Vetenskapsakademiens Bibliotek STOCKHOLM A. L. Tidskr. Sv. ..(petz fus 1925)^ * X? J/* FRAMTIDEN. ■ ■ . . TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. S UNDER MEDVERKAN AF FLERA SKRIFTSTÄLLARE UTGIFVEN AF CARL VON BERGEN. FEMTE BANDET. (Fjerde årgängen, 1871, januari—juni). STOCKHOLM, L. J. HIERTAS FÖRLAG. 1871. 4 , STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN. 1871. FEMTE BANDET. (Fjerdé årgången, 1871, januari—juni). INNEHÅLL. (Första häftet, januari). Sid. Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 1. Af V. E. Öman. ‘ 1. Bilder från fjerran länder. 1. En framtida eröfrarestat. — 2. Om clet europeiska missionsväsendet i Kina. Af Herman Annerstedt. 20. Politiska betraktelser. 5. Om de politiska partierna i Sverige. Af —t— 48. Ännu några ord om kriget och de svenska sympatierna. Af L. J. H. ........................;................................ 70. Anmälningar: Bellmans samlade skrifter. Af —rn 92. Måaadsöfversigt. Af C. v. B..................................... 95. (Andra häftet, februari). Den gammalkristna konsten i Roms katakomber. Af L. Die- trichson................................................ ••••• 97. Om en fri högskola i hufvudstaden. Af P. A. Siljeström 127. Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 2. Af V. E. Öman. 145. Några ytterligare upplysningar till besvarande af frågan om billiga jernvägar och deras trafikförmåga. Af L. J. H. 169. Anmälningar: Klemming, G. E., Sveriges dramatiska litteratur till 1863. Af C. S—e. — Skrifter med anledning af kriget. Af C. v. B 179. Månadsöfversigt. Af C. v. B................................... 191. (Tredje häftet, mars). Frihets- och enhetssträfvanden inom nordens skaldskap på 1790-talet. Af Fredrik Bajer ............................ :..... 193. Om marknader och deras inflytande på handel och arbete. Af Herman Annerstedt 208. Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 3. Af V. E. Öman. 220. Undersökningar rörande lifvets och organismernas ursprung. Af A. F. Åkerberg 234. Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. Af P. A. Gödecke 249. Sid Anmälningar: Några ord om den nyaste litteraturen i Sveriges historia. Af T—m. — Teaterfrågan. (Betänkande af teaterkomitén. — Josephson, Våra teaterförhållanden. — Stjernström, Om teatern). Af C. S—e. — Lyrik och drama. (Sånger af Topelius. — Samlade dikter af Carlén. — Ackorder af L. v. Kræmer. — Lyriska dikter af Bäck- ström. — Dramatiska studier af Bäckström). Af C. v. B............... 268. Månadsöfversigt. Af C. v. B....................................... 286. (Fjerde häftet, april). Politiska betraktelser. 6. Om det svenska beskattningsväsendet samt om den’politiska och kommunala rösträtten. Af —t— ................. 289. Studier öfver våra folkvisor från medeltiden, i. Hedendomens ’ poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendo- men. (Forts.) Af P. A. Gödecke.............................. 309. Luther i hans betydelse för vår tid. Af Carl von Bergen. 354. Anmälningar: Estländer, Den finska konstens och industriens utveckling hittills och hädanefter. Af —rn................................................. 381. (Femte häftet, maj). Arbetarerörelsen i Sverige, dess utveckling och framtidsut- sigter. Af Axel Krook............................................. 385. Svensk historia i svensk roman. Ett bidrag till fäderneslandets litte- raturhistoria. 1. Af Carl Silfver stolpe........................... 413. Niniveh och Babylon i de nyaste upptäckternas ljus. 1. Af E. Ch. Brag ' 429. Anmälningar: Svenska fornminnesföreningens tidskrift. I, 1. Af E—g. — Calderon, Trenne dramer; Ariosto, Den rasande Roland. D. 4. Af V. E. Ö. — Réville, Dogmen om Kristi gudom; Schwarz, Predikningar. Af C. v. B.......................................................... 457. (Sjette häftet, juni). Slutord angående kronologien af Jesu lefnad och Johannes- evangeliet. Af N. W. Ljungberg..................................... 481. Niniveh Och Babylon i de nyaste upptäckternas ljus. 2. Af E. Ch. Brag'. 499. Svensk historia i svenök roman. Ett bidrag till fäderneslandets litte- raturhistoria. 2. Af Carl Silfverstolpe........................... 513., Om riddarväsendet. Ur medeltidens kulturhistoria. Af V. E. Lid- forss......................................................... 538. Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln förenlig lära? Af. Carl von Bergen 552. Svensk språkforskning. Johan Er. Rydçivist. I. ' • Vid Svenska akademiens offentliga sammankomst i December år 1827 uppträdde som vinnare af ett »heders-accessit» amanuensen vid kungliga biblioteket, juris utriusque kandidaten Johan Eric Rydqvist, då 27-årig. Vid prismedaljens Öfverlemnande till den lycklige segraren uttryckte akademiens direktör, ordensbiskopen J. O. Wallin, detta upplysta Samfunds tillfredsställelse med täfiings- skriften, som befunnits ådagalägga »en ovanlig sakkännedom, ett skärpt omdöme och en lika yppig som liflig framställningsförmåga.» Utan att i allt kunna gilla författarens åsigter, eller, som orden föllo sig, »göra hans tankar till sina», gjorde dock akademien »med nöje rättvisa åt hans sjelfständighet» och trodde sig till sist ha grundad förhoppning om att i honom »hafva upptäckt ämnet till en utmärkt konstdomare.» På svagare grund har akademien en och annan gång fotat förhoppningar. Framfarna^ dagars Vittra Idrotter i jemförelse med samtidens — detta är titeln på hr Rydqvists akadeiniska pris- skrift — är i sjelfva verket, för att begagna oss af författarens egna ord, en »vitterhetens pragmatiska historia i smått», en öfver- blick af den i egentlig mening sköna litteraturens öden inom Vester- landet, från dess första upprinnelse till den ståndpunkt, på hvilken hon befann sig, då författaren gjorde henne till föremål, för sin skildring. Företrädesvis dröjande vid det, som, »till följd af sin natur eller händelsernas sammanträffning, fått en högre betydelse och verkat på gången af det hela», någon gång, som det vill synas, vid det, som genom riktningen af skildrarens egna studier inom det litteraturhistoriska området eller genom uppfattningen inom den skola han då tillhörde, erhållit en sådan mera tillfällig bety- delse, uppmäter hr Rydqvist raskt och säkert det uppgifna studie- fältet, visserligen ej så strängt metodisk i sitt framåtgående, men dock med bibehållande af ett inre sammanhang, hvars anknytnings- Framtiden. Band 5. 1 2 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. punkter utan svårighet finnas af den på detta område något hem- mastadde. Med aktningsvärd sakkännedom uppträder här i för- bund en säkerhet i uppfattningen, en mångsidighet i belysningen en finhet och skärpa i det estetiska omdömet, som afgjordt vitna om icke blott rika naturliga anlag, utan äfven om tillgodogjordt vetenskapligt arbete, om verklig bildning, om positiva insigter. Då vi till vår uppgift satt, icke att lemna en genomgående skildring af hr Rydqvists hela litterära verksamhet till dato, utan allenast att, med erinran i förbigående om hvad anmärkningsvärdt han på andra skriftställeriets områden åvägabragt, lemna en öfver- blick af hans betydelsefulla verksamhet som språkforskare, må det vara oss nog att korteligen anföra, det den nyss nämda prisskriften icke var hr R:s första försök på den vittra vädjobanan. Biogra- fiskt lexikon "omnärnner först några kritiska artiklar och metriska öfversättningar från de grekiska idyllskalderna, intagna i G-öteborgs tidningar under åren 1819—1824. Om dessa ungdomsförsök ha vi ej haft tillfälle att taga någon kännedom. I Atterboms Poetisk kalender, årgångarne 1821 och 1822, uppträder hr R. med fyra mindre poem, fulla af fosforistiskt klingklang, men icke saknande ett och annat sjelfständigt drag. Längre fram, år 1825, möter oss hr R., anonymt, som öfversättare af valda stycken ur Thom. Moores Irländska Melodier och Dikter samt af en saga af Novalis, ett försök icke utan aktningsvärda förtjenster, men tydligt nog ådagaläggande att författarens väg till storhet ej låg i denna rikt- ning. Värmen är ej tillräcklig; diktens ädla metall kommer ej i flytning och faller ej ledigt ut i den nya formen: konstsinnet, hur fint det än må vara, ersätter ej den skapande, eller, om man här så vill, om‘skapande diktarförmågan. Derimot visar den karakteristik öfver Moore, som öppnar det lilla häftet, oafsedt någon svulst och ordrikhet, som vi delvis skrifva på skolans räkning, en mogenhet i omdöme, en gryende stilistisk talang, värda att lägga märke till. Två år efter detta första, något mera betydande försök, vann hr R., som vi redan nämt, sin första stora akademiska seger. Med ett lefvande sinne för konsten i alla dess riktningar och med en redan då genom omfattande, grundliga konsthistoriska studier skärpt kritisk blick, föll det sig helt naturligt att hr R., gynnad af tidsomständigheterna, tog fasta på Svenska akademiens honom gifna förord och uppträdde som konstdomare i större skala. Organet för denna hr R:s verksamhet blef den vittra tidningen Heimdal,. som började utkomma i Maj månad år 1828 och med ett nummer i veckan fortfor att utgifvas till och med år 1832. Tidningen »var stäld under en redaktörs (hr Rydqvists) enskilda inseende och SVENSK SPRÅKFORSKNING. 3 ledning», erhöll bidrag frän »utmärkta litteratörer och konstdomare» och hade satt till sitt förnämsta mål »att väcka det allmännas deltagande och värma för det sköna, glada och tillfredsställande» samt att »reda begreppen och utbilda omdömet om det i dessa mål sannt förträffliga.» Strängt ville redaktionen dock ej begränsa sitt område, ville behandla äfven »andra föremål af åtskillig art och natur, vare sig att det rörde menniskans inre angelägenheter eller mera praktiska förhållanden.» Blott ett ämne för offentlig behandling stäldés utom de liberalt uppdragna gränserna, måhända' derför, att det icke hade något. alls att skaffa med »det sköna, glada och tillfredsställande»; det var politiken, såväl den inhemska som den utländska. Icke utan skäl skulle man mot det sätt, hvarpå Heimdal full- gjorde sin pligt som vitter granskare, kunna anmärka spridda fall af onödig småaktighet, af obefogad ensidighet, af någon benägenhet att underskatta ännu icke hallstämplade förtjenster; i stort likväl visade han sig vara en äkta son af de nio mör: skarpsynt, vaksam, om också just icke helig, så likväl sedligt oförvitlig så godt som någon af de andre gudarne, korteligen en förträfflig, vidtkrjngskå- dande väktare af den bro, som leder upp till den konstnärliga odödlighetens tempel. Då det goda förslag, utgifvaren af Heimdal i sitt förord förslagsvis uppstält, att medarbetare i tidskriften skulle antaga hvar sin »fortfarande signatur», icke vunnit efterföljd, faller det sig naturligtvis svårt, att med visshet kunna bestämma hvad som bör tillskrifvas utgifvaren sjelf eller annan person. - Utan tvifvel' misstaga vi oss dock ej, om vi på hans räkning föra den granskning af C. J. L. Almqvists Svensk Hättstafningslära, som finnes införd i årgången 1831, N:o 45. Denna uppsats är för oss af så mycket större intresse, som han är det första märkligare bevis på att hr Rydqvist börjat rikta sin uppmärksamhet på mo- dersmålets skick och lagar, samt, som det vill synas, äfven börjat göra särskilda filologiska studier på . detta område, med utsträck- ning äfven till de vidsträcktare rymder, som genom Grimms stor- artade explorationer blifvit öppnade för den historiska språkforsk- ningen. Åtminstone omnämnes i den i fråga varande recensionen Jacob Grimm med högt beröm som »en af de störste, om ej den störste bland nu lefvande språkforskare», och hans Deutsche Grammatik, hvaraf just samma år tredje bandet utkom, prisades som ett »odödligt arbete», hvilket »spridt ett nytt och klart ljus öfver de germaniska språkens ursprungliga skaplynne och histo- riska utbildning.» Med anledning af den rådande förbistringen i svensk rättstafning, hvilken Almqvists här ganska fördelaktigt be- 4 FKAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. dömda arbete gjort till sin uppgift att bringa till stadga och öf- verensstämmelse, beklagar recensenten bristen på ett svenskt lexikon och en »duglig grammatik», missmodigt tilläggande: »men något sådant lär man icke ha att hastigt förvänta, af det skälet att man i Sverige icke veterligen har någon filolog i högre mening». Denne »filolog i högre mening», denne »verkligen lärde och skarpsynte språkforskare» — ett »i alla tider sällsynt fenomen» — fans lik- väl, okänd för sig sjelf måhända och ännu icke fullfärdig, men i stillhet växande för framtida stordåd; det var, så vidt vår ofvan gjorda förutsättning är riktig, recensenten sjelf. Vi tro oss igen- känna samme granskares hand i ett bedömande af C. J. L. Alm- qvists Svensk språklära, hvilket året derpå finnes intaget i Heim- dal, n:is 13 och 14. Den snillrike, mångfrestande, för hugskott så eftergifne Almqvist möter här en domare, i hvilkens spridda inkast förråder sig samma ordningssinne i stort, samma kärlek för tillförlitlig ransakning i detalj som ytterligare stadfäst och i storartad tillämpning framdeles möter oss i Svenska språkets lagar. Redan här märker man äfven de första, men ganska bestämda dragen af en i vissa frågor sedermera strängt vidhållen konservatism, såsom t. ex. i frågan om den grammatiska terminologien, der re- censenten förordar bibehållandet af de under latinska språkets seklerlånga studium tillkomna benämningarna dem Almqvist, här- . utinnan ej den förste, sökt ersätta med nybildade svenska tekniska ord och uttryck, af hvilka en del — af granskaren äfven vilkorligt gillade — på grund af verkligt goda egenskaper, numera, utan eller med obetydlig förändring, ingått i den elementära språkun- dervisningen, andra derimot, såsom långsökta och långsläpigt om- skrifvande, i sin ordning fått vika för mera träffande och an- vändbara. Med sista dagen i året 1832 slutade Heimdal sitt icke fullt femåriga lif. Tidskriften, som, för att begagna redaktionens egna ord, tillkommit för att fylla »det tillfälliga behofvet af en journal för vitterheten och den sköna konsten», ansåg sig sjelf öfverflödig, då med ingången af året 1833 på annat håll en målsman för un- gefärligen samma intressen uppstått och börjat verka. Det var i den Upsala grundade Svenska Litteraturföreningens Tidning, som med rikare krafter och efter större måttstock vidtog der Heimdal slutat. Såsom medarbetare i den nya tidskriften åter- finna vi hr Rydqvist, dels under namnteckningen R—t såsom för- fattare till åtskilliga utförligare recensioner af poetiska och litterär- historiska arbeten, af konstverk och konstnärsverksamhet, dels, enligt uppgift i Biografiskt Lexikon, såsom anonym bidragare med SVENSK SPRÅKFORSKNING. 5 smärre uppsatser och anmälanden, rörande litteratur och skön konst i hufvudstaden. I de signerade uppsatserna träder oss den Rydqvistska kritiken till möte med bibehållande af samma skap- lynne, som hon uppenbarat i Heimdal, här och der något omild, men synbarligen alltid med rättvisan till högsta grundsats O, städse gående på sak och försmående den då rådande utländska smak- filosofiens barbariskt tillknådade språk och förment djupsinniga spekulationer, motståndare till allt svammel, all genialisk och half- genialisk oroda på diktandets och tänkandets område, korteligen i besittning af just de egenskaper vi älska finna i en upplyst och rättrådig granskning. Af Rydqvist språkforskaren ha vi i Litteratur- tidningen ej funnit flere spår, än en i recensionen af Wieselgrens Sveriges sköna litteratur framkastad önskan, att nämde författare, bland det myckna han ordat om våra äldre förhållanden, äfven måtte berört vårt språks relation till andra tungomål. (Argången 1836, sid. 211). Om vi, med förbigående af en år 1833 utgifven liten skrift om Stockholms Djurgård (Djurgården förr och nu), vända oss till den i tidsföljd närmsta af hr R:s vittra idrotter, ha vi att an- teckna en andra akademisk seger, denna gång vunnen inför den areopag, som bär namnet »Kongl. vitterhets-, historié- och anti- qvitets-akademien.» I den »arkeologiska» afhandlingen Nordens äldsta skådespel, prisbelönt af nämda samfund året 1836, upp- träder hr R. iklädd lärdomens fulla rustning, hvilken han uppbär med den mogne vetenskapsmannens kraft och den genombildade stilistens ledighet och behag. Det är visserligen sant, att, hvad den lärda apparaten beträffar, densamma på ett och annat ställe blifvit ståtligt utbredd utan att egentligen komma till någon nytta vid den framstälda uppgiftens lösande 2), det är sant att författarens skarpsinnigt utbildade och väl försvarade åsigter icke alla kunnat vinna efterkommande forskares obetingade godkännande 3), ja, oss synes att en något dryg del af den prisbelönta afhandlingens in- nehåll strängt taget löper på sidan af det uppgifna ämnet: alla dessa anmärkningar förmå likväl icke beröfva undersökningen det värde hon i sig sjelf eger som högst intressant och lärorik detalj- forskning, ganska påtagligt hållen och förd i Grimms maner, rik ’) Ett bevis derpå är hr Rydqvists rättvisa dom öfver den af nya skolan sä illa lidne Fr. Cederborg. 2) Sä genomgås t. ex. ganska omständligt de så kallade »folkmaskerna» i alla tider och länder, oaktadt Sverige »ej haft någon egentligen lokaliserad folkmask». 3) Så hr R:s, af Ljunggren [Svemlca dramat, sid. 5 ff.) diskuterade förmodan, att Eddans såuger blifvit afsjungna eller reciterade under min- och åtbördspel. 6 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. på jemförelser, till en del äfven af språkvetenskaplig art, rik på uppslag och icke heller i saknad af dessa mästarens hypoteser, till hvilkas uppställande denna gång just i det behandlade ämnet låg något både lockande och tvingande. Sommaren 1836 begaf sig hr R, med offentligt understöd, på en studieresa i främmande land. Danmark, Tyskland, Belgien, Frankrike och Italien besöktes. Sina intryck och iakttagelser från denna Tärd, som slutade hösten 1837, meddelade hr R. året derpå i en bok, med titeln Resa i Tyskland, Frankrike och Italien, hvaraf likväl endast första delen, skildrande Tysklandsresans min- nen, utkom i tryck. . Det tråkiga Berlin, det trefliga Dresden, det minnesrika Nürnberg, det artistiska München, alla dessa medel- punkter för odling, historiska minnen och folksed gästades längre eller kortare tid af den nordiske vandringsmannen, som, lärd och konstkännare på en gång, med raska, säkra och fina drag i sin anteckningsbok fäste de bilder ur denna rika omvexling, som mest tilltalat honom och i kanten skref tänkvärda reflexioner öfver det iakttagna, Äfven här märkes ett och annat drag af språkforska- rens hand. Systematiskt har hr R i denna sin bok förut börjat tillämpa en regelmässig olika användning af e och a uti ändelse- artikeln af substantiv och adjektiv, en reform öfver hvilken han uttalar sig särskildt i en »anmärkning» vid bokens slut. I en not till sidan 5 ff. kommer betoningen inom åtskilliga språk på tal, dervid förf., på grund af anförda skäl, gör den anmärkning, att om i något språk en yttre beteckning af accenten vore nödig, så vore det i svenskan (sid. 7). Utan att man derför tillskrifver detta möte någon särskild betydelse för hr Rydqvists framtida skrift- ställareverksamhet, förtjenar dock antecknas, att på denna resa han' i den germaniska språkforskningens dåtida hufvudsäte, Göt- tingen, gjorde bekantskap med bröderna Grimm, med Lachmann, den skarpe textkritikern, utgifvaren af »das Niébelungenlied» och med »den gamle Benecke», hvilken äfven förvärfvat ett aktadt namn som textutgifvare och forskare i Tysklands äldre litteratur. Sommaren år 1839 afled erkebiskop Wallin. Om hr R. till denne oförgätlige, store man stått i någon särskild tacksamhets- förbindelse, känna vi icke; icke heller finna vi det nödigt ätt söka efter en dylik, här obehöflig, väckelse till den »Minnesteckning» öfver J. O. Wallin, med hvilken hr R., samma år, bragte sin gärd af beundran och erkänsla å den hädangångne väldige psalmsån- garen och talaren. Äfven här förnekar sig icke det kritiska draget i tecknarens skaplynne, det på sak gående i hans sätt att upp- fatta. Utan smicker, sant, stundom vältaligt, framhåller han de SVENSK SPRÅKFORSKNING. 7 stora förtjensterna, utan att derför, som många i dylikt fall för sed hafva, lemna felen, bristerna, svagheterna oanmärkta. Starkare i teckningen än i koloriten, försmående motsättningens effekter, är den bild hr R. lemnat kanske något blek, men det oaktadt mera träffande och trogen än någon annan som kommit under våra ögon. Som ett, ur vår synpunkt, märkvärdigt drag, vilja vi, innan vi gå vidare, allenast anmärka, att hr R., specielt i fråga om Wallins öfversättning af Johannis evangelium och ' epistlar, icke med tystnad förbigår de språkfel, som der förefinnas i allt för rikt tal, och som alltid måste förekomma, då författaren vill gifva uttrycket en fornartad prägel, utan att ega annat stöd vid detta vanskliga företag än det, som ligger i »fint gehör och språktakt.» Samtidigt med sin »Resa» utgaf hr R. en skrift om De civila embetsmännen i Sverige, ett arbete, som icke varit för oss till- gängligt, och om hvilket vi derför ej kunna yttra oss. Af ett lifligt intresse för fäderneslandets politiska utveckling tycker man sig redan här och der i hr R:s föregående skriftställareverksamhet skönja spår; dock har han först med anledning af den märkvärdiga riksdagen 1840 funnit sig manad att offentligen, likväl anonymt, uppträda på denna arena, full af skri och dam, för att. pröfva äfven sina krafter på lösningen af det vigtiga samfundsproblem, representationsändringen, som då satt en myckenhet mer eller mindre begåfvade hjernor i utomordentligt stark verksamhet. På intet område löper en duglig man så stor fara att blifva miss- förstådd, misstydd och misskänd, som på det politiska. I Tidens oro och tidens kraf (2 häften, 1840) är det genomgående grund- draget otvifvelaktigt en sansad konservatism, stödd på bestämd öfvertygelse, väl genomtänkt och kraftigt försvarad. Vöre för den opartiska granskningen, såsom ty värr ofta nog för det allmänna omdömet, ett slagord tillräckligt att bryta stafven öfver verksamhet och åsigter, skulle en förkastelsens dom dermed snart vara fäld öfver detta hr R:s verk, så mycket förr, som just den då i fråga satta förändringén i representationssättet, tvåkammarsystemet, mot hvilken han argumenterar, nu vunnit tillämpning i vår statsstyrelse, och de uppstälda betänkligheterna således de facto blifvit på det amplaste vederlagda. Går man likväl närmare in på hr R:s gransk- ning, följer man i detalj hans kritiska belysning af ställningar och förhållanden, skall man på mer än ett ställe nödgas vidgå, att hans uppfattning hvilar på god grund, att med den genom- förda förändringen en del af de påpekade olägenheterna, oegent- ligheterna och farorna icke underlåtit att framstå och göra sig känn- och märkbara. Man skall äfven med tillfredsställelse finna 8 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANDA RI. att han i ett och annat ådagalägger en verkligt liberal hållning, att han till exempel icke är vän af det s. k. centralisationssystemet, icke godkänner penningen som måttstock för representationsrätt, att han framhåller arbetets rätt, utan att dock göra detta begrepp så trångt, som en viss, i hög grad illiberal partiriktning inom vår tid, m. m. Med lättadt sinne vända vi oss från den statsvetenskapliga sidan af hr R:s litterära verksamhet för att, efter nio års förlopp, se honom inträda som ledamot i det samfund, hvilket med ett pris utmärkt hans afhandling om »Nordens äldsta skådespel». Sitt inträde i kongl. vitterhets-, historié- och antiqvitetsakademien tog hr R. med ett tal om Den historiska språkforskningen, som- maren 1849, men utgifvet först år 1851. I denna lilla afhandling uppträder den utmärkte granskaren och upptecknaren af vårt språks häfder för första gången uteslutande på ett område, der inom kort ingen skulle göra honom främsta platsen stridig. I det tysta, under år af mödosam forskning, hade här grunden lagts till en vetenskaplig storhet, som, då tiden var inne, med ens fram- trädde fullfärdig. , Om utrymmet sådant medgåfve, vore här utan tvifvel lämpligt att taga i betraktande den historiska språkforskningens utveck- lingsgång, vore lämpligt att visa, hvar den svenske lärde anknöt sin länk i den kedja af bokliga verk, som, fästade vid högtberömda namn och tillkomna under den jemförelsevis korta tiden af icke fullt ett halft århundrade, framlagt så vigtiga resultat af omfat- tande detaljforskning, ordnad under snillrikt funna lagar af, i stort taget, obestridlig giltighet, att i och genom dem uppstått en ny vetenskap af den .mest genomgripande betydelse för språkstudiet och för ögonblicket kanhända det schakt till en förgången kulturs innandömen, som räknar de, flitigaste arbetarne och framter den största malmfyndigheten. Men då vi i denna punkt måste fatta oss så kort som möjligt, vilja vi blott flyktigt vidröra ett och annat af det nödvändigaste, ’ utan anspråk på fullständighet och med re- servation för förbiseenden. Vid midten af vårt århundrade var de första, stora upptäck- ternas tid förbi. Rask hade då hvilat snart tjugu år i sin graf, allt för tidigt bortryckt från en ärofull verksamhet, som dock varit tillräckligt rik på fullföljda företag och banbrytande uppslag att sätta hans namn högt bland deras, hvilka vetenskapen räknar till sina oförgätlige. Honom hade Wilhelm von Humboldt, den lärde och djupsinnige språkfilosofen, författaren till den berömda boken om Kawispråket, m. m. följt. Jacob Grrimm, den historiska språk- SVENSK SPRÅKFORSKNING. 9 forskningens förnämste målsman på det samfälda germaniska? om- rådet, hade då genomarbetat sitt väldiga material och som en präktig efterskörd på det fält, der hans verksamma ande och hand förut inhöstat så rika skördar ur vårt stamfolks språk, rättsväsende och gudalära, just öfverlemnat sin Geschichte der Deutschen Sprache (1848). Dobrowski, som gått hädan 1829, hade redan sju år före sin död hunnit nedlägga frukten af sina lärda inödor i det för den slaviska linguistiken betydelsefulla verket Institutiones linguœ sta- vicœ dialècti veteris. Bopp, som i stor skala tillgodogjort sig de nya forskningarna i sanskrit och zend, i slaviska så väl som i germaniska och till en del äfven i keltiska språk, hade i det när- maste afslutat sitt väldiga, jemförande språkverk, Vergleichende Grammatik, och på det nybrutna fältet arbetade oförtrutet, dels i desse föregångares spår, dels sjelfständigt, Pott, Zeuss, Curtius, Schleicher, Miklosisch m. fl. Dialektforskningen var i gång, ut- gifningen af fomskrifter bedrefs på alla håll raskt och med en noggranhet och insigt, som lemnade helt andra resultat än före- gående tiders halflärda, vågsamma företag i denna riktning. Hvad den skandinaviska norden och särskildt vårt land be- träffar, hade den nya tidens exakta forskning i språk och fornhäfd icke stannat efter grannländernas. I Danmark, det lilla men lifs- kraftiga landet, hade Rask först skapat en vetenskaplig isländsk grammatik, hade utgifvit Björn Haldorsons isländsk-latin-danska lexikon samt med sin angel-saxiska och sin friesiska språklära väsendtligt bidragit att underlätta kännedomen om beslägtade tungor. Att den isländska litteraturen i Danmark sedan lång tid tillbaka haft sina flesta och mest nitiska dyrkare är en känd sak. Också hade der med lofvärd ifver först den Arna-magnæanska Kommis- sionen och sedan, längre fram i vårt århundrade, det af Rafn stif- tade Oldskrift-Selskabet. samt det Nordiske Literatursamfundet sörjt för utgifvande af det vestra Skandinaviens gamla skriftverk i allt bättre, allt mera tillgänglig gestalt, och en följd af goda öfver- öfversättningar bidrog i sin . mån att underlätta studiet af detta det dyrbaraste underlag för fosterländsk bildning och sprida1 in- tresse derför. Den nordiska mytologien hade nu funnit bearbetare i den lärde Finn Magnusen och i Rasks lärjunge ,N. M. Petersen, den förre dessutom känd som tolkare af den äldre Eddan, den senare, mångsidigt verksam, här i synnerhet beaktansvärd som grundlig kännare af alla de nordiska språken, hvilkas öden han högst förtjenstfullt tecknat i sin Det danske, norske och svenske Sprogs Historie, som utkom 1830. Hvad särskildt det danska språket vidkommer hade Rask, som äfven utgifvit en kortfattad 10 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. dansk grammatik, afsedd för England, under de senare åren af sitt lif egnat icke liten möda åt ett försök att bringa förnuft, ord- ning och öfverensstämmelse i sitt modersmåls rättskrifning, ett i det närmaste lönlöst, tacklöst arbete, men icke dess mindre af stor förtjenst. Hans motståndare, Chr. Mohlbech, en rörlig ande, hvilken först gjort sig bemärkt §om estetiker och litteraturhisto- riker, hade derjemte vändt sin håg åt språkforskningen och på detta område åstadkommit en Dansk Ordbog (1833) och ett Danskt Dialekt-Lexicon (1841). Danmarks gamla lagar och rätter hade af juristen Kolderup-Rosenvinge blifvit utgifna (1821—46), visser- ligen ej så fullt tillfredsställande, att ju icke senare utgifvare, med större insigt i forna språket och skarpare kritisk blick, funnit åt- skilligt att ändra och förbättra, men dock i tillräckligt godt skick att kunna i nödfall användas äfven vid språkstudier. I Norge, der oafhängighetskänslan efter en seklerlång sömn åter vaknat, ungdomlig, frisk och stark, lik prinsessan sofvande i skogen, tog studiet af »oldnorsk», som man väl kan tänka sig, snart liflig fart. Sträfsammast var måhända P. A. Munch, som i förening med R. Keyser utgaf Norges Gramle Love (1846—49), i förening med Unger Det oldnorske Sprogs eller Norrönasprogets Grammatik (1847), ensam »den ældre Edda» (1847), Det gothiske Sprogs Formiere (1848), Sammenlignende Fremstilling af det danske, svenske og tydske Sprogs Formlære (1848), Forn-Sven- skans och Forn-Norskans Språkbyggnad (på svenska, Stockholm 1849). Om vi tillägga Lange, som i förening med Unger började ùtgifva Diplomatarium Norvegicum (1847—) och Holmboe, som år 1848 utgaf sin språkjemförande afhandling om »det oldnörske Verbum», äro väl intill den tid vi på förhand uppstält som gräns, Norges bästa namn inom det rent språkliga området af den nor- diska fornforskningen nämde, och — med undantag för några ypperliga aftryck af gamla handskrifter, såsom bl. andra Fager- skinna af Munch och Unger (1847), Alexanders Saga, utg. af Unger (1848), Olafs hin helga Saga, af Keyser och Unger, Konge- speilet, af Keyser, Munch och Unger (1848) — äfven deras hit hörande verk. Äfven det i Norge herskande folkspråket, söndrat i ett mångtal bygdemål och ännu fåfängt sökande det i dem ge- mensamma, som med nationens allmänna bifall kan vinna upp- höjelse till riksspråk, hade funnit sin vetenskapliga målsman i Ivar Aasen, som år 1848 utgifvit första upplagan af Det Norske Folkesprogs Grammatik, ett arbete af större betydelse genom det nya stoff, som der fans sammanfördt, än just genom sjelfva be- handlingen, som ännu ej uppnått den reda i plan och jemnhet i SVENSK SPRÅKFORSKNING. 11 fördelning, den i allmänhet säkra, förträffliga hållning, som gör den nya upplagan (1864) till ett mönster för dylika arbeten. Icke ringare i värde var det bidrag till kännedomen om de nordiska tungorna Aasen ett par år derefter lemnade med sin Ordbog over det norslce FoTkesprog, af hvilken nu med otålighet motses en ut- lofvad ny upplaga. I Sverige, der Stjernhjelm i det sjuttonde och Ihre1) i det adertonde århundradet som de främste på det språkvetenskapliga fältet med ära fört våra runor, hade, bland den götiska skolans män, af hvilka flere med förkärlek egnat sig åt studium af våra fornhäfder, särskildt A. A. Afzelius gjort sig bemärkt såsom öfversättare af Hervara saga (1812) och af den äldre Eddan (1818), hvars text han samma år utgaf i förening med Rask2), som då vistades i Stockholm. Särskildt för svensk språkforskning öppnades en oskatt- bar källa, då våra gamla landskapslagar, från och med år 1827, började ånyo utgifvas. Det är blott en mening om det sätt, på hvilket utgifvarne fullgjort sitt uppdrag. Professor Schlyter, vid de bägge första bandens 3) utgifning biträdd af professor Collin (afled 1834), tillkommer isynnerhet äran af detta arbete, som hvad noggrannhet och texttrohet vidkommer torde söka sin Eke och som dessutom i de omsorgsfullt utarbetade glossarierna till hvarje band fått ett tillägg i värde, som gör detta verk dubbelt dyrbart för forskaren. Visserligen hade dessutom Fant och J. H. Schröder, biträdd af Greijer, utgifvit Scriptores Berum svecicarum 1818, 1828), Liljegren de tvänne första banden af Svenskt Diplomatarium (1829, 1837), fortsatt af B. E. Hildebrand med ytterligare tvänne (1842, 1850), hade Gumælius i Iduna låtit aftrycka ett stycke af Hertig Fredrik och Rietz offentliggjort åtskilliga mindre nogranna aftryck af fornsvenska andeliga skrifter ; men någon större rörlig- het i utgifningen af vår medeltids litterära qvarlåtenskap förspordes likväl först sedan »Svenska Fornskrift-sällskapet» år 1843 blifvit stiftadt. Det kan vara öfverflödigt att här uppräkna de för hvarje vän af svenskt. språkstudium väl bekanta förträffliga editioner af medeltidshandskrifter, som nu i rask följd sågo dagen, ombesörjda af män, sådana som herrar G. E. Klemming, George Stephens, Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, C. F. Lindström och J. A. Ahlstrand. — Det grammatiska studiet af vårt modersmål visar sig under den ') Vi taga oss friheten att räkna Ihre bland våra landsmän, oaktadt en af de all- vetande tyskarne nämner honom som »den berömde engelske språkkännaren». Se Wein- gaertner, Die Aussprache des Gothischen, sid. 4. 2) Rask utgaf samma år äfven »Snorra-Edda». 3)Vestgötalagen 1827, Östgötalagen 1830. 12 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN, 1871. JANUARI. förra hälften af detta århundrade i förvånande grad pberördt af den storartade omhvälfning i åskådnings- och behandlingssätt, som på andra håll gjort sig gällande i denna lärdomsgren. Det rent pedagogiska mål, åt hvilket härutinnan nästan alla uppträdande författare syftade, afgifver visserligen en på sätt och vis giltig för- klaring, hvarför enskilda män, de fleste i skolans tjenst, ihärdigt vidhängde ett filosofiskt-formalistiskt system, stundom lika haltlöst i det ena som bristfälligt i det andra hänseendet; men af ett sam- fund, sådant som Svenska akademien, hvilken 1836 utgaf sin språk- lära, hade man dock haft skäl att'vänta något bättre än en dylik spjälbygnad, alldeles i saknad af annan fast historisk grund än den knapphändiga »Öfversigt af Svenska Språkets historia», som blifvit lagd så att säga framför tröskeln, en anordning, som, ehuru i om- vänd, ordning äfven träffas hos en och annan af de öfriga gram- matik-skrifvarne och som tyckes visa, att man dock haft en dunkel föreställning om nödvändigheten af ett dylikt stöd. C. J. L. Alm- qvist^ med all sin påflugenhet, hvilken sällan understöddes af till- räckliga insigter1), likväl en man som äfven i vetenskapen icke öfvergafs af sitt snille, lemnade i sin svenska språklära bevis på att han icke förbisett den rådande bristen, då han der lät inflyta böjningsmönster för substantiv och verb ur det äldsta och äldre språket, intog några prof på svenskans forna utseende och slutligen i ett sista kapitel fäste uppmärksamhet på landskapsmålens bety- delse. Värdet häraf förminskas dock betydligt derigenom att böj-; ningsmönstren äro, med afseende på tiden, godtyckligt hopstälda och ingalunda felfria, att språkprofven, åtminstone de äldsta, äro otillförlitliga och att den omåttligt långa lista af ord/ur landskaps- målen, som upptager inimot hälften af boken, dels lider af största brist på noggranhet i aftryck, dels är hemtad ej blott ur goda utan äfven ur betänkligt grumliga, föråldrade källor, hvilket senare likväl i viss mån kan ursäktas deraf att en dialektforskning, bygd på vetenskapligt kritisk uppfattning, då ännu ej kommit tillstånd. Det var först Carl Säve, af hvilkens handskrifna ordförteckning öfver Gotlandsmålet Almqvist gjort ett oförsvarligt slarfvigt bruk, som i senare tider gaf hållning och halt åt studiet af detta styf- ’) Som exempel på Almqvists ogenerade bevisning, på hans tvärsäkra sätt att hugga i sten och tillika på hans sedvanliga slarf kan det vara nog att citera följande rader ur hans Svensk språklära (3:dje uppl., sid. 174.): »Träd, som med rätta heter träd, äfven i flertal och tillhör femte deklinationen, är genom ett vårdslöst bruk på vägen att öfvergå till den tredje (här menas deu fjerde. Den oriktiga siffran qvarstår oförändrad från föregående uppl.) Man säger nämligen ett trä, två trän; men man bör akta sig för sådant». Jmf. Rydqvist, Sv. Spr. lag. II, 137 f. SVENSK SPRÅKFORSKNING. 13 moderligt behandlade område, på hvilket med förundransvärdt seg lifskraft forntida bildningar och former mäktat genom århundraden ■ bibehålla sig midt i den förvandling söm, hand i hand med od- lingen, verkar i andrå språklager och så, småningom ändrar tungo- målens lynne och utseende. Efter denna flyktiga blick på, den germaniska språkvetenska- pens ställning såväl inom som utom vårt land vid midten af detta århundrade, vända vi åter till hr Rydqvists första språkvetenskap- liga afhandling. Den öppnas med en kort inledning, i hvilken först yttras några ord om språkets första daning och utbildning, en fråga af mycket spekulativ natur, som väl i evighet skall vänta på sin lösning, och som äfven aftvingar hr R. den bekännelsen att man »derom vet ingenting.» Kort och bestämdt angifver hr R. derefter den historiska språkforskningens uppgift och förfarings- sätt och visar hvad vinst af henne kan dragas för regelbild- ning och sofring af samtidens språk och under hvilka förbehåll hennes domar kunna göra anspråk på laga kraft. Hela afhand- lingen utgör för öfrigt ett slags praktisk tillämpning af de upp- stälda grundsatserna på spridda fall inom olika områden af mo- dersmålet och afger de bästa bevis, man kan önska sig, för nyttän och nödvändigheten af en dylik språkets belysning, som i de flesta x fall skingrar dunklet och gifver tillfredsställande svar på direkta spörsmål, någon gång blixtlikt bereder nya oväntade uppslag, och afgifver den enda säkra grunden för rättande af fel och vanarter, hvilka vunnit eller sträfva att vinna ingång i tal och skrift. Så visar hi? R. det etymologiskt berättigade i teckningen hv och Åy, der h-ljudet numera försvunnit ur uttalet, framhåller att stafningen fv är »blott en barbarism», som »uppenbarligen innehåller både en oriktighet och en onödighet», påpekar och bevisar felaktigheten af en mängd rättskrifningsförhållanden, såsom t. ex. i någon Ävart, »örngott«, »ländstol», »sednare«, »en i »sönder», »utländning» m. fl., visar hur man missförstått sammansättningarne »eds-öre» (rätteligen ed-söre), »hands-öl» (hand-söl), »följeslagare» (följes-lagare); huru man åt »fastlagen», åt »resenär», åt uttrycket »icke akta för rof» • gifvit en rent af falsk betydelse; huru man på ordböjningens om- råde dels bildat falska arkaismer såsom »i högan loft», »vid bredan bord», dels låtit ett tycke för breda ljud förleda sig till bruk af sådana - nominativformer som »tanka», »droppa», »ända», »timma», ja »måna» och »släda», hvilka nödvändigt fordra en plural på-or; hur man utan rätt i nominativ-fall begagna den oblika formen »närvaro», frånvaro», »öfvervaro» o. s. v. Om händelsevis någon skulle anse den moderna svenskan, med sina nya tycken, alldeles 14 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÄNGEN. 1871. JANUARI. undandragen den forntida ordfogningens bojor och band, blir han snart ryckt ur sin villa af hr R.. som visar, att de adverbiala bild- ningame till mans, till hands, till lands, till sjös, till baka, till handa, till hopa m. fl. räkna sitt upphof från en tid, då prepo- sitionen till ännu styrde genitiv, visar en gammal maskulin entals ackusativform i redan, sedan, hvadan, sällan, och en plural dativ i lagom, stundom, enkom, hvilken äfven återfinnes i det adverbiala uttrycket i löndom, som icke har fördelen att vara en samman- sättning med — dom, utan helt enkelt, i likhet med talesättet i handom, är nyssnämda böjningsfall af gamla substantivet lönd (occultatio). De eljest svårförklarliga uttrycken ingen ting, någon ting, all ting, någon råd, god råd uppenbara för den historisk- grammatiska granskningen hemligheten af sin bildning och framstå som neutrala pluralformer. Såsom sådana kunna ock ingen under och ingen tvifvél betraktas, ehuru skälen för detta antagande ej äro så starka att man kommer öfver sannolikhetens gräns. Bland ordklasser, hvilka under tidernas lopp blifvit mest rubbade i sitt forna skick, framhåller hr R. pronomen, der man icke blott skapat sig nominativer af de gamla accusativformerna annan och någon, af genitiven begge, af dativén hvem, utan äfven, utgående från de nya nämneformerna, bildat sig de tidsenliga genitiverna annans, någons, begges och det underliga hvems. Rå grund af den vid- sträckta rubbningen i pronominalböjningen anser hr R. det icke vara skäl att. längre hålla på den neutrala, tunga formen sjélft, utan låta t falla, ett förslag, hvilket, så vidt vi kunnat finna, dock vunnit ringa efterföljd. Om den felaktiga formen annorstädes (fornsv. annarstaps) blifvit bildad i falsk analogi med annorlunda, annorledes eller, hvilket lika väl kan tänkas, tillkommit genom en nära till hands liggande ljudöfvergång från a till o, lemnas derhän. Hr R. förklarar derefter i öfverensstämmelse med Ihre, tilltalsor- det ni såsom uppkommet genom öfverförande af den verbala böj- ningsändelsen -n i 2 plur. till det pers, pronomen I, en högst egen ordbildning, som återfinnes äfven i prepositionen på, en medeltids- form, bildad genom sammanslagning af konsonantljudet i prep. upp mot prep. å. Beträffande bruket af reflexivt possessivprono- men, som äfven i reflexiv ordställning ofta nog godtyckligt utbytes mot 3:dje personens personliga pronomen, ådagalägger hr R. att hvarken isländskan eller fornsvenskan, som i detta hänseende till- samman med möso-götiskan blifvit af Grimm med beröm fram- hållna i motsats till andra german-språk, strängt upprätthållit det logiska sammanhanget, hvilket i svenskan först i det nya skrift- språket vunnit strängare iakttagande, utan att dock detta förmått SVENSK SPRÅKFORSKNING. 15 göra alldeles slut på en del oriktigheter, hvilka, med' äldre eller yngre häfd, qvarstå som obehagliga minnesmärken af utländsk, tysk, dansk eller fransk, inflytelse på vårt språk. Hr R., som redan år 1832 i sin recension af Almqvists Grammatik (Heimdal, n:o 13) uppmärksammat denna af Almqvist ofullständigt behand- lade punkt, har dock slutligen sjelf funnit detta ämne så »ytterst svårt och grannlaga» att han förtviflar om möjligheten att »för de tallösa enskilda fallen stadga någonting allmängiltigt» och kallar till hjelp, »blick, smak, hand, fyndighet och öfning», hvilka, det är sant, »aldrig blifva öfverflödiga». Efter en blick på några i adjektiv- ställning oriktigt använda adverb, såsom särdeles, alldeles, fram- deles, förgäfves, ungefär m. fl., öfvergår hr R. slutligen till den för vårt språk vigtiga frågan om ordens kön. Det bör icke vara nå- gon obekant, i hvilken gränslös förbistring den s. k. bildningen,, som mist sitt svenska gehör och stolt framskrider på utländska styltor, här bragt allt som en gång var natur, ordning och styrka. Då vi framdeles återkomma till detta ämne, kan det vara nog att nämna, det hr R., som kraftigt ifrar för återväckande till Rf af denna känsla för en i språket ännu kraftigt inneboende lag och som fritager allmänheten från en rättvis förebråelse blott på den grund, att »grammatiken icke fullgjort sin pligt att uppsöka och uppställa språkets lagar, der sådana kunna spörjas», just i detta hänseende sjelf är den man som genom en grundlig utredning återfört reda i förvirringen och åt det lösryckta och vildt kring- spridda återgifvit dess förlorade, säkra fäste. Ännu en språkvetenskaplig liten afhandling, fast af senare dato, vilja vi här omnämna, emedan stället synes oss dertill lämp- ligt: det är den i Svenska akademiens Handlingar, delen 39 (1865) intagna uppsatsen Ljus och irr sken i språkets verld, ett »litet mosaik-arbete af små Undersökningar i flerahanda ämnen», som hr R. sjelf kallar det, utfördt, som det tyckes, under någon stunds hvila från det snörräta stora arbetet, en skiss, ledigt uppdragen, full af tänkvärda, lärorika drag. Om »Den Historiska Språkforsk- ningen» bär tycke af en på förhand utsänd kort antydning om hvad man hade att vänta i hr Rydqvists stora språkverk, så synes derimot den senare, femton år yngre afhandlingen för sin tillkomst ha att tacka ett behof hos forskaren att uttala sig en i en fråga, med hvilken han under årens lopp haft tillfälle till mångsidig beröring. Det är' den om ords härledning, om deras skyldskapsförhållanden. Väl bekant är, till hvilka förvånansvärdt oresonliga resultat i detta fall den gamla foliantlärdomen, än tjudrad af dogmatiska, religiösa eller historiska teorier om språkens upprinnelse, än fritt kringir- 16 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. rande i de’ godtyckliga gissningarnes villmark, kommit med sin naiva klyftighet. Det var först den nya jemförande språkforsk- ningens sundare åsigter, mångsidigare studier och regelriktigare tillvägagående, som öppnat den port, hvilken leder ur detta elände. Man vet nu mera temligen allmänt, att det bär uppåt väggarne, om man söker t. ex. engelskans ursprung i hebreiskan, om man, som 01. Rudbeck, vill förklara det latinska Proserpina med det svenska frossePina, det grekiska Menelaos med menlös, eller om man, utan afseende på ljudlagarnes kraf, på grund af tillfällig lik- het ord imellan, slutar till deras förvandtskap i ursprung och be- tydelse. Man behöfver imellertid ej ströfva vida omkring på detta fält för att, ännu i dag, göra bekantskap med en och annan engelsk »reverend», som i sin stilla dal grubblat i hop en lunta med vid- underliga hebreiska etymologier, en och annan bokaflande tysk fantast, som på keltologiens område far fram lika oförfäradt som salig Rudbeck. Och likväl är vådan af detta, just derigenom att orimligheten ligger i Öppen dag för äfven den i vetenskapen blott ytligt invigde, mindre, än den »upplösning af allt bestående» som från andra sidan hotar, den alkemi, som, med tillhjelp af alla språk- skedningens deglar och rétorter, bedrifves af vissa det högre ve- tandets eller kanske snarare den högre färdighetens adepter i Tyskland och deras trogna lärjungar och eftergörare så inom som utom- det stora fäderneslandets landamären. Det är dock hufvud- sakligen mot det förra slaget af villfarelse, mot den tillfälliga lik- hetens irrsken, som hr R. ansett sig böra varna. »Det blir», säger han, »alltid i högsta måtto äfventyrligt, att bedöma ordens iden- titet, till och med en aflägsnare skyldskap dem emellan, blott efter en ofta alldeles tillfällig och vilseledande yttre likformighet, utan att intränga i de särskilda språkens olika byggnads-art och all- männa inrättning» (s. 113). Ehuru detta yttrande egentligen afser de s. k. homonymerna, eger det inom språkforskningen den vid- sträcktaste tillämplighet och visar sig vara ett så oeftergifligt vil- kor för uppnående af säkra resultat, att till och med stora snillen, väl förtrogna med ljudöfvergångslagarne och i besittning af större språkkännedom än de fleste, någon gång, när de saknat denna fullständiga insigt, gjort sig skyldige till de äfventyrligaste missgrepp, såsom t. ex. Bopp i sitt försök att bestämma de malaj-polynesiska språkens slägtskapsförhållanden, hvilket af en kompetent domare (W. D. Whitney) rent ut kallas ett afskräckande exempel på den komparativa metodens mest karrikerade användning 1). Efter en ’) Language and the Study of Language, 2 ed. p. 245, anm. SVENSK SPHÂKFOKSKNING. , 17 hastig blick på den i språken inneboende lag, som bestämmer kon- sonanternas inbördes ställning och deras öfvergångar särskilda tungo- mål imellan — en lag, som, fastän af Ihre x), och efter honom af Rask, redan känd, värderad och använd, nu mera är allmännast bekant under benämningen den »Grimmska» eller ljud-skredslagen (Gesetz der Lautverschiebung) — påpekar hr R. och styrker genom exempel nödvändigheten af att i hvart särskildt fall bedöma den till pröfning föreliggande saken »efter hennes egen art och eget läge», icke blott efter allmänna lagar, hvilka mången gång, oskyl- digt nog, låta bruka sig som stöd för en alldeles falsk åsigt. Det första af hr R. anförda exemplet på ett sådant den allmänna la- gens stillatigande gillande af en filologisk befängdhet, är den i Upsala-handskriften_ af Ulfilas’ möso-götiska bibelöfversättning bru- kade förkortning fa^ fn, som af gamla utgifvare blifvit oriktigt upp- löst som fan, ehuru den i sina begge former rätteligen föreställer frauja, fraujan, nominativ- och accusativform af ett äfven i vårt forna språk väl bekant ord, som betyder herre. Detta rent ur luften gripna fan, stäldt i lärd jemförelse med. Pan, Faunus•■och Marsernes, af Tacitus (Ann. 1,51) omnämnda^gudomlighet T an fana, skulle nu vara ett och samma med vårt fan, hin onde. En engelsk lärd, Johannes Gordon, hade dock kommit det rätta på spåren, och några år senare förklarade Ihre i sitt Glossarium, först att det vore ett afgjordt misstag att sammanställa de till sitt Ursprung »himmelsvidt» (toto coelo) skilda orden fan, det möso-götiska och det svenska, af hvilka det senare vore en sammandragning af det gamla fiandin (fienden), danska fanden, och sedan, i ett tillägg, att »vännen» Gordon genom bref meddelat honom sin upptäckt af den ■ missförstådda förkortningens rätta upplösning, »hvilken», til- lägger Ihre, »om hon är så sann som hon synes mig sannolik, skall låta fan försvinna ur det möso-götiska språket», hvilket ock skedde. Hr R. visar derefter hur Ihre, vilseledd af ett besatt falskt citat i Spegels' Glossar, låtit draga sig från sin egen riktiga åsigt om härledningen och rätta teckningen af valen (dvalen), för att som förklaring upptaga ett ord valur (valr), hvilket skulle betyda frost, men som aldrig i denna betydelse funnits till; visar nybildningen af det förgifna fornordet Gauthiod, berör flyktigt de begge för- slagsmeningar, som uppträda med anspråk på att lemna rätta tolk- ningen af konung Olofs, med benämningen sköthonung, tillnamn, ’) I de inledande raderna före exemplen pä konsonantöfvergångar yttrar Ihre: »Nornnt enim omnes, qui Linguaa tractarnnt, singulas fere habere ßuo gen,io accom- modatas litterarum permntationes, quas qui non observât, pro alieni^ sæpe habet, quæ. proximæ cognationis sunt». Glossarium Suiogothicum, proœmium, p. XLL Framtiden. Band 5. 2 18 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. och öfvergär derefter till skarskådning af åtskilliga andra fall, der ljudlikhet framkallat eller kunde framkalla oberättigade slutsatser med afseende på ords härstamning eller slägtskapsförbindelser Då det icke är vår afsigt att steg för steg följa hr R. på denna både angenäma och lärorika lilla studieresa, torde det ursäktas, Qm vi med förbigående af jemförelsen mellan lacryma = ddxqv = tår, som valts att försinliga den nya språkforskningens metod och på samma gång lemna bevis för det påståendet att yttre olikhet ingalunda utesluter ett bestämdt sammanhang, som dock först med vetenskapens hjelp kan ådagaläggas, och med förbigående af de i rad dermed följande påpekningar af forndrag, som, med större eller mindre säkerhet, återfinnas i vårt språk, förflytta oss ett stycke framåt för att sedan med snabba steg ila mot slutet. Icke blott ord imellan består i särskilda språk en så att säga, kropps- lig frändskap; äfven en annan af mera andlig art förefinnes, som uppenbarar sig i tankegång och begreppsbildning, vare sig att denna samstämmighet beror på ett ursprungligen lika sätt att upp- fatta och sluta, på en, som hr R. kallar det, »gemensam språklogik», eller på mera mekanisk väg tillkommit genom efterlikning, genom direkt öfverflyttning. Som exempel på en dylik öfverensstämmelse i tankeföljd anför hr R. I^voq (folk) och è&i ixoç (hedning) som fullkomligt motsvaras af de latinska gens och gentilis. I sistnämda språk förekommer ytterligare pagus (by), med sitt adjektivpaganus, hvars betydelse af slättbo stöder sig på ett ställe hos Cicero, der det brukas i motsättning till »montanus», och som af senare kristne författare användas i betydelsen hedning. Huruvida sammanhanget mellan dessa föregående uttryck och de möso-götiska haipi (hed) och haipnö (fem. sg. — hednisk), de isländska hetär, hetäinn och de fornsvenska hep, he pin på andra hållet har starkare förbind- ning än en godtyckligt antagen härledning, är här icke stället att undersöka: tankegångens parallelism är i alla händelser slående. I benämningen på dagarne i veckan visar sig mellan germaniska och romaniska språk en gemenskap i tankegång och uppfattning hafva egt rum, som företer åtskilliga intressanta fall af öfverens- *). Som bevis på att jemväl ett sekulärt snille på detta område kan råka ut för villfarelser, erinrar hr R. om Goethes bekanta Erlkönig eller Erlenkönig, enligt Heyse »ein gefährliches geisterhaftes Wesen in der nordischen Fabellehre», men enligt Jac. Grimm en kung, som aldrig funnits till. Jacob Grimm upplyser äfven att Goethe blifvit missledd af Herder, som i sin Stimmen der Völker oriktigt öfversatt det danska eller- (-elver) könge. (alfvernas konung) med Erlkönig, i sammanhang hvarmed det kanske ej saknar intresse, om vi anmärka, att äfven Wilh. Grimm, språkmannen, i sin öfversättning af den gamla danska balladen »Herr Oluf» låter både Erlkönig och Erlkönigs Tochter uppträda {Ältdänische Heldenlieder, sid. 91, f.) SVENSK SPRÅKFORSKNING. 19 stämmelse, hvilka af hr R. anföras, utan försök likväl att bestämma,, från hvad håll lån tagits eller gifvits, i fall verkligen en sådan transaktion egt rum, ett trassligt problem, hvars lösning också hr R. med rätta anser ligga utom gränsen för sin lilla afhandling. Som exempel på andra betydelse-analogier, som väl knappast i någotdera språket kunna antagas vara »omedelbart låntagna i samma mening som en öfversättning», som otvunget och naturligt uppkomma, helst mellan språk, söm »både äro af samma yttersta ursprung, och derigenom erhållit vissa gemensamma anlag om bildningsdrifter», anför hr R. pecunia (egendom, penningar) af pecus (boskap, fä) = fornsvenska f utveckling, och ännu mer i de förhoppningar, som hr H. Forssell i sin skrift stält på denna institution. 78 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. Vi tilläto oss redan i vår föregående nppsats yttra några tvifvel om dessa förhoppningars realiserande. Sedan dess, under senaste veckan af November och förra hälften af December må- nad, har den tyska riksdagen varit tillsammans. Det stora öfver- flöd på materiel, som sjelfva krigshändelserna lemnat åt tidnin- garna, har troligen gjort, att någon närmare och fortgående redo- görelse för riksdagsförhandlingarna icke, så vidt vi kunnat märka, förekommit i någon svensk tidning. En sådan förtjenar dock i hög grad att framläggas äfven för den svenska allmänheten, och vi lemna derföre här nedan ett utdrag af åtskilliga talares framställ- ningar vid dessa förhandlingar, hvilka äro af högt intresse, emedan de visa att äfven inom Tyskland sjelft icke saknas personer som äro vakna för faran af den militärdespotism, hvartill den nybildade organisationen syftar. Det är sant att dessa ledamöter af oppo- sitionen, om vi så få kalla dem, till antalet utgöra en ringa mi- noritet, i förhållande till det hela, mén detsamma har äfven varit händelsen vid flera andra tillfällen, der ett fåtal inom den lag- liga representationen talat för folkets rättigheter imot maktens godtycke. Så var det i la chambre introuvable i Frankrike under Villèles ministère och likaså 1848 under Ludvig Filips sista ~ regeringsår, för att icke tala om det allmänt bekanta faktum, att oppositionen inom den senaste lagstiftande församlingen i Paris en lång tid utgjordes af endast fem personer. Ett ökadt intresse erhålla dessa debatter deraf, att trenne af riksdagens mera fram- stående ledamöter,, nämligen deputerandena Bebel, Liebknecht och Hessner sedermera blifvit, förmodligen för sina yttranden derstädes, häktade och anklagade för högförräderi, ett värderikt bidrag till bevisen på huru representationens okränkbarhet vårdas i Preussen. Referatet enligt riksdagsprotokollen följer här nedan, huf- vudsakligen enligt redogörelserna i Berliner privilegirte (den så. kallade Vossische) Zeitung: Ben 4 December: Deputeraden doktor Götz: Med glädje skulle jag rösta för kreditens beviljande, om jag vågade förutsätta, att segern skulle tillföra oss, jemte fredens välsignelse, äfven ett tillfälle att upp- bygga friheten (zum Aufbau der Freiheit), och att afskaffa den fruk- tansvärda tyngden af den stående hären. Men trontalet lofvar oss icke fred, utan ett fortfarande krig; såsom mål för det närvarande kriget framställer det blott utsigten af en ny gräns för Tyskland och annexion af nya stammar. Mine herrar, jag kan försäkra er, att jag är lifvad af samma fosterländska känsla som ni; men med mitt äkta tyska sinnelag blir det mig alltför tungt (»blutsauer») att bevilja de KRIGET OCH DE SVENSKA SYMPATIERNA. 79 i fråga varande penningarna. Och om vi under den sista tiden upp- lefvat mycket sorgligt, så är likväl det sorgligaste, som jag någonsin 1 hört, dessa ord i trontalet, att det tills vidare (»vorläufig») icke är att tänka på någon varaktig fred med Frankrike. — Annexionen af Alsace och Lorraine är hela nationens önskan, och jag skulle i detta afseende icke vilja komma i tvedrägt med mig sjelf och med eder- men denna annexion är likväl blott då önskvärd, om vi der- igenom få garantier för en varaktig fred; men då trontalet försäkrar om motsatsen, så menar jag, att om detta icke kan vinnas, så lärer det tyska folket, så tungt det än blir, få bereda sig på nya offer. Fram- för allt måste vi tänka* på att försäkra oss om freden och äfven derpå, att Tyskland och Frankrike må förminska sina stående härar, hvilket väl låter sig göra utan att förminska folkets försvarskrafter. Det är alldeles icke nödvändigt, att äfven under freden hvar och en löper om- kring (»umherlaüft») beväpnad. Jag står helt och hållet på foster- landskärlekens grund, och likväl är det mig, på de skäl jag anfört, svårt att säga ja.» > Deputeraden LiebTcnecht ville framför allt söka visa, att det icke varit Frankrike, utan de tyska furstarne, som splittrat Tyskland, der- igenom att de begagnade reformationen till underlag för sina suveräni- tetsändamål, och att detta isynnerhet varit fallet med Hohenzollarne. (Ett förfärligt tumult uppstod härvid, då många tyckte sig hafva hört ordet »förräderi» utsagdt af talaren. Denne, eftertryckligt tillfrågad af presidenten, bestrider att hafva nyttjat detta ord och åberopar sig på sina grannars vitsord). »Om förräderiet», sade hän, »skall det sedan bli fråga. De tyska furstarne begingo förräderi, då de afträdde delar af Tyskland till Frankrike, t. ex. Metz; (Presidenten uppfordrade tala- ren att sluta denna historiska utsväfning och frågade huset, om det tillät honom att fråntaga talaren ordet, hvilket beviljades med en stark majoritet). Hr Liebknecht: »Jag tackar-riksdagen.» Deputeraden Mende: I begären 100 millioner af det nordtyska folket. Hvar och en, som har öppna ögon, måste ha kunnat se de många sår, ur hvilka det nu blöder. Jag tror icke att tyska folket, om det . finge tid till eftertanke, skulle vilja, att ett nytt exempel skall statue- ras, hurù tyska furstar akta ett annat folks sjelfbestämningsrätt, för att derefter göra på samma sätt hos oss (häftigt afbrott). Sjelfva den spanska inqvisitionen tillät gudsförnekarne åtminstone att inför den- samma upprepa sina lasteliga uttryck; och här på riksdagen skall man icke en gång få tadla en regering och en kung (stormande munterhet). Deputeraden Windhorst, från Meppen: Jag måste bekänna, att efter hvad jag påtagligt sett, och äfven hört af presidenten i förbunds- kanslersembetet, tror jag icke mer att det riktigt skall lyckas uppnå, hvad som lofvades oss vid början af kriget,. att grunda en enig tysk stat i gudsfruktan, goda seder och sann frihet. Jag vore färdig att tro, mina herrar, att efter hvad man redan erfarit, det vore nödvän- digt att vid blifvande fredsslut äfven låta Frankrike afträda åt oss Lambessa och Cayenne (förvisningsorter med ett mycket osundt klimat, dit Napoleon III efter statskuppen skickade ut tusentals af politiska motståndare och der många förgingos. Not af réf.) Talaren vidrörde härefter åtskilligt som var skedt vid annexionen af Hannover och som 80 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI.. han betraktade såsom politiska våldsgerningar. Jag kan, menade han, bevisa allt detta. Innan krigstillståndet förklarades, blefvo en mängd ansedda personer afförda till Magdeburg., De hafva der varit inspärr rade i fuktiga kasematter, der vattnet rann ned efter väggarna. Då den gamla grefvinnan Bremer kom dit att besöka sin son, som var internerad, der, nekades henne tillträde, ehuru hon var beredd att låta så många vitnen och protokollsförande som helst medfölja för att tillse, att hon blott ville underrätta sig om sin sons helsa. Likaså bief en anspråkslös prest från Hildesheim, som endast egnat sig åt sina stu- dier, internerad i Hannover och satt länge i fängelse, till dess general von Falkenstein släpte ut honom. Efter krigstillståndets förklarande ha äfven interneringar förekommit. Det vare långt ifrån mig att begära eller önska, att några brottsliga handlingar skola blifva obe- ifrade. Sker något imot lagarna, så böt det strängt bestraffas, men att blott på grund af antaganden eller åsigter som man slutar till af yttringar på riksdagen eller annorstädes, utan undersökning eller for- mulerande af anklagelse inspärra personer under veckor och månader, är för mig obegripligt. Enligt min Öfvertygelse har general Falken- stein icke, såsom många tro, någon skuld häri. Jag har skäl att an- taga, att han redan tidigt förordat frigifvandet af de i Königsberg inspärrade, men att detta icke blifvit på högre ort-bifallet (starka rop af hör! hör!)-------När jag läste förbundskanslerens förklaring öfver dessa saker, så tillstår jag, att jag icke såg mig i stånd att fatta en sådan högvaktslagfarenhet. Att man i ett riktigt, krig hugger ned träd, ja, äfven nedskjuter menniskor, när de stå i vägen, betviflar jag icke. Men att sådant kan få ske äfven der intet krig är förhanden, utan ett sådant blott juridiskt fingeras, det är mig obegripligt. Jag vet väl att det heter, att under krigstillstånd måste man icke taga det så noga. För de vanliga lugna tiderna, säger man, för filisterlefnaden, behöfves laglig ordning och garanti för den personliga friheten, för pressen, för föreningsväsendet och hvad dermed sammanhänger; men detta måste vika, menar man, då tiderna blifva annorlunda. Om någonting sådant hade skett i England, som vi här hört mångfaldiga exempel på, så skulle alla partier utan undantag, och kanske främst tories, hafva lagt sig deruti. Men nu tyckes det som om rättens för- svarande skulle vara öfverlemnadt endast åt minoriteten. Jag är af den tanken, att den sista förklaringen af presidenten för förbunds- kanslersembetet, att förbundskansleren och hans embete alldeles icke åtagit sig någon ansvarighet, är det betänkligaste af allt (rop af; mycket sant!).------. Deputeraden Wagner. från Neu-Stettin yrkade på att dessa diskus- sioner skulle ; uppskjutas tills efter freden; hvarefter följde Deputeraden Miquel, som i afseende på resultatet slöt sig till majoriteten, men likväl yttrade följande: »Det handlar här om en fråga af nationelt intresse och rätt, som måste vara för alla helig. Vi be- klaga djupt de händelser, som inträffat; de äro icke annat än rätts- kränkningar. Det handlar om en mycket vigtig, oeftergiflig bestäm- melse i lagen, som man har lemnat ur sigte ; Johan Jacoby t. ex. hade full rätt att i förtroende till den bestående lagen och till grund- lagens helgd, hålla den ifrågavarande sammankomsten. Gud vare lofvad KRIGET OCH DE SVENSKA SYMPATIERNA. 81 att det icke i denna församling finnes någon som försvarar regerin- gens åtgärder såsom lagliga. — — Den bästa politik består alltid i aktningen för rättvisan och lagen. (Bravo). Deputeraden Bebel: När hr Wagner beklagar att vi tvätta vårt orena linne inför Europas ögon, och derföre vill undanskjuta diskus- sionen, så svarar jag honom, att skulden icke ligger hos oss, utan hos dem som hafva gjort kläderna smutsiga. Om det lagstridiga i rege- ringens förfarande vill jag ej tala; det är ju erkändt från alla sidor; jag har tagit ordet endast för att konstatera på hvad sätt man i Lötzen behandlat de arresterade personerna. Då vi rådslogo om strafflagen, lofordade deputeraden Ziegler politiska, förbrytares behandling af mi- litärauktoriteterna; det första fall som nu inträffat, sedan lagen utfär- dades, bevisar motsatsen. Kamraterna af mitt parti ha blifvit behand- lade såsom de gemenaste förbrytare. Jag vill framlägga några bevis derpå, som Bonhorst lemnat mig sedan han blef utsläpt. Den 9 Juli på morgonen mellan kl. 7 och 9 arresterades i Braunschweig med- lemmarna af det socialdemokratiska utskottet. De fingo icke taga af- sked af hustru och barn, icke heller ordna något för sina affärer, man förde dem handklofvade till bangården. Naturligtvis väckte detta skådespel stort uppseende; ansedda och högst liberala män smädade dem på det ovärdigaste sätt. På bangården stälde man dem till publikens åskådning i en lokal, hvars dörrar stodo vidöppna och äfven här var det personer af de bildade och välmående klasserna som smä- dade dem, ty arbetarne ha den tiden på dagen icke tillfälle ätt slå dank. På färden erhöllo de till underhåll 2| silfvergroschen (23 öre) om dagen. Under resan, som varade 1| dag, fingo de icke tala. På bangården i Potsdam imottogos de af etape-kommendanten med de orden: Ihr Lumpen, Ihr Rüpel (tyska skällsord, som ej torde behöfva öfversättas), i Lötzen skall ni nog få veta af annat (rop af: fy! och skratt). Icke en minut togos handbojorna af dem, icke ens då de' skulle äta eller förrätta andra behof. Till Königsberg anlände de i hällande regn. I ett mörkt hål med öppet fönster, genom hvilket vattnet slog in, tillbragte de natten på en hård brits; hvarje halftimme måste de stiga upp och söka röra sig så mycket som möjligt i den trånga lokalen, för att icke stelna af köld. På samma sätt var det i Lötzen. Der erhöllo de dock 71 silfvergroschen om dagen, men som cj räckte att lefva af. Besök fingo de ej imottaga, bref fingo de blott skrifva under kontroll, tidningar fingo de blott läsa under den sista tiden, och de bestodo af ett högkonservativt blad. Slutligen frigifna, trans- porterades de tillbaka på samma sätt, fängslade med handbojor. —----------------- Vårt parti vet väl att våra fordringar på rättvisa lemnas utan afseende, men vi vilja åtminstone inför Tyskland uttala, huru det står till, och hvad det tyska folket har att vänta af denna regering (kursiveringen gjord af öfvers.). , Deputeraden Wedemeyer anmärkte, att personliga känslor här böra tiga, också är intet splittrande ordrytteri (icke fullt ordagrannt öfver- satt från originalet: Splitterrichterei, öfvers. anm.) öfver formela frågor här på sin plats. Inter arma silent leges. Deputeraden Schulze-Delitsch-. Om splittrande ordrytteri är här icke fråga, det handlar om ansvarighetens stora grundsats. Hr Wagner, framtiden. Baud 5. 6 82 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. om hvilken jag gerna erkänner att han konseqvent såsom alltid följt sina politiska åsigter ända till deras slutpunkt, har här föredragit för oss läran om den oansvariga ansvarigheten (munterhet), han har upp- fordrat oss att öfvergå till dagordningen, men just motsatsen häraf är hvad vi böra göra. Att skjuta åt sidan ansvarighetens grundsats är något som tillintetgjort de största statkomplikationer. Imot hr We- demeyer anmärker jag, att just under krigets virrvarr ett noggrannt iakttagande af lagen ensamt är värdigt en stor nation. Ett skönare vitnesbörd kan icke en nation gifva sig sjelf, än om hon under an- vändande af sin högsta kraft imot yttre fiender, på samma gång be- varar sitt lugn och medvetandet om hvad som anstår henne och att hon icke låter sina medborgares heligaste rättigheter trampas under fotterna af någon militär, han må vara än så förtjent och högt upp- satt (lifligt1 bifall). At de män som med svärdet värnat den tyska jordens okränkbarhet, skylla vi stor tacksamhet och hafva äfven på sina tider utan dröjsmål visat densamma; men de hafva icke anspråk på sådan lön, som folket måste köpa med offret af sina heligaste rät- tigheter (lifligt bravo!) Den 5 December. På dagordningen för denna session stod första rådplägningen om de tre fördragen med Baden, Hessen, Wurtemberg och Baiern. Under debatten härom yttrade deputeraden Schulze-De- utsch bland annat: »Enligt hr presidenten Delbrücks ord kunna vi endast säga ja eller nej till förslaget. Detta vore riktigt, om det blott handlade om Sydstaternas anslutning. Men då dessa fördrag betinga en ny grundlag, så vore det öfverhufvud ovärdigt oss sjelfva och en parlamentarisk församling att låta tvinga in sig i en sådan ställning, der man medgifver att det finnes mycket dåligt i förslaget, men tillika säger att vi icke kunna ändra det. Tvingar oss då hela den politiska situationen in i en sådan ställning? Alldeles icke; för det att en förhastad och ofulländad produkt framkommit, behöfva vi icke omått- ligt brådskande säga ja dertill. Ty furstarne hafva hittills blott sins- imellan öfverlagt om tillvaratagandet af sina dynastiska intressen; nu tillhör det folket att taga vara på sitt intresse. Men det är någon- ting i alla civiliserade folks historia oerhördt, att förelägga ett bildadt folk en färdig grundlag med den uppfordran att endast säga ja eller nej dertill. Under den friska strömningen, under entusiasmen öfver krigets framgångar måste vi, säger presidenten, taga hvad vi fa; då måste vi vara nöjda med allt, då töras vi för Guds skull icke låta någonting häraf kallna, den inre bygnaden skola vi sedan företaga. Det är väl dock det största fattigdomsbevis som man kan gifva sig sjelf, om vi låta oss blifva hänvisade att förtrösta på ett senare tidskifte, då den nationela entusiasmens låga hunnit släckas. Detta visar oss hela machverket; det är den homeopatiska behandlingen af partikularismen, och detta få vi icke erbjuda småstaterna. — Efter något vidare ordande om de speciela punkterna slutade Schulze så: »mina herrar, hittills hafva vi ännu inga garantier för vår personliga frihet; man har hela tiden afspisat oss dermed, att vi först måste hafva en- KRIGET OCH DE SVENSKA SYMPATIERNA. 83 heten och sedan följer friheten af sig sjelf. Jag derimot säger, att om I rösten för fördragen i denna form, så hämmen I för lång tid vårt fäderneslands utveckling (mycket sant!). Skola då alla stri- der och segrar aldrig föra till något resultat, utan endast tjena dy- nastiska intressen? Det måste upphöra. En sådan afslutning leder blott till katastrofer, motsvarar på intet sätt vårt nationela lynne och är ingen afbild af vår nationalanda.» Den 6 December. Den dagen förut afbrutna allmännä debatten om fördraget med de sydtyska staterna fortsattes. Härvid yttrade bland andra de- puteraden Bebel: Från socialrepublikansk ståndpunkt skulle jag snart vara färdig med förslaget; det är för oss oantagligt och absolut för- kastligt; men jag vill ett ögonblick betrakta det från monarkisk och konstitutionel utgångspunkt. Vid afresan till krigsteatern lofvade oss konungen af Preussen, att i fält strida för vår inre välfärd. Detta kan man icke igenkänna på fördragen; vi finna der inga garantier för friheten och enheten, ingen ministeransvarighet, ty förbundskanslerens lär väl ingen vilja kalla en sådan, herr presidenten har ju till och med sjelf intygat hans oansvarighet. Grundrättigheterna felas; det jernhårda militärväsendet är bibehållet, budgeten saknar all kontroll af riksdagen. Att förenings- och tryckfrihetsväsendet äro lagda under riksdagens kompetens, är en olycka; ty press- och förenings- lagarna äro i alla de tyska småstaterna långt mera frisinnade och deras handhafvande långt humanare än i Preussen. Hvad vi i denna punkt hafva att hoppas af förbundet under Preussens hegemoni, be- höfver jag väl icke ,säga eder. I afseende på friheten hafva vi så- ledes lidit skada; och hafva vi väl gjort några framsteg i afseende på enheten? I tagen vilse om I tron, att skådespelet af kejsarkröningen skall blifvä i stånd att uppfylla folket med nya förhoppningar. — Men detta krig föres och kommer att föras mer eller mindre äfven imot oss, imot folket, och I skolen finna er bédragna på resulfetet; folket skall genom en sådan sakernas gång lära sig tänka och inse att det har ingenting att vänta af sina furstar och regeringar; det skall er- känna nödvändigheten att endast gå till råds med sig sjelft, med ett ord, det skall frigöra sig ifrån furstarné och deras regeringar och re- sultatet af sådana premisser blir republiken. Den 8 December. Deputeranden Wiggers: I trots af de sorgliga erfarenheterna från åren 1813, 1830, 184=8 och jemväl 1867 hoppades vi dock nu, i anledning af den allmänna entusiasmen och de strömmar af blod som blifvit utgjutna, att regeringarna tacksamt skulle taga våra rättvisa önskningar och fordringar med i räkningen. Innan 21 år förflutit (?) skulle kejsaren smörjas med en kraftig droppe af demo- kratisk olja — och i dag står en jernhård militarism vid hans sida. Då erhöllo vi garanterade grundrättigheter; nu ha vi fått en i trots af alla sköna fraser fullkomligt värdelös grundlagt ja! egentligen blott ett fördrag imellan furstarna. Att det i Tyskland finnes icke blott fur- start äfven en tysk nation, derom veta, dessa fördrag ingenting. 84 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI, Hela det nuvarande verket är ingenting annat, än köpeskillingen för en krona, men denna köpeskilling är mycket för hög. Vi vilja icke för detta sken offra våra grundrättigheter, utan fordra att de skola göras gällande. Presidenten Delbrück yttrade i anledning häraf, att regeringarna icke hade förbisett frågan om en revision af förbundsförfattningen; men de hade trott att det närvarande ögonblicket icke vore egnadt att sammanknyta denna stora fråga med den om de sydtyska staternas anslutning till förbundet. Regeringarna hade derföre trott sig böra afstå ifrån dess vidrörande nu; de , hade ock hoppats, att riksdagen, så väl som de författningsenliga organerna för de särskilda staterna ville visa samma återhållsamhet. Deputeraden Wiggers hänvisar på motsägelsen deri, att regerin- garna vilja afböja en revision här af författningen, då de likväl sjelfva hafva gjort en sådan. En revision måste ej blott taga vara på rege- ringarnas intressen, utan äfven på folkets önskningar i frihetens in- tresse. Han hoppades således att man under öfverläggningarna finge framställa amendementer. Dessa yrkanden afslogos dock vid omröstningen med afgjord majo- ritet; blott Fortschrittspartiet och yttersta venstern röstade för desamma. Derefter förekom en petition från Rostock, att rättstillståndet i Mecklenburg måtte återställas, och Wiggers yrkade med anledning deraf, såsom tillägg till § 3 i grundlagen: att i hvarje förbundsstat skall finnas en representation utgående från val af folket, hvars bifall skall erfordras för hvarje lags utfärdande och för fastställandet af bud- geten. Derimot yrkade v. Hennig öfvergåendet till dagordningen på grund deraf, att det nu vore riksdagens uppgift att inskränka sig till de punkter i riksförfattningen, hvilka på grund af sydstaternas till- trädande erfordra ett tillägg eller en förändring. Deputeraden Wiggers erinrade härvid om de tidigare fruktlösa förhandlingarna angående rättsförhållandena i Mecklenburg, hvarom besvär år 1869 blifvit inlemnade till förbundskansleren, och tilläde: folket i Mecklenburg väntar, efter de offer det gjort för kriget, en re- form af sin medeltidsförfattning. Det är bekant att representationen i Mecklenburg består endast af riddargodsegare och borgmästare. Denna representation tager naturligtvis endast i betraktande sina egna in- tressen; om landets väl bekymrar den sig icke; den har ej ringaste inverkan till reform af lagstiftningen och finanserna. Detta tillstånd kan ej längre uthärdas, äfven icke i tyska folkets intresse. Huru skall Tyskland kunna sägas stå i spetsen för civilisationen, när inrätt- ningar från medeltiden ännu äro rådande i särskilda stater deraf? — Hindret mot en författningsrevision låg ej hos hertigen utan hos ridderskapet, och om våra önskningar ej nu tillfredsställas, så kan den närvarande författningen af år 1755 komma att upplefva sitt 200- åriga jubileum. Deputeraden Hausmann gjorde ett dylikt yrkande för furstendöraet Lippe, och anförde att endast godsegare der äro valberättigade, och att den passiva valrätten är bunden vid en egendom af minst 3,000 thaler och vid förmågan att skrifva ortografiskt. Der hade landtdagen bifallit ett förslag, att förvandla statsförmögenheten af omkring 7 KRIGET OCH DE SVENSKA SYMPATIERNA. 85 millioner thaler i ett furstligt fideikommiss, medan det arma landet måste betala förvaltningskostnaderna med, sina utskylder. Nu före- kommer hela landet såsom en furstlig domän, och alla besvär äro fruktlösa. Deputeraden Hoverbeck hade af debatten mer och mer fått det in- trycket, att Mecklenburgs författningsrätt i alla fall kommer att bli uppäten, det är blott fråga om med hvilken sås det blir anrättadt. Härefter följde den punkt i författningen som afhandlar bestäm- melserna om pressen och föreningsväsendet. Härvid föreslog Duncker å Fortschrittspartiets vägnar följande tillägg: Tryckfriheten får icke hämmas genom några i förväg lagda hinder för tryckning eller cirkulation. Rättigheten att utan vapen och fredligt samlas i slutna rum, likasom rättigheten att bilda. föreningar, må icke göras beroende af en föregående tillåtelse/ Duncker motiverade sitt förslag dermed, att här icke vore fråga om några nya grundrättigheter, utan om att konservera de gamla. Grundrättigheterna äro nu garanterade Öfverallt i Tyskland, måhända utom i Mecklenburg, men de kunde lätt sättas i fara genom väckande af kompetensfrågor i följd af den nya författningen. Genom bifall till talarens förslag skulle regeringen bäst vederlägga den misstanken, att ett tillbakaskridande åsyftades med den nya författningen. Presidenten Delbrück bad, att församlingen äfven här måtte afslå. Talaren tycktes i sin framställning utgå från ett knappt förklarligt misstroende imot den blifvande riksdagen, der likväl en enkel majori- tet fattar beslut. Det kommer således ari på, äfven om man vill, förut- sätta en reaktionär tendens hos regeringarna, huruvida riksdagen skulle vilja biträda en sådan tendens. Nästa riksdag är ännu icke vald, men om jag gör mig en riktig föreställning om den strömsättning som råder i Tyskland, så måste jag, från talarens ståndpunkt, imotse densamma med mera förtroende än talaren sjelf, och hans andragande synes mig då icke hafva annat än en teoretisk betydelse. Deputeraden Hirsch: Den kompetensutvidgning, som förekommer i denna punkt, synes mig hafva blifvit fordrad af de sydtyska rege- ringarna endast for att befrias från en lagstiftning, som är vida mer frisinnad än vår. Der beror den icke af polisen, utan står på rätts- grund, och derföre hoppas de nu genom denna tillsats på hjelp af förbundet. Just nu är det skäl till misstänksamhet, då man vid för- dragen endast tänkt på furstarnes intressen men slår folkets rättig- heter i ansigtet. Wagener och Lasker hvilka uppträdde imot den siste talaren, hade det största förtroende till framtiden och betraktade förbundet såsom en högre, de särskilda staternas friheter skyddande instans. Lasker ville imellertid rösta för Dunckers förslag, då det afsåg ett skydd för fri- heten ocfy 14 röster i förbundsrådet kunna hämma all inre utveckling. Deputeraden Becker kunde ej dela de två föregående talarnes optimism. Här i Tyskland har ända hittills, då agitationer för grund- lagsreformer kommit till en viss afslutning, den reaktionära lagstift- ningen åtagit sig det vidare utförandet; jag fruktar att det blifvande tyska förbundsrådet kommer att öfvertaga arfvet efter de män, som ända till år 1866 höllo sina sessioner vid iEssenheimergatan i Frank- 86 FRAMTIDEN. FJERDE ABGÄNGEN. 1871. JANUARI. furt (Mycket rätt!). I så grannlaga frågor, som angående tryckfrihet och föreningsrätt, kan det icke finnas för mycket garantier; den all- männa meningen skyddar blott till en viss grad: den har år 1856 i Preussen icke skyddat oss mot att blifva munkaflade genom admini- strativa åtgärder. Ända hittills har öfverallt i de tyska staterna tryck- frihetslag varit detsamma som lag till inskränkning af-lryckfriheten. Jag ber eder rösta för Dunckers förslag. Vid påföljande votering blef Dunckers yrkande afslaget. .Den 9 December. Vid denna session förekom frågan om presidiet i förbundet, hvarom artikeln lyder så: Kejsaren har att folkrättsligt representera riket, i dess namn förklara krig och sluta fred, ingå traktater och förbund med främmande makter. Härom yttrade deputeraden Mallinckroth: »Ingen af de talare som hittills yttrat sig, har uttalat någon åsigt öfver det hela, hvarmed jag skulle kunna förena mig. Jag nödgas derföre motivera mitt votum.» Han ansåg garantier felas för religionsfriheten; vidare gör militär- väsendet för stora anspråk på folkkraften, och om äfven för närva- rande någon ändring häri ej är rådlig, så synes dock öfverenskommel- sen med Baiern och Wurtemberg försämra situationen för framtiden. Isynnerhet i Preussen äro bestämmelserna om förhållandet mellan för- bundskommissarie och minister alltför hoprörda och sväfvande (ver- schwommen). Förbundskansleren betäcker allt med sin ansvarighet; men denna liknar oansvarighet som ett ägg det andra. Blott ett omåttligt förtroende kan acceptera detta. Man tröstar oss visserligen med en blifvande revision, men om det närvarande långt mera pas- sande ögonblicket försummas, så fruktar jag att vi allt säkrare och räddningslösare gå militarismen och imperialismen till mötes. Härtill kan jag icke bidraga och afsäger mig all ansvarighet derför. Deputeraden Liebknecht: Då förslaget blott betyder en makt- fråga imellan furstarne, så uppställa vi intet motförslag, ty vi parla- mentera icke med våra motståndare; denna riksdag är icke kompetent utan snarare produkten af ett maktspråk. Hoppas ni åstadkomma enheten i kejsardömet? Hindret imot hvarje enhet ligger i furstar- nes maktställning, och för. det första deri, att folket icke förmår bryta denna makt. Motsägelsen imellan folk- och furste-suveräniteten är olösbar. Denna så kallade författning kan i sanning förorsaka sömn- lösa nätter. Att här inlåta mig på en kritik deraf anser jag öfver- flödigt, den har från alla sidor blifvit öfverhopad med tadel, åtmin- stone ingenstädes blifvit berömd, och nu skola vi likväl upplefva det sällsamma skådespelet att den antages nästan enstämmigt. Under sistlidna sommar kallades jag till ordningen, emedan jag liknade de härvarande förhandlingarna vid uppförandet af en komedi. Men sägen sjelfve: hvad är det annat? I veten att I blott hafven att säga ja eller nej, och att edert afböjande icke en gång skulle respekteras; der- före rösten I hellre ja, för att icke genom ert nej dokumentera eder fullkomliga maktlöshet. År 1849 bevisade Hohenzollrarne att en af folket erbjuden kejsarkrona icke är dem angenäm; då hade en enhet KRIGET OCH DE SVENSKA SYMPATIERNA. 87 varit möjlig, men det verkliga hindret derimot är huset Hohenzollern, som står i diametral motsats till det tyska folkets intressen. Detta hinder måste bortskaffas, annars blir det ingen enhet, utan blott abso- lutism, och hela den nya författningen är intet annat, än en furstlig förlikningsanstalt imot demokratien. Kejsarkröningen borde egentligen förrättas på Gensdarmenmarkt (ett torg i Berlin), då detta kejsardöme blott lärer komma att upprätthållas genom gensdarmer. Nu först kom- mer den stora striden att begynna, imellan de verkliga motsatserna af den yttersta högern och den yttersta venstern. Högern har rätt när den sluter sig omkring Hohenzollrarne. Men den sanne patrioten måste bedröfvas, om ännu flera sådana segrar vinnas; de bära friheten till grafven, och sjelfve Robespierre darrade för friheten vid de repu- blikanska arméernas segrar. (Stort larm i huset; presidenten kallar ta- laren till ordningen). Deputeraden Schulze: Auktoriteten måste utan tvifvel vara öfver- vägande, och den närvarande presidialmaktens förtjenst kan icke be- stridas. Men här råder en förvirring af rätt och auktoritet och det är nödvändigt att tydligt bestämma gränsen, der auktoriteten råkar i konflikt med rätten. Om just den författning som har att fastställa gränsen imellan makt och rätt, nöjer sig med den försäkran,, att bri- sterna i detta rättsförhållande skola afhjelpas genom auktoriteten, så sanktionerar den ett brott imot rättstillståndet. Om auktoriteten kan göra allt, så behöfva vi öfverhufvud ingen författning; denna är då ett lekverk, som hvarje Ögonblick kan skjutas åt sidan. Historien har visat, att det ingalunda ar rådligt att upprätta en stats enhet, men uppskjuta friheten till framtiden. De folk, som kommit till något mål som folk, hafva alltid förstått, att i de Ögonblick, då regeringarna från sin ståndpunkt begärt koncessioner af dem, uppställa de vilkor, hvilka bestämde folkens rättigheter gent imot regeringarna. . Detta hafva vi förbisett. Talaren slutade dock dermed att han förtröstade på andan hos folket för framtiden, och att hans bemödande alltid varit att rädda denna anda. Herrar Blankenburg, Künzer och Bennigsen talade för förslaget. Den sistnämde menade: hinder och svårigheter af argaste beskaffen- het kunna beredas oss, men ett allvarsamt och varaktigt motstånd imot folkets eniga vilja är omöjlig; det skulle brytas imot de kraftfulla element som ligga i den nya författningen. Härefter följde omröstningen, hvari förslaget antogs med stor majoritet af omkring tre fjerdedelar. Förestående referat ifrån den nu afslutade tyska riksdagen innefattar i största möjliga korthet hufvudsumman af den opposi- tion, som framträdde att protestera mot den nya grundlagens kom- petens och antagande i ett bristfälligt skick, samt imot den öfver- raskning, hvarmed regeringarna i Tyskland derigenom, enligt mino- ritetens påstående, afstängt eller åtminstone försvårat den vidare 88 FRAMTIDEN. FJEBDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. utvecklingen af ett på folkfrihetens grund bygdt statsskick. Om vi icke bedraga oss, skall läsaren finna åtskilliga af dessa yttran- den lärorika för bedömandet af den närvarande ställningen i Tysk- land. Såsom ytterligare bidrag till detta stycke af dagens historia anse vi oss kunna afsluta denna uppsats med att här på ett ställe anteckna några på den senare tiden genom de tyska dagbladen bekantgjorda handlingar, som höra under samma kapitel, och jem- väl utgöra bidrag till kännedomen om frihetens nuvarande ställning i Tyskland. Sålunda finner man af underrättelserna med den senaste posten, att tre bankirer i Frankfurt, S:t Goar, Kulp och Levita, som blifvit anklagade för det de hade öppnat en subskription på det sista franska lånet, blifvit afförda v och ankommit till Berlin den 15 December, för att insättas i fängelse och afvakta sin dom derstädes. För en fjerde bankir Güterbeck har erbjudits en borgen af 100,000 thaler, för hans personliga frihet under rätte- gången, men detta har blifvit afslagét. En boktryckare i Hamburg har blifvit arresterad för det han tryckt en skrift af de s. k. social- demokraterna. — Den 26 November utfärdades ett cirkulär till samtliga lasaretten, innehållande, att så lofvärdt bemödandet vore, att skaffa de sjuke och sårade soldaterna förströelse genom böcker och tidningar, så måste dock de läsandes ståndpunkt såsom solda- ter härvid icke lemnas ur sigte, och der före förbjöds utdelning af alla sådana tidningar och skrifter, hvaribland nämnes Volks-Zeitung* hvilkas politiska tendens icke synes egnad till lektyr för soldater. Detta väckte så mycket uppseende, att tvenne medlemmar af »hjelp- föreningen», general v. Webern och stadsfullmäktigen Kockham, sökte företräde hos general von Castein som utfärdat förbudet, för att förmå honom återtaga det, men han förklarade att han icke kunde detta: »en preussisk general måste vara fast som sten, och aldrig göra sig skyldig till något återtåg. Det enda han kunde göra, var att han icke skulle bekymra sig om, huru befallningen följdes, d. v. s. han skulle blunda med ett öga, om soldaterna ändå läste »Volks-Zeitung». Detta berättas i »die Gerichts-Zeitung»; ett annat blad drager likväl sannolikheten af det sistnämda ytt- randet i tvifvelsmål. I afseende på metoden att låta oskyldige plikta för de skyl- dige för att injaga skräck, berättade ett telegram den 24 Decem- ber, att general von Falkenstein i anledning deraf att två franska officerare lyckats rymma ur fångenskapen, låtit insätta 20 andra officerare i fängelse, samt förklarat, att för hvarje fånge som hädanefter rymmer, komma 10 andra att arresteras. Af samma KRIGET OCH DE SVENSKA SYMPATIERNA. 89 art var den i November i Alsace utgifna förordningen att för hvarje elsassare som flyr, ålägges dess familj att betala 50 thaler. Af samma art är äfven en förordning, som påbjuder svåra pen- ningeböter för husegare i Strasbourg, på hvars husvägg affischer utan vederbörandes tillstånd finnas uppslagna, äfven om det skett utan husegarens vetskap. Åtskilligt af ofvanstående har väl redan varit anfördt i tid- ningarna för dagen, men utgör drag i taflans kompletterande, hvilka ej bort utelemnas i bredd med utdragen af riksdagsförhand- lingarna. Det intryck samlingen häraf i dess helhet lemnar, kan derföre icke minska sympatierna för de beklagansvärda tyska kri- gare, söm mot sin vilja och åstundan att få återvända hem, ännu i tusental skola offras för krigets fortsättande till dess Paris är intaget och Frankrikes makt krossad — hvilket sistnämda dock icke ännu är afgjordt; — icke heller för de hundratusental tyska familjer* hvilkas manliga medlemmar ligga nedbäddade i Frank- rikes jord eller blifva af krigets mödor förderfvade för lifstiden, äfvensom för den stora nöd, som enligt utifrån hitkommande bref på många ställen och isynnerhet i Berlin skall vara rådande bland det stora flertalet af dess invånare. Låtom oss till slut än en gång vända blicken till Frankrike och dess hufvudstad. Vi se der å ena sidan högqvarteret i Ver- sailles, som utan nödvändighet eller något tänkbart behof, — ty att kriget långt för detta icke hade behöft längre fortsättas för Tysklands försvar och för att genom en hederlig fred förskaffa det all nödig säkerhet imot framtida angrepp från Frankrike, är numera från alla sidor erkändt, — med förakt för mensklighetens och kristendomens bud, och utan annat tänkbart resultat, än att utså frön till ett långvarigt nationalhat, användt alla sina krafter för att komma i tillfälle att bombardera den franska hufvudstaden, och nu, sedan det ser sina beräkningar nästan gäckade, vill för- söka att betvinga två millioner menniskor genom hungerns fasor, på samma gång som det öfriga landet brandskattas och ‘förhärjas. För detta ohyggliga ändamåls vinnande underkastar det icke blott sina egna härar, som hafva en brinnande längtan att få återvända till hemorten, de svåraste lidanden, sjukdomar och död, utan tvingar nu slutligen, sedan hela den yngre manliga styrkan är uttagen från hemmen i Tyskland, ytterligare 150,000 man, af mellan 30 och 40 års ålder, att öfvergifva sina gråtande hustrur och barn för att dela samma öde som de förutvarande, med viss- het att tusental deribland aldrig skola återkomma. Ett sådant förfarande innebär ingenting mindre än ett återförande af det 90 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. nittonde århundradet till hedniskt barbari, ett upphöjande af det sjelf- viska högmodet till en vederstygglig afgud, en Moloch, af hvilken en del af folket skall uppslukas och de öfriga tvingas att falla ned och tillbedja. Å andra sidan se vi ett folk som, sedan det för- klarat sig beredvilligt till de uppoffringar, hvilka utan afträdande af land kunde försäkra Tyskland om en fördelaktig fred och säkerhet för framtiden, nu strider för sitt lif och sitt sjelfbe- stånd; som genom uthållighet, fosterlandskänsla och enighet för vinnande af den gemensamma räddningens ändamål lemnat en ly- sande vederläggning, hvad folket beträffar, af den beskyllning för demoralisation, som med någon rätt träffade ytan äf hufvudstads- lifvet i Paris under den förderfvande napoleoniSmens inflytelse. Vi hafva sett huru detta snillrika folk, oaktadt omgifvet af en hårdt tillskrufvad jernring af arméer och förstörelseverktyg, som nästan framkallar tanken på de under namnet Thugs bekanta indiska stryparne, förstått att medelst luftballonger underhålla gemenskapen med den öfriga verlden; men man har måhända icke erinrat sig, att de som begifva sig på den djerfva resan med dessa ballonger alltid våga sitt lif, isynnerhet sedan tyskarne nu bestält särskilda kanoner för att skjuta på dem, samt behandla dem hardt när såsom spioner, om de falla i deras våld, hvarpå de tyska tid- ningarna omförmält ett par . färska exempel. Ingen kan förutsäga utgången af det exempellöst märkvärdiga skådespel, som samtiden nu alla dagar får upplefva, men det har under de tyska makthafvandes utan barmhertighet för sitt eget folks lidanden fortsatta härjningståg redan visat sig, att fransmän- nens hjeltemod att strida för sitt lif eller gå under med äran äfven inom flera delar af Tyskland börjat vinna deltagande, och att sympatiernas riktning hos alla andra nationer numera icke är tvifvelaktig.l) L. J. H. 1 ) Sedan ofvanstående uppsats redan var färdig till tryckning hafva tidningar från Förenta staterna i Nordamerika meddelat underrättelse om ett stort möte kalladtmaw- meeting i det s. k. Cooper institute i hvars ändamål var att uttrycka sympa- tier för fransmännens sak i anledning af det nuvarande kriget. Der vid beslöts äfven att uppsätta en adress på engelska, tyska och franska språken, för att tillställas såväl kongressen som andra nationers lagstiftande församlingar. Då det varit kändt att ame- rikanarnes sympatier till en början lutade mera åt Tysklands än Frankrikes sida, så lemnar denna adress en bekräftelse på hvad vi i den förestående afbandlingen yttrat om det deltagande som Frankrikes sak mer och mer börjat vinna inom andra länder. Adressen har dessutom ett annat intresse deruti att den betraktar motiven hos det preussiska högqvarteret till krigets fortsättande ifrån alldeles samma synpunkt som blifvit KRIGET OCH DE SVENSKA SYMPATIERNA. 91 angifven i vår ofv^nstående artikel, nämligen att dessa motiv egentligen utgöras af hatet mot republikens och frihetens sak, i förening med högmödets åtrå att kunna få illustrera den tyska kejsarvärdigheten med ett intåg i Paris. Vi hafva derföre ansett ifrågavarande adress förtjena att jemväl upplagas i sammanhang med denna artikel då den annars i massan af de dagliga tidningarna lätt går förlorad för hågkomsten. Den lyder sålunda: »Vi, medborgare i Amerikas Förenta stater, församlade till mass-meeting för att uttala vår mening beträffande nu pågående krig i Europa, förklara, följande : l:o I betraktande deraf, att det krig, som Napoleon förklarat mot Tyskland, efter dess upphofsmans fall vid Sedan och republikens införande i Frankrike upphört att för Tyskland vara ett försvarskrig; 2:o I betraktande deraf, att krigets fortsättande urartat till en kamp mellan aristokratien och demokratien, mellan despotismen och republikanismen, och särskildt mot den nyligen i Frankrike införda republiken; 3:o I betraktande deraf, att annexionen af ett landområde utan bifall af dess befolkning är ett brott mot folkrätten och en förolämpning mot nittonde århundradets civilisation ; 4:o I betraktande deraf, att amerikanska regeringens pligt är att gifva sitt mo- raliska stöd åt hvarje folk, som kämpar för friheten, och att denna pligt jemväl framgår af den amerikanska oafhängighetsförklaringen ; 5:o I betraktande deraf, att det namnlösa elände, som kriget redan förorsakat inom de båda länderna, ovilkorligen fordrar dess snara upphörande; 6:o I betraktande deraf, att krig mellan nationer, hvilket är regleradt och sanktioneradt genom våra nu gällande internationela lagar, är lika omoraliskt och oför- nuftigt, som dueller mellan individer; 7:o I betraktande deraf, att dess fullständiga afskaffande icke kan ega rum annat än genom införande af sant demokratiska samhällen, grundade på folkens so- lidaritet; hafva vi beslutat: l:o Att vi fördöma fortsättandet af kriget mot franska republiken, såsom i högsta grad orättmätigt och endast befordrande despotismens intressen; 2:o Att vi sympatisera af allt hjerta med våra olyckliga bröder och systrar i Frankrike och Tyskland, hvilka i lika mån lida af detta orättmätiga krig, som fram- kallats endast till förmån för despotiska planer; 3:o Att vi såsom en handling uf barbari och tyrannisk orättvisa brännmärka den våldsamma annexionen af Alsace och Lorraine ; 4:o och 5:o Att vi uppmana alla goda medborgare att hos Förenta staternas regering begära, det hon ville använda hela sitt inflytande till förmån för franska republiken, handla i oafhängighetsförklaringens anda och sålunda bidraga till att sätta en gräns för detta utrotningskrig; 6:o Att vi hos Förenta staternas regering anhålla, det hon måtte till de eu- ropeiska makterna framställa förslag om och hos dem enständigt yrka på afskaffande af de stående arméerna och införande af en allmän skiljedomstol ; 7:o Att vi inbjuda alla dem, som älska frihet, jemlikhet och en .ständig fred, att förena sig i ett vidsträckt samfund, som må kunna betrygga folkets verkliga sjelf- styrelse inom alla länder, så att de icke längre tåla oket af några spekulanter och monopolister, hvilka alltid gynnas och understödjas af despotismen.» 92 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. Anmälningar. Bellman, C. M. Samlade skrifter. Illustrerad godtköps- upplaga. D. 1—4. (Stockholm, Ad. Bonnier, 1870). Det ges ett osvikligt tecken på att en skald eller en för ttare är ett verkligt stort snille och gripit djupt in i sitt folks utveck- ling; det är, att man tid efter annan återvänder till hans andliga qvarlåtenskap och skiftar honom ånyo, eller, för att tala utan bild, att hvarje nytt tidehvarf söker tillämpa sin egendomliga uppfatt- ning på hans skrifter och personlighet. Det är så som tyskärne alltid skola återkomma till sin Schiller och sin Goethe, fransmännen till sin Molière, sin Voltaire och svenskarne till sin Bellman. Den uppmärksamme betraktaren skall med lätthet kunna draga slut- satser öfver ett skedes skaplynne af den ställning det intager till folkets store män; och särskildt är det märkligt att, hvarje gång folket med allvar läser deras verk eller erinrar sig hvad de ut- rättat, kan man med visshet förutsäga ett kraftigt uppvaknande af folkandan. Ett folks minnen äro en evig föryngringskälla för det- samma. I detta afseende kan den närvarande tiden vara stolt öfver hvad han uträttat: han håller Sveriges minnen i helgd. Bellman särskildt har varit föremål för en allt mer stigande uppmärksamhet så från de lärdes som folkets sida. För det senare talar just det företag vi nu anmäla, en godtköpsupplaga af skaldens skrifter. I allmänhet äro godtköpsupplagor af ett lands störste författare en skyldighet från förläggarnes sida mot de mindre bemedlade, en skyl- dighet, för öfrigt, som ingalunda brukar innebära någon uppoffring. Vi tro ej heller att detta nu skall blifva fallet: ty då Bellmans skrifter i sin helhet förut endast varit tillgängliga för en ganska dryg summa, kosta de nu endast 8 rdr. Upplagan är ganska om- sorgsfullt utstyrd för detta pris och till och med försedd ined en del af den förras träsnitt. Derimot äro noterna i Carléns upplaga här uteslutna, hvilket visserligen är en förlust, som dock torde kunna afhjelpas, i fall ett kort sammandrag af dem finge åtfölja det band med musik som förläggaren vilkorligt utlofvat. Om upp- lagan i och för sig är för öfrigt intet annat än godt att säga; hvad texten beträffar, har den föregående upplagan utan vidare förändrin- gar aftryckts. Men just på frågan om texten till Bellmans skrifter ligger en hufvudsaklig vigt, och vi ville derför angående henne yttra några ord till den kraft och verkan det hafva kan. Som bekant, utgaf Bellman under sin lifstid endast strödda verk från trycket, och först mot slutet af hans lefnad utkommo Fredmans epistlar och sånger, redigerade, icke af honom sjelf utan af Kellgren. Flere samlingar af otryckta dikter utgåfvos sedan ifrån 1809, af hvilka de vigtigaste voro den som Sondén gjort (1813) och den som bär Völschows namn (1814). Tid efter annan utkommo dessutom nya upplagor af epistiarne och sångerna, tills ANMÄLNING. 93 slutligen Sondén företog sin utomordentligt förtjenstfulla upplaga af skaldçns samlade skrifter, som visserligen i följd af trakasseri från en förment rättsinnehafvare höll på att stranda, men slutligen dock fullbordades. ' Här eger man för första gången en text, på hvilken arbete nedlagts genom handskrifters och uppteckningars jemförande och urvalet af läsarter, hvad de ej af Bellman sjelf ut- gifna arbetena angår. Följden af detta om Sondéns vanliga sam- vetsgrannhet vittnande företag blef att sedan icke något vidgjordes i saken, tills Carlén företog sin vackra upplaga. Den mängd nya uppteckningar, originalhandskrifter m. m., som sedan Sondéns tid kommit i dagen,, har denne siste utgifvare, delvis begagnat, äfvensom han genom sina noggranna undersökningar om Bellmansdikternas ort-, person- och sakförhållanden lemnat i hög grad värderika bi- drag till deras klarare uppfattning. Sondéns text har imellertid af honom följts i allt väsentligt, och någon nämnvärdare tillökning i afseende å innehållet ha Bellmans skrifter ej fått i denna upplaga. Sondéns åtgöranden äro således till denna dag de mest genom- gripande som skett méd dessa odödliga dikter, och hans förtjenster om texten skola alltid förbli oförgätliga, liksom hans efterföljares belysningar i afseende på Bellmanslokalerna. Men Sondén sjelf betraktade, med berömlig blygsamhet och kännedom af ämnets svårighet, sin upplaga endast som en förbe- redande samling, afsedd att bevara hvad man till hans död kände af och om skaldens skrifter och sålunda tjena en verkligt omfat- tande och kritisk upplaga till utgångs- och stödjepunkt. Men — denna upplaga har ännu ej kommit till stånd; ty, som vi. nyss anmärkte kan Carléns, oaktadt sina onekliga företräden, ej betrak- tas som en verkligt monumental, för alltid afgörande Bellmans- upplaga. Härtill fordras, för det första en fullkomlig frigörelse från alla häfdvunna föreställningar om den nuvarande Bellmans- textens förträfflighet, samt vidare en omfattande genomforskning af den rika skatt handskrifter och tryckta dikter som ännu dels för litet, dels alls icke begagnats. I förra hänseendet måste den af Sondén och andra valda vägen, att utan granskning följa skaldens s. k. egna upplagor, alldeles öfvergifväs, hvarimot i det senare en fortsättning och ett fullständigande af hans arbete kan och bör ske, med tillgodogörande af det högst betydliga materiel söm nu- mera föreligger och som säkert ännu skall ökas. Vi vilja endast, som bevis för vårt yrkande i förra fallet, anföra följande. Carlén har i den lefnadsteckning, som åtföljer hans upplaga, meddelat ut- drag af de märkliga upplysningar dem sedermera krigsrådet Westé lemnat om tillkomsten af Fredmans epistlars första tryckta upp- laga. Den som skrifver detta har under ögonen, ej blott Westes berättelse, utan äfven den af honom gjorda samlingen af Bellma- niana, efter hvilken Kellgren företog sin redaktion, och kan således fullkomligt intyga, i huru många vigtiga punkter redan denna handskrift skiljer sig från den tryckta upplagan, hvars nyheter således tillhöra redaktören, ej skalden sjelf. Men nu är, enligt närmare granskning, Westés handskrift temligen sen och hvimlar af misstag, skriffel, utelemningar och dylikt, som blir en nödvändig följd af diktens kringlöpande i afskrifter, i synnerhet när de äro 94 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. af den lätt förderfvade art som epistlarne. Man finner denna af- skrifts betydliga underlägsenhet vid jemförelsen med flera äldre, som härleda sig från tiden under och strax efter epistlarnes till- komst, och hvilkas läsarter på samma gång upplysa, förbättra och tillöka den nu kända texten. Ty, som bekant, diktades det stora flertalet af dessa mot slutet af 1760 och under början af 1770-talet. Redan 1773 på sommaren anmäldes 50 epistlar till prenumeration, för att af trycket utgifvas, och endast några få af de senaste här- leda sig från midten af 1780-talet. Under sådana förhållanden kan man ej undra på, att de flesta blifvit vid träget afskrifvande förderfvade; och att Bellman eller hans vänner skulle varit några textkritiker af modern noggrannhet är ej att begära, helst hela företaget med utgifvandet från början var en förlagsspekulation af ÅhlstrÖm, som sökte sysselsättning för sitt privilegierade nottryckeri. Bellmans intyg om att texten af honom öfversetts och rättats har naturligtvis endast tillkommit på förläggarens och Kellgrens begä- ran, utan att han tagit någon närmare kännedom om sättet huru med granskningen och utgifningen tillgått. Det skulle föra oss alldeles för långt att med några omfattande prof bland de flera hundra som stå oss till buds ådagalägga, i hvilket underhaltigt skick denna så ytterst märkliga diktsamlingstext ännu befinner sig; men såsom ett enda bevis på huru förderfvade dess läsarter äro, kunna vi ej underlåta att ånyo nämna att en nyligen i Ny Illu- strerad Tidning offentliggjord upplysning, att nämligen i episteln om Ullas »flykt» (»Vår Ulla låg i sängen och sof»,) jollret om de fyra halta gubbar, som bortförde den sköna, bör utbytas mot det begripliga talet om paltagubbar, den allmänt bekanta benämningen på »separationskarlarne», ett slags underordnade stadstjenare. Dy- lika på läs- eller staffel af en bokstaf beroende ändringar äro dock långt från flertalet bland dem som böra vidröras. » Men om Bellmanstexten, sådan hon nu lyder, befinner sig i ett otillfredsställande skick, isynnerhet hvad epistlarne och sångerna angår, så lider hon icke mindre af en betänklig ofullständighet. Ett sekularsnille af den höga rang inom verldslitteräturen, som Bellman, har knappt skrifvit en rad, så obetydlig, att han ej för- tjenar bevaras, åtminstone när skalden följt sin ingifvelses ström. Men ännu förvaras en väldig mängd af Bellmans små vers, bref med teckningar m. m. dels i handskrift, dels spridt i samtidens tidningar och tidskrifter. Äfven om han strött enkla blommor på en nu förgäten graf eller fägnat ett bröllopslag med de muntra lju- den från sin lyra, måste dock hvarje yttring af hans oändligt rika och flödande snille innebära en tanke, en stämning, ett minne, som ej kan och får försvinna utan uppmärksamhet. Man betrakte hur tyskar och fransmän nu gå till väga med sina största författare, och läre af dem. Vi äro gerna med om kritisk sofring, när det gäller talanger af andra och lägre rang ; stora snillen måste vårdas som ett folks dyrbaraste andliga egendom^ och intet af deras arf får förfaras. Dessa korta antydningar om texten kunna visa åtminstone att det ej är så väl bestäldt med Bellman, som kanske mången tror. Kommer så frågan om förklarandet och belysning af hans sånger. MÄNADSÖFVERSIGT. 95 Man begynte i fosforisternas dagar och har sedan flerfaldt äflats med mer eller mindre djupsinniga och omfattande undersökningar om arten af Bellmans skaldskap, om humorns väsen och dess af- spegling i den Bellmanska diktverlden m. m. sådant, som onek- ligen kan vara ganska väl sagdt och tänkt, till och med rätt skarp- sinnigt ; men som dock har det felet, att det icke ger läsaren någon klarare bild af skalden, hans verk och hans tid, än den han unge- färligen egde förut, och således ej bidrager att göra honom begrip- ligare för det nuvarande slägtet. Det är icke på den estetiska analysens, eller ens på omskapningens väg man lär sig fatta den sanne Bellman, sångaren med de vinranktyngda lockarne och det fina löjet under den vemodigt tankfulla pannan och de svärmiskt drömmande ögonen, han som, just derigenom att han var i främsta rummet barn af sin tid, blifvit en skald för alla tider. Det är och förblir Carléns oathändliga förtjenst att först klart ha fattat, hvil- ken belysning denne Bellman kräfver, äfven om han, såsom den förste, ej kunnat annat i många fall än rödja vägen. Man måste lära grundligt känna skaldens egen samtid i alla hans vigtigare uppenbarelser, i hans seder och smak, hans föreställningar och tänkesätt, hans personer och ställen, genomträngda af nordens, framför allt Stockholms, natur, sätta sig in i hans poetiska utveck- ling, med ett ord göra mångsidiga och omfattande studier, för att rätt kunna fatta samt rikhaltigt och i fullt ljus framställa skaldens odödliga dikter. Dessutom måste Bellmans eget lif genomforskas i dess minsta enskildheter, de personer med hvilka han stod i närmare beröring skildras, spår af hans brefvexling och dylikt uppsökas o. s. v. Här öppnar sig ett genom sin vidd nästan afskräckande fält, på hvilket det mesta ännu återstår att uträtta. Och dock ha vi ännu ej talat om de särskilda undersökningar, som en fullt till- fredsställande historik Öfver och kännedom af Bellmans musikaliska kompositioner kräfver. Men oaktadt allt det myckna som ännu måste uträttas, innan Bellman för vår tid kan blifva hvad han bör, må vi dock ej fälla modet, utan rastlöst sträfva till det mål, som nu endast hägrar på långt håll. Med förenade krafter månordens lärde och forskare gripa sig an, för att för samtiden framställa »skalden som ingen» i hans snilles och hans ovanskliga äras fulla glans. Månadsöfversigt. Länge nog ha äfven i vårt land sånggudinnorna förstummats under vapenlarmet. . Så djupt och allmänt har det deltagande varit, hvarmed man hos oss följt det upprörande skådespelet af en kristen nation i färd med att sönderslita en annan, att under långa månader endast föga uppmärksamhet synes ha blifvit öfrig för de talrika makt- påliggande samhällsfrågor, som stå i samband med våra inhemska sträf- vanden för framåtskridande och allsidig förkofran. Efter allt utseende är imellertid nu ett omslag på väg att inträda. Våra »sympatier» äro 96 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. till riktning och. värmegrad desamma som förr, men — riksdagsperioden nalkas, och den fosterländska odlingens angelägenheter skola ånyo ställas främst på dagordningen. Finnes det bland dessa någon eller några, som företrädesvis torde böra göras till det instundande riks- dagsarbetets medelpunkt? Vi gifva endast ett uttryck åt en af tusentals fosterlandsvänner delad öfvertygelse, då vi lägga vårt örd till de mångas, som under den senast förflutna månaden betecknat frågan om Sveriges försvar så- som vår egentliga lifsfråga för ögonblicket: »den stora fosterländska frågan.» Sådant är numera det offentliga rättstillståndet i Europa, att svenska nationen knappast någonsin haft större skäl att föra sig till minnes skaldens varning: »tror du dig ensam trygg? så är ej våldets art; var viss: det klappar ock uppå din fjellport snart.» (Tegnér). Det är den ingenting mindre än lugnande vissheten derom, att den nuvarande politiska situationen icke medgifver ett fredsälskande folk någon annan hvila än en med handen på svärdsfästet, som trädt i dagen vid offentliga diskussionsmöten samt i pressens uttalanden i försvarsfrågan under December månad. För vår del skulle vi ej med minsta inkast vilja söka afkyla det nu så allmänna och varma nitet att förverkliga den patriotiska grund- satsen om ett folk i vapen. Den enskildes beredvillighet till uppoff- ringar för samhällets bästa, till att, när så erfordras, »betala med sin person», är en dygd, hvars välgörande verkningar sträcka sig utofver det för stunden åsyftade ändamålet och till och med ej uteblifva ens då, när offret skenbart varit förgäfves. Likväl är det just det uthål- liga blickandet åt ett enda håll, som lemnar rum för ensidighet i uppfattningen af det hela. Det finnes måhända någon anledning att befara, att en dylik ensidighet skall göra sig gällande vid det snart begynnande riksdagsarbetet. Här vore då på sin plats att erinra om det betydande antal fosterländska frågor, som, jemte arméfrågan, bida sin lösning vid riksdagen. Må man det ena göra, men det andra icke låta! Må man framför allt ej förbise undervisnings- och folkbildnings- frågans höga vigt särskildt med afseende på den närvarande politiska ställningen! Verkligt duglige fosterlandsförsvarare är — derom råder ingen meningsskiljaktighet — hvad vi nu i främsta rummet behöfra; men huru anskaffa dem? Ej blott genom utskrifningar och stadganden om ökad värnepligt; djupare ned än så måste den nya bygnadens grundval läggas — på fosterlandskärlekens fasta botten. Det är vär- digt den medborgare, som bör hålla sig beredd att i farans stund möta döden för sitt land, att göra detta ej för sold, men af fri, med- veten kärlek till fosterjorden. En sådan kärlek uppspirar bäst ur den grundliga kännedomen om det land och folk vi såsom svenskar äro kallade att hägna och tjena. Det är derföre folkbildningsfrågan ur viss synpunkt blott utgör en annan sida af försvarsfrågan. Dppfostrom Sveriges ungdom till sjelfständigt tänkande och handlande, sitt fädernes- land varmt hängifne män och qvinnor, och vi ha derigenom kring våra gränser bygt en lefvande mur, som näfrättspolitikens våldsverkare fåfängt skola söka genomspränga! C. v. B. Den gammalkristna konsten i Roms katakomber. Öfvergångsperioden från den antika verldens lifsåskådning, kultnr och konst till den kristna verldens nybildade förestallnings- krets utgör af flera skäl en af de intressantaste företeelserna i den menskliga odlingens historia. Sjelfva det djupt gående motsättnings- förhållandet mellan det lefnadströtta romerska samhället under dess aftyningstid och den kraftiga nyvaknade troshänförelsen hos den kristna menigheten är af så genomgripande betydelse för alla föl- jande tider, att ensamt detta skulle vära nog för att vid denna tidpunkt fästa det högsta intresse, äfven om ej dertill komme stor- heten hos de mäktigt begåfvade personligheter, genom hvilka stri- den mellan de två verldsprinciperna företrädesvis utkämpades, och vidare beröringen mellan de olikartade nationaliteter, hvilka möttes i verldshufvudstaden vid denna tid, då orientons nya Kristustro besegrade vesterns utlefvade religionsformer. För ingen annan tid skulle man derför i så hög grad önska fullständiga och klara vitnesbörd i verldshistorien, och dock är det just denna tid, som mera än de flesta andra är fattig på dylika. Det har imellertid blifvit våra dagar förbehållet att i någon mån skingra det mörker, som höljde detta de första kristna menigheter- nas tidehvarf, och det område från hvilket ljuset och lifvet här möta oss, är de dunkla underjordiska grafvarne, deri de äldsta kristna gömde sina dödas qvarlefvor; katakoinberna. Det är Giovanni Battista de Rossis förtjenst, att hafva för första gången grundligt genomarbetat, och tillgodogjort vetenskapen det rika stoff, som här döljer sig, sedan man från Bosios tid (c:a 1600) gjort dessa undersökningar till föremål för mer eller mindre tendentiösa uttolkningar. De Rossis arbeten Roma Sotterranea Christiana I och II (Roma 1864 och 1868) och Inscriptiones Christianes I (Roma 1861) äro hufvudverken inom den rika ka- takomblitteraturen, och ha inom nordens litteratur framkallat ett arbete, hvars första del redan utkom 1868, utan att ännu fortsätt- ningen låtit höra af sig, nämligen pastor Theodor Hansens Kirke- Framtiden. Band 5. 7 98 ' FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. historié fra Homs Katakomber. Kjöbenhavn 1868. (L. A. Jörgen- sens Forlag. VI. 113 sidor 8:o). Sistnämda arbete utgör ett kort sammandrag af katakombernas historia från kristendomens första dagar till påfve Calixti I:s tid (218 e. Kr.) och omfattar sålunda det första af de tre tidehvarf, i hvilka författaren delar,katakombernas historia. Det andra, tide- hvarfvet går från Calixti tid till Constantin (år 312); det tredje från Constantini tid till år 410, från hvilket år den sista tidsangifvelsen i katakombernas inskrifter härrör. Stödjande oss vid dessa och andra arbeten-samt begagnande hvad egen åskådning och studier på ort och ställe ha lärt oss, skola vi försöka en redogörelse för det vigtigaste af hvad vi kunna inhemta i katakomberna angående tidens kultur och specielt angående den äldsta kristna konsten, dervid begagnande tillfället att — med de nyaste forskningarnas hjelp — korrigera en och annan hittills som dogm predikad sats om den äldsta kristna kyrkans förhållande till konsten. ,1. Katakombernas arkitektur. För att kunna förstå den uppenbarelse af konstens tillstånd, hvilken framträder för oss i katakomberna, är det nödvändigt att först kasta en blick på katakomberna sjelfva, deras uppkomst och bygnädssättét uti dem. Ordet »katakombe» skrifver sig från en tid, då de romerska och grekiska språken blandat sig med hvarandra utan något vidare inre sammanhang än det, som uppenbarar sig i arkitekturen i Hadriani båge i Athen, der den kejserlige byggmästaren har på en romersk båge uppsatt en grekisk tempelfaçad; benämningen härleder sig från det grekiska xava och det romerska cumbo, alltså »neder- lag», upplagsställe, nämligen för lik. Bestämmelsen uttalar sig sålunda tydligt nog i namnet, och vi behöfva ej spilla många ord på den falska åsigt, enligt hvilken katakombernas bestämmelse skulle vara att afge plats för de första kristnas religiösa samman- komster under hedendomens dagar. Deras inredning och den anblick de for närvarande erbjuda, visar sig klarast för oss, när vi betrakta Calixtkatakomberna, be- lägna 2^ miglis utanför Porta San Sebastiano, på verldsstadens södra sida, vid Via Appia. DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 99 Helt nära den plats, der nu nedgången är till Calixti kata- komber, står eller stod en liten bygnad, hvars egendomliga form först väckte de Rossis uppmärksamhet, i det att en nisch gaf den en viss likhet med de gamla oratorier, hvilka de kristna brukade resa öfver sina grafställen. Han lät inköpa jordstycket för Pius IX:s räkning, började gräfva och återupptäckte här det rikaste af Roms hittills bekanta katakombsystem. Trappan, som för oss ner, tyckes vara från 6:e eller 7:e år- hundradet, , men under dess stenar ser man spår af en äldre och vackrare, troligen från 4:de århhundradet. Genom en gång, hvars väggar äro uppfylda med »grafith»-inskriptioner, ristade i kalken, börjar man sin vandring. Denna leder oss omvexlande än genom dessa trånga gångar, ej bredare än att jemt två personer kunna gå förbi hvarandra, men af skiftande höjd, från litet öfver en mans höjd, till 3 à 4 manshöjder, der på båda sidor grafvar äro inhuggna i den mjuka stenväggen, tre, fyra, intill åtta öfver hvar- andra, efter längden, hvarje graf så lång som en menniska: här inlades liken i dubbla täcken, i hvilka fanns osläckt kalk, för att hindra utdunstningar — än leder oss vår vandring tilh platser, der gångarne utvidga sig till kapeller (krypter), hvarest man vid marty- rernas grafvar redan tidigt samlades till bön — senare väl under förföljelsens dagar äfven till kärleksmåltider och till predikande. Kryptema äro fyrkantiga, och hafva ofta ett lågt, hvälfdt tak med spår åf korshvalf1), väggarne äro vanligen, indelade så, att midt imot ingången en halfrund väggnisch upptager hufvudmartyrens graf, under det liknande nischer, en eller flera på hvardera af sidoväggarne, antyda, att flera än ett helgon hvilar i detta kapell. Så träda vi kort efter vårt nedstigande i Calixtkatakomben in i »påfvekryptan», der nu fyra grafinskriptioner äro uppstälda på deras ursprungliga plats framför fyra grafvar: de berätta oss, att fyra påfvar från 3:e århundradet här ligga begrafna: Luesius (f 253), Anteros (t 235), Fabianus (t 251) och Eutychianus (t 283) — Hansen angêr åren 252, 235, 250 och 285. — I kryptans bakgrund läses en af många bitar sammansatt inskription öfver många i denna trakt begrafna helgon. Genom en af. grafgångarne kommer man till en närliggande krypta, der en »ljusbrunn» öppnar sig, d. v. s. en öppning, redan företagen vid katakombernas anläggning, af form som det inre af en skorsten, hvilken insläpper ljus och besörjer ventilationen. I dehna ’) Såvida jag ej här förblandar restauration och. ursprungligt, hvilket jag visser* ligen ej tror, meni hvar®m jag i ett ögonblick af ovisshet ej mera kan förvissa mig. 100 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. ljusbrunn ses bilderna af tre helgon i en stil, som af Hansen benäm- nes byzantinsk, men som tillhör det sjunkande gammalkristna måle- riet; de bära ej titeln »sancti», utan endast namn och äro troligen ej yngre än från 4:e århundradet. Derimot äro de på en pelare bredvid synliga figurerna utförda i byzantinsk stil och hänvisa tro- ligen på tiden kring 800. De bära gyllene glorier och utmärka sig genom denna afskräckande stelhet, som är egendomlig för byzantinismen. Här är musikhelgonet S:t Cecilias graf; här ned- lades hennes lik af Urban; figurerna på pelaren framställa också Kristus, Urban och Cecilia. Nära invid denna krypta inträda vi i fem små kryptor, be- stämda till familj grafvar, med en mängd medelmåttiga målningar, vitnande om den antika stilens djupa förfall. I andra kryptor finna vi bibliska scener ur gamla och nya testamentet — i andra åter fresker från Constantins och hans efterföljares tid. Midt i katakomben träffa vi påfven Eusebii (f 310) krypta, med en in- skrift af påfven Damasus (t 384) jemte en kopia af densamma, skrifven på baksidan af en åt Marcus Aurelius invigd sten plåt. I kyrkogårdens östra del är påfvemartyren S:t Cornelii graf (f 252) med bilder af honörn och hans vän S:t Cyprianus, som dog på samma dag i Afrika, samt S:t Sixtus; bilderna äro byzantinska från sjunde eller åttonde århundradet, men framför den stora grafven med bågen öfver läses ännu den ursprungliga enkla graf- skriften öfver Cornelius martyr episcopus. Öfver dessa kryptor ligga de berömda »Lucinas kryptor», hvilkas ursprung och minnen gå genom andra århundradet ända upp mot den apostoliska tiden. Sedan vi sålunda i korthet skildrat katakombernas utseende, blir det nödvändigt att likaledes i korthet redogöra för det sätt, hvarpå de tillkommit. De gamla romarne och etruskerna begrofvo i äldre tider sina döda i jorden, men redan under republiken blef det i Rom — från tredje århundradet f. Kr. —, vanligt att uppbränna liken. Ett undantag härifrån gjorde endast den corneliska familjen, och sci- pionernas berömda grafvar vid Via Appia — »intra muros» — bära vitne härom. Under det att man sålunda tidigare nedlade den döde i en träkista, som stundom inneslöts i en stensarkofag, samlade man nu askan i urnor, och uppstälde dessa i särskilda graf- monument eller samlade dem i kapeller med talrika nischer, hvilka, på grund af deras likhet med dufslag, kallades »columbarier». Längs landsvägarne utanför staden var de dödas boning, och isyn- nerhet var Via Appias grafstad, der monument och villor omvexlade, vida berömd — och ännu ådagalägga talrika ruiner dess sjunkna DEN GAMMALKKISTNA KONSTEN I KOMS KATAKOMBER. 101 prakt. Under tredje århundradet e. Kr. blef det åter vanligt att begrafva de döda — till en del väl en följd af kristendomens bör- jande inflytande. Ty inom kristendomen, liksom inom judendomen, har aldrig likförbränning egt rum. Juvenalis kallar i sin femtonde satir uttryckligen begrafningen »en sällsynt och orientalisk sed». Säkerligen var det den i Rom redan sedan republikens sista dagar boende judiska kolonien, som hade från sitt hemland medfört denna »orientaliska» sed; för dem var det en styggelse att bränna de döda — de ville »nedstiga till sina fäder» (Genesis 36: 37). Och verkligen känna vi från kejsartidens början i Palæstina de med orätt så kallade »konungarnes grafvar» vid Jerusalem, hvilka i ej ringa grad erbjuda analogier med katakombernas grundform. Också vid Rom finnes en judisk katakomb och ha funnits många. Det är egendomligt, att under det de judiska kyrkogårdarne i Palæstina höllo sig — efter judisk sed — fria från all bildlig framställning, finna vi i judarnes katakomb i Rom målade fram- ställningar: blommor, vinlöf, dufvor och påfåglar — dock ha de ej kunnat öfvervinna sin skygghet för figurframställningar — ingen enda sådan förekommer. Deras flesta bilder äro symboliska: den • sjuarmade ljusstaken, arken, Davidsskölden (två mot hvarandra lagda trianglar), vädurshomet (altarets hom), manna- eller vatten- krukan o. s. v. förekomma. Inskrifterna äro grekiska eller ro- merska, dessa ofta med romerska bokstäfver. De äro vanligtvis mycket enkla; stundom inskränka de sig till blott namnet; stundom tillägges »hvilar här i frid», eller »i frid vare hennes sömn», eller endast »i frid». Ur denna judiska församling i Rom, som tyckes hafva haft sina boningar i Trastevere och en tid vid Egerias grotta i den nu- varande Cafarellidalen, utbildade sig nu den första kristna menig- heten i Rom. Dess öden höra ej hit; ett endast rör oss här: antingen de föllo som martyrer, eller de insjuknade eller på annat sätt afledo — alla dogo de; och när de dött, skulle de begrafras. Nedlades de då i redan förut befintliga grafrar, eller äro ka- takomberna de kristnas eget verk? Under långa tider har man trott, att katakomberna voro af hedniskt ursprung, antingen så, att de kristna lade sina döda i redan existerande, färdiga grafvar och nischer, der förut romerska lik i äldre tider legat — eller så, att sjelfva grafvarne visserligen voro nya, då derimot katakombernas gångar hade tillhört gamla, då redan öfvergifna sten- eller puzzolanbrott. Den förra åsigten, som kullkastas genom allt hvad vi nu känna om katakomberna. 102 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. hade äfven i forna dagar endast ett — och det ett mycket svagt stöd: det, att många grafvar voro utan egendomligt kristna märken. Men detta. inkast förlorar all betydelse genom motskälet: att der alldeles inga hedniska inskrifter funnos, hvilket dock under nämda förutsättning skulle varit högst oförklarligt. Så mycket troligare föreföll vid betraktandet af katakombernas ofantliga utsträckning, af deras äldsta namn: »arenaria», af gamla sagor samt af flera arkeologiska rön, det senare förmodandet, att vi här stodo i gamla puzzolan- eller stenbrott. Men fysiska och tekniska skäl hafva i vår tid visat oss, att äfven denna mening är i det hufvudsakliga falsk: såväl jordens beskaffenhet som an- läggningssättet utgöra bevis mot dess möjlighet. Den jordart, som förekommer i de trakter kring Rom, deri katakomberna gömmas, är »tuff», och förekommer under tre former: den litoïda tuffen, den granulära tuffen och »puzzolanjord». Den litoïda tuffen är en hård stenmassa, som begagnas för bygnader, puzzolanj orden an- vändes vid cement- och kalktillverkning, då derimot den granulära tuffen ej haft någon dylik utbredd och bekant användning. Skulle nu alltså katakombernas ursprung förskrifva sig från jordens användning, så måste de antingen befinna sig i den litoïda tufflagern, eller i puzzolanj orden, och upphöra eller vända sig åt annat håll, hvar gång man kom till den granulära tuffens område. Men nu är detta så långt ifrån fallet, att tvärtom katakomberna nästan uteslutande befinna sig just i den granulära tuffen, som är lätt att uthugga och stark nog för att hålla ihop, under det att de derimot just undvika den litoïda, som är svårbearbetlig, samt puzzolanj orden, som ej är stark nog för att bära upp sig. Just detta jordlager, som var för svagt för att låta sig förflyttas till begagnande för bygnader, för fast för att deraf göra cement och kalk, — det, som ingen annan användning hade, är katakomberna — ett starkt bevis för att de äro ursprungliga kristna grafvar. Det andra beviset hemtas från anläggningssättet. Voro kata- komberna ursprungligen stenbrott, så måste de varit så anlagda, att med minsta möjliga möda den största möjliga mängd sten kunde vinnas och borttransporteras: — men just det motsatta är fallet: man har vunnit det minsta möjliga materialet. Gångarne äro så trånga, att två personer med möda kunna gå förbi hvar- andra. Om en mängd slafvar med åsnor och kärror för att bort- föra materialet för materialets skull, kan här ej hafva varit fråga, endast om helt små transportredskap. Också äro de öfverallt rät- vinkliga, hvilket i hög grad skulle försvårat framkomsten, såvida fråga hade varit om att uttransportera bygnadsmateriel. Slutligen DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 103 skulle man i så fall från de nedra etagerna — det finnas tre à fyra, ja fem våningar öfver hvarandra — anlagt öppningar för att draga upp jorden; nu finner man derimot endast ljusöppnin- garna, hvilka äro] snedtlöpande och alltså ej kunna hafvä haft denna bestämmelse. Att katakomberna kallades »arenarier» visar endast, att man dåj som ofta, använde ett gammalt namn på en ny sak, som lik- nade den gamla. Stundom, men mycket sällan, finner man kata- komber anlagda under stenbrott såsom t. ex. Nikomedeekata- komben, eller vid ett stenbrott, som den ostrianska katakomben. Med få undantag voro sålunda katakomberna ursprungligen kristna, i öfverensstämmelse med de judiska, anlagda begrafnings- platser. Derimot äro flera andra katakomber, hvilka jag haft till- fälle att genomvandra, tydligen grundlagda i stenbrott, som t. ex. katakomberna i Neapel och Syrakusä. Hvilken utsträckning katakomberna fiiigo vid Rom, har man svårt att föreställa sig. Alldeles tillförlitliga siffror är det här omöjligt ätt ange, så länge ej samtliga grafsystemen äro kända och mätta. De romerska katakomberna bilda två stora system, på båda sidor om Tibern. Sjelfva floddalen innehåller inga kata- komber, derimot ligga på vestra sidan i Janiculusberget den helige Ponziani och Pancratii katakomber. Ünder den neroniska cirkusen i vatikanska berget funnos katakomber, men som redan vid slutet af andra århundradet voro förstörda. Bakom Monte Mario träffa vi Via Portuensis, Aurelia och Triumphalis katakomber. Vid Via Flaminia ligger ensam S:t Valentini katakomb. Vid Via Labiana’ låg S:t Castuli, vid Porta Salara ligger S:ta Priscillas, vid Via di Porta S:t Lorenzo S:ta Helenas, S:t Saturninos och katakomben vid kyrkan San Lorenzo fuori. San Pietro Marcellino’s ligger vid kyrkan af samma namn. Don ostrianska och Santa Agneses ligga vid dessa helgons kyrka nära Via Porta Pia, S:t Alexanderskata- komben vid det beryktade Mentana (det gamla Nomentum, 7 miglier från Rom). Men hufvudmängden ligger mellan Via Latina, Appia Ardentina och Ostiensis, der vi finna den berömda Calixtkatakomben och Lucinas katakomb, Nereus och Achilleskatakomben, San Seba- stianskatakomben m. fl. Mera än 40 katakomber voro i bruk under de första fyra århundradena, och man anslår längden af samtliga katakomberna till ‘587 italienska miglier motsvarande ungefär 150 geografiska mil, hvilka under loppet af tré århundraden skulle kunna hafva upptagit 3,500,000 lik — ett betydligt mindre antal än de öfverdrifna uppgifter, hvilka för ej många år sedan publi- cerades. 104 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. Huru, frågar man dernäst, var det möjligt för de första kristna under »förföljelsens tider» att företaga dessa enorma arbeten? Svaret är, att den större delen utfördes i det århundrade, som ligger mellan kristendomens antagande som statsreligion och året 454 — det sista år, om hvilket vi bestämdt veta, att ännu i detsamma begrafning egde rum i katakomberna (jfr. de Rossis inskrifter n:d 1159). Men äfven om vi räkna denna tid ifrån, återstår ett stort arbete, som i ej/ringa mån visar, hvad många andra fakta godt- göra, att kristendomens historia under de romerska kejsarne ej var en dylik sammanhängande förföljelse, som den traditionela kyrkohistorien älskar att påstå, utan att tvärtom enstaka förföl- jelser af grym och häftig art ej voro i stånd att utplåna resul- taten af långa fredliga perioder, under hvilka denna religion vann många anhängare inom de högsta och rikaste familjerna, ja inom sjelfva kejsarens hus. Tertullianus omtalar huru »palatset, senaten, forum är uppfyldt af dem». (Tert. Apolog c. 38). Dessutom sträckte sig icke förföljelserna så långt, att man bröt grafvens frid; tvärtom häfdade Roms lagar med stor skärpa graffriden; och att katakom- berna under förföljelserna stundom tjente de kristne som tillflykts- ort visar likaväl, att de respekterades af hedningarne, som att de voro undangömda. Sedan katakombernas begagnande upphörde, fortforo de att vara heliga ställen, helgade genom martyrernas ben under flera århundraden. Ja, redan vid det fjerde århundradets slut, under det katakomberna ännu utvidgades, skildrar kyrkofadren Hieronymus oss det intryck, han mottog af dessa helgade ställen: »när jag som gosse med mina kamrater om söndagarne steg ned till apostlarnes(?) och martyrernas grafvar, och vandrade kring i dessa jordgrafvar och kryptor, der liken voro inlagda i väggarne, förekom det mig alltid, som stege jag sjelf ned i underjorden. Och när jag då ofta trefvade mig fram i den djupa natten dernere, der ljuset endast här och der kastar en stråle in genom några få hål, då erinrade jag mig Virgilii ord: »Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent.» (Hieron. comm, ad Ezech. 40, 5 ff.). Men alltmera, blefvo de en- . dast kultusställen, och påfven Symmachus (498—514) säges uttryck- ligen hafva »restaurerat» katakomberna, i hvilka och vid hvilkas oratorier man på helgondagarne ihågkom martyrerna. Redan under sjunde århundradet började man bortföra helgonens ben till kyrkorna i staden, i syfte att derigenom »consacrera» dessa; ja påfven Bonifacius IV (608—615) som invigde Agrippas Pantheon DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN 1 ROMS KATAKOMBE». 105 till en kyrka för Maria och alla helgon, lät föra in i kyrkan 28 kärror fylda med helgonben, hvilka der nedgräfdes under altaret, under det att andra martyrben — och som sådana ansågos snart nog alla de ben, som här funnos — frän katakomberna fördes kring hela verlden som reliker. Så upphörde efterhand gudstjensten i och vid katakomberna, isynnerhet sedan påfven Paschalis I (817— 824) hade låtit flytta 2,300 lik — förmodade martyrlik — från katakomberna till kyrkorna, »emedan kryptorna voro förfallna». Kort förut hade påfven Hadrianus företagit en restauration, som troligen bidrog till att fylla katakomberna med flera af dessa by- zantinska målningar, hvilka der förekomma. Så fÖrgingo många århundraden, under hvilka man helt och hållet glömt bort katakomberna och deras läge, tills de åter upp- täcktes i sextonde århundradet, samt genomsöktes och beskrefvos af Bosio, »katakombernas Columbus». Sedan den tiden ha upptäckterna i katakomberna ständigt tjenat ifriga katolska författares tendentiösa sträfvanden, för att bevisa de katolska dogmernas apostoliska ursprung genom en en- sidig och ofta rent af falsk utläggning af de bilder och andra konst- föremål samt inskrifter, hvilka funnos i katakomberna. Huru svaga dessa försök i sjelfva verket äro, huru katakom- bernas målningar etc. tvärtom, när de betraktas med nyktra ögon, visa tillbaka på den första kristna tiden som en af dogmatiska tillsatser oberörd och föga spekulativ, men af en brinnande och ren tro uppburen tidsålder, kan ingenting bättre ådagalägga, än en undersökning af dessa enlda konstverk, ej mindre af deras form än af deras innehåll. 3. Målningar i katakomberna. Den antika konsten hade Öfverlefvat sig sjelf. Efter en kort blomstring under Augustus, en ännu kortare, kraftig naturalism under Trajanus, då konsten med ifver upptog framställningen af de barbariska nationers fysiognomier, med hvilka Rom nu kom i beröring, och efter en eklektisk dödskamp under Hadrianus,.då den romerska skulpturen endast förmådde skapa ett enda nytt ideal, den enligt vår åsigt redan af kristna föreställningar påverkade Antinous, sjönk den under Antoninerna ned i det djupaste förfall, sämre än döden. • 106 . FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. , FEBRUARI. Ty konsten är ett barn af kulturen, är dess blomma, och med den ängsligt sökande och ropande, aldrig svar erhållande he- dendomen, som än kastade sig i armarne på neoplatonismen, än, på indifferentismen, än, med en aning om hvarifrån det nya ljuset skulle utgå, spejade i Orientens i upplösning stadda religionsformer efter detta ljus, än upptagande Osiris och Isis, än Mithras som gudar, — med den måste också den antika konsten, sedan den genomvandrat desamma regionerna i kraftlösa framställningar af Mithtas, af Isis, förgås, för att i nya former söka lif inom den kult, som den nya, kraftiga kristendomen utbredde i verlden, och som redan med Paulus hade berört verldshufvudstaden och till och med kejsarhofvet, der Paulus — enligt en gammal sägen — lär haft en vän i Neros lärare, den berömde filosofen L. Annæus Seneca — en sägen, som fått en egendomlig styrka genom en 1867 i Ostia utgräfd inskription från omkring år 300 e. Kr., hvilken är satt af en M. ^Annæus Paulus öfver hans »käre son M. Annæus Petrus Paulus», och som visar, att man i Senecas familj bevarade minnet af denna .förbindelse. Egde katakomberna sitt ursprung i Orienten, så var deras ut-, smyckande med målningar derimot af antikt-romerskt ursprung. Judarne. hade i sina katakomber i Rom bortlagt den konstskygghet, som eljest var för dem egendomlig, och från dem öfvergick seden till d$ kristna,, som i hög grad utvidgade denna sedvana och gjorde katakomberna till den kristna konstens vagga. Vi måste här, för att kunna förklara detta faktum, försöka att återföra det till dess sanna betydelse, eller, hvad som är det- samma, försöka att alldeles tillintetgöra den gängse traditionela, men fullkomligt oriktiga föreställning, som man hittills hyst om de första 'kristnes konsthat. Judarne hade, som vi sågo, från sina katakomber hållit borta framställningen af menskliga formerf i de kristna katakomberna se vi derimot redan från äldsta tider dylika framställningar upp- träda. Ingalunda ängslig, bindande och insnärjande, som senare tiders pietistiska åsigter skildrat den i öfverensstämmelse med deras egen riktning, tog den äldsta kristna menigheten tvärtom, frisk och mottaglig för det sköna som för det sanna, med glädje arf efter den antika konstens försvunna guldålder, så långt den kunde göra detta utan att hemfalla till eller väcka misstanke om afguda- dyrkan och bilddyrkan. Endast bilder af hedniska gudar.— och äfven detta ej absolut — likasom af den evige sjelf, voro uteslutna: ej ens hedniska myter och symboler voro förbjudna, med undantag af sådana, hvilka för den kristna lifsåskådningen voro förargelse- DEN GAMMALKKISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 107 väckande, som de på antika grafvar vanliga Bacchos- och Eros- iramställningarna. Att man ej endast för mytens skull framstälde hedniska myter och symboler, på religiösa orter, var ju naturligt: man valde sådana, som kunde ega sin användning ' äfven inom den _ nya religionen. Till dessa höra framställningarna af Hermes, aï Orpheus, af genier, af den romerska Victoria, o. fl. — af symboler skola vi snart se flera bekanta uppträda, liksom vi skola skildra användandet af de nyss nämda hedniska figurerna. Men kyrkofäderna, säger man, uppträda ju som bestämda vitnen om dé kristnas konsthat. Det är just detta antagande, som behöfver starkare bevis, än dem, man hittills lyckats uppleta. Det är Tertullianus, som här alltid blifvit åberopad. I och för sig är han imellertid ett föga tillförlitligt vitne, ty hans rigorism stod i • stark motsats mot hans samtids kyrka, och hans ifriga békäm- pande af den större friheten visar just, att denna fanns och vår allmän inom kyrkan. Men det kunde hända, att t. o. m. denne erkändt stränge rigorist ej uttalar sig mot konstens utöfvande. Det hufvudställe, med hvilket man dervidlag alltid kört fram, som med ett tungt artilleri, hvilket ej kan besegras, är följande ytt- rande ur hans skrift mot den kätterske målaren Hermogenes: »han ger anstöt mot det tillåtna genom sina målningar och neddrager Guds lag i sin konst; han är en dubbelförfalskare med sin graf- stickel och sin griffel» (»pingit illicite, legem Dei in artem contemnit, bis falsarius, et cauterio et stilo»). Detta ställe har man hittills underlagt följande mening: »han målar, hvilket är otillåtligt; > der- igenom att hän målar, trampar han Guds lag under fötterna, och i det han begagnar både grafstickel och griffel, är han på dubbelt sätt en förfalskare.» Men långt ifrån att detta är meningen, stäm- mer det mycket mera med de fakta vi förut åberopat, och — som vi skola se — äfven med Tertulliani tidigare uttalade meningar, att förstå dessa ord på följande med originalet^ ord fullständigt öfverensstämmande sätt: »han målar saker (eller på ett sätt), som det ej är tillåtet att måla», det vill troligen säga, att han fabri- cerar afgudabilder eller groft sinliga bilder, och härigenom ned- drager han Guds lag i den konst, som han gör föraktlig; härige- ' nom blir han en dubbelförfalskare, emedan han på tvåfaldigt sätt missbrukar konstens gåfva, både medelst grafstickel och griffel». Som vi se, är detta en mening, som hvarje allvarlig och tänkande menniska kan underskrifva, och i sina tidigare arbeten uttalar Tertullianus sig ofta mycket friare; han förkastar då endast äf- 4 gudabilder och dit hörande framställningar, ingalunda den konst-' närliga verksamheten^ och förklarar, att de kristna »ej förkasta 108 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. någon frnkt af Guds gerningar — vi endast hålla måtta i allt — vi gå ombord med Eder, vi göra krigstjenst och odla jorden med Eder, vi handla med Eder, och våra konstverk (artes, opera nostra) framlägga vi offentligen till Ert bruk». Endast de hedniska teatrame hatade han — det står fast. Lika litet som dessa ställen, bevisa de, ställen, man af andra kyrkolärare framdragit, något konsthat. Man kunde an- föra Clemens Alexandrinus, som säger: »att vilja vörda det and- liga väsendet genom ett jordiskt stoff, är att förnedra det me- delst sinlighet»; men härmed har han endast uttalat sig imot bruket af bilder, hvilka vilja framställa det gudomliga, och der- med nalkas afgudabilder och bilddyrkan; och man får ej glömma, att samme Clemens uttryckligen anbefaller begagnandet af vissa bilder, ja han hänvisar t. o. m. direkt på hedniska förebilder: »ly- ran,'som Polykrates af Samos egde, skeppsankaret, som Seleukos egde, utskuret i sten» — endast afgudabilder förkastar naturligtvis äfven han, j ernte osedliga bilder, till hvilka han visserligen, medelst en lätt förklarlig villfarelse, räknar alla bilder, hvilka framställa utsväfningar och krigsscener. Betänker man vidare den ofantligt stora rol, som målarekonsten spelade i privatlifvet just vid denna tid, hvarom en blick på Pompejis med konstverk smyckade väggar ännu i dag kan öfvertyga oss, så kan man förstå, att det skulle varit stridande mot alla de yttre tidsyilkor, under hvilka den kristna menigheten utvecklade sig, om den skulle velat ur lifvet aflägsna en så vigtig, så utbredd, så oskadlig och lifvet förskönande verk- samhet. Alltså det står fast: att hat mot all bilddyrkan och alla osedliga bilder fanns hos den första kristna församlingen, så som den måste förekomma Öfverallt, der kristendomen är allvarlig och sann — något konsthat förekom derimot icke. Naturligt ansluter sig den gammalkristna målarekonsten till den, som vi äro vana att kalla »den pompejanska», men som finner ett mera betecknande uttryck i de fresker,, hvilka man funnit i och vid Rom — i Calpurnias villa vid Prima Porta, i Titustermerna och nu senast i de nyss funna kejsarsalarna på Palatinus, en kraftig, men tillika elegant och ögat smekande dekorationsmålning med insatta figurgrupper mellan guirlander och friser. Från denna med antiken beslägtade höjd, bildar den kristna konsten i katakomberna visserligen ett ständigt ehuru långsamt sjunkande — vida lång- sammare än sjelfva antikens förfall utom katakomberna — och öfvergår efterhand till de former, i hvilka vi se inflytandet af en stelnande teologi, som beröfvade konsten dess frihet och systema- DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 109 tisérade symbolerna, — ständigt sjönk konsten mot den byzan- tinska ståndpunkten: figurerna blifva allt längre, allt stelare; dra- perierna allt mindre fria, och samtidigt dermed allt praktfullare; de naivt framstälda handlingarna ge vika för den torra helgon- bilden. Kan man sålunda än ej med en fransk författare säga, att katakombernas konst är ett antikens pånyttfödande till en ny, om ock kort blomstring, så är den dock en ny gren af antiken, dess sista gren, och på samma gång den kristna, konstens första gren med nya egendomliga kännetecken, med ett nytt andligt in- nehåll, buret af ett nytt andligt lif — spiran är lagd till det, som komma skulle, när kristendomen en gång hann att utveckla ett sant konstlif. — Att redogöra för det tekniska sättet för bildernas utförande skulle här föra oss för långt. Vi kunna indela kretsen af framställningar, efter deras när- mare eller aflägsnare slägtskap med den antika konsten, i de rent hedniska, de, hvilka i mer eller miùdre hednisk form behandla bibliska och kyrkliga ämnen, samt slutligen rent kristliga, kyrkliga bilder. Genom alla dessa kretsar draga sig symboler af mer eller mindre antikt ursprung. Till den första klassen från hedendomen upptagna framställ- ningar, naturligtvis alltid med symbolisk allegori af en kristlig betydelse, räkna vi romarbröstbilden med dess dekoration i Priscillas katakomb, genierna, grafmåltiderna, Orpheus spelande för djuren, Odysseus bunden vid. masten, Hermes med lammet på skuldran, Herakles och Hesperidemas äpplen, samt Helios i sin vagn. Det har ofta anmärkts, att de äldsta bilderna i katakom- berna äro de svårast förklarliga — naturligt nog, emedan de tydligtvis måste innehålla de flesta spår af den ännu existe- rande antika konstens uttryckssätt, ej blott af dess ärt. Några hafva förklarat dem för medeltidsarbeten —hvilket endast visar, att de ej kände originalerna — andra förklara dem för hedniska, hvilket kunde låta sig höra, om de stodo för sig; men de stå ofta så inbäddade i omgifvande kristna framställningar, att vi ej kunna finna denna förklaring antaglig, lika litet som antagandet, att de skulle vara af gnostiskt ursprung. Alltså måste man beqväma sig till det medgifvandet, att de äldsta kristna, långt ifrån att genom kristen- domens ande blifva insnärjda i fördomar, erhöllo med den en frihet i uppfattningen af förhållandet till lifvet, om hvilken apostelen Paulus ju så ofta talar, när han säger: »jorden och dess rikedom är Herrans» och »allt är edert!» (1 Cor. 10: 26; 3: 22). Ja, det är helt enkelt — det säger oss en fördomsfri blick på dessa konst- 110 . FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. verk — det är hedniska framställningar, hvilka hafva blifvit kri- stianiserade. Synnerligen intressant och en af de äldsta är en framställ- ning i Priscillas katakomb: en bågnisch är smyckad med ett por- trätt, en naken bröstbild af en romare i en medaljong; kring denna går en lagerkrans, och bredvid den stå två qvinnor med bokrullor i händerna. Man kommer ovilkorligen att tänka på antikens sång- gudinnor. I hvalfvet synes en framåtilande qvinna med lyftad staf och ett djur bredvid sig: hon påminner om intet, så mycket som om en bacchant med tyrsus och panter. Bredvid henne synas två bevingade hästar — tydligen ’Pegasus .— och på bågnischens sida två segrare från de offentliga spelen åkande i qvadrigor; bredvid dem två segergudinnor, Victoria med krans och palmgren; i hörnen synas örnar med glober. Vid första påseendet är ju allt detta fullkomligt hedniskt, och skulle kunna från denna ståndpunkt förklaras, om ej alldeles invid denna graf funnes en annan bild, framställande en äldre, skäggig man, bröstbild i medaljong, derunder en yngling i toga med en käpp och en globus, bredvid honom en gosse med ett liknande in- strument, till venster derifrån en framställning som tyckes betyda Kristus på vägen till Emaus med två lärjungar, alla tre ungdom- liga figurer, samt till höger en särdeles fulländad framställning af Abraham; offrande Isaak — lika tydligt en kristen graf. Vi åter- visas härigenom till att äfven i den första bilden söka en i de hedniska figurerna dold kristlig symbolik — och den är ej svår att finna. Tänka vi oss, som äldre italienska uttolkare gjort, att grafven gömt en martyr* ' så ligger det nära att antaga, att vi hafva hans portratt, — segergudinnorna med palmen och kransen beteckna, j ernte de segrande vagnsstyrame, att han segerrikt full- ändat sitt jordiska lopp, bacchanten torde måhända vara att tolka enligt några som Diana, en symbol af hösten, lifvets höst, enligt vår mening som bacchantinnan med tyrsus på vinträdet, med hvilket Kristus sjelf liknar sig, muserna skulle då vara historiens, ' som berätta hans lifs strid och seger. Skulle man vilja invända, att framställningen af vagnsstyrame och viktoriafigurerna med kransen m. m. äro rent 'hedniska, så kan mail dertill svara med att anföra, att apostelen Paulus sjelf har begagnat alldeles densamma, från hedningarnes täflingsspel hemtade symbolik, när han säger: »Veten I ej, att de,' hvilka löpa på banan, visserligen alla löpa, men endast en får klenoden? Löpen så, att I kunnen erhålla den! Men hvar pch en som kämpar är afhållsam i allt, de för att vinna en förgänglig krona (krans), men DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. Ill vi en oförgänglig» (1 Cor. 9: 24, 25) och det härliga stället i PhiL 3: 14: »Men ett gör jag: glömmande det; som är bakom mig, sträfyande efter det, som är framför mig, ilär jag mot målet till den klenod, som tillhör Guds kall från ofvan i Kristo Jesu», m. fl. st. När nu samma tanke skulle uttryckas i målning, så kunde den ej gerna få någon med de ny omvända hedningarnes föreställ- ningssätt mera öfverensstämmande form, än den ofvan beskrifna. Till dessa antika föreställningar, hvilka kristendomens konst använde, hör också upptagandet af de romerska barnfigurer, hvilka antiken kallade genier, personligheter, skyddande makter, och hvilka kristendomen i sin konst identifierade med sin föreställning om englar (skyddsenglar). Sådana genier finnas ofta målade i kata- komberna. På samma sätt som vi i judarnes katakomb funno vinlöf, blommor etc. som dekoration, återfinna vi dem i de kristna grafvarna, burna af englar d. ä. antika genier som i Domitellos katakomb, der de äro hållna i den renaste och skönaste antika stil, ehuru handtverksmässigt utförda. Äfven blotta englahufvuden finna vi i Lucinas krypter. Den tredje upptagna antika framställningen är grafmåltiden (romarnes »silicernia», »parentalia», »caenæ novendiales»). Den hedniska seden att fira grafmåltider (jemför graftricliniet vid graf- gatän utanför Pompej) méd offringar till de dödas maner upptogs med någon förändring, som ett slags minnesfest af de kristna i deras grafagaper, kärleksmåltider, hvilka firades vid martyrernas och de inom familjen saknades grafvar till den aflidnes minne på hans »himmelska födelsedag», d. v. s. hans dödsdag — ej att för- blanda méd de vanliga kristliga agaperna, från hvilka nattvarden leder sitt ursprung. De voro förbundna med böner och »offringar» icke till utan för de dödas själar — en sed, som, hvad offringarna angår, tadlades af kyrkofäderna. Den- äldsta framställningen af en grafagape torde väl vara den i Domitillas katakomb funna, som i högsta grad visar sig öfverensstämmande med de antika framställningarne af »silicernia» på vaser och grafmonument. Ända till de minsta detaljer är lik— * heten genomförd: gästerna ligga ej, utan sitta till bords, rätterna stå på en trefot, deltagarne sitta vid ett halfmånformadt bord, framför hvilket den tjenande ynglingen (»puer comptus' atque succinctus») står., Endast fisken, som ligger bredvid bröden, torde x möjligen innehålla en kristen anspelning, hvarom mera längre fram. Det är fisken, brödet och vinet, frälsarens symbol jemte nattvardens två beståndsdelar, hvilka här ständigt återkomma. I hög grad gör sig också den abbreviation, som vi så väl känna ' 112 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN, 1871. FEBRUARI. från antika skulpturer och mynt gällande: två personer föreställa många — den ene är då de fattiga, hvilka deltaga i kärleksmål- tiden, den andre är gifvaren, en tredje person, som bjuder vin, är wpuer». På senare bilder stiger, med konstens förfall, antalet per- soner till fem, ja till sju. Säkerligen ligga antika konstverk alldeles omedelbart till grund för denna och andra liknande konstverk, hvilka sålunda äro att anse som kristna kopior efter antika original. Men äfven den antika mytologien måste lemna flera ämnen åt det kristna måleriet, när man kunde finna i myten en dold hän- syftning, som kunde användas på kristendomen. »Orpheus spe- lande för djuren» tillhör visserligen ej den äldsta cyklen af kata- kombbilder; den förskrifver sig nämligen från Alexander Severi tid, men denna framställning är — måhända just derför — i alla fall af stort intresse; symboliken är klar: det är Guds lockande nåd, som kring honom församlar de ångrande syndarne; tanken om synd och nåd se vi alltså först här i tredje århundradet in- träda i cyklen af den kristna konstens framställningar. Något äldre är väl framställningen af »Odysseus, som bunden vid masten seglar förbi sirenernas ö» — utförd i skulptur på en i en kata- komb funnen sarkofag, otvifvelaktigt, liksom Poseidons »biceps» och stundom ankaret, en kristen symbol. »Biceps» kunde, likasom ankaret, genom sin form fördoldt påminna om korset, liksom den vid masten bundne Odysseus om den korsfäste, eller ännu mera om den kristnes strid mot verldens frestande sirener. Dock är deras användande måhända att förklara derigenom, att på en tid då, efter Antoninerna, begrafvandet i sarkofager åter blef vanligt hos de hedniske romarne, en eller annan kristen kan hafva hos en hednisk konstnär köpt en sarkofag med framställningar, hvilka man kunde underlägga en kristlig symbolisk betydelse. De Rossi vill förlägga denna sarkofag till den äldsta tiden; den ofvan an- förda, af Th. Hansen uppstälda hypotesen tyckes imellertid vara mycket öfvertygande. Men aldra äldst och oftast använd är bland dessa rent hed- niska framställningar »Herines med fåret på skuldrorna» — eller som den, öfversatt på det fornkristna språket hette: »den gode herden». Kristus hade sjelf sägt: »Jag är den gode herden»; han hade sjelf uttalat, att det var herdens vana, när han saknade ett får bland hundra, att lemna de nittionio och söka det förlorade, samt att — enligt tidens sed — »lägga det på sina skuldror». (Luc. 15: 5). Hvad under alltså, att den äldsta kyrkan, oviss om, ' huru hon borde framställa Jesu vördade och älskade personlighet, DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 113 ' f upptog hans egen liknelse och af bildade honom som den gode herden med fåret på skuldrorna. I denna skepnad berättar hel- gonakrönikan, att S:t Perpetua såg honom i fängelset, och Clemens Alexandrinus prisar i Kristus »de kungliga lammens herde», »de rena ynglingarnas konung», »herden för de med förnuft begåfvade fåren». Men i och med detsamma konstnären skulle utföra denna figur, kunde han ej underlåta att komma ihåg, huru ofta i hans yngre tid, innan han blef kristen, han hade sett och gladt sig åt den antika konstens sköna och naiva framställning af »Hermes med fåret». Fanns han ej afbildad alldeles så som konstnären nu skulle föreställa sig Kristus, i ungdomlig skönhet i Nasonemas graf? Hade ej Kalamis i Tanagra utfört en af forntidens berömdaste bildstoder alldeles i denna form? Gick ej i Hellas årligen den skönaste ynglingen kring staden med ett lam på sina axlar till minne om »Hermes vädursbäraren»? och påminna ej ännu i dag »Faunen med geten» i flera muséer om denna i lifvet så ofta före- kommande bild? Är ej bland de många märkligheter Akropolis bevarar, den bekante Hermes med kalfven på axlarne en af de om ej skönaste, så dock märkvärdigaste? Och under det att man tadlade gnostikerna, hvilka målade Kristi porträtt, sökte kyrkan redan i sin allra första tid en idealbild af Frälsaren och fann den — i hedendomens »vädursbärande Hermes». Dessa framställningar af den gode herden höra också säkerligen till de allra äldsta och upprepas mångfaldiga gånger i målningar, stundom äfven under en senare period af katakombernas tid i statyetter. Äfven i relief förekommer den gode herden på en sarkofag från Antoninemas tid. Under det de äldsta bilderna af den gode herden voro klas- siskt rena i form och utförande, — följden af ett rent antikt mönster — kopierade senare tider de äldre kristna herdebilderna med allt mindre och mindre skicklighet; och sålunda sjönk denna ursprungligen så.vackra bild, genom att ständigt användas på nattvardskärl och katakombväggar, ned till handtverksmässig råhet och torrhet. Slutligen måste vi omtala, huru äfven syndafallet i reliefer och målningar från tredje* århundradet finner sitt uttryck i en fullkomligt antik framställning. Antiken har äfven visat oss He- rakles på en af sina vandringar af ett träd imottagande Hesperidernas äpplen af en af dessa Hesperider, som stå på trädets andra sida, under det den äpplena bevakande ormen slingrar sig i trädets grenar: när den kristna konsten skulle framställa Adam och Eva vid syndafallet, grep han med glädje detta rent antika motiv. Li- Framtiden. Band 5. 8 114 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI, kaså måste Helios i solens vagn afgifva motiv för framställningen af Elias’ himlafärd. Vi stå nu vid den andra klassen af bibliska och kyrkliga framställningar, hvilka i högre eller mindre grad ansluta sig till antika förebilder. Vi betrakta först de gammaltestamentliga. Hit höra: Noak i arken, Abraham, Jonas, Daniel, samt från en senare period de tre männen i ugnen, Moses, slående vatten ur klippan och stående vid törnbusken. Närmast den förut beskrifna klassen — de rent hedniska mo- tiven — står bland dessa Noak i Domitillas katakomb: det nya menniskoslägtets patriark står i en fyrkantig låda, som döljer figu- rens nedre del. Dock är förhållandet, trots analogien med liknande hedniska motiv, här troligen ett annat. På mynt från Apanea i Frygien har man funnit en liknande framställning, dock med två personer, man och qvinna; men inskriften på mynten N. O. är naturligtvis att hänföra till Noak, och som de förskrifva sig från Septimii Severi tid (omkring 200 e. Kr.) kunna de vara och är o de säkerligen kopior efter det i katakomberna funna motivet. Vis- serligen går sägnen om den stora öfversvämningen genom hela Orientens forntid (Xisuthros, Deukalion) men framställningens naiva otymplighet talar ej för något klassiskt original, lika litet som bokstäfverna N. O. Snarare stöder sig då framställningen af Jonas och hafsvidundret, uppståndelsens symbol, vid antika förebilder — ty orientalisk-feniciska föreställningar inväfde i grekernas myt liknande sägner om Herakles och äfven om Jason, likasom myten om Perseus och Andromeda gaf tillfälle till en framställning af hafsvidundret, som- tydligen légat till grund för Jonas »hvalfisk». Den ringlade svansen återfinna vi ej endast i antydning som i »Perseus och Andromeda» från Pompej, utan i mångfaldiga motiv af hafshästar, bärande nereider o. s. v. — motivet var sålunda på en gång bibliskt och välkändt från den antika konsten. För öfrigt framställes stundom huru Jonas utkastas från skeppet i gapet på det lurande odjuret; omedelbart bakom ser man kurbitsträdet och den frälsade Jonas derunder, tydligen en symbol samtidigt af Guds skyddande hand och af uppståndelsen; stundom ser man fisken utspy Jonas tätt invid kurbitsträdet. För den förut omnämde Abraham i Priscillas katakomb, lika litet som för andra ungdom- liga framställningar af samma patriark, känna vi inga hedniska förebilder. Det samma gäller om Daniel bland lejonen, stående på en liten höjd. Daniel framställes alltid bedjande och visar huru den kristna böneställningen skiljer .sig från den hedniska: under det hedningarna sträckte armarna och händerna mot himlen, höll I DEN GAMMALKKISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 115 den kristne öfverarmarne horisontalt ut, bildande ett kors mot hans figur, underarm och händer lyftade han upp till hufvudets höjd; och katakomberna förklara oss sålunda tillräckligt Gregors af Nazianz ord, att Daniel gjorde lejonen tama »medelst sina upp- räckta händer», d. ä. medelst sina böner till Gud. Framställningarna af männen i den brinnande ugnen, och af Moses, stående på klippan, Moses vid törnbusken samt syndafallet, aro alla, som redan omnämdt, af yngre data, och tillhöra en period, då de enkla konstnärliga, med antiken beslägtade symbolerna ut- vecklade sig — under påfven Calixti ledning — till en mera teo- logisk än konstnärligt systematisk symbolik. Moses vid klippan synes skola symbolisera dopet, eller det nya förbundets Moses: Kristus. På tvenne ställen finner man öfver Moses’ hufvud namnet »Petrus», likasom på sarkofager från fjerde och femte århundradet händelsen med vattnet, som sprang ur klippan, utan vidare sam- manhang inställes i aposteln Petri lif. Man har förklarat saken sålunda, att man härigenom, medelst en något tvungen, om den senare tidens sed påminnande symbolik, velat beteckna Petrus såsom den af Gud sände föraren för det nya gudafolket. Jag vågar dock tro, att en annan förklaring ligger mycket närmare, i det jag verkligen hänför hela framställningen till Petrus. Det är porträtt och symbol; mannen är Simon, Judæ son, och klippan, ur hvilken lifvets vatten flyter, är »Petrus» — den »klippa», på hvilken Kristus ville »bygga sin kyrka». Att så i ställningen och den yttre håll- ningen en hänsyftning på Moses och den verkliga vattengifvande klippan inlägges, är alldeles i tidens anda, som i det gamla testa- mentet alltid sökte förebilder för det nya. Det är märkvärdigt, att ej de påfliga arkeologerna, hvilka eljest med så mycken för- kärlek söka framställa Petrus som kyrkans upphof, ej sökt och funnit denna närliggande förklaring på de s. k. Mosesfigurerna. De af Rossi omtalade sarkofagerna påminner jag mig ej att ha sett: om den nämda framställningen på dem bildar midtelpartiet, kring hvilka scenerna ur aposteln Petri lif röra sig, så är riktig- heten af min förmodan höjd öfver allt tvifvel. Vi öfvergå till de nytestamentliga framställningarna. Dessa äro: Maria utan barnet, Maria med barnet, de tre vise männens tillbedjan, Kristi porträtt, Lazari uppväckelse, den giktbrutnes bo- tande, och flera Kristi underverk, Kristus vandrande till Emaus, apostlarnes predikande för lammen samt Pauli och Petri porträtt. Maria förekommer än med, än utan barnet. Upptäckten af S:t Priscillas katakomb medförde den intressanta iakttagelsen, att Maria med barnet redan var afbildad ifiånga gånger i andra år- 116 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. hundradel. Detta är onekligen så mycket mera påfallande, som katakomberna eljest endast — åtminstone vid denna tid — visa oss bilden af de i Rom aflidna helgonen, men när man med kato- likerna går så långt, att man härigenom vill bevisa madonnadyr- kans tillvaro hos det andra århundradets kristna, så skjuter man långt öfver målet. Ty hvad som af bilderna bevisas, är endast, att Herrens moder omfattades af hans lärjungar allt sedan kyr- kans äldsta dagar med samma vördnad, som de martyrer, hvilka voro »hans bröder och systrar» — men lika litet som helgondyr- kandet kan härledas från dessa grafbilder, lika litet kunna ma- donnans bilder vitna om annat än en naturlig sonlig vördnad för Kristi moder, den första, som hade lidit för Kristi skuld. Den nämda framställningen af madonnan med barnet i Pri- scillas katakomb, hvilken bestämdt tillhör andra århundradet, bär i sjelfva saken, som den framställer, ej heller ringaste spår af något »dyrkande». Maria, klädd i den vanliga romerska qvinnodrägten, bär barnet i den ställning, som senare blef traditionel; framför dem står en yngling, som pekar upp mot en stjerna: »profeten», kalla de romerska arkeologerna honom. I en senare framställning se vi de tre vise männen kommande för att nedlägga sina gåfvor för barnets — ingalunda för Marias — fötter; att i denna fram- ställning vilja se spår af katolsk madonnadyrkan, är ju direkt att förvrida evangelistens berättelse, som då med samma rätt kunde tjena till bevis for en madonnadyrkan innan kristendomen stiftades. I det tredje århundradet försvinna Mariabilderna nästan full- komligt; bland de flera hundrade bilderna i Calixtkatakomben före- kommer Maria med barnet endast en gång. De många bilder af en bedjande qvinna, hvilka man velat göra till Maria, skola vi längre fram betrakta. — Ändtligen, under 6:e—8:e århundradet, uppträder ånyo i byzantinska katakombbilder Maria, och nu utan barnet, i rika, styfva draperier, försedd med alla den byzantinska stilens märken i stela former och torr behandling. Skulle man draga någon slutsats af dessa framställningar, så skulle det vara den, att man i kyrkans äldsta tid, då ännu minnet om Jesu moder var friskt och lefvande, gerna afbildade henne i de situationer, i hvilka hon förekom tillsamman med sin son, men att man senare, då det direkta minnet förbleknade, ej hade någon anledning att afbilda henne, tills slutligen femte århundradets kyrka började tillbedja henne och gaf henne namnet »gudsföderskan», och derför också upptog hennes bild i den form, i hvilken den byzantinska konsten uppfattade henne. DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 117 Vi hafva vidare att bland nytestamentliga ämnen betrakta di- verse framställningar ur Jesu lif, särskildt flera af hans underverk samt några senare försök att afbilda honom porträttmässigt, och dervid möter oss nu den vigtiga frågan: hur tänkte sig och hur afbildade den äldsta kyrkan Kristi personlighet? Man vet, huru det oberättigade påståendet om de äldsta krist- nas konsthat i den vanliga traditionela berättelsen om den forn- kristna konsten, sammanhänger med den föreställning, man gjort sig om deras uppfattning af Kristi personlighet. Men dessa två saker ha mycket litet att göra med hvarandra, emedan, som vi sett, den äldsta församlingen mycket väl kunde tänka sig och utföra en hel mängd målningar, utgående från den antika traditionen, kunde idka och älska konstnärlig framställning och dock bevara en viss helig skygghet för framställandet af Kristi person. Att denna vördnad dock ingalunda, som man ofta sett påstås, hindrade framställningen af hans person och lif, ehuru vissa af kyrkofäderna ifrade derimot, utan att tvärtom hans lif var eii af de käraste tankar, hvilka sysselsatte konstnärerna, skola vi genast finna. Det var ej den äldsta kristna konstens mål att afbilda Kri- stus; den lade ringa vigt vid hans utseende, och sträfvade mycket mera att i sina verk skildra andan i hans lif och verksamhet; derför nöjde man sig, som vi redan sett, med symboliska fram- ställningar af hans person och verksamhet. Detta berodde visser- ligen också derpå, att denna tid till en viss grad fasthöll en före- ställning, som hade sin grund i den uppfattning, som i skildringen hos Esaias (kap. 53) ser en direkt spådom om Jesu kroppsliga utseende. Vi veta, att i detta kapitel yttras: »Han har ingen skepnad eller härlighet, vi sågo honom, men det fanns intet an- seende, att vi kunde få lust till honom. Han var föraktad och upphörde snart att vara ibland män, en man full af pina, som har försökt sjukdom, en, för hvilken man dolde ansigtet; och vi aktade honom intet». (Es. 53: 2, 3). Det var visserligen natur- ligt, att man med denna uppfattning ej kunde finna någon upp- fordran att afbilda Kristus; men denna föreställning var ingalunda ensam gällande. Under det att Tertullianus, hvars dystra åsigter vi förut skildrat, höll Kristus för att ha varit ful och obetydlig till det yttre, mente Eusebius, då Constantins syster, af honom önskade Kristi bild, att ensamt evangeliets ord kunde gifva en bild af honom, dock tilläggande, att då lärjungarne på Tabor sågo hans gudomliga glans genomstråla hans jordiska skepnad, kunde de ej uppfånga hans bild, och utvecklande den i detta yttrande lig- 118 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. gande tanken förklarade både Ambrosius och Augustinus, att Kristi jordiska skepnad var genomstrålad af hans gudomliga natur, i skönhet och höghet var en bild af hans inre, och Chrysostomos och Hieronymos använda på Kristus den sköna beskrifningen i 45 psalmen, en åsigt, som snart blef allmän, under det dock ännu Asterius (401) och Orosius (416) opponera sig mot dylika bilder. Under denna förutsättning kunde man afbilda honom, och vi hafva sett, att den äldsta konsten i sina symboliska bilder tänkte sig . honom ung och smärt, visserligen utan att dermed tänka på att vilja framställa hans porträtt, men dock säkert ledd af den då ännu lefvande traditionen om hans utseende, mot hvars hufvud- sakliga väsen den väl ej ville direkt strida: den i sitt 33:dje år korsfäste måste ju också naturligen hafva burit ungdomens vanliga gestalt och utseende. Men när behofvet af att tänka sig hans verkliga utseende uppstod — huru då tillfredsställa detta behof? Naturligtvis på samma sätt som vanligt: genom att gå till den antika konstens förebilder. Redan i de symboliska bilderna och i de äldre histo- riska framställningarna har man velat spåra inflytandet af Helios- (Apollo)-idealet1), och nu, då porträttfrågan uppstod, berättar oss Theophanus ad ann. 455 om en målare, som hade vågat fram- ställa Kristus med Jupiters drag, men hvars hand hade blifvit förlamad, och som först efter allvarlig botgöring hade blifvit botad af erkebiskopen Gennadius. För att undgå dylika obehagligheter, måste man alltså försöka att fiiïna en urbild. När Constantia bad Eusebius om en bild af Kristus, tyckes hon hafva förutsatt, men ej säkert vetat, att det verkligen fanns en gammal äkta bild af honom. Eusebius berättar också verkligen om dylika porträtt, särskildt om en bildstod, som den med blodgång behäftade qvinnan hade låtit uppresa till hans ära i Cæsarea Philippi, men som blifvit omstörtad af Julianus Apostata — en sägen, som blir mycket otrolig redan derigenom, att ju i så fall ingen strid om hans utseende kunde hafva upp- kommit. Också hade vid denna tid flera sagor blifvit allmänt spridda, hvilka berättade dels om Veronicas svettduk, i hvilken Kristi ansigte under vandringen till Golgatha skulle afpräglat sig, men hvars symboliska natur redan visar sig af helgonets namn, Veronica (vera ikon), dels om en bild, som egdes af konung Abgarus i Edessa, och snart hvimlar det af sagor om bilder, som ej aro gjorda af menniskohand, eller om de af evangelisten Lucas ’) Carriere: Die Kunst im Zusammenhang der.Culturentwickelung. III. 105. DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 119 målade bilderna. Derimot hade man redan före sjunde århundra- dets slut ovedersägligen fingerat ett Kristi porträtt genom det s. k., troligen redan under sjette århundradet författade, ehuru först sedan elfte århundradet allmänt bekanta Lentulusbrefvet, till hvars författare man gjorde en viss Lentulus, som varit landshöfding i Judéen före Pilatus och till senaten i Rom insändt en berättelse om Jesu person och verksamhet. Här beskrifves Kristus som en man af ståtlig växt, ett ärevördigt utseende, som man i lika hög grad måste frukta och älska, med mörka, delade hår, hvilka glän- sande och lockiga nedföllo på axlarne, öppen panna, rent ansigte, näsa och mun utan tadel, skägget starkt rödlätt, ej långt, utan skuret, ögonen lysande. Hvem igenkänner ej här den typ, som redan då länge visat sig på sarkofager och i mosaiker, och hvem förstår ej efter detta, att urbilden till Kristustypen är att söka, i de tvenne ofta om- tvistade, men säkert ej tillfälligt med denna typ öfverensstämmande porträtt, hvilka finnas i katakomberna, och som, antingen de ur- sprungligen hafva burit Kristi namn eller ej, dock i alla fall måste hafva varit efter honom benämda vid det femte århundradets början, då vi finna samma typ på en sarkofag i Peterskyrkans krypta och i många, ovedersägligt Kristus föreställande kyrkliga mosaiker (bl. andra, den kolossala bröstbilden i Paulskyrkans triumfbåge)? Dessa två katakombporträtt af Kristus finnas det ena i Calixt-, det andra i Pontianuskatakomben. Calixtkatakombens porträtt är en bröstbild, till hälften obetäckt, kappan faller öfver den ena axeln, ansigtet är ovalt, pannan hög, näsan rät, ögonbrynen hvälfda, uttrycket på en gång allvarsamt och mildt (»i lika hög grad att frukta och älska»), skägget kort och klufvet, det delade håret faller krusadt ned på axlarne. Det andra porträttet i Pontiani katakomb är tydligen af långt senare datum, bestämdt efter konstantiniskt. Det är påklädt och hufvudet omgifvet af ett korsformigt utstrå- lande helgonsken. Huruvida denna typ, som tydligen är fader till Lentulusbrefvet, åter sjelf är son af någon verkligen trovärdig, inom den äldsta kyrkan i arf mottagen tradition om Kristi kropps- liga utseende, kan man hvarken förneka eller påstå. Omöjligt är det icke, ehuru för mig alltid, vid betraktandet af den gammal- kristna Kristustypen, bilden af Zeus Otricoli i någon mon hägrar — och att likhetspunkterna äro många, kan aldrig förnekas. Lockarnas fall, skäggets längd och delning, näsans räta form, an- letsdragens på en gång milda och allvarliga uttryck göra det för mig mycket sannolikt, att Jupitersidealet, som i närmare eller fjermare efterbildningar dock väl slutligen leder sitt ursprung från 120 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. "Phidias, är den till grund liggande urbilden för vår Kristustyp, så mycket mera, som man kan se, att denna väg, enligt den gamla berättelsen, verkligen varit beträdd af den kristna konsten. Det förekommer mig, som kunde Lentulusbrefvet vara en uppfinning, hopkommen för att urskulda och bortvända uppmärksamheten från det då redan i konsten utbildade Kristusidealets hedniskt-antika ursprung. På samma sätt förekomma också Pauli och Petri porträtt redan tidigt på i katakomberna funna glaskärl, flaskor, koppar m. m. Det äldsta af dessa torde det exemplar vara, som finnes på en bronsplåt i Vatikanen; det är de bekanta typerna, hvilka här möta oss, Petrus med knollrigt hår och en något uppåtstående näsa, Paulus skallig, med örnnäsa och finare anletsdrag. Af kyrkliga framställningar, hvilka ej omedelbart ansluta sig till bibeln, kunna vi nämna den bedjande qvinnan, som tager slöjan, dopet i en tvåfaldig framställning samt martyrporträtt och »fossores». I de många äldre bilder af en ensam stående qvinna i bedjande ställning, hvilka en föregående tids arkeologer kallade madonna, har den nyare tidens forskning låtit oss se en symbol af bönen, hvarför man benämt dem »orantes». Stundom äro de förmodligen porträtt af de aflidna, hvilka hvila i grafven, och de visa oss upp- repadt den af oss omtalade vanliga böneställnipgen. Qvinnan, som tager slöjan i närvaro af biskopen och diakonen, tillhör den äldsta perioden och framställer ovilkorligen en alltifrån apostlarnes dagar gällande sed vid upptagandet i enkornas eller diakonissernas orden (jmfr. Tertull. De virginibus velandis, cap. 9, 16). Dopet fram- ställes stundom genom en fiskare, enligt Kristi ord om »mennisko- fiskaren», stundom genom en person, som af en annan neddoppas i vattnet. Dessutom refererar sig Noaksframställningen, hvilken vi ofvan omtalat, på dopet. Slutligen förekomma många martyr- porträtt både från äldre tider, då namnet utan vidare sättes till med tillägget »in pace», stundom med helgonglorian kring hufvudet, hvilken dock ej förekommer förrän efter Constantini tid. I denna grupp kunna vi äfven inordna de bilder af »fossores», gräfvare, hvilka bildade en egen korporation, och som med sina hackor och spadar visa oss de män och de verktyg, genom hvilka katakom- berna tillkommit. Vi hafva nu genomvandrat kretsen af figurframställningar; vi skola nu, innan vi sluta, äfven omnämna de blotta symboler, hvilka förekomma i katakomberna i otalig mängd, och som vi endast i korthet vilja omnämna och förklara. DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 121 Vi finna här en mångfald af föremål: kransen, vinträdet, olje- grenen, palmen, fönixfågeln, påfågeln, dufvan, tuppen, hjorten, lejonet, delfinen, ankaret, brödet, kalken, lammet, fåret, ljusstaken, skeppet, lyran, namn- och ståndssymboler, årstidssymboler samt fisken och Kristusmonogrammet. Betydelsen af dessa i rik mängd förekommande symboler är lätt nog att fatta. Kransens kristliga betydelse som lönen för det väl fulländade' loppet, hafva vi redan betraktat. Vid vinträdet hade ju Kristus liknat sig sjelf, »det sanna vinträdet»; hänsyftningen på nattvardens vin låg nära till hands, och till den antika konstens bacchiska symbol slöt det sig helt naturligt i framställningssätt; vi finna stundom rankan, stundom drufklasen använd. Oljegrenen var redan hos hedningarne och hös judarne ett fredens tecken, palmen likaså hos dem alla ett segertecken. Gemenskapen i namn mellan palmen och fågeln Fönix {(poTvi^) införde den fabelaktiga Fönixfågeln i kretsen af kristendomens äldre symboler för uppståndelsen. Det- samma uttryckte påfågeln, som ofta ombyter sin fjäderprakt, och en stor roll spelade redan från äldsta tiden dufvan, hvilken ju redan i nya testamentet framträdde som symbol för den helige anden. I kristendomen betecknar hon friden och andens enfald (»varen enfaldige som dufvor»), och i katakomberna betecknar hon ej blött den gudomlige, helige anden, utan äfven de aflidnes helige ande. I en senare tid upptogs tuppen som vaksamhetens symbol, hjorten som symbol , för hunger och törst efter rättfärdighet (»som hjorten skriker efter vatten»); lejonet påminner om »lejonet af Juda». Delfinen tyckes beteckna själen, som genom dödens haf ilar till »de saligas öar», ankaret eller biceps påminner då om korsets form, likaväl som om hoppet, isynnerhet på sarkofager efter Antoninernas tid. Brödet är Kristi lekamen, likasom kalken påminner om hans blod; sålunda hafva vi de två ursprungliga sakramentala handlin- garna, dopet och nattvarden, symboliserade, då derimot intet spe- cifikt katolskt sakrament kan påpekas (en s. k. prestvigsel tyckes hafva en annan betydelse). Lammet och fåret symbolisera efter omständigheterna Kristus eller församlingen. Sällan finna vi den judiska symbolen, den sjuarmade ljusstaken, som dock var använd i Uppenbarelseboken; skeppet och lyran, af hvilka det förra i se- nare tid fick betydelsen af församlingen, kyrkan, förekomma utan specifik kristlig betydelse, den senare isynnerhet på ringar, i kata- komberna. På naiûn- och ståndssymboler skola vi endast anföra ett par exempel. På en graf står namnet Jonas och derunder en dufva, 122 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. emedan det hebreiska Jonas betyder dufva; vid en flickas namn Navira, står ett skepp, »navis» o. s. v. en barnslig rebus-symbolik; vid en »Susannas» graf står ett barn mellan två räfvar, syftande på G. T:s berättelse om Susanna. Till ståndssymboler räkna vi de många afbildade verktyg, hvilka en äldre tid förklarade som marterinstrument. Vi komma nu till fiskens symbol och Kristusmonogrammet. Re- dan tidigt hade korset^blifvit en sinnebild for den korsfäste; man slog det öfver panna och bröst, för att inviga sig åt Kristus; man ansåg det som alla naturföremåls grundtema, trädet sträckte sina grenar, menniskan sina armar, fågeln sina vingar ut i korsform, man bil- dade det som ett vanligt kors, latinskt f grekiskt med lika långa armar + eller som ett T. Men för att beteckna Kristi namn använde man dock oftare Kristusmonogrammet, än ett I efter »Jesus», än oftare de två första bokstäfverna i Kristus, enligt det grekiska alfabetet X. och P, hvilka man satte i hvarandra, ofta med ett A och .Q, början och slutet, bredvid. Och likasom mono- grammet skulle dölja Kristi namn, så blef det stundom, sedan det blifvit bekant, nödvändigt att dölja sjelfva monogrammet under olika afvikande former, hvilket en lång tid gaf anledning till den tro, att det först uppstått med Constantin den store, hvilket långt ifrån var fallet. Och likasom man läste öfverskriften öfver korset: Jesus Nazarenus, Rex Judæorum, efter begynnelsebokstäfverna »Inri», så ock orden »IqGovç Xçiavoç Osov Ytog SaTqg» (Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare) och sålunda uppstod ordet I^vc9 som betyder fisk. Genom denna bokstafslek blef då fisken Kristi i katakom- berna otaliga gånger upprepade symbol. Fisken afbildas ofta i förening med en korg med bröd, stundom äfven med vin — på- minnande å ena sidan om miraklet i öknen, å andra sidan om Kristi närvaro i nattvarden. Skulle vi här försöka en kronologisk indelning af det gifna stoffet, så kunna vi indela hela katakombtiden i 3 perioder: den första, till Calixts tid, innefattar de äldsta, enkla symbolerna, fram- ■ ställningen af den gode herden, de med antiken mest beslägtade motiven o. s. v. Då hade ej ännu någon systematisk teologisk symbolik utvecklat sig; den andra perioden börjar med Calixt och hans katakomb, i den uppträda isynnerhet historierna ur gamla och nya testamentet samt af antika framställningar Orpheus, men isynnerhet denna mera invecklade systematiserade symbolik, hvilken vi oftare haft anledning att påpeka. Den tredje perioden börjai’ med Constantin och utmynnar i byzantinismen: nu uppträda helgon med nimbus, monogrammet och korset blifva nu segertecken i st. f. BEN GAMMALKRISTNÀ KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 123 lidandets tecken; den kristna konsten stiger upp ur katakombernas djup och går ut i lifvet. Hvad den dekorativa anordningen angår, så egde den en stör öfverensstämmelse med den romerska dekorationen, hvilken vi känna från Pompeji och Titi termer, och som blef grundval för Rafaels och Giovanni da Udines rika dekorationer i Vatikanens loggier, endast att katakombernas utmärker sig för en stor enkelhet. Principen för takmålningarnas anordnande är indelning i bestämda, af geometriska, räta eller cirkellinier eller af ornament, guirlander etc. begränsade fält, i hvilkas midt figurbilden inordnades. Så var t. ex. den vanliga takanordningen en midtelcirkel, inom hvilken i en fyrkant eller åttkant oftast den gode herden framstäldes, och der omkring fyra eller åtta fyrkantiga radiela fält åt alla fyra sidor och åt hörnen, — eller hvarandra mötande halfcirklar kring midtel- cirkeln. Emedan väggarne voro genomskurna af grafvar, var det naturligtvis hufvudsakligen taket, som upptog större bilder, på samma gång vi dock sett huru i och kring dessa halfrunda nischer i kapitelema, hvilka betecknas som helgongrafvar, ganska betydliga kompositioner (se t. ex. den kring romarbröstbilden i Priscillas katakomb) kunna inordnas. Vilja vi angifva hvad som utgör den nya stilprincipen, så kunna vi lätt utröna den genom att ställa de antika sarkofagerna mot de kristna, de antika väggmålningarna mot katakombernas. De antika framställningarna voro gripna ut ur det rent verldsliga lifvet: jagt, krig, kärlek voro deras föremål, och en mängd liffulla rörelser gifva en massa liniesköna profileringar åt deras reliefer, en mängd vexlande former åt deras målningar. Den äldsta kristna konsten derimot griper sina motiv ur de kristnas mera kontempla- tiva lif: frälsaren lärande mellan sina lärjungar, den bedjande i sitt inåt vända betraktande, herden mellan lammen o. s. v. Natur- ligt vänder sig här allt imot en medelpunkt, kring hvilken det grupperar sig — och i stället för den framåt ilande, i profiler ver- kande handlingen, inträder en face-framställning, äfven i skulpturen. Symmetrisk anordning och framställning »en face» äro sålunda egendomliga, båda för sarkofagerna och för katakombmålningarna. Vi kunna nu, när vi skåda tillbaka på det intryck, hvilket dessa målningar göra, på deras likhet med och utgående från den antika väggmålningen, varsna det för den första kristna konsten egendomliga. Långt ifrån att kristendomens mot det eviga riktade ande skulle hindrat utvecklingen af en fri konstriktning, hvilket den skulle gjort, om den egt spiritualismens mörka, lifvet och naturen föraktande kännetecken, se vi denna stärka, i inbördes kärlek. 124 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. stundom under förföljelser, alltid i allvar och sedlig storhet lef- vande församling barnsligt, gladt smycka äfven dödens mörka bo- ningar med lifvets glada färgér. Långt ifrån att förakta konstens betydelsefulla lif, hängaf hon sig med förkärlek åt dess upplif- vande verksamhet, och vid grafven stod ej då ännu benranglet med lian och timglaset, utan fridens och kärlekens ljusa englar i skepnad af genier, blommor, fåglar, allt som egde skönhet, doft och sång, i innerlig förening med framställningarna ur det heligas krets. Det fanns ej ännu, som senare i kyrkan, någon skiljaktighet mellan lifvet och religionen; och vid betraktandet af dessa smyckade graf- var måste vi väl, om någonsin, påminna oss apostelens sant evan- geliska ord till församlingen i Philippi: »Fröjden eder i Herran, alltid b (Phil. 4: 4). _ Ett genomgående drag under katakombmålningarnas äldsta period är också, hvad jag aldrig sett framhållet, men soin säker- ligen ej är utan sin stora betydelse: det absolut ungdomliga, som genomgår och utmärker alla typer och figurer. Ej blott att Kristus framställes som en smärt yngling, ej blott att den bedjande bär prägeln af en ung qvinna, men äfven de typer, hvilka en senare tid vant sig vid att framställa som gamla, t. ex. Noak, Abraham, bära här prägeln af ungdom, af att i den verld, som kristendomen framställer, finnes icke förgängelse, ålderdom och död — i Kristus har »allt blifvit nytt» — och lifvet helgadt i evig, oförvissnelig ungdom. 3. Inskrifter i katakomberna. För att skänka oss en lefvande föreställning om det lif, som de flydda tiderna lefvat, äro få medel så verksamma, som de in- skrifter, hvilka man kunnat samla från dylika tider. Man på- minne sig blott, hvad man genom dylika inskrifter i Pompeji lärt 'sig om de gamles privata lif. Så undervisande kunna visserligen ej katakombernas inskrifter blifva, emedan de ej berätta så mycket om lifvet, som mera om döden. Det oaktadt sakna de ej sitt intresse. Utom en mängd spridda föremål, instrument och verktyg, skönt formade smycken, mynt och medaljer, sigillplåtar, graflampor och s. k. kyrkogårds- glas, hvilka man trott ämnade att innehålla martyrernas blod, då de i verkligheten innehållit vin (symbolen för Kristi blod) och DEN GAMMALKRISTNA KONSTEN I ROMS KATAKOMBER. 125 måhända stundom olja, har man i katakomberna dessutom funnit mera än 11,000 inskrifter, hvilka falla imellan åren 108 och 431 (eller 408? n:o 671 hos Cav. Rossi). Härvid äro naturligtvis tids- bestämmelserna af högsta vigt, och dessa kunna finnas på fyra sätt; antingen genom ett direkt i inskriften befintligt angifvande af årets konsuler, eller genom bokstäfvernas kalligrafiska form, eller genom stilens uttryckssätt, lakonismer, patos, karakteristiska utrop, olika blandningsgrad af grekiskt och romerskt språk, eller slutligen medelst den bekanta kristliga nomenklaturen. - Enligt denna in- delning skilja sig de kristna inskrifterna i två stora perioder, af hvilka den förra går till året 250. Intill denna tid läser man helt enkelt den aflidnes namn, vanligen med ett tillsatt: »in pace». Många af dessa namn äro troligen hvad Hansen kallar »pseudo- nymer för verlden», d. v. s. i dopet antagna namn, hvilka endast voro gällande bland bröderna. Vi finna bibliska namn som Jo- hannes, Jonas, Timotheus, Onesimos o. fl.; märkvärdigt är, att man i de första århundradena aldrig finner namnen Paulus och Petrus på grafstenarne. Vanligare äro symboliska namn, Pistis, Elpis, Agape, Irene (tro, hopp, kärlek frid) Epiphanius, Paschalis (Epifanii- och påskfesterna), Renatus, Restitutus, Reparatus, Bene- dicta, Margarita, Lucina, Victoria o. s. v. Andra namn tyckas vara hedniska öknamn, hvilka de kristna måhända tillagt sig — på samma sätt som de holländska krigarne en gång antogo namnet »G-ueux» — dylika namn äro: Dörmitio (sömnighet), Injuriosus (orättfärdig), Pecus (fä), Stercorius och Stercoria. l)essa bilda en betydelsefull motsats mot de hedniska inskriptionerna med deras angifvanden af den dödes rang, embeten, värdigheter och dygder. Ordet »Dis manibus», »D. M.» (»till de aflidnes gudomlige andar») som alltid ses på de hedniska grafstenarna, förekommer onekligen oftare i katakomberna, men måste förklaras, ej genom något »Deo maximo»), utan som en följd af att man köpt stenen hos någon hednisk stenhuggare, likasom man ser spår af, att man velat bort- hugga denna inskrift som opassande. På tegel- eller marmor- stenarne, som tillsluta grafvarne (loculi), ser man, ofta på baksidan af en hednisk inskrift, den dödes namn och bredvid detta stundom segertecknet, palmen, dufvan med oljegrenen o. s. v. t. ex.: »Cyrillus i frid, i Gud, din själ i Gud, i Jesu Kristi frid, du lefver i Gud, i frid, som Kristus befallt, måtte du lefva i Kristo» o. s. v. Med år 250 inträder en förändring i denna apostoliska enkelhet, graf- skrifterna blifva mera vidlyftiga, den efterlefvandes längtan efter den döde mera vältalig. Nu heter det: »Ljufva och oskuldsfulla själ; Guds lilla lam; dufva utan falskhet; utan att någonsin hafva 126 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. beäröfvat sina anhöriga; en hustru, som aldrig ger anledning till osämja» o. s. v. Sedan kyrkan hlifvit statskyrka, uppträda på graf- stenarna embeten och värdigheter: vid martyrernas grafvar sättes uttryckligt ordet »martyr», vid biskoparnes »episcopus», man nämner katekumener och neofyter, man framhåller som utmärkande qvin- nornas otadliga lif, deras jungfrulighet o. s. v.; redan 304 se vi en Paulus Exorcista begrafven bland martyrerna. Uttrycket »in pace» tyckes stundom beteckna den i Guds rike funna frid, stundom den frid, som kyrkan redan här i lifvet skänkte den troende (»vixit in pace»). Under fjerde århundradet började man påkalla de aflidna heliga om deras förbön: »Hyle, bed för mig, Sylvia, och äfven du Alexander»,, läsa vi i den Nomentanska katakomben i sällsam blandning af grekiska och latin. Något tidigare skref man: »Jesus, förbarma dig öfver vårt barn; Gud, tänk på honom i evigheten; Gud, låt honom ingå till din hvila; måtte Gud vederqvicka hans själ i Kristo»; men nu lyder det: »måtte du i Petri namn hvila i Gud; lef i Laurentii namn; Crescentius, jag anbefaller dig min dotter; lef i frid och bed för mig!» Tendentiösa katolska författare hafva naturligtvis funnit mång- faldiga af den katolska kyrkans speciela dogmer uttryckta i dessa inskrifter; men detta har endast blifvit möjligt genom att göra våld på språket och begå stora fel, hvarför också Cav. de Rossi uttryckligen har protesterat imot interpretationer af de af honom utgifna inskrifter. För att framlägga ett exempel instar omnium, skola , vi endast nämna, huru man bevisat läran om skärselden ur en af katakom- bernas inskriptioner. Inskriften lyder: ^Domine! ne qyando adumbretur spirites Veneris de filiis ipseius gvi superstites sunt Venerosus et Projectus». Huru tror man nu denna så enkla och lätt begripliga inskrift öfversättes och uttolkas? I stället för att öfversätta: »Herre! måtte vår moder Venus’ själ aldrig förmörkas (bedröfvas) öfver hennes efter- lefvande söner Venerosus och Projectus», gör man härutaf: »Herre! låt ej vår moder Venus’ själ qvarstanna i mörkret! De henne öfverlefvande sönerna Venerosus och Projectus (hafva upprest grafvården)» D. Med dylika medel kan man bevisa hvad som helst. Några spridda egendomliga inskrifter skola vi ännu omnämna. Ordet »den helige ande», (sanctus spiritus) förekommer i en äldre inskrift, använd om den aflidnes helige ande (»upptagen till Gud V) Fournier: Rom und die Campagna s. 278—280. OM EN FRI HÖGSKOLA I HUFVUDSTADEN. 127 med sin helige ande»). En egendomlig förblandning är den mellan »bibo», dricker, och »vivo», lefver, (det grekiska ß uttalas ännu i Grekland som v, jfr. det æoliska digammat). »Vivas in Deo» finnes på kyrkogårdsglas bredvid »Bibas in Deo» (om nattvardens dryck). »Bibas-vivas» (drick, och du skall lefval) torde väl hafva varit ett kristet-romerskt ordspråk, af de i Rom boende grekerna måhända uttaladt: »Vivas-vi vas» — alldenstund vi fipna en inskrift på gre- kiska »Pie-zeses» (drick, och du skall lefva). Likaså gå »Zeses» och »Jesus» öfver i hvarandra. Tre gånger finner man i Calixtkatakomben uttrycket »Sancte Xuste», helige Kristus (?) Bland en mängd graf-inskrifter i Calixtkatakomben drager sig som en röd tråd genom gångarne namnet »Sophronia», alltid skrifvet med en*och samma handstil. Slutligen visar det sig för sista gången i ett kapell med tillägget: »Sophronia, du lefver alltid, alltid lefver du i Gud». Hvem vet, hvilken stilla historia, som gömmer sig bakom dessa vemodsfulla ord? Var det en, som för- gäfves sökt en älskad personlighet bland de lefvande och nu sökt och funnit henne bland de döda? Det skall aldrig någon kunna säga oss. Ordet »papa», den romerske biskopens senare namn, förekom- mer ända till femte århundradet endast två gånger, och här med tillägget »suus», alltså ett uttryck för faderlig ömhet, ej för vär- dighet inom kyrkan. L. Dietrichson. Om en fri högskola i hufvudstaden. I . . ■ ' De fördelar, som skulle tillskyndas landet både i vetenskapligt och socialt hänseende genom en i hufvudstaden förlagd högre un- dervisningsanstalt med mer eller mindre af ett universitets karakter,, hafva så många gånger och både så utförligt och så bevisande blifvit ådagalagda, att det icke kan falla oss in, att ett enda ögon- blick uppehålla läsaren med någon ytterligare framställning i det ämnet. Vi tro ock, att i denna punkt meningarna i sjelfva verket icke äro delade bland den upplysta allmänheten, ehuru ganska många finnas, som antingen rent af icke anse det vara önskvärdt, eller åtminstone icke stort löna mödan att i hufvudstaden anlägga 128 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. ett universitet af absolut samma inrättning och med samma ända- mål som våra närvarande instituter. Författaren af denna uppsats, ehuru sjelf tillhörande högskoleföreningen och lifligt intresserad för uppnåendet af föreningens syftemål, bekänner strax, att han för sin del tillhör den sistnämda kategorien, så till vida att han icke tror att en så beskaffad organisationsplan skulle vara någon fullt tillförlitlig borgen för vinnandet af de fördelar, man efter- sträfvar, eller åtminstone att den icke skulle skänka dessa fördelar i någon jemförlig grad med hvad på annat sätt med större sanno- likhet kunde vinnas. Man kan icke dölja för sig — huru nedslående det än må vara — att allmänhetens intresse för denna fråga icke visat sig vara så lifligt som man måhända bordt vänta; — tvärtom möter man, till och med i Stockholm, endast alltför ofta-den fullkomligaste likgiltighet för saken. Det må vara, att en sådan likgiltighet kan till en del förklaras genom det i allmänhet mindre lefvande intresse, hvarmed sådana slags saker omfattas i vårt land, under det den enskilda frikostigheten vanligtvis känner sig mera manad till upp- offringar för filantropiska ändamål, och under den temligen inro- tade föreställningen att i fråga om undervisning — i synnerhet högre undervisning — det är staten som skall göra allt; men icke dess mindre måste det förvåna, att många personer, som fullkom- ligt inse de fördelar af högskolan, hvilka vi antydt (ehuru vi ej ansett oss behöfva upprepa dem), och som ingalunda dela de små farhågor, — ,må det vara tillåtet att så kalla dem — som af lokala eller politiska fördomar ofta blifvit framstälda mot ett hufvud- stadsuniversitet, ändock, äfven om de understödja företaget, likväl endast göra detta lamt och med mycken ljumhet. Vi tro icke, att vi misstaga oss, om vi anse detta böra i ej obetydlig mån till- skrifvas bristande kännedom om högskolans tillämnade organisation, och derom, huruvida garantier finnas för att de afsedda ändamålen må med största möjliga sannolikhet kunna genom den afsedda organisationen vinnas. I sjelfva verket hafva inbjudarne till sub- skription för högskolefonden — och det, såsom vi tro, med rätta — icke uti sitt program upptagit några närmare organisations- detaljer, ehuru vi hafva oss bekant, att sådana åtminstone inom trängre kretsar varit diskuterade. Det är sällan nyttigt för fram- gången af ett stört företag, att genast från början ingå uti en- skildheter, som endast äro egnade att föranleda söndring; men det kommer likväl en tid, då en bestämning, ett val mellan två vägar måste göras; och vi tro för vår del att denna tid nu är inne med afseende på högskolefrågan. Den redan samlade fonden, OM EN FRI HÖGSKOLA I HUFVUDSTADEN. 129 ehuru långt ifrån tillräcklig att grundlägga ens något så när hvad man skulle kunna kalla ett universitet, är likväl så stor, att företaget kan anses betryggadt, om det än skulle dröja lång tid nog, innan hög- skolan kan träda i en önskvärd verksamhet. Skall denna tid kunna förkortas, skall intresset för saken hållas lefvande, och skall man 1 kunna påräkna allt det understöd, som behöfves, så är det numera visserligen angeläget att göra fullt klart för alla, hvad man söker och hvad man vill åstadkomma — med andra ord, att närmare än hittills skett bestämma karakteren af den anstalt, för hvilken det är af nöden att vinna allmänhetens deltagande. Hittills har det uppstälda ändamålet, i sin största allmänhet betraktadt, kunnat anses tillräckligt att intressera dem som finna sig tillfredsstälda af vare sig den ena eller'andra organisationsplanen; ty flereståidet fallet att välja; men troligen har i det närmaste allt det understöd vunnits, som endast på sådan grund kan påräknas. Det återstår att vinna' det vida kraftigare understödet af dem, som vilja göra sig full reda för företagets betydelse, ej blott i dess allmänna drag, utar äfven i alla de specialiteter, som inverka mer eller mindre bestämmande på dess; karakter och blifvande verksamhet. För så- - dana fordras otvifvelaktigt, att äfven organisationsdetaljerna bringas under diskussion och blifva nöjaktigt utvecklade. Vill man i all- mänhet vinna nitiska och varma vänner för en sak, är häfvandet af allt dunkel och alla tvifvelsmål i dylikt afseende framför allt annat af vigt. Detta är således äfven det vigtigaste som i högskole- frågans närvarande utvecklingsskick kan göras. Det är derföre vi trott, att ett lystringsord i det fallet skulle med välvilja mottagas af alla högskolesakens vänner. För det första bör undanrödjas ett missförstånd, som hos en och annan gjort sig gällande. Mången har förestält sig, att hvad som behöfdes i Stockholm vore icke något egentligt akademiskt läroverk, utan endast en anstalt för offentliga populära föreläsningar, ungefärligen efter mönstret af dem som under åtskilliga år hållits, och att det egentligen är detta som afses eller borde afses med den tillämnade högskolan. ' Ingenting kan vara mera felaktigt. Dessa slags föreläsningar äro af en utomordentlig vigt för den all- männa bildningen, och böra för ingen del försummas, vare sig att de mera åsyfta att bibringa kunskap eller att väcka intresse för sjelfstudium. Det säger sig ock sjelft, att en högskola i hufvud- staden skulle i hög grad befordra äfven dessa; men högskolans egentliga och närmaste ändamål är dock ett annat; och det är detta ändamål, som fordrar stora pekuniära resurser, under det de populära föreläsningarna, sedan allmänhetens håg för desamma Framtiden. 5 Band. 9 130 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. en gång blifvit väckt, nästan så att säga, göra sig sjelfva, eller åtminstone kunna åstadkommas mfed jemförelsevis litet understöd. Högskolans medverkan för de populära föreläsningarna skulle blifva att anse, om man så får uttrycka sig, endast såsom en biprodukt till dess afsedda, ur vetenskaplig synpunkt högre verksamhet. Skulle således, frågar man å andra sidan, meningen vara att i hufvudstaden inrätta rikets tredje universitet, och ingenting an- nat? — Vi nödgas tillstå, att om saken icke uppfattades ur någon annan synpunkt, skulle verkligen ett par invändningar, som väl må anses begrundans värda, derimot kunna framställas. Vi skola upptaga till .något närmare betraktande dessa invändningar. Erfarenheten har visat, att antalet studerande vid våra uni- versitet, likasom vid elementarläroverken, på senare tider tilltagit i en utomordentlig grad. Denna tillväxt har icke allenast hållit jemna steg med folkökningen i landet, utan fortgått i en vida hastigare proportion än denna senare. Under en tidrymd, då folk- mängden ökats med trettio procent, har, om vi erhållit riktiga uppgifter, antalet studerande vid universiteten ökats med när- mare femtio procent. I följd af det sätt, hvarpå våra univer- sitet äro organiserade och undervisningen vid dem bedrifves, kunna de studerande, med få undantag, anses såsom ämnade för tjenstemannabanan. Men statstjenstemännens antal har inga- lunda ökats i någon af de sagda proportionerna. Länens, dom- sagornas, pastoratens antal är, med föga nämnvärda undantag, detsamma som tillförene; och således äfven antalet tjenster, som bero på landets administrativa och ecklesiastika indelning. Icke heller i de centrala embetsverken hafva de ordinarie platserna synnerligen ökats, om än behofvet af extraordinarier kan hafva blifvit större. Det ar visserligen sant, att ett eller annat nytt embetsverk tillkommit, och att antalet lärare vid elementarläro- verken betydligt tillväxt; men i förhållande till det stora hela — d. v. s. till hela embetsmannakorpsens numerär —- kan detta icke utgöra någon särdeles hög procent. Under sådana förhållanden må man ej undra, om mången redan nu, med våra två universi- tet, skulle finna tilloppet af aspiranter på embetsmannabanan — och såsom sådana får man ju anse de studerande vid universite- ten — alltför stort och i alltför betänklig grad ryckande ar- betskrafter från näringslifvet. Oaktadt den största kärlek för bild- ning, kan det väl väcka mångens farhåga att se alla dessa unga män, hvilkas öde det är, i trots af äfven de bästa kunskaper, att tillbringa största delen af sin kraftfulla ålder såsom extraordinarier eller på de lägre, föga betalta graderna af embetsmannabanan, OM EN FRI HÖGSKOLA I HUFVUDSTADEN. 131 under det de genom ett mångårigt studiilif i allmänhet gjorts oskickliga att på det praktiska lifvets område söka en bättre ut- komst. Hvad skulle effekten i detta hänseende blifva, om ännu ett universitet inrättades? Man kan icke ett ögonblick draga i tvifvelsmål, att närmaste resultatet skulle blifva ett i ännu högre grad ökadt tillopp till universitetsstudierna. Erfarenheten har visat, att de studerandes antal ökas med läroverkens, så snart dessa senare tillbörligt skötas, dels i allmänhet i följd af menniskornas medfödda kunskapsbegär, dels, särskilt i fråga om våra svenska förhållanden, i följd af den inro- tade föreställningen om embetsmannabanans företräden. Äfven om man blott tager Stockholms folkmängd i betraktande, kan icke vara något tvifvel, att ett ganska stort antal ynglingar, som nu inträda i yrkena, skulle, i följd af tillfället att under studiitiden vid universitetet vistas i föräldrahemmet, dragas till universitets- studier och embetsmannalif. Men äfven landsorten skulle, indirekt, komma att röna ett dylikt inflytande, genom de mångahanda för- bindelser, som ega rum mellan densamma och hufvudstaden. Om då, såsom förhållandet är, de studerandes antal vid våra universi- tet för närvarande är omkring 1800, så är det visserligen icke för högt beräknadt, så vida omständigheterna i öfrigt icke förändra sig, om man antager att, med ännu ett universitet, detta antal skulle stiga till 2,000, ja deröfver. Antager man då vidare, att i medeltal den akademiska studiikursën räcker omkring fem à sex år, så skulle deraf följa att man hade att hvarje år motse öfverhufvud 3 à 400 ynglingar, som lemnade universitetet för att inträda på em- betsmannabanan, således på tio år 3 à 4000. Efter tio års förlopp kunna de först utgångna 3 à 400 icke gema påräknas hafva hunnit stort längre än till första lönegraden, kanske något deröfver; och under den tid, som desse uppnått ett i ekonomiskt hänseende så föga tillfredsställande resultat, hafva andre 2,700 à 3,600 nya aspiranter inträdt på samma bana, för att nära sig af skulder — som alltför sällan kunna undvikas, och af förhoppningar — som alltför sällan blifva realiserade. Man kan utan tvifvel med skäl sätta i fråga, huru- vida ett sådant förhållande är till någon båtnad vare sig för de i fråga varande individerna sjelfva eller för samhället, och, så högt man än alltid måste värdera kunskapen, ehvar den finnes, huru- vida kunskapen i detta fall verkligen medför allt det gagn, man deraf borde vänta. Och kan det under sådana omständigheter vara något skäl, frågar man, att öka de nuvarande universitetens —- embetsmannaplantskolornas — antal med ännu en ny sådan i hufvudstaden? 132 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRÜAR1. Men saken kan ses äfven från en annan sida. Till och med om det i fråga varande nya universitetet i hufvudstaden icke skulle medföra resultatet af ett i någon betydligare mån ökadt an- tal studerande embetsmannakandidater, månne ändå inga olägen- heter kunde uppstå ? För att inse, huru dermed kunde komma att för- hålla sig, bör man till att börja med kasta en blick på de närvarande universiteten, synnerligen det i Upsala, hvilket skulle komma att röna mesta inflytandet af uppkomsten af den nya institutionen. Ingen klagan från detta universitet är mera allmän eller mera berättigad än den öfver professorernas öfverhopande med tentamens- och examensgöromål, hvilka blifvit alltmer och mer betungande i den mån de studerandes antal tillväxt, och som verkligen äro, i synnerhet för en del professorer, nästan nedtryckande. Men om å ena sidan behofvet af ökade undervisningstillfällen gjort, att ett större antal unga män kunna qyarstanna vid universitetet såsom docenter och en sporre gifvits åt desse yngre akademiska lärare att med mera kraft egna sig åt vetenskaplig verksamhet, så kan man, å andra sidan, icke neka, att de äldre lärarne, professorerne, af den nämda ökade tentamens- och examensskyldigheten på ett be- tänkligt sätt hindras från den vetenskapliga verksamhet, som, icke mindre än undervisningen, bör vara deras kallelse. Och det säger sig sjelft, ätt det måste lända vetenskapen och det högre veten- skapliga lifvet till oberäknelig skada, om just den mognade ve- tenskapliga erfarenheten och begrundningen på. detta sätt neddra- ges — kan hända ohjelpligt — från den höjd, der densamma borde få vara verksam; och man kan icke tvifla att, genom en naturlig, mer eller mindre direkt återverkan, äfven undervisningen måste komma att lida häraf. Fråga är nu, huru detta förhållande skulle komma att gestalta sig,ifall man finge ett universitet äfven i hufvudstaden. Vi hysa för vår del alldeles icke de farhågor, som någon gång blifvit framstälda af alltför nitiska målsmän för Upsala universitet, att detta senare rentaf skulle komma att öfvergifvas af studerande, i fall ett universitet blefve upprättadt i Stockholm. Många orsa- ker skulle samverka för att upprätthålla Upsala universitet. Redan gammal häfd har härvidlag icke litet att betyda. Men dertill kom- mer det särskildta högst betydande inflytandet af stipendiiväsendet och nationsföreningarne m. m. som alldeles gifvet skulle locka en stor mängd studerande till Upsala. Vidare den omständigheten att säkerligen alltid många skola finnas benägne att hellre skicka sina söner till Upsala än till Stockholm, af fruktan för hufvudstadens frestelser (ehuru vi för vår del tro, att denna åsigt i grunden hvilar OM EN FRI HÖGSKOLA I HUFVUD8TADEN. 133 på en illusion) o. s. v. Oberäknadt det inflytande, som den ene eller andre utmärkte universitetsläraren i Upsala alltid skulle komma att utöfva. Imellertid och detta allt oaktadt kunna vi, å andra sidan, icke annat än antaga såsom alldeles gifvet att, om än en del af de studerande skulle fortfarande begifva sig till Upsala, den dllrastörsta mängden likväl skulle komma att göra sina universi- tetsstudier vid det Stockholmska universitetet. De fördelar, Stock- holm i det fallet har att erbjuda, äro i sjelfva verket så många och så stora, att man svårligen kan tvifla på ett sådant resultat. Vi föreställa oss, att Upsala universitet skulle, hvad studentantalet beträffar, reduceras till ungefär hvad det i Lund är, eller något deröfver, under det Stockholms universitet tillegnade sig ett tusen- tal studerande eller deröfver. Det är af intresse att göra klart för sig, hvilka följder detta skulle medföra så väl för universitetet i Upsala som för det i Stockholm. För Upsala skulle närmaste följden blifva att, under det äfven det så reducerade antalet studerande vore alldeles tillräckligt, för upprätthållandet af en fullt aktningsvärd universitetsverksamhet, blefve den ofvanför omnämda olägenheten i afseende på profes- sorernas öfverlastande med tentamens- och examensbestyr undanröjd. Mera tillfälle till högre vetenskaplig verksamhet vore derigenom be- redt; och universitetet, långt ifrån att förlora, skulle högligen vinna på saken, hvilken sålunda, ur denna vigtiga synpunkt sedd, borde framför allt af målsmännen för Upsala universitetomhuldas. Detta vore för Upsala en egennyttig synpunkt, kan någon tycka; men egen- nyttig i vetenskapens intresse och ej att klandra i fråga om en så beskaffad läroanstalt som ett universitet. Man kan visserligen in- vända, att erfarenheten icke visat att den högsta vetenskapliga verksamheten egt rum vid de småstadsuniversitet, der förhållan- dena just varit af den gynsamma beskaffenhet som här antydts; men denna anmärkning berör en annan sida af frågan, nämligen den generela synpunkten af fördelen utaf ett universitets förläg- gande i en stor stad, synnerligen en hufvudstad, framför i en liten. Att den här särskildt antydda fördelen verkligen skulle — i jem- förelse med nuvarande förhållanden — komma Upsaîa och veten- skapen till godo, lärer ej kunna bestridas. Huru skulle förhål- landet blifva i Stockholm? < Så vidt man kan döma, måste just desamma olägenheterna, som nu öfverklagas i fråga om Upsala och som förut blifvit om- nämda, komma att göra sig gällande vid Stockholms universitet, helst antalet studerande derstädes äfvenväl skulle i någon mån ~ mer och mer — komma att ökas med de qvinliga studerande, för 134 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. hvilka man med så mycket skäl velat öppna dess lärosalar Och' det myckna tentamens- och examens-arbetet skulle der blifva så mycket mera öfverväldigande som det är alltför sannolikt att, hvilken framgång företaget än må röna, man likväl icke lärer på en mycket lång tid kunna påräkna lärarekrafter i numerär jemförliga med de för närvarande i Upsala befintliga. Den na- turliga följden häraf skulle blifva, att den lifligare och kraftigare vetenskapliga verksamhet, för hvars befrämjande man, bland annat, önskat ett högre läroverk i Stockholm, skulle de facto, om ej i enskilta fall omöjliggöras — lika litet som detta är fallet i Upsala — likväl i hög grad försvåras; och man måste bekänna att detta vore en särdeles svag punkt i Stockholmsuniversitetets program. Detta desto mer, som det är en temligen allmän erfarenhet, att der en vetenskapsman genom yttre omständigheter — sådana som t. ex. de nämda — hindras i någon väsentligare grad från veten- skaplig verksamhet, der kastar han sig gerna, i följd af en tem- ligen naturlig reaktion, på helt främmande sysselsättningar; och under sådana omständigheter kan man visst icke bortse från den ofta gjorda invändningen, att universitetsprofessorema i Stockholm skulle alltför mycket blifva distraherade af kommunala bestyr, af- färsverksamhet etc. till skada både för den vetenskapliga verksam- heten och undervisningen. Man får i det fallet erinra sig att vårt hufvudstadsuniversitet just i följd af den antydda omständigheten i afseende på dess sannolika torftigare utrustande med lärareper- sonal (hvad numerär beträffar) skulle komma att befinna sig uti en ofördelaktigare ställning i detta afseende än andra äldre och väl doterade hufvudstadsuniversitet, med hvilka man skulle vilja anställa en jemförelse. Och vore det ej under sådana förhållan- den att befara, att hela universitetet skulle komma att reduceras till föga annat än ett examinerande embetsverk i hufvudstaden — bredvid hufvudstadens alla öfriga embetsverk — af hvilket vis- serligen icke vore att förvänta de stora vetenskapliga och sociala verkningar, som man förespeglat? Man torde icke kunna neka, att denna anmärkning är ganska tänkvärd, ehuruväl vi för vår del äro öfvertygade, att icke desto mindre de gynsamma inflytelserna i hufvudstaden äfven härvidlag skulle komma att öfverväga de ogynsamma; särskilt hvad de yngre akademiska lärarne beträffar, skulle dessa helt säkert och af flere skäl i hufvudstaden erfara vida kraftigare impulser att fortgå i vetenskaplig utbildning och i sjelfständig forskning. Lägges der- till det mäktiga inflytande som universitetet indirekt skulle komma att utöfva på befordrandet och underhållandet af de populära före- OM EN FRI HÖGSKOLA I HUFVUDStADEN. 135 läsningarna i Stockholm, hvilkas synnerliga vigt man icke får för- I bise, så är tydligt, att äfven ett hufvudstadsuniversitet, till sin in- rättning likartadt med våra nuvarande universitet, icke skulle . kunna annat än i flere hänseenden verka fördelaktigt, under det Upsala universitet icke hade att för sin del deraf imotse någon annan påföljd, än den ganska betydande fördel, som nyss nämnts, och som endast skulle ännu mer ökas genom den helsosamma täflan mellan två så närbelägna universitet. Men vi skola icke uppe- hålla oss härvid, alldenstund genom den organisation af högsko- lan, hvilken vi skulle vilja förorda, båda de nämda olägenheterna alldeles kunde undvikas, på samma gång högskolans gagneliga in- flytande komme att i väsentlig mån höjas Gällde det blott att erhålla en med en universitetsinrättning någorlunda likartad läroanstalt i hufvudstaden, lika mycket om så eller så organiserad, så vore ingenting enklare, än att utan vi- dare omständigheter kopiera våra nuvarande universitet och, om möjligt, förskaffa åt det nya universitetet venia examinandi. Kunde denna senare erhållas, vore redan derigenom högskolans existens be- tryggad. Ty så starkt äro vi öfvertygade om lifskraftigheten af idén af ett hufvudstadsuniversitet, att äfven om dettas tillvaro skulle till en högst väsentlig del grundas på betalning af de studerande, skulle vi icke desto mindre anse det i stånd till täflan; det enda nödvändiga är i det fallet venia examinandi. Men vi ville gerna för vår del se ett annat mål för den Stockholmska högskolan; vi ville uti henne se icke en kopia af något redan förut hos oss be- fintligt, utan fastmera ett medel att fylla en lucka i vår veten- skapliga undervisning och att åt denna senare gifva en högre lyftning. För att förkara hvad vi härmed åsyfta, skola vi kasta en blick på , de tvenne vigtiga momenten af universitetens verksamhet, föreläs- ' ningarna och examensväsendet. / De nuvarande universitetens bestämmelse att vara specialan- stalter för embetsmannabildningen — och huru mycket än den rena vetenskapen sökt att vindicera sin. rätt oqvald, kan man icke undgå att väsentligen så anse dem — har tryckt stämpeln på de akade- miska föreläsningarna. Åtminstone är det mera sällsynt att en professor anser sig kunna betrakta föreläsningsskyldigheten endast ur den vetenskapliga synpunkten och ej med specielt afseende på det för handen varande undervisningsbehofvet och examensfordrin- . garna. Följden ar att de akademiska föreläsningarna gerna blifva — mer eller mindre — elementarkurser i vetenskaperna, och in- genting annat. Det måste blifva en hufvudfråga att inom en gifven, ej alltför utsträckt tidrymd medhinna ett visst pensum af 136 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. erforderligt examensvetande. Den karakter af föreläsningarna, som härigenom antydes, blir så mycket mera sjelfskrifyen genom professorernes åliggande att föreläsa ända till fyra gånger hvarje vecka under hela läseåret; ty ingen lärdom och intet snille i verlden förslår att år efter år gifva en sådan mängd föreläsningar, om föreläsningarna skola hafva något egentligt vetenskapligt värde eller någon sjelfständighet. Det bör icke alls förundra om de under sådant förhållande efterhand bljfva endast »cold-served repe- titions» och om den från predikstolen bekanta »fjerdingen» äfven skulle med fördel användas i katedern. Föreläsningarna förlora egentligen på detta sätt all betydelse och skulle gerna kunna und- varas, med undantag för sådana, der förevisningar af naturföremål eller naturfenomen m. m. förekomma;, i alla andra fall skulle, när föreläsningarna uppfattas så som nämts, böcker kunna göra samma nytta. Till och med i naturvetenskaperna, i fall dessa behandlades vid elementarläroverken på det sätt och med den fullständighet som der numera, åtminstone i många fall, vore möjligt, skulle de akademiska elementära föreläsningskurserna — såsom de väl måste kallås — till stor del vara öfverflödiga. Det äf klart, att vi här tala om det allmänna förhållandet, sådant det åtminstone förr ge- staltade sig (och vi tro ej att det rätt märkbart förändrats); att undantagsvis en eller annan universitetslärare en eller annan termin höjt sig öfver den här antydda ståndpunkten, är nogsamt bekant och behöfvér ej mer än påpekas. Dessa slags föreläsningar nu, som otvifvelaktigt äro fullkomligt tillfredsställande för sitt ändamål, nämligen bibringandet af un- dervisning för en viss examen, uttömma lika litet, som de populära föreläsningarna, begreppet af vetenskapliga föreläsningar. Man kan tänka sig sådana — hvarpå exempel icke saknas — hvilka direkt verka att befordra den vetenskapliga forskningen. Det är väl sant, att den alltjemt fortgående forskningen och kritiken deröfver är en sak, som icke tillhör något särskildt auditorium eller ens någon särskild nation, utan som derför bäst afhandlas uti en litte- ratur, som, om än författad på flera språk, likväl kan anses gemen- sam för den vetenskapliga verlden i alla länder; men är det der- imot fråga att med största möjliga kraft draga in en nation uti det vetenskapliga arbetet för dagen, att för detta arbete vinna bland denna nation de flesta möjliga krafter, och att på detta sätt väl icke direkt öka kunskapsförrådet eller forskningens re- sultat, men att frammana arbetare på forskningens fält, de der skola vinna sådana resultat; då kunna föreläsningar obestridligen vara af en utomordentlig nytta. För detta ändamål måste likväl OM EN ERI HÖGSKOLA I HUFVUDSTADEN. 137 föreläsningarna vara något annat än vare sig dessa systematiska framställningar af endast väl kända och erkända vetenskapliga fakta — framställningar, som, huru djupt de än må gå, ändock alltid måste’ betraktas såsom mer eller mindre elementära (i allmänhet ka- rakteren af de akademiska föreläsningarne) >— eller dessa rapsodiska föredrag, med en oftast mera praktisk hänsyftning, af intressanta enskildheter från samma förråd af väl kända, konstaterade fakta; utan de måste fastmera just- företrädesvis uppehålla sig vid grän- serna, för det menskliga vetandet, just syfta att införa åhöraren in medias res, på sjelfva fältet för den pågående vetenskapliga fors- kningen, och således icke blott grundligt och fullständigt redogöra för den grundval af förut för värfvadt vetande, hvarpå denna forskning har att stödja sig, utan äfven, och företrädesvis, angifva hvad som utgör sjelfva den kärnpunkt, hvaromkring undersökningen just nu bör vända sig, de vägar forskaren med bästa utsigter till framgång har att följa, de medel hvaraf han har att bétjenä sig o. s. v. Och då en vetenskaps utveckling fortgår i alla riktningar — må vara mer eller mindre långsamt — så gäller detta om alla grenar af vetenskapen; men i synnerhet gäller det om sådana, som just för stunden utgöra ett framstående föremål för forskning och söm sålunda framför andra tilldraga sig allmän uppmärksamhet inom den vetenskapliga verlden vanligen äfven den stora publi- kens uppmärksamhet. Hvarje särskild tids verksamhet inom en vetenskap karakteriseras företrädesvis genom en förherskande rikt- ning åt någon viss stor detalj; och vill man mest kraftigt ingripa uti den vetenskapliga utvecklingen för stunden, så är framför allt angeläget ätt just för denna detalj vinna medarbetare. Det är såsom tidsandan skulle ovilkorligt dragas åt det gebiet, der en stor upptäckt nyss blifvit gjord: det är som vore spekulationen mera öppen just för dit hörande frågor, och som allt annat måste betraktas såsom af endast sekundär vigt, tills det i fråga varande nya vunnit en viss utveckling. Det är följaktligen, om man vill väcka den slumrande spekulationen och lifva till forskning, i hvarje tid företrädesvis af vigt att uti föreläsningar, hvilka, (såsom de populära föreläsningarna) äro ämnade att hafva sistnämde be- stämmelse, behandla frågor af den antydda beskaffenheten, och att behandla dem på det sätt och i den anda vi ofvanför antydt. Såsom ämnen, hvilka på olika tider haft en så framstående roll, kunna vi nämna, för att blott anföra några exempel från natur- vetenskapernas område, den kemiska proportionsläran, elektro- magnetismen, induktionsfenomenerna, speciesläran, Spektralanalysen, m. m. Det är genom att behandla sådana ämnen på ett sätt, som 138 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI, motsvarar vetenskapens högsta ståndpunkt, som en god föreläsare kan verka oändligt mycket i vetenskapens tjenst. Werner har, hland andra, en gång visat, hvad föreläsningar, som äro något mer än »vanans nötta lexa», kunna uträtta; och äfven utan en Werners snille kan oändligt mycket i den vägen uträttas, endast den rätta synpunkten tages. Frågar man, Iwarest hos oss dylika slags föreläsningar före- trädesvis böra hållas, så är hufvudstaden alldeles sjelfskrifven, dels emedan den sjelf innehåller, såsom alltid stora städer, många per- soner — och flere än man i allmänhet anar — hvilka, om än helt obskura, utan allt namn och rykte ens på platsen, likväl egna sig med förkärlek åt det ena eller andra vetenskapliga studiet, hvarom fråga kan blifva, — personer af alla klasser och vilkor, både unga och gamla, som spekulera, och som endast behöfva den tändande gnistan och den ledande handen för att blifva vunna såsom ifriga och gagneliga arbetare på vetenskapens fält, dels emedan hufvud- staden är med mera lätthet än något annat ställe tillgänglig för dem som ifrån andra orter i riket ville bevista föreläsningarna. Ty vi antaga såsom alldeles gifvet, att sådana slags föreläsningar ovilkorligen skulle komma att locka många åhörare från andra ställen än sjelfva föreläsningsorten, hvilket vore desto lättare, som desamma, om än i allmänhet hvarje specialkurs komme att omfatta flere timmar, än förhållandet brukar vara med våra populära föreläs- ningar, dock troligen sällan eller aldrig skulle komma att utsträckas öfver, säg, 10 till 20 timmar och således skulle kunna begränsas inom en tidrymd, som den vettgirige icke skulle tveka att för ett så stort ändamål, som säker ledning uti ett med förkärlek omfattadt vetenskapligt studium, tillbringa i hufvudstaden, helst numera sedan jernvägarne göra det möjligt att snart sagdt från alla delar af riket resa dit utan synnerligt stor kostnad. Då Humboldt höll sina föreläsningar i Berlin (ehuru dessa icke egentligen voro af den här antydda karakteren) strömmade åhörare dit från alla kanter för att höra honom. Vi antaga således, bland annat, att äfven från universiteten, synnerligen det i Upsala, skulle stu- derande och yngre akademiska lärare, som specielt intresserade sig för föremålet för en sådan föreläsningskurs, icke underlåta att, om möjligt, begifva sig till Stockholm, för att afhöra hvad en i detta ämne erkänd förmåga kunde hafva att meddela (och om andra än sådana förmågor borde aldrig blifva fråga), under det säkerligen deras antal vid intetdera universitetet skulle vara nog stort att anses såsom ett tillräckligt auditorium. OM EN FRI HÖGSKOLA I HUFVUDSTADEN. 139 Så mycket i afseende på föreläsningarna; och liknande kan sägas om examensväsendet. Detta examensväsen, så länge det icke står på rent vetenskaplig grund, utan endast afser att på bästa möjliga sätt tillfredsställa statens fordringar på embetsmanna- skicklighet, kan aldrig undgå att verka nedtryckande och förla- mande på de vetenskapliga studierna, utmärkte och nitiske lärare må i det fallet sträfva för det bästa möjliga resultat så mycket de någonsin kunna. Äfven vid de högsta examina kan man icke helt och hållet höja sig öfver den elementära ståndpunkten, vare sig emedan något mer är öfverflödigt för de afsedda praktiska ändamålen, eller i följd af de mångartade ämnen, hvarmed den studerande under sin lärotid måste sysselsätta sig och för flere af hvilka han äfven vid en slutexamen har att redogöra — en om- ständighet, som bjuder att, så vidt möjligt, inskränka fordringarna i de särskildta ämnena. Denna slags kompromiss mellan fordrin- garna i de särskildta ämnena genomgår för öfrigt hela examens- skalan och verkar i vetenskapligt hänseende förderfligt. Väl har man, hvad särskildt den filosofiska graden beträffar, mer och mer frångått det gamla systemet af litet i hvarje — i desto högre grad nu förflyttadt till elementarundervisningen — och öfvergått till ett system af mera djupgående i ett; men så länge ännu en yttre grund — nämligen embetsmannalifvets behof och önskningar — qvarstår såsom bestämmande för examensfordringarna, skall man aldrig helt och hållet kunna frigöra sig från det i vetenskap- ligt hänseende hämmande och nedtryckande, som här påpekats. Äfven i detta fall borde högskolan i Stockholm, efter hon har fria händer, välja en annan väg. Hon borde söka att realisera den ursprungliga universitetsidén, som var att gifva mästerskap i ve- tenskaperna, icke endast skicklighet för embete. Detta förutsätter att uti hvarje särskildt ämne fordringarna för kandidat- och licen- tiatexamen (eller hvilka grader man i det fallet än må bestämma) uppgöras ensamt med afseende på vetenskapens egen natur, men utan allt afseende på de ofvannämda kompromisserna med andra ämnen och med upphäfvande af alla fakultetsband. Ingenting står i vägen för den fullkomligaste frihet till hvarje särskild vetenskaps isolering i detta fall, äfven med allt tillbörligt afseende å behofvet för denna vetenskap af hjelp från andra vetenskaper, så snart man blotti fasthåller den grundtanken, att vetenskapen skall studeras för sin egen skull och såsom sådan, men icke för något som helst yttre ändamål. Ett embetsexamensväsen, i den betydelse detta nu förekommer, skulle således vara förvisadt från högskolan, om det än fortfarande 140 . FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. kommer att qvärstå vid universiteten. Hvaraf icke följer, att ju ej högskolans pröfningar och betyg uti de särskilta ämnena kunde vara fullt dokumenterande för embetsexamina. De skulle kunna vara det desto hellre, som under här antydda förhållanden man med skäl borde vid högskolan imotse en större och icke en mindre skicklighet uti specialämnena vid motsvarande examensgrader än vid univer- siteten. Det är lätt att se, hvilka följder som häraf skulle upp- stå för högskolan och för universiteten. Den första tanke, som säkert framställer sig för mången vän af högskolan, är att denna icke skulle på sådant sätt erhålla några studerande; och till en viss grad kan en farhåga i detta fall vara be- rättigad. Helt visst skulle nämligen det stora flertalet embetsstu- derande komma att göra sina studier vid den officiela examinerande anstalten; mén vi skulle fullkomligt misstaga oss uti sjelfva de förutsättningar, på hvilka vi bygt önskvärdheten af en hög- skola i hufvudstaden, om ej äfven bland dessa ganska många skulle föredraga att studera i hufvudstaden; och utan allt tvifvel skulle. detta blifva förhållandet i fråga om sådana, som stu- derade för vetenskapens egen skull. Stockholms högskola skulle således visserligen få ett mindre, men dock tillräckligt antal, och ingalunda de sämsta studerande; hon skulle för sin del undvika den stötesten af öfverbefolkning, som förut blifvit påpekad, utan att vedervåga folktomhet; och Upsala universitet åter skulle, utan att förlora mer än en jemförelsevis mindre del studerande, likväl erfara en ej obetydlig lättnad uti sina examensbekymmer. Hvad högskolan i Stockholm beträffar, skulle hon för öfrigt hafva att påräkna ej blott det nu nämda slaget af studerande, utan äfven alla dem som särskildt i följd dels af högskolans här antydda organisation, dels af hennes läge i hufvudstaden skulle tillkomma. Vi tro således, att hon med afseende på antalet studerande skulle komma att fullkomligt häfda sin plats såsom en akademisk läro- anstalt. ■ Vi böra här särskildt påpeka, bland dem som sannolikt komme att besöka högskolan, alla sådana, som, efter redan aflagd em-’ betsexamen, torde vilja på en senare tid, af en eller annan an- ledning, förvärfva högre insigt och högre kompetensbetyg uti någon speciel vetenskap. Det kan knappt vara något tvifvel, att detta fall ofta nog skulle uppstå, om, såsom all billighet borde föreskrifva, rätt till ett dylikt efterarbete vore medgifven. Icke heller kan män hysa något tvifvel, att många, utan att taga någon embets- examen, skulle finna håg och intresse uti att studera och doku- mentera sig i någon särskild vetenskap. Många anledningar der- OM EN FRI HÖGSKOLA I HUFVUDSTADEN. 141 till kunna tankas, oberoende af det rent vetenskapliga intresset. Säkerligen skulle, bland annat, detta förhållande komma att in- träffa med många fruntimmer, framför allt sådana som ville doku- mentera sig för facklärareplats vid elementarskolor för flickor. Att ordnade skolor af sistnämda slag skola blifva mer och mer allmänna, torde icke kunna dragas i tvifvel, vare sig att sådant sker genom statens eller enskildes försorg, ej heller att de manliga facklärarne uti desamma skola mer och mer undanträngas af qvin- liga. Men sker detta, så vore redan derigenom en stor mängd studerande vunna för högskolan. Äfven för desto bättre kompetens till förmånligare folkskolelärareplatser och många andra anställ- ningar skulle en aflagd akademisk examen, om ock blott i en enda vetenskap, blifva af obestridlig vigt. Angående medicinska studier för qvinnor är ej nödigt att här yttra något, alldenstund denna undervisning redan tagit form och blifvit fästad i Stockholm. Hvad som derimot i allmänhet kan sägas om högre, akademiska studier för qvinnor, är att just dessa studier företrädesvis skulle befrämjas genom den här omnämda studii-och examensfriheten. Vi veta väl, att helt andra åsigter rörande den qvinliga uppfostran äro på väg att göra sig gällande och att man äfven härvidlag vill tillämpa en häfdvunnen skolpedantism, hvars frukter likväl visat sig så förderfliga och blifvit så mycket öfverklagade i fråga om gossars undervisning ; < men vi kunna det oaktadt icke underlåta att påpeka angelägenheten af att i detta fall väl öfverväga, om ej någon eftergift åt ett friare system vore en klok åtgärd, ja om det ej är rent af nödvändigt för att vinna qyinnorna för en högre bildning, utan att på ett förderfligt sätt interferera med deras anlag och deras kallelse såsom qvinnor, Må man väl förstå meningen häraf: frågan är icke i ringaste mån att göra några eftergifter i afseende på studiernas grundlighet; ty denna senare står fullkomligt att vinna äfvenväl genom det system vi förorda. Kasta vi nu en blick tillbaka på hvad här blifvit an- fördt, så vill det synas oss som skulle genom den organisation af föreläsnings- och examensväsendet, som vi antydt, kunna und- vikas åtskilliga ganska betänkliga olägenheter, söm troligen skulle uppstå i fall en högskola i Stockholm hade precist samma än- damål och samma inrättning som de nuvarande universiteten; hvarjernte denna läroanstalt skulle blifva ett i flere hänseenden vigtigt komplement till vårt närvarande högre undervisningssy- stem och af gifvet gagn för vetenskapen. Dertill kommer en ur praktisk synpunkt utomordentligt vigtig omständighet, näm- 142 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. ligen den, att högskolan alldeles icke behöfde göra anspråk på någon fullständighet, — att hon kunde börja sin verksamhet äfven i den obetydligaste skala, hvad lärareantalet och antalet ämnen som skulle föredragas, beträffar, — att början kunde göras med hvilket ämne som helst, om fullt qvalificerad person stode att vinna såsom föreläsare — och att hon under fortgången af sin verksamhet ingalunda blefve nödsakad att, blott för fyllandet af gifna platser, taga äfven underhaltiga förmågor i anspråk — att hon således alltjemt kunde, om hon ville, bibehålla sig på den ståndpunkt af vetenskapligt anseende, hvarförutan hon i sanning aldrig skall förmå att åstadkomma de resultat, man af henne väntat. För vetenskaplig lifaktighet kan för högskolan ingenting vara väsentligare, än att vara befriad från blotta examens-föreläsningar och embets- examinationer. Hon må således bjuda sina håfvor, så snart hon kan och när helst hon kan; men hon bör aldrig vilja bjuda annat än de häst a gåfvor; hellre inga. Endast så skall hon kunna upp- fylla sin bestämmelse. Nedsjunker hon till endast ett lärdt em- betsverk, då må visserligen äfven något godt kunna vinnas; men visst icke det som varit afsedt, eller \ detta åtminstone endast i jemförelsevis ringa grad. För högskolans framtid är det imellertid af största vigt att kunna ju förr desto hellre verksamt uppträda. Det är derigenom som intresset för densamma skall underhållas. Föredömet, resultaten verka mér än äfven de bäst skrifna af- handlingar. Vi förmoda ock, att ingen tänkt sig annat än en temligen långsam utveckling. Att med ens framställa fullfärdig en så storartad anstalt som högskolan, tänkt såsom universitet, kan med skäl befaras vara mer än som kan väntas af enskilda bemödanden; så vida man ej skall vänta alltför länge. Men en, på sätt nämts, långsam utveckling är icke.gerna möjlig annat än i förening iped den här antydda organisationsplanen; och ännu mindre är det möjligt att derförutan lemna högskolans utveckling i händerna endast på sådana lärarekrafter, af hvilka en god och hedrande utveckling är att hoppas. Ingenting är så vigtigt som att högskolans föreläsare blifva något mer än blott föreläsare af examenslexor. Ett huru stort antal som helst af detta senare slags föreläsningar skall icke utöfva den effekt till vinnande af de afsedda, vare sig vetenskapliga eller sociala ändamålen, som endast några få af en högre ordning. Vår sats lyder sålunda i korthet: studiernas frihet och er- kännandet af en högre grundsats, än embets^examensväsendet, må vara bestämmande för högskolans organisation. OM EN FRI HÖGSKOLA I HUFVUDSTADEN. 143 Uti den inbjudning, som utfärdats till upprättande af en hög- skola i hufvudstaden, heter det, sid. 4: »Såsom ledande grundsats tro vi det böra antagas, att studierna må så mycket som möjligt ske efter lärjungarnes fria val, utan band af tvångsämnen, men att högskolan skall vara skyldig bereda dem af sina lärjungar, som sådant åstunda, tillfälle att bestå de kunskapsprof, hvilka staten uppställer såsom vilkor för inträde och befordran i sin tjenst. I sammanhang härmed bör Stockholms högskola hafva till en af sina första uppgifter att söka förvärfva det erkännande från statens sida, att de af henne meddelade lärdomsgrader kunna med- föra samma fördelar, som motsvarade grader vid de andra uni- versiteten, och i allmänhet att hennes lärjungar blifva, lika med dessas, berättigade att, efter undergående af föreskrifna prof, vinna befordran i det allmännas tjenst». Grundsatsen af studiernas frihet är derigenom tydligen uttalad; visserligen ej alldeles lika absolut som här, men likväl på ett sätt som tillåter den vidsträcktaste tolkning; och vi frukta ej att misstaga oss, om vi anse den åsigten temligen allmän, att ifrågavarande princip — låt vara, med något vidsträcktare eller något inskränktare tolkning — bör vara hög- skolans första grundlag. I fråga om examensväsendet är def der- imot ganska möjligt, att meningarna kunna vara i någon mån delade. Då det heter, att högskolan skall vara »skyldig» att »be- reda tillfälle att bestå de kunskapsprof, hvilka staten uppställer såsom vilkor för inträde och befordran i sin tjenst», så kan man visserligen vid ett flyktigt genomläsande, lätt ledas till den före- ställningen, att högskolan redan från början skulle af egen drift vilja påtaga sig ett onus hvaraf de nuvarande universiteten och univer- sitetsundervisningen — dock i följd af tvång — både i vårt land och andra länder så mycket lidit, genom att göra sig till statens tjenarinna och underordna vetenskapens fordringar under stats- embetsväsendets fordringar; men ser man närmare på saken, så är det långt ifrån att någon sådan afsigt positivt uttalats. Hög- skolans i fråga varande »skyldighet» kan naturligtvis icke sträcka sig längre än till det möjliga, d. v. s. till hvad hennes tillgångar på lärarekrafter medgifva; i annat fall skulle det anförda ytt- randet icke väl stå tillsamman med hvad sedan förekommer, att så väl den teologiska som medicinska undervisningen för närva- rande uteslutes från högskolans program. En följd af en orda- grann tolkning skulle ock vara, att högskolan icke kunde alls in-, träda i någon verksamhet förr än både filosofiska och juridiska fakulteternas lärostolar, till minst lika omfattning som vid de gamla universiteten, vore fulltaliga, hvilket eventuelt kunde leda 144 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. derhän, att högskolans öppnande måste uppskjutas till en obestämd och mera aflägsen framtid än visserligen någon tänkt sig. Fast- håller man derimot den tanken, att högskolan i det fallet gör allt hvad hon lean göra med för handen varande lärarekrafter, så hindrar ingenting att underordna denna »skyldighet» under den högre skyl- digheten att i främsta rummet sörja för vetenskapens bästa; hvaraf följer, att högskolan ingalunda kan anses förbunden att, blott för fullgörande af ett statsåliggande såsom embetsexaminator, even- tuelt besatta lärostolarne med underhaltiga eller medelmåttiga förmågor. Och detta, just detta, är ett så vigtigt vilkor för hög- skolans hela utveckling och lifskraftighet och för vinnandet af de stora resultat, som genom henne åsyftats och ostridigt genom henne kunna vinnas, att vi skulle beklaga om ett motsatt förhållande gjorde sig gällande. Ingenting kunde efter vår öfvertygelse vara mera hinderligt i detta fall, än om högskolan gjorde sig till en embetslåda (för att begagna Geijers uttryck) eller en samling af fiere embetslådor, — något hvartill universiteten, mot deras vilja, under tidernas lopp mer eller mindre blifvit gjorda. Någonting helt annat är det, om högskolan fordrar, att hennes examina — så långt de sträcka sig — må erkännas såsom fullgiltiga kunskaps- prof: att t. ex. om uti rena matematiken finnas flere examens- grader, den ena må få gälla för vissa embetsexamina, den andra för andra o. s. v. med lika rätt som betyg af matematices profes-, soren i Upsala o. s. v. En sådan mening både kan och, enligt vår åsigt, bör inläggas uti de åberopade orden ur inbjudnings- skriften; men otvifvelaktigt är, att äfven den motsatta meningen kan der inrymmas. Vi hafva redan förut yttrat, att man torde böra gilla högskoleföreningens återhållsamhet att icke på förhand uttala sig alltför bestämdt om högskolans organisation. Vi tro ej heller att föreningen, hvarken nu eller framdeles borde inom sig upptaga dessa frågor till afgörande, utan att först den allmänna opinionens röst fått tillfälle att göra sig hörd. Det verk, som är i fråga, om än frukten af enskildes bemödanden, är likväl af all- män, fosterländsk Syftning, och måste, såsom sådant, intressera alla, ej blott dem som satt sig i spetsen för företaget och dem som med materielt understöd dertill medverkat, utan äfven den allmänhet, hvars söner och döttrar i en framtid skola komma att begagna högskolans undervisning, — hela detta fädernesland, hvars väl högskolan i sin mån afser att befordra. Ingenting bör då kunna vara tacknämligare för föreningen sjelf än en offentlig diskussion af frågan, till utrönande af de meningar, som i detta fall kunna vara rådande bland för saken intresserade, tänkande SVENSK SPRÅKFORSKNING. 145 medborgare, innan något slutligt afgörande företages. Detta skall utan tvifvel äfven kraftigt bidraga att lifva intresset för företaget hos många som ännu icke omfattat detsamma med någon värme, och att stärka intresset hos dem, som redan nu funnit företaget nog vigtigt, för att deråt egna materiell eller andligt understöd. Det är endast ur denna synpunkt och i en sådan afsigt som vi vågat framkasta förestående antydningar, men visst icke af någon förmä- tenhet att vilja framhålla egna meningar uti ett ämne, rörande hvilket andra hafva så mycket bättre befogenhet att yttra sig. Vi började med den. anmärkningen, att högskolan icke direkt och närmast afser befordrandet af s. k. populära föreläsningar. Dessas mål är att sänka vetenskapen till äuditoriets ståndpunkt; högskolans föreläsningar derimot skulle syfta att höja auditoriet till vetenskapens ståndpunkt. Men det är tydligt, utan närmare förklaring, att hvilkendera af de antydda organisationerna som .än en gång må blifva högskolans, skall hon — indirekt — verka oändligt mycket äfven för spridning af det populära vetandet. P. A. Siljestböm. Svensk språkforskning. Johan Er. Bydqvist. n. År 1850 utkom af Svenska Språkets Lagar det första ban- dets förra hälft, omfattande, utom företal, den drygare delen af läran om verbet, hvilken slutbehandlades i samma bands senare hälft, öfverlemnad åt offentligheten ett par år derefter, 1852. Redan vid sitt första framträde mottogs detta språkarbete af den lärda .verlden inom- och utomlands med välvilja1)- Och, i sanning, detta verk, om något, var förtjent .af all den uppmärksamhet och akt- ning den vetenskapliga kritiken kan skänka åt årlånga mödor af samvetsgrann forskning, åt stränghet i metod, åt klar blick, åt ovanlig skärpa och varsamhet i detaljbehandling. Jemförelsen med Grimm erbjuder sig sjelfmant. Hvad man hos denne framhållit 1 ) Hr Rydqvists eget yttrande i uppsåten om. »Svenska Akademiens Ordbok», Sv. Ak. Handl., del. 45, sid. 297. Framtiden. Band 5. 10 146 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. som utmärkande egenskaper: djupt poetiskt sinne, rik fantasi, klart omdöme, mäktig kombinationsgåfva och säker historisk åskådning, återfinnes, ehuru med någon skiftning, med något olika fördelning af de nämda egenskapernas styrka, äfven hos hr R. Står Grimm i ett och annat hänseende- högre, är hans blick mer omfattande, hans slutkonst väldigare, hans språk mera kärnfullt, så ser må- händahr R. från sin synpunkt skarpare, sluter mera varsamt och säkert och framställer sina tankar i ett språk, som ingenstädes lider af den krystning, hvilken ofta nog, enligt vårt omdöme, van- pryder Grimms stil. Det får visserligen icke glömmas, att hr R. är lärjungen, som kommer efter, som tillgodogjort sig mästarens lärdomar; men det bör icke heller förbises, att denne lärjunge aldrig utan sjelfständig pröfning upptager satser och eftersäger påståenden, kort och godt, att han har en egen grund, på hvilken han står fast. Om vi nu öfvergå till en, man må väl säga, flygtig framställ- ning af det Rydqvistska språkverket, vare det i förhand anmärkt, att densamma icke har för afsigt att på något sätt tillräkna sig ett värde inför »den lärda verlden.» Endast fackmannen kan upp- träda med dylika anspråk. Men så uteslutande beherskas numera icke ens vetenskapen af skrået, att ju ej den, som något tänkt och arbetat i ett kunskapsämne, kan våga derom yttra sig, änskönt han icke tillhör de invigdes heliga krets; och af den stora bety- delse för den allmänna bildningen är månget lärdt arbete, och särskildt det i fråga varande, att en exposé deraf, hvilken hufvud- sakligen håller sig till de punkter, der teoriens läror och bevis- ning framträda med anspråk på bestämningsrätt i fråga om prak- tisk användning och bruk, bör kunna påräkna uppmärksamhet och deltagande äfven af dem, som egnat sitt lif åt andra värf, än forskningens tysta mödor. Hr Rydqvist öppnar sitt grammatiska verk med ett »Företal», deri, efter en kort kritisk tillbakablick på hvad i äldre tider af Stjernhjelm,. Serenius, Verelius, Spegel och Ihre, i nyare af Rask, Petersen, Munch och Grimm, blifvit, direkt eller indirekt, för vårt språks vetenskapliga genomforskning åtgjordt, framhålles nödvän- digheten af en historisk behandling hvari naturligen ingår jem- förelse med befryndade tungomål, och namnes som den uppgift, författaren för sig satt, att lemna ett verk, »der, ur våra inhemska källor, allt ifrån Runorna och de äldsta handskrifna eller i tryck utgifna urkunder intill den nuvarande skriften och det nulefvande talet, med inbegrepp af det dialektiska, allt det väsendtliga blir med granskning upphemtadt, och derur, med ledning afbeslägtade SVENSK SPRÅKFORSKNING. 147 tungomål och den på dem använda vetenskapliga kritik, svenska språkets genomgående lagar uppsökas; under sträng afsöndring af det historiskt bevisliga från det blott theoretiskt förutsatta, af verkligheten från möjligheten». Skarpt och bestämdt, med kort- heten af en definition och likväl fullständigt, angifver hr R. i dessa få ord sin liksom hvar je annan verklig språkforskares enda rätta väg att nå ett dylikt mål. Efter ett allmänt omnämnande af de nordiske lärdes åtgörande på senare tider att till tryck be- fordra gamla urkunder i ett skick, som tillfredsställer vetenskapens fordringar, dervid särskildt framhålles Schlyters »textbehandling i den stränga stilen», påpekar hr R. de svårigheter, med hvilka han haft att kämpa, svårigheter, som legat dels i sjelfva beskaf- fenheten af vårt språk, dels och ännu mera i den omständigheten, att detsamma i många hänseenden t sedan gammalt varit från den vetenskapliga sidan tillbakasatt. Derför blef större utförlighet aî nöden, derför måste till en början enskildheterna framhållas, teo- rierna skjutas till sido, verkligheten trädas under ögonen. Först sedan en trogen framställning af det historiskt gifna blifvit lemnad, komme den omsorgen att antyda dess förhållande till ett veten- skapligt system. Återkommande till de i tryck offentliggjorda gamla språkurkunderna, hvilkas stora antal och omsorgsfulla behand- ling i betydlig mån gjort anlitande af handskrifterna öfverflödigt, mindre dock hvad svenskan, än c(e andra nordiska språken be- träffar, redogör hr R. i korthet för sitt handskriftstudium, för de af honom begagnade källornas värde, m. m., omnämner runskriften, hvars återstående spilror, få, kringströdda och till en del mycket osäkra, gifva blott ett högst vacklande stöd för bedömande af svenska språket i dess äldsta skick, och öfvergår derifrån till land- skapsmålen, hvilkas värde han framställer, på samma gång han rättvist anmärker det okritiska skick, hvari då ännu alla sam- lingar af detta dyrbara råämne förekommo. Derefter redogör hr R. för sitt verks plan, angifver skälen, hvarför han, afvikande från den vanliga metodiken, som med allt skäl ställer ljudläran främst, likväl valt en annan väg och börjat med framställningen af verbet; hvarpå skulle följa ordböjningens återstående delar, nomen och pronomen, partiklarne (vilkorligt), ljudläran, ordbildningen och sist ordförbindelsen eller syntaxen. Detta program har under arbetets fortgång, som man vet, lidit någon rubbning. Efter läran om pro- nomen följde ordboken, egentligen en innehållsförteckning till de tvenne föregående delarne, men försedd med värdefulla tillägg af dels etymologisk, dels urkundlig art. Ordboken följdes af ljud- läran. Partiklarne, ordbildningen och syntaxen återstå. I »den 148 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. Historiska Språkforskningen» förordade hr R. bibehållandet af den gamla grammatiska terminologien. Denna sin åsigt frångår han icke heller här. Han har icke med »små nyheter» velat afleda uppmärksamheten från hufvudsaken, och svenske läsare, som möj- ligen gjort någon bekantskap med t. ex. den danska grammatikens tekniska termer, torde, vid jemförelse, icke ogerna se de vanliga grammatiska begreppen angifha med de gamla, häfdvunna beteck- ningsorden. Nu mera temligen allmänt vidtagna äro de nya konst- ord hr R. bildat att motsvara den utländska språkvetenskapens: ö/- vergångs-ljud (Umlaut), återgångs-ljud (Rückumlaut) och vexel-ljud (Ablaut). Beträffande stafning, säger sig hr R. (I,XI. f.) följa det »all- mänt antagna sättet», oaktadt den vedertagna skrifningen »kan undan- skymma ordets ursprung, såsom ofta är fallet med e och ä, o och å, j för g (t. ex. i sörja), ellor kan vara ovig, såsom den något öfverdrifna dubbelskrifningen af konsonanter», eller »i sjelfva verket är oegentlig, såsom teckningen fv i stället för v». Oegentlig anser väl ock hr R. med rätta sammanskrifningen af ord sådana som tillika, tillbaka, hvarandra, m. fl.; men, ehuru man väl framdeles hos honom finner en och annan dylik hopställning i sär brusten, håller han dock för bäst att det sedvanliga äfven härutinnan må lem- nas orubbadt. Har man för ögonen, hvad i denna riktning tyske lärde bedrifvit, måste man, enligt vår uppfattning, ovilkorligen ställa sig på hr Rydqvists sida mot ett pedanteri, som, under sken af lärdom och utan någon vinst för språket, åtminstone ej i praktiskt hän- seende, blott sträfvar att göra det så oigenkänligt, så knaggligt och hårdbitet som möjligt. Redogörande för de handskrifter och tryckta hjelpkällor, som anlitats, lemnar hr R. om ett och annat af dessa verk värdefulla bibliografiska och linguistiska upplysningar, såsom t. ex. (I. XIII, ff.) om den »oskattbare, ur mer än en hän- sigt märkvärdige Isländske codex», som i Svenska Språkets Lagar så ofta anföres under beteckningen Homil., om »Konunga Styrilse och Höfdinga» (I, XXXI, ff.), hvars nu mera fullt bestyrkta äkthet af hr R. på uppgifna, goda skäl kraftigt framhålles, p. s: v. Det torde anses öfverflödigt Utt anmärka, men bör dock ej förbigås, att hr R., som grundlig forskare, och i detta hänseende genom sin anställning vid Kongl. Biblioteket lyckligare lottad än mången annan, alltid, der tillfälle gifvits, rådfrågat de ursprungliga käl- lorna, handskrifterna, och, der detta icke varit möjligt, i tvifvel- aktigä fall sällan låtit saken bero, utan att genom annan sak- kunnig person hafva sökt förvissning om sakförhållandets rätta beskaffenhet. SVENSK SPKÅKFORSKNING. 149 Herr Rydqvist börjar, som sagdt är, sin kritiska afhandling med verbet, och lemnar först som allmän inledning en öfversigtaf de åsigter, som inom vårt land, alltifrån Tjällmans tidx) intill våra dagar, gjort sig gällande vid uppställningen af de mönster- former, under hvilka de svenska verben blifvit ordnade, hvarefter han öfvergår till en redogörelse för Rasks och Grimms mera ve- tenskapliga uppfattning af verbalböjningen. Efter jemförelse och sorgfälligt afvägande af skälen för och mot, bestämmer sig hr R. för en tillämpning af den Rask-Grimmska hufvudfördelningen i stark och svag böjning2), likväl med den förenkling i systemets detaljer, som kräfdes, dels af det behandlade språkets egen art — i ty att svenskan icke öfver allt egde motsvarigheter till de former, som legat till grund för Grimms ej så litet partikularistiska indel- ning — dels af det »populära ändamålet», hvilket hr R. ansåg sig böra förbinda med den »vetenskapliga enheten» (I, sid. 6). Det är mycket ovetenskapligt, menar en tysk språkforskare2), att tala om en första, andra, o. s. v., deklination, alldeles som om en rang- ordning gåfves i dylika ting. Detta yttrande kunde ega tillämp- ning äfven på konjugationerna. Då imellertid någon faktiskt måste vara den första, andra, tredje o. s. v., kan det dock hafva sina skäl, och visserligen mera i fråga om verbal- än nominäl-böjning, att ej på måfå ur högen gripa en tillfällig innehafvare af första rummet, af det dernäst o. s. v. För att bestämma denna rang- fråga låter hr R. de svenska verben undergå en pröfning, qyalitativ och qvantitativ på samma gång. Anspråk på företrädesrätt kunna då till en början uppställas af de båda hufvudarterna stark och svag böjning i hänseende till ålder. Grimm förnekar härutinnan lika litet som i andra fall sin förkärlek för..det ålderdomliga: obetingadt förklarar han den starka böjningen för den äldre, ursprungligare. Rask, som ingenstädes direkt uttalat sin åsigt i denna fråga, synes väl, att döma efter ett af hr R. (I, 6) anfördt ställe ur Rasks prisskrift om Det Isländske Sprogs Oprindelse, der starka verbal- former förklaringsvis återföras till svaga, luta åt motsatt sida; men då han på ett föregående ställe i samma skrift förklarar det språk, som har den »konstigaste» grammatiken för det mest oblan- dade, det ursprungligaste, äldsta och källan närmaste», råkar han in i en motsägelse, som neutraliserar kraften af hans föregående 1) Grammatica Suecana, 1696. 2) Att de af den allra nyaste tyska skolan tadlade benämningarne, stark och svag böjning, tillhöra Grimm, är bekant. Rask kallade den förra: den konstigare (slutna), den senare: den enklare (öppna) 3) Schleicher, Die Deutsche Sprache, pag 238. 150 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN, 1871. FEBRUARI, yttrande och lemnar läsaren okunnig om hans verkliga mening. Sjelf anser visserligen hr R. den starka böjningens företräde i ålder vara gifvet, utom på andra skäl, ensamt deraf »att denna böjning förråder en söndersprungen enhet, hvars lifskraft utslock- nar, och hvars regel blir af nyare slägten oförstådd» (I, sid. 11.); men ställer vid sidan deraf den anmärkningen, att »i allt fall äfven den svaga flexionens tillkomst är förhistorisk». Ehuru frågan härmed, som man ser, blott funnit en så att säga diplomatisk lösning, kan man dermed rätt väl låta sig nöja, då i sjelfva verket på undersökningens väg ett positivt resultat knappt står att vinna och då föröfrigt spörsmålet blifvit upp- kastadt, mindre för att blifva fullständigt behandladt och besvaradt, än för att icke lemnas oanmärkt vid uppgörandet af en indel- ningsgrund för de svenska verbens böjning, der hufvuduppgiften varit, icke så mycket att tillfredsställa den lärda teoriens alla anspråk, som icke mera, att ur synpunkten af språkföreteelsernas nya gestaltning ordna det bestående så, att den allmänna bild- ningens behof af ämnets enklare gruppering och systemets vigare praktiska användbarhet i första rummet tillgodosåges. Ur denna synpunkt, och med ögat fäst på de svaga verbens stora öfvervigt i antal och på detta böjningssätts växande inkränkningsbegär, ar det ock som hr R. i sin uppställning af konjugationerna låtit den svaga intaga främsta platsen, och för öfrigt i sin klassindelning af nysvenskans verb vidtagit åtskilliga förenklingar och sammanslag- ningar, bland hvilka den, som frånkänner de svaga, i imperfektum vokalvexlande, verben rätt till en särskild plats i systemet, torde vara den enda, som icke obetingadt kan godkännas. Då man sins imellan jemför konjugatiohs-schemata hos olika författare, hvilka icke heller alltid varit med sig sjelfva ens, kommer man likväl snart under fund med, att vid uppgörandet af en dylik plan så fasta, objektiva bestämningsgrunder ej kunna vinnas, att en på olika subjektiv uppfattning beroende viss godtycklighet i anord- ningen helt och hållet uteslutes och med derpå fästadt afseende kan man, hvad särskildt hr R:s indelning vidkommer, så mycket förr undertrycka egna afvikande meningar, som denne forskare står långt framom de fleste af sina medbröder i samvetsgrant afvägande af skäl för och imot, och dessutom visat sig ega en klar praktisk blick, hvilken också i vetenskapliga frågor är af stort värde och inger tillit, äfven då man icke känner sig fullt öfvertygad. Innan hr R. öfvergår till framställning af verbal-böj ningens enskildheter, egnar han några sidor (I, 15 ff.) åt betraktelser öfver de nordiska fornspråkens inbördes förhållanden. Den gamla, af SVENSK SPRÅKFORSKNING. 151 Rask, Grimm, Petersen, Geijer, m. fl. delade åsigten, att gamla isländskan fordom utgjorde det för hela norden gemensamma tungo- målet, godkännes endast vilkorligt af hr R., som väl finner henne berättigad att bland Skandiens fornspråk intaga främsta rummet, såsom jemförelsevis mest ursprunglig, rikast i hänseende till litte- rär qvarlåtenskap,. fullständigast i former och med bäst bevarad stämpel af ålderdomlighet; men likväl ej i besittning af alla de egenskaper, »som erfordras för att föreställa ett nordiskt stamspråk, eller för att ensam utgöra återstoden af ett sådant.» I nära sam- manhang med denna fråga står den från norsk sida började stri- den om betydelsen af det i gamla skrifter förekommande uttrycket norræna tunga, hvarmed, enligt norrmännens åsigt afsågs, icke det förutsatta gemensamma nordiska fornspråket, utan helt exklusivt det forn-»norska». Gerna, synes det oss, hade man ; kunnat lemna norrmännen deras »Norræna» för sig; men, alltid under förutsätt- ning af identitet mellan detta norræna och isländskan, uppfattad som gemensamt stainspråk, kunde danskarne, stödjande sig på den om fornspråket redan tidigt brukade benämningen dönsk tunga, icke med tystnad på sätt och vis godkänna ett försök, såsom de uppfattade saken och som den väl äfven kunde uppfattas, att ute- slutande göra nordens gamla språk och i följe dermed hela dess litterära odling till norsk egendom. Ursprungligen blott en ord- strid, fördes denna fejd af Munch och Keyser snart öfver på andra områden och födde der af sig både språkliga och historiska teorier i norsk-norsk syftning, om hvilkas berättigande, ända intill den tid som är, kämpats med största bitterhet. Officielt har vissérligen ännu ingendera parten velat erkänna sig för besegrad; erkännas måste dock, att norrmännens förut raska framåtgående rörelser allt mer och mer tagit tycke af ett nödtvunget, men försigtigt verk- stäldt återtåg. v Hr Rydqvist, som icke delade uppfattningen af isländskan som stamspråk, afhöll sig med full föresats från deltagande i denna strid, men kom likväl vid sin skärskådning af de nordiska forn- språkens ställning till hvarandra i beröring med ett par af det omtvistade ämnets sidor. Då intet af de gamla skandiska språken 1 bokskrift företedde egenskaper, som kunde berättiga detsamma att anses för stamspråk, låg det nära till hands att taga ett steg längre tillbaka, för att i runinskrifterna söka och möjligen finna den gemensamma gründen för nordens nu skilda tungomål. Men icke heller i dessa sparsamma, bristfälliga lemningar af Skandi- naviens Veda-språk 1) finner hr R. endrägten så genomgående, att 1) Wimmer, Navneordenes Böjning i œldre Dansk, s. S3. 152 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. man ju icke kan vara böjd för den slutsatsen, att »en dialelct- skilnad mellan Isländskan och Norskan å ena sidan, samt Svenskan (kanske äfven Danskan) å den andra, förevarit, så långt tillbaka som våra språklemningar uppgå» (I, 19). Sitt definitiva utlåtande i denna kinkiga fråga, som än i dag är ett trätofrö mellan ett par af Danmarks mest framstående språkmän, afgifver dock hr R. icke, utan gör detsamma beroende af en ännu icke afslutad detalj- forsknings resultat. Äfven imellan isländskan och fornnorskan finner och påvisar hr R. skiljaktigheter, som upphäfva identiteten af dessa hvarandra så nära stående munarter och gifva honom anledning att i sitt verk skilja dem imellan, ingalunda, likväl, »i ändamål att undandölja likheten, utan blott för att hänvisa på olikheten, der en sådan är för handen» (I, 21). Efter det dessa anmärkningar blifvit förutskickade, öfvergår hr R. till en framställning af böjningsmönstren, börjande med mösogötiskan, hvarpå följa: ett böjningsändelse-schema för de forn- högtyska starka verben, efter Grimm, ett dylikt schema för en, lika- ledes af Grimm teoretiskt uppstäld, äldre böjning af isländska starka verb, derefter paradigmer för svaga och starka isländska verb, enligt Rasks indelning i 3 och 6 klasser, vidare böjningsmönster för forn- svenska verb efter «amma fördelning, och slutligen ett schema för verbalböjningen i nysvenskan, enligt den af hr R. föreslagna för- enklade indelningsgrunden, sönderfallande i 4 konjugationer, hvaraf 3 svaga: I (Jzalla); II, a. {bränna); II, b. (lösa); III (fly), och. en stark: IV, a. (gripa) och IV b. (brinna). Hufvuddragen af den gamla böjningen återfinnas äfven i den nya; i några delar, säger hr R., mer oskadda än i något annat German-språk, i andra icke så. Ändelserna ha förlorat i mångfald och individuel bestämdhet, återgångsljudet har svårt att hålla sig qvar, der det icke redan bortfallit, vexelljuden ha i några fall minskats, i andra förändrats, och som en nyhet af yngsta dato uppträder »den sjelfständiga be- teckningen af supinet» (I, 40). Från och med sidan 42 öfvergår hr R. till detalj behandling af de särskilda konjugationerna, börjande med den första svaga, hvars utmärkande drag är afledningsvokalen a, hvilken »sedan hedenhös qvarstått i Svenskan, liksom i Isländskan och Färöiskan, men i Danskan, äfvensom det norska skrift- och bildade talspråket, länge sedan blifvit utbytt mot det tyskax) e». Hr R. anser, att ursprungligen alla Skandinav-språken egt detta a, som i fornnorskan *) Denna hr R:s åsigt, som äfven uttalas I, 388, godkännes, åtminstone beträf- fande infinitiven, icke af Lyngby, hvars inkast, sanningen att säga, dock är temligen skrufvadt. Se Antiquarisk Tidskrift, 1858—1860, s. 270. SVENSK SPRÅKFORSKNING. 153 qvarstod ännu på 1300-talet, liksom det ännu i stor utsträckning förefinnes i det norska bygdemålet,, och som allt imellanåt upp- dyker i Skånelagen, afgjordt gör sig gällande i några af fornfri- siskans böjningsformer och en och annan gång visar sig i forn- högtyskan och angelsaxiskan. Uppmätande konjugationernas om- råde, inför hr R. här och der en anmärkning, oftast af etymologisk syftning. Så försvarar han (1,50) derivationen af hemta från isländska lieimta {heimr, hem), hvars riktighet ytterligare skulle vinna stöd af det angelsaxiska hametan. Skäl hade kanske varit att äfven angifva bety- delsen: geharnettan (hamettan) = domum assignare (to appoint a home). I en »återblick på första konjugatiönen« redogöres först för de sannolika orsakerna till ett verbs böjning efter denna form, hvilka anses vara: stamvokalens hårdhet, märkbart framträdande afled- ningskonsonant, vid böjningen uppkommande konsonantmöten, som vålla svårighet vid uttalet eller oklarhet i den begreppliga upp- fattningen, och slutligen verbets yngre daning (I, 56). Särskildt i det sist nämda hänseendet har 1 konj. i nysvenskan vunnit ett öfvervälde, som gör det omöjligt för en nydaning att vinna inträde på någon annan än dess grund; då derimot fordomdags det icke var utan exempel att ett sådant .verb, till och med af utländsk börd, fick stark böjning, såsom t. ex. skrifva. Blott få verb ha under tidens lopp öfvergått från 1 konjug. till 2:a; ett flertal derimot, som fordom lydde under den 2:a, tillhöra nu den l:a. Bland vacklande verb, d. v. s. sådana, söm i sin böjning .följa än en, än en annan konjugation, och hvilka af förf, framdeles samman- föras i en särskild grupp, nämnas här åtskilliga, bland andra sluka, hvilket uppgifves tillhöra både l:a, 2:a och 4:e konjugationèn (1,46, 59). En böjningsform af sluka efter 2:a konj. är oss obekant. En i äldsta svenskan ytterst sällan förekommande utstötning af afledningsvokalen, som i vissa verb med den enkla kännebok- stafven l9 n, s, (sällan k, p) efterhand förekommer allt oftare och oftare och hvilken i det nya språket, ' som sammandragning, vunnit fast fot vid sidan af den fylligare formen och med denna omvex- lande-begagnas1), gifver hr R. anledning att klaga öfver ett god- tycke, hvilket här, liksom »i allt der bruket är högste lagstiftaren», tagit sig något för fritt spelrum. Erkännande svårigheten af att föra detta sjelfsvåld inom någon lags bestämda gränser, anser hr ’) Det gäller verb sådana som tala, låna, visa; skapa; bruka. I några af de verb, hr R. anför, är den sammandragna böjningen, som bär hvardagsspråkets beqvä- mare, men mindre vårdade drägt, något osedvanlig, t. ex. af mana (dock alltid: trumf mant!); af språka kunna vi ej erinra oss något tillfälle, då vi hört den i fråga varande böjningen användas af andra än barn. 154 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. R. dock att något bör göras, »för att afhjelpa en oreda, som, åt sig sjelf lemnad, skall tilltaga, och redan gifvit språket ett lynne af löshet och nyckfullhet, i många hänseenden oförmånligt, syn- nerligast för utländingen, som vill lära sig vårt modersmål, men knappast någonsin skall bli hemmastadd med en för särskilda ordställningar lämpad godtycklig användning, som allt mer kom- mer att bero af dagens skiftande tycken». (I, 62) Då nu hvar- ken den tvångsåtgärden, att antingen återföra alla dessa verb till l:a konj. eller ock öfverföra dem till den 2:a, lärer vinna; allmänt bifall, ej heller den utvägen, att göra dem till anomalier (med imperf., part, prêter. , och supinum efter 2:a och öfriga tempora efter l:a konj.) kan påräkna godkännande, framställer hr R. det ganska antagliga förslaget, att till l:a konj. återlemna de former, som ännu ha full verbal kraft, men åt 2:a konj. uppgifva depart, prêt., som antagit natur af adjektiv eller adverb, en anordning, som bör möta så mycket mindre motstånd, som en i språket inne- boende dunkel drift redan, utan teoriens fingervisning, verkat i denna riktning till bildning af sådana former som : förtjent, välment^ sjélf- mant m. fl. Beträffande verb med kännebokstafven k eller p, an- ser hr R., att ingen rubbning i deras regelbundnä böjning efter l:a konj. bör ifrågakomma, med undantag möjligtvis för Iwlca, »som kunde uppföras på listan af stående anomalier, med imp., part, och supin, efter 2:a konjugationen» (I, 63); ett tvång, likväl, som detta verb, i neutral användning, svårligen underkastar sig i imperf. och än mindre i supinum. Andra konjugationen sönderfaller hos hr R. i två klasser, af hvilka den ena omfattar verb med tempus-tecknet d, den andra med tempus-tecknet t. Vid en flyktig blick på det nya språket, kunde det synas, som läge den väsentliga skilnaden mellan l:a och 2:a konjug. deri, att den förra eger afledningsvokal, den senare icke; men går man tillbaka till fornspråket, påträffar man äfven ' i 2:a konjug. en dylik vokal, i, hvilken ännu återfinnes hos ett mindre antal verb, ehuru nu konsonantisk, förvandlad till j. Be- träffande detta aflednings-y, som af Rask i ett fall behandlas såsom »inskjutet», i andra icke klart karakteriseras, delar hr R. Grimms åsigt, enligt hvilken detta i skall vara ursprungligt, men i vissa tempora utgånget, ett antagande, som finner stöd, icke blott i fomskandiska och forntyska språk, utan äfven, och i synnerhet, i mösogötiskan, der denna afledning genomgår icke blott de med tälja (telia) likstälda verben, utan ock de med bränna (brenna) jemförliga (I, 67). Med rätta finner hr R. för detta antagande ytterligare stöd i tillvaron af det för vår 2:a konjugation karak- SVENSK SI KÂKFORSKNING. 155 teristiska öfvergångsljudet (välja, imp. valdé), som endast under förutsättning af en «-afledning kan förklaras. Efter några an- märkningar rörande rättskrifningen af vissa verbalformer tillhö- rande denna konjugation, — såsom att man, på grund af imp. mindes, borde skrifva: påmindes, påmind (part, prêt.); på grund af Refold: befalde (imp.); förmälde, förmäld (af förmäla = gifta), men förmälte, förmält (af förmäla = omtala), samt, med stöd af bruket: anmälte1) och bemalt (1,67, f.) — öfvergår förf, till enskild- heterna i detta böjningssätt, ett område der vi hvarken kunna eller akta nödigt att steg för steg följa den omständliga, alltid lärorika granskningen. Blott ett och annat vilja vi i förbigående påpeka. Sid. 71 uttalar sig förf, mot onödig konsonantfördubbling framför tempusmärket. I fråga om m och n som kännebokstäfver, är bruket stadgadt; man skrifver: stämdt, stämt, kände, känt. Icke så i hänseende till andra konsonanter i samma läge. Begäret att förtydliga har, »sedan den lifliga känslan af språkets inre verk- samhet förkolnat», framkallat en bokstafsfördubbling, som blifvit »en olägenhet för handen och ett obehag för ögat.» För att i denna punkt kunna återföra skrifningen till enlighet med forn- språket, föreslår hr R., att till en början låta l dela öde med m och n och skrifva fälde, fält, fylde, fylt, ett förslag som i våra dagar blifvit ånyo upptaget och vunnit ganska allmän efterföljd. — Bland verb med e i stammen, som tillhöra 2:a konjugationens 2:a klass (med tempustecknet /), uppför hr R. kesa (I, 74). Detta är otvifvelaktigt ett misstag. I folkspråket, der detta verb väl har sin egentliga varelse, böjes det efter l:a konjug. Rietz uppgifver äfven detta böjningssätt. — Ett tydlighets-begär af ungefår samma art som det, hvilkei, efter hvad nyss är omnämdt, gifvit sig till- känna i lusten att onödigtvis fördubbla konsonanter, träffar man äfven på andra håll i denna konjug., sträfvande att med nya, me- kaniska medel fylla inbillade brister i böjningen. Hit hör äflandet att söka »utpregla det tempofala kännemärket», att, der det låter sig göra, öfverallt intruga ett aflednings-a och införa böjningen på l:a konjugationens led. Så har man, både i tal och skrift, for- merna lyftade, mistade, fästade, ristade (skakade), städjade m. fl., allt nydaningar, om hvilka »vore ingenting att säga, mera än om andra missbruk, hvilka till följd af saknadt motstånd omsider fått laga kraft, blott man, såsom i Danskan sedan länge, låtit dylika verb, till alla delar och en gång för alla, frånträda 2 konjug., eller åtminstone, såsom rista, knysta eller krysta m. fl., få en genom- ’) Denna rättskrifning torde stöta på motstånd både i imp.} och än] mer i part. prêt. 156 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. FEBRUARI. gående dubbel böjning» (I, 75). Men då detta ingalunda skett, anser hr R, och med allt skäl, att man, åtminstone i fråga om lyfta, mista och fästa, der hvardagstal och folkspråk gifva stöd åt det riktiga, bör göra slut på ett oefterrättlighetstillstånd utan like, och låta dessa verb bibehålla sin böjning efter 2:a konjugationen. Till denna böjningsform höra äfven, efter hr K:s anordning, de med j afledda vokalförvandlande verben, på hvilkas område den nya anden farit fram lika upprifvande och söndrande som på många andra. Hvad först återgångs-ljudet vidkommer, så qvarstå välall- männeligen i bildad skrift de gamla imperfektformerna valde, dolde, dvaldes, sålde, sporde, vande, stadde m. fl.; men vid sidan af dem kan man få både höra och se: valjde, döljde, spörjde, vänjde, stadde, dvälj des o. s. v. Någon gång har man åt samma verb i olika betydelser tilldelat olika böjningar, såsom t. ex. åt qvälja, hvilket i väl bekanta fall har ena gången imperf. qvalde och den andra qväljde (qvalde). Orubbad1) har ljudvexlingen, märkvärdigt nog, bibehållit sig i de verb, som antingen utstött afledningen j, såsom säga, lägga, sätta, eller aldrig haft någon, såsom göra, böra, töras, tör (I, 86). Enligt språkets gamla lagar var det i allmänhet icke tillåtligt, att låta ett aflednings-y träda mellan stammen och tempus-tecknet (I. 87). Okunnigt nit för språkriktighet har likväl, antagligen, framtvingat detsamma i skrift. Icke sällan påträffar man hos för- fattare: skiljde, skiljdt, skilja hvilken teckning ännu icke eger stöd i uttalet. Men »så länge man talar: skilde etc., bör man äfven skrifva så : och det med samma skäl och på samma grund, som valde, sålde, dolde o. s. v.« (ib.) Särskild uppmärksamhet förtjenar i detta hänseende verbet rödja hvars gamla böjning rödde, rödd 2) efter medlet af förra århpndrades synes ha fallit ur språkgehöret. Då de nya formerna råkade sammanfalla med motsvarande af verbet röja (Sahlstedt tecknar båda verben lika såväl i infin. som öfriga tempora: röja, rögde, rögd), sökte man åstadkomma skilnad dem imellan genom ' att, efter Hallenbergs föredöme, föra rödja under l:a konjug, Herr Rydqvist (I, 88) finner detta betänkligt och anser att man snarare, «till undvikande af missförstånd i skrift», kunde åt röja återgifva dess gamla g, följaktligen, med bibehål- lande af imp. röjde (af rödja), teckna rögde (af röja). Oss synes, *) En tredje form stådjade, städjat .brukas af somliga i »kameral-stil» (I, 85). s 2j NSgonstädes ha vi sett deu uppgift, att formen rödde icke skulle finnas till i det nyare språket, ulan vara en blott teoretisk bildning Ännu år 1749 skrifver lik- väl Göransson i Svearikes Konungars Historia, sid. 55 »upprödde», och 10 år senare läser man bos Botin (Utk. till Svenska Folkets Hist., I, 220) »vägorödning». SVENSK SPRÅKFORSKNING. 157 att man med större skäl kunde föreslå återupptagande af den äldre böjningen för rödja, som har ett ännu qvarstående stöd i analogien med stödja, och lemna röja i sitt moderna skick. — Be- träffande afledningsbokstafven j, föreslår hr R. som en enkel regel, att »j qvarstår efter l, m, n, r; men utgår efter d, så snart ej a eller o följer;-alltså äfven i 2 sing, af imperat.» (I, 94). Efter en historik öfver de båda verben göra och börq, (1,95 ff.), hvilket sistnämda visas stå i nära samband med bära, lemnar hr R. en öfversigt af »nu brukliga verb, förr böjda efter andra kön- jugationen», af hvilka de flesta öfvergått till första, flere till tredje och några till fjerde konjugationen. _ Bland dem, som erhållit böjning enligt första konjug., upptager hr R. äfven gälla (castrare), med slutanmärkning: »Landsbygdens språk följer flerstädes denna (andra konjug:s) böjning» (I, 105). Vi tro, att detta verb fortfa- rande kan räknas bland dem, som bestämdt tillhöra andra konjug.; och om en af oss aldrig hörd, möjligen sedd, böjning efter första konjug. verkligen förekommer, måtte den begagnas utom »landsbyg- den» i. kretsar af utomordentlig förfining eller af skribenter i landthus- hållning, boskapsskötsel eller dyl., föga berättigade att vinna afseende för sina merendels mindre lyckade försök att »rikta språket». — An- dra konjugationen, liksom de öfriga, afslutas med en »återblick», som i korthet angifver detta böjningssätts utmärkande kännetecken och ånyo betonar hr R:s åsigt, att de hit räknade verb, med behållen eller förlorad y-afledning och öfvergångsljud, »under allt erkännande af . dessa skapelsers höga linguistiska värde, och med all åt be- grundningen af deras sannskyldiga lynne ’egnad uppmärksamhet» (I, 115), icke ur nutidens synpunkt ega den vigt, att åt dem en särskild klass bör upplåtas. ■ Till tredje konjugationen, hvilken utgått från den andra, räknar hr R. verb med vokaliskt slutande stam (I, 116), för pfrigt ut- märkta deraf, att infin. innehåller nakna stammen, utan infinitif- tecken, att stammen, utan mellanliggande vokal, sluter sig tätt till såväl tempus- som person-konsonanten, att stammen alltid är fri- stående, så snart ej konsonant följer derpå, att tempus-tecknen i imp., part. prêt, och supin, äro fördubblade (med andra ord: att stamvokalen i de hit hörande enstafviga, någon gång sammansatta, verben, hvilken i öfriga tempora är lång, i imp., part. prêt, och supin, öfvergår till kort), samt att part, presens har ändeisen -ende. Hit få icke räknas några verb, som i hvardagslag uppträda sam- mandragna, såsom rå (råda), klä (kläda), ka, ta, dra, bli m. fl. Under rubriken »Tredje könjugationens tillkomst» genomgår hr R. de till denna böjningsform hörande verbens historik, under ständig 158 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. jemförelse såväl med folkmålet och de skandinaviska systerspråken, som med andra beslägtade germaniska tungor. Någon gång, ehuru ytterst sällan, beträder hr R. »gissningens och analogiens slippriga bana». Så här, i fråga om verbet di (I, 121), hvilket samman- ställes med Ÿiggia, ur hvilket lagarnes di^i möjligen skulle vara en utbildad svag form, som förestälde fig^i. Hela hypotesen, som väl egenthgen afser att ådagalägga ett nära frändskapsförhållande mellan verben di och tigga, förlorar imellertid sitt stöd, om det visar sig att den för figgia angifna betydelsen af »di» icke finnes till. Enligt våt uppfattning är förhållandet också sådant. På intet af de ställen i våra gamla landskapslagar, der %agh (pa) förekommer i sådant läge, att det lean få betydelse af »didde», är likväl ordställningen sådan, att hon utesluter en okonstlad upp- fattning af ordet i dess vanliga bemärkelse af ivnottaga, taga. Har man i minne det om dibarn vanliga uttrycket, att de taga bröstet, faller det sig helt naturligt att återgifva Upplands-lagens (Æ. B. 11: 1): dk ^œt barn pa miolk aff mo^or spinas, med: »och det barn tog mjölk ur moders bröst (spenar)», Östgöta-lagens (Vinsorp. B. 6: 7, yngre hdskr.): thd miölek och moder spinna didde, med: »tog mjölk och moders spenar didde». Samma sak med det anförda stället ur Yngre Vestm. Lagen (Æ. B. 12: 4). Vestgöta- lagen har på jemförfiga ställen di^i. Betydelsen ^iggia = »dia», hvilken ur logisk synpunkt visserligen kan försvaras, synes oss desto mera misstänkt, som hon, så vidt oss bekant är, icke eger mot- svarighet i isländskan, hvilket språk hvarken eger ett dia, ej heller i denna betydelse gör bruk af verbet figgia, utan i motsvarande fall brukar verben suga, drekka. Härtill kan läggas, att irländskan har ett did = engl. pap, dug, och ett dinim, dighinim = to suck. Den af hr R., med all varsamhet och under uttrycklig reservation, framstälda hypotesen anse vi således ohållbar. I sammanhang med denna fråga fäster hr R. uppmärksamhet derå, »att di och dia äro främmande för gamla allmogespråk» (I, 120), hvilka i stället be- gagna sig af andra, anförda uttryck, bland hvilka förekommer ett tjik (kik), hvilket erbjuder intressanta jemförelser med såväl det irländsk-gaelska doch (qvinnobröst) som med liknande och hk- betydande ord i slaviska språk r). I sin »återblick, på tredje konjugationen» berör hr R. frågan om »ursprungligheten af vokalslut i verbets stam» (I, 140). Det är då, som hr R. anmärker, visserligen sant, att, om man stannar inom det germaniska fältet och särskildt vid »vissa» företeelser ’) Jmfr. Diefenbach, Vergl. Wörterb. TI 609. SVENSK språkforskning. 159 uppå det skandiska området, som ega motsvarighet uti de äldsta tyska språken, erfarenheten vitnar mot ett ursprungligt dylikt vokal- slut. Spörsmålet är i många hänseenden svårt att tillfredsställande besvara. Att först och främst upprätthålla behörig skilnad mellan »rot» och »stam», har sig icke alltid lätt. Går man sedan, för att finna det »ursprungliga», till jemförelse med befryndade tungor, stöter man , någon gång på förhållanden, som klart lägga i dagen, att en lösning knappt står att vinna, om man begränsar sin forsk- ning inom ett visst område, t. ex. det germaniska språkfältet. Det ursprungliga återfinnes ej derinom. Så t. ex. med verbet kunna och dess afledning känna. I flertalet af germaniska tungor upp- träder detta verb konsonantslutande. Engelskan har dock, vid sidan af con, ett know och fornhögtyskan clinahan, efter Bopps åsigt otvifvelaktigt vokal-slutande. Att en omställning här på nå- gondera sidan egt rum, är tydligt; men på hvilken? Svaret lemnas af de icke-germaniska språken, latin (no-sco, gno-sco), grekiska (yt-yva-oxa)) och sanskrit (dschniâ. gnâ). I många fall är saken dock ej så invecklad. Visserfigen förnekar Grimm i german-språk »rötter» af blott vokal (D. Gr. II, vi) och förklarar i inledningen till »ordbildningen», efter upprepande af samma sitt påstående, att vokal icke slutar roten i »egentligt» verb annorlunda, än på sin höjd skenbart, der konsonanter bortfallit (D. Gr. II, 2), en åsigt, mot hvilken Bopp inlägger protest (Vergl. Gr. I, 233; 3 uppl.). Då Grimm imellertid, vid behandlingen af den fornnordiska kon- jugationen (D. Gr. I, 926, f.), utan anmärkning anför såsom verbal- rötter med vokal-slut ett stort antal isländska verb, torde man få antaga, att den vidtberömde forskaren denna, som mången annan, gång på vissa enskilda iakttagelser bygt en lag, åt hvilken han, med sin kända förmåga att snart finna fäste för teoretiska slut- satser, gifvit en obehörig utsträckning. Utom de af Bopp (se ofvan) till stöd för sin sats anförda vo (vaian) och so (saian), gifves utan fråga inom german-språken åtskilliga andra verbal- rötter med »ursprungligt» vokal-slut, deribland äfven ingå många af de utaf Grimm anförde isländska verben. Hyllar man för öfrigt den nya af Schleicher och hans skola utbredda läran om stam- bildning, lärer icke någon brist uppstå hvarken på vokalslutande verbal- eller nominal-»stammar». Under fjerde konjugationen har hr R. stält de s. k. starka verben, hvilkas utmärkande kännetecken äro hvar man allt för väl bekanta att behöfva framdragas. Författaren redogör först i få drag för Grimms teori om vexel-ljudet, och sammanställer med hans klassindelning den af Rask antagna, hvilken senare hr. R., 160 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. FEBRUARI. såsom för sitt ändamål mera lämplig, följer vid granskningen af de starka verbens forna böjning. Det är öfverflödigt att anmärka, att vi här finna samma finkänslighet och varsamhet i behandlingen, samma rikedom på tillförlitliga detaljer, som öfverallt möter oss i hr R:s verk och som gjort det till en guldgrufva för svensk språk- forskning. Den starka verbalböjningens stora betydelse för ord- bildningen har gifvit hr R. osökt tillfälle att genom inströdda upp- gifter belysa denna intressanta sida af språkutvecklingen. Mindre här än annorstädes kan ifrågakomma att följa författaren i en- skildheter. I allmänhet må dock upprepas, att den historiska ut- redningen af hvar je fråga är ytterst tillfredsställande, att förfis kritik städse är sträng, men sund, och att hans etymologiska hän- föring öfverallt vitnar om så solida insigter och så äkta veten- skaplig metod, att, äfven der tvifvel någon gång vill uppkomma1), man aldrig ett ögonblick känner sitt förtroende för den skarpa granskareblicken rubbas. Det är sant, att den känsla af trygghet, med hvilken man följer hr R. i hans etymologiska spekulationer, till någon del kan bero deraf, att han icke leder undersökningen in på hvarje möjlig väg eller afväg, att han, synbarligen af före- sats, undviker klyftigheternas snår, der, honom förutan, nog många ändå älska att dväljas; men långt ifrån att i detta förhållande söka ämne för tadel, anse vi det, tvärtom, som en förtjenst. Enligt vår uppfattning gäller nämligen ej mindre för den vetenskapliga forskningen, än för det poetiska skapandet, skaldens minnesvärda ord: »in der Beschränkung zeigt sich erst der Meister», och icke minst härutinnan, i den säkra gränsbestämningen mellan det verk- ligt gifna och det blott möjliga, antagliga, bär hr R:s verk en prägel af sant mästerskap. Under hufvudrubrik »Konjugationerna inbördes» egnar hr R. ett kapitel åt granskning af Gamla anomalier. Nya anomalier samt Vacklande verb. Dervid blott en anmärkning. > På tal om »vacklande verb», särskildt dem, som omvexlande hafva både stark och svag böjning, framhåller hr R., och detta med rätta, på åtskilliga ställen ordning och regelbindning af dessa godtycklighetsförhållanden som ett önskningsmål, och hemställer till den ändan förslagsvis, ena gången att uppgifva den starka och. behålla blott den svaga böjningen, såsom t. ex. för verben sluka, dyka (I, 297), sprida (I, 298), andra gången tvärtom, såsom t. ex. för verbet begrafva (I, 298). Hvad sluka beträffar, är den starka böjningen redan så *) Som t. ex. i fråga om derivationerna bar = naken, (af bära, I, 156), bord (af «bära, ib.) ' SVENSK SPRÅKFORSKNING. 161 godt som uppgifven1); derimot äro formerna dök, stred, spred ännu vid så friskt lif öfverallt i vårt land, att det svårligen lärer lyckas Stockholms-dialekten att så snart bringa dessa sina äldre syskon till förtvining och död. Om, som det vill synas, hr R:s mening är att för smyga (I, 299) uppställa en dubbel böjning, en stark för den intransitiva och en svag för den transitiva betydelsen, kunde väl ett sådant förslag förtjena af seende, såvida ej, hvüket vi anse för lämpligare, den utvägen stode öppen till befästande af lag och ordning, att för båda fallen bibehålla den starka böjningen och låta den svaga helt och hållet försvinna, åtminstone ur skrift- verk, som uppträda med anspråk på att häfda modersmålets kraft och renhet, gent imot en skock af maskulina och feminina skribenter, utan insigt och utan öra, som oförtrutet arbeta på språkets upp- lösning och förplattning', så i romaner som i dagblad, under och öfver strecket. Det . är allt för möjligt att smygde och gelikar efterhand skola tvinga sig in och vinna fast fot i det bildade språket, men ännu så länge är. deras rätta hem barnkammaren. »Tredje boken», omfattande den 1852 utgifna senare af delningen af första bandet, redogör för verbal-böj ningen förr och nu, hvarmed här förstås alla de olika böjnings-ändelserna i verbets skilda tempora och modi. Med samma reda och klarhet, som man hos denne vetenskapsman städse är van att finna, framlägger hr R. äfven här språkforskningens vunna resultat, med sjelfständig kritik och med sorgfällig tillämpning på det till behandling föreliggande ämnet, hvartill som positivt tillägg kommer en historisk belysning, hvars systematiskt ordnade detaljer utgöra den säkra grund, på hvilken granskningen öfver allt hvilar. Huru rikt detta område än må vara på intressanta punkter, måste vi dock afstå från ut- förlighet. »Inledningen» redogör i korthet för Grimms och Bopps något skiljaktiga uppfattning af den s. k. flexions-vokalens bety- delse (I, 305, f.) och framställer som »en ganska antaglig gissning» att i böjningen »samma person-konsonant tillhört alla verb i hvart tempus och hvarje finit modus» (I, 306). Vid genomgående af personal-ändelserna hvar för sig, anmärker hr R., beträffande près, indik. en skiljaktighet mellan de skandiska språken, som uppenbarar sig i 1 pers, sing., bestående deri, att vissa klasser af isländska och forn-norska verb sakna ändelse eller också först i andra och tredje personen tillsätta ett —r, då i svenskan åter det gält som regel i både yngre och äldre tider, »att hafva alla Imperf. slök har starkt tycke af arkaism; part. prêt, sinken förekommer sedan längt tillbaka endast i sammansättning; starkt sapin, är oss obekant. Framtiden. Band 5. 11 162 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. personer af pres. ind. sing, lika; ändelse må förefinnas eller icke», (I, 307). Ett i VestgÖtalagen befintligt tem iak (är jag, piuuæ B., 14) leder hr B. in på frågan efter den ursprungliga flexions- konsonanten för 1 sing., hvilken af både Grimm och Bopp antages vara detta -m, som qvarstår icke blott i det gamla svenska hjelp- verbet, utan äfven i det mösogötiska im, det angelsaxiska eom och det isländska em. Då det dessutom är väl bekant, att ett dylikt m återfinnes i de flesta språk af den indo-europeiska stammen, anser äfven hr R. dess ursprunglighet för mycket sannolik (1,311). Beträffande den af Grimm för 1 sing, antagna flexions-vokalen i (urspr. a), hvilken skulle utfallit ur de isländska fer, fell m. fl., finner hr R. denna hypotes, så vidt fråga är om a, i viss mån kunna påräkna stöd af ett par äldre handskrifter (äldre VestgÖta- lagen och Codex Bureanus), i hvilka a ofta förekommer i de starka verbens pres, sing.; men anmärker tillika, att detta stöd mycket försvagas af den omständigheten, att i dessa handskrifter a ofta brukas utom verbal-området i st. för æ eller e (I, 311), hvartill kommer det egna förhållande, »att formen för den mera sällan använda l:a pers, skulle spridt sig till 2:a och 3:e». Hvad den senare betänkligheten vidkommer, tillåta vi oss blott den invänd- ningen, att, då hr R. talar om ett »mera sällan», han synes hafva skrift-språket något för uteslutande i åtanka. I tal-språket före- kommer väl 1 pers, åtminstone lika ofta som någon af de andra, och det är väl talet, som ligger till grund för skriften, icke tvärtom. Derimot saknar i svenskan hypotesen om ett utfallet gammalt af- lednings-i det stöd hon i isl. eger uti de starka verbens öfvergångs- Ijud1) i presens, och om äfven i 2:a konjugis svaga verb öfvergångs- Ijud är regel, så förekommer detta äfven i infin., och dess tillkomst lemnar dessutom rum för olika förklaring, allt efter som man uppfattar det i, hvilket ännu qvarstår, såsom tillhörande ändeisen eller icke. (I, 311, f.). Om l:a pers. plur. af près, indik., hvars ändelse i isl. är om- vexlande -um och -om, anmärker hr R., att densamma i de äldsta ornsvenska skrifterna utgick på -um, i de yngre oftare på -om ’) Äfven danskan saknar denna ljud-förändring. Öfvergångs-ljud, framkalladt af ett böjnings-u, hvilket förekommer i isl. (t. ex.: Icöllum, pl. près. ind. af kalla) och, i veiling med o, under formen o uppträder i forn-norskan {kollom, kalium), saknas s&väl i svenskan och danskan, som i tyska språk, ett förhållande, som väl kan gifva an- ledning till den förutsättningen, »att denna ljudskiftning först senare utvecklat sig, och kommit att på Island vinna mer stadga» (I, 323). Med skäl reserverar sig hr R. i sammanhang härmed mot Petersens vågade förutsättning att detta ljudskifte »bortfallit» i svenskan och danskan (I, 321). SVENSK SPIIÅKFORSKNING. 163 (I, 313). I sextonde århundradet kämpade detta ^om med ett från Danmark inkommet e, hvilket senare, till en tid segrande, slutligen utträngdes af det »i många rigtningar djerft framträn- gande a» (I, 315). — En särskild verbal-form för dualen saknas både i isl. och fornsvenska (I, 315). — Den för svenskan egna 2:a plur. på -n, som, med undantag af ett kort tidskifte under sextonde århundradet, då han måste vika för ett naket danskt e, intill våra dagar bibehållit sig orubbad, förklarar hr R. (I, 318), såsom till- kommen genom ljudvexling frå p (à1) till n, ett byte som förekom- mer icke blott i gammal isl., utan äfven i vårt fornspråk (äldre Vestgötalagen har både maper joch man) och räddar dermed verk- ligen »hypotesernas heder». Tredje pers. plur. af près, indik., hvilken äfven, under språkförbistringen på 1500-talet, måst lida intrång af ett danskt -e (I, 320, f.), är lika med infin. och har således i verb med konsonantiskt stamslut ändeisen -a. Svenska språk- historien har för sin del ingenting som bestyrker Rasks förutsätt- ning af ett i denna person bortfallet -nt eller -nd (enligt Grimm, -nä). Öfvergående till imperfeHum och dess böjning, omnämner hr R. den egendomliga preteritalform på -ra och -ri9 som tillhörde de isl. verben gnûa, snûa, groa, roa, sa (I, 324). Munch och Unger kalla dessa preteriter »besynderlige», utan försök till för- klaring. (Det Oldn. Sp:gs Gr., s. 36, f.). Sammalunda Aasen (N. Gr. s. 213). Grimm yttrar derom i andra upplagan af sin gram- matik (I, 927) : »Hier ist dunkel», men gör likväl ett par tolknings- försök, bland hvilka ett är det genom reduplikation, en hypotes, till hvilken han återkommer i sin Geschichte der deutschen Sprache (sid. 601, 2:a uppl.). Då bevisning här icke kunnat åstadkommas och fältet således ligger öppet för gissningen, må det tillåtas oss att hänvisa på den keltiska preterital-partikeln ru (ro), re1) såsom värd att uppmärksammas vid lösningen af detta problem. Här är icke platsen, att i detalj redogöra för de skäl, på hvilka ett dylikt antagande kan vågas; men så mycket är visst, att detta lån — om det nu är ett sådant — ingalunda är det enda, som qvarstår vitnande om den germaniska språkstammens, och särskildt den vestskandinaviska tungans, forna beröring med den keltiska, särskildt den irländsk-gaelska. — På tal om det starka verbets imperf. anmärker hr R., att uti isländskan och fornsvenskan känne- bokstafven g oftast är utesluten (I, 326). Denna egendomlighet, *) Se Zeuss, Gram. Celtica, 2:a uppl., 8. 418 ff.; O’Donovan, Grammar of the Irish Language, p. 175; Beitr. zur vergl. Sprachforsch, von Kuhn n. Schleicher (I, 310, V, 13). 164 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN, 1871. FEBRUARI. som delvis ännu qvarstår i norska folkspråket1), men som alldeles försvunnit ur vårt skriftspråk, säger sig hr R. ofta ha hört i det »dagliga talet» (här är ej fråga om bygdemålen). Kanhända. — Vid genomgåendet af imperfektens person-ändelser, kommer äfven 2:a sing, till behandling (I, 330). Gamla isländskan och fornsvenskan öfverensstämma deruti med möso-göt., att de alla ha ändeisen -t i starka verb, dervid dock att märka, att verbal-stammar, slu- tande med t, ha i isl. -st eller -ts, i fornsvenskan (liksom i möso- götiskan) -st. I ny-isl. inträder öfverallt ändeisen -st, hvilken, i fråga om starka verb, icke osedd i äldre svenska handskrifter, i stor mängd finnes använd i Gustaf I:s bibel, derifrån han, enligt hr R:s mening, skulle utflyttat till allmoge-målet (I, 332). Om be- skaffenheten af detta -st äro åsigterna delade. Grimm, i sin Geschichte (s. 612), förlänar deråt en ursprunglighet, till hvilken ny-tyskan »instinktmässigt återvändt». Bopp anser s i -st såsom i vissa fall rent evfonisk »tillsats», i andra beroende på ljudför- ändring. Det angelsaxiska -st, som ännu qvarstår i engelskan, kallar Koch (Hist: Gram. d. Engl. Spr. I, 334) »det förstärkta -s». Redan i sanskrit visar sig en dubbel preterital-bildning i 2:a sing.; perf. har person-ändelsen -tha, öfriga tempora för förfluten tid -s. Grekiskan bildar sin 2:a sing, genomgående med -s. I möso-göt. är, -s herskande i svaga verb, -t, som nyss är nämdt, i starka. Der -st förekommer i starka verb, tillhör s stammen och har upp- kommit genom en stam-slutande dentalbokstafs öfvergång till s framför t. Det st, som äfven visar sig i verb med vokaliskt ut- gående stam, anser Bopp vara tillkommet genom falsk analogi- bildning efter de dental-slutande starka. I fornhögtyskan råder -s i svag böjning; i den starka bortkastar 2:a sing. prêt, konso- nanten helt och hållet i person-ändelsen. Endast några få ano- mala (t. ex. scalt, maht) bibehålla ändeisen -t. I medelhögtyskan först framträder -st i svaga verb; de starka bibehålla likväl fort- farande den föregående periodens böjning i indikativen, men konjunktiven företer ett -^st. Fornsaxiskan öfverensstämmer i bildningen af böjningsändelser ganska nära med fornhögtyskan, liksom angel-saxiskan med medelhögtyskan. Först i den senare forn-engelskan börjar den svaga böjningens -st visa sig i den starkas förut vokaliska person-ändelse (Jmfr. Mätzner, Engi. Gr. I, 325). Ungefär samtidigt träder således ändeisen -st fram i de germaniska medeltidsspråkens verbal-böjning, segerrikt försva- ’) Man finner der slo, tvo, do; tok, drog, log; jemf. Aasen, Norsk Gr., 2 uppl., s. 204. ' SVENSK SPRÅKFORSKNING. 165 rande sin plats i ny-högtyskan och ny-engelskan, snart nog för- svinnande nr danskan och svenskan, i hvilka språks svaga verbal- flexion han, märkligt nog, aldrig gifvit sig tillkänna. Som man häraf ser, finner läran om ett ursprungligt -st föga eller intet stöd i det historiskt gifna, och ur rent teoretisk synpunkt har man lika svårt att finna skäl för ett sådant antagande, då både s och t (th), hvar för sig, i skilda lägen äro fullständiga repre- sentanter af ett ursprungligt tva. Vi kunna derför icke dela Grimms åsigt om det latinska -sti, och den förklaring, som i främsta rummet erbjuder sig, såväl för detta som för den germa- niska svaga böjningens -st, synes oss fast mer vara den af Koch framlagda: förstärkt s; för den starkas -st derimot, der det icke beror af konsonantöfvergång, ett upptagande af s ur den svaga böjningen, ett slags förstärkning af t, hvilken i de skandinaviska språken icke osannolikt funnit inträde på efterhärmningens väg. För öfrigt gäller äfven om denna intrasslade fråga Grimms ord: »Hier ist Dunkel». — I sammanhang härmed förtjenar anmärkas den af hr R., under imperativen, påpekade egendomlighet i svenska folkvisan, att hon begagnar en 2:a sing.: höres du, ses du, hvilken hr R. anser för en »tillbråkning i enlighet antingen med det tyska -st i 2:a sing, af près., eller med det gamla svenska ästu, vetstu» (I, 369). Eget nog förekommer denna form äfven i forn-engelskan — Heris thou? Herestow not? (Chaucer), Sestow (Piers Ploughm.) — och i skotskan (jmfr. Mätzner, Engi. Gr. I, 321, f.). Sedan hr R. med vanlig sorgfällighet genomgått äfven kon- junktivens böjningsändelser, och derunder omständigt och försigtigt behandlat det i 3:e plur. egendomligt uppdykande -in, som, fastän försvunnet ur riksspråket, likväl ännu i senaste tider spökande uppträder i lagstiftningsspråket (I, 346), vänder han sig till impera- tiven (I, 362 ff.), hvars 2:a sing, i isl. och forn-norskan med få undantag alltid företer stammen oförändrad och fri från aflednings- vokal, utom l:a klassens svaga verb, som behålla sitt a (ia). Det såsom undantag, ur Völundarkvi&a, efter Rask anförda vaki pu bör utan tvifvel läsas vakir. Enligt hvad hr R. sjelf anmärkt (I, 365) är detta också den af Munch upptagna läsningen, seder- mera vidhållen af Grundtvig och Bugge. Det konjunktiv^ i detta vakir är temligen problematiskt. Som konjunktiv kan derimot, om man så vill. Eddans Vaki mær, vaki min vina (Hyndl., 1) och vaki Pu (Grog., 1), i likhet med det af hr R. anförda pegi pû, be- traktas. Vid imperativens l:a plur. fasthåller hr R. (I, 373) med ratta mot Grimm det indikativa i Eddans tökum, göngom, och visar, att äfven i svenska fornspråket den indikativa formen -um (-om) 166 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. är den rådande (I, 374). I skrift qvarstår visserligen detta -om ännu i nysvenskan, som en egendomlig form, tillfälligtvis begagnad att gifva uttrycket en viss ålderdomlig eller komisk prägel, men ur hvardagsspråket har det försvunnit, och ersättes vanligen med en omskrifning: låt (i högtidlig stil: låtom) oss taga, bedja, o. s. v., hvilken i Gustaf I:s bibel lyder: lät (läter) oss, i Carl XII:s: läter (lät) oss, hos Tjällman: låter oss, men hos hans samtida Svedberg: låtom oss. Imperativens 2:a plur., som logiskt står indikativen nära (I, 377), men formelt är obestämbar i skandinaviska språk, alldenstund 2:a plural, är densamma i både près, indik. och près, konjunkt., har i fornsvenskan ändeisen (-n). Omotiverad är den ur Gustaf I:s bibel fortplantade ändeisen -er, som, troligen inkommen från Danmark, ännu håller sig qvar i vår bibelöfver- sättning (I, 379, f.). Infinitiven gifver hr R. anledning (I, 384 f.) att yttra sig i frågan om det slutande -n, som teorien gema vill antaga såsom en gång tillhörigt äfven de skandinaviska språkens infin., ehuru det nu mera är försvunnet. Med det historiskt gifna till förnämsta utgångspunkt, bör det ej förundra, att hr R., som ingenstädes bland de skandinaviska språklemningarne finner fullt säkra spår af en w-slutande infinitiv, med stor varsamhet behandlar detta ämne. Mot »möjligheten» äf ett forntida -an, gör hr R. ingen in- vändning; men den »visshet» han önskat vinna, är ännu icke vunnen1); deri äro vi med honom fullt ens. Det analogi-slut, hvilket andre språkforskare ansett innehålla så bindande bevisning, att hvarje tvifvel bör försvinna, kan visserligen anses afgörande; men så länge verkligheten tiger eller vitnar sväfvande, står frågan strängt taget ännu öppen. Med rätta anmärker hr R., att »mycket beror på uppfattningen af infinitivens första bestämmelse och bildning» (I, 385). Som ett moment af betydelse i denna tvistiga sak skulle vi vilja framhålla de abstrakta substantivens på -an ställning till infinitiven. En utredning af förhållandet mellan dessa två hvarandra så nära stående former, måste otvifvelaktigt bringa något ljus i saken. Om partie, pres., hvilket i svenskan, som bekant, har ändeisen -ande (-ende), fordom mera ofta -andi, anmärker hr R., att det- samma genom sitt i alla germanspråk bevarade n, åt dessa språk beredt ett partikulärt företräde framför sjelfva sanskrit (I, 402). Ligger i detta -n verkligen något ursprungligt, ålderdomligt, och sammanställer man dermed den af hr R. (I, 405) antagna satsen, ’) Jmfr. Svenska språkets lagar, delen IV, sid. 426, f. SVENSK SPRÅKFORSKNING. 167 att partie, pres, bildats på infinitiven, kunde väl äfven härur fram- letas ett skäl för en gammal gemensam germanisk infinitiv på -n, då nasaleringen väl måste föras till den förutsatta infinitiv-stam- men, icke till participial- suffixet. I betydelsen af latinskt gerundium användes i det skandinaviska fornspråket, vanligen predikativt, sällan attributivt, part. près, med passivt begrepp (I, 413 f.) I nysvenskan, der den predikativa an- vändningen nästan helt och hållet kommit ur bruk, qvarstår dock ännu den attributiva i några uttryck tillhörande »embets- och handelsspråket» (I, 415), såsom: afgifvande raiming, erläggande af- gift, för hvilka vi ha tyskarne att tacka. Af tysk börd eller bild- ning äro val äfven de »djerfva förbindelserna»: fallande sot1), svindlande höjd m. fl. (jmfr. Grimm, Gr. IV, 67). En annan par- ticipial-bildning, som i svenskan, danskan och norska folkspråket vunnit större utbredning, än hon egde i isl. och forn-norskan, är den som förekommer i: olofvandes, springandes m. fl. (I, 415, ff.) Först vid medlet af fjortonde århundradet började denna bildning, af ursprungligen adverbialt kynne, att användas attributivt (I, 418), en användning som nu åter kommit ur bruk. Den grämmatikaliska bestämningen , af denna form är, säger hr R. (I, 415) »en af de mest invecklade och svårlösta frågor i vårt språk». Grimm finner den analoga nyhögtyska bildningen i eilends, zusehends m. fl. »an- märkningsvärd», men lemnar ingen vidare förklaring (Gr. I, 1020). Säve sammanställer lefvandes och hafvandes med de möso-götiska part. près, libands, habands. Hr R. sjelf, som icke godkänner denna hypotes (I, 422), antager förslagsvis, att i dessa former, för hvilka ursprungligen ligger till grund dels ett reflexivt, dels ett genitivt s, under tidernas lopp de båda s »mött hvarandra i den allmänna föreställningen» (I, 423) och tillägger, att möjligtvis ock »under tyska språkets tillväxande inflytelse dels omedelbart, dels medelbart genom danskan, det tyska gerundium i någon mån in- verkat på spridningen af den i fråga varande formen» (anf. s.) For båda åsigterna tala många sannolikhetsskäl; men beträffande den senare gäller väl endast med största inskränkning, att den på- tryckning, vårt språk äfven här lidit, medelbart eller omedelbart, från tysk sida, skulle utgått från det tyska gerundium. För den öfvervägande mängden af dessa bildningar, så vidt de äro efter- bildningar från tyskan, ligger väl det väsentliga af imitationen mindre i reproduktion af det modala, än i upptagandet af det q Det förtjenar dock antecknas, att man äfven i forn-engelskan finner: the fallyngt evylle (= falling sickness), liksom i angels. : of farendvm vege o. s. v. 168 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI, adverbiala s, en genitiv-ändelse af vidsträckt användning, som har ingenting särskildt att skaffa med gerundium. Under partie, prêt., som delat öde med adjektivet och i likhet med detta efterhand mist sina forna böjningsändelser, påpekar hr R. åtskilliga felaktigheter och oegentligheter i rättskrifningsväg (I, 446, ff.), såsom det oriktiga begårdta, förmäldta, sjelfmandt, enskildta, särskildta m. fl. Om enhänd och tomhänd anmärkes (I, 450), att det t, som i dem ofta uppsticker (enhändt, tomhändt), är lika tillfälligt som i landtman, handtverk, ändtligen, m. fl. I rättskaffens har svenskan skapat sig en »felaktig och ohandterlig» form af ett ursprungligen tyskt adjektiv, hvilket, om det skall be- hållas, måste afkläda sig sin stereotypa, adverbiala drägt och låta böja sig i likhet med starka part, prêt., således: rättskaffen, rätt- skaffet, rättskaffne, följaktligen äfven rättskaffenhet (I, 451). Det svenska supinum x är »ett i den svenska språkläran infördt nytt begrepp, som ur rättskrifningen inkommit i ordböjningen» (I, 455). Fordomdags var det ingenting annat än neutrum af part. prêt, i förening med hafva. Sahlstedt var den, som i sin grammatik (1747) först gjorde anspråk på en särskild plats för det s. k. supinum. Honom följde Botin. Af bruket blef denna gränsskilnad mellan sup. på -it och part. prêt, neutr. på -et först långt senare godkänd. Ännu år 1801 vågade Svenska akademien, i sin »Afhandling om svenska stafsättet», icke påyrka strängt upp- rätthållande af det neutrala -et i partie. Långt in i våra dagar var supinum af svenska grainmatici misskändt. »Denna form af verbet, säger Broocman (Lärebok i svenska språket, 1820, 3:e uppl., S..36), hafva någre språklärare kallat supinum; andre par- ticipium, men den är egentligen intetdera. Den är blott ett obe- stämdt uttryck af det förflutna». Moberg (Försök till en lärobok i Svenska G-r., sid. 41) kallar det »ett från infinitiven hemtadt oböjligt preteritum». Nak hade Boivie, i sitt »Försök till en svensk språklära», (omarb. uppl. 1834, sid. 255), gifvit den fingervisningen, att supinum, som kan tyckas vara grundformen till part, pass., tvärtom torde kunna härledas ifrån participium (jmfr. Sv. spr. l:gr. I, 457); men Svenska akademiens två år senare utgifna språklära, ignorerande ej blott den svenske skolrektorn Boivie, utan äfven hans store föregångare Rask och Grimm, af hvilka upplysning kunnat vinnas, förklarar lika fullt, att »supinum eller supin kallas ett från infinitiven härledt oböjligt preteritum» (s. 142), som om ett druckit, ett brunnit, ett skurit, ett lagt, ett brutit, m. fl. aldrig funnits till. Efter att ha anfört några exempel på bruk af böjdt partie, prêt, i förening med hjelpverbet hafva, tagna såväl ur våra OM BILLIGA JERNVÄGAR OCH DERAS TRAFIKFÖRMÅGA. 169 fornkällor, som ur de romaniska språken, anmärker hr R, att, fastän denna syntaktiska ställning är för den nyare svenskan mera främmande (I, 458), man dock kan säga: »ansökningen, som jag kar skrifven, i stället för skrifvit» (I, 459). Visserligen; men med olika skiftning i betydelsen: det böjda partie, uttrycker en om- ständighet, det oböjda handling; det förra intager en mer sjelf- ständig attributiv ställning, det senare uppgår helt och hållet i predikatet. »I stället för» betyder här således icke lika med. De båda satserna täcka ej hvarandra. Efter en utmärkt framställning af Passivet, hvarpå följer ett kapitel om Förkortning, afslutar hr R. det första bandet af sitt i dubbel bemärkelse stora verk med en, hufvudsakligen refererande, granskning af Verb al-böjningens ursprung. V. E. Öman. Några ytterligare upplysningar till besva- rande af frågan om billiga jernvägar och deras trafikförmåga. Uti Novemberhäftet för 1870 af denna tidskrift förekommer en afhandling om vilkoren för jernvägsbygnadernas fortsättande och jernvägarnas framtid i Sverige, hvilken hufvudsakligen har tilj ut- gångspunkt den frågan, huruvida Sverige skall vara det enda land, der jernvägar icke kunna anläggas af enskilda utan uppoffring från hela landets skattskyldige -invånare. Vi hoppas att läsarne af Fram- tiden icke skola anse öfverflödigt, att vi återkomma till detta ämne, Cändamål att meddela några ytterligare, och som vi våga tro, sär- deles upplysande bidrag till nyssnämda frågas besvarande. ; • För att göra klart för sig hela vigten och omfattningen äf det problem, som härutinnan är att lösa, torde det vara tj enligt att först framställa en annan fråga, hvaraf vi likväl icke kunna tillegna oss uppfinningen, emedan den öfverallt erbjuder sig sjelf, nämligen denna: ' Hvaraf kan det komma att jernvägarna, oaktadt de draga till sig hela trafiken eller transporterandet af både resande och varor 170 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. från alla de trakter som icke äro alltför långt aflägsna, eller med andra ord, oaktadt de nästan monopolisera transportrörelsen, likväl hittills i så många fall icke lemnat en behållen inkomst som ens motsvarar full ränta på det nedlagda kapitalet? Erfarenheten om detta förhållande har redan längesedan i Eng- land vändt tankarna derpå, huruvida icke något grundfel kunde > ligga i hushållningen med denna industri. Härifrån har man vidare kommit till och blifvit ense om tvenne andra meningar eller rättare sanningar. Den ena är, att om jernvägar icke kunna byggas utan sådant understöd af staten, som fordrar påläggande af ökade skatter på folket, så måste ett fortsatt byggande af sådana vägar förr eller senare och snart nog upphöra; och det förtjenar härvid alltid att hållas i minnet, att de svenska stambanorna, oaktadt trafiken derå små- ningom ökat sig, ännu i denna stund gå med en förlust som staten måste ersätta, och som i medeltal förtärt hela den allmänna be- villningen, eller med andra ord, att om ej det årliga tillskottet till jernvägarna erfordrats, så hade landet icke behöft betala någon direkt bevillning under de sista tio åren (i medeltal räknadt). Den andra meningen eller sanningen är, att det kommunika- tionsmedel som jernvägarna lemna är ett så vigtigt vilkor för odlingens framåtskridande och de naturliga hjelpkällomas tillgodo- görande i hvarje land, att det står nära nog framför alla andra vilkor för materiel förkofran. Sammanhållandet af dessa båda sanningar bredvid hvarandra leder vidare naturligt till den frågan, om det icke är möjligt att annat än undantagsvis drifva rörelsen så, att jernvägarna verkligen löna sig och blifva ett föremål för kapitalbildning i stället att gifva förluster, eller ungefär samma fråga som var utgångspunkten för den förra uppsatsen i Framtiden. Detta problem har på de sista åren blifvit föremål för allt flere studier bland jernvägsingeniörer i andra länder och forsk- ningarna deröfver hafva ledt till högst märkliga resultat. Vi meddelade i den förra artikeln ett i detta hänseende märkligt pro- , tokoll öfver de försök som blifvit gjorda för att visa hvad som kunde framföras å en särdeles billig bana af 2 fots spårvidd (den så kallade Festiniogbanan i Wales). Vi tro nu, att det skall in- tressera läsaren att taga kännedom af några andra upplysningar i samma riktning, afgifna af framstående utländske ingeniörer, och som icke böra förblifva okända här under den period, då den svenska riksdagen är i färd med att besluta om vilkoren för de understöd, tillämnade enskilda jernvägsbolag begära af staten. . Den ena af dessa handlingar är ett utlåtande af den engelske ingeniören Fairlie, infördt i engelska tidskriften The Engineering OM BILLIGA JERNVÄGAR OCH DERAS TRAFIKFÖRMÄGA. 171 för den 23 sistlidne September, hvaraf ett utdrag jemväl varit med- deladt i Helsingfors Morgonblad. De upplysningar denna afhandling lemnar, äro i hög grad märkvärdiga och skola måhända komma att bilda en afgörande vändpunkt uti striderna imellan bred- och smalspåriga banor. Den andra handlingen är ett i danska tid- skriften For Ide og Virkélighed infördt utlåtande af de bekante in- geniörerne English och Hansen rörande ungefär samma ämne. Vid senaste årssammanträde som hölls i Liverpool af den bekanta föreningen »The british association for the advancement of science», förelädes af den nyssnämde engelske ingeniören mr Fairlie, känd bland annat för sina lyckade och förtjenstfulla ar- beten för utvecklingen af det s. k. bogiesystemet för lokomotiv, en intressant och förtjenstfull afhandling om den smala spårviddens vigt och betydelse för en billig jernvägstrafik. Ett kort referat , deraf kan lemna ett begrepp om de ledande argument, hvarpå den är grundad. Det är icke mera det smalare spårets billigare anläggnings- kostnader samt den ekonomi i afseende å intresse och amortering å anläggningskapitalet, hvilken härflyter deraf, som hr Fairlie nu gör till föremål, för sin framställning, ej heller den en tid äfven ifrågasatta förmågan hos ett smalt spår, att kunna prestera den för en ansträngdare trafiks behof erforderliga hastigheten och sä- kerheten. Hufvudföremålet för hans afhandling utgör den visser- ligen icke heller förbisedda, men i allmänhet hittills mindre upp- skattade besparing, som det smala spåret föranleder i driftkostna- derna eller de dagliga utgifterna för transporten. Den omständighet, som härvid — under för öfrigt lika eko- nomiskt sätt att handhafva trafiken — är den hufvudsakligast bestämmande, utgöres af förhållandet imellan nyttig last och s. k. död last, eller mellan betalande och icke-betalande last. För att forsla fram imellan tvenne punkter en qvantitet gods, som af- sändes med banan, måste å densamma tillika nödvändigt fram- forslas de vagnar, hvari detta gods är lastadt. Det är vigten af godset, för hvilket betalningen erlägges, som utgör den nyttiga , eller betalande vigten; vigten af vagnarna, som användas till deras framsläpande, utgör den döda vigten. Och då det är uppenbart, att forslings- och transportkostnaderna, såsom bränsle, skenornas slitning m. m. beror af hela den tyngd som föres fram, antingen den hör till det ena eller andra af de anförda slagen, så är det äfven klart, att ju mindre den s. k. döda vigten är i förhållande till den vigt gods, den tj enar till att föra med sig, desto större är 172 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. besparingen i driftkostnaderna, eller med andra ord, desto mindre kostar det att forsla fram en viss qvantitet trafikgods. Huru gestaltar sig detta förhållande för banor med bredt spår och för banor med smalt spår? Det är med belysandet af denna fråga, hr Fairlies uppsats förnämligast sysselsätter sig. Han åberopar härvid den kända och om man blott tänker derpå lätt insedda satsen: att en viss qvantitet material, anordnadt med under stödspunkter längre ifrån kvar andra, kar mindre kär- styrka, än om understödspunkterna ligga närmare. En bjelke, understödd vid hvardera ändan, kan t. ex. bära en vida mindre last, an tvenne hälften så långa, understödda på samma sätt. Följden deraf måste uppenbarligen blifva, att en godsvagn på ett smalt spår i förhållande till sin vigt måste kunna bära mycket mer än en godsvagn på ett bredare spår. Såsom exempel härpå anför mr Fairlie, att en godsvagn på den bekanta Festiniogbanan af 2 eng. fots spårvidd förmår fullastad bära ända till 6 gånger sin egen vigt, medan godsvagnarne å de 4 fot 8 A tum (eng.) breda jernvägame, icke förmå att som full last taga mera än 2 gånger sin egen vigt. Äfven om banorna ständigt kunde använda fullastade vagnar, blefve således förhållandet imellan den döda vigten och den nyttiga eller betalande vigten vida fördelaktigare för det smala spåret, än för det breda. . Men nu kan trafiken aldrig, gestalta sig precis så, att man ständigt kan forsla fram endast fullastade vagnar. Ju mera ett bantåg har att på sina skilda stationer upptaga och afgifva last och ju mera snabbhet i expeditionen kommer i fråga, desto mer blir det nödvändigt att låta vagnar gå, fylda endast med en del af hvad de kunde föra som fullastade. Och följden deraf är, att i England det förhållande eger rum, att i afseende å passagerare- trafiken den döda vigten är 29 gånger större än den nyttiga vigten och att densamma i afseende å godstrafiken nedgår endast till 7 gånger den nyttiga eller betalande vigten; d. v. s. för att forsla fram en ton gods, måste man sätta i rörelse sju tons såsom bihang dertill, och för att förflytta passagerare, vägande tillsam- man en ton, måste man för deras skull släpa med dem tjugunio tons extra. För att åskådliggöra, hvilken förbättring häruti är möjlig genom ett smalare spår, tager Fairlie till jemförelsepunkt för- hållandet å »London—North Western »-banan af 4 fot 8^ tums spårvidd, hvilken anses för en af de bäst skötta i England. Dess godsvagnar väga i medeltal 4 tons. Om man nu också antager, OM BILLIGA JERNVÄ&AR ÖCH DERAS TRAFIKFÖRMAGA. 173 att den döda vigtens förhållande till den nyttiga eller betalande utgör icke 7 till 1, utan endast 4 till 1, så framforslas å den- samma af hvarje vagn 1 ton för hvarje eng. mil den rör sig. För en spårvidd af 3 eng. fot beräknar mr Fairlie, att hvarje vagns vigt skulle utgöra en ton, samt att vagnarna fullastade kunde föra tre gånger sin egen vigt. Hvad hindrade att, ifall spårvidden vore 3 fot, med samma antal träner, bestående af ett lika antal en-tons vagnar, forsla fram denna last, då dessa en-tons vagnar äro i stånd att lasta tre gånger den vigt, de 4 tons vägande nu framföra? Det vill säga: i stället för att behöfva belamra godstrafiken med en död vigt, fyra gånger godsets egen, skulle den hafva att såsom död vigt föra med sig endast lika mycket , som gödset sjelf väger. Tre gånger godsets egen vigt, eller tre femtedelar af hela den last som nu måste framsläpas, skulle då utgöra besparingen i minskad död vigt. Med endast två femtedelar af den dragkraft, som nu måste användas, skulle samma nytta åstadkommas! För att befordra fram 10 millioner tons trafikgods — hvartill mr Fairlie beräknar den i fråga varande bredspåriga engelska banans rörelse— skulle erfordras en dragkraft för endast 20 millioner, i stället för den nu behöfliga dragkraften för 50 millioner tons. Och härvid, tillägger mr Fairlie, bör man icke förbise, hvilken ofantlig besparing som derjemte skulle uppstå i afseende å slitning och nötning, då den framforslade vigten blefve 20 millionen i stället för 50 mill. tons. För att framhålla hela betydelsen af detta resultat, framställer hr Fairlie det ifrån flera olika sidor. Om vi antaga, säger han, att samma antal tåg för dagen användas, så reduceras vigten äf hvarje sådant från 255 tons — hvilket är deras nuvarande medel- vigt — till 102 tons, eller om man bibehåller samma bruttovigt för tågen1), så kunde tågens antal nedgå i samma förhållande; och skulle det åter finnas tillräcklig trafik för att lasta smalspåriga vagnar så, att det erfordrades både samma antal tåg och samma vigt på tågen som nu användes, så blefve resultatet, att det 3 fot *) »Det skall kanske», säger mr Fairlie i sin uppsats, »falla några af mina åhö- rare in att vid denna punkt af min framställning uppkasta den frågan, huruvida man kan bygga lokomotiv, som äro i stånd att på en 3 fots bana draga fram tunga tåg med samma hastighet, hvarmed de nu föras fram på ett bredt spår. Mitt svar härtill är afgjordt: Ja. Den Fairlie’ska dubbla bogiemaskinen kan icke endast fås att draga fram träner fullt ut så tunga och med samma hastighet, som nu forslas fram på de breda spåren, utan den gör detta på en s. k. lätt jernväg, med skenor, som i vigt icke behöfva öfverstiga 50 skålp. på yarden (= ungefär 15 skålp. på sv. fot); och dessa skola dervid blifva ärligt utslitna, i stället för att krossas och gnidas sönder, såsom sker med 84 skålp.-skenorna under det nuvarande systemet.» '. 174 FRAMTIDEN. PJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. breda spåret skulle, utan tillökning af en enda penny i kostnad för dragkraft eller slitning och renovering, kunna föra fram en betalande last af 25 millioner tons i stället för de 10 millioner, som nu föras fram. — Vore derföre »London—North Western»- banan. af 3 fots spårvidd i stället för af 4 fot 8| tums, som den nu är, skulle en högst vigtig besparing ske endast derigenom, utan minsta vidare förändring i systemet för dess skötande; och fördelad imellan allmänheten och aktieegarne kunde densamma i betydlig grad på en gång reducera tariferna för den förra, och öka divi- denderna för de senare. För att än ytterligare påpeka vigten och verkningarna af dessa på det smala spåret beroende besparingar i driftkostnaderna, tillägger mr Fairlie vidare: »Låtom oss för ett Ögonblick supponera att prisförhållandena för sjelfva byggandet i afseende å de smal- spåriga och bredspåriga jernvägarna vore raka motsatsen af hvad de verkligen äro, samt att det skulle kosta dubbelt så mycket att anlägga en 3 fots bana, som att bygga en bana af 5 fot 6 tums spårvidd; äfoen i så fall skutte skilnaden i kostnad för befordrandet af kvarje ton gods å banan vara så ofantlig, att det smalare spåret i längden slutligen skutte blifoa det vida billigare af de två». De allmänna slutsatser mr Fairlie med anledning af denna undersökning vill göra gällande, framgå ur följande yttranden i hans uppsats: »Man behöfver sannerligen icke vara särdeles stor tänkare för att inse, att det smala spåret är i hvarje hänseende oändligt öfver- lägset till och med 4 fot 8| tums spåret, och det borde vara djupt inprägladt i hvarje ingeniörs själ, att hvarje tum, lagd till spår- vidden utöfver hvad som oundgängligen erfordras för trafiken, är en tillökning i bygnadskostnader, i den döda vigtens förhållande till den nyttiga och i driftkostnaderna, samt följaktligen en tillök- ning i fraktsatserna för allmänheten, alltså en förminskning i samma mån af jernvägens nyttiga verkan». »Jag önskade att genom tillhjelp af denna förening (»The British Association» till hvilken afhandlingen var inlemnad) upp- lysa invånarne i alla länder, der jemvägar behöfvas, huru de kunna erhållas billiga och ändamålsenliga. — I måttligt tempe- rerade klimat skola spår af 2 fot 6 tum (eng.) vara fullt till- räckliga för hvilken trafik som helst på jorden, och jag vågar påstå för en hastighet af 30 eng. mil (= 4^ svenska) i timmen, medan 3 fots spårvidd skall vara tillräcklig för vare sig mycket heta eller mycket kalla klimat och skall kunna erbjuda en hastighet af 40 OM BILLIGA JERNVÄGAR OCH DERAS TRAFIKFÖRMÄGA. 175 eng. mil (= 6 svenska)! timmen. •— Jernvägar kunna göras billiga och på samma gång fullkomligt dugliga och ändamålsenliga; och de hvilka förfäkta motatsen äro, faktiskt, fiender till framåtskri- dande och civilisation. Det finnes intet land för fattigt att hafva jernvägar, tillräckliga för dess behof; och jernvägar erbjuda det möjligast billiga sättet för. transport, så framt de icke förderf- vas genom verkningarna af den oförmåga och extravagans, som vi så ofta se förenade tillsammans. Jag anser det som en skyl- dighet för hvarje man i vårt land att bistå invånarne i andra länder i att uppvisa, huru de kunna draga nytta af vår dyrköpta erfarenhet, samt huru de kunna undvika de gropar, i hvilka alltför många af våra innehafvare af jemvägsaktier hafva fallit». Vi låta nu herrar English & Hansens utlåtande följa, och öfverlemna sedan åt läsarne att sjelfve draga sina slutsatser. »De hittills i Danmark anlagda jernbanor hafva samma spårvidd och konstruktion som banorna i andra och större länder (4r 5.5,r engelskt mått); man har företagit stora och dyrbara genomgräfningar, uppfört höga bankar och broar, och icke skytt kostnaden af att expro- priera dyrbara egendomar för att kunna få banorna så horisontela och raka som möjligt. Man har gjort skenorna tunga nog för att kunna bära lokomotiv af 40,000 till 60,000 skålpunds vigt, och man har an- * skaffat motsvarande lokomotiv och vagnar, allt i afsigt att kunna draga stora lass med största möjliga hastighet och på billigaste sätt, men man har för dessa mycket riktiga teoretiska beräkningar glömt att taga i betraktande, att så stora utgifter icke kunna förväntas af vår ringa trafik, och att hvad som är fördelaktigt och ändamålsenligt i ett stort land, blifver ofördelaktigt och opraktiskt hos oss, der man knappt har tillräckligt fraktgods till två à tre tåg om dagen.» »För att en jernbana — liksom hvarje annat tekniskt företag — skall kunna bära sig, är det nödvändigt att materiel och personal äro i oafbruten verksamhet. Detta är förhållandet på åtskilliga af utlan- dets banor, der trafiken är så stor, att man kan afsända många tåg; om dagen; ett proportionsvis lika gynsamt resultat kunna vi hos oss uppnå endast genom att göra tågen mindre och lättare, men tal- rikare, och genom att bygga våra banor i ett passande förhållande till dessa lätta tåg. . »Vid våra tunga banor med få tåg är i sjelfva verket hela den dyrbara inrättningen: bana, lokomotiv, vagnar och personal, blott några timmar om dagen i verksamhet, medan ränta på kapitalet, banans un- derhåll och aflöning till personalen kräfva stora utgifter för hvarje timme af dagen. »En mycket väsentlig olägenhet vid det tunga systemet är dess- utom, att vagnarna i ett långt tåg måste vara utomordentligt starkt bygda för att icke krossas; — ett sådant tåg väger icke sällan tio till ■tjugo gånger så mycket som de passagerare och det gods som finnes på detsamma; — och utgifterna för materielens och banans underhåll samt kolförbrukningen, som står i förhållande till den öfver skenorna rul- 176 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. JANUARI. lande tyngden, blifva derföre långt större, än om transporten kunde ske i mindre tåg, hvarvid förhållandet mellan materielens vigt och den be- talande tyngden blir långt gynsammare. De här nämda olägenheterna undgås och betydliga fördelar erhållas när våra banor byggas smalspåriga och med lättare underbygnad. Den för våra förhållande bäst passande spårvidd är den redan i flera länder använda af 3 fot 6 tum engelskt mått. Erfarenheten har redan länge visat, att väl konstruerade lokomotiv kunna med fullkomlig säkerhet och med större hastighet än de själländska banornas iltåg gå uppför sluttningar med en stigning af en på fyrtio, och genom kurvor med BOO fots radie; och genom att använda sådana stigningar och kurvor blir det möjligt att gå omkring de flesta hinder af terrängen, såsom djupa dalar, backar, mossar och dyrbara tomtplatser, och inskränka expropriations- och planerings-arbeten till det minsta möjliga belopp. Genom att använda lättare lokomotiv, och fördela trafiken på många små tåg, vinnes ytterligare den besparingen, att broar, sleepers och skenor kunna vara lättare och likväl — i förhållande till den tyngd de skola bära — starkare och varaktigare än motsvarande delar af en bredspårig och med tungt materiel trafikerad jernbana; att stations- husen kunna vara mindre, men likväl tillräckliga för det ringare antal passagerare, som medföljer hvart och ett af de många tågen, och att likaledes stations- och tåg-personalen icke behöfver vara så talrik, som der stora tåg skola befordras. Genom dessa många inskränkningar i anläggnings- och drifnings- kostnad, och genom att i alla hä-nseenden använda en förnuftig eko- nomi, blir det möjligt att bygga solida och försvarliga jernvägar full- komligt trafikfärdiga och mer än tillräckliga för våra behof och för- hållanden för 120,000 till 140,000 rbdlr milen, inklusive expropria- tion, ränta på kapitalet under bygnadstiden, ingeniörs- och administ- rationskostnader jemte materiel. Förräntningen af kapitalet, underhåll -af bana och materiel, såväl som utgifter för lokomotivkraften, löner och arvoden, blifva derigenom högst betydligt reducerade, och då til- lika de talrikare tågen skola medföra en tillökning i passagerarnes an- tal, så kan den lätta banan med säkerhet räkna på en större inkomst ■än en tung bana på samma Unie, och ett gynsamt finansielt resultat kan derföre uppnås genom en lätt bana på en Unie, der en tyngre bana alldeles icke skulle kunna betala sig. Huru mycket till och med den lättaste och smalaste jernbana är i stånd att transportera, derom gifver banan mellan Festiniog och Port Madoc i Wales ett godt vitnesbörd. Denna bana, som blott har 2' spårvidd, är 13 engelska mil lång. Under trafikåret 1867—68 gingo på denna bana dagligen sex tåg åt hvartdera hållet, 2,240,000 centner skiffersten och 293,000 centner varor och gods af alla slag transpor- terades på banan, och dess inkomst af passagerare utgjorde 60,800 rdr. — Samtliga inkomsterna utgjorde 611,200 rdr. Utgifterna voro: skatter och afgifter 42,800 rdr och drifningskostnad 120,000 rdr. Öf- verskottet utgjorde alltså 448,400 rdr, eller 30 procent af det ur- sprungliga kapitalet. Inkomsten af person- och godstrafik var för ban- mil nästan fem gånger så stor som på de jutska eller fy enska banorna. Då tågens antal på denna bana utan svårighet kan ökas till 12 eller OM BILLIGA JERNVÄGAR OCH DERAS TRAFIKFÖRMÅGA. 177 ’ 15 i hvardera riktningen, sä skulle den alltså rikligen tillfredsställa våra behof till och med på landets mest trafikerade linier. »Den smalspåriga banan mellan Antwerpen och Gent (3 fot 6 tums spårvidd) har trafikerats sedan 1847. — Dess längd är 6 j mil, dess båda ändpunkter äro stora fabriks- och handelsstäder med öfver 100,000 invånare; de öfriga stationerna hafva hvardera 2—5,000invå- nare, och trakten på båda sidor om banan är en af de bäst befolkade i Europa. På - denna bana gå dagligen 8 tåg i hvardera riktningen. Tågens hastighet är större än på de själländska banorna och afgifterna betydligt lägre, och likväl var inkomsten lika stor på båda banorna; men öfverskottet på Antwerpen—Gentbanan långt större, då denna i en följd af år varit mellan 6 och 8 procent* medan den vestsjälländska banan endast gaf 4 till 5 procent. I Tyskland hafva redan i en följd af år flera smalspåriga jernbanor varit med fördel trafikerade, och anläggandet af flera nya är påtänkt. En komité af jernvägsingeniörer har nyligen på samtliga tyska jern- vägsstyrelsers vägnar afgifvit ett officielt betänkande om smalspåriga banors ändamålsenlighet och deri uttalat, att de kunna byggas långt billigare än lätta bredspåriga banor; att de egna sig lika väl för person- som för godstransport, äfven för större hastighet än 3 mil i timmen. Som passande spårvidd förordas dels 1 meter (3 fot 4 t.) dels | meter, (2 fot 6 tum) kurvor af minst 80 meters radie och sluttningar i ett förhållande af 1 till 25 förklaras vara användbara, men mindre radier och brantare sluttningar afrådas. Komitén förordar i synnerhet smal- spåriga banors användning, på sådana ställen, der godstransporten icke är särdeles stor och der endast banans ena ändpunkt står i förbindelse med en bredspårig stambana, och framhåller i synnerhet, att dé böra byggas och drifvas billigt, för att rätt kunna svara mot ändamålet. Äfven i andra verldsdelar har det smalspåriga jernvâgssysteïnet funnit vidsträckt användning. I Queensland (Australien) äro 48 mil sådana banor i full gång och 60 mil under bygnad. I Canada är en 60 mil (400 engelska mil) lång smalspårig jernbana under bygnad, och i Ostindien har en sådan bana redan i flera år varit trafikerad. Om Queenslandsbanan berättas, att på den på kunna tolf timmar be- fordras 8,000 centner gods och 800 passagerare, och att man genom att lägga dubbla spår skulle kunna befordra 6 gånger så mycket. På alla dessa banor har det visat sig, att man med fullkomlig säkerhet kan köra 30—40 engelska mil (4| till 6 sv. mil) i timmen, men vanligtvis köres endast med en hastighet af 2 till 3j svenska mil i timmen. — Vi tro att följande yttrande af öfveringeniör Fitzgibbons om Que ^»1 andbanan också kan tillämpas på våra för- hållanden: »Vi hafva ansert det lämpligt, att först sörja för våra nuvarande behof genom att införa ett jernbansystem som passar för våra till- gångar, och a+t öfverlemna åt våra efterkommande att göra mera, när deraf göres behof. — Detta tro vi vara bättre än att efterlemna åt dem en skuld genom att inlåta oss på företag, hvilkas framtida värde är tvifvelaktigt, medan deras närvarande olägenheter äro säkra. Hade vi bygt bredspåriga banor, skulle derigenom ökade kostnader hafva hindrat anläggandet af banor inuti landet, och en stor oproduktiv Framtiden. Band 5. 12 178 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. skuld hade blifvit oundviklig, till stor skada för landets utveckling och välstånd, utan att vi likväl hade någon säkerhet för att de nu gjorda offren skulle lända våra efterkommande till nytta, ty vid teknikens hastiga framsteg kunde det möjligen hända att vi, i stället för att lemna åt våra efterkommande några hopsparda medel, endast efterlem- nade åt dem banor af gammaldags, olämplig konstruktion, betungade med en dryg skuld.» I kommersielt hänseende skulle en omlastning vid den jutska gränsen väl hafva varit mindre behaglig, än så som det nu är, men tar man i betraktande att hela vigten af allt af varor och kreatur, som under trafikåret 1868—68 ut- och infördes, endast utgjorde 127,473 centner; att dettas, i likhet med hvad som eger rum vid Herrljunga station' i Sverige, kan omlastas för mindre än 2,000 rbdlr årligen, och att man för att undvika denna omlastning har bygt banorna omkring 10 millioner rbdlr dyrare, än de skulle hafva blifvit så framt de hade varit smalspåriga, så skall hvarje merkantil man snart inse, att of- vannämda beqvämlighet är köpt med en uppoffring af 500,000 rbdlr om året (räntorna på de för mycket utgifna 10 millionerna) och derföre helt visst med oss säga: »att man också kan köpa guld för dyrt.» Till förestående upplysningar kan tilläggas, att de deruti påpekade och utredda fördelarna af det smalspåriga systemet j em- väl bekräftas af erfarenheten i Norge, der detta system med spår- vidd af 3 fot 6 tum blifvit antaget såsom det normala för jern- vägsbygnadernas fortsättande, och att bygnadschefen derstädes hr Piehl, enligt ett likaledes i tidskriften Engineering med- deladt utlåtande, beräknat anläggningskostnaden af en sådan bana till två tredjedelar af kostnaden för en bana med 5 fots spårvidd, när nämligen ej blott kostnaden för sjelfva banan, utan ock för den rörliga materielen inberäknas; och härtill kommer sedan den här ofvan enligt mr Fairlies utlåtande beräknade stora fördelen af en minskad trafikkostnad. L. J. H. 179 / Anmälningar. Sveriges Dramatiska Litteratur till 1863. Bibliografi af G. E. Klemming. l:a häftet 1863, 2:a häftet 1870. — Utgörande 40:é och 55:e häftena af Svenska fornskriftsällskapets samlingar. (Pris tillsa. 5 rdr rmt) Vår bibliografiska litteratur har på senare tider erhållit tvenne värderika bidrag, hvilka på ett utmärkt sätt fylla några af dess känbaraste brister, nämligen H. Linnströms boklexikon samt ofvanstående förteckning på Sveriges dramatiska litteratur. Väl är intet af dessa båda arbeten ännu fullständigt utgifvet, men då det sistnämda, af öf ver vägande betydelse i litteraturhistoriskt hän- seende, redan hunnit till och med år 1847, torde vi icke böra försumma att med några ord omnämna detsamma såsom en särdeles vigtig grundval för historien om vår sköna litteratur. Det är en känd sak att vi icke ega någon nationel dramatik att jemföra med den, hvaraf bättre lottade länder kunna berömma sig, men det skall dock utan tvifvel blifva allt mera, uppenbart att vi i detta, likasom i så många andra fall, icke; förstå att fullt värdera hvad vi sjelfve ega. Oaktadt man måste medgifva, att de ojemförligt flesta af de i denna förteckning upptagna arbeten redan sjunkit i glömskans natt, utan hopp om uppståndelse, så finnas dock der äfven andra, hvilkas ovanskliga skönheter fröjda det fosterländska sinnet, och hvilkas värde, om ock bortglömdt för stunden, sannerligen en gång skall göra sin rätt gällande. Väl hafva just de senare åren, som icke ännu blifvit i förteckningen intagna, skänkt oss några af den svenska dramatikens dyrbarasle perlor — exempelvis de båda mästerstyckena från Auras strand — men äfven den redan utkomna delen af det arbete vi nu anmäla, torde med fog kunna sättas i händerna på dem, hvilka företrädes- vis borde handhafva den svenska dramatikens intressen, och hvilka derur skulle kunna hemta mången helsosam lärdom. För att rätt uppfatta den möda detta arbete kostat författaren, bör man besinna, att här icke gälde att förteckna en redan färdig- bildad samling af svenska dramatiska arbeten, utan det måste föregås af fullständigandet af den; ganska bristfälliga samlingen å det kongl. biblioteket och af uppsökandet af de arbeten i drama- tisk form som försökt att gömma sig t. ex. i tidskrifter eller andra samlingar af blandadt innehåll. Härtill kom sedermera framle- tandet af de anonyma arbetenas författare, öfversättare, bearbetare, musikkompositörer, jemte en mängd andra små uppgifter, dem ut- gifvaren måste uppsöka på spridda håll. Det oaktadt har han 180 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. lyckats ernå en berömvärd fullständighet, och med kännedom dels om teaterpjesers ofta efemeriska natur, dels om det icke ovanliga företaget att utgifva dem i en mycket inskränkt upplaga, för att derigenom tillförsäkra, dem åtminstone sällsynthetens värde, bör man icke förvånas, om möjligen en eller annan sådan pjes icke blifvit i samlingen upptagen. Dessa undantag äro dock högst få, och begäret hos de talrike enskilde samlarne att söka en triumf genom deras uppletande, torde nog drifva dem att tillkännagifva sina upptäckter, hvarigenom man kan hoppas erhålla den största möjliga fullständighet, då arbetet en gång blifver afslutadt. Detta arbetes stora värde för litteraturhistorikern bevisas redan nu af de talrika uppgifter, som derur blifvit hem tade af författaren till Svenska dramat intill slutet af sjuttonde årkundradet, och för hvarje bildad svensk bör det vara af synnerligt intresse att på dessa blad studera utvecklingen, af denna betydelsefulla gren af den fosterländska odlingen. Samlingen inledes med ett »qväde från medeltiden», sannolikt en öfversättning från latinet, och omedelbart derpå följer Tobie Comedia, författad af Olaus Petri, tryckt 1550, och sålunda ut- görande Sveriges äldsta originalarbete inom dramatiska området. Prof. Ljunggren har i sitt ofvannämda arbete, hvilket omfattar tiden intill det s. k. skoldramats upplösning, utförligen behandlat de vigtigaste hit hörande arbeten, och yttrar om dem, att »de vida mera än man skulle förmoda, afspegla de då herskande tidsrikt- ningarne och ej blott litteraturhistorien, äfven vår kulturhistoria kan ur dessa gamla halfformultnade luntor hemta mången värderik upplysning». Af de 50 stycken, hvilka, förutom balletter och karu- seller, blifvit författade före 1665, då Urban Hjärnes tragœdia Rosimunda bildade öfvergångén ifrån medeltidens till renaissancens skådespel, äro 16 af bibliskt och 15 af historiskt innehåll; af de sistnämda hafva 10 hemtat sina ämnen ur Sveriges egna häfder och bära vitne om den brinnande patriotism och nationalstolthet, som vaknat upp till fullt lif under Gustaf Adolfs hjelteperiod, då »lyriken var folkvisa, epiken inhemsk rimkrönika, dramatiken in- hemsk historia». Sedan den franska smaken redan under Kristinas tid börjat vinna burskap hos oss, dröjde det icke länge innan de franska klassiska dramaturgerna äfven blefvo här bekanta. Ar 1684 uppfördes af hoffruntimret Racines Iphigenie, med M. A. von Königsmark i titelrolen. Sannolikt skedde denna föreställning på originalspråket, ty den första kända öfversättning af de fransyska mästärne utgöres af samme författares Ester, hvaraf ett exemplar i handskrift kommit med Tessinska papperen i kongl. riksarkivets ego, och på hvilket finnes antecknadt af Ulrika Eleonora d. y., att det var ämnadt att uppföras »uppå kungens födelsedag 1693, den 22 Nov., men drottningens död kom emellan, som skedde den 26 Juli om onsdagen». För öfrigt ega vi ifrån senare delen af sjut- tonde århundradet 25 originalstycken, de flesta författade för hög- tidliga tillfållen, 7 öfversättningar, hvaribland 4 ifrån Terentius, samt åtskilliga baletter och karusellprogi^ammer. Det följande år- hundradet inledes med Magnus Stenbocks Clädie, Spel och Ähresång ANMÄLNINGAR. 181 i anledning af den öfver Hyssarne vunna oförlikneliga segern, uppfördt i konungens vinterqvarter vid Lais slott Carlsdagen 1701», och läpgre fram påträffa vi de odödlige mästarne Holberg {Den politiske kannstöparen, 1729), ^Molière} {Tartuffe, 1731), Corneille {Le Cid, 1740), Voltaire {L’indiscret, 1747), Calderon {Den värdige medborgaren, 1789), Kotzebue {De okände, 1791), Goethe {Stella, 1794), Shakspeare (en scen ur Coriolanus, 1796) samt Schiller {Böfvarebandet, 1799). Man erfar en känsla af egendomligt behag, då man vid öfver- skådandet af originalarbetena slutligen upptäcker för första gången den tredje Gustafs namn. Det är 1773, då han uppgjorde planen till Wellanders opera Thetis och Pelée. Ifrån detta år märker man huru de fosterländska sånggudinnorna allt närmare nalkas sin ko- nungslige beskyddare, till dess de snart i hans krona infläta sina lagrar. Under årtiondet 1773—1782 hade svenska scenen att fram- visa sådana snillen som Gyllenborg, Oxenstjerna, Kellgren, Lidner, Hallman och Kexél, och det dramatiska elementet hos sjelfve Bell- man antog ock stundom dramatisk form. Af de rika blomster, som då prydde den svenska parnassen, kunde man ana att som- maren var nära, och ännu i dag, då vi vilja upplifva den svenska dramatikens skönaste minnen, älska vi att uppsöka den tid, då den krönte dramaturgen frammanade på scenen »ädla skuggor och vördade fäder», och då våra blickar njuta af deras åsyn, tro vi oss vara berättigade att af den svenska dramatikens flydda sol- skensdagar ana att ännu en gång, då tiden gjort sitt kretslopp, skola en ny vår och en ny sommar åter inbryta. Och om äfven vår dramatiska litteraturs dyrbaraste skatter måste sökas ibland de öfversättningar som innevarande århundrade har att uppvisa, så har det dock äfven gifvit oss originalarbeten af så beundransvärd skönhet som Leopolds Virginia, Beskows Thorkel Knutsson, Börje- sons Erik XIV m. fl. Så må vi då ega skäl att hoppas, att de skönaste bladen i den svenska dramatikens historia ännu icke blifvit skrifna, men redan nu är hon dock väl förtjent af vår uppmärk- samhet, och forskaren på detta område skall förvisso icke glömma att erkänna sin stora förbindelse till den man, som skänkt honom en sådan ledsagare som det af oss nu anmälda arbetet. C. S—E. 182 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. Skrifter med anledning af kriget Frankrike, Tyskland och Skandinavien. Några ord till den preus- siska politikens svenska försvarare. Af Gr. K. Hamilton och C. T. Odhner (Aftryck ur Nordisk Tidskrift för 1870). Andra öfversedda och tillökade upplagan. Stockholm, A. Bonnier. Tyskland, Frankrike och Sverige. Af W. W. (Aftryck af ar- tiklar i Stockholms Dagblad). Stockholm, A. Bonnier. Några betraktelser i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland år 1870. Tal i Kongl. Krigsvetenskapsakademien d. 12 November 1870. Af Henning Hamilton. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Hr von Bismarcks Værk 1863—66. Sadowa og Syvdagesfelttoget. Af J. Vilbort. Oversat fra Fransk af L. Moltke. Kjöbenhavn. F. H. Eibe, 1870. Upprop till svenska folket af En Fosterlandsvän. Stockholm, Iwar Hæggstrôm 1871. Grenast efter utbrottet af det förfärliga krig, hvars fortsatta rasande inför våra ögon öppnat afgrunder af elände och ondska, angåfvo vi i denna tidskrift, med en tydlighet som ej lemnade rum för missförstånd, vår ställning till den inom pressen ifrigt afhand- lade politiska frågan för dagen. Ett stod fast för oss redan från början, och vi skyndade att uttala det : lika visst som det från vår sida varit ett strafivärdt lättsinne, om vi i dessa tider*velat öfver- gifva vår afvaktande ställning, lika maktpåliggande måste det vara för svenska nationen, att noggrant öfverväga den så oförmodadt utbrytande fejdens rätta karakter, innan hon, om ock blott inom »sympatiernas» område, toge parti för den ena eller andra af de stridande. »Menskligheten», yttrade vi i vår uppsats i Augusti- häftet, »är ett lefvande helt, en andlig kropp, hvars lemmar äro nationerna ; det hugg som träffar den ena kroppsdelen, sänder en våldsam smärtryckning genom hela organismen. Och än mera: då stridens uppblossande föregåtts af en långvarig, svekfull kränkning af rättens och hedrens grundsatser, kan det ej vara betydelselöst, åt hvilkendera af de stridande vi egna våra välönskningar. Öfver folken, såväl som öfver den enskilde, skall domen en gång fållas ej blott på grund af det i handling fullbordade, utan lika mycket med afseende på de begär, syften och af viljan beroende åsigter, hvilka äro den goda eller onda gerningens jordmån.» Det gälde alltså att vinna en korrekt uppfattning af situatio- nen med fästadt afseende å vår nations deltagande stämning för en- dera af parterna. »Frankrike eller Preussen — det är frågan.» In- ledningsvis besvarade vi denna fråga med följande ord: »Så mycket är obestridligt och vigtigt att fasthålla: Frank- rike har brutit freden utan giltig anledning för tillfället; det har fått krig, emedan det med berådt mod och nästan till hvad pris som helst sökte framtvinga kriget. Åtrån att skaffa upprättelse åt ANMÄLNINGAR. 183 hyad kabinettsretöriken benämner »Frankrikes kränkta ära», kan, då saken betraktas ur en högre rättvisas synpunkt, omöjligen ur- skulda den franske statschefens tilltag att, innan absolut nödtvång var för handen, öfver millioner oskyldiga och för dynastipolitikens förvecklingar främmande individer utbreda krigets namnlösa elände. Efterverldens dom öfver den krönte våldsverkaren har blifvit på förhand afkunnad genom Englands fria press, då den enhälligt för- klarar, att »på den franske kejsaren och hans ministrar hvilar blod- skulden af det förrycktaste och grundlösaste krig, historien känner.» Ingen svensk skriftställare har, oss veterligt, med större skärpa uttalat sin förkastelsedom öfver den franska imperialismens syften och olycksbringande handlingssätt. Från Napoleon III:s sida var krigets förklarande — i dessa ord sammanfattade vi vårt omdöme — »rätt och slätt ett schackdrag af en egoistiskt beräknande person- lighetspolitik, ett brott, och ingenting annat.» — Vi ha velat er- inra om dessa våra föregående yttranden i krigsfrågan af den an- ledning, att vi nu, då en ny årgång af tidskriften börjat utkomma, sannolikt ställa vårt tal till många, som ej förut tillhört Framtidens läsarekrets. Möjligt vore att någon, som icke från början följt tid- skriftens uppträdande mot den nutida preussiska politiken, kunnat, på grund af hvad angående våra åsigter omförmälts i ett eller annat tidningsreferat, bringas på den tron, att vi förbisett eller sökt för- ringa den från fransk sida begångna orätten. Citaten ur Augusti- häftet lägga i dagen att vi icke gjort oss skyldiga till något dyliktx). Det hade naturligtvis varit en ofantlig lätt sak att vidlyftigare, än som skedde, utbreda oss öfver de franske maktinnehafvarnes klandervärda förfarande, såvida detta hört till vårt, ämne för till- fället. Men hvar sak för sig: det var ej i främsta rummet derom vi önskade yttra oss, när vi den gången fattade pennan. Vår upp- gift var en annan: att nämligen, med inskärpande af anfallskrigets fördömlighet, tillbakavisa det från ett kändt håll inom pressen gjorda försöket, att med buller och bång proklamera den anfallnes förträff- lighet och oskuld. Ty denne anfallne — hvem var han i sjelfva verket? »Tyskland!» hördes en ärad författare i Göteborgs Han- delstidning utropa — »det framåtsträfvande, frihetsälskande, med vetenskapens segrar krönta, med samvetsfriheten och kulturen so- lidariska Tyskland.» Vi svarade: nej, ingalunda!' »Vore detta *) Dessa citat ställa äfven i dess rätta belysning den förebråelse, Göteborgs Han- delstidning riktar imot oss den 14 sistl. December: »För hvad Frankrike vällat nu och . i förflutna tider har tidskriften icke, såvidt vi kunnat, upptäcka, haft ett ord ätt säga.» Som hvar man finner, har vår vedersakare här haft djerfheten framkomma med en beskyllning, som står i uppenbar strid med den faktiska sanningen. — Det smärtar oss att ännu en gång nödgas vexla bittra ord med en publicist, för hvilkens sträf- vandeh vi städse hyst högaktning. Men om onödig skärpa insmugit sig i detta me- ningsutbyte, hvilar skulden härför icke på oss. Ej utan öfverraskning ha vi iakt- tagit, hurusom ■ H.-T; vid polemiken mot, vår tidskrift den ena gången låtit sig hänföras till begagnande af kränkande epiteter, den andra gången ledes af just en så- dan »fördomsfull» sanningskärlek, som den tidningen — genom ett styggt skriffel — nyligen rekommenderat till vårt omfattande. Vi öfverlemna åt allmänheten att fälla den slutliga domen öfver detta H.-T:s beteende möt oss, hvilket redan ådragit tid- ningen tillrättavisningar från mer än en af dess yrkesbröder inom pressen. 184 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. sätt att uppställa stridsfrågan det riktiga, då — vi medgifva det gerna — kunde ingen tvekan råda angående hvartåt vi borde vända oss med våra sympatier. Men det uttalande, vi citerat, förråder, enligt vårt förmenande, en handgriplig missuppfattning af sakför- hållandena.» Påståendet var, i den förm det blifvit framstäldt, en dogm, som ej borde kritiklöst antagas. Det skulle måhända visa sig, vid närmare pröfning —åtminstone var detta åsigten hos de framståénde politici, till hvilkas skrifter vi hänvisade — att iméllan den anfallande och Tyskland befunne sig en tredje makt, ett uti en person förkroppsligadt system, och att det alltså egentligen blefve detta, som komme att träffas af det tillämnadc dråpslaget. Det kunde hända att, om Tyskland i dess ädlaste lifsyttringar måste anses solidariskt med framåtsträfvandet, samvetsfriheten, kulturen, så representerade derimot det bismarckska systemet, minst lika af- gjordt som napoleonismen, våldet, sveket, reaktionen, hvaraf då följde, att en det officiela preusseriet tilldelad grundlig näpst skulle »ha gjort en väsentlig tjehst åt tidens högsta idéer, åt nationalitets- sträfvandet, åt folkfriheten, ja, åt den sanna protestantismen.» Sådan var vår ursprungliga ställning till tvistefrågan om de svenska sympatiernas befogenhet. Vi önskade gifva ett uppslag till en sjelfständig pröfning af förhållandena; bidrag dertill lemnade sedermera flera i Framtiden offentliggjorda afhandlingar. Resultatet af undersökningarna blef, att vår nations politiska samvete instinkt- likt träffat det rätta' vid protesten mot den åsigten, att Sverige borde, äfven under nuvarande förhållanden, egna sina välönsknin- gar åt det land, der statsrodret hvilar i en Bismarcks hand. — Men det är ej blott den folkliga rättsinstinkten som gifvit ett så ly- dande utslag. Vid sidan af framställningarna i ämnet uti denna tidskrift föreligga nu flera beaktansvärda utlåtanden af tänkande och historiskt bildade skriftställare, genom hvilkas resonnemangér går som en röd tråd varningen till vårt folk för hvarje tanke på anslutning till den stat, der, om någorstädes: »Ved Styret Void og Uret står, Og Sandhed har kun slette Kår, Og Prihed lider Nöd.» Det , är på dessa nya inlagor i diskussionen vi önska att med några ord rikta våra läsares uppmärksamhet. Hrr Odhners och Hamiltons ord »till den preussiska politikens svenska försvarare» äro redan till innehåll och syfte bekantgjorda för en större allmänhet genom den dagliga pressens organer. När- mast med anledning af de felaktiga »tendenser och ensidigheter», som uppvisas såsom förekommande i en bekant broschyr af hr Forssell, ha de båda författarne i Nordisk Tidskrift lemnat en sakrik och genomförd vederläggning af hr F:s hela betraktelsesätt, ådagaläggande hans förutsättningars starkt framträdande ohistoriskhet samt det, ur synpunkten .af fosterlandets högsta intressen, politiskt ohållbara i den af honom intagna ståndpunkten. Utrymmet med- gifver oss ej att närmare redogöra för hufvudpunkterna i denna ANMÄLNINGAR. 185 polemik; vi hänvisa imellertid de för ämnet intresserade till hr Odhners välgrundade kritik af hr F:s antagande, »att våra natio- nela sympatier före den moderna »borussianismens» framträdande gått afgjordt i tysk riktning och ej i fransk» samt till hans karak- teristik af »den store våldsmannen Bismarcks» tyska och europeiska politik under de senare åren. Tvenne andra anmärkningar af hr Odhner återgifva fullständigt de tankar, vi sjelfve uttalat i dit hö- rande frågor: »det gör ett eget intryck», yttrar hr O. på tal om de så mycket omordade preussiska segerbulletinerna, »att se den man, som undandragit sig att uppfylla ett i den treenige Gudens namn afgifvet löfte, i tid och otid föra Guds namn på tungan; och dessutom står det tyska krigssättet i en alltför skärande kon- trast mot den föregifna religiösa stämningen». Vidare erinrar han derom, att våra antipatier »hufvudsakligen gällt Preussen och det preussiska systemet, men blott i mindre grad tyska nationen, och att särskildt i vårt land ej försports någon motvilja mot den tyska enhetstanken, utan - blott mot det sätt, hvarpå den af Preussen blifvit tillämpad.» — Hr Hamiltons uppsats utgör ett slående gen- mäle å hr Forssells utlåtanden rörande »Ejderpolitiken» och skan- dinavismen öfverhufvud, hvilken senare af hr H. definieras såsom »nationalitetsgrundsatsen tillämpad på Skandinavien», och hvars ledande grundtanke säges vara öfyertygelsen »att den skandinaviska folkstammen näppeligen skall kunna häfda sin berättigade sjelf- ständighet, säkerligen icke till fullo utveckla sin kultur och fylla sin folkliga lifsuppgift, om icke Skandinaviens faktiska enhet jemväl kommer att motsvaras af statsliga former, lämpade efter de när- varande förhållandena och möjliggörande en nationelt skandinavisk politisk utveckling.» De ganska talangfullt skrifna uppsatserna i Stockholms Dag- blad, hvilka nu utkommit i broschyrform, röja en författare med klart omdöme, sakkunskap och frisinnad politisk uppfattning. Den preussiska politikens svenska försvarare ha i hr W. W. funnit en motståndare, som ej så lätt torde låta slå sig vapnet ur hän- derna ; också har ingen af dem hittills ansett rådligt upptaga den utkastade stridshandsken. Lika litet som hr Odhner är hr W. W. någon vän af det föga samvetsgranna förfarandet (hvaraf man sökt göra bruk äfven mot oss), att åt den rådande oviljan mot Preussen gifva en tydning, som skulle hon innebära en fiendtlighet mot Tyskland i deSs helhet. »En stor förblindelse fordras i sanning», yttrar han, »för att förblanda det Tyskland, som i så många af- seenden eger grundade anspråk på verldens tacksamhet och be- undran, Luthers och Goethes land, med det Tyskland, hvars storhet är personifierad i en Moltke och en Bismarck och som sedan sex år tillbaka äflats att bringa i glömska allt hvad ädelt och stort det förut verkat i kulturens och mensklighetens tjenst.» Maningen till oss svenskar, att vi skulle utsträcka vår öfverhufvud taget välvilliga stämning mot Tyskland äfven till det bismarckska Preussen och dess falske Messias, kàn svårligen bero på annat än vare sig en föfvridning i de politiska begreppen eller en ej ringa slapphet i rättskänslan. Man kan ej undgå att så dörn a, om man 186 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. opartiskt genomläser hr W. W:s bevisföring för sin åsigt, att »de lysande framgångar, Preussens politik nu vunnit, äro till väsentlig del förberedda genom uppenbara rättskränkninga.r, genom ett klokt begagnande af alla maktens och listens resurser, genom ett oupp- hörligt vädjande till styrkän såsom högsta, snart sagdt enda in- stans. Preussens segrar hota att menligt inverka på den allmänna moralen, den allmänna rättskänslan. En förvirring i rättsbegreppen, en förvildning i tänkesätten hotar att inträda, som kan föra civili- sationen ett ansenligt stycke tillbaka på utvecklingens bana.» Hr W. W framhåller, att den annekteringslystna militärstaten Preussens oerhörda maktutvidgning »måste åtminstone kunna tänkas medföra farör för verldsfreden», hvadan det är klart, »att vi och många med oss icke utan oro kunna betänka de naturliga konse- qvenserna af den bismarckska enhetspolitiken.» En dylik oro sy- nes, om ock blott i varsamma ordalag, ha komihit till uttalande i grefve Henning Hamiltons tal vid nedläggandet af styresmansbe- fattningen i Kongl. Krigsvetenskapsakademien. Talaren har tagit till ordet för att erinra om den oafvisliga nödvändigheten af ett snart och fullt tidsenligt ordnande af vårt försvarsväsen; utgångs- punkten för hans betraktelser är det sorgliga, af den senaste tidens tilldragelser bekräftade faktum att de offentliga rättsgrundsatserna äro stadda i ett upplösningstillstånd, i följd hvaraf de mindre sta- terna ej längre kunna påräkna att »i traktaters ord, historisk rätt och traditioners helgd finna nödigt skydd mot de störres öfver- makt.» Tvärtom är numera »de små staternas sjelfständiga tillvaro beroende af stormakternas uppfattning af hvad deras egen fördel kräfvet» — såvida nämligen, tillägga vi, de små staterna uraktlåta att i tid träffa anstalter för betryggandet af sin sjelfständighet. Den farhåga,- särskildt med afseende på vårt lands politiska ställning för ögonblicket, som man möjligen kunde se framskymta mellan raderna i hr Henning Hamiltons föredrag, röjer sig alldeles oförbehållsamt i det af »en fosterlandsvän» nyligen utfardade upp- ropet till svenska folket. Hufvudtanken äfven i denna broschyr är en energisk uppfordran till nationen att, i afseende på försvarsfrå- gan, utan obeslutsämhet och uppskof besinna hvad vår frid tillhörer. Med lågande ifver påyrkar författaren att regeringen, representa- tionen och folket omsider måtte i vår nationela lifsfråga skrida från ord till väl öfverlagd och kraftig handling. Han söker gifva ökadt eftertryck åt sitt upprop genom att föra oss till minnes det tyska kriglöringssättets gräsligheter samt »bismarckianismens» ökända fiffighet i att, när tillfället anses lämpligt, uppfinna krigsanledningar mot andra stater. En kraftig uppfordran för oss att i tid tänka på vårt försvar ligger, enligt förf., äfven i den omständigheten, att det tysk—franska kriget skall efterföljas, icke — såsom några tro, af en varaktig europeisk fred, utan tvärtom — efter längre eller kortare mellantid —- af ett krig på Iff och död mellan Tyskland och Ryssland, i hvilket krig vi endast genom en kraftig arméor- ganisation skola kunna upprätthålla vår neutralitet mot båda par- ternas anspråk. Till stöd för sitt antagande, att ett sådant krig förestår, redogör förf, i korthet för den nya politiska tvistefråga, ANMÄLNINGAR. 187 som likt ett hotande åskmoln höjer sig vid horisonten : åenSaltiska frågan, eller den redan började häftiga konflikten mellan de ryska och tyska befolkningselementen i Rysslands Östersjöprovinser. Till skrifter med anledning af kriget kan äfven hänföras det skaldestycke af Henrik Ibsen, som under titeln »Ballongbrev till en svensk dame» finnes infördt i norska Morgenbladet d. 8 Januari. Sannolikt skall det intressera våra läsare att taga kännedom om den paralell, en djuptänkande och mäktig ande sådan som Ibsen uppdrager mellan den fornegyptiska kulturen och det preussiska systemet under Bismarcks egid. Vi återgifva här nedan det huf- vudsakliga af diktens innehåll. Grækerfolkets faldne gud er lever jo den dag idag. Zeus bor end på Kapitol, hist som »tonans», her som »stator». Men Egyptens livs-idolP Hvor er Horus P Hvor er Hathor? Intet mærke, intet minde; ej en sagnstump er at finde. Svaret ligger ganske nær. Hvor personligheden mangier, hvor ej formen i sig bær hadet, harmen, jublen, glæden, pulsens slag og blodets skær, — der er hele herligheden kun en benrads torre rangier. Hvor er ikke Juno sand, bleg og hoj i vredens band, når hun gubben overrasker :—? Hvor er ikke Mûrs en mand —, under garnets gyldne masker? Men hvad var Egyptens guder? Tal i rækker og i ruder. Hvad var deres kald i livet? Blot og bart at være til, sidde malet, strammet, stivet, på en stol ved altrets ild. En fik hogenæb at bære, og en anden strudsefjære ; en var gud for dag, for nat, en for dit og en for dat; — 188 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI» ingen fik det kald at leve, ingen det at synde, famle, og af synden sig at hæve. Derfor ligger nu det gamle fire tusend års Egypten som et navnl0st lig i krypten. Atter er kong Gud på tronen, atter flyder bort personen i et mylr, som kaver, stunder, bry der, bygger, grubler, grunder rundt omkring og nedenunder. Atter r ej ses pyramiden som produkt af hele tiden. Atter svulmer alle årer, atter flommer blod og tårer. For at verden stort skal se kongegudens Mausolé. Det er samtids-karavanen med sin Hathor, med sin Horus, og, for alting, med sit chorus, der i blinde svær til fanen. Hvilke storværk bygges ej langs den lige sejersvej! Hvilken magt i folke-stormen! Hvor egyptisk hver og en fuger in sin lille sten på dens plads i helheds-formen! Hvor uklanderlig er tegningen; og hvor sikker er beregningen! Ja, i sandhed, det er stort, stort, så verden står og gaber; — og dog dirrer der et »aber» midt i gabets åbne port. Tvivlen kommer lindt til orde: Er det rigtig stort, det store? Ja, hvad gor vel stort et værk? — Ikke værkets store folger, men personen klar og stærk, som i værkets ånd sig dolger. Godt; men nu Germanner-skaren på sin stormgang mod Paris? Hvem står hel og klar i faren ; hvem bær enligt sejrens pris? Når slog ud i glans personen, ANMÄLNINGAR. 189 sâ at millioners munde bar ham hjemmet rundt i sang? — Regimentet, eskadronen, staben — alias spionen — koblets slupne flok af hunde, sporer .vildtet på dets gang. Derfor ved jeg, glorien svigter. — Denne jagt får ingen digter: og kun det kan fremad leve, som en digters sang kan hæve. Tænk på Gustaf Adolf bare, förrest i sin svenske skare; husk den fangne mand i Bender, —: Peder Wessel på fregatten, lig et lyn i morke natten, — Kongedybets muntre helte; — over dem jeg min det spænder som et kor, der horés vælte sine tonebolgers beite, under klap af tusend htender, fra en vårfests smykte telte. Og så tænk Dem dagens mænd, disse Fritzer, Blumenthaler, og de herrer generaler, nummer den og nummer den ! ‘ Under Preussens d0dning-farver — sorgens sorte-hvide klud — bryder dådens lodne larver ej, som sangens fjærild, ud. De kan sagtens silke spinde til en tid, men dor derinde. — Just i sejren bor forliset. Preussens sværd blir Preusser-riset. Aldrig svulmer der en loftning af et regnestykkes droftning. Intet dåds-digt blir at tolke * fra den stund af, da en folke- rejsning, skonhedsfyldt og fri, blev et stabs-maskineri, spækket ud med klogtens dolke, — fra den stund da herr von Mojtke myrded kampens poesi. Så dæmonisk er den magt, som fik verdens gang at råde: sfinxen, på sin visdoms vagt, dödes af sin egen gåde. 190 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. Ziffer-sejren får sin dom. 0jeblikkets blæst slår om; lig en storm på 0rken-sletten vil den fælde afguds-ætten. Bismarck og de ande gubber vil, som Memnons sßjle-stubber, ' sidde spröd på saga-stolen uden sangxmod morgensolen. Men som vi, Khedivens gæster, efter færden blandt de d0de, under lys og klang af fester drog en nyfödt tid imode, — så vil åndens lifs-forhåbning, * ad det vordend es kanaler, i et verdens felttogs-mode, under hymner og choraler, ! under skonheds-lampers brand, styre frem til morgenrode på sejlads mod löftets land. Thi mod shanked hungrer tiden. Men det ved ej Bismarcks viden. Stora förändringar äro säkerligen att motse i Tyskland, äfven om »Bismarcks vetande» ej trängt nog djupt för att i tid spåra deras annalkande. Det är sörjdt derför att träden, vare sig att de vuxit ur god eller ond rot, ej skjuta upp i himmelen. Måtte det som komma skall lända till den tyska nationens sanna bästa! Vi skulle vilja göra till våra egna följande ord, hvarmed Vilbort, skildraren af »Hr von Bismarcks verk», afslutar detta sitt arbete: »Och nu ett sista ord till Tyskland, icke till de med hundra- åriga fördomar belastade länsherrarne i Tyskland, men till det af så många store män, hvilka spridt ljus öfver civilisationens väg, för- härligade folk af tänkare och arbetare i kulturens tjenst! Dessa våra bröder fråga vi, om deras andliga behof verkligen tillfredsställas genom den utställning af kanoner, bössor och sablar, de föreskrifter rörande härväsendet, de krigiska öfningar, marscher och kontra- marscher, som förvandla Tyskland till en kasern och ett läger? Vi fråga detta ädla folk, som uppsvingat sig så högt genom snille och kunskaper, om det ej eftertraktar annat i nutid och framtid, än att träda upp .på paraden i preussisk uniform, om det ej frågar efter annan musik än trummors och trumpeters och sätter sin ära i att visa sig rustadt till tänderna för Hohenzollrarne? Inser då ej det tyska folket, att alla dessa träldomens och dödens redskap kunna vändas mot det sjelft, när det "en gång vill bHfva sin egen herre samt bygga sin nationela enhet, icke på sabelväldet, utan Ofriheten?» • C. v. B. MÅNADSÖFVERSIGT. 191 Månadsöfversigt. Det var med en dätt förklarlig känsla af spänd väntan svenska folket i år motsåg mötet mellan regeringen och representationen vid riksdagens Öppnande. Under loppet af det sist förflutna haifåret har vår nation knappast ett ögonblick varit tveksam i fråga om rätta synpunkten för bedömandet af krigstilldragelsernas sannolika politiska följder för Sverige, och huru domen utfallit, är allom be- kant. Ofärden sågs lura från det håll, der näfrättens målsmän, vordne än öfvermodigare genom den vunna framgången, handhafva ärendenas ledning; derföre borde den svagare vara på sin vakt; derföre gick budkaflen: »sluten krets, stånden fast, alle svenske män!» ännu en gång kring våra bygder. En fråga återstod dock att besvara: i hvad ljus betraktades det timade och sakernas nya * skick af landets förste män: vår konung och hans råd? Skulle folkets ombud, vid en tidpunkt af verldshistorisk betydelse samlade kring tronen, nödgas lyssna till blott och bart en diplomatiskt in- tetsägande fraseologi, måhända ämnad att beslöja det slags fata- listiska resignation, som låter sig vaggas till ro genom orakelsprå- ket: »det verkliga är det förnuftiga»? Eller skulle nationens stäm- ning och politiska öfvertygelse hos Sveriges konung finna ett öppet och manligt återsvar? Ovissheten i nämda hänseende synes nu skingrad. Det bifall, hvarmed konungens trontal mottagits — ej mindre än det klander, som riktats mot detsamma af en enstaka röst inom pressen — har varit bygdt på en utan tvifvel riktig tolkning af de kommenterade strofernas mening. Då H. M., med erinrande om traktaternas i våra dagar allt oftare kränkta helgd, uttalar den åsigten, att för närvarande »det politiska rättstillståndet kan anses hvila på osäker grundval», så stå dessä ord i full samklang med den hos svenska allmänheten förherskande opinionen. Ingens rätt till ostörd fred — således ej heller vår — är under det rådande rättslöshetstilk ståndet i och genom sig sjelf betryggad. Derföre gäller det att rusta sig och vara redo! Preussens »kulturhistoriska mission» skall för den närmaste framtiden blifva, att i allastater bringa försvars- frågan främst på dagordningen. Hvad Sverige beträffar, kräfver frågan om vårt försvar ej allenast en grundlig, utan äfven en snar lösning. Att orda om tryggheten af »vårt geografiska läge», röjer en anmärkningsvärd kortsynthet. Tänkvärda sanningar rörande den här afhandlade frågan finnas uttalade i den af oss korteligen anmälda broschyren af »en fosterlandsvän,» Vi tro oss ej kunna bättre använda det återstående utrymmet, än genom att anföra något ur denna framställning. »Om du såge en ensam man», yttrar författaren,'»som i ett ° öde land, der ingen hjelp vore att förvänta, nödgades vandra mellan tvenne starkare ledsagare, som redan en gång förr aftalat hans plundring, och om du såge huru denne man, under det hans ledsagare voro rustade i vapen från hufvud till fot, ändå vandrade vägen fram obeväpnad, dels på god tro om att ingen fara vore 192 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. FEBRUARI. för handen, dels emedan han skydde de utgifter, som en till- räcklig vapenrustning skulle medföra; — visst, skulle du ropa till honom: »arme man, såvida egendom, frihet och lif äro dig kära, så sky ej kostnaderna för en fullgod beväpning!» — Svenska folk! Det öde landet, der ingen hjelp är att förvänta, är Europa, och den ensamme vandraren är du sjelf! Endast genom att under- kasta dig en fullgod beväpnings . kostnad skall du i längden kunna vandra trygg mellan dina starkare ledsagare. — Men antag att dina nyssnämda grannar numera icke mot dig hysa några aggressiva planer; de skola en dag, förr eller senare, komma i strid vned hvarandra, och då skall det ej tillåtas dig att vara neutral; du skall, trots dina fredliga afsigter, likväl —= dels på grund af ditt i den kampen vigtiga strategiska läge, dels till följd af omöjligheten att då uppfylla båda parternas olika anspråk * på en obrottslig neutralitet — tvingas att deltaga i krigets elände och underkastas alla dess fasorj derest du ej kan genast uppställa en så talrik och redan under freden väl öfvad här, att hvardera parten känner sig ur stånd att påtvinga dig sitt bundsförvandt- skap. — Akta på tidens tecken ! Belgien undgick att vid när- varande krigsutbrott blifva besatt af Napoleons arméer, endast derigenom, att det, på hans förfrågan och hotelse om besättning, utefter sina gränser uppstälde en fullt rustad armé till sin neu- tralitets skydd. , Huru vill då Du möta en sådan förfrågan och hotelse i ett kanske nära stundande krig, om du ej redan nu rustar och väpnar dig? Derest en sjöstrid utkämpas i närheten af din strand, och den besegrade flyr in på ditt område, huru vill du, såsom nu Belgien, kunna tillfångataga och afväpna honom utan en längs dina stränder uppstäld talrik här och ett tillräckligt kustförsvar till sjös? Huru vill du skydda det strategiskt vigtiga Gotland mot besättning af endera parten, utan ett väl organiseradt försvar? — Vidare: antagom för ett ögonblick, att det nu före- spådda kriget aldrig inträffar: är du säker om att alltid få sitta i ro? Är icke vår tid våldets tid, och har icke ditt fattiga land dock mycket, som kan egga mäktiga grannars roflystnad? Har du ej sjelf erfarenheten af huru man i förra seklet köpslog om ditt eget land och aftalade dess styckning? Hvarföre skulle du då nu få vara i fred? Har Du fått något särskildt privilegium på att vara försvarslös och dock fri? Eller skola stormakterna ' hjelpa dig? Hvem hjelpte Polen? Hvem hjelpte Danmark 1864? Hvem hjelper i dag Frankrike? Ingen. Och då man icke hjelper det enda folk, som verkligen gjort något för friheten i Europa — då man låter detta folk utan hjelp strida och blöda, skall man derimot hjelpa dig? Tvärtom: erkänner du dig sjelf inför Europa vara ett nytt exemplar af »den sjuke mannen», så nog skola stor- makter komma till din sjukbädd, inen icke för att rädda dig, utan för att påskynda din hädanfärd och sinsimellan skifta qvar- låtenskapen: »der som åtelen är, dit församlas ock örnarne.» Och derföre — instämma vi med broschyrförfattaren —: »vill du fred, så rusta dig för kriget!» ’ ‘ C, v, B. 193 Frihets- och enhetssträtvanden inom nor- dens skaldskap på 1790-talet. Värt århundrade har man ej utan skäl kallat folkens. »Men- niskan är ett sent begrepp i historien» (Geijer), men samhället är senare, och folket dét allrasenaste. Slutet af förra århundradet är en af historiens intressantaste tidrymder, emedan då först folk- medvetandet på allvar vaknar. Det är gryningen till folktidens dag. Folkmedvetandets sträfvanden i våra dagar gå i tvenne huf- vndriktningar: de syfta såväl åt friheten som åt enheten. Båda hade i. förra århundradet den furstliga purpurn länge trängt i skuggan. Folken voro ännu icke myndiga; furstarne voro såsom deras fäder; under deras vård uppfostrades ofta tillsamman barn, som trodde sig vara bröder utan att vara det, medan på samma tid köttsliga bröder drefvos i strid mot hvarandra med väpnad hand. ' Då kom den stora franska revolutionen. Askan rullade hän öfver Europa. Här högt uppe i norden hade vi lyckan att njuta af det vederqvickande regnet, utan att träffas af de krossande åskstrålarne. Dånens skallande genljud endast väckte nordens folk: de skilda, grenarne återkände hvarandra. Först kände de dock sig sjelfva såsom ynglingar, hvilka vuxit från det faderliga allenastyrandet. Braket af franska revolutionens utbrott nådde först Danmark såsom närmare vulkanen i mellersta Europa. Tydligast uppfattades ljudet af Peter Andreas Heiberg (född 1758); och han gick att väcka sina landsmäns uppmärksamhet •1). På skolbänken satt då Malte Konrad Bruun (f. 1775; hans önskan redan som gosse var: »O, måtte jag en gång kunna ställa mig vid Heibergs sida!» Ville man på den tiden talas vid i politiska ämnen, måste man låta sin röst ljuda i klubbarna. Der samlades nämligen ’) Nästan alla hänvisningar äro uteslutna ur denna afhanilling, emedan förf, för- bereder utgifvandet af en utförligare (om Nordens politiske digtning 1789—1804), der tillräckliga upplysningar om källorna skola lemnas. * Framtiden^ Band 5. 13 194 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. männen om aftonen, för att vid en rykande bål och en munter visa dyrka »den skuldlösa glädjen.» Genom den politiska visan infördes franska revolutionens grundsatser i Danmark af P. A. Heiberg. Såsom ett prof meddela vi här nedan två verser af hans »Sælskabssang d. 25:de sept. 1790»: , Ordener hæûger man på idioter, stjærner og bånd man kun adelen gi’er, men om de Mallinger, Suhmer og Rother D man ej et ord i aviserne ser. Og har man hjærne, kan man jo gserne undvære orden og stjerne. Rigdomen våkser i adelens bleer, og, som en skomager nylig har sagt 2), ene de van’er og von’er og de’er hålder Fortuna og Plutus i agt. Har vi ej meget, er det vårt eget, som ej fra staten er sveget». Thomas Thorild (f. 1759) — hemkommen till Stockholm från England, der han ville börja »verldsrevolutionen» — kunde till samma ändamål välja andra medel. I Sverige hade folkfriheten aldrig varit så fullkomligt tillintetgjord som i »tvillingsriket» Dan- mark-Norge. Äfven en annan skilnad rådde mellan förhållandena på ömse sidor om sundet. Den främmande, i synnerhet tyska, adeln i Danmark var ganska frihetsfiendtlig och derföre det för- nämsta föremålet för »demokraternas» hat, medan konungahuset, i synnerhet kronprinsen, och statsministern grefve A. P. Bernstorff, enväldets egentlige innehafvare, voro särdeles omtyckte. I Sverige derimot var adeln inhemsk; de ifrigaste »demokraterna» funnos bland dens ledamöter, medan konungen, som genom Säkerhetsakten gjort sig nästan enväldig omedelbart före franska revolutionens utbrott, naturligtvis här måste blifva främsta föremålet för hatet i de »jakobinska» klubbarna. Sedan Gustaf Hl fallit för en adelsmans skott, kom förmyn- dareregeringen under Gustaf IV Adolfs minderårighet. Den nya Män af verklig och allmänt erkänd förtjenst. 2) När den nygifte kronprinsen Fredrik och hans unga brud (d. s. å.) höllo sitt högtidliga intåg i Kjötenhavn, hade en skomakare i sitt fönster satt ett långt poem, till hvars innehåll här häntydes. • NORDENS SKALDSKAP P 1790-TALET. 195 styrelsen, i hvilken Reuterholm var den egentliga själen, ville gifva sig ett sken af att vara liberal; och den s. k. »hertig Carls tryck- frihetsförordning» utfärdades den 11 Nov. 1792. Sjelfve Thorild lät sig dåras af skenet. Han trodde sig nu kunna fritt uttala, hvad som låg honom om hjertat. Men när han pekade på den fyrdelta ståndsriksdagen, och med »ärlighet» ropade till statsskep- pets styresman: »Eröfra dessa fyra barbariska nationer, gör oss till ett folk!» — då vräkte denne ^ono'm öfver bord. Tryckfrihetens inskränkning och Thorilds fängslande sådde-i Upsala det frö, utur hvilket sedermera den efter hufvudmännen s. k. Höijer-Silfverstolpeska »juntan» skulle skjuta upp. Bekant är huru, vid »tryckfrihetens begrafning», studenterna, midt på ljusa dagen, i ett fackeltåg buro hertig Carls förordning till en öppen plats, der den nedsänktes och jordades i en djup graf, under det att de sjöngo: »Frihet och jemlikhet råde bland oss!» Under tiden satt Thorild i Stockholms rådstuguhäkte och diktade sina Grötmannasånger eller Dalvisor. Detta var det medel han kunde begagna till frihetsgrundsatsernas insjungande i Sverige. ' Men denna hans sång blef endast en svanesång. Flyktande måste han lemna hemmet. Han for mot söder; någon tid ännu vistades han dock i nordens söder, i Danmark. Nästan midt i Kjöbenhavns Store Kongensgade, nära »marmor- kyrkans» qvarlefvor, ligger på högra sidan, när man kommer från Kongens Nytorv, en gammal röd gård (numera n:o 72). Der bodde 1793 en Thorilds vän, den i öfrigt icke alldeles välfrejdade Carl Ingman, som utom sitt hemland Sverige benämde sig Manderfeldt och bar titeln af svenskt »landtråd». Han hade inbjudit Thorild att komma till Kjöbenhavn. såsom »den rätta fristaden för alla snillen», och att taga bostad hos sig. Endast några månader uppehöll sig dock Thorild och hans trogna följeslagarinna, Gustava v. Kowsky, såsom nygifta, i Kjöbenhavn. Det är näppeligen möjligt att numera afgöra huruvida Thorild har umgåtts med P. A. Hei- berg. Så mycket vet man dock, att Manderfeldt räknade många bland Kjöbenhavns framstående författare till sina närmaste um- gängesvänner. Och i tidskriften Higsdalersedlens händelser, som Heiberg utgaf på den tiden, kallar han Thorild — utan dock att nämna honom — »en god ven»1). Det är sannolikt, att de ha ’) Jfr. Rigsdalersedlens hœndelser II, 297—298 med Thorilds Kritik öfter kritiker i Sami, skrift. Hl, 33—34. 196 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. MARS. personligen kant hvarandra, dessa två, som först här i norden riktade sina landsmäns uppmärksamhet på de sanningar, ur hvilkas djup den franska revolutionen sköt upp i dagen. Sedan år 1790 hade nu P. A. Heiberg skrifvit visa på visa, skådespel , på skådespel, satir på satir. Men detta hade också vållat honom process efter process och böter efter böter. Han var utan förmögenhet och dertill familjfader. Sedan 1790 var den derefter så frejdade romanförfattarinnan fru Gyllembourg1) hans maka; och år 1791 föddes deras son Johan Ludvig, den en men- niskoålder senare så berömde diktaren. Under tiden hade Malte Bruun växt upp och, fast blott 19-årig, redan stält sig, i kampen för de franska frihetsidéerna, vid Heibergs sida. Följande året (d. 1 Sept. 1795) skref denne till en vän: »Fægter jeg da ikke mere for friheden, der heller ikke trænger til min arm, så skal jeg dog aldrig fægte imod den». Och efter loppet af några år tystnade Heibergs politiska diktning småningom, medan Brunns höjde sig mer och mer. I att svänga satirens gissel blef den unge Malte Bruun snart sin nära 17 år äldre mästares vederlike. Början af »Aristokratisk sælskabssang», en af hans första politiska visor (utan tvifvel från slutet af 1794), må tjena som prof: »Bort jakobinskhed fra dette lag! bort frihedsskåler og alt deslige! for Monarkiets den gode sag skal våre onsker til himlen stige. gid bajonetter og gid kanoner må trygt beskærme al jordens troner! Hvær trônes skål! Næst efter tronen bör Adlen stå, og derpå forst de gemene komme. Ti gammel orden hândhæves må, trods alle næsvise nyé domme. Du hjornesten for alt kongedomme! hojbårne adel, af hjærtet tomme vi hær din skål! !) Hon omgifte sig 1801 med den efter Gustaf 111:3 mord landsflyktige svenske friherre K. F. Ehrensvärd (f. 1767 f 1815), som i Danmark antagit namnet Gyllem- bourg (liksom den äfven landsflyktige grefve K. F. Horn (f. 1763 f 1823) i Danmark kallade sig Claesson). NORDENS SKALDSKAP P 1790-TALET. 197 Dig, store Tyskland^ vi takke bör; du adelsmænd os i msengde sender. I sær i krig du mirakler gör og sejrer altid, når du ej render. Og havde fransken så grov ej været, I sikkert var til Paris marsjeret. De tyskes skål! Prins York *) er tapper og rask og snild, men hoflig, hoflig, han er tillige. Han ret ej altid behålde vil, og tit man ser ham sin plads at vigè. Til verdens lykke han længe yære andrer for sin hr. faders hære! Prins Yorkes skål! Kan retten tolkes med bædre ,fynd, end når man tolker den med kanoner? Og tör vel nogen det kalde synd, hvad konger gör for at vinde troner? O, I, som delte nys Polens rige! for Jer skal onsket til himlen stige: Gud lönne Jer!» Malte Bruun är dock ingalunda att betrakta blott och bart såsom en efterhärmare af P. A. Heiberg, fastän denne varit hans föredöme. Bruun är en sjelfständig diktare; och i lyriken står han äfven högt öfver Heiberg. Der den senare är kall och lugn, är den förre varm,- ja glödande. Bruun har mera hjerta, Heiberg mera karakter. Der Heiberg verkar såsom is, verkar Bruun såsom eld. Icke utan skäl har man skrifvit under Bruuns bild: »Rousseau ham hjærte gav, Voltaire gav ham vid.» Deras olika lynne kunde icke länge tillåta dem att följas åt. Från år 1796, då en i öfrigt alldeles opolitisk teaterstrid skilde dem, vandrade de hvar sin väg, icke vänner, om ock just ej ovänner. Också i ett annat hänseende rådde olikhet imellan P. A. Hei- berg och Malte Bruun. Heiberg var alls icke fiendtligt stämd imot den vaknande nordiska enhetstanken; men — om man un- Fredrik, hertig af York (f. 1763 t 1827), engelske konungens, Georg Ills son, anförde från 1793 de brittiska härarne i Nederländerna. 198 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. dantager Jens Kragh Host — oinfattades denna tanke näppeligen af någon med samma värme som Bruun. Äfven år 1794, då han först framträdde på författarebanan, hade F. M. Franzén låtit »svenska sånggudinnan till den danska» sjunga sina vackra verser, och R. Frankenau hade svarat i danska sånggudinnans namn. Samma år hade tryckfrihetens vän ministern A. P. Bernstorff återuppväckt den väpnade neutraliteten imellan Danmark-Norge och Sverige. Samma år hade sjelfve »aristokraten», diktaren J. Zetlitz, skrifvit i sin »Sang for den forenede danske og svenske flåde»: »vi alle Nordens stolte inænd x ■ er ei igen.» Samma år hade Franzén åter gripit i lyrans strängar och låtit höras en »Röst från Östersjön», låtit »Skandiens sköldmör» ge hvarandra handen »att stänga Bältens port». — Alla dessa nor- diska toner funno det starkaste genljud hos Malte Brunn. Nor- diska enhetssången smälte hos honom samman med frihetssången måhända fullkomligare än hos någon annan, vare sig förr eller senare. Man läse endast körerna till två verser af hans »Nordbosang»: »O, frihed, som manden gör dydig og stor, _ dit strålende tempel stå evigt i Nord!»' . »O, lighed, du herske i nordboens land! kun strålende borgerdåd adle sin mand!» I sista versen heter det: »Et folk, o kun et være folket i Nord!» och kören slutar: »O, landsmandskab, slyng med velgörende hånd om Norden ubrodelig kærligheds bånd!» Rena stodo både enhets- och frihetsidealema för Malte Bruun, och hans öppna hjerta tillät honom icke att dölja, hvad han kände. Dock måste man medgifva, att äfven han hänfördes af den yra, som i Frankrike, kämpande för friheten, dränkte sjelfva friheten i blod. Till melodi af »La marseillaise» skref han år 1795 en »Nordisk frihedssang». Sista raden, som upprepas af kören, har följande hofsamma lydelse: »I Nord på trældomsgrus skal friheds tempel stå!» NORDENS SKALDSKAP P 1790-TÀLET. . 199 Men härtill fogade han en gång följande upplysning: »Således synger den frihedsælskende monarks sig feiende borger, og mo- / narken selv hör kunne og ville synge det med. Er frihed og monarhi modsigende begreb? Jeg spörger kun derom. Dersom de ere dett så forandre man straks den sidste linie til: . I Nord på troners grus skal republiken ståls \ ' , • . ' .. . > ' \ Längst i ytterlighet gick Malte Bruun kanhända i sin rykt- bara »Aristokraternes katekismus»1), som utkom den 4 Nov. 1796. Redan två dagar senare hade Sjællands biskop N. E. Balle angifvit honom inför danska kansliet, — icke, såsom man kunnat vänta, på\den grund att författaren hade bespottat treenighetsläran »et ceteris ecclesiæ mysteriis» — utan derföre att han hade talat iro- niskt^ om »Constitutionen af 1660», om det kungliga enväldet och om arfsföljden. Han hade bl. a. låtit »en aristokrat» yttra: ’ T \ ' / '' ' ■' ' \ »at fedslens slumpetræf, en blodig sejer, et ja, fralokket dels ved truster, dels ved list, \ er mer, langt mer end nok for ret at have, når man gör en nation till arveslave.» Bruuns vänner fruktade, att han skulle blifva häktad, och de rådde honom att flykta. I en båt roddes han af tre trogna vänner till Hven. På kortare väg kunde han icke komma utom riket. Från skånska kusten följde han de starka rörelser, som hans verk- samhet och hans flykt åstadkommit i Kjöbenhavn; sjelf deltog han fortfarande med sin qvicka penna i de vittra och politiska fej- derna. Bittert var hans sinne dock ingalunda; och allvaret vexlade hos honom ofta med skämtet. Nya vänner tillvann han sig; och de hjelpte honom att sprida de nordiska enhets- och frihetstan- kames utsäde. Då dog A. P. Bernstorff den 21 Juni 1797, han, som så ihär-, digt hade motsatt sig tryckfrihetens inskränkning, han, som var upphofsmannen till det nordiska försvarsförbundet, genom hvilket norden njutit af fredens välsignelser, under det att nästan hela Europa brann i krigslågor. *) På Stockholms kongl. bibliotek finnes imellan två bref till Gjörwell (af d. 13 och 14 Aug. 1796) ett svenskt (G:s egna?) utdrag af denna lilla bok med tillfogade noter, hvilka äro ganska upplysande med afseende på tidsandan. Boken har varit mycket spridd i Sverige. 200 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. »Den faldt, den eg, i h vis udstrakte skygge Dan, Nor og Svea, hånd i hånd, omslynged’ af et nyfedt rosenbånd, midt i Europas storm sad jublende og trygge». Så sjöng Malte Brunn i sin sköna »ode», och sången rörde allas hjertan i hemmet. Atalet mot honom med anledning af ! »Aristokraternes katekismus» häfdes, och fritt vände Bruun tillbaka inimot slutet af September s. å. efter nära 11 års frivillig »lands- flykt» (om detta ord här bör användas, då han ju dock icke varit utanför det nordiska fäderneslandets gränser). Denna »landsflykt» skulle imellertid blifva försmaken till en mycket långvarigare. De nye maktinnehafvarne efter Bernstorff ville inskränka tryckfriheten; alla frihetsvännernas pennor kommo i rörelse; och Bruun skulle svikit sitt ideal, om han af falsk tack- samhetskänsla mot sina höga gynnare låtit återhålla sig från kam- pen. Ty — såsom Thorild sjöng 1792: »brott mot Sanning är — brott mot Guds majestät.» I början af December 1797 måste Bruun ånyo flykta öfver sundet. Från Malmö sände han sådana förklaringar till sina do- mare i Kjöbenhavn, att han derigenom i ungdomligt öfvermod sjelf gjorde återvändandet omöjligt. I Lund tyckes han ha velat uppslå sina bopålar för alltid. I förening med akademidocenten i litteraturhistoria L. P. Wåhlin (f. 1772 f 1834) utgaf han från nyåret 1798 några häften af tidskriften Carolina. Snart skref han svenska, äfven i bunden form, lika obehindradt som danska; och mycket i denna lilla tidskrift bär hans signatur eller vitnar om hans penna. Hans »kontubernal» var den i de akademisk- fosforistiska striderna sedermera så ryktbare kämpen P. A. Wall- mark (f. 1777 t 1858), ja, Bruun bief på sätt och vis den yttre anledningen till att Wallmark kom att spela denna sim betydelse- fulla roll. Genom Bruun lärde sig nämligen Wallmark ätt älska den dänsk-norska litteraturen, och genom den Danmark. Då detta rike så ärofullt motstått Englands lömska öfverfall i April 1801, skref han ett skaldestycke, ytterst gustavianskt; men derigenom vann han Leopolds ynnest och blef sedan dennes väpendragare. Redan i Mars 1798 hade Leopold imellertid upptäckt Bruun såsom svensk diktare, och i Svenska akademien uppläst hans »Egles bortresa.» NORDENS SKALDSKAP PA 1790-TALET. 201 Men under allt detta solsken hade åskmoln skockat sig. Biskopen i Lund, P. Munck ,(f. 1732—1803), har utan tvifvel spelat samma rol imot Brunn som biskopen i Kjöbenhavn två år tidigare. Huru Bruuns vistelse i Sverige slutades, inses bäst af hans egna ord. Från Malmö skref han den 8 April .1798 till en vän i Kjöbenhavn ett bref, som utan tvifvel är något af det sista, han skrifvit på nordisk grund. I detta utmålar han först sin glada vistelse i Lund: »Jeg dansede med pigerne, pratede med professorerne, og havde de fleste unge dosenters, adjunkters og studerendes venskab og agtelse». . . . »Således gjorde jeg regning på et særdeles skönt liv i Sverige, da der på en dag (og kontrasigneret af en person) kommer l:mo hemmelig befaling att hindre fræmmede journalers indforsel, at observere læsesælskaberne i Lund og Malmo, som jakobinske o. s. v. 2:do en förordning 1), der aldeles tilintetgör trykkfrihedens sörgelige rester, 3:tio en ordre till mig, som en person uden pas (og en farlig demokrat), at forlade Sverige inden 14 dage.» — Öfver Lübeck, Hamburg och Leipzig reste han till Paris. Frank- rike blef hans nya och gästfriare fädernesland. Aldrig glömde han dock sitt kära norden, fastän hans namn få år senare flög öfver hela Europa såsom tidens störste geograf. — När Malte Bruun drefs bort från norden, vistades stiftaren af Skandinaviska Litteratursällskapet, J. K. Höst, i Upsala och i Stockholm. Det nämda sällskapet hade stiftats i Kjöbenhavn hösten 1796. Nu skulle Höst söka för dess räkning vinna svenska leda- möter. Han, i samband med andra, vann många inflytelserika män, skalder sådana som Adlerbeth, Franzén (i Abo), Gyllenborg, Leopold och Oxenstjerna, lärde såsom Fant, Hallenberg, Thunberg, Ting- stadius och Ödmann, höga prelater såsom Lehnberg och Lindblom (den senare var biskop i Linköping). Men olyckligt var det, atten- hetsvännema, i den tidens mening, icke tillika voro frihetsvänner. G. Adlersparre och bröderna Silfverstolpe blefvo väl ledamöter; men när Höst arbetade för valet af en B. Höijer eller en Hans Järta • tyckes han ha stött på oöfvervinnerligt motstånd hos de kjöbenhavnska ledamöterna, bland hvilka »aristokrater» funnos i mängd. Följden blef, att enhets- och frihetsvännerna gingo skilda vä- gar, ja äfven nötte upp sina krafter i inbördes kamp. Derigenom måste både en^e^ssaken och fnÄe^ssaken gå förlustiga om, hvad 1) »K. M:s nådiga Kungörelse och Påbud angående ansvar för brott och förseelser emot K. M:s förordning om Skrif- och Tryckfriheten» är. undertecknad den 26 Mars 1798. 202 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS: de genom naturlig sammanslutning kunde vunnit. Ty, såsom re- dan nämts, de äro två hufvudsidor af samma sak: /bZ^saken. ;— Utaf Malte Bruuns vän, H. G. Svejstrup (f. 1770 t 1824) i Kjöbenhavn, ega vi ett bitande omdöme angående Gustaf IV Adolfs tryckfrihetsförordning af d. 26 Mars 1798. Han inledde nämligen på följande sätt sin satirisk-politiska lärodikt »Angivelsen»: »O, du, som blandt dit ælskte folk i Nord (jeg mener’det, der hist hos björnen bor) ved hin prisværdige ukase . forbed den fule skrivepest 500, f.) nu gällande lag bär fortfarande minnen, är i logisk hän- sigt ofta temligen öfverflödig (II, 501). — Grimms af hr R. (II, 502) förkastade hypotes, att -an i folkvisornas stoltan Valborg, i högan loft o. dyl., vore en till adj. »ansluten artikel», torde dock för vissa fall icke vara så alldeles oförtjent af uppmärksamhet. Pronominal-anslutning, hvarmed hr R. förstår en vidhängning af det förkortade pronomen efter ett föregående ord, såsom t. ex. i uttrycken: ta fatt på^n, ta hit'na, shär i sär1 et, se stjernan pSn m. fl., förekommer redan i de gamla lagame och träffas ofta i se- nare medeltidsskrifter. Nu mera icke rätt liden i vårdad prosa, har detta slags förkortning dock fördelen af stor lätthet och smi- 230 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. dighet, och. det hade utan tvifvel varit en vinst för språket, om man i tid tillgodogjort sig detta ypperliga medel, att undvika de släpande formerna honom och kenne (II, 536). För den, som möj- ligen kan känna sig frestad att i detta hänseende beträda ny- heternas farliga väg, rekommenderar hr R. »hofsamhet, säkert öga och fin smak», och varnar för en »tung och ovarsam hand» (II, 537). — Öfvergående till nysvenskan, anmärker hr R., att det per- sonliga pron. sedan århundraden förlorat sin genitiv, af hvilken blott en lemning från öfvergångstiden qvarstår i talesättet sins (sig) emellan (II, 540). Om ni, som tilltalsord, yttras: »Detta nyttiga språkbruk (användandet af ni till en person, upptaget i vårdad skrift under Gustavianska perioden) har icke dess mindre, nästan hela tiden, liksom förstulit sig inom den ideala verlden, och det högtidliga fördraget. Man säger allt jemt på skådebanan ni till en furste, i ett lärdt samfund till den högst uppsatte; men i um- gänget och i enskilda skriftliga meddelanden befarar man att der- med säga en ohöflighet. Ett vindkast i sällskapslifvets vanor kan till äfventyrs rubba denna föreställning, och en tongifvande person i den vackra verlden kan härutinnan mera verka med sina behag- . liga nycker, än alla snillen och forskare med samnad hand, under- stödde af alla vettets Vapen. Med förnuftsskäl besegrar man ej en fördom, som har fåfängan till bundsförvandt» (II, 540). — Din narr! skulle enligt Grimms, af hr R. anförda åsigt, ha uppkommit ge- nom tvenne uteslutningar och egentligen lyda: du och din narr; »emedan», såsom hr R. vidare efter Grimm citerar, »man kanske förestält sig vara beledsagad af en god och en ond ande, som meddelade ingifvelser.» Förklaringen är i sanning betänkligt djup- sinnig, och tager sig något egendomligt ut vid sidan af ett och annat af de anförda exemplen, t. ex. ditt domedags nöt! din dumma hund! din slyngél! (Grimm D. Gr. IV, 296). — Om det interroga- tiva hvem, lemnar hr R. den upplysning, att denna dativforms uppflyttning i nominativen »vann helgd af den vittra skolan i Gust. III:s tid» (II, 545). Samtidigt sätter ht R. »den något barbariske genit. hvems, om hvilken kan anmärkas, att han redan uti forn- frisiskan har sin like i hwammes (hwams), genit. af frågande pro- nomen hwa. — Under obestämda pronomina omnämner hr R. (II, 549) vid all den gamla genitiv^ som qvarstår i alls-köns (af all och kyn, kön = art, slag), ett ord, hvars förfall till ofattlighet för det nutida allmänna språkförståndet troligen påskyndats af ett falskt uttal. Adverbet alls är äfven genitiv. “ Andra gamla kasus- ändelser finner man bevarade i: med allo, i allo, allt i allom, allom gifvet, allra (genit. plur.). In alles och aller vitna om tyskeri. — SVENSK SPRÅKFORSKNING. 231 »Ett neut. inget, med sken af regelbundenhet, har man utan fram- gång sökt bringa upp till välde» (II, 549). Om kvar je anmärkes, att det sällan begagnas i någon kasus om personligt maskulin, ett förbehåll som nu mera icke gäller. Herr Rydqvists behandling af räkneorden är hufvudsakligen språkjemförande och vetenskapligt lärd. Af den gamla böjningen qvarstår i 1834 års lag dativen tvem (II, 557). Ännu lefva i tveggehanda och treggehanda gamla genitivformer. Begge, hvars ursprungliga skaplynne redan mot medeltidens slut var oklart för det allmänna språkbegreppet, hade i 1734 års lag helt och hållet förlorat sin genitiva bestämmelse (II, 583). Tu, ursprungligen neutr af tver (två) och i det nutida riksspråket inskränkt till några formelartade talesätt med neutralt grundbegrepp, har dock i ut- trycken: på tu man kand, klockan tu, klockan är tu öfverskridit sin rätta gräns (II, 590). Nytt och för svenskan eget är tjog (H, 595). Med ett i teoretiskt hänseende intressant och lärorikt kapitel, innehållande »Öfversigt af nominal- och pronominalböj ningen», af- slutar hr B. andra delen af sitt graminatiska verk. Tyvärr tillåter oss icke tidskriftens utrymme, på hvilket vi redan gjort allt för stora inkräktningar, att följa hr B. längre, på den väg hans lärda mödor delvis jemnat, delvis först banat genom vårt språks obygder. ' Då sannolikt också den värderade läsaren redan tröttnat vid en ciceron, som till sitt förfogande eger hvarken den öfverlägsna sak- kännedomens tvingande makt eller framställningens lockande behag, kunde, då dertill kommer, att såväl det 1863 utgifna tredje bandet (»Ordboken»), som det i två delar 1868 och 1870, utkomna fjerde bandet (omfattande »Ljudläran») af »Svenska språkets, lagar» öfver- hufvud gifva ringa stoff för en populär framställning, här lämpligt synas att nedlägga pennan. Imellertid har hr B. försett den egent- ligen vetenskapliga afhandlingen i sitt verks fjerde band med ett märkligt tilläggskapitel, öfverskrifvet »Bättskrifning och språkrik- tighet», hvilket, såsom berörande en tvistefråga för dagen, icke bör helt och hållet förbigås. I detta kapitel, hvars innehåll, under titeln »Ljudlagar och Skriflagar», äfven i särskildt aftryck blifvit den stora allmänheten tillhandahållet, vänder sig hr B. i starkt polemisk ton mot de förslag, som på sista tiden blifvit framstälda till förändringar i vår vacklande rättstafning, förslag, hvilkas grundtanke och förnämsta syfte varit, att bringa uttal och ljudbeteckning i så nära öfverens- stämmelse med hvarandra som möjligt. Af dessa »nyheter» har hr B. tagit anstöt. Derom är ingenting att sägä: tanken är fri, t 232 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. och vid afvikande åsigt kan det ej förundra, att en man med så grundade anspråk på auktoritet äfven velat göra sitt ord gällande. Hvad man dock svårligen kan gilla i en dylik meningsstrid, är, om granskningen vänder sig från _ sak och till person, om, för ändamålet att behålla öfverhand, medel begagnas, hvilka mera afse att fånga allmänbildningens lösa bifall med sarkasmer, godtyckliga deductioner in absurdum och pointerade tillvitelser, än att öfver- tyga genom lugn och opartisk bevisning. Rask har yttrat några tänkvärda hit hänförliga ord i företalet till sin »Vejledning» (XLIH, noten). För hvar och en, som genomläst hr R:s stridsskrift, bör det vara påtagligt, att förf, på mångfaldiga ställen fallit ur den ton af, låt vara skarp, men alltid upphöjd, granskning, som tillhör den utmärkte vetenskapsmannen. För den af våra ordinarie och extraordinarie qvickhufvuden mer än tillräckligt hudflängda »språk- kongressen», denna församling »af för öfrigt aktningsvärda person- ligheter, men utan litterära uppdrag och utan ansvar» (IV, 469), har äfven hr R. ett rikt förråd på stickord, och esomoftast får detta mötes »concepist», hr Artur Hazelius, personligen sitta imellan. Hvartill nu allt detta? Hvartill de ur diverse dagblad och tid- . skrifter hopletade stänkomdömena, till exempel hr Spe’s, ur Nor- disk Tidskrift för 1869, till yttermera visso två gånger (IV, 480, 520) anförda iakttagelse att ä, »bräker», ett infall så hufvudlöst, att man mot detsamma vore frestad att använda hr Spe’s egen qvickhet? Man hade icke väntat något dylikt. Att vår rättstafning lider af många brister och oegentligheter erkännes ganska allmänt och äfven af hr R. Ingen under då, om i en tid, när intresset för modersmålets studium omsider vaknat till friskare' lif, uppmärksamheten dragits äfven åt detta håll. Redan vid det flyktigaste ögnande i våra 's. k. rättstafningsläror visar sig för den granskande blicken i de många reglerna en regellöshet, som är förvånande, i de; oräkneliga undantagen en godtycklighet, som icke synes veta af några gränser, i allmänhet ett oförsvarligt åsidosättande af allt hvad grundsats heter. Men, frågar man, har då rättskrifningen några grundsatser, och framför allt några ve- tenskapliga? Det vore egendomligt nog, om just här skulle före- ligga ett område, der eftertanken hade ingenting att bestämma, der motsägelserna fräckt kunde drifva sitt spel, der godtycket, nycken, slumpen hade sig förbehållen en laglöshetens fria, oan- tasteliga republik. Det är ej heller så. Öfverallt der man an- tagit ett fonetiskt skriftspråk, vare sig att man sjelf uppfunnit ljudtecknen eller lånt dem från annat håll, har man dock alltid utgått från den grundregel, att hvar je tecken skulle representera SVENSK SPRÅKFORSKNING. 233 ett visst bestämdt ljud, eller omvändt, att samma ljud skulle åter- gifvas med ett visst bestämdt tecken. Dennas grundsats har sin fulla giltighet ännu i dag. Hvarje afvikelse derifrån vitnar an- tingen om någon brist i sjelfva ljudteckensystemet eller om en efterlåtenhét i tillämpningen, som kan bero af hvarjehanda orsaker och vara mer eller mindre ursäktlig. Då detta ämne blifvit om- ständligt behandladt i en af hr Artur Hazelius för någon tid sedan utgifven skrift: Om rätt st af ning ens grunder, med särskildt af- seende på svenska språket, en skrift lika utmärkt genom vårdadt, behagligt framställningssätt, som genom reda i tankegång och styrka i bevisning, anse vi bäst vara, att till detta arbete hänvisa en hvar, som önskar vinna närmare kännedom om en fråga, den vi icke tilltro oss att här i korthet bringa på det klara; och vi göra detta så mycket hellre, som de af hr Hazelius förfäktade åsigterna principielt öfverensstämma med våra egna. Enligt vår uppfattning af saken kan nämligen ingen annan högsta lag uppställas för rätt- skrifningen än den, att rätta sig efter uttalet; men som uttal gäller för oss, icke stockholmsjargonen med sina många »sväfvande», hopsmältande och öfverslagna ljud, utan den bildade uppsvenskens rena svenska dialektfria mål. Åt härledningen kunna vi inrymma blott en underordnad plats. Der hon ej står i uppenbar strid med uttalet, må hon tolereras, t. ex. der en numera stum konsonant sprider ljus öfver ordets etymologi, såsom i hvilken, hvad, hjul, gjuta m. fl.; må hon ega makt att återtaga hvad henne med rätta tillhör, såsom fallet är t. ex. med kärna (bereda smör), jårpe. Analogi, öfverensstämmelse i teckning, anse vi för en lag, som ej utan nödfall bör kränkas. Skrifver man tjäll, bör man ock skrifva fjäll, spjäll o. s. v. Denna regel bör iakttagas äfven vid skrifning af utländska ord, som efter långt bruk vunnit medborgarrätt i vårt språk. Derimot bryter den, som vid sidan af pangsion ställer renta, som tecknar efter hvarandra begära och fremmande, ett vacklande mellan uttal och härledning, som väl har sin rot i den enskilda smak, om hvars betydelse för rättstafningen blifvit så mycket ordat. Ja, »smaken» hair- är nu, gunås så visst, mycket olika! Hvar och en har naturligtvis smak; hvar och en har dess- utom sin smak, och hvar och en har omsider den bästa. Förgäfves skall man visa, att denna bokstafs-smak ej har någon hållbar objektiv grund, att han ingenting annat är än ett subjektivt tycke, en innött vana att se en sak blott på ett visst sätt. Det hjelper föga, ty för skäl är det inbitna, blinda tycket otillgängligt, och der det fått ordet, behöfs å motsatta sidan både mod och ihär- dighet, först för att hålla stånd och sedan för att kunna något 234 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. uträtta. Det är med afseende härpå vi, vid ett föregående till- fälle, kallat hvarje försök att bringa förnuft, ordning och öfverens- stämmelse i modersmålets rättskrifning, ett »i det närmaste lönlöst, tacklöst arbete». Der Rask tills dato misslyckats, hoppas hr Hazelius på framgång. Och hvarför icke? Tiden har dock gått framåt, ve- tandet vidgas med hvarje dag; hvarför skulle man då förtvifla om en god sak, för hvars slutliga seger, tidig eller sen, så många förnuftsskäl tala? v V. E. Öman. Undersökningar rörande lifvets och organis- mernas ursprung. Bland de snart sagdt otaliga vigtiga och svårlösta frågor, åt hvilkas utredning den moderna naturvetenskapen egnar sig med ifver och lysande framgång, är det i synnerhet en, på hvilken forskningsintresset för närvarande synes riktadt med afgjord för- kärlek. Denna fråga är följande: huru böra vi tänka oss upp- komsten af de olika former utaf växter och djur, som åtskiljas från hvarandra genom den vetenskapliga beteckningen: arter eller species? Bekant är, huru svaret på nämda spörsmål utfallit i och genom den epokgörande teorien om arternas uppkomst genom naturligt urval, hvilken efter sin ryktbaraste nu lefvande målsman erhållit benämningen darwinismen. Darwins lära, enligt hvilken allestädes inom tillvaron den regelbundna zdvecldingen från ett lägre till det högre träder i stället för det plötsliga ingripandet genom godtyckliga, oberäkneliga sÄapefeehandlingar — denna lära, följdriktigt fattad och tillämpad, innebär otvifvelaktigt ett af nu- tidens väldigaste kulturhistoriska framsteg. Likasom under det sextonde århundradet den då förkunnade »heliocentriska» åsigten inom astronomien blef uppslaget till en helt ny fysisk verlds- åskådning 1), så skulle någonting liknande kunna sägas äfven om »selectionsteorien» i dess inflytande på våra dagars naturbetrak- telse. Var Copernici reformatoriska upptäckt en af dessa veten- 1) Jmfr. härom vår uppsats Reformatorer och deras motståndare. Ett blad ur den fria forskningens historia, i Julihäftet af Framtiden år 1870. LIFVETS OCH ORGANISMERNAS URSPRUNG. 235 skåpens morgonstjernor, som bebåda annalkandet af en ny tid, så éger äfven darwinismen förtjensten af att ha öfvervunnit en betydande återstod af den ännu i vår tid fortlefvande medel- tiden. Vi ha imellertid ej nu för afsigt att ingå uti en närmare redogörelse för Darwins lära om den organiska naturens utveck- ling, hvilken dessutom till dess allmänna grunddrag torde vara bekant för Framtidens publik x). I stället önskade vi denna gång påkalla våra läsares uppmärksamhet för en annan naturvetenskaplig tvistefråga ? af stor betydenhet, hvilken står i nära samband med föremålet för Darwins undersökningar, ehuru hon ej blifvit af den engelske naturforskaren sjelf upptagen till direkt besvarande. Nämda fråga, genom hvilken vi förflyttas, så att säga, ett steg längre tillbaka i tiden, än genom den af Darwin framstälda rö- rande arternas uppkomst, lyder sålunda: huru uppstod Öfverhufvud på vår jord för första gången lifvet, de första och enklaste orga- nismerna? Vid bemödandet att härpå gifva ett tillfyllestgörande svar ha framstående representanter för den äldre och nyare natur- forskningen förts till uppställandet af läran om »sjelfalstringen» eller den s. k. generatio œquivoca2). Vi skola i det följande lemna en öfversigt af den i fråga varande lärans historia, dervid anförande de skäl, som från motsatta ståndpunkter inom natur- vetenskapen gjorts gällande för och imot densamma. Härvid an- sluta vi oss hufvudsakligast till en framställning uti ämnet af den berömde lärde Th. Huxley vid de engelske naturforskarnes möte i Liverpool i September 1870. ’) Jmfr. uppsatsen om Darwinismen af N. J. Andersson i Framliden, 5:te häftet år 1869. 2) Den tekniska termen generatio œquivoca härrör medelbart från Aristoteles. Denne använder nämligen för de föremål, hvilka äro lika till namnet, men olika till väsendet, beteckningen homonymer, hvilket uttryck Boethius i sin öfversättning af Aristoteles’ skrifter återgaf med det latinska: œquivocum. Man förstår sålunda med "»generatio æquivoca» en alstring, genom hvilken icke den alstrandes slägte eller art, utan något med densamma olikartadt, fortplantas. I stället för »generatio æquivoca» användas äfven beteckningarna generatio spontanea, g. originaria 1. g. heterogenea. Den motsatta åsigten uttryckes genom formeln: omne vivum ex ovö, d. v. s. det lef- vande uppstår endast genom ett annat lefvande, hvarvid underförstås, att hvarje art endast kan framalstra individer hörande till samma art (= generatio homogened). —- ' Skolastikerna under medeltiden formulerade problemet, i öfverensstämmelse med deras teologiska sätt att uttrycka sig, i frågan, huruvida Adam haft en nafvelsträng eller ej. Den medeltida alkemiehs ansträngningar att producera en »homunculus» gick i samma riktning som senare tiders försök att i laboratorierna framtvinga lif ur det oorganiska och döda. 236 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. 1. Vi göra dagligen den erfarenheten, att det är svårt att hindra många födoämnen att förskämmas, att en frukt, som ser frisk ut, ofta har maskar i kärnan, att kött, som utsättes för luftens in- verkan, ruttnar och uppfylles af mask, ja, att till och med det vanliga vattnet förr eller senare börjar ruttna och uppfylles af lefvande organismer, då man låter det stå i öppet kärl. När man frågade forntidens filosofer om orsaken till dessa företeelser, hade de strax ett svar till hands, som lät mycket san- nolikt. Det föll dem icke in att betvifla, att dessa lågt stående former af lif alstrades i de ämnen, der de förkommo. Lucretius, som druckit djupare ur vetandets bägare än mången annan skald i äldre och nyare tider, talar mera som filosof än som skald, när han utbrister: »Med rätta har jorden fått namn af moder, ty allt frambringas af jorden; äfven nu framgå ur henne många lefvande skapelser, i det de utveckla sig af regnvatten och solvärme». ÇDe rerum natur a V. 793—96).. Den grundsatsen i forntidens veten- skap, att »det enas undergång är det andras födelse», framträdde i sin populära drägt i den tron, att fröet måste dö, innan plantan kan uppspira, en tro som var så vidt utbredd och så djupt inro- tad, att apostelen Paulus åberopar den i en af de mest lysande yttringarna af sin glödande vältalighet (1 Kor. 15: 36). »Du dåre», säger han, »det du sår blifver icke lefvande, om det icke dör.» Att lif kan framgå ur och verkligen framgår ur hvad som icke har lif, var således antaget både af filosoferna, skalderna och sjelfva folket hos de mest upplysta nationer för 1800 år sedan och fortfor att vara det lärda och olärda Europas gängse åsigt hela medeltiden igenom, ända till sjuttonde århundradet. Det räknas allmänt till den berömde engelske naturforskaren Harveys många förtjenster, att han var den förste, som ådagalade, att fakta stodo i strid med denna, så väl som med mången annan genom sin ålder vördnadsvärd auktoritetstro. Vi kunna imel- lertid icke finna någon tillräcklig grund för ett dylikt antagande. Af Harveys arbete Exercitationes de Generatione framgår, att han antog att alla djur och växter uppkomma från hvad han kallar ett »primordium vegetale», ett uttryck som nu för tiden skulle kunna återgifvas med »ett vegetativt frö», och om detta säger han, att det är »oviforme» hvilket icke nödvändigt innebär, att det skall ha äggets gestalt, utan endast att det har dess natur och beskaf- fenhet. Men att detta »primordium vegetale» nödvändigt alltid LIFVETS OCH ORGANISMERNAS URSPRUNG. 237 skall härstamma från en lefvande moder, säger Harvey ingenstädes. Fastmera nyttjar han uttryck, som antyda en fullständig tro på sjelfalstringen. Öfverhufvud är ämnet för hans skrift icke alstringen, utan utvecklingen. ,Det första bestämda uttalandet af den hypotesen, att allt lif utvecklat sig ur ett äldre, förut tillvarande lifsfrö, kom från en yngre samtida till Harvey, en lärjunge af samma skola, italienaren Francesco Redi — en af de kunskapsrikaste och mångsidigast be- gåfvade män, lika utmärkt som filolog, skald, läkare och natur- forskare —- som genom sitt för 200 år sedan utgifna arbete Esperienze intorno alla general lone degTinsetti skänkte verlden den tanke, hvilkens senare utveckling vi här vilja skildra. Redi’s bok upplefde på tjugo år fem upplagor. Den utomordentliga en- kelheten i hans försök och klarheten i hans bevis skaffade hans åsigter och deras konseqvenser nästan allmänt insteg. Redi gjorde sig icke mycket hufvudbry med spekulativa be- traktelser, utan vände sig blott på den experimentala vägen mot vissa fall af förment sj elf alstring. »Här äro några döda djur eller köttstycken. Jag utsätter dem för luften i värmen, och få dagar derefter äro de fulla med maskar! Man säger mig att dessa alstras i det döda köttet. Men om jag lägger dylika ämnen i fullkomligt friskt tillstånd i ett kärl och binder öfver det med fint tyg, visar sig icke en enda mask, oaktadt de döda ämnena ruttna alldeles som förr. Det är således tydligt, att maskarne icke alstras genom köttets förmultnelse, och att orsaken till deras alstrande måste vara någonting, som utestänges af tyget. Man skall icke heller länge förblifva i ovisshet om, hvilka dessa fasta smådelar äro, ty spyflugorna svärma, lockade af köttets lukt, omkring kärlet och lägga, drifna af en stark, ehuru här missledd instinkt, på tyget ägg, af hvilka strax maskar utkläckas. Vi komma således ound- vikligen till den slutsatsen: maskarne alstras icke af sig sjelfva i köttet, utan äggen, som frambringa dem, ditföras genom luften af flugorna.» Dessa försök äro så enkla, att de nästan förefalla oss barns- liga, och man kan icke annat än förundra sig öfver att ingen förut försökt sig på dem. Oaktadt sin enkelhet förtj ena de dock att väl studeras, ty alla sedermera i dessa ämnen anstälda försök äro gjorda efter det af dén italienske forskaren uppstälda schemat. Då resultaten af hans försök voro de samma, huru olika än de äm- nen voro, som han använde, uppstod helt naturligt hos Redi den föreställningen, att i alla dylika fall, der lif tyckes alstras i döda ämnen, den sanna förklaringen var, att ett lefvande frö kom in i 238 FRAMTIDEN. FJERDE XrGÂNGEN. 1871. MARS. dem utifrån. Sålunda antog den hypotesen, att det lefvande alltid uppkommer från ett förutvarande lif, en bestämd gestalt, och kunde numera göra anspråk på att tagas i betraktande och att i hvart särskildt fall vederläggas, innan grundlige tänkare kunde medgifva, att lif uppstår på något annat sätt. Då vi så ofta måste nämna denna hypotes, vilja vi för korthetens skull kalla den biogenesis- hypotesen, och den motsatta läran, att lif kan framgå ur det döda, dbiogenesish-jpotesen (= »generatio æquivoca»). I sjuttonde århundradet var som sagdt den sistnämda åsigten den rådande, den som stöddes af gammal häfd och auktoritet, och det bör här anföras, att Redi icke undgick stora upptäckares van- liga öde, att nödgas försvara sig mot anklagelsen för angrepp mot skriftens auktoritet; ty hans motståndare invände, att alstrandet af bin i ett lejons kadaver i Domareboken angifves som källan till den berömda gåta, med hvilken Simsön satte filisteerna i för- lägenhet: »af frossaren utgick mat och sötma af den starka»! Trots denna öfvermakt kämpade Redi förträffligt för biogene- sen, utrustad med det kraftiga vapen, som ligger i bevisade fakta. Men man bör icke förbise, att han uppfattade denna lära på ett sådant sätt, att han, om han nu lefvat, otvifvelaktigt skulle räk- nats till försvarame af sjelfalstringsläran. Redis lära kan sam- manfattas i satsen: »omne vivum ex vivo». Längre gick han icke. Det är ett märkvärdigt vitnesbörd om ‘hans vetenskapliga försig- tighet och opartiskhet, att han, ehuru han ganska riktigt uttänkt, på hvad sätt maskarne komma in i frukt och galläplen, oförbe- hållsamt medgifver, att bevisen för riktigheten af denna förmodan ännu icke voro tillräckliga, och han föredrager derföre det anta- gandet, att de framalstras genom en ombildning af sjelfva det lef- vande växtämnet. Han betraktar dessa utväxter såsom organer, medelst hvilka växten föder djuren, och anser denna alstring af be- stämda djur som den djupare afsigten med danandet af galläplen och vissa frukter. En dylik förklaring gifver han på tillvaron af parasitdjur i menniskokroppen. Biogenesishypotesen fortgick nästan ett århundrade obehin- dradt i sin segerbana. Mikroskopet uppenbarade en så sammansatt bygnad hos de lägsta öch minsta lefvande varelser och så rikliga resurser till deras alstrande genom frön, att abiogenési shypotesen måste förekomma icke endast osann, utan rentaf orimlig. Den var derföre nästan enhälligt förkastad, då Needham och Buffon åter upptogo frågan i medlet af adertonde århundradet. När ett stycke af ett djur eller en växt lägges i vatten, upp- löses det småningom, och allteftersom detta försiggår, börjar vattnet lifvets oçh organismernas ursprung. 239 hvimla af små lifliga varelser, de s. k. infusionsdjuren, hvilka utan mikroskopets tillhjelp är alldeles osynliga, ja, af hvilka många, i det adertonde århundradets mikroskop endast kunde visa sig som punkter och linier. Med stöd af åtskilliga teoretiska skäl betviflade Buffon och Needham, att Redis hypotes kunde tillämpas på infusionsdjuren, och Needham ville på grund af en mycket riktig tanke underkasta frågan experimentets prof. «Om dessa infusionsdjur komma af frön», sade han, »måste dessa frön antingen finnas i mossan, af hvilken infusionen är tecknad, eller i vattnet, som är hegagnadt till densamma, eller slutligen i luften öfvér den. Alla fröns lifs~ kraft -tillintetgöres af hetta. Om jag således kokar infussionen, om- sorgsfullt tillproppar den, väl tillkittar proppen och sedan upp- hettar kärlet genom att nedgräfva det i het aska, måste alla de frön, som kunna vara förhanden, nödvändigt dödas. Om jag der- efter tager bort infusionen och låter den afkylas, skall det — såvida Redis hypotes håller streck — icke utveckla sig några små- djur i densamma, hvarimot sådana småningom skola framträda, i fall de icke äro beroende af några förut förhanden varande frön, utan alstras af ämnena i sjelfva infusionen.» Och Needham fann att under de omständigheter, under hvilka han anstälde sina för- sök, smådjur utvecklade sig i infusionen, när så lång tid förgått,, att de kunde utveckla sig. I många af sina undersökningar hade Needham arbetat till- samman med Buffon och resultaten af deras försök stämde för- träffligt öfverens med den store fransmannens hypotes om »de or- ganiska molekylerna». Denna gick nämligen’ ut på, att lifvet är en omistlig egenskap hos vissa oförstörbara smådelar, som finnas i alla lefvande ting och ha vissa från dem oskiljaktiga krafter,, genom hvilka de skilja sig från den liflösa materien. Hvarje lef- vande organism är bildad genom en öfvergående förening af dessa, molekyler. De förhålla sig till densamma som de enskilda vatten- delarne till ett vattenfall eller en hvirfvelström. Organismens for- mer bestämmas sålunda af kampen mellan de yttre vilkoren och de krafter, som bo i dess organiska smådelar, och liksom försto- randet af en vattenhvirfvel endast tillintetgör en gifven form, men lemnar vattendelarne med alla de i dem inneboende krafter öfriga, äfvenså är hvad vi hos en växt eller djur kalla förruttnelse eller död endast ett sönderbrytande af formen, endast ett upphörande af de band, som förenade dess organiska smådelar, hvilka nu sät- tas i frihet såsom infusionsdjur. 240 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. Man finner lätt, att denna lära icke sammanfaller med abio- genesen, med hvilken hon så ofta förvexlas. Enligt Buffons hypo- tes är ett stycke kött eller knippa hö endast dödt i inskränkt me- ning; köttet är en död oxe, hö ett dödt gräs, men oxens eller höets organiska smådelar äro icke döda, utan tvärtom färdiga att uppenbara sin lifskraft, så snart den ox- eller gräshamn, som hål- ler dem fängslade, spränges genom uppblötningen i vattnet. Hy- potesen skall i deras ögon, som vilja vara nog rättvisa att ihåg- komma, att den framstäldes innan den nyare kemien och den nyare optiska kemien blifvit till, stå som en sinnrik och frukt- bar tanke. Ej lång tid derefter var det åter en italienare, abbén Spal- • lanzani, i skarpsinne, snille och lärdom en värdig efterföljare af Redi, som underkastade Needhams försök och slutsatser en experi- mental kritik. »Förutsatt att Needhams försök gåfvo de resultat han beskref, bevisade de äfven hvad de skulle bevisa? Var det icke möjligt, att han först och främst icke lyckats fullständigt utesluta luften med sitt kitt och sina proppar, och för det andra, att han icke tillräckligt upphettat infusionen, och den öfver denna befintliga luften?» Båda dessa tvifvelsmål upphöjde Spallanzani till visshet genom att visa, att då glaskolfven, som innehöll infu- sionen, blef lufttätt tillsluten genom halsens igensmältande och derefter i tre fjerdedels timme utsatt för värmen af kokande vat- ten, utvecklade sig i densamma aldrig några smådjur Man måste medgifva, att Spallanzanis försök och bevis utgjorde en fullständig vederläggning af Needhams. Men endast alltför lätt glömma vi, att ett är att vederlägga en sats, ett annat att bevisa sanningen af den lära, som direkt eller indirekt är den vederlagda åsigtens motsats, och vetenskapen visade snart, att äfven om Needham hade fullkomligt orätt, följde deraf dock icke, att Spallanzani hade full- komligt rätt. Den nyare kemien, ett barn af det adertonde århundradets sista hälft, skred imellertid framåt och stod snart ansigte mot an- sigte med de stora frågor, som biologien förgäfves sökt att lösa utan dess tillhjelp. Syrets upptäckt ledde till grundläggandet af en vetenskaplig teori för andedrägten och till en undersökning af de märkvärdiga vexelverkningarna mellan organiska ämnen och detta grundämne. Förhandenvaron af fritt syre visade sig vara ett af vilkoren för lifvet så väl som för de märkvärdiga förän- dringar i de organiska âmnenaÇ som vi känna under namn af jäs- ning och förruttnelse. Härmed hade frågan oin infusionsdjurens uppkomst inträdt i ett helt och hållet nytt skede. »Ty hvad kunde LIFVETS OCH ORGANISMERNAS URSPRUNG. 241 icke i Spallanzanis försök hafva föregått med de organiska ämnena eller med syret i luften? Hvilken säkerhet egde man för att den utveckling af lif, som skulle hafva (egt rum, icke blifvit hindrad eller hämmad af dessa möjliga förändringar? Striden måste således upptagas ånyo. Det var nödvändigt att förnya försöken under sådana förhållanden, att man kunde vara säker på att hvarken luftens syre eller sammansättningen af de organiska ämnena undergått förändringar, som gjorde det omöjligt att lefva för organiska varelser. Schulze och Schwann upptogo frågan från denna synpunkt 1836 och 1837. Luftens genomgång genom rödglödgade glasrör eller stark svafvelsyra förändrar icke dess syrehalt, men måste nödvändigt hämma och tillintetgöra alla i luften upptagna orga- niska ämnen. Dessa experimentatorer uppfunno derföre inrättnin- gar, genom hvilka de försäkrade sig om att all den luft, som skulle komma i beröring med en kokt infusion, antingen gick igenom rödglödgade glasrör eller genom stark svafvelsyra. Det resultat de uppnådde var, att i en sålunda behandlad infusion utvecklade sig alldeles ingenting, hvarimot lefvande organismer hastigt och i stor mängd uppträdde i samma vätska, när hon sedermera blef utsatt för luften. Dessa försöks tillförlitlighet har an blifvit bestridd, än åter försvarad, men om man medgifver deras bevisningskraft, är allt hvad de verkligen bevisa det, att den behandling, som luften undergick, förstörde något, som var nödvändigt för att lif skulle utveckla sig i infusionen. Detta »något» kunde vara luftformigt, flytande eller fast; att det just skulle bestå af frön, var endast en mer eller mindre sannolik hypotes. Samtidigt med dessa försök gjorde Cagniard de la Tour en märkvärdig upptäckt. Han fann att den vanliga jästen består af en ofantlig mängd små växter. Mustens jäsning under vin- och ölberedningen åtföljes alltså af en hastig utveckling och bildning af dessa jästsvampar (Torulæ). Såvida alltså jäsningen åtföljes af en utveckling af mikroskopiska organismer i oerhörd mängd, blef den en med upplösningen af en animalisk eller vegetabilisk .infusion beslägtad process, och den tanken låg nära till hands, att orga- nismer på ett eller annat sätt vore orsak både till jäsningen och förruttnelsen. Kemisterna med Berzelius och Liebig i spetsen logo i början deråt; men år 1843 underkastades denna åsigt af en på den tiden ännu ung man, som sedermera uppnått en lika hög plats inom matematiken, fysiken och fysiologien, den berömde Helm- holtz, experimentets prof genom en lika vacker som afgörande uppfinning. Han skilde en förruttnande eller jäsande vätska från Framtiden. Band 5. 16 242 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. en, som kunde gâ i förruttnelse eller jäsning, men ännu icke gjort det, genom en hinna, som tillät vätskorna att blandas, men hin- drade fasta kroppar att gå igenom. Resultatet var, att ehuru de för förruttnelsen eller jäsningen mottagliga vätskorna upptogo i sig produkterna af de förruttnelse- eller jäsningsprocesser, som försiggingo på andra sidan om hinnan, gingo de sjelfva hvarken i förruttnelse på vanligt sätt eller i jäsning, ej heller uppstodo i denna någon af de organismer, som voro så talrika i den rutt- nande eller jäsande vätskan. Orsaken till utvecklingen af dessa organismer måste derföre ligga dold i något, som icke kan gå ( genom hinnor, och då Helmholtz’ undersökningar i tiden gingo långt före Grahams undersökningar angående »Colloidema» (lim- aktiga ämnen, som endast upplösas ytterst långsamt, och dervid bilda geléartade substanser), kom han helt naturligt till den slut- satsen, att den af hinnan uteslutna agensen måste vara ett fast ämne. Närmare granskadt, inskränkte Helmholtz’ försök möjlig- heterna till följande: det, som åstadkommer jäsning och förrutt- nelse och på samma gång framkallar bildandet af lefvande varel- ser i en för dessa processer mottaglig vätska, är hvarken en luftart eller en vätska, utan antingen en »colloïd» eller ett i mycket fina, fasta smådelar upplöst ämne. Schröders, Duschs och Tyndalls försök hafva ådagalagt, att den vanliga luften hvimlar af utomordentligt fina, fasta smådelar, att dessa nästan fullständigt kunna tillintetgöras af värme, och att de hållas borta och luften göres optiskt ren, när man låter den gå génom bomull. Pasteur har visat, att bland dessa fasta små- delar verkligen finnas frön, som i lösningar af passande beskaf- fenhet kunna framkalla lefvande organismer. Låtom oss nu sammanfatta hela denna långa kedja af erfa- renheter! 1. Det är bevisligt, att en vätska, som företrädesvis är egnad att utveckla de lägsta former af lefvande varelser, men hvarken innehåller frön till sådana eller proteinföreningar, alstrar dessa organismer i oerhörd mängd, om hon utsättes för vanlig luft, hvar- imot en sådan utveckling icke eger rum, om den luft, med hvilken hon sättes i gemenskap, på mekanisk väg blifvit siktad från de fasta smådelar, som i allmänhet sväfva i densamma och genom lämpliga medel kunna göras synliga. 2, - Det är bevisligt, att den allrastörsta delen af dessä små- delar förstöras af hetta, och att några af dem äro frön eller lef- vande smådelar, som äro i stånd att frambringa samma slags orga- nismer som uppstå, när vätskan utsättes för icke renad luft. LIFVETS OCH ORGANISMERNAS URSPRUNG. 243 3. Det är bevisligt, att tillsättandet till den vätska, med hvilken experimentet skall anställas, af en droppe, som veterligen innehåller dessa små lefvande varelser* framkallar samma fenomeÉ i densamma som dess utsättande för icke siktad luft. 4. Slutligen har det visat sig, att dessa lefvande smådelar äro så fina, att man utan ringaste svårighet kan antaga, att de sväfva i den vanliga luften. I anseende till deras lätthet och den stora utbredningen af de organismer som frambringa dem, är det omöjligt att tänka sig, att de icke skulle sväfva i atmosferen i tiotusental. De direkta och indirekta bevisen för biogenesens giltighet för alla lefvande varelser hafva således en icke så liten vigt. Den enda uppgift från motsatta sidan, som förtjenar upp- märksamhet, är den, att lufttätt slutna vätskor, hvilka varit utsatta för stark och långvarig hetta, stundom, när de öppnats, visat sig innehålla lågt stående organismer. Det svar härpå, som ligger närmast till hands, är, att sanno- likt ett eller annat fel blifvit begånget vid dessa försök, emedan de dagligen anställas i största skala med. ett alldeles motsatt re- sultat. Hvart år konserveras kött, frukter och grönsaker — före- mål som gifva de för förruttnelse och jäsning mest utsatta in- fusioner —, till ett belopp af flere tusen tunnor efter ett förfarings- sätt, som icke är någonting annat än en tillämpning af Spallan- zanis försök. De saker, som skola konserveras, kokas väl i en blecklåda med ett litet hål, som tillslutes, när all luft i lådan blifvit ersatt af ånga. Efter denna behandling kunna de hålla sig i åratal utan att ruttna, jäsa eller förskämmas. Detta kommer sig icke deraf, att syret är utdrifvet, ty det är bevisadt, att förrutt- nelse och jäsning icke fordra förhandenvarandet af fritt syre; icke heller deraf, att lådorna äro lufttomma, ty »vibrioner» och »brakterier» kunna, såsom Pasteur visat, lefva utan luft eller fritt syre; och — såsom de, hvilka haft den olyckan att vara ombord på ett med illa tillslutna lådor försedt skepp, väl veta — det är icke heller derföre, att icke de kokta kött- och grönsakerna mycket väl kunna ruttna eller öfvergå till jäsning. Hvilken kan orsaken då vara, pm icke att fröen äro uteslutna? Abiogenisterna tyckas böra besvara denna fråga, innan de fordra, att man skall göra afseende på nya försök af alldeles samma slag. Och äfven om resultaten af de antydda försöken äro aldrig så säkra, följer icke deraf att en »abiogenes» har egt rum. Lef- vande organismers förmåga att uthärda hetta är, som bekant, mycket olika och beror till en viss grad på det omgifvande mediets 244 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. kemiska och fysiska egenskaper. Om vi på vetenskapens nuva- rande ståndpunkt måste välja mellan att antaga antingen att frön kunna uthärda en högre värmegrad, än som hittills varit kändt, eller att atomerna af död materia — utan att dertill kan an- gifvas någon giltig eller förnuftig grund — skulle kunna ordna sig på nytt till lefvande organismer af alldeles samma beskaffenhet som de, hvilka bevisligen ofta frambringas på annan väg, kunna vi icke fatta, att valet ett enda ögonblick kan vara tvifvel- aktigt. Men dermed vare icke sagdt, att en abiogenes aldrig egt rum eller kan komma att ega rum. Medan organisk kemi, molekular- fysik och fysiologi ännu äro i sin barndom och för hvar dag göra underbara framsteg, skulle det vara dumdristigt att påstå, att icke de vilkor, under hvilka materien antager de för lifvet karakteristiska egenskaperna, en vacker dag skulle kunna åstadkommas genom konst. Och blicka vi tillbaka i det förflutna, finna vi ingen led- tråd i fråga om den första början till lif, och kunna icke bilda oss någon bestämd föreställning om vilkoren derför. Tro, i ordets vetenskapliga betydelse, är en allvarsam sak och fordrar starka skäl. Vid frånvaron af alla vitnesbörd skulle det derföre vara ett missbruk af ordet, om vi sade, att vi trodde det eller det i fråga om sättet, hvarpå de former, lifvet iklädt sig, blifvit till. Men det kan vara tillåtet att förmoda, hvad man icke har rätt att tro; och kunde vi skåda tillbaka öfver de oerhörda tidrymder, som lemnat spår efter sig i djur- och växtlemningar, till den ännu af- lägsnare tid, då jorden endast genomgick kemiska och fysiska förändringar, hvilka hon lika litet ånyo kan upplefva, som en menniska kan lefva om sin barndom igen, då skulle vi vänta att se, huru ett lefvande alstringsslem utvecklade sig ur den liflösa materien. Vi skulle vänta att se lifvet börja med ytterst enkla former, begåfvade — likasom vår tids svampar — med förmåga att dana nytt alstringsslem ur sådana ämnen som kolsyrad ammo- niak och vinstensyrade salter, alkaliska och jordartade fosfor- föreningar och vatten, utan tillhjelp af ljuset. Detta är historien om de framsteg, Redis stora biogeneslära gjort. Med den nyss antydda inskränkningen tyckes hon ända till närvarande stund ha segrat utefter hela linien. LIPVETS OCH ORGANISMERNAS URSPRUNG. 245 2. Den utmärkte forskare, af hvilkens åsigter i ämnet vi här lemnat en sammanträngd Öfversigt, är, som man finner, icke en principiel motståndare till antagandet af möjligheten utaf en »generatio æquivoca». Väl bestrider Huxley sjelfalstringshypotesens giltighet för nutiden, men lemnar derimot oafgjordt, huruvida icke en »abiogenes» kan tänkas ha egt rum någon gång under jordens af oss så föga kända urtid. Från ett annat håll inom den samtida naturforskningen har man tagit steget fullt ut. En framstående tysk vetenskapsman, prof. Ernst Häckel i Jena, författare till de högst förtjenstfulla skrifterna Generelle Morphologie der Organismen (1866) och Natürliche Schöpfungsgeschichte (2:dra uppl., 1870), uppträder såsom en af de främste i ledet bland försvararne af »autogoniens» eller sjelfalstringens tänkbarhet äfven på vår planets nuvarande utvecklingsstadium. Till stöd för detta sitt antagande hänvisar Häckel i synnerhet på de s. k. monererna, d. v. s. de ytterst outvecklade öfvergångsformationema mellan det oorganiska området och den primitiva cellen. Monererna, om hvilkas veten- skapliga undersökning Häckel inlagt mycken'förtj enst, äro till sin yttre gestalt strukturlösa slemklumpar, i stånd att sammandraga och åter utvidga sig. De gränsa omedelbart intill de lägsta hafs- invånarne, rhizopoderna, hvilka dock, till skilnad från monererna, äro försedde med ett kalkskal. Deras fortplantning sker, oberoende af könsförhållanden, förmedelst en vid en viss tidpunkt af sig sjelf inträdande itudelning, hvarigenom af den ena moneren uppstår tvenne. — Men låtom oss höra, huru Häckel sjelf motiverar sitt åskådningssätt angående »den naturliga skapelsen!» »Försöken att besvara frågan om möjligheten af en autogoni eller sjelfalstring», yttrar Häckel i sin under form af föreläsningar utgifnä/ skrift Natürliche Schöpfungsgeschichte, »ha ännu icke ledt till något säkert positivt resultat. Men vi måste akta oss för att tro, att genom dessa experiment omöjligheten af en ursprunglig alstring öfverhufvud blifvit ådagalagd. De fleste naturforskare, som sträfvat att på den experimentala vägen afgöra nämda fråga, och som vid användandet af alla möjliga försigtighetsmått icke sågo några organismer uppstå, uppstälde på grund af detta negativa resultat genast det påståendet: »det är öfverhufvud omöjligt, att organismer uppstå af sig sjelfva, utan att födas af föräldrar». Detta lättsinniga och förhastade påstående stödde de endast och allenast på det negativa resultatet af sina experiment, som dock , 246 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. icke kunde bevisa någonting vidare, än att under'de eller de af experimentatorerna framkallade, i hög grad artificiela förhållandena ingen organism bildade sig. I intet fall kan man af dessa försök, hvilka mestadels anstäldes under de onaturligaste vilkor, draga den slutsatsen, att den ursprungliga alstringen öfverhufvud är under alla förhållanden omöjlig. Omöjligheten af densamma kan aldrig en gång för alla bevisas. Ty huru kunna vi veta, om icke i denna äldsta urtid helt andra förutsättningar funnos till än nu — förut- sättningar, hvilka gjorde en ursprunglig alstring möjlig? Ja, vi kunna till och med med fullkomlig säkérhet påstå, att de allmänna lifstilkoren under primordialtiden måste hafva varit helt olika mot nutidens. Må vi blott ihågkomma det faktum, att de oerhörda massor af kol, som vi nu finna aflagrade i de primära stenkols- lagren, först genom växtlifvets verksamhet öfvergått till fast form, och att de utgöras af de väldigt sammanpressade och förtätade lemningarna af otaliga växtlik, hvilka hopat sig under många millioner år. Men på den tid, då organismer för första gången uppkommo genom ursprunglig alstring på den afsvalnade jord- skorpan, efter vattnets öfvergång till flytande form, var denna ofantliga qvantitet af kol för handen i en helt annan form, san- nolikt till största delen fördelad i atmosferen under form af kol- syra. Atmosferens hela sammansättning var således utomordent- ligt olik den nuvarande. Vidare voro, såsom man kan sluta af kemiska, fysikaliska och geologiska grunder, atmosferens täthets- tillstånd och elektriska förhållanden nödvändigtvis helt andra. Likaledes var den kemiska och fysikaliska beskaffenheten af det urhaf, som då betäckte hela jordytan, alldeles egendomlig. Dess temperatur, täthet, salthalt m. m. måste hafva varit mycket olika de nuvarande hafvens. Således kunna vi åtminstone icke bestrida, att på denna tid, under helt andra förhållanden, en ursprunglig alstring var möjlig. Men härtill kommer vidare, att genom kemiens och fysiolo- giens nyare framsteg det gåtfulla och underbara, som i och för sig tyckes ligga i den så mycket bestridda och dock nödvändiga uralstringen, till större delen eller egentligen helt och hållet skingrats. Det är ännu icke femtio år Sedan alla kemister påstodo, att vi icke äro i stånd att på artificiel väg i våra laboratorier framställa någon sammansatt kolförening eller en s. k. »organisk förening». Endast den mystiska »lifskraften» skulle kunna åstad- komma ' dessa föreningar. Då år 1828 Wöhler i Göttingen för första gången faktiskt vederläde denna dogm och på artificiel väg af rent oorganiska kroppar (cyan- och ammoniakföreningar) fram- LIFVETS OCH OKGANISMERNAS URSPRUNG. 247 stälde det rent »organiska» urin-ämnet, bief man derföre i högsta grad öfverraskad. I nyare tider har det nu genom den syntetiska kemiens framsteg lyckats att rent artificielt ur oorganiska sub- stanser framställa en stor mängd sådana »organiska» kolföreningar t. ex. alkohol, ättiksyra, myrsyra m. m. Till och med många i hög grad komplicerade kolföreningar sammansättas nu genom konst, så att all utsigt är för handen att äfven de mest samman- satta och tillika nyttigaste af alla, ägghvitföreningarna eller plasma- kropparna, förr eller senare skola frambringas med konst i våra laboratorier. Men derigenom har det djupa svalg mellan organiska och oorganiska kroppar, som man förut allmänt fasthöll, till en stor del eller egentligen helt och hållet blifvit undanröjdt och vägen banad för föreställningen om ursprunglig alstring. Af ännu större, ja af den allrastörsta vigt för hypotesen om uralstring äro slutligen de högst märkvärdiga monererna, icke endast de enklaste bland alla hittills kända organismer, utan rentaf de enklaste som kunna tänkas. Af dessa »organismer utan orga- ner» känna vi redan sju olika slägten, bland hvilka några lefva i sött vatten, andra i hafvet. I fullkomligt utbildadt och fritt rörligt tillstånd förete de ingenting vidare än en strukturlös liten klump af en ägghvitartad kolförening. Endast genom sattet för sin fort- plantning och utveckling samt upptagandet af födan skilja sig slägtena och arterna något litet. Genom upptäckandet af dessa organismer, som är af den allrastörsta betydelse, förlorar anta- gandet af en uralstring största delen af sina svårigheter. Ty då de ännu sakna all organisation, all åtskilnad mellan olikartade delar, då alla lifsfunktioner förrättas af en och samma likartade och formlösa materia, så kunna vi mycket väl tänka oss deras uppkomst genom sjelfalstring. Då vi nu äro i stånd att i våra kemiska laboratorier med konst framställa dylika sammansatta kolföreningar, så har man alls ingen grund att antaga, att icke äfven i den fria naturen förhållanden finnas, under hvilka dylika föreningar kunna uppstå. Så ofta man i forna tider sökte bilda sig ett begrepp om sjelfalstringen, strandade detta bemödande mot den organiska sammansättningen hos alla då kända organismer, äfven de enklaste. Först sedan vi lärt känna monererna och, i dem påträffat organismer, som alldeles ej äro sammansatta af organer, utan bestå blott af en enda kemisk förening och det oaktadt växa, skaffa sig näring och fortplanta sig, är den hufvud- sakliga svårigheten undanröjd, och sjelfalstringshypotesen har derigenom vunnit en grad af sannolikhet, som sätter den i stånd 248 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. att fylla luckan mellan Kants kosmogoni och Lamarcks descen- densteori. De första moneremas uppkomst genom sjelfalstring var ett na- turligt och nödvändigt resultat af jordens egen utvecklingsprocess. Hvad beträffar de ännu i dag lefvande monererna, så ha vi i fråga om dem att välja mellan följande alternativ: antingen härstamma de verkligen direkte från de tidigast uppkomna, äldsta monererna, och i så fall ha de i millioner år fortplantat sig i oförändrad gestalt, eller ha de uppstått vid en mycket senare period af jordens utvecklingshistoria, och under denna förutsättning kan en sjelf- alstring lika väl ega rum ännu i dag. Uppenbarligen har det sistnämda antagandet vida större sannolikhet för sig, än det första. Besluta vi oss ej för antagandet af sjelfalstringens möjlighet, blir följden den, att vi nödgas taga vår tillflykt till tron på en »öfvernaturlig skapelse», d. v. s. till en för det vetenskapliga för- ståndet alldeles ofattbar föreställning. Förutsätta vi derimot sjelf- alstringen såsom gifven, så föras vi derigenom till insigt i det på alla punkter obrutna sammanhanget mellan jordens egen och de af henne, framalstrade organismernas utveckling.» Så långt Häckel. De skäl, hvarmed denne forskare söker ådagalägga rimligheten af en7 »generatio æquivoca», kunna anses som en sammanfattning af hvad som för närvarande kari anföras till den ofvannämda lärans försvar. Det afgörande utslaget i tvistefrågan rörande lifvets ursprung torde böra väntas från ett annat vetenskapsområde än det empiriska, nämligen från förnufts- vetenskapen/eller filosofien. A. F. Åkerberg. 249 Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. L Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess om- bildning genom kristendomen. Lyssna till den granens susning, x Vid hvars rot ditt bo är fästadt! (finskt tänkespråk.) I anledning af C. Hauchs »Bemerkninger over nogle ved Christen- dommen modificerede Oldtidsminder i vore Viser fra Middel- alderen.» I »Ny Række» af 'Afhandlinger og cesthetiske Betragtninger âf C. Hauch står den skarpsinniga och intressanta skrift införd, hvilken närmast gifvit anledning till denna uppsats. Professor Hauch har nästan uteslutande betraktat Danmarks folkvisor ur den synpunkt, som ofvan anförda titel utvisar. I det vi för att rikta, svenska läsares uppmärksamhet på denna högst värdefulla afhandling, hvilken väl förtjenar att i original studeras, i kortaste öfversigt påpeka hufvudpunkterna i prof. Hauchs framställning, är det vår afsigt att meddela de svenska motstycken till de af honom anförda visor och vers, som i våra samlingar återfinnas, samt äfven andraga några andta, med de förra beslägtade svenska och norska medeltidsqväden, hvilka i någon mån tyckts oss vara egnade att vidga och belysa det förelagda ämnet, synnerligast med hänsyn till det faktum, att många hedniska föreställningar, långt ifrån att af kristendomen hafva kunnat utrotas, blott bytt om skrud, för- ändrats, ofta nog till det sämre, och obemärkt qvarlefvat, stundom ända till våra dagar. Då våra folkvisor i början af detta århundrade (1814— 1816) först utgåfvos af flitiga samlare, väckte de ett välför- tjent uppseende för sin poetiska skönhet. Dock påpekade redan på Geijer i sin hittills oöfverträffade och kanske oöfverträff- iga »essay», hvilken står såsom inledning i första bandet af hans och A. A. Afzelii samling, dessa visors rent kulturhistoriska, betydelse, hvilken på intet vis är ringare än den poetiska. Sedan 250 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. han gjort en öfverblick af de samhälleliga förhållanden, hyilka i visorna skildras, säger han: »Sådana drag kunna ej ditdiktas af en tid, som har olika seder; de hafva nödvändigt sitt ursprung i sjelfva det samtidiga lifvet. Alla hänvisa oss . på den nordiska medelåldern, af hvars tänkesätt, seder och Bruk dessa gamla dikter ge oss en högst liflig bild. Deri ligger ock deras historiska värde; och våra häfdaforskare hafva blott föraktat dem, emedan de ej . ega, hvad ingen dikt eger, annalistisk tillförlitlighet i anförande af händelser.» På ett annat ställe påpekar han, huru den kristna folkpoesien ifrån början mindre fästat sig vid det historiska än vid det sedligt märkvärdiga, och äfven i det förra blott söker det senare. På ett likartadt sätt uttrycker sig Adolf Iwar Arwidsson, hvilkens under åren 1834—42 utkomna Svenska fornsånger i kanske än högre grad än Geijers och Afzelii samling erbjuda underlag till en historia öfver sederna och den sedliga uppfatt- ningen under medeltiden. »Dessa visor utgöra den enda källan», säger Arwidsson, »för det egentliga folkets utvecklingshistoria. Hvad skriftställaren glömt, såsom icke förtjent af hans minne, det har den lägre klassen berättat inom sig, sjungit vid sin sprakande eldstad, eller, någon gång, dramatiskt framstält i sina nöjen. Den har härigenom danat en lefvande krönika af sin bildnings fortgång, visat hvad den trott och tänkt, hvad den sjelf skapat eller ock lånat af en högre odling. Det är färg och rörelse, ej en död bokstaf i dess häfdateckning; den är bristfällig, i saknad af histo- riska 'monum^nter, m. m.; men der finnes anda och lif, ehuru icke måttstock och tidsmätning. Taflorna äro ljusa och vexlande, oaktadt de yttre begränsningarne förblifva obestämda och dunkla.» Dylika uttryck äfven af Strinnholm och åtskilliga andra för- tjente historiska författare skulle härutöfver kunna anföras, och dock är det märkligt, att män ännu i tryck sett så godt som inga resultat af en dylik inre, kulturhistorisk granskning af folkvisorna. Orsaken är tvifvelsutan den, att vårt land efter Geijers bortgång aldrig egt en man, hvilken såsom hän med den verklige historié- forskarens lärdom och skarpa blick förenat den musikaliska och poetiska begåfning, utan hvilken ingen kan stifta någon djupare bekantskap med folkvisan, älska henne, och förmå att uppspåra hennes dolda skattör. En torrhjertad materialsamlare, vare sig i det annalistiska eller litterärhistoriska fackets tjenst, skall aldrig känna sig annat än som en främling i hennes gårdar. Den som åter kommer till arbetet, mottaglig för den sällsamt rörande enfald, med hvilken visan berättar sitt innehåll, men-saknar den kännedom. STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÄN MEDELTIDEN. 251 om andra urkunder, utan hvilken bilden blir ofullständig, och den kritiska skarpblick, utan hvilken densamma kan bli misstecknad och omotsvarig sitt föremål, löper lätt fara att blifva läsaren en vägvisare, hvilken det varit honom bättre att aldrig påträffa. Den trygghet och det intresse, med hvilka man följer prof. Hauchs framställning, äro en borgen för, att han hvarken i det ena eller andra hänseendet stått under sitt ämnes fordringar. Vi beklaga blott att han ej tagit detsamma vidsträcktare, dels i den mening att han på samma sätt undersökt flera, helst alla hedniska »Old- tidsminder», som gå igen i medeltidens folkvisor, dels i den mening, att han äfven upptagit de vitnesbörd, som förvaras i svenska och norska qväden från samma tid, ty om på någon punkt de tre nordiska litteraturgrenarne stöda hvarandra, så är det i fråga om medeltiden. Det . är med hänsyn till detta, som Geijer, långt innan begreppet skandinavism fanns till i den betydelse, som vi nu lägga i ordet, från rent historisk ståndpunkt ådagalägger: »Vi finna i de gamla folkvisorna ej blott intet ståndshat, utan afven intet national- hat emellan de tre nordiska folken. Detta förklarar hnru de kunna vara så gemensamma för hela norden; en gemensamhet, som äfven sträcker sig till de äldre historiska visorna. De danska behandla ämnen ur svenska historien; och visor om konung Valdemar i Dannemark och drottning Dagmar har jag hört sjungas i Verm- land och vet äfven, att de finnas i Östergötland. Detta tillbaka- sätter i allmänhet deras uppkomst till tider, då de tre nationerna, ehuru skilda i regering, dock genom seder, språk och åtankan af gemensamt ursprung ännu ansågo sig för en slägt.» Så långt Geijer. - En särskild uppmärksamhet förtjena de norska visorna, all- denstund de både genom språkets ålderdomliga tycke, innehållets ürspunglighet och uttryckens koncisa kraft bilda en grupp för sig, hvilken visserligen har många visor gemensamma med de svenska och danska samlingarna; men också många, och detta just af de yppersta, alldeles egendomliga. Vidare är det af intresse, att då ' en stor del af de svenska visorna, numera sannolikt utdöda, måst utgifvas efter uppteckningar, gj orda * under femton och sexton- hundratalet, såsom efter Harald Olufssons visbok (skrifven 1572— 73), efter Gyllenmärs visbok (från början af sextonhundratalet), efter Pehr Brahes visbok (från 1620) eller från några andra af samma ålder, så äro derimot de norska visorna samt och synner- ligen upptecknade i vårt århundrade och vitna sålunda om den kraft, med hvilken det norska folket hänger qvar vid sina gamla traditioner. Det är visserligen sant och vi skola snart se, att i 252 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871 MARS. dessa gamla minnen gömmer sig mycken vidskepelse och mycken öfvertro, ja icke blott katolska utan äfven rent hedniska föreställ- ningar, hvilka nog derföre också i någon mån tryckt sin stämpel äfven på det nutida norska folklynnet; men det är å andra sidan visst, att genom arfvet af dessa fornsånger, hvilka äro i hvars mans ego, finner det nutida slägtet ett band knutet mellan sig och fäderna, hvilket håller tillsamman nationen långt starkare än arfvet ' af åkertegarne och betesmarken. Den, som åter vill be- gifva sig ut och vandra mellan bondgårdarne i våra svenska sädes- provinser, för att med egna sinnen utransaka, hvad sjelfva kärnan af vårt svenska folk minnes af sin egen forntid, skall snart be- sanna den erfarenheten, att traditionen är alldeles utdöd; och all den lefvande historiska kunskap, i förening med en viss folkfödd moral öfver historien, hvilken fordom gick i arf från fader till son, icke genom presenter af någon bok, utan, efter våra folkhögsko- lors metod, genom lefvande, muntlig, ofta upprepad berättelse denna finnes ej mera till. Fäderna tala aldrig med sina barn om Sveriges forna öden; och det är mestadels lexan från skolan och skrämseln, om vid förhöret något årtal skulle råka vara glömdt, som inprägla hos de små att fosterlandet haft en historia, och till på köpet en historia, som ej är lätt att minnas, men for hvil- ken det är lätt att få stryk. Mången utvandrare, hvilken med tårar och klagan skiljis vid sitt bohag, sina slägtingar och sina sockenbor har bekänt, att han dock aldrig förr, än då de blåa bergen sjönko för hans syn ned i hafvet, fattat att det fanns ännu någöt • mera, han skiljts ifrån, fattåt att han egt, men icke mera eger ett fosterland åt sig och de sina. Vi svenskar hålla mycket stort tal både på vers och prosa Öfver våra hjeltars bedrifter och öfver vårt ärorika Svea; men det kan hvarken fördöljas eller förnekas att andan af sammanslutning, i hvad som rörer fosterlandet, hos oss till dato på intet sätt vunnit på detta myckna hjeltelof. Ty nationalstolthet och uppblåsthet är det utmärkande draget hos allt för många bland dem, hvilkas bildning gjort dem imottagliga för våra retoriska skalders rim, och huru lefver väl denna känsla, som skulle sammangjuta hela nationen till ett, hos massan, hos sjelfva folket, hos dem, om hvilka Geijer sjungit: »Vi reda för landet dess närande saft, Och blöder det, blodet är vårt»? Vi hålla före, att partihatets och ståndshatets ytterlighet hos så många bland de till politiskt intresse uppvaknade blott allt STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 253 för mycket arbetar det stora, fromlande parti i händerna, hvilket såsom ett väsentligt element i den kristnes lif predika afhållelse ifrån och likgiltighet för våra nutida fosterländska, medborgerliga och politiska frågors lösning. Vid sträfvandet efter Guds rike för sig sjelfva glömma de sina barn, hvilka, utan ett fritt fosterland, till sist ej heller skola ega frihet att dyrka Gud på sina fäders vis. Det lider intet tvifvel, att dylika trångbröstade drag skulle blifva allt sällsyntare, om alla klassers och stånds barnauppfostran, genom sättet för den fosterländska historiens inlärande, knöte icke blott en kedja af namn, utan ett lifs lefvande, andeligt band mellan barnet och de kraftiga fäderna fordom, så att alla, som sedan draga ut till skilda banor, en gång i sitt lif känt sig kraftigt slutna tillsamman kring detta stora, gemensamma ursprung. Men inga reformer, inga skolor, inga bemödanden kunna på så sätt sluta alla klasser liksom alla åldrar endrägtiga samman och förmå dem att uppoffra sitt eget för det gemensamma, sin lust för att det allmänna ej skall skakas i sär, såvida icke en folk- litteratur i egentlig och bästa mening finnes, hvilken flödar som ett lefvande vattusprång, lika tillgängligt för' alla och läskande både hög och låg med sin klara bölja. Mén då i en sådan folk- litteratur just de karakteristiska nationaldragen måste stå liksom etsade inför alla tider, så måste också alltid den historiska berät- telsen och den; forna folkdikten blifva den medelpunkt, kring hvil- ken alla nyare folkböcker helt naturligt sluta sig. —---------- Denna den gamla folkdiktens stora betydelse, då det gäller att samman- sluta folket, har prof. Hauch med synnerlig värma och kraft åda- galagt i sin afhandling. Han börjar densama nätt upp med den frågan, hvad det egentligen är, som förbinder de enskilda medlem- marna af ett folk till en andlig enhet. Icke är det den gemen- samma gränslinien, inom hvilken de alla bo; ty då skulle också hvarje lycklig eröfrare, som flyttatj om gränser, hafva med det- samma omskapat eller nyskapat nationaliteter. Icke heller är det språket i och för sig, ty då skulle också större delen af Belgien och Frankrike vara en nation, likaså England och Amerika och. många andra stater. Men det är de djupare tankar, som genom språket göra sig gällande, det är det innerliga samlifvet genom tiderna, det är hågkomsten af de gemensamma bedrifter, man ut- fört, och om den lycka och olycka, som man delat med hvar- andra genom århundraden, det är allt detta tillsamman, som för- binder en menniskomassa till ett verkligt och egentligt folk. Det är af denna orsak, som historien, hvilken bevarar dessa minnen, är af sådan betydelse för nationalitetens och folkandans utveckling. 254 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. Men det är icke historien fattad i träng och inskränkt mening, hvilken eger denna föryngringskraft. Den lefvande och uppväc- kande historiens första sida är klippväggen med sin hällristning. Stenyxan, som man funnit i jorden, och flintspetsen, som suttit i spjutets eller i pilens ända, vitna om hvad man förehade i de äldsta tiderna. Sedan man förnöjts af bronsålderns fina smycken, går den lefvande historiens väg förbi bautastenarne på kullen och stensättningen i skogsbrynet till riddarborgens grushögar och kloster- ruinen. Den lefvande historien glömmer hvarken namn eller åra- tal; men hon sparar med dem i de äldsta tiderna, på det att icke minnet skall vara öfverlastadt, då man hunnit till Gustaf Vasa och skall taga i tu med det myckna, som sedan följer. Den lef- vande historien lyssnar också gema till hvad folket sjelft en gång berättat eller sjungit om hänfarna dagar och om de ting, på hvilka det sjelf gerna tänkt eller trott. Sålunda »træde Poesiens Syner supplerende til og understotte Historien.» Undersöka vi närmare denna folkdikt, skola vi finna att all sådan, då hon är äkta, innesluter mycket, som är fotadt på all- mänt menskliga känslor och föreställningar, och äfvenledes mycket, som är uttryck af det särskilda folkets nationalegendomlighet. Allt sådant är värdt att bevaras, och skulle äfven hafva bibehållit sig t. ex. hos oss, om icke en århundraden igenom fortsatt likgiltighet från de bildade klassernas sida och till sist fiendtlighet från de förbildades småningom undergräft folkets aktning för sitt eget. Men all folkdikt innehåller äfven åtskilligt, som är uttryck för en viss tids ensidighet eller villfarelser. Allt sådant ( måste åter förgås af sig sjelft, i den mån folkets egen utveckling till större klarhet gör dikten omotsvarig och oförenlig med de nya, i kraft växande tänkesätten. Att då också mycket godt, som är genomflätadt med element t. ex af medeltidens öfvertro, ej kan bevaras, utan måste, i följe med det utdömda, förgås, kan af inga bemödanden hindras. Men just detta, sin undergång värda, har för forskningen, som vill genomskåda allt, äfven de dunkla irrgångarna, i hvilka folk- andan en gång trefvat sig fram, ett oskattbart värde. Äfven der- före inger prof. Hauchs afhandling ett ojemförligt intresse, att den- samma just sysselsätter sig med och uppvisar det betydelsefulla ehuru mera dolda sammanhanget mellan en hel del af dylika hexe- spök- och gengångarvisor från den nordiska medeltiden och ännu äldre föreställningar om dylika ting, hvilka förefunnits i nordens hedna dagar. Derföre kastar han också blott en blick i förbigående på kämpavisorna i egentlig mening och på de heroiska sånger, hvari STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRAN MEDELTIDEN. 255 förbindelsen med den hedniska forntiden är mera direkt och uppen- bar, och i hvilka han anser att kristendomen märkes blott mycket litet och alldeles icke har påverkat visornas inre väsen. I denna punkt, att kristendomen skulle lemnat de gamla myternas innersta väsen öberördt, måste vi dock bekänna, att vi äro af något olika tanke med författaren Likasom det är visst, att de gamle gudarne, så- vida hågkomsten af dem icke helt och hållet utröddes, i allmänhet blefvo nedsatta till dämoner och onda andar, som ville förföra menniskan, så är det dock å andra sidan oförnekligt, att, i trots af de katolska presternas tendens till en dylik upp- och nedvänd- ning af den gamla hednatidens sedliga idealer, höll folkfantasien mycket ofta fast vid dem såsom kraftiga och icke onda makter, ehuru densamma småningom miste ur sigte deras högsta värde och innersta betydelse. Så t. ex. är det visserligen sant, att medeltids- vagabonders försök att göra sig »hårda» eller skottfria genom att, under vissa ceremonier, fulla af öfvertro, fem torsdagar å rad låta uppläsa Kristi lekamens messâ, visa att torsdagens helighet för hedningarne qvarlefde hos de kristne, fastän blott såsom en grof vidskepelse; men å andra sidan ega vi just om samme Tor uti »Hammar-hemtningen» qvar en folkvisa, hvilken allt igenom visar sig vara en medeltida omdiktning af den äldre Eddans härliga »Hamarsheimt», men en omdiktning, genom hvilken det urgamla stoffets innersta väsen alldeles rådbråkats 1). Medeltidsvisan följer det gamla originalet steg för steg. »Tor- karl» har mistat sin guldhammare; »Loke», 'legodrängen, låter göra sig guldvingar och flyger till Trolltrams gård, likasom han i Eddan får låna Frejas vingeskrud och flyger till Trym, tursarnes drott, som bodde i jätteverlden. ' ■ I medeltidsvisan läggas följande ord i jättens mun: »Torkaris hammar har jag tagit, jag döljer honom ej ett ord; Femton famnar och fyratio Jigger han under jord. Säg nu Torkarl svar igen, han skall aldrig hammarn få, Förr än jag får jungfru Fröjenborg, den väna solen då.» I Hamarsheimt åter: »Jag har Hlorrides (= Tors) hammare dolt åtta mil ’) Professor Hanch har, såsom vi sedan funnit, i slutet af sin uppsats, sjelf på- visat detta med »Hammarhemtningen.» 256 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. underjorden; ingen hemtar honom upp åter, om ej han förer åt mig Freja till hustru.» I båda dikterna tager Freja sig mycket illa vid öfver detta budskap; i båda låter Tor kläda sig i qvinnoskrud för att i Frejas ställe fara till bröllopps bos jätten; i båda dikterna är Loke med som brudtärna och vänder med sin fyndighet bort jättarnes för- undran öfver brudens omåttliga matlust och törst. I båda dikterna är upplösningen bygd på den urgamla seden, att bruden vid sjelfva vigseln skulle beröra den heliga hammaren. När nu sålunda Tor genom denna af Loke uttänkta Est får hammaren åter i sin hand, så dräper han i båda dikterna med densamma hela jätteföljet. Och dermed slutar det hela. Utsidan af den för hedningarne heliga myten, sjelfva stommen deraf står således qvar, skenbart oberörd af kristendomen; men det inre är i våra ögon långt ifrån detsamma. Väl har Tor i medeltidsvisan qvar både sin matlust och sin armstyrka; men hvart har den stolta harm tagit vägen, med hvilken han i Eddan först tillbakavisar Hejmdals förslag, att han sjelf, Tor, skulle kläda sig till qvinna? Väl tar jungfru Fröjenborg så illa vid sig öfver jättens våldsamma önskningar, att bloden sprack ut af hvarje finger, en företeelse, hvilken åtminstone numera aldrig åtföljer sorgen, såvida man icke får tänka sig, att hon vred sina händer så hårdt, att bloden rann: men mot den gudaborna storhet och kraft, hvarmed Eddan skildrar hennes qval, sjunker dock detta dunkla uttryck betydligt samman. Men ännu mer röjer sig ohk- heten, om man spanar efter den innersta, djupaste betydelsen af hela äfventyret. Denna är- i medeltidsvisan ingen. Man ser blott en stark man, som slåss med troll och jättar. I Eddans »Hamarsheimt» åter möter oss genast från jättens mun, strax han får se Loke komma att söka hammaren, den betydelsefulla frågan: »Hur är det fatt med åsar? Hur är det fatt med alfer? Hvi är du ensam kommen Till jättehemmen?» Och derpå svarar Loké: »Illa står det till med åsar! Illa står det till med alfer! Har du Hlorrides (= Tors) Hammare stulit?» STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 257 Detta samtal yppar att de goda makternas verld vacklar; ty Torshammaren, dess yppersta försvarsvapen, är stulen. Å andra sidan spelar förkänslan af segrens glädje tydligen igenom jättens innehållsrika fråga, der öfvermodet dolt sig i deltagandets drägt. Det gäller således en strid på lif och död mellan godt och ondt. Än klarare träder detta grundallvar i den skenbart humoristiska dikten fram, då Tor vägrar att låta påkläda sig brudelin; ty han får till svar: »Tig du, Tor ! Med det talet nu. Strax jätteynglet Skall i Asgård bo; Om ej du din hammare Hemtar åter.» Det är denna konseqvens, men intet annat, som vållar att Tor betvingar sig sjelf och beqvämar sig att bruka den i hans , ögon förnedrande qvinnodrägten. Och sålunda ändar det hela med gudarnes och det godas seger. Men just detta drag, hvilket gaf lif åt den hedniska myten och var hennes hjerta och medelpunkt, är i den kristna bearbet- ningen fjerran försvunnet. : På detta sätt hafva-flera hedniska myter gått öfver till kri- stendomen, ehuru de, såsom Sven Grundtvig i sitt stora verk öfver folkvisorna påpekar, mestadels' pådiktats någon af den kristna tidens heroer, såsom t. ex. Olof den helige. Likvisst är denna visa den enda, som helt igenom är bygd på en af Eddans sånger. Den första egentliga hufvudafdelningen i prof. Hauchs af- handling omfattar de visor, som handla om naturandarne, de un- derordnade elementarandarne, såsom alfer eller elfvor, dvergar och dylika väsen. Man måste djupare tänka sig in uti hedningarnes uppfattning af sina gudar och af förhållandet mellan det andliga och det lekamliga för att kunna inse, huru tron på dylika väsen uppkom- mit, och man får lof att göra sig lika förtrogen med de tendenser till öfvertro hos det katolska tidehvarfvet, genom hvilka medel- tidens helgonadyrkan utvecklat sig, för att inse slägtskapen mellan båda och grunden, hvarföre tron på dessa underordnade hedniska gudomligheter ingalunda upplöstes, utan tvärt om växte i styrka under katolicismen och godt trifdes tillsamman med tron på hennes egna, af ett Sanct eller Sancta utmärkta undergudomligheter. N. M. Petersens af handling om »Övertro» i hednatiden ger inom det Framtiden. Band 5. 17 258 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. första af dessa områden en handräckning af samma höga värde som prof. Hauchs antydningar i afseende på det sistnämda uti den skrift, med hvilken vi nu sysselsätta oss. Då menniskans i känslan hvilande grundbehof af något högre eller högsta att sluta sig till, vaknade till medvetande hos våra äldsta fäder, och då de började att söka och spana efter det- samma, är det ju helt naturligt, att de först vände sig till den underfulla natur, som omgaf dem, och hvars storartade företeelser gjorde på dem ett så mycket djupare intryck, som de icke kunde genomskåda dc hemlighetsfulla krafter, hvilkas verkningar de i henne sågo. Just det, som de i naturen icke kunde förstå, blef derföre i deras ögon gudomligt. Detta drag, hvilket är beteck- nande särskildt för den nordiska mytologien, leder oss genaste vägen in på vårt egentliga ämne, från Petersens allmänna uttryck: »när den tanken lägges till grund, att naturen är Gud, så fram- kommer det, som vi kalla för hedendom.» Först måste vi likväl med några ord vidröra, huru mång- guderiet är en naturlig följd af den hedniska grundåskådningen. — Ehuru nämligen såväl i Eddan som andra urkunder finnas spår af en djupare gudsuppfattning, af en aning om en enda gud med så höga egenskaper, att den dödlige icke ens dristade sig att fatta honom med något namn, så splittrade sig likvisst för både folk- tron och kulten det sökta, högsta väsendet i många gudagestalter, just derför att hedningen i naturen aldrig fann enheten, utan blott mångfalden, vexlingen, kampen mellan alstrande och förödande krafter. Derföre fick också hvarje gud, liksom hvarje husfader, sin gård och grund, sitt lilla egna område, der han och ingen annan var herre, men utom hyars gräns han också icke betydde mera än hvad omständigheterna och hans kraft att besegra dem tillstadde. Ville man åter med denna grunduppfattning för ögonen hafva sport hedningen, hvad han trodde att hans gudar uträttat, skulle han hafva visat rundt omkring sig och sagt: se! — I källan, som läskar den törstande, i det frodiga gräset, som föder hjorden, i solen, som drifver korn och kärna, såg han uppenbarelser af gudars makt, men ock i haglet, som slår ned äringen, i stormen, som krossar kölar, och i nattmörkret, som fostrar oron, aningen, grubblet. Liksom olika gudars gerningar sålunda voro olikartade och stundom kunde upphäfva hvarandra, så stötte det heller icke hedningen för hufvudet, att tänka sig gudarne sjelfva i strid sins- imellan. Åtminstone utvecklade sig saken derhän, såsom vi se af Hårbardssången. Detta beror derpå, att då hedningen drefs att tänka sig gudarne såsom personligheter, hvilka åstadkommo de STUDIER ÖFVER VÂRA FOLKVISOR FRÂN MEDELTIDEN. 259 förändringar, som i naturen uppenbarade sig, så kunde han icke gifva dem något annat andligt väsen än det, som han fann uti sitt eget och sina stamslägtades inre. Der bodde en mäktig vilja, men också mäktiga lidelser ; sjelfständig kraft, men också tygellöst sjelfsvåld; köld och vulkanisk glöd; naiv oegennytta och förslagen vinningslystnad; makt öfver sig sjelf och vanmakt gent imot njut- ningens lockelser. Allt detta bodde derföre också uti hans gudar. »Deras väsen var hans likt, fastän i vissa hänseenden förhöjdt, lekamligt förstoradt och i andligt hänseende långt mäktigare», såsom Petersen säger. Det var ursprungligen naturens, icke den sedliga ordningens krafter, som i gudarne tagit gestalt. Derföre kunde också en gud i de sista tiderna tillvita den andra osedliga gerningar, utan att den skyldige derför mindre kom att anses för gud än förut. Der- före hade hedningen bland sina många gudar ej heller kunnat tänka sig något grundondt väsen, någon djefvul; ty Loke, ehuru uttryck för det skadliga och oädla i naturen och i menniskan, är dock icke desto mindre sjelfve Odins fosterbroder och en ständig deltagare i gudarnes samqväm. Men öm än hedningen, utgående från det öfversvinneliga, det ofattbara i naturföreteelsen, sökte qvarhålla och i gudagestalterna så vidt möjligt harmoniskt begränsa de hufvudkrafter, hvilka han fÖrestälde sig verkande i densamma, så ter sig derimot hans fantasi så mycket mer dimmig och vidtsväfvande, då det gälde att gifva form åt de underordnade väsen, hvilka, ehuru af annan art än både gudar och menniskor, dock enligt hedningens åsigt jemte de förra i icke ringa grad utöfvade makt och inflytande icke blott på den sinliga, utan äfven på den andliga verlden. Dylika väsen voro t. ex. dlfer och dvergar. D ver game, hvilka qvicknat till lif såsom maskar i urjätten Ymes kött, äro tjenande väsen; alterna fritt verkande i naturen, enligt N. M. Petersens åsigt. Dvergar funnos både öfver och under jorden, ja äfven i vattnet; Alferna delades i ljusalfer och mörkalfer. Mellan dessa dunkla väsen är det stundom mycket svårt att finna någon skilnad. Så vistades de underjordiska dvergarne i högar under mull och stenar. Likaså mörkalferna, hvilka tyckas nära sammanfalla med dvergarne. Dessa, hvilkas smiden voro så prisade, lydde under Loke; men kunna icke, likasom jättame, betraktas såsom gudarnes fiender. Ljusalferna voro tydligen gudarnes vänner. Minnet af dessa väsen har bland folket bevarats ända till våra dagar. Arvid August Afzelius berättar, att ännu finnas alf- altaren, der offer anställas för sjuka, likasom man fordom utförde 260 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. »âlfablôt». Medeltiden upptog den hedniskt vidskepliga ceremonien, öfvertygad att det bifogade korstecknet på en gång kristnade den- samma och förhöjde den verkan, man åsyftat. Vår tid, som tagit arf efter medeltiden, har behållit den hedniska vidskepelsen, blott kryddad med katolska tillsatser. Det är eget att se huru dessa underordnade hedniska makter bibehållit sig långa århundraden, sedan sjelfva de öfverordnade eller gudarne försvunnit till och med ur folkfantasien. Tilläfven- tyrs torde detta i någon mån bero derpå, att man redan under den hedniska tiden tänkte sig vissa af dessa väsen såsom bestämdt onda och andra såsom bestämdt goda, såsom vi se redan i indel- ningen af mörkalfer och ljusålfer. Då nämligen kristendomen se- dermera uppstälde en skilnad, mellan det sedligt goda och det sedligt onda, inför hvilken sjelfva gudarnes gerningar icke bestodo, så kunde man derimot icke finna samma skäl att fälla ljusalferna. Mörkalfema åter torde på en gång förberedt folkets inbillnings- kraft för tron på djefvulens anhang och sjelfva genom sin slägt- skap med detta senare beredt sig tillfälle att allt framgent få lefva. Professor Hauch framhåller isynnerhet, att då den gamla hedén- domen grundade sig till stor del på naturtillbedjan, så väckte denna omständighet hos de strängare kristna en stark misstro just till naturen. Deraf uppkom i medeltiden ett eget förhållande. Natu- ren stod qvar, densamma som förr, hvar je vår lika skön, hvar je sommar lika yppig och fruktbärande, hvarje vinter lika hård och härdande som förr. I ett nu kunde ej heller folklynnet förändras. »Det fanns derföre ännu i mångens själ en djup längtan efter na- turens härlighet; denna längtan blandade sig med kärleken till fornsägnerna, till forntidens karaktersdrag och till all den under- bara trollglans, som tycktes hvila öfver dessa flydda dagar. Å andra sidan kräfde kristendomen strängt, att man skulle fly detta såsom lockelser af den makt, som ville fresta själen, och som kunde störta henne i förderf. Sålunda verkade naturen å ena sidan med en underbar dragningskraft, medan fruktan och förfäran å andra sidan jagade inenniskan ut ifrån henne. Professor Hauch visar huru något dylikt redan antydes i vissa hedniska sägner. Så lockas kung Svegder om qvällen efter sol- fallet af en dverg in i en jättestor sten under förespegling, att han der skulle möta Odin. Men så snart kung Svegder kommit inom dörren, tillslöts stenen strax, och Svegder kom aldrig åter. Så lockar också en alfqvinna af utomordentlig skönhet Danmarks ko- nung Helge till sig. Denna alfqvinna födde sedan Skuld, som bragte undergång öfver Helges son Rolf. STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 261 Det är just denna förföriska sida af naturandarnes väsen, som gjorde att de lefde qvar hela medeltiden igenom. Jungfrun, som vandrat ut i skogens gömslen, lockas af en dverg in i klip- pan; riddaren glömmer både Gud och sin käraste för elfvaqvin- nornas sång och lockelser. Af dylika ting hvimla medeltidens säg- ner. Icke att undra på! Då hedningen hörde återklangen af sin egen stämma i vildmarkens ensamhet, var han viss om, att det var ett lefvande väsen, som svarade honom. Han gick dit, derifrån ljudet kom, och ropade åter. Men hör! Då har det svarando väsendet flytt ifrån honom långt, långt fjerran åt ett annat håll, och så åter och åter med samma trolska hemlighetsfullhet. Han söker en varelse, som ingen har sett; har hört en röst, som tyckes vara till blott för att locka och gäcka honom. Det är dvergens röst, det kan icke annat vara. Hände sig så, att någon gick bort sig bland klipporna och omkom, så var det den enklaste förkla- ringsgrunden, att dvergame tagit honom. På likartad naturgrund hvila också sägnerna om öfriga naturväsen, såsom prof. Hauch ådagalägger. Men månne väl åen kristne under medeltiden var närmare lösningen af den enkla naturföreteelsen? På intet vis. Ej en flik af hemligheternas slöja blef lyftad; men väl inträngde vidskepelse på mången punkt, der man förr sett klart. Det låg i kyrkans syfte att hellre underblåsa än borttaga förfäran för dylika ting, på det hvar man måtte fly till hennes sköte, som hade makt öfver andarne. Medeltidens elementarandar äro desamma som hednatidens; men menniskornas förhållande till dem har blilvit ett annat. Om de än då och då fordom lockade något offer i förderf, så gåfvo de dock så mycket oftare åt menniskoma goda gåfvor. Under medeltiden hörer deras förförelser till ordningen för dagen, och deras gåfvor äro stundom nästan än förfärligare än deras fiend- skap. De visor, i hvilka de icke göra något ondt, stå derför hed- natiden närmast. Lika egendomlig, som en munkprocession tar sig ut bredvid menniskor, som vandra i det dagliga lifvets arbete och bestyr, lika besynnerlig var den kristendom, som missionärerna förde hit upp till norden, i jemförelse med det lif i anda och sanning, som Kristus lefvat och predikat. Men huru grumlad än trons ström blifvit på den långa vägen från källan, der han sprungit upp i klarhet, så fanns dock den vattnande och befruktande kraften qvar i en grad, som ingen kan förneka, och till en välsignelse, som ingen bör förringa. Då hedningen nästan uteslutande lefvat i stundens nu och i den handgripliga verkligheten, så väcktes hos 262 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. hans kristnade ättling tanken på ett evigt, mot hvilket ögonblicket försvinner, och ett andligt, som är förmer än det lekamliga. Men detta nya och det gamla, evigheten och ögonblicket, det andliga och det lekamliga kunde medeltiden aldrig bringa att genomtränga hvarandra. De stodo såsom motsatser, skilda af ett svalg, öfver hvilket hvarken religionen eller eftertanken kunde slå någon brygga, utan öfver hvilket man flög på längtans och fantasiens vingar. Men ju oftare man företog denna luftiga färd, desto mera höljdes naturligtvis det verkliga lifvets yerld af ett sällsamt drömlifs dim- mor. »Naturen sjelf», säger prof. Hauch i en träffande liknelse, »skådade man icke i verklighetens ljus, utan man såg henne liksom genom de färgade rutorna i en götisk kyrka, hvarvid hon fick en egen glans, som verkligheten i det klara dagsljuset aldrig kunde få.» — Medeltiden är morgonens, dagbräckningens stund i historien. Solen stiger; men, dold bakom de vikande dimmornas slöja, liknar hon mera en blodröd brand vid horisonten, än det rena ljus, som värmer oss om middagen. Mörkret strider, ännu nästan ofÖrsva- gadt, mot ljuset, och natten har sparat sina kallaste flägtar just till denna stund. Likasom vandraren i solgången känner en isande rysning, så har också det underbara och skräckfulla i medeltiden en makt öfver menniskan, hvilket det hvarken förr eller sedan haft. Sjelfva naturandarne äro mycket mer trolska, än de någonsin varit under den hedniska tiden. Elfvorna, hvilket är det nutida namnet på asatidens alfer, ,äro höga som menniskor, men spensliga och fina. De förföriskt sköna elfjungfrurnas dans öfver gräset gör detta frodigare. Men förledas de att leka, tills hanen galit tre gånger, blifva de dag stånd, det yill säga, de stå qvar såsom fast- vuxna på det rum, der tredje hanegället nådde dem. För men- niskan är ett dylikt dagstånd osynligt, men hon känner af strax påkommande plåga och sjukdom, om hon varit detsamma för nära. Några kallas gårdselfvor och bo under menniskoboningar; andra kallas kyrkfolket och bo under kyrkornas golfhällar. De förra, hvilka äro små, älska renlighet och ordning. De bringa helsa, trefnad och stundom rikedom till de hus, der de få lefva i frid; till andra åter död och olycka. — Kyrkfolket, bidande, såsom alla elementarandar, efter förlossningens timma, föröka sitt slägte, döpa sina barn och fira nattliga gudstjenster efter de kristnes föredöme. De kallas på finska »Kirkonwäki», äro mycket små och vanskapliga, samt locka gerna kristna qvinnor till hjelp, då deras hustrur ligga i svår barnsäng. De elfvor, som i visorna lemnat mest spår efter sig, äro dock otvifvelaktigt hög folket. I grönskande kullar, berg STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 263 och ättehögar hafva de sitt hem. De plågas af sinliga begär, längta efter de kristnas umgängelse, men äro dem till förderf, som de lyckats att locka till sig. Sitt största välde uppenbara de genom sina sångers förtrollande kraft. Med dessa utöfva de ett underbart herravälde icke blott öfver gräs och lunder, öfver djuren i marken, fågeln i luften och fisken i vattnet, utan ock öfver sjelfva menniskan. Prof. Hauch anför bevis för detta ur den sköna visan »Elverhm.» Äfven på svenska hafva vi motstycken, dels i den af Grundtvig påpekade parallelvisan: »Jag var mig en fager unger- sven,» dels i visan om »Riddaren Tynne», der det heter om Ulfva, lilla dvergens dotter, då hon med trollsång (runoslag) ville »vända riddaren till sig:» »Det första slag hon på gallharpan slog, Så ljufligt det månde klinga, De vilda djur i mark och skog De glömde hvart de ville springa. I styren väl de runor! Det andra slag hon på gullharpan slog, Så ljufligt det månde klinga, Den lilla grå falk på qvisten satt, Han bredde ut sina vingar. 1 styren väl de runor! Det tredje slag hon på gullharpan slog, Så ljufligt det månde klinga, Den lilla fisk i floden gick, - Han glömde hVart han ville simma. I styren väl de runor! Här blomstrade äng, här löfvades allt, Det månde de runeslag vålla: Räddar Tynne sin häst med sporren högg; Han kunde honom ej mera hålla. I styren väl de runor!» Riddaren är vanmäktig mot trolldomen, och liksom Svegder fordom följde dvergen, så folger han Ulfva in i berget, kallande henne »en ros öfver alla liljor.» Men han blir ej qvar, såsom Svegder, utan frälsas nu af Tora, lilla dvergens fru, som »var född af kristet folk och sluten i berget in.» . 264 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. Hon satte honom nämligen i dvala, tog fram de fem rune- böckerna och löste honom ut af de runor, i hvilka hennes dotter bundit honom. Prof. Hauch anför vidare den danska visan »Elverskud», der en elfvajungfru med löften om de yppersta gåfvor söker locka en riddare att tråda dansen med henne. Grundtvig anför beslägtade visor eller sägner icke blott af norskt, färöiskt och isländskt, utan till och med af engelskt, tyskt, slaviskt och keltiskt ursprung. Vi ega äfven en motsvarande visa i Sverige, under namn af »Herr Olof i elfvornas dans.» ' »Der dansa elf och elfvamåg, Elfvakungens dotter med utslaget här. Elfvakungens dotter räckte hand från sig: »Kom hit, herr Olof, tråd dans med mig!» Hittills är allt en tjusande lockelse. Och man kan lägga märke till den finhet, med hvilken folkdikten tror att de mäktiga naturandarne förmå att utfinna och till förförelsen begagna sig af de olika böjelser, som helt naturligt förefinnas hos olika åldrar och olika kön. Liksom de göra sig en vän i den gamla bond- hustrun genom gåfvan af hyfvelspån, som i hennes förkläde för- vandlas till guld, så uppenbara de sig för jägaren såsom svanor, hvilka i vattnet bli bländande hvita qvinnor, och för riddaren, så- som lekande, lockande jungfrur med utslaget hår. Villfar man deras önskningar, blifva de vänligt stämda. Så berättar traditio- nen om en namngifven slägt i Småland, att stammodren till den- samma, en ung, skön elfjungfru, med ’solstrålarne flugit in genom ett qvisthål i väggen. Sedan hon af husets son blifvit tagen till hustru, dröjde hon qvar, tills hon födt honom fyra barn, hvarefter hon försvann på samma sätt, som hon kommit. I dylika fall tyckes deras makt hafva ungefär samma omfång och styrka som menniskans naturliga, sinliga begärelser. Den starke kan behålla sig oförderfvad af deras bruk, den svage blir allt mera maktlös. Trotsar man dem åter och sätter hvad än det må vara, våld eller pligt, imot dem, så hafva de makt att hämnas både på stark och svag. Då derför i ofvannämda visa herr Olof svarar: »Slätt intet jag vill, ej heller jag må, I morgon så skall mitt bröllopp stå!» så framträder strax den dämoniska hämden, mot hvilken han ar vanmäktig: STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRAN MEDELTIDEN. 265 »Elffruns dotter slog upp med sin hand: Sot och sjukdom skall följa dig fram!» I den danska visan slår hon honom mellan hans härdar, och »i detta slag ligger döden», såsom Hauch säger. Den norska visan om »Olaf Liljekrahs» afslutar äfventyret på samma sätt. I den svenska kommer han hem, blek, stiger till sängs och dör. Den som går framåt, rättrådig i hågen, är ännu, hvilket val han än gör, svagare än den sinliga naturen; dygden dukar under för trolldom; hedniska tankar och rättsbegrepp stå ännu lifskraf- tiga.midt bland de kristne. Innan vi lemna området af naturandarnes lockelser, böra vi påpeka sägnerna om necken och hafsfrun. Professor Hauch har icke upptagit dem, tilläfventyrs derför att det torde vara svårt att uppvisa dessa väsens anknytningspunkt med några kända hed- niska myter. Hvad i äldsta tider kallas »necken» (fornsv. niker, isl. nykr) var ett väsen, som, alltid i skepnad af en appelkastad häst, om dagen uppsteg ur vattnet, och om hvilket aldrig berättas, att det egt den musikaliska begåfning, som städse tillhör de kristnes skildringar af necken. Men om föreställningen om dessa väsen i mensklig gestalt sålunda icke sträcker sin rot djupare i tiden än till de katolska århundradena, så är densammas uppkomst just då så mycket märkligare, som detta bevisar, att folkfantasien, soin då ännu kunde skapa något nytt, rörde sig långt mer inom en hednisk än en kristen föreställningskrets. Ty både necken och hafsfrun, hvilken sistnämda tydligen är slägt med de sydländska folkens sirener, äro i botten lika goda hedningar, som någonsin elfvorna och dvergen; lika förföriska, lika olycksbringande. De tillhöra, om vi så få säga, ett slags ny hednisk mytologi, upp- kommen uti kristna århundraden och beslägtad med de fantastiska element, som så skarpt trädde i förgrunden ej mindre hos den segrande än hos den besegrade religionsformen. Det lärer finnas en tradition, att ej mindre de olika arterna af dvergar och elfvor än neckarne, skogsfrun, hafsfrun o. s. v. blifvit på en gång besegrade uti en stor strid och förvisade, hvar och en till någon viss plats, att der förvaras till domedag. Af de’ kristne betraktades de såsom olyckliga, ehuru mäktiga väsen; hvilka med all naturen längta efter förlossning, och äfven en gång skola få densamma. Detta är det väsentligen kristna elementet i dessa sägner, och likartade drag möta i många rörande folkberättelser af nyare slag, hvilka vi här nödgas att förbigå, blott påpekande, att medelpunkten i dem alla är denna alla väsens längtan och 266 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. trängtan efter frihet och frid, samt folkdiktarens visshet att de skola nå sin längtans mål; hvarjernte det alltid framställes såsom något okristligt af en menniska att söka nedslå detta deras hopp. Bland de visor, som handla om necken, finnes en, uti hvilken han säger sitt ursprung: : ' , ■ ' I ' ‘ ' '' ■ • • »Min fader och moder ä’ böljorna blå, Mina vänner och fränder ä’ stickor och strå.» Den egendomliga lockelse och den egendomliga skräck, hvilka, förunderligt sammansmältande uti en enda, helgjuten stämning, väckas af att länge lyssna till forsens brus eller böljornas svall möt stranden, hafva tagit form och röst i detta naturväsen. Såsom elfvorna och dvergen drages han af jordiska begär och vinner, skön, såsom han oftast är, än säkrare än klippornas vanskaplige son den jordiska jungfru, för hvilken han ställer sitt försåt. Så fort hon hängifvit sig åt honom, så är hon förlorad, och då heter det: »De sökte den jungfrun allt öfver bro, Der funno de hennes gullspända skor. De sökte den jungfrun allt upp efter fors. Der funno de hennes liflösa kropp.» Det är bekant, att necken är den mest musikaliske bland alla dessa naturväsen. Huru högt man fordom tänkte om tonernas förtrollande kraft, hafva vi förut påpekat. Dessa båda omständig- heter, tonernas makt och neckens kärlek för musik, uppträda på ett högst egendomligt sätt uti en -af våra medeltidsvisor. Det trollmedel, som vanligtvis utgick från naturväsendena, användes i denna visa på detta väsen sjelft. Det är i den bekanta sången om »harpans kraft». Då jungfrun på sin bröllopsdag drunknat, låter nämligen hennes fästman hemta sin harpa, och börjar att spela för necken: * Det första slag han på gullharpan slog, Då satt der necken på vattnet och log. Det andra slag på gullharpan lät; Då satt der necken på vattnet och gret. »Hör du ungersven, du spela ej så hårdt, Du skall väl få igen din unga brud ändå.» STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 267 Och du skall få-igen din unga brud så röd, Som aldrig hon legat i böljorna död.» En dylik dikt måste tillhöra de senaste tiderna af mytbild- ningen, då naturväsendena blifva vanmäktiga gent imot menniskan, som för sedliga ändamål vänder mot dem sjelfva de medel, som de fordom, drifna af lägre lustar, brukat till hennes förderf. Äfven hafsfrun, hvilken, enligt Geijer och Afzelius, liksom skogsfrun be- tecknar den råa sinligheten, är i senare dikter väl mäktig att röfva de obetänksamma ned i djupet; men måste lemna åter sitt rof, då någon i ädla afsigter återkräfver det. Så framgår äfven inom denna verld af folkföreställningar småningom én alltmera ädel och kristlig tro, att naturen och hennes dämoniska lustars makt till slut måste vika och besegras af anden. (Forts.) P. A. CrÖDEOKÉ. 268 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. Anmälningar. Några ord om den nyaste litteraturen i Sveriges historia. Det förflutna året har burit ej ringa frukter för fosterlandets historia; för att blott nämna de förnämsta: 0. G. Malmströms Sve- riges politiska historia från Carl XII:s död till statshvalfningen 1772, tredje delen, omfattande åren 1742—51; gr. v. Fersens Hi- storiska skrifter, femte och sjette delarne, omfattande tiden 1781—87 ; J. Mankells Finska arméns och Finlands krigshistoria, 2 delar ; hvar- till må läggas Bernhard v. Beskows Lefnadsminnen. Dessa skrifter föra oss in i temligen olika, men hvar för sig märkvärdiga tider: midten af den s. k. frihetstiden, tillika en af dess för samhällets bestånd vådligaste perioder, då författningens brister framstodo som värst, då riksdagen betydde allt, allt annat så godt som intet ; dernäst senare delen af Gustaf III:s regering, då konungen betydde allt, och riksdagen, efter hans mening åt- minstone, så godt som intet, fastän riksdagen just då började taga sin rätt igen; slutligen de olyckliga åren 1808 ochxl809, då det kung- liga enväldet bar sina bittra frukter, och dermed gick till sin undergång. Om frihetstidens betydelse har förts mången strid, och kommer än att föras. Den erbjuder , nog många både goda och dåliga sidor, för att gifva hållpunkter till både beröm och tadel. Men man har vanligen fästat sig för mycket vid ettdera. Och framför allt har man, särdeles å den tadlande sidan, velat påstå, att den medförde något alldeles nytt, hittills osedt i vårt statsskick, och från detta misstag har månget missförstånd haft sitt upphof. Det finnes i vår historia mera än en hastig öfvergång från ett slags statsskick till ett annat, som synes vara dess motsats. Men något språng utan öfvergång, någon nyhet utan ursprung i äldre förhållanden, har lika litet hos oss som i andra stater funnits. Det Pfalziska husets envälde hade till stor del sin grund i våra gamla traditioner och vanor, och i de gamla lagarnes föga be- stämda ordalydelse, som nästan till allt kunde lämpas. Det nya i detta envälde var af tyskt ursprung, låg i alla de tyska furste- husens vana vid mera oberoende styrelse, låg framför allt i det aldrig rätt svenska embetsmannaväldet. Då Carl XI bröt adelsväldet, trädde i dess ställe embetsmanna- - väldet, som bildar öfvergången till frihetstiden, under denna bibe- höll sig, och i betydlig mån ingick i oppositionen mot Gustaf III:s envälde. Frihetstidens riksdagsvälde har åter ganska gamla och ANMÄLNINGAR. . 269 aflägse rötter. Redan under Axel Oxenstjernas tid, när riksrådet styrde i en omyndig drottnings ställe, heter det: När, Gud bättre, ingen konung finnes, är summa majestas hos ständerna. Hvad då låg i tankarne, trädde öppet i handling under näst- följande förmyndarestyrelse för Carl XI, då ständerna kraftigt ingrepo i styrelsen, och deras framstående män såsom riksdagsledare banade sig väg till rådkammaren. Johan Gyllenstjerna är af sådana män den mest namnkunnige, en fullt värdig föregångare till frihetstidens koryféer; och Magnus Gabriel De la Gardie i sitt slag är en före- gångare till Carl Gustaf Tessin, till Gustaf III sjelf: svag för beröm och för tadel, för mycket betagen i sig sjelf för att framgent kunna vara aktad af andra, och styra andra. Hvad riksdags väldet brutit, hvad ondt det i sitt öfvermått åstadkommit, och hvarthän det i sitt missbruk måste leda, framstår klarast just i den af Malmström, behandlade tiden kring 1743. Man har nyligen i en annan tidskrift sett en litterär strid rörande historiska både åsigter och fakta. Striden har i någon mån påmint om deri som gälde »arist.okratfördömandet», särdeles som den ene kämpen i den striden nu ock, efter några tiotal af år, var med i denna sênare; han var då den anfallande, nu den an- fallne. Så bitter som då var striden ej nu, men icke utan sin bitterhet, ehuru den nu hade något tycke af akademiska dispu- tationer : ej så att man omvexlade med stridshugg och artigheter ; men deruti att opponenten imellanåt ej läste till punkt, der han sökte ämne till tvist, och derföre gjorde försvaret lätt nog i vissa delar. Striden om aristokratfördömandet afstannade ej alldeles med den ene kämpens död ; torde ock hända atb nu så går. Åt- minstone söker aristokratiens försvarare gång efter annan påminna om sina idéer, äfven med anledning af sitt nuvarande arbetsfält, frihetstiden, der det ofta nog kan vara svårt att säga, hvilket parti motsvarar aristokratien. Vi våga tro, som Tengberg och andra, att Fryxells författarskap mera förlorat än vunnit på hans teoretiserande. Striden har imellertid ej blott gält åsigter om särskilda tid- skiftens betydelse, om de maktegandes olika förtjenster af foster- landet. Den har gält äfven fakta, den har gält forskningens grundlighet, omdömets skärpa. • Fryxell har blifvit beskyld för mindre pålitlighet i. uppgifter, för lättrogenhet i vissa fall, der utländska källor blifvit begagnade kanske med förkärlek. Och som måttstock vid allt detta har Malmströms arbete blifvit be- gagnadt. Man har - slutligen angripit Fryxells framställningssätt, såsom numera ej passande för hans ursprungliga syftemål: ungdo- mens inledande i kännedomen af fosterlandets öden. Fryxell lärer nog både vilja och kunna försvåra sig sjelf. Onekligt förefaller det oss visserligen, att Malmströms starka sida, der han kan synas Fryxell öfverlägsen, är kritiken; vi mena här- med ej bekämpandet af andras uppgifter eller idéer, ty detta und- viker han med rätta mestadels; vi mena urskiljandet af det verk- ligen sanna i hvarandra motsägande framställningar, och urskil- jandet af hvad som mera eller mindre förtjenar att upptagas. Han 270 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. har synbarligen läst noga i massan af råds-, stånds- och utskotts- protokoll. Och dessa äro blott alltför mycket det väsentliga i frihetstidens historia, då riksdagen, när den var samlad, var både representation och styrelse. Malmströms framställningssätt har sin egna karakter, egentligen bestående de'ruti, att det1 är fritt från alla egenheter; det är lugnt och jemt, som en ström utan forsar och fall. Men det är lika- dant, då han utreder riksdagsstridernas trassel, och då han, som i den sista delens första kapitel, skildrar dalkarlsupproret och prin- cipalatsfrägan. Äfven dessa de mest dramatiska företeelser under frihetstiden, utom kanske 1756 års revolutionsförsök, draga honom ej med sig till en lifligare berättelse. Sedan man läst detta kapitel i hans bok, tager man så gerna åter till Fryxell eller Tengberg i ), eller ögonvitnet Fersen. Malmström synes ock i dalkarlsupprorets skildring hafva undvikit detaljer, för hvilka han hänvisar till Tengberg, och undvikit att så mycket begagna Fersen, som han kunde, och efter vårt förmenande borde hafva gjort. Dermed blir hos honom t. ex. en Lagercrantz ej annat än en vanlig riksdags- kämpe. Till och med det väsentligaste i hela striden, frågan om kommitenternas eller folkets rätt i afgörandet af allmänna ärenden, får ej sin fulla farg; och icke heller den väsentligaste följden : hela samhällets hotande upplösning. Med skildringen af tiderna efter 1743, af riksdagen 1746, samt af k. Fredriks senaste år, är Malmström åter inne på det fålt, der hans lugna stil kan ostörd fortgå, der partifvister komma och gå som hafvets böljor, dock utan svårare stormar. Han förskonar oss med rätta för uselheterna af kungens enskilda lefnad. Han miss- tror, och med giltiga skäl, uppgifterna om tillämnade våldsamma hvälfningar till kronprinsens fördel, och uttalar sig först här mot sin föregångare, med genomförd kritik. Vi talade om samhällets hotande upplösning. Hvad kan man annat kalla det, när fienden borttagit tredjedelen af riket, och står nära dess hufvudstad med öfverlägsen styrka? När riksdagen tvistar om tronföljareval, under det rikets egen allmoge står i vapen, eller rustar sig, med bondeståndets vetskap och begifvande, för att på- tvinga de andra stånden dess vilja i detta fall. När ett landskaps allmoge, med stöd af andra rundtomkring sig, intränger väpnad i hufvudstaden, rådsherrar fly eller dölja sig, och konungen sjelf, öfvergifven, bereder sig till flykt; när trupper, som kommenderas möt de upproriske, vägra sin tjenst. Hade upproret haft en duglig ledare, hade riket kunnat vara förloradt, eller åtminstone det' sty- relsesätt, som i tjugufem år herskat. Och efteråt måste, mot Dan- marks anspråk på svenska tronföljden, väpnad hjelp sökas från den nyss försonade fienden, som blott alltför tydligt visade sin goda vilja att framgent skydda och herska. Detta sista, att söka rysk hjelp mot grannen i söder och mot dess anhängare inom landet, torde med skäl räknas för hattpartiets *) Bidrag till historien om Sveriges gierig med Ryssland åren 1741—43. Lund 1857, 60. ANMÄLNINGAR. 271 största felsteg i den yttre politiken; men det godtgjordes lyckligt nog under följande åren genom visad sjelfständighet. Man gör frihetstiden orätt, när man jemför Sverige under denna tid med Polen, hvars partier alltjemt sökte och underhöllo förbindelser med främmande makter. Det ligger en grundskilnad mellan de tvä staternas inre skick just deri, att i Polen fanns blott ett ståndr adeln, som hade allt att säga; i Sverige motvägdes dess inflytande af de tre ofräl sestånd en. Snarare erinra våra inre strider om Englands, den enda stat, jemte Nederländerna och Sverige, som egde verkligen konstitutionel författning före franska revolutionen. Och med Englands förhållanden voro stiftarne af 1719 års styrelse- form väl bekanta. Som man vet, var de ofrälse ståndens angrepp mot adeln ett af de bidragande skälen till framgången af Gnstaf IIl:s första stats- kupp; i den andra (1789) begagnade han dem sjelf mot adeln, för att göra sig enväldig. Redan den första statskuppen skaffade honom en makt, som det skulle ha behöfts en kraftigare, konse- qventare karakter att rätt begagna och behålla. Gustaf III trodde sig bringa partihatet i grafven genom att betaga det allt tillfälle till strid, då det tvärtom är genom inbördes rifning, men under återhåll af en stark hand, som fördomar försvinna. Under frihets- tiden hade man riksdag ungefär hvart tredje år, under Gustaf III efter sex år först, sedan efter åtta. Man antager gemenligen — och härmed komma vi till grefve v. Fersens skrifter, —att det^ var först vid 1786 års riksdag, som motståndet mot Gustaf III fick sitt utbrott, och att den af 1778 var endast ett komplimentsmöte. Men v. Fersen visar i sin fjerde del, att redan då mycket missnöje egde rum, och motstånd ej blott i bankfrågan. Presterna motarbetade sjelfve frågan om én särskild presterlig orden — man tyckte då ännu att ordnar ej pryda prest- rocken — och ännu mera den om religionsfrihet. De åtta år se- nare fullföljda frågorna om bevillningens bestämmande för vissa år, ej till nästa riksdag, och om tre stånds afgörande rätt i beslut, väcktes redan då, och den senare påskyndade riksdagens slut. Märkligt nog framstår konungens försök att i riksdagsbeslutet in- smyga en mening härutinnan, stridande. mot hvad han sjelf för ständerna betygat. Dock har man för denna sak ännu blott Fer- sens vitsord. * Han omtalar ock, huru två forna riksdagskämpar tänkte, med utländska ministrars hjelp, bilda ett organiseradt mot- stånd mot konungen, men af honom, Fersen, derifrån afråddes. Vid 1786 års riksdag organiserades, tydligen under hans led- ning, . ett konseqvent motstånd hos adeln, hvariiti ock de andra stånden indrogos, äfven bondeståndet, med anledning af bränvins- brännings- och passevolansfrågorna. Blott dessa två af de många frågor, som då afgjordes eller framburos mot konungens vilja, be- handlas af Fersen med någon detalj. — Här må erinras, att Gustaf III:s ställning till ständerna år 1786 har blifvit tem ligen olika bedömd af v. Beskow, som äfven häruti gifvit konungen rätt i så godt som allt, och af en af vår tids framstående riksdagsmän, nu medlem af vår konungs konselj, C. F, Wærn, hvilken söker visa. 272 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. att ständerna häfdade dels hvad dem af gammalt rätteligen tillkom, dels hvad som sedermera blifvit dem tillerkändt. — För öfrigt innehåller grefve v. Fersens skrifters sjette del, likasom den femte, mycket om både inre och yttre politiska förhållanden mellan riks- dagarne, och om konungens utländska resor, samt ännu mera af hof- sqvaller; båda delarne med ogillande i de flesta fall af konungens åtgärder, och framhållande af hans svagaste sidor, i en ton som ovilkorligt synes vitna om den från väldet undanträngde parti- chefens troligen alltför ofta skefva omdöme. Bernhard v. Beskows lefnadsminnen tillhöra en helt annan art af litteratur, den art som beqvämligen studeras på soffan. Han för oss in först i studentlifvet i Upsala, sådant det var i början af detta århundradet, och sådant det förblef ett par tiotal af år, så att de äldre af oss rätt väl känna det igen : med alla dess originaler bland lärarne, med dess dels rumlande studenter, dels tévattens- gossar o. s. v. Till de senare hörde v. Beskow sjelf, jemte flera ynglingar af förmögnare familjer, sedermera betydande män i staten; och till deras Umgänge hörde, för musikens skull, eller af andra skäl, vetenskapsmän sådane som Geijer o. a. Allt behandlas i en lekande stil, med en fin satir, med hofmanshandskar; allt utom fosforisterna, hvilka, jemte Grewesmöhlen och hans likar, synas undantagna från den allmänna amnesti, som följt på författarens litterära strider i mognare åren. Det ser ut, som om äfven hos mildare naturer vissa slags sår vore oläkliga. Större delen af boken egnas åt de olyckliga åren 1808 och 9, hvilka författaren till en del tillbragte i fädernehemmet, ett rikt, väl ordnadt, till åsigter rojalistiskt hem. Äfven i denna del af boken leker den fina satiren, då han talar om den hemliga sammansvärj- ningen mot konungen, som nästan hela verlden visste af, men ingen röjde; om den högtbetrodde man, som den 12 Mars person- ligen hos konungen sökte insinuera sig till en presidentsyssla, och hade Adlersparres proklamation i fickan ; uppgiften var dock hemtad från en medtäflare om makten; — om Rosenblad, fem regeringars tjenare, som med samma lugn gaf befallning om proklamationens tryckning mot Vestra armén, och dagen derpå kontramanderade tryckningen; om v. Hauswolff, som gjort rikshäroldstjenst vid ko- nungens kröning, och nu måste göra samma tjenst i och för rege- mentsförändringen o. s. v. Men jemte all denna, med lätt hand utströdda satir, går ett djupt allvar af rojalism, af tillgifvenhet för den i sin inre styrelse rättvise och opartiske, i sin lefnad enkle och hushållsaktige konungen, tills denne genom en ohjelpligt dåraktig yttre politik gjorde sig omöjlig; och sedan af tillgifvenhet för hans familj, och aktning för dess rätt; hvarföre v. Beskow ej kan förlika sig med Adlersparres beteende, ej heller med den utsigt för framtiden, som denne beredde riket genom Carl Augusts kallande till tronföljare. Men Carl Johans snille, den nya tid af inre lugn och yttre an- seende som han beredde Sverige, finner hos v. Beskow sitt fulla er- kännande. , ANMÄLNINGAR. 27,3, Han visar för öfrigt sinnesstämningen i hufvudstäden under finska krigets tid såsom ej betryckt; man roade sig, mestadels okunnig om krigets verkliga förlopp, tills fienden för andra gången stod på Åland, stod vid Grisslehamn; i Upsala trodde man sig ha sett kosacker vid Vaxalatullen. Och efter revolutionen följde åter en tid af yrande nöjen. . Om 1808 och 9-årens krig innehåller Mankells bok, i andra delen, en allvarlig och okonstlad berättelse, som i detalj upptager alla militäriska dispositioner; och derföre, läst med en fullständig karta, gifver mycket att lära, för militärer kanske mycket att be- grunda. Möjligen blir denna bok, likasom andra af Mankell, minst uppburen i militäriska kretsar; om med skäl, eller af fördom, lemna vi derhän. Man vill beskylla honom äfven för bristande noggranhet och pålitlighet i uppgifter,. Han har imellertid öppnat en bana för vår krigshistoria, på hvilken vi af hjertat önska honom vidare framgång och efterföljare, helst sådane som göra sin sak ännu bättre än han; det är det bästa slags kritik vi känna. ! , 'T—M. Teaterfrågan. Underdånigt betänkande, afgifvet den 21 Januari 1870 af Kongl. Teaterkomitén. Ludvig Josephson. Våra Teaterförhållanden. Betraktelser och uppsatser. Stockholm 1870. Edvard Stjern ström - Några ord om Teatern. Stockholm 1870. Den maktpåliggande kulturfråga, som afhandlas i ofvanstående skrifter, kan väl icke i dessa upprörda tider påräkna samma in- tresse som de stora politiska och sociala frågorna för dagen; men ett folk, som under en långvarig fred åtminstone icke saknat till- fälle att använda sina krafter ej mindre till odlingens höjande än till befrämjandet af det materiela välståndet, borde mindre än andra kunna vägra sitt skydd åt konstens fredliga idrotter, hvilkas för- ädlande inflytelse det så länge i ostörd rp fått erfara. Denna fråga ingår ock i de förhandlingar, som föreligga den nuvarande riks- dagen, hvarföre hon, .såsom hörande till dagordningen, torde så mycket mera böra uppmärksammas af den fosterländska konstens vänner. De nämda trenne skrifterna innehålla tillsamman en utförlig skildring af våra dagars inhemska teaterförhållanden, betraktade så väl från konstens som från den ekonomiska förvaltningens syn- punkter. Med anledning af dem, äfvensom af de senaste riksdags- förhandlingarna, vilja vi här söka något närmare belysa tea ter frå- gans närvarande ställning i Sverige. f Framtiden. Band. 5. 274 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. Herr Josephsons insigter i våra teaterförhållanden äro icke nu först allmänheten bekanta, och då han funnit nödigt att i förordet utlofva en fullt opartisk behandling af sitt ämne, erhålla hans an- märkningar så mycket större värde. I hr Stjernström åter finna vi en af vårt lands ypperste teaterdirektörer, som efter en i alla afseenden ovanligt lycklig verksamhet, trodde sig öfverlemna den scen, åt hvilken han egnat sina talanger, i goda händer, då han hembjöd den Kongl. Maj-.t till inlösen, men som nu, antingen svi- ken i sina förhoppningar eller otillfredsstäld af de lagrar, han redan skurit, synes icke vara obenägen att återtaga sitt forna mödosamma kall. Båda desse författare ha skrifvit sina uppsatser med särskildt afseende på det betänkande, som förra årét afgifvits af den Kongl. teaterkomitén, hvilken blifvit tillsatt hufvudsakligen för att utreda teaterns intrasslade affärer, och som derföre äfven erhöll till ord- förande en af vårt lands mest framstående financierer. I likhet med denna komité ogillar hr J. yrkandet, att teatern borde lyda under något af statsdepartementen eller ock öfverlemnas till en- skild person eller bolag. Vi dela äfven fullkomligt den åsigten, att ärendenas skyndsamma afgörande vid en teaterinstitution icke kan lida den tidsutdrägt, som nödvändigt måste uppstå vid den långsamma kansliberedningen, och att öfverlemna landets förnämsta scen till enskilde spekulanters okontrollerade affärsverksamhet, torde icke vara förenligt med dess högre ändamål, som då sannolikt skulle komma att förbises ännu mera än hittills skett. Ifrån främ- mande länder har teaterkomitén hemtat stöd för sina åsigter om teaterinstitutionens behof af det särskilda skydd och understöd, som hittills varit den förunnad. I de nordtyska staterna tillsättes sty- relsen öfver de kongl. teatrarne, likasom i Sverige, af monarken sjejf; Kongl. Hofteatern i Dresden, likasom de största teatrarne i de tyska länderna, beskyddas äfvenså omedelbart af konungen och förvaltas enligt hans vilja och befallning; i Italien lemnas det pa- tronela skyddet till en del af lokala myndigheter och sällskap, såsom i Neapel af municipalitetet, i Florens af ett akademiskt säll- skap o. s. v.; i Frankrike understödjer staten sex scener i Paris, och i de öfriga städerna bestämmer municipalitetet det understöd som skall af statens medel utgå; endast i Kjöbenhavn är teatern en statens inrättning, hvars budget för hvarje år regleras af riks- dagen. Lifsfrågan för teatern är och förblir, att dess ledning anförtros åt personer, fullt vuxne detta uppdrag, och svårigheten härvidlag faller så mycket lättare i ögonen, om man besinnar, att inom detta verk någon succession imellan tjenstemännen alls icke förekommer, ehuru det vill synas som om den person, hvilken åtminstone bär namn af att vara andre direktör, väl borde vara någon gång be- rättigad att komma i åtanka vid direktörsplatsens tillsättande. Om något sådant förhållande blefve vid teatern infördt, skulle yngre förmågor få tillfälle att småningom utveckla sig till full kompetens att sköta denna svåra tjenst, men såsom det nu är, har följden visat sig vid hvarje afgång blifva, att en ny och alldeles opröfvad förmågatagits i anspråk, och det har sålunda inträffat att valet ANMÄLNINGAR. 275 fallit på personer, som lika litet efter som före anträdandet till sitt nya kall förmått ådagalägga sina insigter i dithörande ämnen. I kapitlet om »Teatern och förste direktören» framkastar hr J. åtskilliga anmärkningar imot den nuvarande regien, hvilkas be- fogenhet man nödgas godkänna, äfven om man å andra sidan tager i betraktande, att vår teater under en följd af år och direktörer råkat i en ställning, der det estetiska måste sättas i sista rumiöet och hufvudsaken vara att i det längsta motarbeta den upplösning, som hotar genom det ekonomiska betrycket. Att konsten verkligen blifvit vanlottad och tillbakasatt, är en ofta upprepad beskyllning, som synes för hvarje dag alltmera grundad, och om man öfver- skådar den senaste tidens repértoir, kan man icke tillbakahålla sitt befogade missnöje, som blifver så mycket större, då man af hr J. erhållit intressanta förteckningar på hvad de köngl. teatrarne kunna och böra erbjuda publiken. Hvarje vän af vår fosterländska odling måste högeligen beklaga, att i den tvetydiga ställning, hvari teatern för närvarande. står till riksdagen, som dock i sista instansen har att bestämma öfver dess »vara eller icke vara», direktionen icke varit betänkt på att bättre häfda den svenska skådebanans an- seende, hvilket visat sig redan förut icke stå så synnerligen högt hos åtskilliga bland våra värda representanter. Hvad särskildt angår zdcn någon gång direktionen tilldelade förtjensten, att ha genom upptagandet af några yngre författares alster befrämjat den inhemska dramatikens utveckling, torde på detta beröm mycket kunna afprutas, om man besinnar, huru de gryende talangernas egna intressen att utveckla sig till hvad de möjligen framdeles kunna blifva, nog kunna anses tillräckligt kraftiga för att förmå dem att sålunda af egen drift hålla sig framme. Äfven om man gérna ville i vår nyaste dramatik se en grundad anledning till förhoppningar för framtiden, kunna vi icke inse, att publiken härför står i någon förbindelse till teaterdirektionen. . Efter att ha låtit oss kasta en blick bakom kulisserna och göra bekantskap med det ganska invecklade teaterinaskineriet, kommer hr J. slutligen till den visserligen mest prosaiska, men dock för närvarande vigtigaste sidan af teaterfrågan, nämligen den ekonomiska, det vill säga: skuldsättningen. Denna fråga hänger på det närmaste tillsamman med förenandet af de båda teatrarne och bör sålunda betraktas i sammanhang dermed. Téaterkomitén be- skrifver förloppet med den dramatiska teaterns inköp sålunda: Det har alltid varit erkänt att Kongl. Stora teatern, afsedd egént- ligen för den lyriska scenen och det större skådespelet, icke väl lämpar sig till talscen i allmänhet, särdeles hvad beträffar komedien. Från äldre tider ända till dess, den å södra delen af Carl XHI:s torg belägna Dramatiska teatern nedbrann, fanns för de kongl. spektaklerna en särskild talscen och efter nyssnämda olyckshän- delse kändes lifligt och uttalades äfven af teaterstyrelsén behofvet af en sådan. Derföre, då direktören Stjernström år 1862 beslöt att afyttra den s. k. Mindre teatern, ingaf direktionen till KöngL Maj:t en promemoria, hvari yttras, att sålunda ett efterlängtadt tillfälle för Kongl. Maj:ts teater yppats till erhållande af en, efter 276 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. nutidens fordringar med hänsigt till såväl akustiska förhållanden som lagom afpassadt utrymme fördelaktigt lämpad dramatisk scen; och , vågade kongl. direktionen så mycket hellre föreslå det er- bjudna tillfällets begagnande, som Kongl. Maj:ts teater, ehuru den i afseende på personalen länge egt tvenne scener, en sång- och en talscen, hvilkas arbetssferer allt mer och mer blifvit från hvarandra afsöndrade, likväl med hänseende till rummet dittills nödgats in- skränka sig till en enda scen, som vore otillräcklig för ofvanberörda begge konstgrenars olika verksamhet. Vid skärskådandet af de till detta, af konungen gillade köp hörande handlingar, kommo de komitterade till det vigtiga resultat, att konungen ingalunda upp- dragit åt kongl. teaterdirektionen, att för konungens personliga räkning inköpa den Stjern ström ska teatern, utan att direktionen föreslagit köpet, såväl för att befria Kongl. teatern från en skadlig konkurrens, som för att bereda tillgång till en lämpligare talscen, och att den dramatiska teatern tillhör Kongl. teaterinstitutionen och sålunda befinner sig under konungens vård och garanti, dock utan någon förbindelse för konungen att fortfarande uppehålla, teaterinstitutionen, och att sålunda ingenting hindrar honom att låta densamma upphöra, samt att för skuldernas betäckande an- vända dess befintliga tillgångar. Dem, som önska närmare kännedom om teatrarnes ekonomiska ställning, hänvisa vi till komiténs intressanta betänkande, och för att icke öfver höfvan trötta våra läsare med torra sifferuppgifter, vilja vi endast anföra några af de vigtigaste i rund t tal: Teatrarnes utgifter 18fi3—1869 utgöra årligen i medeltal 600,000 rdr. Deras inkomster ..........................................568,000 » I dessa senare ingå såväl statsanslaget, som 1863—1868 utgick med 75,000 rdr, men 1869 blef nedsatt till 67,500, som ock de af konungen enskildt lemnade bidragen, hvilka för dessa sex år ut- göra tillsamman 550,000 rdr. Inköpssumman för dramatiska teatern uppgick till 270,000 rdr, å hvilken summa hr Stjernström visat sig ha erhållit 8 procents ränta under de senaste tre spelåren. De Kongl. teatrarnes skuldsumma utgör, enligt konungens till den nuvarande riksdagen lemnade proposition, 468,140 rdr rmt. Att numera, sedan köpeskillingen för den dramatiska teatern under sju'år blifvit . till en del amorterad, och de båda teatrarne, hvad angår såväl personal som materiel, vuxit tillsamman, ånyo skilja dem ifrån hvarandra, hvilket utgör ett af hr Stjernström framkasta dtförslag, torde vara i det närmaste omöjligt, utan alltför stora förluster för den Kongl. teatern. Och då det enligt komiténs åsigter icke torde vara anledning att hoppas, att teatrarnes verk- samhet skall under den närmaste framtiden medföra ett så lyckligt resultat, att utan förhöjning i det nu utgående anslaget inkom- sterna skulle kunna, efter att ha betäckt omkostnaderna, lemna så mycket qvar, att ens räntan på deras skuld skulle kunna betalas, är det en oundgänglig nödvändighet att, om- de skola komma att uppfylla sitt ändamål, institutionen befrias från den skuldsumma, som nu vidhäftar densamma. ANMÄLNINGAR. 277 Konungen har derföre nu till riksdagen ingifvit ett förslag, att staten skulle öfvertaga och under tre års tid gälda inköpet af den dramatiska teatern; vidare skulle én teaterns skuld till sjuk- och begrafningskassan, stor 30,000 rdr, alldeles utgå, och det reste- rande beloppet ville konungen sjelf åtaga sig. »Härigenom» heter det i den kongl. propositionen — »inskränkes den af riks- dagen begärda summan till det belopp, för hvjlket statsverket kan anses erhålla full valuta i den fastighet, som nu begagnas för den Kongl. :teaterns dramatiska scen, och som för framtiden skulle upp- tagas bland kronans egendomar.» Det höfves en konung, som icke blott älskar, utan äfven sjelf utöfvar de sköna konsterna, att med så ädelmodiga uppoffringar taga vård om dem, och vi vilja hoppas, att riksdagen äfven skall visa sig förstå sina skyldigheter härutinnan. Om vi dock nödgas yttra någon farhåga härvidlag, sker det på grund af de åsigter, som under -förra riksdagen försökte, ehuru lyckligtvis förgäfves, att göra sig gällande inom representationen och som äfven i år funnit ett uttryck i en motion om téateranslagets indragning, hvarvid dock motionären finner för godt att försigtigtvis tillägga, att han icke vill »ingå i någon vidare pröfning af teaterns nytta för sam- hällets Under förra riksdagen framstäldes. äfven en dylik motion, hvari yttrades, att »sedt ifrån de skattdragandes sida vore anslaget till Kongl. teatern en'Utgift för ståten, som icke alls lemnade något nyttigt spår efter sig, utan tyckes vara till mera för att en skara aktörer och aktriser skola blifva underhållna (!) samt en sysslolös publik tillfredsstäld (!), än för något annat ändamål». Statsutskot- tet hänförde dock dennä motion ; till dem, hvilka icke böra till någon riksdagens åtgärd föranleda, och Första kammaren ansåg ingen diskussion behöfva föregå bifallandet af det utaf regeringen begärda understödet, men icke så Andra kammaren. Här uppstod en öfverläggning, som föranledde en af ledamöterna att »högeligen beklaga, att man i representantförsamlingen skall få höra ord, vit- nande om så föga intresse för bildning och konst». En talare me- nade sig gifva ett uttryck åt allmogens opinion genom att föreslå fullständig indragning äf anslaget; en annan — hvilkens beryk- tade uppträdande vid detta tillfälle lemnade ett nytt, sorgligt vit- nesbörd om den bornerade kulturfiendtlighet, som ligger på botten hos en viss dogmatisk riktning inom svenska kyrkan — önskade »icke blott såsom representant, utan för egen räkning och såsom far för många söner (!), att teatern aldrig funnes till» o. s. v; Man kunde måhända häraf tro sig ega anledning till fruktan, att den svenska teaterns öden skulle bestämmas af. personer lika obekanta med den dramatiska kön stens i folkens historia på ett så storartad t sätt häfdade betydelse, som otillgängliga för denna konsts bildande inflytande, och hvilkas åsigter om teaterns gagn för ett kulturfolk, tydligast uttalas i deras egen okonstlade bekännelse: »F# kunna icke fatta, hväri gagnet består.» Men hvar och en som älskar att tro på intelligensens slutliga seger, må sätta sin förtröstan, till dess målsmän. Hos oss har med en stigande bildning behofvet af en teater blifvit allt allmännare, och publiken har lärt sig att icke 278 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. såsom ett flyktigt tidsfördrif, utan såsom en njutning af ädlare art betrakta skådespelarens sköna konst, hyars höga och svåra uppgift är, att af det material en författare lémnat, konstnärligt likasom dana en form, hvari den bild skall gjutas, som sedermera fram- ställes för åskådarne. Det är just här de dramatiska konstnärernas skapande kraft verkar, och deras snille hufvudsakligast har till- fälle att göra sig gällande. Högt böra vi uppskatta den drama- tiska konstens betydelse äfven för vårt land, och dem det vederbör, vilja vi, med en af riksdagens ledamöter, påminna om, att denna konst »sannerligen ej är ett lumpet Stockholmsintresse, utan ett redan länge erkändt svenskt kultur intresse». ’ C. S—e. Lyrik och drama. Sånger af Z. Topelius. — II. Nya Blad. Stockholm, Albert Bon- niers förlag 1870. Samlade Dikter af Johan Gabriel Carlén. Med musikbilagor. Stockholm, P. B. Eklund 187Ô. Ackorder af Lotten von Kræmer. Upsala, Esaias Edqvist 1870. Lyriska Dikter af Edvard Bäckström. Stockholm, Jos. Seeligmann 1870; Dramatiska Studier af Edvård Bäckström. Dersammastädes. Många ord behöfvas ej, då uppgiften är att fästa svenska litte- raturvänners uppmärksamhet på en ny samling dikter af Z. To- pelius. Hans sångmö, rik på fägring och behag, är känd och äl- skad, så långt nordiskt tungomål talas; hans strängaspels ömsom vekt smältande, Ömsom friskt och spänstigt klingande toner tränga till själens innersta och väcka genklang uti hvarje bröst, som klap- par varmt för det ädla och sköna. Mer än de fleste af den senaste tidens diktare på svenskt språk är den finske skalden en den stämningsfulla innerlighetens målsman inom sången. När han höjer sin röst till det älskade fosterlandets förhärligande, skildrande i sina »nordiska taflor» Finlands natur med dess snöstormar öfver isiga slätter, dess norrskensupplysta mid vintersnatt, dess korta, men tjusande vårar — då bjuder han oss ej, i likhet med den poetiska frasens hjeltai\ på ett uppstyltadt ordprål, en bildståt, hopplockad utifrån till skylande af ingifvelsens matthet. Enkel och osökt na- turlig i den dock så fullända dt konstnärliga yttre formen, genoin- värmes hans diktning af en djup hängifvenhet för lifvets ideala makter, framför allt af kärlek till fosterjorden och> dess ärorika minnen. Detta »tusen sjöars land», åt hvilket Fänrik Ståls-dik- tens store skald rest så mången oförgänglig minnesvård, här äf- veri inspirerat Topelius till flera af hans skönaste sånger. Åter- klangen af Runebergs »Vårt lånd» är lätt förnimbar i stycken af ANMÄLNINGAR. 279 Topelius sådana som t. ex. det vackra poemet: »I Finlands vinter», hvaraf vi göra oss ett nöje att här nedan meddela några strofer: »O, land af is! O, luft af snö! O, frusna våg i fjettrad sjö! O, bleka, sorgsna, döda sol, Begrafven vid en öde pol, Hur kan så kär du vara? O, Finlands jord, hur kan, så arm,. Du ega än en hydda värm Att töa upp en menskobarm? Din vår är kort, din sommar slut ' I sjelfva knoppningens minut; Du 1er en dag i färg och doft; Om qvällen är din fägring stoft I höstens kulna dimma. > : Ditt; blåa öga skådar gladt Ur tusen sjöar upp, för att Bortslockna långt i vinternatt. Ditt skönsta löje är en tår Af fruset rim i björkens hår; Din blomstergård är bygd af snö På rutans glas och dömd att dö Vid första sol, som dagas. Din rika skatt, din perlekrans Och snödemantens ystra glans Ar vinterfrost och ökenglans. Alltfrån vår späda barndoms tid Lät du oss skåda nöd och strid, En bädd af kärr med mossa på, Ett golf af din granit, den grå, Som inga mödor tämja. En ringa hydda var vår verld; Den. sol, som lyst vår hufvudgärd, Är furans flamma på vår härd. Vi famnade med härdig, arm Din hårda, frusna modersbarm, , ~ z Vi sådde vår uti ditt bröst Och bergade så ofta höst, . Men sådde ständigt åter. Vi skördade ju stormens brus, J — Vi sågo aska, blod och grus, Men sådde hopp och sådde ljus. f O, land af snö, o fosterland, Hvadvhemlig tjusning bär din strand. 1 ï 280 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. MARS. Att han för oss, fast arm och hård, Ar mera kär, än rosengård Och ljufva blomsteröar? Hur kan, så rikt på sviket hopp, Så ständigt dödadt i din knopp, Du i vår kärlek blomstra opp? Ack, dyrast ej i lifvet är Det som oss fröjd och lön beskär, Men högst vid det vår själ är fäst. För hvilket vi ha lidit mest Och våra tårar strömmat. Och derför, derför hårda land, Så oupplösligt fast du band Vårt hjerta vid din kulna strand. På ett poetiskt tilltalande sätt sammansmälter fosterlandskär- leken med den religiösa andaktens känsla i »Julnatten»: Nu börjar den snöiga stormen sin färd Kring dalar och fjäll uti norden, Och brasan, hon flammar i fladdrande härd, Och ljusen de brinna på borden. Ty julen är kommen, den älskade gäst, Han kom ifrån himmelen neder; Den fattige reder sin stuga till fest Och halmen på tiljorna breder. Guldlockiga små Så väntande stå, Och klockorna ringa, Och bjellrorna gå, O, juletid! O, barndomsfrid uti norden! Nu bygger den frostiga vinter sin bro På sjöarnas blånande vatten; Den frustande fåle med klingande sko, Han ilar till kyrkan i natten. Långt lin vill han åka, det bästa i byn, Och ungmön hon rodnar vid färden, Och stormarna hvina vid himmelens bryn, Och isarna braka på fjärden. Men strålande skön I psalmer och bön Står kyrkan derborta På kullen vid sjön. O, juletid! O, barndomsfrid uti norden! Ej mindre rent och fromt talar den religiösa stämningen ur en i samlingen införd äldre »Julvisa»: ANMÄLNINGAR. 281 Det mörknar ute och vindens sus Tar Öfver de dunkla dalar; Natt faller öfver den armes hus Och rike mans stolta salar. \ Hvar är det Ijt^s, Det klara, som oss hugsvalau? I dödens skugga, der än vi gå, Vi blinde och sorgsne alla, ' Hvar är du stråle vi hoppas på. Som skall i vår skymning falla? Guds himmel blå, När skall du till dig oss kalla? De eviga stjernor stråla klart I däldernas dunkel neder. Af festliga ljus ett underbart, Ett glänsande sken sig breder Kom snart, kom snart, Guds ljus, som allen oss leder! Någon gång kläder sig skaldens trosnit uti en polemisk form, då nämligen, när han af vetenskapen och dess sakförare synes befara ett obehörigt intrång å »barnatrons» fridlysta område. Vid sådana tillfållen röjer sig hos Topelius en viss trånghet i upp- fattningen, som här och hvar haft till följd en tvetydig oklarhet i uttrycken och en handgriplig orättvisa i omdömena. Godt och väl att barnet har sin egen astronomi, sådan hon beskrifves i »Aftonstjernan», men icke böra väl derför vetenskapens läror om centrifugalkraften m. m. ringaktas såsom »kiselstenar.» Och då Topelius i poemet »Voltaires hjerta» känner sig manad att inskärpa, att »hans nej var rikt, hans ja var armt: de kunde vara qvitt», så bör i den historiska sanningens namn härvid erinras, hurusom de många »nejen» hos Voltaire i främsta rummet voro riktade mot lika många sekelgamla vidskepelser och fördomar samt att hans »ja» dock ingalunda var sä fattigt, att någon lugnt pröfvande skulle kunna instämma i det lika skefva som hårda påståendet: Han ryckte Gud Allsmäktig ned Erån stjernornas palats Och satte sen, att gyckla med, En sköka på hans plats. Fri var han, — fri från hvarje band, Som menskor heligt är: Gud, oskuld, dygd och fosterland,' Den prisade Voltaire. En opartisk forskning har vetat riktigare uppskatta Voltaires betydelse för det menskliga framåtskridandet, vid hvarä lagbestämda 282 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. fortgång äfven de så ofta förkättrade »destruktive» andarne ha en högvigtig mission att fylla. Efterverlden skall tillerkänna den store »förnekaren» vitsord imot hans belackare, då han yttrar följande om sitt egentliga syfte: Mais de ce fanatisme ennemi formidable, J’ai fait adorer Dieu, quand j’ai vaincu le diable. Je distinguai toujours de la religion Les malheurs qu’apporta la superstition. Och att hans sträfvande ej gick ut på blott ett ofruktbart förstörande i fråga om det religiösa, betygar han sjelf sålunda: Je vois venir de loin ces temps, ces jours sereins, Où la philosophie éclairant les humains. Doit les conduire en paix aux pieds du commun maître: Le fanatisme affreux tremblera d’y paraître; On aura moins de dogme avec plus de la vertu. Det var ej mot dygden i och för sig, Voltaire drog i härnad, men väl mot den olycksbringande läran, att dygden ingenstädes kan slå rot utan i förening med tron på dogmen. De finnas visserligen, som ännu i våra dagar omfatta detta af Voltaire be- kämpade åskådningssätt, men — huru ha väl desSe män studerat sin bibel? sin psykologi? sin verldshistoria? Topelius såsom lyriker är företrädesvis de milda och innerliga känslornas skald. Annorlunda artadt är sångarlynnet hos den vidtbekante svenske diktare, hvilkens nu ånyo utgifna stycken på vers till stor del länge varit för allmänheten kända. Måhända skall man tillvita oss ett tycke för det paradoxa, om vi uppkasta frågan: hvilken likhet finnes mellan romarnes Cato och stockhol- marnes Johan Gabriel Carlén? Vi skynda derföre att upplysa om, att vi ingalunda mena oss kunna anställa någon allsidigare jem- förelse mellan den stränge republikanske sededomaren och den framtida verldsrepublikens profet i vår sköna Mälarestad. Men i ett afseende skulle dock hr Carlén kunna sägas vara vår svenske Cato; han har nämligen, äfven han, sitt »ceterum censeo», ja, noga efterräknadt, torde han väl befinnas disponera öfver minst två à tre sådana. Vi sysselsätta oss imellertid ej nu med festtalaren och skålproponenten Carlén, utan med den politiske skalden; i dennes idékrets har en viss bestämd tanke trängt sig i förgrunden : det i ord och åthäfvor bistra, för att icke säga morska rysshatet. Det traditionela grollet mot »vår arffiende» har fått fritt svängrum och ett i viss mån typiskt uttryck i åtskilliga af hr Carléns qväden. Hörom t. ex. följande ur, »Nordisk frihetssång»: I mulnande öster vi varsna en syn: der kretsar en storm-örn i slingriga ringar med hungrande blick öfver vågen och skyn. ANMÄLNINGAR. - 283 Mot friden, som hvilar med nedfälda vingar, tvehöfclade spejaren spänner sin klo till rof i de dalar, der kämpar dock bo. Från Nastrand han kommit — och dit står hans färd: bakom honom skymtar i dimmornas slöja en slafhöp med blodiga pikar och svärd, och mörkrets är fanan, som mälarne höja. Som »döde-mäns» likfärd går tåget framåt med tystnad alltjemt i förrädiskt försåt. Den synen vi sett —■- och den hägrar väl än, men bort skall den blekna. Vi frukte den föga! . Treenig står Skandia, värnad af män, och mäter hvar blick i den listiges öga: ' med blottade klingan på segervan arm hon skyddar sin friska, ungdomliga barm. Till poemen af samma kategori höra styckena »Rysslands fri- 'hetsbön», »Svensk krigsmarsch», »Veteranen», »Förposten», »Olyckan vid Pultava» samt det brakande kraftstycket »Österns jätte». Om detta poem, som i anledning af det andra allmänna nordiska stu- dentmötet 1856 afsjöngs vid en fest i Stockholm, meddelar författa- ren i en not, att dess reciterandé våren derpå vid en promotions- fest i Helsingfors hade till följd att dåvarande magister primus^ numera professoren A. E. Nordenskiöld, genom ett kejserligt reskript efter mycket trassel förklarades »för alltid skild från universitetet», hvarefter han for öfver till Sverige och bosatte sig här. Vi af- skrifva till våra läsares uppbyggelse de två första verserna af den på sitt sätt »historiska» dikten: Ostvart hän i hedniska matten långs kring kärrens tunghäfda vatten dvaldes djupt bland bergen en jätte, ständigt vädrande kristet blod. Himlens klockljud han gat ej höra: ljusets lära, som nått hans öra, möttes jemt af hans vilda hånskratt, skallande vidt öfver tidens flod. ' An han bor och bygger på jorden —r senast drog han närmare norden . . med sin trollhop, röfvande åt sig ‘ . allt hvad Suomi ädlast bar. Der ur frihetens fallna fäste , , (snart ett träldomens gyllne näste) nu kring verldens förväxta lemmar bojan allt hårdare åt han drar. ; 284 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. Hr Carléns poesi är behäftad med flera lätt märkbara brister; så t. ex. röjer sig hos honom ofta nog en stark lutning åt det hvardagliga och triviala, som på ett egendomligt sätt kontrasterar med hans ofvan omnämda försök i den högpatetiska genren. Men der går dock genom hans sång ett tema, som, om ock ej anslaget just med mästarehand, dock förmår att fängsla hvarje svenskt sinne ; detta tema är kärleken till friheten och fosterlandet., Oviljan mot monarker i gemen och mot alla ryssars sjelfherskare i synnerhet är hoé vår poet egentligen blott, så att säga, afvigsidan af en upp- riktigt menad hänförelse för vårt gamla Sverige, för dess ära och sjelfständighet. Hvad som befruktats utaf denna hänförelses käll- åder, utgör och det varaktiga i J. G. Carléns författarskap, det, för hvilket skalden skall ha tack och heder. Förläggaren af fröken Lotten von Kræmers Ackorder gjorde måhända mot sin vilja sin klient en otjenst dermed, att han för allmänheten presenterade de blyga barnen af hennes sångmö i en så aristokratiskt prydlig utstyrsel. Det eleganta omslaget, det fina papperet och nitida trycket ha nämligen förledt en och annan bland hrr recensenter att egna sin uppmärksamhet och sina loford åt dessa bokens i ordets fulla bemärkelse yttre förtjenster; inne- hållet har man temligen knapphändigt halkat förbi — och de som det gjort, ha ändock ej varit de oartigaste. Andra kritici, mindre fallne för estetisk courtoisie, ha låtit författarinnan tydligt nog förstå, att hennes »ackorder» i deras öron ljödo som idel disso- nanser. För vår del äro vi af den åsigten, att de alltigenom tad- lande omdömena — vi ha blott hört ett enda, som, jemte anmärk- ningarna, äfven haft ett ord af erkännande åt författarinnan — icke så obetydligt skjutit öfver målet. Fröken v. Kræmer är visst icke en betydande poetisk individualitet; man söker hos henne för- gäfves efter någon i sångens språk omsatt tanke eller stämning, om hvilken författarinnan skulle kunna säga: se; detta är mitt eget! Så känner och sjunger jag, till skilnad från de andra! Men denna ingifvelsens och det poetiska uttryckets nyhet och ursprung- lighet — snillets kännemärken inom konsten — huru ofta på- träffas väl de i vår nutida »efterklangs»-poesi? Ett fint sentiment, en bildad smak, en ej sällan högt uppdrifven versifikatorisk för- måga äro öfverhufvud taget utmärkande för våra yngre skalders begåfning; ett högre mått af andlig sjelfständighet hör allestädes till de fåtaliga undantagen. Resignerar man sig til 1 att afstå från fordran af en dylik skaldeoriginalitet, och är man för öfrigt be- sluten att låta hvar sak gälla hvad den kan, så torde man stanna vid det omdömet, att fröken v. Kræmers dikter icke stå djupare under den poetiska medelmåttans nivå, än att de, väl befordrade till tryckning, äfven kunna förtjena att läsas. Stycken sådana som t. ex. »Vid elfmynningen», »Bergtallen» »Julen,» den vackra teck- ningen af »blomstervännen Daniel Müller», de vemodsfulla afskeds- orden till en älsklig Upsala-personlighet, skaldinnan Tekla Knös — »den oupphunna i känslans, finhet, rörlighet» — dessa stycken, och ännu ett par, tre andra, skola hos den poetiskt mottaglige lä- saren qvarlemna ett bättre intryck, än det som framkallas af bilden ANMÄLNINGAR. 285 och klangen allenast, Sin hängifvenhet för det stora och fram- tidsrika i tidens ideela sträfvanden har författarinnan lagt i dagen särskildt genom minnesrunan öfver den svenske tänkaren C. Boström, om hvilken hon yttrar sig, som följer: När vantrons töcken skymde ljusets land. Du kom och tog på målet syfte; Och hastigt deltes villans sky; — din hand På evighetens förlåt lyfte. O ja, en fläkt af nyväckt, mornadt hopp Har rensat lifvets qvafva lunder! Må den som stormvind härja — friskt i topp Verldsträdet höjer sig derunder. Och främst bland dem, som denna anda väckt, Så ren, så klar som himlaljuset, Din genius strålar hög, med Platons slägt, Med hans förent nu ofvan gruset. När lifvets stjerna bakom moln har gått, Dem hjertats vilda stormar jaga På själens himmel upp, då är det godt Af säkert sjökort ledning taga. Ett sådant — ditt system — du verlden skänkt. Men nordens stolthet är och ära, . Att ur dess hjerta vuxit hvad du tänkt, ' Ditt allvars rot, din höga lära. O allt, hvad menskohjertat dyrast är, Är evigt ock; blott skrankor svaga, Som småningom ha multnat» man begär Att bort ur helgedomen taga. I templet, hvarest gudamagter bo. Den inre helga tempelgården, Som bygs i menskobröst för hopp och tro, Res åt den vise minnesvården! Att titlarne på de nyligen utgifna lyriska och dramatiska dikt- samlingar, hvilka äro alster af hr Edvard Bäckströms fint skurna penna, fingo sin plats nederst på listan af de arbeten, vi denna gång hade att anmäla, skedde till åtlydnad af den gamla viöken: »det bästa till sist.» Ty hvem håller ej den lofvande förhoppningen kärast, helst när denna redan är något mer, än blott en förhopp- ning? Imellertid har vår gynsamma tanke om hr Bäckströms dik- ter haft en opåräknad följd : vårt utlåtande rörande dem måste blifva af knapphändigaste korthet, då vi nu stå vid slutgränsen af det för vår anmälan tillgängliga utrymmet, Det är således ej 286 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. någon kritik, vi kunna bjuda på; blott en hjertlig lyckönskan till den begåfvade unge skriftställaren, livilkens konstnärliga lärospån röja anlag, som i flera afseenden synas på väg att öfvergå till full och mogen verklighet. Till denna lyckönskan foga vi en upp- maning, stäld till författaren af »En krona» och »Fången på Kallö» : måtte han, som ännu tyckes obeslutsam i valet mellan dramats olika genrer, blifva trogen den kallelse för det fosterländskt-histo- riska skådespelet, hvilken otvetydigt framträder i hans förstlings- skapelser på detta område! Hvilken rikedom af äkta dramatiskt stoff ligger der ej innesluten, oförarbetad, i våra svenska häfde- böcker, bidande den sånggudinnornas utkorade, som skall till lif på scenen frambesvärja de höga minnena, de mäktiga gestalterna från framfarna dagar ! Arbetsfältet är här vidsträckt, men de verk- ligt duglige arbetarne ej talrika; med så mycken större tillfreds- ställelse välkomna vi hvarje hoppgifvande ämnesven på detta för vår odling betydelsefulla område. C. v. B. Månadsöfversigt. . » Midt under den allmänna spänning, livarmed landet följer de pågående vigtiga riksdagsförhandlingarna, har från en upphöjd plats inom svenska samhället en röst låtit sig höras, som ur flera syn- punkter eger giltiga kraf på vår uppmärksamhet. Vi sysselsatte oss i vår senaste månadsöfversigt med konungens trontal; denna gång vilja vi egna några ord åt erkébiskop Sundbergs herdabref. Likasom det konungsliga talet är det öfverstepresterliga sändebrefvet ett i sitt slag märkligt tidens tecken, men på motsatta grunder. Till folkets representanter talade Sveriges monark behjertansvärda ord om enighet och sammanhållning under en tid af öfverhandta- gande politisk otrygghet; partistridigheterna måste undanskjutas; nu mera än någonsin böra vi låta oss genomträngas af den stär- kande nationela gemensamhetskänslan och den enskildes intressen underordnas det helas välfärd. Hüru mycket fullständigare — må man väl härvid anmärka — borde ej endrägten, den fördragsamma, kärleksfulla sammanslutningen vara inom religionens helgade om- råde! Då först får arbetet i statslifvets tjenst sin rätta mening och styrsel, när det utgår ifrån och i sista hand ledes af en sant religiös uppfattning af högsta målet för samhällets och individens utveckling och verksamhet. Har nu en sådan uppfattning — en den kristliga sämjan och friden befordrande — kommit till orda uti det i fråga varande af svenska kyrkans högste ranginnehafvare utfärdade aktstycket? Härom må våra läsare sjelfve döma! Efter att, i enlighet med det häfdvunna brukets föreskrifter vid dylika tillfällen, ha aflagt en »ödmjuk och uppriktig sjelfbe- kännelse» om sin egen ovärdighet till det ansvarsfulla embetet och MÄNADSÖFVERSIGT. 287 sin förmågas svaghet, jemförd med de närmaste föregångarnes, öfvergår hr erkebiskopen till några allmänna betraktelser rörande den kyrkliga ställningen i nutiden. Han finner denna ställning vara sådan, att hon ger anledning till den allra största oro. I likhet med den katolska kristenhetens högste biskop i Rom och uti ordalag, som'på ett slående sätt återkalla i minnet den senaste påfliga encyklikan, utbreder sig den protestantiske prelaten i en dyster skildring af den så tidt och ofta öfverklagade »otrons» fruk- tansvärda framfart. »Kyrkans skepp», heter det i herdabrefvet, »vräkes våldsamt af stormar och hennes fiender vänta med glädje hvarje ögonblick, att det skall krossas i bränningarne. Grudsför- nekelsen och allt henne åtföljande elände hos alla Europas folk framträda i vår tid med en fräckhet och i en utsträckning, hvar- till näppeligen någon period af kyrkans historia kan uppvisa ett motstycke. Men kyrkans osviklige styresman sofver ej, utan håller fortfarande rödret i sin hand och stillar ovädret, när det honom behagar. Otron har aldrig begripit och skall aldrig begripa detta förhållande. Från första stund Guds rike började utbreda sig i verlden, har hon tvärtom, oaktadt sin förnekelse af hvarje under, inbillat sig sjelf kunna utföra det största af alla under: att om- intetgöra den allsmäktiges eviga rådslut.» Det anförda utgör förpostelden; hufvudangreppet följer strax derpå. Det är riktadt mot åtskilliga namngifna partiåsigter och sträfvanden på det kyrkliga området, men förnämligast dock mot det moderna forskningsarbete, som gjort till sin uppgift att på den historiska kritikens väg gifva oss en trogen framställning af Kristi lära i hennes ursprungliga renhet och sanning, sådan hon af stiftaren sjelf förkunnades. Denna s. k. kritiska skola, hvilken, som be- kant, funnit försvarare och talrika anhängare äfven i vårt eget land,/ drabbas af hr erkebiskopens bittraste tadel. Hon tillhör, menar han, de mot kristendomen fiendtliga makter, som »i löndom hota med ofard»; en »försåtlig godtycklighet» utmärker hejmes vetenskapliga förfarande, hvars resultat är begreppsförvirring i fråga om hvad som är kristligt eller icke'; hon är mindre upp- riktig, mindre sanningsälskande än till och med materialismen, i det att hon förklarar sig fortfarande vilja, egna Kristus all den vördnad, som måste tillkomma »idealmenniskan», mensklighetens högsta föredöme, då derimot materialismen »för längesedan varit nog ärlig att förklara Kristus för afsatt.» I betraktande af allt detta »torde till mer än en af den här antydda vetenskapliga rikt- ningens apostlar kunna på goda grunder ställas den allvarliga sam- vetsfrågan; »förråder du menniskones son med kyssande?» Så lyder i denna punkt den nye erkebiskopens egendomliga fridshelsning till församlingen. Vidlyftiga kommentarier ärd här öfverflödiga. För hvarje någorlunda klarsynt uppfattning innebär beskyllningarnas öfverdrifna skärpa deras egen vederläggning, och sjelf har den högkyrkliga skrifvelsens författare dessutom genom ett af sina yttranden råkat ohjelpligt blotta sin ståndpunkts ohåll- barhet. Mot bibelkritikens erinran, att dess angrepp ingalunda gälla kristendomen i och för sig, »utan endast föråldrade dogmer, 288 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. MARS. som numera äro obrukbara,» ställer nämligen hr erkebiskopen det käcka påståendet, att »det är just i dessa förkastade dogmer, som hela kristendomens kärna ligger innesluten.» Man lägge märke till denna trosbekännelse: genom henne angifves kort och be- stämdt, hvarom striden rör sig mellan den kyrkliga ortodoxien och hennes motståndare. Icke genom ett lif i Kristi anda, i oegennyttig sträfvan för de kristna idéernas förverkligande, utan genom försanthållandet af ett visst qvantum teologiska dogmer — hvilka till stor del helt och hållet sakna stödjepunkter i de bibliska skrifterna — visar man sig, enligt hr erkebiskopens och de med honom liktänkandes förmenande, ha i sanning fattat »kristendomens kärna.» Att herdabrefvet på ett annat ställe definierar kristen- domen såsom »ett nytt lif i Kristo Jesu», förändrar ej saken, enär denna utsago — såvida hon ej bör hänföras till de éclatanta sjelf- motsägelser, man blifvit van att påträffa uti en »bekännelsetrogen» tankegång — naturligtvis hvilar på den obevisade och obevisliga förutsättningen, att detta nya lif omöjligen står att finna hos andra än dem, som en gång för alla »tagit förnuftet tillfånga under trons lydnad», d. v. sf gått in på att såsom vilkor för saligheten antaga den athanasianska treenighetsläran, den augustinska arfsyndsläran, den anselmiska försoningsläran, etc. etc. Mycket vore utan tvifvel att säga angående halten af denna erkebiskopliga kristendom och dess praktiska följder, i fall den oimotsagd finge göra sig gällande. För närvarande åtnöja vi oss med att instämma uti den befogade protest, hvarmed Göteborgs Handelstidning d. 27 Januari tillbakavisar herdabrefvets anklagelser mot bekännarne af den icke-ortodoxa kristendomen: »Må kyrkan ej glömma, att namnet »kristen» tillkommer i första rummet hvarje Kristi efterföljare i tro och kärlek, i verkande och lidande, och först i andra rummet, om ens i detta, de teologiska systemen rörande hans menskliga och gudomliga natur.» Förbiser kyrkan detta, »är fara värdt, att Judaskyssandet faller just på den sida, hvaråt erkebiskopen vill uteslutande häfda det kristna namnet, d. v. s. på den sida, der man bringar Kristus de högsta gudomliga vördnadsbetygelser i orden, men förråder honom i handling. »Hvad du icke gör en den minsta af mina bröder, det gör du ej heller mig.» - C. v. B. Rättelser. I Februari-häftet sid. 128, r. 2 uppifr. står: instituter; läst universitet. » sid. 137, r. 8—9 nedift: hela parentesen utgår och uppflyttas till r. 7 uppifr. efter ordet: fakta. 289 Politiska betraktelser. 6. ' Om det svenska beskattningsväsendet samt om den politiska och. kommunala rösträtten. »Majoritetens tyranni» har blifrit ett slagord bland demo- kratiens motståndare; och hvilka förskräckelser hafva ej fram- kallats af detta blotta örd! Man har ock hört talas om stora för- skräckelser för de »röda», för socialisterna, för socialdemokraterna, för Gud vet hvad. Det är af intresse ätt göra sig någon reda för alla dessa förskräckelser. Detta skall utgöra en tjenlig inledning till det ämne vi här gå att behandla, nämligen med afseende på. den speciela synpunkt, hvarur vi hafva för afsigt att behandla det- samma. Ett »majoritetens tyranni» existerar utan tvifvel. Man har anfört, såsom ett exempel derpå, bland andra, huruledes i Boston i Förenta Staterna teologen Parker med möda lyckades finna någon boktryckare, som ville trycka hans mot det der rådande teologiska systemet . stridande skrifter. Sådant händer och måste hända, menar man, företrädesvis i en. republik, och man kan icke med nog starka färger utmåla det »tyranni», som sålunda skall utöfvas af en demokratisk majoritet. Men på samma sätt skulle i Skott- land majoriteten ropa: korsfäst! — och kanske mer än ropa —i öfver den, som på söndagen vågade företaga något, som vi för vår del äro vana att anse helt lofligt. Och samma majoritetens tyranni har, säger. man, i våra dagar tvingat kejsar Wilhelm att bombardera Paris. Ja, det tvingar till och me4 alla ryssars sjelf- herskare att göra eller låta mycket, som han utan detta »tyranni» icke skulle göra eller låta. Hvad vilja vi härmed säga? Jo, att majoritetens förtryck uppenbarar sig egentligen i sederna, att det gör sig gällande ungefär på samma sätt som »modet», som hvad man kallar »allmänna opinionen», och det under alla slags politiska förhållanden; ofta under inflytandet af någon tillfällig upp- brusning eller fanatisering af sinnena; men —; är majoriteten verk- Framtiden. Band 5. 19 290 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. ligen med kall beräkning förtryckande i politiken? det är frågan. — Visserligen i så fall, att den vill representeras af vissa per- soner hellre än af andra; men så vill hvarje parti, det må utgöra majoritet eller minoritet. Hufvudfrågan härvidlag är, om dessa personer såsom lagstiftare utöfva något förtryck. Hvad visar er- farenheten? Äro de lagar, som stiftats uti länder, der makten ligger hos majoriteten, orättvisare än de länders lagar, der en minoritet är förherskande? Är beskattningen hård och orättvis för minori- teten? Har minoriteten beröfvats politiska rättigheter? — Är det så, då är »majoritetens tyranni» konstaterädt; men är det icke så, då är talet om »majoritetens tyranni» endast ett munväder. Tocqueville har uti sin temligén vidlyftiga framställning rörande detta ämne 1) icke framdragit något enda bevis af den beskaffenhet vi här antydt. Vi hafva ock all anledning att antaga, att Förenta Staternas lagar äro utmärkta af fullt ut lika mycken visdom och visserligen af större rättvisa mot alla medborgare, än förhållandet är i länder, der en minoritet stiftar lagar. Uti intet annat land samlas så lätt och så ymnigt rikedomar på enskilda händer; man kan således icke tala om något förtryck utöfvadt mot de rika. Vi hafva oss ej bekant, att någon folkklass i Amerika — sedan slafveriet blifvit upphäfdt — har skäl att klaga öfver förtryck af lagstiftnings- eller regeringsmakten. Man kan icke annat än be- undra den hofsamhet — om än i det fallet något våld till slut måst utöfvas — livarmed t. ex. en så af det allmänna tänkesättet förkastad och mot all god samhällsordning uppträdande mino- ritet, som mormonernas, blifvit bemött (flera andra att förtiga). Man må icke heller invända, att det amerikanska samhället är nytt och oförsökt. Det är nu snart 100 år sedan unionen grund- lädes, och under denna tid, som sett statsform efter statsform vexla i de flesta europeiska stater, har demokratien i Amerika varit orubbad, endast småningom utvecklande sig till större och större fullkomlighet. Och en samhällsform, som visat sig kunna bestå, i trots af den svaghet som jemförelsevis tillhör en federativ författning, imot sådana påkänningar, som immigrationen och det stora inbördeskriget i Amerika, lärer svårligen kunna bedömas såsom bland de svagare. — Hafva de schweiziska demokratierna visat ett annorlunda beskaffadt skaplynne? Har der »eganderätten», hvarom man från ett visst håll hör talas på ett sätt, som om den- samma skulle undergräfvas af de demokratiska tendenserna, varit hotad? — Och hvilken lagstiftande församling har någonsin stiftat ’ ) De la Démocratie en Amérique. Liv. II. chap. VII. POLITISKA BETRAKTELSER. 291 visare och rättvisare lagar, än Frankrikes under den stora revo- lutionen? Och detta, märk väl, midt under de tmassans lidelser voro lössläppta till hämd för sekelsgammalt förtryck! — Hvar finner man då omsider detta »majoritetens tyranni» — uttaladt, såsom vi hafva fordrat, för att det skulle kunna erkännas, uti lagstiftning och &e- skattningl Är det kanske de »röda» och »socialdemokraterna» m. fl., som satsen gäller? — Men vi veta i detta afseende mycket litet, eller rättare intet, om7 de röda och socialdemokraterna m. fl. Vi veta, att dessa partier utgöras af personer, som hysa ett ohjelpligt miss- troende till både personer och klasser, som hittills haft makten i händerna; men har ej erfarenheten visat, att de icke så helt och hållet saknat skäl för ett sådant misstroende? Vi veta ock, att de stundom icke skytt våldsamma åtgärder för att befrämja sina åfsigter. Derimot hafva vi intet bevis på huru de skulle bete sig såsom lagstiftare; ty allt hyad man i det fallet uppdukar imot dem är ingenting annat än supposition, — en supposition, vanligen stödd på extravaganta åsigter hos en eller annan författare inom partiet och oftast på något lösryckt yttrande af en sådan. En dylik slutsats är ungefär lika bindande, som det skulle vara att af en eller annan konservativ entusiasts »sabrez la canaille» vilja sluta till hvad det konservativa partiet skulle företaga, om det komme till makten. Vi sammanfatta hvad här yttrats uti det påståendet, att, så långt erfarenheten går, har man ingen anledning att, vare sig i lagstiftnings- eller beskattningsväg, frukta något slags förtryck af folkmajoriteten. Och skälen härtill äro ganska påtagliga; ty dels ligger uti den demokratiska samhällsförfattningen den tanken och den förhoppningen, så att säga, för hvar mans dörr att kunna stiga i samhället, att kunna förbättra sina viTkor; och ingen kan vara intresserad att genomdrifva lagar, som i en framtid skulle lända vare sig honom sjelf eller hans barn till skada; dels är det ändock under alla samhällsformer, den stora massan af de mindre bemedlade, som ej blott med armar, utan äfven med pen- ningar måste hålla samhället uppe, under det den förmögnare lilla minoritetens bidrag äro och måste vara relativt af underordnad vigt, och ej utan en påkänning, som endast skulle lända alla till skada, någonsin lära kunna höjas till i det stora hela mera bety- dande proportioner; hvartill kommer, såsom ett hufvudïnotiv, att den glädje och det jemnmod i lynnet, som alstras af den politiska friheten och af allas jemnlikhet, gör hvar och en böjd att lyssna till den naturliga rättskänslan, som talar i menniskans bröst, och utesluter denna surmulna afund, som tyvärr så ofta — och af 292 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. naturliga skäl — utmärker den stora massan i länder, der hon under långliga tider varit van vid förtryck och ofrihet. Med allt detta vilja vi visst icke säga, att vi åtaga oss att såsom mönster af visdom och rättvisa försvara hvar je lagstiftningsåtgärd af repre- sentationer, som kunnat anses valda af folkmajoriteten, vare sig på denna eller andra sidan Atlantiska hafvet; men vi våga påstå att det sagda icke strider mot den allmänna karakteren af demo- kratisk lagstiftning. Kan man med skäl säga detsamma om minoriteternas lagstift- ning? — Vi behöfva i det afseendet endast hänvisa till hvad histo- rien lärer om det sätt, hvarpå t. ex. dessa minoriteter, som vi kalla dynastier, adel, presterskap behandlat majoriteterna: huru de utan något undseende tillskansat sig all samhällsmakt och sedan be- gagnat denna makt för att utöfva ett oerhördt politiskt våld och en olidlig utpressning, så att nationerna många gånger velat digna under bördan af andligt och ekonomiskt förtryck. Hvad vårt fädernesland beträffar, äro vi lyckligtvis numera, åtminstone i teori och hvad lagstiftning beträffar, befriade från detta här nämda för- tryck, om än i praktiken åtskilliga reminiscenser från det gamla systemet qvarstå; och belåtenheten med en sådan förändring är, såsom vi våga antaga, temligen odelad. Vi hafva inträdt uti ett annat utvecklingsskede. Makten har öfvergått i händerna på rikedomens minoritet såsom sådan. Det är af intresse att se huru- vida denna minoritet för sin del lyckats i någon högre grad tillämpa en allmän rättvisas grundsatser. Detta är hvad vi här skola försöka att göra med hänsyn till beskattningsväsendet och grunderna för utöfvandet af politiska rättigheter i Sverige. Och man skall, kanske i högre grad än man väntat, finna, att mino- ritetens »tyranni» endast uppenbarar sig på ett annat område än majoritetens, nämligen just på det politiska, eller på lagstiftningens och beskattningens ömråde, och att det derigenom endast blir så mycket mera tryckande, på samma gång det måste anses ännu mera oursäktligt, än alla de tillfälliga excesser, för hvilka man någon gång haft att anklaga en uppretad folkmassa, och i hvilka man så gerna velat se bevisen för »majoritetens tyranni». Hvad som dervid först slår en betraktare i ögonen är att hela den direkta förmögenhetsskatten, på jordbruks- och annan fastighet samt på inkomst af kapital och arbete, sammanlagdt icke uppgår till mera än de personela skatterna. Den förre utgöres hufvudsakligen af den förmögnare klassen, som har den politiska makten, de senare derimot till den väsentligaste delen af arbets- klassen, som har ingen makt i samhället. Det är väl sant, att en POLITISKA BETRAKTELSER. 293 stor del af den förmögnare klassen, till hvilken vi då skulle räkna äfven den representerade delen af allmogen, har sin förnämsta beskatt- ning under rubriken grundskatter; men äfven om man tager dessa i beräkning, skall man finna den personela skatt, som utgöres af arbetsklassen, uppgå till en högst betydlig andel — kanhända tio à femton procent — af den sammanlagda summan af de nämda skatte- titlarne, under det de, som hafva att utgöra denna andel, icke dess- mindre äro fullkomligt uteslutne från allt vare sig direkt eller indirekt inflytande på beskattningen. Ännu bjertare framstår detta missförhållande, när man tager de indirekta skatterna i betrak- tande. Det är dessa, som gifva statsverket den betydligaste delen af dess inkomster, och det är till dem som arbetsklassen, eller i allmänhet den minst förmögna delen af nationen, förnämligast bidrager. Tullmedlen uppgå till omkring 14 millioner, bränvins- skatten till omkring 10 millioner: är det för mycket, om vi säga att t. ex. blott en tredjedel häraf kontribueras af den delen af befolkningen, som har intet inflytande på beskattningen? Hvad giltigt skäl kan väl anföras för att de, som bidraga med sådana belopp till statens underhåll, skola sakna ett sådant inflytande, under det en liten förmögen minoritet, som säkert icke bidrager så mycket, det oaktadt uteslutande representeras i första kammaren och äfven har ett väsentligt inflytande på tillsättningen af dem andra och således till stor del beherskar både lagstiftning och beskatt- ning? Man måste åtminstone på fullt allvar fråga, huru denna minoritet begagnar denna sin makt. Sker detta med iakttagande af rättvisa och billighet, så kan man visserligen tycka att arbets-^ klassen har mindre skäl att beklaga sig, ehuru denna synpunkt långt ifrån uttömmer frågan om arbetsklassens representation. För att inse, huru dermed förhåller sig, måste vi lemna de föregående allmänna antydningarna åsido, såsom otillräckliga, och i stället ingå uti en detaljerad undersökning om skattebördornas större eller mindre tyngd på olika folkklasser. Vi skola försöka att finna, hvad en arbetare verkligen betalar i årlig skatt till statens underhåll, och huru detta belopp förhåller sig till den förmögnares beskattning. Lyckas vi härutinnan, skola vi hafva svaret gifvet på den fråga vi föresatt oss. Vi vilja såsom exempel antaga en arbetare med 400 rdr års- inkomst d. v. s. det minimibelopp, som bevillningsförordningen be- stämmer för bevillnings utgående. Minsta delen af arbetare äro i denna lyckliga ställning, som förutsätter 1J rdr arbetsförtjenst om dagen under 300 arbetsdagar om året, hviîket visserligen öfver- stiger pluraliteten af svenska arbetares vilkor. Man skäll lätt finna, 294 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. att för alla dem, som stå på en lägre grad af inkomst, kommer den proportion, hvarom nedanför handlas, att utfalla ännu oför- delaktigare än för de förstnämde. Vi skola ock antaga — efter den vanliga beräkningen af fem personer på ett hushåll — att arbetarens familj består af honom sjelf, hustru öch tre barn. Det vigtigaste härvidlag är naturligtvis att kunna på nöjaktigt sätt bestämma de indirekta skatterna. Vi skola i det fallet, väsentligen inskränka oss till tullbevillningen på de hufvudsakligare konsumtionsartiklarne, såsom socker, kaffe, m. m. samt bränvins- accisen. Hvad då först sockret beträffar, så är bekant att i riket årligen införes omkring 40 à 50 millioner skålp. hvilket för person gör 10 à 12 skålp., och således för fem personer 50 à 60 skålp. om året. Med afseende på den relativt större förbrukningen af denna vara bland den förmögnare än bland den fattigare klassen, måste sistnämda siffra likväl betydligt nedprutas. Vi skola ej antaga den högre än 20 skålp., hvilket tal derimot, enligt de un- derrättelser vi på enskild väg kunnat förskaffa oss rörande en arbetarefamiljs ekonomi, mer än väl kan försvaras. Af kaffe in- föras årligen omkring 17 millioner skålp. eller omkring 4| skålp. för person; hvilket således skulle för vår beräkning gifva 21 à 22 skålp. för år. Och som skilnaden mellan förbrukningen inom den förmögnare och den fattigare klassen i detta fall är betydligt mindre, böra vi här göra en vida mindre reduktion än i förra fallet. Vi skola sätta årsförbrukningen inom en arbetarefamilj till 1 skålp. i månaden eller 18 skålp. om året, hvilket temligen nära öfverensstämmer med hvad vi veta ega rum inom sådana familjer af till och med lägre vilkor, än dem vi här förutsatt. Årliga importen af tobak går till omkring 6 millioner skålp.; och om den manliga befolkningen öfver 20 års ålder anses såsom konsumenter, så blir, då denna befolkning är ungefär 1,200,000, konsumtionen ungefär 5 skålp. för hvardera. Denna siffra torde böra bibehållas oförändrad. Hvad slutligen bränvinskonsumtionen beträffar, så utgör hela årliga tillverkningen omkring 14 millioner kannor eller ungefär 11 à 12 kannor för person, enligt nyss förut anförda beräkningsgrunder. Vi kunna gerna antaga en betydligt högre proportion för de mera bemedlade, och vilja endast upptaga 6 kannor för arbetaren. Detta senare är en årlig konsumtion, som ännu icke kan anses omåttlig. Tyvärr befara vi, att, tvärtimot hvad man ur andra synpunkter kunde önska att säga, verkligheten i det fallet gifver en siffra, som ännu mer än den i fråga varande skulle vara egnad att ådagalägga det förhållande, hvarpå vi här väsentligen velat fästa uppmärksamheten. POLITISKA BETRAKTELSER. 295 På dessa grunder kunna vi nu börja att uppgöra arbetarens effektiva debetsedel på satt som följer: Sockertull å 20 skålp. à 14 öre ........................ rmt rdr 2.so. Kaffetull å 18 skålp. à 12 öre........................... » » 2.16. Tobakstull å 5 skålp. à 26 öre.......................... » » 1.30. Bränvinsaccisen å 6 kannor à 70 öre ........................................... » » 4.20. Tillägg tull för fiskvaror och öfriga födande...........varor........» » 50. Tillsamman indirekt skatt för nämda varor rmt rdr 10.96. Af bomull, som är tullfri, importeras omkring 11 à 12 millioner skålp.; men då skyddstullen å garn är 8 öre för skålpundet, så följer att man kan anse motsvarande tull lagd på den importerade bomullen; likaså är skyddstullen 25 öre å bomullsväfnader samt å ylleväfnader 75 öre: Då man nu svårligen kan antaga en mindre årlig förbrukning för hela familjens beklädnad än 1 à 2 skålp. ylle- väfnad och 10 à 15 skålp. rå bomull, så är det visserligen en låg beräkning, om man ensamt på konto af garn, tråd och väfnader af alla slag skulle uppföra ............ .......................... rdr 2.50. För öfriga föremål för förtullning uppföres. .................... » 50. hvarigenom uppkommer summa indirekta skatter........ rmt rdr 13.96; och detta efter i allmänhet låg beräkning. Läggas härtill direkta skatterna, nämligen personlig ...... » l.so, samt bevillning.............................................. » 1, tillsamman rdr 2.so, så uppkommer en summa af 16 rdr 76 Öre, hvilken med tillägg af öfrige poster på debetsedeln således ej obetydligt öfverstiger 16 rdr eller 4 procent af den antagna årsinkomsten 400 rdr. Vore inkomsten, såsom i alltför många fall är förhållandet, endast om- kring 300 rdr, så skulle procenten troligen komma att stiga till minst 5 procent. Dessa detaljer skola kanhända af en och annan läsare ansès alltför småaktiga, uti en politisk afhandling. Men huru obetydliga dé än må anses, äro de likväl alldeles nödvändiga för att man skall kunna göra sig en klar och på fakta stödd föreställning om en sak, som sannerligen icke är någon småsak, utan en sak af grundväsentlig vigt i politiken; såsom vi hoppas att läsaren skall erkänna, sedan han tagit kännedom om såväl våra premisser som våra slutsatser. För att kunna anställa en jemförelse, borde man nu äfven likaledes i detalj framlägga beloppet af direkta och indirekta skatter för en förmögnare familj. I detta fall möter man likväl stora svårigheter, enär lefnadssättet är så oändligeri olika på högre och 296 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. lägre förmögenhetsgrader. Vi vilja till jemförelsepunkt antaga en tio gånger större årsinkomst eller 4,000 rdr, och såsom rättesnöre för hvad som rör hushållet skola vi begagna uppgifter, som hemtats ur en bekant hushållsbok1), angående åtgången -i ett hushåll af 10 à 12 personer. Vi hafva gjort oss den mödan att efter nu gällande tulltaxa beräkna tullen för hvarenda deruti upp- tagen artikel, ifrån kaffe och socker, risgryn, mannagryn, helgryn, perlgryn, sagogryn etc. etc. etc. ända till oliver, champignoner och portugisisk lök, och funnit summa tull för alltsamman uppgå till ej fullt 55 rdr; i följd hvaraf vi hafva att för ett hushåll af endast fem personer, — såsom vi för jemförelsens skull måste antaga — på detta konto uppföra ej öfver 27 rdr 50 öre. Om i stället för 6 kannor bränvin vi antaga 30 kannor vin, så är detta visserligen det högsta som kan komma i fråga för ett hushåll med den i fråga varande ej alltför betydliga, årsinkomsten; tullen derför, efter högsta tullsats, utgör 16 rdr 50 öre. Anslås årliga tobakstullen till 5 rdr, så är detta troligen ej alltför njuggt beräknadt. Hvad slutligen beklädnads- och andra varor beträffar, skola vi uppföra jemt 20 riksdaler, ehuru detta förmodligen är nog högt till- taget. Hela sammanlagda summan uppgår till 69 rdr som, till- samman med den direkta bevillningen och personliga skatten gör 110 rdr 80 öre, det vill säga mellan 2 och 3 procent af in- komsten. Vid denna jemförelse är nu att anmärka, att vi med flit och för att ej i någon mån synas öfrerdrifva, för det fattigare hus- hållet hållit beräkningen så låg söm gerna är möjligt, för det förmögnare åter snarare något öfver medelmåttan, och att för det förra väsentligen upptagits hvad man (till en del illa nog) torde få lof att anse som husbehof, under det för det senare åtskilligt bestämdt måste rubriceras såsom öfverflöd. Ju större årsinkomsten är, desto förmånligare för den för- mögnare utfaller denna proportion. Millionären skattar, huru yppigt han än må lefva, ganska obetydligt öfver sin ena bevill- ningsprocent; vi tvifla på att han någonsin kan komma att, med inberäkning af de indirekta skatterna, betala ens så hög skatt som 2 procent af årsinkomsten. , Man finner här således — och detta är det märkliga resultat, hvartill dessa små detaljer leda — att vi här hafva exempel på en progressiv beskattning i motsatt riktning mot hvad man eljest trott sig kunna fordra: millionären betalar i skatt 1 à 2 procent *) Enligt uppgift, författad af en f. d. h tishållerska åt afl. expedit.-sekreter. Askelöf. POLITISKA BETRAKTELSER. _ 297' af sin årsinkomst, under det arbetaren betalar 4 à 5! Der ser man då tillika ett exempel på rikedomsminoritetens rättvisa i lag- stiftningen moty de fattige. Vi tvifla på, att man skall kunna framlägga något enda exempel af att folket, eller denna »majoritet», bvars »tyranni» man säges frukta, infört något dylikt beskattnings- system till de rikas förfång, — nej, icke ens under en revo- lutions yra. Man kan visserligen säga, att de fattige få skylla sig sjelfva, som använda kaffe, socker etc.; men ett sådant tal vitnar endast om en hög grad af hyckleri; ty man har likväl grundat budgeten på det antagandet, att de fattige skola använda dessa saker. Vi vilja för öfrigt här icke inlåta oss på frågan om nyttan eller skadan af bruket af kaffe och socker etc., men vi fråga blott: om det är skadligt, hvems är felet, att arbetaren ej blifvit bättre upp- lyst? — Sjelf kan han omöjligt tillräknas, efter han har ingen röst vid ordnandet af vare sig stat, kyrka eller skola. Och hvems är felet, om han arbetar under så tryckande yttre omständigheter, att han i stället för sund föda måhända nödgas stilla sin hunger med dåliga surrogat? — Det är icke han, som ordnat hela det poli- tiskt-ekonomiska system, af hvilket hans ve öch väl likväl är beroende. Imellertid bör ingen tid klandras derför, att den imottagit tra- ditioner af orättvisa från en annan tid. Man bör icke förebrå personer, som nu lefva, att de åtnjuta fördelar, som grundas på en förutvarande generations, misstag; ty man kan icke ställa sig utom verlden, utan måste taga sakerna såsom de” äro. Men hvad man kan fordra är, att uti hvarje tid hvarje rättänkande menniska erkänner de orättvisor, som blifvit såsom arf Öfverlemnade från en föregående tid, äfven om hon af dem har personlig fördel, och att hon är villig till deras afskaffande. Hvad finna vi nu i det fallet för benägenheter hos t. ex. vår närvarande representation, hvilken, såsom anmärkts, väsentligen representerar den förmögnare klassen? — För några riksdagar sedan beslöt denna representation en, förhöjning af de redan förut alltför höga tùllafgifterna på kaffe och socker, till betäckande af en iråkad statsbalans, d. v. s. beslöt att arbets- klassen, som icke för sin del varit vållande till den åsamkade stats- bristen, eftér denna klass aldrig haft något med statens affärer att göra, likväl måste än ytterligare betungas, för att afhjelpa den rådande klassens politiskt-ekonomiska felsteg! Och när det vid innevarande riksdag väckts fråga om ett betydligt anslag till förbättrande af vårt försvarsväsen, huru lät den första stämma, som höjde sig i den kammare, hvilken i första rummet representerar 298 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN 1871 APRIL. rikedomsminoriteten, om ej: lägg blott för all del den nya bördan på de indirekta skatterna! det vill med andra ord säga: på den redan förut af skatter orättvist betungade arbetarebefolkningen! Och man finner det så skönt, ja verkligen beundransvärdt att •dessa slags skatter »icke kännas». D. v. s. att blott den skattdragande möjligen af okunnighet ej märker, hur han tryckes, så har man ingenting imot att han tryckes — en härlig maxim! Men den omständigheten, att om ensamt på bevillningsrubriken »kapital eller arbete» lades en så stor beskattning, att (allt inberäknadt) den rike drabbades af proportionsvis lika tunga med den fattige (och detta vore kanske ej mer än billigt?), man skulle erhålla, inom den gifna tiden, allt hvad regeringen för det i fråga varande ändamålet begärt, — den förtiges visligen! Detta rikedomsminoritetens beteende får en desto svårare ka- rakter, när man tager i betraktande, att äfven de personliga offren, arbetaren har att göra för fäderneslandets försvar, äro för honom relativt vida känbarare än för den förmögne; äfvensom att taxe- ringen af inkomster i allmänhet torde få anses noggrannare för den lägre, än för den högre inkomsten, under det för de högst skattande (absolut taget) den taxerade inkomsten väl sällan torde uppgå till mer än hälften eller två tredjedelar af den verkliga 9; och än mer, när man besinnar den prekära naturen af arbetarens in- komst i jemförelse med de flesta andras. Kapitalistens penningar bära ränta äfven den dag han är sjuk; embetsmannen åtnjuter tre fjerdedelar af lönen under den sjuka dagen; jordbrukarens skördar växa, fabrikantens maskiner upphöra icke att vara i rö- relse o. s. v. derför att egafen är sjuk; och ehuru dessa senare visserligen äfven måste förlora på en längre tids frånvaro från yrket, hafva de likväl i allmänhet sina saker så stälda, att de utan olägenhet kunna vara frånvarande en eller annan dag; hvarimot arbetaren förlorar sin arbetsförtjenst hvarje dag som han af sjuk- dom eller tillfälliga omsorger för hus och hem är hindrad från arbete. Besinnar man allt detta, skall man nödgas erkänna, att ett beskattningssystem i den riktning,, vi visat ega rum, är mer än orättvist — det är oädelt. Och om man nu frågar, hvar- för arbetsklassen behöfver något politiskt inflytande, så kan svaret helt enkelt blifva (ehuru vi för vår del betrakta saken ur ännu en högre synpunkt) : för att skydda sig mot att genom ett orättvist *) För en del tjenstemän upptages visserligen hela inkomsten, der inkomsten är inskränkt till blotta lönen; derimot tro vi det vara temligen vanligt — åtminstone veta vi det i många enskilda fall vara förhållandet — att icke för embetsmannen taga i beräkning enskild förmögenhet eller inkomster bredvid tjensten. POLITISKA BETRAKTELSER. 299 beskattningssystém utarmas! Det är ett skäl, hvars vigt måste erkännas äfven af dem bland våra och demokratiens motståndare, som hafva för sed att yttra sig mycket hånligt om allmän »men- skorätt», men derimot ständigt föra på tungan en ogemen vördnad för »eganderätt»; ty arbetaren bör otvifvelaktigt hafva lika full eganderätt till sin med svett och möda förvärfvade dagspenning, som millionären har till sina gods och gårdar och bankaktier. Men vi gå att undersöka sjelfva hufvudfrågan från ännu en an- nan sida. Det är verkligen upprörande att se, hvilka snart sagdt oräk- neliga konstgrepp de maktegande minoriteterna i alla tider och alla länder användt för att af massan utpressa de största möjliga skatte- bidrag. De indirekta skatterna gifva, bland annat, ett ypperligt medel att »omärkligt», som det heter, betunga den fattige. Men ett ännu på sitt sätt fullkomligare beskattningssystém är det som förverkligats genom skatter lagde på jorden. Dessa senare skatter äro för skattejörden i vårt land så oerhörda, att de säkert uppgå ' ända till 20 à 30 procent af afkastningen, ja deröfver, (åtminstone veta vi detta i flera konkreta fall ega rum), för att icke tala om sådana undantagsfall, der det, i följd af skattebördorna, knappt nog lönar sig att bruka hemmanet. Ett sådant lika mycket mot billighet som mot all sund statsekonomi stridande förhållande skulle naturligtvis med inga slags skäl af vanligt förnuft eller vanlig rättvisa kunna försvaras: man har derföre nödgats att för ända- målet upptäcka , en särskild och egendomlig rättsgrund. Hvad som af förnuft, och rättvisa måste ogillas, har blifvit gjordt till ett , slags naturnödvändighet: man har uppfunnit teorien om grund- skatter! Och vetenskapen — en pseudo-vetenskap naturligtvis; — har varit framme och helgat detta ingrepp på sunda förnuftets område med för ändamålet afpassade benämningar och definitioner! För hvarje oförvilladt sinne är det klart, att så nqX rättigheter som skyldigheter endast kunna tillkomma personer, icke ting. Då man derför talar om ett onus, som hvilar på »jorden», så är det helt enkelt ett nonsens. Man brukar ofta i det fallet göra jem- förelse mellan inteckningar i jord och grundskatter; men denna jemförelse, om hon rätt anställes, visar bäst den fullkomliga orim- ligheten, ja omöjligheten (ur rättens synpunkt) af grundskatter. Ty väl är det sant, att en inteckning uti en; egendom kan gå ur hand i hand genom generationer, och att räntan i det fallet fak- tiskt kan anses hafva samma betydelse som en grundskatt; men det är dervid den vigtiga omständigheten att iakttaga, och som visar att här är fråga om rent personliga rättigheter och skyl- 300 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. digheter, ehuru dessa i och genom panten öfverflyttas från en per- son till en annan och sålunda skenbart kunna synas ligga uti sjelfva panten, dels att uti dess ursprung inteckningens tillvaro be- rott på jordegarens fria vilja och det vederlag han erhållit, dels att i följden densamma kan genom rent personliga tillgöranden, vare sig af jordegaren eller inteckningsinnehafvaren, beröfvas all kraft och verkan.' Jordegaren kan t. ex. genom vanhäfd bringa egen- domen derhän, att en inteckning, som en gång haft värde, icke längre får något; en inteckningshafvare kan, genom försummande af förnyelse eller genom försumlighet eller ekonomisk oförmåga att bevaka sin rätt vid en utmätning, förlora sin fordran o. s. v. Men alla dessa kriterier saknas i fråga om grundskatter. Ingen dödlig kan bevisa, att vid tiden för grundskattens införande detta speciela hemmans égaré godkände en så beskaffad intecknings ta- gande uti hans egendom; tvärtom talar all sannolikhet för att han ogillade en sådan åtgärd. Och månne en slik åtgärd kan rättsligt göras utan en égarés speciela tillåtelse? Man säger visserligen, att individen måste vara beroende af en laga regerings och re- presentations beslut; men — oafsedt den omständigheten att denna regering och denna representation, på de tider grundskatterna in- fördes, i’ allmänhet endast representerade eller gjorde gällande vissa klassers intressen, de der omhuldades, under det andra klas- ser förtrycktes — månne verkligen en regerings eller en represen- tations maktfullkomlighet kan, förnuftigtvis, anses sträcka sig ända derhän? Ingen fråga, att ju ej ett lands regering eller represen- tation bör kunna af medborgaren fordra alla de skattebidrag, som erfordras för statsverksamhetens underhållande; men är det ens möjligt — allt ur förnuftets synpunkt — att de kunna med ett penndrag tillägga sjelfva jorden permanenta egenskaper, till godo eller till ondo, för alla tider? I fråga om stiftandet af lagar har aldrig någon regering eller representation, huru vis den hetat, an- setts ega en sådan befogenhet, utan hvad som i det fallet på en tid gjorts, det har på en annan tid ansetts kunna upphäfvas eller ändras efter godtycke; huru skulle förhållandet kunna vara annor- lunda i fråga om beskattningen? Men på detta senare område tror man det förnuftigt omöjliga kunna göras, och dödliga men- niskor hafva rätt att stifta eviga lagar; ty detta senare är hvad som sker, när man pålägger jorden en beskattning för alla tider. Härvidlag finnes ingen makt, som kan åstadkomma en förändring: om jorden försämrades ända derhän, att behållningen blefve ingen, måste grundskatten i alla fall betalas, — så vida det ej till slut skulle komma derhän, att man af nödvändigheten gjorde en dygd. POLITISKA BETRAKTELSER. 301 d. v. s. välvilligt erkände en fysisk omöjlighet såsom ett faktum: vi hafva oss ej bekant, om det någonsin inträffat. Menniskor hafva, med ett ord, gifvit jorden, materien, en egenskap, som den icke fått i skapelsen, och hvarken åska eller jordhäfning eller andra menniskors makt förmår att borttaga densamma! Skulle man åter verkhgen medgifva, att skyldigheterna icke åligga materien, jorden, utan personerna, jordens innehafvare, så skulle utaf teorien om grundskatter följa, att en personlig rättighet eller skyldighet kunde obegränsadt och ovilkorligt fortplantas såsom appendix till den tillfälliga omständigheten att ega en viss jordbit (ty att detta senare är något tillfälligt i förhållande till personlig- heten, lärer väl ej kunna bestridas); och erkännes detta såsom rätt, då måste, af lika skäl, äfven ärftligt adelskap eller slafveri, be- roende likaledes på de. tillfälliga omständigheterna af börd, an- sigtsfärg o. s. v., vara berättigadt; och i sjelfva verket talade slaf- egarne i Nordamerikas Sydstater om ingrepp i »eganderätten» å abolitionisternas sida med alldeles samma resonnemanger, som man hos oss hör riktas mot dem, hvilka yrka grundskatternas afskaffande. Sådana absurditeter, som här nämts, läras och antagas imel- lertid såsom trosartiklar; på dem byggas många spetsfundiga, teo- rier och många riksdagsbeslut. De enkla sanningarna, som sunda förnuftet lärer : att en representation icke kan, förnuftigtvis, pålägga någon skatt, som icke kan af en kommande representation (hvilken påtagligen har lika, stor befogenhet som den förra) upphäfvas; att hvad man kallar grundskatten icke är annat än ett beskatt- nings sy stem, som på en tid antagits och på en annan tid kan för- kastas; att om en representation vill, hon kan — ty makt dertill har hon,.— göra all beskattning till personlig, eller till grundskatt eller till bevillning, hur hon behagar, eller fördela beskattningen hur orättvist hön vill mellan dessa kategorier, dock allt detta endast med vilkor att näst^ representation må — med fullkomligt samma rätt — göra motsatsen af hvad den förra gjort: dessa enkla san- ningar vill man ej fatta. Man skall imot dem invända, att en re- presentation likväl ikläder sig åtskilliga förbindelser — t. ex. ge- nom upptagande af lån — som följande representationer ändock måste erkänna: och således kan ju en efterföljande representation verkhgen bindas af en föregåendes beslut. Men man måste hafva foga urskilning, om man sammanblandar så olikartade saker. Hvad här förut yttrats består likafullt, om man äfven erkänner att en regering eller representation, såsom moralisk person, är skyldig att uppfylla de förbindelser,. som en föregående regering eller re- presentation åtagit sig; ty detta är ju en helt annan fråga. I 302 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. förra fallet är fråga om ett förhållande mellan person och person, nämligen staten och individen; i senare fallet är det blott en, nämli- gen staten, som är i fråga; och då staten är en kontinuitet, må dess re- presentanter (regeringar och representationer) på olika tider med nå- got skäl kunna anses såsom utgörande en och samma personlighet. Men för öfrigt kan sannerligen mycken fråga vara, huruvida, å ena sidan, det verkligen är förnuftsenligt rättsligt tillåtet för en tege- ring eller representation att sålunda draga på framtiden, och, å andra sidan, om detta i följd af klokhetsberäkningar ändock sker, huruvida skyldigheten att erkänna på sådant sätt ingångna för- bindelser i sjelfva verket är något annat än en Idokhetspligt: så- som sådan är den naturligtvis iiäperativ. De ofvannämda sanningarna finna imellertid på vissa be- skattningsområden fullständigt erkännande. De skatter, som i vårt land utgå under namn af bevillning, till ett flerdubbelt belopp mot grundskatterna, dessa anses likväl såsom beroende endast af ett beskattningssystem, hvilket kan från riksdag till riksdag förändras. Sådana förändringar hafva ock tidt och ofta blifvit gjorda, till ruin för somliga, till uppkomst för andra; men hvarken har man hört att de förra erhållit något skadestånd, eller att de senare an- setts böra gifva något sådant, vare sig till de lidande eller till staten. Men detta är hvad man fordrar i fråga om grundskatterna, der det ändock ej gäller så stora summor, och der de enskilda vinsterna eller förlusterna relativt troligen'icke skulle blifva större genom en skeende förändring. Hvadan denna olika uppfattning, som till och med så uppenbart strider imot de enklaste ekono- miska läror och de derpå grundade naturligaste klokhetsberäk- ningar ? Ty det är klart, att om grundskatterna afskaffades, så skulle detta -- ehuru hemmanen naturligtvis derigenom icke befriades från skatter, men finge utgöra dessa såsom en efter billiga och för alla lika grunder beräknad bevillning, — icke desto mindre i en utomordentlig grad tjena att i ekonomiskt hänseende lyfta de små landtbrukarne, den stora mängden af Sveriges jordbrukande befolkning. Och hvad innebure detta? Hvad betyder det i all- mänhet för ett lands ekonomiska tillstånd, om de smärre jord brukarne och arbetarne äro i en jemförelsevis god ställning? — Vår jernvägstrafik kan, bland annat, i det fallet lemna oss ett ganska vältaligt svar. Vid hvilka stationer är. det i sjelfva verket som rörelsen är liflig och trafiken betalar sig? Är det vid dessa, som omgifvas af några få stora herrgårdar med en tynande arren- dators- och arbetarebefolkning, eller dessa, vid hvilka den trafike- rande allmänheten utgöres af smärre jordegare, af en välbergad POLITISKA BETRAKTELSER. 30B allmoge? Förhållandet i detta afseende är icke obekant; och ena- . handa förhållande — d. v. s. det välgörande inflytande, som alltid blir en följd af den stora massans välbefinnande — skulle äfven komma att spörjas, såsom resultat af grundskatternas aflyftande. Jordegarne sjelfve skulle visserligen i första hand komma att deräf hafva fördelen; men i andra hand skulle alla, fabrikanten, hand- landen, advokaten, läkaren o. s. v. med ett ord, alla som arbeta, äfvenväl derigenom finna en ny och kraftig uppmuntran och så- lunda i ökadt mått få ersättning för den skattetillökning, som kunnat blifva en följd af åtgärden. Endast den lättjefulle fideikom- missarién och kapitalisten skulle i någon mån komma att deraf lida ;. och det är då af sådan orsak som inan motsätter sig en på en gång förnuftig, rättvis och klok åtgärd, och som man glömmer den stora satsen, att en stor reform bör storsint utföras. Hvadan kommer nu detta? — Af intet annat skäl, än att den lägre jordbruksbefolkningen alltjemt varit ansedd såsom skapad för att bära bördor, och att rikédomsminoriteten aldrig visat sig sär- deles benägen till eftergifter, der den en gång lyckats att för- värfva ett orättvist privilegium. Mari väger på guldvigt de fördelar,, som nuvarande innehafvare af skattej orden skulle vinna genom grundskatternas afskaffande, och man ropar ideligen på ersättning; men hvad ersättning gafs väl åt de innehafvare af samma jord, som först fingo sig dessa bördor pålagde? Man lägger en ofantlig vigt på den omständigheten, att den nuvarande innehafvaren köpt sitt hemman för ett så mycket lägre pris som motsvarar grundskatten,, och att han har ingenting att beklaga sig öfver; men att det vore en alltför stor present, om han finge skatten efterskänkt. Den nämda suppositionen kan möjligen hafva grund; men det är ock möjligt, att hemmanet gått i arf från far till son, alltsedan skatten infördes; och då haf ju ett ekonomiskt förtryck äfven gått i arf från far till son, precist på samma sätt söm slafveri och lif- egenskap ärfves? Och hvad ondt ligger egentligen uti att en eller annan enskild har fördel af en gammal orättvisas afskaffande (såsom så många gånger enskildas fördel varit en följd af förändringar i tulltaxan), då ingen ny orättvisa införes i stället? Ty, såsom förut är anmärkt, meningen är ju icke att göra skattehemmanen skattefria, utan blott likstälda med andra? — Eller är verkligen till slut ett skattehemman i skapelsens jordebok inskrifvet såsom en mörk fläck på Guds gröna jord? Eller är det för ,en ädel och upphöjd politik samvetssak att drifva en sekelgammal orättvisa till alla dess yttersta konsequenser? Är detta en högsta klokhet? Vi betvifla det. Och månne ej våra privilegierade klasser tillförene 304 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. i sjelfva verket, genom allehanda företrädens afskaffandé, lidit — utan ersättning — långt mer an här kunde komma i fråga? Och månne ej sådant alltid är att, enligt naturens ordning, befara, der rättigheter och företräden byggas på en orättvis grund? Eller månne ej den, som bygger på vulkanen, om än hans efterkommande genom generationer skulle der sitta orubbade, ändock för någon efterkommande bereder olycka? — För öfrigt vilja vi icke här yttra oss om den rent praktiska sidan af denna fråga; endast så mycket vilja vi säga, att äfven med antagande i. hufvudsak af här fram- stälda åsigter skulle åtgärder kunna vidtagas, som gjorde öfver- gången, visserligen icke omärkbar, men dock på långt när icke för dem, hvilka deraf närmast berördes, så känbar, som man gerna är böjd att föreställa sig. hnellertid, huru det nu än må vara med skatterna till staten, så menar man likväl kanske, att åtminstone i fråga om de kom- munala skatterna de rike göra fullt skäl för sig. Och så är det ju i sjelfva verket, efter kommunalskatterna väsentligen — ehuru ändock icke mer utan, om man vill räkna noga, verkligen något mindre än i rätt proportion efter förmögenheten — drabba de förmögnare samhällsklasserna. Tyvärr uppväges denna eftergift åt rättvisan af ett annat slags orättvisa, som hotar att göra denna beskattning ännu vådligare för de obemedlade klasserna, än nå- gonsin beskattningen för statens ändamål. Vi hänsyfta på den obilliga röstgrunden, af hvilken man redan börjar se verkningar, som i sanning äro egnade att väcka de största farhågor; och likväl hafva vi endast så godt som nyss beträdt den farliga bana, som vi gå att påpeka. Förmodligen skall jernvägsfebem, som redan på det politiska fältet gjort så mycket ondt, äfven inom det kommunala lifvet komma att verka upplösande och förstörande, om ej röstgrunden snart ändras. Beklagligtvis har det redan vunnit godkännande att göra jemvägsanläggningar till en kommunal angelägenhet; och sedan sålunda prejudikatet numera är gifvet, behöfves icke mer än att en kommun har några få jemvägs- yrande eller i saken egennyttigt intresserade herremän med stort röstetal, för att denna kommun skall tvingas in i de mest hals- brytande jernvägsföretag, de mindre bemedlade skattdragande må protestera hur mycket de vilja. Men det är icke nog härmed; ty det har visat sig, att man förstått att nästan obegränsadt tänja ut begreppet om kommunal verksamhet. Vi hafva i tidningarna läst, huru man på ett ställe, om vi ej missminna oss, anlagt ett lafbränvinsbränneri eller någon dylik inrättning för en kommuns räkning, huru en annan kommun POLITISKA BETRAKTELSER. 305 låtit uppsätta salubodar till uthyrande o. s. v. — allt företag, likasom jernvägsanläggningarna, af rent industriel natur. Hufvud- staden har genom sitt beslut rörande den Molinska fontänen visat, huru kommunalinrättningen kan användas för estetiska ändamål1) o. s. v. Har man blott kommit så långt d. v. s. till att anse kom- munen såsom en inrättning »för nytta och nöje» i allmänhet, så gifves ingen gräns för de utsväfningar i beskattningsväg, hvartill den närvarande röstberäkningen kan leda. Ett par possessionater i en socken på landet, hvilka med sitt öfvervägande röstetal be- herska kommunalstämman, vilja t. ex. för sitt nöjes skull uppföra ett ridhus. De skulle hafva ingenting imot att göra detta på egen bekostnad; men efter kommunalinrättningen finnes, hvarför ej be- gagna densamma, för att låta de öfriga sockenborna bidraga med tredjedelen eller hälften af kostnaden? Det kan ju anses lända till hästrasens förbättrande; det kan ju ock anses tjena för bil- dandet af ett frivilligt nationalförsvar till häst; och skulle det sålunda icke vara berättigadt? På enahanda sätt med en skjut- bana. På enahanda sätt med en musiksal — hvad kunde låta bättre än en musiksal? o. s. v. Ja, om en på kommunalstämman öfvermäktig possessionat önskade att pryda sin park med ett mo- nument öfver någon företrädare på egendomen, så skulle ingenting kunna hindra honom från att låta socknen deltaga i kostnaden derför. Kanske har denne företrädare i något hänseende varit socknens välgörare; och om monumentet dertill skulle vara ett konstverk af estetiskt värde, huru berättigad vore ej hela saken? Med ett ord, hvarhelst det finnes ett par eller tre jernvägsyrande eller eljest yrslande possessionater med öfvervägande röstetal på kommunal- stämman, der äro de mindre bemedlade tillspillo gifna, der gifves det i sanning icke längre något »lås för bondens lada». Om förhållandet i det fallet är betänkligare i stad eller på landet, torde imellertid icke vara lätt att afgöra. Visserligen har nu- mera det högsta röstetalet i stad blifvit reduceradt: men så är man der åter i händerna på en delegation. Derimot har staden i ett hän- seende ett gifvet företräde, emedan der ändock alla kommunala före- hafvanden äro underkastade mera kontroll af publiciteten, än i allmän- het förhållandet kan vara på landet. Men frågar man nu hvarför det är af någon vigt att den kommunala röstgrunden förändras, så kan helt enkelt svaras: på det de mindre bemedlade icke må vara ut- ’) Man kan härom säga, att det hade varit en skam för Stockholm, att ej tillegna sig detta ypperliga konstverk ; men att det hade varit en heder (och, vi må säga, en pligt) för de förmögnare samhällsklasserna i Stockholm, att på sin bekostnad förvärfva detsamma åt kommunen. Framtiden. Band 5. , 20 ' 306 FRAMTIDEN. FREUDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. satta för att plundras af de rika! Äfven härvidlag kunna vi väl icke annat än vinna bifall af dem, som bruka med sä mycket eftertryck ifra för »eganderättens» helgd? Men ingenting tillfreds- ställande kan i detta fall vinnas, med mindre jemnlïkhetens grund- sats fullständigt genomföres; hvilket senare för öfrigt är desto mera i sin ordning, som denna grundsats kan sägas vara teoretiskt erkänd genom sjelfva den bestämmelsen, att i allmänhet kommunal- utgifterna skola utgå i proportion efter förmögenhet; ty detta inne- bär, att den fattige med sitt nodudre bidrag gör lika stor uppoffring, relativt, som den rike med sitt större bidrag, att för den ene skillingen är af lika stor vigt och betydelse som för den andre riksdalem; genom hvilket en skarp motsättning är faststäld mellan kommunen och ett industrielt bolag och i följd hvaraf äfven orim- ligheten af att på kommunen tillämpa den inom ett så beskaffadt bolag brukliga röstberäkningen faller i ögonen. De rika kunna icke heller — just på grund af hvad förut anförts — hafva något att frukta af en sådan jemnlikhet; men de fattiga hafva deruti ett värn mot ett fruktansvärdt skatteförtryck, som under nuvarande förhållanden kan vara att befara. Sammanfatta yi nu i korthet de resultat, till hvilka vi kom- mit, så äro de: att hvad först skatterna till staten beträffar, så betalar efter gällande författningar millionären mellan 1 och 2 4 procent af sin inkomst, arbetaren derimot minst 4 à 5 procent af sin, och skattebonden 20 à 30 procent, ja deröfver, af sin; och hvad kommunalskatterna åter angå, att dessa visserligen i allmänhet utgå efter förmögenheten, men att på samma gång en oinskränkt makt blifvit lagd i de förmögnares händer att hindra, om de det vilja, äfven de för kommunen angelägnaste åtgärder, men att derimot, om de det vilja, tvinga kommunen att betala äfven till de för dess/ verksamhet allramest främmande ändamål. Och härutaf torde visa sig, huruvida den rikedomsminoritet, som för närvarande inne- har den politiska makten i vårt land, verkligen har genom upp- höjda och rattvisa tänkesätt gjort sig i någon mån förtjent af ett sådant företräde; och huruvida det är denna minoritet, som har skäl att frukta för ingrepp i »eganderätten», i fall majoriteten komme till väldet; öfverhufvud huruvida samhällets och alla dess medborgares väl ligger tryggast i majoritetens eller i den nämda minoritetens händer. Den uppfattning af den förmögnare klassen, såsom ett politiskt element, hvilken här blifvit antydd, skall utan tvifvel af somliga helsas med benämningen »röd», eller Gud vet hvad för annan be- nämning. Men denna åsigt, — här anknuten till fakta, hvilkas POLITISKA BETRAKTELSER. 307 vitnesbörd icke lärer kunna jäfvas, och till sin princip öfverens- stämmande med hvad våra religiösa urkunder på flerfaldiga ställen lära — grundar sig imellertid ytterst på hvad så väl psykologiska grunder som dagliga erfarenheten gifvit vid handen, att nämligen rikedomen föder njutningslust och högmod, med deraf följande sjelfviskhet och hjertats hårdhet ~ ett förhållande, hvars verklighet ingalunda upphäfves af mycken befintlig enskild menniskokärlek och välgörenhet bland de rike; ty utan att på minsta vis vilja i enskilda fall förringa värdet af denna senare, tro vi likväl, att då här icke är fråga om individer, utan om en klass, och om man i stort betraktar de rikas förhållande gent imot de fattige (hvartill det föregående äfven lemnar ett litet bidrag), så kan man säga, att detta förhållande är ungefär likartadt med furstarnes väl- görenhet, hvilka, under det de låta den fattiga befolkningen skjuta tillsamman, såsom skatt, millioner för deras underhåll, på samma gång låta dyrka sig som halfgudar for några hundratal eller tusen- tal, gifna, såsom allmosa, åt de fattige. Allt detta må för många synas »ett hårdt tal»; men det är otvifvelaktigt berättigadt. Det gäller för öfrigt mindre de rikas personer, än sjefva rikedomen, d. v. s. den frestelse, som ligger i rikedomen. De fattiga, som beklaga sig öfver de rikas förtryck, skulle, om de sjelfva blefve rika, icke vara bättre. Det är materiens välde, som härutinnan gör sig gällande; och om resultaten icke vore sådana, som nämts, skulle i Sanning materien icke vara materie. Dock — det torde invändas, att denna senare framställning bättre skulle passa i en moralisk, än i en politisk afhandling. Vi vänta en sådan invändning. Man har blifvit så van vid en moral i skolan och en annan moral i lifvet, synnerligen det offentliga lifvet, att det endast väcker förvåning, då någon i det fallet yrkar på ett annat förhållande. Men det är den moderna demokratiens obestridliga förtjenst, att hafva betonat angelägenheten af att en gång låta religion och moral träda ut ur kyrkan och skolan och det enskilda lifvet, der de hittills varit instängda, för att äfven i verklighet och Sanning ingjutas uti det offentliga lifvet och deri- genom omsider göra fruktbärande den eviga sanningens och rätt- visans grundsatser i verlden;. och alla ärfda små politiska knep och spetsfundigheter, äfven der de antagit det vördnadsbjudande namnet af lagar eller lärda teorier, skola icke förmå att motstå det välsignelserika inflytande, som sålunda vill göra sig gällande. Hvad är i sjelfva verket demokratiens praktiska uppgift? — Vi hafva i det föregående angifvit en sådan af den allra största betydelse för hela samfundslifvet; men icke nog härmed. Kan- 308 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. hända är, utaf allt hvad man af det demokratiska styrelsesättet har att vänta, ingenting betydelsefullare, ingenting mera för sam- hället välsignelsebringande, än demokratiens gagneliga reaktion på de rikare och mest Inldade klasserna. När nämligen dessa klasser icke längre kunna med rösträttens maktspråk styra samhället, blifva de — så har erfarenheten visat — desto mer intresserade att med upplysningens och öfvertygelsens makt göra det; och när de ej mera kunna oinskränkt befalla öfver folkets tillgångar, skola de finna sig desto mer manade att genom enskilda uppoffringar verka för bildningens och det allmännas väl; så att man i alla riktningar i samhället kan få se något mer, än hittills, af »richesse oblige»; och på allt detta skall ej blott det allmänna vinna, utan äfven de sjélfva, som derigenom förädlas och indirekt erhålla ett icke mindre, men mindre motsagdt inflytande bland medborgarne. Lägges härtill den utomordentliga ekonomiska lyft- ning, som en demokratisk konstruktion af samhället är egnad att medföra, och det icke blott för m klass, utan för alla klasser — utom kanhända de lates, ehuru äfven de icke kunna undgå att röna ett välgörande inflytande af hela samhällets blomstring — så är uppenbart, att demokratiens praktiska verkningar äro af den allrahögsta ordning och att demokratien just på denna grund framför allt är eftersträfvansvärd. Vi vilja ännu tillägga ett ord rörande den allmänna rösträtten. Författaren af denna uppsats frågade en gång en amerikanare, hur man i Förenta Staterna vågade att så snart; som sker, gifva in- vandrarne politiska rättigheter. »Hur vill ni» — blef svaret — »att d^ eljest skulle så, som skett, försvarat unionen under in- bördes kriget?» Äfven detta är en synpunkt, som förtjenar att beaktas. Och om nu verkligen så väl de europeiske invandrame, som de frigifne negrerne, befunnits med sin rösträtt vara ett ej blott oskadligt, utan nyttigt politiskt element; skulle verkligen våra hemmavarande arbetare vara sämre än dessa deras kamrater, som gjort resan öfver atlantiska hafvet, eller dessa genom följderna af århundradens slafveri degraderade negrer, som blifvit frigifne och med ens erhållit politiska rättigheter? — Hvilken förfärlig dom skulle ej deruti ligga öfver de klasser, som hittills i .vårt land innehaft den politiska makten! z > —T— 309 Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. i. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess om- bildning genom kristendomen. (Forts.) Innan vi lenma det område af den medeltida folkpoesien, hvar- med vi sysselsatt oss i den föregående afdelningen af denna upp- sats, vilja vi påpeka ett par norska qväden, hvilka i ett och annat hänseende vidga vår kännedom om . den första kristna tidens upp- fattning af dessa naturväsen. De norska visor, som egentligen endast bekräfta riktigheten af de iakttagelser, som vi hittills gjort, förbigå vi alldeles. I »Haugebonden som leikar og rimar» möter oss envisa,hvar- till intet motstycke finnes i de svenska och danska ws-samlingarna (icke ens hos Grundtvig, så vidt vi funnit), ehuru hennes innehåll är beslägtadt med de af oss förut påpekade sägnerna om hög- folket och om gårdselfvorna. Det ser ut, som om dessa väsen, hvilka hoppas och vänta sin förlossnings timma, hade ett intryck af julhelgens betydelse och isynnerhet under denna tid ville nalkas menniskan och glädjas med henne. Så börjar också denna norska visa: »Det var den heliga julaftons qväll: Bonden ville bort finna limar, (= grenar, ris eller julträ) Och då han kom sig i rosens lund, Då hörde han hur högbonden rimmar. Det var den heliga julaftons qväll, Bonden ville bort finna kransar, Och då han kom sig i rosens lund, Då hörde’han hur högbonden dansar.» Då högbonden märker den kommande, vänder han sig mot honom och klagar: 310 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. »Höre du det, du gode bonde sjelf, Hvi tuktar du ej drängarna (sönerna) dina? Det är aldrig så helig én julaftons qväll, De dunka uti hallarna mina. Det är aldrig så helig en julaftons qväll, De slänga efter mig med skålen. Hade det ej varit för goda bonden sjelf, De skulle ha mist hörsel och målet. De gåfvo mig så ondt ett slag Utaf det' stora ölkruset. Hade det ej varit för goda bonden sjelf, Der skulle ha hörts rammel i huset.» Bonden svarar med att påminna högbonden om hvad godt denne å andra sidan åtnjutit genom att utan ersättning få bruka bondens båt uti åtta år eller till och med nio. Detta manar ge- nast högbonden till erkänsla: »Nu har jag varit alla dessa år Ute på dina grund så länge, Ingen skepp shyra har du kraft, Och ingen har du fångat (= fått). * Men gack du nu i bakstammen bort, Der hänger en förgyllande brosa1); Der stånda uti små kistorna nio, . Och nycklarna hänga uti låsar. Och deruti ståndar en silfverskål Han står på fyra gullfötter; Det är icke fulla femton år Som hon gått i nio mansböter.» Bland åtskilliga andra gåfvor nämnas också slutligen följande, hvilka yttermera bekräfta, huru trollen, genom att fira julen, lik- som de kristne fröjdade sig åt försonarens ankomst i verlden: Och deruti ligger én kappa röd, Ar sömmad med guldet, det rena, Och den kom aldrig på Malfreds rygg, Bara juledagen, den ena. Detta ords betydelse är förf, obekant. Det återfinnes icke i Ivar Aasens ordbok öfver norska allmogespråket. I STUDIER ÖFVER VÂRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 311 Och deruti ligger en silkessärk, Är stickad i liljor och kransar, Och den kom. aldrig på Malfreds rygg, Bara juldagen, då han dansar. / \ Och deruti ligger en silkesduk, Är väfven i röda gullstrimmor, \ Och den kom aldrig på högbondéns bord, Bara i julen, då han dansar och rimmar.» I denna sköna och säkerligen mycket gamla visa stå trollen ännu på intet vis såsom trolösa och försåtliga gent imot de kristne. Brytningen med naturen tyckes ännu icke hafva inträffat, utan menniskan och naturandarne glädja sig på sätt och vis gemensamt åt att Guds nåd nalkats verlden. I den norska visan om »Herr Byrting og elvekvinna» skildras ett möte af samma slag som i den danska visan »Elverskud», den norska »Olaf Liljekrans» och den svenska »Herr Olof i elfvornas dans;» men denna skiljer sig deruti från sin samslägtade, atthjel- ten, fullkomligt maktlös mot förförelsens lockelse, glömmer foster- land, fästmö, himmel och jord och den Gud, som skapat honom, och sjunger: »I Elfvaland der vill jag lefva och dö, I Elfvaland der finner jag min fästemö.» Här besjunges den ädlare varelsens, menniskans, vanmakt, i de nyssnämda huru hon kämpar och lider döden, hellre än att gifva vika. Den i poetiskt hänseende kanhända känsligaste af alla nordiska visor om bergtagna torde vara den norska, som härtill öfverskrift »Dansen i berget.» En yngling, som mistat sin käraste, går att söka henne. »Och som han kom till det vallbygda hus. De spela munharpor och Grande vaxljus.» Han gläntar på dörren och får se sin käraste i trollens makt, men icke sörjande, utan i gamman och glädje. I salar af marmor- sten med taket af glimmande juveler dansar hon. Sedan vänta henne borden, dignande af rätter på gyllene fat. Så säger visan : »Hän höll så länge uti dörr-ringen, Till istapp hängde från hvarje finger. 312 FRAMTIDEN. FJERDÉ ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Han höll så länge i dörrens knapp, Allt till hans hjerta i sönder brast. Han tordes ej annat än smälla den dörfn i lås, , ' Han fick aldrig mera sin käraste se: Den poetiska motsatsen mellan qvinnan, som glömmer alliför glitter och glädje, och mannen, som står utanför och ser derpå, tills han i dubbel bemärkelse fryser ihjäl, träder här onekligen mera i förgrunden, än den skildring af trollens makt, som visan dock väsentligen innehåller. Bland de visor, som vi ega om bergtagna qvinnor, fortgå åt- skilliga till den punkt, då den röfvade eger barn samman med röfvaren, liksom vi äfven hafva neckvisor af samma slag. Den strid, som då gemenligen uppstår i det känsliga qvinnohjertat, mellan de nya moderliga pligterna och den kärlek, som drager henne tillbaka till det gamla föräldrahemmet, är naturligtvis ett af de mest lockande ämnen för folkfantasien. Olika visor af detta slag hafva mycket olika upplösning. Dock tyckes i de svenska hufvudvigten falla på den unga qvinnans förhållande till sina för- äldrar och på dessas berättigade vrede, då derimot i de norska på ett särdeles älskligt sätt framhålles, huru hon försonar sig med sitt Öde genom sina egna barns kärlek. Sålunda heter det i visan om »Liti Kersti, som vart inkvervd», sedan hennes moder utforskat att hon egde barn tillsamman med elfvakungen i berget: Och elfvakungen had’ sig en gångare spak, Han lyfte liten Kerstin upp på hans bak. Så redo de sig genom grönan lund, Der kom intet ord af hennes mun. Tycker du vägen att den är lång,’ Eller tycker du sadeln är dig för trång? — Åh, icke är, sadeln mig för trång, Ålen jag tycker vägen den är så lång. — Och söm de nu kommo sig till berget fram. Hennes små barn imot henne sprang. Och somma de lekte och somma de log, Och somma strödde perlor för modrens fot.» STUDIER ÖFVER VÂRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 313 I de svenska visorna är rofvaren gemenligen elak mot den röfvade, i de norska åter motsatsen. Denna omständighet j ernte det vackra sätt, hvarpå barnen träda fram i upplösningen, visa huru den norska folkfantasien, långt förtroligare än den svenska, varit införlifvad med dessa väsen, och mindre än den svenska an- sett dem såsom oförlikliga med kristna menniskor. I allmänhet stå de norska visorna på en uråldrigare nordisk grund och botten. Af huru stort intresse det än skulle vara, att utförligare få redogöra för de medeltidsvisor, som handla om elementarandarne, dessa mystiska väsen, hvilka ännu på långt när icke mistat sin betydelse för de vidskepliga bland folket, fastän de skönaste qvä- dena om dem äro glömda, så nödgas vi dock nu för utrymmets skull att öfvergå till de visor, som orda om runor och den troll- dom, som med dem bedrefs. Tron på runornas öfvernaturliga kraft hänger mycket nära tillsamman med tron på elementarandarne. Vi erinra i detta hän- seende om den ofvan citerade visan om »Riddaren Tynne», hvilken just med runoslag förtrollades af »Ulfva, lilla dvergens dotter.» Sjelfva runorna voro dock icke upptäckta af dessa väsen. I det hedniska »Håvamål» berömmer sig Odin af att vara deras upphof och herre. Prof. Hauch anför det väsentligaste af hvad Odin i denna sång säger sig kunna uträtta med den makt, han i dem in- lagt. Detta är idel väldiga ting, såsom att frälsa från sorg och sjukdom, döfva svärd, hejda flygande pil, stilla storm och eld. Runobesvärjelsen torde alltid hafva skett under sång, hvarföre sång i och för sig sjelf också ofta anses utöfva samma trollkraft som runor1). Då derföre Odin i Håvamål säger sig med runor kunna förvilla trollen, som fara genom luften, så att de fara vilse från sin vanliga hamn (gestalt) och från sina vanliga tankar, så på- minner detta i icke ringa grad om medeltidsvisan, i hvilken rid- daren med harpospel först lockar och sedan binder necken, så att denne måste återgifva sitt rof. När han åter med runor väcker upp den döde, enligt orden: »Det kan jag för det tolfte. Om uppe i trädet jag ser En död dingla i repet: Så ristar jag ' Och i runor tecknar, Att den karlen kommer . Och talar mig till.» ’) I Håvamål säger Odin än: »svå ek gel», d. v. s. »så sjunger jag»; än åter: »svå ek rîst», d. v. s. »så ristar jag», i hvilka båda fall runor underförstås. 314 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Sâ se vi en hednisk förebild till den uppväckelse af de döda, som i kristna visor sker under andra omständigheter och i andra ändamål, såsom vi i det följande af denna uppsats skola se. Som Odin var runornas upphof, betraktades icke utÖfvandet af den trolldom, som låg i runorna, under hednatiden såsom något oädelt. Deras tillvaro hade ingått uti det allmänna föreställnings- sättet; deras underbara makt var ett faktum. I Eddans sång »Sigdrifumål» (af prof. Hauch citerad under namn af Brynhildar- qvida Buddladotter I) finnes en lång räcka af olika slags runor, som Sigurd skulle lära sig att förstå: segerrunor, dryckesrunor, förlossningsrunor, hafsrunor, grenrunor, talrunor och hugrunor. Vi må anföra åtminstone en enda dylik hednisk runvisa för att åskådliggöra, dels huru de hemlighetsfulla tecknen anbringades, dels huru de sades skola verka. Det är Brynhild, som under namn af Sigrdrifa undervisar Sigurd: »Rista hafsrunor, Om du rädda vill Segelhästen på hafvet; Rista dem på stammen Och på styrbladet, Bränn in dem med eld i åran; Hur bränningen bryter Och böljan svartnar, Hinner du då hamn från hafvet.» Men Sigdrifumål berättar ej blott huru runorna böra användas och huru de, rätt använda, verka, utan äfven i urgamla visor (= strofer) af stor skönhet, huru Odin sjelf får den första kännedo- men om dessa tecken, i det han lyssnar till det tal, som utgår från Mimers hufvud. Detta sade, att de stå: »Ristade på skölden Framför skinande guden, På Arvakers öra, På Allsvirms hof, t På den hjulring, som rullar Under Rögnes vagn, På Sleipners tänder Och på slädfjättar l). 1) Originalet har »å sleäa fjötrum», der »fjöturr» betyder »hvar och en af de stöttor, som äro infålda i slädens medar, och uppbära den öfre delen». Som i Öster- götlands sydvestra skogsbygd, såsom på Omberget, en sådan stötta kallas »slädfjätte», har öfversättaren ansett sig kunna upptaga detta ord. STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÂN MEDELTIDEN. 315 På björnens ramar Och på Brages tunga, På ulfvens klor Och på örnens näbb, På blodstänkta vingar Och på brokanter, I förlösarens handlof Och i lindrarens fotspår. . På glas och på guld. Och på gagnande skyddstecken, På vin och vört, Och på Valans stol; På Gugners udd Och på Granes bröst; På nornans nagel Och på näbben af ugglan.» Alla dessa hafva sedan skafts utaf och sändts, blandade uti det heliga mjödet, ut åt alla håll. De finnas derföre bland åsar, bland alfer, några hos visa vaner och några hos menniskor. När nu den hedniska sången gifvit runorna ett så heligt ursprung, och då de sedan på mångahanda sätt brukats under hela den hedniska tiden, så är det att vänta, att de också, såsom föremål för öfvertro, länge skola lefva qvar under den kristna tiden. Medeltidens visor bekräfta också detta. Då menniskohjertats hemligaste rörelser, synnerligast kärleken mellan man och qvinna, i medeltidens folkdikt framträdde långt mera i förgrunden än någonsin förr, är det klart, att man begärligt skulle tillgripa runorna såsom förklaringsgrund för många af de skenbart oförklarliga företeelser, som man just på detta område mötte. Redan Odin hade sagt i Håvamål, att han med runor içke blott kunde locka till sig en jungfru, om han ville, utan äfven med samma medel qvarhålla hennes sinne fånget. Detta hedniska drag går mångenstädes igen. Så anför prof. Hauch den danska visan om »Ridder Stig», som af misstag kommer att kasta runor på Regisse, hans konungs syster: »Det du ville ride til Verdsens Ende, I Aften hun kominer dog ved din Seng. Hun sætter sig paa Din Sengestbk, Hun leger fast med Din gule Lok. 316 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN, 1871. APRIL. Hun kysser Dig paa Din Mund saa rod. — Du lig saa stille som Du var dod!» Nu måste hon sålunda följa honom, dag och natt, i lif och död, liksom Käthchen von Heilbronn i Kleists drama följer Graf vom Strahl. Författaren känner icke, om vi svenskar ega någon runevisa, som i lika grad uppenbarar folkets tro på runornas dämoniska makt att binda man och qvinna vid hvarandra på ett rent hedniskt vis, utan att de personer, det gäller, ega någon makt till motstånd, sedan blott, endera utkastat dem. I den förut an- förda visan om »Riddar Tyrme» bör bemärkas, att det icke är en mensklig jungfru, utan dvergens dotter, som utöfvar kärlekstrolldom med runor. Prof. Hauch anför vidare en dansk visa om »Den onde Sviger- moder», hvilken med runor hindrar sin sonhustru att framföda barn, samt en visa om »Kæmpeme paa Dovrefjeld», i hvilken upp- räknas alla de konster, som kunna utföras med runor. Den förra återfinnes i vår svenska visa om »liten Kerstins förtrollning»; den andra tyckes vara egendomlig för Danmark. Sverige är öfverhufvud icke synnerligen rikt på runevisor. Derimot ega vi uti den stor- artade norska visan om »Hermod Ille» ett ställe, som är i högsta • grad upplysande för nordbornas tro på runornas kraft ända in i medeltiden. — Em jungfru Hæge är under sin älskarbs frånvaro på vikingatåg af sin fader tvingad att äkta en annan man. På brölloppsdagen vänder hon sig då till hafsmånnen (»hava kallen», såsom han benämnes i originalet) och beder honom att resa till Östervågen och hafva älskaren, Hermod Ille, med sig hem till henne. Då nu hafsmannen vägrar, så heter det: \ : / ■ * »Och det var jungfru Hæge, Hon vart i hågen så vred: " »Tro jag tarfvar icke lefva den dag, Att jag skulle bedja dig mer.» Och det var jungfru Hæge, Hon kastade ut runorna blå; Och det var den usla hafsmannen, Honom föllo runorna på. Hon kastade så mycket de ramma (— starka) runor, På hafsmannen träffade de; Dess längre han rakt fram rodde, Dess längre kom han på sne.. STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÂN MEDELTIDEN. 317 Hon kastade så många de runoblad På hafvakarlens båt; Dess mera han inåt landet rodde, Dess .längre kom han ifrå. Nu kan hafsmannen ej längre göra, motstånd, utan tvingas att tjena jungfrun och med underbar hastighet ,hemta Hermod. I Sverige ega vi intet motstycke till detta qväde. Slutligen anför prof. Hauch bland runevisorna ett danskt qväde om »Ungen Svegder» (1. »Svendal») och påpekar, efter Sven Grundtvig, detta medeltidsqvädes slägtskap med den hedniska sången »Grôgaldr.» I denna sistnämda dikt väcker en son sin moder ur grafven, på det att hon för honom skall sjunga sånger, som kunna frälsa honom från faror på vägen till hans älskade. Hon sjunger då flera rune- och trollqväden för honom. — »Ungen Svegder» går sammalunda ut att uppväcka sin döda moder, emedan hans styfmoder kastat runor på honom för en qvinna, som hän aldrig sett. På samma sätt går slutligen äfven i en motsvarande svensk visa »Unge herr Svedendal», hjelten, ut »på hårda stålberg» att # tala med sin döda moder tre ord i anledning af en på ett högst underbart sätt påkommen karlekslängtan. Modren ger nu, väckt ur dödens dvala, både i den svenska och danska visan sin son — icke trollsånger — men magiska trdllgåfvor, som skola blifva till hjelp på den farliga vägen till den älskade. I den svenska visan utgöras dessa af en häst, som lika lätt löper öfver det salta vatten som öfver det löfgröna land, ett förtrolladt svärd, och ett glim- / mande guld, på hvilket jungfrun skall igenkänna sin rätte befriare. Gåfvorna i den danska visan äro väl andra, men dock likartade. Prof. Hauch gör vid dessa gåfvor en slående anmärkning. Han visar nämligen huru mycket djupare den hedniska dikten, der allt verkas genom runosång, är anlagd, än medeltidsvisan. »Ty den andliga kraften kunde väl modren hafva tagit med sig i grafven; och de starka sånger, som utgått från denna kraft, kunde hon näppeligen glömma ens i dödens rike.» Derimot ligga ju de lekam- liga trollmedlen långt mer fjerran från de bortgångnas verld. — Innan vi lemna denna visa, vilja vi hastigt antyda, huru en viss fläkt af den sköna Eddasången »Skirnismål» tyckes oss hvila öfver skildringen af riddarens färd och mötet med fäherden. Liksom Gerdas sal i Eddan, så är ock jungfruburen i vår visa omgifven af farliga försåt. Men liksom Skirne på sin gudaskänkta häst 318 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. spränger öfver de rasande lågorna kring salen, så rider hr Sve- dendal orädd fram och kommer också oskadd förbi de »tolf snöhvita björnar, Som hålla om jungfrun vård.» — På dylikt sätt lefva de gamla hedniska minnena upp i medel- tiden, halft igenkänliga som gamla bekanta, halft förvirrade till sina drag, liksom sagans bergtagna komma åter efter en natt af hundrade år, och gå till hälften främlingar i 'de bygder, der de sjelfva fordom herskat. Men vi hafva ännu två svenska och en norsk visa af stort värde, hyilka alla tre, hvad sjelfva uppslaget till händelsen be- träffar, mycket likna Grogaldr. — I de svenska visorna om »Orm Ungersven» och »Hertig Silfverdal», liksom i den norska »Orm-Alen Unge», är det nämligen åter en son, som väcker, ej sin moder, utan sin döde fader ur grafven, för att han skall utlemna ett härligt svärd, efter hvars erhållande Orm också blef »stor och mannastark», så att kämpar föllo honom till fota. I dessa sistnämda sånger synes oss sjelfva uppväckelsen vara det märkligaste. Vi vilja först erinra'om, huru Odin i Håvamål säger sig med runors tillhjelp kunna få en död man att kopima och tala med honom. Vi erinra vidare om, huru Odin i Håvamål än brukar verbet »rista», än »sjunga» om sina runobesvärjelser. Då det derföre heter i den svenska visan: »Det lider så fast åt aftonen. De leda sina hästar till backe; Det var Orm Ungersven, Han lyster sin fadeif att väcka. Det var Orm Ungersven, Begynte till att kalla; 1 Det remnar mur och marmorsten, Och så de hårda hallar. Det var Orm Ungersven, Han begynte till att rista; Det remnade mur och marmorsten, Och fågeln faller af qviste. »Hvem är det mig väcker, Hvem är det mig kallar, Medan jag icke sofva får Under de hårda hallar»; STUDIER ÖFVER VÂRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 319 så kan det icke nekas, att häri röjer sig en ännu långt in i medel- tiden fast och qvarlefvande tro på den gamla runobesvärjelsens makt öfver de döda. Ty att sådan besvärjelse menas, synes oss otvifvelaktigt, af verbet »kalla», äfven om »rista» här skulle stå i betydelsen »rysta» (nämligen gr af vens' stenar). Hela vår visa har dessutom en märklig slägtskap med det ställe i den af hedniska minnen genomandade Hervararsagan, der dottren Hervör drager till Samsö och med allt starkare besvärjelser, slutligen under storm, blixt och lågor, tvingar sin döde fader Angantyr att kasta svärdet Tirfing ut ur högen. Då vi stå inför dessa ännu i sin undergång och i sina sista återspeglingar storartade ruiner af våra äldsta fäders verldsåskåd- ning, då vi söka att lefva oss in i forntidens tankar, se samman- hanget mellan spillrorna, och åter hopfoga de bitar af bygnaden, som ännu finnas qvar, så är det väl sant, att mången lucka yppar sig, att mången punkt finnes, der vi ej veta huru det gamla sett ut; men det, som vi för det inre ögat kunna samla, är dock så mäktigt och så betydelsefullt, att det ej nog kan beklagas, att vår svenska ungdom ej mera, än som sker, uppväxer i intrycket deraf. På denna punkt vilja vi blott påpeka en enda omständighet, hvilken just framgår ur de sist undersökta visorna. — Väl äro tankarna, isärtagna efter klassisk måttstock eller ur logikens synpunkt, otympliga; väl framgå många skildrade händelser un.der omstän- digheter, hvilka på samma gång strida imot naturens och den andliga verldens lagar; väl breder den krassaste vidskepelse stundom sitt dunkel öfver allt för vida rymder. Men ur denna otymplighet, denna oreda, detta dunkel, framlysa sådana drag än af trohjerten- het, än af karaktersstorhet och skarpblick, än af känslodjup, att vi få gå långt för att Uppleta några likartade. Huru fast är för exempel icke här, uti Orm Ungersvens visa, sångarens tro på att den döde lefver, att slägternas leder höra tillsamman, att bandet ej brustit mellan den, som kämpar på jorden och den, som slumrar »under de hårda hallar?» Deruti ligger det ideala, som är värdt vår beundran, trots de skrofliga oegentligheter, uti hvilka det, så att säga, är infatiadt. Och liksom Orm Ungersven först dâ blef stor och mannastark — uti hvilka egenskaper ju ligger löftet om en hel framtid — sedan han trädt ned till sin fader i högen och fått svärd af honom, så torde också vi för vår framtids skull behöfva rådslå med fäderna, mer än som sker, och väpna oss med hvad de egt. Efter runvisorna genomgår prof. Hauch de danska visorna om förvandlingar, omskapelser, troll i äldre mening (d. v. s. jättar) 320 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. och om andra med dessa ting beslägtade föreställningar. Var Sverige mindre rikt på runvisor, så tyckas vi ega så många fler minnen af jättar och förvandlingar. Det är klart, att dessa ting helt och hållet hafva sin rot i hedendomen. Vi skulle vilja indela berättelserna såväl om de från hednatiden som de från den kristna omtalade förvandlingarna i två slag: i dem, der någon förvandlar sig sjelf, och i dem, der någon förvandlas af en annan. Under hednatiden hade man ett eget ord, som hos en men- niska betecknade den egenskapen, att hon kunde afkläda sig sin ogen gestalt och ikläda sig en annan. En sådan person sades vara »hamramr», hvilket således ungefär skulle kunna öfversättas med: mäktig öfver sin gestalt. Ynglingasagans Odin var hamramr. Det heter nämligen om honom i sjunde kapitlet, att »han skiftade hamn. Då låg kroppen såsom inslumrad eller död; men han sjelf var då fågel eller fyrfotadjur eller fisk eller orm, och for då på ett ögon- blick till fjerran land i sina egna eller andras ärenden.» — Huru- vida den uppfattningen var allmän, att den egentliga kroppen låg sig lik, under det att anden i en annan hamn ilade bort, torde vara mer än tvifvelaktigt. Den gängse åsigten tyckes hafva varit, -att just den naturliga kroppen förvandlade utseende och organer på dens / befallning, som egde förmåga att så omskapa sig sjelf eller andra. Prof. Hauch anför, såsom exempel på förvandlingar, konung Siggeirs moder, som förvandlade sig till en elg och kung Atles moder, som tog hamnen af en orm. Många likartade sjelf- förvandlingar skulle ännu kunna anföras från den hedna tiden, såsom hexan Geirhild på Island, som påtog sig hamnen af en ko, och hexan hos Saxo, som, likaledes i skepelsen af en ko, stångade ihjäl kung Frode. Bland Islands nybyggare funnos två män, som voro hamramme. De hade också blifvit inbördes oense med hvar- andra. Nu såg en dag en tredje person, huruledes från den enes gård kom en björn, från den andres en tjur, hvilka två djur stredo med hvarandra. Björnen vann seger, d. v. s. den, som iklädt sig en björns gestalt. — Dylika sjelfförvandlingar finnas också om- talade i medeltidsvisor, ehuru högst sällan. Huruvida i dem nå- gorstädes förekommer, att menniskor förvandlat sig sjelfva, kan författaren icke erinra sig. Men om necken heter det än: »Necken han gångar på snöhvitan sand; Så skapar han sig till en väldiger man.» .än åter: »Necken han kläder af sin. stygga sjöa-hamn, Så kläder han sig till en herreman.» STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 321 Bland det senare slaget af förvandlingar kunna från hedna- tiden många påpekas. Såsom för exempel då hexan Katla om- skapade sin son, så att han än såg ut som en bock, än såsom en spindel (?) o. s. v. Prof. Hauch anför, huru i Rolf Krakes saga Bodvar Bjarkes fader af sin stjufmoder blef förvandlad till en isbjörn. Dessa två sista förvandlingar kunna isynnerhet betrakt-as såsom förebilder för de talrika historier om dylikt, hvilka äro bevarade från medeltiden. Isynnerhet är det stjufmödrar, hvilka genom dylik trolldom söka förderfva de åt dem anförtrodda små. Något tvifvel på möjligheten af att en menniska verkligen kan på sådant sätt skada en annan, tyckes icke förefinnas. Våra ka- tolska fäders öfvertro var i den punkten på intet vis svagare än de gamla hedningarnes; snarare tvärtom. Bland de många svenska och norska visor, som bestyrka detta, hinna vi-blott att anföra några få. Mest hednisk och oberörd af kristendomen synes oss . de norska visorna om »Beiarblacken» vara. Denne är en häst, om hvars uppkomst det. heter: »Der sutto tre kärringar under en sten, De skapade blacken af menniskoben.» Denne »Beiarblacken»» blef sedan en stridshäst, som utför förunderliga bedrifter, och blir, sedan han stupat, ,så sörjd af konungen, att denne skulle »lagt honom i vigd jord, om han ej fruktat det beställsamma ryktet. På svenska hafva vi ett par helt obetydliga fragment af en visa om »Blacken», hvilka dock utfylla hvad i den norska saknas. I dem får man veta, af hvilka mensko- ben de tre hexorna skapat hästen. Det heter nämligen, dels att »Blacken han ville intet drottningen bära, 'Han visste henne en trollkona vara»; dels heter det, att konungen, då Blacken är fallen, »går för högalofts bro, Med ångerfullt hjerta och sorgfullt mod. Vare nu fattig eller vare rik, Gud nåde den, sin barn ser slik.» Blacken är således en konungason, och drottningen, hans stjufmoder, är en af de tre trollqvinnörna i den norska visan, af hvilken det äfven framgår, att konungen var medveten om för- trollningen, men oförmögen att lösa densamma? Den danska visan »Bedeblak» är öfverensstämmande med de förra. Framtiden. Band. 5. ^1 322 FRAMTIDEN. FJERDE ÅKGÅNGEN. 1871. APRIL. Vi hafva dröjt länge vid denna sång, emedan densamma kraf- tigt bevisar, huru man ansåg att den förvandlade, ehuru ur stånd att meddela sig, dock är fullkomligt medveten om sitt egentliga varde, samt handlar i öfverensstämmelse dermed. Detta påminner om ett drag, som ofta återfinnes hos Shakspeare, nämligen att personer af hög börd, hvilka från barnaåren blifvit uppfödde i okunnighet om sitt stånd, dock genom storheten af sina tankar och genom arten af de ämnen, på hvilka deras hug leker, uppen- bara sitt ursprung. Detta är också här fyndigt utfört, dels i den svenska versionen: »Blacken han ville intet äta hö, Hellre ville han sitta mellan jungfrur och mör». Blacken han ville intet dricka ur källan, Hellre ville han stå på förgyllande hällar.» Dels i den ena norska: »Fjorden var aldrig så bred, Att ej Beiarblacken öfver den steg. Fjorden var 'aldrig så lång, Att ej Beiarblacken öfver den sprang. Blacken gjorde mer,a med hof och tand An kungen gjorde med alla sina män.» Dels i den andra norska: »Det första steget, som Blacken sprang, Svarta mullen efter honom rann. Det andra steget, som Bläcken sprang, Då kom han till, helvetet fram. Det tredje steget, som Blacken sprang, Då kom han till himmelen fram. Och då han kom till himmelrikes dörr, Der tyckte han, att han varit förr.» Det kunde af de anförda ställena synas, som om vårt omdöme varit förhastadt, då vi sade, att denna visa var mest hednisk och af kristendomen oberörd af alla hithörande. Men vi grunda denna åsigt derpå, att trolldomen här på' ingen punkt besegras, utan STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRAN MEDELTIDEN. 323 skildras såsom ett öfvermäktigt ondt, som drabbar den oskyldige, hvilkens öde och död blott besjunges med elegiskt deltagande. Kristendomens första lärare mäktade icke att taga bort tron på trolldomen, och ville det kanhända icke heller; men tron på hans oöfvervinnerlighet upplöste de dock småningom. Då imellertid de äldsta visor, som fira trolldomens vanmakt, måla, huru den önskliga segren vanns, må vi ingalunda föreställa oss, att det är något rent kristligt som vinner. Långt derifrån! I början är det trolldom, som besegrar trolldom. Så heter det om en svensk riddare, som blifvit förvandlad till varulf, att han lade sig i försåt för sin stjufmoder, och sedan han dragit henne af hästen : »Så tog han till med harm, Hennes foster ur hennes barm. När han druckit sin broders blod, Vart han en riddare bold och god.» I en norsk visa lyder domen något mer mensklig, nämligen, att tvenne skola gå såsom björnar, ända tills de tagit barnet ur sin moders lif, men icke dödat detta också, utan uppfostrat det till en man. De visor, i hvilka det med handen slagna korstecknet eller det med läpparna uttalade namnet på Marias son häfver dylik för- trollning, kunna vi för vår del icke anse vara annat än förklädda vitnesbörd om ett hedniskt åskådningssätt. Man har blott till- gripit Kristusnamnet eller symbolen af förlossarens lidande som trollmedel mot andra trollmedel. En visa, deri dylikt sker, är den af prof. Hauch anförda om »Dalby Björn». Just detta mirakulösa tager också Sven Grundtvig till utgångspunkt för en genomgående kritik öfver dessa oäkta foster af hedendom och kristendom, hvari- mot han framhåller ' huru den nya religionen i de äldsta visorna aldrig har något inflytande på sjelfva handlingen. Denna är hed- nisk alltigenom, och det lilla, som bemärkes af kristendomen, ligger blott på ytan. Långt djupare berörda af kristendomen synas oss de visor om förvandlingar, i hvilka en inom menniskan lefvande och verksam andlig kraft sliter en varelse ut ur förtrollningens nät. Som medeltiden är dé romantiska känslornas tid, är det lätt begripligt, att kärleken skulle bland allt, som kan bo inom menniskan, blifva ansedd såsom det mäktigaste. Så blef det också mestadels kärleken, som löste hvad en ond vilja eller mörkrets makter bundit : Den 324 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. ' z vackraste visa om denna kärlekens frälsande kraft, som vi pä svenska ega, torde vara visan om »Nils Lagesson»; »Och grant vet jag hvar skogen är, Sona kallas Apella linde; Perinne spela de fagraste djur, ' Sona kallas hjorten och hinden. Medan svennen naå den vänaste vinna. Der inne spela två lustiga djur, Sona man kallar hjorten oeh hinden; Der efter går Herr Nils Lagesson, Han aktar den hinden att vinna. Medan nu Nils Lagesson flätar en snara af gyllene trådar för att oskadd fånga den hinden, så omskapas tärnan af sin stjuf- moder för andra gången. Hon är nu »en villande hök, som flyger så högt upp i qviste». Herr Nils får nu det rådet, att med en blodig brå (= åtel) söka fånga höken. »Så skar han den bråden ur sitt bröst, .Och kastar så högt upp bland qvistar; Så ynkeligt lät den vilda hök, Att den adre han så skulle minsta. Höken tog den blödande brå ; Och satte' sig på en tufva; ; När han hade ätit den . bråden upp, Så var han en stolts jungfruga. Så taga de nu hvarandra i famn Med begges deras goda vilja: , Den är icke född eller födas kan, Som oss båda skall åtskilja.» Blott den, som offrar för den älskade sitt hjerteblod, mäktar frälsa , henne från allt ondt, tyckes vara folkdiktarens mening. Samma tanke är själen i många dylika visor, hvilka vi här nödgas förbigå, efter att blott hafva angifvit det allmanneligaste af deras innehåll. Än är det en jungfru, som blifvit förvandlad till en lind; än är det en yngling, som dväljes i skepelsen af en björn, varulf eller lindorm. Men alltid är dét kärleken, som frälsar och förvandlar dessa olyckliga. Folkvisan har öfverhufvud sin egen- domliga erfarenhet af tingens gång. Öfver trolldom och naturens element segrar alltid kärleken, blott i kampen mot menniskors STUDIER ÖFVER VÂRA FOLKVISOR FRAN MEDELTIDEN. 325 motstånd går han under. Vacker är isynnerhet upplösningen i visorna om lindormen. Nar denne nämligen en natt fått hvila vid en ren jungfrus sida, heter det: »När Signa lilla vakna och kringom sig såg, Så var det en konungason, på hennes arm låg. Allting var förändradt och allting var godt, Begge så vaknade de i sitt slott.» Märklig är en not i Geijers-Afzelii upplaga af våra folkvisor, att man nämligen ännu i,början af vårt århundrade var så för- trogen med tanken på. dessa vidunderliga omskapelser, att allmogen efter krigsåren 1808—1809 allmänneligen trodde, att de svenska fångarne af ryssarne förvandlades till varulfvar och hemsändes att plåga landet. Varulfven har nämligen alltid betraktats med skräck, då derimot det alltid har hållits för lyckligt att möta en, lindorm. Så omtalar Linné i sin vestgötaresa »den kloke gossen», hvilken genom mötet med en lindorm, hvars hvita skinn han fått, med ens, sedan han kokat detsamma och doppat sitt bröd i spadet, erhållit förmågan icke blott att genomskåda naturens förborgade krafter, utan äfven att använda dem till läkemedel och »andra underbara förrättningar.» Har prof. Hauch genom den begränsning, han satt för sitt ämne, jemförelsevis haft föga att berätta oss om tron på desså förvandlingar, så manar han fram för vår syn ■ en så mycket märk- ligare skara medeltida ättlingar af de jättar eller troll, som varit gudars och menniskors fiender allt från Odins dagar till Ansgarii. »De föreställningar», säger han, »som i hedendomens tid lågo till grund för dessas väsen, är o, förvisso de \)tamda och otämjeliga naturmakterna, det vilda fjället,: det stormande hafvet, den öde- läggande bergforsen. Alla dessa troll äro hedningar; deras kroppar äro omåttligt stora; de likna mera klippor än : menniskor.» Vi hafva anfört dessa ord, som i korthet gifva den mest slående bild af de nu följande visornas hjeltar. : \ Främst påpekar prof. Hauch den danska visan om »Rosmer Hafmahd.» Denne jätte är en personifikation af den vilda, hafs- och fjällnaturen. Han har röfvat en jungfru. Denna har nu i berget gömt en ung man, hvilken dristat sig dit att frälsa henne. Men jätten, erfar detta, strax, då han kommer hem, ej genom någon klokhet af högre slag, utan, nästan såsom hunden finner villebrådet, blott med sitt skarpa väderkorn. I den svenska visan om »Hafs- mannen», som är bygd på samma fabel, heter det, att .»Väna lilla» 326 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. vid jättens hemkomst sätter sin broder, som kommit för att frälsa henne, »i minsta vrå, den minsta i berget månd vara». Men detta hjelper blott fögä: »Rosmer han kom till berget hem, ’ Så börjar han på till att vädra: Och grannt känner jag här kristenmanna-blod, Kristenmanna-blod är mig nära.» — Väna lilla undskyller sig: »Det flög en korp allt öfver vårt tak, Han hade ett mannalår i munnen; Der dröpo tre droppar derutaf; Jag torka så godt jag kunde.» Men jätten hade allt för godt väderkorn, och vid hans för- nyade fråga måste jungfrun uppenbara, hvem hon gömt. Sven Grundtvig anför ett märkligt qväde från Färöarna, der alldeles samma fabel möter oss. Der är Gånge-Rolf hjelten. Vi kunna ej neka, att den tanke uppstått hos oss, att medeltids- diktame, då de format dessa vida spridda qväden, anslutit sig till någon halft förbleknad, halft förvriden, men dock i folkets minne bevarad qvarlefva af det ställe i Eddans sköna sång »Ilymiskvi&a», då Tor och Tyr, lyckligt hunna till jätten Hymes sal, i öfverrask- ningen öfver bullret vid den skräckingifvandes ankomst, då de stora isklumparna i hans frusna skägg skramlade mot hvarandra, med jättehustruns hjelp gömma sig under kittlarna bakom berg- salens pelare. I Hymesqvädet förbereder qvinnan sin vredgade make på gudens dervaro, liksom Väna i medeltidsvisan söker att draga ut på tiden, för att den i bottnen godmodige må hinna att lugna sig.— Men då i Hymesqvädet stenpelaren för jättens Vreda blick sprang midt utaf, så att takåsen brast och åtta af kittlarne ramlade ner, hvarvid de gömda måste stiga fram, så är medeltidens jätte med all sin styrka dock vida fogligare. Han gifver nämligen sin ovälkomne gäst en kista med guld för att blifva honom qvitt. Men då han till yttermera visso tager såväl gåfvan som imottagaren och bärer dem trehundrade mil bort från sin bostad, lurar han sig sjelf; ty Väna lilla har tömt ut guldet och lagt sig sjelf i kistan, genom hvilken list både hon och ungersvennen sålunda räddas. Denna upplösning bjuder oss en god ledtråd, om vi vilja undersöka skilnaden mellan de olika uppenbarelser , af naturkraften, STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 327 som möta oss i jättarne och i elementarandarne. De förra med sina oformliga, bålstora gestalter stå ännu helt och hållet på den lägre naturens ståndpunkt. Ledda blott af de första drifterna, veta de icke af någon skilnad niellan godt och ondt. »De äro blott vilda som sjön och fjället», säger prof. Hauch. Men denna deras vildhet återhålles gemenligen af ett slags säflig, obetänksam godmodighet, liksom många af de mest muskelstarka djuren äro tålmodiga och sålunda lättast för menniskan att leda. En sådan varelse är vår visas hafsman. I necken se vi åter typen för en elementarande. Han är af vanlig, mensklig storlek, oftast skön. Hans drifter ha eldats till passioner, och han brukar förtrollande list och lömskhet, der hafsmannen helt klumpigt brukar sin styrka. Derför är också hafsmannen genom sin godtrogenhet lätt att be- segra; då derimot necken blott kufvas genom en trolldom, starkare än hans egen. I det hela betraktas, derför hafsmannen såsom temligen oskadlig; då derimot folkfantasien i necken tecknat en varelse, som i rot och kärna är af samma slag som den skottska folkdiktens »Deamon-Lover». Det är klart, att jättarne förr eller senare skulle få en komisk anstrykning. Vårt folk har i alla tider haft sinne för en något skroflig och råbarkad humor, som redan framskymtar i Eddans teckning af jättarne, och än mer utvecklas i medeltidsvisornas. Vi meddela såsom profbitar ur den svenska visan om »Esbjörn Prude och Ormen Stark» följande replik till jätten Bruse: »Hästeman och bockaragg, Det hänger i din bringa; Du har naglar som bockahorn Och femton på hvar finger. Och uti dina ögon Plytande holmar två; Än äst du det fulaste troll, Jag nånsin med ögon såg.» I Eddan äro jätteqvinnorna ännu icke så frånstötande. En utaf dem, Skade, Thj asses dotter, blir till och med maka åt guden Njord. I medeltiden tyckes : imellertid den qvinliga rasen ha be- tydligt försämrats. I en norsk visa möter oss en jätteqvinna, hvilkens näsa liknas vid nötfejset, medan munnen ser ut som ett svintryne. Gemenligen möta de oss i svenska och norska visor vid en utbrunnen eld, i hvars aska de påta med näsan. Och i den svenska visan om »Bergtrollet» heter det: 328 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. »Kärringen for ut ur berget blå Ofver de mörka skogar; Hvart det trä i marken stod Böjde sig ned till jorden. Det var Hemming Unge, z Kom mot den salta fjärd; Efter kom den gamla gumma. Hennes tunga hängde ned till jord.»; I en visa, som tyckes bilda öfvergången mellan dessa medel- tidens jätteqvinnor och den protestantiska tidens trollpackor, rider hjeltinnån på en björn, har ulfven till sadel och ormen till piska, en skildring, till hvilken motstycken kunna uppvisas till och med, i Eddan. Vi se huru naturväsendena starkt närma sig medeltidens föreställningar om djefvulens brokiga anhang. Under hednatiden tänkte man sig jättarnes verld ligga i det yttersta fjerran, höljd i ett evigt mörker, liksom dvergarnes boningar under jorden. Hvarken de förra eller de senare kunde derför fördraga dagsljuset. När sålunda Tor i Eddasången ville blifva qvitt sin dotters friare, dvergen Allvis, uppehåller han honom med frågor, som voro egnade att kittla det lärda pundhufvudets få~ fånga. Allvis glömmer sig också på det sättet qvar, tills morgonen inbryter.Och då Tor utropar: «Nu skiner solisalen», är dvergen i samma ögonblick förstenad. I en annan Eddasång: »qvadet om Helge Hjorvardsson», uppehålla Éelge och Atle med vidlyftiga samtal jätten Hates hämdlystna dotter Rimgerd, tills solen går upp. Då qväder Helge : »Se mot öster, Rimgerd, Om ej med.ruuostafvar Helge till Hel dig lockat.» Och Atle: »Nu är dager, Rimgerd, Men dig har Atle Till döden sinkat med samspråk; ' . Man tycks skönja ett löjligt Sjömärke, .. Der du står, en sten, på stranden.» Härmed må dels sammanställas den norska visan om Hermod Unge, hvilken, förföljd från fjäll till fjäll af en jätteqvinna, slut- STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÂN MEDELTIDEN. 329 ligen frälsas, då han vänder sina ögon mot öster och ser solen gå npp, dels den ofvan citerade svenska visan om Hemming Unge, som förföljdes af jätteqvinnan: . »Innan han kom till långe bro. Der som korset ståndar: - . Herre Gud tröste mig, fager unge sven. Och hjelpe mig nu af vånda’. — När kärringen kom till långe bro Och fick se korset stånda; Så sprang hon i stycken sönder \ Och Hemming blef utan vånda. Hör, du Hemming, hvad jag säger: dig, * En ting vill jag af dig tigga; JHjelp mig nu i berget igen, . Att jag här icke må ligga! . . Hör du kärring, hvad jag säger dig, Med -dina usla särker, , . Du äst intet bättre värd Än ligga till vägamärke.» • . Uttryckets och hela påhittets likhet, då jätteqvinnan i Eddan förstenas och blir ett sjömärke och i medeltidsvisan förstenas och blir ett vägamärke, kan. icke gerna vara en tillfällighet. Det är samma föreställningssätt, hvilket lefver qvar och som gifvit upphof till den senare dikten, liksom till den förra. Skilnaden är blott, att korset trädt i den första,solblickens ställe. ' , Mest poetiskt klingar, bland alla visor om dylika försteningar, ' upplösningen i den norska sången om Steinfin Fefinson. Omringad på alla sidor af troll och vidunder, hvilka ej blifva färre, huru många han än fäller med sina skott, säger visan, att hän började ledas. Men då bräcker morgonen, och han brister ut i glädje: »Se nu kommer hon, den klara sol, Upp på de skumma hedar!» Det är som i dessa ord ett rop efter ljus utginge från hela folkets af en tusenåra vidskepelses bilder qvaldä sinne. Men folket är också visst' om, att ljuset en gång skulle komma och, då det kommit, segra. Ty det heter strax derpå om trolleri: . 330 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL.. »Somma de. flögo i flintesten Och somma i gråberg då ; Det vill jag för sanning säga, De stånda här utmed å.» Både Sverige och Norge äro, 'synnerligast utmed kusterna, rika på klippor, om hvilka snarlika sägner ännu i dag äro gängse. En- samt vid Kylleis hamn på Gotland har förf, sett hela skaror af dylika »stenj ättar.» _ En iakttagelse, som författaren trott sig göra, och hvilken, om densammas riktighet bekräftar sig, är ganska betecknande för jät- tarnes grundhedniska väsen i jemförelse med elementarandarne, rörer de förras förhållande till den kristna julen och till de kristnas gudstjenst i allmänhet. Då nämligen ett återsken af julens glädje sprider sig ända ned i dvergens hem och gör honom förtroligare med menniskorna, så tyckes derimot julen upptända jättarne till häfsk- het. Så är det t. ex. på en julqväll, som den hemlighetsfulle gångekarlen i vår svenska visa kommer till Esbjörn Fruenkämpe och eggar honom till den farliga färden in i »Trollewalk», der han sedan var nära att gå under i kampen mot jätten Bruse och den- nes till en bålstor katta förtrollade moder. Likaledes är det på en julnatt, som den dunkla jätteqvinnan i en norsk visa ville upp- sluka Rolf Gangar, och äfvenså på en julnatt, som »gyvre-möri», jättemodren, i den norska visan om »Kappen Illhugin» stal bort jungfrun »Helleliti.» I samma olika ställning stå dvergarne och jättarne till sjelfva den kristna kyrkobygnaden. Dvergar taga bo under hennes golf- hällar och söka efterlikna gudstjensterna, då derimot jättarne en- ligt otaliga sägner slungat, väldiga stenblock för att krossa mu- rarna, innan de fullbordats, liksom de pinas af att höra klockorna ringa samman. Samma fiendskap möter oss i en svensk visa om »gigaren» (étt urgammalt ord på jätte, beslägtadt med det isländska »gygr» — jätteqvinna), der det heter. »Hemming åtte (— egde) en fästemö, Och det var mycket länge; Gigaren stal henne af kyrkan ut Under så stort ett tränge. De blandade sig sålunda djerft in i trängseln vid sjelfva guds- tjensten, för att öfva odåd. — Jättarne äro alltså hedningar, men af ett äldre ursprung än Asa-trons anhängare. De förföljdes, enligt Eddan, isynnerhet af STUDIER ÖFVER VÂRA FOLKVISOR FRAN MEDELTIDEN. 331 Tor, af hvilken omständighet ett minne ännu qvarlefver dels i våra svenska sägner om deras rädsla för åskan, såsom vi snart skola se uti en stort anlagd norsk visa. Efter kristendomens an- komst blef S:nt Olof, såsom prof. Hauch visar, den segrare, som enligt folktron blifvit insatt i Tors embete att ödelägga jättarne. Han förestäldes också, liksom fordom Tor, med ett rödt skägg. Vi kunna ej neka oss att anföra de ståtliga verser ur en dansk visa, genom hvilken prof. Hauch ådagalägger detta. Det är då konung Olof skall segla i kapp med sin broder Harald, om hvil- ken af dem det är, som skall blifva konung i Norges land. Det heter om konung Olof och hans män: »Saa seiled de over Bjerg och Dale; De blefve, som de vare vand hint klare. Saa seiled de over de skaanske Knolde, Til Steh da bleve de sorte Trolde. ; Ude stod en Kjærling med Bok og Teen: Sanct Oluf. hvi seiler du os til Meen? Sanct Oluf med det rode skjæg, Hvi seiler Du over min Kjældervæg? — Sanct Oluf sig tilbage saae: , »Stat du der, bliv till Kamp saa graa!» Som förf, icke känner, om vi ega några svenska motstycken till de danska visorna om »Trolden og Bondens Hustru» samt till den mycket märkvärdiga om »Germand Gladensvend», hänvisas om dem till prof. Hauchs sakrika undersökning. Men innan vi nu alldeles vända ryggen åt jättarnes dunkla boningar i det skräckfulla landet vid verldens yttersta ända, må vi med »Åsmund Fregdegævar», den norska visans hjelte, göra ännu ett sista besök der. Visan börjar med att en konung i Irland talar till sina män och frågar dem: »Hvem skall nord i trollebotten * Och hemta min dotter hem? Farna äro nu så många Fräjdade svenner och frida; Ingen af dem är kommen åter, Nu kan jag ej längre bida.» ■ \ \ ' . - ' . . . 332 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Konungens högste rådgifvare stiger då fram och säger: »Asmund är . både stor och stark, Han är så fräjdad en man.» Men hjelten svarar på konungens uppfordran: »Hvad har jag mot dig brutit, O konung, der du står, Då du vill mig ändtligen sända till straff J ' ' Långt norr ut i trollens verld. ‘ »Du skall få jungfru Hermelin, Hon är så vänt ett vif, Vill du i norr till den mörka verlden Att våga för henne ditt lif. »Och vill du gifva mig dotter din, Den väna jungfru Hermelin, Så reser jag i norr till den skumma verlden, Der ej sol eller måne skiner.» I dessa strofer afspeglar. sig tydligt folkets föreställning om jättames verld. Sjelfva detaljerna af skildringen stämma för öfrigt godt öfverens med vinternaturen i de ödsliga fjälltrakterna utmed hafvet öster om Nordkap ända bort mot det Hvita hafvet. Detta kallades också »Gandvik», hvilket betyder »Trollviken», »Trollbott- nen.» Tilläfventyrs hafva dessa nejder i folkets traditioner så mycket lättare bibehållit sitt rykte att vara ett hem för vidunder- ligheter, som nordmännen i den historiska tiden der träffade sam- man med de i trolldom och signerier kunniga finnarna, till hvil- kas mäktiga »Bjarmaland» dessa fjällkuster hörde. ; Dit drager nu Asmund på »Olafs-skeppet», soin de kalla »Ormen långe.» I följe har han Torkild Adelfar, hvilket namnäfven åter- finnes hos Säxo Grammätikus, der det tillägges en man, hvilken såsom vägvisare var med på ett tåg just till »Jötunheim.» Efter skildringen af resan och landstigningen heter det om hans vandring in i berget: . . ; »Som hau kom i den första salen, Der var så underligt vulet, Dukarne voro tvagna i blod Och ormar spela utefter bordet. Som han kom i den andra salen, Han var i så mycken våda; STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRAN MEDELTIDEN. 333 Trolldoms-karet på golfvet stod. Och trollen kringom det tråda. Som han kom i den tredje salen, Der månde han det bättre lika; Der voro goda sängar uppredda, Och bredda med silket hvita. I denna sal sammanträffar han också med jungfru Hermelin, men denna ropar: - »Släpp mig, släpp mig, Åsmund, * Håll mig icke i famn; Kommer hon in, kära moder min, Hon äter upp hvar kristen man.» Då uppenbarar Åsmund hennes verkliga ursprung från kung Ha- rald; men fröken Hermelin ropar ånyo: Släpp mig, släpp mig, Åsmund! Håll mig icke i hand; Kommer hon in, Targerà* Hûkebrûcy, Hon krossar dig under sin tand.» .Om man än måste .medgifva, att de norska visornas flitige samlare och utgifvare, prosten Ländstad, i sina noter under texten allt för ofta gör skaligen djerfva sammanställningar af ord och namn, för att bevisa niedeltidsdikternas ursprung från hedniska stoff, så kan det dock icke förnekas, att den likhet,, han här på- pekar mellan ofvanstående jättinnenamn, »Tagerfr Hûkebrûè'», oçh , namnet på den af Håkon Jarl, höfdingen Gudbrand i Gudbrands- dalen, höfdingen Grimkel på Island och åtskilliga andra dyrkade gudomligheten »Torgerd HÖrgabrud», tål att tänka på. Detta hem- lighetsfulla väsens dyrkan tyckes hafva utgått från Hålogaland, hvilket för de sydligare fylkenas inbyggare måste förefallit ligga nästan lika långt bort som sjelfva Jötunheim. Då dertill kommer, att jemförelsevis få tyckas hafva deltagit i denna dyrkan och känt sjelfva betydelsen af denna gudom, så är det sannolikt, att den- samma redan af flertalet bland sjelfva hedningarna betraktas såsom en demonisk makt, härstammande från gränslanden utmed jättarnes och det eviga mörkrets verld, inom hvilken han sedan för de kristnes fantasi fortlefde såsom ett fullkomligt vidunder. Åtminstone tyckes oss denna visa vitna derom. Då nu Targerd sjelf kommer in, uppstår, såsom man väl kunde vänta, tvedrägt mellan henne och Åsmund. Nästan hvarje ord, 334 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. som yttras i denna träta, är af största intresse. Genast då Ås- mnnd nämner sitt namn »Fregè'egævar», svarar jättinnan med en strof, hvars kraft synts oss omöjlig att genom någon öfversättning uttrycka, hvadan vi återgifva densamma ordagrannt i original: »A. inki er du den fregcJaste, Som bûr uti detta land, i Men kem han en Tor med tungum hamrum, Han er fulla freg^ari han.» Visans ålder kan väl inses af denna strof. Hon förskrifver sig från en tid, då »Tor med tungum hamrum» ännu ej på långt när trädt tillhaka för S:nt Olof. Den kristne riddaren anser sig nämligen hehöfva den senåres skepp, men jättarne rädas ännu långt mer för den förre. o x I nästa strof frågar Asmund jätteqvinnan, hvarifrån hon fått det breda bälte, hvarmed hon är prydd. Och han får till svar: »Det var ej i Tjol, inen i förårs, Uti saukt Olofs välde, Då jag skulle lifvet af kungen taga Så sent om en julaftons qväll: Vi möta ju häruti ännu ett uttryck af den jättarnes ställning till de kristnes jul, hvarom vi förut talat. Hon skildrar vidare: »Jag tog kungen på min rygg. Jag tyckte mig vara ung; Men som jag kom i dörrahallen, Då falt han mig för tung.» Än svårare blef imellertid henneå ställning, då yttermera en prest kom till stället, hvilken slog henne i hufvudet med missalet. »De slogo mig med bok i skallen. Det kunde jag icke lida; De vigvatten efter mig stänkte, Jag känner ännu det svider. Med dylika medel segrade kristendomen på den tiden öfver de hedniska trollen. Targerö säger nämligen: »Det fann jag på landen deras, Der egde jag ingen fred: Så slet jag bältet af kungens rygg Och sjönk uti jorden ned.» , STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 335 Jättekraften hade vikit för vigvattnet och boken. Det ser lik- visst ut, som om man förut förgäfves sökt besegra henne med andra medel; ty hon säger i nästa strof till Åsmund, att han skulle taga ett glödande jern och bära till henne. Men då denne med tystnad söker unddraga sig, tillägger hon: »Jag har varit i de kristna landen, Der folket kallar på Gud, Jag har tagit i de glödande jernen; Jag är mycket starkare än du.» Vid dessa hennes ord ger Åsmund henne ett dödligt hugg. Men ehuru numera kraftlös, söker hon på ett nytt, listigt sätt att kunna skada honom. Liksom nämligen sagans Starkad, led vid lifvet, söker intala sin baneman, att denne skulle blifva osårbar, om han hunne löpa fram mellan det afhuggna hufvudet och krop- pen, innan denna föll ned, så uppmanar också jätteqvinnan i vår visa Asmund att klyfva henne med ett hugg i två delar »Och sjelf mellan delarna gånga.» Men Asmund svarar: »Jag skall hugga dig i delarna två Och lösa dig af din vånda; Men det må fanden i helvetet / Imellan de delarna gånga.» Targerds mening var nämligen, alldeles som Starkads, den, att locka den lycklige segraren så nära, att denne skulle krossas af den fallande jättekroppens tyngd. Vi se huru lifligt folket ännu under den kristna tiden hållit fast vid de hedniska traditionerna om dessa fantastiska vidunder, då till och med dylika sidoordnade karaktersdrag gå igen. Visan innehåller ännu en omständighet, som är värd att sättas ' tillsamman med hvad vi förut påpekat angående förvandlingar. Då Asmund nämligen efter Targero’s och de öfriga trollens besegring skall rädda jungfru Hermelin och sig sjelf ur berget, lyckas detta genom en ung häst, som han påträffat. Denne är imellertid jung- fruns förtrollade broder, och hon räddas af Åsmund derigenom, att . denne hugger af sin högra hand och gifver honom: »Då vart han en kristen man, Adalbert, hennes yngste broder, Kungens son af Engeland. 336, FRAMTIDEN- FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Näppeligen sammansmälta någorstädes hednisk öfvertro och katolsk vidskepelse till ett så lefvande helt, som i denna visa. Hon målar för vår fantasi en mörk bild ur medeltidens lif. Hvad är det, som folkanden i densamma vill prisa, om icke kraften af Gud till seger öfver det onda? Men blicken ledes ej längre än till ett hårdpermadt missal, några stänk af vigvatten och till ett kan- hända förtrolladt svärd. I sammanhang med jättevisorna anför prof. Hauch (liksom Afzelius i sina Sagohäfder, tredje delen pag 90 och följande) ett märkligt fall, då en hednisk myt med högst ringa förändring öf- vergått till katolsk legend. — Det berättas nämligen i den pro- saiska Éddans Gylfaginning, i sammanhang med Sleipners födelse, huru gudarne, sedan de bygt Midgård och Valhall, fingo besök af en okänd byggmästare, hvilken erbjöd sig att på tre halfår kring gudarnes bostad bygga en borg, hvilken skulle göra den- samma ointaglig för jättar och rimtursar. Han betingade sig så- som lön Freja till hustru och derutöfver sol och måne. Asarne gingo in på förslaget. Arbetet gick raskt-undan, och tre dagar före den bestämda tidens slut var bygnaden färdig, så när som på sjelfva borgaledet. Nu blefvo imellertid åsarne oroliga; ty bygg- mästaren befanns vara en jätte, och lönen, om densamma utbe- talades, skulle beröfva Valhall antingen solens ljus eller skön- hetens glans. Hvad våld/icke kunde uträtta, vanns dock med list, och både solen och Freja blefvo räddade. Det är tydligen ett minne af denna myt, som i katolska tiden lefvat upp i berättelsen om S:nt Laurentius, som gjort beting med en jätte om uppbyggande af Lunds domkyrka. Jättens lön skulle äfven här blifva sol och måne. Men mäktade S:nt Laurentius icke att gifva honom dem, så måste han i stället skänka honom båda sina ögon. Verket nalkades i rätt tid sin fullbordan, och S:nt Laurentius skulle mistat sina ögon, om han ej genom list och slump lyckats besegra jätten. Afzelius anför en tilläfyentyrs ännu äldre kristen återspegling af nämda myt. I densamma är sjelfve konung Olof den helige hjelten och vinner (liksom gudarne och S:nt Laurentius), seger öfver jätten med list. Dylika sägner anför Afzelius äfven om en gammal romanisk kyrka i Östergötland, Heda, som, belägen helt nära Omberget, skulle vara bygd af en jätte, Påvel, från Rödgafvel. Likaså an- föres sägner om Eskilsäters. kyrka i Vermland, om den forna kyr- kan i Kalmar, om Skara domkyrka, m. fl., hvilka sägners talrikhet STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 337 kraftigt synas vitna om den gamla Eddamytens stora utbredning bland folket. I den sista delen af sin afhandling genomgår prof. Hauch de så kallade gengångarvisorna från medeltiden och påpekar hvad slägtskap dessa kunna hafva med bevarade hedniska dikter eller berättelser. Innan vi närmare inlåta oss på att följa denna un- dersökning, har det dock synts oss vara af vigt att redogöra för sjelfva det underlag, hyarpå dessa gamla hedniska traditioner hvila, d. v. s. redogöra för. Asatrons uppfattning af menniskans tillstånd efter döden. Bland framställningar af detta ämne torde ingen vara mera tillfredsställande än prof. R. Keysers i dennes,afhandling om Nordmœndenes 'Religionsfbrfatning i Hedendommen, hvadan vi också i allt väsentligt sluta oss till hans deri tittalade uppfattning. Prof. Keyser framhåller, att? Asatron bestämdt uttalat menni- skosjälens odödlighet i sammanhang med ett vedergällningstillstånd på andra sidan grafven. Detta stod således fast och rubbades näppeligen under hedendomens hela utvecklingsgång. Men frågan om förhållandet mellan själ och kropp, sedan lifsgnistan slocknat, liksom om förhållandet mellan Odin och Hel, mellan Valhall och t Helhem var så mycket mer dunkel och vacklande. I den pro- saiska Eddans G-ylfaginning heter det, att de, som föllo för vapen, kommo till Odin i Valhall; men de, som dogo på sjuksäng eller af ålderdom, kommo till Hel och Helhem. Efter denna uppfattning afgjorde dödssättet om det eviga tillståndet. Denna lära kommer imellertid i strid redan med Valospå, som är det mest urgamla uttrycket för våra fäders tro, och hvilken dikt hänvisar på, att det var efter sedliga och icke efter mer eller mindre tillfälliga grunder, söm domen gick öfver död man. I Gimle skulle nämligen dygdiga skaror njuta glädje evigt, då derimot i Nåstrand menedare, mördare och förförare skulle vada i tunga etterströmmar.' De uppenbara motsägelserna mellan dessa gamla urkunder söker, nu imellertid prof. Keyser på ett ganska sinnrikt satt att lösa. An- slutande sig till det bekanta uttrycket, i hvilket det heter, att Odin gaf de ännu till allt oförmögna menniskovarelserna ande, men Lodur (= Loke) blod och ett vackert yttre, säger han, att genom den förra tillhörde menniskam andens verld, himmelen, ge- nom det senare materiens verld, djupet. (Härvid återstår dock alltid den tredje gåfvan, förståndet, som Höne gaf). Dessa två, anden och materien, äro under jordelifvet förenade med hvarandra; i döden återvända de, hvar och en till sitt upphof. Själen i ett finare lekamligt hölje (ty alldeles utan något slags yttre' kunde de gamle icke tänka sig något) gick till Odin och gudar nes hem; Framtiden. Band 5. - t • 22 338 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. APRIL. medan kroppen med det lägre lifvets andel gick till Hels boning, för att sålunda blifva ett byte för Lokes dottér. Menniskans vasen delades alltså mellan Odin och Hel. Och som den förre tillika var stridens Gud, tänktes han helt naturligt kräfva sin andel ge- nom vapendöden, då derimot Hel gjorde det genom sotdöden. Att falla på slagfältet var sålunda en lycka; ty det vitnade om Odins ynnest. Att någon stupade betydde egentligen, att Odin kallade honom till sig, innan ännu Hel utkräft sin andel. Denna senare beröfvades derföre icke sin; mer tvifvelaktigt. torde det vara, huru- vida något af uslingars, menedares och dylikas väsen fick komma till Odin. Om nu än denna prof. Keysers teori är riktig som uttryck af Asaläran, följdriktigt fattad, och på densammas höjdpunkt, så lider ' det dock intet tvifvel, att menige mans sätt att se saken ej varit sådant hela hednatiden igenom. Särskildt hvad ädla-personlig- heter beträffar, framstod det i de äldsta tiderna så öfvervägande, att de lefde efter döden såsom enhärjar hos Odin, att Hels rätt föga torde kommit med i räkningen. Å andra sidan började man mot hednatidens slut, då tron på gudarne var stadd i upplösning, att allt mer glömma Valhall. De döde bodde i sina högar och " förde der ett ofta nog hemskt lif. Längre sträckte kanske blott få sina tankar. Huru genomgående fast man under denna tid trodde, att den döde verkligen bodde i högen, kan ses af' det kapitel i Öbyggarnes saga, der det berättas, att en viss Torulf, som var höglagd på sin gård Hvam, efter solnedgången lemnade ingen, som vågade sig utom dörren, i ro. Han gjorde boskapen galen och tog lifvet af menniskor; och alla de, som på sådant sätt blifvit döde, vordo sedan sedde i följe med honom på hans natt- liga färder. Förr fick man nu icke ro i bygden, än Torulf förts in uti en ny hög, som blifvit uppkastad så långt bort i ödemarken, att (såsom man sannolikt ansett) han på natten icke kunde hinna till den plågade trakten och tillbaka igen. Man har på isländska ett eget namn på dessa, som lefva i högen. De kallas »draugar.» Och märkligt är, att man sedermera under kristen tid i en gammal biblisk historia brukat samma glosa om Samuels skugga, liksom man ock i en pergamentsskrifven »Matiæ saga», hvilken förvaras i Stockholm, nämner Lazarus som en »draugr.» ' Från alla hednatidens utvecklingsskeden eger man'gengångar- historier. Med fasthållande af prof. Keysers teori är det lätt att sätta sig ’in uti, huru Åsalärans trogne tänkte sig möjligheten af en sådan gengångares framträdande. Liksom nämligen anden i STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN, x 339 dödsögonblicket, återvändande till sitt ursprung, skilde sig ifrån det högre lifvet och kroppen, hvilka gingo till Hel, så tänkte man sig honom också hafva makt att om nattetid, då de lefvande slum- rade, från gudarnes verld åter besöka jorden, för att under korta timmar i grafhögen åter förena sig med den från Helhem lös- släppta lekamliga skuggan. Sålunda kunde då den döde stundom visa sig i den öppnade grafhögen i samma gestalt som han haft i lifvet. . En för fantasien mycket lefvande teckning af en sådan uppen- barelse finnes i 79:de kapitlet af Njålssagan, der det på följande sätt berättas, huru den dödade Gunnar från Lidarände visar sig för sin egen son Högne och för Njåls son Skarpheden: »En afton voro Skarphéden och Högne ute vid Gunnars hög på södra sidan. Det var klart månsken, men stundom drog en sky öfver himlen. Det förekom dem, att högen var öppen, och att Gunnar hade vändt sig i högen och såg mot månen. Dem tycktes, att de sågo fyra ljus brinna i högen, och ingenstädes var der skugga. Dé sågo, att Gunnar var munter, och att glädjen spelade på hans anlete. Han qvad en visa, och det så högt, att de tydligt kunde höra densamma, ehuru de stodo långt ifrån: »Ofta dådfull kämpe stod Drypande af valens blod; Högnes fader, oförskräckt, Svang mot ovän svärdet käckt. Hellre — qvad han, hjelmbetäckt, När han mot den hätska slägt Högg och stack tillika — Hellre dö än vika! Hellre dö än vika! . Derpå slöt sig högen igen.» Uppenbarelsen skedde alltså för ett bestämdt ändamål, näm- ligen att egga Högne till att hämnas sin faders död. Denne tog - också efter återkomsten genast ned från väggen sin faders spjut- yxa, »och då klang dët högt i densamma», tillägger sagan. Till- frågad, hvarföre han rörde sin faders,vapen, svarade då Högne: »Jag tänker att bringa min fader yxan, att han kan hafva henne med till Valhall och framvisa henne der på vapenting.» Sedan vi tillagt, det icke på långt när alla gengångareberättelser från hednatiden äro uppburna af en så ädel stämning som ofvan- stående, öfvergå vi till att följa prof. Hauchs framställning. — 340 framtiden, fjerde årgången, isîi. april. Han uppvisar genom exempel ur en mängd sagor, huru under hednatidens allrasista skede gengångarne tänktes vara af en tem- ligen handfast natur, så att de syntes verka mera med lekamliga än med andliga krafter. I motsats mot den ädle Gunnars gengång i en (ur hednisk synpunkt) upphöjd afsigt, ansåg man, att det mestadels var de i lifvet obändiga, trätolystna och frånstötande personligheterna, som efter döden gingo igen. De betedde sig då också merendels såsom den ofvan omtalade Torulf. Slutligen upp- trädde de i stora skaror, såsom de högst vidunderliga berättelserna i slutet af öbyggames saga visa. Vi skola dröja något litet vid dessa berättelser, emedan de tydligen äro upptecknade’i afsigt att ådagalägga kristendomens segerkraft öfver alla olika ting. En qvinna, Torgunn, från Söderöarne (de nuvarande Shetlands- öarne) var död på gården Frodå. Som hennes sista vilja ej till fullo följts, hämnades hon genom spökeri. Först tog hon lifvet af gårdens fåraherde. Sedan dräpte dennes vålnad, Torer, en man, som vistades der i huset. Sedan visade sig fåraherden och Torer tillsamman och dräpte inalles sju af gårdens män. — Kort före jul drog så sjelfve husbonden på Frodå, Torudd, följd af fem män, sjöledes bort för att hemta hem fisk. I hans frånvaro spö- kade någon, troligen Torgunn, i skepelse af en sälhund, som stack upp hufvudet genom golfvet. 'Tmellertid omkommo såväl Torudd som hans fém följeslagare på hafvet. Och då först började det fullständiga huserandet af gengångare. — Första qvällen af arfölet, då gästerna fått plats längs eldarne i salens midt, kom nämligen den drunknade husbonden, Torudd, in med sitt följe, alla våta. De gingo längs bänkarna hän till elden, der de satte sig, utan att bry sig om någons helsning. De lefvande gingo afsides, men de döde sutto qvar, tills eldarne brunnit ner. Så skedde hvarje qväll under grafölet. Man menade, att allt skulle, blifva lugnt, sedan gästerna dragit bort. Men långt derifrån! Första qvällen, sedan husets folk blifvit ensamma, blefvo eldar tända som vanligt. Men strax kommo också Torudd och de fem andra gengångarne och satte sig liksom förut vid eldarne, och började att vrida vattnet ur sina kläder. Knappast hade nu dock dessa fått plats, förr än den förut nämde Torer med sina sex dräpta följeslagare också trädde in. 1 De voro alla fulla af jord och rystade sina kläder rena gent imot de förra. Alla lefvande flydde då ur stugan och fingo hvarken njuta ljus eller värme den qvällen. Nästa afton tände man eld på ett annat ställe; men gengångarne hittade till säll- skapet likafullt. Tredje qvällen tände man långeldar i salen, men mateldar i ett mindre hus. Då togo gengångarne ensamt plats STUDIER ÖFVER VÅRA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 341 på det förra stället; och husets lefvande folk fingo spisa i ro vid den mindre elden, hvilket förhållande sedan fortfor hela julen igenom. ' Slutligen, sedan ännu flera omkommit genom dessa hemska gästers tillskyndan, nedsattes i samråd med en kristen prest en formlig rätt, hvilken på grund af vitnesförhör dömde gengångame, en efter annan, att draga ut genom , motsatt dörr imot. den, genom hyilken de kommit in. Det Torgunns efterlemnade gods, som gif- vit första anledningen till att den döda brutit in i de lefvandes förhållanden, brändes upp. Derefter återvände arfvingen och de qvarlefvande; resten bar vigvatten och reliker genom huset, hvarpå der hölls en högtidlig messa. Och dermed slutade spökeriet. Gen- gångame kunde lika litet som jättame fördraga att blifva ned- stänkta med vigvatten. ' Vi hafva ansett så mycket vigtigare att utförligt framställa dessa hedniska gengångarehistorier, hvilka, ehuru upptecknade på Island, tvifvelsutan en gång varit uttryck af folkets uppfattning af denna sak öfverallt i norden — så mycket vigtigare, säga vi, som på intet område hedendomen mera torde ligga qvar bland menige man, än i fråga om de döde, om sättet för deras tillvaro, samt om deras förhållanden till de qvarlefvande. Långt ifrån att kunna, på ett verkligt kristligt sätt qvarhålla de bortgångnas rent andliga, förklarade och af våra kroppssinnen oförnimbara väsen, tänka sig de fleste dem på ett sätt, som i sjelfva verket är mycket snarlikt de gamle hedningarnes. I medeltiden togo de döde ibland sin kista på ryggen; ännu i vårt århundrade lära de hafva flyttat möbler. Åtminstone är det säkert, att de ramlat om i mången »illa möb- lerad öfvervåning», för att bruka en spirituel qvinnas sätt att be- nämna klena hufvuden. Prof. Hauch framhåller imellertid, att de bättre medeltids- visoma, i motsats mot berättelserna från hedendomens sista tid, skildra de dödes gengång såsom orsakad »af en djupare och mer i en högre verldsordning grundad bevekelsegrund.» . De kommo nämligen »för att försona någon orätt, som de gjort i lifvet, eller emedan de voro snärda af någon jordisk böjelse, som för dem spärrade tillträdet till de evigas ro ; eller också kommo de såsom hämnare, utsända af en högre rättfärdighet för att hejda syndaren på hans väg, medan de på samma gång bragte tröst till den oskyl- digt förföljde.» Som vi imellertid ofvan visat, att hedendomens egen uppfatt- ning af gengångarnes väsen tid efter annan blef allt lägre och mera sinlig, möter oss den egendomliga företeelsen, att just de - 342 , FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. äldsta hedniska gengångaretraditionerna äro de ädlaste, och att de yppersta bland de medeltidsvisor, som handla om dylika ting, an- sluta sig t. ex. långt mer till forngestalterna i Eddan än till de vidunderliga sagoskepelser, som fostrades i hedendomens allrasista dagar. Af vigt är härvid att taga i betraktande, att sagorna ned- skrefvos först i medeltiden. Men den tidens skrifkunnige voro an- tingen katolske prester eller desses lärjungar. Som nu ingen saga konriTnit oss på annan väg till handa, är det ytterst svårt att kon- trollera den presterliga uppteckningens öfverensstämmelse med sin till grund liggande folktradition; men då folkvisorna, hvilka först långt senare upptecknats i skrift, trots all sin vidskepelse, génom- andas af en långt ädlare tro, än de sista sagornas teckning af för- hållandet mellan det sinliga och det öfversinliga, ligger den giss- ning mycket nära till hands, att de katolska presterna antingen nog tendentiöst behandlat de hedniska minnena, eller också rent naivt i dem insmugit mycket af sina egna vidskepliga föreställ- ningar, och att sålunda de af dessa odlingens budbärare oberörda folkvisorna just uppenbara den verkliga, aldrig utslocknade, ej blott den hedniska tiden utan alla våra folkåldrar tillhöriga grundupp- fattningen af lifvets och dödens gåta och af förhållandet mellan dem, som lefva, och dem som afsomnat1). I detta hänseende är det imellertid mycket lärorikt att gran- skande jemföra de två gengångarehistorier, som bevarats till våra dagar i Eddans härliga sång. Helgakvi^a Hundingsbana önnur och i medeltidsvisan om sorgens makt, eller, såsom hon på danska be- nämnes, Visen om Ridder Aage og jomfru Else. Det är först Sven Grundtvig, som uppdagat dessa dikters slägtskap, och prof. Hauch, liksom vi, ansluter sig blott till denne grundlige forskare, hvilken äran af denna upptäckt ensamt tillkommer. Som den förra af dessa dikter på en gång visar tillbaka på den äldsta hedniska perioden och tillika utgör ett bland de skö- naste minnen, vi från denna aflägsna tid ega qvar, torde det icke vara ur vägen att i öfversättning meddela hela det stycke deraf, som för vår undersökning är af vigt. Sedan nämligen Helge fallit och hans jordiska qvarlefvor blif- vit höglagda, men dén oförgängliga delen af hans varelse härligt imottagits af Odin i Valhall, skildrar sången, huru den efterlef- vande Sigruns tärna en afton gick utmed Helges hög och såg att Helge (d. v. s. hans vålnad) kom ridande till högen med många män. Hon säger då: *) Åtminstone har denna tanke ofta föresväfvat osa. STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÂN MEDELTIDEN. 343 \ ' ' ' . i \ »Är det ett bländverk, som för min blick skymtar, \ eller Ragnarök? \ Rida väl de döde, efter I huggen edra hästar med sporre, eller får höfdingen Komma hem äter?» Hvarpå Helge svarar : z »Det är ej ett bländverk, som för din blick skymtar, ej åldrarnas ända, fast du oss ser, fast vi hugga våra hästar med sporre, ej heller får höfdingen komma hem åter.» Då gick tärnan hem och sade till Sigrun: »Gack ut, Sigritn fr.ån Sevafjällen! om du är hugad, att härens herre träffa? Högen står öppen, Helge är kommen; , Dolkspåren drypa, din drotten bad dig, att du sårens flöde . söfva skulle.» Sigrun gick då in i högen till Helge och qvad: »Nu är jag så glad, så glad vid ditt möte, ' som härfadrens hungrande korpar, när de varsna valens varma byten, eller, däfna af dagg, se dagbräckningen. Dig vill jag kyssa, döde konung! 344 FRAMTIDEN. FIERI)E ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. förr’n du blodig brynja kastar af. Ditt hår, Helge! är höljdt med rimfrost; du är genomvåt af valens dagg, händerna fuktkalla På Högnes måg; hvad bör mig, herre! att bota dig?» Derpå svarade Helge: Blott du vållar det, Sigrun från Sevafjällen ! att Helge simmar i sorgens dagg; du gråter, guldsmyckade, grymma tårar, du solhvita från söder, förr’n du att sofva går; hvar tår föll blodig på bröstet af fursten, töade iskall, ■ tung af ångest.» Och än vidare, men méd glädje: »Nog få vi dricka dyrbar must, Bast land och lifvets lust vi mist! Ingen qvade klagosång, fast på mig han ser sår på bröstet; ty nu bo och bygga brudar i högen, hjeltärs diser hos oss, döde!« Sigrun redde en säng i högen: »Här jag bäddät dig, Helge, en säng, STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 345 Deri du sofver sorglös, son af Ylfing! Låt mig, furste, i din famn somna, - t liksom du lät mig i' lifvet fordom!» -s Derpå svarade Helge: »Nu skall mig intet omöjligt tyckas, sent eller tidigt, , på Sevafjällen, t när du sofver på den dödes arm, snöhvit, i högen, Högnes dotter, du konungsborna, som är qvar vid lif!» Och till slut qvad han: »Nu måste jag rida rodnande vägar, låta bleka springarn spränga genom luften; jag måste vara vester om vindhjelmens bro, innan Valhalls hane väcker enhärjar.» Helge och hans följe redo då sin led, men qvinnorna gingo hem till gården. Qvällen derefter lät Sigrun tärnan hålla vakt vid högen; men vid skymningen, då Sigrun kom till högen, qvad tärnan: »Kommen vore nu, om han komma tänkte, från Odins salar Sigmunds ättling. Nu bleknar hoppet ’ att herskaren må komma, då ren örnarna slumra på askens grenar, . och allt folk drager till drömmars ting. $46 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Yra icke så, att du ensam går, kungars dotter, . till de dödas hus; ty mer mäkta, o mö, vid nattetid ' . dödas vålnader än vid «dagsljuset!» Sigrun var icke mera sig sjelf mäktig. Hon lydde icke rådet, utan gick hvarje afton till högen. Men blott en gång kom Helge, sedan aldrig mera. Då dog Sigrun af sorg och smärta. Från denna högstämda, djupt anlagda fornsång är steget icke på långt när så stort till medeltidsvisan om Ake och Elsa, som till de förut anförda hedniska gengångaresagorna. »I väfven silke och I spinnen gull; En fästmö gfåter sin fästeman ur mullz.» Så lyder uppslaget. Den döde kommer åter. Elsa tvår Akes fötter . i vin, och de hvila under natten vid hvarandras sida, såsom Helge och Sigrun. Men vid första hanegället måste de skiljas åt; ty Åke skall under dagen dväljas i de dödas boningar, såsom Helge i Valhall. Elsa följer riddaren till kyrkogården och hör ur grafvens djup, dit han försvunnit, följande ord, hvilka äro upp- sprungna ur alldeles samma' tankegång, som en af Helges skönaste repliker i Eddadikten: »För hvar och en tår, som du fäller på jord, , Min kista hon blifver så full utaf blod. Men hvar. gång på jorden, du är i hjevtat glad, Min kista hon.blifver så full af rosors blad.» Den vanligaste svenska versionen slutar med dessa ord; men enligt en annan uppteckning tillägges, i större likhet med den danska, af Hauch följda texten, om jungfrun, sedan hon sörjande suttit på grafven »den kalla, långa natt»: »Och jungfrun, då hon utaf grafven gick, Så hastigt hon de dödssotar fick. Och der blef glädje för mycken sorg och gråt, De unga kom tillhopa, som ha va’t skilda åt.» STUDIER ÖFVER VÂRA FOLKVISOR FRÂN MEDELTIDEN. É47 Äfven slutet på de älskandes historia vinner således i medeltids- visan största tycke af den hedniska sångens upplösning; ty liksom i båda dikterna »den döde blott en gång kommer tillbaka, så drages också uti båda den efterlefvande, qvinnan, så utaf sorg och längtan, att hon snart följer efter.» Prof. Hauch anför äfven ett par mera rent katolska uttryck i den danska visan, hvilka vi förbigå, emedan den svenska tyckes hafva gått fri ifråh dylik påverkan af konfessionela beståndsdelar. Dessa drag, »genomträngda af den mörka, katolska andan från medeltiden», göra imellertid den danske »Ridder Aages» tillstånd efter döden mer skärseldsartadt'och mer påminnande om den sista hednatidens »draugar», än den svenska visans kortfattade målning af riddar Ake. I denna, synes det oss, röj es mera oblandadt en fläkt af- samma naiva tro, som så vackert uppbär qvadet om Helge och Sigrun, ehuru å andra sidan det är oförnekligt, att den danska visan i poetiskt hänseende är långt mera rik, mera känslo- och stämningsfull. Prof. Hauch säger uttryckligen, att han icke anser riddar Akes visa såsom en omdiktning af det hedniska originalet'; ty detta var efter all sannolikhet fullkomligt okändt af den medeltida dik- taren; men derimot håller han för troligt, att bland folket (eller, såsom vi ville säga, bland folken i hela norden) fortplantats »me- ningar och minnen, som varit beslägtade med det äldré diktverket, eller rent af utgått från detsamma, och hvilka, oaktadt troslärans förändring, bibehållit sig århundraden igenom», tills de slutligen åter klädt sig i versens skrud och funnit ett nytt, den nyare, kristna tiden tilltalande uttryck i medeltidsvisan om riddar Åke och jungfru Elsa. Våra folkvisupplagor gifva talrika upplysningar om likartade folkdikter hos flera andra stammar af germanisk rot: men Sven Grundtvig mäktar äfven attz hos folk, som icke äro af nordisk härkomst, uppspåra beslägtade föreställningar. Sålunda anför han, huru till och med den grekiske Protesilaos, som stupat först af alla under landstigningen'vid Troja, af gudarne fick tillstånd att komma åter och i tre timmar vistas hos sin sörjande hustru, och att också hon dog kort tid efter detta gengångarebesök. »Detta visar», säger prof. Hauch till slut, »att slika sägner vandra vida omkring, och att det gifves ett hemligt slägtskap, som ofta förbinder det, som är vidast åtskildt i tid och, rum.» Närmast visan om Åke och Elsa kommer bland gengångare- visor i varde och intresse den, som, allmänt sjungen i norden, än kallas »den dödas återkomst», än »stjufmodren» och än åter »herr 348 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Ulfver och fru Sölfverlind.» Ja, den danska versionen har rent af strofer, hvilka ord för ord igenfinnas i Aages og Eises visa. Äfven denna dikt har imellertid ett likhetsdrag med det gamla Helga- qvadet, ehuru å andra sidan sjelfva fabeln är en helt annan. Denna likhet består deruti, att äfven i visan om stjufmodren är det de efterlefvandes sorg och klagan, som väcker upp en död. Om de små barnen, som fått en elak stjufmoder, heter det nämligen: »De fattiga barnen, de togo af sitt råd, ' Så gingo de upp på kyrkogård. Der gingo de på sin moders graf att stå, Der fälde de så mången modigan tår. Det ena gret tårar, det andra gret blod, Det tredje gret upp sin moder ur jord.» I en version vänder hon, den rätta modren, sig då till Gud, i en annan till Kristus, i en tredje till den himmelska englaskaran, för att få lof att återvända till jorden, och då ändamålet med hennes återkomst är ett rättfärdigt, får hon i hvardera fallet detta tillstånd, men gemenligen åtföljdt af en kraftig varning att vara tillbaka före hanegället. Sålunda på sätt och vis kommen på den gudomliga rättvisans vägnar, lyckas hon att kufva den onda stjuf- modrens anslag och bereda sina små barn frid, men denna hennes rätt att vistas på jorden räcker ej en minut längre, än tills tuppen galer. Det är väl dock troligt, att det icke är detta hanens rop i och för -sig, som tvingar hvarje varelse från andra verldar ätt fly, utan fastmera den uppgående solens strålar, för hvilkas annal- kande den stundom i ett jordiskt hus dröjande gengångaren genom tuppskallet varnas. Vi hafva förut påpekat den första solstrålens magiska kraft öfver väsen, som icke tillhöra den jordiskt menskliga* verlden. Man vore frestad att tro,’det berättelsen om Petri for- nekelse i evangeliet bidragit att på detta sätt göra hanegällen till ett allmänneligt talesätt, liksom »sol er ûppi» fordom varit till be- tecknande af morgonen. Imellertid förekomma hanegäll redan förut, och märkligt är, såsom prof. Hauch visar, att i några varianter af denna visa förekomma, liksom i den danska texten af riddar Aages visa, tre hanar, hvilket påminner om Valospå, der det också omtalas tre hanar, hvilkas galande skall för alla verldar förkunna den stund, då tiden är förbi och all tings ända är för- handen. STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÄN MEDELTIDEN. 349 Vi hafva sett ett fragment af en norsk variant, utmärkt på en gång af sitt sköna omqväde och af sitt uråldriga tycke. Enligt denna är det i den underfulla juletiden, då stjufmodrens misshand- ling' skulle kännas så mycket bittrare, som den döda uppenbarat sig. I denna glädjetid, då alla fröjda sig, och till och med hög- bonden i sina gömslen leker, rimmar och dansar, heter det mycket målande om den dödas återkallelse från de lefvandes verld: »Nu galer hanen den hvite, ; för kullen; På honom tör jag icke lita. Tungt är tråda da,nsen under mullen. Nu galer hanen den svarte, för kullen; • På honom tör jag icke akta. Tungt är tråda dansen under mullen. Nu galer hanen den röde för kullen; * Då måste hon vika, den döda. Tungt är tråda dansen under mullen.» x Det märkliga stället i Valospå, der tre hanar omtalas, lyder på följande sätt: . »Der satt på högen - Och harpan slog Gyjeväktarn, Den väne Egder. Gol för honom i skaran af skogens fåglar den fagerröde hanen, Som Fjalar heter. Gol för Åsar Gullkam, som i Härfaders hus ' enhärjarne väcker; en annan galer under jorden, en sotröd hane, i Hels salar. 350 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Äfven i riddar Aages visa är den ene hanen hvit, den andre röd, den tredje svart, hvilken öfverensstämmelse näppeligen kan vara en tillfällighet. Men denna gengångarevisä är märkvärdig äfven ' i ett annat hänseende. Hon ger nämligen ett nytt bidrag till våra studier Öfver de gamle fädernas åsigter om sättet för de dödes tillvaro. I en rad heter dét nämligen, att den döda verkligen nere i den jordiska grafven uppfattar sina barns klagan, i den nästa att hon är i himmelen och talar med englaskaran, eller står framför Kristus eller går fram till Gud fader. Ja, uti en svensk uppteckning stå motsatserna i dessa båda uppfattningar än bjertare gent imot hvarandra än i någon annan. Det heter om barnen: »Dé greto tårar, som föllo på kind. De greto sin mor ur himmelen. De greto tårar, de greto blod, De greto sin mor ur. svartan jord.» Huru* det egentligen är bestäldt med den dödes väsen, enligt denna medeltidens uppfattning, är i och för sig icke lätt att inse. Något . Väsentligt tyckes finnas uppe i himmelen, något väsentligt tyckes också det vara, som ligger i jorden.' Detta sista måste vara med, då den döde ' skall åtgr visa sig. Det heter nämligen om stjufmodren i den danska visan, strax sedan hon »gått för vår Herre att stå»: »Hon sköt upp sina trötta ben, Då remnade mur och marmorsten.» Och i den norska, sedan hon fallit på knä för Jesum: »Så rystade hon af sig all mull och sten: Ah, stigen nu upp, mina trötta ben!» Oss synes denna visa, trots sin katolskt kristna stämning, och trots det goda ändamålet med spökeriet, ådagalägga, att de ur den djupaste hedendom upprunna, vidskepligt sinliga föreställningar om de dödes lekamliga gengång, hvilka bj ertast framlyste ur Öbyggarnes saga, ännu i medeltiden på intet sätt gifvit vika. Just de af kulten oberörda visorna hafva derimot genom sin naivité undgått det krassa i dessa vidskepelser, i hvilket de öfriga derimot, under sitt bemödande att taga både jord och himmel med, fastnat. Och dessa vidskepliga drömmar sjelfva hafva väl icke ens ännu bland menige man gått upp uti en verkligt kristen och upplyftande STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÅN MEDELTIDEN. 351 åsigt om detta ämne, för hvilket menniskohjertat är så känsligt. Åtminstone hörde författaren till dessa rader för icke längesedan dessa ord: »Gråt icke så, att tårarna falla på grafven, ty det trycker och plågar den döde.» Imellertid är det af stort intresse att följa alla dessa, folkföreställningarnas metamorfoser. I den norska varianten förekommer det äfven, att hundarne tjuta och skälla på den döda, som kommer åter, till hvilket drag, åter många motsvarigheter skulle kunna åberopas ända ifrån hedna- tiden till våra dagar. Öfverhufvud står den norska visan mycket högt i poetiskt hänseende. I visan om Herr Mårten af Fågelsång möter oss ett nytt motiv för den dödes gengång, och just det, som, genom sitt slägt- skap med den kristna sedelärans stränghet, bäst bibehållit sig i folkmedvetandet ända till våra dagar. Herr Mårten förföljes näm- ligen ända in i det andra lifvet af sitt onda samvete: »Jag får intet ligga. Jag får ingen ro, Förr än jag varit i Fågelsång, Bytt från mig den orätta jord.» Liksom Helge Hundingsbane kommer han, såsom det en riddare anstår, till häst och i stort följe. Men dettta följe är af dämo- nisk art: • ' »Svart var hans sadel, Och svart var hans häst, Och svarta voro de rackorna, Som lupo herr Mårten näst.» Han sänder bud till sin hustru och beder henne, »om hon vill honom väl», ... »att taga den lilla tomt och lägga bort från sig.» Enkan gör detta och anställer derutöfver sjuttio själamessor för herr Mårtens salighet. Om än detta motiv, ett ondt samvete, helt naturligt i alla följande tider väckt den djupaste anklang, så saknas detsamma dock icke i den hedniska tiden alldeles. Prof. Hauch anser sålunda på goda Skäl, att den trollqvinna, som i Eddan sinkar Brynhild på hennes färd till Hel och förehåller henne de ogemingar, hon begått, egentligen är att anse »som ett uttryck af hennes egna, tankar, hvilkajcke ens efter döden lemna henne någon ro.» ^52 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. I Hedebys gengångare framträder slutligen ännu ett annat, nytt motiv, eller, kanhända det äldsta af alla, nämligen hämden. Det är en man, som qväfts af sin hustru, och som efter femton Års förlopp kommer åter, hvilken i denna visa är hjelteh. Liksom spökerierna i Öbyggames saga ytterst hafva sin upprinnelse i den hämd, som, enligt dessa tiders åsigt, en död är mäktig att kräfva, om hans yttersta vilja är våldförd, så hägrar ej blott i denna medeltidsvisa utan äfven i den nutida folkuppfattningen tron på möjligheten af en våldsam vedergällning, utkräfd af innebyggarne i dödsriket. Vi stå således åter vid en folktro, som, ännu vid friskt lif, dock sträcker sina rötter ända in i hedendomens grund. Äfven på svenska hafva vi samma visa under namn af »Gen- gångaren», och den danska visans Hedeby är hos oss Medelby. Man finner lätt huru visorna blifvit spridda. Sångaren har, så godt han kunnat minnas, sjungit hvad han en gång hört andra sjunga. Rimmen hafva varit minnets hållpunkter. Det öfriga i verserna, ja tilj och med i sjelfva rimorden, har undergått små förändringar. Prof. Hauch påpekar huru gengångaren vänder sig till sina fränder. Också i denna omständighet gömmer sig ett hedniskt minne, ett minne från den gamla slägthämdens dagar. Folkdik- tarens fantasi rörer sig helt och hållet i den forna tidens rätts- förhållanden. Kristendomen har ännu icke mäktat i statens hand öfverflytta rätten att straffa. Hvarje slägt är fortfarande en liten sjelfständig stat för sig, hvars medlemmar äro skyldige att hämnas hvarandra. Bland de af en hednisk anda genomfläktade medeltidsqvädena nämner prof. Hauch vidare den danska visan om Sven Vonved, en vild kämpagestalt, som drager från kamp till kamp. En episod af samma visa finnes äfven upptecknad i Sverige qch är för första gången, under titeln Sven Svanehvit, utgifven af Atterbom i Poetisk kalender för 1816. Detta fragment är en dialog, erinrande i viss mån om Eddans Vafrrûèmismâl och Àlvîssmâl. Visan är åtminstone ett vitnesmål om att folket fortfarande fann ett behag uti den gamla seden att underhålla sig med klyftiga frågors besvarande. Skilnaden är blott den helt naturliga, att då dessa urgamla frågor gälde den hedniska gudasagan och verldsutvecklingen, så frågar Sven Svanehvit om de kristnes himmel, om englarne och om helvetet och verlden. Om detta, som om så mycket i medeltiden, kunde godt sägas det ordet, som prof. Hauch använder om de heroiska sångerna, att det, noga sedt, blott är »en öfverkorsad hedendom.» Härmed hafva vi afslutat denna undersökning, hvilken, betydligt försvårad derigeniom, att professor Sven Grundtvigs ovärderliga STUDIER ÖFVER VARA FOLKVISOR FRÂN MEDELTIDEN. 353 arbete öfver Danmarks G-amle Folkeviser, redan utgånget ur bok- handeln, endast några få dagar stått till vårt förfogande, på intet vis uttömmer det rika ämnet. Kunde vi imellertid dels fästat svenska läsares uppmärksamhet på prof. Hauchs afhandling, dels lyckats påvisa några af de i vårt land hittills mindre bemärkta länkar, som förbinda - vår medeltids odling med den föregående hedniska verldsuppfattningen, så hafva vi nått vårt mål. Öfverhufvud torde det vara visst, att en religionslära, en tro, som en gång kraftigt genomträngt ett folk och lyftat detsamma till en viss grad af kultur, icke så lätt förgås. Men det är be- dröfligt, att just det bästa af densamma merendels fördunstar, och att det, som lefver qvar, blott är den tomma hamnen. Vi hafva såsom stöd för denna sats i dessa rader visat, huruledes så mycket af gammal hedendom går igen i medeltiden, ja ännu i denna dag spökar i folkuppfattningen. Det torde vara ännu lättare att på- peka katolska minnen, som ända intill våra dagar äro qvar vid lif. Men derför att sådana öfverlefvor af forntida tro nu med rätta brännmärkas såsom vidskepelse, må dock ingen förneka, att samma tro, när hon först uppträdde, varit ett framsteg i förhål- lande, till hvad som förut funnits, hvadan också ingen rättvis slutdom öfver ett förgånget tidehvarf kan fållas, om man betraktar detsamma blott från synpunkten af den högre odling, som till- äfventyrs utvecklat sig i en efterföljande tid. Denna sanning skulle vi synnerligen vilja framhålla gent imot de nästan uteslutande stränga och förkastande omdömen, som nu fällas öfver vår medeltid. Vi hafva här tecknat åtminstone några få drag ur en sida af denna medeltids kulturlif. Vi hafva sett, huru denna tids baner- förare gjort allt för att qväfva och rota ut hedendomen; men vi hafva också sett, huru densamma af dem icke kunde utrotas, utan lefde qvar, halft förvrängd, halft förklädd till kristen, och dämo- niskt beherskade de enfaldigas sinnen. Orsaken är för vår tid icke svår att upptäcka. Omvändelsen, ehuru icke blodig, arbetade nämligen förmycket med sinliga, förlitet med andliga vapen. Den tiden visste ej af annat. Numera erkännes intet som en sann omvändelse, såvida det icke, sjelft af rent andlig art, helt och hållet genomtränger anden, dödar den gamla menniskan och verkar ett nytt lif. Men för att komma till denna punkt, har vårt slägte måst genomgå medeltidens skola. Barbarernas söner skulle icke strax hafva kunnat fatta en lära sådan som Luthers. P. Ä. Gödecke. Framtiden. Band 5. x 1 23 354 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Luther i hans betydelse för vår tid. Freden har omsider gjort ett slut på krigets fasor, men det återvunna lugnet sträcker sig blott till ytan. På samhällslifvets djup i nästan alla länder råder en den starkaste oro och jäsning, som bådar storm för den närmaste framtiden. Vi skola måhända ej så snart ånyo få höra talas om blodig menniskoslagt och sköflade landsträckor, men andra strider äro förvisso i annalkande, ej mindre våldsamma än de som utkämpas på slagfälten. Det gifves i våra dagar knappast något vigtigare område för mensklig kunskap eller handling, der : man ej varsnar en och samma syn; brottningen mellan det gamla, genom fördom eller vana häfdvunna åskådningssättet, och det nya, tidsenligare, som steg för steg arbetar sig fram i trots af det sega motståndet. Jemförda med denna idéernas kamp om väldet, denna i tysthet fortgående andliga luttringsprocess, hvarigenom metallen utsofras från det odugliga slagget ■— huru oväsentliga äro ej, för det menskliga framåtskri- dandet i stort, en sjelfvisk furstepolitiks intrigspel och fejder! Betydelsefullare än de på krigets väg framtvungna frågorna onr ny gränsreglering och staternas yttre maktställning är, i kultur- historiskt afseende, det stora sociala nutidsproblemet: huru skall på bästa sätt upplysning, frihet och välstånd kunna meddelas åt alla? Men vigtigare, oafvisligare än något af spörsmålen rörande det ändamålsenliga ordnandet af våra timliga förhållanden är frågan om menniskäns och det jordiska lifvets rätta förhållande till det eviga. Kan, på civilisationens och vetenskapernas nuva-' rande utvecklingsståndpunkt, den kristna religionen med oför- minskadt inflytande bestå vid sidan af den moderna bildningen? Kan tron sämjas med vetandet? Genom sjelfva sitt innehåll, såsom berörande lifvets högsta angelägenhet, har denna fråga det giltigaste kraf på vår uppmärksamhet. Men hon har det äfven ur en annan synpunkt. Man kan ej förneka — ty den dagliga erfarenheten bekräftar det med otaliga röster — att de sociala och politiska förvecklingarna till stor del stå i samband med och föranledas af vår tids omhvälfningår på det religiösa området. Frihetssträfvandet inom statslifvet i dess sunda och berättigade yttringar väckes och vidmakthålles af enahanda impulser, som de, hvilka äro det religiösa LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÂR TID. 355 reformarbetets driffjädrar. Den i rörelse sättande kraften är på båda hållen det klarnande medvetandet om personlighetens bety- delse ochxrätt till harmonisk utveckling, i förening med viljan att göra denna rätt gällande gent imot förtryck och konstlade hinder. Afsöndradt ifrån det religiösa, såsom det understundom framträder, saknar det borgerliga frihetssträfvandet sin fastaste stödjepunkt; men då blir det oimotståndligt, när ifrandet för personlighets- tankens genomförande inom rättens och sedens områden hemtar styrka ur den insigten, att sant personligt lif är ett lif i Gud, i religiös förening med honom. En sådan insigt rörande fränd- skapen mellan den sanna religiositeten och den sanna friheten är ej främmande för vår frihetsälskande samtid. Den religiösa frågan, grundligt uppfattad, visar sig som den kulturarbetets medelpunkt, kring hvilken en mångfald af samhällsfrågor naturligt grupperar sig, och äfven på grund häraf kan hon betecknas som vår tids egentliga lifsfråga. Betraktad, så att säga, på sitt eget gebiet, oberoende af hennes samband med beslägtade ämnen, framstår vår tids religiösa fråga inom kristendomen såsom en strid mellan två olika trosbegrepp. Hyartdera begreppets utmärkande natur hafva vi förut i denna tidskrift sökt bringa till åskådlighet genom dess sammanträngande i en kort formel. Gemensam för de båda motsatta ståndpunkterna är, yttrade vi då, »öfvertygelsen om att religionen är för såväl den enskilde som för samhället den högsta angelägenheten, samt att kristendomen är af alla religioner den högsta. Gemensam är för dem vidare den åsigten, att i kristendomen alla strålarne samla sig kring stiftarens person, att det är på honom man måste tro, när man vill sätta tro till kristendomen. Men — här upphör äfven öfverensstämmelsen, för att, när fråga blir om det kristna trosbegreppets närmare bestämmande, lemna rum för den mest afgjorda meningsskiljaktighet. »Fasthåll såsom det vissaste af allt, att i Kristus blifvit förkroppsligad den andre personen i treenig- heten!» detta är den fordran, som ställes till hvarje om sitt eviga väl bekymrad menniska utaf dem, hvilka älska att beteckna sig sjelfva såsom »de bekännelsetrogne». »Eftertrakta såsom det vigti- gaste af allt, att Kristus må i dig blifva förkroppsligad!» så lyder hufvudsumman af buden hos dem, hvilka af motståndarne för- kättras såsom »de otrogne.» — Mellan dessa båda motsatta tros- begrepp måste valet göras af hvar och en, som vill för si^ göra klar sin ställning till den vigtiga frågan om Kristus och kristen- domen. På ena sidan står den tro, hvars slagord och hufvuddogm är dogmen om »den bekännelsetrogna dogmatiken», och enligt hvilken 356 N FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. sålunda det vigtigaste af allt är ett visst förståndets förhållande till en opersonlig läroformel. På den motsatta sidan möter oss den i våra dagar med nyfödd kraft sig utvecklande tro, som främst af allt vill vara ett den lägre personens i kärleken, hängifvenheten och viljan grundade lif i den högre. Är en vägledning behöflig' för valet mellan den opersonliga tron och den personliga — må då den väljande göra sig förtrogen med de båda olika åskådnings- sättens följder för det praktiska lifvet!»1) Dessa följder, för så vidt de härflyta ur den förstnämda af de motsatta åsigterna om tron, finnas till deras hufvuddrag be- skrifna i den ofvan citerade uppsatsen. Det är till medeltiden — kättareförföljelsernas, . djefvulstrons, hexeriprocessernas, inqvisitio- nens tidsålder —< man måste vända sig, öm man vill göra sig bekant med verkningarna af den krassa ortodoxiens konseqvent utförda kristendomsuppfattning. »Om medeltiden öfverhufvud med rätta betraktas såsom, i jemförelse med den nyare tiden, en mörkrets och barbariets, en den kristnade hedendomens tidsålder, så är förklaringsgrunden till dess andliga lyten utan tvifvel att söka i denna fördunkling af det kristliga tipsbegreppet, som lägger hufvud- vigten på det teoretiska, på bekännelsens korrekthet. Allt det outtömligt djupa och innerliga, som för de förste kristnes upp- fattning förenade sig med de helgade orden: att »tro på Kristus», alla de rika flöden af kärlek och hopp, som ledde sitt ursprung från den troendes mystiska lifsgemenskap med den för honom döde, och dock evigt lefvande, ständigt närvarande försonaren — alla kristendomens nya insatser i historien syntes på väg att gifvas , till spillo under en förstenad bokstafstros inverkan. Der kunde ju ej blifva fråga om ett sammanhang mellan personerna förmedelst kärlekens föreningsband, hvarest en materialistisk kyrka sökte förebygga, söndringen genom de förbannelser öfver med henne olika tänkande, som begynna och afsluta »Athanasii symbolum», detta — såsom Geijer yttrar — »genom de hårdaste fördömelseformer för andaktens väckelse minst tj enliga, det för den kristliga kär- leken mest frånstötande af alla: symbola.» Upplösningstillståndet i kyrkans inre skyldes blott svagt af den formela enheten i det yttre; men desto mera brinnande var just derför den nit- älskan, hvarmed hvarje kyrkans lydige son lånade sitt bistånd till den kyrkliga uniformitetens upprätthållande, till skyddandet af »bekännelsens enhet.» Den falska objektiviteten blef den afgud, q Jmfr. uppsatsen Vår odlings framtid, s. 24 f. i första häftet af denna tidskrifts första årgång. LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÅR TID. 357 inför hvilken kristenheten under sin genom sekler räckande omyn- dighetsålder knäböjde i stoftet. Hvarje yttring af en mera ut- prägladt subjektiv lifsåskådning var oroväckande, när den ej lät sig inordnas i schemat af det som blifvit trodt »alltid, allestädes och af alla»; hvarje kritik vär fördömlig, när den ej ledde till »bekännelsetrogna» resultat. »Otroshjeltarnes» utrotande blef vil- koret for kyrkans bestånd; den misstänksamma ofördragsamheten bief en dygd och den grymmaste förföljelse en pligt för betryg- gandet af den korsfästes verk/öch — »på det att Guds ära der- igenom måtte förhöjas!» »Helt visst», tilläde vi, »är det påståendet berättigadt, att den i fråga varande ortodoxa teorien om »renlärighetens», »bekännelse- trohetens» obetingade nödvändighet för möjligheten af ett sant kristligt troslif, representerar —den må nu möta oss inomsjelfva medeltiden eller hos gengångarne från medeltiden i våra dagar — ett i sina konsequenser söndrande och derigenom »kristendoms- fiendtligt» åskådningssätt, farligare än något annat af dem histo- rien har att uppvisa» 1). — Är detta en sanning, så följer deraf skyldigheten att, till den sanna kristendomens försvar, bekämpa den träldomens och söndringens anda, som falskligen smyckar sig med det kristna namnet. Äfven inom svenska kyrkan har en dylik anda fått rotfästa sig der som annorstädes alstrad genom det en- sidiga, ofruktbara stirrandet på de symboliska böckernas artiklar och paragrafer, med förgätenhet af reformationens fältrop: bibeln och förnuftet. Mot hvarje sådan från protestantismens princip affällig riktning uppträder i främsta rummet den protestantiska kyrkans egen lärofader. Hyperlutheranismen med dess sjelfgjorda trosbegrepp utdömes af just den store troshjelten Martin Luther. Luthers verksamhet såsom reformator, med särskild hänsyn till dess betydelse för vår tids religiösa frihetskamp, har nyligen blifvit skildrad i tvenne ungefär samtidigt utkomna skrifter, fulla af in- tressanta upplysningar och förträffliga lärdomar, Författarne äro två af den tysk-schweiziska protestantismens mest framstående målsmän: professor Daniel Schenkel i Heidelberg, utgifvare af Allgemeine kirchliche- Zeitschrift, och pastor Heinrich Lang i Meilen vid Ziirichersjön, utgifvare af tidskriften Zeitstimmen aus der re- formirten Kirche der Schweiz. Schenkels arbete bär titeln Luther in Worms und Wittenberg und die Erneuerung der Kirche in der G-egenwart. (Elberfeld 1870); Lang har benämt sitt Martin Lu- ther, ein religiöses Charakterbild (Berlin 1870). — Vi ansluta oss ’) a. st s. 23. 358 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. APRIL. i det följande hufvudsakligast till det förstnämda arbetet, såsom i flera afseenden det rikhaltigaste. Om prof. Schenkels behandling äf temat: Luthers betydelse för vår tid, yttrar sig en af den frisinnade tyska teologiens för- nämsta organer, Protestantische Kirchenzeitung, (d. 6 Aug. 1870) i följande ordalag: »Medelpunkten i den nu pågående verldshistoriska kampen inom kyrkan — hvilkén kamp efter de krigiska förvecklingarnas slut skall blossa upp med fördubblad styrka — utgöres af denna fråga: skola, vid ordnandet af den kristna församlingens angelägen- heter, frihetens och sjelfstyrelsens grundsatser göras gällande, eller skall ärendenas ledning öfverlemnäs åt samvetstvångets målsmän, åt det biskopliga och påfliga förmynderskapet? För att härpå finna ett tillfredsställande svar, måste man, såsom Schenkel fram- håller, gå tillbaka till Luthers ursprungliga grundidéer, med syfte att enligt tidens behof och i vårt århundrades anda tillämpa dem på de bestående förhållandena. Endast uti dessa idéer ligger en verkligt kyrkligt förenande kraft, ej blott hvad beträffar vår genom konfessionel dogmatism och pastoral hierarkism splittrade protestan- tiska kyrka, utan äfven med hänsyn till den romerska kyrkan, i hvilken just för närvarande uppföres ett det mest oerhörda skåde- spel utaf én med »stor makt och argan list» tillverkad påfvegud, som härigenom rest en ny skiljemur mellan romarekyrkan och dem, som väl ej vilja låta kristendomen fara, men ej heller äro sinnade att göra gemensam sak med det slags kristendom, som uppbygges på det andliga slafveriet. Schenkel tillkommer förtjensten af att hafva klart uppfattat och i deras historiska sammanhang utvecklat Luthers i fråga varande tankar, på hvilka, såsom på en räddande ledstjerna, han riktar • v nationens uppmärksamhet. Den bild, han ger oss af den store reformatorn, utmärker sig geuom psykologisk finhet och sanning, och öfverhufvud kan hans bok sägas vara en tillfällighetsskrift i ordets bästa mening. Klarare och skarpare kan nutidens religiösa uppgift ej tecknas, än genom återupplifvandet af hågkomsten iitaf den väldige från Worms och Wittenberg, i hans dristiga uppåt- stigande till den reformatoriska höjd, dit tidsåldern i dess helhet icke följde honom, öch der han sjelf ej förmådde stadigt qvarstå, men som dock utgör den enda fasta grundvalen för framtidens nya kyrkosamfund.» Men det är tid att öfvérgå till en redogörelse för hufvudinne- hållet af vår författares arbete. Sin teckning af Luthers verk- samhet såsom reformator anknyter Schenkel inledningsvis méd LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÂR TID. 359 några tänkvärda yttranden till den närvarande kyrkliga ställningen. Vi lemna här ordet åt honom sjelf, med erinran derom, att hans åskådningssätt i väsentliga punkter sammanfaller med de tankar, som redan förut blifvit uttalade i denna tidskrift rörande sam- bandet mellan reformationstidehvarfvets idéer och vår tids religiösa brytningar. »Den kyrkliga frågan»,, säger författaren, »har i våra dagar erhållit en sådan vigt och utsträckning, att hvarje tänkande men- niska, som med deltagande följer det religiösa och kulturhistoriska framåtskridandet, måste egna henne en spänd uppmärksamhet. Till och med de hittills likgiltiga finna sig uppfordrade, att åtmin- stone i någon mån begrunda de kyrkliga angelägenheterna, och den tidpunkt torde ej vara aflägsen, då ingen mera skall undan- draga sig pligten, att både åt sig utbilda en bestämd religiös och kyrklig öfvertygelse samt att söka göra densamma gällande i par- tiernas kamp. Denna vår tids kamp på det kyrkliga området är en strid mellan grundsatser, nämligen kristendomens och samvetsfrihetens å ena sidan och å den andra kyrkodespotismens, prestväldets; ytterst sålunda mellan kulturen och barbariet. Stridens slutliga utgång kan omöjligen vara tvifvelaktig. Det är ej möjligt att tillbakaflytta solvisaren på verldshistoriens ur, afven om det låter sig göra, att för någon kort tid dölja den andliga frihetens sol bakom en osund dimma, och inbilla sig, att hon ej lyser, derför att hon för tillfället ej är synlig. Ett är visst: det gifves ingen annan lösning af den dagligen växande förvirringen inom kyrkan, än den, som anvisas oss genom de verldshistoriska händelsernas egen utvecklingsgång. Reformatio- nen är den vändpunkt, från och med hvilken kyrkan, betraktad som en teokratisk anstalt, faktiskt inträdt i sin upplösningsprocess, och den religiösa frihetens tidsålder tagit sin början. Men emedan reformationen gjorde halt alltför tidigt, emedan hennes andliga spännkraft förlamades redan vid de första försöken till en högre flygt, emedan hon till stor del blef sin egen bestämmelse otrogen, kom hon ej utöfver de första försökens ståndpunkt, hvaraf följden blifvit, att det sedan ett halft århundrade tillbaka : lyckats den teokratiska åsigtens representanter att göra de reformatoriska grund- satserna verldsherraväldet stridigt. Mot dem som nu med ovilja vända sig bort från de konfessio- nela restaurationsförsöken, riktas ej sällan den förebråelsen, att de vilja införa »en ny religion.» Det kunde verkligen tyckas, som , hade reformationens forne bekämpare — en Eck, en Miltitz, en 360 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Cajetanus —- stått upp igen ur sina grafvar. Äfven Luther måste ju uppbära beskyllningen, att han ville stifta »en ny religion», som hade ingenting gemensamt med kristendomen, mer än namnet. Men sanningen är, att vi ej vilja veta utaf någon annan religion än just den, som Luther med de honom till buds stående medlen sökte på . nytt upplifva och göra till det fasta rättesnöret för men- niskans handlingar. Med rätta skiljer man dock i Luthers refor- matoriska verksamhet mellan tvenne till skaplynnet helt olika perioder. Under den första perioden följer han, efter en längre tids oklarhet och vacklande, dragningskraften hos den nya princip, som beherskade honom: bilden af en kyrka, som, obesmittad af konfessionalismens förvrängningar och hierarkismens orenhet, vore ett troget uttryck af kristendomens sanna väsen. En sådan kyrka var Luthers ursprungliga ideal; men hans tro på detsamma led under den senare perioden af hans lefnad en betydande rubbning. De idéer, han förfäktade, ville ej taga kött och blod. Luthera- nismens kyrka erhöll småningom ett från stiftarens tidigaste plan- ritning väsentligen afvikande utseende; ty ingenting kan vara mera främmande for den äkta protestantismen, än det med den andliga ofriheten nära förbundna statskyrkovälde, hvars första grundlägg- ning Luther bevitnade vid en redan framskriden ålder. Det närvarande tillståndet inom staten och kyrkan innebär en kraftig maning till oss att åter upplifva minnet af en man sådan som Martin Luther. Måhända äro de faror, som nu om- gifva oss, ännu mera hotande än de Luther med okufligt mod vågade trotsa, och hvilka han äfven till någon del lyckades öfver- vinna. Hans verldsåskådning var visserligen i mycket olik vår nuvarande. Hans fantasi slog en djerf brygga mellan himmel och jord, och i andanom såg han en gudasänd räddare nedstiga från himmelen. Ännu blott en sista strid, manligen genomkämpad — och härlighetens herre skulle segrande sätta foten på »den gamle fiendens» drakhufvud. Då finge man se det förflutnas redan murkna samhällsbygnad störta samman i spillror, och en högre verlds- ordnings annalkande bebådas genom den evangeliska sanningens och frihetens strålande morgonrodnad. Luthers glänsande dröm har ej gått i uppfyllelse. Kunde han nu nedstiga från de saliga ahdarnes regioner, för att, efter mer än trehundra år, anställa mönstring inom sin kyrka — hvilken öfverraskande syn skulle ej då möfa hans öga! Han skulle finna, huru påfven och den romerska hierarkiens banérförare häftigare än någonsin smäda och fördöma den sak, hvars rättmätighet han med lågande vältalighet sökte inskärpa, och huru de sanningar. LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÂR TID. 361 för hvilka han vågade sitt lif, fått en plats i den bekanta påfliga encyklikans »förteckning på vår tids förnämsta villfarelser.» Och om han då såge sig omkring efter män af en med hans egen befryndad sinnesart, med oförskräckt sinne och redligt uppsåt, redobogne att, utan sjelfförhäfvelse eller menniskofruktan, i för- nuftets och kristendomens namn träda upp imot prestväldet — huru länge skulle han då ej nödgas söka, innan han påträffade dem! Och än vidare: hvad skulle han väl säga om tillståndet inom den tyska protestantiska kyrkan och om hennes hållning gent imot den romerska ligans anlopp? Hvad om den djupa splittring, som råder mellan kyrkolärans män och nationens bildade klasser? Luther frigjorde vårt folk från det klerikala oket; men nu skulle han nödgas åse kyrkomatadorernas beställsamma äflan, att i försam- lingarna på nytt befästa »embetets» herravälde. Huru? dessa lutheraner, som ej mäkta tygla sina egna hierarkiska lustar, skulle vara i stånd att skydda vår kyrka mot Roms stämplingar? Dessa, hvilka såsom ett affall från kristendomen brännmärka den fria forskningen i skriften, tillika med bemödandet att utjemna tve- dragten mellan kyrkans lära samt vetenskapen och den moderna kulturen, och som vilja insnöra menniskornas religiösa öfvertygelser och samveten i ett system af läromeningar, hvilket ej ens af reforma- torerna sjelfva någonsin blifvit faststäldt såsom en för alla tider gällande trosnorm, utan endast som ett uttryck af åskådnings- sättet och det teologiska vetandet på deras tid — dessa män skulle förmå att afvärja de ultramontäna angreppen? Huru snärt skulle ej vår Luther på det tydligaste inse, att en protestantisk kyrklighet af dylik art omöjligen kan ega den rätta inneboende kraften till att leda folken på sanningens, frihetens och fridens väg! Och dock skulle han, i trots af detta sakernas betryckta läge, ej ett ögonblick hafva misströstat om sitt verks lifskraft ocfr seger- rika framtid. Ty var ej Luther en trons man, och hade han ej, stående på sin verksamhets höjdpunkt, utstrött en ymnig sådd af framtidsdrägtiga idéer, hvilka endast behöfde en gynsam jordmån, för att nå sin fulla mognad? Hans missgrepp och svagheter till- höra det förflutna, men kärnan af hans verk är oförgänglig. Just under innevarande tidpunkt böra vi, gent imot såväl de katolise- rande tendenserna inom den lutherska kyrkan, som det af Luther i principen öfvervunna påfvedömet, stadigt hålla blicken riktad på de för alla tider giltiga religiösa sanningar, åt hvilkas förkunnande han egnade sitt lif.» Hvilka voro dessa sanningar? och i hvad sammanhang fram- trädde de efterhand för Luthers egen uppfattning? Derom upplyser 362 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. oss Schenkel i sin skildring af huru Luther i följd af omständig- heternas uppfostrande makt och sin egen andliga utveckling växte till jemnhöjd med den stora uppgift, som genom honom skulle erhålla sin lösning. En hufvudsynpunkt vid besvarandet af frågan om reformatio- nens väsen och betydelse är dess uppfattande såsom en den verlds- liga lifsâskâdningens seger öfver den ensidigt kyrkliga. Öfverallt i Europa hade folken länge sedan hunnit tröttna vid det tryckande presterliga förmynderskapet; sedan statsmakten trädt i vasalltjenst hos kyrkan, gafs ingenstädes mera någon säker tillflyktsort för den nationela och personliga friheten. Vetenskapen var kyrkans lydiga tjenarinna; konsten anlitades förnämligast i och för den religiösa kultens andamål; skolor och universitet stodo under det högre presterskapets ledning; seder och bruk öfvervakades på det strängaste af kyrkans tjenare, hvilka äfven såsom biktfäder in- trängde i familjerna och föreskrefvö hvar och en hans tro och handlingssätt. Talrika arbetskrafter begrofvos i klostren och ordens- samfunden, och den skada, som derigenom tillfogades det nationela välståndet, var så mycket oberäkneligare, som dessa tillhåll för lättjan ofta nog tillika voro plantskolor för lasten. Aldrig förr i verldshistorien har det visat sig så tydligt som då, att allt verkligt framåtskridande ytterst beror af folklifvets sedliga och religiösa beskaffenhet. Hade påfvedömets inflytande ej lidit ett så stort afbräck genom reformationen skulle ej heller Europas folk kommit i besittning af utvidgade sociala och politiska rättigheter; vetenskapen skulle då ej kunnat tillkämpa sig sin nu- varande oafhängiga ställning, och öfverhufvud hade hela mängden af vägrödjande uppfinningar och upptäckter på naturvetenskapernas område uteblifvit, då okunnigheten och den dolska trögheten voro de rådande makterna. Reformationens epokgörande bragd bestod deruti, att genom henne staten och lekmannaståndet frigjordes ur kyrkodespotismens bojor. För egen del var imellertid reformatorn ej strax från början klart medveten om, hvarthän det steg, han tagit, till slut skulle leda honom. Då Luther d. 31 Okt. 1517 uppspikade sina 95 teser på dörren af slottskyrkan i Wittenberg, åsyftade han ingalunda on genomgripande reformation af kyrkan i alla hennes delar; det beundrande jubel, hvarmed hans handling helsades i alla bildade länder, snarare förskräckte, än gladde honom. Teserna föranleddes, som bekant, genom aflatskrämeriets ofog; Luther benämde dem LUTHEK I HANS BETYDELSE FÖR VAR TID. 363 en »protestation», och så till vida buro de visserligen en protestan- tisk prägel. Men hvarken mot påfvens öfverhöghet eller mot romerska kyrkans auktoritet opponerade sig teserna, utan endast mot' ett skändligt missbruk, som framkallats genom vinningslyst- naden och lättsinnet. Striden på dess första stadium berörde öfverhufvud ej troslärans område. Vill man betrakta teserna som reformationens utgångspunkt, så är dermed ådagalagdt, att kyrko- förbättringen härledde sig icke ur dogmatiska, utan ur sedliga bevekelsegrunder. I en skrifvelse till den beryktade Tetzels höge gynnare, kurfursten Albert af . Mainz, klagar Luther öfver att af- latshandeln förlamade ångerns och botfärdighetens anda och deri- genom undergräfde kristendomen. Men så föga ansåg han då ännu det ondas rot ligga i sjelfva dé kyrkliga institutionerna, att ett af skälen hvarföre han önskade att ofoget snart måtte stäfjas, var hans farhåga, att kyrkans och hennes dignitärers anseende eljest komme att lida någon men. Snart skulle Luther dock finna, huru mycket han misstagit sig, då han trodde sig kunna påräkna de makthafvandes bistånd till skyddande af kyrkans enligt hans mening kränkta värdighet. På hans hemställan till kurfursten följde intet svar. Ännu dröjde hän dock, innan han tog något nytt steg mot aflatshandeln. Våren 1518 var han till och med fast besluten, att icke gå vidare ,på den beträdda vägen, såvida hans åtgöranden ej godkändes af hans förman, biskopen af Brandenburg. »Man borde», genmälde han på sina vänners ifriga uppmaningar, »endast ined fruktan och bäfvan tala sanningen inom kyrkan.» För öfrigt hade han likväl redan då en liflig känsla af att intet fortgående till ett bättre vore möjligt på den hittills följda stigen; att man derför borde göra ett slut på det skolastiska skoltyranniet, det ofria, pedantiska sättet att behandla teologien och filosofien, afskaka de kanoniska stadgarnas ok samt vid teologiens studium gå tillbaka till den ursprungliga normen: bibeln och kyrkofäderna. Men att uppträda polemiskt mot kyrkans högsta auktoriteter, åberopande sig på sitt samvete, sin enskilda öfvertygelse, skulle vid den tiden tyckts honom vara en förmätenhet utan gränser. Just denna Luthers något skygga hållning stegrade det romerska partiets öfvermod till det yttersta; man trodde sig nu kunna våga allt imot honom. Munkar och prester kunde ej förlåta honom, att han uppträdt till bestraffande af deras sedeslöshet och omättliga penningelystnäd. Tetzel, den i främsta rummet angripne, utgaf i Mars 1518 en stridsskrift mot Luther: »till den katolska trons försvar och den heliga apostoliska stolens förhärligande.» Afsigten 364 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. med denna skrift var att framställa Luthers teser mot aflaten såsom ett mot påfvens auktoritet riktadt angrepp. Den påfliga ofelbarheten förfäktades med utfordrande käckhet af Tetzel, härutin- nan en värdig föregångare till den yttersta högerns män å det senaste romerska konciliet. Påfveh såsom enskild person, yttrar Tetzel i sin skrift, kan visserligen misstaga sig, men han kan det ej då, när han, såsom kyrkans öfverhufvud, talar i hela kristen- hetens namn. Luthers vädjande till den heliga skrift afvisar Tetzel med invändningen, att kyrkan bekänner många sanningar, som alldeles icke finnas omtalade i bibeln. Att tadla och förkasta hvad som blifvit af påfven godkändt, vore att förgripa sig på kyrkans majestät. Härigenom stäldes alltså aflatskrämeriet, med alla dess missbruk, under kyrkans allsmäktiga beskydd. Vidt omkring i landet förkunnade Roms utskickade fortfarande den skamliga läran, som bragt Luther i harnesk, att »Gud vill icke syndarens död, utan att han betalar och lefver»1). Den första stridsskriften mot Luther efterföljdes snart af flera. Från Rom utfärdade den påflige hofmästaren och öfverste bok- censom Sylvester Mazolini de Prierio en dundrande protest mot de lutherska teserna (»Dialogus in prœsumptuosas M. Lutheri conclusiones de potestate Papœ»), och såsom den tredje opponenten uppträdde en man, hvilkens namn då för tiden glänste som en stjérna af första ordningen på teologiens himmel. Denne man var prokansleren vid universitetet i Ingolstadt, »kättaremästaren» i Bajern och Franken, domherren dr Johannes Maier, från sin födelse- ort Eck i Schwaben känd under namnet Johannes Eck. Utrustad med en omfattande teologisk lärdom och stor dialektisk färdighet, brann han af begär att skörda ny utmärkelse genom den namnkunnige kättarens vederläggande. Under titeln »obelisker» offentliggjorde Eck en kritik utaf 18 af de 95 teserna, i hvilken han bland annat yttrade, att Luther inkastat en brandfackla i kyrkans tempel och' ätt hans satser voro fulla af böhmiskt (hussitiskt) gift. Nu ansåg Luther sig ej längre böra iakttaga tystnad. I Augusti 1518 utkom hans svarsskrift »(Asterisci adversus Obeliscos Eccii»), deri han öppet uppträdde mot den påfliga infallibilitets- teorien. »Påfven är en menniska och kan alltså misstaga sig; 1) Åtskilliga detaljer om aflatshandeln meddelas i Ludwig Häussers Geschichte des Zeitalters der Reformation (Berlin 1868), s. 21 f. Priset på syndaförlåtelsen stod i förhållande till förbrytelsens storlek, bedömd efter kyrklig måttstock. Så t. ex. kostade aflaten for mord på fader eller moder fyra dukater, för hexeri sex och för kyrkostöld nio dukater. Sedan Innoceutius VIILs tid kunde man köpa sig fri från skärselden och Julius II lät åren 1507—1512 aflaten gälla till och med för kätteri. x LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÅR TID. 365 endast Gud är ofelbar.» »Hvad den helige fadren mäktar bevisa genom skriften och med förnuftet», yttrar han vidare, »det antager jag; allt annat håller jag för rätt och slätt en villfarelse.» Härmed hade omisskänneligen en ny auktoritetsprincip blifvit uppstäld, och i denna princip ’ låg reformationens grundtanke innesluten. — Imellertid önskade Luther alltjemt uppriktigt att bevara freden med Rom. Han utgaf en ny skrift, de s. k. »resolutionerna», till. vidare utveckling af de i teserna innehållna lärorna, och skickade denna till påfven, jemte ett href, deri han försvarar sig mot an- klagelsen för kätteri. De sannskyldige kättarne voro aflatskrä- marne, som förvände sanningen och hopade vanära öfver kyrkan. I Rom fann man det rådligast att ännu ej gå till väga med synnerlig stränghet mot den nye orostiftaren. En tysk riksdag stod i begrepp att sammanträda i Augsburg; det påfliga sändebu- det hade att der framlägga ett antal anslagsfordringar, som må- hända skulle mindre välvilligt mottagas, om man vidtagit fiendt- liga mått och steg mot den af folkmeningen i Tyskland högt upp- burne munken, som derjernte egde till beskyddare en inflytelserik furste, Fredrik den vise af Sachsen. Man beslöt derför att söka bilägga saken i godo. Legaten kardinal Cajetanus — en ifrig an- hängare af den påfliga absolutismen — fick i uppdrag att med så htet uppseende som möjligt öfvertala Luther att återkalla sina satser. Den högmodige kyrkofursten var dock ingalunda vuxen sitt uppdrag. Mellan honom och Luther kom det snart till en häftig tvist angående påfvens ofelbarhet, hvilken bestreds af den sistnämde, som dervid åberopade sig på Paulus och Augustinus och bestämdt vägrade att återkalla något, af hvad han offentligen förkunnat, så länge man ej vederlagt honom med skriftens egna ord. Underhandlingen slöt dermed, att den förbittrade Cajetanus förklarade sig ej längre vilja hafva att skaffa med »den tyska besten med de djupt liggande ögonen och de underliga spekulationerna.» Luther å sin sida bedyrade, att kardinalen ej mera förstode sig på teologi, än en åsna på harpospel. Det första försöket att stifta fred på diplomatisk väg hade sålunda fullständigt misslyckats (i Oktober 1518). Luther flydde om natten från Augsburg, då han på goda grunder befarade stämp- lingar mot sin personliga säkerhet. Till påfven stälde han en ny skrift (Appéllatio a papa male informato ad papam mélius in- formandum), deri han fordrade sin saks undersökning af fullt opartiska domare; deras utslag ville han ställa sig till efterrättelse. Ännu ansåg Leo X det ej vara tid att drifva saken till sin spets. Han ville göra ett nytt försök och sände sin nuntius, Carl 366 FRAMTIDEN; FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. von Miltitz, en fint bildad verldsman, till Luther, för att intala honom att hålla sig stilla. Miltitz skötte sitt uppdrag med mycken slughet; han sökte framför allt vinna Luthers förtroende, bemötte honom derför med stor vänlighet och lade i dagen en stark för- trytelseöfver Tetzels förfarande. På teologiska dispyter inlät han sig ej, men förstod derimot att inverka på Luther från den sida, der denne ännu till sitt åskådningssätt helt och hållet var munk, nämligen i fråga om hans aktning för kyrkans auktoritet. Luthers fasta tillförsigt tycktes vackla, då Miltitz i bevekliga ordalag före- höll honom, att han, den ensam stående, ej borde uppresa sig mot Kristi kyrka. Ett formligt fördrag kom tiU stånd mellan den stolta romarekyrkan och den oansenlige augustinermunken; Luther för- band sig till att ej mera predika, skrifva eller i handling före- taga något mot aflaten; till gengäld härför skulle Miltitz hos påf- ven utverka, att en kommission af lärda biskopar fingo i uppdrag att undersöka stridsfrågan. Endast under förutsättning af att han blifvit grundligt vederlagd på den fria diskussionens väg, ville Luther återkalla; i denna hans förklaring röjer sig protestantis- mens anda. Den ingångna vapenhvilan skulle dock ej blifv a långvarig. På föranstaltan af den outtröttlige d:r Eck beramades tills i Juni 1519 en stor teologisk disputationsakt i Leipzig. De af Eck ut- gifna teserna voro visserligen närmast riktade mot Luthers an- hängare och kollega vid universitetet i Wittenberg, Carlstadt; men af deras innehåll framgick tydligen, att egentliga syftet var ett nytt angrepp mot Luther. Nu ansåg denne fredsfördraget vara brutet från motståndarnes sida, hvadan han sjelf alltså ej längre vore förpligtad att tiga stilla. Han tillkännagaf sin afsigt, att personligen uppträda till sina åsigters försvar mot Eck. »Hittills» yttrade han till sina vänner, »har striden blott varit en lek, men nu skall det bryta löst på allvar, och med Guds hjelp skall denna disputation slå illa ut för den romerska uppblåstheten.» Den 27 Juni 1519 började det berömda »religionssamtalet» i Leipzig. Akten öppnades med all den pomp och ståt, som på den tiden brukade åtfölja dylika i högt anseende stående ordfäktnin- gar. Hertig Georg af Sachsen, en nitisk papist, hade upplåtit en rymlig hofsal åt den teologiska envigeskampen; öfver Ecks plats hängde en bild . af St. Georg, drakbetvingaren. Ett talrikt audi- torium, till större delen män ur den lärda verlden, hade infunnit sig; förhandlingarna inleddes med en högtidlig mässa. Först upp- trädde Carlstadt mot Eck; striden dem imellan rörde sig hufvud- sakligen kring den fria viljan, med anledning af Carlstadts påstå- LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÅR TID. 367 'ende, att menniskan utan Guds nåd, d. v. s. utan öfvernaturlig hjelp, endast vore i stånd af syndiga handlingar. Såsom dispu- tator hade. Carlstadt ringa framgång; han egde ej i någon högre grad' ordet i sin makt, bläddrade ständigt i sina böcker, ur hvilka han föreläste långa stycken; då han i en eller annan punkt hår- dare ansattes af sin motståndare, nödgades han bedja om uppskof med svaret tills följande dag. En helt annan katederhjelte var Johannes Eck, en verklig »Herkules i disputerandet» såsom Me- lanchton benämde honom. Obehindradt och ledigt förfogade han öfver sitt ansenliga lärdomsförråd; hans stämma var hög och ge- nomträngande, gestalten och hållningen imponerande; på hvarje argument hade han snabbt en fintlig replik till hands; hans oerhörda minnesstyrka, skarpsinne och lysande talkonst bländade åhörarne. Så mycket större var spänningen, då omsider, d. 4 Juli; Luther trädde inom skrankorna mot påfvedömets väldige stridsman. Tvekampen mellan dessa båda var i sjelfva verket, så- som den klarsynte Melanchton skref till en sin vän, en strid mellan »Kristi teologi» och de tomma menniskofundernas; eri strid, kunde man säga, mellan den 'historiskt fria och den dogmatiskt träl- bundna kristendomen — så föga utkämpad ännu i våra dagar, som för trehundra femtio år sedan. Vid debatten med Eck tog Luther sin utgångspunkt från satsen, att Kristus pnsam vore kyrkans hufvud; om alltså påfven tillvällade sig gudomlig myndighet, vore detta en obehörig förmätenhet. Han bevisade med anförande af ovederläggliga fakta, att någon påfvens supremati icke varit erkänd under de fyra första kristna århun- dradena, och att den apostoliska kyrkan ingalunda erkänt Pet- rus såsom sitt öfverhufvud, långt mindre den romerske biskopen. Eck var bragt i förlägenhet, men hjelpte sig genom att åberopa sig på koncilierna; det i Con stanz t. ex. hade ju bekänt sig till läran om påfvens öfverhöghet, men fördömt Huss och hans satser ; Luther ville väl ej påstå, att vare sig det ena eller det andra skett med orätt? Detta var en quæstio captiosa. Hussiterna voro illa anskrifna i Sachsen. Men Luther, se^ån han ett ögonblick be- tänkt sig, svarade frimodigt, att han hyste den öfvertygelsen, att bland de af konciliet fördömda satserna utaf Johannes Huss voro åtskilliga äkta kristna och evangeliska. Denna djerfva förklaring väckte stor uppståndelse bland åhörarne; hertig Georg, som var närvarande, utbrast vredgad: »Das wait die Sucht!» och Eck, som nu trodde sig hafva demaskerat »kättaren», genmälde med trium- ferande skadeglädje: »I sådant fall, ärevördige fader, betraktar jag Eder såsom en hedning och en publikan!» 368 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. Nu var från Luthers sida brytningen med medeltidskyrkan full- ständig. Då han såsom munk uti klostret i Erfurt råkat läsa nå- got af hvad Huss skrifvit och dervid med häpnad upptäckte, att kättarens åsigter i mycket stämde öfverens med hans egna, hade han, gripen af en plötslig ångest, slagit igen boken, emedan det föreföll honom »som om murarna måste störta tillsamman och solen mista sitt sken vid tanken på blotta möjligheten deräf, att den så gräsligt handterade måhända dock hade haft rätt.» Re- sultatet af Leipziger-sammankomsten blef, att Luther gjorde ge- mensam sak med Huss i oppositionen mot romarekyrkan såsom den högsta myndigheten i trosfrågor. Vid sitt första uppträdande hade han endast bekämpat aflatspredikantema samt vissa af skolasti- kens läror, men uttryckligen fasthållit de påfliga dekreterna; der- efter hade han visserligen förkastat de sistnämda, men vädjat till ett konciliums domslut; nu sade han sig lös afven från denna sista auktoritet, för att ställa sig uteslutande på bibelns grundval1). Efter religionssamtalet i Leipzig trodde sig Luthers fiender hafva spelet vunnet. Hertigen af Sachsen och teologerna firade dr Eck ined äreskänker och fester; sjelf reste han till Rom, för att mottaga lyckönskningar af påfven och utverka en bannlysnings- bulla mot det lutherska kätteriet. Men äfven antalet af reforma- torns vänner ökades med hvarje dag. Den tillgifnaste af dessa var den grundligt lärde Filip Melanchton; den kraftfullast^ var huma- nismens dristige banerförare, »den politiske Luther», Ulrich von Hutten. Betydelsefullare än understödet från enskilda var dock det högljudda bifall, hvarmed Luthers uppträdande mot papismen hel- sades af så godt som hela det tyska folket. Innan kort hade na- tionen utkorat honom till sin älskling. Han var den man, som på ett för hvar och en fattligt språk klart och skarpt sagt ut, hvad sedan lång tid dunkelt föresväfvat mången from och redlig fosterlandsvän, utan att dock någon vågat eller förmått uttala det så, som han. Hans skrifter lästes ej blott i Tysklands hyddor, utan äfven i aflägsna trakter af Frankrike, Italien och Spanien. Riddare och borgare voro lika beredvilliga att offra gods och lif för honom. I synnerhet bland adeln funnos på den tiden många bildade och frihetsälskande män, som gerna skulle medverkat till påfvedömets förödmjukande. Till denna del af det tyska ridderskapet v^inde sig Luther, i Juni 1520,. med sin mästerliga skrift An den christlichen Adel deutscher 1) Jmfr. den utförliga ' skildringen af Leipzigerdisputationen och dess följder med afseende på Luthers teologiska ståndpunkt i L. von Rankes Deutsche Geschichte im Zeitalter der Reformation, Erster Band, s. 277 f. (Leipzig 18€7). LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÂR TTD. 369 / • . Nation, hvilken kan betraktas som reformationens stiftelseurkund, dess magna Charta. Utan omsvep uttalar han här sin nyvunna öfvertygelse, att den djupt sjunkna kyrkan vore i behof af en ge- nomgripande reform, men att en sådan ej kunde utgå från det i villfarelser snärjda presterskapet, utan endast från lekmannaståndet. »Stillatigandets tid är förbi; tiden att tala har kommit» — med dessa ord inleder Luther sin afhandling. Tre stora, i kristendo- mens väsen rotfåstade, från detsamma oskiljaktiga, men sedan år- hundraden tillbaka utaf kyrkan förgätna och förnekade grundsat- ser uppställas såsom skriftens ledande tankar, nämligen försam- lingsprincipen, samvetsprincipen samt principen om den fria kyr- kan i den fria staten. — På församlingsprincipen, såsom på en fast grundval, hvilar reformationens verk. »Man har påfunnit»* skrifver Luther, »att benämna påfven, biskoparne, presterna och klosterfolket det andliga ståndet, och att derimot kalla furstar, herrar, handtverkare och åkerbrukare det verldsliga ståndet. Men alla kristna äro i sanning ett andligt stånd, så att för embetets skuld allenast bör ingen åtskilnad dem imellan göras, utan alla äro vi en kropp, dock så, att hvarje lem har sin egen förrättning, hvarmed han tjenar de andra. Detta gör, att vi alla hafva ett dop, ett evangelium, en tro, och äro alla lika kristna.» Luther er- känner således i sin skrift endast ett prestadöme, nämligen dét, som tillkommer alla kristna utan undantag. Dermed hade han alltså bestridt giltigheten af det presterliga ståndets hittills inne- hafda undantagsställning, grundad på den katolska läran om em- betet, med dess genom invigningen erhållna character indélébilis. Kyrkan såsom prestanstalt var utdömd; i hennes ställe trädde den fria religiösa församlingen, uti hvilken, i fråga om medlemmarnes rättigheter, hvarje ståndsskilnad är upphäfd. — Såsom uti denna församling hvarje kristen borde vara sin egen prest, så tillkom det ock hvar och eh att bilda, sig en egen öfvertygelse genom fri forskning i skriften. Den herskande fördomen att endast påfven vore befogad och i stånd att tolka skriftens mening, benämner Luther »en brottsligt uppdiktad fabel.» I motsats till auktoritets- tron förkunnade han en »det frigjorda samvetets kristendom», hvars nödvändiga förutsättning är tänkandets och undersökningens frihet. — Den fria kyrkan i den fria staten är Luthers tredje grundsats. De båda »regementena», det andliga och det verldsliga, böra strängt skiljas från hvarandra, såsom hafvande hvartdera sin särskilda upp- gift, hvilken icke får hopblandas med den andras. Kyrkans ända- mål är fromhet; statens är yttre frid och ordning; de böra hvar- dera vara sjelfständiga inom sitt område och den ena ingalunda Framtiden. Band. 5. 24 370 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN, 1871. APRIL. förpligtad att gå den andras ärenden. Framför allt får kyrkan icke söka stöd hos verldslig öfverhet. »De kristna», yttrar Luther, »gifver det andliga svärdet. Guds ord, så mycket att skaffa, att de väl må lemna det verldsliga svärdet i ro och öfverlåta det åt andra, som ej hafva att predika.» Liksom Luther fordrade af kyrkan, att hon icke skulle stöda sig på statens myndighet, så fordrade han äfven af staten, att han ej skulle blanda sig i trosangelägenheter eller utöfva samvetstvång. Med beundransvärd klarhet anvisade han åt statens myndighet dess riktiga ställning till de religiösa frågorna. »Det verldsliga regementet» yttrar han, »har lagar, som icke sträcka sig längre än öfver kropp och egodelar och hvad yttre är på jorden. Öfver själen kan oéh vill Gud icke låta någon annan än sig sjelf regera. Fördenskull, kvarest verldslig makt är nog förmäten att stifta lagar för själen, der ingriper kon i Guds regemente ock förförer ock förderfvar själarna.» Alla samvets- tvingande lagar stämplar han som brottsliga (»Frevelgebote»), och dem, som utöfva sådant tvång, kallar han »djefvulsapostlar». Fullständig samvetsfrihet är också en nödvändig konklusion ur Luthers ursprungliga trosbegrepp. Han framhåller med efter- tryck, hurusom det är en galenskap, att den ena menniskan vill med yttre medel tvinga den andra att tro och tänka på ett gifvet sätt, fastän själens tankar äro uppenbara för Gud allena, samt att denna galenskap tillika är en förbrytelse, emedan tron är en rent personlig angelägenhet, hvarmed enhvar är skyldig att sjelf komma, på det rena. »Enhvar måste sjelf se till, att kan tror rätt. Lika litet som en annan kan i stället för mig fara till helvetet eller himmelen, lika litet kan han tro eller icke tro å mina vägnar. Det är en fri sak med tron, kvartill man ingen kan tvinga. Ja, det är ett gudomligt verk i anden; skall då yttre våld framtvinga och skapa det?» Vid den tid då han yttrade detta, hade han med ogillande formärkt, att furstarne i de reformatoriskt sinnade delarne af Tyskland visade stark benägenhet att rycka till sig ledningen af de kyrkliga angelägenheterna, hvilken Luther, äkta demokratiskt, velat anförtro åt det kristna folket ' sjelft. Denna furstarnes lust »att inrätta statskyrkor» tadlar Luther i häftiga ordalag. Redan då funnös sofister, som sökte försvara samvetstvång från statens sida med det ömkliga argument, att när staten uppträder mot en »irrlära», förtrycker han icke samvetena, utan skyddar blott den offentliga ordningen, som genom religions- och sektfriheten skulle kunna råka i fara. Detta påstående bemötes af Luther med följande ord: »Kätteri kan aldrig med våld afvärjas; dertill behöfs LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÂR TID. 371 ett annat grepp; här gäller en annan strid än med svärdet. Guds ord skall här strida; uträttar Guds ord icke s^ken, så blir hon outrättad äfven af den verldsliga makten, om också denna fylde verlden med blod. Kätteri är ett andligt ting, som man ej kan sönderhugga med jern, ej bränna i eld, ej dränka i vatten.» — Statsmakten, tilläde Luther, är dessutom icke befogad att döma och ingripa i andliga ting, har således ej heller rättighet att »afvärja irrläror»; detta öfverskrider den förnuftiga gränsen för dess verksamhet 9- Uppropet till don tyska nationens kristliga adel blef af stor och varaktig verkan. Få veckor efter skriftens utgifvande voro redan fyra tusen exemplar sålda. Den upprörda stämningen stegra- des ytterligare, då Luther kort tid derefter offentliggjorde en ny stridsskrift mot påfvedömet, under titeln »om kyrkans babyloniska fångenskap» (De captivitate l)abylonica ecclesiæ), deri han riktade ett häftigt angrepp mot den katolska läran om sakramenten. Kri- stenhetens öde under romarekyrkans tyranniska ok tyckes honom likna de i Babylon fångne judarnes. Såsom de fjettrar, hvarmed kyrkan håUer samvetena fängslade, betraktade han de sju sakra- menten, hvilka enligt hans öfvertygelse icke egde någon grund i bibeln. De inverka icke på menniskans förstånd eller fria vilja, utan deras verkan är en teökratiskt-mirakulös, härflytande ur den magiska kraft, som troddes tillkomma den presterliga förmedlingen. Sakramentsläran i romarekyrkan stod i nära samband med denna kyrkas innersta väsen, såsom företrädesvis en hierarkisk prest- anstalt; Luthers kritik af nämda lära var alltså ett mot påfve- dömet riktadt dråpslag. De tvenne ofvan nämda skrifterna af Luther voro af väsent- ligen polemisk nätur; deras syfte var i främsta rummet att veder- lägga och nedrifva. En helt .annan ton anslås i det tredje af reformationens grundläggande aktstycken, skriften Von der Frei- heit eines Christenrnenschen (Oktober 1520), hvilken Luther, lät åtfölja ett sitt href till påfven, deri han uppsäger Rom all tro och lydnad. Denna skrift är alltigenom en fredlig och uppbyggande. Hon behandlar frågan: hvad är det som gör menniskan from? eller: hvari består religionens väsen? Den romerska kyrkan hade härpå svarat: religionens väsen består i uppfyllandet af de gudom- liga buden, uti iakttagandet af kyrkans föreskrifter om goda verk ’) Jmfr. den i det ofvanstående af oss följda redogörelsen för Luthers åsigter om kyrkans förhållande till staten i Schenkels arbete Christenthum und Kirche im Ein- Idange mit der Culturentwicklung. Zweite Abtheilung, sid. 171 f. (Wiesbaden 1867). 372 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. samt i tron på kyrkans lära. Mot detta svar ställer Luther tre skarpa antiteser: 1. Uppfyllandet af de gudomliga buden är ej möjligt, såvida ej menniskan redan förut är from. Ett godt verk förutsätter ju en till sin ändliga riktning god personlighet. Fruk- terna göra ej trädet godt, utan ett godt träå bär goda frukter. — 2. Utöfvandet af kyrkans s. k. goda verk kan ej öfverskyla eller ersätta menniskans bristande förmåga af en fullkomlig laguppfyllelse. »Det gagnar själen intet», säger Luther, »att kroppen anlägger heliga kläder, såsom prester och munkar det göra, ej heller att han vistas i kyrkor och på heliga orter, eller att han späker sig, fastar, vallfärdar, o. s. v. Det måste komma något annat dertill, för att själen må kunna blifva sannskyldigt from och fri. Ty alla dylika verk kunna ju lika väl förrättas af onda menniskor, som det oakt^dt ej blifva annat än skälmar och hycklare.» Alltså: religionens väsen kan icke bestå i något yttre, som kan utöfvas eller ej, utan att sinnesriktningen derigenom förändras. — 3. In- vänder man nu, att till religionens väsen väl åtminstone måste höra tron på kyrkans läror, så är klart, att äfven denna tro allt för väl kan vara ett rent yttre verk, som icke har något att skaffa med personlighetens kärna. Men en sådan tro är utan religiöst värde. »Det är icke nog med att predika Kristi lefnad och verk såsom en annan berättelse eller krönika, utan , så måste man pre- dika honom, att derur uppväxer och bibehålies tro, d. v. s. en full förtröstan och hjertlig hängifvenhet åt den Gud, som genom Jesus Kristus gifvit mig en fast försäkran om sin kärlek.» Så uppstår en vexelverkan mellan Gud och menniskan, dervid Gud gifver sig tillkänna som den nådige och kärleksfulle, hvilken ge- nom sin kraft uträttar hos menniskan hvad lagen icke kunde åstad- komma, under det att menniskan å sin sida kommer Guds nåde- verkan till möte med själ och hjerta, med alla förståndets, viljans och känslans förmögenheter. Denna menniskans odelade hängif- venhet åt det gudomliga, i tillit och kärlek, är hvad Luther för- står med ordet tro, och om denna tro — hvilken han med ett från mystiken lånadt uttryckssätt beskrifver såsom en själens förmäl- ning med brudgummen Kristus — säger han med rätta, att hon ensamt gör menniskan from, rättrådig och evigt salig. Denna kärlekens religion, hvars hjertpunkt är tron, är tillika den sanna frihetens. Jemför man i fråga om denna del af läran den lutherska skriften med en af nya testamentets märkligaste ur- kunder, Pauli bref till Galaterna, så finner man en påtaglig likhet i deras tankegång. Båda skrifterna förfäkta »en kristen menni- skas frihet», den ena gent imot judaismens träldom under lagen, LUTHER I HANS BETYDELSE FÖK VÅR TID. 373 den andra mot den i ett judiskt väsen återsjunkna kyrkoläran. Hos Luther såväl som hos Paulus utgöres det i religionen väsent- liga icke af de yttre verken, ej heller af den dogmatiska tro, som hlott är ett mekaniskt forsanthållande, utan af den i kärlek verk- samma tro, som omskapar menniskan till vilja och sinnelag och gör henne till »ett nytt kreatur.» Efter offentliggörandet af dessa trenne skrifter afvaktade Luther i förtröstan till sin saks rättvisa hvad som komma skulle. Under tiden hade Eck återvändt från Rom, medförande den påf- liga bannlysningshullan, deri förordnades, att Luthers skrifter skulle uppbrännas och han sjelf, såvida han ej inom sextio da* gar återkallat sina kätterska satser, »såsom en torr och ofrukt- bar gren afsöndras från kyrkans vinträd», d. v. s. dömas såsomen oförbätterlig »otroshjelte.» Tillika fingo myndigheterna i uppdrag att gripa honom och föra honom fängslad till Rom. Då dröjde reformatorn ej längre med sitt svar. Han utgaf en till nationen riktad förklaring Wider die Bulle des Antichrists (i December 1520), deri han på det kraftigaste uppfordrade lekmännen till mot- stånd mot den påfliga despotismen. Der sanningen förnekas och fördömes af dem, som borde vara hennes vårdare, inträder för det kristna folket rättigheten till nödvärn. Det vore tid att furstame, adeln och borgerskapet förenade sig, för att rensa kristenheten från biskopar, prelater och munkar. — Den 10 December 1520 lästes på den svarta taflan i Wittenbergs universitetsbygnad en inbjudning till den studerande ungdomen att samma dag deltaga i uppbrännandet af »antikrists skrifter.» Ett glädtigt tåg studenter med Luther i spetsen'styrde kosan till en öppen plats utanför en af stadsportarne; här upptändes ett bål, hvarpå Luther inkastade i elden böcker rörande den kanoniska rätten, några skolastiskt teo- logiska verk, flera skrifter af Eck samt slutligen sjelfva den påfliga bullan. Den djerfva handlingen lifvade hans anhängare till efter- följd; i Erfurt förjagades Eck af studenterna, och bullan kastades i vattnet; i Torgau släpade man henne i smutsen, och i Magdeburg uppspikades hon på skampålen. Den kyrkliga frågan hade blifvit en nationel angelägenhet i Tyskland. Förgäfves hade Ætom sökt afvända' den växande faran med goda ord, varningar, hotelser; blott en utväg var öfrig: an- litandet af den verldsliga maktens mellankomst. Efter kejsare Maximilians död (1519) hade tyska kejsarekronan öfvergått till en spansk furste af det österrikiska huset; den strängt katolske Carl V. Till hörsammande af en uppmaning'från påfven utfärdade den nye kejsaren en befallning till Luther att infinna sig vid riksdagen 374 FRAMTIDEN. FJERDE ARGANGEN. 1871. APRIL. i Worms, för att der inför rikets församlade stormän afgifva en sista förklaring, huruvida han ville återkalla sina »mot den kristna tron fiendtliga läror», eller ej. Luthers vänner afrådde honom, af omtanka för hans välfärd, från att begifva sig till Worms, men sjelf svarade han det kejserliga sändebudet, att han skulle komma, sjuk eller frisk: den guden lefde ännu, som bevarade de tre män- nen i den brinnande ugnen. Beundransvärd är den rastlösa litte- rära verksamhet, han utvecklade under dessa dagar af oro och vedermöda, då han var omringad af faror utaf alla slag. Stäm- ningen bland nationen var i hög grad gynsamför hans sak; oviljan mot de påfviske var stark hos menige man; det hade blott be- höfts ett ord af Luther, och tusen skulle hafva gripit till vapen för att skydda honom. Men han ville ej begagna sig af andra vapen än andliga. »Genom ordet har kyrkan grundlagts», sade han, »genom ordet har hon hållits vid makt; genom ordet skall ock antikrist och hans anhang nedgöras.» I tvenne nya skrifter inskärpte han ännu en gång sin stora grundsats om de kristnes allmänna prestadöme samt uppstälde, i fråga om skriftuttolkningeii, den vigtiga maximen, att bibeln borde, såsom andra böcker, tydas efter ordens enkla, historiska mening. Härigenom bröt han stafven öfver den af kyrkan godkända allegoriska eller mystiska tolknings- metoden samt beredde väg för den moderna bibelkritikens grund- satser. ' Luthers färd till Worms liknade ett' triumftåg. I de större städerna, genom hvilka resan gick; hade borgerskapet anordnat ,ett festligt imottagande. Förnyade varningar, att ej v^ga sig in i Worms, afvisade han med den kraftiga försäkran: »jag villbegifva mig dit in, om der ock funnos så många djeflar, som tegelstenar på taken.» Förmiddagen d. 16 April 1521 höll han sitt intåg i staden, sittande på en öppen vagn med tre följeslagare p en ofant- lig menniskomassa hade strömmat till för att se honom, och följde honom till herberget. Dagen derefter kallades han att infinna sig inför riksförsamlingen, en lysande krets af furstar, kardinaler, bi- skopar och andra höga herrar, och midt ibland dem kejsaren. Tillfrågad, om han ville återkalla hvad han skrifvit, begärde han anstånd med svaret till följande dag. Då han nästa dag fick före- träde, indelade han sina skrifter i tre klasser: till den första klassen hörde de, som handlade om den kristna tron och sedeläran; af deras * innehåll kunde han ej återkalla någonting; den andra klassens Skrifter voro riktade mot påfvedömet och dess läror, som spridt förderf och andligt elände öfver kristenheten, — till att afpruta något af hvad han härom skrifvit, var han så mycket mindre, be- LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÂR TID. 375 nägen, som detta vore att ånyo öppna portarne för gudlösheten. Skrifterna af den tredje klassen voro riktade mot enskilda perso- ner, som försvarat det romerska tyranniet, och här bekände han sig understundom hafva begagnat ett häftigare språk, än som an- stode en evangeliets stridsman. Men äfven här hade han dock talat till försvar fôç den kristna sanningen. Måtte man öfverbevisa honom om att han misstagit sig! Han skulle då sjelf vara den förste att kasta sina skrifter på elden. — Här afbröt man honom med förklaringen, att det ej vore riksförsamlingens afsigt att in- låta sig i någon religionstvist med honom; man fordrade af honom ett kort och bestämdt svar: ville han återkalla sina läror? Ja eller nej ? Detta var det ögonblick, som afgjorde öfver diktningen af den följande kulturutvecklingen i religiöst, politiskt och sedligt afseende. Den europeiska odlingens framtid berodde på en mans okonst- lade ord. »Alldenstund», svarade Luther, »Eders kejserliga majestät och furstliga nåder önsken ett enkelt och oförtydbart svar, så vill jag gifva ett sådant, som hvarken skall hafva horn eller tänder: så framt jag ej blir öfvérbevisad och vederlagd genom skriftens vit- nesbörd eller genom allmänt fättliga, klara och tydliga grunder (ty jag tror hvarken påfven eller koncilierna ensamt, enär det ligger för dagen, att de ofta misstagit sig samt motsäga hvarandra inbördes), så kan och vill jag icke återkalla något. Ty jag är i mitt samvete fången och öfvervunnen genom Guds ord, och det är icke rådligt att något företaga imot samvetet. Gud hjelpe mig! Amen» 1)- Bibelns lära och förnuftets intyg — detta var alltså den grundval, hvarpå Luther ville bygga framtidens kyrka. Den äkta protestantismen, som i vår tid på nytt blifvit en lifskraftig, be- friande makt, har i arf från sin upphofsman mottagit dessa båda principer, såsom ett bålverk mot hvarje oprotestantisk myndighets- *) I fråga om slutorden i Luthers berömda tal inför riksförsamlingen i Worms föreligga en mängd olika versioner. Såväl Schenkel som Lang ansluta sig till den meningen, att Luther icke yttrat orden y^Hier stehe ich, kann nicht anders», allden- stund dessa ord saknas i fjorton af de samtida redogörelserna för talet, och förekomma blott uti en enda. — Lang tillägger träffande: »Efterverlden skall dock ej genom detta sakförhållande låta sig afhållas från att fortfarande citera de i fråga varande ordeu såsom det klassiska uttrycket för ett modigt faststående vid sin öfvertygelse, i kraft uf hvilken man, i förbund med Gud, trotsar hela verlden, — lika så litet som hon, oak- tadt källornas liknande beskaffenhet, upphört att citera Galileis föregifna yttrande inför inqvisitionens domstol; »eppure si muove!» 876 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN: 1871. APRIL. " tro. Till grund för dem båda ligger det religiösa åskådningssätt, som hos Luther blifvit en hela hans andliga lif beherskande öfver- tygelse, att nämligen menniskan rättfärdiggöres icke genom ger- ningarna i och för sig, utan genom tron allenast. Med andra ord återgifven innebär denna protestantismens realprincip, att det i religionen väsentligen maktpåliggande är den inre sinnesförfatt- ningen och uppsåtet eller den tro^ som utgöres af en den mensk- liga personens fullständiga bestämdhet af Gud. Denna menniskans bestämdhet af det gudomliga, eller hennes religiositet, framträder, alldenstund menniskan såsom person är ett fritt väljande och hand- lande väsen, företrädesvis såsom en viljans riktning på Gud eller det högsta goda, hvilken icke behöfver eller kan af några mellan- makter förmedlas. Ty då det sant religiösa förhållandet är ett den enskildes personliga förhållande till Gud, i stadig vilja och helgadt uppsåt, så är klart, att alla här inskjutna mellanmakter — biktfader, kyrkliga verk och ceremonier, påfven och prester- skapet, förespråkande helgon o. s. v. — måste störa det religiösa förhållandets innerlighet och förvandla detsamma från ett omedel- bart till ett medelbart och i någon mån opersonligt. Då nu Luther ’ i den historiskt gifna kristendomen sökte efter stöd för sin i fråga varande åsigt om tron — hvilken i hans eget inre var frukten af en långvarig och häftig själskamp, ur hvilken omsider frambröt den oimotståndliga, triumferande vissheten — lyckades han ej finna något sådant i katolicismens trosnormer: kyrkomötenas beslut och traditionen. Dessa medgifva nämligen — i likhet med den från - protestantismens grundtanke afialliga lutherska ortodoxien — genom hela sitt skaplynne religiositetens uppfattande såsom något oper- . sonligt (försanthållandet af dogmer, legender, mirakler, passiv åt- . 1 lydnad af kyrkans befallningar, m. m. dylikt). Återstod således blott, att från den grumliga rännilen gå tillbaka till källan, till sjelfva de kristna urkunderna. På detta sätt blef uppställandet af bibeln såsom protestantismens formal- eller religiösa kunskaps- princip en naturlig följd ur sjelfva realprincipen. — Men just i det gjorda yrkandet låg en uppfordran att gå ännu ett steg längre. Protestantismen fordrar uttryckligen en med bibeln öfverensstäm- mande tro och bekännelse,‘'men — huru afgöra hvad som verk- ligen är sant biblisk lära? I formelt hänseende utgör bibeln icke ett enda sammanhängande helt med en af sig sjelf klar och för enhvar fattlig grundåskådning, utan han rymmer inom sig, som bekant, ett antal till innehåll och syfte olikartade skrifter, en litte- rär mångfald, ur hvilken man har att framleta enheten. Att få sigte på denna enhet eller bibelns egentliga mening, och sålunda LUTHER T HANS BETYDELSE FÖR VÂR TID. 377 att bilda sig en på bibeln grundad religiös öfvertygelse, är natur- ligtvis rentaf omöjligt, såvida man ej för tänkandet systematiskt ordnar det bibliska skriftinnehållet, så att hufvudsak skiljes från bisak, väsentligt från tillfälligt. Härtill erfordras ett sjelfständigt tankearbete ; påtagligen är alltså förnuftet oumbärligt, för att men- niskan må kunna göra sig bibelordet till godo. Vädjandet till bibeln såsom trosnorm får sin giltighet först då, när, såsom prote- stantismens väsen det fordrar, dermed åsyftas den enligt förnuftets lagar tolkade bibeln. Men den menskliga intelligensen, likasom hennes föniuftsförmögenheter öfverhufvud, är stadd i utveckling- och tillväxt; deraf möjligheten af ett ständigt fortskridande till ett djupare och allsidigare uppfattande af bibelns mening. Den fria forskningen i skriften är den grundsats, hvilken hvarje på traditionens väg eller genom kyrkomötens beslut antagen tolkning af skriften måste underordna sig. Då fi’ån katolicismens och den reaktionära lutherska konfessionalismens förutsättningar vetenska- pen om den kristna religionen måste blifva dogmatik, och såsom sådan stationär, oförmögen af vidare utveckling, så kan samma vetenskap, enligt protestantismens princip, endast blifva symbolik, d. v. s. uttrycket af en viss tids och vissa individers uppfattning af kristendomen, hvilken uppfattning, just i följd af denna dess subjektiva karakter, är underkastad möjligheten af misstag och derigenom nödvändigheten af en fortgående granskning. Luthers betydelse för vår tid framstår i sitt rätta ljus i syn- nerhet då, när vi föra oss till minnes hans tidigare oupphörliga ansatser till ett förnuftsenligt tänkande i fråga om det religiösa, för hvilkas undertryckande han under en senare lefnadsperiod be- höfde anstränga hela kraften af sin jättestarka vilja. Hans ställ- ning till det af honom inför församlingen i dess renhet framlagda bibelordet var, under det att han ännu stod på sin andliga ut- vecklings höjdpunkt, en fritt pröfvande, i allo motsatt den, som intages af den ortodoxa inspirationsteoriens anhängare. Det var under hvilotiden från yttre strider i undangömdheten på slottet Wartburg Luther började sitt egentligt grundliga studium af bi- beln, hvars storartade resultat blef hans tyska bibelöfrersättning. Från denna tid och den närmast föregående perioden förskrifva sig de djerfva och frisinnade yttranden af Luther angående åt- skilliga af de bibliska skrifterna, med stöd af hvilka man icke utan skäl kan benämna honom »en föregångare till Lessing och Schleiermacher uti den sant historiska uppfattningen af Jesu lära« (Schenkel) samt »en målsman för vår tids liberala kristen- dom» (Lang). Väl utöfvade Luther ej biblisk kritik ,i modern me- 378 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. ning; dertill saknade han de erforderliga vetenskapliga förutsätt- ningarna; men han skilde dock noga mellan det nya testamentets »rätta större hufvudböcker» och dess skrifter af ringare tillförlit- lighet och värde. Redan är 1519 frånkände han andra Mackabeer- boken i gamla testamentet och Jakobs bref i det nya kanonisk giltighet. Senare kallar han det nämda brefvet »eine rechte stro- herne Epistel»; »den som kan förlika denna epistel med Paulus», utbrister han, »på honom vill jag sätta min doktorsharett och låta honom utskämma mig som en narr!» Men äfven Pauli bref äro i hans tycke här och der alltför litet stickhaltiga i bevisningen. He- breerbrefvet anser han hvarken vara skrifvet af Paulus eller af någon annan bland apostlarne; äfven bestrider han riktigheten af brefvets tankegång. Judæ bref, ett utdrag] ur Petri skrifter, är »en onödig epistel.» Om Uppenbarelseboken förklarar han rent ut: »Mig felas i denna bok mer än ett, hvadan jag hvarken kan hålla henne för att vara apostolisk eller profetisk. Min ande kan ej skicka sig uti den boken, och detta är mig orsak nog till att ej akta' henne högt.» Han ville, säger han, endast hålla sig till de nytestamenthga böcker, som stälde honom Kristus klart och tydligt för ögonen. Men ej blott i hvad som rörde den enskildes samvetsställning till bibeln, utan äfven när frågan gälde de kyrkliga dogmernas rimlighet, hördes Luther under lång tid vädja till »förnuftets» ut- slag. Den katolska läran om brödets och vinets förvandling i natt- varden förkastade han, såsom stridande »både imot skriften och förnuftet.» Påfven förebrår han, att denne ännu aldrig öfvervun- nit en motståndare »genom skriften eller förnuftet», utan städse blott genom våld; de påfviskes predikan är ej blott obiblisk, utan derjernte »rakt motsatt allt förnuft.» Och då, efter dagen i Worms, några hans vänner frågade honom, om det vore sant, att han för- klarat sig ej vilja gifva vika, så framt han ej blifvit vederlagd genom bibeln, svarade han: »ja, eller genom tydliga och solklara förnuft sgrunder.» Flertalet af de ortodoxa »centraldogmernas» oförenlighet med förnuft och tankelagar har Luther klart insett och mångfaldiga gånger öppet uttalat. Märkliga yttranden af honom i denna rikt- ning, t. ex. om den kyrkliga arfsynds- och satisfaktionsteorien, an- föras af Lang. Alla dessa s. k. »renläriga» trossatser, vrångbil- derna af Kristi egen och det nya testamentets kristendom, de onjut- bara stenar, som i våra kyrkor och skolor bjudas de andligen hungrande i stället för evangelii närande spis — de hade då ej ännu, så länge han blef sin egen utgångspunkt trogen, fördunklat LUTHER I HANS BETYDELSE FÖR VÂR TIIK K 379 hans skarpa blick och fylt bans sinne med bitterhet och ängslan. I Worms, på Wartburg och i den derpå följande kampen mot »bildstormarne» i Wittenberg och andra religiösa svärmare var Luther ännu helt och hållet den lefvandej bibliska kristendomens man. Och när omsider, då under det oerhörda trycket af inre och yttre strider hans andliga spänstighet och forna hurtiga för- tröstan ej mera voro desamma som förr, hans fömuftsenliga kri- stendom var på väg att stelna i en dogmatisk form — då var det först efter en kamp på lif och död, som mer än en gång förde honom till. randen af förtviflans afgrund, han till slut böjde sin fria ande under dogmens träldomsok. Förloppet af den tragiska process, hvarigenom den medeltida auktoritetstrons store vedersakare småningom fördes till att omfatta en annan, i sina verkningar föga mindre förderflig auktoritetstro, har blifvit utförligt och på sina ställen-med gripande åskådlighet skildrad af Lang, till hvilkens lärorika arbete vi hänvisa de för ämnet intresserade. Den dogmatiskt ofria riktningens öfverhand- tagande hos Luther föranleddes genom striden om nattvardsläran, ‘ denna »reformationens olycka och dét gift, som undergräfde dess upphofsmans andliga helsa.» För att fatta, huru den läran kom att spela en sådan roll i hans lif, böra vi erinra oss, bvilken fråga det var, som utgjorde den lutherska religiositetens medelpunkt. Hon lydde så: eger jag visshet om mina synders förlåtelse hos Gud? Eller: — enligt den tidens sätt att färglägga frågan — kommer jag efter döden till himmelen eller i helvetet? Vi hafva funnit, att Luther härpå svarade: »om du tror, eger du rättfärdighet inför Gud och blir evigt salig.» Tron, underpanten på saligheten, var, i motsats till den katolska fromhetens goda verk, en borgen af rent andlig art. Häri låg dess sanna styrka, men häri ock, för den i medeltidens krasst försinligade åskådningssätt uppvuxne, dess’ svaghet. Ty: må vara att tron rättfärdiggör; detta lärer bibeln, alltså är det visst, men — huru för egen del ernå visshet om, att jag verkligen är i besittning af tron? Ett massivt, handgripligt stöd, en underpant på egandet af sjelfva underpanten syntes behöflig, för att det af syndaångesten qvälda hjertat måtte blifva delaktigt af frid och hopp.. Påfvedömet hade insöft samvetena medelst aflats- brefven; denna köpta syndaförlåtelse förkastade Luther med sedlig ovilja, men detta hindrade ej, att ju äfven han erfor ett eggande behof af en yttre hållpunkt för tron, för att dervid likasom haka sig fast med krampaktig styrka. En sådan hållpunkt trodde han sig hafva påträffat uti instiftélseorden till nattvarden: »äten, dricken; detta är min kropp — — detta är mitt blod, utgjutet till syn- 380 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. dernas förlåtelse.» Sakramentets värdiga åtnjutande blef för honom den åtrådda underpanten om syndaförlåtelsen; men värdigt kunde det åtnjutas endast af den, som enligt deras fulla bokstafsmening trodde orden: »detta är min kropp», etc. Härmed hade Luther frångått sitt ursprungliga trosbegrepp’ samt gifvit uppslaget till de dogmatiska tvister, hvilka snart söndrade protestantismen i tvenne motsatta läger. Vår tids uppgift på det religiösa området är, att med följd- riktigt tillämpande af Luthers ursprungliga principer bringa hans för tidigt afbrutna verk till sin fulländning. En svensk tänkare ~ professor Axel Nyblæus — har nyligen i Svensk Tidskrift uttalat sig härom i följande ordalag: »Stor och genomgripande var visserligen den andliga om- hvälfning, hvilken åstadkoms af Luther, men ännu större och mera genomgripande är den förändring i mensklighetens hela inre lif, hvilken våra dagars religiöst reformatoriska rörelser synas förebåda. Änskönt nämligen protestantismen inflyttade religiositeten på det inre andliga området och gjorde gällande menniskans andliga sjelf- ständighet — detta ligger i Luthers grundsats, att memiiskan rätt- . färdiggöres genom tron, en grundsats, som upphäfver katolicismens begrepp om kyrka och presterskap samt ställer menniskan i ett af alla yttre, medlande myndigheter oberoende förhållande till Gud — så bröt den dock icke på ett fullständigare sätt med den religiösa verldsåskådning, som låg till grund för katolicismen. Fastmera bibehölls denna verldsåskådning i sina väsentligaste punkter, enligt hvad man finner af de äfven i protestantismen qvarstående lärorna om Guds treenighet, Kristi gudom, satisfaetio vicaria, djefvulen och den eviga fördömelsen. En genomgående ombildning af denna verldsåskådning är nu i fråga och det såväl i teoretiskt som praktiskt afseende. Och vi misstaga oss troligen icke, om vi påstå, att detta ombildningsarbete är vår tids löftes- rikaste företeelse, den företeelse, som kan låta oss på allvar hoppas, att en ny tingens ordning, en ny och högre kultur slutligen skall framgå ur den upplösning af gamla former, ur den förvirring och strid af hvarandra korsande riktningar, som utmärker vår tid. Men om så ar, så skall det säkerligen lända vårt fädernesland till ära, att det lemnat sitt bidrag till de vetenskapliga forskningar, som utgöra härden för den nya religiösa verldsåskådningen, den nya och högre uppfattningen af kristendomens väsentliga innehåll.» Vi återkomma i denna tidskrift till en skildring af Sveriges deltagande i det väldiga ombildningsarbete, hvars frukt blifvit vår tids »nya religiösa verldsåskådning.» Carl von Beugen. 381 Anmälningar. Estländer, C. G. Den finska konstens och industriens ut- veckling hittills och hädanefter. Helsingfors 1871. Det är en särdeles anmärkningsvärd omständighet att frågan om konstens och industriens förhållande till hvarandra på så många skilda håll behandlas och företages till utredning; ty det bevisar, att hon står bland de främsta på dagordningen inom Europa och den öfriga bildade verlden. Den som tror att hon bjott innebär ett ofruktbart teoretiskt spörsmål, misstager sig på det svåraste. Tvärtom är hon en af de vigtigaste bland de många sociala lifsfrågor, dem vår samtid för sig har uppstält till lösning; och skulle någon tvifla härpå, ville vi på det varmaste anbefalla den ofvan angifna skriften till hans uppmärksamhet. Det är visserligen sant, att denna närmast angår den finska konsten och industrien; men den mång- kunnige och skarpsynte författaren har förstått att behandla detta ämne från en så allmän synpunkt och belysa det från så många sidor, att läsningen af hans lilla skrift utan tvifvel skall skänka nöje åt en hvar, som sysselsatt sig med den vigtiga frågan om konstens och industriens framtid. Och då denna fråga äfven inom vårt land begynner allt mer träda i förgrunden, ha vi ansett det kunna vara af intresse att i korthet skärskåda hufvudpunkterna i den värderade författarens framställning, af hvilka många ega full tillämplighet äfven på våra svenska förhållanden. Författaren utgår från den kända omständigheten, att i hela Europa från början af detta århundrade så småningom uppstod en klyfta mellan konst och handtverk, som allt mer vidgades, tills hon ändt- ligen hotade att blifva oöfverstiglig. Konsten lyftes upp i regioner af den öfversiijligåste höjd, från hvilka hon med det mest aristo- kratiska förakt blickade ned på handtverket, medan detta utan konstens ledning nedsjönk till en allt plumpare formgifning, en allt större brist på ädelhet. Men detta i grunden onaturliga för- hållande måste hämna sig främst på konsten. Hon stod på väg att förlora allt fotfäste i verkligheten; särdeles inom Tyskland måste konstsinnét ersättas af ett filosoferande konstförstånd, och den större allmänheten tvangs att genom de invigdes synglas beundra en konst, som hon icke förstöd och derför icke kunde älska. Konstföreningarna med sitt utlottningssystem förmådde väl någon tid hålla denna hyperidealistiska konst uppe, genom att bereda mästarne utkomst; men dessa inrättningar voro och äro endast ett palliativ, en öfvergångsform, som ej i längden kan sammanhålla en konst, uppkommen och utöfvad under så osunda omständigheter som de ofvan antydda. »Konstens pauperism» är för Tyskland och åtskilliga andra länder mer $n en tom fras; ty hellre svälta ihjäl eller lefva utan ära på den höga konsten, än förvärfva anseende och bröd inom industrien — det var mer än en vilseledd konstnärs- 382 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. APRIL. generations lösen både der och annorstädes. Ännu, sedan friskare strömningar från alla håll begynt inom konsten, sedan lifvet och naturen ånyo tagit ut sin rätt, finnes nog mycket qvar af dessa ett idealistiskt åskådningssätts fördomar, och äfven vårt land torde ännu lida under en och annan qvarlefva af dem. Icke bättre gick det handtverket och industrien. Författaren har, hvad Finland angår, med de ovederläggligaste siffersamman- ställningar och de omsorgsfullaste beräkningar bevisat, hvad de förlorat på sin skilsmessa från konsten, och dermed gifvit en den intressantaste inblick i kännedomen om denna senare såsom en social drifkraft af vigtigaste slag. Såsom hufvudresultat af hans utförliga undersökning framgår: att från 1843, då data för Finlands fabriksindustri först begynte samlas, denna i det hela befunnit sig i en jemförelsevis obetydlig tillväxt; att denna tillväxt nästan uteslutande visat sig på de områden, der konstens inflytande är mindre oeftergifligt, såsom i fråga om mekaniska verkstäder, glas- bruk, åkdonsfabriker o. dyl., hvarimot de öfriga fabrikationerna, som stå i närmare samband med konsten, tvinat »på den punkt och i den mån konsten bort inverka»; att den inhemska alstringen förhåller sig till importen som 1 till 2 hvad angår de senare; och slutligen att handtverkerierna bestämdt gått tillbaka ifrån samma år eller 1843. Han afslutar denna del af sin framställning med några betraktelser af så slående tillämplighet äfven för Sverige, att vi ej kunna neka oss nöjet att här afskrifva dem. »Vi äro», yttrar han, »en gång för alla ohjelpligen indragne i den moderna industriutvecklingens väldiga ström; och då så är, tyckes det vara värdigare oçh mera enligt med våra anspråk på en plats bland nationerna, att vi beslutsamt gå fram, hellre än dragas. Äfven det att man med kastad handske markerat sitt ställe på dessa tornerplatser [verldsutställningarna] är ett kännetecken — och i modern mening ett icke ringa — på nationlig tillvaro. Visst är att, kan man der hålla sin plats, så eger man hemma lifsvilkoren för en mängd högre intressen, bland andra främst för konsten. Det ligger således all makt uppå, att vi en gång för alla bortkasta denna föreställning om och denna min af att vara ett illä lottadt folk, det der i stort icke kan åstadko