet genomsyrande surdegen, som genomtränger, upplyfter och förädlar individens hela väsen och alla hans handlingar. Men månne icke äfven hos oss det religiösa lifvet tarfvar väckelse och förnyelse ?» — Den sistnämda punkten: behofvet af det religiösa lifvets väckelse och förnyelse i vårt land i en annan riktning än den kyrkligt-dogmatiska, framhölls äfven vid förhandlingarna i Nordiska national- föreningen angående folkhögskolors upprättande i Sverige. Jmfr. den såsom bihang till Aftonbladet (1868, N:o 10) utgifna broschyren Om Bondehögskolor. Förhandlingar i Nordiska nationalföreningen d. 5 och 11 December 1867 (sid. 27 f.) *) Jmfr. uppsatsen Om Betydningen àf et nordisk Samfund, af R. Nielsen, i tidskriften For Ide og Virkelighed, Decemberhäftet 1870, sid. 476. 2) a. st. sid. 478. PRESTLÄRAN OCH . DEN FRIA FORSKNINGEN. 465 Ortodoxiens bankruttmässighet i religiöst hänseende är ett axiom, hvars sjelfklarhet ligger i öppen dag för hela vårt tidehvarf, utom de alltmera fåtaliga medlemmarne af »bekännelsetrohetens» ecclesia pressa et militans. Ortodoxiens — d. v. s. läran om den af kyrko- mötens röstpluralitet formulerade och i »symboliska böcker» officielt justerade dogmtrons oumbärlighet for salighetens vinnande — denna ortodoxis oförenlighet med en biblisk och lefvande kristendom för- kunnas , och inskärpes numera från tusende håll, öfverallt der in- tresset för kristlig sanning slagit djupare rötter. Hvad åter ratio- nalismen beträffar, särskildt den af vår författare åsyftade »nya rationalismen» i Sverige, så är det lïka visst att densamma »icke lean» grundlägga »en ny positiv religiös folktro», som det är ove- dersägligt och åtminstone i vårt land allmänt bekant, att ett försök i den riktningen aldrig någonsin företagits af den svenska »ny- rationalismens» målsmän. Klarare än så hafva desse i sanning fattat sin uppgift1). Der argumentationens udd och hela anloppets kraft riktas imot den sterila dogmatismens välde på det religiösa området, mot det öfverdrifna betonandet af den i en viss formel fixerade abstraktionens — dogmens — religiösa vigt, der kan det ju omöjligen blifva fråga om att uppbygga en ny religiös folktro medelst ett annat slags abstraktioner. Såsom en filosofisk, verlds- åsigt är rationalismen, i följd af vetandets natur, ingenting annat än ett system af abstraktioner, vare sig dessa röra det religiösa lifvet eller något annat. I denna sin egenskap är rationalismen lika litet som någon teori i stånd-att ensam fylla menniskoandens oafvisliga religiösa kraf: behofvet af inre frid och försoning. Ty ’) Det har varit oss ett nöje, att i en oss tillsänd dansk tidning —; Fyens Stifta- tidende för d. 2 Oktober — finna en i allt väsentligt korrekt framställning af den svenska »nyrationalismens» religiösa åskådningssätt, med begagnande af den redogörelse for detsamma, som vid åtskilliga tillfällen lemnats i Framtiden. »Den crasse Orthodox!», skrifver den pseudonyme författaren, »har lœnge i Sverig fört det store Ord, og den lever endnu officielt paa Resterne af gammel Herlighed». En opposition mot ortodoxien har imellertid numera utbildat sig, och denna opposition, »det saakaldte ny-rationa- listiske Parti, udgjör tillige Kjærnen af det politiske ög sociale Fremskridtsparti, og det befragter sine Anskuelser og Bestræbelser indenfor begge. Omraader .som staaende i noplöselig Förbindelse med hinanden, idet det paastaaer, at det er et nafviseligt Vilkaar for Dannelsens frugtbærendé og uforstyrrede Udvikling, mod sin höieste Fremtids- bestemmelse, at den religieuse Verdensanskuelse, der har faaet sit historiske Udtryk i Christendommen,. bliver slaaet sandere og klarere fast og i hele sit. Omfång gjort fölgerigtig med Hensyn til Livets Forhold. : Og samtidig hertned fremsætter det saa den Bovedregel, at dep Anskuelse om. det i Christendommen Veesentlige, som er eien* dommelig for den saakaldte Orthodox!, er i alle Hovedpuncter theoretisk vildledende, og bliver, naar den uhindret faar Lov til at udvikle ^ig, i sine, praktiske.Folger nfore- nelig med en sand christelig Dannelse. Personlighedens Magt er . Partiets Lösen.» Framtiden. Band 6. 30 466 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. detta behof är till sitt väsen ett konkret och personligt, såsom egande sin grund i den om sin synd och skuld medvetna menni- skans åtrå efter befrielse från den sjelfförvållade disharmonien och delaktighet i det högre personliga och harmoniska (saliga) lifvet. Men till en sådan befrielse når man aldrig på den ab- strakta teoriens eller spekulationens väg; dertill fordras tro, d. v. s. i främsta rummet uppsåtets och viljans lösryckande från det onda och hänvändande åt det goda. Ingenting kunde vara kort- syntare än den föreställningen, att vetandet, det innehållsfattiga, abstrakta, någonsin vore i stånd att mätta andens djupaste hunger och törst och alltså i religiöst hänseende göra tron öfverflödig. Men också har, som sagdt, ingenting varit mera främmande för de svenske »nyrationalisterna», än ett dylikt föreställningssätt1). Det ’) Hvad särskildt beträffar vår tidskrifts ställning till tvistefrågan om tron och vetandet, hänvisa vi till våra många yttranden i detta ämne, alltifrån det första: (i uppsatsen Vår odlings framtid, första häftet af Framtiden, 1868, sid. 19) »Den ab- strakta tanken såsom sådan stiftar ingen personlig gemenskap, samhällsbildande kraft eger blott den konkret verkliga personen. — Alla kristendomens teoretiska och prak- tiska läror utmynna och finna sin sammanfattning i läran om Kristi person och i for- dran af tro på honom. — Hnrusom denna tro till sitt väsen öch sina verkningar är raka motsatsen af dogmtron, hafva vi ofta — och senast i det följande af vår uppsats i detta häfte — sökt ådagalägga. — Skälen hvarföre, enligt »nyrationalismens» åsigt, den sanna tron utgör jast det allra väsentligaste i menniskolifvet, utvecklas närmare i upp- satsen Om den . religiösa tron och vetandet, af prof. A. Nyblæus, i Nordisk Tidskrift, Januari Februari 1867. »Den religiösa tron», yttrar förf., »är nämligen — för att här närmare bestämma dess begrepp — menniskans religiösa öfvertygelse såsom fullt individuel, eller m. a. o. en sådan öfvertygelse, i hvilken, trosinpehållet af menniskän omfattas med den innerlighet, att hon känner hela sin personlighet deraf genomträngd, samt fördenskull ock anser det vara lika omöjligt att afstå från sin tro, som att upp- gifva sig sjelf och sin egen personlighet. Men en sådan öfvertygelse kan icke för- värfvas på vetandets väg allena eller vara ett verk blott af mensklig forskning och eftertanke. Huru långt än den menskliga tanken må gå, huru högt den må stiga, huru djupt den må tränga, så mäktar den dock aldrig fullkomligt uttömma sitt före- måls individuéla innehåll.» Det konkreta och personliga fattas såsom sådant af men- niskan icke genom den abstrakta tanken, utan meddelst tron, och »just häri ligger grunden, hvarföre det inom kristendomen icke heter att vetandet gör menniskän salig, utan tron.» (a. st. sid. 64—65). — Jmfr. äfven N. Ignells sändebref till Svensk Kyrko- tidning om Den ursprungliga kristna tron och dogmtron. (Stockholm 1861). Af det här anförda måste hvarje opartisk läsare finna, att tron utgör ingenting mindre än sjelfva centralpunkten i den svenska »nyrationalismens» religiösa åskådnings- sätt. Desto mera öfverraskande var det att nyligen höra den beskyllningen offentligen framkastas från dansk sida, att »nyrationalismen» icke erkänner »at der er noget og det àllervaesentligste i Menneskelivet, som maa tros og aldrig kan vides», att de (ny- rationalisterna) »ikke ville have, at Nogetsomhelst i Livet skal være Trossag», allden- stund det för dem utmärkande är »Overtroen paa den menneskelige Videns Graense- löshed.» Af alla de orättfärdiga anklagelser, som riktats mot vår ståndpunkt, har PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 467 är icke mot dem man rättvisligen kan rikta anklagelsen för ett afgudiskt öfverskattande af det förståndsmessiga vetandet. I åratal har det religiösa framstegspartiet i Sverige gjort till sina sträf- vandens ögonmärke att, gent imot den bornerade teologiska doktrina- rismens förvillelser, framhålla och bereda utrymme åt det praktiska, det klara och starka personliga lifvet. Och då det i våra dagar framför allt gäller att bringa till stånd en väckelse och pånytt- födelse bland sjelfva folket, så har den svenska »nyrationalismen» utan uppskof gripit sig an med den nationela folkbildningens sak. Det är sant, att i Sverige numera »drifves allvarligen på en all- män folkupplysning», men att så sker, att vårt fädernesland i detta hänseende står högt bland Europas folk, derföre har nationen till stor del att tacka just desse s. k. »nyrationalister», hvilka svenske och danske ortodoxer äflas att framställa i en ofördelaktig dager. Vår folkskolas talan föres i detta ögonblick kraftigast och med största framgång af män med afgjordt »nyrationalistiska» tankesätt; dé nya, befruktande idéerna hafva förvisso ej utgått från ecklesia- stikdepartementets byråer. Folkhögskolans öfverflyttande'till svensk grund är »nyrationalisternas» verk. Nästan hela den svenska tid- ningspressen — framför allt den skandinaviskt sinnade — ifrar för en folkbildning i anti-ortodox, men desto mera sant religiös anda. Pressens yrkanden äro i detta fall — otaliga tidstecken antyda det — ett troget uttryck af den öfvervägande opinionen hos landets bildade klasser. Allt gifver vid, handen, att det är inom folkbildningsfrågans område hufvuddrabbningen kommer att utkämpas mellan »nyrationalismen» och dess motståndare. Af den måhända ingen varit orättfärdigare, ingen sä i grnnd och botten sanningslös. Vi tilläta oss en fräga: har den författare, som skrifver sä är 1871 i Hejmdal (d 14 Ok- tober), redan hunnit glömma — eller accepterar han ej numera såsom sanning — hvad som är 1865 stod att läsa i den i Dansk Maanedsskrift (l:ste Binds 5;te Hefte) införda uppsatsen om Nyrationalismen i Sverig, af dr C. Rosenberg:-------------------»man kan betegne den Opgave, de (nyrationalisterne) selv have sat sig, som Menneskenes Tilba- geförelse . til et nn næsten udslukket, inderligt Liv i Kristi Aand, men gründet paa formentlig renere Forestillinger om hans og om Guds Væsen, end de, der have fandet deres systematiske Udtryk i Kirkelseren?» — Huru förlika dessa tvenne sins imellan stridiga utlåtanden? Författaren i Dansk Maanedsskrift vet, att det för «nyrationalis-, men» väsentliga är lifvet i Kristi ända»; författaren,! Hejmdal derimot påstår —• och trorf — att det för »nyrationalismen» väsentliga är »öfvertron vetandet!» Dock — vår vedersakare mä, bäst han det gitter och förmår, för sig sjelf öfverskyla sin tve- talan, dualismen mellan sin nuvarande »tro» och sitt forna »vetande.» För oss gör det tillfyllest att fasthålla, att han icke med ett enda ord bestyrkt sina anklagelsers öfverensstämmelse med den faktiska sanningen; men så länge han ej fullgjort detta honom såsom anklagare åliggande onus probandi, hvilar ansvaret för de inot »ny- rationalismen» lättsinnigt framkastade tillvitelserna på hans eget hnfvad. 468 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. NOVEMBER. stridens utgång skall för en lång framtid bero, huruvida frågan om vårt försvar kari sägas hafva vunnit en i högsta mening lyckosam lösning. Ett står alltså fast, det, att »nyrationalismen» i Sverige, långt ifrån att spilla kraft på det outförbara: grundläggandet af en ny religiös tro, icke har något annat syftemål än att, genom dogm- lärans nedslående, rödja väg för den gamla och dock evigt unga kristendomen. På folkbildningens arbetsfält, går det nämda sträf- vandet hand i hand med nitälskan för en tidsenlig, nationel och medborgerlig uppfostran. Det låg i sakens natur, att bemödandena för ett sådant programs genomförande innan kort måste leda till en konflikt mellan framstegspartiet och kyrkans samt »den gamla skolans» konservative målsmän. Till belysning af stridens orsaker, närmast med afseende på skolans frigörelse från kyrkan, lemna vi i det följande ordet åt en framstående sakförare för »den üya sko- lan» i Sverige. I sitt nyaste arbete Riksdagen och folkskolan. 1867—69 (Stockholm 1869) sammanfattar dr Olof Eneroth i föl- jande ordalag »nyrationalismens» i fråga varande reformyrkanden: »Folkens fordran på upplysning har aldrig varit större än nu, och för intet folk i verlden har en allmän verklig bildning varit någonsin så ovilkorligen nödvändig, som den är för Sveriges folk i dess nya inre förhållanden. Att bibehålla ett sådant undervisnings- system som vårt närvarande, sedan demokratiska grundsatser i de flesta riktningar gjort sig gällande inom samhället, och folkets be- hof att lära känna sig sjelft, att blifva medvetet af sig sjelft i sin egendomlighet måste väckas och tillfredsställas mer än någonsin förr, låter sig icke göra utan att utsätta folket för stora faror. ------— Betraktom det nya samhällets anda. Skolan är redan en medborgerlig inrättning. Den kan icke längre fortfara att stå under kyrkans ledning. Presten har endast att deltaga i skolans förvaltning såsom andra medborgare. ------------- — Det var en tid, då kyrkan var folkets skola, då kyrkans män voro folkets sakförare, då kyrkan skyddade den infellektuela och sedliga utvecklingen mot de maktegandes sjelfviska våld, då kunskaper, lärdom och bild- ning voro kyrkans prydnad mera uteslutande. Den tiden är icke mer, kunskaperna och bildningen äro nu allmän egendom, höra till alla yrken, alla klasser. Det är blott hos arbetaren, vare sig i stad eller i landsbygd, som de ännu icke blifvit så allmänna som de borde vara och äfven. en gång skola blifva. Men hvad följer härutaf? jo, att skolan, folkskolan, måste få sin plats midt uti detta lif och deraf hemta all den styrka, som der står att vinna. Egnad att uppfostra för det medborgerliga lifvet, måste den inom - PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. . 469 den medborgerliga verlden söka sina sakförare. Kyrkan, såsom äfven varande en borgerlig inrättning, och kyrkans män såsom äfven varande medborgare, må dervid medverka. Endast så böra de numera hafva någon rätt öfver skolan. Den som påyrkar annat, misskänner hela den närvarande utvecklingens anda och behof. — —------Ingen förnekar religionen vara den makt, på hvars sunda eller osunda tillvaro det borgerliga lifvets ,väl och ve beror. Ingen förnekar heller, att ju icke skolan bör bedrifvas i religiös anda och detta ju starkare, desto bättre. Men kyrkan gör det religiösa för mycket till formväsen. Den håller så strängt på formerna och formlerna, att den låter anden fara eller unkna i formtvånget. Häraf den myckna katekesläsningen i skolan, som är kyrkans och kyrkolagens verk, som var godt möjligen för sin tid, men numera icke är det.----------Frågan om religionsundervisningen*i skolan är hos oss ännu i sitt första skifte. Allvarliga strider förestå, innan man skall kunna komma till den allmänna gemensamma insigt och öfvertygelse i detta fall, förutom hvilken den allmänna skolans verk- samhet aldrig skall medföra någon rätt välsignelse. Religionen måste ingå i lifvet, göras till lifssak i stället för lärdomssak, bok- sak, lexsak, kyrksak eller en blott yttre slentrianöfning.-----:---- Kyrkan klagar öfver denna verldens förderf, klagar, att upplösning med hvar je dag bryter allt våldsammare in på alla håll, attGuds lagar allt djerfvare och. uppenbarare föraktas, att materialismen samtidess anda, laster och brott alltmer taga öfverhand. — Men denna verldens män glädja sig, å sin sida, att upplysningen med hvarje dag vinner nya segrar, — att lagarne bli menskligare och dermed äfven mera öfverensstämmande med den gudomliga ordningen, — att den materiela utvecklingen alltmer visar ^ig tjena den andliga och intellektuela, att laster, och brott, om de ock icke minskats, dock i det ljus, som numera gör allt uppenbarare, mera bemärkas och räknas, samt att de, i deras gröfre former, aftaga i de länder, der skolan verkat ett djupare verk, under det att de som bäst blomstra, der den gamla kyrkan är som starkast.» »Kyrkan», fortsätter författaren, »klagar att den nya tiden allt- mer uppreser sig mot den gudomliga ordningen, d. v. s. dess ord- ning, — att den nya tiden predikar gudlöshet och vill gifva sjelf- viskheten fria tyglar. — —Men denna verldens män ——glädja sig åt och förkunna, att den frihet, som sökes och som alltmera vinnes, är en frukt af det mer eller mindre vetenskapliga sannings- sökandet, söm frigör^-------— att de förbannelser, hvarpå kyrkan är så frikostig mot denna verldens barn, icke bevisa någon kyr- kans styrka eller någon denna verldens större förtappelse nu mer 470 • FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. an fordomdags, men att tvärtom, det högsta och det heliga sökes och finnes i ödmjukhet nu mer än någonsin af en verld, som allt- mer gjort och gör religionen till hvar och en enskilds fria fram- trädande inför sin Gud, till vinnande af den styrka, som detta lifvets gerning i alla riktningar fordrar.» (a. st. sid. 24). Vi afbryta här vårt citat och dermed äfven den långa inled- ningen till det egentliga ämnet för vår uppsats. Genom det öfvan anförda hafva vi velat gifva en antydan om orsakerna Iwarföre det nyväckta nitet för det nationela och medborgerliga lifvets stär- kande i Sverige, särskildt inom folkbildningens område, i sina kraf- tigaste yttringar tagit form af en protest imot dogmtvång och kulturfiendtliga riktning öfverhufvud1). Äfven i detta hänseende stå för nutiden rika lärdomar att hemta af flydda tiders erfarenhet. Ett nytt tillfälle till sådan lärdoms inhemtande anse vi oss här böra påpeka. Vi göra det genom att fästa våra läsares uppmärksamhet på det ryktbara kulturhistoriska verk, hvars 9 Hvad svenska kyrkan och prästeståndet i ofvan nämda hänseende förbrutit, framhölls år 1865 med mycken skärpa af C. Rosenberg i uppsatsen om »Nyrationalis- men i Sverige» i Dansk Maanedsskrifi. Det svenska presteståndet har, • skrifver hr Ro- senberg, »i det Hele taget stillet sig mer og mere fjendtlig med den verdslige Oplys- uing og, strængt fastholdende det overleverede dogmatiske System, ikke villet finde sig i nogen Undersögelse af sammes Rigtighed eller Urigtighed. Naar man hertil l®gger, at Præstestanden som politisk Korporation har stillet sig krast konservativ imod saa godt som -alle Reformer i frisindet og human Retning — f. ex. mod Religionsfrihed, mod Åegteskab mellem Joder og Kristne, mod Dödsstraffens Afskaffelse, mod Repræ- sentationsreformen — saa kan man" ikke undres over, at den mere oplyste Del af den svenske Almenhed har vendt sig fra denne Stand med cn Uvilje, som har faaet yder- ligere Naering derved, at en De! Præster i de senere Tider gynes at have sluttet För- bund mod Tidens Kultur med den tidligere ilde sete, mörkt-pietistiske Sektretning : Læseiiet. — Jordbunden er saaledes», tillägger hr R., »vel beredet i Sverig for en heftig Kamp mellem den bestaaeude Kirkes Lære som Autoritetstro og en Retning, der hævder Mennesketankens Frihed paa det religöse Omraade og benytter den til at angribe Orthodoxien.» Men detta angrepp mot ortodoxien är icke derom, synes hr Rosenberg öfver- tygad år 1865 — tillika ett angrepp mot kristendomen. Tvärtom: »Det er altsaa ikke», fortsätter han längre fram i uppsatsen, »en Kirkens Oplösning, Nyrationalismen tilsigter, men en Kirkens Renselse, en stor almindelig Reformation og dermed folgende Foryngelse og Gjenoprettelse af det kensygnende Trosliv», etc. Alltså: under det att författaren i Hejmdal år 1871 påstår, att nyrationalisterna »ikke ville have, at Nogetsomhelst i Livet skal være Trossag», har, i rak motsats härtill, författaren i Dansk Maanedsskrifi år 1865 sig väl bekant, att nyrationalisterna åsyfta en återupprättelse »af det hensygnende Trosliv.» Ånyo samma besynnerliga tve- talan! Våra svenske och danske läsare kunna, efter hvad vi i det föregående anfört, helt visst sjelfve bedöma, hutuvida förf, i Dansk Maanedsskrift, eller förf, i Hej mdal har rattvisan och sanningen på sin sida. PllESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 471 första afdelning i dessa dagar lärer framläggas inför allmänheten i svensk öfversättning. Vår afsigt är . ingalunda att i ett och allt göra oss solidariska med den filosofiska grundåskådningen i Buckles History of Civili- sation in England1). Den skarpsinnige och med en storartad lärdom utrustade författarens rang såsom kulturhistoriker skulle varit ännu mera framstående, om han i sitt allmänna betraktelse- sätt af det historiska förloppet mäktat intaga en högre ståndpunkt än den stränga och hänsynslösa determinismens. Viljans frihet och personlighetens förmåga af sjelfbestämning gent imot de yttre naturinflytelsema — dessa den rent idealistiska verldsåskådningens grundpelare — undanrödjas hos Buckle, för att lemna plats åt läran om de fysiska förhållandenas — klimatets, näringens, den geografiska jordbeskaffenhetens och omgifningamas, o. s. v. — egenskap af yttersta orsaker till händelser och handlingar här i verlden. Då vi imellertid längre fram få anledning återkomma till ' denna sida af Buckles historiskt-filosofiska åskådningssätt, öfvergå vi, utan att uppehålla oss dervid, till den del af hans arbete, som blifvit närmaste anledningen till vår uppsats. Densamma utgöres af den i originalets femte (och sista) volym förekommande märkliga undersökningen rörande Skotlands kulturtillstånd under sjuttonde och adertonde århundradena. — Vid en tidpunkt då hierarkisk obskurantism och ortodoxt oförnuft i hvarjehanda former ånyo tyckas vilja resa hufvudet i predikstolar och katedrar, på konven- tiklar och kyrkomöten här och der i Norden, vid en sådan tidpunkt kan Buckles förkrossande kritik af framfarna dagars villfarelser i fråga om det religiösa för mången blifva en väl behöflig väckelse och varning. Hans bok är ett klubbslag i ansigtet på auktöritets- tron och prestväldet, och skall just derföre äfven hos oss ej förfela sin verkan. *) Henry Thomas Buckle, son till en Londoner-köpman, föddes i Kent d. 24 November 1822 och dog d. 29 Maj 1862 i Damaskas, stadd pä en resa för fortsät- tandet af sina vidtomfattande historiska forskningar. Hans arbete rörande den engelska civilisationens historia, hvars första del utkom 1857, blef, i följd af författarens tidiga frånfälle, oafslutadt. Närmare upplysningar om Buckles lefnadsförhållanden meddelas i broschyren Essays von H. Th. Buckle nebst einer kurzen Lebensbeschreibung des Ver- fassers. Aus dem Englischen übersetzt von'Dr. David Ascher. (Leipzig 1867). 472 FRAMTIDEN. - FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. O Strax i början af det adertonde århundradet inträffade hvad man skulle kunna benämna ett andligt uppvaknande öfver nästan hela Europa. Hågen för sjelfständig undersökning och forskning trädde med nyfödd kraft i dagen; på alla håll rustade sig vetgi- righeten till upptäcktsresor inom dittills okända områden. Det tycktes som stode man vid slutet af en långvarig natt. Ljus bröt fram, der mörkret förut varit rådande; urgamla trosartiklars san- ning sattes plötsligt i fråga; allestädes höjde tviflet sitt hufvud med fordran på 'bevis såsom det oeftergifliga vilkoret för vissheten. Kunskapsbegäret, lydande blott sin egen lag, ville ej längre låta sig nöjas med den makliga auktoritetstron. Män sökte begripa företeelserna genom att gå tillbaka till deras yttersta grund och troslärornas giltighet gjordes beroende af deras öfverensstämmelse med förnuftet. En'tid bortåt var detta nya tänkesätt endast att påträffa bland de mest bildade, men snart spred det sig och fram- trängde, uti de länder som gingo i spetsen för rörelsen, till alla samhällsklasser. Härmed var signalen gifven till den i våra dagar med häftighet åter upptagna, för mensklighetens framåtskridande och välfärd ojemförligt betydelsefulla strid, som, med afseende på de stridandes syften och sinnesart, rätteligen kan betecknas såsom en enviges- kamp mellan pr estlär an och den fria forskningen. — När mot slutet af femte århundradet det romerska väldet störtade tillsamman,, följde, som bekant är, en lång tidrymd af mörker och okunnighet, då hög och låg var fången i de gröfsta fördomar och vidskepelser. Under denna period, som med fog blifvit benämd historiens natt, var presterskapet i besittning af ett oinskränkt herravälde. Genom den makt öfver samvetena, de vetat förskaffa sig, styrde prestema såväl furstarne som folken; de åtnjöto anseende såsom män af djup lärdom, emedan de allena kunde läsa och skrifva samt emedan de togo vara på legenderna om trosvitnen och helgon, hvilka i mängdens tycke öfverflödade af en gudomlig vishets lär- domar. Presterna voro under denna tidrymd de ende som åtmin- stone i någon mån tillgodosågo det teoretiska intressets fordringar, hvarigenom deras myndighet i visst afseende blef till gagn för de utaf dem förtryckta folken. Men när det i fråga varande uppvak- nandet egde rum, när förnuftet blef upproriskt mot dogmtron, ändrade presterskapet oförtöfvadt sin hållning. Kyrkans män voro vänligt stämda mot tänkandet och vetenskapen, så länge tänkandet PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 47& och vetenskapen stodo qvar på deras sida. Nu derimot, sedan af- fàlligheten börjat gripa omkring sig och vetenskapen funnit nitiska idkare bland lekmännen, var faran öfverhängande, och från kyrkans sida syntes snabb handling af nöden. Motståndet bief dock i alla, afseenden fruktlöst. Förgäfves har kyrkan ansträngt sig för att hämma tidsandans ström, i forna tider genom inqvisitionen, fän- gelserna, pinbänkarne och bålen, sedermera genom andra medel; hon har ej lyckats bringa till ett slut den hårdnackade striden mellan de motsatta lägren: auktoritetstrons och den fria forsknin- gens. Under olika förklädnader och i vexlande former röjer denna strid öfverallt sin förhandenvaro, hållen vid makt genom den oför- sonliga fiendskapen mellan lättrogenheten och pröfningsbegäret, reaktionen och framåtskridandet, det förflutnas tillbedjare och de, hvilka bygga sitt hopp på framtiden. — »Denna strids begynnelse är», säger. Buckle, »sjelfva utgångspunkten för den moderna civili- sationens historia»1). För att ådagalägga sanningen af detta påstående, till hvilket han återkommer på flera ställen i sitt berömda arbete, väljer Buckle den indirekta bevisningsmetoden. En nations sanna bild- ning, frihet och andliga mogenhet öfverhufvud låta sig i allmänhet mätas efter den beslutsamhet, hvarmed folket afskuddat sig prestr väldets ok, för att sjelft taga vård om sina angelägenheter. . Så lyder tesen; bevisen för dess hållbarhet lémnas af den kulturhisto- riska betraktelsen. Tänkom oss ett land, der öfvertron, fanatismen och religiqs trångsinthet fått under lång tid rotfasta sig hos folket, der, i trots af upplysningens framsteg inoin andra områden, okun- nigheten och fördomarne behållit öfverhandeni i fråga om det reli- giösa. Det skall då visa sig att en sådan nation, om än så för- faren i verldsliga ting,: ohjelpligt gifvit till spillo sin högsta be- stämmelse och att detta ytterst måste tillskrifvas prestlärans olycks- bringande inflytande. Är den nämda läran det villospår, på hvilkét folket förirrar sig allt djupare i vidskepelsens och. ofördragsam- hetens vilda snår — hvilken uppgift framställer sig då i främsta rummet för folkuppföstraren? Ovedersägligen den, att sätta nationen i tillfälle att sjelf bedöma prestlärans verkliga halt och dess af erfarenheten bestyrkta följder. Folket måste lärå känna sina fiender, för att hinna väpna sig mot dem, innan det blir för sent. De senaste århundradenas historia ställeh inför vår åsyn ett land, hvars inre tillstånd och sociala förhållanden på ett slående sätt bestyrka satsen om prestväldet såsom den kräfta, som förr ’) J in fr. History of Civilization in England, vol. 3, eid. 3. ' 474 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. . eller senare undergrafver en nations andliga helsa. Det i fråga varande landet är Skotland. Uti intet annat europeiskt samhälle, med undantag af det ultrakatolska Spanien, har, enligt Buckle, den presterliga despotismen till den grad förlamat nationens bästa handlingskraft, omtöcknat dess sunda förnuft och fostrat en af dyster vidskepelse uppfyld, glädjelös lifsåskådning. Derföre är Skotland för vår samtid ett varnande exempel om huru det går med ett folk, i hvars uppfostran, under presterligt förinynderskap, den s. k. renlärigheten eller »bekännelsetroheten» fått gälla såsom det vigtigaste af allt för den enskilde såväl som för nationen. Den ratta, på en gång kristna och förnuftiga betraktelsen af lifvet och menniskans bestämmelse har hos ett sådant folk blifvit, så att säga, upp- och nedpå vänd. Kristendomen, härutinnän en tolk för den naturliga förnuftsinstinktens maningar, uppställer såsom högsta lefnadsregel för oss detta bud: beflita dig med redligt uppsåt om att hos dig sjelf och i din omgifning motarbeta det onda och bereda växtlighet åt det goda! Sträfva efter renhet, sanning, rätt- rådighet i tankar, ord och gerningär! Och kristendomen tillägger: frågar du, hvaruti det för menniskan goda består — se då på Kristus! I honom eger du föredömet, idealet för en sin bestäm- melse trogen lefnad. Låt Kristus blifva din vägvisare, din råd- gifvare; lid, handla, försaka, älska, hoppas såsom han; slut dig till honom med alla ditt väsendes krafter; med ett ord: tro på Kristus! Du kan då ej taga miste om rätta vägen mot ditt mål. Så talar kristendomen; det var medelst detta evangelium dess förste förkunnare bragte ny lifskraft åt ett i hopplös vanmakt tynande slägte. Det gudomliga sanningsfröet sköt upp och blef, till ett skuggigt, fruktbärande träd, men länge fick ej detta ostördt frodas; dess unga stam betäcktes innan kort af lögnens och dårskapernas parasitväxter. I stället för urkristendomens demokratiska samfund, församlingen, utbildade sig efterhand dén hierarkiskt inrättade och styrda kyrlcan; i stället för det apostoliska evangeliet predikades en af biskopame på koncilierna efter rÖstpluraliteten formulerad ■dogmlära. Nya testamentets kristendom råkade i glömska, påfvens och munkordnarnes kristendom, och sedermera de protestantiska bekännelseskrifternas, blef den ensamt gällande. Det hette nu ej längre: vandra i Kristi fotspår, och du blir salig; utan: tro att Kristus var Gud, den andre personen i treenigheten, eller du blir evigt fördömd! Med denna lösen framträder prestläran på skåde- platsen; förnuftets klafbindande är hennes första påbud, bibelordets förvrängning hennes mest anlitade krigslist. Tvedrägten, kifvet, hätskheten äro hennes följeslagare; förföljelser, blodsutgjutelse och PRESTLÄRAN OCH DEN FRI A FORSKNINGEN. 475 grymheter utan tal beteckna hennes väg genoni historien ’J. Men för att grundligt lära känna de ortodoxa teorierna, bör man göra sig förtrogen med deras verkningar särskildt med hänsyn till det religiösa lifvets sunda och harmoniska utveckling. I detta afseende l) Utrotningskriget mot de teologiskt-dogmatiska meningar och p&bud, hvilka vi i det ofvanstående sammanfattat under benämningen prestläran, framstår som en nöd> vändighet ej ensamt ur det teoretiska sanningssökandets synpunkt. Är det vår pligt att träda upp imot villfarelsen, när helst vi veta oss hafva funnit en sanning att sätta i stället för den nedrifua fördomen, så blir den pligten än mera bjudande, då de falska föreställningssätten visat sig komma praktisk ofärd åstad. Jnst detta är för- hållandet — vi hafva ofta förut betonat denna omständighet — med den af kyrkan till allmänt antagande påbjudna dogmläran. Denna läras mångfaldiga gånger ådaga- lagda vetenskapliga ohållbarhet är ej påtagligare än hennes förderflighet ur de högsta samhällsintressenas — rättens och religiositetens — synpunkt. Vi anse oss ej böra underlåta att här egna en närmare belysning åt denna vigtiga sida af vårt ämne. Frågan om dogmlärans psykologiskt-praktiska verkningar har upptagits till besva- rande i ett af dé senaste årens yppersta kulturhistoriska verk, nämligen W. E. H. Leckys History of the rise and influence of the spirit of rationalism in Europe (2 delar. London 1865). Arbetet, som söker siu like i gedigen sakkunskap såväl som i fram- ställningens styrka och glans, kan betraktas som ett sidostycke eller en fyllnad till den ofvan citerade skriften af Buckle. I likhet med den sistnämde skildrar Lecky utförligt fanatismens och »det teologiska hatets» följder för samlefnaden menniskor imellan, men han går derjemte ett steg längre tillbaka och frågar: hurudant måste deras själs- tillstånd tänkas vara beskaffadt, hvilka betrakta förföljelsen som en religionspligtP Och hvilket åskådningssätt är det, som framkallar ett dylikt själstillstånd hos förföl- jaren? Dessa frågor söker han utreda genom en skarpsinnig analys af »den religiösa förföljelsens orsaker», hvars hufvudsakliga innehåll vi meddela i det följande. När men erinrar sig, att kristendomens stiftare sammanfattade de menskliga plig- terna uti tveuné bud:, det om kärleken till Gud samt det om kärleken till vår nästa, så förefaller all den fasaväckände förföljelse, hvarmed kyrkan rasat mot anhängarne af heterodoxa läromeningar, hardt nära omöjlig att förklara. Det vore dock ett misstag att, såsom Voltaire och hans skola, söka förklaringsgrunden företrädesvis i det angri- pande partiets sjelfviskhet och ondska. Erfarenheten intygar att ädla karakterer icke varit sällsynta i förföljarnes leder; bålen hafva upptändts, tortyrredskapen anlitats, de långvariga religionskrigen underhållits utaf män, -som fullt uppriktigt trott sig genom sådana handlingar verka i Guds rikes tjenst. Deras förblindelse härutinnan eger sin grund, såsom man vid en lidelsefri undersökning skall finna, i ett viest dogmatiskt åskådningssätts inverkan på själen. Förföljelsen, eller i lyckligaste fall den af ett eller annat skäl tyglade lusten att förfölja, är den oundvikliga praktiska konseqvensen af den ortodoxa läran om försanthallandet af ett visst antal dogmer såsom vilkoret för menniskans eviga salighet. Sambandet mellan »bekännelsetroheten» och de i religionens namn begångna illgerningarna låter sig utan svårighet uppvisas. Om en menniska 'fullt och fast tror,.att hennes egen uppfattning af en religiös tvistefråga är höjd öfver hvarje möjlighet af misstag, samt vidare att de, som hysa ahdra åsigter än hennes, skola af den Allsmäktige dömas till en evig osalighet, hvilken de med samma karaku tersbeskaffenhet men med en annan tro kunde hafva undgått, så skall en sådan men- niska förr eller senare af alla krafter deltaga i förföljelsen. Talar man till henne om de gränslösa lidanden, hon derigenom vållar sina medmenniskor, så blir svaret, att eb 476 i FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. NOVEMBER. är det lärorikt att taga i betraktande den skottska nationens religiösa tillstånd under det sjuttonde och adertonde århundradet. Man skulle hafva kunnat föreställa sig, yttrar Buckle, att äfven Skptland tog del i den omnämda rörelsen, som tände folkens dylik invändning vitnar om oförmåga att fatta den tro, hvaraf hon för egen del är genomträngd. »Hvilka lidanden, af dem hvarmed menniakor mäkta hemsöka hvarandra, äro väl jemförliga med de eviga qval, som vänta dem, hvilkq omfatta kätterska läror? Huru kan väl mensklig dygd mana till skousamhet, när en villfarelse, ett misstag bestraffas af den Ällsmäktige såsom ett det skändligaste brott? Är man berättigad att i nödfall döda en vansinnig, för att hindra honom från att mörda ett stort antal men- niskor, huru mycket angelägnare är det ej då att till hvad pris som helst göra irrlä- raren oskadlig, han, som vållar sina offers väl ej lekamliga, men andliga och eviga död?» Så ungefär — menar Lecky — résonnera »renlärighetens» målsmän, öppet eller i tysthet, och i detta stycke bevisa de, — när helst de hafva makt dertill — sin tro med sina gerningar. Vår författare lemnar en öfversigt utaf den ortodoxa kyrkans kättarejagter i äldre och nyare tider, påminner om några af kyrkofädernas — bland dem Augustinus — apologier för våldsåtgärderna mot de affällige samt om en senare .tids lagstiftning i samma anda. Komarekyrkan, vorden en makt i samhället, represen- terade den hänsynslösa reaktionen. Alla hennes bemödanden gingo ut på att förhindra kunskapernas spridning och att släcka frihetens låga i blod. Ar 1208 inrättade påfven Innocentius III inqvisitionen. 1209 började de Montfort slagtandet af Albigenserna. 1215 uppfordrade det fjerde Lateranska konciliet alla regenter att edligen förpligtiga sig till kättarnes aflifvande, så ofta de fingo dem i sitt våld. Längre fram i tiden följde Bartholomæi-natten i Frankrike, »blodiga Marias» protestantförföljelser i England, religionskrigen i Nederländerna, trettioåriga kriget i Tyskland o. s. v. Att romare- kyrkan utgjutit mera oskyldigt blod än någon annan verldshistorisk institution, är ett obestridligt faktum. Mer än 31,000 personer brändes af inqvisitionen ensamt i Spanien; omkring 300,000 dömdes till lindrigare straff ; 50,000 personer aflifvades för religions- orsaker i Nederländerna under Carl V:s regering, och ungefär halfva detta antal under hans sons. Men äfven inom den protestantiska kyrkan har religionsförföljelsens grund- sats ofta och högljudt ' förkunnats. Luther sjelf bekände sig till densamma, Calvin, Beza, Jnrieu skrefvo afhandlingar för att bevisa dess rättmätighet, Knox sökte nr det gamla testamentet ådagalägga nödvändigheten af kättarnes dödande, och när Calvin låtit bränna Michael Servetus på grnnd af dennes åsigter rörande trinitetsdogmen, fick han härföre mottaga varma lyckönskningar af den milde Melanchton. Den protestan- tiska ortodoxismen är till sitt väsen nästan ännu mera hätskt ofördragsam än den katolska. Derhän har det kommit, att äfven protestantismen i sin ortodoxa form blifvit en misstänksamhetens, hatets pch våldets religion, ovärdig att uppkallas efter Honom, som yttrade: »Deraf skola alla förstå att I ären mina lärjungar, att I älsken hvarandra inbördes.» Förklaringsgrunden till kyrkans här antydda urartande från sin bestämmelse finner Lecky, liksom Duckle uti det all sann religiositet nndergräfvande inflytandet af den ur dogmtron alstrade fanatismen. Han uppställer, såsom ett resultat af den kyrkohisto- riska betraktelsen, den satsen, att eri trosbekännelses sedliga och religiösa värde blir obetydligare, i samma mån dess dogmatiska sida starkare betonas. Ju ifrigare »renlä- righeten» inskärpes såsom det religiösa lifvets A och O, desto hastigare omintetgöras den kristna fordragsamheten, kärleken och friden. Antagom, att koufessionalismen verkligen en gång lyckades öfvertyga menniskorna om att deras salighetshopp bör PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 477 âtrâ efter sjelfförvärfvad insigt och upplysning. Sä skedde imel- lertid ej. Tidehvarfven förflöto; den ena generationen följde på den andra; det adertonde århundradet gick förbi, det nittonde kom, men den skottska nationen gaf intet lifstecken ifrån sig. Öfver densamma hvilade ännu medeltidens dimmiga natt. Under det att andra nationer lösgjorde sig från den gamla öfvertron, fortfor detta besynnerliga folk att rufva öfver sina vidskepelser. För närvarande är vidskepelsen visserligen stadd på återtåg äfven i Skotland; men ytterst långsamt, och tid efter annan synes en reaktion på väg att inträda. I alla andra länder, der bildningens spridning gått hand i hand med handelns och industriens uppblomstring, har resultatet blifvit en förminskning af presterskåpets makt samt i följd deraf en förminskning af vidskepelsens inflytande. Men det för Skotland egendomliga är att det intellektuela och industriela framåtskridandet fortgått derstädes, utan att göra intrång på presterskapets myn- dighet. En i sanning anmärkningsvärd företeelse! Skotland, de företagsamma köpmännens, de sluga och mångförfarna fabriks- idkarnes, de duktiga handtverkarnes land, som derjemte fostrat oförfärade tänkare, sådana som George Buchanan, David Hume och Adam Smith — detta land hålles i träldom utaf en hop bul- lersamma och okunniga predikanter, hvilka husera derstädes såsom dem lyster. Ett i många hänseenden högt bildadt folk, som hyser upplysta tänkesätt i politiska frågor, röjer i alla religiösa angelä- genheter en trånghet i åsigter, hetsighet och lust att förfölja olika tänkande,, som visar att protestantismen, hvaraf de skryta, till- skyndat dem föga godt, då den ej förmått frigöra dem från de fördomar, som gjort att sjelfva uttrycket »skottsk kyrklighet» blifvit ett slags öknamn och ett ämne för åtlöje fjerran och när! * »Jag skall nu», fortsätter Buckle, »söka förklara huru dessa förhållanden uppstodo och huru sådana skenbara motsägelser kunna förlikas. Att de kunna förlikas, och att motsägelsen således endast är skenbar, icke verklig, skall genast medgifvas af hvar och en, granda sig, icke pä uppsåtets och viljans riktning mot det goda, utan på bekännelsen att menniskan Jesus tillika var Gud — det finnes då ingen eländets afgrund, hvartill en sådan lära ej kan föra. »De grundbegrepp om rätt och orätt, som af skaparen nedlagts i hvarje menniskohjerta, hafva då», skrifver Lecky, »blifvit utplåuade och samvetets röst har tvungits till tystnad.» Detta är orsaken hvarföre prestläran måste rödjas ur vägen, såvida kristendomen skall blifva beståndande. Leckys arbete har i utlandet väckt ,stor uppmärksamhet; i Tyskland har man velat tillmäta det en lika epokgörande betydelse som på sin tid Gibbons-namnkunniga verk. Författaren, ännu en ung man (Lecky är född 1838), har i ett senare arbete (History of European Morals, 1869) fortsatt den kulturhistoriska argumentationen mot prestläran. ' 478 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. som är i stånd af en vetenskaplig uppfattning utaf historien. Ty i den sedliga verlden, lika väl som i den fysiska, är ingenting onaturligt, ingenting laglöst eller oförklarligt. Allt är ordning, symmetri och lagbundenhet. Motsatser finnas, men inga motsägelser. Inkonsequenser äro ej möjliga i en nations karakter och hand- lingssätt. Det tillkommer historieskrifvaren att undanrödja den rådande okunnigheten i denna punkt, i det han ådagalägger att nationernas utveckling är fullkomligt regelbunden och, hk hvarje annan utveckling,, bestämd uteslutande genom dess i tiden före- gående orsaker. Kan han ej visa detta, är han ingen historiker. Han må vara en annalist, biograf eller krönikeskrifvare, men någon högre rang kan ej tillerkännas honom, så framt han ej är i be* sittning af den vetenskapliga blick, som drifver honom att fasthålla, såsom en trosartikel, läran om den orubbliga följdriktigheten i händelsernas gång, m. a. o. den läran, att då vissa tilldragelser gått förut, måste andra, med dem öfverensstämmande tilldragelser nödvändigt följa. Att stadigt fatta och öfverallt tillämpa denna tanke, är utomordentligt svårt, men är dock den fordran som måste ställas på hvar och en, som vill medverka till historieskrif- ningens höjande från dess nuvarande ovetenskapliga och formlösa skick till dess rätta plats såsom den förnämsta och vigtigaste af alla vetenskaperna.» Det historiska problem eller, såsom Buckle uttrycker sig, den paradox uti skottska kulturen, som kräfver en lösning, är denna: huru förklara det faktum, att den nämda nationen under lång tid hyllat framåtskridandet inom politiken, samtidigt med det hon i religiöst afseende hängifvit sig åt den krassa reaktionen? Förkla- ringen vinnes genom en redogörelse för några egendomliga för- hållanden i Skotlands historia, hvartill vi återkomma i den senare afdelningen af denna uppsats. Carl von Bergen. 479 Nyutkomna böcker (från den 21 Sept, till den 20 Okt.) Adam, Onkel, Hat och kärlek. Häft .5, 6. 1 rdr. Aide, H., I ungdomstiden. Roman. Öfvers. 1 rdr. Andersson, N. J., Svensk elementarflora. Uppl. 2. 1.50. An rep, G., Svenska slägtboken. I. 2. För häft. 2—6. 4.50. Arkiv, Nordiskt medicinskt, red. af A. Key. III. 3. 3.50. Axelson, M., Tvä berättelser. 50 öre. Berättelse från kongl. maj:ts beskickningar och konsulater om utrikes handel och sjö- fart 1870. i rdr. Bidrag till Sveriges officiela statistik. Jordbruk och boskapsskötsel? 75 öre. Björnström, V., Predikan hållen vid urtima riksdagens öppnande i Stockholm den 12 Sept. 1871. 25 öre. Boissevain, C.,'Irland och fenianismen. Öfvers. 1 rdr. Borgström, G., Arken 1—8 af tysk och svensk språklära. Uppl. 3. För hela verket 1.50. Boströmi, C. J., Satser om lag och lagskipning. Uppl. 2. i rdr. Braddon, M. B., Roffoglar. Bear b. från eng. 2* rdr. Bäckman, J., Folkskolans naturlära. 1. Uppl. 3. 1.25. -----, Folkskolans räknebok. Uppl. 3. 1 rdr. Bäckström, P. O., Tidsbilder. Häft. 6. 1 rdr. Carl XV:s enskilda tafvelgalleri. Häft. 4. 3 rdr. Carl Magnus, Poetiska utkast. 1 rdr. Carlén, Flygare-, E., En natt vid Bullarsjön. Häft. 1, 2. 1 rdr. Carlson, A. V., Grundskatterna, deras uppkomst och rätta natur. '3 rdr. Cronholm, A., Sveriges historia under Gustaf II Adolfs regering. V. 1. 3.50. Dickens, C., Pickwick-klubbens efterlemnade papper. Öfvers. af C. J. Backman. Häft. 5. 1 rdr. Dikter, Fosterländska, och sånger.- Häft. 1. 25 öre. Düben, C. v., Resor uti Guiana, Mexico, Californien, China och Ostindien, företagna under åren 1743—58. Häft. 5, 6. 2 rdr. Eke blad, C. J., till Stola, Gustaf III och hans gunstlingar. 50 öre. Ekebohm, D., Brutna ljud från en ostämd lyra. 1.50. Enerotb, O., Sånger och visor för hemmet och skolan. 1 rdr. Er slev, E., Allmän geografi. Viborg. 75 öre. -----, Lärobok i geografin. Viborg. 1.50. Farmakopén, Den svenska. Öfvers. från uppl. 7. Anyo omtryckt. 3 'rdr. Fickbok för köpmän, etc. Uppl. 4. 1.50. Franklin, B., Smärre skrifter. Öfvers. af M. A. Goldschmidt. 1.50. -----, Utvalda skrifter. Öfvers. af P. Uppl. 2. 1.25. Friswell, J. H., Menniskans sanna värde. Öfvers. af S. M. 1.75. Gaboriau, E., Hvem var den skyldige. Roman. Öfvers. 1.50. Helsolära, Populär. Häft. 1. 15 öre. A Henriques, M. R., Några religiösa betraktelser i Göteborgs synagoga. 1.50. Herlén, E., Engelska skriföfningar. Utgifna af Ç. G. Morén. 1 rdr. James, G., Leonora d’Orco. Historisk roman. Öfvers. af S. Nyberg. 2 rdr. Ingemann, B. S., Waldemar Seier. 2.50. Johansson, J. E., Praktisk räknelära för folkskolor. 1. 45 öre. Jolin, J., Affällingarne. 3.80. , Karta öfver Kalmar län utgifven af topografiska corpsen. 2 blad. 5 rdr. Klockhoff, D., Efterlemnade skrifter. Utgifna af V. Rydberg och P. N. Ödman. 4.50. Krell, A., Pedagogiska bref till tjenstemän och betjente vid straffanstalter. Hel- singfors. 1.05. Lefnadsskildringar af utmärkta svenska medborgare, med porträtter. 25 öre. Lübke, W., Arkitekturens historia. Öfvers. Med tillägg: Svenska byggnadskonsten af C. Eichhorn. Häft. 8. 2,50. Kompl. 20 rdr. > 480 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. JLandeqaist, N. V., Jaridisk handbok. Uppl. 14. 3 rdr. Lundh, L. A., Harmonilära för seminarier och högre elementarläroverk. 2 rdr. Luther, Dokt. M., Lilla katekes utg. af C. O. Björling. b. 25 öre. Lönnegren, A. V., Tragoediæ a Runebergio scriptœ, qvæ »Kungarne på Salamis» inscribitur, versus I—CCXXXVIIl græcis versibns expressos. 50 öre. Marryat, F., Newton Forster. Öfvers. Uppl. 2. 2.50. Mentzén, F. V., Handbok vid prestval. 50 öre. Mentzer, T. A. v., Karta öfver Amerika till skolornas brnk. 1.50. -----, Kartbok för skolans lägre klasser. 90 öre. Mikkelsen, M., Oumbärlig fickordbok för förlofvade och nygifta. Öfvers. 75 öre. Mortensen, C., Fickbok för byggherrar och byggmästare. 1 rdr. Möllhausen, B., Mandanflickan. D. 2. 2 rdr. Namnboken, Den svenska, innehållande alla brukliga dopnamn. 50 öre. Naville, E., Den himmelske fadren. Öfvers. 3 rdr. Noach, Gubben, Vandringar i Helsingland. 1.75. Nyström, C. A., Om eldsläckningsväsendets ordnande i våra städer och köpingar. 1 rdr. Ord, Några, rörande indelta arméns lönereglering. 25 öre. Patience-bokeu, Nyaste. 50 öre. Per i c ul i, V., Tänkvärda ord till alla kristna i vår tid. 1. 75 Öre. Pettersson, C. F., Biblisk historia för folkskolor. 30 öre. Prinsessor, Svenska. Korta lefnadsskildringar af E***. Öfvers. 25 öre. Rabenius, T., Handbok i Sveriges gällande förvaltningsrätt. II. 6 rdr. -----, Svenska medicinalförvaltnitfgen i ordnad öfversigt framställd. 85 öre. Reade, G., Lifvets strid. Öfvers. 2 rdr. Relander, J. R., Elementarkurs i räkning. Viborg. 75 öre. Reuter, F., Gamla historier. Öfvers. II. 1.50. Scharling, H., Uffe Hjelms och Palle Löves bedrifter. Berättelse. Öfvers. 3 rdr. Schlyter, G. R., Några stycken ur den latinska språkläran. Häft. 1. 1 rdr. Schultz, V. E., Latinsk extemporaliebok. II. 2 rdr. Sekt- och kolportörsväsende, Om. Utg, af O. O. 60 öre. Biljeström, P. A., Den hyperboreisk-juridiska eller juridisk-hyperboreiska kritiken granskad. 50 öre. ' -----, Kristendomen enligt Kristus ; eller Jesu ord i Matthei evangelium. 30 öre. -----, Lag och rätt. Uppl. 2. 25 öre. Spurgeon, C. H., Petter Jönssons moralkakor. 1 rdr. -----, Valda predikningar. Öfvers. IV. 5. 15 öre. Btaaff, F. N., Pariserkommunen skildrad af ett ögonvittne. 1 rdr. St ar bäck, C. G., Berättelser ur svenska historien. XI. Gustaf II Adolf. I. Häft. 6—10. 50 öre. ■Sturleson, S., Konungaboken. Häft. 8, 9. 2 rdr. Kompl. 10 rdr. Sveriges kyrkolag af år 1686, ntgifven af A. J._ Rydén. Uppl. 6. 6 rdr. Sändebud, Ett kristligt. Häft. 9. 1 rdr. Tegnér, E., Samlade skrifter. I. 1. 1 rdr. Thomasson, P., Tvenne pennteckningar. 25 öre. Tolken, Den pålitlige, 10,500 främmande ord. 2 rdr. Warren, Ett lyckligt hem med små inkomster. Öfvers. 1.25. Velde, C. F. van der, Prins Fredrik. 75 öre. Verne, J,, En verldsomsegling under hafvet. H. 2.25. Vesterlund, C. A., Fauna molluscorum terrestrium et fluviatilium Svecise, Norvegise, et Daniæ. I. 4 rdr. Veström, C. A., Lärobok i geometri. II. 50 öre. Vetérinär-farmakopé, Svensk. Uppl. 3. 1.25. Zamor, De gifta. Berättelse. Svenskt original. 1.25. 481 Charles Dickens och hans tendensdiktning. Det urval ur Dickens’ arbeten, som med Pickwick-HulHens. efterlemnade papper helt nyligen börjat utkomma i svensk öfversätt- ning af dr C. J. Backman, på Iwar Hæggstrôms förlag, är oss en osökt anledning, att något dröja vid den ädle författarens verksam- het, j ernte det vi önska att fästa allmänhetens uppmärksamhet på det berömvärda företaget, ätt i en i alla afseenden värdig drägt med svenska litteraturen införlifva ett af våra dagars största litte- rära snillen. Väl må den satsen, ur sträng estetisk synpunkt, ega giltighet, att diktningen i ord, såväl som diktningén på duk eller i marmor, eger sitt mål inom sig sjelf, att skönhet, och ingenting annat än skön- het, är konstens uppgift. Alltför dristigt vore det dock, att ur ett sådant estetiskt teorem draga en slutsats, enligt hvilken Dickens’ romanförfattarskap skulle få sig tillerkänd blott en underordnad rang i konstnärligt hänseende. Teorien bör ju i hvarje fall rätta sig efter fakta och dessa icke godtyckligt konstrueras efter en på fri hand uppgjord teori. Och det är ett obestridligt faktum, att i Dickens’ romaner skildringar af hög och ogrumlad skönhet stå vid sidan af eller ännu oftare sammansmälta till ett helt med hans resonne- mang för genomdrifvande af ett eller annat praktiskt reformyr- kande af samhällsvigtig natur. Med iakttagande af detta förhål- lande må det gema medgifvas, att Dickens’ diktning, så i allmän- het som i enskildheter, är måhända det mest storartade uttryck af tendens, poesiens -historia någonsin haft att uppvisa. Mången an- nan utmärkt skriftställare på romanens område har med genom- trängande klarhet belyst sociala motsägelser, dårskaper och miss- grepp, men proportionerna mellan den enskilde förbrytarens skuld och hela samhällets ha säkerligen aldrig med så noggrann mätning, som af Dickens, blifvit lagda i vågskålen. Att denna verlden är den bästa af alla tänkbara verldar, har säkert mången förestält sig, äfven utan att känna något om Leibnitz, men ett uppmärksamt studium af Dickens skall störande inverka på en lefnadsfilosofi at detta sorgfria slag. Författare ha tvifvelsutan före Dickens på ett gripande sätt tecknat nöd, brott och allt slags elände, men så att Framtiden. Band. 6. 31 482 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. säga icke gjort upp räkningen. Då Dickens för den fattiges, den förtrycktes, eller till och med brottslingens talan, då Dickens sön- dersliter den skenfagra respektabiliteten, är det något för honom alldeles egendomligt i behandlingssättet, något suveränt i hans hu- mor. Att följa denne mäktige andes opposition mot det beståendes brister, så som den afspeglat sig i en serie af snillrika arbeten, att följa Charles Dickens och hans tendensdiktning, torde vara ett foretag lika omfångsrikt som det är fängslande. Vår anspråkslösa uppgift är blott några antydningar om en och annan utgångspunkt för en sådan färd. Man skulle möjligen kunna göra början på det religiösa om- rådet. Det har i allmänhet ej blifvit tillräckligt framhållet, hvil- ken stötesten Dickens bör vara för allt sjukligt pietistiskt verlds- förakt, Dickens som roat sig med att försvara menniskors rätt att dricka bränvin, blott derför att den bestrides af pietistema, Dickens som så grymt bespottat de mörka miner, med hvilka man varnar snarare för njutningen än för lasten, Dickens som oafsedt den engelske Tartufe, han i en af sina romaner skapat och till hvilken vi längre fram skola återkomma, med bitande skärpa angripit den fromhet som kallär sitt eget läger: »Guds barn», och olika tän- kande: »verldenes» eller »vredenes» barn, då han t. ex. säger i sina American Notes. »Jag afskyr af hjertans grund denna förderfliga åsigt — den må uppträda i form af hvilken enskild trosbekännelse som helst — som söker afkläda lifvet dess behag, beröfva ungdomen dess oskyl- diga fröjder, ålderdomen dess skönaste prydnad, och förvandla den jordiska tillvaron till blott en smal väg till grafven; denna verlds- åskådning som, om den fått herraväldet på jorden, skulle förlamat ädla mäns fantasi och beröfvat dem kraften att åt ännu ofödda generationer framkalla taflor af oförgänglig skönhet. Jag ser i dessa bredskyggiga hattar och mörka rockar, i denna fromhet med fårade, ödmjuka anletsdrag ingenting annat än de uslaste af alla mensklighetens fiender i himmel och på jord, hvilka förvandla vatt- net vid bröllopshögtiden icke i vin, utan i galla; Om det gifves menniskor som svurit att tillintetgöra lifvets harmlösa njutningar och oskyldiga fröjder, hvilka dock äro mensklighetens oförgängliga arfvedel, en lika oförgänglig gudagåfva som kärleken och hoppet -— må de då draga sina färde bort till de förvildade och otuktiga; äfven den mildaste vet, att de icke bringa någon välsignelse, och man skall förakta, afsky och undfly dem.» En länge sedan ur bokhandeln försvunnen broschyr,bevisligen författad af Dickens, fastän ej upptagen bland hans samlade ar- CHARLES DICKENS. 483 beten, torde i detta sammanhang böra nämnas. Den bär titeln Sunday under Three Heads, är försedd med karrikatyrteckningar af Hablot Browne (samme artist som ungefär samtidigt gaf illustra- tioner åt Pickwick-klubbens efterlemnade papper), och underkastar söndagsfirandet i London en skarp, satirisk kritik; Dickens begag- nar sig här af pseudonymen Timothy Sparks, och på titelbladet sy- nas tre prelatensiska »karaktershufvuden». Märkligast bland Dickens ironiska angrepp i denna riktning är dock hycklaren Techsniff uti romanen Martin Chuzzlewit, hvilken Dickens började utgifva året efter sin första amerikanska resa. Man har klandrat denna karak- ter, som erkänts vara tecknad med beundransvärdt psykologiskt skarpsinne, fastän i saknad af kött och blod; men det har ock blifvit invändt, att just detta automatiskt blodlösa väsen kanske blott är ett fulländande karaktersdrag, hvilket snarare borde be- römmas än klandras. Vi använde uttrycket »en engelsk Tartufe», men strängt taget låter sig detta knapt sägas, så helt och hållet egendomlig är denna företeelse, för hvars analys vi låna några anmärkningar af Taine 'l. Den berömde litteraturhistorikern på- pekar bland annat, att i ett land der det väcker skandal om man råkar skratta på söndagen, der puritanernas dystra fiendt- lighet möt glädjen ännu i dag går i arf, och der de kritici, som studera forntidens historia, meddela omsorgsfulla utläggningar öfver Nebukadnesars syndfullhet — der, menar han, är en afgjord religio- sitet ganska god att hafva. Den är ett nödvändigt skiljemynt, som man utan betänkande tillegnar sig; ju mera allmänheten upphöjer dess förträfflighet, desto oftare ske förfalskningar. Denna olägenhet är äkta engelsk. Mr Pecksniff kan icke uppträda t. ex. i Frankrike. Hans fraser skulle der väcka afsmak. Man affekterar der snarare att vara utsväfvande än asketiskt dygdig; för att göra lycka i Frank- rike bör man icke tala om sina moraliska grundsatser, och det fins der charlataner hvilka utbasuna sin immoralitet. Efter Vol- taire är Tartufe en omöjlighet. Man söker icke låtsa en fromhet som ej duperar någon och som ej leder till något. Det religiösa hyckleriet vexlar allt efter seder, religionsform och nationelt skap- lynne; det är derför skäl att iakttaga, huru ypperligt nationel Mr Pecksniff är. Engelska religionen befattar sig föga med dog- mer, men är så mycket mera moraliserande. Pecksniff slår icke kring sig med teologiska fraser såsom Tartufe; han blott utbreder sig i filantropiska tirader. Han har gått framåt med århundradet. Histoire de la littérature anglaise; Tome V. För vår uppsats hafva vi föröfrigt begägnat Julian Schmidts Bilder aus dem geistigen Leben; tidskriften Unsere Zeil m. m. 484 FRAMTIDEN. FJEKDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Han bar blifvit en »philosophe humanitaire». Han har gifvit sina döttrar namnen Mercy (medlidande) och Charity (barmhertighet). Han är vek, han är god, han öfverlemnar sig åt familj erörelser. När man kommer till honom, anordnar han de mest förtjusande scener af huslig trefuad; han framlägger ett fadershjerta, en makes ömhet, en god husbondes välvilja. Familjedygder äro nu på mo- det; man bör insvepa sig i sådana. Fordom kunde Orgon säga, inspirerad af Tartufe: Et je verrais périr parents, enfants et femme, Que je m’en soucierais autant que de cela. Den moderna religiositeten och den engelska fromheten tänka annorlunda: man bör icke förakta denna verlden i betraktande af en bättre, man bör tvärtom just från denna synpunkt omvända och förbättra den. Tartufe talar om sin tagelskjorta och sina stränga botöfningar; Pecksniff om sitt behagliga lilla sällskapsrum, om det angenäma i att ega vänner, om naturens skönhet. Han söker åstadkomma enighet menniskor imellan. Han antager ut- seende af en medlem af La société de la paix. Han framställer de mest rörande betraktelser i fråga om välgemingar och i fråga om endrägtens behag. Det är omöjligt att lyssna till honom utan att känna sitt hjerta klappa. Menniskor äro i våra dagar raffine- rade, de hafva läst mycken elegisk poesi; deras känslighet ärmera liflig; man kan icke mera bedraga dem med en Tartufes grofva oblyghet Derför äro Mr Pecksniffs åtbörder utmärkta af en su- blim värdighet, hans småleende röjer ett outsägligt deltagande, och hans ömhetsbetygelser äro i stånd att förföra de mest omedgörliga och förtjusa de mest finkänsliga. Engelsmännen hafva i sina par- lamentsförhandlingar, på sina meetings och i allmänhet i sina offent- liga ceremonier tillegnat sig den oratoriska frasen, de abstrakta termerna, och öfver hufvud taget en stil som tillhör politiska eko- nomien, journalistiken och prospekten. Mr Pecksniff talar som en prospekt^ han använder hela dess dunkelhet, gallimatias och emfas. Han tyckes sväfva utom denna verlden, i de rena idéernas trakt, i sanningens sköte. Han har utseende af en apostel uppfostrad på Times' redaktionsbyrå. Han framställer allmänna idéer med anledning af hvad som helst. Han upptäcker moraliska sanningar i de biffstekar, hvilka han nyss uppslukat. Denna biffstek har gått under, hela verlden skall också gå under; låt oss påminna oss vår bräcklighet och den räkenskap vi en gång skola aflägga. Då. han viker ihop sin serviette, höjer han sig till grandiosa be- traktelser: »Matsmältningsprocessen», säger han, »är, efter hvad CHARLES DICKENS. 485 jag hört af mina anatomiskt bildade vänner, ett af naturens mest beundransvärda mästerstycken. Jag vet icke, hvad andra derunder erfara, men för mig är den tanken en stor tillfredsställelse, att när jag njuter min anspråkslösa middag, sätter jag i rörelse det vackraste verktyg, om hvilket vi ega kännedom. Det förefaller mig verkligen i sådana ögonblick, som om jag förrättade en statsfunk- tion. När jag uppdragit detta inre urverk, om jag annars får an- vända ett sådant uttryck», säger Mr Pecksniff med en utsökt fin- känslighet, »och när jag vet att det går, inser jag att den lexa, som derigenom gifves menniskoma, gör mig till en af mitt slägtes välgörare.» — Så långt Taine. Som man finner, är Mr Pecksniff, trots sin utpräglade nationalitet, en ganska god exponent för det sjelf- belåtna, affekteradt religiösa kåseriet äfven på annat håll än i Eng- land, och den kroppsliga aga, författaren så ofta låter tilldela denne gamle skälm, lär väl utan någon tillkonstlad förklaring kunna upp- fattas som ett uttryck af Dickens’ misstro mot alla, så att säga, patenterade religionsbekännelser. I allmänhet må det anmärkas, att Dickens, utan att i ringaste mån kunna beskyllas för nå- gon materialistisk verldsåskådning, ej gerna sträcker sin blick ut- öfver denna jorden; mysticismen är honom främmande. Han har tecknat brottslingens samvetsqval och visioner, han har tecknat brottslingens fruktan för det obekanta land som ligger bortom dödens portar, så som kanske ingen annan, men under allt detta håller han sig dock helst till den sinliga verlden, och all religiös propaganda är honom motbjudande. Hjertats renhet, och kärlek till nästan, är honom religion nog, men med rätta yttrade den be- römde kritikern lord Jeffrey, då Christinas Carol utkommit, att Dickens med denna lilla bok utträttat mera godt, än all verldens predikstolar under hela det föregående året. Vi öfvergå till Dickens’ mest betydelsefulla verksamhet, hans verksamhet som social reformator. Hvad han i detta afseende verkligen genomdrifvit kan helt naturligt hvarken nu eller fram- deles med bestämdhet uppgifvas; fältet, hvarpå han arbetat, är der- till alltför stort; men i få ord sagdt har måhända ingen skriftställare så som Pickens verkat för den sociala reform, som under sig inne- fattar så oändligt mycket och kan benämnas arbetets ära, ned- rifvandet af den för blott några årtionden sedan så oöfverstigliga skiljomuren mellan högre och lägre samhällsklasser. Det författarskap, hvarigenom Dickens för alltid inskrifvit sitt namn bland dem, söm med framgång arbetat för sociala reformer, tog sin början kort efter julirevolutionen och reformbillen, då so- cialister och frihandlare med lidelsefull förbittring drogo i fält mot 486 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. hvarandra, dâ riktigheten af dittills godkända lagar för samhällets organisering på fullt allvar började betviflas, då tillfredsställelsen öfver en mängd fädefneärfda förhållanden började förefalla hvarje tänkande menniska ovärdig. Under sådana intryck mognade Dickens och fann som sin kallelse att lägga i dagen de maktegande klas- sernas högmod och egennytta, vådan af aristokratisk författning och penningvälde, och med ett ord allt det sociala elände, som han såg utbredt i det skenbart så lyckliga konungariket. Man må höra hans egen direkt uttalade trosbekännelse“ i förordet till romanen »Dombey & Son», hvilken, såsom titeln antyder, har köpmannaverl- den till sitt föremål och med skärpa gisslar våra dagars penninge- aristokrati och fanatiska mammonstjenst med deraf följande hög- mod och hjertlösa egennytta. »Det vore mången gång mödan värdt», heter det här, »att säga hvad natur är, och om icke, med vårt för- vridna sociala lif, det att vara onaturlig är naturligt. Det gifves i vår omgifning så många onaturliga och likväl i sin onaturlighet så naturliga saker. Följen en själasörjare eller en läkare, som tränger in i en aflägsen stadsdels mörka qvarter, sen er om i en verld full af ohyggliga ting — millioner odödliga varelser veta ej af något annat här på jorden — vid hvilkas blotta nämnande den fina menskligheten ryser och läspar: jag tror det ej! Inandens den tjocka luften, förpestad med all orenlighet som förgiftar helsa och lif; låt hvarje fysiskt sinne, som blifvit vårt slägte skänkt till njutning och lycka, fyllas af äckel och blifva ett organ genom hvilket blott inströmmar sjukdom och död. Förgäfves försöken I att tänka en enda planta, som skulle kunna trifvas i denna stin- kande jordmån. Och der hvilar ett sjukt barn, jämrande öfver sin syndfullhet, jämrande öfver att redan hafva kommit så långt bort från himlen — men tänken också en smula derpå, att det är afladt, födt och uppfostradt i helvetet. Enligt uppgift af fysici, skulle de skadliga beståndsdelar, hvilka uppstiga af förskämd luft, så vida de vore synliga, i ett tjockt svart moln vältra sig fram från sådana ställen, för att förgifta äfven friskare stadsdelar; men om den enligt naturens eviga lagar från detta elände oskilj- aktiga sedliga pestsmittan vore synligt märkbar, huru fruktans- värd vore icke denna anblick! O, måtte en god genius med mera mäktig och välgörande, haqd, än den halte djefvulen i fabeln, lyfta taken af husen och visa ett kristligt folk, hvilka nattliga ge- stalter utträda midt ur dess boningar och bilda ett följe åt förin- 1 telsens engel! blott en enda natt, för att se de bleka fantomer, hvilka uppstiga ur den tjocka och tunga luften, der brott och feb- rar kämpa med hvarandra, och hvilka utströ den fruktansvärda CHARLES DICKENS. 487 sociala vedergällning, som allt tätare strömmar oss till mötes! o hvilken härlig och välsignad morgon skulle ej komma efter en så- dan natt!» Denna roman var imellertid ej den första, i hvilken Dickens med obarmhertig sanning målar de skärande sociala motsägelser, han såg sig uppfordrad att bekämpa. Oliver Twist, som blef syn- lig i månadskriften Bentley's Miscellany (1837—1838) var den första. Denna berättelse, som utkom omedelbart efter den sorg- löst glada »Pickwick-khibben», var ett nattstycke i den dystraste belysning. Den vänder sig direkte till armodets och förbrytelsens verld med dess brott och dess lidanden; den framhåller otillräck- ligheten i samhällets åtgärder; och de himmelskriande skändlig- heterna i fattigvården skildras med oöfverträfflig natursanning och skakande patos. Vederbörande råkade i uppror. De kommunala myndigheterna förklarade sig vara grymt förtalade. Men om än Dickens med humoristens rätt gjorde sig skyldig till enskilda öf- verdrifter, stod han dock i hufvudsak på verklighetens mark och berättade blott hvad som hvar je dag tilldrager sig. Man har som bevis för sanningen häraf anfört, att romanens mest framstående ka- rakterer nästan omedelbart vunno ett slags klassisk berömdhet och ända in till närvarande ögonblick inför allmänna medvetandet för- blifvit typiska representanter af vissa menniskoklasser Af den modeme Londonertjufven och förbrytaren känner man ännu i Eng- land inga trognare karaktersbilder än Bill Sykes och juden Fagin, och ingen, mera porträttlik representant af hjertfösa fattigvårds- tjenstemän än Bumble. Oliver Twists, barnhusbamets, egen bana behöfver inga förklaringar; ännu i dag visa stundom ohyggliga brottmålshistorier1), huru obetydligt Dickens öfverdrifvit, och man kan erinra om att Bumbles namn lefver qvar som ordspråk: nå- gonting riktigt gement i denna riktning kallas af engelsmännen sjelfve en »Bumbledom.» — Sensationen hos allmänheten växte med hvarje häfte, romanens hjeltar trädde från papperet upp på tiljan, och hela Londonpubliken, från lorden ned till skorstens- f ej aren, egnade hela sitt intresse åt ett sällskap skurkar, hvilkas sysselsättning är tjufnad, mord och prostitution. Låt vara, att den filantropiska tendensen i denna bok gick något för långt; säkert har den dock lemnat djupa spår. Knappt var Oliver Twist slutad, förrän en ny social roman flöt ur Diökens’ penna: Nicholas Nickleby, hvilken under de när- ____________ \ *) Vi behöfva blott påminna om den npptäckt af en Londonsk »barnkrubba» af åkta slag, hvilken icke länge sedan cirkulerade i äfven de svenska tidningarna. ■ 488 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. maste tjugo månaderna höll den läsande verlden fängslad och genom sina framställningar åstadkom lika stort uppseende som dess föregångare. Dickens vände sig här mot uppfostringsväsendet, med dess barbariska anarki och oansvariga skollärare. Han hade fått kännedom om, att i synnerhet Yorkshire var utrustadt med sådana skolor, hvilka mera påminte om pinoånstalter, och han beslöt att genom egen åskådning göra sig underrättad om ställ- ningen. Vintern 1838 begaf han sig i detta ändamål till Yorkshire och, för att säkrare vinna sitt mål, under ett antaget namn och under ett föregifvet syfte att skaffa en billig inackordering för sonen till en fattig enka. yänner hade fästat hans uppmärksamhet derpå, att de anspråkslöse lärarne i Yorkshire troligen icke gerna skulle imottaga besök af Pickwick-klubbens författare, och hans egna erfarenheter öfvertygade honom om nödvändigheten af dessa försigtighetsmått. Resultatet af hans iakttagelser blef den berömda skildringen af Dotheboy Hall, mr Squeers’ skola i »Nicholas Nickleby». Mången läsare fann i denna sorgliga bild af värnlöst elände och brutalt tyranni blott en ohygglig dröni; men med en ringa tillsats af karrikatyr var taflan troget tecknad efter verkligheten. Sjelfve hrr Squeers kände sig träffade och reste sig, likasom förut hrr Bumbles, mot den oförrätt, de tyckte sig lida. »Det har varit mig en stor tillfredsställelse», anmärker Dickens i ett sitt förord till Nicholas Nickleby, »att under fortgången af detta arbete genom vänner i landsorten och genom många lustiga anmärkningar öfver min person i provinsbladen få erfara, att mer än en skollärare i Yorkshire gör anspråk på att vara original till öir Squeers. Jag har skäl att tro, att en af dessa hedersmän verkligen tagit sina mått och steg för att förvissa sig, huru vida han icke skulle kunna väcka en injurieprocess mot mig; att en annan tillärnat en resa till London i afsigt att allvarsamt tukta sin belackare; att en tredje erinrar sig hafva för ett par år sedan mottagit besök af två herrar, af hvilka den ene tog hans uppmärksamhet i anspråk med samtal, under det den andre ritade af honom, och att, fastän Squeers har blott ett öga och han två, och den offentliggjorda skizzen för öfrigt i intet afseende liknade honom, likväl han och alla hans vänner och grannar genast visste, hvem som var menad dermed, emedan karakteren så påfallande liknade hans». Äfven för den ärlige farmern John Browdie hade en modell tjenstgjort, och de menniskovänliga bröderna Cheeryble, hvilka hulpo den stackars mångpröfvade Nicholas Nickleby ur hans nöd, voro enligt författarens egen förklaring porträtter af ännu lefvande personlig- heter. Dickens fick snart anledning att ångra denna sistnämda CHARLES DICKENS. 489 upplysning. Vid en senare upplaga af Nicholas Nickleby anmärkte han: »Ville jag försöka att sammanräkna de hundratal af bref från alla möjliga slags menniskor under alla breddgrader och klimat, till hvilka detta olycksaliga meddelande gifvit anledning, så skulle jag råka i aritmetiska svårigheter, ur hvilka jag icke lätt skulle kunna reda mig. Jag vill här nöja mig med den förkla- ringen, att de ansökningar af alla slag, hvilka insändts till mig för att vidare befordras till bröderna Cheeryble (med hvilka jag aldrig varit i korrespondens) skulle gjort slut på samtliga lord- kansleremas patronatsrättigheter, räknadt från huset Braunschweigs tronbestigning, och tvungit engelska banken att göra cession.» Det anförda visar tillräckligt, hvilket ofantligt uppseende äfven detta arbete väckte, och säkert har man Nicholas Nickleby i väsentlig mån att tacka för åtskilliga af de reformer, hvilka under de senare årtiondena genomdrifvits i det engelska skolväsendet. En annan af de romaner, hvilka vända sig direkte mot sociala missbruk, är Bleak House. Författaren skildrar här den engelska lagskipningens brister på ett sådant sätt, att man kallat detta hans arbete en den mest storartade kommentar till de berömda verserna i »Faust» om förnuftet som blifver oförntift, om välgerningen som blifver plåga, om de lagar och påbud, hvilka liksom en evig sjukdom släpa sig fram från slägte fill slägte. Från denna synpunkt skall »Bleak House» alltid bibehålla ett stort intresse, äfven om de för- hållanden, hvilka här framställas och bedömas, numera äro ändrade. Advokatskråets vrede mot författaren kände, liksom förut skol- lärarnes, inga gränser. Man förebrådde honom icke blott orimliga öfverdrifter, utan äfven grof okunnighet, men den stora allmänheten dömde annorlunda. Vi ha framhållit några af Dickens’ direkta angrepp på faktiska missförhållanden i samhället. Det begränsade utrymmet för vår uppsats tillåter oss ej följa den store författaren i hans behandling af principfrågor: hans opposition mot den engelska »sjelfstyrelsens» resultat, hvilka genom de många associationerna (i fabriksväsen, kommunalförvaltning och annat), der massan betyder allt och individen intet, synas honom föga motsvara sitt syfte, och framkalla den materialism, han så djupt afskydde; möjligen äro dock hans åsigter i denna fråga temligen sväfvande, och någon plan till positiv ersättning för hvad,han fördömer, blir kanske svårt att i hans skrifter uppleta; Hela den politiska organisationen i hans fädernesland var honom en stötesten. Han hade börjat sin bana som tidningsreferent af parlamentsförhandlingar och derunder fattat misstro till hvad han hörde och såg. »Jag är», berättar han i ' 490 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871.' DECEMBER. romanen David Copperfield, hvilken kan anses som ett slags sjelf- biografi, »parlamentsreferent för en morgontidning. Natt efter natt nedskrifver jag förutsägelser, hvilka aldrig inträffa, trosbe- kännelser, enligt hvilka aldrig handlas, förklaringar, hvilka blott vilseleda. Jag simmar i ord. Britannia, detta olyckliga fruntimmer, ligger alltid framför mig som en slagtad höna, å embetes vägnar ' späckad med fjädrar och ombunden med röda band. Jag har sett långt nog mellan kulisserna, för att känna det politiska lifvets värde. Jag är i detta afseende en verklig hedning och skall aldrig låta omvända mig.» »Det må härröra», säger han vidare i sina »American Notes», »från en ofullkomlig utveckling af min organ för vördnaden, men jag kan icke påminna mig hafva vid anblicken af en lagstiftande kår någon enda gång förlorat sansen eller känt glädjetårar i mina ögon. Jag har uthärdat i underhuset som en man, och i lordernas hus icke gifvit efter för någon annan svaghet än benägenheten att somna. Jag har sett val förrättas både på landet och i staden, och aldrig känt någon kallelse, hvilken utgången än blifvit, att förderfva min hatt genom att triumferande slunga den upp i luften, eller skrika mig hes, för att framvråla något ord öfver vår ut- märkta konstitution, den ädla renheten i vårt fria valsätt eller den oklanderliga rättrådigheten hos våra oberoende parlaments- medlemmar.» r Detta hån mot institutioner, hvilka engelsmännen anse som sin största berömmelse, lär man kunna uppleta i hästan alla Dickens’ skrifter. Redan i hans första skizzer bli parlamentsmed- lemmar hårdt åtgångna: så sker ock i »Nickleby» och framför allt i »Bleak Blouse», der båda partierna, Whigs och Tories, framföras och afstraffas. Man har svårt att förstå, hvad dessa i och för sig qvicka och lustiga utgjutelser egentligen afse. Dickens angriper imellertidTielt säkert de hederliga parlamentsledamöterna icke derför att de ej äro nog radikala, icke derför att de ej se de lägre klasserna nog till godo, icke derför att de ej stifta riktiga lagar, utan öfver hufvud taget blott derför att de äro lagstiftare, hvarigenom den menskliga individualiteten synes honom bli lidande, ty lagen måste bortse från det enskilda fallet och nöja sig med en totalberäk- ning. — Liknande är förhållandet med Dickens’ opposition i natio- nalekonomi. »Se!» låter han en skollärare säga, »denna skolsal är en stor stad med en million invånare, och af dessa dö under loppet af ett år blott tjugofem hungersdöden på gatan. Hvad säger du om ett sådant förhållande?». Den tillfrågade flickan ansåg, att ' CHARLES DICKENS. 491 för de ihjälhungrade vore detta öde lika hårdt, antingen de lycklige lefvande utgjorde en million eller många millioner. — En annan gång låter han dottern till en fabrikant för första gången träda i beröring med en individ ur arbetarehopen. »Hon visste, att det fanns hundra- och tusentals arbetare, hon visste huru mycket ett bestämdt antal af dem kunde producera på en bestämd tid, hon kände dem såsom skaror, hvilka drogo från eller till nästet likt myror eller skalbaggar. Men hon visste ur sina böcker oändligt mycket mera om flitiga insekters vanor, än om dessa flitiga män * och qvinnor. Ett ting, af hvilket man begär så och så mycket, och i ersättning erhåller så och så mycket; ett ting, hvilket måste rätta sig efter lagarne för anbud och efterfrågan, ett ting, hvilket mången gång reser sig mot dessa heliga lagar och då råkar i obehaglig belägenhet, ett ting, hvilket mången gång höjer sig som hafvet, för att anstifta skada och förrödelse, mèn sedan åter fogligt lägger sig : sä hade hon tänkt sig arbetarnes skara, men hon hade lika litet tänkt på att skilja dem i individer, som hon tänkt på att åtskilja droppar ne i hafvet.» I dessa ord ligger visserligen en allvarsam sanning. Hvarken politik eller nationalekonomi är i stånd att, oberoende af de sedliga makterna, göra mensidigheten sedligare och lyckligare. Skalden har den sköna uppgiften, att genom teckningen af individuela karak- terer bryta abstraktionens herravälde, väcka och förädla delta- gandet för individen, i det medlidandet förenas med aktning för den menskliga naturen, men faran att öfverskrida diktarens befo- genhet ligger under filantropiska tendenser nära tillhands, ett fel som Dickens säkerligen ofta gjort sig skyldig till. Gripande är imellertid hans vältalighet, då han t. ex. utbrister: »I statsekonomer och nyttiga komitéer! I predikare af utnötta och torftiga trosbe- kännelser! de fattiga äro alltid i er närhet. Söken gifva dem, medan det ännu är tid, hjerta och fantasi, på det de må lära känna äfven det sköna; annars skall i ögonblicket af er seger, då romantiken helt och hållit fördrifvits ur deras själar och de blott se framför sig den nakna materiela tillvaron, verkligheten blifva en ulf som skall uppsluka er.» — ’Och huru välsignelserikt har icke Dickens sjelf verkat för detta ädla mål, han hvars rika snille varit mäktigt att genom scener ur den fattiges lif väcka hela den bildade verldens intresse och deltagande. Vill man framställa några anmärkningar mot sällsamheter eller öfverdrifter i hans uppfattning, så må man dock alltid, för att begagna ett uttryck af Julian Schmidt, göra detta »med hatten i hand». 492 FKAMTIDEN. FJEEDE ÂRGÂNGEN. 1871. ’DECEMBER. Det återstår oss, att i estetiskt afseende yttra några ord om föremålet för vår uppsats. Samma skickliga hand, som nu. åtagit sig försvenskningen af Dickens’ förnämsta arbeten, öfverflyttade för några år sedan till vårt språk en novell, hvari Dickens’ egendomliga skaplynne och verldsuppfattning, trots berättelsens obetydliga omfång, på ett ganska slående sätt framträder. Den bär titeln Faran af att vara för tung, och torde hos många af våra läsare ännu vara i friskt minne. Den ädle författarens förmåga, att genom ett par penndrag fram- kalla de mest komplicerade föreställningar och just genom sin humor gifva läsaren anledning till ganska allvarsamma betraktelser, har med en glänsande talang beredt sig spelrum i denna skildring af tvenne gossars födelse ombord på ett fartyg, under de mest löjliga och brydsamma omständigheter, ute på öppna oceanen, då man i brådskan råkade att, innan de blifvit påklädda, lägga dem bredvid hvarandra nere i kajutan, der deras mödrar befunno sig i hvar sin hytt. Vårderskan kallades bort ett ögonblick, och hade vid återkomsten glömt, hvilken som var rike mans barn och hvilken som var den fattige. Båda voro skalliga, båda skreko öfverljudt, båda hade blå ögon.----------— Det allvarligaste förhör anstäldes med vederbörande qvinsperson; hon blef blott allt mera förvirrad, mödrarne voro svaga och tålte ej oroas med den befängda under- rättelsen; slutligen blef intet annat råd än att väga barnen, för att med stöd af de respektive föräldrames större eller mindre korpulens afgöra gossarnes framtida öde. På detta sätt blef den ene med tiden en fattig timmerman, och den andre en rentier, men timmermannen, som vid mognare ålder brukade berätta denna sällsamma historia, lefde alltid i den föreställning, att han blifvit bortbytt och att han egentligen var herremanssonen. Med mera humor, än i denna novell, har aldrig det så mycken ofard anstiftande begreppet börd blifvit behandladt. Och med samma kraft som Dickens förmår lefvandegöra en abstrakt sats, förmår han ock väcka hos läsaren hvilken stämning honom behagar: uppsluppen munterhet, stilla vemod och rörelse, tårar och löjen, fruktan och fasa. Honom var gifven den blick, som omfattar menniskolifvet i dess helhet och på samma gång räcker till för äfven de finaste skiftningar. Hans gestalter verka med kraft af en hallucination, och man glömmer dem aldrig. Må vi erinra om den bild af förtviflan, han tecknat i Oliver Twist, den scen der juden Fagin domes till döden. »Domstolssalen var. fyld ända till fara för qväfning; intet öga fanns, som ej varit fästadt på juden. Domaren gjorde sin resumé. • CHARLES DICKENS. ' 493 I största spänning stod Fagin derj med handen vid örat, för att ej gå miste om ett ord. Stundom blickade han skarpt bort till de edsvurna, stundom ängsligt bort till sin advokat. Annars rörde han hvarken hand eller fot, och förblef i samma stela, ängsligt lyssnande ställning, länge efter det domaren slutat sin framställ- ning af anklagelsepunkterna. Ett sakta sorl kallade honom åter till medvetande. De edsvurna drogo sig tillbaka. Han forskade i deras anletsdrag, då de utgingo en och en åt gången, och han sökte upptäcka, hvartåt flertalet röster skulle luta. — Fångvaktaren vidrörde hans skuldra. Han följde honom mekaniskt och satte sig på en stol efter anvisning, ty sjelf skulle han icke hafva sett den. Ännu en gång - såg han på åhörame. Några åto, andra till- fläktade sig svalka med^sina näsdukar. En ung man aftecknade på ett papper hans ansigte. Fagin undrade, om teckningen skulle bli lik, och såg på, huru tecknaren spetsade sin penna, på samma sätt som hvarje ointresserad åskådare kunnat göra. Han vände sig mot domaren och började ifrigt sysselsätta sig med hans drägt, funderande öfver dess snitt och hvad den kunde kosta. På domare- bänken hade en äldre fetlagd herre sutit, som aflägsnat sig, men nu återvände, och Fagin undrade om denne herre ätit middag, och hvar? Allt detta oaktadt, var hans själ icke ett ögonblick fri från den pinande och nedtryckande känslan, att grafven öppnade sig för hans fötter; så föresväfvade det honom alltjemt, men otydligt och obestämdt, och han var ej i stånd att fasthålla sina tankar dervid. Häraf kom sig, att han, under det än feberhettan grep honom, än en kall rysning öfverfor honom, räknade spetsarne på afplankningen, som han såg framför sig, och tänkte vid sig sjelf, hvad anledningen kunde vara, att en blifvit afbruten, och om man skulle ditsätta en ny eller icke. Derpå sväfvade ånyo hans tankar till galgens och schavottens skräckscener, till dess en af betjeningen bestänkte golfvet med vatten, hvilket åter gaf dem en annan riktning. Slutligen påbjöds tystnad, och allas blickar fastades plötsligt på en af dörrame. Juryn vände tillbaka. — De edsvurnas ansigten voro som af sten, han kunde ej läsa något deri. En stillhet in- trädde — fullkomligt andlös---------- »Skyldig!» — Salen återskällade af höga rop, som flera gånger upprepades — han tillfrågades, om han visste något att invända mot domens verkställande. Han hade åter intagit sin lyssnande ställning, och 494 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. NOVEMBER. såg skarpt på domaren, som två gånger måste upprepa frågan, innan juden tycktes höra den; slutligen mumlade Fagin blott, att han var en gammal man — en gammal man — en gammal man. Hans stämma dog bort i en sakta hviskning, och omsider teg han helt och hållet. Domaren lyfte den svarta mössan — den dömde stod ännu med samina min, i samma ställning. Han blickade alltjemt stelt framför sig, till dess fångvaktaren lade handen på hans arm och vinkade honom att följa. Han såg ett ögonblick på honom. Eksom bedöfvad, och lydde. — Ändtligen är han ensam i cellen. — Han satte sig midt imot dörren på en stenbänk, som tjenstgjorde både som sittplats och som bädd, fastade sina blodsprängda ögon på marken och bemö- dade sig att samla tankarne. Efter en stund började han erinra sig enstaka delar af domarens ord till den dömde, fastän det, medan det uttalades, förefaEit honom som om han ej kunnat uppfatta ett enda. Nu förband sig småningom det ena med det andra, och sluthgen stod det hela fullständigt klart inför honom. Att blifva upphängd vid halsen, till dess döden infann sig — det var slutet.»------. Man finner i denna skildring ett oöfverträffligt psykologiskt skarpsinne, i det vid hvarje ny akt af den dömdes förtviflan en oordning inträder i tänkandet, eller åtminstone en annan lag än den vanliga; bilderna och idéerna förbindas med hvarandra genom en association hvarvid viljan icke är verksam, och hela själslifvet, nedtryckes af en dunkel, obekant och likväl fruktansvärd makt, hvilken man icke vågar se i ansigtet. AUt är fullkomhgt natur- troget, och genom ingenting kunde den ohyggbga rädslan för döden så Efligt lägges i dagen, som genom den föregående dystra tankspriddheten. Victor Hugo har, som bekant, i Le dernier jour d^un condamné, företagit sig ett Eknande experiment, men lyckats ojemförligt mindre. Den franske diktaren har dervid den öppet uttalade tendensen, att verka för dödsstraffets afskaffande; härom bekymrar sig Dickens i detta fall icke; tvärtom förtäljer han med en viss vild tillfredsstäUelse den eländiges smädefulla hädanfärd. Efter detta prof på Dickens’ nästan demoniska förmåga att teckna det gräshga, välja vi ett stycke af humoristisk färgton, hämtadt ur djurverlden, den Dickens så ypperligt förstått att behandla, deri såväl som i sin kärlek till det i verldens ögon fattiga, ringa och föraktade, jemförEg — trots aUa stora oEkheter — med sin äfvenledes verldsberömde samtida, »äfventyrets» skald, dansken H. C. Andersen. Vi tänka ej här på den odödEggjorda CHARLES DICKENS. 495 korpen, utan på en karaktersbild, hemtad i New-York, af dét mest föraktade bland alla kreatur under solen. . »Se», säger Dickens, »der vandrar ett ensamt svin till sitt hem. Det har blott ett öra; det andra har det under sina promenader öfverlemnat åt kringstrykande hundar. Men det hjelper sig äfven med ett öra, och lefver ett gentlemannalikt, flanerande, fritt lif, alldeles enligt våra engelska klubbvänners sed. Hvarje morgon går det ut på en bestämd timme, störtar sig in i stadens larm, tillbringar dagen enligt sin egen åsigt på ett högst angenämt sätt och infinner sig åter regelbundet hvarje afton utanför sin husdörr. Det är ett riktigt ogeneradt, sorglöst och oskyldigt svin, hvilket visserligen bland andra svin af samma kaliber räknar ganska många bekanta, men känner dessa mera till utseende än genom närmare umgänge; ty blott sällan gifver det sig tid att bli stående och byta komplimenter; snarare går det grymtande sin väg framåt ränstenen, uppfiskande en smula nyheter och sqvaller i form af kål- rötter och affall från köken. Det för ingen svans med sig utom sin egen, och till och med denna svans är ganska kort, ty dess gamla fiender, hundame, hafva städse legat åt den och knappt lemnat qvar mer än en liten ända. Det är en stor filosof och låter sällan genom någonting bringa sig ur fattningen. Stundom kan man väl se det blinka med sina små ögon, när det får sigte på en slagtad vän, hvars lik tjenar någon slagtares dörrpost till prydnad; men snart grymtar det: så är verldens gång! allt fläsk är svinstek! sticker sin näsa åter ned i smutsen och vankar rän- stenen nedåt, tröstande sig med den tanken, att nu fins i verlden åtminstone ett tryne mindre, som skulle kunna få det infallet, att midt för dess näsa kapa bort en eller annan, läcker kålrot.» En svensk humorist, C. J. L. Almqvist, har gifvit åtskilliga djurmålningar af samma rang som denna, hvilka dessutom hafva den förtjensten, att ej hos djuren inlägga så många från mennisko- verlden hemtade begrepp, men för öfrigt torde man få leta efter ett motstycke till denna genretafla. Den på samma gång i viss mån naturtrogna och likväl befängda stämningen deri är något för Dickens egendom'igt, och han roar sig ofta med att skapa de besynnerligaste företeelser, hvarvid någon gång händer, till trots för den utomordentliga virtuositeten, att det lustiga och fantastiska slår öfver i det oförnuftiga och fula. Dickens’ benägenhet i all- mänhet för det groteska och det stereotypiska har så ofta blifvit framhållen, att vi i stället för att påpeka denna hans egenskap hellre anföra Taines ord: »Dickens ne cherche pas les bizarreries, U les rencontre»; ty då man vet, huru Dickens lät sig angeläget 496 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. vara, att studera naturen, så i stad som på landsbygden, ligger det åtminstone inom möjlighetens område, att mången anmärkning mot hans teckningar skulle, genom kännedom om hvad han under sina outtröttliga vandringar i Londons aflägsnaste qvarter eller i någon fattig provinsbygd sjelf sett och erfarit, helt och hållet mista sin befogenhet. Ett longer som i handtverkarens vindsrum. Äfren industrien lade be- slag på den nya företeelsen. Pickwick-cigarrer, Pickwick-hattar, CHARLES DICKENS. 501 Pickwick-rockar och Weller-korderoy infördes i handeln. Det var en framgång, hvari hela nationen deltog. Resultatet af Pickwick-klubhen hestämde Dickens att egna sig uteslutande åt författarebanan. Hans kallelse hade blifvit klar för honom sjelf, så väl som för hela den läsande verlden, och re- dan på sommaren 1835 upphörde han med referentskapet, *för att egna sig endast åt belletristens kall. Man kunde nu i hvarje hän- seende kalla honom en lyckans gunstling, ty jemte äran tillström- made äfven jordiskt godt. Enligt den ursprungliga öfverenskom- melsen skulle han af sina förläggare erhålla 15 guinéer för hvarje nummer af Pickwick-klubben; de alldeles oförutsedda omständig- heter, under hvilka verket fulländades, stälde imellertid detta kon- trakt i uppenbar motsägelse med inkomsterna af utgifvandet, nå- got som förläggarne med berömvärd beredvillighet erkände, i det de, oafsedt det öfverenskomna honorariet, åt Dickens utbetalte 3,000 pund st.; och likväl lära de på Pickwick-klubben i ren be- hållning förtjent 20,000 pund st. I afbruten följd utkommo nu romanerna Oliver Twist, Nicolas Nickleby m. fl. hvarefter Dickens i början af 1842 företog sin första resa till Förenta Staterna. Åtskilliga omständigheter för- mådde honom härtill, bland annat vänskapen med Washington Irving, med hvilken han sedan någon tid stått i brefvexling, samt dessutom ett rent ekonomiskt motiv. Pickwick-klubbens författare var knappt mindre populär i Amerika än i England; men enligt sin vana hade de goda amerikanarne på billigaste satt tillgodogjort sig alstren af hans penna, i det de helt enkelt eftertryckte dem, utan att bekymra sig om författarens tillåtelse. Vid denna tid, liksom ännu i dag, fanns intet fördrag mellan England och Ame- rika till skydd för den litterära eganderätten, och Dickens, som i denna fråga hyste ganska utpräglade åsigter, önskade genom sitt personliga inflytande befordra åstadkommandet af ett sådant för- drag. Huru tilldragande den excentriska nya verlden för öfrigt skulle vara som iakttagelsefält för sedemålaren, behöfver knappt anmärkas. Många af hans beundrare gladde sig af denna anled- ning åt den rika humoristiska skörd han skulle göra, och hela England intresserade sig för hans färd. Jemte sin hustrux) lem- nade han Liverpool den 3 Januari 1842 och landsteg efter fjorton dagars stormig resa i Boston. Hans imottagande var sådant som blott amerikanarne kunde visa mot en europeisk celebritet Depu- ’) Sedan 1837 var Dickens gift med miss Hogarth, dotter af en medarbetare i Morning Chronicle. 502 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. tationer, adresser, inbjudningar, festmiddagar, baler, teatraliska och musikaliska föreställningar följde honom oupphörligt, hvarthän han kom. Hela Amerika tycktes angripen af en Boz-feber. hnellertid tillbragte han njutningsrika dagar tillsamman med Washington Ir- ving, besökte New-York, Philadelphia, Washington, Baltimore, gjorde en tur* till det vid denna tid slafhållande Virginien, och utsträckte sin färd till Cincinnati och Saint-Louis, hvarifrån han besökte prai- rierna, och återvände efter fem månader i Juni 1842 till England. Hans bemödanden för en internationel öfverenskommelse till skydd för den litterära eganderätten hadé blott delvis krönts med fram- gång. Amerikas mest ansedde skriftställare, med Washington Ir- ving, Prescott och Cooper i spetsen, hade i' öfverenstämmelse med hans plan inlemnat en petition till kongressen; men äfven enmot- petition af samvetslösa bokhandlare och journalister, till största delen, såsom Dickens förklarade, menniskor utan talang, hvilka lefde af rof och plundring, hade vunnit inflytelserika förespråkare, och i det hela taget visade sig den offentliga meningen i Amerika obenägen för någon ändring i de bestående förhållandena. Dickens måste, liksom andra berömda samtida, nöja sig dermed, att he- derliga amerikanska bokhandlare mot honorarium mottogo de första korrekturarken af de arbeten, han sedermera utgaf. Hösten 1842 medförde .den första litterära frukten af hans amerikanska resa, hans American Notes, hvilka med sina mer eller mindre befogade angrepp på amerikanska förhållanden väckte mycket - uppseende och åtskillig bitterhet. En ny, tilldragande egenskap hos Dickens började vid denna tid bli allmänt bekant: hans stora förmåga som talare, hvilken han bland annat använde att offentligen framhålla nyttan af ar- betareföreningar. I sammanhang härmed vilja vi omnämna en an- nan, mindre allmänt känd sida af Dickens’ begåfning: hans ovan- liga mimiska förmåga, hans utomordentliga talang att recitera och föreläsa. »Under en valfdring genom Londons gator» berättar den ny- ligen aflidne finske skriftställaren Karl Collan i sina år 1865 utgifna Studier och Skisser, »fastades min uppmärksamhet af ett jättelikt ljus- gult plakat med qvartershöga röda bokstäfver, uppklistradt på en hus- vägg bland en mängd andra affischer af något vanligare dimensioner. Det upplyste om, att mr Charles Dickens Esq. hade för afsigt att om några dagar begynna en ny serie af föreläsningar ur his own works, och att vid dessa tillfällen komme att föredragas särskilda stycken icke blott ur hans Pickwick-Papers, ur »David Copperfield» * och »Mäster Humphrey’s klocka», utan dessutom ur några af hans CHARLES DICKENS. 503 små julsagor. Jag skaffade mig inträdeskort och infann mig redan den första aftonen. Den rymliga salongen i Hanover-Square Rooms, en af stadens fashionablaste konsert-lokaler, var redan långt före det utsatta klockslaget öfverfyld. Klockan slog 8, och mr Charles Dickens Esq. inträdde ur en sidodörr i hvit halsduk och glacéhandskar, och steg fram till sitt hord på den lilla estraden i ändan af salongen. Det karakteris- tiska lockiga håret hade betydligt glesnat; i de fina och liffulla anletsdragen hade tiden plöjt djupa fåror, och ett temligen bredt skägg förändrade dem till oigenkänlighet. Men häröfver blef ej ti4 att anställa vidlyftiga betraktelser, ty Dickens öppnade sin rödpermade bok, och föreläsningen tog sin början. Ett lindrigt, men behagligt småleende flög öfver den celebre författarens drag, då han med några inledande ord tillkännagaf att han ville begynna med den så kallade domstolsscenen ur Pickwick- klubbens papper. Notisen mottogs af publiken med en uthållande applåd. Uppläsningen af detta stycke underhöll i salongen kontinuer- lig munterhet. Allra minst ett dussin personer uppträda och låta höra' sig under fortgången af förhandlingarna; för en hvar af dessa hade Dickens i beredskap en egen nyans i röst och uttryck, i åt- börder och mimik. Man hade lifslefvande framför sig än den lille men gravitetiske domaren — »en mycket kort man och så tjock att han såg ut som bara ansigte och väst» —- än en advokat eller en rättstjenare, ett vitne eller en juryman; än åter den gamle mr Pickwick sjelf, der han satt blossande röd på de anklagades bänk, med möda findertryekande sin rättmätiga vrede öfver de upprö- rande insinuationerna från motpartens sida. Det vore icke möjligt att skildra den olympiska glädtighet, som rådde bland Dickens’ åhörare under läsningen af hela denna scen. En engelsk publik är öfver hufvud taget svår att elektrisera, men en gång bragt i godt lynne, eller hvad man kallar high spirit, för- mår den prestera mera frenetiska bifallsyttringar än kanske någon annan publik i verlden. Sjelf iakttog den spirituele föreläsaren, såsom sig borde, det utmärktaste lugn. Endast någon gång, medan publiken »skrek och skrattade och skrattade och skrek», bemärk- tes hos honom en skymt af det förut nämda behagliga småleendet, hvilket han dock aldrig försummade att maskera genom att föra ett närstående vattenglas till sina läppar. Den senare hälften af aftonens program upptog Dickens vackra julsaga, den bekanta Christmas Carol. Om Dickens i det före- 504 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. gående hade lyckats bereda sina åhörares skrattmuskler en upp- friskande gymnastik genom framställningen af en serie karrikaty- rer, värdiga en Hogarths pensel, så dokumenterade sig hans för- måga på ett icke mindre lysande sätt under föreläsningen af denna lilla berättelse, hvars varma och allvarliga ton vädjar till känslor af vida innerligare och varaktigare beskaffenhet. Framsagd af Dickens’uttrycksfulla och böjliga röst och ,med den sanna känsla, som ligger på bottnen af hela hans temperament, kunde denna berättelse icke annat än qvarlemna ett djupt och välgörande in- tryck. Mången gång afbröts läsningen visserligen af muntra skratt- salfvor, men jag såg äfven då och då månget öga fyllas af tårar; och den uthållande applåd, under hvilken Dickens slutligen för- svann genom den lilla sidodörren, var icke mer ett utbrott af ohej- dad glädtighet, såsom efter läsningen af Pickwick-scenen. Den var, så förestälde jag mig åtminstone, en varm gärd af tacksam- het för en sällsynt estetisk njutning.» År 1844 företog den redan så berömde 36-årige mannen med familj en resa till Italien, i hvilket land han upphöil sig ett års tid. Efter återkomsten hvilade han något ut från författarskapet och egnade sig i stället någon tid åt tiljan. Hans kärlek till teatern var icke ny. Redan 1836 hade han uppträdt på Saint-James-teatem i ett af honom sjelf författadt stycke: The Strange Gentleman^ men/ enligt hvad det tyckes, utan synnerlig framgång. Nu före- nade sig med honom ett stort antal skriftställare och konstnärer, och inför en utvald publik skördade Dickens, isynnerhet i »kapten Bobadils» rol, det lifligaste bifall. Utom sysselsättningen med teatern hade Dickens vid denna tid äfven ett annat företag för sig: grundandet af en ny tidning. Den 24 Januari 1846 utkom under hans redaktörskap första numret af Daily News. Tidningen slog imellertid till en början icke an hos allmänheten, och Dickens var nog klok att efter ett par må- nader draga sig tillbaka; imellertid lefver denna af honom grun- dade journal än i dag. Några år af ostörd lycka förflöto under omvexlande litterära sysselsättningar, men i slutet af 1850-talet började tunga sorger infinna sig. År 1857 förlorade Dickens genom döden sin käraste vän, Douglas Jerrold; året derpå inträffade de misshälligheter i hans familjekrets, hvilka åtföljdes af skilsmässa från hustrun; och äfven hans vänskapsfulla förhållande till Thackeray öfvergick till en fiendtlig bitterhet, som ej häfdes förrän kort innan Thacke- rays död. CHARLES DICKENS. 505 Så vidt möjligt tröstade sig Dickens öfver dessa ledsamma förhållanden genom vistelse på sitt vackra landställe Gads Hill vid Rochester, hvilket han sedan 1856 varit égaré utaf; Vännerr som noga kände honom, ha beskrifvit den metodiska regelmässig- het och ordning, hvarmed hans dagliga lif här var inrättadt. Han brukade. stiga tidigt upp, och blott de mest tvingande skäl kunde förmå honom ätt före kl. 1 eller 2 e. m. egna sig åt någon an- nan sysselsättning än sin korrespondens och sina litterära arbeten, hvilka till större delen tillkommit just under dessa förmiddagstimmar. Stundom föll det honom dock in, att i dagbräckningen gifva sig ut på promenader af obestämd utsträckning. Han samlade då många af de karakteristiska intryck, hvilka sedermera fingo plats i hans dikter. Vid pass år 1840 erhöll Dickens anbud att inträda på den parlamentariska banan. En parlamentsplats för hufvudstaden var ledig, och på ett valmöte föreslogs Dickens till kandidat. Han skyndade att offentligen tillkännagifva valmännen sin åsigt om sa- ken. »Det skall inspara tid och möda», skref han till redaktören af Daily News, »om ni vill vara så vänlig att bekräfta den för- nuftige herrns åsigt, som vid mötet sade sig tvifla på att jag vore rätte mannen för valkretsen Finsburry. Jag är alldeles icke rätte mannen; ty jag tror, att ingenting i verlden skulle kunna förmå mig att representera Finsburry eller något annat ställe under solen.» Vid nyårstiden 1863—64 följde Dickens Thackeray till grafven. Den store humoristen hade, utan föregående sjukdom, natten mellan den 24 och 25 December dött äf hjertslag — men, såsom redan nämdt är, icke oförsonad med Dickens. Kort förut hade de till- fälligtvis mött hvarandra i försalen till en klubb, och en varm handtryckning hade i detta ögonblick godtgjort det förflutna. Deras vänner visste att så var; inför verlden visade Dickens detta genom de vackra minnesord, hvilka han i den af Thackeray grundade jour- nalen Cornhill Magazine egnade åt sin bortgångne själsfrände. Honom sjelf voro ännu några år beskärda, fastän icke många. I November 1867 lyssnade han till de enträgna inbjudningarna till Amerika, för att der genom en serie föreläsningar träda i hya per- sonliga förhållanden till Förenta Staternas folk. Mellan hans första besök och detta låg det stora borgerliga kriget och slafvarnes fri- görelse. En ny generation hade, såsom Dickens vid afresan från England förklarade, sedan den tiden uppvuxit i Amerika, och sön- dringen genom hans polemiska angrepp var förgäten. Dickens lem- nade Liverpool den 9 November och landsteg liksom förra gången i Boston. Mottagandet var entusiastiskt, och resultatet af hans 506 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER, färd motsvarade i h var je hänseende de djerfvaste förväntningar. Det var ett nytt Amerika, han nu efter 25-årig frånvaro återfann; och då han i slutet af April 1868 beredde sig att vända hem, till- kännagaf han för sina gamla och nya vänner i Nya verlden sitt beslut, att i alla kommande upplagor af de båda böcker, i hvilka han förut uttalat sig om Amerika, påpeka de förändrade förhål- landena. »Detta», så slöt han sin förklaring »skall jag göra och låta mina efterkommande göra, så länge de ega laglig ratt till mina arbeten, icke blott af kärlek och tacksamhet, utan derföratt jag anser det som en enkel gärd af rättvisa och heder.» I Maj 1868 var Dickens åter i Gads-Hill; han behöfde hvila efter sina ansträngningar, men hans föreläsningar i Amerika hade väckt önskningar äfven i England att få höra honom, och han gaf efter för de« enträgna framställningarna. I November 1868 började han dessa »Farewell Readings», såsom han kallade dem. Men efter några månader begynte helsan lida, och på våren 1869 blefvo symptomerna så betänkliga, att hans läkare anbefalde honom en längre tids fullständig hvila. Det intryck, hvilket detta afbrott åstadkom i England; huru en storm af bref hela månader förföljde honom: uppmaningar af bigotta ifrare, hvilka förebrådde honom hans frisinnade öfvertygelse, tillskickade honom pietistiska broschy- rer och erinrade honom om att det var tid att sluta fred med himlen, ansökningar från föregifna eller verkliga agenter för väl- görenhetsinrättningar, böneskrifter af professionela tiggare, hvilka berättade honom sitt lidandes historia och sökte förmå honom att i sitt testamente ihågkomma dem —• detta och annat sådant be- skref Dickens sedermera med oförliknelig humor i All the Year round. Hans heisa bief imellertid bättre af lugnet i Gads-Hill, så att han till och med kunde fortsätta sin afbrutna föreläsnings- serie i London, hvarvid han hufvudsakligen uppläste stycken ur Pickwick-klubben, Nicholas Nickleby, Christmas Carol m. fl. af hans bästa arbeten, samt först den 15 Mars 1870 sade sina läsare far- väl. Knappt tre månader derefter var han död. Han dog den 9 Juni 1870 midt under arbetet, plötsligt, utan lidande. Enligt engelska folkets enhälliga önskan begrofs han i »skaldernas hörn» i West- minster Abbey, något som han med sin anspråkslöshet sj elf undan- bedt sig. En enkel grafsten utvisar der för efterverlden det rum, der den ädle skriftställaren hvilar. Genom sina stordåd i det go- das, sannas och skönas tjenst har Charles Dickens rest åt sig en oförgängligare minnesvård. Arvid Ahnfelt. 507 Fornminnenas âteruppvâckeise i Nordens litteratur. ii. De nordiska fornminnenas återupptäckt hade redan före medlet af 1600-talet väckt mycken uppmärksamhet i det öfriga Europa. Här skall endast anföras, att den lärde holländaren Laet redan 1643 fick de upplysningar om Nordens gamla språk och litteratur, som han hade önskat, genom Ole Vorm; och att franske ministern kardinal Mazarin ville samla sig ett skandinaviskt bibliotek, hvar- före Vorm (omkr. 1645) sände honom bl. a. en afskrift och latinsk öfversättning af den yngre Eddan1). Det var då naturligt, att Sverige, sjelft delegare i denna forn- litteraturs innehåll, kunde önska att sjelfständigt granska den genom sina lärde2). Tillgången dertill var icke lätt; ty Island hörde till Danmark-Norge, och till denna grannstat var förhållandet mycket fiendtligt. Det var egentligen också på fiendtlig väg, Sverige tillkämpade sig möjligheten häraf, sedan det hade insett, att det icke på fredligt sätt kunde tillfredsställa sina behof i denna riktning, Den lärde dansken S. Stephanius dog d. 22 April 1650 i Sorö och efterlemnade en utmärkt samling böcker och handskrifter. Denna blef på drottning Kristinas befallning inköpt af grefve Magnus Gabriel De la Gardie; men underhandlingarna derom, som räckte öfver ett år, fördes genom svenske residenten i Kjobenhavn, M. Duréel (eller Durell). Den 13 Februari 1652 kunde han från Helsingör skrifva till De la Gardie: »Det ähre budne mig åtskillige iutefinter, men iagh är gladh iagh har alt här i mine klor»3). Man får häraf ett intryck, huru ifrigt hofmästaren på Sorö och de *) Werlauffs afhandling i Nord. Tidskr. f. Åldk. 1832, s. 345. 2) En Erik Malmogins, som P. Wieselgren nämner (Sv. Sk. Lit. III, 343), skall sedan 1648 i en frän Stockholm ntgifven skrift hafva bevisat, att »Thule» hos Tacitus och Plinius var det gamla Norden. Denna upplysning är mycket intressant. Den visar, huru den historiska granskningen af fäderneslandets forntid måste söka sig ut- vägar genom den främmande litteraturen, enär de fornnordiska källorna voro tilltäppta i Sverige (förutsatt, att Malmogius verkligen var svensk). 3) N. M. Petersens Litt.-hist. III, 413 o. 417. 508 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER, danske lärde hade motverkat försäljningen, hvilken kanhända icke kommit till stånd, om enkans penningebrist icke varit så stor. När kung Carl Gustaf på sitt tåg genom Säland (1658) kom till Ringsted, fann han hos Jörgen Sehfeld ett bibliotek af mera än 26,000 tryckta och handskrifna böcker1). Detta krigsbyte gaf konungen åt Korfitz Ulfeld, som skingrade samlingen. Dock kom mycket af den, bl. a. isländska handskrifter, till Sverige, der man redan genom Stephaniska boksamlingen hade fått smak på de isländska källorna. Samma år (1658) ville en 22-årig isländare, Jonas Rugman, segla från sin fäderneö till Kjobenhavn. Från skolan i Holum hade han blifvit »relegerad» efter en tvist med rektor. Nu ville han i rikets hufvudstad söka återvinna de rättigheter, han förlorat på Island. Men storm tyckes hafva drifvit handelsskeppet, på hvilket han befann sig om bord, in imot göteborgska skärgården. Så mycket är visst, att det blef taget af en svensk kapare och såsom »god pris» bragt in till Göteborg. Der vistades äfven riks- drotset Per Brahe; och honom tycktes den unge isländaren och de isländska handskrifter, han medförde, vara bästa »prisen». Han skickades genast till skolan på Visingsö, sedermera till Üpsala, och med ett kungligt löneanslag blef han anstäld såsom amanuens hos Olof Verelius, den nitiske universitetsläraren i fosterländska fomsaker under den i samma ämne icke mindre nitiske universi- tetskanslern grefve M. G. De la Gardie. Så snart kriget nått sitt slut, sändes Rugman till -Kjobenhavn, der han vid vårens ankomst 1661 skulle söka skeppslägenhet till Island, i afsigt att samla handskrifter. På sin fäderneö gjorde han en rik skörd, hvilken han samma sommar förde till Upsala. Den dervarande stora bok- samlingen har att tacka Rugman för flere sällsyntheter, framför allt för ett exemplar af den yngre Eddan, som kallas den De la Gardieska »codex» derföre, att Rugman sålde den till grefve M. G. De la Gardie, som åter inneslöt den i sina frikostiga gåfvor till akademien. Här torde det vara skäl att upprepa några behjer- tansvärda ord af den ädle gifvaren: »Man lefve i sin tid, man tale dess språk», sade han i ett tal vid Upsala universitet, »men man känne förgångna tider, de gamles vishet och fädernes tungomål. Och är det ej skamligt, att ej känna ett språk af sådant majestät, sådan renhet, sådan öfverlägsenhet?» 1 Enär det imellertid icke är denna afhandlings syfte att teckna ’) Anf. st. s. 29. t FORNMINNENAS ÂTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 509 Rugmans lefnad1), mâ det endast tilläggas, att han dog i Upsala den 24 Juli 1679 efter att hafva gagnat fornforskningen mycket genom sina resor, sitt samlande och sina granskningar. Den ögon- skenliga tillfälligheten, att han strandade på Sveriges kust 1658, skulle blifva af ett ofantligt inflytande på svenska litteraturen och derigenom på Sveriges, ja hela Nordens historia. Det antiqvitetskollegium, som inrättades d. 20 November 1667 i Upsala och sedermera gick upp i vitterhets-, historic- och anti- qvitets-akademien, blef förelöpare för svenska fornskriftsällskapet (d. 1 December 1843) och flere fornminnesföreningar i den nyaste tiden. Vid detta »kollegium» verkade i synnerhet Verelius. Han utgaf 1672 »Hervarar Saga på gammal Götska»; ty så ömtålig var då den »särsvenska» nationalfåfängan gent imot den »särdanska», att det utan tvifvel från högre ort ålades att icke begagna ordet »isländska», utan endast »götiska». Ur en not i editionen af »Her- varar Saga» utspann sig det lärda sjuårskriget om Gamla Upsalas läge m. m. Verelius hade till motståndare bl. a. Johannes Schef- ferus, och »var så fast öfvertygad om sin sak», sade han, »att han ville slå runstenarne i hufvudet på dem, som tviflade på att alla göther utgått från Norden.» På hans sida kämpade Olof Rudbeck, som, uppeldad af stridens hetta, snart skulle Öfverbjuda sin lärare, när det gällde djerfva påståenden, smickrande för nationalfåfängan. Hvad Rudbecks Atlantica åsyftar, är väl bekant. Schefferus låg redan på sin dödsbädd (1679), när han lät detta verk uppläsas för sig; han måste intyga »dess geni och dess galenskap.» »Men» — tillägger Wiesèlgren med skäl — »ingen kan dock neka, att ej Rudbecks Atlantica ofta har andan af en hjeltedikt, och att sagorna från fornnorden och Island måste djupt inverka på det episka i nationalkarakteren, äfven om spår ej träffas i nationallitteraturen»2). Att Sveriges dåvarande störste statsman, Johan Jöransson Gyllenstjerna, var »skandinav», har tillfyllest blifvit ådagalagt, i synnerhet genom den nyaste tidens forskningar3). Huru han blef det — om möjligtvis de gemensamt nordiska fornminnenas åter- uppväckelse kan hafva haft något inflytande här vid lag — det låter sig väl svårligen utrönas i våra dagar. Så mycket vet man dock, att också han intresserade sig varmt för de gamla minnena. ’) Se Sv. Biogr. Lex. XIII, 218—223, och, utom de der anförda källorna, N. M. Petersens Litt.-hist. ITT, 8/450 ff., samt Annaler f. Nord. Åldk. 1861, s. 91. De la Gardies ord finnas hos Wieselgren Sv. Sk. Litt. III, 243. a) Sv. Biogr. Lex. XII 324, XIII 222 o. 373, XX 170 ff. och Wieselgren Sv. Sk. Lit. III 319 o. 480—481. ’) Se M. Weibulls afhandling i Nord. Tidskr. 1870, s. 569—618. 510 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. När Gyllenstjerna om våren 1680 var i Kj0benhavn för att hemta prinsessan Ulrika Eleonora såsom kung Carl XI:s brud, begagnade han tillfället att se den då varande isländska hand- skriftsamlingen. Denna hade betydligt tillvuxit efter 1662, då den lärde Torfason (Torfæus) hade genomrest Island på kunglig befallning, en åtgärd, som tyckes härleda sig från Rugmans resa det föregående året; den var alltså en frukt af afundsjukan imellan de nordiska rikena. På handskriftsamlingen såg Gyllenstjerna bland de der sysselsatte isländarne den unge Gudmund Olafsson (eller Olsson, f. 1652). Enär Sverige, såsom det redan visat sig hvad Rugman beträffar, erbjöd isländarne större fördelar både i fråga om penningar och ära än något annat land, var det icke svårt att locka Gudmund till sig. Nästa år (1682) följde hans broder Helge honom till Stockholm. Denne gjorde en resa till Island, hvarifrån han återvände med en vacker skörd af hand- skrifter.- Snart hade det svenska antiqvitets-kollegiet i sin tj enst tiotal af isländare, ksom, fast de sällan blefvo qvar i Sverige, dock mycket ökade dess handskriftsamlingar. Regeringarnas afundsjuka stegrades härigenom ytterligare. En isländare, som varit i Stockholm, blef efter återkomsten till Kjö- benhavn häktad såsom misstänkt för att hafva fört handskrifter till Sverige. Tre år måste han sitta i Blå tornet, innan han genom svenske ministerns bemedling åter lössläpptes och — natur- ligtvis — reste till Sverige1)« Omsider gjorde konung Kristian V genom ett maktspråk slut på denna täflan mellan rikena. Den 4 April 1685 tillkännagaf han för sin landfogde på Island, att det vore hans »allernaadigste villie og befaling, at du med flid erkyn- diger dig der i landet om hvis Manuscripter der endnu monne være oc dennem til voris tieniste indsamler oc med forste leilighed hidsender.» »I det ofrige» — slutar det kungliga brefvet — »haver du alvorligen at lade forbyde oc flittig tilsee, at aldeeles ingen skrefne Historier eller andre deslige Tractater om landet, vorder derfra til fremmede forhandlede eller udforte»2). Från dansk sida företog , sig den lärde Arne Magnusson en efterskörd af isländska handskrifter i början af 1700-talet, ehuru han förut trodde, att det vigtigaste redan måste vara bragt till Danmark eller Sverige. I öfrigt följde nu ordnandet och gran- skandet på naturligt sätt efter samlandet. Det var också hög tid; ty det var en ren samlarefeber, som lik en farsot från Danmark 1) N. M. Petersen Litt.-hist. III 451. Om det närmast föregående se dess utom A. O. Lindfors’ Inledning till isländska litteraturen. (Lund 1824) s. 194. 2) M. Ketilson: Forordninger til Island IH (Kjöbenhavn 1787) s. 220. FORNMINNENAS ÂTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 511 hade utbredt sig till Sverige. Hvad från början varit sann vetgi- righet, hade småningom urartat till tom nyfikenhet. Det är derför väl möjligt, att den sanna vetenskapen i detta undantagsfall kan hafva vunnit på »konkurrensens» omintetgörelse. Med ett enda slag kunde febern dock icke fördrifvas i Sverige, der den äfven lärer hafva nått sin största höjd, när Kristian V utfärdade sin »ukas». Vi se derföre sjukdomen slå ut i form af en falsk saga. Den 6 Jnni 1690 framstälde Lukas Halpap, såsom gradual-afhandling vid Upsala universitet, ett fragment af en Hialmers och Ramers saga, aftryckt efter en runhandskrift, hvilken han föregaf att hafva några månader tidigare köpt af en bonde. Bedrägeriet lyckades. Ögonblicket var ju ovanligt gynsamt; ty den lära, som O. Rudbeck predikat i sin Atlantica, hade blifvit faststäld nästan såsom en statsreligiös dogm. I 84 år fördes de lärde bakom ljuset, äfven män såsom Peringssköld, von Stiernman och Biomer, intill dess slutligen den 25-årige K. G. Nordin den 21 Juni 1774, äfvenledes genom en gradualafhandling vid Upsala akademi, fullkomligt af- slöjade bedrägeriet, hvilket dock redan till en del varit upptäckt från dansk sida, och från svensk af lärde såsom den yngre Celsius och Ihre1). En lugnare uppfattning hade ju också under tiden gjort sig gällande i alla dylika förhållanden. Medan den icke alldëles äkta glansen från Rudbecks Atlantica, liksom från en midnattssol vid Nordkap, ännu bländade den stora mängdens ögon, hade en vändpunkt inträdt i den nordiska forn- forskningen. Från slutet af 1600-talet intill midten af det föl- jande århundradet förbereddes i stillhet de insamlade handskrif- ternas grundligare tillgodogörande för vetenskapen, i synnerhet för den historiska. Sålunda inlade flere svenskar förtjenst genom utgifvandet eller öfversättandet af fornskrifter. Här skall endast nämnas Heimskringla af Peringsköld 1697, Biörners så kallade Nordiska kämpadater 1737, och Den siste Rudbeckianen1), Gö- ranssons öfversättning af den yngre Eddan 1746. Den högtfly- gande fantasiens barndom sålder hade dermed tagit slut. Kritiken kunde åter låta höra sin röst vid det tillstundande pröfningsar- betet. Men innan detta kunde blifva möjligt, måste först satiren 1 ) Nordin : Monumenta SuiogotJiica vetustioris cevi falso meritoque suspecta. Upsaliæ 1774. Caput Secundum. i) P. Wieselgren: Sv. Sk. Litt. IV 225. 512 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. svänga sitt gissel. Såsom ett prof skall här lemnas några utdrag ur de »epistlar», i hvilka Ludvig Holberg parodierade Rudbecks Atlantica1). Det är en afgjord sak, »med mindre man vil forkaste de grundige Beviisligheder, som anfores af vore berommelige Nor- diske Antiqvarier, Rudbek» o. fl. »at vor Norden forst haver været beboet af Mennesker.» Derföre — fortsätter Holberg alldeles logiskt — »maa her soges Oprindelse til de allerældste Inventioner, og conseqventer holdes for, at de Nordiske Folk ere de forste, som have opfundet Ildens Brug, helst saasom Noden udi de kolde Lande haver drevet dem dertil meer end Sydlige Nationer, som liden bedre kand undvære. Det er troeligt, at det heele menne- skelige Kion udi Verdens forste Begyndelse haver spiiset raadt Mad og Urter, og at saadan Tilstand havey varet indtil Promethei Tider. Samme Mand, hvis rette Navn haver været Peder Madsen, som Grækerne have forandret til Prometheus, og fabuleret, at han stial Ild af Himmelen, hvormed han benificerede Mennesker, er efter nogle Danske saavelsom Svenske Antiqyariers mening fod udi et stort Nordisk Land, kaldet Cajaria, eller Cains Land af dets forste Beboer Cain, fra hvilken han, Prometheus, udi lige Linie nedstiger. At Districtet Cajanien ikke alene existerer, men at det ogsaa maa være af stor Betydelse, sees deraf, at den Svenske Kong Carolus 9. gav sig Titul af de Cajaners Konge. Jeg siger, at Prometheus udi lige Linie nedstiger fra Cain; Thi de fleeste Konster og Inventioner ere opfundne af hans Efter- kommer e» o. s. v. På ett annat ställe finner Holberg det »uimod- sigeligt, at det Ord Dania er ældere2), saasom gode Skribentere have beviset, at Patriarken Dan kort efter Syndfloden satt sig ned udi dette Rige, som efter hans Navn blev kaldet Dannemark, det er Dans Mark, ligesom Jutland eller Jylland haver faaet sit Navn af en anden Patriarch Juda, Gotland af Cad, Pypen eller Pibe af Puben, Assens af Asser, Sælland af Zabulon, Lemvig af Levi, qvasi Levi Vig, og saa fremdeles.» I samma epistel vill Holberg på spe bevisa, »at den Trojanske Krig er fort udi’Norge, og at Troja er det samme som Trandia eller Trundhjemz Thi alle Græske og Trojanske Navne ere ikke andet end fordrejede Norske Ord, som for Exempel: Trojlus er ikke andet end Troéls eller Truels, Paris Per Iversen, Hector Henrik Thorsen, Palamedes Palle Mikkelsen, Agamemnon Aage Mogensen, Olysses Ole Lykke, *) Det förutsattes, att läsaren vet, huru Rudbeck tillämpade etymologien för att göra t. ex. Mercuriw till Merlåsman o. d., och. derigenom Norden till hela mennisko- sllgtets vagga. 2) Nämligen: än hittills varit påstådt. FORNMINNENAS ÄTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 513 Achilles Acho Hellesen, Ajak Anders Jacobsen, Helene Ellen, og saa fremdeles.»... »Blant alle de Helte, som lode sig bruge i denne Kriig, finder jeg kun een Dansk Herre, nemlig den gamle Nestor, hvilken menes at have anlagt den Stad Nestved udi Siæl- land»1). — När man nu vet, huru mycket Holbergs skrifter lästes i Sverige, kan man ej undgå att finna det troligt, att hans satirer, om ock andra orsaker derjemte gjorde sig gällande, hafva med- verkat till att föra fornforskningen in på ett riktigare spår, och det är sannolikt, att sjelfva Rudbeckianismen hade utdött, innan »den siste Rudbeckianen» dog 1769. Den »lärda» tidens »myckna lärdom» hade gjort 1600-talets sista hälft nästan alldeles »rasande». Innan 1750 tyckes både tiden och dess lärdom hafva rasat ut. Den egentligt kritiska behandlingen af nordisk historia på grundvalen af eddorna och sagorna började med en liten latinsk skrift på 32 sidor, hvilken en professor vid Sorö akademi, J. E. Schlegel, utgaf 17492). Den började tillfälligtvis — säger N. M. Petersen (Litt.-hist. V. 2. s. 57), — ty arbetet var en frukt af denne tyskfödde författares tillfälliga vistelse i Norden. Sjelfva forskningen hade börjat tidigare. Nordens vetenskaps- män på historiens område hade från båda sidorna om Sundet oCh Kölen känt sig af de gemensamma källorna dragne till samfåldt arbete, och sålunda hade de närmat sig hvarandra, icke längre i fiendtlig täflan, men nu, då de blodigaste brödrakrigen upphört, vänskapligt räckande hvarandra handen. Redan i Holbergs histo- riska skrifter finna vi en mildare ton vid omtalandet af Sveriges förhållande till Danmark-Norge, än hos hans föregångare. Hans Gram, kongl. dansk historiograf och »geheimearkivar», skref den 24 Oktober 1740 till då varande biskopen i Linköping, Erik Benzelius d. y., ett bref, der Snorre Sturlason och flera källor till Nordens historia omtalas. Om det vänskapliga förhållandet imellan dem och flere nordiske lärde vitna i synnerhet följande ord i hans bref: »Den Samtydighed, som er imellem Deres Hojærværdigheds og flere kloge og velsindede. Mænds principia, og dennem, som *) Lud. Holbergs EpistUr, Tom. IV (Kjöbenhavn 1749) s. 383—386 (Epistola CDXI) ock Tom. III (Kjöbenhavn 1750) s. 41—47 (Epistola CXCIII). 2) Conjectura pro conciliando veteris Danorum Historiœ cum Germanorum rébut gestis consensu (Hafniae). Framtiden, Band 6. , 33 514 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. jeg med mange (vil haabe om ikke alle, dog de allerfleste) udaf vor Nation haver, der ynsker at Fred, Enighed og Kjærlighed maa fremdeles forblive imellem begge Kongeriger uoploselige, er visselig en af de store Velgjerninger, som Gud bor prises for»1). Gram brefvexlade också med O. Celsius d. ä. Langebek, hans efterföl- jare såsom »geheimearkivar», gjorde 1753 en resa i Sverige i ändamål att undersöka nordiska fornlemningar, hvarföre ock rit- mästaren och målaren S. Abildgaard följde honom. Senare stod Langebek i brefvexling med Lidén, Lagerbring, Bergius och fiere svenske häfdagranskare. Suhm stod i ett liknande vänskapsfullt förhållande till Lagerbring, Ihre, Linné, Vargentin, Retzius, Knös, Gjörwell, Rosenhane, Lidén, Adlerbeth, Thunman o. s. v. Nyerups litterära förbindelser vid 1700-talets slut voro näppeligen färre. Det skandinaviska litteratursällskapets stiftelse. 1796 lifvade ännu mera samfärdseln imellan nordiska vetenskapsidkare. Men det skulle föra oss för långt att här, om ock endast i korta drag uppvisa detta intill de senaste dagarne ständigt växande samlifvet2). Det må vara nog att påminna om, huru den nordiska »renais- sancen» i vår litteratur, hvilken vi hafva sett taga fart i synnerhet från sjuttonde århundradets midt, — huru den liksom en andlig 1 golfström från Island småningom hade värmt häfdaforskarnes bröst, och huru sedermera de skalder, som Öste ur deras skrifter, också finge ögat upp för Nordens ursprungliga enhet i folkligt hänseende, samt slutligen huru den pånyttfödda broderkänslan genom de yppersta skaldenias sånger utbredde sig öfver hela Norden och lade sig liksom solsken på folkets hjertan i de trenne rikena. Det må dock vara tillåtet att här låna några rader ur N. M. Petersens danska litteraturhistoria (V. 2 s. 7—8), der han på sitt vanliga målande sätt med få pendrag visar, huru tidrymden 1750— 1800 bildade öfvergången till vårt århundrade. »I historien vil man se den nordiske bryde op, som en stor ælv, der længe har været skjult af klipper, men nu lige som på en gang styrter fræm for dagens lys, og igennem sine tp forbilleder, Schöning og Suhm, viser hen på en lys strålende vej, som de hade åbnet og deres efterfolgere kun have ät folge. I språget vækker det åldnordiske språgs dyrkning en, om end endnu kun dunkel, anelse om et for hele Norden fælles språgliv, og i modersmålet i særdeleshed danner der sig, under en stærk brydning imellem den klassiske filologi og *) R. Nyernps Rejser til Stockholm i'årene 1810 og 1812. (Kjöbenhavn 1816) s. 196. 2) Penna afhandlings författare hoppas en gäng få tillfälle att i sammanhang teckna Sveriges och Danmark-Norges litterära samfärdsel efter 1523. FORNMINNENAS ÄTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR» 515 de nyere språg, der bægge göre deres indflydelse gældende, en ny udviklet språgform, der til sidst, i sær i poesien, men også i prosa, tydelig viser sine to ansigtsformer, den tyske og den nordiske, forenet til ét Janusåsyn (Jens Baggesen). Og endelig i poesien selv svinger den forrige trivielle og ubehövlede spidsborgereskadron af poeter om, præsenterer statelig gevær ved sin bortgang, for at afloses af en ny hærtrup af nordmænd og danske, der er ulige bædre ekserseret, og i håndgreb og svingninger langt mere ovet, men som næsfen kun synes at være til, for at der lige som midt i blandt dem kan opstå tre aldrig anede anforere (Evald, Vessel, Baggesen), der bane vejen for det næste århundrede, for ham, der på ny optog Nordens tragiske æmner (Ohlenslæger) og for ham, der iforte komedien Sydens. musikalske maske (J. L. Heiberg).» Denna målning lär i sina väsentliga grunddrag kunna tillämpas också på Sverige. Man måste då dess förinnan sätta »fransk» i stället för »tysk», Leopold i st. f. Baggesen, Lidner eller Kellgren i st. f. Evald, Bellman i st. f. Vessel, Tegnér i st. f. Olenslæger o. s. v. Så troget följa de två nordiska litteraturgrenarne hvar- andra i sin sjelfständiga utveckling. Likasom den nordiska »renaissancen» öfver Danmark tagit vägen till Sverige, sålunda var det också från »skaldernas Adam», den nordiske sångarekungen», som Sveriges störste diktare i vårt århundrade, Esaias Tegnér, mottog sitt elddop, sin väckelse i nordisk anda. Med 01enslæger börjar derföre egentligen forn- minnenas återuppväckelse i Nordens skaldskap, fast han har värdige förelöpare, framför alla: Evald. Och märkvärdig är i sanning den kraft, med hvilken hans snille strax kom till genombrott i hans första egentligt nordiska dikt, märkvärdig den säkerhet, med hvilken han strax tager sigte på föremålet. Till sitt ämne hade han valt »Guldhornene». Den första af dessa två berömda forn- lemningar, hvilkas runor ännu äro föremål för de störste lärdes granskningar, blef funnen den 20 Juli 1639 af en sönderjydsk flicka. Nära hundra år senare, den 21 . April 1734, fann en bonde det andra på nästan samma ställe. Då skalden i sin dikt (från 1802) har beskrifvit, huru det första fans, fortsätter han omedelbart: En sagte torden dundrer! • Hele Norden undrer! Og hen de stimle i store vrimle. 516 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. og grave og S0ge skatten at foroge. Men intet guld! Deres håb er bedraget. De se kun det muld, hvoraf det er taget. Et sekel svinder!!» Då mötas förfädernas andar åter i skyarnas salar och sjunga: »For de sjældne få, som vår gave forstå, som ej jordlænker binde, men hvis sjæle sig hæve til det eviges tinde, som ane det höje i naturens öje, som tilbedende bæve for guddommens stråler, i sole, i violer, i det mindste, i det störste, som brændende torste efter livets liv, som — o store ånd for de svundne tider! z se dit guddomsblik på helligdommens sider, for dem lyder atter vårt Bliv! Naturens sön, ukændt i lön, men som sine fædre ’ kraftig og stor, dyrkende sin jord, ham vil vi hædre, han skal atter finde!» z Så synge de og svinde. Da klinger i muld det gamle guld. Tvende glimt fra åldtidsdage funkier i de nye tider. Sælsomt vendte de tilbage, gådefyldt på rode sider.». FORNMINNENAS ÄTERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 517 Men folket var ännu icke väckt i fosterländskt och nordiskt hän- seende. Man fästade sig närmast vid guldets materiela värde (det uppgifves till omkr. 8,000 rdr sv.) Guldhornen, de enda i sitt slag kanhända i hela verlden, blefvo uppstalda bland andra »rariteter» på »Konstkammeret» i Kobenhavn; derifrån blefvo de, natten imellan den 4 och 5 Maj 1802, stulne af en guldsmed och — omsmälta. Derföre ljuda skaldens på en gång förebrående och varnande slutord till sina landsmän: »Men I se kun deres lue, ikke det ærværdigt höje! x sætte dem som prägt til skue for et mat nysgærrigt öje. Himlen sortner, storme brage! Visse time, du er kommen. Hvad de gav, de tog tilbage. Evig bortsvandt helligdomen.» Det är, som hörde man en tordönsröst från Sinai, ett: »Ära din fader och moder!» Men budordet ljuder till hela folket, icke endast till hvarje enskild. Vi skola ära våra förfäder oeh de minnen, de efterlemnat åt oss. När vi göra det, då ljuder ock det glada bud- skapet, löftet om, att vi skola »lefva länge i landet», i fosterlandet. 0hlenslæger ’) gaf värme åt den nordiska fornforskningen. Men fullständigt ljus kunde han icke gifva. Dertill voro hans kunskaper i detta ämne allt för ytliga. Detta kände redan Grundtvig, som, väckt af honom såsom skald, på egen hand trängde djupare in i forntidens ande. Dock spridde också Grundtvig mera värme än ljus, ehuru i andra riktningar, i synnerhet bland sjelfva folkets djupa leder, »den menige man», medan Ohlenslæger lästes mest af »the upper ten thotisand» (såsom engelsmännen säga). Mycket betecknande är, hvad Grundtvig (för icke länge sedan) har skrifvit under sin egen bild: »Det har endnu slet ingen fare, han revner af den ros, han fik: ’) 8& stafvade skalden sjelf sitt namn, intill dess han ville vara också tysk dik- tare. I det exemplar, som jag begagnat till förestående utdrag (endast med ändring af den gammalmodiga rättstafningen), har 0hlenslæger sjelf så undértecknat en hand- ' skrifven dikt, en tillegnan till Rahbeks hustru »Kamma» på Bakkehuset vid Köbenhavn. 518 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. i skjaldskab han de lærdes skare, i lærdom skjalde overgik.» Dessa tvenne sista rader lära till stor del kunna tillämpas på Ling såsom nordisk skald. Ljuset derimot kom från en ny skola af fornforskare, hvilken utan tvifvel aldrig skulle utvecklat så mycken kraft och ihärdighet, om icke Ohlenslæger upplifvat de trägne arbetarne med sin sång. Vi känna alla de namn, som hafva gjort den nordiska fornforsk- ningen så berömd öfver hela den bildade verlden, att Kobenhavn med skäl kunde väljas till mötesplats för ett internationelt fom- forskaremöte 1869. Ingen nu lefvande skall dock nämnas här, för att ej genom ett förbigående göra orätt imot andra. Några spridda drag ur denna forsknings historiska utveckling i vårt år- hundrade skola göra det lätt för hvarje läsare att sjelf mana bilden fram i sin tanke. Muséet för nordiska fomsaker i Kobenhavn stiftades 1807 af Nyerup och utbildades ytterligare af Kr. Thomsen. N. H. Sjöborg kallas af Wieselgren (Sv. Sk. Litt. V, 305) »antiqvitetemas Linné», på grund af sin Nomenklatur för Nordens fornlemningar, 1815, och (tillägges s. 306) han »återkallade vårt på Rudbeckianismens svärdsudd stupade antiqvitetsstudium till nytt lif». Rask, denne »språkens Linné», verkade 1818 i Stockholm, och de följande åren sände han ända från Tiflis i Georgien rättelser till J. G. Liljegrens öfversättningar från fomisländskan (Sv. Sk. Litt. V, 295). På förslag af Rask hade det isländska litterära sällskapet blifvit stiftadt den 30 Mars 1816, och på förslag af Rafn det Nordiska fomskriftsällskapet den 28 Januari 1825, båda i Kobenhavn. Det senare var länge liksom en medelpunkt för fornforskningen i hela Norden. Äfren den store tyske språkforskaren Jakob Grimm ‘uppträdde här, en gång såsom gäst. Och gent imot det sätt, på hvilket den tyska vetenskapen så ofta har velat »annektera» den nordiska, är det värdt att anteckna några ord af hans föredrag vid detta tillfälle, den 16 September 1844. De återgifvas här efter 4en af sällskapet utgifna Antiqvarisk Tidskrift (årg. 1843—45 s. 67). »Imidlertid», sade han, »har — som det synes mig — den tyske åldtidsvidenskabs forhåld til den nordiske overhovedet efter- hånden vist sig at være; sådant, at hin, skönt ikke i stand til selv at udkaste et almindeligt billede af förtiden,* dog på mang- fåldige hidtil oversete måder kan stotte og udsmykke den store bygning, soïn skal oprejses hær i Norden.» . FORNMINNENAS ATERUPPVÄCKELSE I NORDENS LITTERATUR. 519 Den store Grimm har möjligtvis icke sjelf fullständigt genom- skådat sanningen i sina egna ord, men framtiden skall utan tvifvel mer och mer ådagalägga densamma. Utan att sjunka tillbaka i Rudbeckianismens armar lärer man säkert kunna påstå, att hela utlandet, icke endast det med oss nära beslägtade Tyskland, skall i framtiden hafva mera att lära af Nordens forntid, än af något annat lands i hela den bekanta verlden. Den gamla grekiska och romerska litteraturens snillealster äro redan så införlifvade med den moderna kulturen, att de kunna sägas utgöra en del af den- samma. Verldsodlingen tarfvar ständigt nya, friska, befruktande tillflöden. Ur den rika fornnordiska litteraturen flödar en helso- källa, som endast väntar på att den allmänna kulturen skall till- godogöra sig dess själsstärkande krafter. Densamma innehåller just de beståndsdelar, som mest saknas i nutidens odling: viljekraft och ihärdighet, allvar och innerlighet, mod och enkelhet. Den skulle vara ett kraftigt botemedel mot nutidens, mot det uppväxande slägtets slapphet i viljan, veklighet i sinnnet, njutningslystnad, feghet och tomma flärd. I samband med en från mensldigt god- tyckliga utväxter reformerad kristen kyrka skulle den fornnordiska litteraturens enkla kraft och kraftiga enkelhet kunna pånyttföda samhället. Men i detta fall kunna vi naturligtvis icke — såsom eljest blifvit hos oss vanligt — vänta »parolen» från utlandet. Vi stå källan närmast. Vi skola börja. »Jeg er overbevist om», skref den nu 8O-årige, men ännu andligt ungdomsfriske Carsten Hauch till vännen B. S. Ingemann redan den 2 Augusti 1847, — * »jeg er overbevist om, at de nordiske myter og sange skulle vandre verden rundt, og det liv, der udgår deffra, skal anden gang i åndelig henseende erobre verlden, ligesom våre forfædre erobrede den legemligt; ti alt, hvad der föregår af betydning i legemets verden, henpeger som en præfîguration på noget dybere, der sildi- gere skal udvikle sig i åndens rige.» Om vårt verk skall växa, tarfvas framgent både ljus och värme. Ljuset strömmar allt starkare ut från grufvornas djup, der guldet utdrages ur fornlitteraturens malm; vetenskapen arbetar flitigt i sin verkstad. Men snart äro namnen talde på. de skalder och konstnärer, som sä länge dväljts vid grufvornas rand, att de uppsamlat tillräckligt af den ädla metallen, med hvilken de skola genomtränga sina skapelser., Det är dessa få, som äro i stånd att gifva värme -åt verket De poetiska skatter, som ligga gömda i Nordens gamla litte- ratur, vänta ännu på den kämpaskald, som skall kunna lyfta dem upp i dagens ljus. Ohlenslæger och Tegnér, Grundtvig och Geijer, 520 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Björnson och Ibsen hafva icke, ingen af dem, hunnit ned till bottnen af det omätliga djupet. Den fagra Åslög bidar ännu sin Ragnar Lodbrok, som skall upptäcka hennes fulla skönhet, frälsa henne ur trälståndet och kora henne till sin brud. Då — men också först då — skall hon kunna för oss upptäcka sin sanna börd, träda fram i sih drottningskrud inför hela Nordens folk och oimotståndligt intaga allas hjertan. Fredrik Bajer. Norsk folkdikt och folkvidskepelse. Norske Folke-Eventyr, fortalte af P. Chr. Asbjomsen og J0rgen Moe. (Fjerde Udgave. Christiania 1868). Norske Huldre-Eventyr og Folkesagn, fortalte af P. Chr. Asbjornsen. (Anden foregede Udgave. Christiania 1866). Juletrœet 1866, Norske Folke- og Börne-Eventyr, fortalte af P. Chr. Asbj0rnsen (Andet Oplag. Christiania 1866). Norske Bygdesagn, sàmlede af L. Daae. Den Fremsynte eller Billeder fra Nordland, af Jonas Lie (Kj0-. benhavn 1870). Vi svenskar känna alldeles för Htet till Norge. Vi resa till Schweiz och Tyrolen för att andas fjäll-luft och dricka getmjölk, och dock hafva vi bådadera af yppersta beskaffenhet blott ett par tiotal mil från våra egna gränser. Vi fara till Rhenfloden för att få se berg spegla sig i lervatten, då vi uti Norge kunde få skåda huru det ser ut der skyhöga fjäll stupa ned i kristallklara vågor. Vi resa till sachsiska Schweiz och hkartade nejder för att beundra små afgrunder och små vattenfall (stundom konstgjorda), hvilka samt och synnerhgen kunde instufvas i hvilken vrå som helst af Sognefjorden, och hvilka der skulle taga sig ut som ett dock- möblement uppstäldt bredvid vuxet folks husgeråd. Norge gömmer på ett sällsamt sätt det milda och ljufva all- deles invid sidan af det storartade och hemska. Så kan man i det undersköna Hardanger lustvandra uti lundar af lind och björk, alm och ask, aplar och kirsbar, ja till och med svalkas i skuggan NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. 521 af väldiga valnötträd, och pä samma gång hafva framför sig branter på femtusen fot och deröfver, nedtill omkransade af den mest lummiga och leende grönska och på sina hjessor bärande eviga kronor af glittrande is och snö. Det finnes icke der ringaste af blott tilldiktad, poetisk grannlåt, då skalden målar, huru »Det skinner fra Bræ, det gronnes fra Li», då brudskaran glider hem »over gronklare Bolge.» Ty så ser det ut i Hardanger: »Det blaaner fra Kloft, det skinner fra Bræ, ' Det dufter fra blomstrende Abildtræ»1). Denna okunnighet om vårt brödraland är imellertid ej att undra på, helst om vi besinna underhaltigheten af de skildringar och beskrifningar af detsamma, som vi i allmänhet fått på vårt modersmål. Med undantag af några få naturvetenskapsmän samt några affärsmän finnes det knappast några svenskar, som trängt något längre in uti det inre af Norge, och med sina egna ögon sett huru skönt detta land är. Derföre hafva också de mest vid- underliga föreställningar om landet och folket på andra sidan Kölen ostraffadt kunnat både spridas och blifva trodda här hemma i Sverige. Ja, gå vi så långt tillbaka som några och femtio år, möta oss till och med från män af så pass vetenskaplig rang, som en »rektor scholæ» Daniel Djurberg, uppgifter, dels så enfal- diga, dels så kostliga, att de äro af odödligt värde om ej ur * geografisk så' åtminstone ur komisk synpunkt. Innan vi gå till vårt egentliga ämne, kunna vi fördenskull ej neka oss nöjet att anföra ett par godbitar ur denne skolmästares i våra fäders dagar så mycket lästa och berömda geografi. Han räknar Österdalen till de högsta fjälltrakter; han förlägger det mångberömda vatten- fallet Sarpen till Bergens stift, men berättar ändock på ett annat ställe att det ligger helt nära staden Fredriksstad; han håller för sannolikt att Telemarken är »det land, som var bekant hos de fordne romarne med namnet Thule»; han försäkrar att domkyrkan i Trondhjem fordom räknat 3,361 pelare m. m. dyl. Sina märk ligaste uppgifter framlägger han dock, då han slår sig lös och ger några naturskildringar. Vi kunna naturligtvis intet bestämdt ]) Vi anföra eärskildt denna sista versrad, emedan vi sett en offentliggjord svensk öfversättning af detta sköna poem, i hvilken dessa blomstrande aplar, som täcka till och med sjelfva ängarne vid fjorden, ej hafva fått komma med, ehuru de utgöra det nära nog mest karakteristiska i Hardangers rika vegetation. 522 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. påstå, men vi misstänka starkt, att den gamle Djurberg hört föl- jande två historier af någon skeppare. Han förtäljer nämligen på ett ställe, att på Torvöen i Helgoland »ligger ett berg, kalladt Torvehatten, hvilket är märkvärdigt för en håla, som går därige- nom, hvilken är 1000 famnar lång, samt så hög, att det största Krigsskepp kan stå däruti.» På ett annat, ställe berättar han huru på ön Lovunden finnes en fågel, som kallas Lunder, hvilken »är märkvärdig för en särskildt egenskap den har; nämligen desse Foglar bygga sina Bon uti djupa Bergskrevor, så nära til hvarannan, at de kunna bita hvarandra i stjärten. Til at fånga dessa Foglar betjänar man sig af enkom därtil inrättade Hundar. Dessa Hundar krypa in uti de trängsta Bergskrevorne, samt nappa om halsen på den Fogel, som ligger främst, för at draga den ut; då blir man med förundran varse huru den ena Fogeln efter den andra håller hvarannan fatt i stjärten med Näbben, samt följas sålunda åt, så länge någon finnes qvar, så at en sådan Hund kan, uti et enda drag, på en gång släpa med sig et helt dussin, utur den djupaste Klyfta, och således skaffa sin Husbonde ansenligt Byte.» Ehuru en sådan fågel och ett sådant jagtsätt numera torde vara omöjliga att uppsöka i Norge, eger landet märkvärdigheter nog både för jägare och andra, och icke minst för oss svenskar. Ehuru den norska naturens skönhet måste gripa och förtjusa enhvar, tro vi dock att sjelfva folklifvet i landet yppar ändå flera ämnen för eftertanke och forskning. De skrifter, som vi genom denna lilla anmälan velat framhålla för svenska läsare, hafva sin yppersta förtjenst deruti, att de gifva oss en så rik inblick uti * en särskild sida af just detta folklif. I en uppsats öfver de nor- diska folkvisorna från medeltiden hafva vi förut i denna tidskrift sökt ådagalägga, huru det i de nordiska folkens sätt att föreställa sig en hel del . ting icke finnes något häftigt språng mellan heden- domens tro och den katolska medeltiden. Ofvan uppräknade skrifter gjuta en ny och ändå bjertare belysning öfver samma ämne, i det de, hvad särskildt Norge beträffar, ådagalägga, att detta lands folk, tilläfventyrs just genom det rikare fantasilif, som vistelsen uti en vexlande och stor natur måste fostra, kraftigare än brödralandens bevarat icke blott fornåldrarnes goda arf såsom kärleken till familjens grundegendom m. m. dylikt, utan äfven gamla dagars vidskepelse och öfvertro. Ja, det märkligaste är, att folket ännu bevarat dem, icke blott såsom en död och orörligt lika fortplantad serie af sägner, utan såsom en lefvande kraft, som ständigt gjuter sig i nya former, och som till och med i våra för- NORSK FOLKDIKT OCH \ FOLKVIDSKEPELSE. 523 ständiga tider skapar nya underverk, ja umgås med förtrollade djur och öfvernaturligheter af alla slag. Vi kunna bland alstren af det norska folkets öfvertro, såvidt densamma tagit sig ett uttryck i sagolika berättelser (Eventyr) och föreställningar, särskilja det gamla från det nya genom temligen många olikheter. Det gamla har en mera episk karakter. Hvarje uppteckning af det, som hörer till denna klass, börjar helt naturligt med orden: »Det var en gång.» Det är uti den af Asbjernsen och Moe under titeln Norske Folke-Eventyr gemensamt utgifna sam- lingen, som vi möta perlorna i denna krets af vidunderliga be- rättelser. Huru lockande det än skulle vara att utförligt granska dessa »Eventyr», att jemföra dem med beslägtade svenska, isländska och tyska, och att på grund af en sådan jemförelse söka att komma till ett bestämdt slutresultat rörande dessa norska folksagors värde dels ur kulturhistorisk synpunkt i allmänhet, dels med speciel hänsyn till det ljus de kasta öfver det norska folkets öfvertro, så är dock detta ett arbete, som både öfverstiger våra krafter och det utrymme, hvaröfver en tidskriftsuppsats kan förfoga. Så mycket vilja vi dock göra, att vi framhålla, huru de norska äfventyren stå på samma sedliga basis som alla öfriga germaniskå. Det finnes gemenligen i folkens innersta, eller så att säga i deras hjertedjup, en oskrifven lag, en bestämd uppfattning af rätt och orätt. Paulus medgifver i Romarbrefvet att sjelfva hedningarne hafva och lyda en sådan lag, och vi tro att vi ansluta oss till hans tankegång, då vi påstå, att denna rättsuppfattning, som, ehuru i sina allmännaste drag gemensam för snart sagdt hela menskligheten, dock hos hvarje folk tager sig en i någon mån egendomlig riktning, är äldre än kristendomen, ja ursprungligare än hvarje religion. Det är denna G-uds första uppenbarelse i samvetet, som ingifvit menniskorna medvetandet om deras odödliga behof, och som derigenom väckt eller födt religionerna, och icke tvärtom. Men ehuru sålunda hvarje troslära bygger åtminstone någon af sina grundpelare på denna urgrund, så är dermed icke sagdt, att denna grund uppenbarar sig lika för alla. En religion bygger mera på en sida af densamma, en annan på en annan, en upptager det hela, en rubbar någon del o. s. v. Häraf följer, att denna stämma från1 tidernas morgon, denna domareröst kan i mången enskild punkt tala olika, döma oöfverensstämmande i sär- skilda folklynnen. Något säkrare vitnesbord om huru dpmarne hos hvarje folk lyda finnes väl imellertid knappast, än det som uppenbarar sig i folksagan. Det är ur denna synpunkt, som hon, 524 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER, såsom Asbj^rnsen och Moe mycket riktigt säga, är »Folkeaandens reneste og besternteste Aabenbarelsesform.» Det är otvifvelaktigt att dessa »Folke-Eventyr» i tidernas lopp aldrig stått orörligt stilla, utan att de utvecklat sig. De hafva följt med folken, åtminstone så länge dessa ej kunnat' läsa eller skrifva. De hafva varit lefvande dikter, från hvilka en hvar af tidsåldrarne tagit bort något litet, eller till hvilka de lagt till något litet. Det är klart att detta kunnat gå helt naturligt för sig, så länge »Eventyren» lefde endast och allenast genom den muntliga traditionens liflighet, så länge de hvarken genom upp- teckning blifvit bundna vid en viss bestämd form eller genom konkurrensen med lätt tillgängliga, tryckta skrifter förlorat karak- teren af att vara hvarken den enda eller den mest lockande näring, som stått till buds för inbillningskraften. Hade Norge varit nog lyckligt, att i hvarje tidsålder hafva egt ett fostbrödralag af sådan kärlek till sitt lands folkdikt och af sådan förmåga att i skrift återgifva densamma, som Asbj0rnsens. och Moes varit, skulle för- visso intet vigtigare bidrag kunnat framletas till historien om ut- vecklingen af det norska folkets inre lif. Vi äro öfvertygade att man då skulle kunnat följa många af dessa »Eventyr» långt tillbaka genom åldrame, ja i vissa drag kanske ända ned till den hedniska. Nu torde det icke ens vara den största lärdom förunnadt att kunna bestämdt uppvisa hvar och när hvarje led i dessa.»Eventyr» uppkommit eller huru långt tillbaka i tiden hvart och ett utaf dem haft sin största upprinnelse. Många måste visserligen vara helt unga, men andra finnas också, hvilka äro bygda på seder, bruk och uppfattningssätt, som sammanhänga med urgamla tradi- tioner. Då t. ex. »Rike Per Krämare» drager till stjernkikarne för att höra efter hvarföre hans dotter aldrig fick några friare, är det ju klart, att vi uti hans »Eventyr» hafva för oss ett drag, som åtminstone i sitt närvarande skick väl icke kan vara äldre än den tid, då en Tyge Brahes rykte spred sig i Norden. När åter i samma »Eventyr» den unge mjölnarsvennen kommer till draken af Dybenfart och der af den röfvade prinsessan blir gömd under sängen, stöta vi på ännu ett exempel på de mångfaldiga omdiktningarna af en gammal hednisk myt. Vi hafva på ett annat ställe (Framtiden, årg. 1871, 3—4 häft. pag. 325—326) påvisat huru i den svenska visan om »Hafsmannen» gömmer sig en remi- niscens af några drag ur Eddans sång »Hymiskvi&a». Alldeles samma drag påträffa vi uti äfventyret om Per Krämare. Mjölnar- svennen blir gömd under sängen, draken kommer hem, men är ej till freds. »Her lugter saa kristen Mands Ben!» säger han, liksom NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. 525 hafsmannen i den svenska visan »vädrar Kristenmannablod». »Aa ja», undskyller sig äfventyrets prinsessa, »der kom en Ravn fly vende med et Menneskeben i Nebbet og satté sig på Taget; det maa være det, du kjender Lugten af.» Alldeles samma svar som »Vana lilla» ger i den svenska visan: »Det flög en korp allt öfver värt tak, Han hade ett mannalår i munnen; Der dröpo tre droppar derutaf; » z Jag torka så godt jag kunde.» Att detta drag i äfventyret sålunda är af samma ålder som den svenska medeltidsvisan anse vi otvifvelaktigt, och vi för vår del hålla före att skaparen af så den förra som den senare folk- dikten »anslutit sig till någon halft förbleknad, halft förvriden, men dock i folkens minne bevarad qvarlefva af det ofvan vidrörda stället i Eddans sång »Hymiskvi&a». Åtskilliga dylika drag, hvilkas finaste rötter skulle kunna följas ända ned i hednisk grund, stå otvifvelaktigt för skarpsyntare forskare än vi att finnas i dessa äfventyrs brokiga trollverld. Vår uppgift har här blott varit att göra några antydningar om det intresse, af hvilket dessa Folke-Eventyr äro fortjenta. Oafsedt »Eventyrens» värde .såsom käril, i hvilka icke blott mången från andra håll bekant, utan kanske äfven mången ur- gammal, men eljest utdöd folksägen bevarats ända till våra dagar, hafva de ett värde äfven i mångfaldiga andra hänseenden. Vi sade, att folken hafva en ursprunglig uppfattning af rätt och orätt. Intet visar detta klarare än dessa äfventyr. Den som är troskyldig och hjertegod skall gå med seger ur kampen, i hvad trångmål han än, vare sig genom oklokhet eller öfverdådig djerfhet, försatt sig. Liksom i Nordens gamla hedniska dikter är ett oför- färadt mod mannens adelsstämpel. Men hans öde gestaltar sig gemenligen mycket olika i äfventyret imot i Nordens klassiska forndikt. Det tragiskt stora och dystra slutet, som drabbar så många af Eddans hjeltar, har ej längre folkets öfvervägande sympati. Det måste vara en gladare blick på lifvet, som skapat äfventyrens obekymrade och ofta så muntert sjelfbelåtna hjeltar. Ehuru äfventyren i sig upptagit drag och minnen af än hedniskt, än katolskt ursprung (t. ex. jungfru Maria såsom gudmoder), och ehuru de sinsimellan otvifvelaktigt äro af olika ålder, hålla vi dock for sannolikt, att de i sin väsentligaste sinnesriktning äro ett uttryck af den äldre protestantismens kraftiga och lefnadsfriska lynne. Ja, vi äro starkt böjda för att jemföra dem med sjélfva 526 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Shakspeare, nämligen med hänsyn till deras, trots alla öfvernatur- ligheter, sunda sätt att se lifvet. Man förnöje sig vid åsynen af de »Muntra fruarna i Windsor», eller man läse »Somme Kjærringer ere slige» eller »En frierhistorie» eller »Om Gutten, som gik til Norden vinden, og krævede Melet igjen.» Vi hafva åtminstone vid dem alla brustit ut i samma hjertliga skratt, som Shakspeare så ofta plägar framkalla i det han oförmärkt, just liksom Folke- Eventyren, i och med det lustiga insmyger i vår själ en liten oför- griplig moralkaka. Värd både uppmärksamhet och beundran är den kraft, hvar- med hvarje i dessa äfventyr förekommande persons karaktersdrag äro tecknade. Stundom är alltsamman blott ett litet utkast, men ett utkast, som kan liknas vid de tre, fyra raska penndrag, med hvilka store konstnärer stundom pläga åstadkomma något, som är lika godt som en hel tafla. Af detta slag är den ofvannämda lilla »Fri arhistorien», hvilken vi här i sin helhet införa såsom ett prof äfven på det förträffliga sätt, på hvilket upptecknarne gått till väga vid återgifvandet af den muntliga, traditionela berättelsen. »En Frierhistorie. »Der var engang en Gut, som skulde ud at fri. Blandt andre Steder kom han ogsaa til en Gaard, hvor Folkene vare i ren Fattigdom og Armod; men da Érieren kom, vilde de sagtens synes velstaaende, det kan En nok vide. Manden havde faaet et nyt, Ærme i Trojen sin. »Sid ned!» sagde han til Frieren — »men her er da saa stovet allesteds!» og saa gik han og gned og viskede paa Benker og Borde med det nye Trojeærmet sit; den anden Arm holdt han paa Ryggen. Konen havde faaet en ny Sko; med den gik hun og spendte og sparkede paa Alting, Krakker og Stole; »her ligger saa meget i Veien, her er saa uryddigt!» sagde hun. Saa raabte de paa Datteren, at hun skulde komme og rydde op. Hun havde faaet ny Hue; derfor satte hun Hovedet ind igiennem . Doren, nikkede hid og did; »jeg kan da ikke være allesteds jeg heller!» sagde hun. — Aa jo, det var Velstands-folk, Frieren var kommen til der.» Vi se att språket näppeligen bör kunna lägga något hinder i vägen för svenska läsare att till fullo njuta både af det originela innehållet och af sjelfva framställningens konst. Ty de båda upp- tecknarne äro till fullo värda det beröm, som gifves dem uti det förträffliga arbetet La Norvège Littéraire, der det framhålles att , de återgifvit »Eventyren» »dans un style national qui, sans rompre avec la langue écrite, se rapproche du langage du peuple.» Som NORSK TOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. 527 vi sjelfva varit i tillfälle att temligen väl få gifva akt på de norska böndernas karakteristiska sätt att tänka och tala, hafva vi åtmin- stone någon rätt att äfven för vår del instämma i detta beröm. För hvar och en som sjelf lefvat sig in i Norges bondelif, måste Folke-Eventyren, just i den form, hvari de nu föreligga, blifva dubbelt dyrbarare än i hvarje annan. Det finnes visserligen åtskilliga dylika små, utkastartade äfventyr som »Frieren». De flesta äro dock vida mer utförliga och liksom i detalj genomkomponerade. I de förra är ett visst under- visande element oftast omisskänligt, såsom t. ex. i »Hver synes bedst om sine Born»;- i de senare låter berättaren talets ström stilla framflyta i full episk bredd och det estetiska intresset för stoffet kommer mer till sin fulla rätt, utan att dock ett visst sedo- lärande element alldeles saknas. Dessa längre äfventyr äro gemen- ligen så att säga sammanbygda af flere sins imellan snarlika eller i sin hela struktur inbördes hvarandra motsvarande episoder. Vi hafva hört den anmärkningen framställas, att en eller annan af dessa episoder mycket ofta skulle kunnat utan skada för berättel- sens totalintryck saknas, äfvensom att de mycket ofta återkom- mande lika eller åtminstone parallela uttrycken vålla enformighet. Om man betraktar dessa äfventyr endast och allenast ur estetisk synpunkt, så kunde dessa anmärkningar hafva mycken befogenhet; men hvar sak har rätt att blifva. bedömd efter sin art. Dessa äfventyr äro ej tillskapade vid något skrifbord, der författaren, under betraktelsen af möblementets barocksnirklar, listigt flätar samman och broderar hop sin berättelses trådar. De äro fram- födda i någon okänd mans fantasi midt under arbetet på åker och äng eller under säterfolkets hvilotimmar, då boskapen betar ute i fjället. Episoderna äro halft afsigtligt bygda efter så snarlik plan, på det -att de skulle vara så mycket lättare att minnas, och har diktaren hittat på ett riktigt träffande uttryck, hvarför skulle han ej kunna få begagna sig af detsamma flera gånger? Det är icke omvexling, som han söker att åstadkomma; han sträfvar framför allt att, såsom man sägerj slå spiken på hufvudet, och han gör detta för säkerhets skull flera gånger med samma spik. Han går tillväga alldeles som bondmålame i Telemarken. Hafva desse hittat på en riktigt märkvärdig krumelur eller ett riktigt lysande blomster, så spara de icke med desamma utan måla om dem öfverallt, på väggar och dörrar, på kistor och skåp. En jemförelse mellan H. C. Andersens »Eventyr» och dessa norska är mycket upplysande. Att Andersen druckit mycket djupt ur både sitt eget och andra lands folkskapelser af detta slag, är 528 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER, otvifvelaktigt. Han är deras like i naivité; men han öfverträffar dem naturligtvis vida uti konstnärlighet, liksom de öfverträffä honom i djerfhet och kraft. I dessa bredare och mera utförda äfventyr är det, som vi i synnerhet finna så många qvarlefvor af forntida föreställningar, så många vinkar om den traditionela rättsuppfattningen, så många perlor af en frisk, humoristisk lefnadsglädje. I dem (se äfventyret om Lillekort) är det, som den djerfve ungersvennen kan ega ett skepp, hvilket han kan lägga ihop och stoppa i fickan, och med hvilket han kan segla öfver »färskt vatten och salt vatten, öftrer berg och djupa dalar» — alldeles såsom. Odin kunde med Skid- bladne; i dem (se äfventyret om Soria Moria slott) sitter troll- kärringen och rörer i elden med näsan, — alldeles som jätte- qvinnoma i åtskilliga nordiska folkvisor från medeltiden (se Fram- tiden 1871, sid. 327); — i dem (se äfventyret om »De syv Folerne») kunna prinsarne förtrollas till hästar — alldeles såsom i medeltids- visan om »Blacken» (se Framtiden, årg.1871, sid. 321); — i dem kan man »läsa bort fanden» o. s. v. I dem mötes den urgamla uppfattningen af konungen såsom rätt och slätt en mäktig odal- bonde med senare seklers vidunderliga föreställningar om samma person. Fördenskull kan han i samma äfventyr gå ut i köket för att höra efter hvad landstrykare hafva att förtälja och ändock i hvardagslag prunka med gullkrona på hufvudet och gullspira i handen, alldeles som Anders Andersson berättar i den ogement kostliga anekdoten om fågelhandlaren i de nyutkomna Vandrin- garne i Hélsingland af Gubben Noach. I dem blanda sig de mest vidskepliga föreställningar, såsom om de ständigt återkommande mystiska talen 3, 6 och 9 samt 7 och 12 och äfven stundom 5 och 15, med det mest rationalistiska gyckel öfver t. ex. djefvulen. Det tyckes vara en så att säga andens naturlag, att allt hvad som utmålas med till ytterlighet öfverdrifna förskrackligheter och ryslig- heter, förr eller senare slår öfver att blifva komiskt. Så gick det med hedendomens jättar och jätteqvinnor, såsom vi visat i en uppsats om Medeltidens folkvisor (se Framtiden, 1871, sid. 327); så gick det också i det gamla Norge med kristendomens djefvul. Hade presternas predikan mera gällt det onda i och utom men- niskan, då hade hon bjudit aktning; men en på fullt allvar med klöfvar och klor, med svans och ludna öron utmålad, tvåbent figur kunde ej undgå att för inbillningskraften verka större förnöjelse,, än densamma kunde väcka skräck i samvetet. Fördenskull fram- träder den onde anden i dessa folkäfventyr nästan alltid såsom komisk figur. Huru stor hans elakhet än är, så är dock alltid NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVTDSKEPELSE. 529 hans dumhet större. Han går aldrig utaf med seger, utan öfver- listas gemenligen af de största dumhufvuden och får ofta slita rätt ondt här i verlden. Stundom narrar man honom att visa sina konster, såsom att göra sig så liten att han kan krypa in genom ett maskhål på en nöt eller något dylikt. När han väl kommit i fällan, blir utgången tilltäppt och slutet blir gemenligen att han kastas på elden eller ock att hela hans fängelse knäckes söndér af en smedslägga. Bland dessa äfventyr vilja vi synnerligast fram- häfva »Om Gutten og Fanden» samt »Om Smeden, som de ikke torde slippe ind i Helvede.» Vi hafva förut något vidrört förträffligheten af de karakters- drag, med hvilka äfventyren teckna menniskor. Gemenligen träffa vi personer, utmärkta af en eller annan svag sida, såsom girighet, högfärd, afundsjuka eller något dylikt. Slutkatastrofen är alltid fogad så, att hvarje dylikt lyte blir bränmärkt, och det allrahelst genom att ådraga sig åtlöje. Såsom då »Rike Per Krämare» får ro färgan, då presten i »Gidske» kastas i kärret, eller då troll- käppen dansar på tjtifvens rygg. Stundom träder den personliga karakteren mindre eller alldeles icke fram, och vigten ligger endast och allenast på att gifva ett lifs lefvande uttryck åt en allmän sanning, hvilken än, såsom i »Manden, som skulde stelle hjemme», kunde uttryckas med »skomakare blif vid din läst», än åter, såsom i »Hjemmusen og Fjeldmusen» i »Juletræet», kunde betraktas såsom frihetens lof, an åter ger en slående bild af all verldens dårskap, såsom uti Eventyret om »Honen, som skulde til Dovrëfjeld, forat ikke Alverden skulde forgaa.» Bland den hvimlande skaran af alla dessa äfventyrs hjeltar lyfter sig en figur till betydelsen af en verkligen nationel karakter. Det är den i så många af äfventyren framträdande »Askeladden». Hvad den frodige »Sir John» är för det glada England, tyckes den på en gång enfaldige och sluge, den både dofne och hjeltemodige Askeladden vara for den norska allmogen. Askeladden är den yngste af tre bröder. Såsom barn och yngling älskar han att, likt Torsten Ketilsson i den gamla Laxdölingasagan och likt den mäktige fomtidshjelten Starkad, lättjefullt sitta och hänga vid elden eller liknöj dt ligga och peta i askan. De äldre bröderna, som skola duga till mycket, ge sig ut i verlden att göra lycka; men komma hem med oförrättadt ärende. Askeladden, som varit för dum att få följa med, reser sig, såsom Starkad, upp ur sin uselhet, kommer efteråt och vinner hvad de klyftigare ej vunnit, och segrar der de tapprare förlorat. Det är det enfaldiga men genomhederliga hjertelagets pris, som folkfantasien älskat att fram- Framtiden. Band. 6. 34 530 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. häfva. Der Askeladden är med, hafva alltid skrattarena något just for sig att vänta. Men bäst man är i färd att skratta ät honom sjelf, har han ställt så till, att man måste skratta ännu mera åt någon annan. Han gäller såsom dum der hemma, men ändå är han slug‘nog, när han skall kappäta med trollet; han'är värre tafatt än någori, men ändå är han den ende, som får prinsessan att »10gste sig»; han har ingen ärelystnad, men han kan icke fatta, att något skulle vara för högt eller förnämt for honom. — En så allsidigt utarbetad och så ofta förekommande karakter som Aske- ladden, måste hafva en särskild betydelse. Det är aldrig af en tillfällighet, som ett folk med så öfvervägande kärlek omfattar någon särskild poetisk gestalt. Det måste i honom se eller i honom hafva inlagt några af sina egna, väsentligaste karaktersdrag. Vi tro att Askeladden är en sådan nationel hjelte. Det finnes »askungar» i många folksagor, men den norske »Askeladden» torde stå ensam i sitt slag. Härmed hafva vi slutat vår öfverblick af »Juletræet» samt af Asbjornsens och Moes gemensamt utgifna samling. Till det beröm, som vi om densamma förut uttalat, vilja vi blott foga en enda anmärkning. Ett arbete sådant som detta kan aldrig blifva endast och allenast en ungdomsbok eller en nöjesläsning; det är värdt både forskarens och tänkarens uppmärksamhet. Men den som studerar dessa, äfventyr, görer sig många frågor, på hvilka här icke gifves tecken till svar. Synnerligen gema skulle vi t. ex. velat veta Twarest i Norge och efter hvilkas berättelse hvarje »Eventyr» blifvit upptecknadt. Hvilka äfventyr, som t. ex. stamma från den egendomliga Sætersdalen, hvilka från Sogn, hvilka från Valders, o. s. v. Då skulle man också tilläfventyrs kunna få veta, om den egendomliga uppfattningen af »Fanden» varit allmänt spridd eller icke, om Askeladden verkligen är en kring hela landet känd typus, eller ursprungligen en mera lokal karakter m. m. dylikt. Af La Norvège Littéraire finna vi att andra upplagan varit försedd med en »introduction»; men som vi ej ega denna andra upplaga, känna vi icke, om der finnas de upplysningar, som vi ansett behöfliga. Vi tvifla dock derpå, emedan vi i så fall icke kunna begripa hvarföre de uti en senare upplaga skulle uteslutas. Sedan man i* de norska Folke-Eventyren gjort sig förtroligt bekant med den rika skatt, Norge eger af från närmare eller fjärmare tider ärfda folkberättelser, är det af ofantligt intresse att i de af Asbjomsen ensamt utgifna Huldre-Eventyren studera huru de gamla vidskepliga föreställningar, som besjäla så många af folkäfventyren, fortlefva, gå igen eller skapa sig nyare former. NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. 531 I Behaget af denna samling förökas ännu mera derutaf, att förfat- taren icke blott anfört och berättat hvad han förefunnit af folk- vidskepelse och dylikt, utan äfven omgifvit hvarje stycke med én ram, hvilken i och för sig sjelf är ett konstverk af gediget och sällsynt värde. Han förer oss in i de samqväm, der man, om lyckan är god, kan få höra vidunderliga berättelser med lefvande tro förtäljas. Han förer oss in på bondgårdarne, på plankkörarnes krogar eller till talarenas rasteställen. Han låter oss värmå öss framför den rymliga säterstugans flammande »peis», eller .han låter oss krypa in i jägarens trånga stenhydda på högfjällen, eller han bjuder oss att gunga mildt på Sognefjordens fjällkringstängda vågor. Men hvart han förer oss, känna vi oss lika hemmastadda på grund af den oöfverträffliga natursanning, hvarmed han förmår att i korta drag skildra hvarje slags omgifning. Så kan ingen måla på grund af hörsagor. Man måste icke blott hafva sett, icke blott hafva lefvat sig in uti, man måste verkligen älska hvad man sålunda målar. Vi hafva imellertid, utom sägnerna sjelfva, fått icke blott naturskildringar såsom staffage, utan ännu mera — en hel rad af karaktersteckningar, en hel hop för de norska fjällbygderna alldeles egendomliga personligheter, allesamman lika lifs lefvande framstälda. Säterjäntan med sina friare, den uppblåste byskol- mästaren, den djerfve och inbundne renskytten, den sorglöst nju- tande turisten, den flegmatiske engelsmannen, allesamman äro klippte och skurne fullkomligt sådana som de te sig uppe i hög- fjällen, der all mensklig rang och värdighet är körd på porten, och ingen kan förvärfva någon högre hedersplats, än den han vunnit genom raska ben, ett skarpt öga, en försigtig djerfhet och ett gladt humör. Hvarje stycke i boken är sålunda en liten halft novellistisk studie efter naturen, hvilken i all sin enkelhet dock bärdenomiss- känliga stämpeln af en sann och djup konstnärlighet. Och midt i skildringen är så det oftast vidskepliga äfventyret helt naturligt inflätadt. I de höga, renliga Gudbrandska sätersttigorna, der eldens flamma lyser så, vackert på den motstående väggens hvitskurade timmer, medan det är så skumt borta i vråarna och så hemlig- hetsfullt uppe på sängloftet under taket, der passar det ju väl, då qvällstöket är slutadt och allt är inörkt och tyst uppe i fjälldalen, att taga fram spökhistorien och trollsagan. Liksom vi anförde ett litet stycke ur Folke-Eventyren såsom stil- och språkprof, så må vi också göra här, för att äfven af denna samling gifva ett mera lefvande intryck, än våra egna ord skulle kunna åstadkomma. 532 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. »Siden Ingen vil forteile», begyndte Anders, »saa kan jeg fortælle en Stub om en Mand, som boede i Hedalens1) Annex. Han hed Hogner, men siden kaldte de ham Hogner Troldkluvar. Han var ude og reiste paa Sjoen i nogle Aar; men da han havde tjent Penge, saa han kunde lose Gaarden efter Faderen, saa kom han hjem i Bygdelaget sit igjen og begyndte at fri til en Gjente fra Vaage1), som laa til Sæters og var Budeie. Engang han kom til Sæters, var Budeien borte, og Gjætergjænten kom grædende hjem fra Fjeldet med Kreaturene. »Hvad er det, som feiler dig, og hvor er Budeien?» spurgte Hogner. 1 : »Der köm tre Bergtrold og tog "hende bort», sagde Gjæter- gjenten. Han afsted og skulde finde Gjænten igjen og faa Bet paa Troldene, og saa tog han med sig En, som hedte Haarek Lang- bein. De réiste baade vidt og bredt, over Skov og Fjæld og dybe Dale, men fandt hverken Bergtroldene eller Gjænten. Da de kom til Stuttgaangskampen2), traf de et Trold. »Bi lidt», sagde Hogner og ristede det lidt med Sverdet sit; saa gjorde han Ring om det i Jorden og hug et Kors over Hovedet paa det i Luften, saa Troldet blev fjettret og ikke kunde rore sig af Flekken. »Hvor er Budeien, som blev borte paa Ronnæs?» sagde Hogner. Troldet vilde ikke svare, men Hogner truede ham paa svarte Livet, og saa sagde han, at det var Fladnæsen i Stuttgaangskampen, som havde taget hende. »I morgen skal Brylluppet staa», sagde han, »og jeg skal gaa til Skulen3) og til Jutulsberget og bede, Slægten hans til Bryllups», sagde han. »Stat du dér, til jeg kommer att (= åter)», sagde Hogner, og hug nogle Kors over Hovedet paa ham; og Troldet, sige de, staar ved Stuttgaangskampen endnu, men jeg har aldrig set det. Enten Hogner kom ind i Kampen og fik Gjænten sin igjen eller ikke, det har jeg aldrig hort, men siden kaldte de ham altid Hogner Troldkluvar.» — . Sådana äro dessa äfventyr. Ett eller annat af den nyare tidens mejeriredskap har visser- ligen sökt sig väg upp till de Gudbraudsdalska sätrarne, men den *) Socknar i öfra Gudbrandsdalen. 2) Ett enstaka fjäll kallas ofta »en kamp». 3) Ett högt fjäll vid Jönsdalsvägen mellan Waage och Lesje. NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. 533 nyare tidens åskådningssätt har icke hunnit Eka högt upp ännu. Fjällen med sina fallande forsar och sina dunkla klyftor stå lika underfylda för inbillningskraften ännu som i forna dagar, och naturens hemskhet håller lifvet qvar i de gamla sägnerna om trolldom, hergtagning, korstecknets frälsande kraft m. m. dylikt. Deruppe i fjällen kan man säga att hvarken hedendomen eller medeltiden ännu tagit slut. Man lefver på en gång i alla tids- åldrarna. Men högt ofvan om de säterbeströdda fjälldalarne med deras doftande björklier och blomstrande betesmarker, lyfta sig de ännu mycket ödsligare och hemskare högfjällen. Det begynner . att blifva för högt för boskapen, det.finnes ej längre någon ved för säterstugans brasa, blott hästarna klättra , ibland upp till gränserna af de höjder, der den vilda renen tätt vid den eviga isens och snöns rand lefver af lafvar och af den läckra, saftiga renblomman (Ranunculus glacidlis). Bland menniskor är det endast den van- drande turisten och renjägaren, som har något att beställa så högt uppe. Men för dem är o dessa högfjäll ett verkligt paradis på jorden. Man läse blott Asbjornsens »Rendyrsjagt ved Ron- derne»1). En friskare naturskildring är ej gerna tänkbar. Vi räkna målningen af solnedgången i detta stycke till något af det i sitt slag skönaste, vi veta skrifvet på nordiskt tungomål. Till denna lyriska grundstämning sällar sig sedan dels skildringen af en pågående jagt, dels de öfvermåttan vidunderliga berättelserna om än märkvärdigare jagter och äfventyr, hvilka uppdukas sedan man mot natten kommit under tak i jägarens trånga stenhydda, der något hvar får träda ut fötterna genom dörren, om han riktigt vill sträcka på sig. Vi hafva gästat några dylika »fjällpalatser» uppe i trakterna kring sjön Gjendin, och kunna godt förstå den ädle »Sir Johns» : känslor, då han, fåfängt sökande att resa sig i hela sin : engelska längd, slår hufvudet i taket och får sitt fina anlete nersotadt. , Men äfven i denna trånga koja bygger fantasien sina jätte- verldar. Der verkligheten är så trång och liten, skapar renjägarens inbillning helt enkelt en ny verklighet. Såsom i historien om »Ola Storbækkjen», som blef »intagen» på så sätt, att en män med två förgyllda bo’ckhorn stångade till honom, hvarpå Olaf slog igen, och ånyo blef stångad, tills han visste af intet, utan »det bar lukt ned med dem begge To.» Der kom han in i stora salar, lysande *) Den stora högfjällsgrüppen, som, belägen mellan Gudbrandsdalen och Öster- dalen, synes ända till Jotanfjällen. 534 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 187L DECEMBER. af silfver och prakt. Allt är godt, tills han med de stora, för- gyllda bockhornen kommer åter; ty då börjas slagsmålet på nytt, »og saa sloges de og droges igjennem mange Værelser og rundt alle Væggene. Ola mente det havde varet hele Natten; men da havde Slagsmaalet staaet paa over fjorten Dage, og de havde ringet efter ham tre Thorsdagskvelde med Kirkeklokkerne.» Af samma slag är historien om trollqvinnorna, som ville gästa den raske jägarens läger, men som flydde för orden »fräls oss ifrån ondo», och det med sådant larm, att han trodde taket skulle flyga af, och så tvärt, att han tyckte, att den som lagt sig innerst i bädden ramlade ut tvärs igenom väggen. Af samma slag äro äfven historierna om Per Gynt, som lefvat i högfjällens fantasiverld långt före Henrik Ibsens dagar. Trollet, som stack z in genom sätergluggen en näsa så lång, att densamma räckte ända fram till spiseln, är ju alldeles af samma slägte som de trollpackor, som vi skildrat i vår uppsats om medeltidsvisorna. Gården på Dovre, der det hvar julqväll kommer så fullt af troll, att husfolket måste utrymma densamma och flytta till andra gårdar, är sannolikt bygd af samma timmer, som den ‘gård uti den gamla, isländska sagan om öbyggarne, från hvilken folket måste fly för gen- gångares skull. Men det må vara nog med exempel. Vi hänvisa en hvar, som vill lära känna, huru den gamla sagoverlden midt i våra dagar lefver i den norska fjällbons sinne, till Asbjornsens förträff- liga Huldre-Eventyr. De skola föga behaga den publik, som finner sin förnöjelse i de engelska sederomanernas tévatten; men de skola blifva en kär läsning för hvarje öppet och ungdomsfriskt sinne, liksom också för den, hvilken älskar att ntforska ljusets kamp mot mörkret i folkens själslif. Asbjornsens och Moes förtjenstfulla forskningar hafva lockat många till efterföljd. Det finnes en hel litteratur af skrifter, och samlingar af mer eller mindre likartadt slag. Bland dessa vilja vi isynnerhet påpeka en nysS utkommen samling Norske Bygde- sagn, utgifven af L. Daae. Liksom Asbjornsen upptecknat ännu lefvande sägner efter folkets eget sätt att berätta dem, har Daae ur äldre och nyare skrifter af allahanda slag uppsamlat åtskilligt af samma art och under denna titel utgifvit det. Det är klart att Daaes bok icke kan täfla med Asbjornsens och Moes samlingar i poetisk fägring. Det är en annan doft ute bland fjäll och dalar, än bland bibliotekens dammiga luntor. Men Daaes bok är icke desto mindre af oskattbart värde, emedan densamma för forsk- ningen öfver de många vidskepliga föreställningar, som vi härofvan NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. 535 vidrört, så att säga slår en brygga mellan fornåldrarne och nutiden. Med en verklig vetenskapsmans noggranhet har Daae angifvit tid , och hemort för hvarenda sägen eller den källa, från hvilken han hemtat sina uppgifter. Hans bok är sålunda en dyrbar material- samling för ett icke obetydligt blad af Norges kulturhistoria, och hvarje vän af denna gren af historia måste vara den förtjenstfulle samlaren i högsta grad tacksam för det säkerligen högst betydande arbete han på ett så anspråkslöst sätt nedlagt. Daae har tillegnat sig den vetenskapliga stilens största förtjenst, att säga hvarje sak tydligt och dock med så få ord som möjligt. Fördenskull är det också uti hans bok ett synnerligt rikt. • innehåll uti mycket litet omfång. Hans stil är det oaktadt icke torr. Man längtar gema att få mera af hans hand. Daaes samling är så rik, att det är ytterst svårt att gifva en sammanträngd redogörelse för densammas innehåll. Än få vi, såsom i »Neslands Kirke», bestämda fakta, som visa att katolsk vidskepelse ännu i slutet af förra århundradet blomstrade i Tele- marken; än, såsom i »Hæglands Kirke» skildringar af bruk, som tyckas hafva sina anor ända upp i hednatiden. En bland de allra märkvärdigaste uppsatserna är hela berät- telsen om Roldals kyrka. Vi hafva sjelfve haft den lyckan eller olyckan att gästa denna afsides belägna och till den yttersta grad tillbakastående bygd, och efter detta besök undra vi alls icke på, att Roldalen ända in i vårt århundrade kunnat vara skådeplatsen för sådan hiskelig vidskepelse, som här verkligen egt rum. Den lilla dalen, som förr varit ett annex, men nu är en egen kyrk- socken, utgör eh liten insänkning midt i de vidlyftiga fjällmassorna mellan Ryfylke, Hardanger och Öfra Telemarken. Den nya chaussé mellan Telemarken och Hardanger, som nu håller på att anläggas, kommer för första gången att tillåta en vagn köra mellan Roldalen och dessa båda grannbygder. Om någon körväg funnits till det tredje hållet känna vi icke, men tvifla derpå1). Sjelfve hafva vi denna sommar trafvat utför de mer än 2,000 fot höga, branta backar, öfver hvilka man från Hardangersidan nalkas dalen, i sällskap med en ung dräng, hvars fader mer än en gång med sädestunnan på ryggen stått på skid utför samma väg. Om denna torftiga och ytterst osnygga bygd, hvilken ännu lefver i den yttersta afstängdhet och okunnighet, berättar nu Daae, att biskopen i Oslo, i sitt protokoll öfver visitationer uti grannbygden i Telemarken i ’) Vi hafva, sedan ofvanstående nedskrefs, blifvit förvissade om, att ej helleF från Suledals-sidan ännu finnes någon annan slags väg än ridväg till B01dal. 536 FRAMTIDEN. FJERDE* ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Februari 1622 nedskrifvit vitnesbörd om det »afguderi», som i ËDldal drefs med ett gammalt katolskt krucifix. Frän 1651 finnes vitnesbörd om samma sak af en dansk man. Likaså från 1700- talet. Denna vidskepelse, som tog sig uttryck uti en fullständig, nattlig offergudstjenst i sjelfva kyrkan, fortlefde såsom sagdt ända in uti vårt århundrade. Natten mellan Lördagen den 6:e och 7:e Juli 1835 upptäcktes till sist denna fullkomligt katolska guds- tjenst af presterskapet, och anstalter vidtögos att för framtiden omöjliggöra ett slikt ofog, af hvilket imellertid några »kyrkoegare» dragit en högst betydlig inkomst. Daae ger af denna sista, hemliga z gudstjenst en högst lefvande skildring, af hvilken vi här gifva en kort sammanfattning. Prosten och sockenprestén hade på Lördagsqvällen kommit upp till dalen, fullkomligt okunniga om hvad som förehades. Den förre hade redan gått till sängs, då han väckes upp af kyrko- klockornas ljud. Han stiger upp och får se ett starkt ljussken strömma ut från kyrkans fönster, hvarfore han tar sockenpresten med sig och går till stället. Kyrkans skepp var i mörker, medan koret var präktigt upplyst med vaxljus, och rökelse utsände sin rök från ett gammalt rökelsekar. Först sjöngs en psalm, sedan upplästes en lång predikan ur en postilla^ hvilken dock förefallit församlingen temligen tröttande; alldenstund somlige gäspade, andra insomnade och ännu andra förlustade sig åt en halftokig flicka från Hardanger, hvilken gjorde »bondgrin». Sedan denna predikan var slut, började den egentliga festen. Det gamla krucifixet togs ned, lutades mot altaret och visade sig i full belysning för den tillbedjande mängden;, Under psalmsång gingo nu’de vallfärdande fram, den ene efter den andre, att med ett linnekläde torka af och bemäktiga sig något af »svetten» på bildens panna och kindben. Denna svetteklut gömdes sedan väl och troddes bota alla sjuk- domar. Till sist sjöngos psalmer och anstäldes offring, hvarvid en person , lade fram icke mindre än tio specier d. v. s. 40 riksdaler svenskt på altaret. Daaes samling inskränker sig imellertid icke till att redogöra blott för ting som sammanhänga med det kyrkliga lifvet och tros- förhållandeha. Om alla möjliga sidor af det norska folkets lefnads- sätt och kulturförhållanden gifvas talrika, karakteristiska upplys- ningar, såsom i den ypperliga berättelsen om »Store-Hans», i be- rättelsen om »Alexander Persson, Stodderkonge paa Sondmore», i berättelsen om »Sellestadkämpen», i uppsatsen om »Heste- kampe» o. s. v. NORSK FOLKDIKT OCH FOLKVIDSKEPELSE. > 537 Vid läsningen af den intressanta uppsatsen om »Gildestuen i Kinservig», der noterna upplysa att ett gille äfven funnits pä Voss, vaknade ånyo i vårt sinne en förmodan, som vi här våga uttala, ehuru vi icke ega några fullt bevisgiltiga skäl för densamma. Vid ett besök på gården. Finne på Voss denna sommar undersökte vi äfven och aftecknade den märkliga, gamla stafverksbygnaden, som der förefinnes. Nicolaysen säger visserligen i Norske Fornlevninger^ att »oprinnelig har vel överste stökverk tjent söm gjæstebudshall for gaardens megtige eieré.» Men vi tycka för vår del, ått bygna- dens hela anordning är så alldeles olika alla öfriga bondehus, vi åtminstone sett, att denna Nicolaysens mening föga tilltalar oss, helst detta hus då vore den enda privata bygnad af stafverk i hela landet. Kunde ej denna bygnad, som ju med sina rundbågiga portaler, sitt mycket skickligt utförda stafverk m. m., haft en viss monumental hållning, möjligen hafva varit ett gilleshus? En lärd arkivforskare såsom L. Daae skulle tilläfventyrs i en sådan under- sökning kunna gifva fornforskarne af facket mången upplysning, hvarigenom ett bestämdt ja eller ett bestämdt nej kunde svaras på en sådan fråga. Om den sista af de skrifter, söm vi genom denna anmälan velat rekommendera åt svenska läsare, måste vi fatta oss helt kort, ehuru densamma väl vore värd en mycket noggrann analys. Den Fremsynte af Jonas Lie sluter sig till denna rad af skrifter, som så mycket sysselsätta sig med vidskepelse, och öfvertro, derigenom att. densamma utgör ett försök, lika genialiskt som • lyckligt utfördt, ett försök att måla hela den psykologiska utveck- lingen af en ande, som, ehuru utrustad med de härligaste anlag, går förlorad för menskligheten, derigenom att han försänker sig i drömmarnes och fantasiens verld. Det heter i det adertonde kapitlet af den redan här ofvan citerade isländska sagan om öbyggarne om en man vid namn Spå-Gils, att han var »framsynn», d. v. s. kunde se in i framtiden. Om åtskilliga andra af fornålderns och sägnernas hjeltar finnas dylika uppgifter. Både namnet och den om stark öfvertro vitnande betydelsen hafva sålunda gamla och höga anor. Aldrig förr har imellertid någon författare på en gång med sådan skönhet och med sådan skarpblick tecknat det sjukliga själstillstånd, som måste förefinnas hos den, som, äfven med ordets numera något modere- rade betydelse, skall kunna sägas vara »Fremsynt». »Blandningen med finname», säger Jonas Lie, »har varit en stor och väsentlig faktor i sammansättningen af det nuvarande norska folkets andliga egenskaper». Från denna sanning, som 538 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. åtminstone för Nordlanden torde hafva sin obestridliga giltighet, utgår sedan en följd af skäl, hvilka förklara uppkomsten och fortvaron af den »själasot», som under den ödsliga och dystra naturens påtryckning alltför ofta uppstår uti och fortplantas hos vissa familjer dels i de norska Nordlanden, dels på Shetlands och Orkenöarne. »Jag förstår», säger diktens hjelte, »att detta är en själasot, som ingen kur, intet förstånd, och ingen reflexion kan kurera. Man är född med ett tredje fönster i sin själs hus, ett fönster förutom de två sunda ögonen, ett fönster, som vetter ut till en verld, som andra blott ana, men till hvilket man sjelf är fördömd, att, när dragningen kommer, gå fram, ja att se ut genom det- samma. Detta fönster låter sig icke tillstoppas med böcker eller med någon förståndig reflexion, icke igenmuras ens här i den »upplysta hufvudstaden», på sin höjd blott skymmas för en stund med glömskans gardin.» Hvarje led i denna dystra själshistoria, hvilken visar ett fall, då de melankoliska naturanlagen, på en gång genom uppfostran, genom naturomgifningens tryckande tyngd och genom de smärt- sammaste lifserfarenheter, utbilda sig till »fremsynthetens» yttersta grad, är imellertid målad med en sådan poesi och en så kärleksfull finkänslighet, att det pinsamma alldeles förtages af den elegiska skönhet, som hvilar, man kan säga, öfver hvarje rad af detta lilla mästerstycke. Vi vilja icke genom någon närmare detaljering • störa intrycket af berättelsen sjelf, utan rekommendera densamma af allt hjerta åt hvarje person, som eger känsla och bildning. Det vore godt, om ännu flere författare, synnerligast uti vårt eget fädernesland, ville söka gå uti en Asbj0rnsens, en Moes, en Daaes och en Lies spår och frälsa allt hvad frälsas kan, af den gamla, traditionela folkdikten, innan ännu all hennes härlighet dör bort såsom ett alltmer fjerran hägrande Soria Moria slott. P. A. Gödecké. P. S. Sedan den ofvanstående afhandlingen var uppsatt, hafva vi haft nöjet mottaga från Norge en i dessa dagar utkommen ny samling af Norske Folke-Eventyr, fortalte af P. Chr. Asbjornsen (Christiania, Jak. Dybwad), på hvilket värdefulla bidrag till den nordiska sagolitteraturen vi härmed velat fästa våra läsares upp- märksamhet. ' » Rçd. 539 Prestläran och den fria forskningen. h. 3. Reformationens införande i Skotland efterföljdes snart af en växande missämja mellan Samhällets högre klasser och den skotska kyrkans målsmän. Presterskapet, utsatt för de makthafvandes ringaktning och förföljelser, kastade sig i det egentliga folkets armar, hos hvilket det kunde påräkna välvilja och bistånd. Natio- nens frihetskärlek och demokratiska anda upplifvades och stärktes af presterskapet, och två gånger under det sjuttonde århundradet räddade denna anda landet från att nödgas bära träldomens ok. Så till vida var allt godt och väl; men samma omständigheter, som skyddade folket mot den politiska despotismen, blottstälde det desto mera för det kyrkliga tyranniet. Menigheten vande sig vid att betrakta prestema såsom sina sjelfskrifna förmyndare, åt hvilkas ledning man borde obetingadt anförtro sig, och på detta sätt blefvo de snart allrådande ej allenast inom kyrkan, men äfven i fråga om det borgerliga lifvets angelägenheter. Mot slutet af det sextonde århundradet hade de skattat sig lycklige att finna en tillflykt undan förföljelsen hos folket; före midten af det sjuttonde århundradet styrde de folket med oinskränkt makt. Då nu pre- sterna hänsynslöst missbrukade denna sin makt till förlängande af okunnighetens välde och spridande af den gröfsta vidskepelse, häm- made de under lång tid samhällets naturenliga utveckling. — I sin utförliga skildring af det skotska prestväldets olycksdigra följder upprullar Buckle för oss en målning, hvars betraktande qvarlemnar ett intryck af häpnad och förfäran; vi kunna här endast, genom återgifvande af teckningens allmänna grunddrag, meddela våra läsare en svag föreställning om dettä kulturhistoriska nattstyckes dystra, brännande färger. Under det sjuttonde århundradet hade det skotska folket håg och tanke blott för ett slags sysselsättning, åt hvilken det hängaf sig med brinnande ifver. I stället för att se bildningens intressen till godo eller dragax försorg om sin egen materiela förkofran. 540 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. egnade menige man nästan hela sin tid åt s. k. andaktsöfningar. Predikningarna voro så långa och så talrika, att de togo i anspråk åhörarnes alla lediga stunder, men det oaktadt tröttnade folket aldrig vid dem. Då en predikant en gång kommit upp i predik- stolen, fanns, ingen annan gräns för hans talträngdhet än hans lungors styrka. Enär han alltid kunde räkna1 på en tålig och vördnadsfull åhörareskara, fortsatte han att tala så länge han för- mådde. Predikade han två timmar utan uppehåll, ansågs han för en god själaherde, som nitälskade för sin hjords välfärd; en och annan predikant hade uppdrifvit sin färdighet ända derhän, att han kunde tala fem eller sex timmar utan afbrott. Då likväl dylika kraftprof naturligtvis hörde till undantagen, var man be- tänkt på en utväg att tillfredsställa folkets nästan omättliga begär att höra predikningar. Vid högtidliga tillfällen infunno sig flera prester i samma kyrka, på det att när den förste hunnit blifva uttröttad, en annan skulle aflösa honom i predikstolen, denne i sin ordning efterföljas af en tredje, o. s. v.; åhörarnes tålamod bestod hvarje prof. Till sin själasörjare blickade församlingén upp som till en gud; för att höra en uppburen predikant företog man sig ofta långa vandringar, och försakade både föda och hvila. Ej sällan räckte gudstjensten i tio timmar; i en af Edinburghs, kyrkor höllos år 1670 trettio predikningar hvarje vecka. Folket fann en njutning i de mest ansträngande andaktsöfningar. Angående dessa berättas från , år 1653 följande:. på Onsdagen fastade man och åhörde predikningar i åtta timmar; på Lördagen höllos två eller tre predikningar; Söndagen var predikningarnas antal så stort, att församlingen stannade i kyrkan mer än tolf timmar; på Måndagen höllos ytterligare tre eller fyra predikningar såsom tacksägelser för det »guds , ord», man fått höra under de föregående dagarna 9- ’) Forna tidehvarfs åtrå eller, så att säga,. glupskhet efter inånga och långa predikningar fortlefver i måttfullare former hos den nuvarande skotska nationen, hvilken, som bekant, är en . nation af outtröttliga kyrkogångare. En författare i Westminster ■ Review (Juli 1871), som skildrat Religious Life and Tendencies in Scot- land, yttrar härom: »Åf alla de sociala fakta, som ådraga sig en vanlig engelsmans uppmärksamhet i Skotland, är intet så i ögonen fallande som den starka ecklesiastika (ty religiös kan den näppeligen benämnas) nitälskan hos befolkningen rundt omkring honom. Denna nitälskan träder i dagen på mångfaldiga besynnerliga sätt. I våra dagar, och i trots af Buckle, äro kyrkorna öfver hela Skotland alldeles fylda af åhörare. Det anses vitna om en ytterlig vanvördnad för det heliga att icke alls besöka kyrkan; den som endast bevistar en gudstjenst, betraktas med stor misstänk- samhet, och kännetecknet på en väl Uppfostrad nng man är att han infiuner. sig vid alla tre gudstjensterna.» ’ PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 541 En så beskaffad religiös lystnad i förening med ett så outtöm- ligt tålamod, röja ett i sitt slag alldeles egendomligt själstillstånd hos nationen, som är utan motsvarighet i något annat civiliseradt lands historia. Folkets begär att höra hvad helst presterna hade att förkunna var i sjelfva verket en ganska smickrande hyllning åt de sistnämde, såsom innebärände ett erkännande att presterna vöro i besittning af en högre vishet och insigt an deras mindre lyckligt utrustade landsmän. Det kan då ej synas oväntadt att presterskapet, som aldrig någonsin utmärkt sig genom ödmjukhet . eller brist på sjelfförtroende, under så hÖgligen gynsamma omstän- digheter sökte tillvälla sig en ännu större makt, än den man fri- villigt inrymt åt detsamma. För att bringa makten i sina händer använde presterna ett a mycket enkelt sätt att gå till väga. I hvarje församling utvalde pastorn ett visst antal lekmän, på hvilka han kunde lita och hvilka, under namn af »de äldste», skulle vara hans rådgifvare och handt- langare. De utgjorde det s. k. kyrkorådet och detta lilla kotteri, som vakade öfver att de från predikstolen utfärdade påbuden åt- lyddes, blef, i följd af folkets vidskepliga vördnad för hvad som egde gemenskap med det presterliga, mäktigare än någon borgerlig domstol. Med deras tillhjelp blef presten allrådande. Hvar och en som djerfdes visa honom olydnad, utstöttes ur församlingen, beröfvades sin egendom och ansågs hemfallen åt den eviga fördö- melsen. Mot sådana vapen var, i ett sådant samhällstillstånd, motstånd rentaf omöjligt. Presternas redskap, de äldste, påträffades öfver allt; de inträngde i familjerna såsom kunskapare och blandade sig såvidt möjligt i hvar och ens enskilda angelägenheter. Dess- utom höllos särskildt för detta ändamål anstälda spioner, som skulle sörja för att allting kom till presternas kännedom. Ej blott gatorna utan äfven privata bostäder ransaka des för att utröna huruvida någon försummat infinna sig till gudstj ensten i kyrkan. Utan prestens samtycke vågade ingen inträda i tjenst vare sig i staden eller på landet; att med bristande vördnad tala om en prest var en svår förbrytelse, att hysa en annan åsigt än hans var ett kätteri, till och med att gå förbi honom på gatan utan att helsa bestraffades som ett brott. Hans namn var heligt och fick ej nämnas i oträngdt mål. Till värnande om dess anseende påbjöd en kyrkoförsamling, år 1642, att en prests namn ej finge nämnas i någon tidning, såvida ej den helige marinen sjelf gifvit sitt sam- tycke dertill. Presterna sjelfve gjorde allt för att vidmakthålla en villfarelse, hvaråf de drogo så mycken fördel. De intalade sina åhörare att 542 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. hvad som förkunnades från predikstolen borde betraktas såsom omedelbart från Gud utgångna befallningar. De allena voro i besittning af sanningen samt i stånd att upplysa och vägleda menskligheten; de voro Kristi ställföreträdare, sin fullmakt hade de från honom, alltså egde ingen annan än han att befalla öfver dem. I sin egenskap af den Allsmäktiges sändebud kunde de med rätta benämnas englar, och det, var folkets skyldighet att lyssna till sin prest med samma vördnad, som om han verkligen vore en till jorden nedstigen engel. Présterna voro väktare, hvilkas aldrig slumrande vaksamhet skyddade de trogne mot hvarje fara; de voro jordens glädje och prydnad, utvalda pilar i Guds koger, klart skinande ljus och lågande facklor. Utan dem skulle mörkret taga öfverhand, men genom sin närvaro spredo de ljus Öfver jorden. Der före kallades de stjemor, och man berättade såsom väl kända tilldragelser, att så ofta en skotsk prest låg på sitt yttersta, plägade järtecken och under inträffa, utan tvifvel med syfte folket måtte rätt besinna hvilken oerhörd förlust det led genom en sådan mans bortgång. Det skotska presterskåpet gjorde sålunda allt hvad i dess förmåga stod för att hos mängden fostra och underhålla en anda af trälaktig underdånighet och krass öfvertro, hvars enskildheter påminna om medeltidens vidskepliga munklegender. Rastlöst sträf- vade desse »själasörjare» att förmörka nationens sunda förstånd och förbittra lifvet genom att såsom synd stämpla alla slags njut- ningar och nöjen, äfven de niest oskyldiga. Och så grundligt gingo de härvid till väga, att ehuru etthundrafemtio år förflutit sedan deras öfverhöghet begynte luta mot sitt fall, äro dock märkena efter deras händer skönjbara öfver allt. Ännu i dag bär folket ärren efter gisselslagen; den forna träldomen är ännu i friskt minne, och nu såsom fordom kryper menigheten för sina prester, uppoffrande åt deras godtycke sitt oberoende, sina rättigheter, sin samvetsfrihet. Af alla de skräckmedel presterna anlitade till sitt väldes be- fästande, var intet verksammare än de af dem i omlopp satta lärorna om onda andar och eviga Velvets straff. Så snart de kommo in på detta kapitel, öfverflödade deras tal af de gräsligaste hotelser i ett språk som tycktes liksöm enkom beräknadt på att skrämma åhörarne till vanvett. Och den verkan dessa hemska skildringar frambragte blef desto kraftigare, som de stodo i full- komlig samklang med de dystra och asketiska föreställningar, presterskapet inskärpte inom andra områden, med hufvudsakligt syfte att framställa nöjet • såsom en synd och lidandet såsom en PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 543^ religiös dygd. Några korta antydningar om beskaffenheten af den tidens tänkesätt i religiösa frågor skola sätta läsaren i stånd att bedöma halten af de medel, hvarmed det skotska presterskapet sökte befästa sin makt. Det var en allmänt gängse tro att verlden var full af onda andar, som ej allenast huserade öfver allt på jorden, men äfven hade sitt tillhåll i luften, och hvilkas uppgift var att fresta och skada menniskoslägtet. Deras antal var oändligt stort; i spetsen för dem stod Satan, som fann sin glädje i att uppenbara sig per- sonligen för att injaga skräck hos menniskorna. I denna afsigt antog han flera olika skepnader. Den ena dagen besökte han jorden i skepnaden af en hund, en annan gång förvandlade han sig till en korp eller till en bölande oxe, understundom uppträdde han i menniskogestalt med en klufven fot; vid mer än ett tillfälle var han fräck nog att antaga gestalten af en kyrkans tjenare. För presterna uppenbarade han sig mycket ofta och sökte locka dem Öfver på sin sida. Häri misslyckades han naturligtvis, men få andra än de voro i stånd att bjuda honom spetsen. Han upp- väckte oväder och stormar och förledde menniskorna att begå ömsom mord, ömsom sjelfmord. Presterna predikade oaflåtligt om Satan, med den påföljd att deras åhörare blefvo nästan fjolliga af skrämsel och kyrkorna genljödo af deras jämmer och suckan. Skräckfulla bilder fylde allas sinnen och släppte ej ett ögonblick sitt välde öfver folkets uppskrämda fantasi. Menige man trodde sig se djefvulen. öfver allt; hvart de gingo, följde han dem, i deras hem, i deras dagliga sysselsättningar stod han vid deras sida, talade till dem och frestade dem; ingenstädes fanns någon undan- flykt. Öfver hela Skotland hade predikningarna under den i fråga varande perioden ett och samma hufvudsyfte : att uppväcka fruktan. Presterna förkunnade högljudt, att deras egentliga mission var att uttömma Guds vredes skålar öfver syndarena. Enligt den beskrif- ning de gåfvo på Gud, var han icke ett välgörande väsen, utan en hänsynslöst grym tyran. Hela menskligheten, med undantag blott af ett mycket litet fåtal, var hemfallen åt den eviga fördö- melsen. Vid den omständliga utmålningen af helvetets fasor och qval firade predikanternas förvildade inbillnihgskraft sina högsta triumfer. De frossade i skildringar af ,dé fördömdes gränslösa lidanden; i afgrunden skulle, om man fick trö presterna, syndarena stekas i ofantliga eldar, upphängas vid tungorna, piskas med gissel af skorpioner, kastas i strömmar af sjudande olja, i ett haf af eld och svafvel, maskar skulle fräta på deras kroppar, under det att grinande djeflar dansade omkring dem, begabbande deras qval. 544 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Och likväl var detta endast det första stadiet af plågorna, allden- stund dessa, jemte det att de voro eviga, skulle oupphörligt tilltaga i styrka. . För de olyckliga höllos nya plågor städse i beredskap i nya helveten, det ena gräsligare än det andra1). Allt detta var ett verk af det skotska presterskapets Gud — ett verk, hvari han fann sin glädje och stolthet. Enligt prestemas påstående hade helvetet blifvit skapadt före menniskan; Gud hade tillbragt sin tid före skapelsen med att inrätta och ställa i ordning det i fråga varande pinorummet, så att det vid menniskoslägtets framträdande stod färdigt för dess imottagande. På senare tiden hade afgrundens lokaler ytterligare utvidgats, alldenstund de, oak- tadt sitt oerhörda omfång, visat sig otillräckliga för inrymmandet af den tallösa skara fördömda själar, som oafbrutet nedslungades i helvetet. För närvarande- fanns der, försäkrade presterna, till- räckligt utrymme. G-ud och hans förhållande till menniskorna beskrefvos af dem på ett sätt, som kunde bringa en att tro, att det högsta väsendet egentligen var en med allmakt utrustad djefvuk De framstälde Gud såsom varande: bekajad med alla de dåliga lidelser, som hörde till deras egen småsinta och förhärdade karakter: J) Ett slaga sidostycke till den ofvaustående karakteristiken af de ortodoxa pre- dikningarna i Skotland under det sjuttonde århundradet förekommer uti en nyligen offentliggjord belysning af vissa ökända svenska predikoföredrag i våra dagar. I broschyren Om sekt- och kolportörväsende. Till belysning af Evangeliska fosterlands- ’ stiftelsens verksamhet. Utgifvet af O. O. (Carlstad 1871) läses följande: »Kolportö- rernas bibeltolkning och tal äro äfven egnade att underhålla och öka vidskepelsen, hvilken beklagligen råder hos allmogen mer än man kan tro. Sjelfve uppammade i vidskepelsens sköte, hafva de mycket att. säga om sjuka menniskor, som äro besatta af onda andar, till följd hvaraf »heligas» haudpåläggning, bedjande och en sorts signerier i konventiklar och annorstädes varit öfvadt, för att befria de sjuka och be- satta ur djefvulens klor. Det påstås till och med, att en partiet tillgifven läkare stundom användt denna läkekur, hvilken han, om så är, säkerligen icke lärt af Hwasser, Wahlenberg eller Liedbeck. Ätt fanatiserade mödrar mördat sina barn, som de ansett vara besatta af djefyulen, eller för att befria dem från verldens ondska och förderf, derpå hafva vi upprörande exempel. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen uppmuntrar också sådan vidskepelse.» Såsom bevis härför anföres, bland annat, den bekanta djefvuls- besvärjelsen i en bondstuga, för hvilken redogöres i stiftelsens årsberättelse för 1869. — Kolportörernas con amore utförda beskrifningar öfver helvetet och de oomvände själarnes »nedrullande» dit omtalas sid. 43 i broschyren. — Angående »vinkelpredi- kantens» sätt att skicka sig såsom talare och konventikelns allmänna fysiognomi heter det sid. 45: »Under det han med skrikande stämma håller »sin uppbyggelse» (såsom han kallar det), arbetar han häftigt med kroppen, famnar liksom ville han gripa de närstående och fäktar med armarna, hvaremot många af åhörarne, under vaggande med kroppen, grata, skria och tjuta, så att de nästan öfverrösta predikantens med bibliska ord och talesätt uppblandade, svärmiska utgjutelser. Häraf kan icke sann uppbyggelse komma, utan begreppsförvirring, svärmeri och skrämsél, ända till galenskap.» PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 545 vrede, list, hämdlystnad, afundsjuka o. s. v. Otaliga voro de utvägar, medelst hvilka presternas Gud tillfredsstälde sitt begär att plåga och förderfva sina skapade varelser. Inträffade hungersnöd i landet, var det Gud som i sin vrede gjorde marken ofruktbar; utbröt en eldsvåda någonstädes, var det Gud som på detta sätt utkräfde sin hämd; kroppslig ohelsa var ett straff från Gud/ hvadan det alltså var mer än tvifvelaktigt, huruvida man egde rätt att söka befria sig från densamma genom läkemedel. När en kopp-epidemi grep omkring sig, ansågs denna både farliga och vidriga sjukdom vara af Gud skickad till folkets tuktan, och på grund häraf förbjödo presterna vaccinationen såsom ett gudlöst försök att lägga hinder . i vägen för verkställigheten af den Högstes dom. Äfven andra farsoter troddes leda sitt upphof från Guds vrede; hans makt lade sig i dagen ej genom att främja menniskornas lycka, utan genom att tillskynda dem allt slags ondt. Oupphörligt var hans hand lyftad öfver folket; jordbäfningar tillkännagåfvo Guds missnöje, kometet bebådade hans stundande straffdomar; krig, pest, sträng köld, torka, missväxt och allahanda olyckor voro, enligt presternas lära, yttringar af Guds aldrig återvändande vrede mot menniskornas barn1). *) Den massa af de gräsligaste vidskepelser och dårhusfantasier som utgjorde sjelfva stommen i den skotska teologien under de närmast förflutna århundradena, har ännu i våra dagar ingalunda blifvit fullständigt undanröjd. Buckle är af den åsigten, att den religiösa ofördragsamheten och vidskepelsen icke ^slagit så djupa rötter i något annat civiliseradt land, som i det nutida Skotland. Till stöd för sin mening härutinnan omnämner han en tilldragelse vid kolerans härjning i Skotland år 1853. Presbyteriet i Edinburgh ville icke veta af några sanitära åtgärder till kolera farsotens hämmande, men förfrågade sig i stället hos inrikesministern lord Palmerston, om han icke ville bedja drottningen förordna i Skotland en allmän faste- och bönedag i och för kolerans afvändande. Man utgick härvid från den, enligt de ortodoxes förmenande, .alldeles sjelfklara förutsättningen, att koleran vore af Gud skickad till Skotland till ett straff för folkets synder. Lord Palmerston delade imellertid ej denna uppfattning. Det svar han gaf på den i fråga varande anhållan, börjar på följande sätt: »Universums skapare har faststält vissa naturlagar för den planet, som vi bebo, och menniskornas väl eller ve beror på dessa lagars iakttagande eller försummande. En af dessa lagar gör helsan beroende af frånvaron utaf sådana gasartade utdunstningar, som uppstå der menskliga väsen bo alltför trångt tillsamman, eller der auimaliska eller vegetabiliska ämnen ruttna. Sjukdom är enligt samma lagar den nödvändiga följden af sådana inflytelser. Dock har det behagat skaparen att låta det stå i mensklig makt att vidtaga sådana inrättningar, som förhindra, bortföra eller oskadliggöra dessa gaser. Och det är mensklig pligt att iakttaga dessa lagar och begagna de förmögen- heter, som försynen gifvit oss till vår egen välfärd.» Lord Palmerstons svar gick alltså kort och godt ut derpå, att skottarne gjorde . bättre i att sörja för renhållningen, än att fästa. »Vidtagas icke ändamålsenliga sanitära åtgärder», yttrar, lorden i slutet af sitt'bref, »skola öfverbefolkningen och orenligheten Framtiden, Band 6. 35 546 framtiden, fjerde årgången, mi. december. Under inflytande af ett sådant åskådningssätt utbildade sig efterhand en uppfattning af det moraliskt tillåtna, enligt hvilken alla menniskohjertats naturliga böjelser, alla nöjen och njutningar, all glädtighet och lefnadslust bränmärktes såsom straffvärda synder, ofelbart bära sina dödliga frukter, trots allt bedjande och fastande af en förenad men overksam nation.» — Att skrifvelsen utaf presbyteriet i Edinburgh betraktades såsom en afskyvärd utgjutelse at den gamle Palmerstons »otro», följer af sig sjelft. Lyck- ligtvis handlade stadens kommunalstyrelse i enlighet med lord Palmerstons uppfattning, och staden hemsöktes ej heller af koleran på långt när så strängt år 1854, som vid föregående tillfållen. »Denna brefvexling mellan de skotska kyrkomyndigheterna och den engelske stats- mannen», anmärker Buckle, »bör icke anses såsom en episod af ringa betydenhet. Till- dragelsen är tvärtom en yttring af den fruktansvärda kamp mellan teologien och veten- skapen, som tog sin början med vetenskapens förföljande och' dess målsmäns martyrdöd, men som i våra dagar uppenbarligen ledt till det grundliga förstörandet af denna gamla teologiska verldsåskådning, som bragt ett så outsägligt elände öfver mensklig- heten.» (Jmfr. History of Civilization in England, vol. 5, sid. 334). Representanter af den bortdöende »teologiska verldsåskådningen» möta oss i våra dagar ej allenast bland dogmlärans sträfva, formalistiska anhängare i Skotland. Äfven inom den svenslca kyrkans alltför skumma tempelhvalf — ja — bedröfligt att säga — företrädesvis der — drifva teologiska gengångare sitt spel; äfven hos oss behaga sig »rättrogna» predikanter i håruppresande skildringar af helvetet och den eviga fördö- melsen, eller, måhända ännu oftare, i sliskigt känslopjunk om försoningen och förso- naren. (»Frälsaren, den söte, lille, käre, snälle vännen, vår sötaste, käre brudgum», som de kalla honom, »han kastar våra synder bakom oss, han tager all vår synd bort, kom till honom, kom till honom» — så tala de, så sjunga de på melodier, som man vore frestad att kalla slagdängsmelodier, och upprepa en mängd bibelspråk om Jesu försoning, som de låta komma syndaren till del utan det ringaste vilkor å hans sida, hvilket nödvändigt leder till den stora villfarelsen, att den tredje artikelns lära om förnyelse och helgelse nära nog helt och hållet lemnas åsido, och till en säkerhetstro, som sätter menniskan i den vådligaste andliga trygghet.» Så beskrifves den sedelära, som af Evangeliska Fosterlandsstiftelsens »inre missionärer» förkunnas vida omkring i våra bygder, i broschyren Om Sekt- och Kolportörväsende, sid. 50). Äfven hos oss hafva på senaste tiden högvördige prelater, »renlärighetens» banérförare, i riksbekanta »sändebref» uttalat sin oförgripliga mening, att hungersnöden i en viss provins egentligen borde anses såsom en af Gud föranstaltad tuktan för invånarnes synder, /med speciel hänsyn till den genom »de större tidningarna» kringspridda »grofva otron». Men äfven hos oss hafva — tilläggom det — energiska protester mot prestlärans vidskepelser icke uteblifvit. Den svenska nationen är till sitt anlag en för kristendomens allvar å hög grad mottaglig nation; och ju mera vår kulturutveckling kommer att gå på djupet, ju kraftigare det ursprungligt nationela framträder i sin ideala egendomlighet och blir den ledande principen i arbetet för vår odlings framtid — desto tydligare och allsidigare skall den äkta svenskhetens kristliga grundlynne träda i dagen. Men på det att detta må kunna ske, på det att den heliga elden må från altaret sprida ljus och värme till alla, måste — så lyder äfven denna gång vårt »præterea censeo» — dogmtron — den sanna trons karrikatur — rödjas ur vägen. Och nedrifningsarbetet i den riktningen — hvilket indirekte blir ett uppbyggande arbete — gör med hvarje år allt större framsteg inom våra landamären. Ett nytt »sändebref» i samma anda PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 547 Folket lefcle i en beständig fruktan för att, utan att veta af det, begå någon dödlig synd, som skulle nedkalla Guds vrede öfver dess hufvud. Det var en synd, om en moder önskade föda söner, och hade hon gjort detta, var det syndigt att oroa sig för deras välfärd. Det var en .synd att söka behaga andra menniskor, ty man kunde då ej undgå att sjelf blifva misshaglig för Gud. Alla förströelser och sällskapsnöjen, de måtte synas än så oskyldiga, borde omsorgsfullt undvikas; för glädtighet borde man taga sig till vara; ett småleende, såvida det ej öfvergick till skratt, kunde vara tillåtet då och då, men under alla omständigheter var det syndigt att småle på Söndagen. Till och med på hvardagarne borde en verkligen kristligt sinnad menniska hellre sucka och gråta, än småle. Det var en synd att finna nöje i beskådandet af ett vackert landskap; dylika fåfangligheter borde man lemna åt de oomvände, som förde ett så dåraktigt tal om »naturens skönhet». Den kristne visste bättre besked; för hans klarsynta öga framstod naturen sådan hon var i sin sanning: ett vederstyggligt hemvist för synden, lasterna och brotten. Verlden med alla de ting som deruti äro försämrades allt mer och mer; liljorna hade ej samma hvithet, rosorna ej samma doft som fordom; sjelfva solen lyste numera med ett ständigt mattare sken. I hela tillvaron fanns ingenting skönt, ingenting beundransvärdt, utom ett: den skotska kyrkan; att glädja sig öfver henne var det enda tillåtna nöjet. Att skrifva poesi eller åhöra musik var en svår förbrytelse; de nationela pipblåsarne förbjödos af presterskapet att låta höra sig vid bröllopp eller andra högtidligheter. Dans ansågs vara en så utomordentligt stor synd, att ett särskildt förbud mot densamma upplästes i Edinburghs kyrkor. Det var en synd, påstodo presterna, att på Söndagen vandra från en by till en annan, eller att gå in -------------- v som det af biskop Beckman utfärdade med anledning af hungersnöden i Norrland ar 1867 skulle otvifvelaktigt framkalla en från nationens djupa leder med ännu större enstämmighet än förra gången afgifven protest mot den prelatensiska förmätenheten att »tillrycka sig den inspirerade profetens embete och fördrista sig att tolka den högstes planer — — att tala om gudomliga straffdomar och utpeka någon särskild orsak till dem», samt mot åsigten »om jordelifvet såsom ett tillstånd, i hvilket vi kunna pocka på sällhet, såvidt vi icke genom läsningen af otrosskrifter och andra mindre synder nedkalla Guds vrede öfver oss». (De citerade uttrycken återfinnas i den skarpa kritiken af »sändebrefvet» uti Göteborgs Handelstidning d. 24 Oktober 1867.' Den svenske biskopens manifest rörande orsakerna till årets hungersnöd ställes af förf, i G. H. T. i jembredd med det skotska presbyteriets af Buckle omtalade menings- yttring angående det lämpligaste skyddsmedlet mot koleran. En och samma krasst supranaturalistiska uppfattning af Guds verldsstyrelse synes ligga till grund för utta- landena på båda hållen). 548 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. DECEMBER. på ett värdshus, besöka en vän, vattna sin trädgård eller raka sitt skägg. På Söndagen fick ingen tänka på att sköta sin helsa; att bada på den dagen var i högsta grad syndigt, då badandet ej blott var helsosamt utan äfven ett nöje 1). I allmänhet åsyftade den tidens predikningar och uppbyggelse- litteratur att framställa jorden såsom en dyster jämmerdal, hvilken menniskan borde genomvandra under suckan och bäfvan. Hvarje yttring af en frisk och sund mensklighet betraktades såsom en fördömlig synd. Presterskapet beröfvade folket dess nationela fester, lekar och förlustelser; de qväfde och qväste hvarje glädje- utbrott, tillstoppade hvarje öppning, genom hvilken nöjet eller känslan af lefnadslycka skulle kunnat intränga, och sträfvade oaf- låtligt att öfverallt utbreda en stämning af missmod och sorgbun- denhet. Deras bemödanden i detta hänseende kröntes med fram- gång. Ett andligt mörker lägrade sig öfver landet; den skotska nationalkarakteren under det sjuttonde århundradet hopkrympte och stannade på ett vänskapligt sätt i växten; folket bief surmulet, inbundet, melankoliskt; modet och företagsamheten försvunno. — Sådana voro frukterna af »den rena lärans» herravälde i Skotland. »Dessa tilldragelser har jag», skrifver Buckle, »framdragit ur den förgätenhet, i hvilken de råkat sedan lång tid tillbaka, dels emedan kännedomen om dem är nödvändig för en rätt uppfattning af det skotska lynnets art, och dels emedan jag önskade ådaga- lägga, hvilka frukter den teologiska verldsåskådningen bär i sitt i) Den skotska ortodoxiens bistert asketiska betraktelse af lifvet eger, i all sia hardt nära otroliga absurditet, mångfaldiga beröringspunkter .med åskådningssättet inom vissa »bekännelsetrogna» riktningar i Sverige. Man jemföre Buckles ofvanstående skildring med den af en sakkunnig författare skrifna uppsatsen Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan i Novemberhäftet af Framtiden 1870. »Pietismen», yttrar hr J. A. S., »vill reformera kyrka och presterskap, hvilka den anser hafva mer och mer aflägsnat sig från sektens grundåsigt om menniskans absoluta syndaforderf. — —, — Den vill gifva allt en religiös prägel och utmärker sig äfven i det yttre genom en viss tillbakadragenhet i umgänget, ett visst manér och språk, det s. k. Kanaans, samt genom suckar öfver verlden och en viss tvetydig åtbörd vid blotta nämnandet af ordet dygd. Ty emedan den i fråga varande sekteriska rikt- ningen anser verlden full af endast synd och uselhet, så håller den det för ett gudlöst öfvermod att ens tala om »dygdiga» menniskor. De s. k. medeltingen, såsom dans, spel, gladare sällskap, musik (med undantag af den högtidligt allvarliga kyrkomusiken), men framför allt dramatisk konst äro för de äkta pietisterna en styggelse.--------------------- Sådant förhållandet nu visar sig, är pietismen ett ganska utbredt tänkesätt, cch man igenfinner det så hos de högsta som lägsta klasserna i samhället, hos de förra vanligen såsom följd af mätthet på sinliga njutningar, i hvilkas ställe man nu väljer att frossa i fromma känslor, hoa de senare åter i följd af timliga lidanden, för hvilka man söker tröst i högre rymder.» PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 549 sköte, när densamma ohämmadt får göra sig gällande. Protestanter äro i allmänhet alltför benägna att antaga, att der uti deras tros- bekännelse linnes någonting, som förhindrar uppkomsten af dylika förderfliga öfverdrifter, som varit och till en viss grad ännu äro i svang inom den katolska kyrkan. Ett större misstag än detta kan ej tänkas. Det gifves blott ett skydd mot det af en viss samhälls- klass utöfvade tyranniet, och det består uti att åt den i fråga varande klassen inrymma så liten makt som möjligt. När den skotska kyrkan stod på höjden af sin makt, söka vi förgäfves i historien efter någon med henne jemförlig institution, utom den spanska inqvisitionen. Mellan dessa båda förefinnes en bestämd frändskap. Båda voro de ofördragsamma och grymma, båda förde ett utrotningskrig mot menniskonaturens ädlaste böjelser, båda förstörde de hvarje den minsta återstod af den religiösa frihe- ten. ------För närvarande är teologernas inflytande ett vida obe- tydligare än fordom, tack vare vetenskapens storartade framsteg och snabbare spridning till massan af folket. Men prestlärans anda och grundsatser fortlefva dock inom kyrkan, såsom man kan finna af mångfaldiga tidens tecken, och deras målsmän skulle otvifvelaktigt ännu en gång gripa sig an med en strid på lif och död mot kulturen och framåtskridandet, såvida de ej höllos tillbaka och gjordes oskadliga genom den starka påtryckningen från vår tids upplysta allmänna mening.» Uppkomsten af denna vår tids nya verldsåskådning tecknas af Buckle i några, af dess grunddrag uti slutkapitlet af hans kultur- historiska verk. Han beskrifver hurusom vetenskaperna i Skotland under det adertonde århundradet — moralfilosofien, den politiska ekonomien, religionshistorien, den rationela medicinen och framför allt naturvetenskapen i alla dess grenar — efter hand hos den tänkande delen af nationen grundläde en prestläran väsentligen motsatt uppfattning af tillvaron. Med hänsyn till såväl det fysiska som det andliga verldsförloppet tillerkände vetenskapen åt förnufts- begreppet lagbundenhet den plats, som förut inkräktats af före- ställningen om en styrelse genom gudomlig nyck eller regellöst godtycke. Denna förnuftsenliga verldsbetraktelse, som tillika är den sant religiösa, vinner för hvarje dag allt stadigare insteg i tidehvarfvets medvetande, säger Buckle. »Ett »varde ljus!» har förnummits, en handskrift är synlig på väggen: vidskepelsens'gamla välde skall störta tillsamman i spillror och grus och en ny ska- pelse — lagbundenhetens, harmoniens, förnuftets verldsordning — skall segrande framgå ur okunnighetens och fördomarnes kaos!» 550 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Äfven i värt fädernesland och i hela Norden skall i en snar framtid vidskepelsens gamla välde fullständigt besegras och tillintet- göras af den nya tidens, den nya religiösa verldsåskådningens ljusbringande genius. Att tvifla härpå vore att misströsta om det, som bör utgöra det vissaste af allt för de ideala makternas tje- nare: det sannas och godas slutliga seger öfver lögnen och ond- skan, Guds rikes tillkomst bland menskligheten. Men tviflet vore oberättigadt äfven ur en annan synpunkt: det skulle innebära ett förbiseende af Idara och talrika faktas vitnesbörd. Tidens tecken angifva tydligt nog, hvilketdera af de motsatta åskådningssätt, som i vårt land brottas med hvarandra på det religiösa området, kommer att gå segrande ur striden. Vår tid är folkets, den stora menighetens, de fordom ringaktade, vanvårdade, förtrampade mas- sornas tidsålder. Att tala till folket, arbeta för dess| välfärd, vinna dess täta skaror öfver på sin sida, måste vara dens uppgift, som i våra dagar vill tillförsäkra sitt verk ett varaktigt bestånd. Men hvad folket framför allt behöfver i detta de brådstörtade om- hvälfningarnas och den . andliga sönderslitenhetens tidehvarf, det är en lefvanäe religiös tro samt en på fosterländsk grundval hvi- lande sund upplysning och bildning. En sådan tro och en sådan bildning äro prestlärans målsmän ej i stånd att meddela det både värme och ljus åtrående folket. Ty den s. k. ortodoxa tron, följd- riktigt uppfattad och tillämpad, försätter oundvikligen sina be- kännare i ett krigstillstånd med den nutida kultur, som utgör underlaget för hela den moderna samhällsordningen: man kan ej på samma gång bekänna sig till dogmtron i hela dess • omfattning och fasthålla de ' sanningar, tänkandet och vetenskapen uppdagat angående Gud, menniskan, naturen, historien, samhällslifvets lagar och kulturutvecklingens yttersta mål. Hvad den kyrkliga orto- doxien har att bjuda på, det är en onaturlig, olidlig söndring och strid, en själslifvet sönderklyfvande dualism mellan gudaktighet och bildning, mellan tro och vetande. Med en sådan lösning af tidens religiösa fråga, som på längden skulle leda till ett åter- sjunkande i forna tiders mörker och barbari, kan folket i Norden på intet vis finna sig tillfredsstäldt. Just derigenom att ortodoxien nödgas förblifva stående vid ett så sjelfmotsägande, ett så tröstlöst resultat, röjer hon sin vanmakt, sin oförmåga att någonting ut- rätta för tillgodoseendet af folklifvets djupaste behof. Och deri- genom hänvisar hon äfven, mot sin vilja, till en annan och högre ståndpunkt än sin egen, till det religiösa åskådningssätt, som vill frigöra det kristna trosbegreppet ur dess förnedring i den dogma- tiska slentrianens tjenst och framställa det i dess ursprungliga PRESTLÄRAN OCH DEN FRIA FORSKNINGEN. 551 renhet och sanning: såsom en Öfvertygelsens, viljans, hela det menskliga väsendets innerliga anslutning till den religiösa fullkom- lighetens ideal, hvilket blifvit historiskt förverkligadt i Jesu Kristi person. Denna tro, som väcker alla ädla krafter till nyfödt lif och verksamhet, kan och skall blifva ett pånyttfödelsens bad, en andlig helsodryck äfven för den svenska nationen. Troslifvet, det från tomma spetsfundigheter rensade, varma, glada och starka, detta troslif skall blifva den jordmån, ur hvilken ett kraftigt och endrägtigt svenskt folklif skall uppspira. När då i vårt fädernes- land den fosterländska odlingen går hand i hand med den sanna kristendomen, då äro söndringens dagar förbi, och stunden är inne — den stund, hvars annalkande vi genom vårt arbete i denna tidskrift velat påskynda — då fosterlandsvännen med större fog än någonsin förut kan upprepa den från vår kyrkas häfder väl kända utsagon: »Nu är Sverige vordet en man, och alle hafva vi en Herre och en Gud!» Carl von Bergen. Ö52 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Anmälningar. Minnesteckning öfver riksrådet och rikskansleren Erik Larsson Sparre af W. E. Svedelius. — Stockholm 1871. (Svenska Akademiens Handlingar. 46:te delen ) Ett skede af svenska folkets lif, söm vid första anblicken kan synas erbjuda en sorglig tafla, är det som ligger mellan Gustaf Vasas död och Gustaf Adolfs thronbe- stigning. Ögat bländas ej här af den förres storartade skaparekraft eller af den senates ädla mensklighet och lysande bragder. Allt är eller synes åtminstone vara stadt i återgång, förfall, upplösning; och när slutligen Gustaf Vasas yngste son med jernhård hand räddar sin faders storverk, reformationen och den starka konungamakten, sker det med en så blodig stränghet, att man väl kan frestas att vända bort sina blickar. Och likväl förtjenar detta tidhvarf att lika noggrant betraktas som något annat med ljusare minnen. Det skulle förtjena det, vore äfven hela dess betydelse att ligga i tiden mellan den förste och den andre Gustafs regeringar. Huru skulle mau rätt fatta den förres förmåga att grundlägga välden, om man ej ^åge hans verk segerrikt bestå kampen mot en häftig reaktion? Och är det ej den senates ovanskliga ära, att han vann sina lagrar med och för ett folk, som nyss varit nära att förblöda i inre och yttre strider? Men äfven för sin egen skull förtjenar denna tid ett omsorgsfullt studium. Anda sedan korstågens dagar hade Europa ej så känt sig utgöra en statskropp, som i tiden efter reformationen. Från Spanien till Polen, från Sverige till Italien gjorde alla tänkande sig samma fråga: hvilken skall väl utgången blifva i den stora kyrkliga striden? Äfven Europas aflägsnaste folk kände sin framtid till en stor del bero af svaret. Kyrkans ställning i Norden blef nu för alla tider bestämd, och Skandinaviens folk trädde i närmare förbindelse med det öfriga Europas stater. Under denna förbindelse fördes deras talan af män, som i sin bildning och till en del äfven i politisk blick vida öfverträffade dem, som i föregående tider ledt de nordiska folkens öden. Det är en sådan man, hvilkens lif och verksamhet professor W. E. Svedelius tecknat i ofvan nämda arbete. Bilden är ej i allo glädjande, ty han visar oss, att äfven Erik Sparre tagit intryck af sin tids trolösa statskonst, och likväl betraktar lä* saren denna bild med varmt och odeladt intresse. Vid den berömde ledarens hand vandrar han genom en betydelsefull del af Sveriges historia. Erik Sparres deltagande i Johan IILs kyrkliga planer, hans uppfattning af denne konungs strider med hertig Carl, hans verksamhet vid Polens larmande valriksdag, hans förkärlek för sitt ståuds makt, hans strider med hertig Carl, hvilka först på schavotten i Linköping skulle nå sitt slut, — alla dessa skiftande taflor af glänsande makt och mörka bekymmer upp- rullas för läsarens ögon, belysta af våra dagars forskning och bedömda efter vår tids statsrätt. Då dertill detta arbete, såsom allt af hr Svedelius, utmärker sig för sitt språks fulltoniga klang, skall helt visst ingen bildad läsare lägga det från sig utan en känsla af tacksamhet mot dess författare. Det nämdes, att Erik Spafre tagit intryck af sin tids trolösa statskonst. I hans enskilta lif spörjes någon gång en likgiltighet i valet af medel, hvilken hans minnes- tecknare måhända med nog lätt hand vidrört, och åtminstone i en stor fråga visar sig hans hofmannasmidighet betydligt lik karakterslöshet. Sanningen fordrar dock det er- kännandet, att han uppträdde mera kraftfullt mot slutet af sin lefnad, ända till dess han författade sin ljungande protest mot Johan Sparres afrättning och slutligen, hellre än att begå en låghet, lade sitt hufvud på stupstocken. Johan IILs försök till förso- ning med den pååiga stolen var, såsom bekant är, alldeles icke fritt från verldsliga beräkningar; ja, man kan uppvisa, att verldsliga förmåner blifvit honom förespeglade af den beryktade Stanislaus Hotius, på det att han desto beredvilligare måtte gå i de utlagda gamen. Följden af dessa försoningssträfvanden blefvo icke blott uppträdena i ANMÄLNINGAR. 553 Vadstena, der Johan, säkerligen utan grund, påstods hafva afsvurit sin evangeliska tro, utan äfven de förslag, hvilka han gjorde påfven Gregorius XIII. Betraktar man Erik Sparres förhållande i denna fråga, visar han sig alltjemt stå på konungeus stånd- punkt. Också kunde för honom katolicismen synas föga stötande; hans svärfader, grefve Peder Brahe, var »mycket böjd för katolsk tro», hans svåger, Erik Brahe, blef katolik, hela den lysande raden af förfäder hade varit katoliker, sjelf hade han sett katolska land, som i civilisation vida öfverträffade den protestantiska Norden. Sannolikt är det väl, att han icke gaf sig ut för att vara katolik, men nog låtsade han vara en varm vän af katolska läran. Så besökte han ofta den katolska gudstjensten i Stock- holm, tog nattvarden af katolska prester och blef delaktig af katolsk aflat. Possevino, det påfliga sändebudet, gjorde sig stora förhoppningar om honom j mera lämpade han sig dock efter sin bördstolte lärjunges sinne, då han framstälde katolicismen såsom ett medel att höja adelns sjunkna makt, än då han uppmanade honom att följa Englands store kanslers, Thomas Morus’, exempel1). Men så komen annan tid. Konung Johaus försoningsförsök hade misslyckats, jesuiterna föllo i onåd, men sin älsklingsskapelse, liturgien, omfattade han ännu med en ifver, som gick ända till lidelse. Erik Sparre följde honom troget; uppträdde mot katolicismen i Vesterås 1580 och arbetade för li- turgien i Upland och hos hertig Carl (hr S:i Minnesteckning, sidd. 20, 21). Men så kom åter en annan tid. Johan dog och med honom hans liturgi; svenska folket fat- tade Upsala mötes beslut, — och Erik Sparre instämde. Härvid stannade han äfven, men lofligt är det dock att hysa ett tvifvel om denna »general-union», som skulle varit målet för hans sträfvanden (Minnesteckn. s. 22, 23). Hr Svedelius säger också: »I sjelfva verket var der likväl stor skilnad emellan den lifliga nitälskan, som utveck- lades af de Svenske rådsherrarne när frågan handlade om de följder, som härledde sig ifrån det Polska konungavalet, och å andra sidan den foglighet, hvarmed de läto litur- gien få gälla hvad den kunde, — mycket under konung Johans tid, intet sedan han var död.» Detta är sant, och nog är det en förkrossande dom, att Erik Sparre och hans vännar satte frågan om egna stånd«förmoner högre än den om svenska folkets religiösa tro. Erik Sparres verksamhet såsom skriftställare har herr Svedelius tecknat med stor omsorg. Detta är också helt naturligt, då nämde rikskansler både var en bland de förste författare, som behandlat frågor rörande Sveriges statsrätt, och man af hans skrifter kan vänta upplysning om de grundsatser, hvilka han såsom statsman följde. Med synnerlig förkärlek redogör herr S. (s. 30—62) för skriften Pro Lege, Rege el Grege. Kanske förtjenar det att anmärkas, att den sinrika öfverskriften, »den yppiga intitulationen», icke är af Erik Sparre sjelf. Lothrop Motley säger någonstädeaj sitt bekanta verk om Nederländernas frihetskrig, att grefve Vilhelm af iranien haft dessa ord broderade på sina fanor. Ett annat verk, för hvars tillkomst Erik Sparre måhända icke varit främmande, är Peder Brahes krönika. Af denna, som enligt nyare uppgifter är en »öfverarbetning» af Peder Swartz äldre krönika 2), finnas några strödda fragment bland Riksarkivets Acta Historica ; de tyckas vara skrifna med Erik Sparres hand, möj- ligen efter grefve Peders diktamen. Vissare och framför allt mera betydelsefullt är Erik Sparres författarskap till Kalmare stadgar eller artiklar och »Postulata nobilium» (Minnesteck, s. 106—121, 226—249). Om detta senare förtjenar det att anmärkas, att de varit länge förutsedda å konungamaktens sida, länge förberedda å högadelns. Johan III anade, att adeln efter hans död skulle komma fram'med anspråk på större privilegier. Redan 1576 fordrade han, att adeln skulle förbinda sig att ej begära större friheter än den åtnjutit af Sveriges äldre konungar; 1584 och slutligen 1592 uppre- pades samma begäran. Riksrådens svar 1592 var troligen författadt af Erik Sparre. Han ville icke afgifva något sådant löfte, som det konungen begärde, och yttrade sig i allmänhet mera sjelfständigt än man skulle hafva väntat af en man, som nyss lidit för sin politiska tro 3). Äfven om detta svar ej blifvit till Johan framlemuadt, hvilket är ovisst, förtjenar det likväl uppmärksamhet. Det visar oss, att alla Johans förföljelser ej kunnat rubba högadelns stora anspråk. Dessa hade blifvit uttalade först i 1569 års adelsprivilegier mot de ofrälse stånden, senare och i synnerhet i Kalmare stadgar mot hertigmakten, slutligen 1594 mot konungens egen myndighet. Men mot dessa anspråk ') Jfr, Theiner: Die Stellung Schwedens zum Päpstlichen Stuhl. I. 501, 562, 606.668,— e. rec:s afhandl. i Ups. Univ. Ärsskr. f. 1864. s. 52. 2) Allen: De tre nord. Rigers Historie. JII. 2. Sid,_ 446. 3) Jfr. ofv. anf. afhandl. i Ups. Univ. Arsskr. f. 1864 s. 30—33. 554 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. .staides andra, som upprätthöllos med ännu större kraft: hertig Carls. Efter åratal af ovisshet och slitningar fick denna strid sitt afgörande vid den i sä manga afseenden minnesvärda riksdagen i Linköping år 1600. Då rättegången i Linköping mot de fångne riksråden är af en så utomordentlig betydelse i vår historia, har herr Svedelius vidlyftigt (s. 298—355) redogjort för dom- stolens sammansättning och handlingssätt vid detta tillfälle. Måhända hade det äfven förtjent anmärkas, att Erik Sparre och hans medbröder år 1585 hade velat se hertig Carls strider med Johan III hänskjutna till en domstol nästan så sammansatt som den, hvilken sedan dömde dem sjelfva i Linköping. Hvad särskildt antalet medlemmar af denna domstol angår, fäster herr Svedelius (s. 304—305) uppmärksamheten derpå, att ett »et cetera» finnes efter de siste böndernas namn i den afsagda domen, hvaraf man skulle kunna draga den slutsatsen, att medlemmarne i rätten varit ännu flere än som vanligen påstås (153 el. 155). Hela frågan är visserligen föga vigtig. för att begagna herr Svedelii egna ord,J men torde likväl berättiga oss att göra en liten anmärkning. Om i fråga varande ord haft afseende på domarena, hade de bort heta »et ceteri», ej »et cetera. Men härtill kommer, att detta »et cetera» ganska ofta brukas i handlingar från 16:de seklet i stället för skiljetecknet punkt; så användes det t. ex. i Gustaf d. förstes Registratur (Stockh. 1861) I. 168 fyra gånger på mindre än en sida, och så har man utan tvifvel äfven att förstå det i domen öfver Erik Sparre och hans olyckskam- rater. — En oväntad företeelse är det, att hertig Carl insatte åtskilliga vänner och fränder till de anklagade riksråden i domstolen. Herr Svedelius säger (s. 322) derom: »Den tanke, som här låg till grund, torde varit den, att hertigen ville låta verlden se att de anklagades brottslighet var så afgjord, att de icke en gång af slägt och vänner kunde frikännas.» Denna förklaring är den för hertig Carl mest hedrande, men icke den enda möjliga. Det är bekant, att hertigen sökte stärka sitt parti genom att låta dess medlemmar ansvara en för alla och alla för en. Kan han icke hafva haft samma bevekelsegrund till att låta de anklagades mäktiga fränder sitta i domstolen? Sedan desse medlemmar af Sveriges högadel dömt de anklagade till döden, — och att de åtminstone till en del ej vågade annat visar Axel Lejonhufvuds exempel —, blef det dem svårt att räcka konung Sigismund en hand, som var doppad i hans trognaste anhän- gares blod. Tanken hade varit machiavellistisk, men sådan var den tiden och, kanske vågar man tillägga det, sådan var den mannen, att tanken för det ändamålsenliga stundom förträngde tanken på mensklighet och rätt. Bland de slägtingar och vänner till de anklagade herrarne,, som sålunda voro med- lemmar' af domstolen, träffar man en person, som af Erik Sparre mottagit uttryck af den mest innerliga vänskap. Denne person var hans syskonbarn, Johan de Mornay. Det förefaller, säger herr Svedelius (s. 307) söm skulle Johan de Mornay varit en yngling, som under Erik Sparres medelålder uppväxt till man. Att så var fallet, fiuner man af herr Svedelii citat af registret till Girs Johan HI:s krönika, enligt hvilket de Mornay var född 1568. Kanske var det dock denne Johan, kanske ett hans äldre syskon, som omtalas i 1566 års räntekammarräkenskaper; det heter der, att konung Erik skänkte till de Mornay, då hans barn blef kristnadt, 1200 mark. Vid tiden för sin faders afrättning (1574) var Johan således sex eller åtta år gammal. Herr Sve- delius fäster (s. 308) uppmärksamheten på ett hertig Carls href till Johan de Mornay, i hvilket den förre säger, att Erik Sparre orsakat den olycka, som hade drabbat de Mornays fader. Detta yttrande är ganska märkvärdigt. I hertig Carls registratur för d. 1 Sept. 1574 finnes ett bref, hvari hertigen på anmodan af Erik ock Johan Sparre beder om nåd för den fångne Carl de Mornay. Att hertigen visste eller åtminstone lätt kunnat få veta, att hans beskyllning i brefvet till Johan de Mornay var ogrundad, är således uppenbart. — Då de Mornay i nämda^register kallas herre till Helgarum och Eriksstad, i den år 1600 utfärdade domen åter herre till Komma, vore det, såsom herr Svedelius (s. 308) anmärker, en möjlighet, att det här^ talades om skilda personer. Att samme de Mornay här omtalas, är dock otvifvelaktigt, ty Komma gård, somblifvit donerad till Carl de Mornay d. 18 Febr. 1561, är nu förenad med Helgarum (Kamr. Sandbergs saml.), Då man finner samme person, till hvilken Erik Sparre hade skrifvit, att han alltid skulle anse honom för sin älskade broder, bland dem, som dömde Sparre till döden, påminnes man om Geijers utrop: /Olyckliga minnen af borgerlig tvedrägt, som söndrade son från fader och satte broder mot broder!» För fullständighetens skull må det slutligen anmärkas, att hvad herr Svedelius (s. 17**) omtalar såsom en uppgift i Riddarh. ättartaflor, nämligen att Erik Sparre varit använd i underhandlingar med Danmark, verkligen är grundadt. I Sept. 1580 ANMÄLNINGAK. 555 underhandlade han jemte Nils Gyllenstjerna, Hogenskild Bjelke och Erik Matsson med danska fullmäktige om flere tvistepunkter (Geh. ark. i Kjöbenhavn. Svenske Acta 1571—1601). Vidare har man att anmärka om riksrådens bekanta skrift till Sigismund d. 5 Sept. 1589, att der icke hotades med att »någon oråd i riket knnde begynnas», om Sigismund återvände till Sverige, såsom Werwing och efter honom Geijer och nu äfven herr Svede- lius (s. 149) berättar; orden lydde i den framlemnade skriften »någon oroo i Rijked begynnes» och hade förr än skriften blifvit ändrad lydt : »att the samptligen töre tage sigh någet före och stengie rijket för oss alle1).» Dessa ord blefvo af synnerlig vigt, då riksråden 1590 anklagades af konung Johan, och det är verkligen osäkert, om icke de anklagade tillåtit sig att ändra dessa ord i skrifvelsen, sedan hon blifvit till Sigis- mund öfverlemnad. Men redan alltför länge hafva vi sysselsatt oss med anmärkningar, som, ehuru må- hända obetydliga i sig sjelfva, dock torde kunna försvaras af ett lifligt begär att äfven i småsaker sprida ljus öfver en märkvärdig mans lefnad. Det återstår oss då endast att uttala en önskan. I de svenska minnenas galleri finnes det ännu så mången plats, som kan och väl äfven en gång skall fyllas af de med trogen konst tecknade dragen af Sveriges store män. Måtte det blifva den handen, som skänkt oss Erik Sparres stolta bild, förunnadt, att ännu länge verka i denna vår nationela helgedom ! Så önskar helt visst icke endast den, som lärt sig att vörda och älska herr Svedelius såsom man och författare, utan äfven hvar och en som vet att värdera vår bästa klenod: svenska folkets historia. A. G. Ahlqvist. Nyutkomna böcker. Af det stora antal nyutkomna böcker, vi under de senaste veckorna haft nöjet mottaga från hrr förläggare, omnämna vi här nedan några af de värdefullare, då ut- rymmet ej medgifver oss att anmäla dem alla. L. J. Hiertas förlag sexpedition: Berättelser ur Svenska Historien. Fyrtionde delen. Adolf Fredriks regering. Andra häftet. Pommerska kriget 1757—1762 och riksdagen 1760—1762. Af And. Fryxell. — Den ännu vid hög ålder kraftfulle och outtröttligt verksamme häfdaforskaren har beredt vår historiska litteraturs vänner en angenäm öfverraskning genom utgif- vandet af ett nytt häfte utaf de värderade »berättelserna» så snart efter det närmast föregående. Frihetstiden, detta i politiskt och kulturhistoriskt hänseende märkliga tidehvarf, har länge utgjort ett bufvudföremål för vår inhemska historieforsknings upp- märksamhet, och särskildt intager prof. Fryxell, som bekant, en framstående plats bland dem, som sökt sprida nytt ljus öfver den i fråga varande så olika bedömda perioden. Det nu föreliggande andra häftet af det stora verkets fyrtionde del utgör en ny, beaktansvärd inlaga till stöd för den* kända uppfattning af frihetstidens politiska betydelse, prof. Fryxell sökt göra gällande i striden med sina vetenskapliga mot- ståndare. Rudolf Töpffers noveller. Öfversatta från franskan af C: J. Backman. — DesSa i en ren och ädel anda skrifna noveller af en i utlandet berömd författare anbefalla vi åt vännerna af en god och underhållande läsning. Skildringarna från »Stora St. Bern- hard», »Trient-dalen», »Gers-sjön», »Anterne-passet» utgöra intresseväckande och fint utförda taflor från det på äfventyr och faror rika turist- och folklifvet i Savoyens och Schweiz* alp-land, vid höjdbestigningarna på Mont Blanc, bland stengetsjägare, smugg- lare, katolska prester, bönder, excentriska engelsmän och resande af alla nationer. Samlingens vidlyftigaste berättelse —. »Min Onkels bibliotek» — innehåller en vacker teckning nr familjelifvet. *) Jfr. anf. afhandl. i Ups. Univ. Årsskr. II. 34. t ) 556 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. I Skogen. Sannsagor för ungdom. Af W. —’ För den yngsta, sagolystna ung- domen torde denna prydligt utstyrda lilla bok blifva en välkommen gåfva. »Sann- sagorna» förtäljas här på ett sätt som röjer en icke ringa, skicklighet i »den svåra konsten att berätta», och de många« vackra träsnitten förhöja arbetets värde. P. A. Norstedt $ Söner: f Uppsatser i andliga och kyrkliga ämnen af C. A. Torén. —- Det har i flera hän- seenden varit oss en fägnad att mottaga och förnya bekantskapen med dessa förut på andra ställen offentliggjorda uppsatser af en högt aktad teologisk universitetslärare. Läsare af olika meningsskiftningar i fråga om tidens kyrkliga spörsmål skola finna åtskilligt lärorikt i författarens afhandlingar rörande till religionsundervisningen och den nyaste kyrkohistorien hörande ämnen, på samma gång hvar och en måste känna sig tilltalad af den anda af djup och uppriktig fromhet, som genomgår det hela, och som i den lilla uppsatsen om »Den tidiga bönens kraft» gifvit sig ett uttryck af nästan rörande oskuldsfullhet. Smärre Skrifter af W. E. Svedelius. I. — En samling tal, längre och kortare, till större delen från högtidstillfällen vid Upsala och Lunds universitet, utmärkta genom den manliga och tankerika vältalighet, som är hr Svedelii tillhörighet. Ett följande häfte af de samlade skrifterna kommer att innehålla en historisk betraktelse öfver de båda drottningarna Maria Stuart och Elisabeth af England. Bernhard von Beskows dramatiska arbeten. Birger och hans ätt. — Ehuru utan tvifvel hörande till det bästa, som vår litteratur på detta område eger att nppvisa, äro dock B. von Beskows dramatiska arbeten högst obetydligt spridda bland allmän- heten. De trycktes för längre tid tillbaka endast i små upplagor och äro nu mycket sällsynta. Den nu begynta nya upplagan kommer att, derest företaget röner tillräcklig uppmuntran, sedermera följas af författarens öfriga dramatiska stycken : Torkel Knutsson,. Erik XIV, Gustaf II Adolf i Tyskand, Hildegard och Ryno. Esaias Tegnérs samlade skrifter. Första Bandet. III. Den nya godtköpsupplagau af Tegnérs samlade skrifter, som utgifves af dr Elof Tegnér, och som kommer att innefatta äfven de i närmast föregående upplaga uteslutna värdefulla kyrkotalen, lemnas till subskribenter för det mycket billiga priset af 9 rdr rmt. Albert Bonnier: Ett besök i Japan och Kina jemte bilder från vägen dit. Anteckningar och minnen från en treårig tjenstgöring i franska flottan af Anton Bæckstrôm. Med 63 illustra- tioner i stentryck och träsnitt. — Bland till julen utkomna svenska originalarbeten intaga dessa särdeles intressanta reseskildringar ett mycket framstående rum. Under det att den geografiskt-etnologiska litteraturen i utlandet redan svällt upp till ett högst ansenligt omfång, och, utom en betydande bokproduktion, i sin tjenst sysselsätter ett stort antal vetenskapliga och populära tidskrifter, har vår egen bokmarknad hittills varit jemförelsevis fattig på arbeten af inhemska författare inom det i fråga varande området. Desto större anledning hafva vi att välkomna ett sådant på egna iakttagelser grnndadt arbete, som hr premierlöjtnant Bæckstrôms bok om Japan och Kina. De uråldriga jättestaterna i den stora Orienten, säten för en egendomlig, mångsidig, i flera hänseenden högt utvecklad kultur, börja allt mer och mer träda fram ur det dunkel, hvari de sedan årtusenden tillbaka lyckats dölja sig undan vesterlandets nygiriga blickar. Sedan Japan under nära 300 år, eller från omkring 50 år efter dess första upptäc- kande, varit helt och hållet tillslutet för alla andra europeiska nationer än den hol- ländska, har det numera öppnat vissa af sina hamnar för nästan alla folk. Hr Bæck- strôm tillbragte större delen af sommaren 1868 der i landet, och han gifver oss en mängd lärorika upplysningar angående den japanska odlingen i dess olika riktningar, samhällsförhållandena, folklifvet, religionen, seder och bruk, handel och industri, o. s. v. Af mycket intresse äro meddelandena ur Japans äldre historia samt om landets första beröring med och slutliga öppnande för de vesterländska nationerna. Ganska läsvärda äro äfven skildringarna från det jemförelsevis mera kända Kina såväl som från de orter, som anlöptes på ut- och hemresan: Goda Hoppsudden, Bourbon, Nya Kaledoniep, Manilla och Kokinkina. Illustrationerna äro vackra och karakteristiska. ANMÄLNINGAR. 557 Sjökadetten i konung Gustaf den tredjes tid. Historisk roman af Pehr Sparre. — Den nyligen aflidne skriftställareveteraneus förtjenster såsom historisk romanförfattare hafva framhållits i en uppsats om den svenska historiska romanen, i denna tidskrifts Maj- och Junihäften för innevarande år. »Sjökadetten», som nu utgifvits i ny upplaga, ansluter sig värdigt till sina föregångare: Den siste friseglaren, Adolf Findling och Standaret. Samlade Arbeten af August Blanche. Andra Serien. Teaterstycken. Tolfte— Femtonde häftena. — Den nya upplagan af den högt uppburne författarens samlade arbeten skrider raskt sin fullbordan till mötes. Efter de nn fullständigt utgifna drama- tiska arbetena följa på nyåret de återstående romanerna, politiska och andra uppsatser samt de berömda nekrologerna. Hela samlingen af Blanches skrifter torde komma att utgöra omkring 20 häften. Subskriptiouspriset är 1 R:dr pr häfte. Efterlemnadé Skrifter af Daniel Klockhoff. Efter författarens död utgifna af Victor Rydberg och P. N. Ödman. Med en inledning af C. D. af Wirsén. — Den begåfvade unge universitetslärarens efterlemnade skrifter hafva af publiken och kritiken mottagits med ett lätt förklarligt intresse. Finkänslig, renhjertad, stämningsrik såsom diktare, röjde Klockhoff i sitt rätt mångsidiga litterära och vetenskapliga författareskap en ädelhet i syftet och en kraft i ansatsen, som, äfven när det åstadkomna blef endast ett styckverk, måste lifligt intaga hvar och en, som vet att uppskatta den sanna, nf uppoffring mäktiga entusiasmens betydelse. Och en entusiast var Klockhoff, en af tron på de ideela makterna gripen och genomträngd personlighet. I främsta rummet gällde hans hänförelse mensklighetens och nutidens vigtigaste fråga: den om sanning och rätt inom det religiösa området. Härvid gick det honom såsom det gått så mången hans själafrände: under arbetet för den sanna kristendomens insättande i sina rättigheter såsom högsta ledare äfven för den moderna kulturen, kom han — för att tala med hans minnestecknare — »i en oppositionel ställning till den krassare form af ortodoxi, som vill fixera ett visst moment, en viss punkt i utvecklingen såsom den enda riktiga.» Sammandrabbningen blef oundviklig, och från Klockhoffs sida fördes striden med skarpslipade vapen. Han var, såsom den »renläriga» dogmatikens män pläga uttrycka sig om forskare af Klockhoffs skrot och korn, en »negativ» ande, hvilket vitsord, rätt uppfattadt, innebär ett ej ringa loford. Ty hvad han negerade var i sjelfva verket ingenting annat äa den grundfalska åsigten — ortodoxiens hörnsten — att menniskovärdet bör, i religiöst hänseende, bedömas icke efter uppsåtets och viljans hängifvenhet åt det gudomliga, utan efter förståndets jakande till eller s. k. »tro» på vissa teologiska doktriner. Detta »ortodoxa» föreställningssätt, till sitt innersta väsen lika okristligt som-oförnuftigt, ville Klockhoff utrota, men blott för att derigenom rödja en väg för den tro, åt hvilken Kristus sjelf tillerkänner saliggörande kraft, då han säger till synderskan — till henne, som ingenting hade sig bekant vare sig om triniteten eller »Kristi gudom» — »din tro har frälst dig!» I sitt rätta ljus betraktad var alltså Klockhoffs lifsgerning en positiv, en„ verkligt uppbyggande, och väl kunna på denne redlige arbetare i vingården lämpas skaldens sköna ord: »fast allt ej må nås, är bemödandet skönt, ty i lifvet sträfvandet sjelft är sitt mål, när det gäller hvad ädelt och stort är.» Sigfrid Flodin: Huru hinder brytas. En autobiografi af Maria Elisabeth Zakrzewska. Med. Doktor. Öfversättning af Selma Borg. Denna bok utgör en i sitt slag ganska beaktansvärd inlaga i »qvinnofrågan». Stuart Mill och många jemte honom hafva ur mera veten- skaplig synpunkt uppvisat det ohållbara i den tanklösa och sjelfviska jargonen om qvinnans olämplighet för andra värf än dem, som hålla henne fängslad inom »hemmets stilla verld»; i doktor Maria Zakrzewskas personlighet träder oss till mötes ett lifs- lefvande exempel på den lyckligt utrustade, energiska qvinnans intellektuela och prak- tiska jembördighet med mannen. Den enkla, then på sina ställen verkligt gripande berättelsen gör intrycket af en den tåliga uthållighetens, den sedliga viljestyrkans seger- sång, en öfvertygande bevisföring för satsen om trons makt att »förflytta berg», ned- bryta alla hinder, som stänga vägen till målet. »Vår tid är frihetens gryende vår, och» — så hoppas vi med öfversättarinnan — »dess milda solstrålar af fri tanke, fri diskussion och fri handling skola utveckla samhällslifvets skönaste blomma — qvinnans andliga och lekamliga frihet.» 558 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Klemmings antiqvariat: Förnekandet af Gud Fader. En teologisk betraktelse »f Dr. C Lüdemann, teologie professor. — Jesu lära framstäld efter de tre första evangelierna af Dr. M. Schwalb, predikant i Bremen. — Trenne nya bidrag till den rikhaltiga öfversättningslitteratur, genom hvilken den svenska allmänheten på senaste tiden satts i tillfälle att sjelf bilda sig ett omdöme angående tidehvarfvets stora upptäckt på det religionsvetenskapliga området, den nämligen, att man icke kan på samma gång vara en »bekännelsetrogen» ortodox och en, i biblisk mening, sant troende kristen, alldenstnnd ortodoxiens hnfvnd* fordran: tro och bekänn att Kristus var Gud! står i den mest afgjorda strid med Kristi vitnesbörd om sig sjelf, enligt hvilket han var — icke Gud — utan : »menni- skones son» «= den menniska, som med urbildlig sanning förverkligat slägtets idé, »den förstfödde bland många bröder». Esaias Edqvist (Upsala): Theodore Parker* och var tids religiösa fråga. Af Frances Power Cobbe. Ofver- sättning af A. F. Åkerberg. — En genialisk och högt bildad engelsk författarinna, läijunge af Parker, har i denna lilla skrift gifvit en sammanträngd framställning af den amerikanske reformatorns läror och hans kamp mot ortodoxien till förmån för »den nya religiösa verldsåskådning, hvilken i sjelfva verket sammanfaller med den sanna kristendomen, emedan hon gör hjertats fromhet och uppsåtets renhet i stället för tron på vissa lärosatser till måttstock på religiositeten.» Parkers talrika vänner och beundrare i vårt land skola säkerligen med glädje mottaga förläggarens tillkänna- gifvande att under nästa år ytterligare tvenne nya delar af Parkers samlade skrifter komma att i öfversättning utgifvas. Svenska Handelns och Näringames historia under de tre Carlarnes tidehvarf. Af A. W. af Sillén. — Vi nödgas inskränka oss till ett enkelt omnämnande af den nyligen utkomna sista delen utaf ett genom grundlig sakkunskap högst förtjenstfullt arbete inom en foga 'bearbetad gren af vår inre odlings historia. Abr. Bohlin (Örebro): Böcker för hemmet. Urval af svensk skönlitteratur. Tredje årgången. Häft. 14 & 15 (Fredrika Bremers äldsta noveller). — Valda Dikter afoFrans Mikael Fran- zén. — Gotlands land och folk. Af Alfr. Theod. Snöbohm. — At alla vänner af en ädel och gedigen fosterländsk läsning anbefalla vi på det varmaste dessa nya värdefulla publikationer af cn förläggare, som genom en långvarig nitisk och oegennyttig verk- samhet i den goda litteraturens tjenst eger de rättmätigaste anspråk på sina landsmäns högaktning och tacksamhet. J. L. Törnqvist (Landskrona): Menniskokroppens bygnad och förrättningar. Grunddragen af menniskans fysiologi. Af Thomas H. Huxley. Öfversatt och bearbetad efter 4:de originalupplagan af Dr. Christian Lovén. Med 94 träsnitt. — Detta lärorika arbete af den berömde engelske naturforskaren tillhör den samling af förträffliga populärt naturvetenskapliga läseböcker, som utgifves å hr Törnqvists förlag. Innan vi afsluta denna litteraturöfversigt, tillåta vi oss fästa våra läsares uppmärksamhet vid tvenne små skrifter af ett något äldre datum, behandlande en af vår tids och vårt lands vigtigaste framtids- frågor. Broschyren Om lagens orättvisa mot den gifta qvinnan och den med öfverlägsen talang affattade versifierade sedemålningen, eller kanske rättare sagdt stridsskriften Träkol, Rim af Olof Stig, äro tvenne i samma syfte afgifna kraftiga och behjertansvärda protester mot en af de största orättvisorna i vårt samhällslif: qvinnans osjelfständiga v ANMÄLNINGAR. 559 och i flera hänseendea rentaf förtryckta ställning. Utrymmet med- gifver oss ej att närmare redogöra för de båda skrifternas innehåll, hvilket dessutom torde vara temligen kändt genom flera anmälningar i de dagliga tidningarna. Derimot tillmötesgå vi gerna en till oss framstäld anhållan om införandet af nedanstående poetiska sändebref till Olof Stig, till hvilkens qväde det här följande synes oss utgöra ett litet spirituelt sidostycke. Till Olof Stig, författare till »Träkol». Jag länge nog stått här vid fönsterkarmen Och dina verser, Olof, stirrat på Och önskat kunna skaka fram ur armen Ett svar nog skarpt att dig till hjertat gå. Det strider mot min qvinlighet, men harmen Mig drifver en epistel dig bestå. Fy, kusin Olof, du, en man med hjerta, Hur du med dina kol oss zvelat svärta! Hur obeskedligt ock att mig just egna Den skrift, som nyss min kind till rodnad tvang! Säg, var det kanske för att riktigt fägna Mig med en cirkus-scen af första rang, Der akrobaten låter infall regna Och kullerbyttor slår med stor talang Längs ryggen på den häst af fullblodsracen, Som kitlats nyss utaf manège-karbasen. I så fall vet och hör, inbilske herre, Att dina rim jag egnat ej ett skratt, Ej ens ett leende, men ack dessvärre! Mitt örngott har jag gråtit fullt i natt. O, att fantaster lika dig man spärre I källrar in! Det vore just ett spratt. J ären skadedjur och intet mera, J herrar, jemt tillreds att reformera. Men nu till saken. Säg, hvi vill du rycka Behagens spira ur vår flna hand? Kan, stackars Olof, verkligen du tycka Att bok och penna klär den mer ibland? Du talar ej om ringarna, som smycka 560 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. De fina fingrar — ej det minsta grand. ' O nèj, du talar uti dessa stycken Som vore lïienskor vi, ej Mcepycken». Och deri, Olof, deri ser du, ligger Just brottet i din oförskämda skrift,- Att du på knä ej för vår skönhet ligger Och tolkar den i ord af öfverdrift. Utaf din sångmö väLdu gracer tigger, - Men ej af oss; nej, icke ens på drift Ett »engel!» hviskar du uti vårt öra, Du vill oss blott till ljusets rymder föra. Till ljusets rymder! Gud, hur du förnedrar Vår qvinlighet med detta tal! Betänk, Du vill oss gifva plats uti katedrar, Vid domarbord, ja uppå riksdagsbänk. Ja ända derhän du, bevars! oss hedrar, Att du hvar qvinna räknar som en länk I mensklighetens kedja, fullt så vigtig i Som mannen och mot sina anlag pligtig. »Jag vill», du säger, »våra döttrar skola Så väl som våra söner andas fritt, Jag vill att syskonen gemensamt sola Sig i det ljus, för hvilket fädren stridt; Att systern må ha rätt till samma skola Som brodern, för det pund naturen gett ; Att hon som han, må utan snörlif växa Med honom täflande vid samma lexa.» Ack Olof, vet du ej att himlen öser Af snillets fullhet öfver männen blott, Och att vi andra stackars, dumma töser, Se’n hedenhös en annan uppgift fått. ; Vi föddes blott till köksor och brodöser - Hvarenda en af oss; ty blef vår lott Den lag att vörda: mannen skapts att läsa Och qvinnan att -- åt honom såsen fräsa. Men, ropar du, med känslor vildt upprörda, Den lagen är en fördomens, min vän. En annan lag, naturens, må man vörda. — ANMÄLNINGAR. 561 Men Bettys lexa då — respekt för den! Den har mig lärt min andes gåfvor mörda Och själeps dörr för ljuset slå igen - ; ’ Med den till ledning skall jag också hinna Att blifva ansedd som en verklig qvinna. För detta mål, för att satiren slippa. Se Olof, qvinilan offra vill en verld. Vill sin chignon till gagn, sitt hår afklippa, Halfnaken visa sig uti sin flärd; Vill heldre bli benämd en nippertippa, Ett våp, en nolla, än »i stubb en lärd». Och hvarför? frågar du kanske förveten. Jo, allt det der, det hör till qvinliglieten. Kom med mig,. Olof, på den soiréen Som vår prinsessa Rayonette snart ger. Du, med den släta, glänsande tupéen Och med så tina hufvudsiads-manér ; Som brukar endast gaffel vid dinéen Och med ett ordensband din frack förser, ' Och som dessutom är så intresserad, Dumskall, minsann, bli lätt introducerad. Och der skall du få se ett sällskap bara Af bästa gräddan och af ton så fin, Med spetsar, plymer och juveler rara Och drägtér från Paris — nej! — från Berlin: Och der skall du få se hur man bör vara För att som qvinna undgå hånets grin. 'Men tag ej med dig din latinska Greta, Hon passar icke der, det må du veta. Ty vore hennes klädning än så näpen Och sjelf hon vacker^ söt och anspråkslös Och kom med lilla foten ej vid släpen, Hon skulle dock sig känna som hon frös. Man blef så stel mot henne, hon blef häpen Och frågte sig hvarför? Ack stackars tös! Hon vet ej hon, hur ryktet influerar På hennes kön: med bror sin hon studerar. Och herrarne, som nyss så ljuft betagna I hennes skönhet, hennes skick också, framtiden. Band 6. 36 562 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Magnetiskt kände sig till henne dragna Och täflade en enda blick att få. Se nu med ens hur trumpna och bedragna De vid det ryktet om »beläsen» gå Att sig en värdigare skönhet hitta. Och dansen börjar. Greta hon får sitta. Och tänkom oss, att samma lilla Greta En dag så långt i sina studier gick. Att hon fick lektor eller doktor heta Och sjelfförvärfvadt bröd hon äta fick. Hu då! Nej bättre då, som fröken Neta Här Öfver gatan, att i qvinligt skick Med armarna i kors få sitta, svälta, Åt sqvallrét fröjdas och på nästan kälta. — Men ack, hvad ser jag! Arket fullt jag skrifvit, En liten remsa endast återstår. Nå, den skall genast fyllas, det är gifvet, (Du vet att qvinnan aldrig ord nog får.) Men hvarom tala då? Jo tyst, du drifvit En annau sats, som mig till sinnet går. Du anser gifta qvinnan det tillhörer Att ega få, hvad hon i boet förer. Men Olof, har du då förståndet mistat? (I händelse det nånsin hos dig fanns!) Har dig en liten svartalf öfverlistat Och kring din penna vispat med sin svans?! — Väl aldrig nånsin man och hustru tvistat Om hvems söm kassan var, ty den var Aans, Ja var och är och blir, du detta höre! Om också hustrun medfört hvarje öre. Om han behagar lust i kortspel finna ' Och i förströelser af alla slag, Om han vill hålla ridhäst och — — — väninna Och lefva om i glada bröders lag, Om han affärer gör, som aldrig hinna Att ge procent, men på en enda dag Förskingra allt hvad hustrun ärft, får ärfva, Och som en faders flit förmått förvärfva. ANMÄLNINGAR. 563 An sen? Det är hans rätt, må du begripa, Ty han är man och herre i sitt hus; Må hustrun hvarje vecka be och lipa Om hjelp till barnlektioner, kost och ljus. Och må han ryta: ut, din dumma vipa! Och dörren slå igen förutan krus. Det är hans rätt, och kan hon ej försaka, Hon är ej värdig bära namnet maka. Och nu till sist ett ord, förrän jag slutar, Ett ord till dig, du stackars auctors-tok! Må hvarje man som åt din mening lutar Af verlden bli beledd som ej rätt klok, Och må hvar qvinna köpa — blott till strutar Din oförskämda, stygga, dumma bok. Se så, nu har jag sagt, hvad jag behöfver — Fort nu till såsen, som vill fräsa öfver! Ädla Svensdotter. 564 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER. Till våra läsare. / För tidskriftens läsare tillkännagifyes härmed, att Framtidens utgifvande tills vidare kommer att upphöra. Sedan hr L. J. Hierta under innevarande är nedlagt sin förlagsverksamhet, och det sålunda blifvit en nödvändighet att söka vinna en ny förläggare åt tid- skriften, har utgifvaren, dertill uppmanad af vänner i Sverige och Danmark, önskat vidtaga en sådan förändring i afseende på före- tagets plan, att Framtiden hädanefter komme att hlifva en gemen- samt nordisk tidskrift. De förberedande åtgärderna till denna plans förverkligande hafva imellertid ännu icke fortskridit så långt,' att bestämd uppgift redan nu kan lemnas angående tiden för tidskriftens framträdande i dess tillämnade nya gestalt. Då utgif- varen alltså för det närvarande nödgas afbryta sitt arbete, hembär han en hjertlig tacksägelse till den allmänhet, som under detta arbetes fortgång skänkt honom stödet af sitt deltagande och sin välvilja. Han vågar derjemte uttala den lifliga önskan och för- hoppningen att, nar han framdeles kan hlifva satt i tillfälle att ånyo lägga hand vid det för honom kärt vordna värfvet, då kunna påräkna ett vänligt tillmöteskommande hos samma läsarekrets, som hittills följt honom i hans sträfvan att, efter måttet af sina krafter, medverka till uppnåendet af det för hvarje fosterlandsvän dyrbara målet: den religiösa och nationela pånyttfödelsen i Norden. Med en sådan förhoppning i afseende på framtiden, bjuder han nu sina läsare farväl. Stockholm i December 1871. Utgifvaren. INNEHÅLL AF BANDEN I—VI. Afhandlingar af namngifna författare. ' Band. Sida. Ahnfelt, A., Charles Dickens och hans tendensdiktning. VI, 481. Alf th an, J., Folkvandringar i nutiden^................ II, 525. -----, Framtidsutsigter från den stora................Orienten........... III, 442. ----------------------------------------------------------------------, Nutidens kommunikationer..... I,.67. —-—, Panslavismen...................................................... II, 627. -----, Verldshandelns geografi. ...................................................... II, 924. Andersson, N. J., Darwinismen----------------------------------------- II, 673. Ann ers te dt, H., Bilder från fjerran länder............. V, 20. -----, Om marknader....................................... V, 208. ,---------------------------------------------------------------------, Svenska statens hjelpsystem.. . VI, 19. Bajer, F., Fornminnenas återuppväckelse i nordens litte- ratur. 1, 2 VI, 445. t- 507. ——, Frihets- och enhetssträfvanden inom nordens litte- ratur på 1790-talet V, 193. -----, Mindretallets ret...; II, 1019. —,—, Om en jemförande nordisk litteraturhistoria................. VI,.117. Beaulieu, P7 L., Arbetarefrågan i nittonde århundradet. III, 481. Bergen, C. von, Den nyaste tidens kyrkohistoria. III, 1. ——, Den religiösa revolutionen i nittonde århundra- det. 1, 2 II, 577, . — 785. —-—, En dansk teolog och hans »makalösa upptäckt».... VI, 369. , Kriget och borussianismens »sånger i pansar» IV, 373. —<—, Luther i hans betydelse för vår tid. V, 354. , Moderna samhällsförbättrare VI, 162. , »Nyrationalismen» och dess motståndare VI, 193. , Politisk- litteratur för dagen IV, 97. , Prestläran och den fria forskningen VI, 459. , Preussisk statskonst och tysk filosofi IV, 385. , Religiösa stridsfrågor i nutiden. 1 .;. IV, )193. , Ur vidskepelsens historia III, 289. , Vår odlings framtid. I, 1, — 173. -----------------------------------------------------------------Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln fören- lig lära?......................................... •......................................... V,.552. Il Band. Sida. B(ergstedt), C. F., Ett gammalt välde som'föryng- rar sig............................................... I, 26. Bluntschli,................................................J..............................................C.,.................................Den kritiska........................teologien.................... II, 472. Bluntschli,................................................J..............................................C.,..................................Demokratien............................. III, 385. Bolin, W., Frågan................................om den eviga.........................freden......................... .................... IV, 105. ....................................., Om instrumentalmusiken...................................................................... II, 988. Brag, E. C., De nyaste forskningarna rörande den skandinaviska odlingens ursprung......................... IV, 117. —----, Niniveh och Babylon i de nyaste upptäckternas ljus. 1, 2.,............................... V, 429, — 499. Brandes, G., H. C. Andersen som äfventyrets skald. ... -III, 550. Dietrichson, L., Den gammalkristna konsten i Roms katakomber V, 97. -----, Första bladet af den nyare norska poesiens hi- storia................................................ II, 299. -----, Henrik Wergelands framträdande inom norska litte- raturen................................................ II, 825. Eckardt, J., Ryssland i våra dagar.......................... VI, 357. Eichhorn, C., Ett hittills okändt drama från 1600- talet. 1 och 2 II, 911, — 1052. -----, Karl XII som konstvän II, 289. , Om forskningar för Sveriges äldre konsthistoria. II,-607. --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------, Politiska betraktelser från Sveriges medeltid III, 15. Eneroth, O., Om barnets rätt att icke lida våld................... II, 715. —:, Om folkundervisningen i Sverige I,.45. -----, Qvinnan och skolvården II, 460. Estländer, C. G., Konstakademiernas bestämmelse och framtid. 1, 2, 3................. VI,................82, 147,...............— 412. -----, Sägnen om Sigurd Fåfnesbane...................... IV, 241. Gödecke, P. A., Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 1, 2................................ VI,...........................201,..........................— 289. ----- , Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. V, 249, — 309. -----, Norsk folkdikt och folkvidskepelse.................................................. VI, 520. Hedin, A., Det nya Frankrike I, 247. . —, Herr von Bismarck och borussianismen. 1, 2, 3. IV, 218, 319, — 531. -----, Några röster om skandinavismen..................... VI,....433. .................................................................., Om litterär eganderätt..........................................;. VI, 42. ------------------------------------------------------------------, Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga littera- turen.................................................. II,.....724. -------, Våra folkmöten...................................... IV, 159. ni Band. Sida. Hellberg, J. C., Svenska postväsendet. (Jfr. »En för- klaring». III, 192)....................................... II, 1001. H(ierta), L. J., En publicistisk gengångare......... VI, 321. ..........................., Kriget och de svenska sympatierna..........................;...................... IV, 556. -------, Några betraktelser i anledning af den nyligen in- träffade personalförändringen i statsrådet IV, 1. -------} Några ytterligare upplysningar till besvarande af frågan om billiga jernvägar V, 169. -------, Om vilkoren för jernvägsbyggnadernas fortsättande. IV, 449. ——, Ännu några ord om kriget och de svenska sym- patierna. .. V, 70. Hippeau, C., Qvinnornas och de frigifna slafvarnas upp- fostran i Amerika....................................... II, 1027. Hjärne, R., Hans Järta och Carl XII......... ..... IV, 310. -----, Litteraturen och hemmet........................... III,......................422. ---------------------------------------------------------------, Om svenska litteraturen och dess historia..... III,.25. Holmgren, F., Fysiologien i vår tid. I, 222. Huber, J., Socialismen och kommunismen från slutet af revolutionstidehvarfvet intill våra dagar. 1, 2. III, 97, — 265. Höpken, A. J. v., Omdöme om konung Carl den tolfte.................................................. II, 671. Key, A., Våra nordpolsfärder. ......................... III, 434. Krook, A., Arbetarerörelsen i Sverige.................. V, 385. Laboulaye, E., Om idéernas inflytande på ett folks öden '. : II. 377. Lidforss, V. E., Om riddar väs endet........................ V, 538. Ljungberg, C. E., Den nyare tidens associationsvä- sende.................................................. I, 97. -----, Om husfliten i Sverige..... ................... II, 962. Ljungberg, N. W., Genmäle med anledning af ett angrepp i tidningen Väktaren............................................................................................ III, 578. ----, Genmäle till H. M. Mellin. Genmäle till Väk- taren. . ..7....................................... IV, 59. -----Hvilken är den.................................historiska............................dagen.........................för.......Jesu död? ... III, 217. , , Slutord angående kronologien af Jesu lefnad V, 481. , Spörsmål till herrar astronomer VI, 73. , Ytterligare rörandé kronologien af Jesu lefnad. ... IV, 39. Lundin, C., Tidsbilder från Frankrikes kyrka III, 528. Mankell, J., Arméfrågan i Sverige under det sista halfva årtiondet....................................... IV, 481. 1 rv ' Band. Sida. Mankell, J., Svenska krigsförfattningens utveckling och framtid.......................................................................................................................................................................................... II, 481. Montan, E. V., Nyare statistik............................ VI, 230. Montelius, O., De danska mossfynden. .................. III, 199. -----, Ett blad ur Sveriges äldsta kulturhistoria. -. IV, 407. Nilsson, S., Om bronskulturen i Skandinavien. ........... III, 401. ....................................................,...................................................Om den.............................................skandinaviska bronskulturens ursprung........VI, 1. Nordenskiöld, A. E., 1868 års svenska polarexpe- dition. II, 642. , Sveriges inflytande på mineralogiens utveckling.... III, 193. Paijkull, C. W., Geologiska synpunkter i fråga om jordens uppkomst och utbildning II, 385. , Menniskoslägtets ålder och urtillstånd i Europa. II, 935. Qvanten, E. von, Bernhard von Beskow, f. 1, 2. I, 274, II, 348. -----, Vår tids moskoviter............................... II, 895. Rabenius, T., Om lyxen................................... II, 439. Rydberg, V., Om kyrka och presterskap...................... I, 125. Sander, F., En reformator inom det nygrekiska sam- hället..............:..........:................................................................................................................................................................. II, 326. Silfverstolpe, C., Svensk historia i svensk roman. 1, 2 V, 413, — 513. Siljeström, P. A., Folkskoleinspektionen och dess för- • hållande till folket, skolan och kyrkan I, 193. , Om en fri högskola i hufvudstaden V, 127. , Om läroverksreformen i Sverige VI, 97. -----, Qvinnan i samhället och familjen.................. III, 121. -----, Svenska folkskolans organisation och hittills vunna resultater...................................................................................................................................................................................... II, 405. Smitt, F., De sednaste årens undersökningar om hafs- faunans gräns mot djupet......................................................................................................................................................................... IV, 335. Sohlman^, A., Association sidén inom den konst- och kulturhistoriska forskningen ...L.,... III, 340. -----, Demokratien och konsten........................... III, 174. Spectator, Om Erik XIV:s dödssätt......................... II, 747. Tafel, R. L., Emanuel Swedenborg........................ III, 62. Wehl, F., Bonapartismen och kejsardömet.................. III, 315. Wikner, P., Ernst Daniel Björck, f......................... I, 262. Wirsén, C. D. af, Ur samhällsidealernas historia. ........ II, 511. Åkerberg, A. F., Reformatorer och deras motståndare. IV, 14. V Band. Sida. Åkerberg, A. F., Undersökningar rörande lifvets och organismernas ursprung.......................................... V, 234. Öman, V. E., Fritz Reuter....................................... VI, 385. ...................................., Svensk språkforskning. 1, 2, 3................................. V,........................1, 145, —...................220. Afhandlingar af anonyma författare. B., Reformsträfvanden i fråga om qvinnans samhälls- ställning........................................;....... III, 506. F., Om den s. k. bibliska historien såsom läroämne vid religionsundervisningen.................................. II, 889. O. E., Om några ekonomiska frågor för dagen............... II, 153. J. A. 8., Ett öfverläggningsämne för kyrkomötet............ .. I, 158. -----------------------------------------------------, Om vår tids pietism och ortodoxism. IV,.429. —M., Om seminariet för bildande af lärarinnor.'................................................ IV, 186. —N., Suezkanalen och verldshandeln. ...................... II, 367. N. 8., Ogräs i vår dramatik............................. III, 355. P. A. 8., Nytt från Amerika. 1 och 2...... II, 771, III, 348. —R., Svenska akademien och svenska språket. 1, 2. II, 549, III, 133. —t—, Politiska betraktelser. 1—7. II, 697, 865. IV, 289. V, 48,289, VI, 244. Anmälningar af följande arbeten. Band. Sida. Almanachan, Den svenska. Af R. S.......................................... III, 365. Andree, K., Geographie des Welthandels. Af J. Alfthan. .................. II, 924. Anrep, G., Svenska slägtboken. Af —rn. .................................. VI, 378. Ariosto, L., Den rasande Roland. Öfvers. af C. Kullberg......................Af...................V...............E. Ô.............V, 468. Becker, B., Der missbrauch der nationalitätenlehre. Af A. H.. II, 658. Beckman, J. V., Försök till svensk psalmhistoria. H.9,10. Af —rn. I, 182. Bellman, C. M., Samlade skrifter. Af —rn.................................. V, 92. Bernstein, A., Naturvetenskaplig boksamling. Af Th. F..................... III, 458. Berättelser om folkskolorna i riket, för Sren 1864—1866. Af P. A. Siljeström I, 193. Berättelser om f folkskolorna i riket. Af P. A. Siljeström................. II, 405. Beskow, B- v., Lefnadsminnen. Af T—m....................................... V, 268. Betänkande, Underdånigt, afgifvet • den 21 Jan. 1870 af kongl. teater- komitén. Af C. S—e....................................................... V,. 273. Bidrag till det carolinska tidehvarfvets vittra litteratur. Af —rn....... I, 186. Bil le, C. S. A., Nationalitetsprincipet og nationàlitetsbegrebet. Af A. H. II, 658. VI Band. Sida. Björck, E., Valda dikter. Af E. B..................................... Ill, 185? Björling, C. F. E., Solen. Populära föredrag. Af A—g.............. VI, 268. Björnson, B., Digte og sange. Af C. v. B.......................... IV, 469. ------, Fiskerjenten. Àf L. D.......................................... I, 191. Block, M., L’Europe politique et sociale. Af T—m..................... II, 954. Bluntschli, J. G., Geschichte des allgemeinen statsrechts. Af C. v. B. Il, 958. Brush, G. J., A system of mineralogy. Af A. E. Nordenskiöld. III, 193. Buisson, F., Den fria kristendomens grundsatser. Af C. v. B........... VI, 95. Bäckström, E., Dramatiska studier. Af C. v. B.............................. V, 285. -----, Lyriska dikter. Af C. v. B V, 285. Calderon, Trenne dramer i svensk öfvers. af T. Hagberg. Af V. E. Ö...........V, 463. Carlen, J. G., Samlade dikter. Af C. v. B.................................. V, 282. Cherbuliez, V., L’Allemagne politique. Af C. v. Bergen............. IV, 97. Dansk tidskrift for kirke- og folkeliv. H. 1—3. Af C. v. B......... II, 567. Darwin, C., On the origin of species. Af N. J. Andersson........... IT, 673. Delamarre, C., Un peuple européen de 15 millions oublié dans 1’histoire. f Af A. H I, 658. Dixon, W. H., Heliga landet. Af C. v. B............................ III, 381. Domer, J. A., Geschichte der protestantischen théologie. Af C. v. B. II, 958. E. M., Historisk öfversigt af de germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i värt århundrade. Af A. H II, 658. Esbern Snare, Brudens krona. En dikt, I. Af E. B................... III, 285. Essén, L., Sigurd Olofsson. Af N. S................................ IV, 183. Estländer, C. G., Den finska konstens och industriens utveckling hit* tills och hädanefter. Af —rn V, 381, Feilitzen, O. v., Pietism, rationalism och statskyrka. Af C. v. B.... II, 472. Fersen, F. A. v., Historiska skrifter. D. 1—5. Af E. V. Montan. IV, 273. -----, d:o d:o. D. 5, 6. Af T—m............ V, 268. Folkböcker, Gamla svenska, ånyo utgifna. N:r 1—6. Af —rn........................ II,.859. For Ide og Virkelighed. H. 1. Af C. v. B................................. II, 567. Fornminnesföreningens, Svenska, tidskrift. Af E—g................... V, 457. Frisch, C. F., Schweden, handbuch für reisende. Af C. M. R............ VI, 264. Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 39. Af T—m.......... IV, 72. Gervinus, C. G., Händel und Shakespeare. Af W. Bolin............... II, 988. Guide du voyageur en Suède. Af C. M. R...;............................. VI, 264. Hamilton, G. K. och Odhner, C. T., Frankrike, Tyskland och Skandinavien. ' Af C. v. B V, 182. Hamilton, H., Några betraktelser med anledning af kriget mellan .Frankrike och Tyskland år 1870. Af C. v. B............................ V, 182. Haudbook, A, for travellers in Denmark, Norway and Sweden. Af C. M. R. VI, 264. Han sell i, P., Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhielm till Dalin. D. 8. Af —rn I, 183. Hansen, T., Græske forhold. I. Af F. Sander.............................. II, 326. Hedberg, F., .Stolts Elisif. Af N. S.................................... IV, 180. Hermelin, O., Peder Rank och hans fästmö. Af N. S................ III, 284. Hitzig, F., Geschichte des Volkes Israël. Af C. v. B............... III, 463. Holm, E., Nationalitetsstemningerne i det romerske rige. Af A. H. II, 658. Huet, F., La révolution religieuse au dix-neuviéme siècle. Af C. v. Bergen.................................................................... II, 577. VH Band. Sida. Ibsen, H.» De unges förbund. Af N. S................................... Ill, 189. Ivar Vidfamne och hans dotter. Skådespel. Af N. S...................... III, 281. Josephson, L., Våra teaterförhållanden. Af C. S—e........................ V, 273. Kjellgren, V., I naturens sköte. Af Th. F.............*............... Ill, 462. Klemming, G. E., Sveriges dramatiska litteratur till 1863. Af C. S—e. V, 179. Kofoed-Hansen, Nationalitet og christendom. Af A. H..................... II, 658. -----, Et folk — folket. Af A. H...........................................•....................................... II, 658. Kræmer, L. v., Ackorder. Af C. v. B............................................ V,.284. Laboulaye, E., Populära föredrag. Af C. v. B. .......................... VI, 93. Laferriere och Batrie, Constitutions d’Europe et d’Amerique. Af T—m. II, 955. Landgren, L., Folkskolan och kristendomen. Af C. v. B.................. Ill, 384. Laveleye, E. de, La Prusse et l’Autriche depuis Sadowa. - Af C. v. Bergen IV, 97. Legouvé, E., Det nittonde århundradets fäder och söner. Af Z.......... III, 377. Läsning, Fosterländsk, för barn och ungdom. Af —r....................... II, 856. Malmström, C. G., Om embetsmännens ställning. Af E. V. Montan. III, 273. -----, Sveriges politiska historia från Carl XII:s död till statshvälfningen 1772. D. 3. Af T—m. ....................................................... V, 268. Mandelgren, N. M., Samlingar till sv. konst- och odlingshistorien. H. 1, 2. Af —rn............................................................ I, 190. Mankell, J., Finska arméns och Finlands krigshistoria. 2 delar. Af T—m..................................................................... V, 268. Mill, J. S., Qvinnans underordnade ställning. Af P. A. Siljeström. III, 121. Minne af Erik Gustaf Geijer. Af R. H.................................... IV, 82. Montgomery-Cederhjelm, H., Dikter. Af C. S—e............................ VI, 182. Müller, W., Politische geschichte der gegenwart. Af C. v. Bergen. IV, 97. Nielsen, R., Skjæbne og forsyn for store og smaa nationer. Af A. H. II, 658. Nippold, F., Handbuch der neuesten kirchengeschichte. Af C. v. Bergen. ...s........................................................ III, 1. Odhner, C. T., Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia. Af T—m À III, 374. Oosterzee, J. J. v., Schiller och Göthe. Af —rn........................ III, 287. Parkerlitteraturen i Sverige. Af C. v. B.........................:.... I, 95. Poinz, Staat oder nationalität? Af A. H................................. II, 658. Posthumus, Ur minnet och dagboken. Af L. J. H........................... VI, 321. Réville, A., Dogmen om Kristi gudom. Af C, v. B.......................... V, 469. -----, Histoire du dogme de la divinité de Jésus-Christ. Af C. v. B. ... II, 779. Richert, M. B., Om nordisk bildning och fornnordisk litteratur. Af E. v. Q III, 371. Riksarkivets, Svenska, pergamentsbref från och med år 1351’. 2. Af F—n. II, 777. Ro sell, A., Om filosofiens förhållande till kristendomen. Af C. v. B. II, 469. Ro sk off, G., Geschichte des teufels. Af C. v. Bergen................. III, 289. Runeberg, J. L., Samlade skrifter. Af P. A. G........................... IV, 369. RyAberg, V., Om menniskans föruttillvaro. Af V. U........................ I, 93. Samlingar till Skånes historia. 1, 2. Af —rn............................ IV, 179. Santesson, H., Kemiens grundsanningar. Af Å—g........................... VI, 268. Schenkel, D., Richard Rothe. Af C. v. B................................. I, 284. Schiern, F., Kongeriget Skotlands endelige förening med kongeriget England. Af nfn......................................................... I, 85. y tu Band. Sid». Sehwaib, M., Den gamla och den nya tron på Kristus. Af C. v. B. VI, 95. Schwarz, C., Predikningar för vår tid. Af C. v. B V, 472. Skarstedt, C. V., Tvenne högmessopredikningar. Af A. H IV, 86. Snoilsky, C., Dikter. Af 'E. B. III, 185. Stiernstedt, A. V., Beskrifning öfver sv. kopparmynt och poletter. Af M. Lagerberg V, 177. Stjernströin, E., Några ord om teatern. Af C. S—e......................... V, 273. Svedelius, W. E., Minnesteckning öfver Erik Larsson Sparre. Af A. G. Ahlqvist VI, 552. Swedenborg, E., Outgifna skrifter. Af —rn................................ IV, 81. Söderifrån. Sonetter. Af C. S—e......................................... VI, 180. Tidskrift, Antiqvarisk, för Sverige. Af —rn............................ IV, 174. Tischendorf, C., Det heliga landet. Af C. v. B.......................... III, 383. Tolderlund, J. F., Nationalitet og christendom og det danske folk. Af A. H VI, 688. Topelius, Z.} Sånger. II. Af C. v. B...................................... V, 278. Travellers, The, guide in Sweden. Af C. M. R............................. VI, 264. Turgenjev, I., Rök. Af E. v. Qvanten..................................... II, 895. Upprop till svenska folket af en fosterlandsvän. Af C. v. B............ V, 182. Ur en samlares papper. 1, 2. Af —rn...................................... II, 861. W. W., Tyskland, Frankrike och Sverige. Af C. v. B........................ V, 182. Weber, G., Våra dagars historia. Af C. v. Bergen........................ IV, 97. Wecksell, J. J., Samlade dikter. Af E. B................................ III, 379. Wijkander, O., En konung. Skådespel. Af N. S, .......................... III, 283. Vilbort, J., Herr von Bismarcks værk 1863—1866. Af C. v. B. ... V, 182. Wilkens, C., Nationalitetsidéns gyldighed. Af A. H..................... II, 658. Vita beati Brynolphi condam episcopi scarensis. Af —rn................. IV, 80. Vita sive legenda cum miraculis dne katherine sanctæ memorie. Af —rn. IV. 78. Litteraturöfversigt.................................... II, 669, III, 96, IV, 477. Nyutkomna böcker...................................... VI, 272, 381, 479, — 555. Månadsöfversigt. IV, 93, 188, 288, 383, 479, 569, V, 95, 191, 286, VI, 285, — 383. Strödda meddelanden............................................. VI, 183, — 274. Ff s. t ni. k ; if N 1? 'I -kXX J j;±{J ,A^ s^.