
Vetenskapsakademiens
Bibliotek

STOCKHOLM

A. L.

Tidskr.

Sv.

p. ’	•


FRAMTIDEN.

TÏDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING.

UNDER MEDVERKAN AF FLERA SKRIFTSTÄLLARE

UTGIFVEN AF CARL von BERGEN.

FJERDE BANDET.

(Tredje årgången, 1870, Juli till December).

STOCKHOLM,

L. J. HIERTAS FÖRLAG.

1870.

4 .
STOCKHOLM,

TRYCKT HOS JOH. BECKMAN.

1870.
FJERDE BANDET.

(Tredje årgången, 1870, Juli till December).	\

INNEHÅLL.

(Sjunde häftet, Juli).

Sid.

Några betraktelser i anledning af den nyligen inträffade per-
sonalförändringen inom, statsrådet. , Af L. J. H...........1.

Reformatorer och deras motståndare. Ett blad ur den fria forsknin-
gens historia. Af A. F. Åkerberg...................	.. ....... 14.

Ytterligare rörande kronologien af Jesu lefnad. Af N. W.
Ljungberg	'				T... . 39.

Genmäle till H. M. Melin angående frågorna om Jesu dödsdag och det
fjerde evangeliets äkthet. — Genmäle med anledning af tvenne nya an-
grepp i tidningen Väktaren. Af N, W. Ljungberg...................’.... 59.,

Anmälningar:

And. Fryxell, Berättelser ur svenska historien. 39:de delen. Af T—m.
— Svensk fotolitografi (Vita sive legenda cum miraeulis dne katherine sanete
inemorie. — Vita beati Brynolphi condam episeopi Scarensis.— Emanuel
, Svedenborgs outgifna skrifter). Af —rn. — Minne'af Erik Gustaf Geijer.
Af R. H. — Spår af Napoleons-kult inom svenska statskyrkan (Luther och ;
Napoleon. Tvenpe högmessopedikningar hållne år 1869 af C. V. S.). Af A. H. 72.

Månadsöfversigt. Af C. v. B....................................        93

(Åttonde häftet, Augusti).

Politisk litteratur för dagen. Af Carl von Bergen-.......... ........ 97.
Frågan om den eviga freden. Af W. Bolin..........................................  105.

De nyaste forskningarna rörande den skandinaviska odlingens
ursprung. Af E. Ch, Brag.......................................  117.

Våra folkmöten. Af A. Hedin..................... ..........%.......  159.

Anmälningar:

Svensk fornkunskap (Antiqvarisk tidskrift för Sverige. 2. Samlingar till
Skånes historia, fornkunskap och beskrifning). Af —rn. — Ny svensk
dramatik (Hedberg, Stolts Elisif. Essén, Sigurd Olofsson). Af N. S, 174.

Om seminariet för bildande af lärarinnor. Af —M..... ............    186.

Månadsöfversigt. Af C. v. B. ....................................    188.

(Nionde häftet, September).

Religiösa stridsfrågor i nutiden. I. i. Inledande betraktelser. 2.
Blick på missionsväsenfiet i våra dagar. 3. Kampen mellan österländsk
och vesterländsk odling i Asien. Af Carl VOn Bergen..		 ... 193.

Herr von Bismarck och borussianismen. 1. Af A. Hedin .... 218.
Sägnen om Sigurd Fåfnesbane och sägnens uttydare. Af C. C.
Estländer...	   241.
*
Sid.
Anmälningar:

Nya bidrag till frihetstidens och Gustaf III:s historia (Klinc-
kowström, F. A. v. Fersens Historiska skrifter. Malmström, Om em-
betsmännens ställning till riksdagen under frihetstiden). Af E. V. Montan. 273.

Månadsöfversigt Af C. v. B.................... ....................         288.

(Tionde häftet, Oktober).

Politiska betraktelser. 4. Om regering och statsförvaltning, samt om
konungamakt och ministerstyrelse. Af.—T— ............................ ’..	289.

Hans Järta och Carl XII. Af Rudolf Hjär ne...............................   310.

De sednaste årens undersökningar om hafsfaunans gräns mot
djupet. Af F. Smitt......................... .....................  335.
Herr von Bismarck och borussianismen. 2. Af A. Hedin.... . 349.
Anmälningar;

Den nya upplagan af Johan Ludvig Runebergs Samlade skrifter. Af P.
A. G. — Kriget och borussianismens «sånger i pansar». Af C. v. B	 369.

Månadsöfversigt. Af C. v. B... .. ................................          383.

♦	'
(Elfte häftet, November).

Preussisk statskonst och tysk filosofi. Af Carl von Fergen. .. 385.
Ett bladr ur Sveriges äldsta kulturhistoria. Af Oscar Montelius. 407.
Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evange-
lisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S...................................... 429.

Om vilkoren för jernvägsbyggnadernas fortsättande och jern-
vägarnas framtid i Sverige. Af L. J. H............................. 449.

Anmälningar:

Man och hustru. Roman af Wilkie Collins. Af —rn. Björnstjerne
Björnson, Digte og Sange. Af C. v. B.-----Litteraturöfversigt af C. v. B. 465.

Månadsöfversigt. Af C. v. B..........................................       479.

(Tolfte häftet, December).

Arméfrågan i Sverige under det sista halfva årtiondet. Af f.
ilankell..........................................................  481.

Herr von Bismarck och borussianismen. 3. Af A. Hedin.. .. 531.
Kriget och de svenska sympatierna. Af L. J. H. 	  556.

Månadsöfversigt af C. v. B...........................................       569.
Några betraktelser i anledning af den ny-
ligen inträffade personalförändringen
inom statsrådet.

Den 3 sistlidne Juni inträffade den redan innan riksdagens
slut väntade och nu af hela allmänheten kända förändringen i
konungens rådgifvarepersonal, i det att h. exc. justitie-statsministern
friherre Louis De Geer, statsrådet och chefen för ecklesiastikdepar-
tementet F. F. Carlson och statsrådet P. J. von Ehrenheim på
begäran entledigades från sina platser. Chefen för finansdeparte- ,
mentet friherre Gustaf af Ugglas hade redan ett par veckor förut
tagit afsked.

I de äfgångnas ställe kallade konungen förstnämnde dag: till
justitie-statsminister chefen för civildepartementet hr statsrådet Axel
Adlercréutz, till statsråd och chéf for civildepartemehtet assessoren i
skånska hofrätten och ledamoten af riksdagens andra kammare hr
P. A. Bergström, till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet
byråchefen i samma departement hr Gunnar Wennerberg och till,
statsråd och chef för finansdepartementet grosshandlaren och leda-
moten af riksdagens första kammare hr C. F. Wærn. Till den genom
hr v. Ehrenheims afskedstagande ledigblifna konsultativa statsråds-
platsén har sedermera, under den 15 dennes, blifvit kallad lands-
höfdingen i Halland friherre Carl Jonas Oscar Alstfömer.

När de första bland dessa utnämningar skedde, var Junihäftet
af Framtiden färdigt till utgifvande och det var således försent
att kunna meddela den vigtiga nyheten samt de betraktelser/
hvartill en så stor tilldragelse erbjuder ett osökt tillfälle. Ett så<
dant har imellertid redan begagnats af alla de tidningspressens or-
ganer som genom sitt oftare utkommande kunna följa händelserna
närmare i spåren. Fältet är dock i detta afseende så stort, att
utrymme icke saknas afven för denna tidskrift att under en kort
stund beträda detsamma i sällskap med sina läsare.

Vi anse härvid öfverflödigt 'att med någon utförlighet yttra
oss om de afgångne hrr statsrådernes, om vi så få kalla det, mo-
raliska värde. Det lyckligå och mindre vanliga fallet här vid detta
tillfälle inträffat, ätt nästan alla pressens organer, som vid enighet

iv.	1
■2 ■ :	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

sins imellan kunna anses framföra ett pålitligt uttryck af det all-
männa tänkesättet redan, och utan undantag så vidt vi kunnat
inhemta, framburit dem samtlige sin gärd af högaktning både för
embetsmannaförmåga, hederlig karakter och god vilja; oss återstår
endast den enkla och. lätta uppgiften att häruti instämma.

Angående de nyutnämnde är det likaledes ett nöje att med
full öfvertygelse kunna förena oss i det omdömet, att de äro, såsom
det heter i § 4 ai Regeringsformen, »kunnige, erfarne, redlige och
allmänt aktade, inf ödde svenske män af den rena evangeliska
läran.»

Under erkännande häraf torde å andra sidan kunna antagas
såsom en sammanfattning af allmänna omdömet, att det nu in-
träffade ombytet af personer icke medfört någon väsentlig förän-
dring i den konservativa och återhållande tendens, som hittills hos
regeringen visat sig vara den öfvervägande i alla egentligt politiska
frågor ungefärligen i likhet med hållningen hos första kammarens
majoritet.

Vi vilja nu försöka att kasta en blick först på de minnen
som de afgångné rådgifvarne lemnat efter sig under utöfningen af
sitt kall och derefter på några de väsentligaste bland de problemer,
som för de nykomne återstå att lösa under medverkan af repre-
sentationen.

Ehuru alla de personer, som sutto vid konungens rådsbord
den 5 Januari 1863, deltagit i tillstyrkandet af det förslag till ny
riksdagsordning, som konungen då beslöt öfverlemna till rikets
ständers pröfning, så är det dock bekant, att friherre De Geer,
som i egenskap af justitie-statsminister föredrog detta förslag,
jemväl till den hufvudsakliga delen kan anses såsom dess förfat-
tare, och allmänna omdömet tillägger honom äfvenledes förtjensten
att genom sin lugna karaktersfasthet hafva i väsentlig mån bidragit
att dertill vinna könungens samtycke. Att det var ett stort verk
visade sig deraf, att det kunde genomföras på den lagliga och,
lugna omröstningens väg äfven inom adeln och presteståndet, och
att det genast tillvann sig erkännande af pluraliteten bland svenska
folket.

Vi anse denna "riksdagsordning hafva åtskilliga brister, som
behöfva och lätt kunna afhjelpas, och vi skola i det följande an-
gifva några sådana; men man måste, för att ej begå en orättvisa
utan rätt uppskatta värdet af den nya riksdagsordningens framläg-
gande för tillfället sådan den befinnes, framför allt erinra sig den
mägtiga motståndskraften hos adeln och presteståndet i den gamla
representationen, ' och det bör prisas såsom en klok statsmannablick
PERSONALFÖRÄNDRINGEN INOM STATSRÅDET.	3

hos friherre De Geer och hans kolleger, att förslaget uppställdes
med den försigtighet i afseehde pä första kammarens organisation,
att motståndet icke hlef oofvervinneligt. A andra sidan utgör det
ett intressant faktum, att oaktadt den stränga ovilja som vid 1866
års riksdag inom de båda nyssnämnda stånden visade sig imot
förslaget, hafva sedermera många bland de dåvarande riksdags-
män, som voro strängast i sina omdömen*, icke allenast mottagit
utan sjelfve begärligt sökt platser i den nya representationen och
funnit sig der förträffligt hemmastadde — ja, oviljan synes till och
med till den grad hafva lagt sig, att om fråga blefve att gå till-
baka till det gamla, skulle ett sådant försök finna ganska få an-
hängare. På samma gång som detta visar att de gamla formerna
redan hade lefvat ut sin tid, ger det ock en ytterligare rätt till
erkänsla åt den man hvilkens namn i främsta rummet är förenadt
jned den nya författningens tillkomst.

Vid ett sådant förhållande bör det icke blifva föremål för
klander om friherre De Geer, efter ett värf som i alla händelser
kan anses väl förrättadt, för sin del icke varit böjd att redan efter
så kort tid taga första steget till några vidare förändringar i det
verk han framlagt eller till några vidsträcktare reformer i vårt
rättegångsväsende eller i den strafflag som han kontrasignerat.

- Efter förestående rättvisa hyllning åt friherre De Geers för-
tjenstfulla och minnesvärda handling begagna vi nu tillfället att
närmare påpeka ett par ibland de antydda bristerna i den nya
riksdagsordningen.

Den nioåriga tiden för riksdagsmannakallets utöfning i riks-
dagens första kammare är alltför lång, emedan den kommer att
hafva till påföljd, att ett icke obetydligt antal af ledamöterna der-
städes före slutet af sitt mandat hunnit den ålder, då kraften
till deltagande i magtpåliggande arbeten i det offentliga är i
starkt aftagande och behofvet att återgå i privatlifvets lugn in-
trädt med en befallande nödvändighet. En minskning i riksdägs-
mannaskapets varaktighet i den kammaren ifrån nio till sex år
synes, derföre lika påkallad af behofvet som den är lätt verkställd,
hvilket icke hindrar att uppdraget för en eller annan undantagsvis
kraftig natur kunde förnyas.	;

En annan svag punkt ligger i riksdagens begränsning i tiden
till fyra månader. Detta gör att mera omfattande organisations-
eller lagfrågor svårligen kunna på ett tillfredsställande sätt be-
handlas. Utskotten, som hafva det förberedande arbetet, hinna
sällan få det första betänkandet färdigt förrän närmare slutet af
riksdagen. Tid , saknas då till återremiss för anmärkningars be-
4	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

svarande samt till slutlig profiling i kamrarne och sammanjemk-
; ning af deras beslut. . Erfarenheten har redan vid flera tillfal-
len visat, att sådana ärender måst lemnas i oafgjordt skick,
och det derpå nedlagda arbetet är till största delen förloradt, då
sakens vidare behandling måste bero af nya motioner vid påföl-
jande riksdag. Det synes derföre blifva nödvändigt att en snar
grundlagsändring sker,, som på något sätt tillåter ett af utskott
utarbetadt och första gången föredraget betänkande att hvila till
vidare profiling vid påföljande riksdag.	'

Vi hafva anmärkt dessa brister, i den nya grundlagen huf-
vudsakligen derföre, att de utan svårighet kunna afhjelpas och
att förändringen icke behöfver törna imot några konservativa
betänkligheter. Derimot lemna vi för närvarande åsido flera andra,
ehuru ganska vigtiga anmärkningar, som angå politiska tvistefrågor,
såsom angående valsätt till första och valrätt till andra kammaren,
inskränkningen af distrikterna för valbarheten till denna kammare,
båda kamrarnes likställighet, med mera, hvaruti förändring ofelbart
med tiden kommer att ske, men icke förr än allmänna tänkesättet
uttalat sig mera tydligt och den långsamt mognande öfvertygelsen
hinner, utöfva sin verkan derhän, att första kammarens starkt ut-
präglade konservatism måste gifva något med sig.

Äfven med de nu anmärkta bristerna i den nya riksdagsord-
ningen har den medfört en synbart god verkan uti det närmare
förhållande som dels genom de årliga sammanträdena, dels genom
konungens rådgifvares tillträde till kamrarne och rätt att der yttra
sig, inträdt imellan regeringen och representationen; medan likväl
på samma gång andra vigtiga reformfrågor i lagstiftningsväg, som
länge legat och väntat att blifva förlossäde ur sin dvala, kommit
att under arbetet med den stora reformen, fortfarande blifva un-
danskjutna.

På friherre De Geers efterträdare h. exc. justitie-statsministern
Adlercreut^ hvilar imellertid härigenom en tung uppgift. Ett af
, hufvudändamålen med sjelfva representationsförändringen och den
mera parlamentariska samverkan mellan regeringens ledamöter
, och riksdagen, som derigenom blifvit införd, måste vara att en gång
komma ifrån ord till sak med de problemer, på hvilkas lösning
under den gamla representationens tillvaro arbetats i mer än en
mansålder utan att hafva kommit målet betydligt närmare.

Till närmare hänvisning på några de vigtigaste bland de re-
former, som landet i detta hänseende, väntar och behöfver, är det
med nöje och erkänsla vi kunna begagna det biträde som erhålles i
en nyligen utkommen broschyr med titeln: Dechargefrågan vid 1870
PERSONALFÖRÄNDRINGEN INOM STATSRÅDET.	5

års riksdag. Diskussion deröfver uti riksdagens första kammare,
jemte en deraf föranledd polemik i de offentliga bladen, med en
epilog af —-1m—. Utgifvaren af denna skrift är, såsom den väl-
kända signaturen angifver, en man som under många år deltagit
i afhandlandet af de offentliga ärendena, dels såsom tidningsutgif’
väre, dels såsom ledamot af riddårhuset. Drygare delen af denna
skrift innehåller en samling på ett ställe af de yttranden, som, när
den s. k. dechargefrågan förekom i första kammaren, der vexlades
mellan åtskilliga dess ledamöter: friherre von Schwerin, grefve
Henning Hamilton, hr Wærn, hr Bergstedt,, hr Rydin och hr Wal-
lenberg, samt skriftvexlingar med anledning deraf i tidningen Dag-
ligt Allehanda, mellan signaturerna J. A. H. (generalmajoren Ha-
zelius ?), signaturen —lin— (hr Dalman), grefve Henning Hamilton,
signaturen J. A. H. ånyo, friherre von Schwerin ånyo, signaturen
J. A. Gr. (friherre Johan August Gripenstedt?) samt ännu ett anfö-
rande af grefve Hamilton och friherre Gripenstedt hvardera. Denna
skriftvexling innehåller i sitt sämmanhang åtskilligt rätt läsvärdt.
Men det mest nämnvärda är den derpå följande epilogen af hr
—1m—.	.

Det är ett väl bekant förhållande, att departementschefernas
tid nu till en stor del är upptagen af pröfning af besvärsmål,
hvilkas afgörande i de flesta fall tager föredragandernes tid i första
hand i anspråk. Bördan af detta åliggande har tilltagit genom
dessa måls ständiga tillökning i antal i bredd med befolknin-
gens tillväxt, ■ som nu är öfver 50 procent större än vid grundlagens
stiftande år 1809. Följden häraf har blifvit att behandlingen af
större legislativa och organisationsfrågor i första hand måst hän-
skjutas till särskilda komittéer, hvaraf det för närvarande finnes
ett stort antal och hvilka ofta varit sysselsatta i flera år. När
dessa komittéer sedan komma in med sina betänkanden, ej sällan
bestående af digra volymer, så fordras det ändock en uttröttande
ansträngning för departementschefen, som af brist pa tid föga varit
med öm förberedelserna, att sätta sig in i dessa ärender bredvid
de löpande göromålen. Hr —lm-— har, -med ett utförligare om-
förmälande häraf än det nu anförda, upptagit till skärskådande’
det å bane bragta förslaget att till lättande af bördan för depar-
tementscheferna, besvärsmål och andra ärender som' fordra en
tillämpning på förevarande fall af redan gällande författningar,
skulle Öfverlemnas till en särskild afdelning af högsta domstolen.
Han anser likväl på anförda skäl, hvilkas giltighet vi här ej
vilja närmare undersöka, detta mindre lämpligt, och föreslår i
stället, ätt till pröfning af besvärsmålen m. m., de konsultativa
6	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI. -

statsrådens antal skulle ökas med tvänne, eller sammanlagdt
till fem, att jemte vederbörande departementschef utgöra ett
slags regeringsrätt, som utfärdade besluten under kongl. maj:ts
sekret, likasom det sker med högsta domstolens utslag, men hvars
medlemmar icke voro skyldige att ansvara för och deltaga uti de-
partementschefernas rådslag. Det är ej nödigt att här uttala ett be-
stämdt omdöme om, huruvida det vore lämpligt att på sådant sätt
undandraga de konsultativa statsråden deltagandet i de allmänna
frågorna, eller huruvida bördan för departementscheferna genom
denna inrättning blefve lättad i vidare mån, än att de ej behöfde
följa med andra mål än dem som tillhörde deras eget departe-
ment; men det ifrågavarande förslaget ger i alla fall en ny påmin-
nelse om angelägenheten att ej lemna denna vigtiga reform ur sigte,
och att den är en af dem som måste sättas närmast på dagord-
ningen, så framt man skall komma ifrån det närvarande förhållandet,
som tillsamman med hvad här ofvan blifvit anmärkt om riksdags-
tidens otillräcklighet att moget handlägga de sfora frågorna, har.
försatt denna gren af lagstiftningen i ett tillstånd gränsande till
oefterrättlighet.

Den andra delen af ifrågavarande afhandling, hvaruti allmänna
omdömet synes oss mera obetingadt kunna instämma äfven i af-
seende på det af broschyrförfattaren föreslagna sättet, afser att un-
danrödja behofvet af de många särskilda komittéerna för utarbe-
tande af nya lagar och författningar, genom bildandet af en per-
manent lag- och författningskommission, bestående af tre i juridiska
och två i statsekonomiska och administrativa värf och ärender för
grundliga teoretiska kunskaper, praktisk erfarenhet, skarpsinne och
stilistisk förmåga kände män, såsom arbetande och aflönade leda-
möter under justitieministerns ordförandeskap, men hvarvid för
slutlig granskning af deras förslag, justitieministern skulle äga att
efter ärendenas beskaffenhet tillkalla, likasom i den gamla lag-
komittéen, dels ledamöter af högsta domstolen, dels andra personer
Söm kunde meddela upplysningar, med rättighet att låta till pro-
tokollet anteckna sina meningar.

»En tredje reform», säger författaren, »hvarom man talat och
skrifvit i mer än femtio år, är den om domstolarnes förändrade or-
ganisation». Denna del af skriften lemnar till en början en öfver-
sigt af det betänkande som lagkomittéen redan år 1815 afgaf till
kongl. maj:t i detta ämne och som då hade till följd inrättandet
af hofrätten öfver Skåne och ' Blekinge, samt efter en lång tid,
lagmans- och kämnersrätternas upphörande; han fäster vidare
uppmärksamheten på det trängande behofvet att en gång få per-
PERSONALFÖRÄNDRINGEN INOM STATSRÅDET.	7

manenta domstolar pä landet, och en föräiidrad organisation äf
häradsrätterna, med en ansvarig protokollsförande, hvarigenom
domaren kunde befrias från den brådska och det mekaniska bestyr,
som skrifyarebefattningen medför, Förf, har här återgifvit moti-
verna i det minnesvärda betänkandet af lagkomittéen af den 29
December 1825, och hvarur vi ej kunna neka oss att meddela
följande stycke:	,

»Domarens kall», heter det, »är att ordna sakernas gång, höra
parterna, inhemta deras skäl och pröfva deras tvister. Han skall
ock vaka derå, att öfver allt som vid Rätten förehafves, noggranna
minnesböcker hållas. Att skrifva dessa böcker, eller hvad som är
detsamma, att föra de protokoll hvilka vid Rätten skola finnas, är
ett göromål, mindre lämpligt för domaren sj elf, än för en under-
ordnad person, känd i äldre författningar under namn af rätte-
gångs- eller handlingsskrifvare. Om båda dessa befattningar äro
gjorda till ett förenadt åliggande för en och samma person, måste
det lugn och den värdighet, domarens kall kräfver, stundom vika
för den brådska och det mekaniska bestyr skrifvarebefattningen
medför. Vid en landtdomstol förekomma årligen en så stor mängd
rättegångsmål och andra ärender, att för deras behandling och
expedierande inom bestämda tider mera ihärdighet och arbetskraft
fordras, än en menniska under oafbruten ansträngning möjligen
kan i längden bibehålla. I samma mån som domaren mognar till
skicklighet för sitt egentliga kall, tröttnar han vid det oändliga
skrifveriet. De öfverhopande göromålen tvinga honom att söka
ledighet, och öfverdomstolarne, som känna förhållandet, kunna ej
vara obenägna att bevilja den. Så länge domaren skall ensam
göra allt och svara för allt, kan man svårligen begära att han
skall rastlöst förrätta sitt embête. Fördelas åter arbetet, dymedelst
att särskilda protokollister tillförordnas, så har man större anspråk
på ' hans jemna verksamhet»——.

, Lika med hr —1m— anse vi det förekomna högst anmärk-
ningsvärdt, att denna notariatinrättning på landet hittills »icke
synes hafva fästat våra moderna lagreformatorers uppmärksam-
het», men tro det vara öfverflödigt att vidare upptaga utrymmet med
hans speciella förslag till inrättningens ordnande. Skälet hvarföre
vi med den utförlighet, som här skett, omförmält denna skrift,
är att det anförda synes på ett öfvertygande sätt och bättre än
yi sjelfve måhända hade förmått, lägga i dagen hvad en justitie-
, statsminister ännu har att söka uträtta inom en framtid, som icke
får vara alltför aflägsen, om landets fordringar skola uppfyllas.
Herr justitieministern Adlercreutz är ock i följd af sina föregå-
8	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

ende domarebefattningar icke okunnig härom, och den samvets-
grannhet som vi anse utgöra ett af hans karaktersdrag, inger den
förhoppningen, att han icke skall lemna någon möda ospard, att
genom sitt bidragande till lösning af dessa problemer förvärfva
sig en rätt till nationens tacksamhet. Vi hoppas att genom-
förandet af denna sak skall icke obetydligt lättas deraf att han
inom Konungens Råd icke saknar kolleger med bepröfvad juridisk
bildning.

Hvilket horoskop skall kunna uppställas i anledning af om-
bytet inom ecklesiastikdepartementet är en fråga, hvaröfver ingen
torde tilltro sig att ännu våga en gissning, , än mindre besvara,
densamma. Hvad nit, arbetsamhet och, om vi så få uttrycka
oss, pietet i sin befattning att öfyervaka läroverkens gång under
deras nätvarande organisation, likasom förmågan af ett klart och
ledigt framställningssätt inför representationen beträffar, har Herr
Carlson under utöfvandet af sitt värf tillvunnit sig ett odeladt
erkännande. Under denna tid har ^undervisningsväsendet i följd
, af det initiativ, som deruti tagits vid riksdagarne och af de fri-
kostiga anslag, som blifvit lemnade, erhållit en långt vidsträck-
tare omfattning, än under någon föregående chef för samma de-
partement. Derimot torde hr Carlsons åsigter, i några hänseen-
den, af allmänna omdömet ansetts verka mera hindrande än befor-
drande vissa reformer, som tidens kraf påkallar i den allmänna
undervisningen vid statens läroverk, allt under medgifvande att till-
fredsställandet af , detta kraf ingalunda är någon lätt uppgift.
I förbigående anse vi, utan att ingå närmare i ämnet, kunna an-
tagas, att läsningen af de döda språken i elementarskolorna
måste i en ej aflägsen framtid maka åt sig betydligt mera än
hittills skett. Ett af de kraftigaste understöden för denna tanke
skulle kanske kunna erhållas af det allrastörsta antalet bland
dem, som tagii undervisning i latinet i elementarskolorna, utan att
sedermera hafva fullföljt det såsom ett favorit-eller specialstudium,
om man ville göra af seende på deras egen mening om hvad de,
några få, kanske ett år efter sin utgång ur skolan, haft i behåll
af detta preliminärstudium. Att de döda språkens studerande i
elementarskolorna borttager mycken tid och har en ej ringa andel
i den öfveransträngning, som der förekommer, nekas numera icke;
men imot detta inkast höras klassicitetens förfäktare anföra, att
om också någon tid efter skolans genomgående, ingenting sitter qvar
af färdigheten att väl uttrycka sig på. latin — en färdighet, hvar-
, till för öfrigt någon skolgosse sällan hinner — eller af förmågan att
kunna ledigt läsa och förstå latinska författare på samma sätt som
PER80NALEQRÄNDRINGEN INOM STATSRÅDET.	9

en bildad person läser franska och tyska böcker, —hvilket under
samma förhållanden är lika sällsynt — så förmenas latinstudiet än-
dock hafva bidragit att utveckla en tankeskärpa, som icke genom de
öfriga läroämnena kan vinnas. Detta påstående har så ofta upp-
repats, ' att det hos många, som icke närmare tänkt på saken,
blifvit en trosartikel. Vid närmare granskning motsäges det dock
snarare ‘ än bekräftas af erfarenheten. Om man exempelvis vill
rådfråga det vitsord denna lemnar från våra riksdagar, i af-
seende på ledamöternés förmåga att uttrycka sig klart, skarpsinnigt
och bindande, så skall man bland dem, söm i det häneendet utmärka
sig, finna ett stort antal, hvilka icke studerat latin i sin ungdom.
Vi skulle nästan tro att detta varit fallet med sådana riksdagsmän
som en Carl Ifvarson, en Nils Larsson i Tullus, en Sven Nilsson i
Österslöf, en Ola Jönsson i Kungshult, en Rosenberg med flere,
hvilka dock alla äga en styrka i tankarnes sammanhållning och dia-
lektik, som synes kunna fullt mäta sig med de latinlärdes — att ej
nämna sådane talare som friherre Gripenstedt, hvilkens bildning i de
unga åren varit gjord vid Carlberg,' och som troligen der vid icke
inhemtat undervisning i latinet. Utrymmet tillåter oss icke att vid-
röra detta vigtiga tvisteämne annat än fragmentariskt; men otvifvel-
aktigt synes Vara, att den här framställda åsigten vinner ett allt
större område i samma mån söm latinet alltmer försvinner ur det
dagliga bruket; frågan blir då endast, huruvida den allmänna
undervisningen skall genom dess qvarhållande på samma punkt i
skolorna stå efter sin tid, till förlust för hvad i andra kunskaps-
grenar kunde mer inhemtas.

Med uttalande af den meningen, att yrkandet på en reform i
den här angifna riktningen hädanefter alltid skall komma på dag-
ordningen, våga vi imellertid icke förutspå hvad som deruti kan
vara att vänta af, den nye chefen för ecklesiastikdepartementet,
hvilkens åsigter i detta ämne icke äro oss bekanta.

Herr Statsrådet Bergström är en inom det samhälle der han
haft sitt hemvist och inom den domarekår hvaraf han varit medlem,
högt aktad personlighet. Det anseende han derifrån medfört i det
offentliga lifvet har han ock häfdat och bibehållit inom andra kam-
maren, enligt hvad vi tro äfven hos dem som under debatterna
varit hans motståndare, oaktadt hån icke , alltid behandlat dem med
sammetshandskar. Genom sin skärpsinnighet, juridiska lärdom,
rättrådighet och humanitet i grundsatser kommer hans röst helt
säkert att blifva af mycken vigt inom konseljen i lagstiftnings-
frågor. Om arbetsförmågan svarar derimot, såsom vi hoppas, så
10	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

lofvar detta godt för hans utöfning af chefskapet för civildeparte-
mentet; Att inlåta sig på vidare spådomar är väl ännu för tidigt.

Det bör imellertid ej förbises, att det är den nye chefen för
civildepartementet som har det svåra åliggandet att innan nästa
riksdag hos regeringen föredraga att främst uttala sin mening i
den brännande frågan om fortsatta jernvägsarbeten i landet, så
vidt anspråk göras om bidrag dertill af allmänna medel. Trettio-
åtta enskilda jemvägsbolag och kanske flere, som alla komma att
göra honom sin uppvaktning, är ett tillräckligt antal för. att kunna
bry äfven den starkaste förmåga, och dertill kommer ännu nöd-
vändigheten att uttala sig i en och annan ännu oafgjord punkt
rörande fortsättningen af statens stambana norrut och valet dervid
imellan den smala och den breda vägen •— vi mena om spårvidden.
I afseende på de enskilda banorna är det bekant att de mestvidt-
utseende anspråk blifvit framställda vid riksdagen, ända derhän vid
ett tillfälle i andra kammaren, att staten skulle skänka halfva an-
läggningskostnaden. Att detta förbjuder sig sjelf inser enhvar, men
att alla bolagen åtminstone vilja hafva lån ifrån riksgäldskontoret
kan antagas för ostridigt. Att dessa anspråk likväl icke kunna
mer an till en ringa del beviljas utan finansiell ruin behöfver
icke bevisas; men då återstår den svåra frågan om ett urval, och
härvid kommer ett så storartadt skådespel af kapplöpning imellan
de sökande troligen att uppföras, att chefen för civildeparte-
mentet icke skall komma att finna sig i den allra trefligaste belä-
genhet.

En utväg synes dock finnas, och vara den enda lämpliga, kan-
hända möjliga att lösa en sådan knut. Det är den, som närmast
öfverensstämmer med en sann nationalekonomisk grundsats efter
Adam Smiths välbepröfvade lära; — nämligen att låta de bolag
få företrädet, som tilläfventyrs ärö beredde att åtnöja sig-med
förlag af staten för en viss del af anläggningskostnaden, men
imot ef läggande af samma ränta, som staten betalar, för sina lån,
och ställande af full säkerhet. Man. skulle härigenom också sanno-
likt bli förvissad, att de jernvägar skulle först inrättas, som hafva
bästa utsigt att bära sig, samt att de skulle komma att byggas
med bästa hushållning.	. .	*

Friherre Gustaf af Ugglas har afträdt från en långvarig embets-
mannaverksamhet såsom hofrättsledamot, medlem af konungens
statsråd, landshöfding i Östergötland och sednast ånyo medlem af
statsrådet såsom chef för finansdepartementet. Ett angenämt per-
sonligt tillmötesgående, en redig uppfattning af ärenderna och lätt-
het att uttrycka sig, äro egenskaper som derj ernte gjort sig erkända
PERSONALFÖRÄNDRINGEN INOM STATSRÅDET.	11

inom representationen, hvari han länge deltagit, först på riddar-
huset och såsom ledamot af statsutskottet, samt derefter, i egenskap
af konungens rådgifvare, inom den nya representationen. Huruvida
hans statsmannaåsigter i afseende på hushållningen med allmänna
medel förtjena ett obetingadt lofdrd, är en annan fråga. Vi
kunna icke återhålla den tanken, att hr friherren i dessa fall stun-
dom visat nog mycken eftergifvenhet för vissa partikularintressen,
särdeles i beredande af fördelar åt den provins, der han varit
styresman. Detta vare sagdt utan minskning för öfrigt af hög-
aktningen för hans personlighet, hvilken icke heller Hder något af
-hvad som berättas om den egentliga anledningen till hans afgårig,
först bland sina kolleger, ifrån rådgifvareplatsen.

Friherre af Ugglas har fått till efterträdare grosshandlaren i
Göteborg, hr Carl Fredrik Wœrn. Ifrån det samhälle han förut till-
hört medför han ett vitsord af oblandad högaktning på karak-
terens vägnar, ådagalagd genom förtroendet att vara ordförande
bland Göteborgs stadsfullmägtige. Detta vitsord har blifvit be-
fästadt i en vidsträcktare krets under hans mångåriga utöfning af
riksdagsmannakallet, dels i borgareståndet, dit han, redan såsom
ganska ung, blef invald såsom en af representanterne för Göte-
borgs samhälle, dels sedermera i den nya representationen. Hr
statsrådet Wærns vana vid offentliga ärenders handläggning, hans
kunskaper, flit, ordningssinne och affärskännedom gifva en bor-
gen att han kommer att med nit och omsorg sköta sitt embete.
Skall det likaväl lyckas honom att uppfylla de’fordringar, som
från representationens och folkets sida ställas på en finansminister,
är en fråga, svårare att besvara. Det bör icke glömmas, att på
denne departementschef i främsta rummet hvilar en uppgift, som,
olika med hans kollegers, icke kan skjutas åsido till framtiden,
utan måste på ett eller annat sätt lösas, och ehuru denna lösning
icke beror af honom ensam eller ens af hela regeringen, utan i
sista hand af statsutskottet och kamrarne, så väntas dock ifrån
honom ett »initiativ», ett förslag: —‘ vi mena uppgiften att. f& sta-
tens débet och credit att gå ihop, eller tydligare uttaladt, att bringa
inkomster och utgifter i jemvigt utan att öka skatterna. Särdeles
lyckligt vore om detta kunde ske, men att det icke låter sig göra
utan en förändring i flera hänseenden i hittills gällande grundsatser
för hushållningen med statens medel, derom kunna meningarne
knappast vara delade. Att åstadkomma en sådan förändring är likväl
den svåra knuten, och frågan är om man af hr Wærns föregåen-
den kan vänta, att han icke blott skall sjelf omfatta ett sådant
förändradt system^ utan också hafva föresats och mod att söka
12	FRAMTIDEN. TREDJE -ÅRGÅNGEN. JU1I.

genomdrifva detsamma. Vi betvifla att man kan till en sådan
förväntan hemta anledning af de åsigter han i detta hänseende
hyllat såsom riksdagsman och ledamot af statsutskottet. Han
har i anslagsfrågor hittills icke just hört till de återhållande, än
mindre till dem som strängt yrkat på besparingar; och att med
allvar vinnlägga sig om sådana, samt motstå de lystnader som
alltid belägra både regeringen och representationen, är likväl en
egenskap, som med hvarje dag blir mera nödvändig om det ofvan
angifna ändamålet skall uppnås.

En annan sak är, huruvida det hade varit lätt, att i detta
ögonblick finna någon chef för finansdepartementet, som bättre än
man har skäl att förvänta af hr Wærns föregående riksdagsmanna-
bana skulle kunna lösa det angifna problemet.

Denna fråga - tilltro vi oss icke att besvara; men den leder
imellertid betraktaren in på ett kapitel, som i närvarande ögonblick
utgör ett af de vigtigaste för både regering och representation, obe-
roende af frågan om personligheter.

Under konung Carl Johans tid funnos många anmärkningar
att göra vid regeringssystemet och vid den tendens till allena-sty-
rande, sidoinflytanden och ömtålighet för offentligheten, som på den
tiden var rådande; men i ett afseende måste man erkänna den
gamle kungens omtanka och varsamhet, och det bestod i den be-
tänksamhet, hvarmed hån sökte undvika att öka beskattningen.
Budgeten steg också under hans regeringstid, icke till mer än om-
kring 20 millioner riksdaler årligen; nu har den Växt till 44
millioner, således mer än dubbelt, medan befplkningen från år 1844
ökats med blott en tredjedel. Vi vilja derföre icke säga, att folket
är öfverhöfvan beskattadt, oaktadt en öfvervägande del af stats-
inkomsterna betalas af de mindre bemedlade, dels i 25 till 33 pro-
cents tull på kaffe och socker, tull på råa hudar och åtskilliga
andra dagliga förnödenhetsartiklar, dels i beskattningen på bränn-
vinet; men i afseende på sistnämnda afgift hördes redan vid nyss-
förflutna riksdag den meningen vara nästan allmän, att denna af-
gift icke kan höjas utan att på ett afventyrligt sätt öka smuggle-
riet och minska den inhemska tillverkningen; hvarigenom staten
skulle förlora å den éna sidan hvad dén ansågs kunna vinna å den
andra. Hvad socker, thé och kaffe beträffar, å hvilka, likasom på
tobak och några artiklar, afgifterna förgyllas med benämningen
finanstidlar, så äro de efter den sednaste förhöjningen vid 1867
års riksdag, jemväl uppdrifna så högt, att en ytterligare stegring
skulle utgöra ett mycket orättvist förtungande. Det kan sägas
att den som icke vill betala tull på kaffe, thé och socker eller af-
PERSONALFÖRÄNDRINGEN INOM STATSRÅDET. .	,	13

giften på brännvin slipper ju detta, om han låter bli att förtära
brännvin samt att dricka thé och kaffe, då han också sparar in
socker. Detta är visserligen ett sätt att se saken; men rådets all-
männa efterlefvande skulle å andra sidan hafva den ledsamma på-
följden att inkomsterna af brännvin, thé och kaffe minskades må-
hända: med två tredjedelar, det vill säga med 7 à 8 millioner år-
ligen, om dessa varor förbrukades af blott de förmögnare; och hvar
skulle man då taga igen förlusten? Det ligger således till en viss
grad i finansernas intresse, att så mycket som möjligt förtäres af
sådana varor som betala höga tullar samt af fabrikater som er-
lägga hög tillverkningsafgift.'

I England har den nuvarande ministèren börjat gå en annan
väg. Den har föreslagit nedsättning i tullen på kaffe och socker,
det sednare till vida under hvad här betalas. Englands finans-
minister förklarade i sitt yttrande till parlamentet rörande detta
ämne, att i hans tanke socker borde anses såsom en nödvän-
dighetsvara just för de mindre bemedlade klasserna, som hade
anspråk att för billigt pris erhålla ett oskyldigt och helsosamt
njutningsmedel.

Att imotse en sådan reform hos oss i afgiften på någon af de
stora »kassaartiklarne», är icke på länge att hoppas; men derimot
tro vi att regeringen icke kan komma med förslag att ytterligare
öka skatterna på denna väg, utan att väcka ett stort missnöje, och
en tillökning i bevillningen till betydligare belopp torde blifva ännu
svårare att genomdrifva.

Här synes för öfrigt tillfället vara lämpligt att vidröra en sats
i finansläran, som man icke sällan får höra ifrån den fraktion af
statsekonomer, hvilka ständigt äro färdige att bevilja ökade stats-
anslag. Den lyder i korthet så, att det betyder ingenting om den
allmänna beskattningen höjes, endast statsmagterna ställa så till,
att medlen blifva använda på ett sätt som ökar välmågan i landet.
Det är, om man närmare tänker efter, just denna sats som utgör
grunden för hvarje despotisk magts föreställning om rättigheten
att förfoga efter eget behag öfver folkets medel. Yttranden i denna
anda hafva imellertid icke uteblifvit vid riksdagarne, och en sådan
tanke ligger egentligen till grund hos dem som icke draga i betän-
kande att snart sagdt i allt anlita statens biträde — det vill i finan-
sielt afseende säga de skattskyldige i allmänhet — äfven för mer
eller mindre enskilda intressen. Vi hafva derföre ansett tillfället
icke olämpligt att jemväl vidröra detta kapitel, och påminna,
med anledning deraf, om ett träffande yttrande på riddarhuset vid
1823 års riksdag — det är nu längesedan, men har förekommit
14	FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. JULI.

oss så träffande att det ändock förtjenar anföras. —: Den uti riksdags-
historien bekante friherre Carl Henrik Anckarsvärd hade väckt en
motion om inskränkning i utgifterna för sändebudens i utlandet
underhåll, och att till besparings vinnande låta ärenderna på alla
andra platser än London, Paris och Petersburg besättas med Char-
gés d’affaires och konsuler. Detta förslag uppväckte en storm.
Under den diskussion som uppstod vid remissen af motionen, utta-
lade en ledamot skarpt sitt ogillande af förslaget, ungefär så, att en
förståndig regering borde befordra det allmänna bästa, icke genom
indragningar och småaktiga besparingar utan genom att hålla
statsvagden i jemn och frisk fart och dymedelst sprida penningar
och välmåga öfver landet. En af den tidens utmärktare talare,
prosten grefve von Schwerin; svarade då, att den förre talarens
grundsats i statshushållningen visserligen kunde anses fördelaktig
för många, »men hvad skulle väl folket i de landsorter säga, öfver
hvilka statshjulet aldrig rullar, men som likväl måste vara med
om att betala skjutsen?»

Detta svar synes ännu i den dag som är i ett och annat fall
kunna hafva sin tillämpning, kanhända specielt beträffande stats-
vagnens rullande på. mycket vidsträckta jemvägar, men äfven i
mycket annat. Honny soit qui mal y pense. — Och då läsarens,
uppmärksamhet redan nog länge blifvit tagen i anspråk med dessa be-
traktelser, afsluta vi dem med en uppriktig önskan till de nya minist-
rame, att framgången i deras svåra och magtpåliggande värf måtte
imotsvara deras goda afsigter och de bemödanden de komma att
använda för deras förverkligande.

L. J. H.

Reformatorer och deras motståndare.

Ett blad ur den friå forskningens historia.

»E pur se muove!»

En af vårt tidehvarfs ryktbaraste personligheter — ehuru hans
ryktbarhet visserligen är af ungefär samma art som den Molières.
snille förlänat åt Tartufe eller Holbergs åt Erasmus Montanus —
har efter någon tids, hvila på sina dyrt köpta lagrar ånyo börjat
sätta sig i rörelse. Utländska tidningar berätta om ett uppträde
REFORMATOREK OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	15

som denne man — den namnkunnige pastor Knak i Berlin —
nyligen tillställt yid ett af den Friedrich-Werderska synodens sam-
manträden. »Otron», den så högljudt öfverklagade, i allmänhet
och tyska protestantföreningens troféer i synnerhet lemna ingen ro
åt den moderna »bekännelsetrohetens» Don Quixoter. Berliner-'
pastorn, en på förståndets vägnar inskränkt, .men oförfärad och,
som det tyckes, stridslysten person, har åtagit sig det otacksamma
värfvet att blifva ett språkrör för de åsigter, som omfattas af
hans talrika själafränder inom det ortodoxa lägret i alla länder.
Desse, måhända med större lärdomsanseende och upphöjdare ställ-
ning inom kyrkan, skygga ofta . tillbaka, af lätt begripliga skäl,
för att öppet bekänna sig som anhängare af en verldsbetraktelse,
hvilken redan för århundraden tillbaka blifvit buren till grafven
inom vetenskapen. Icke så den man, hvilken, såsom en framstående
yngre tysk teolog yttrar, »lyckats slå sin samtid med en häpnad
ännu större än den som framkallats genom påfvens encyklikor, af
det enkla skäl, att ingen förståndig väntar sig något annat från
Rom, men väl derimot från Berlin» D.

Anledningen till hr Knaks första uppträdande torde våra läsare
ännu hafva i minne. Mot slutet af år 1867 hade den frisinnade
predikanten Lisco i en embetsberättelse yttrat bland annat, att
»den moderna naturvetenskapen grundlagt en helt annan verlds-
betraktelse än de bibliska skriftställarnes,-' nämligen en sådan, inom
hvilken ingen plats finnes för ett naturlagarne upphäfvande under-
verk», samt att »kritiken och historien lärt oss betrakta mensklig-
hetens religiösa utveckling/och de tilldragelser, som i bibeln be-
rättas, uti en alldeles ny dager.» Detta var mera än en man af
Knaks skaplynne stillatigande kunde fördraga. Han afgaf en
dundrande protest mot Liscos yttrande, under förklaring, ätt den
troende kristne icke finge vidkännas någon annan verldsbetraktelse
än den heliga skrifts, och, då hans motståndare härvid förde talet
på Josua bok (med härförarens bekanta utrop: »du sol, statt stilla
i Gibeon, och du måne, i Ajalons dall») under erinran om den
bibliska -kosmologiens oförenlighet med det kopernikanska systemet,
så — icke allenast vidhöll Knak sitt yrkande utan förklarade der-
jemte på det bestämdaste, att, i trots af allt som blifvit anfördt
af Kopernikus och andra, egde intet annat åskådningssätt än
hans eget något berättigande inom den kristna kyrkan2).

Det var. i synnerhet detta påstående jemte den omständigheten,

t) Jmfr. Kirchenpolitische Rundschau von Prötessor F. Nippold. Mannheim 1869.

2) Jmfr. Nippold a. st. sid. 26.
16	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

att berliner-konsistoriet på det varmaste åtog sig den käcke pastorn
och gjorde hans sak till sin egen, som åt »knakiaden» gaf bety-
delsen af ett anmärkningsväfdt tidstecken. Den religiösa ofördrag-
samheten hade genom det ifrågavarande utlåtandet blifvit prokla-
merad söm gällande grundsats; i bakgrunden stod förföljelselustan,
spejande efter ett lägligt tillfälle, att bryta fram på skådeplatsen.
Ett sådant trodde sig Knak hafva funnit vid sitt uppträdande för
några veckor sedan å den ofvannämnda synodsammankomsten.
Denna gång riktade han sin vredes åskviggar mot tyska protestant-
föreningen. Nämnde förenings medlemmar, alla utan undantag
anhängare af det »kristendomsfientliga» kopernikanska systemet,
hade gjort till sin hufvuduppgift att undergräfva den sanna tron,
hvadan de söka »hopsamla allt groft artilleri, som står till buds,
för att nedergöra icke blott statskyrkan utan alF positiv kristen-
dom.» Så lydde, om ej verba formalia, åtminstone andemeningen
i hans jemrande utgjutelser1), hvilka afsågo att motivera hans
slutliga yrkande: att konsistoriet måtte utfärda en högtidlig upp-
maning’ till alla de prester, som voro medlemmar af protestant-
föreningen, att ofördröjligen utträda ur densamma. Äfven denna
gång rönte Knak verksamt understöd af åtskilliga kyrkliga digni-
tärer, särskildt af skribenter i Evangelische Kirchenseitung, heng-
stenbergianernas beryktade organ, till sin religiösa ståndpunkt och
sitt stridssätt ungefärligen motsvarande hvad tidningen Wäktaren
är hos oss, men vida öfverlägsen denna sistnämnda i stilistisk
förmåga och sakkunskap. Imellertid har den af honom påyrkade
kraftåtgarden mot protestantföreningens presferliga medlemmar
hittills uteblifvit och reaktionens »lustige Person» torde väl sålunda
nödgas utfinna andra medel i och för genomdrifvandet af sina
ej särdeles storsinnade syften.

Till rättfärdigande af dessa syften åberopar sig Knak, som
bekant, på kristendomen, af hvars anda han menar sig vara en
tolk. Lätt nog äf imellertid att inse, att det åskådningssätt han
och hans trosbröder omfatta är ett. hedniskt snarare än ett krist-
ligt. Det är medeltidens verldsbetraktelse som här går* igen inom
protestantiska kyrkan/ och medeltiden var ju i många afseenden
endast en kristnad hedendom. För att göra detta klart, är det
nog att kasta en blick på medeltidens allmänna uppfattning af
förhållandet mellan den andliga och sinnliga tillvaron. Vi skola
sedân finfia huru denna verldsbetraktelse vid den fria forskningens
uppvaknande till nytt lif nödgades vika för en sannare och högre.

Jmfr. berättelsen om sammankomsten i Protestantische Kirchenzeitung d. 30
April 1870.
REFORMATORER OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	17

1.

Om man tager i sin hand en bok sådan som dr Bruno Schind-
lers om vidskepelsen under medeltiden (Der Aberglaube des Mittel-
alters, Ein Beitrag zur Culturgeschichte, Breslau 1858), och från
denna utgångspunkt öfverskådar den bild af verlden, Alexander
von Humboldt från den nya tidens ståndpunkt tecknat i’ sin Æbs-
mos, kan man icke nog förundra sig öfver att menskligheten på
olika tider kunnat se en och samma verld med så olika ögon.
Mera kan icke den' äfventyrligaste saga j »Tusen och en natt»
skilja sig från historiens nyktra allvar eller de nyckfullaste bilder
af en otyglad, regellos fantasi från naturvetenskapens genom er- : *
farenhet vunna resultat, än medeltidens verldsåskådning från nu-
tidens. Vi vilja först betrakta dess allmänna kosmologiska förut-
sättning, åsigten om verldsalltet.

I medelpunkten af detsamma står jorden, omkring hvilken
solen, månen och planeterna röra sig med olika hastighet i sju
koncentriska himlasferer. De andfa sjelflysande stjernoma äro
okroppsliga och utan tyngd och hänga fritt i den åttonde sferens
himlarymd. Ofvan denna hvälfver sig den nionde sferen, kristall-
himmeln, ofvan denna; åter den tionde, eldhimmeln — »empyreum»,
som står stilla. Här tronar Gud med sin son och de utvalde,
under det de andre Salige efter måttet af sin värdighet äro.
fördelade: på de öfriga nio sferema. I jordens innandömen är
helvetet beläget, de fördömdas och de fallna englarnes vistelseort.
Antingen i jordens inre eller på andra sidan af jorden ligger skärs-'
eldens berg, den ort till hvilken de aflidnas själar först komma,
de gamles Hades. Genom en djerf dröm af inbilhnngskraften har
sålunda en och samma verld blifvit itudelad i tvenne hvarandra
fullkomligt, motsatta . verldar, himmeln med sin andeverld, styrd
af Gud, och jorden med sina djeflar. Imellan båda står menni-
skan, genom sin organisation tillhörande såväl den ena som den
andra af dessa verldar och tilldragen af båda. Andeverlden anses
såsom det enda sannt varande, det enda som har rättighet att vara
till, den sinnliga verlden derimöt såsom något underordnadt och
hämmande, ja såsom det onda och diaboliska. Andeverlden i .
dess'helhet lyder ändra lagar än naturen och står öfver denna,
beherrskar, ändrar och upphäfver hennes lagar.. Ett universum ■
som består för sig sjelft och styres af sina egna lagar är ett för
medeltidens verldsåskådning främmande begrepp. Naturen är ett
osjelfständigt verktyg för en utom henne stående Gud, för en god
och en ond andeverld och för den menniska som förstår att sätta
iv.	2
18	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

sig i förbindelse med denna. Af intet har Gud skapat verlden,
och såsom ett intet behandlar han henne. Han styr henne genom
omedelbart ingripande, ty »han kan göra hvad han vill». Han
sänder sjukdomar, missväxt,, pest och hungersnöd. Han leder
naturen icke efter lagar som höra tiH hennes väsende utan efter
ändamål som ligga utom henne. Han sänder en sjukdom för den
eller den personens skull, låter storm uppstå på hafvet för att om-
bringa de onda menniskor som äro på det och det skeppet, sänder
åska och hagel såsom straff för menniskomas synder. För medel-
tidens verldsåskådning ligger ingenting stötande deruti, att verl-
dens skapare och styresman godtyckligt upphäfver sina egna lagar
och sålunda motsäger sig sjelf. Pen som stiftat lagarne, menar
man, kan äfven upphäfva dem. Sålunda beröfvar man genom en
' missriktad ifver i att betona Guds allmagt naturen hennes sjelf-
ständiga tillvaro och hennes handgripliga verklighet och nedsätter
Gud, som i sin verksamhet icke skall vara bunden af några be-
stämda,, för tanken fattliga lagar, till ett oinskränkt, obegripligt
godtycke, som kan göra rent af hvad som helst. Men detta privi-
legium har medeltidstron' icke endast tillagt Gud utan äfven hela
den goda och onda andeverlden. Andarne, englar och djeflar, äro
icke bundna af någon naturlag, utan hafvä naturens krafter till
sitt fria förfogande. För dem har rummet inga skränkor. . De
kunna existera utan kropp och ikläda sig hvilken kropp de behaga.
De kunna gå genom stängda dörrar. Om menniskan sätter sig i
förbindelse med den osynliga andeverlden och förvärfvar dess bi-
stånd, kan äfven hon beherrska naturen och på henne utöfva un-
derbara verkningar — och detta lika väl med tillhjelp af onda
som goda andar. I sistnämnda hänseende äro efter hela medeltidejis
åsigt helgonen, prestema och kyrkan undergörare, och de lärdaste
män, som stå på höjden af sin tids bildning, hafva. i detta hän-
seende samma tro som den stora massan. Hvilken mängd magiska
underverk berättar icke t, ex. Augustinus i sin Civitas Deif—.
underverk till hvilka han till en del skall hafva varit ögonvittne!
Under hans vistelse i Milano hafva martyrerne Protasii och Ger-
vasii reliker inför otaliga åskådare botat en blind m. m. Den .
största undergörerskan är kyrkan. De medel, genom hvilka hon
verkar, hafvä magisk kraft t. ex. korstecknet och Jesu namn, saltet,
oljan, vigvattnet. Kyrkan kan genom ordets trollkraft förvandla ett
stycke bröd till en lefvande menniskokropp — i nattvärden, och
icke Utan skäl har hon' åt detta det största af alla under egnat
en den största fest,, Kristi lekamens fest. Kyrkan välsignar bröd,
vin, olja, vaxljus, vatten, klockor, jord, frön, fanor, vapen m. m.
REFORMATORER OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	19

och förlänar genom mågten af ett rent andligt medel, ordet, dessa ,
ting , egenskaper som de i sig icke hafva. Äfven såsom bön har
ordet en trollkraft och detta icke endast genom den bedjandes
bergfasta tro,'utan genom sjelfva formeln såsom sådan.

' Likasom man sålunda genom förbindelsen med den goda ande-
verlden kan beherrska naturens krafter och göra sig till herre
öfver dess lagar, så icke mindre genom de onda andarnes hjelp.
Tron på djefvulens magt, på de onda inflytelser som han och hans
härar utöfva på naturen och menniskoverlden, på en förbindelse, i
hvilken menniskorna kunna träda med honom för att med hans
hjelp beherrska naturens krafter, finna dolda skatter, råda öfver
vind och väder, bedrifva allehanda slags trolldom, är gemensam för. «
hela medeltiden och en lika väsentlig beståndsdel af dess verlds-
> åskådning som dess gudatro.

I alla dessa drag framträder såsom grundkarakteren i denna
verldsåskådning dualismen mellan ande och natur, den fullständiga
söndringen mellan inateria och kraft, kroppsligt och andligt, jor-
diskt och himmelskt, Gud och verld. Denna dualism eller, emedan
den från naturen åtskilda anden sättes såsom det enda väsentliga,
denna ensidiga spiritualism är sjelfva grundtanken i medeltidens
tänkande. På den hvilade tro och lif, vetenskap och konst, kyrka
och stat, och striderna mellan kejsare och påfve', mellan den and-
liga och verldsliga magten äro endast "det praktiska uttrycket af
densamma. Tron vände sig så vi,dt möjligt var från jorden och
hennes reela intressen i drömmande längtan till biimmelen. Munk-
lifvet var idealet. Konsten och vetenskapen voro berättigade endast
så vidt de stodo i kyrkans tjenst. -Mån studérade retoriken för att
bättre förstå bibelns bildliga talesätt, poesien för att finna det rätta
tonmåttet för kyrkosångerna, dialektiken för att vederlägga kattame,
aritmetiken för att déchiffrera bibelns hemlighetsfulla tal, geome-
trien för att få en riktig föreställning om de heliga byggnaderna,
astronomien för att kunna bestämma tidpunkten för kyrkans hög--
tider. Kyrkan ändtligen, såsom en framställning af den himmelska
staten på jorden var den allena herrskande och berättigade. Staten
med sina borgerliga intressen låg vid hennes fötter.

Dessa tidehvarf, under hvilka den »rättrogna» kyrkan herrskade
med envåldsmågt, var, såsom vi veta, en mörkrets, vidskepelsens,
den sedliga och religiösa förvildningens dystra jernålder. Ljusare
tider gryddé för mensldigheten först då, när, vid öfvergångsperioden
mellan medeltiden och den nyare tiden, under de stora upptäck-
ternas tidehvarf, den fria forskningens her oer började sin kamp
mot kyrkans lära. Naturvetenskapens målsmän gingo härvid i spet-
20	FRAMTTPEN. TRÉDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

sen; filosoferna följde efter. Deras samfälda bemödanden grund-
läde efterhand en ny, förnuftsenlig verldsbetraktelse. Af dess, upp-
komst och de strider den hade att utkämpa mot dåvarande tidens
»ortodoxer», vilja vi i det följande lemna en skildring, dervid hufvud-
sakligen anslutande oss till hvad rörande detta ämne finnes anfördt
i amerikanaren J. W. Drapers utmärkta kulturhistoriska arbete
History of the intellectual developement of Europe. (London 1864).

2. .

Förnuftets tidehvarf i Europa inleddes genom en astrono-
misk strid. <

Är jorden den största och förnämsta kroppen i verldsalltet,
omkring hvilken såsom en orörlig medelpunkt solen, de olika pla-
neterna och stj ernorna hvälfva- för att genom sitt ljus och sina
öfriga egenskaper tjena menniskan till nytta och nöje, eller är hon
blott ett oansenligt klot en försvinnande liten prick —- som jemte
många andra större och mindre himlakroppar helt blygsamt kretsar
omkring sin centralkropp solen? Den förra åsigten understöddes
af kyrkans myndighet. Den sednare, till en början endast tvek-
samt framställd af -några tänkande och fromme män, vann efterhand
allt mera styrka och stod slutligen segrande qvar på de stridiga
meningarnes täflingsplatsv

Bakom denna naturvetenskapliga fråga — såsom sådan ett rent
vetenskapligt problem — låg en annan, ytterst vigtig — frågan om
menniskans ställning i universum. Striden utbröt på den för en
sammanstötning mest egnade punkten, meh hvar och en såg, hvarom
det egentligen var frågan» När Halleys komet visade sig, år 1456,
beskrefs den af dem hvilka sågo den, såsom ett föremål af »oer-
hörd storlek.» Dess svans, som skakade ned »sjukdomar, pest och
krig» öfver jorden, upptog en tredjedel af himmeln. Den ansågs
stå i . nära samband med Mohammed II:s framsteg, hvilken just då
tagit Konstantinopel. Kometen väckte fasa hos alla. Från sitt
säte, osynligt för densamma, utslungade den romerske öfversteprestén
Calixtus IH sina kyrkliga åskor; men kometen på himmeln, lika-
som sultanen på jorden, fullföljde ostörd sitt lopp. Förgäfves ringde
man med alla kyrkklockor i Europa för att jaga bort den. Förgäf-
ves bannlystes den. Förgäfves uppsändes böner från alla håll för
att hejda den. Trogen sin tid återvänder den punktligt från rym-
,dens afgrunder, utan att mottaga inverkan af annat än orsaker af
materiel art. .
REFORMATOREK OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	21

Bland presterskapet funnos likväl några, som hade en riktigare
föreställning om verldsalltets beskaffenhet, än påfven Calixtus. Ett
helt århundrade före Copernicus hade kardinalen de Cusa till en
del antagit den heliocentriskä åsigten1), sådan den i forntiden fram-
ställdes af Philolaus, Pythagoras och Archimedes. Han tillskref
jorden klotform, rotation kring sin axel och rörelse i rymden. —
Åtskilliga andra förberedelser hade i tysthet vidtagits för en veten-
skaplig omhvälfning i flera riktningar. De fem afhandlingarne af
kardinal Alliacus »om astronomiens öfverensstämmelse med teolo- .
gien» antyda åt hvilket håll det bildade tänkesättet började vända
sig. Samme författares skrift Imago Mundi, som utgafs år 1460,
säges hafva varit en älsklingsläsning för Columbus. Fernel, läkare
hos Henrik II i Frankrike, hade till och med, åberopande sig på
resultaten af Magellans resa, vågat inlåta sig på försöket att mäta
jordens storlek, år .1527, hvarvid han kom till antagandet att jor-
den utgör 24,480 italienska mil i omkrets. Sjuhundra år förut hade
.kalifen Almaimon vid Röda hafvets stränder gjort det närmast före-
gående försöket af samma slag och dervid kommit.till ungefär ena-
handa resultat. -

Den förste, som uttryckligen försvarade den heliocentriskä
teorien ehuru ännu med en viss tveksam försigtighétj som tydligt
nog visade hvilket motstånd han väntade sig, var preussaren Coper-
nicus i hans skrift Om himlakropparnes rörelser. I företalet, till-
egnadt påfven Paul III, klagar han öfver det då antagna systemets
ofullkomligheter och omnämner att han hos författare från forn-
tiden sökt ett bättre förklaringssätt och sålunda lärt känna den
heliocentriskä läran. »Sedan dess» säger han, »började äfven jag
begrunda frågan om jordens rörelse; och, ehuru åsigten kunde tyc-
kas vara orimlig, trodde jag likväl, att då andra förut fått upp-
tänka hvilka cirklar de behagade för att förklara naturens före-
teelser, äfven jag kunde ega frihet att försöka, om det, under förut-
sättning af att jorden icke är orörlig, vore möjligt att finna en
bättre förklaring än den gamla öfver himlakropparnes rörelser.»

»Då jag sålunda antagit de rörelser hos jorden, hvilka har
framställas, fann jag slutligen genom mödosamma och långvariga
iakttagelser, att om de andra planeternas rörelser jemföras med
jordens omhvälfning, icke endast de på dem framträdande natur- .

Med den heliocentriskä, åsigten förstås den sojn ådagalägger att solen är medel-
punkten i vårt planetsystem, hvaraf då följer, att jorden är en jemförelsevis underord-
nad kropp, som kretsar omkring* solen. Den geocentriska åsigten derimot antager, att
jorden är verldsalltets orörliga medelpunkt.
22	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI. '

företeelserna låta sig förklaras ur nämnde fenomeners förutsättnin-
gar, utan äfven de särskilda kloten i fråga om ordning och storhet
komma, i ett sådant förhållande till hvarandra och till hela syste-
met, att icke ett grand kan omflyttas utan att rubba det öfriga och
bringa hela verldsalltet i oreda». .

Den apologetiska ton, med hvilken han sålunda söker bereda
insteg åt sin lära, röjer sig äfven i den anmärkningen, att han
hade uppskjutit utgifvandet af sin'bok i trettiosex år och nu en-
dast på kardinal Schombergs uppmaning offentliggjort den. »Ehuru
jag väl vet», yttrar han, »att en filosofs tankar icke äro afhängiga >
af-mängdens omdöme, emedan hans uppgift är att i all ting söka
sanningenj så långt ; dess finnande är af Gud medgifvet åt men-
niskoförnuftet, tvekade jag likväl länge, då jag betänkte huru orim-
lig min lära, skulle synas, om jäg skulle offentliggöra min hök,
eller om det icke vöre bättre att följa pythagoreernes och andras
föredömen, hvilka öfverlemnade -sin lära endast muntligt och blott
till sina vänner».,	,

»Men», tillägger Copernicus, »om okunniga, pratmäkare, hvilka,
utan att ega insigter i matematiken, likväl tillvälla sig rättigheten
att döma i hithörande frågor på grund af några förvrängdt tolkade
ställen i den heliga skrift — om desse skulle tadla mitt förehaf-
vande och angripa mig, så bekymrar jag mig ej derom, utan för-
aktar deras öfverilade omdömen.»

Copernicus' insåg tydligen, icke allenast jordens underordnade
ställning i universum utan äfven hennes jemförelsevis obetydliga
storlek. Han säger, att' verldem är så stor, att jordens af stånd
från solen ické har någon synbar storlek, när det jemföres med
storleken af en fixstjernas omkrets. .Hans'arbete utkom år 1543.
Han dog några dagar efter sedan han sett ett exemplar deraf.

Den heliöcentriska teorien bröt sig i början endast långsamt
väg imot det motstånd hon hade att bekämpa. Bland dem hvilka
antogo henne voro många, hvilkas bifall snarare tjenade att
fördröja hennes framsteg, i anseende till djerfheten af deras åsigter
eller osäkerheten i deras sociala ställning. En sådan var den rykt-
bare tänkaren Giordano Bruno, som i hög grad bidragit till
teoriens införande i England, och som var upphöfsman till ett ar-
bete om »verldarnes mångfald» samt till den åsigten atthvarjé stjerna
ar en sol med mörka planeter, som kretsa omkring henne, en idé
som i outvecklad form innehålles i det kopernikanska systemet.

Bruno föddes sju år efter Copernici död. Han blef dominikaner-
munk, men hyste, liksom så många andra tänkande män på hans
tid, kätterska åsigter i fråga om den kyrkliga nattvardsläran. Då
REFORMATORER OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	23

han icke dolde sina meningar, blef han förföljd, måste fly och
. lefde ett kringirrande lif i främmande länder samt kunde hetyga,
att han, hvarthelst han kom, fann tviflet på allt under skrymteriets
förklädnad .och att han. hade att kämpa icke mot menniskornas
verkliga utan imot deras hycklade tro. Derföre att han lärde
jordens rörelse, måste han fly till Schweiz och derifrån till England,
der han i Oxford höll föreläsningar i kosmologi. Efter hvartannat
fördrifven från England, Frankrike och Tyskland, vågade han slut-
ligen återvända till. Italien, men fängslades i Venedig, der han
hölls fången i Piombi i sex år, utsatt för talrika lidanden. Der-
efter instämdes han inför inqvisitionen såsom författare till kät-
terska skrifter. Han. utlemnades till Rom, der han efter ytterligare
två års inspärrning förhördes, bannlystes och dömdes till bålet.
Han lärde att rymden är oändlig, och att hon är uppfylld af både
sjejflysande och mörka verldar, af hvilka många äro bebodda.
Hans åsigter voro för öfrigt panteistiska.

Den stränghet med hvilken han behandlades af kyrkan fram- .
kallades genom hans yttrande, att han hade att kämpa mot en-
ortodoxi, hos hvilken hvarken fanns sedlighet eller sann tro. Detta
var hvad lian sökte ådagalägga i sitt arbete Della bestia trion-
fante, en moralfilosofisk allegori, utgifven år 1585 under Brunos
vistelse i England och tillegnad Philip Sidney. Kort derefter utgaf
han en ny skrift: Degli eroici furori, om det heroiska raseri eller
den hänförelse, som «tändes i själen under inflytandet af den gu-
domliga kärleken. Detta arbete hade han först ämnat benämna
Dantica, »den höga visan», men afstod derifrån af fruktan för »de
fariseer, ; hvilka skulle anse som en hädelse mot Gud, om man gaf
ett heligt, nainn åt ett menniskoverk, oaktadt de sjelfve i trots af
allt inre förderf,. ej tveka att kalla sig helige och prester.» Det
osedliga munklifvet öfverhufvud var ofta skottaflan för Brunos
angrepp. Sin döm ofver detsamma sammanfattade han i versen:

Insani fugiunt mundum, jmmundum sequuntur.

Också undgick han ej sina - hätska förfölj ares hämd. Är 1592
greps han, som ofvan nämndes, af inqvisitionen i Venedig och
hölls inspärrad i sex år; derefter fördes han, år 1598, till Rom,
hölls der i fängelse ytterligare två år, hvarefter han ställdes inför
inqvisitionens domstol för att tillfrågas huruvida han ville åter-
•kalla sina' kätterska meningar. Då han ihärdigt vägrade detta,
måste han, d. 9 Febr. 1600, knäfallande afhöra den öfver honom
förkunnade dödsdomen. Om förloppet vid hans sista stunder ega
24	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

vi en berättelse utaf en bland de vid domens afkunnande närva-
rande jesuiterna:	'

»Hans lefnad, hans studier och läror», yttrar berättaren, »skil-
drades, och tillika all den ifver, alla de broderliga förmaningar den
heliga inqvisitionen användt för att förmå honom att omvända sig,
hvilka alla han med hårdnackad gudlöshet visat ifrån sig. Der-
efter lystes han i bann och öfverlemnades åt de verldsliga myn-
digheterna med bönen, att man vid hans bestraffande måtte gå till
väga så mildt som möjligt och utan blodsutgjutelse. Då han hört
domen, svarade han sina domare med hotande uppsyn följande: »Med
större fruktan måhända afkunneri J denna dom öfver mig, än jag kän-
ner vid dess mottagande!» — I dag (d. 17 Febr. 1600) har han bestigit
bålet. Då man i sista ögonblicket visade honom den korsfäste återlö-
särens bild, vände han sig bort med trotsig blick; bålet antändes och
han omkom ömkligen, och har väl nu»; tillägger berättaren hånfullt,
»dragit hädan till de der andra .verldarne, på hvilkas tillvaro han
trodde, för att der förkunna huru den heliga romerska kyrkan be-
handlar kättare och gudlösa hädare.»

Denna . kraftansträngning af kyrkan var icke utan verkan.
Hon bidrog att tillbakahålla de rådda och ytliga. Men den nya
läran gjorde för hyar dag proselyter och vann för hvar natt ny
styrka genom den Öfverensstämmelse som visade sig mellan de på
hennes grundval gjorda beräkningarna och de verkliga iakttagel-
serna.	,	i	\

På en gång inträffade en lycklig händelse, som bragte frågan
närmare hvars och ens uppfattning — uppfinningen af teleskopet.
En holländare förfärdigade ett sådant instrument mot slutet af
år 1608, och då Galilei fick höra talas derom, uppfann han i
April eller Maj månad följande år ett dylikt. Han riktade det
mot månen och fann att den har berg, som gifva skugga, och
dalar som likna jordens. Upptäckten af otaliga fixstjernor, hvilka
anda till denna tid intet menskligt öga skådat, vederläde med ens
på ett oimotsägligt sätt åsigten att dessa kroppar endast skulle
varä skapade för att upplysa våra nätter och blef i sjelfva verket
en dödsstöt åt den gamla läran att universum är till för menni-
skans skull. Redan började Galilei att röna ovilja hos mängden,
som högljudt beskyllde honom för gudlöshet. I Januari 1610 upp-
täckte han Jupiters månar. Man fann nu med ens, att denna
planet gaf en bild i smått af Copernici idéer om solsystemet, och
upptäckten mottogs inom det vetenskapliga lägret med den lifligaste
glädje, under det att kyrkolärans män rustade sig till häftigt mot-
stånd. Somliga förklarade, att upptäckten blott var en synvilla, andra
REFORMATOKER OCH BERAS MOTSTÅNDARE.	25

att den var ett uppsåtligt bedrägeri, andra att den var rent af en
hadelse, och ännu andra, som drogo de yttersta konseqvenserna af
tidens osmakliga filosofi, sade att emedan de föregifna massorna
voro osynliga for blotta ögat, måste de vara onyttiga, och emedan
de voro onyttiga kunde de icke finnas till. Härpå följde snart
upptäckten af Venus’ phaser, hvilka tydligt och klart bevisa
dess rörelse kring solen, samt af solfläckarne. Eggad af det mot-
stånd hans astronomiska upptäckter ådrogo honom, skref Galilei,
år 1613, ett bref till abboten Castelli, i hvilket han sökte visa,
att . den heliga skrift icke, var ämnad till en auktoritet i veten-
skapliga frågor. Detta ' var att förnya Brunos förbrytelse. Nu
började dominikanerne angripa honom från predikstolen. I ett
annat bref upprepade han de åsigter han förut uttalat och påstod,
att skriften endast,var ämnad som rådgifvare i frågor angåénde
vår själs frälsning. För öfrigt försvarade han sitt eget förfarande
och erinrade om att Copernicus tillegnat sin bok till påfven
Paul in.

På dominikanernes tillskyndan instämdes Galilei nu till Rom
för att inför inqvisitionen svara för sitt handlingssätt och sina
åsigter. Han anklagades för att hafva lärt att jorden rör sig och
att solen står stilla och för att hafva velat förlika dessa läror
med skriften. Domen blef, att ;han måste återkalla sina kätterska
meningar och förbinda sig att för framtiden icke lära eller för-
svara dem. I händelse af vägran skulle han fängslas. Med Brunos
öde för ögonen samtyckte .han till den begärda återkallelsen och >
gaf det löfte man fordrade. Inqvisitionen företog sig nu att döma
öfver det kopernikanska systemet och fördömde det såsom kätterskt.
Galileis bref, hvilka gifvit anledning till oron, blefvo förbjudna,
äfvensom Keplers bihang till den kopernikanska teorien och Co-
pemici eget arbete. I det dekret af d. 5 Mars 1616, hvarigenom
detta arbete De revolutionibus orbis förbjöds, fördömdes, det nya
systemet såsom »den falska pythagoreiska läran,'som är i grund
stridande mot den heliga skrift.»

Efter allt hvad som skett gaf påfven Paul V Galilei en audiens,
hvarvid han för sin person uttalade för honom de välvilligaste
'känslor och försäkrade honom öm trygghet. Under hans efterträ-
dare Urban VIII erhöll Galilei utmärkelsen af icke mindre än sex
audienser. Denne påfve gaf honom flere skänker och lofvade
honom derjemte en pension för bans son. I ett href till hertigen
af Florens yttrade sig hans helighet i de mest frisinnade ordalag,
, talade om huru kär Galilei var honom och att han hade fattat
26	' FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI,

mycken vänskap för honom samt uppfordrade hertigen att visa
honom all möjlig ynnest.

Antingen nu Galilei trodde, att han :under dessa gynnsamma
omständigheter ostraffadt kunde bryta den förbindelse han afgifvit,
eller att ett instinktartadt hat till det tanketvång och det skrymtéri,
som tryckte Europa, blef oimotståndligt i hans hjerta, nog af, hän
vågade år 1632 utgifva ett arbete, kalladt Verldsysstemetf som gick
ut på att bevisa sanningen af den kopernikanska läran. Det är
uppställdt i form af en dialog, i hvilken trenne talande personer
uppträda. Två af dem är o filosofer, den tredje framställer invänd-
ningar. Hvilken än påfvens personliga åsigt var, fordrade utan
tvifyel hans embete att han skulle . ingripa. Galilei bief sålunda
åter instämd för inqvisitionen, ehuru det toskanska sändebudet gjorde
föreställningar om det omenskliga i att förfara på detta sätt mot
en gammal sjuklig man. Men man -lyssnade icke till några sådana
betänkligheter, och Galilei bief ' tvungen att infinna sig i Rom i
Februari 1633 och att öfverlemna sig åt »det heliga embetet». Påfvens
brorson gjorde allt hvad han kunde för att på en gång tillfreds-
ställa kyrkans kraf och skona vetenskapens värdighet. Hanegnade
all möjlig uppmärksamhet åt den anklagades personliga välbefin-
nande. När tiden kom för Galilei att sättas i “ensligt fängelse, för-
sökte han att göra fängelset så lindrigt som möjligt, och då han
fann att det likväl tärde på den åldrige filosofens lifskraft, satte
han honom på eget ansvar på fri fot och tillät honom att bo i
toskanska sändebudets hus. Då ransakningen var afslutad, anbe-
falldes Galilei att. inställa sig d. 22 Juni för att höra sin dom.
Klädd i botgöraredrägt, mottog han utslaget. De kätterier, till
hvilka han gjort sig skyldig, framställdes utförligt; de löften, han
brutit, ï upprepades; han. förklarades vara öfverbevisad om kätteri
och skyldig till det derfor bestämda straffet; men detta kunde han
undgå, om han med uppriktigt hjerta ville afsvärja och Jörbanna
sina villomeningar. På det likväl hans brott icke måtte blifva all-
deles ostraffadt och till varning för andra, dömdes han till fängelse,
så länge det behagade inqvisitionen. Hans »dialoger» förbjödos
genom ett offentligt påbud, och han anbefalldes att under tre års
tid en gång i veckan läsa de sju botpsalmerna. ?

I sin skymfliga drägt måste nu den åldrige vetenskapsmannen
falla på knä inför de församlade kardinalerne och med handen på
evangelierna uttala den honom affordrade afsvärj elsen af den helio-
centriska läran och gifva det löfte söm begärdes. Han fördes sedan
till inqvisitionens fängelse. De personer, som tagit del i tryckandet.
af hans bok, straffades. Domen och afsvärjelsen kungjordes form-
REFORMATORER OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	27

ligen, och det föreskrefs att de skulle offentligen uppläsas vid uni-
versiteten. I Florens anbefalldes Galileis anhängare att infinna sig
i kyrkan Santa Croce för att bevittna hans vanära. Ëftér en kort
fångenskap i inqvisitionens fängelse sändes han till Arcetri och in-
spärrades i sitt eget hus. Svåra motgångar väntade honoïn här.
Hans mest älskade dotter afled. Han försjönk i ett tillstånd af
svårmod. En anhållan att få resa till Florens för att anlita läkare
afslogs. Det visade sig tydligt, att man ville behandla honom med
obeveklig stränghet. Efter fem års inspärrning gaf man honom
motvillig tillåtelse att flytta till Florens för sin helsas skull; men
ännu alltid var det honom förbjudet ätt lemna sitt hus feller mot-
taga besök af sina vänner eller eüs bevista messan under passions-
veckan titan särskild tillåtelse. Storhertigen försökte utverka någon
lindring i denna ytterliga stränghet och anbefallde sitt sände-
bud vid romerska hofvet ätt framhålla fångens höga ålder och
sjuklighet. samt önskvärdheten af att dfet måtte tillåtas honom att
meddela vissa af honom gjorda vetenskapliga upptäckter åt annan
person t. ex. åt pater Castelli. Icke ens detta beviljades, ehurti
samtalet egde rum i närvaro af en inqvisitionens tjenstfeinan. Kori
derefter återsändes Galilei till Arcetri. Han fördref ledsnaden med
att författa ett arbete om rörelsen i rummet, och hans vänner
läto i hemlighet trycka det i Holland. Hans sjuklighet och hans
missöden bléfvo allt större. År 1637 blef han alldeles blind: I
ett bref, der han ömtalar sin olycka, säger han sorgset: »så har
det behagat Gud, det skall derföre äfyen behaga mig.» Kyrkans
raffinerade hämd, som obevekligt förföljde honom, gäf honom nu
tillåtelse att se sina vänner, då han icke mera kunde se dem.
Det var vid denna tid en berömd främling, författaren till Det
förlorade paradiset, besökte honom. Kort derefter blef han afven
döf; men hän sysselsatte sig ända till sin sista stund med under-
sökningar angående perkussionskraften. Han dog i Januari 1642
i sitt 78:de år såsom inqvisitionens fånge. Trögen sina instinkter,
förföljde honom denna afgrundsartade institution ännu bortom
grafven, bestred hans! rättighet att göra ett testamente och nekade
honom begrafning i vigd jord. Påfven förbjöd äfven hans vänner
att resa honom en minnesvård i kyrkan Santa Croce i Florens.
Det blef nittonde århundradet förbehållet att resa en lämplig min-
nesvård till hans ära.

Resultatet af Cöpernici och Galileis upptäckter var sålunda
detta, att de anvisade jorden hennes verkliga, underordnade ställ-
ning och införde i det allmänna åskådningssättet en upphöjdare
åskådning äf verldsalltet. Moestlin uttrycket förhållandet riktigt
28	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

när han säger: »hvad är jorden med hennes atmosfer i förhållande
till den omätliga rymden? En punkt, ett solgrand, om möjligt
mindre än intet.» Hon hade hlifvit blott en medlem af den stora
familjen solsystemet. ,	• •

Bland dem, hvilkas själ var helt och hållet upptagen af denna
idé, intager Kepler ett af de främsta rummen. Att hån behandlade
sitt ämne med en viss mysticism, är icke alls att undra på, när
vi taga i betraktande den tidens andliga tillstånd öfverhufvud.
Den ena gissningen, den ena hypotesen efter den andra imder-
: kastade han en oändligt mödosam pröfning, och utan tvifvel uttalar
han blott den sorgliga verkligheten, när han säger: »jag tänkte
och tänkte, tilldess jag nästan blef galen». Men under ständigt
förnyade missräkningar fasthöll han med orubblig ihärdighet den
tron, att det måste finnas ett nödvändigt samband mellan de sär- .
skilda delarne. af solsystemet och att detta samband säkerligen
måste komma i dagen genom 'upptäckten af de lagar, som be-
stämma planeternas afstånd, omloppstid och hastighet. I dessa
spekulationer hade han fördjupat sig redan innan Galilei utgaf
sina skrifter. I sitt arbete Mysterium cosmographieum säger han:
»år 1595 rufvade jag med hela min själs kraft Öfver det koper-
nikanska systemet.»

År 1609 utgaf han sin skrift Om Mars'1 rörelse. Den var re-
sultatet af ett försök, att förlika denna planets rörelser med hy-
potesen om epicykler. Det slutade med öfvergifvandet af denna
hypotes och upptäckten af de tvenne stora lagar, som nu äro
kända under namn af Keplers första och andra lag, nämligen att
planeternas banor äro' elliptiska, och att de ytor, som beskrifvas
af en finie dragen från planeten till solen, äro proportionella mot
tiderna.

Är 1617 belönades han åter med den upptäckt, som går och
gäller under namn af Keplers tredje lag. Den uttrycker förhål-
landet mellan planeternas medelafstånd från solen och deras om-
loppstider och lyder sålunda: »qvadraterna på omloppstiderna för-
hålla sig till hvarandra såsom kuberna på afstånden». I sitt arbete
Öfersigt af kopernikanska astronomien, utgifvet år 1622, visade
han att denna lag lika väl håller streck i fråga om Jupiters månar
som för sjelfva planeten.

Sålunda se vi, att den heliocentriska teorien, sådan den af
Copernicus hlifvit framställd, småningom beriktigades. Antagandet
af cirkelrörelsen, soin medfört en oändlig oreda, men hittills re-
kommenderat sig genom en skenbar enkelhet, visade sig nu vara
oriktigt. Den ersattes af den verkliga rörelsen, den elliptiska.
REFORMATORER OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	29

Enligt sin väna berättade Kepler uppriktigt sina försök och sina
missräkningar. »Mitt första misstag»,, säger han vid ett tillfälle då
han antyder dessa, »var att en planets bana är en fullkomlig cirkel,
en mening som för mig bief en så mycket värre tidstjuf, som. han
understöddes af alla filosofers auktoritet och skenbart öfverens-
stämde med metafysiken.»

Den filosofiska betydelsen af Keplers upptäckter insågs icke i
början af det kyrkliga partiet. Denna betydelse ligger förnämligast
deruti, att nämnde upptäckter utgöra ett högst vigtigt bidrag till
läran om yerldens styrelse efter en gång för alla bestämda lagar.
Men det var omöjligt att antaga dessa lagar utan att efterforska
deras orsak. Det resultat, hvartill denna forskning slutligen ledde,
icke endast förklarade deras urspriing utan visade "äfven, att de
såsom lagar måste finnas till med naturnödvändighet. Det kan i
. sanning sägas, att den matematiska härledningen af deras ursprung
utgör ? en den .mest lysande minnesvård af menniskoförståndets om-
fattning och styrka.

Innan den heliocentriska teorien kunde fullt utvecklas och
lemna en tydlig framställning af solsystemet, hvilket påtagligen är
första steget till en riktig uppfattning af verldsalltet i dess helhet,
måste mekanikens vetenskap först göra stora framsteg eller fast-
mera rent af skapas; ty under de bedröfliga århundraden, som.
följde på byzantinska väldets grundläggande, gjordes ingenting för
att ernå sunda begrepp hvarken : i statik eller dynamik. Den
europeiska odlingen kunde på dess lägre utvecklingsstadier omöjligt
frambringa män i stånd att börja der Archimedes slutade. En
mera upplyst tidsålder måste först inträda.

Slutligen inbröt denna tid och med den kom äfven den rätte
mannen. Leonardo da Vinci föddes år 1452. Historieskrifvaren
Hallam, som uppräknar några af hans arbeten, yttrar om honom:
»hans vetande var nästan öfvernaturligt.», Många af hans skrifter ’
aro ännu outgifna. Långt före Baco uppställde Jian, den satsen,
att erfarenhet, och iakttagelse måste ligga till grund för hvarje
vetenskaplig slutledning, att det på vetenskaplig väg anställda
1 experimentet är enda ledtråden för den sökande och af väsentlig
vigt för utforskandet af naturens lagar. I olikhet med Baco, som
var okunnig i matematiken, påpekar han denna vetenskaps stora
nytta. Sju år efter Columbi resa gaf denne store man - —- stor på
’ en gång som konstnär, matematiker och ingeniör — en klar fram-
ställning af teorien för häfstången. Några år derefter var han väl
■ bekant, med jordens årliga rörelse. Han/kände lagarne för frik-
tionen, beskrëf »camera obscura» före Baptista Porta, kände luft-
30	FRAMTIDEN, TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

perspektivet, färgade skuggors natur, näthinnans funktion samt
verkningarne af fortfarande ljusintryck på ögat. Han skref goda
uppsatser öfver befästningskonsten, sysselsatte sig med lagarne för
kroppars fall under förutsättning af jordens axelrörelse, undersökte
tiderna för knoppars fall längs sluttande planer och cifkelbågar samt
gjorde studier i maskinläran. Han spekulerade med beundransvärd-
klarhet öfver lagarne för andhemtningen och kroppars förbränning
och ledde sig fram till en af den nutida geologiens stora hypoteser,
den om fastlandens höjning.	<

Detta var början till den nya rörelsen inom naturvetenskapen.
Fortsättningen skedde genom ett arbete öfver grunderna för jemn-
vigten af Stevinus, år 1586. Författaren framställde här sluttande
planers väsentliga egenskaper och gaf en allmän lösning af frågan
om krafter som verka i sned riktning. . Sex år senare utkom Ga-
lileis afhandling i mekaniken, en värdig början till denna bana,
hvilken, äfven om den icke blifvit förherrligad af så lysande astro-
nomiska upptäckter, skulle för sig allena varit tillräcklig att göra
hans namn odödligt. Honom hafva vi att tacka för framställandet
af lagarne för rörelsen. ' Dessa lagar äro följande:

1.	Hvarje kropp fortfar i sitt tillstånd af hvila eller likformig
rörelse i rät linie till dess någon kraft tvingar den att förändra
detta tillstånd.	' .

2.	Förändringen i rörelse står alltid i förhållande till den
förändrande kraften och går i samma riktning som denna.

3.	Mot hvarje verkan Svarar alltid en lika motverkan, eller
tvenne kroppars- ömsesidiga verkningar äro alltid lika och gå i
motsatt riktning.

Ända till denna tid var den vanliga föreställningen den, att
rörelsen kan fortfara endast genom en ständig påstötning eller
kraftanvändning. Galilei sj elf hyste i många år denna villfarelse,
men år 1638 framställer han tydligen i Dialoger öfver méka^
niken den sanna lagen för rörelsens likformighet och beständighet.

Sanningen af nämnda tre lagar bestyrktes genom undersökning
af fenomenerna vid fritt fallande kroppar. Bland dem, hvilka
sysselsatte sig med sådana arbeten må nämnas Torricelli,; Castelli,
Viviani, Borelli, Gassendi. Genom desses och andras forskningar
fastställdes mekanikens principer och förbereddes deras tillämpning
på astronomien. Tiden var nu kommen att visa, det planeternas
beständiga rörelse är en följd af den första åf rörelselagarne och
deras elliptiska bana, sådan den blifvit bestämd af Kepler, en följd
af den andra. Flere personer kommo nästan samtidigt till denna
slutsats, utan, att vara i stånd att fullständigt lösa problemet.
REFORMATORER'OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	31

o'

Ar 1686 utgaf Newton sina Principia., I detta odödliga arbete
utvecklas teorien för den allmänna gravitationen, ur den principen,
att alla kroppar sträfva att närma sig hvarandra med en kraft,
som står i direkt förhållande till deras massa och i omvändt för-
hållande till qvadraterna på deras afstånd. Ända till Newtons tid
hade man endast mycket obestämda föreställningar, om att jordens
attraktionskraft sträcker sig till något ansenligare afstånd. Newton
leddes till sin upptäckt genom den iakttagelsen, att man på hvilken
höjd som helst icke kan märka någon minskning i tyngdkraften,
att denna kraft således måste sträcka sig långt utom jorden och
att det måhända ar den som gör att månen, afviker från den rät-
liniga rörelsen och beskyifver en bana kring jorden. Då man ut-
går från lagen om de omvända qvadraterna, är det lätt att be-
räkna om månen afviker från den rätliniga rörelsen i-, förhållande
till hvad som blifvit iakttaget med kroppar, hvilka falla nära jord-
ytan. I de första beräkningarne fick han denna afvikelse till 13
fot i minuten. Om gravitationshypotesen var riktig, skulle den vara
15 fot. Han lade ämnet å sido för några år. Ar 1682, då Picards
gradmätning i Frankrike gifyit honom en noggrannare bestämning
på jordens storlek och. derigenom på månens afstånd, förnyade
han sina beräkningar. Det berättas, att han gick hem, tog fram
sina gamla papper och återtog sina kalkyler. Då han kommit
nära slutet, kände han sig så upprörd, att han måste bedja en
vän afsluta dem. Beräkningen slog nu in. Det var således af-
■ gjordt, att det är genom jordeils tyngdkraft som månen qvarhålles
i sin bana och rör sig knng jordep.

Dessa beräkningar grundade sig ännu på hypotesen, att månen
rörer sig i en cirkelrund bana med likformig hastighet. Men i
Prindpia bevisades, att en kropp, som rör sig under inflytandet
af en attraherande kraft, måste beskrifva en kqnisk sektion med
ena focus i kraftcentrum oéh under de förhållanden som angifyas
genom Keplers lagar. Det var nu bevisadt, att solsystemet be-
herrskas af en orubblig naturnödvändighet, i följd af hvilken la-
game för detsamma icke kunna vara andra, än de äro. / .

Genom fortsatta iakttagelser af den äldre och yngre Herschel,
Savary och Hind på de s. k. dubbelstjernoma har blifvit funnet
att de icke endast optiskt höra tillsamman, utan utgöra verkliga
systemer af tvenne solar, hvilka röra sig omkring hvarandra i;
elliptiska banor, hvadan", gravitationslagen äfven- för dem håller
streck.	.	,	.

. Om med dessa dubbelsolar — det finnes t. o. m. tredubbla och
'fyrdubbla — äro förbundna mörka planetariska klot, skilja sig
32	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

dessa systemer från våra icke blott deruti ätt de hafva fiere solar
i stället för en. Många af dem hafva ljus af olika färg. Den ena
stjernan lyser t. ex. med ett karmosinrödt, den andra med ett blått
ljus. Hvilken underbar mångfald i företeelsernas verldj i synnerhet
i de organiska skapelserna, måste icke följa häraf! Organiska for-
mer, både ; inom växt- och djurverlden, bero i synnerhet på det fär-
gade ljusets förhållanden. Hvilken omyexling, der det finnes dubbla,
tredubbla eller fyrdubbla soluppgångar, solnedgångar och middagar,
och der tiderna på dygnet utmärkas genom den karmosinröda,
purpurröda eller blå färgen!

Af hvad hittills blifvit sagdt tvingar sig den slutsatsen af sig
sjelfpåoss, att de allmänna lagar, som gälla för jorden, äfven hålla
streck för allä andra delär af verldsalltet. Denna slutsats bekräftar
sig icke endast genom alla de mekaniska rörelser vi betraktat, utan
äfven genom alla de bevis äf fysisk art som stå oss till buds. De
förhållanden, under hvilka vår sol utsänder ljus och värme och der- v
igenom framkallar lif på sina ùnderlydande planeter, äro otvifvel-
aktigt de samma soin de, hvilka gälla för hvar je fixstjerna, af
hvilka enhvar är en sjelflysande sol.

Hvad blifver det nu af den gamla, i så många århundraden
herrskande läran, att jorden icke endast är verldsalltets central-
kropp utan den förnämsta kroppen deruti, att solen och de andra
stjernorna äro till blott för att tjena ménniskans behof? Helt andra
begrepp måste sättas i stället för dessa ytterst oriktiga föreställ-
ningar. När menniskan betraktar den otaliga mängden af stjernor,
när hon betänker att alla dem hon ser endast utgörä en ganska
ringa del af dem som i verkligheten finnas till, ja att enhvar är
en ljus- och lifgifvande sol för en mängd mörka och derför osyn-
liga verldar, när hon betraktar alla dessa olika kroppars oérhörda
storlek och omätliga afstånd från hvarandra, kan hon göra sig nå-
gon föreställning om storheten af den måttstock, efter hvilken verl-
den ar byggd, och deraf lära sig fatta sin egen outsägliga litenhet.

Af för blotta ögat synliga solar finnes ett antal af omkring
8000; men med teleskopet kan man i vintergatan urskilja mera än
aderton millioner. Antalet växer i den mån starkare instrument
begagnas. Vår stjernflock är en krets, delad i tvenne grenar på
ungefär en tredjedel af sin längd. Midt ibland oräkneliga större
och mindre solar är vår sol icke långt från det ställe, der kretsen
delar sig, och ungefär der den uppnår sin medeltjocklek. Sedd ut-
ifrån, skulle vintergatans plan se ut som en ring och ännu längre
bort som en töckenfläck.
REFORMATORER OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	33

Frän betraktandet af enskilda solar och stjérjiflockar ledas vi
till; det häpnadsväckande problemet om fördelningen af kraft och
materia i rymden och till förklaringen af dessa sjelflysande töcken-
gestalter, dessa runda och elliptiska fläckar, dessa underligt hop-
vridna, obeskrifligt invecklade, genom ljustrådar förbundna, dubbla
och tredubbla ringar af en fosforescerande glans. Kanske skåda
vi i några af dessa skimrande företeelser verldars uppkomst, i an-
dra åter Verldars upplösning. Der finnes ingenting orörligt under
skyarnes fäste. På alla håll försiggå stora ombildningar, ehuru
alla ting förkunna materiens varaktighet och kraftens oförminskade
beständighet.

Gravitationsteorien, sådan hon af Newton blifvit framställd,’
leder oss sålunda till kunskap om solsystemets och följaktligen äf-
ven om andra systems matematiska konstruktion, men hon lemnar
en stor mängd märkvärdiga fakta utan förklaring. Hon förklarar
de närvarande vilkoren för himlakropparnes jemnvigt, men hon sä-
ger oss ingenting om deras uppkomst eller återgår i bästa fall till
Guds blotta »varde».

De sakförhållanden vi här åsyfta leda oss likväl till en annan
och vida högre synpunkt. Några af dem, sådana Laplace samman-
ställt dem, äro följande:

1.	Alla planeterna och deras månar röra sig i ellipser af en
så liten excentricitet att de närma'sig cirkeln.

- 2, Planeternas rörelser gå i'samma riktning och nästan i samma
plan.'	• ■

3.	Månarnes rörelser gå i samma riktning som planeternas.

4.	Dessa olika kroppars och solens rörelser kring sin axel gå
i samma riktning som deras rörelser i sina banor och i föga olika
plan.

Dunsthypotesen. förutsätter, att all den materia, som nu utgör
de olika kropparne i vårt solsystem en gång i ett förtunnadt eller
dunsttillstånd och i roterande rörelse sträckte sig bortom den af-
lägsnaste planetens bana. Under denna förutsättning låta solsyste-
mets hela byggnad och närvarande tillstånd matematiskt dedu-
cera sig. •

Då nämligen den stora, roterande sferoiden förlorat sitt värme
genom utstrålning, sammandrogs den och, hastigheten i dess rörelse
minskades nödvändigtvis. I dess eqvatorialzon bildade sig tid efter
annan till följd af centrifugalkraften roterande ringar. Dessa rin-
gar måste alla ligga i samma plan. De måste brista och samman-
löpa till en roterande sferoid, en planet, eller till många sådana,
asteröider, eller bibehålla ringformen. Från de större af dessa ro-
iv.	3
34	. FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

ter ande sfer older, af andra ordningen afsattes åter andra ringar.
Dessa i sin ordning brusto och blefvo steroider, månar, hvilkas
rörelser motsvara deras centralkropps.

Vi kunna gå ännu ett steg längre och visa, huru genom värme-
utstrålningen från en orörlig dunstmassa en rotationsrörelse i be-
stämd riktning kunde uppstå, och att man på dessa grunder, så
snart man antagit att en sådan dunstmateria funnits och att na-
turens lagar och krafter alltid varit desamma, kan göra en slutsats
angående sättet för solsystemets uppkomst och förklara alla de
märkvärdiga fakta, vi förut antydt. Och icke blott detta: många
smärre egendomligheter, som vi ännu icke omnämnt, förklara sig
på detta sätt af sig sjelfva.	-

Af »dunsthypotesen» blifver nämligen en följd, att de stora
planeterna skola hvälfva kring sin axel hastigt och de små lång-
sammare, att de på längre afstånd från centralkroppen vandrande
planeter och månar skola vara Större än de som äro närmare den-
samma. Af Saturni månar är den yttersta störst, af Jupiters den
näst yttersta. Af sjelfva planeterna är Jupiter störst’och den
yttersta så när som på tre. Detta kan icke varä tillfällighet utan
måste bero af en lag. Antalet af hvarje planets månar med det
tvifvelaktiga undantaget af Venus kan förutses, om månarnes både
tillvaro och antal bestämmas genom centrifugalkraften i deras moder-
klot. Hypotesen förklarar äfven planeternas och deras månars om-
loppstider; den gifver skäl för uppkomsten och tillvaron af Saturni
ringar, hvilka i sjelfva verket äro ovederläggliga vittnesbörd för dess
sanning. Deras läge och rörelser svara mot hypotesens fordringar.
Den förklarar solens fysiska tillstånd, ja äfven månans och stjer-
noroas, så vidt deras geologi gifver vid handen, Den gifver till
och med skäl för kometernas tillvaro såsom delar af vårt sol-
system, för många kometers excentriska banor, för det faktum att
många finnas med en retrograd såväl som med en direkt rörelse,
för den omständigheten att de förekomma i större mängd omkring
solsystemets areal än i dess plan och för deras i allmänhet pla-
neterna motsatta förhållanden.

Om dessa och många andra skenbart af hvarandra oberoende
fakta följa med nödvändighet så snart man antager en graviterande
dunstmassa, blifver det af vigt att veta, huruvida man genom verklig
iakttagelse kan bevisa tillvaron af sådana materiella former i någon
del af universum. Dét var den verkliga teleskopiska observationen
af sådana föremål som ledde Herschel till dunsthypotesen. Han
drog den slutsatsen att det finnes tvenne slags nebulosor, sådana
som bestå af verkliga stjernor, alltför aflägsna för att kunna skönjas
REFORMATORER OCH DERAS MOTSTÅNDARE, x	35

hvar för sig, men hvilka likväl kunna urskiljas genom tillräckligt
stärka teleskop, och sådana som äro af verklig dunstnatur och
sålunda icke låta upplösa sig i stjernor. Nebuloserna förekomma
icke på en slump i himlarymden. De förekomma till ringa antal
i planen af vårt solsystem, men i stor mängd omkring dess axel
— samma förhållande som med kometerna inom solsystemet. Att
många af dessa ljusmolhtappar låta upplösa sig i stjernor, är inga-
lunda något bevis mot många andras verkliga töckennätur.

Oaktadt de astronomers stora anseende, hvilka framställt dunst-
hypotesen, har densamma rönt mycket ogillande. Motståndet mot
erkännandet af lagbundenheten i solsystemets närvarande tillstånd
och rörelse har gifvit vika, men endast för att efterföljas af ett mot-
stånd mot- erkännandet af lagbundenheten vid dess uppkomst. Och
likväl måste hvar och én som tänker öfver ämnet ledas till den
slutsats,-att fröet till denna åsigt i sjelfva verket nedlades redan
af Newton i hans Principia, d. v. s. när det blef matematiskt be-
visadt, ätt Keplers lagar framgå ur en naturnödvändighet.

På den Ståndpunkt frågan nu står, kan dunsthypotésen be-
traktas såsom den första svaga gryningen till en hel serie af de
mest storartade problem, hvilka snart skola framställa sig till ilös-
ning — problemen om den matematiska fördelningen af kraft och
materia i rymden och förändringarna af denna fördelning i tiden.

Sådan är historien om tvisten angående jordens ställning i
universum. Icke utan skäl kan man derföre beteckna Nicolai V:s
pontifikat såsom det egentliga slutet på kyrkans ' herravälde inom
tankens verld. Från denna tid öfvergick spiran i andra händer.
I alla riktningar utforskades naturen. I alla! riktningar gåfvo nya
undervisningsmetoder de mest oväntade, och storartade resultat. På
de mossbelupna ruinerna af sina katedraler satt kyrkligheten, öfver-
raskad och bländad af den inbrytande dagen, och blickade miss-
modigt ned på ljuset och lifvet derutanför, försjunken i minnet af
den försvunna natten/drömmande öm dess efterlängtade återkomst
med nya hjernspöken och nya bländverk.

Då vi nu hunnit till slutet af berättelsen om denna den Veten-
skapliga sanningens första stora seger öfver myndighetstron och
traditionen, vilja vi stanna och kasta en blick tillbaka på menniskans
framsteg från de oriktiga antagandena under hennes sociala barn-
dom till de sanna slutsatserna i hennes mogna ålder, från de an-
tropocentriska ideerna, som hos alla nationer och i alla verlds-
delar städse varit desamma, till upptäckten af hennes sanna ställ-
ning: i universum.
36	FRAMTIDEN.. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

Vi äro försatte i en verld, der vi omgifvas af synvillor. Vårt
dagliga lifs händelser öch föremålen omkring oss bidraga lika
mycket att bedraga oss. Om vi kasta en blick på jorden, synes
hon endast skapad för att tjena våra njutningar och behof. Om
vi rikta vår uppmärksamhet på himmeln, detta blåa kristallhyalf,
hvars kanter hvila på den platta jorden eller hafvet — detta hvalf,
som Empedoklés ansåg för frusen luft och kyrkofäderne för den.
lägsta af de sju koncentriska himlasfererna — finna vi tusen
skäl att tro, att allt hvad det betäcker är af ett högre väsende
ämnadt till vår nytta. De många lefvande ting, som jemte oss äro
satta derunder, äro allesamman af en lägre ordning när de jem-
föras med oss, och alla synas de bestämda för oss. De slutsatser
till hvilka vi sålunda komma bestyrkas genom det högmod, som är
inrotadt hos oss, och som oupphörligt tillhviskar oss, att denna be-
hagliga bostad måste hafva blifvit beredd för att mottaga oss och
inredd och prydd enkom för våf räkning.

Då menniskan hunnit längre i vetande, upptäcker hon, att
några af de slutsatser, till hvilka hon först kom, otvifvelaktigt äro
oriktiga. En längre fortsatt och noggrannare undersökning gifver
henne skäl att ändra tankar i några af de vigtigaste punkterna.
Hon finner att jorden, på hvilken hon bor, icke, såsom hon fordom
trodde, är ett golf, öfverbygdt med ' ett stjernhvalf, utan ett i
rymden fritt sväfvande klot. Kristallhvalfvet eller himmeln erkän-
nes som en synvilla. Det hvilar ingenstädes på jorden och utgör
icke alls någon gräns; det finnes intet salighetens rike derofvan
utan en gränslös rymd, smyckad méd planeter och solar. I stället
för ett mörkrets och fördömelsens rike dernere på andra sidan
jorden, finnas der menniskor som likna oss sjelfva. Med tillhjelp
af det ljus vetenskapen sålunda gradvis gifver, upptäcker hon slut-
ligen att vår jordiska bostad i stället för att vara en utvald, en
helig ort, endast är en bland millioner verldar, talrikare än sanden
i; hafvet öch med fullä händer utsådda i rymden. ,

Måhända upptäcktes aldrig en vigtigare sanning. Sinnenas
vittnesbörd befann sig i omedelbar motsägelse dermed. Det be-
visades nu att jorden, hittills ansedd som orörlighetens sinnebild,
i en dubbel rörelse ilar med undransvärd hastighet genom himla-
rymden. Det bevisades, att stjernornas upp- och nedgång var
blott, en synvilla. Hvad jordens storlek beträffar visades det, att
den är helt obetydlig, när den jemföres med många andra verlds-
kroppars — dubbelt obetydlig genom sina verkliga dimensioner
och genom det oräkneliga antalet af andra kroppar, hvilka likna
REFOKMATORER OCH DERAS MOTSTÅNDARE.	37

henne i gestalt och utan tvifvel lika som hon ärö skådeplatser för
många arter äf lif.

Och så visar det sig, att vår jord är ett klot, som rör sig
omkring solen, men på så stort afstånd från denna ljuskropp, att
hon, sedd från densamma, skulle te sig som en helt liten gnista.
Andra dylika kroppar, af hvilka somliga äro större och andra
mindre, fullborda på sina bestämda tider dylika omlopp kring
solen.	.	,

Om jordens storlek är alltför stor, för att vi skulle kunna
göra oss någon bestämd föreställning om densamma, hvad skola vi
då säga om solsystemets? Det finnes en inskränkning hos mennisko-
anden, som gör oss oförmögne att uppfatta afstånd och tider, hvilka
äro alltför stora eller alltför små. Vi få icke någon tydligare fö-
reställning om saken, när vi höra, att en komet, som icke går
utom solsystemets gränser, kan på sin långa resa vara frånvarande
öfver 1000 ‘ år. Afstånd och tider sådana som dessa öfverstiga
vår fattningsförmåga. De visa oss, huru långt menniskans tanke-
förmåga öfvergår hennes inbillningskraft. Den förra mäter och
jemför ting, af hvilka den senare icke kan få något slags åskåd-
ning, och som hon icke kan försöka uppfatta, utan att i yttersta
grad förirra och tappa bort sig.

Men om andra klot finnas, lika jorden, så finnas äfven andra
verldar, lika vårt solsystem. Der finnas sjelflysande solar, hvilkas
antal öfvergår all räkning. Vår egen jords dimensioner försvinna
till ett intet i jemförelse med solsystemets, och detta system i sin
ordning är endast en omärkbar punkt, om vi jemföra det med de
oräkneliga skaror af andra systemer, hvilka j ernte det bilda stjern-
flockar. Vårt solsystem, långt ifrån att stå allena i universum, är
endast en .medlem af ett vidsträckt brödraskap, bundet af gemen-
samma lagar och underkastadt lika inflytelser*

Ehuru en ljusstråle kan behöfva en million år för att bringa
oss budskap från dessa aflägsna verldar, är detta ännu icke slutet.
Långt bort i rymdens djup uppfånga vi de svaga ljusglimtarne af
andra stjerngrupper, lika vår egen. Deras stora afstånd från
hvarandra har försvunnit till ett intet. De och deras rörelser
hafva förlorat all individualitet. De oräkneliga solar, af hvilka de
bestå, hafva blandat .sitt förenade ljus till en blek mjölkfårg.

Då vi sålunda vända vår blick från jorden till solsystemet,
från solsystemet till den ofantliga stjerngrupp, till hvilken vi höra,
se vi en serie af gigantiska töckenskapelser framträda, den ena1
efter den andra, och bilda allt större kolonier af verldar. Intet
tal kan uttrycka dem, ty de göra himmeln till ett moln af stjer-
38	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

nor. Enformigheten, fastän den är en herrlighetens enformighet,
tröttar slutligen, och vi upphöra att speja, ty vårt öga kan endast
skåda en utsigt utan gräns och vårt medvetande förkunnar oss
vår egen outsägliga ringhet.

Men hvad har det blifvit af kyrkans gamla lära, att verlds-
alltet finnes till endast och allenast för menniskans skull —
den lära, för hvars skull den strid uppstod, som vi skildrat? Hon
har försvunnit. Förgäfves blef Bruno bränd och Galilei insatt i
fängelse. Slutet på striden blef det fullständiga förkastandet af
auktoritetstron och antagandet af den vetenskapliga sanningen.

Denna sanning, förut en tillhörighet blott för odlingens ut-
valde banérförare, har nu blifvit massornas egendom. Fruktlöst
söka Loyolas efterföljare å konciliet i Bom och prelaterna i de
protestantiska domkapitlen förorda en kosmologi, som ännu i våra
dagar vädjar till Moses och Josua såsom astronomiska auktoriteter.
Den motsatta tidsströmningen har redan blifvit dem öfvermägtig;
historiens straffdom öfver de med blindhet slagne, hvilkas andliga
stamfäder fordom brände »kättarne» å bålet, är att de nu sjelfve
förbrännas i det »åtlöjets eldregn» (Tegnér), för hvilket hvarken
biskôpskorsét eller teologie-doktorshatten utgör något säkert skydd.
. Den verkliga protestantismen i våra dagar är att söka inom
ett helt annat läger, än det kyrkligt-ortodoxa. Den har intet att
skaffa med en Knak och hans anhang, ty den är, sitt urkristna
skaplynne likmätigt, en framåtskridandets religion inom alla om-
råden. »Protestantismens mål inom kyrkan och staten är den fria,
harmoniska utvecklingen af alla den enskildes krafter, åsyftande
individernas sjelfverksamhet, församlingarnes sjelfstyrelse, folkens
nationala. sjelfständighet och deras inbördes sammanslutning i ett
fritt förbund till gemensamt arbete i det godas tjenst, för Guds
rikes tillkomst på jorden»

A. F. Åkerberg.

<1) Jmfr. uppsatsen Vår odlings framtid af Framtidens utgifvare i 2:dra häftet af
/tidskriftens l:sta årg.	.
Ytterligare rörande kronologien af

\ Jesu lefnad.

, • V .. ■	: A ■ • „ ■ ■ ..	' ■ ■	■ ■ ... ■. : . : ' .. ,■	‘ '

. .	-	'■	.,A. '	r :■	■.	■	'■	: -Z'- "	'

I Marshäftet af denna tidskrift har jag fastställt Jesu dödsdag
pä ett sätt, som icke varit möjligt för mina föregångare, emedan
ingen af dem känt rätta beskaffenheten vare sig af den Judiska
kalender, som på Pontii Pilati tid var gällande, eller af den då
brukliga påskordningen. Resultatet af min undersökning blef, att
Jesu korsfästelse historiskt ägde rum den 30 Mars år 31 af vår
tidräkning. De dernäst vigtigaste epokerna i Jesu lif äro hans
offentliga framträdande såsom lärare och hans födelse. Vi vilja
nu försöka att, såvidt beskaffenheten af de tillgängliga källorna
medgifver, bestämma dessa epoker; ett försök, som ej torde sakna
sitt värde, ehuru vi dervid ej kunna annat än hufvudsakligen sam-
manträffa med flera eller färre af våra föregångare. .

, Angående tidpunkten för begynnelsen af Jesu lärareverksamhet
finnas hos Nya Testamentets historiska författare två väsentligen
sammanträffande bestämningar, den ena hos Johannes (2, 20), som
låter Jesu första uppträdande i Jerusalem, hvilket här synbarligen
skedde endast få dagar efter första besöket hos Johannes Döparen,
äga rum, då 46 år förflutit från grundläggningen af det Herodian-
ska templet; den andra hos Lucas, som först och främst (3, 1 f.)
förlägger Johannes Doparéns verksamhet till Tiberii 15:de rege-
ringsår, hvarefter i v, 20 af samma kapitel äfven det af Jesus
mottagna dopet omförmäles, samt sedermera (Ap. G. 1, 22; 10, 37)
daterar Jesu lärareverksamhet just »från Johannes’ döpelse» eller
från »den döpelsen, som Johannes predikade», hvadan han synbar-
ligen menar, att äfven Jesu första uppträdande faller inom samma
Tiberii 15:de regeringsår. Jag har redan i min föregående upp-
sats (Framtidens Marshäfte 1870, sid. 263) anmärkt, att den Jo-
hanneiska bestämningen tyder på våren år, 27 e. Chr., och att
Tiberii 15:de regeringsår, beräknadt på orientaliskt vis, kan här-
med sammanstämma. Hvad Lucas sjelf beträffar, förmodar jag
dock, att han för sin del följt det äkta Romerska beräkningssättet,
enligt hvilket Tiberii 15:de regeringsår sträcker sig från hösten år
27 till hösten år 28. Detta blir så mycket sannolikare, som dessa
' - ■	. ■■ " ' . ■ ' - . ■ /

‘	. ■.? ' ' ?	\	‘ /

40 ,	FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. JULI.	/
samma tidgränser äfven omsluta ett Judiskt sabbatsår, hvarpå —
enligt hvad mina undersökningar gifvit vid handen — omedeltart,
alltså från hösten 28 till hösten 29, följer ett Judiskt jubelår, En
sådan tidpunkt kunde med skäl afeigtligt väljas för en Johannes
Döparens reformatoriska syftemål; också tyckes Lucas (4, 17—21)
lägga i Jesu mun ett slags antydning derom, att han sjelf upp-
trädde vid tidpunkten af ett sabbats- eller jubelår. Vi skola dess-
utom längre fram få se, ätt Lucas sätter Jesu födelse i år 4 eller
allra sist på våren år 3 f. C. och då han (3, 23) bestämmer Jesu
ålder vid döpelsen till ungefär 30 år, så står äfven denna bestäm-
ning i sammänhang med årtalet 28 e. C. såsom det, hvarunder
Jesu uppträdande ägde rum. Någon bättre och säkrare bestäm-
ning rörande dennä punkt kan icke erhållas och behöfver ej häller
sökas eller önskas, enär den ifrågavarande på ett i allo tillfreds-
ställande sätt lämpar sig till det säkra datum för Jesu död, 30
Mars 31.	/

! Då jag nu öfvergår till att bestämma tiden för Jesu födelse^
anser jag icke - olämpligt att såsom inledning dertill meddela föl-
jande utdrag ur mina »Kronologiska Forskningar»:. <

»Har någon af mina läsare händelsevis reflekterat öfver bety-
delsen af de noggranna dag-data, hvarmed , den äldsta kyrkan till-
trott sig att bestämma tiden för Jesu, födelse? Utan tvifvel har
han då lika med mig genast kommit till den insigten, att dessa
data för ingen del kunna hvila på någon verkligt historisk grund;
ty Jesu barndom var redan i Christendoméns första tider synbar-
ligen alltför mycket okänd, för att en sådan grund skulle ens med
något sken af sannolikhet kunna antagas. Om historiska källor
funnits, att tillgå, huru vore det då tänkbart, att de angifna data
skulle utfallit så olika, som 6 Januari, 21 eller 22 April (— »24
eller 25 Pharmuthi» hos Clemens Alexandrinus), 22 Maj (= 25
Pachon 9, ibid.) och 25 December? Men på något slags grund
måste man dock hafvä byggt, och hvilken ’kan denna vara? I de-
evangeliska berättelserna finnes ingenting, hvarur ens den djerf-
vaste inbillningskraft eller blindaste öfvertro skulle förmått med
någon skymt till framgång härleda ett bestämdt dagdatum; på sin
höjd kunde man i Luc. 2, 8 finna en antydning om årstiden, och
denna stämmer, som man ser, så illa som möjligt med de bägge
kyrkligt recipierade data, 6 Januari och 25 December. Det är
alltså klart, att den grund, hvaraf man betj enat sig, icke ligger

1	) Körande denna parallelisering af 25 Pachon med 22 (ej 20) Maj se längre
fram. (Tillsats af 1870).,
YTTERLIGARE RÖRANDE KRONOLOGIEN AF JESU LEFNAD. 41
inom evangelierna. Nya Testamentet, till hvars skrifter man dock
naturligtvis i första rummet var hänvisad, erbjuder, så vidt jag
mäktat finna, blott ett enda ställe, hvarur en klyftigt enfaldig
tolkning kunde tro sig i stånd att uttaga ett bestämdt datum för
Jesu födelse; och detta ställe är Galaterbrefvets 4, 4: »När tidens
fullbordan kom, utsände Gud sin son, född af qvinna m. m.» Af
dessa ord skulle man visserligen under andra omständigheter icke
hafva försökt göra en så högst oriktig användning, som vi här
förutsätte; men då man å ena sidan nödvändigt ville utfinna en
på sjelfva dagen bestämd tidpunkt för Christi födelse, och å andra
sidan öfvertygat sig om omöjligheten att från annat håll eller på
bättre sätt vinna hväd man sökte, så låter det med patristikens
kända ståndpunkt fullkomligt väl förena sig,, både att »utsändnin-
gen» här identificerades med födelsen, och att »tidens fullbordan»
antogs ' betyda tilländalöpandet af någon bland dessa cykler, som
de gamle kallade ett stor-är (péyaç	annus magnus).

Har nu, hvarom jag icke kan hysa ringaste tvifvel. en slik
uppfattning af detta ställe verkligen gifvit upphof åt samtliga de
ifrågavarande födelsedagsdata, så förklarar sig sjelfmant mångfalden
af dessa data; ty man hade flera cykler att välja på och måste
derföre komma till olika resultat, allt efter som man bestämde
sig för den ena eller den andra. Men genom denna sin cykliska
karakter vinna ifrågavarande data, ehuru fullkomligt värdelösa i
och för Jesu historia, dock en stor betydelse för kronologen; ty
de öppna för honom en välkommen utsigt att kunna bestämma
åtskilliga cykelepoker, som i brist på andra vittnesbörd eljest skulle
förblifvit obekanta. Man behöfver ej befara, att någon afkalkulä-
torerna möjligen haft i sigte någon så fjerrliggande och obskur
cykel, hvaraf icke ; ens tillvaron eller tidsomfånget skulle kommit
till vår kunskap; ty med den fullständighet våra källor i .detta
hänseende äga, vore ett sådant förhållande ytterst osannolikt, så
mycket mera som kalkulatorn sjelf, för att komma till sitt mål,
nödvändigt var inskränkt till praktiskt brukade cykler med fast-
stående epok och oomtvistadt omfång, (en omständighet, hvarigenom
t. ex. phoenixperioden och dylika äro i förväg uteslutna). Lika
ogrundad vore den farhågan, att vi ej skulle kunna urskilja, hvilken
bland de många bekanta cyklerna varit af hvarje särskild kalku-
lator afsedd. Ty här bortfalla sjelfmant de aldrafleste; nämligen
först och främst alla, hvilkas epok är oss i förväg bekant, och
hvilkas urskiljande följaktligen icke kan medföra någon svårighet;
för det andra alla, hvilkas omfång understiger ett halft sekel, ty
mindre än detta förslår tydligtvis icke för att någorlunda mot-
42	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

■'	I ■	.	■	■ ■

svara den föreställning, -hvilken ovilkorEgt väckes af uttrycket
»tidens fullbordan» (Gal. 4, 4). Efter dessa undantag är gissnin-
garnas falt i sanning så inskränkt, att man med fog bör tillförse
sig att hvarje gång kunna träffa det rätta. Ty hvad återstår nu
egentligen? Censorinus, som De die nat. kap. 18 går ut på att i
ordning uppräkna alla kända cykler, kommer § 8 till dem, som
Öfverstiga ett halft århundrade, och vet såsom sådane (när man
undantager det Aristoteliska »annus maximus», hvilket såsom rent
teoretiskt, och både till omfång och epok obestämdt är alldeles
utom fråga) blott att angifva 1) Philolai (och Oenopides’) period
af 59 år, 2) den Kallippiska af 76, 3) Demokrits af 82, 4) Hip-
parchos’ af 304, och 5) den Egyptiska hundstjernperioden af 1461
år. Bland dessa afgå 2) och 5), hvilkas epok är känd, och säker-
ligen äfven 3), söm i anseende till sin allt för stora ofullkomlighet
(Ideler Handb. d. Chr. I, 303) måste haft ett ganska kort bestånd
och utan tvifvel förlorat all praktisk betydelse, mycket långt innan
någon företog sig att beräkna dagen för Christi födelse. Hålla
vi oss inom omfånget af Censorini kunskap, så finnes då ingenting
mer att välja på än 1) och 4) och det är också i sjelfva verket
föga sannolikt, att de äldste Christne kronologeme skulle varit'
lärdare än Censorinuâ. På sin höjd kunde man misstänka, att de
dessutom kände den af 20 oktaëterider bestående 160-åriga perio-
den, hvilkens bruk. såsom. era dock är temligen osannolikt. Vi
kunna således med bästa förhoppning öm ett lyckligt resultat gå
att närmare betrakta de särskilda data.	<

Det allmänna vilkoret för, att våra förutsättningar skola be-
finnas riktiga, är, att samtliga data visa sig stå till sol oçh måne
i ett sådant förhållande, hvarigenom verkligheten af deras för-
modade cykliska natur vinner otvetydig bekräftelse. Men bekräf-
telsen kan, der den begynnande periodens egen epok är i förväg
obekant, aldrig blifva tillräckligt otvetydig, så framt ej periodens
ursprungliga. epok är regelmässigt anlagd: denna regelmässiga
epokanläggning, måste således förutsättas, såsom gifven, emedan
en motsatt förutsättning skulle upphäfva sjelfva möjligheten att
afgörande pröfva den cykliska förutsättningen. Vidare kunna här
endast lunisolariska perioder vara i fråga; och i sådana fordrar

’) Vid första påseende kan det tyckas, soin måste äfven 4) här uteslutas, emedan
från Hipparchos’ tid till Christi födelse knappast hälften af en 304-årig period kunde
förflyta. Denna, slutsats vore dock oriktig. Ty ingenting hindrar, att Hipparchos
kunnat till epok för sin stora period retrokomputatift välja en längesedan förfluten
tidpunkt, så vida denna var på en gång astronomiskt lämplig och af historiska skäl
mera rekommenderad än någon samtidig. ..
YTTERLIGARE RÖRANDE KRONOLOGIEN AF JESU LEFNAD. 43
regeln, som i inledningen blifvit framställd, att epoken är från
början fästad vid en tidpunkt, der nytändning sammanträffar med
någon af de fyra årpunkterna: vårdagjämning, sommarsolstånd,
höstdagjamning, vintersolstånd. Är perioden till sitt omfång riktigt
konstruerad, så koinciderar äfven vid hvarje förnyadt omlopp ny-
tändning med årpunkt; men i motsatt fall aflägsnar sig periodens
slutdag mer och mer ifrån den första epokens ställning till sol
eller måne eller till bägge himlakroppatne på en gång. Afvikel-
sens mått beror naturligtvis dels på periodens egen ursprungliga
felaktighet i solariskt eller lunariskt hänseende, dels på antalet af
redan tillryggalagda perioder, hvarigenom det ursprungliga felet
blifvit multipliceradt. Efter dessa erinringar bör det blifva oss.
lätt att pröfva, huruvida de oftanämnda födelsedagsdata låta upp-
fatta sig såsom gränspunkt för någon Oenopideisk eller Philolaisk
eller Hippatchisk period eller möjligen ännu för 160-årspérioden;
ty på flera än dessa är enligt det föregående icke att tänka.

Epiphanius (Ideler Hdb. II, 386 f.) sätter Christi födelse i
kejsar. Augusti 42:dra regeringsår under konsulerne Octavianus
XIII & Silvanus samt (lika1 med Grekiska kyrkan från 3:dje
till och med 4:de århundradet) på 6 Januari). Otvifvelak-
tigt vill Epiphanius (f 404 e. Chr.) beteckna året 2 f. C., och
dagen stämmer förträffligt med våra förutsättningar; ty på 6 -
Januari år 2 f. C. infaller astronomiskt ny, så att ganska riktigt
en lunisolarisk cykel här kan anses utlöpa. Afståndet fråil när-
maste årpunkt, vintersolstitiet d. 23 December, är också just så
stort, som det måste blifva efter två tillryggalagda Oenopideiska
perioder1); hvadan vi utan tvekan kunna förlägga den förstas epok
2 x 21557 dagar före 6 Januari (inklus.) år 2 f. C., d. v. s. på
23 Dec. 121 f.‘ C., der vintersolståndet också riktigt infaller i före-
ning med det synliga nyet 2). Men den ursprungliga Oenopideiska
periodepoken måste falla mer än 300 år tidigare; följaktligen kan
här, i år 121 f. C., endast vara fråga om en sekundär användning
af samma period, och en sådan låter vid denna sena tid icke
tänka sig utan i samband med den Philolaiska förbättringen,

r) Öenopiäes bestämde solåret till 365 dagar (Censorin. l. c. 19, 2),- hans 59-
åriga period måste alltså innehålla 21557 dagar. (Tillsats af 1870).

2) Vintersolståndet år 121 f. C. inträffade d; 23 Dec. klockan 3 t. 14 m. 19 s-
eft. m. Paris.-tid; astronomiskt ny d. 21 Dec. kl. 8 f. m. Paris.-tid ; synligt ny éj
före aftonen d. 22 Dec., så att en Grekisk månad borde börja sistnämnda afton, hvädan
ljusdagen d. 23 Dec., (vintersolståndsdagen) blef Lans första. Del var äfven lämpligt
att börja månaden så sent efter astronomiska nyet, soip ske kunde, emedan erfaren-
heten redan lärt, att periodens månadsmått var något för snäft.
44	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULT.

hvilken jämväl sjelf inträder mycket sent och knappt skulle kunnat
förslå att förskaffa perioden en förlängd tillvaro på något annat
ställe än i Olympia, der seklers häfd talade till dess fördel. På
dessa grunder tror jag, att den funna epoken just är epoken för
Philolai (236-åriga) periods användning i Olympia.

Clemens Alexandrinus (Ström. I. p. 340 ed. Lutetiæ an. 1629)
angifver såsom sorgfällige forskares åsigt, att Jesus var född d. 25
Pachon i kejsar Augusti 28:de regeringsår1). Rätta ineningen
med denna i och för sig icke fullt otvetydiga bestämning upplyser
Clemens genom den omedelbart föregående uppgiften, att Jesu
födelse inträffade 194 år, 7 månader (ty för sig bör uppen-
barligen läsas pîjvsç ^'2) och 13 dagar före kejsar Commodi död.
Commodus blef mördad d. 31 Dec. år 192 er. Dionys., och detta
år motsvarar enligt den hittills vanliga, redan på Clemens’tid (hos
Dio och Censorinus) vedertagna kronologien år 945 a. u. c. Af-
drages derifrån de fulla 194 åren, så erhålles såsom Christi födel-
seår 751 a. u.' c., hvilket åter enligt riktig Romersk kronologi, som
bör anses hafva varit följd af Clemens’ antagligen mycket äldre
källa, motsvarar år 4 f. C. Man ser då med det samma, att
Augusti regering här är, likasom hos Dio, beräknad ifrån slaget
vid Actium 723 a. u. c. = 32 f. C. Men äfven betydelsen af
månadsdatum, 25 Pachon, blir klar, derigenom att denna dag skall
falla 7 månader — naturligtvis Alexandrinska —och 13 dagar,
eller m. a. o. (7 x 30 =) 210 + 13 = 223 dagar, före 31 December,
således motsvara 22 Maj. En sådan motsvarighet mellan 22 Maj
och 25 Pachon år 4 f. C. äger, endast rum enligt då gällande
Alexandrinska öfvergångskalender, för hvilken jag på ett före-
gående ställe i dessa Forskningar redogjort; och det är således
med fullt skäl, som Clemens här talar om en »noggrann» beräk-
ning3). Enligt våra förutsättningar om. den Cykliska karakteren

-1) Grunden till detta årtal ligger utan tvifvel i Lucas’ uppgift, att Jesus i Tiberii
15:de regeringsår var ungefär 30 år gammal. Då nämligen enligt detta Jesu sista 14
lefnadsår måste falla under Tiberius, så falla de 46 första under Augustus, och enär
denne monark i öfverensstämmelse med den. Alexandrinske astronomen Ptolemäi be-
römda konungakanon antogs hafva regerat 43 år, så sammanträffar Jesu första lefnadsår
med Augusti 28:de regeringsår (ty 43 — 16 — 27).

2) Detta derför, att, om man läser »1 månad»,. födelsedagen skulle infalla på 18
November, hvilket icke sammanstämmer med någon tradition.

3) Man kan med fog betvifla, att Clemens sjelf skulle ägt tillräcklig kännedom
om Alexandrinska kalenderhistorien, för att på egen hand knnna identificera 25 Pachon
med 22 Maj, med hvilket Julianska datum det Alexandrinska blott under ett enda qua- v
zdriennium smmanföll. Man bör derföre föreställa sig, att den äldre källan angifvit
intervallen mellan Jesu födelse och t. ex. Neros död eller Jerusalems förstöring, samt
YTTERLIGARE RÖRANDE KRONOLOGIEN AF JESU LEFNAD. 45

af alla Jesu födelsedagsdata bör nu äfven 22 Maj år 4 f. Ç. ut-
göra gränspunkten för en lunisolarisk period, hvars ursprungliga
epok legat vid en årpunkt, naturligtvis den, som närmast föregick
22 Maj, således vårdagjämningen; ty på sommarsolståndet kan
man ej tänka, emedan i alla lunisolariska cykler af oriktigt om-
fång solåret var beräknadt för långt, men icke för kort. Hipparchos’
304-åriga och Philolai 236-åriga period återvände vid sitt slut
nästan riktigt till den solariska utgångspunkten; likaså den oktaëte-
ridiska 160-årsperioden. Följaktligen kan här endast Oenopides’
59-åriga period vara i fråga, hvilken vid hvarje förnyadt omlopp
aflägsnäde sig 7} dygn ifrån sin nästföregående-ställning inom
Julianska solkalendern; efter 8 fullbordade omlopp besteg sig
denna afvikelse till hela 58 dagar, medan afvikelsen från den ur-
sprungliga ställningen till månen allenast utgjorde ett deficit af 2
dagar 16 timmar 33 min. 20 sek. Jämför man härmed den ställ-
ning, söm 22 Maj år 4 f. C. intager till sol och måne, så kan
omöjligen betviflas, att detta Clementinska datum för Christi fö-
delse i sjelfva verket just är siste dagen af Oenopides’ för 8:de
gången tilländalupna period; m. a. o. man finner, att Oenopideiska
periodens ursprungliga epok är. 26 Mars år 476 f. C., en dag,
på hvilken också, såsom en lätt beräkning efter Largeteaus tabeller
utvisar, nymåne och vårdagjämning vederbörligen, sammanfalla.
Vårdagjämningen inföll nämligen samma dag klockan 31.30 m. eft. m.
Par.-tid; astronomiska nyet d. 25 Mars kl. 8 eft. m. Par.-t., d. a.
omkring början af det med solnedgången begynnande Grekiska
dygn, hvars ljusdag motsvarar 26 Mars 1).	'

Då vi ofvan sett, att med 23 December 121 f. C. redan en
ny — d. v. s. Philolaisk — användning af Oenopides’ period i
Olympia inträdde, så kan 22 Maj år 4 f. C. icke’ i praktisk, utan

att sedermera Clemens utbytt den sednare terminus mot Commodi död, som hörde till
hans egen samtid. Den äldre källans terminus ad quem kunde mycket väl vara för
Clemens bekant i anseende till sjelfva månadsdatum, om han än, lika med Ptolemäus,
Philostratus, Di o och Censorin us, gaf Titus ett &r för litet, och derför äfven räknade
intill Commodi död blott 194 år i st. f. 195.

*) Då detta ställe i mina Forskningar nedskrefs, kunde jag ej ana den märkvär-
diga bekräftelse7 af min här åstadkomna fastställelse af Oenopideiska periodens epok,
som sedermera gifvits genom den af Lepsius i Maj 1866 publicerade upptäckten af en
tvåspråkig Egyptisk inskrift från Evergetes Ls 9:de regeringsår, der 7 Apelläos lik-
ställes med 17 Tybi. Den Oenopideiska perioden hade nämligen från Olympia öfver-
flyttats först till Macédonien och derifrån genom Alexander till Egypten, men med en
framskjutning af 31 dagar genom de af Alexander1 vidtagna kalendariska maktåtgärder,
hvarom se min föregående uppsats i denna tidskrifts Marshäfte sid. 238. (Tillsatt
1870).-.	-
46	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

blott i teoretisk mening tillhöra, den äldre Oenopideiska kalendern;
m. a. o. kalkulatorn, som redan i förväg funnit Christi födelse böra
hänföras till 28:de året af Augusti monarki, fann ingen period, som
ännu var. i praktiskt bruk, detta år utlöpa och såg sig derföre nöd-
sakad att bestämma datum med tillhjelp af en redan af skaffad
period, som i tanken fortsattes intill det ifrågavarande året. Här-
med voro emellertid icke alla nöjda, hvarför Clemens p. anf. st.
tillägger, att andre i stället for 25 Pachon antogo såsom Jesu
födelsedag eller 25:te Pharmuthi», hvilket datum ligger 31
eller 30 dagar tidigare än 25 Pachon, jämt så mycket som en
Oenopideisk skottmånad efter den enklaste fördelningen af de 671
skottdagarne. Att upphofsmannen till denna förnienta korrektion
endast haft bristfällig kunskap i de vidkommande kalenderfrågorna,
ses klart af det vacklande i sjelfva bestämningen (»24 eller 25 Phar-
muthi»); det bör då ej häller förundra oss,, att han hvarken vetat
rätta beloppet af hvar och en 'bland de Oenopideiska skottmåna-
derna (bland hvilka ingen var SOdagig), eller rätta omfånget och
platsen för den af Philolaos borttagna skottmånaden. Blott så
mycket synes han vetat, att vid tidpunkten af Christi födelse (Augu-
sti 28:de regeringsår) Oenopides’ period redan var praktiskt undan-
trängd och ersatt af Philolai; men okunnig om, att den sistnämnda
hade en särskild, ifrån den Oenopideiska afvikande epok, begick
han tillika det felet att tro den af Philolaos utmönstrade skott-
månaden. redan nu hafva bortfallit och satte derföre Jesu födelse
en månad tidigare, än föregångaren hade bestämt. Ehuru således
detta yngre datum (24 eller 25 Pharmuthi), såsom blott hvilande
på* ett misstag, icke har något sjelfständigt värde, så lemnar det
dock genom sjelfvå arten af sin afvikelse ifrån det äldre en intres-
sant bekräftelse på riktigheten af de hittills vunna resultaterna:
l:o att 25 Pachon i kejsar Augusti 28:de regeringsår verkligen till-
hör den Oenopideiska perioden, och 2:o att nämnda period likväl
då icke längre yar praktiskt gällande, utan hade aflösts af den
Philolaiska. Utan tvifvel är det hos Epiphanius bevarade datum, 6
Januari år 2 f. C., blott en sednare och mera lyckad korrektion i
samma syftning som det misslyckade datum »24 eller 25 Phar-
muthi» år 4 f. C.; d. v. s. det hvilade på den grundtanken, att
Philolai för tillfället praktiskt gällande period borde sättas i stäl-
let för den numera blott teoretiskt giltiga Oenopideiska; och äfven
detta datum — 6 Januari år 2 f. C. — trodde man sig kunna
förena med den redan häfdvunna bestämningen af kejsar Augusti
28:de regeringsår, emedan man nu härvid icke afsåg hans monarki
från slaget vid Actium, utan hans Egyptiska regering från eröfrin-
YTTERLIGARE RÖRANDE KRONOLOGIEN AF JESU LEFNAD. 47
' :	/ •'	. ■'/	\ \

gen af Alexandria, hvilken åter postdaterades ett år i följd af den
redan inträdda förvexlingen af regeringsepoken med epoken för
fasta Alexandrinska kalendern (30 f. C.).

Vårt egentliga syftemål att återfinna Oenopideiska och Philo-
laiska epokerna är härmed redan vunnet, och vi skulle derföre
kunna lemna derhän det ännu återstående af Jesu födelsedagsdata,
nämligen 25. December. Likväl är det icke utan vigt att tillse,
huruvida äfven detta datum verkligen äger den cykliska natur, som
vi hos alla förutsätta; och vi vilja derför icke undandraga oss att
skärskåda äfven detta. Svårigheten är blott att finna, till hvilket
år det bör hänföras. : Visserligen måste vi äfven här tänka på
kejsar Augusti 28:de regeringsår; ty detta var, såsom vi. redan an-
märkt, en häfdvunnen bestämning,. som från de äldsta tiderna städse
fasthölls; nämna andre i stället det 41:sta eller 42:dra (se Ideler
Hdb. II, 385 ff.), så är dock meningen, att dettav skall i sak iden-
tificeras med det 28:de; man räknade blott i ena fallet från Caesars
död eller från Augusti första konsulat, i det andra från slaget vid
Actium eller från eröfringen af Alexandria. Men svårigheten ligger
deri, att 28:de regeringsåret icke af alla kronologer fixerades lika,
utan tvärt om ganska afvikande.' Så hafva vi redan funnit Chri-
sti födelse förlagd till två olika år af den för-Christna eran, 4 och
2; äfven det mellanliggande året 3 f. C. skulle af lätt insedda skäl
kunna sammanställas med Augusti 28:de. Men uti intet af dessa
tre år faller 25 December tillsammans med nytändning, hvilket dock
är ett vilkor för upprätthållandet af detta datums cykliska karak-
ter. I sjelfva verket borde emellertid här en dylik sanimanträff-
ning icke häller väntas, när man ser, huru Clemens Alexandrinus
sid. 339 med uttryckligt af seende på tidsbestämningarna för Jesu
födelse (siq èntàsi^bv rov	uppgifver kej-

sarnes regeringstider på två olika vis, sägande först, att Augustus
regerat 43 och Tiberius 22 år, men sedan tilläggande, att enligt
någre Augustus regerat 46 år 4 mån. 1 dag, Tiberius 26 år 6 mån.
19 dagar. Denna sednare beräkning bör ju då nödvändigtvis våra
använd vid något af Christi födelsedagsdata; men vid intet af de
förut granskade är det fallet; följaktligen måste hon hafva användts
vid det enda ännu återstående datum, 25 December. Då detta
datum, som besegrat de öfriga, tydligtvis är sednare beräknadt än
något af dessa, så är det enda sannolika antagandet, att dess upp-
hofsman i öfverensstämmelse med Ptolemäus, Dio och den vanliga
kronologien satt Tiberii död ett år för sent, således på 16 Mars
37 e. C. Subtrahera vi härifrån Tiberii förmenta regeringstid, 26
år 6 mån. 19 dagar (hvarmed bör förstås Juliansk tid, eftersom
48	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

det ifrågavarande datum ursprungligen tillhör den Latinska kyrkan,
och äfven derföre att orientalerne brukade angifva regeringstiderna
i rena år, utan öfverskjutande månader och dagar), så finna vi
epoken för Tiberii regeringstillträde blifva 25 Augusti1) år 10 e. C.;
och att denna bestämningen verkligen varit af vissa kronologer an-
tagen, bevisas ovedersägligt deraf, att Clemens sid. 340 sätter Chri-
sti lidande på 25 Phamenot (= 21 Mars) i Tiberii 16:de regerings-
år; ty under intet af alla Pilati prokuratorsår sammanfaller 14
Nisan (som äfven enligt Clemens’ egen åsigt — se Ideler Lehrb.
sid. 217 — var korsfästelsedagen) med 21 Mars utom blott i år 26
e. C., hvadan detta års Mars nödvändigt måste ansetts höra inom
Tiberii 16:de regeringsår. Vi äro således säkre att befinna oss på
rätt väg och afdrage nu från 25 Aug. år 10 e. C. kejsar Augusti
förmenta regeringstid, 46 år 4 mån. 1 dag; hans regeringstillträde
visar sig då vara hänfördt till 24 April 37 f. C. Att allt detta är
i hög grad ohistoriskt, utgör intet argument emot saken eller emot
trovärdigheten af Clemens’ vittnesbörd; man besinne blott, att här
är fråga om en 'kyrklig kronologi, der den faktiska sanningen be-
tydde mycket litet i jämförelse med intresset att låta Augusti 28:de
regeringsår, vid hvilket Christi födelse längesedan var af traditio-
nen fästad, få på en gång falla (enligt Matthei evangelium) före
Her odes' död — något som i de äldre beräkningarna icke var upp-
nådt — och samtidigt med utlöpandet af en stor kalenderperiod i
öfverensstämmelse med den vrånga tolkningen af Galat. 4,4. Augu-
sti 28:de .regeringsår , begynn er enligt denna bestämning i April år
10 f C. och detta års 25 December har ganska riktigt den erfor-
derliga cykliska karakteren: åeiunä karakter är här så mycket tyd-
ligare, som på sagda dag icke blott astronomiskt ny inträder, utan
äfveTi vintersolståndet. ligger så nära. Den period, som vid ifråga-
varande 25 Dec. år 10 f. C. utlöper, bör enligt det föregående vara
antingen Hipparchi 304-åriga eller den oktaöteridiska 160-årsperio-
den; men då vi framdeles skola på alldeles oafhängig väg (näm-
ligen genom en Arabisk skriftställares vittnesbörd) finna en särskild
lunisolarisk era begynna med 26 Dec. 314 f. C., och då afståndet
mellan denna epok, och den med 25 Dec. år 10 f. C. inträdande
periodvexlingen är just jämt en Hipparchisk period af 111,035 dagar,
så återstår icke mera något tvifvel om, hvilkendera tidkretsen som
är i,fråga.

l) Sjelfva detta dagdatum, 25 Augusti, är ingalunda orimligt. Ty man erinre
sig, att, fastän Augustus dog 19 Aug., -så hölls hans död hemlig, tills Tiberius hann
hemkallas från Illyrien; och dertill torde säkerligen behöfts 6 dagar.
YTTERLIGARE RÖRANDE KRONOLOGIEN AF JESU LEFNAD. 49

Efter allt, detta torde läsaren lätt finna, att den vigt, som af
föregående kronologer åtminstone allt ifrån Scaliger lagts på kyrko-
fädernas uppgifter angående Jesu födelseår, saknar allt berättigande,
emedan deras bestämningar bero på snart sagdt idel dogmatiska
och cykliska grunder. För oss återstår alltså endast att uteslutande
hålla oss till de evangeliska berättelserna, hvarvid vi vilja göra
början med Johannes.

Då Jesus hade kommit till löfhyddohögtiden i Jérusalem (7, 2,
10) låter Johannes Judarne säga till honom (8, 57): »Femtio år
hafver du icke ännu, och Abraham hafver du sett?» Att dessa ord
icke Varit historiskt yttrade, utan endast af Johannes blifvit lagda
i Judarnas mun, kan med all säkerhet slutas af hvad vi i vår före-
gående afhandling • uppvisat angående den så sena uppkomsten af
detta evangelium. Men så mycket säkrare innehålla de då ett ut-
tryck af Johannes’ egen åsigt om Jesu åldér vid ifrågavarande till-'
fälle; oçh att denna åsigt väsentligen skiljer sig från den hos Lucas
framträdande, enligt hvilken det på sin största höjd skulle kunnat
heta: »Fyratio år hafver du icke ännu o. s. v.», är ganska uppen-
bart. Frågan blir nu att om möjligt förklara denna skiljaktighet.
Det är i sig sjelf ingalunda otänkbart, att Johannes, som skrifvit
så sent, kunnat dela den hos kyrkofäderna kort derefter framträ-
dande uppfattningen af Galaterbrefvets 4, 4 och sålunda fästat
Jesu födelse vid ingången af en ny tidscykel. Härvid möter då en
märkvärdig omständighet. I den nuvarande Judiska kalendern, hvars
uppkomst går tillbaka till de första århundradena af vår tidräk-
ning, är skottordningen afvikande så väl från den Seleucidiska som
från den 84:åriga kalenderns, och hon öfverensstämmer ej häller,’
såsom man hittills trott, med den Metönska eller den Hipparchiska
skottordningen. Den af Judarna* recipierade 19-årscykeln har näm-
ligen skottmånaden förlagd till det 3:dje, 6:te, 8:de, ll:te, 14:de,
17:de och 19:de året, medan i den Seleucidiska 19-årscykeln det
2:dra, 5:te, 8:de, 10:de, 13:de, 16:de och 18:de äro skottår; i 84-års- .
periodens första oktaëterid det 2:dra, 5:te och 8:de, samt i de föl-
jande fyra 19-årscyklema likaså som i den Seleucidiska; hos Meton
det l:sta, 3:dje, 6:te, 9:de, ll:te, 14:de och 17:de; i de Hipparchi-
ska 19-årscyklerna det 2:dra, 5:te, 7:de, 10:de, 13:de, 15:de och 18:de.
Härmed kombinera vi, att den gamla Christna påskcykel af 19 år,
som af Ideler efter den med all sannolikhet antagna orten för dess
ursprung kallas den Alexandrinska och som utan tvifvel är lånad
från Judarna, har en af sina epoker i år 1 f. C. (Idel. Lehrb. s.
347), hvadan den nast, föregående epoken faller i år 20 f. C. Men
detta är samma år, omkring hvars början det Herodianska temp-
ïv.	4
50	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.	'

let grundlädes (se Marshäftet sid. 263). Det har således all sanno-
likhet för sig, att ifrågavarande Alexandrinska 19-årscykels första
utgångspunkt just ligger i detta år, eller m. a. o. att cykeln öpp-
nar just den nya tempelera, hvaraf ett årtal framträder hos Johan-
nes 2, 20: »I sex och fyratio år är detta tempel bygdt, och du vill
upprätta det på tre dagar». Denna sannolikhet stegras för mig
till visshet genom följande omständighet. Den år 131 e. C. upp-
ställda 84:årsperioden har sin 2:dra retrokomputativa epok i år 38
f. C., som är Herodes’ tronhestigningsår. Afräkne vi från denna
epok först den inledande oktaëteriden, och derpå af nästföljande
enneakaidekaëterid ännu de första 10 åren intill år 20, så finna vi,
att i sistnämnda år, begynner den löpande enneakaidekaöteridens
ll:te år. Tage vi vidare detta ll:te år såsom det första i en ny
19-årscykel och låta den nya räkningen fortgå 19 år framåt, så
erhålles samma skottordning som i den hittills oförklarade Judiska
kalendercykeln, i det att följande parallelism mellan den gamla
och den nya räkningen uppstår:

I 84-årsperiodens l:sta 19-årscykel:	I den nya tempelerans 19-årscykel.: .

XI.	. I.	
XII.		IL
XIII.	Skottår	III.
XIV.		IV.
XV. .• '		: v.
XVI.	Skottår	VI
XVII.		VII.
XVIII.	Skottår	vin.
XIX.		IX.
I samma periods 2:dra 19-årscykel		
I.		X.
II.	Skottår	XI.
• III.		XII.
IV.		XIII.
..v. ■. ...	Skottår	XIV.
VI.		XV.
VII.		XVI.
VIII.	Skottår	. XVII.
IX.		xvni.
X.	Skottår	XIX.

Då man, såsom sagdt, här återfinner alldeles samma skottår
det 3:dje, 6:te, 8:de, ll:te o. s. v. — som de, hvilkä i den ännu
gällande Judiska kalendern hittills stått oförklarade, så kan man
ej undgå att i den af oss uppvisade tempelerans första 19-årscykel,
. YTTERLIGARE RÖRANDE KRONOLOGIEN AF JESU LEFNAD. 51
hvars epok är identisk med den Alexandrinska påskcykelns, tillika
se mönstret för den ifrågavarande Judiska kalendern. Af den nya
cykelns kyrkliga karakter kan slutas, att årepokén förflyttades från
det borgerliga: årets första månad Tischri till nästföregående Nisan,
i öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå redan Herodes’ regerings-
år hos Josephus beräknas.	*

Månne vi efter detta äro iståndsatta att förklara den. ofvan-
nämnda skiljaktigheten mellan Lucas och Johannes beträffande Jesu
lefnadsålder?. Ja, om vi få antaga» att Johannes, såsom ofvan an-
tyddes, delat den i kyrkans äldsta litteratur så rikt representerade
åsigten, att Jesu födelse ligger vjd gränspunkten mellan tvänne
tidscykler. I detta fall kunna vi hos Johannes ej tänka på någon
annan tidsvexling än öfvergången från det Serubabelska till det
Herodianska templets tidehvarf, eller med andra ord ingången af
den Herodianska. tempeleran; men denna passar ock så ypperligt
som möjligt till att förklara det Johanneiska uttrycket om Jesu'
ännu ouppnådda 50 lefnadsår. Ty var Jesus född samtidigt med
templet, under det han enligt Johannes dog den 14 Nisan år 29
e. C., så var han vid sin bortgång 48 år och 14 dagar gammal.
När man härtill lägger, att Johannes 2, 21 omedelbart parallelise-
rar Jesu »kropps tempel» med det då 46-åriga Herodianska temp-
let, så erhåller hela den här antydda åsigten en så hög grad af
sannolikhet, som i en hos Johannes så föga vidrörd fråga med fog
kan begäras. Emellertid får man vid allt detta icke förgäta, att
den Herodianska tempeleran jämte dermed sammanhängande mön-
sterbild för.den sednare Judisk-Alexandrinska 19-årscykeln icke
uppkommit förr än samtidigt med eller efter den 84-årsperiod, i
hvilken nyssnämnde 19-årscykel innehålles, och som stiftades år
131 e. C.	.

Vi komma nu till Lucas. Det för honom egendomliga är, att
han förlägger Jesu födelse till tidpunkten af en Romersk census
eller skattskrifning, som påstås hafva ägt rum »under den höfdin-
gen öfver Syrien Quirinius» (2 v. 1 f. samt w. 4—6). Enligt hvad
Th. Mommsen i ett till »Res G-estæ Divi Augusti» fogadt bihang
, méd titel »P. Sulpicii Quirinii Titulus Tiburtinus» tydligen ådaga-
lagt, var denne Quirinius två särskilda gånger legat eller höfding
öfver Syrien, nämligen första gången under -åren 751 och 752 a.
u. c., d. v. s. under konsuler, hvilka enligt riktig kronologi beteckna
åren 4 och 3 f. C.; andra gången år 6 e. C. Att den under Quiri-
nius utförda Romerska, beskattningen i sjelfva verket hör till hans
sednare, ej till hans förra Syriska legation, står fast genom vittnes-
bördet af Josephus (Ant. Jud. XVH, 13, 5; XVIII, 1, 1 och 2, 1)
52	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

som förlägger beskattningen dels inom 37:de året efter slaget vid
Actium, hvilket går från September år 5 till September år 6 e. C.,
dois inom Archelai 10:de regeringsår, som begynner med våren år
61). Att Quirinius äfven under sitt förra Syriska ståthållarskap
skulle hafva verkställt en dylik beskattning, saknar allt stöd i de
historiska källorna; och man kan derföre ej undgå den förebråelsen
mot Lucas, att han förvexlat de båda legationerna med hvarandra
och hänfört till den förra hvad som rätteligen hör till densednare..
Ty evangelistens mening kan icke vara den, att Jesus verkligen
föddes under det sednare af Quirinii bägge Syriska ståthållarskap,
emedan han emellan Johannes Döparens och Jesu födelse allenast
antager en tidrymd af omkring 6 månader, (1, 36) samt låter Jo-
hannes’ moders hafvandeskap inträda ännu under Herodes den
Stores regering (1, 5. 24), hvilken slöts på våren år 4f. C.2) Häraf
följer, såsom sagdt, att Jesu födelse är af Lucas förlagd till Qui-
rinii första Syriska ståthållarskap. Vi böra nu tillse, huruvida en
något närmare bestämning af tidpunkten är möjlig.

Enligt l:sta Krönikebokens 24 kap. hade David indelat pre-
sterna i 24 skiften eller klasser, hvar och en med sin föreståndare.
Den .8:de af dessa klasser benämndes efter Abia (1 Krön. 24, 10.
Nehem. 12, 4), och till denna klass hörde Johannes Döparens fader-
Zacharias (Luc. J, 5). Hvardera prestklassen förvaltade tempel-
tjenstén i 7 dagar och aflöstes efter sabbatens utgång af den näst-
följande. För hvarje klass begynte alltså tjenstgöringen ånyo efter
förloppet af 168 dagar (7 x 24 = 168). Enligt Talmud Th. 29,
1 tillträdde den l:sta af dessa prestklasser sin tempeltjenst i året
för Jerusalems förstöring, d.' ä. år 69 e. C., med 9:de Ab(=Loos).
Följaktligen bör denna 9:de Ab vara én Söndag, och detta är äf-

Den afvikande bestämningen Bell. Jud. II, 7, 3, enligt hvilken Archelaus redan

i sitt .9:de regeringsår blef afsatt, synes öfverensstämma med Dio LV, 25. 27, der den
Judiske konungens afsättning hänföres till konsulerna Aemil. Lepidus och L. Arrun-
tius, hvilka i verkligheten tillhöra år 5 e. C.; men då Josephus Vita c. 1 samman-
stämmande med Ant. Jud. XVII, 13, 5 talar om Archelai 10:de regeringsår, så synes
dessa ställens auktoritet böra fälla utslaget.

2) Herodes’ tronföljare Archelaus iakttog först ,7 dagars sorg efter sin fader, och
straxt derpå är den Judiska påsken — d. v. s. 14 Nisan — inne (Jos. Ant. Jud. XVII,
8, 4 och .9, 3). Den 14 Nisan år: 4. f. C. faller på 15 Mars, hvadan sista möjliga
tidpunkten för Herodes’ död är 8 Mars. Den månförmörkelse, som timade åtminstone
några månader föré Herodes’ döA och under samma natt, då hufvudmännen i ett mot
Herodes stiftadt upprorsförsök bestraffades genom att lefvande brännas (Ant. Jud. XVII,
6, 4), kaii alltså omöjligen vara den hittills antagna äf 13:de Mars år 4, utan måste
nödvändigt identificeras med den, bomi enligt Largeteau inträdde år 5 f. C. d. 15 Sept,
kl. 10 t. 17 m. eft. m. Jerusalemisk medeltid.
YTTERLIGAKE RÖRANDE KRONOLOGIEN AF JESU LEFNAD. 53
ven verkliga förhållandet; ty enligt den då ännu gällande Seleuci-
diska kalendern svarar 9:de Ab eller Loos år 69 emot 20 Augusti,
som är en Söndag. I öfverensstämmelse härmed tillträdde 8:de
. prestklassen detta år 49 dagar sednare än 9:de Loos, d. ä. 8 Ok-
tober. Med stöd af denna fasta punkt kan man lätt uträkna, att
sista gången, som 8:de prestklassen under Herodes’, regeringstid
tillträdde sin tjenstgöring, var 7 Januari år 4 f. C., hvadan Zacha-
rias’2 af Lucas omnämnda tempeltjenst ej kan falla sednare än
dénna dag; och enär samme evangelist låter Jesus födas omkring
15 månader efter slutet af Zacharias’ ifrågavarande tempeltjenst,
så kan äfven Jesu födelse içke falla sednare än omkring medlet af
April år 3 f. C. Söka vi åter det tidigaste datum för Jesu födelse,
som enligt Lucas är antagligt, så finna vi detta vara medlet af
Maj år 4 f. C., 15 månader efter den tjenstgöring af 8:de prest-
klassen, som begynte d. 5 Februari år 5. Bägge dessa data, April
år 3 och Maj år 4, stå i samklang med den uppgiften Luc. 2, 8,
att Jesu födelse inträffade vid en årstid, då hjordarne tillbragte
natten under bar himmel. Ville vi i stället utgå från 22 Juli år
5 f. C. såsom? tidpunkten för Zacharias’tempeltjenst, så skulle Jesu
födelse falla omkring ingången af November år 4, hvilket mindre
väl stämmer med den fordrade årstiden. Deremot finnes i Lucas’
berättelse icke något moment, som sätter oss i stånd att afgöra,
hvilketdera af de återstående bägge altemativema, Maj år,4 eller
April år 3, varit af evangelisten åsyftadt. Förmodligen var i hans
egen föreställning tidpunkten icke närmare bestämd, något som
också bestyrkes af den sväfvande åldersbestämningen »ornkring 30
år gammal» (3, 23).

För vår del måste vi öfverhufvud underkänna hela den histo-
riska trovärdigheten af denna, hos Lucas gifna födelsedagsbestam-
ning, emedan hon, såsom sagdt, hvilar på den falska förutsättnin-
gen om en af Quirinius under åren 4 eller 3 f. Chr. utförd skatt-
skrifning. Till och med om en Romersk skattskrifning vid denna
tid skulle verkligen égtrum, så kunde hon omöjligen hafva uppträdt
i den form, som Lucas förutsätter, då han förmenar, att enhvar
måste för ändamålet inställa sig vid sin slägts stamort (2, 3—4).
Vijle vi blunda äfven för denna orimlighet, så möter en tredje,
mycket stor osannolikhet i den omständigheten, att Joseph påstås
ifrån det aflägsna Nazareth i Galileen hafva släpat till Bethlehem
jemväl sin då redan i högt hafvandeskap stadda hustru Maria, som
visst icke kunde hafva någonting att vid skattskrifningen beställa.
Hela skättskrifningen är säkerligen ingenting annat än ett oskick-
ligt påhittadt medel att från den förment ursprungliga boningsorten
54	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

Nazareth låta Jesu moder före sin nedkomst bringas till Bethle-
hem, der Messias enligt Micha 5, 2 borde födas. Ändtligen måste
jag, i ßtrid med de fleste nyare exegeters åsigt, förklara, att jag
icke finner förutsättningen om Nazareth såsom Josephs och Marias
ursprungliga boningsort på något sätt rättfärdigad. Ty att Jesus
under sin mognare ålder allmänt betecknas såsom Nazaren, är ju
en naturlig följd deraf; att han i Nazareth tillbragt hela sitt före-
gående lif med undantag allenast af barnets första medvetslösa
månader. Särskildt måste jag betona, att föräldrames boningsort
före Jesu födelse icke bör kunnat utöfva någon inflytelse på be-
teckningen af Jesu eget landsmannaskap, hvilket ju fastmera borde
bestämmas efter den ort, der han sjelf lefde, och hvarifrån han
utgick, då han begynte verka bland folket. Att Maria före sin
förstföddes födelse skulle bott i Nazareth, synes mig till och med
gendrifvas af Lucas sjelf, då han berättar, - att hon strax efter er-
hållen visshet om sitt stundande moderskap gjorde ett tre måna-
ders gästbesök hos sin fränka Elisabeth i Juda bergsbygd (1, 39,
jfr v. 65), en lustresa, som för en anspråkslös timmermans trolof-
vade vida lättare låter antaga sig, om hon då hade sitt hem i det
närbelägna Bethlehem, än om hon bodde i det aflägsna Nazareth.

Såsom historiskt tror jag mig i Lucas’ berättelse böra fast-
hålla dels de så speciela underrättelserna om Johannes Döparens
föräldrar, dels Marias bekantskap med- och besök hos Elisabeth,
och ändtligen, att Bethlehem är Jesu födelseort. Angående de två
sednare omständigheterna borde Maria, som efter sin förstföddes
hjertgripande slut frainlefde sina återstående dagar såsom medlem'
af den nybildade Christna församlingen, kunna meddela de mest
tillförlitliga underrättelser. Hade Jesus icke verkligen varit född
i Bethlehem, så är det svårt att förstå, icke blott huru hans lär-
jungar kunnat anse honom för Messias, utan ock huru han sjelf
kunnat komma till denna öfvertygelse, enär han, efter allt hvad
evangelierna gifva vid handen, äfven sjelf trodde på Gamla Testa-
mentets Messianskä profetior, bland hvilka Micha 5, 2 intager ett
framstående rum.

Då vi nu hos Johannes och Lucas förgäfves sökt en tillfreds-
ställande bestämning af tiden för Jesu födelse, och då Marcus i
detta afseende ingenting innehåller, så hvilar numera vårt sista öch
enda hopp på Mattheus. Hos denne, den äldste af evangelisterna,
förekomma inga sådana historiska svårigheter, som vi funnit hos
Lucas, utan hela berättelsen är i hög grad enkel oçh naturlig.
Att, äfven hos Mattheus underbara och mytiska drag inflyta, är en
sanning; men om man ej förstode att skrifva sådant på räkningen
YTTERLIGARE RÖRANDE KRONOWQIEN AF JESU LEFNAD. 55
af tidehvarfvets anda och af det orientaliska uppfattningssättet, så
borde man för konseqvensens skull, öfverhufvud bestrida, att någon
Jesus, lefvat och dött, emedan hans historia, sådan vi hafva henne,
är öfverallt genomflätad- af under. Att Jesus föddes i Bethlehem,
följer hos Mattheus sjelfmant och utan anlitande af konstlade medel
redan deraf, att denna stad är föräldrarnes ursprungliga hem; äf-
ven orsaken, hvarför detta hem längre fram utbytes mot Nazareth,
är fullkomligt tillfredsställande’; likaså står det Bethlehemitiska
barnamordet i full öfverensstämmelse med den om sin makt så
afundsjuke Herodes’ grymma och misstänksamma karakter,l) samt
är på det nöjaktigaste motiveradt genom de österländska astrolo-
gernas uttydning af den sällsynta stjernföreteelse, som öfverraskat
deras blickar. Att denna stjerna ingalunda är, såsom Strauss för-
menar, af rent mytiskt ursprung och natur, är solklart deraf, att
en mytisk stjerna omöjligt kan framkalla sådana reala följder,
som Magernas resa och det Bethlehemitiska barnamordet. Vi äro
således säkre, att här är fråga om en verklig företeelse på him-
. melen, hvadan man också bör hoppas att med astronomiens till-
hjelp kunna återfinna och kronologiskt bestämma denna företeelse.
. Af Mattheus k. 2 v. 7 och 16 följer, att mellan det Bethlehe-
mitiska barnamordet och första synligblifvandet af Magernas stjerna
ligger en tidrymd af föga mindre än 2 fulla år. Sista möjliga
i tidpunkten för barnamordet är Februari år 4 f. C., enär Herodes
sjelf dog före 8 Mars samma år. Den nära förbindelse, i hvilken
Macrobius (se nästföregående not) sätter Bethlehemitiska barna-
mordet med det 5 dagar före Herodps’ död utförda mordet på
sonen Antipater (Jos. Ant. XVII, 8, 1), medgifver icke att sätta ,

*) Den invändning, som hämtas från Josephi tystnad angående detta barnamord,
är redan tillräckligt vederlagd af Winer Bibi. Réalw. 3 Aufl. I Bd S. 483. Tilldra-
gelsens verklighet bestyrkes också af Macrobius Sat. 2, 2 p. 341 Bip.: Quum audisset
[Augustus] inter pueros, quos in Syria Herodes rex ; Jüdaeorum intra bimatum jussit
interfici, filium quoque ejus occisum, ait: melius est Herodis porcum esse, quam filium.
Det sammanhang, hvari barnamordet här sättes med det några dagar före Herodes’ död
verkställda mordet på hans son Antipater, är visserligen icke strängt riktigt, men icke
häller så felaktigt, som man i allmänhet påstår. Ordet »inter» fordrar icke ovilkorligt,
att äfven Antipater skall tankas såsom ett tvåårigt barn; Macrobius kunde hafva vid
ordet »filium» tillsatt »adolescentenl», i hvilket fall det genast hade varit klart, att
den ifrågavarande prepositioneû endast åsyftat att angifVa dé bägge mordens liktidighet.
Men äfven liktidigheteu behöfver icke tagas alltför strängt; det är nog, att kort efter
underrättelsen om barnamordet äfven den om Antipaters dödande anländt till Rom,
och Macrobii text är dermed tillräckligt rättfärdigad. Ty den föreställning om Hero-
des’grymhet, som väckts genom deh första underrättelsen, blef då naturligen ytter-
ligare Stegrad genom den andra, så att bägge , morden i förening kilnnät samverka till
att framkalla det af Augustus fällda, yttrandet.
56	’ FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

barnamordet mer än högst ett år före Aiitipaters död. Foljaktli-
gen ägde det ofvannämnda barnamordet rum. mellan våren år 5
och våren år 4 f. C. Första synligblifvandet af Magernas stjerna
måste då, såsom inträdande nära 2 år tidigare än barnamordet,
falla mellan våren-.år 7 och sommaren år 6 f. C. Genom denna,
direkte ur Mattheus och Macrobius härflytande tidsbestämning ute-
slutes helt och hållet Wieselers mening, att Magernas stjerna skulle
vara identisk med en af Chinas astronomiska tabeller betygad
kometföreteelse, som af en Göttinger-astronom beräknad för Pale- '
stinas , himmel skall der hafva visat sig under månaderna Februari,
Mars och början af April år 4 f. C. Deremot hänvisar den vunna
tidsbestämningen alldeles omedelbart och med omisskänlig tydlighet
på den just då timade konjunktion mellan planeterna Jupiter och
Saturnus, som först af Kepler och sedermera af Ideler m. fl. an-
tagits för att vara Magemas stjerna. Beträffande denna planet-
konjunktion tror jag mig icke kunna göra något bättre än att af-
skrifva Idelers ord Lehrb. 8. .428 f.:

»Beide Planeten (Jupiter und Saturn) kamen im Jahr 7 vor
unserer Zeitrechnung zum erstenmal am 29. Mai im 21sten Grade
der Fische zusammen. Sie standen damals vor Sonnenapfgang am.
Morgenhimmel, und waren nur einen Grad von einander entfernt.
Jupiter ging dem Saturn- nördlich vorbei. Um die Mitte des Sep-
tembers kamen beide in Opposition mit der Sonne um Mitternacht
in Süden, Saturn am 14ten, Jupiter am 15ten. Der Längenunter-
schied war damals 3 Viertèlgrad. Beide waren rückläufig, und
näherten sich von neuem. Am 1., Oktober fand hierauf eine zweite
Zusammenkunft im 18:ten Grade der Fische, und am 5. December,
wo sich beide Planeten wieder östlich bewegten, eine dritte im
16ten Grade statt. Auch bei den letzten beiden Conjunctionen
betrug der Breitenunterschied nur einen Grad.

Hegten nun wirklich die jüdischen Astrologen grosse Erwar-
tungen von einer Zusammenkunft der beiden ; oberen Planeten im
Gestirn der Fische,' so musste ihnen gerade diese von der grössten
Bedeutsamkeit erscheinen. Die beiden Planeten gingen dreimal vor
einander über, rückten dabei auch der Breite nach ganz nahe zu-
sammen, und zeigten sich die Nacht hindurch Monate lang bei
einander. . Ihre erste Zusammenkunft in Östen — èv rÿ dvaTo^ —
erregte die Aufmerksamkeit einiger , Magier. Sie erwarteten den
Messias, der nach alten Weissagungen in Bethlehem geboren werden
sollte, und machten sich auf den Weg, um ihm ihre Huldigungen
darzubringen. Als sie in Jerusalem ankamen, zeigten sich die bei-
den Planeten aufs neue in Conjunction, und zwar in den Abend-
YTTERLIGARE RÖRANDE KRONOLOGIEN AF JESU LEFNAD. $7
stunden am südlichen Himmel, und sie folgten dieser Richtung,
diè sie zur Stelle brachte. Sehr natürlich ist wol die Vorausset-
zung, dass Christus gehören wurde, als die Planeten noch nahe
bei einander waren, am Schlüsse des Jahrs 7 v. u. Z. ; 1) ein Jahr
später, wie Kepler meint, hatté sich die Constellation schon sehr
geändert.- Mars, der sich in den ersten Monaten des Jahrs 6 1) in
der Nähe beider Planeten befand, stand damals als ein schwacher
Stern tief am Westhimmel; auch verloren sich Jupiter und Saturn
um diese Zeit in den Strahlen der Abendsonne, und als sie im
April an der andern Seite der Sonne wieder zum Vorschein kamen,
waren sie schon beträchtlich aus einander gerückt.» •

Af Magernes ord hos Mattheus 2, 2: »vi hafva sett hans stjerna
i östern» följer, att deras uppmärksamhet först väcktes af de bägge ,
planeternas första konjunktion, som inträdde 29' Maj är 7 f. C.
Då Magerne i Jerusalem inhemtade, att Bethlehem skulle vara den
förbidade Messias’ födelseort, hade stjernan (d. v. s? konjunktionen)
upphört att synas; men då de derifrån anträdde resan till Bethle-
hem, visade hon sig åter (Matth. 2,’ 7—10). 2) Resan till Bethle-
hem måste således hafva anträdts omkring 1 Oktober, då plane-
terna för andra gången kommö i sin största inbördes närhet. Vid
ankomsten till Bethlehem funno Magerne Jesusbarnet redan födt
(2, 11), hvadan Marias nedkomst bör hafva skett före 1 Oktober
och naturligtvis äfven efter kimjunktionen af 29 Maj, enär Magerne,
derest barnet varit äldre, ej skulle hafva erkänt det såsom Messias.
Om vi härmed kombinera den ur Lucas härledda bestämningen,
att Jesus föddes ungefär 15 månader efter Johannes Döparens af-
lelse, hvilken sistnämnda egde rum strax sedan Zacharias slutat
den sjudagiga tempeltjenst, hvarom talas Luc. 1, 8, så kunna vi
komma till ett ännu noggrannare resultat. Den 8:de prestklassen,
till hvilken Zacharias hörde, tillträdde tempeltj ensten 15 December
år 9, samt 1 Juni och 16 November år 8 f. C. Toge man det
första af dessa tre data till utgångspunkt för Zacharias’ ifrågava-
rande tempeltjenst, så skulle Johannes Döparens aflélse äga rum
ungefär 22 December år 9 och Jesu födelse vid pass 15 månader

1 ) Vi hafva här tillåtit oss att insätta de af författaren menade årtalen fore vår •
tidräkning, i stället för de förvillande årtalen ab urbe condita, hvilka i olika källor
hafva olika betydelse.

2) Detta afbrott i den af evangelisten omtalade etjernans synlighet är tillräckligt
för att vederlägga den af vår lärde Svenske bibelöfversättare H. M. Melin i en not
till Matth. 2, 12 antydda, mening, att den ovanliga stjernan skulle kunnat vara en
nytänd och åter slocknande fixstjerna, emedan en dylik fixstjerna visar sig alla nätter
från det hon första gången tändes, tills hon för sista gången slocknar.
58	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

sednare d. ä. 22 Mars år 7. Men enär detta datum icke faller
mellan de redan bestämda gränserna, 29 Maj och 1 Oktober år 7,
så kan det icke beteckna det tillträde af 8:de prestklassen, hvarvid
Zacharias erhöll försäkran om Elisabeths blifvande moderskap.
Af liknande orsak uteslutes äfven det sista af de tre förenämnda
data, nämligen 16 November år 8, emedan, om detta toges till
utgångspunkt, Jesu födelse skulle inträda först i Februari år
6, alltså för sent. Följ'aktligen återstår allenast det mellersta da-
tum, 1 Juni år 8. Från den då begynnande tempeltjenstgöringen
återvände Zacharias till sitt hem den 8 Juni, hvarefter Elisabeth
omedelbart blef häfvande. I hennes sjette månad begynner enligt
Lucas 1, 36 Marias hafvandeskap, d. v. s., om vi, såsom billigt,
antaga medlet af 6:te månaden, omkring 23 November år 8. Haf-
vandeskapets 40 veckor (= 280 dagar) sluta då 29 September år
7, hvilket datum riktigt faller emellan de förut vunna tidsgränserna
29 Maj och 1 Oktober. Såsom resultat af vår undersökning fram-
går således, att Jesus är född i September år 7 före vår tide-
räkning.

För hvar och en, som känner den torftiga beskaffenheten af
de källor, som i förevarande ämne stå oss till buds, bör det vara
klart, att man aldrig skall kunna erhålla några säkrare eller nog-
grannare bestämningar rörande tidpunkten vare sig för Jesu fö-
delse eller för hans offentliga framträdande än de af oss i denna
undersökning fastställda.

Karlstad och Eriksberg den 10 April 1870.

'	.	' N. W. Ljungberg.

Rättelse.

I Marshäftet af denna tidskrift sid. 257 not. har vid citatet ur
Josephus Bell. J. V, 3, 1 den Grekiska texten blifvit vid sättningen
öfverhoppad. Den lyder så:	wf d^vficav évövd&qa fytyag

Socv&ixov pqvog, èv y ôoxovGiv 3lovôaloi top
Ti^wTov. xatçov	I den bifogade Svenska
Öfversättningen bör ock uttrycket »stod för dörren» riktigare utbytas
mot ingick.
Genmäle till H. M. Melin
angående frågorna om Jesu dödsdag och. det Q erde evan-
>	geliets äkthet.

Sedan tmdertecknad i Marshäftet af denna tidskrift besvarat
ofvannämnda frågor sålunda, att Jesu korsfästelse ägde rum d.
30:de Mars år 31 och att Johannesevangeliet icke är författadt af
någon bland de tolf apostlarne, har Doktor Mélin i tredje häftet
" af Teologisk Tidskrift för innevarande år — efter några uttryck
af erkännande, för hvilka jag är och förblifver den högtärade re-
censenten uppriktigt tacksam — förklarat sig vilja gilla mitt svar
på den första frågan, men på samma gång högligen ogilla det
derméd sammanhängande svaret på den andra. Skada blott, att
så' väl hans gillande som hans ogillande hvilar på alltför svaga
. och ohållbara grunder.

Det af mig funna dödsdatum tillfredsställer recensenten först
och främst derigenom, att det är till fullo bestämdt och ett enda,
så att man slipper »kastas fram och tillbaka» mellan motsatta
möjligheter utan utsigt till afgörande, såsom i äldre undersökningar
af samma ämne vanligen varit fallet. Detta är nu i och för sig
en blott beqvämlighetsgrund af det slag, som man är van att finna
omfattas af den passiva trons och auktoritetens män, medan det i
tänkarens ögon är ett mycket tvetydigt loford, hvilket lika snart
kan häntyda på ett fel som på en förtjenst. Ty hvad är det väl
för konst att uppställa ett »bestämdt» datum? Dertill behöfves icke
. nödvändigt någonting annat än en oberättigad tilltagsenhet, och
bestämdheten förtjenar först då att rosas, när hon beror derpå,
att de historiskt gifna möjligheterna verkligen blifvit uttömda och
. inskränkta till denna enda. Förmodligen är det väl ock någonting
ditåt, som recensenten menat i fråga om mitt datum, eftersom han
här erkänner en »yttersta sorgfällighet» och »djupgående forskning»;
endast har han då icke haft lyckan att kunna klart framställa sin
mening eller utsäga det, hvarpå hela saken väsendtligen hängde.

Men recensenten har ännu två ytterligare grunder för sitt
bifall till mitt datum :— jag säger tvä grunder, ty såsom två fram-
ställas de, ehuru jag icke kan finna, att de utgöra mer än én
60	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

enda. Han yttrar sig nämligen så här: »Detta genom trägen och
djupgående forskning vunna datum har i och för sig något höge-
ligen tillvinnande redan deruti, att det befinner sig just i midten
af det quinquennium, 29—33, inom hvilket Jesu dödsår utan all
gensägelse faller, och det är härvid synnerligen anmärkningsvärdt,.
att detta samma datum är medeltalet emellan de å ömse sidor
med 2 år afvikande bestämningar, som anträffas hos kronologerna
i gammal och ny tid, i det att man finner dein hafva vacklat
emellan åren 29 och 33, hvilka årtal ällmänneligen medgifvas vara
de yttersta gränserna, utanför hvilka det sökta året omöjligt kan
ligga.» • I trots af recensentens »och det är härvid -------- — att
detta samma datum m. m.» hafva vi här blott en och samma grund,
och denna har tillika det felet att vara faktiskt oriktig. Det är
nämligen icke sannt, att de kronologiska bestämningarna stannat
inom quinquenniet 29—33; ty Keim i sin skrift Den historiske
Christus kommer till året 35’och Clemens Alexandrinus har —
såsom i vår nyss föregående uppsats blifvit erinradt — utpekat
året . 26 såsom Jesu dödsår; ‘och icke är någon af dessa bestäm-
ningar oriktig eller mindre antaglig af det skäl, att hon icke utgör
midten mellan två ytterligheter. Men hur kan man då med hr M.
i en fråga, som gör anspråk på att blifva med något allvar be-,
handlad, lägga vigt vid eller ens omnämna ett förhållande, som
icke ens har en. skugga af betydelse?

Det enda, som åt mitt datum kan förläna något värde, är
riktigheten af de undersökningar, hvarpå det hvilar; och den, som
i det offentliga vill uttala något omdöme deröfver, får då icke f
häller undandraga sig besväret att pröfva dessa undersökningar,
eller ock visa, att de för ändamålet äro onödiga. Det sednare
skall ingen eftertänksam granskare med fog kunna påstå. Ty då
det första omedelbart vissa, som vi om Jesu dödsår veta, är, att
det föll inom Pontii Pilati 10-åriga prokuratur öfver Judeen samt
att denna prokuratur sammanfaller med kejsar Tiberii sista 10
regeringsår, så var det för möjliga misstags undvikande oundgäng-
ligt att tillse, huruvida Tiberii regeringstid hittills blifvit riktigt
bestämd, hvilket åter icke kunde afgöras utan en mera omfattande
undersökning af den Romerska kejsarkronologien inom vissa astro-
nomiskt bestämbara gränser. För det andra veta vi, att Jesus
korsfästes på en Fredag och vid början af en påskhögtid, som
inträdde med Judiska kalenderns 14:de Nisan (= Xanthikos); och
man inser lätt, att en fullkomligt säker bestämning af den sökta
dagen här icke var möjlig utan en föregående undersökning af
den då gällande Judiska kalendern och påskordningen Detta ut-
. .	GENMÄLE TILL H. M. MELIN.	6L

gör nu också just de förberedande undersökningar, som i min af-
handling förekomma; och rörande sättet, hvarpå de blifvit genom-
förda, afvaktar jag utan fruktan kritikens dom, emedan jag för
det förstå vet, att det verkligen gifves en ofelbar metod för mänsk-
lig forskning och för det andra är medveten af att för egen dél
hafva användt just denna metod. Härpå, men också endast härpå,
hvilar, såsom sagdt, värdet och tillförlitligheten af mitt datum;
och detta var följaktligen också det enda, som af en insigtsfull
recensent hade bort framhållas.

Emellertid gifves det likväl en lucka i min bevisning så till
vida, som jag i ett afseende tillåtit mig stanna yid‘ en blott pro-
babilitet, men denna så stark, att jag ansåg den för tillfället göra
tillfyllest och vid sådant förhållande icke ville onödigtvis öka den
iitomdess nog långa afhandlingen. Denna lucka i den stränga be-
visföringen rörer tidpunkten för inskjutandet af Gamaliels utomor-
dentliga skottmånad, hvarom jag i min afhandling yttrat mig så-
lunda: »Nu är det uppenbart, att en sådan skrifvelse, som Gama-
liels [näml. den, hvarigenom han anbefaller tillsättandet af en
3Ö-dagig skottmånad], förutsätter ett redan förvärfvadt mycket högt
anseende och derföre väl icke kan förläggas tidigare än inom för-
fattarens sednaste 50 lefnadsår, d. v. s., enär Gamaliels död in-
faller 18 år efter Jerusalems förstöring (Winer Bibl. Realw. I,
sid. 389), icke före år 37 eft. CJir.». Probabiliteten af denna
gränsbestämning understödjer jag visserligen omedelbart deréfter
med en annan probabilitet; men, såsom sagdt, längre än till pro-
babilitet kommer det här icke. För egen del hade jag dock be-
tryggat mig mot faran af ett möjligt misstag genom användande
af en indirekt bevisning, hvilken jag nu icke längre kan underlåta
att anföra,’ sedan dess behöflighet blifvit mig klar genom följaude
anmärkning af hr M. : »I förbigående må ock anmärkas, att då
den nämnda skrifvelsen antages af förf, falla inom Gamaliels se-
naste 50 lefnadsår och förlägges tidigast till år 37, »»enär Gama-
liels död infaller 18 år efter Jerusalems förstöring»», så hemställa
vi, om det icke snarare bör heta »»18 år före Jerusalems förstö-
ring»»; ty om Gamaliel år 37 var 50 år gammal, så skulle han
år 88 1) hafva dött i en ålder af 101 9 år, hvilket visserligen ' är
Jångt ifrån att vara orimligt, men ändå synes stå i strid med
Talmudiska uppgifter, att den Gamaliel, som lefde efter Jerusalems

0 Att hr M. här har siffrorna 88 och 101 i stället för 87 och 100, såsom ve-
derbort, då han sjelf lofordar den rättelse af Romerska kejsarnes kronologi, enligt
hvilken Jerusalems fall hör till år 69 (icke 70), är besynnerligt nog och vittnar om
en.bra flyktig läsning; men det gör för tillfället ingenting till saken.
62	framtiden; tredje årgången, juli.

förstöring, var den berömde Rabban Gamaliels son eller till och
med sonson. Men detta är *i grunden likgiltigt m m.». Nej, min
ärade recensent! detta är långt ifrån att vara likgiltigt; ty får
Gamaliels framskjùtning af den Judiska kalendern förläggas många
år tidigare, t. ex. redan före år 26, så kommer sammanträffningen
af 14:de Nisan med Fredag och i följd deraf äfven Jesu död att
falla helt annorlunda, nämligen i ett af åren 26 eller 35, alltså i
sjelfva éxtremerna af Pilati prokuratur och ingalunda i den af hr
M. så högt älskade midten. För öfrigt lider hr M:s hela anmärk-
ning af en förundransvärd konfusion. Ty om Rabban Gamaliel
sjelf dog 18 år efter Jerusalems förstöring (en uppgift, som jag —
enligt hvad citatet utvisar — hämtat ur Winer, hvilken jag alltid
funnit vara en pålitlig källa), huru kan detta stå i »strid» méd
att hans son och sonson och äfven flera descendenter, i fall sådana
funnits, allesammans »lefvat efter Jerusalems förstöring»? Skulle
ßj motsatsen varit långt mera märkvärdig? Men till sin höjd stiger
konfusiohen, då' hr M. låter min uppgift, att året 37 ligger 50 år
före Gamaliels död, alldeles omvändt betyda, att samma år skulle
ligga 50 år efter hans födelse! Orsaken, hvarföre jag räknade bak-
länges ifrån dödsåret i st. f. tvärtom, var naturligtvis den, att jag
icke kände födelseåret och alltså ej kunde begagna detta: men
uppriktigt får jag bekänna, att jag icke tänkte mig Gamaliels hela
lefnadsålder så hög, som 100 år, utan endast anslog den till un-
gefär 80 à 90 år; och blott under denna förutsättning har mitt
antagande, att kalenderframskjutningen ej kunnat ske före år 37,
den starka sannolikhet, som jag åsyftat. Men nu sedan hr M.
tillfälligtvis kommit att nämna 100 år, finner jag, i likhet med
honom, att äfven denna ålder ingalunda är orimligt hög, häldst
som mannen enligt Winers uppgift just plägar i Talmudiska skrifter
omtalas under benämningen »Rabban: Gamaliel den gamle.» Jag
nödgas således nu rycka fram med den indirekta bevisning, somåda-
galägger, att kalenderskrifvelsen åtminstone icke kan falla före år 32.

Antagom, att oftanämnda skrifvelse redan föregått l:sta Nisan
i Pilati första prokuratorsår, så rycker Jesu dödsdag d. 14:de Nisan ,
hela vägen 30 dagar längre fram i Julianska kalendern och faller
således i

År :	’■	År

26 på 26 April, tredag. 31 på.29 April, Söndag.

27	»	15	April, Tisdag.	32	»	17	April,	Thorsdag.

28	»	4	Maj, Tisdag.	33	»	7	Maj, Thorsdag.

29	»	23	April, Lördag.	34	»	26	April,	Måndag.

30	»	10	Maj, Onsdag.	35	»	15	April,	Fredag.
GENMÄLE TILL H. M. MELIN.	63

Kan nu Jesus icke hafva dött, i, något af âren 26 eller 35 — de
mdcb kär möjliga — så är dermed bevisadt, att kalenderframskjut-
ningen blifvit satt för tidigt och i sjelfva verket omöjligen kunnat
äga rum före år 32.	. /	‘

Att Jesus icke dött så sent som år 35, kan lätt bevisas.
Sedan Josephus afslutat Pilati historia (Antt. Jud. XVIII, 4, 2),
går han tillbaka i berättelsen till början af Vitellii Syriska höf-
dingaskap och förtäljer först (ib. § 3), huru Vitellins vid ett besök
i Jerusalem under påskhögtiden afsatte öfverstepresten Kaiphas och
gaf honom Jonathan till efterträdare. Derpå erhåller Vitellius
(§ 4) bref från Tiberius angående vissa åtgärder, som borde vid-
tagas geht emot Partherkonungen Artabanus, och de krigshändelser
m. m., som nu skildras (§§ 4—5), fördela sig enligt Tacitus Ann.
VI, 38 på tvänne somrar och höra till åren 34 och 35. Ty den
första af dessa somrar faller under konsulerna C. Cestius och M.
Servilius (Tac. Ann. VI, 31), hvilka enligt riktig kronologi beteckna
året 34. Detta år är ock det första af Vitellii Syriska prefektur,'
(Tac. ibid. kap. 32; Suetonius Vitell. kap. 2); och då Josephus,
såsom vi nyss sett, förlägger Kaiphas’ afsättning till sjelfva början
af Vitellii prefektur och före åe Parthiska händelserna, så kan
ifrågavarande afsättningsåtgärd icke hafva timat hvarken förr eller
sednare än . vid påsken 34; efterträdaren Jonathan afsattes i sin
ordning vid påsken år 36 (Jos. Antt. XVIII, 5, 3). Då nu Jesus
enligt samtliga evangelierna dömdes under öfverstepresten Kaiphas’
embetstid, så har denna dom och Jesu korsfästelse nödvändigtvis
ägt rum före år 34.

Det återstår oss att. visa, att korsfästelsen icke häller kan
sättas så tidigt som i år 26. Att detta årtal är oförenligt med
Lucas, som sätter Jesu förstå uppträdande i Tiberii 15:de rege-
ringsår, är en omedelbart gifven och sj elf klar sak. Men årtalet.
26 har för tillfället ett särskildt intresse, sedan hr M. med tillhjelp
af en förfalskad läsart hos Josephus (Bell. Jud. I, 21, 1) sökt visa,
att Jesu död enligt den allmänt gängse uppfattningen af Johannes-
evangeliets kronologiska uppgifter borde falla just i detta år 26.
Hvad som härvid egentligen förundrar mig, är framförallt, att hr
M. icke haft fyndighet nog att genom den Gramalielska skottmånä-
dens förläggande till en tidigare period förläna ett visst sken åt
•den öfverlägsna auktoritet, som han så gema vill tilldela åt sin
älsklingsevangelist. Saken skulle nämligen dymedelst hafva vunnit
det utseende, som om Johannes ensam bland evangelisterna stode
i samklang med den historiskt gällande kalendern. Hela detta för
Johannes så fördelaktiga sken kan dock icke äga mer än ett ögon-
64	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

blicks bestånd, emedan det skingras och försvinner, så fort man
insett falskheten af den läsart, hvarpå hr M. stödjer sig. För att
vinna denna insigt, behöfver man blott se sig litet närmare om i
Josephi text. Redaïi Bell. Jud. I, 19, 3 förlägges kriget vid Actium'
till Herodes’ 7:de regeringsår, hvadan räkningens utgångspunkt
genast från början visar sig vara icke den nominela,. utan den
verkliga regeringens epok. I kap. 20 § 3 omnämnes kejsar Augusti
tåg genom Syrien mot Egypten samt Antonii och Cleopatras död,
händelser, hvilka, såsom bekant, ägde rum året efter slaget vid
Actium och följaktligen, hörde till Herodes’ 8:de regeringsår. Ändt-
ligen (§ 4) omtalas Augusti återkomst till Syrien i »10:de året»
•efter det förra besöket, en bestämning, hvarigenom vi således an-
lända till Herodes’ 18:de regeringsår, detsamma som i Antt. Jud.
XV, 11, 1 uttryckligen angifves såsom det, hvarunder Herodes först
fick åt sig anslaget arfvet efter Zenodorus och’ derefter begynte •
ombyggnaden af Jerusalems ’tempel. Alldeles densamma är hän-
delsernas följd äfven i Bell. Jud. I, 19—21, och när alltså i början
af sistnämnda kapitel (21, 1) det nya templets grundläggning för-
lägges till Herodes’ 15:de regeringsår, så kari detta omöjligen vara
annat än en falsk läsart. Saken är så mycket vissare, som 18:de
regeringsåret står fast ej blott genom Josephus sj elf utan ock ge-
nom oafhängig Romersk, källa, enär Dio Cassius (LIV, 9) under
M. Appuleji & P. Silii konsulat d. v. s. år 21 f. C. omtalar, huru
Augustus då vistades i Syrien och åt Herodes anslog Zenodori
tetrarki m. m. Rätta förhållandet är .ock så allmänt insedt och'
- erkändt, att jag icke trodde mig behöfva med ett enda ord vidröra
den felaktiga läsarten i Bell. Jud. I, 21, 1, i synnerhet som äfven
Melin ' sjelf i sin anmärkning till Johannesevangeliet 2, 20 visar
sig riktigt underrättad, i det han der vederbörligen sätter tempel- •
byggnadens., begynnelse i 18:de året af Herodes »verkliga» regering.
Den hand, som i Jos. Bell. Jud-J, 21, 1 msatte, årtalet »15:de» i
' ;st. f. »18:de», var utan tvifvel en christligt kyrklig, hvilken leddes
af afsigten att afvärja den lifsfarliga stöt, som Johannesevangefiets
författare riktat mot sig sjelf genom sin oförsigtighet att taga
miste om rätta kalendern. Ty genom att skjuta slutpunkten af de
hos Johannes omförmälda 46 tempelbyggnadsåren 3 år högre upp
1 tiden förflyttade förfalskaren äfven Jesu död ifrån år 29 till år
.26 och trodde sig derigenom hafva uppnått sitt syftemål att bringa
evangelisten i öfverensstämmelse med den historiska kalendern, enär
under de vilkor, som vi redan sett, 14:de Nisan i detta år verkligen
skulle sammanträffa med Fredag. Men nu, sedan förfalskriingen
blifvit oåterkalleligen uppdagad, måste Jesu död äfven enligt Jo-
GENMÀLE TILL H. M. MELIN,	65

haiinès ovilkorligt- falla efter år 27, hvarmed vi-liafva afslutat vårt
bevis, att Jesu död enligt ingen historisk kalla kan falla så tidigt
som år 26.

Då. följaktligen det försökta tidigare inskjutandet af Gamaliels
skottmånad medför den verkan, att 14:de Nisans sarnmanträffning
med Fredag icke äger rum i något årtal, som af historien kan er-
kännas såsom Jesu dödsår, så är klart, att det ifrågavarande in-
skjutandet inträdt först sednare, åtminstone icke före våren 32.
Emellertid, som det alltid är obehagligt, att i kaléndariska frågor
lemna någon punkt sväfvande och obestämd, så har jag numera
gjort ett direkt försök att bringa äfven frågan om Gamaliels skott-
månad till ett afgörande slut. Först och främst visar kalender-
skrifvelsens eget innehåll, att dess författare är president i syne-
driet, och denna värdighet innehade Gamaliel allenast under kej-
sarne Tiberius, Cajus (Caligula) och Claudius (se Winer p. anf. st).
Att kalenderåtgärden icke ägt rum under Tiberius, sluter jag af
Joseph! uppgift om Tiberii regeringstid: »22 år, 6 månader och 3
dagar» (Bell. Jud. II, 9, 5). Att vid Augusti frånfåUe, 19 Augusti
år 13, ännu ingen Judisk kalenderframskjutning agt rum, följer af
det nyss sagda. Hans död faller derför på Judarnes 20:de Gorpiäos
och Tiberii regering begynner med nästa dag, den 21:ste Gorpiäos.
Med 21:ste Gorpiäos år 35 slutar Tiberii 22:dra regeringsår. Gör-
piäos brukade benämnas den 6:te, Dystros den 12:te månaden; följ-
aktligen kan från 21:ste Gorpiäos till 2 l:ste Dystros lämpligen
räknas 6 månader, och när dertill ännu läggas de 3 öfverskjutandé
dagame, så anländer man till 24:de Dystros år 36, hvilket Judiska
datum riktigt motsvarar Tiberii Julianska dödsdag, 16 Mars, medan
det deremot under förutsättning, att Gamaliels kalenderframskjut-
ning redan under loppet af Tiberii regering ägt rum, skulle fälla
alldeles briktigt, nämligen på 15 April1). Kejsar Caji regerings-
tid angifver Josephus (Bell. Jud. II, 11, 1 och Antt. Jud. XIX,
2, 5) till 3 år och 8 månader, hvadan hans dödsdag i sammanhang
med den för Tiberius funna bör blifva 24:de Dios år 39, ett Ju-
diskt datum, som motsvarar 5 November eller, om Gamaliels skott-
. månad redan förut var inskjuten, 5 December. Då Caji rätta döds-
dag var 24 Januari år 40, så är den Judiska bestämningen i hvarje
fall oriktig, sättande kejsarens död 80 eller 50 dagar för tidigt.

’) Då Josephus i Antt. Jud. XVIII, 6, 10 i fetället angifver Tiberii regeringstid
till 22 år, 5 mån., 3 dagar, så måste detta bero på något slags korruption; förmodligen
har Josephus i st. f. nfvTS (5) skrifvit inxa (7), hvilken sistnämnda siffra är riktig,
emedan bland Tiberii sista månader äfveu förekom en skottmånad (Dioskoros), som i
Bell. Jud. II, 9, 5 lemnades oberäknad.

IV.	5
ßß	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

Redan den omstâîidighetenj att det mindre felet är mera sannolikt
än det större, låter förmoda, att Gamaliels skottmånad verkligen
under Caji regering fått plats, och denna förmodan understödjes
af- två ytterligare omständigheter. Hvarför har nämligen Caji döds-
dag ej lika riktigt som Tiberii hlifvit reducerad på Judiska kalen-
dern? Antagligen derför, att Gamaliels nyss förutgångna skott-
månad här förorsakade någon förvirring' och lemnade rum för en
ovisshet, huruvida den nya kalenderframskjutningen skulle blifva
konstant eller åter upphäfvas genom utelemnande kort derefter af
en ordinarie skottmånad. Under sådana omständigheter ansåg kal-
kulatorn rådligast att angifva sjelfva det Römer ska datum för Caji
död, 24 Januari, men förmodligen betecknad såsom 24:de dagen i
konungaårets första månad, en beteckning, som sedermera lätt ,
kunde öfvergå till 24:de Dios, enär Dios var det Seleucidiska
konuagaårets första månad. Ändtligen är det i sig sjelf det mest
sannolika, att Gamaliels kalenderframskjutning ägde rum i 19-års-
cykelns 7:de år, emedan påskmånaden der inträder tidigare i Juli-
anska kalendern än på något annat ställe inom cykeln; och vi
stanna således vid det resultat, att den oftanämnde utomordentliga
skottmånaden i sjelfva verket fått plats mellan Adar och Nisan
år 38.

På samma gång vi härmed afgörande vindicerat riktigheten af
vårt dödsdatum, 30 Mars år 31, hafva vi ock segrande tillbaka-
slagit hr M:s försök att rubba slutpunkten för de Johanneiska 46
tempelbyggnadsåren. Denna slutpunkt är och förblifver orubbligen
fästad omkring början af år 27, och då tempelbyggnadsarbetet
härmed ingalunda var afslutadt, utan, såsom äfven hr M. nödgas > -
medgifva, fortgick med åtskilliga af brott ända till år 63, så kan
Johannes med de angifna 46 åren omöjligt vilja angifva den tidi
som förflutit intill tempelbyggnadens fullbordan, utan allenast den
tid, som gått tillända, då Jesus uppträdde vid sin första påskfest
i Jerusalem, Det är märkvärdigt, att hr M. söker förneka detta,
då han öfverhufvud gifver Johannes de största loford just för den
kronologiska, karakteren af hans historieskrifning; ty denna karakter
förspilles ju ohjelpligen, i fall Johannes med den så bestämda
siffran »46 år» icke skulle haft för afsigt att bestämma tidpunkten
för Jesu uppträdande. Men då den nämnda siffran, så förstådd,
som hon onekligen bör förstås och äfven allmänt blifvit förstådd,
tillika, sammanstämmér med Lucas’ uppgift om Tiberii 15:de rege-
ringsår, så uteslutes hvarje tvifvel rörande rätta meningen af den
Johanneiska tidsbestämningen. Och så snart denna punkt står fast,
så faller Jesu död enligt Johannes ohjelpligen i år 29, d. y. s. i
GENMÄLE TILL H. M. MELIN.	67

ett år, hvars 14:de Nisan icke enligt den historiska kalendern faller
på Fredag, ntan blott enligt den år 131 uppställda och ohistoriskt
retrokomputerade 84-års-perioden; hvarmed åter följer, att evangeliet
. icke blifvit författadt förr än mer eller mindre långt efter år 131.
Häraf kan man se, med hvad rätt hr M. påstår, att hela frågan
om 84-års-perioden »icke har det ringaste att skaffa» med äktheten
af Johannesevangeliet!

Öfverhufvud gör sig hr M. mer än en gång skyldig till oriktig
uppfattning af mina ord, och detta till och med då, när han åter-
gifver dem inom citationstecken. Så låter han (sid. 198) mig säga,
att det troligen aldrig blifvit möjligt att »komma till» vissa »på
slutkonst och sannolikhet grundade bestämningar» rörande 84-års-
cykeln, derest den icke i sednare tider blifvit retrokomputatift an-
vänd. I sjelfva verket har jag dock sagt någonting helt annat,
nämligen att de på slutkonst och sannolikhet grundade bestäm-
ningarna, till hvilka jag kommit utan afseende på cykelns retro-
komputativa användning, icke skulle kunnat »ytterligare bevisas»
såsom historiskt »riktiga» utan med vilkor af den nämnda retro-
komputativa användningen. Men genom denna användning står nu
ock cykeln, sådan den af mig blifvit rekonstruerad och fixerad,
absolut fast, så att det icke är möjligt att flytta dess epok en
enda dag fram eller tillbaka från det af mig angifna datum, 11
September år 131.

På samma ställe påbördar mig hr M. lika oriktigt en mening,
hvilken jag för egen del ingalunda omfattat, utan fastmera uttryck-
ligen förklarat mig benägen att bestrida, nämligen den meningen,
att Avta Pilati skulle vara den ursprungliga litterära, källan för
den bekanta bestämningen af 25 Mars såsom Jesu dödsdag.

Hos en författare med så liten skärpa i uppfattningen af hvad
han företagit sig att recensera kan man naturligtvis icke vänta sig
någon makt att utreda djupare liggande tvistefrågor. Också visar
sig hr M. i detta afseende anmärkningsvärdt svag. Hans strid för
Johannesevangehets äkthet rör sig egentligen i en cirkel: evangeliet
är äkta, emedan det förutsattes vara äkta; och då särskilda argu-
menter anföras, bevisa dessa egentligen motsatsen af hvad hr M.
åsyftar. Ett hufvudskäl, hvarför Johannes skall vara Jesu omedel-
bare lärjunge och åsyna vittne till de händelser, han beskrifver,
finner hr M. i den öfverträffande »åskådligheten» och »hfligheten»
af hans framställning. Likasom ej hvar och en visste,, att t. ex.
den historiska romanen gemenligen har mer af åskådlighet och
liflighet än ett äkta historiskt dokument, som ofta kan vara betyd-
ligen torrt och knapphändigt. Jag vill hänvisa hr M. till ett nära
68	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

liggande exempel. Till Johannes 2, 19: »Jesus svarade och sade
till dem» fogar H. M. Melin följande not: »i det han gjorde en rö-
relse med handen mot sin egen kropp, som antog en hög och upp-
rätt ställning, under det hans öga, blixtrande af en gudomlig eld,
öfverflög förgårdame och stadnade på templet.» Hvem kan neka,
att denna skildring har åskådlighetens och liflighetens förtjenst?
Men hvilket medömkans löje skulle, ej drabba hvar och en, som
deraf ville draga den slutsats, att ifrågavarande skildring nödvän-
digt måste hafva flutit ur ett apostoliskt »ögonvittnes» penna! Ett
annat af hr M:s äkthetsskal är, att Johannes tillika med Paulus
bland alla Nya Testamentets skriftställare »stod högst i andlig be-
gåfning» och följaktligen kunde bättre än någon annan tillfreds-
ställa »de högre historiska anspråken.» Men inser då ej hr M., att-
. den högre andliga begåfningen, den sjelfständiga skaparkraften har
vida svårare än den »andligen fattige», att inskränka sig till en
historisk referents anspråkslösa roll? Hos hvilkendera har man väl
att vänta den trognare framställningen af filosofiens historia, hos
den rikt utrustade Hegel, som förklarar sig icke fråga efter hvad
de föregående tänkarne verkligen sagt, utan fastmera hvad de
— enligt Hegels åsigt om konseqvensens fordringar — borde, hafva
sagt; eller hos den anspåkslöse Ritter, som framför allt är ange-
lägen att riktigt återgifva de särskilda filosofernas, egna ord och
satser? Hela den brist på skriftställaretalang, som hr M. fram-
håller hos Mattheus-évangeliet, är ju tydligen ett argument till för-
mån för detta evangelii apostoliska ursprung, enär Jesu första lär-
jungar, enligt allt hvad våra källor gifva vid handen, verkligen
stodo på en så låg bildningsgrad, att man omöjligen af dem kan
vänta sig annat än högst medelmåttiga litterära frambringelser.
Men i trots af alla sina litterära brister står dock Mattheus-evan-
geliet på en alldeles omätlig höjd öfver både Johannes och Paulus,
emedan man der finner bevarade de odödliga orden af den store
Mästaren, de ojämförliga parablerna, dessa mönster af den djupaste
lärarevishet, och hela detta höga sedliga och religiösa tänkesätt,
hvarmed ingenting annat, som historien har att uppvisa, förmår
uthärda någon täflan. Detta förhållande hindrar naturligtvis ej,
att äfven Johannes Och Paulus utgöra vigtiga länkar i den Ny-
s testamentliga litteraturen; men dessas förtjenst ligger icke på den
historiska sidan, utan består fastmera deri, att deras skrifter utgöra
en den mänskliga andens sjelfmyndighetsförklaring gent emot tra-
ditionen och alltså uttrycka ett medvetande, som för all sann reli-
giös utveckling onekligen är i hög grad väsentligt och oumbärligt.
z GENMÄLE TILL H. M, MELIN.	.	69

Märkvärdig är hr M:s naivetet att tro sig kunna göra bruk
af en konklusion utan att behöfvä medtaga de premisser, ur hvilka
hon blifvit härledd. Så prisar hän det resultat, hvärtill jag kom-
mit, att synoptikerna och Johannes sammanstämmande förlägga
Jesu död till 14:de Nisans ljusdag, men märker ej, att detta resultat,
hvad synöptikema beträffar, uteslutande hvilar på fasthållandet af
den påskordning, som jag ur Josephus uppvisat, och som står i.
fullkomlig strid med den efter Jerusalems förstöring införda, hvilken
sistnämnda åter är den enda, om hvilken den så sent skrifvande
Johannes haft kännedom. Redan detta faktum är tillräckligt att
bryta stafven öfver det fjerde evangeliets äkthet. Alldeles obe-
griplig förekommer mig den slutkonst, hvarigenom hr M. trott sig
finna, att jäg antagit tvänne samtidigt gällande påskordningar af
lika legalitet, då jag tvärtom uttryckligen ock på det bestämdaste
framhållit, att de skilda påskordningarna endast successivt kunde
inträda, men ingalunda kunde gälla båda på samma gång. An-
tingen har således Mattheus rätt och Johannes orätt, eller ock
tvärtom; och hvilketdera alternativet som är det riktiga, har jag
redan så till öfverflöd bevisat, att hvarjé tillägg skulle innebära
ett nedsättande af den tänkande läsarens omdömesförmåga. -

Till slut ett ord angående hr M:s äflan ätt inrangera mig inom
en viss teologisk skola, för att dymedelst ktmna likasom göra mig
delaktig i alla denna skolas verkliga eller förmenta förirringar och
misstag, Rätta förhållandet' är, att jag icke tillhör någon annan
skola än mänsklighetens, d. v. s. jag lärer gérna från hvilket håll
som hälst, hvarest jag ser en sanning träda mig till mötes, och
det är mig dervid fullkomligen likgiltigt, hvilken namnsköld för-
fattaren bär, ock om hän tillhör det ena eller det andrä af den
kämpande vetenskapens läger. Men skall man benämnas efter den
Skola, af hvilken man faktiskt fått lära mest, så är det visserligen
uppenbart, att jag långt snarare bör räknas till den förkättrade
Tübingska än till den ortodoxa, hvilken sistnämnda ju i århundra-
den icke annat gjort än oupphörligen idislat sina utnötta och för-
nuftsvidriga dogmer, i hvilka numera icke ens ett sken af lif kan
inblåsas. Denna skola, hvars samtliga lyten för öfrigt äro natur-
liga följder af hennes egendomliga ståndpunkt, har egentligen blott
ett enda stort hufvudfel: det att vara till. Dock, äfvén detta fel
är, skola vi hoppas, icke obotligt.	• ’

Karlstad och Eriksberg den 9 Juni 1870.

N. W. Ljungberg.
70	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

Genmäle med anledning af tvänne nya angrepp i tidningen
Wäktaren.

Emedan det utrymme, som för tillfället blifvit mig af Fram-
tidens Redaktion beviljadt, ännu icke är till fullo upptaget, så må
jag tillägga ett par ord med afseende på tvänne motartiklar i
tidningen Wäktaren.

Den första, af d. 25:te Maj och undertecknad C. G., antager
tills vidare alla mina kronologiska bestämningar1), men förnekar
giltigheten af min deraf dragna slutsats angående det fjerde evan-
geliets oäkthet. Huru detta kan ske utan inkonseqvens,. är i san-
ning en lika olöslig »gåta», som den/ hvilken enligt recensentens
eget erkännande uppstår, så snart man med honom antager Jo-
hannesevangeliets äkthet. Det vore ett oförnuftigt ordslöseri att
vidare inlåta sig med en recensent, som genom det nämnda er-
kännandet sjelf, ehuru omedvetet, fäller domen öfver sitt eget an-
tagande. Ty hvar och en inser, att förutsättningar, som leda till
vetenskapliga gåtor, just derigenom bevisa sig vara falska.

Den andra artikeln,’ af d. 9:de Juni, är undertecknad med den
kända signaturen P. W., som här å nyo rycker fram med Agardhs
afhandling om Jesu sista påskamåltid och »anser ingen äga rätt att
med tystnadens förakt gå förbi en man af det anseende för snille
och lärdom, som /hela samtiden tillerkänt Agardh.» Det första,
.som härvid förundrar, är, att dessa ord riktas mot mig, likasom
skulle jag gjort mig skyldig till det fel, som här bestraffas. Att
Agardhs namn icke förekommer i min afhandling, är sannt; men
detta beror på någonting helt annat än förakt. Hvarföre skulle

1) Vid redogörelsen för dessa gör han sig dock skyldig till det grofva misstaget
att låta den påskordning, som enligt min afhandling (sid. 259) inträdde strax efter
Jerusalems förstöring och i sammanhang med månadernas bestämmande efter omedelbar
observation, skulle af mig vara daterade först ifrån år 131, då 84-årscykeln infördes.
Vid dylika misstag är det lätt att finna osannolikheter der, hvarest i saken sjelf inga
sådan^ föreligga. Hade synoptikernas berättelse just för sin stridighet mot den påsk-
ordning, som längre fram var den enda allmänt kända, begynnt uppväcka en oro, som
leddé till tvifvel på dess riktighet, så var det ju helt naturligt, att en pseudo-Johan-
nes, som saknade djupare historiska studier, sökte åt sitt evangelium förvärfva en
större trovärdighet genom att bringa sin framställning i öfverensstämmelse med den
sednare och enligt förmenande enda giltiga påskordningen.
GENMÄLE TILL WÄKTAREN.	.	71

jag i oträngdt mål namneligen polemisera med en man, hos hvilken
jag stod i oförgäten tacksamhetsskuld för vissa dråpliga skoltal, som
i den dåvarande gymnasistens själ qvarlemnade upplyftande intryck
för lifvet? I vetenskapen är det ju för öfrigt icke fråga om namn,
utan om sak; och i sak har jag så litet »förbigått» Agardh, att
det tvärtom just ar hans af handling, som jag tagit till utgångs-
punkt för min egen och som i den sistnämnda finner sin fullstän-
diga vederläggning1). Att P. W. icke genast märkte detta, var mig
oväntadt, dock ännu begripligt; men att han jämväl efter mitt
svaromål i Majhäftet icke ser det, är hardt nära oförklarligt. Att
försöka upplysa den, som tyckes likasom med. flit göra sig dof
och blind, är naturligtvis förspilld möda, och jag kan derföre hos
P, W. icke påräkna något bättre resultat af mina ord nu än till-
förene. Men i trots af denna hopplöshet vill jag dock påminna
åtminstone om en enda sak Agardh förutsätter, att Judarne på
Jesu tid åto sitt påskalam vid utgången af 14:de Nisan, och denna
förutsättning utgör det oumbärliga grundvilkoret för hela hans försök
att bringa den Johanneiska framställningen i harmoni med den
synoptiska. Men just detta grundvilkor blir honom genom min af-
handling undanryckt, enär jag ur Josephus bevisar, att Judarne
den tiden åto sitt påskalam icke vid utgången utan tvärt om vid
ingången af 14:de Nisan. Den Johanneiska relationen, som för-
lägger Judarnes påskmåltid till 14:de Nisans utgång, är således
ohjelpligen falsk och kan aldrig räddas, huru mycket än P. W.
må till dess försvar än upphöja vissa namn till skyarne, än släpa
andra i den lägsta smuts. '	/

Eriksberg den 11 Juni 1870.

N. W. Ljungberg.

’) Man måste i sanning länge hafva öfvat sig i konsten att låta förståndet blunda,
om man med P. W. efter att hafva genomläst sidd. 218—19 i min afhandling i

• Marshäftet af Framtiden ännu skall kunna finna någonting rimligt i den ohållbara
Agardhska hypotesen, att motsägelsen emellan synoptikerna och Johannes skulle bero
på en hos evangelisterna föreliggande åtskilnad emellan Judarnes och Galileernes ka-
lender- och festordning.
72	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

Anmälningar.

And. Fryxellî Berättelser nr Svenska historien. Trettionde-
nionde delen. Adolf Fredriks regering. Första häftet. (Stri-
den mellan höfvet ooh frihetspartiet 1751—1758). — Stock-
holm, L. J. Hierta 1869.

Hr professor Fryxells skriftställen är redan vid sä många till-
fällen och från så många sidor betraktadt och bedömdt, att just
intet nytt derom kan vara att säga; och icke just heller behöfva
sägas, så allmänt kända och lästa som förf:s Berättelser ^r Svenska
historien äro. I ett äro alla ense som härom yttrat sig, att här
kan tillämpas det gamla spr’àket: pectus est quod facit disertum;
af hjertat utgår vältaligheten. Mannen har i alla sina tider haft,
hjerta för fosterlandet, för ungdomen, för ungdomens bildning; och
detta är den rika, aldrig sinande källan för hans vältalighet, hans
enkla, klara framställningssätt, som öfverallt, der det är sin ur- -
sprungliga art likt, är lika fritt från granlåter, som från sökt djup-
sinnighet. Det är ock den ( alltid fika källan för hans popularitet
som skriftställare; det som gjort honom till den mest lästa af våra
historiska, om ej af alla våra författare.

Om tre ting äro för historieskrifvaren de väsentligaste : forsk-
ningens omfattning och grurldlighet, tankens djup och oväld, samt
-framställningssättet,- så är Onekligen det sista i ordningen Fryxella
starkaste sida, eller den för honom mest egendomliga; Man har
anmärkt, att det småningom blifvit mera manligt men mindre för
ungdomen anslående; att i framställningen af Carl XI:s regering
ämnets i sig sjelf mindre lifaktiga beskaffenhet, mängden af siffror
och dylika detaljer, gjort stilen mindre läitläst än annars ; men
detta har näppeligen kunnat undvikas. Man har äfven anmärkt, att
tvisten om aristokratfördömandet inbragte i förf:s framställningssätt
ett hittills främmande ämne, det polemiska; och détta går igen i
slutet af den näst sista äf hittills utkomna delar. Man har ock i
några de sista delarne af Fredrik I:s historia velat finna en visa
omständlighet i obetydliga ämnen, i följd af brist på vigtigare.
Gubben blir gammal, tänkte kanske mången, och för tidigt vore
väl icke det. Men att den fruktan kom för tidigt, har just sista
delen visat, der den fordna klara lågan oförändrad brinner och
lyser.

Den mest grundade anmärkning, som plägar göras mot förf:s
framställningssätt, är ämnets fördelning i skilda, ofta strängt skilda
delar. Vid behandling t. ex. af 1680 års händelser, behandlas för-
myndarnes ställande till ansvar, reduktionen,’ och enväldets grund-
läggande hvar för sig, utan tillräckligt afseende på det både ur-
ANMÄLNINGAR.' ' ;	73

sprungliga oeh alltjemt fortgående sammanhanget mellan dessa tre
man kunde säga revolutioner. Vid framställning af frihetstidens
riksdagar behandlas likaledes olika ämnen gemenligen alltför mycket
hvar för sig, ehuru de merendels äro ej blott mera eller mindre
samtidiga, utan ock ingripa i hvarandra; Den brist i ,sammanhang
som häraf uppstår, kan ej tillräckligt ersättas genom de på sådant
sätt oundvikliga, och äfven ganska vanliga omsägningar, hänvis-
ningar till föregående delar o, s. v. Man kunde vara hågad til-
lägga, att både sammanhanget och behandlingens jemnhet skulle
ha vunnit genom arbetets utkommande i större, längre tider om-
fattande delar^ men å andra sidan,hade visserligen dess tillgäng-
lighet för en större publik, oeh dess läsbarhet härpå kunnat förlora.

Hvad forskningens värde beträffar, är Fryxell med skäl högt
uppburen : en så vidtomfattande, in i sednaste ålderdomen fort-
farande forskning hafva väl våra häfder aldrig förr bevittnat. Och
med särdeles ihärdighet äro just de mindre tillgängliga enskilda
samlingar, familjearkiver, och utländska arkiver anlitade. Visser-
ligen har man velat finna hos förf., om ej just.en förkärlek för
dessa handlingar af enskildt eller utländskt ursprung, och någon
gång ett förbiseende eller mindre aktande af de inhemska och
officiella; så åtminstone att han lemnat hvad ur de förra hemtats
ett relativt större utiymme, och ofta framlagt så erhållna resultat,
flera olika jemte hvarandra,, utan att ur de officiella hemta ett af-
görande, som kunnat göra dem någorlunda öfverflödiga ; imellanåt
händer dervid, att i noter erkännes, att hvad texten innehåller,
kanske ej är tillförlitligt. Åtskilliga exempel på sådant förbiseende
af det officiella äro framhållna i första häftet af Svensk Literatw-
tidskrift för år 1869; och ref. vågar tro, att äfven den nu sed nast
utkomna 39:de delen af Fryxefis »berättelser» kunnat ur Sekreta
utskottets och ur ståndens protokoll, blifva ytterligare riktad med
åtskilliga detaljer af värde: t. ex. hvad den för sin tid så märk-
värdige juristen Renhorn beträffar, samt å andra sidan Schekta,
typen af en svensk »enragé». Men möjligen återkommer förf., enligt
planen för sin framställning, till desse män och deras politiska
betydelse i en annan del, under form af biografiska underrättelser.

Med hvad ofvan sades om privata samlingar förnekas på intet
sätt deras stora värde. , De innehålla, som bekant är, ej endast
enskild korrespondens och dylikt, utan rätt ofta offentliga hand-
lingar i afskrift, ej sällan äfven i original. Så känner man ur
Tessinska, Falkenbergska o. a. samlingar flera riksrådsprotokoll,
som i riksarkivet saknas, så ur Fersenska samlingen numera mycket
af högsta värde, som man trott vara förloradt. Och mycket åter-
står troligen att finna på denna väg. Så är t. ex. riddarhusproto- '
kollet för 1755, 56 årens, riksdag högst bristfälligt, finnes för några
månader blott i koncept, för andra alldeles icke; äfven Sekreta
utskottets protokoll är ej fullständigt; möjligen har det bristande
förirrat sig i enskild ego,, och det skulle vara en ej ringa tjenst •
åt vetenskapen, om någon derom kunde lemna upplysning.

I afseende på idéer och åsigter, synes oss Fryxell representera
en riktning, som i vårt land förut väl litet gjort sig gällande: det
74	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

klara, sunda förståndets, som, af storhetens glans ej förbländadt,
ser och framhåller både fel och förtjenster, och der olika partier
eller åsigter funnits, vill göra hvar och en tillbörlig rättvisa* samt
slutligen bedömer trädet efter frukterna. Om en Carl XII härpå
förlorar något af sitt poetiska hjelteskimmerj Hattpartiet af sin höga .
bildnings glans, så vinner nog sanningen derpå. Äfven om Gustaf
IH fällas på förhand omdömen, som dock kanske hade kunnat
sparas, tills den egna behandlingen hunnit deröfver sprida nytt
ljus, eller åtminstone hade de kunnat förläggas till annat tillfälle. —
Om aristokrat-försvaret är redan taladt. Hvar och en har gerna
sin vurm. Tycker man sig en gång l^afva gjort ett riktigt stor-
verk —: och såsom ett sådant anser man ofta sjelf hvad mången
annan ställer långt tillbaka -r- så kommer man gerna dertill åter,
när tillfälle erbjudes. Lyckligtvis har denna vurm ej synnerligen
inverkat på framställningens oväld i öfrigt.

Den nu sednast utkomna 39:de delen af »berättelserna» —
omfattande de sju första åren af Adolf Fredriks regering, med
1751, 52 och 1755, 56 årens riksdagar, den sednare en af de
märkvärdigaste i vår historia — synes oss vara en af de både
innehållsrikaste och bäst utarbetade delar af hela arbetet; Inne-
hållet var här till stor del gifvet, ej blott genom äldre behänd- 1
lingar, men framförallt genom andra delen af grefve F. A. von
Fersens under utgifning varande Historiska Skrifter. Men om der
memoirförfattarens mästarehand framstår, är här ej mindre mäster-
skap ådagalagt af historieskrifvaren, uti sättet att göra sig till
godo både dessa och mångfaldiga andra upplysningar, och i redigt
och klart sammanhang utveckla tidens intressanta händelser. Detta
hindrar dock ej, att man gerna skulle ha sett så vigtiga händelser
i vissa fall något utförligare framställda; ej heller att man med
längtan kan motse, huru C. G. Malmström skall komma att be-
handla denna samma tid. Den har nog många sidor att tåla belysas
från många håll, om den ock numera kan räknas för en af de bättre
kända delar af vår historia. — Att särskildt genomgå de olika mo-
menterna af denna del af Fryxells berättelser torde vara obehöfligt.

Det är en stor, kanske oersättlig skada, att grefve. v. Fersens
skrifter, som spridt så mycket ljus öfver 1756 års händelser, lemna
oss nästan utan nya upplysningar öfver de följande 16 åren. Det
vore ej otänkbart, att en partichef af så hög bildning och så
mycken erfarenhet kunnat framvisa äfven ur denna tid, då Sveriges
parlamentariska statsskick från 1719 gick sin upplösning.till mötes,
mycket som mildrat eller beriktigat efterverldens bittra, ofta kanske
skefva omdömen. Om denna tid hade ett stort syhdarégister, har
ock den närmaste eftertiden vetat att framhålla det, tills också
den i sin ordning beredde sig ett eftertal, ej af bästa slag.

Sverige har haft sina parlamentariska tider, sina föregångare
till det statsskick som år 1809 grundades. Och lika litet hos oss
som hos andra folk hafva funnits några språng från ett till ett
annat, utan mellanliggande öfvergång eller återgång; ehuruväl vi
hafva haft omkastningar från en ytterlighet till en annan, lyckligt-
vis oftast utan.blodiga hämdedåd.
ANMÄLNINGAR.	.	75

Red an undèr Vasahusets tider; äfven de äldre, finner mari spår
till parlamentariska strider, och deraf beroende styrelse ; détta ligger
redan i det faktum, att dessa konungar i svårare tider oftare än
annars anlitade ständerna; ätt hertig Carl med stöd af riksdagar
förde hela sin strid mot k. Sigismund. Det var ej alltid utan mot-
stånd, som Gustaf II Adolf dref sina Önskningar igenom vid riks*
dagen. Under Christinas minderårighet läto ständerna tydligen för-
stå, att de kände sin betydenhet, när regerande konung ej fanns;
oclr det behöfdes Oxenstjernas hela kraft och ihärdighet att styra
dem enligt regeringens önskan. Christinas egen regering företer
bland riksmöten ett (1650) lika så stormigt som något under frihets-
tiden. Under Carl XI:s omyndighet, när Oxenstjernas plats inne-
hades àf De la Gardie, när riksdagsprotokollerna blifva rikhalti-
gare, och enskildta personer mera framstå, har man ej blott regel-
bundet återkommande riksdagar, som upptaga flera månaders tid,
z vidlyftiga förhandlingar genom utskott, ett sekret utskott som bör-
jar spela riksdag, svåra strider mellan partier, mellan hög- och låg-
adel, frälse och ofrälse, ja ett slags förespel till Hattar och Mössor ;
man har äfven i Johan Gyllenstjerna en värdig föregångare till
frihetstidens partiledare, som börjar sin bana som framtalig oppö--
sitionsman, och slutar på rådsstolen. Man erinre sig Carl XI:s för-
myndares, det alltför talrika, aldrig eniga riksrådets ställning till
riksdagen, och ständernas anspråk i flera afseenden, deribland vid
tillsättande af regeringsmedlemmar, och tale sedan, om man kan,
om frihetstidens parlamentarism såsom en nyhet’.

Snarare låg det något nytt i hela det Pfalziska husets beteende.
Ehuru födda och uppfödda inom Sverige, röjde de tre Carlarne sitt
egentligen tyska ursprung. Den egendomliga rådsherremagt, som
under föregående tider uppstått, och i 1634 års regeringsform funnit
sitt starkaste uttryck, blef likasom denna aldrig af dessa konungar
erkänd och rätt nyttjad, slutligen bruten; ständernas betydelse gick
ansenligt tillbaka, tillintetgjord var den aldrig, icke ens under Carl
XII. Hvarken gick Carl XLs envälde igenom utan motstånd, ej
heller saknades opposition vid de möten/ som rådet under Carl XII:s
frånvaro såg sig föranlåtet att sammankalla.

Den magt ständerna togo sig åren 1719 och 20, innebar vis-
serligen mycket nytt, men hade, soin sagd t. är, en föresyn i 1600-
talets förmyndaretider, och en annan i Englands statsskick, söm ej
var obekant för statsmännen i Sverige. Riksrådet fick sitt namn
åter, men ej sin magt; om nämnde råd under tiden mellan riks-
dagarne betydde mera än konungen, var det vid riksdagen knappast
annat än ständernas rådgifvare, och kände sig alltjemt såsom deras
förtroendemän, ej konungens. Att det nya statsskicket stack så
bjert af mot det nästföregåeride, kom just deraf, att detta lärt na-
tionen känna enväldets^ frukter i all deras bitterhet, gjort en. stark
regeringsmagt fruktad, af de högre klasserna hatad. Att det ut-
vecklades i alltmera demokratisk riktning> hade sin förklaring dels
i sjelfva arten från början — äfven politiken har sina tyngd-
lagar —7, dels ock i de utländska regentèrs kårakter, som till namnet
styrde riket under ett halft århundrade.
76	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

England hade, näst efter Stuartska husets försök till despotism,
en kraftfull men klok regent i Wilhelm af Oranien, innan det föll
i händerna på en qvinna, och derefter på de tyska Georgerna,
hvaraf de två första voro temligen värdiga samtida med vår Fre-
drik. Hos oss var öfvergången till de utländske. regenterna så godt,
som oförmedlad. Den obetydlige Fredrik förstod lika litet att upp-
skatta svenska former, som att undertrycka dem. Adolf Fredrik,
sjelf ännu obetydligare, lät leda sig af sin snillrika, men både för
sig och andra farliga gemål, »une femme terrible», såsom man ej
utan skäl benämnde henne. Vilja utan förmåga, och kraft utan
vishet, äro båda egenskaper som väl kunna skapa ondt, men sällan
godt. Och man må ej förtänka Horn, Fersen o. a., om de trodde
sig bättre än sådana regenter kunna styra riket, fastän de ej kunde
undvara regénten såsom .namnkonung.

Det fria spelrum som den enskildta talangen erhöll, att kunna
ingripa i ärendena på grund af allmänhetens eller rådande partiers
förtroende, framkallade < en embetsmannaduglighet, hvars like knap-
past förekommit hos oss, och som var nödvändig för att fylla den
lucka bördsaristokratien lemnät öppen. Och just partistriden, som
höll krafterna ständigt vaksamma, tvang till förmågans uppdrifvande.
Ett fattades efter Horns afgång: en öfverlägsen talang, som i nå-
gon mån kunde beherrska det hela. Om Horn i viss grad följt
Axel Oxenstjernas spår, voro Gyllenborg, Tessin m. fl snarare att
jemföra med M. G. de la Gardie, och med samma resultat af slapp-
het' och upplösning.

Frihetstidens riksdagsstyrélse har ej burit några lysande frukter,
dock ej så alldeles föraktliga. Likasöm för det första statsformerna
ej voro alldeles nya, så ha de ej heller blifvit bortryckta af föl-
jande tider. Våra parlamentariska former från 1809 voro, och äro
delvis ännu, ursprungna ur dessa äldre; för att icke säga, att vi
nu äro på god väg att dertill återvända. Den beprisade revolu-
tionen af 1772 var på sin tid kanske nödvändig till att hejda de-
mokratiens framsteg; men i sig sjelf var den ett steg tillbaka i
utveckling, och blef det ännu mera i tillämpningen, då riksdagens
betydelse alltmera undertrycktes; tills den som all kraft af inre
spänstighet åter med våld ryckte sig upp, den gången lyckligtvis
utan att å sin sida förstöra regentmagten.

Frihetstidens yttre politik var ej lysande, den var tidtals eländig,
beroende af främmande magter; nien rikets stora landförlust under
denna tid, pom bragte det ifrån sin höjd som stormagt, var redan
förut gjord och afgjord. Hvad åter efter ett fjerdedels århundrade
. gick förloradt, var ej mycket. ; Det har varit konungar med oin-
skränkt magt, som beredt Sverige dess största olyckor (1709,1808).
Gustaf Hfys ryska krig var till grundtanken beslägtadt med frihets-
tidens, beräknadt på landvinning utan vapénskifte, men fördes, se-
dan det :en gång rätt börjat, helt annorlunda, emedan en konung,
. ehuru ej fältherre, stod i spetsen, derför.

Man har å en annan sida jemnfört krigsbefälets beteende 1788
med dess förhållande i 1740- och 1750-talens krig. Man kan med
skäl gå längre; det var med militärens hjelp som 1772 års stats-
ANMÄLNINGAR. .	’	■	TI

kupp utfördes, och det var militären som 1809 störtade konunga-
huset. Man kunde ock fråga : hvad hade den starka regentmagten
uträttat på årtionden från 17-72, om den ej återställt aktning för
lag och ordning?

Frihetstidens kanske styggaste sida är det intrång i den en-
skildes frihet, i säkerheten till, person, som partistriderna med-
förde, värre än under enväldets tid, som mera tog egendomen i
anspråk. Tryckfriheten stod sig föga bättre, men räknar imeller-
tid både i bokstafven och i utöfning sin egentliga början från denna
tid. Den af blod besudlade riksdagen af 1756 .utgaf. den första
riksdagstidning, till försvar för det rådande partiets åtgärder, men
undertryckte motpartiets yttranden. De yngre mössorna stiftade lag
för tryckfriheten, hvilken ock mot. slutet var i full utöfning. Det
var konungamagten förbehållet att äfven häruti gå tillbaka.

Att hafva på temligen kort tid återställt Sveriges välstånd
efter Carl XII:s krig, är en förtjenst, som ej gerna kan bestridas
de äldre Mössorna. Hattar och yngre Mössor voro mindre kloka
och mindre lyckliga, hvar på sitt sätt, genom misshushållning, och
genom öfverdrifven hushållning med statens medel ; ett var båda
gemensamt, att vilja å statens vägnar ingripa i den enskildes
verksamhet, att göra och omgöra lagar äfven för hvad som går
bäst sin egen väg framåt. Rikets ställning var till slut icke god,
dock val icke så dålig, som följande tid sökte utmåla den. En
styrelses felsteg framstå alltid mest, förtjensterna verka mera obe-
märkta, och både riksdagsvälde och envälde hafva af närmaste
efterträdare blifvit nedsatta under sitt värde. Att frihetstidens sträf-
vanden i ekonomiskt hänseende, ehuru ombytliga och våldsamma, ej
varit hufvudlösä, och ej utan frukt, vill synas af Arnbergs grundliga
arbete Anteckningar om frihetstidens politiska eÄo»om<UpsalaT868).
Det är icke första gången ett arbete, som gått på djupet, kommit
till andra resultat, än de som med all vältalighet stanna på ytan.

Finanserna särskildt sköttes tidtals oförsvarligt; och dock såg
sig Gustaf III efter 17 års regering tvungen att återlemna deras
hufvudsäkliga reglerande åt ständerna. En erinran må tilläggas,
att ingen revolution i Sverige varit utan sammanhang med dåliga s
finanser.

I vetenskaplig och annan bildning har Frihetstiden, det er-
kännes numera, dels verksamt fortgått på banor, som andra tider
beredt, dels öppnat nya, som följande tider fått göra sig till goda.

Vi hafva med allt detta ej velat prisa, ej ens försvara den
s. k. Frihetstiden, endast erinra, att den ej var ett afbrott, eller
en återgång, knappast en vilsegång i vårt samhällsskicks utveck*
ling, utan ett moment deri, lika mycket nödvändigt som något af de
öfriga, och rikare än något annat i formernas utveckling. Men dessa
former voro tyvärr alltför mycket demokratiska. Om Englands
konung hade veto i lagstiftning, men redan knappast kunde eller
behöfde nyttja det, så hade Sveriges konung lagligen intet veto.
Om Englands kabinettj ehuru af konungen utnämdt, redan var ut-
gånget af parlamentet, och deraf beroende, så ,var svenska riksrådet,
med bibehållen form af särskild korporation med stora minnen, så
78	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JÜLI.

godt som tillsatt, alltför ofta äfven afsatt af ständerna. Sveriges
riksdag var fortfarande fördelad på fyra kamrar, och möjligheten
dermed större af splittring och strid, af korruption och väld. En
konungamagt med återvunnen styrka har sednare nyttjat denna^
splittring sig till godo. Fyrdelningens upphäfvande har i det nu-
varande statsskickets öfriga grunddrag ej medfört någon väsentlig
förändring i bokstafven; i verkligketen synes visa sig, att de två
kamrarne utöfva större inflytande på konungens rådkammare, och
att vi närma oss åtminstone till den engelska seden i detta afseende.
Väl vore om en magtegande riksdag, om vi få sådana åter, kunde
vara utan partistrider, eller såvida dessa äro oundvikliga, kunde
respektera enskild frihet och rätt; väl om aldrig i kamrarne och
i konseljen saknas män af sjelfständig tanke, af kraft i viljan,
af förmåga till uppoffring för det allmänna.

T—M.

Svensk fotolitografl

Vita sive legenda. cum miraculis dne katherine sancte memorie.

Stockholm 1869.

Vita beat! Brynolphi condam episcopi Scarensis. Stockholm
1870.

Emanuel Svedenborgs outgifna skrifter. 10 folioband. Stock-
holm 1869, 70.

Bland de flere ytterst vigtiga och användbara uppfinningar
dem fotografien mer och mer framkallar, intager fotolitografien ett
ganska framstående rum. Som bekant består hon deri, att afbild-
ningar, frambragta på fotografisk väg på vanlig glasplåt, öfver-
flyttas och fästas på litografisk sten samt sedan kunna behandlas
i stentryckspress. Metoderna härför, hvilka omvexla, kunna vi
naturligtvis här ej upptaga till framställning; vi nämna blott att i
Stockholm finnes sedan omkring tio år en fotolitografisk inrättning,
som stiftats och allt sedan ledts af hr P. H. Mandel från Tyskland,
och att det är hans skicklighet och ständiga omtanke att förbättra
förfarandena som vi ha att tacka för de storartade och vackra
profven af svensk fotolitografi. Denna uppfinning egnar sig näm-
ligen företrädesvis för ett fullkomligt troget återgifvande af äldre
tlyck och handskrifter, äfvensom af gravyrer o. dyl. ; och de ar-
beten som utgått från vår fotolitografiska press ha uteslutande till-
hört detta slag. I synnerhet facsimilen af de gamla trycken och
handskrifterna utmärka sig genom sin styrka i färgen och stora
skärpa i återgifvandet, i hvilka afseenden de öfverträffa det allra
mesta af hvad utlandets fotolitografi åstadkommit. Det är således
med rättvis stolthet vi gå att omnämna de senaste och vackraste
profven af denna konst, hvilka äfvén i flere andra hänseenden äro
egnade att ådraga sig allmännare uppmärksamhet.
ANMÄLNING AK. \	79

Efter àtt redan 1863 ha föranstaltat fotolitografiska upplagor
af Rudbecks Atlantica, Tom. 4, Rudbecks Campi Ely sii, Tom. 1
samt den s. k. Gustaf l:s krönika af 1558, återupptog kongl. biblio-
tekarien G. E. Klemming detta utgifningssätt med Vita Catharinœ,
som utkom i fjörr Detta facsimile af den gamla paleotypen öfver-
träffar alla föregående arbeten i denna väg som utkommit j Sverige,
och blott få, om ens något, i Tyskland eller England utgifvet, torde
kunna mäta sig dermed i tryckets trohet och klarhet. Upplagan
inskränktes till 75 exemplar, alla subskriberade. Den framgång
detta företag rönte manade till fortsättning; .och så utkom i år
Vita Brynolphi i lika vacker skepnad och utstyrsel (85 ex.). Äfven
utomlands ha dessa tryck ådragit sig uppmärksamhet och vunnit
bifall hos bokvänner, icke minst genom de eleganta, i ren medel-
tidsstil utförda kalfskinsbanden, till hvilka stämplar enkom förfär-
digats i efterbildning från verkliga medeltidsband, och som kom-
ponerats af utgifvaren med ledning af dylika förebilder !). Då
dessa arbeten tillhört antalet af de otillgängliga trycken (af hvar-
dera äro blott 2 ex. kända) och sålunda kunnat anses nästan som
unika handskrifter, har utgifvandet af dem för kännare och bok-
vänner varit särdeles välkommet, i synnerhet som båda, utom sitt
kuriositetsvärde, ega det högre intfesset att lemna nya och vig-
tiga bidrag till kännedomen om vår medeltid, dess lif och åsigter.

Vita Catharina innefattar för det första helga Katarinas lef-
verne, sådant det nedskrefs af Vadstenabrodren Ulf (f 1433), vidare
en officiel berättelse angående hennes underverk före och efter sin'
död, afgifven af en år 1468 af biskop Henrik i Linköping nedsatt
nämnd, bestående af fyra ledamöter, samt slutligen ett likaledes
officielt intyg om kommissionens förrättning, utfärdadt af en Up-
landsprest, Johannes Pauli, kejserlig notarius publions. Hvad bo-
kens hufvuddel, lefvernesbeskrifningen, angår, . utgör hon, såsom
den nye utgifvaren i ett särskildt tryckt bihang yttrar, »den enda
källa vi ännu hafva för kännedomen om en af våra märkligaste
q vinliga personligheter, som icke torde öfverglänsas af någon annan
än modren, den heliga Brigitta sjelf», och är följaktligen ett sär-
deles värderikt bidrag till kunskapen om vår medeltid. Det är en
hög och ädel skepnad som träder oss till mötes i den helga Ka-
tarina, och det var således intet under att man från Sverige sökte
utverka hennes förklarande för helgon i Rom. Första steget härtill
var nedsättandet af den ofvannämnda kommissionen, h v ars berät-
telse om sina undersökningar utgör bokens senare del. Här finnas
mångfaldiga upplysningar för den som vill lära känna skaplynnet
och sederna i Sverige vid denna tid, oafsedt de flerfaldiga bevis
som de af många vittnen bestyrkta underverken lemna på den re-
ligiösa fantasiens kraft att åstadkomma underbara förändringar och
omkastningar i det fysiska lifvet. »Vi se således t. ex.», yttrar
utgifvaten, »att man brukade kasta lott om helgon, hvilkas bistånd
borde anropas i farans stund; att löften gjordes icke blott af den
sjuke eller nödstälde, utan äfven af anhörige och närvarande för

J) Bandet till Vita Brynolphi ar afbildadt i Ny illustrerad tidning, 1870, n. 20.
80	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

dennes räkning, då han sjelf var urståndsatt dertill; att sådana
löften bekräftades med sakramentet. Man lofvade att icke före
löftets fullgörande äta något som lidit döden ; att gå på bära knän
kring altaren; att besöka helgonets graf och medföra gåfvor dit.
Dessa bestodo merendels af vax, antingen i oarbetad massa eller
formadt till bilder, framställande den räddade sjuke, den botade
kroppsdelen, eller den förlorade men återfunna sakep, såsom en
man, qvinna, >nunna, gosse, ett hufvud, ögon, händer; t. o. m. en
underbart räddad häst blir sålunda representerad. Dyrbara gåfvor
förekomma ock, såsom barn af silfver, två qvinnobröst af samma
metall; en lefvande ko gafs till erkänsla för det märkvärdiga ut-
rotandet af en ofantlig mängd lefvande maskar, som år 1473 regnat
ned i Fårdala, Tidatorps socken (nu Tiarp) uti Vartofta härad: de
hade 16 fötter och växte hastigt till ett fingers längd. — Af folk-
lynnet finna vi prof, då en knekt helt enkelt skjuter sin pil i
halsen på en skräddare, som fredligt går till kyrkan att höra
messan.»	,

Den gamla upplagan af Vita Catharina har utom allt detta
den märkvärdigheten att vära Sveriges äldsta tryckta bok, åt-
minstone 6 år äldre än Dialogus vreaturarum moralizatus (1483)
hvilken hittills gått och gällt som sådan. Bokens sista rad lyder:
Impressum Holmis (tryckt i Stockholm), så ätt' hennes svenska
ursprung är otvifvelaktigt. Men nu antog man fordom att hon
utgått från Johan Smeds (Fabers) press på 1490-talet, ett anta-
gande som den nye utgifvaren visat vara alldeles ogrundadt. Ingen
af alla våra paleotyper förenar hos sig så många kännetecken på
hög ålder som denna. Och härtill kommer ett annat särdeles
vigtigt skäl, som utgifvaren noga utvecklat. Den kommission som
1473 slöt sitt värf, efterträddes af en annan, af ärkebiskopen, bi-
skopen i Linköping m. fl. sammansatt, hvilken 1477 afgaf ny ut-
förlig berättelse om Katarinas lif och underverk. Då nu utan tvifvel
ändamålet med utgifvandet af det ifrågavarande arbetet var att
verka för Katarinas kanonisation, hvilken visserligen ej genomdrefs,
hvarimot en bulla af 1482 tillät hennes tillbedjande i norden, hade
man väl hellre allmängjort den sednare förnäma an den förra obe-
tydliga kommissionens berättelse — i fall någon annan än just
denna funnits, när man beslöt sig för tryckningen. Således torde
man trygt kunna utsätta bokens utgifvande till åren 1475—77.
Stilarnes beskaffenhet gör troligt att det värit någon resande expedit
från Ghotan i Lübeck som tryckt arbetet.

Vita beati Brynolphi är i flere hänseenden ett motstycke till
föregående. Boken utgöres nämligen, liksom denna, af ett undersök-
ningsprotokoll, hållet i Skara och Vadstena 1417 inför biskoparne
Jakob i Oslo, Magnus i Åbo och Eskil i Vexiö, hvilka af kyrko-
mötet i Costnitz förordnats att undersöka huru sig förhölle med de
anspråk som gjorts på helighet (kanonisation) för tre svenska per-
soner, bland hvilka var Brynolf i Skara. Den egentliga gången af
deras undersökning. är särdeles intressant, men det skulle här bli
för vidlyftigt att följa henne. Hufvudpunkten utgöres af,dä tolf
vittnenas berättelser, hvilka alla enligt muntliga öfverlemningar
ANMÄLNINGAR.	x	81

intyga biskopens fromma lif och berömliga verk samt en’del un-
derverk som skett vid hans graf. . Ändamålet med utgifvandet af
detta protokoll med tillhörande handlingar var detsamma som fallet
var med Vita Catharinæ: att verka för Brynolfs heligförklarande
af påfven, hvilket också lyckadßs 1498. Man kan häraf sluta att
arbetet ptgifvits kort före denna tid; och det är också af den nye
utgifvaren ådagalagdt att boken tryckts i Lübeck hos Bartholomæus
Ghotan på 1490-talet. .

Ett ännu långt märkligare fotolitografiskt företag än de bådä
föregående är den upplaga af Emanuel Svedenborgs hittills outgifna
handskrifter, hvilken föranstaltats af prof.. R. L. Tafel på ny-
kyrkliga synodens i New-York uppdrag, och hvilket årbete i dessa
dagar tills vidare afslutats. Det är nämligen det allra största foto*
litogfafiska utgifvande som ännu förekommit i verlden och har ut-
förts på den korta tiden af omkring tio (10) månader, något för
våra förhållanden oerhördt. Man besinne nämligen att på denna
tid tryckts omkring 4000 foliosidor, och att tillika sjelfva rengö-
ringen af litografierna från fläckar och allehanda otydligheter, som
nödvändigt medfölja vid fotograferingen, också tar ej ringa arbete
i anspråk. Antalef af exemplar, de flesta redan påtingade i Eng-,
land och Amerika, belöper sig till 110, och kostnaden för det hela
uppges, till ungefår 25,000 rdr. De tio foliobanden, tryckta på
vårt förträffliga Tumbapappef, presentera sig särdeles ståtligt och
lemna i afseende på återgifvandets tydlighet och pålitlighet intet
öfrigt att önska. Ett särskildt märkligt förfarande, som för en del
af denna facsimilering vidtagits, är att afdela qvartsidör hvar som
helst för att af dem sammansätta foliosidor, något som för utrymmes
vinnande visat sig särdeles praktiskt.

Hvad som sålunda utgifvits i den fullkomligt trognaste kopia
af författarens egenhändiga handskrifter, hvilka mestadels tillhör
kongl. Vetenskapsakademien, bildar, som vi nyss nämnde, 10 band.
Det första innefattar en samling blandade fysiska och matematiska
afhandlingar, förvarade å Linköpings läroverksbibliotek (206 sid.) ;
det andra kallas: Mathematical et principia rerum naturalium (1^6
qvartsidör, tryckta på 444 foliosid.); det tredje; Itineraria et phi-
loscphica (omkr. 200 sid.); det fjerde: Fragmenta tractionum de
cerebro (458 sid.); det femte: Regnum, animalei tomus V: de cerebra
(627sid.); det sjette: Supplementum Regni animalié (350 sid,); det
sjunde: Opusculum de cultu et amore Rei, partes III. (116 sid.);
det åttonde: Miscellanea fheologica (omkr. 300 sid.),' samt det nionde
och tionde: Apocalypsis explicata (1826 qvartsidör på omkr. 1200
foliosid.). Det 3:e, 9:e och 10:e bandet äro ännu ej fullt afslutade
i tryckningen. För öfrigt omfattar ofvanstående ännu ej allt hvad
som af Svedenborg finnes outgifvet. Dit hör nämligen hans bibel
med anteckningar (1103 qvartsidör) samt 359 sidor bref och hand-
lingar. Afsigten är att fotolitografiera äfven dessa, hvarpå slutligen
ordningen kommer till de redan af andra utgifna handskrifterna,
för så vidt de dertill nödiga medlen kunna samlas. Den utomordent-
liga energi, hvarmed arbetet bedrifvits, tillhör den nitiske och för
sin sak varmt intresserade utgifvaren, prof. Tafel, som härigenom
r IV. '	6
82	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

inlagt stor förtjenst- äfven om Sveriges Vetenskapliga ära i utlandet.
Ty; som bekant, har det egentligen varit Tyskland, England och
Nordamerika förbehållit att studera och vörda denne vetenskaplige
och religiöse jätte som kallas Svedenborg. Det skulle imellertid
ej vara ur vägen att man äfven i hans fädernesland begynte något
närmare skärskåda denna underbara företeelse, i synnerhet från den
naturvetenskapliga och matematiska sidan, der utan tvifvel storartade
uppdaganden ännu stå att göra. *) Vi ha t. ex. hört försäkras att
bans nu utgifna afhandling de cerebro (om hjernan) skall innehålla
inblickar i de fysiologiska och patologiska lagarne, som vittna om
utomordentligt skarpsinne> och förtrolighet med naturens allra inner-
sta tankar. Hedrande för Sverige vore det i alla händelser att ej
längre låtsas förbise en personlighet, som gjort dess namn och dess
folk kändt längre kring i verlden än de flesta andra.

^-rn. ■ •

Minne af Erik Gustaf Geijer. Med porträtt och grafvård.
Örebro, Abr. Bohlin, 1869.	'

Hr S. A. Hollander, samlaren och utgifvaren af dessa minnen,
vittnande om samtidens omdöme om och uppskattning af en af
nyare tiders mångsidigast begåfvade och inflytelserikaste svenske
män, har förut på samma sätt utgifvit »minne» af J. O. Wallin,
Esaias Tegnér och Fr. Mich. Franzén. Fliten och noggrannheten
vid uppsökandet och sammanförandet af dessa vittnesbörd om na-
tionens hängifna tacksamhet bevisa tillräckligt hr S. A. H:s egen
kärlek och beundran för århundradets mest framstående vittre män,
i vårt land. Tillfogandet af deras porträtt och grafvård, af hvilka
vi företrädesvis fästat oss vid afbildningarne af Franzén och Geijer,
ökar ganska mycket intresset af dessä talande minnesvårdar. De
äldre, som sjelfve sett de berömde männen, kunna vid åskådningen
uppfriska ett kärt minne, de yngre, som endast känna dem genom
deras skrifter, blifva nu i tillfälle att göra sig någon föreställning
om det lefvande intrycket af personligheten, sådan den afspeglar
sig i det alltid karakteristiska anletets själsuttryck. I detta fäll
synes oss intet .så lyckadt som Geijers. Den själfulla glansen i
hans ögon, tolkande en lika snillrik som kärleksfull och derföre i
botten harmonisk och lycklig själ, har träffats på ett sätt, söm
v lemnar föga öfrigt att önska. Den som Unge och ofta sett honom
under hans kraftfullaste och lyckligaste dagar, skall intyga det.
Man kan säga, att dessa ögon då ofta bokstafligen strålade, kastande
omkring sig ett ljus, en eld, en värma, som aldrig förfelade sitt
intryck, sin eröfring. Drogs munnen härvid till ett leende, var det

*) Jmfr. den sakrika uppsatsen i Januari-häftet af Framtiden innev, årg. Emanuel
Svedenborg, hans personlighet 'och verksamhet, bedömda ur den Nya Kyrkans synpunkt, af
K L. Tafel.
ANMÄLNINGAR.	83

som hjertat hade förrådt hela sitt, innehåll af kärlek och godhet i
de något sammanpressade ögonen. Man tyckte sig se ned i djupet
af den bottenärligaste, renaste och godaste själ. Och sådan var
menniskan Geijer. Hans lefnads träd, som vidt spridde sina med
guldfrukt rikt besatta grenar, hade just häri sina finaste, närings-
sugande rötter. Från denna ovanskliga grund utgick hans bildnings-
. behof, hans- verksamhet, från den växte hans ära upp, för att ej
' blott kasta sin glans öfver hans land, utan äfven meddela sin väl-
signelse åt alla, som nu och i framtiden komma i beröring med
hans ande.

Snillet i och för sig är som en naturkraft. Det lyser, förvå-
nar, tjusar och beundras, men det vérkar ofta nog dämoniskt, det
rycker liksom genom en. förtollning åskådaren eller åhöraren med
sig, utan att man alltid vet hvarföre och hvarthän. Man följer
stundom med en känsla af rysning. Det ligger något ' tvetydigt
deri. Män må säga hvad man vill om hufvudet och dess egen-
skaper, — och dit hör snillet —, man eger ej deri en säker bor-
gen för det ädla i syftet och sättet för mensklig verksamhet. Vårt,
slägtes historia är rikt nog på, bevis för denna sanning. Huru
mången både tankens och handlingens man har ej tjusat, bländat
och — missledt sin samtid! Man hår häpnat för dét stora i den
kraft, hvarmed snillet lyst och verkat, och man har offrat deråt
som åt en hednisk gud. Förvillade begrepp om det sanna, rätta,
sköna och goda hafva blifvit dess frukter, och ostraffadt har snille-
kraften verkat förvillande, förstörande, ej upprättande, välsignande,
som är den förädlade menniskokraftens egentliga bestämmelse. Har
man ock bevittnat förvillelsen, förstörelsen, så har man ändå deri
velat se något gudomligt, någon dold gudomlig afsigt, som legat
för djupt, för att fattas af vanligt menniskoförstånd. Snillets man
har sålunda blifvit en »Försynens man», ehuru' denna Försyn i och
med detsamma egentligen förvandlats till ett blindt hedniskt öde.,
Och man har undergifvet böjt sig under dess despotiska magt.
Sådan har varit, sådan är frukten af »snilleförgudningen.» Vi hafva
i vårt eget land genomlefvat en sådan tid.

Men, om vi ej misstaga oss, är den nu, som allsvåldigt her-
skande förbi Den närvarande tiden vill ej af det förflutna mottaga
dess förutsättningar, dess traditioner, utan att pröfva deras halt.
Den uppträder derföre med anspråk att vara ett sanningsvittne,
den vill skåda allt i sanningens ljus, så långt menniskan kan fatta
det. Derföre granskas allt, såväl dess historiska grund som förnuf-
tiga innehåll. Mången storhet träder så ut ur sin dunstkrets och
krymper samman ju mera denna skingras och det fulla dagsljuset
faller på den blottade menniskan.	-

Nå väl! hvad. är det, som egentligen bestämmer hennes värde?
Det ädla i syftemålet, det rena i medlen, det aldrig förtröttade ar-
betet, m. e. o. den kärleksfulla anda, som uppenbarar sig i allt
hennes sträfvande. Hvar hafva vi att söka källan till denna per-
sonligheten förädlande kraft? Det, hvarest filosofen förlägger den
oklara, dunkla regionen af själslifvet — utan att han dock derföre
skulle underkänna dess höga betydelse för menniskolifvet såsom ett
84	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

harmoniskt helt — i hjertat och dess egenskaper. Hjertat utgör
kärnan i hvarje fullt lefvande och verkande personlighet. Det goda
eller onda, det starka eller svaga deri bestämmer mera än man ofta
är benägen medgifva menniskans både tanke och vilja och sättet
för bådas verksamhet. Verldens dom öfvér den bortgångne kommer
derföre att. förr eller , sednare uttalas efter beskaffenheten af hans
hjertelag, hurudana än hufvudets egenskapér eller snillekrafterna
må ha varit. Snillet ensamt gör ingen till »stor», men låt ett ädelt
hjerta blifva den uppenbara drifkraften i snillets lysande verksam-
het och den sanna menskliga storheten är färdig.

Är detta en sanning, så var ock Geijer en stor man. Han
var nämligep utrustad med både hjertats och hufvudets egenskaper
'i lika rikt som sällsynt mått. Det »minne», som gifvit oss anled-
ning till dessa våra ord, bevisar ock tillräckligt, att hans samtid
kände och erkände det. Man ser öfverallt icke blott beundran för
hans snille och dess rika frukter uttala sig, på samma gång man
söker att följa gången af dess utveckling och fatta det mål, hvar-
till det syftade; utan man märker ock den vördnad, den hängifna
kärlek, hvarmed man nalkas en af de ädlaste personligheter. Också
äf denna personlighetens halt förnimbar i allt, i hvarje riktning af
Geijers verksamhet. Man följer honom derföre med oinskränkt för-
troende, då han söker det sanna, det goda, det sköna, ty man vet,
att jippsåtet är rent, arbetet ärligt, målet högt. Framställningen
fängslar genom sin egendomlighet, sin friskhet, sin kraft, och den
ande, som deri söker sitt uttryck, förädlar genom sin egen ädelhet.
Det är de harmoniskt förenade krafternas, snillets och hjertats väl-
signelse. Så verkar alltid hvarje i sann mening stor författare.

Man kan sammanfatta Geijers hela lifsverksamhet i ett enda
ord: sanning.. Sjelf en af de sannfärdigaste menniskor sökte han
oafbrutet under hela sitt lif sanningen. Djupet af detta sökande
visar sig äfven deri, att filosofien ensam var, som han sjelf säger,
den vetenskap till hvars studerande han drefs af ett personligt
behof. För öfrigt rörde han sig, som vi veta, på många områden,
der sanningen uppenbarar Sig, ehuru i olika former. Sökandets
allvar, och djup satte personlighetens prägel på alla hans andes
skapelser. Derföre igenkänna vi honpm öfverallt. Finna vi hos
andra af hans stora samtida inom vår litteratur spåren af vissa
»skolor», hvarur de utgått och hvaraf de en tid bibehållit flera
eller färre drag, så se vi derimot ingenting déraf hos Geijer. Då
han vid 27 à 28 års ålder först egentligen uppträdde som författare,
är han med ens sig sjelf, utan förebild, eller rättare han uppgår
så, i föremålet, som han tecknar, att detta ger sig sjelft helt och
oblandadt. Der var hos denne man en sjelfverksamhet och sjelf-
ständighet, som få egt. Hvem har ock haft en större förmåga att
tränga in till kärnan af ett tidehvarf, en person, och låta dem i
några få drag framstå lifslefvande? Djupet i blicken, säkerheten i
uppfattningen, den motsvarande åskådligheten i framställningen äro
förvånande. Sanningen i sig sjelf och i sin historiska utveckling
på hvarje punkt af mensklig verksamhet synes varit för honom
hufvudsak. Deraf mångsidigheten och de åt alla håll kastade fram-
ANMÄLNINGAR.	85

tidsblickariie. Det var en man, som stöd på mensklighetens höjder
öch derföre kunde med säkerhet blicka vidt omkring sig i det
förflutna och närvarande samt fleraf draga slutsatser för framtiden.
Det sistnämnda anses tillhöra siaren, ehuru det profetiska i dennes
blick har en långt mera förnuftig grund, än mången synes vilja
tro. Man behöfver ingalunda taga sin tillflykt till en »öfvernaturlig
uppenbarelse», då saken låter sig förklaras af förnuftets naturliga
verksamhet och förmåga af slutsatser ur gifna, klart fattade förut-
sättningar.	'

För den, för hvilken sanningen är, hvad hon var för Geijer,
kan icke allt, hvad som rör religionen,r vara annat än af största
vigt och betydelse. Religionen är ock filosofiens utgångspunkt,
liksom ett lefvande religiöst behof ganska ofta drifver starkare och
djupare ändar till filosofien. På detta sätt.hafva flera af de filo-
sofiska systemen uppstått. De äro menniskoandens försök att, så
vidt möjligt, bringa till begreppets klarhet hvad han inom sig
hyser som dunkel känsla. Uppnår han icke i sinneverlden helt
det mål, han söker, så har han dock genom sitt sökande tidehvarf
efter tidehvarf uppdagat sanningat, som kommit och komma mensk-
ligheten till. godo. Det oändliga problemet har dock alltid något
olöst och helt visst olösbart qvar, som faller inom känslans, anin-
gens områden. Men när den redbare forskaren genomlupit alla
länkarne af sitt lifs tankekedja och står vid den sista, är utom
allt tvifvel vissheten om den eviga sanningens och vishetens till-
varo i och ledning af verlden större och fastare äp hon var vid
forskningens begynnelse. Hafva yi härmed, betecknat Géijers ut-
gångspunkt, fortgången af hans tankeverksamhet och slutpunkten
deri? Visst är, att känslan ej spelade en obetydlig roll deri, liksom
i Geijers hela väsende. Han kände verldens alla tankesystem,
hade isynnerhet under åratal arbetat sig in i de sista, hvaraf.han
en tid syntes benägen att slutå sig till det nyaste, Schellings, men
bröt sig ut derur, intog sin egen sjelfständiga ståndpunkt, en före-
ning af religion och filosofi, och gjorde, som han sjelf säger, upp
sin räkning med den sistnämnda. Det var ej att kasta den öfver
bord, men han hade kommit så långt han ansåg sig vara i stånd
att komma. ,

Lika litet som kristendomen i sitt egentliga väsende var honom
som tänkare obekant, lika litet var han som historieforskare okun-
nig om kyrkans uppkomst och utveckling med : dertill hörande
dogmer och öfriga menskliga tillsatser. Ju mera denna utveckling
företedde en motsägelse mot dess eget förmenta väsende, den kristna .
religionen, desto mera måste han förutse behofvet af en ny refor-
mation, som skulle göra kyrkan till ett uttryck af kristendomens
sanning. Sjelf var han en deltagare i detta tidehvarfvets vigtigaste
och djupaste arbete, och äfven deri, som i mycket annat, en fram-
tidsman. Den fria forskningen hade ingen varmare vän. Huru
kunde den, som »ej ville göra någon menniska husvill, utan tvärt-
om uppmana hvar och en att vara hemma hos sig»?), vara fiende

, Geijers egna ord i ett bref efter det s. k. »affallet».
86	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

till tankefriheten? Också veta vi, hvilken vigt personlighetsbe-
greppet fick för honom. Vi böra ej helier förgäta hans yttrande,
att hvar och en måste förr eller sednare '»blifva sin egen prest».

För honom var < Gud den eviga visheten, kärleken, barmher-
tigheten, samt, enligt kristendomens såväl anda som bokstaf, en
och odelbar. Huru skullé han väl då kunnat instämma i den falsk-
ligen sig så kallande »rättrogenhetens» lära om »trenne personer
inom samma gudomsväsende»? Huru skulle hän kunnat antaga, ätt
den ene och ende Guden har stående imot sig som sin eviga mot-
sats en annan, en ond gud, en i gränslös ondska evigt framhär-
dande »djefvul», Guds vedersakare och vårt slägtes fruktansvärde
plågoande? Häraf blefve ju en dualism, som nödvändigt måste
förutsätta ett högre öfver dem båda. Att lösa motsägelserna i
lifvets vigtigaste frågor är den förståndsbegåfvade menniskans pligt,-
ej att inveckla dem och gifva dem ett bräckligt stöd af blind auk-
toritetstro. Pröfva allt och behåll hvad sannt är, var synbarligen
Geijers grundsats. Den är ock likaväl kristendomens, som det fria^
blott sin egen lag lydande förnuftets.

Vi hafva sökt antyda det väsentliga hos Geijer. Att teckna
honom fullständigt i sammanhang méd sin tid, hvilket ännu till stor
del är ogjordt, skulle gifva en bok. Ingen svensk författare har så
lefvat för en framtid, som han, ingen växer så i djup, höjd och
omfång, ju mera man studerar honom. En tid skall säkerligen
komma, då en med naturgåfvof och erforderliga kunskaper lika
rikt begåfvad forskare skall gifva åt Geijer hans rätta plats i
menskliga odlingens historia. Inom det andliga arbetets verld har
vårt land aldrig egt en snillrikare, en större, en ädlare son.

R. H.

Spår af Napoleons-kult inom svenska statskyrkan.

Iiüthèr och Napoleon; Tvennehögmessopredikningar håHne
år 1869 af C. V. S. Karlshamn 1870.

Måhända skall det varda ansedt för en otillständig »lek med
heliga ting», när vi, här tillåta oss några anmärkningar om dét
senare af ofvan anförda predikoföredrag af hr C. V. S., under
hvilken signatur professorn i praktisk teologi vid det sydsvenska
universitetet säges blygsamt dölja sig; Men det är ej från teknisk-
homiletisk synpunkt vi önska skärskåda hr professorns predikan i
Karlshamns kyrka på 12 söndagen efter Trinitatis, Napoleonsdagen
d. 15 Augusti 1869; begripligtvis vore det en uppgift, vida högrej
äii ‘våra krafter nå. Ej heller ha vi något att invända mot det
»osedvanliga i försöket att i predikan indraga andra än rent biblisk-
historiska personligheter», hvilket förf, i sitt företal finner sig böra
urskulda genom åberopande af en. Svedbergs, en Spegels, en Jo-
hannis Matthiæ efterdöme: tvärtom, skulle vi för vår ringa del våga
ANMÄLNINGAR. '	. ■ y ;	' ' 87

tro, att dylika försök att sub æternitatis specie betrakta det dagliga
Jifvets, samhällets och historiens företeelser kunna vara långt mera
undervisande och uppbyggliga, än de inom svenska kyrkan allt an-
nat än »osedvanliga» capucinaderna. Hvad vi derimot ville under-
ställa den lärde professorns skarpsinniga omdöme, är endast några
kyrkohistoriska påminnelser. Det är nämligen ett nytt bidrag till
den hädiska Napoleonskulten och ett nytt vitnesbörd om valfränd?
skapen mellan politisk servilism och officiel teologi, vi ha framför
oss i detta föredrag, hvaruti hr C. V. 8. inför menigheten förkun-
nar den »store» kejsarens namn.

Hr C. V, 8. förtäljer:

»Revolutionens blodsmän hade förstört all kristlig ordning. De
hade aflyst sjelfva den kristna religionen och för en tid uppsatt
»förnuftets gudinna» till föremål för sin dyrkan. De hade således
förvandlat den sanne gudens dyrkan i den vanvettigaste hedendom.
Så snart Napoleon såg sig dertill hafva nog makt i . sina händer,
så återstälde han den kristna religionen i dess rättigheter och lät
öppna de misshandlade templen till den evige gudens tjenst. Med
afdrag af den motsatta afgudiska ytterligheten, som i den store
mannen såg mera än en menniska, visst hade de rätt, som i ho-
nom vördade en utomordentlig, af försynen utsedd räddare af tin-
gens genom ett hedniskt väsende störda ordning. Oin det hör till
antikrists väsende att införa förödelsens styggelse i guds tempel,
näppeligen bör den man så benämnas, som bortförde samma styg-
gelse från det heliga rummet». Yttermera tillägger förf, att, ijem-
förelse med de konungar »som. förföljt den evangeliska kristendomen,
»Napoleon gerna kan betraktas som ett helgon». Låtom oss dröja
här ett ögonblick.

Är man mindre angelägen om, att för sig sjelf och andra hi-
storiskt förklara, huru under Nationalkonventet en rå, materialistisk
Jargon kunde uppstå och vinna ett visst välde, än att föra till
torgs sin egen religiositet och sedliga harm öfver dessa förvillelser,
så står den tillfredsställelsen att få för mycket billigt pris. Har
man i den patetiska stilen sin rätta genre, så finner man lätt det
nödiga förrådet af dygdiga utrop i första, bästa historia »för frun-
timmer och ungdom.» Behagar man sig åter mera i den lättare
satiriska tonen, så lånar man den fyndige fabeldiktaren Grotlieb
Conrad Pfefiel’s epigram med anledning af dekretet af 18 floréal
år II:	.

Du, lieber Gott, darfst wieder seyn;

So will’s der Schach der Franken:

. .	Drum schick’ doch flux ein Engelein

Und lass dich hübsch bedanken.

Hr C. V. 8. väljer den förra metoden och bränmärker, från
höjden af sin predikstol, med namnet af »den vanvettigaste heden-
dom» ett tidehvarf, om hvilket han tydligen eger en alltför lätt?
fången kännedom ; fyra rader äro honom nog till denna yttersta
dom. Tilläfventyrs skulle det dock bättre anstå en professor och
väl äfven. vara värdt den studiets och eftertankens möda, det kunde
88	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JÜLL

kosta, att efterforska anledningarna, hvari de religionsfiendtliga
orimligheterna och utsväfningarna hade sin rot: deraf vore visst
behjertansvärda upplysningar, äfven för den praktiske teologen, att
hemta. Äfvenså borde man af. den, som för en högmessopredikan
kan dtaga parti af den kyrkohistoriska lärdomens skatter, för att
erbjuda församlingen en bild af ett betydelsefullt tidsskifte, må-
hända kunna vänta, att han förfore något mindre lättfärdigt i sin
umgängelse med den historiska sanningen. Hvad hr C. V. 8. an-
för såsom betecknande för hela revolutionstiden uta,n inskräpkning,
gäller blott om en kort tiderymd, den värsta terrorismen, och om
en fraktion af revolutionens män ; innan ännu konventet lemnade
skådeplatsen, var detta oväsen i stark återgång. Den nyss antyddå,
af Robespierre genomdrifna och rundt om i landet med glädje och
hänförelse helsade förklaringen, att franska folket erkänner ett
högsta väsende och själens odödlighet, var alldeles icke, såsom ofta
blifvit sagd t, ett fräckt tilltag af en politisk ' församling att konsti-
tuera sig till ett ekumeniskt concilium och dekretera deismen så-
som en ny dogm. Den innebar i stället en reaktion mot Hébert
och konsorter, ett tillbakavisånde af försöken att förleda konventet
till antagande af ett slags officiel ateism; den proklamerade ej en
trossats, utan ett faktum. I , kon ventets politiska testamente, den
nya författningen af år III, bekräftades kultusfriheten. och den blef
genom lagen af 4 vendémiaire år IV närmare bestämd på ett sätt,
att man i våra dagar hänvisat till denna lag såsom förebild, när
Frankrike en gång vill åter erkänna en på statens och kyrkans
skiljsmessa grundad, fullkomlig religionsfrihet. Bonaparte behöfde
ej efter den 18 brumaire »öppna de misshandlade templen», ty de
voro öppnade förut. Hr E. de Pressensé,. som väl ej kän beskyllas
för öfverdrifvet vänliga tänkesätt mot revolutionen, anför i L’église
et la révolution française, att från 1795 till 1799 den katolska
kulten återstäldes i tretiotvåtusen iörsamlingar.

Det är ingenting annat än en osanning, påståendet att » Napo-
leon återstälde den kristna religionen^» Jo, det är verkligen något
annat derjemte, nämligen en stor dumhçt: till- ett sådant värf hade
han aldrig »nog makt i sina, händer.» Äfven kulten återstäldesj
som sagdt är, utan hans försky lian g Derimot är det sant att han
till allmän harm och förvåning, äfven bland dem som eljest redan
lärt sig att ödmjukt lyda och icke räsonnera, slöt ett Konkordat
med påfven, hvarigenom han enligt sitt eget uttryck »reorganiserade
religionen», gjorde den ej blott till en statsangelägenhet, utan ock
till ett af sin despotisms många maktmedel, till ett gendarmerie
sacrée, såsom den beundransfulle Bignons oskuldsfulla bekännelse
lyder, eller till ett organ för den högre statspolisen, i hvars hand-
hafvande Napoleons regeringskonst väsentligen röjde sig. Det är
för detta, som hr C. V. S. tycker att Napoleon »gerna kan betraktas
som ett helgon.» Låt oss höra, hvad »helgonet» sjelft sagt i dessa
ämnen. Vi kunna lemna derhän m:me de Staël’s berättelse, att
Napoleon i ett samtal med Cabanis kallat konkordatet la vaccine
de la religion, tilläggande att om femtio år ingén religion mer skulle
finnas i Frankrike; men oomtvistligt är hans yttrande, i talet till
ÀNMÂLNINGÀR.	89

direktoriet efter återkomsten från första italienska fälttåget, att
franska folket, för att få en på, förnuftet grundad författning, haft
aderton seklers fördomar att bekämpa, men att de makter nu vore
öfvervunna, som efter hvarandra styrt Europa — religionen, feoda-
lismen, kungadömet. I sina ryktbara proklamationer till infödin-
garne under egyptiska fälttåget säger han sig vara en »sann musei-
man», berömmer sig af att ha »krossat påfven och Malteserriddarne»
samt »störtat,korset» ; att Pius VII tvekade att ratificera konkor-
datet, när man lade dessa i Moniteuren tryckta litlåtelser under
hans ögon, är väl ursäktligt. Napoleon har sjelf sagt, att det skulle
varit honom lättare att införa protestantismen, än att återställa den
katolska statskyrkan, och han förklarar hvarför han motsatte sig
påtryckningen i denna riktning. Med katolicismen, säger han, ,
skulle jag säkrare uppnå alla mina stora resultater: hvad utlandet
anginge, så skulle katolicismen »bevara påfven åt honoms, och med
sitt inflytande i Italien misströstade han ej att på ett eller annat
sätt göra sig till påfvens ledare, och från det ögonblicket — hvil-	.
ken moralisk häfstång att applicera på den öfriga vèrldèn! Hvad
statskyrkan skulle tjena honom till inom landet, uttalas träffande
af en bland hans tjenare, grefve Miot de Melito, i de orden ätt
Napoleon i ett statspresterskap ville ha des prof esseurs d’obéissance
passive à son profit.

»Prestbyket», såsom han i förtroliga ögonbljck benämnde de
officielt »vördnadsvärde», fick också ganska riktigt göra tjenst i . .
detta syfte. Ar 1806 utfärdade »helgonet» en katekes, att använ-
das i alla franska kyrkor; några utdrag ur denna vackra religions-
lära må anföras såsom rätt upplysande i fråga öm den kristna' re-
ligion, hr C. V. 8.' fått för sig att Napoleon återstält i Frankrike.
I förklaringen till fjerde budet heter det:	x '

Fråga: Hvilka äro kristnes pligter mot de furstar, som styra
dem, och hvilka äro särskildt våra pligter mot kejsar Napoleon?

Svar: De kristne äro mot sihå furstar, och vi särskildt mot
Napoleon, vår kejsare, förpligtade till kärlek, vördnad, lydnad, tro-
het, krigstjenst och de skatter, som påbjudits till hans rikes och
trons bevarande och försvar; vi äro honom ytterligare skyldige
brinnande böner för hans väl och för statens andliga och verlds-
liga lycka.

I svaret på en ny fråga säges: att hedra och tjena vår kejsare,
är således att hedra och tjena Gud sjelf. Ännu en fråga:

Hvad bör man tänka om dem, som skulle försumma sin pligt
mot vår kejsare?

Svar: Enligt den helige apostel en Paulus skulle de sätta sig
upp mot den af Gud inrättade ordning och göra si£ vårda evig
fördömelse.

Efter detta bör man ej förundra sig öfver det samtal mellan
Napoleon och Decrès, som hertigens af Ragusa (Marmont’s) memoi-
rer bevarat, i htilket Napoleon bittert beklagar att folken numera
vore så upplysta, att han ej, efter Alexanders exempel, kunde för-
klara sig för »den evige fadrens son», utan att riskera att bli ut-
skrattad af hvarenda mångelska. -
90	‘ FRAMTIDEN. . TREDJE ARGANGEN. JULI.

. Den helt enkla sanningen är, ej att Napoleon återstält den
kristna religionen, men att han åter upprättat den katolska stats-
kyrkan i Frankrike. Huruvida detta företogs i religionens intresse,
derom kan dömas af det ofvan sagda. Huruvida det, oberoende af
Napoleons afsigter, verkligen lände till religiositetens främjande,
derom kan det vara värdt att höra, hvad en af Napoleons samtida»
erkebiskop Lecoz-yttrar i det af honom författade bref, hvarigenom
de på »kleri civila konstitution» edsvurne, franske presternes andra
concilium (1801) inkallades. »Några bland eder», säger han, »äro
oroliga deröfver att kyrkorna förlorat alla sina egodelar., Vörden
äfyen härutinnan den guddomliga försynen. Sedan länge är det eder
bekant, huru de gudlöse vågade påstå, att Jesu Kristi religion vid-
makthölles endast genom de rikedomar, hvaraf dess tjenare vore i
besittning. Sedan länge har också kyrkan suckat vid att se per-
soner inträda i hennes helgedom, hvilka tycktes ditlockade blott
genom anblicken af dessa rikedomar. Herren har nu velat på sam-
ma gång bringa de otrognes hädelser på skam och stäfja sine tje-
nares förargelseväckande vinningslystnad. Den religion, han utan
hjelp al rikedomar grundade, vill han ock upprätthålla utan ett
honom ovärdigt bistånd. När Jesus Kristus kallade sina apostlar,
till hvad kallade han dem? Till njutandet af egodelar och utmär-
kelser? Nej, till arbete, mödaj lidande. Om då vi, Jesu Kristi
tjenare, finna oss försatt^ i ett tillstånd, liknande det apostoliska,
böra vi knota deröfver? Ack, låtom oss hellre fröjdas åt detta
kosteliga armod, och . låtom oss prisa Herren, som genom en under-
bar åtgärd af sin vishet åter uppväckt detta tingens forna tillstånd,
som de frommaste bland hans barn aldrig upphört att sakna.»

Der undslipper på annat ställe (s. 51) hr C. V. 8. en så egen-
domlig bekännelse om värdet af Napoleons religiösa verk,-att vi
måste antaga att förf, ej rätt förstår de ords valör, han sjelf be-
gagnar. Napoleon ville ej göra något för missionen; detta låter
förklara sig deraf, att »han hade för stor skarpblick, för att icke
inse, att en yttre mission, befrämjad af ett romerskt presterskap,
var föga egnad att befrämja hedningarnas sannskyldiga väl.» På
den ena sidan kan sålunda Napoleon »gerna» förliknas vid ett heb
gon, derför att han återstälde statskyrkan eller, enligt förf:s uttrycks-
sätt, »religionen»; på den andra sidan duger denna kyrka eller
»religion» platt icke till något gagn för hedningarne.

Att Napoleon vållat en omätlig blodsutgjutelse,, derpå »tänker»
visserligen författaren; men hr professorn skyndar att erinra om
profetens ord, att »Herren Zebaoth rustar; en här till strids», och
han utvecklar, huru Napoleon var »utvald» af Gud att föra hans
»vredeshär» och utföra hans »straffdomar». Blodsutgjutelsen vållades
»trots» Napoleons »mensklighet», och det onda som skedde »straff-
domsvis», det gjorde ej Napoleon utan »Herren». Efter dennà moral,
från predikstolen förkunnad af en professor i praktisk teologi, är
således Napoleon ansvarsfri, såsom varande Herren Zebaoths envoyé
extraordinaire et ministre plénipotentiaire. Fullmakten, hvars orda-
lydelse vi nyss citerat, återfinnes hos Jesaias: XIII, 4. Hr pro-
fessorn har naturligtvis granskat den, och den har befunnits en

/
ANMÄLNINGAR.	91

bonne et due forme. Dock, hvad skola vi tro? Napoléon sjelf har
ju åberopat en annan fullmakt, redigerad ej af Jesaias, profeten,
utan af profeten Muhammed: i en af de famösa egyptiska prokla-
mationerna befaller han ulemas att visa folket, huru i Alkoranj»på
mer än tjugu ställen», den mission är förkunnad, som gifvits honom
»pä högre befallning», och mot hvilken »menskliga ansträngningar
intet förmå»'. Ännu ett tvifvel återstår: vi önskade gerna en
autentisk lista, på hvilken det onda, som Herren genom Napoleon
straffdomsvis gjorde, vore särskildt uppfördt, och särskildt det som
den store kejsaren i förbigående utförde för sin privata räkning.
Det skall bli intressant att förnimma, i hvilkendera kolumnen mor-
den på Enghien, Palm, Hofer m. fl. och fysiljeringen af de 2,000
till 2,500 fångarne i Jafla komma att uppföras.

Om i denna den lutherske prestens moralfilosofi det vämjeligä
har öfverhanden, så är åter det löjliga eminent i den tirad, som
till de ' ärorika minnena af Napoleon hänför »den frukt af hans
uppträdande, som ofelbart skådas i den större sans, måtta och mild“
het, hvarmed konungarne känna sig förpligtade att regera öfver
sina folk, än fallet så ofta var före hans tid.» Om häri någon för-
bättring skett, då är det väsentligen én frukt af den stora hvälf-
ning, som Napoleon enligt sina egna ord sökte »förstöra», nämligen
franska revolutionen, och ej af hans mönster-despotism. Och för
öfrigt, har förf, aldrig hört talas om Ferdinand VII i Spanien, om
de i Neapel restaurerade bourbonerna, om det utrotningskrig, som
Alexander II fört i Polen och Lithauen, oçh söm knappt har nå-
gon motsvarighet i Peter I:es, mén väl i Ivan den förskräckliges
historia? jDock, att diskutera historiska fakta med hr C. V. S. är
ofruktbart. Han tror ju tillochmed, att Napoleon fört »G-tids vredes-
här.till seger ända in i det urgamla förlofvade landet, Israels land.»
Hittills har knappt någon annan än Napoleon sjelf fallit på den
idén att vilja hafva reträtten från Saint-Jean d’Acre betraktad som
en »seger»*

Ehuru visserligen hr C. V. S. råkat välja olyckliga exempel
på de välsignade frukterna af Napoléons .välde, så läte nog det på*
ståendet försvara sig, att äfven något godt kan spåras bland följ-
derna af hans verksamhet. Man kan nämna ett och annat, som
vår tid måste anse som nyttigt, men hvilket varit fjerran från
hans syfte och stridande mot hans vilja. Att förklara hur det
vändes till godo, som haft ondt upphof och ändamål, skulle rätt
väl ha anstått predikanten-författaren. Något hvar kan måhända
ha lagt märke till, att så stundom sker, men sådant tål att tänka
på, och den eftertanken synes oss ej främmande för en uppbyggelse-
stund. Visst finns det många fraser, hvilka föregifva sig lösa pro“
blemet: en Hegels efterföljare kan hänvisa till verldshistoriens dia-
lektik, den der rätt studerat sin Heine skall kanske söka nyckeln
i »die Welfironie», och mystikern suckar sakta om försynens outran“
.sakeliga vägar. Men dermed har man ännu icke förklarat »die
Kraft», såsom Mefistofeles säger, »die stets das Böse will und stets
das Gute schafft.»
92	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

»Napoleons tunga», yttrar vår förf, »var vältalig som hans blick,
hans ord kraftigt som hans svärd; och mångfaldiga af dem (^upp-
repas ännu, värdiga att evärdeligen benämnas vishetens vittnes-
börd.»1 Det glädjer oss att nu till slut få taga afsked af hr C, V. S.
med att gifva honom rätt åtminstone i en sak, om vi än kunde
vara böjda att något pruta på de ampla ordalagen : det gifves brd
af honom, väl värda att minnas. Med särskildt afseende på hela
beskaffenheten af denna högmessopredikan skola vi anföra och till
författarens begrundning vördsamt hemställa ett »minnesord» af Na-
poleon, antecknadt på S:t Helena. »Minnet om mig», sade han, »be-
står uteslutande af fakta, som blotta ord ej kunna förstöra». Såvidt
vi se, stå ock dessa fakta qvar, orubbade af den nesliga moral och
bibeltolkning, som hr_ C. V. S. förkunnar för sin hjord, och som
vi hoppas måtte höra till sällsyntheter i vårt land.

A. H.

Månadsöfversigt.

Man skall ej kunna med fog bestrida det: en andlig högsom-
mar har brutit in öfver norden, en pånyttfödelsens dag randas
äfven för vårt eget land. Odlingens häfder förtälja om åtskilliga
dylika »renaissance»-tidehvarf, ,sträckande sig än till en enskild
nation blott, än till flera samtidigt. De hafva förekommit, dessa
brytningsperioder, inom det estetiska området, då forskningen upp-
dagat halft förgätna gamla eller fantasien skapat nya skönhets-
idealer; inom det vetenskapliga, då stora upptäckter plötsligt vidgat
vetandets synkrets till ett förr ej anadt omfång och kullslagit myn-
dighetstrons stödjepelare; inom det politiska, då nationalitetskänslan
och frihetsbegäret kommit folken att resa sig mot öfvervåld utifrån
eller förtryck i det inre; inom det religiösa, då föråldrade tros-
former i tidens fullbordan blifvit utbytta mot ett renare och högre
åskådningssätt. Någon gång, såsom under reformationsepoken för-
spörjes en allmän jäsning, ett uppvaknande till kraftigare lif inom
nästan alla kulturens arbetsfält; det är vid sådana skiften en gam-
mal verldsåskådning sänkes i sin graf, under det att en ny födes
och slår rot i tidsmedvetandet.

I .våra dagar försiggå de ifrågavarande omhvälfningame utan
synnerligt buller och bång i det yttre. Ingen ny Luther har be-
höft ställa sig i spetsen för århundradets religiösa reformation, af
det enkla skäl, att tusen sinom tusen genomvärmas och eggas till
strid, hvar och en på sin post, af samma anda, som lifvade påfvisk-
hetens och den kyrkliga vantrons store vedersakare. Nutidens
protestantism slår ej upp sina teser på kyrkdörrarne, ty de spridas
dag för dag genom tidningspressen och bokmarknadens alster till
millioner läsare. »Hvarje ny upplaga af Schillers och Goethes
arbeten», yttrar en berömd författare, »är en spik mera i ortodoxiens
MANADSÖFVERSIGT.	-	,93

likkista.» Han kunde hafva tillagt: hvarje folkskola är — eller
skall snart blifva — ett bålverk för andens frihet och den tro,
som väl kan sämjas vid sidan af vetandet. Just deruti har vår
tid sin förnämsta styrka, att upplysningen, och med den det skärpta
gfanskningsbegäret, j)å otaliga vägar söker framtränga till en och
hvar; det. glada utropet af en bland den reformatoriska »huma-
nismens» ädlaste förkämpar på Luthers tid kan i våra dagar upp- ,
repas äfven af mannen ur de djupa lederna: »o mitt århundrade,
dina studier gå framåt, vetenskaper och konster blomstra upp; det
är en lust och fröjd att lefva!» (Ulrich von Hutten).

Hos oss i Sverige ha den senaste tidens djupare andliga lifs-
rörelser företrädesvis anknutit sig till de tvenne lystringsorden:
fosterländskhet och kristendom. Vi säga: i Sverige, eftersom vi
för tillfallet endast tala om hvad som spirar och knoppas inom våra
egna landamären, men i grund och botten äro förhållandena ena- .
handä uti hela den skandinaviska norden. Man vill bättre än
hittills lära känna sig sjelf, sin folkegendomlighet med derur föl-
jande historiska uppgifter; deraf det allmänna återvändandet, i
dikten som i forskningen, från de mer eller mindre planlösa ströf-
tågen å främmande mark tillbaka till ursprungen, det väsentliga
och första. Men för nationen som för den enskilde är sjelfkänne-
domen möjlig endast i den mån vi klart fatta oss som länkar i
ett andligt helt af högre art, som lefvandé organer i den oss öfver-
ordnade personlighet, som är menskligheten. Sann nationlighét och
sann mensklighet betinga hvarandra ömsesidigt; den sistnämnda
åter har sin måttstock i den ideala, gudabestämda menskligheten
och sökandet efter denna leder oss öfver till religionen. Foster-
landskärleken och den religiösa hänförelsen äro i andens djup sam-
manbundna med starka trådar; derföre väcka de ofta lifvets bästa
krafter till samtidig verksamhet och framkalla hos beslägtade na-
tioner en stämning lik den som fått sitt uttryck i den grundtvigska
högskolesången :

»Hvad Solskin er for det sorte Muld
Er sand Oplysning for Muldets Frænde,
Langt mere værdt end det rode Guld
Det er sig selv och sin Gud at kjende.,
Trods Mörkrets Harme,
I Dagens Arme
Er Lyset klart!»

Att verkligen fosterländskhet, svenskhet är den grundfordran
man numera med allt större enhällighet ställer på vår inhemska
odling, visas tillfyllest genom några korta antydningar. Tagom
blott en hastig öfversigt af hvad den sistförflutna månaden haft
att bjuda på till bildningens främjande! —• En nyligen stiftad forn-
minnesförening har i en af våra landsortsstäder sitt första allmänna
möte; man beslutar att sådana möten skola hållas årligen på olika
orter i landet, i afsigt att öfver hela Sverige lifva befolkningens
intresse för tillvaratagandet af de spridda qvarlefvorna af en forn-
94	’	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

åldrig kultur i minnesmärken, konstlemningar, sägner och sånger-
— En konstutställning i samband med det nämnda mötet och en
annan i hufvudstaden ha på nytt ådagalagt huru förherrskande den
nationella riktningen blifvit inom vår bildande konst, hvars måls-
män täfla med hvarandra i det fulländade återgifvandet af SVeriges
skogar och sjöar, dess höga fjell .och djupa dalar.

Kan konsten blifva en trogen afspegling af nationalandans egen-
domlighet, så är språket till sin natur detta i ännu högre grad.
Ur denna synpunkt omnämna vi såsom månadens vigtigaste före-
teelse inom vår litteratur den nya delen af Svenska språkets lagar.
Dess frejdade författares skarpa protest mot skandinaviska rättstaf-
ningsmötets åsigter må, tynga än så betydligt i vågskålen — tills
båda parterna talat ut torde dock* här som i hvarje annan fråga
gälla: »adhuc s,ub judice lis est.» — Folkskoleinspektörsmötet - i
Stockholm d. 16—17 Juni har riktat allmänhetens uppmärksamhet
på vår vigtigaste framtidsfråga: en sann t fosterländsk folkbildning ;
det snart instundande nordiska skolmötet i Göteborg skall gifva
oss anledning återkomma till denna angelägenhet. — Skandina-
vismens tjugufem-års-jubileum ’d. 21 Juni, firadt på uppfordran
från den åttiofemårige, men ännu 'ungdomsfriske tecknaren af
Svenska folkets sagohäfder, utgör den vackra slutpunkten i kedjan
af Juni månads fosterländska tilldragelser.

Godt och väl med fosterländskheten — skall möjligen någon
af våra läsare invända —; sträfvandena för dess återupplifvande
äro märkbara nogj men — förhåller det sig väl på samma sätt
med -afseende på religiositeten? Klagas det ej tidt och ofta öfver
den växande »kristendomsfientligheten» i vårt land? Huru då kunna
tala om en ny »renaissance» äfven i fråga om intresset för det
sannt kristliga?

Ja, käre läsare, sannt är att man klagar från vårt svenska
Zions murar, och ej blott det: man anklagar, bittert och hänsyns-
löst. Senast i början af förliden månad hade »bekännelsetroheten»
instämt »otron» till sitt räfsteting; der gjordes processen kort; ut-
slaget blef »skyldig», hvarefter följde de domfälldes afrättande in
effigie. En af våra inhemska stormågfer anställde härstädes —
för att förklara oss tydligare — d. 9—13 Juni en stor general-
mönstring med sina trupper. Förvaltningen granskades, stridskraf-
terna, både de uti menniskor och klingande mynt, räknades, de
högtbetrodde ombuden (i profant tal benämnde »kolportörer») fingo
afgifva sina embetsberättelser till »den kära styrelsen», diskussioner
och bethlehemitiska »bönestunder» höllos många och långa, och
slutet blef att det sällskap, som prunkar med namnet »Evangeliska
Fosterland s-Stiftelsen», nu som förut fann sitt verk ganska godt.

Skälen till belåtenheten finnas framlagda i stiftelsens nyligen
utgifna fjortonde årsberättelse. De tala för sig sjelfva. Ej nog
med att antalet af »Herrans trogna» är i stadig tillväxt bland
Gallas-folket eller »svans-negrerna» — vi minnas nu ej rätt hos
hvilkeiidera* nationen stiftelsen inrättat sitt experimentalfält — äfven
här hemma förrättas märkliga ting, nämligen ingenting mindre än
formliga djefvulsbesvärjelser, af de utskickade gudsmännen från
MÅNADSÖFVEESIGT.	95

»det kära huset på Johannisberg.» En af dem, omtalar styrelsen,
»har under tårar lemnat oss en berättelse, som påminner oss om
lärjungarnes ord : »Herre, djeflarne äro öss ock underdåniga i ditt
namn» *)• Imellertid är dock en viss af dessa »mörkrets andar»
särdeles obenägen ått vika, trots alla heliga signerier. »Otrons»
ande reser allt djerfvare sitt hufvud. Af hans grasserande i vår
tid lemnades en håruppresande skildring utaf den talare, som
åtagit sig att utreda ämnet »om den stora rörligheten på det and-
liga området i våra dagar samt hvad man har att hoppas och
frukta af framtiden.» Sadduceismen på Kristi tid — dundrade
predikanten — går igen i nutidens rationalism, som påstår att det
finnes ingen ande, ingen engel, ingen odödlighet. Härvid utpekades
särskildt tyska protestantföreningen och — så har åtminstone en
liten fågel sjungit i vårt öra — medelst ett par genomskinliga an-
spelningar — denna tidskrift. Upplysningsvis kunna vi nämna,
att talaren med den rytande stämman var Framtidens gamle gyn-
nare, teologie doktorn m. m. hr L. Landgren. Hvarmed han för
öfrigt uppbyggde de troende i Blasieholmskyrkan hafva vi oss ej
så noga bekant, men förmoda att grundtanken i hans föredrag kan
återgifvas med orden:

»Herr prosten talte: N. N. är en hedning», etc. etc.

Det skulle således,' om vi få tro hr L. och hans själafränder,
vara rätt illa bestäldt med intresset för det kristliga i Sverige, då.
förkunnandet af »sadduceiska» läror kan skaffa läsare åt en af de
mest spridda tidskrifterna. Dock — hvar sak här två sidor; låtom
oss derföre, »trÖds Mor krets Harme», se till huruvida ej äfven. den
der förhatade rationalismen, hvilken man- förevitar oss såsom ett
fel, kan betraktas från en något ljusare sida!

Våra statskyrklige motståndare stämpla oss «som »Kristus-
hatare», de der ej tro på anden, englarne (antagligen är det väl
närmast »de onda englarne» man här afser?), odödligheten. Sjelfve
hafva vi vid många tillfällen sökt klart och tydligt angifva såväl
hvad vi i de religiösa frågorna bejaka som hvad vi förneka, och
vi hafva under vår tvååriga verksamhet ganska ofta haft tillfreds-
ställelsen höra offentligen intygas, att man förstått och godkänner
det åskådningssätt af kyrkan och kristendomen, för hvilket vår
tidskrift vill vara ett organ. Man jemföre, i fråga om detta åskåd-
ningssätt, de oblida angreppen mot oss i Teologisk Tidskrift, och
Wäktaren med nedanstående uttalande från vårt broderland Dan-

’) Härpå följer i stiftelsens årsberättelse beskrifning öfver en af tvenne kolpor-
törer enligt könstens regler företagen utdrifning af en djefvul ur en man, »som var-
besatt med en ond ande.» Det må tyckas otroligt, men de af oss kursiverade orden
stå verkligen att läsa i nämnde berättelse, sid. 85. — Med anledning häraf läses, i
Göteborgs Handelstidning d. 21 Juni: »jEtt sällskap, som i vår tid fostrar andebesväf-
jare, kan väl svårligen undgå att betraktas såsom ett obskurantismens redskap och
alldeles icke såsom befrämjande Kristi rikes tillväxt. Det torde kanske , vara af nöden,
att. den opartiskf och frisinnade pressen med något större uppmärksamhet än hittills-
följer sällskapets förehafvanden.»	,
96	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JULI.

mark, der man med uppmärksamhet följer de senare årens ireligiösa
stridigheter i Sverige.

»Det svenska presteståndet», skrifver dr C. Rosenberg i upp-
satsen Ny-Bationalismen i Sverig, införd i Danslc Maanedsskrift
(årg. 1865, l:ste B. 5:te Hefte), »har i det hela intagit en allt
mer och mer fientlig, ställning mot den verldsliga upplysningen
och, strängt fasthållande det traditionella dogmatiska systemet, icke
velat gå in på någon undersökning om detsammas riktighet eller
oriktigdet. När man härtill lägger att presteståndet som politisk
korporation har uppträdt krasst konservativt mot så godt som alla
reformer i frisinnad och human riktning <— t. ex. mot religions-
friheten, mot äktenskap mellan judar och kristna, mot dödsstraffets
afskaffande, mot' representationsreformen —■ så kan man ej undra
på, att den mera upplysta delen af den svenska allmänheten har
vänd t sig bort från detta stånd med en ovilja, som fått ytterligare
näring deraf, att en del prester på senare tid synes hafva slutit
förbund mot tidens kultur med den förut illa ansedda, mörkt pie-
tistiska sekt-riktningen: läseriet.

»Jordmånen är således väl beredd i Sverige för en häftig
kamp mellan den bestående kyrkans lära som auktoritetstro och
en riktningÿ som häfdar menniskotankens frihet på det religiösa
området och begagnar den till att angripa ortodoxien. Denna,
riktning måste betecknas som rationalistisk, ty bakom dess ovilja
mot ortodoxien ligger öfvertygelsen om tanke- och naturlagarnes
orygglighet: en hufvudpunkt i all rationalism. Men den får ej
benämnas irreligiös, ty dess målsmän — detta gäller åtminstone
öm de svenske — äro uppenbarligen fromma, sanningsälskande
män, som,' lifligt påverkade af en entusiastisk öfvertygelse om Jesu
gudomliga kall och hans läras lycksaliggörande magt, endast söka
att rensa kristendomen från hvad som enligt deras åsigt är mensk-
lig tillsats och förfalskning».

Denna nya rationalism, tillägger förf., står vida högre än den
andefattiga rationalismen från förra århundradet, som i Danmark
bekämpades af Mynster och Grundtvig. Nyrationalisterna erkänna
alla själsförmögenheternas rätt att få sina behof fyllda; de söka
genom en förutsättningslös, strängt historisk granskning af de
bibliska skrifterna bringa till afgörande frågan om de kyrkliga
. dogmernas sanning. De åsyfta — desse män, som i Sverige göra
gemensam sak med Boström, Ignell, Victor Rydberg m. fl. — in-
galunda kyrkans upplösning, endast hennes renande, en stor, allmän
reformation och »mensklighetens återförande till ett nu nästan ut-
slocknadt, innerligt lif i Kristi anda, men grundad t på, enligt, deras
uppfattning, renare föreställningar om hans och oip Guds väsende,
än de, som fått deras systematiska uttryck i kyrkoläran.»

Om detta är de svenske »nyrationalisternas» program — hvem
har rätt: de eller deras motståndare?

C. v. B.

—'■--oojaio«------...
97

Politisk litteratur för dagen.

Våra dagars historia. Kortfattad skildring af verldstilldragelserna
från 1854 intill 1868. Af Georg Weber. Öfversättning från
originalets 13:de. upplaga af B. F. Olsson. Stockholm, A. Bon-
nier 1869.

Politische Geschichte der Gegenwart. Das Jahr 1867—69. Von
Wilhelm Müller. Berlin 1868—70.

La Prusse et TAutriehe depuis Sadowa. Par Émile de Laye-
léye. Paris 1870.

Ii’Allemagne politique depuis la paix de Prague. Par Victor
Cherbuliez. Paris 1870.

Likt ett plötsligt Jordskalf verkade underrättelsen om krigs-
utbrottet öfver hèla Europa; nationerna ha vaknat, såsom den
» fredligt slumrande spritter upp, när ett gevärsskott smäller invid
hans hufvudgärd. Olyckan och faran underskattas af ingen. Väl
ha de stridslystne kämparne, då detta skrifves, ännu ej skridit
från hotelser till blödig handling, men redan draga sig fredsmäk-
lame tillbaka med oförrättadt värf, och då dessa rader läggas in-
för allmänhetens ögon, har diplomatien mer än sannolikt öfyer-
lemnat ordet åt kanonerna. Och så har då inträffat, hvad ännu
för få dagar sedan knappast någon kunnat ana! Vårt århundrade,
framåtskridandets, förbrödringens, den sjelfuppoffrande mennisko-
kaflekens tidehvarf, skall nödgas bevittna ett det förnuftvidrigaste,
gräsligaste skådespel, hopspunnet af. den samvetslösa sjelfviskheten
och satt i scen af de lössläppta lidelsernas onda magter. Den
fejd på lif och död, till hvilken de tvenne fientliga stormagterna
nu uppbåda sina oerhörda härmassor, tecknar sig till att blifva en
verldshistorisk »folkslagtning» af än större utsträckning och hård-
nackenhet, än den fruktansvärda tre-dagars drabbning — »la plus
grande de tous les, siècles» benämnes den af bonapartismens histo-
rieskrifvare — som, vid Leipzig d. 16—18 Okt. 1813, bräckte den
förste Napoléons styrka och möjliggjorde Tysklands befrielse.
Freden, eller4 rättare sagdt, det sedan flera årtionden fortfarande
vapenstilleståndet mellan Frankrike och Preussen, har låtit kraf-
IV. ;	7
98	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

terna växa å ömse sidor, under det att, efter hvad nu visar sig,
nationalhatet ingalunda förmildrats.

Vi svenskar, åskådare på afstånd af politiska tilldragelser, som
icke omedelbart beröra våra närmaste intressen, kunna ej ur någon
synpunkt finna det önskvärdt, att äfven Sverige nu rycktes med i
krigets vilda lekar. Ått ej draga svärdet, förr än det gäller eget
sjelfförsvar eller fullgörandet af ingångna förbindelser mot andra,
är en det moderna rättsmedvetandets allmängiltiga fordran, hvars
hörsammande blir för staten af obetydlig yttre magtställning ej
endast en pligtuppfyllelse, utan äfven en klokhetsåtgärd. Men vore
det ock ett straffvärdt lättsinne, att i dessa tider vilja öfvergifva
vår afvaktande ställning, så följer deraf dock visserligen icke, att
vi böra eller ens kunna med likgiltighet betrakta händelsernas ut-
veckling, såsom på intet sätt oss vidkommande. Menskligheten är
ett lefvande helt, en andlig kropp, hvars lemmar äro nationerna:
det hugg som träffar - den ena kroppsdelen, sänder en våldsam
smärtryckning genom hela organismen. Och än mera: då stridens
uppblossande föregåtts af en långvarig, svekfull kränkning af rät-
tens och hederns grundsatser, kan det ej vara betydelselöst, åt
hvilkendera af de stridande vi egna våra välönskningar. Öfver
folken, såväl som öfver den enskilde, skall domen en gång fållas
ej blott på grund af det i handling fullbordade, utan lika mycket
med afseende på de begär, syften och af viljan beroende åsigter,
hvilka äro den goda eller onda gerningens jordmån.

Också äro de känslor, med hvilka man i vårt land förbidar
hvad som komma skall, förvisso helt andra än likgiltighetens. Icke
heller partitagåndet till förmån för de anfallne eller deras mot-
ståndare har låtit vänta på sig. Redan på den stora konfliktens
första stadium, innan ännu de preussiska bataljonerna vexlat skott
med turcos och zuaver, ha flera af svenska pressens organer
låtit sina batterier spela mindre mot de utländske fredsstörarne
än — mot hvarandra. Frankrike eller Preussen — det är frå-
gan. Böra vi i den stundande striden med våra sympatier följa
de galliska eller de germaniska legionerna, segrarne från Solferino
eller dem från Sadowa? Det är härom meningame skilja sig åt hos
oss bland det offentliga ordets målsmän. .

Så mycket är obestridligt och vigtigt att fasthålla: Frankrike
har brutit freden utan giltig anledning för tillfället; det har fått
krig, emedan det med berådt mod och nästan till hvad pris som
helst sökte framtvinga kriget. Åtrån att skaffa upprättelse åt hvad
kabinettsretoriken benämner »Frankrikes kränkta ära», kan, då
saken betraktas ut en högre rättvisas synpunkt, omöjligen ur-
: POLITISK LITTERATUR FÖR LAGEN. ,	99

skulda den franske statschefens tilltag att, innan absolut nödtvång
var för handen, öfver millioner oskyldiga och för dynastipolitikens
förvecklingar främmande, individer utbreda krigets namnlösa elände.
Efterverldens dom öfver den krönte våldsverkaren har blifvit på
förhand afkunnad genom Englands fria press, då den enhälligt
förklarar, att »på den franske kejsaren och hans ministrar hvilar
blodskulden af det förrycktaste och grundlösaste krig, .historien
känner.»

Detta allt oaktadt torde det kunna inträffa, att hvad sopa på-
begynts i ett olofligt uppsåt skall, derest det vinner framgång, till
sist komma ett godt åstad. Väl kan ändamålet ej någonsin helga
medlet, men å andra sidan äro de fall ej sällsynta i verldshistorien,
då ett i och för sig förkastligt medel måste, under ledning af
dolda, rättskipande magter, tjena helt andra och högre ändamål,
än de af gerningsmannen ufsprungligen åsyftade. Erkännande be-
fogenheten af den engelska pressens anklagelse mot Napoleon, att
kriget — från hans sida rätt och slätt ett schackdrag af en egoi-
stiskt beräknande personlighetspolitik — är »ett brott, och ingen-
ting annat», kunna vi dock ansluta oss till den af en bland våra
hufvudstadstidningar uttalade åsigten, att »Frankrikes seger är lik-
betydande med rättvisans seger.» Motsägelsen är härvid endast
skenbar; den försvinner, så snart vi taga i öfvervägandé hurudan
den politiska verldsåskådning egentligen är beskaffad, som för-
fäktas af detta Preussen, åt hvilket franska nationen omsider kastat
.utmaningshandsken.	.

Vi läsa i en ,af våra förnämsta’dagliga tidningar utom huf-
vudstaden följande: »Det är — må vi väl märka detta — det är
icke längre ett krig mellan Preussen och Frankrike; det är ett
krig mellan Tyskland och Napoleonismen, mellan å ena sidan det
framåtsträfvande, frihetsälskande, med vetenskapens segrar krönta,
med samvetsfriheten och kulturen solidariska Tyskland, samt å
andra sidan det sabelvälde, som. började med ’att massakrera
franska medborgare och under sin nittonåriga tillvaro ständigt
hotat Europas lugn», etc. — Vore detta sätt att uppställa strids-
frågan det riktiga, då — vi medgifva det gema — kunde ingen
tvekan råda angående hvartåt vi borde vända oss med våra sym-
patier. Men det uttalande, vi citerat, förråder, enligt vårt förme-
nande, en handgriplig missuppfattning af sakförhållandena. Hvar-
ken plägar det i allmänhet förhålla sig så, vid tvisterna mellan
jordens mägtige, att hela orätten tynger på den ene målsegaren,
under det att hans vedersakare ledes uteslutande af hänförelsen
för det rätta och sanna, icke heller förstå vi, huru någon opartiskt
100	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

dömande kan, på samma gång han med rätta bryter stafven öfver
det napoleonska sabelväldet, i det bismarckska »blod- och jérn-
systemet» se ett värn för friheten oçh kulturen. Vi bestrida, att
nämnda regeringssystem, hvårs senaste vinglerier gifvit Frankrike
en kärkommen anledning till fredsbrottet, kan sägas hafva inskrif-
vit på sin fana mensklighetens och särskildt den germaniska folk-
stammens heligaste intressen. Och vi påstå, att Frankrikes kri-
giska uppträdande mot det officiella preusseriet, mot »bismarckia-
nismen», skall, om det länder till denna senares grundliga näpst,
ha gjort en väsentlig tjenst åt tidens högsta idéer, åt nationalitets-
sträfvandet, åt folkfriheten, ja, åt den sanna protestantismen. Så^
hänsynslöst förtryckande och fräckt löftesbrytande har det preus-
siska knektväldets utländska politik varit under »den nya æran»,
så förhatligt, inom det sociala området, dess af brutalt reaktionära
tendenser besjälade junkerdöme, så ihålig och på äkta kristlig re-
ligiositet utblottad den ljusskygga kyrklighet, som fostrats i skuggan
af berliner-ortodoxiens konsistorier — att vi på vår ståndpunkt ej
kunna gräma oss, när räkenskapens dag nu synes varå inne för
»den onde och late tjenaren», som fåtf ett ansvarsfullt uppdrag
sig betrodt, men som »gick bort och nedgräfde sitt pund i jorden.»

Man skall fordra skäl för denna uppfattning af situationen,
som i preùsseriets hufvudman ser den egentlige förbrytaren och i
hans angripare — låt vara att äfven han svänger sitt vapen med
fläckade händer — den högsta rättvisans handtlangare. Vi ha ock,
då vi tagit till ordet i dagens »brinnande fråga», förnämligast haft,
till syfte ätt gifva våra läsare hänvisning på ett par af de litterära
aktstycken, hvilka torde förtjena begrundas af den, som vill bilda
sig en åsigt angående här i fråga varande politiska personer och
förhållanden. Äfven litteraturen har sina stormfåglar; det händer
ej sällan, att stora tilldragelser liksom förebådas af sådana skrifter,
som omstämma allmänna tänkesättet, derigenom att de framställa
föremålen för mängdens hjelte-tillbedjan uti en oväntadt ny dager.
Så har det äfven gått preusserkonungens högtbetrodde man; just
i de dagar, då Frankrike står i begrepp att börja sitt härnadståg
mot Storpreussens af hr von Bismarck ledda statskonst, ha dennas
hemliga trådar blifvit af slö jade och r änksmidar ens politiska synda-
register framlagt till offentligt beskådande.

Dock — må vi äfven låta den anklagades advokater göra sina
inkast hörda, till den kraft och verkan de kunna hafva! Otto von
Bismarck-Schönhausen, »nutidens Machiavelli», såsom han benämnes
af sina motståndare, han som, enligt hvad han sjelf bekänner,
»ansluter sig till medeltidens tänkesätt, hvilka han insupit med
POLITISK LITTERATUR FÖR DAGEN.	101

modersmjölken» — denne »ödets man» saknar ingalunda entusia-
stiska lofprisare bland det stora fäderneslandets publicister och
rättslärde. Och huru skulle det väl kunna förhålla sig annorlunda?
Högljuddare än någonsin instämma ju det unga Tysklands söner

i E. M. Arndts vidtbekanta sång:

Was ist des Deutschen Vaterland?

Ist’s Preussenland? Ist’s Schwabenland?

Ist’s wo am Rhein die Traube glüht?

Ist’s wo am, Belt die Möwe zieht?

O nein, nein, nein!

Sein Vaterland muss grösser sein!

Ej underligt då, om hvarje rättrogen anhängare af denna lära —
och sådana finnas i millioner — egnar sin hyllning åt den stats-
man, »hvilkens program» — heter det — »kan sammanfattas uti
hohenzollrarnes stolta valspråk: »Vom Fels zum Meerel» En
väldig falang af näfrättspolitici har frammyllrat inom tyska litte-
raturen. G-ent imot de af Preussen samvetslöst brutna traktaterna
bevisa desse herrar med hegeliansk slutkonst att »det verkliga är
det förnuftiga» och tända rökoffer åt Messias-Bismarck, menande,
sig i honom se inkarnationen af Tysklands goda genius.

Den som vill göra bekantskap med fullblodsbismarckianernas
tankegång och sätt att résonnera hänvisa vi till prof. Wilhelm
Müllers Politische Geschichte der Gegenwart. Författarens grund-
stämning är en hetsig förtjusningsfeber med afseende på allt hvad
hans ideal, »der gottgesandte Minister», gjort, gör eller kan komma
att göra. Erinrar man honom om det brutna löftet, att icke öf-
verskrida Mainlinien, så genmäler Müller med en axelryckning, att
Mainz ej varit ämnad till hållpunkt i annan mening, än som »den
station, der man borde rasta för att intaga kol och vatten, innan
färden ginge vidare mot södern.» Och är man nog barnslig att
taga illa vid sig för en sådan småsak som Preussens fortsatta
kränkande af Pragerfredens femte paragraf, så kan man i förfat-
tarens svar förnimma liksom ett echo af det hånskratt, hvarmed
Nordslesvigs deputerade affärdades på nordtyska .riksdagen, då de
fordrade öfverenskommelsens uppfyllande. Mot Danmark utfar han
i de gröfsta ordalag. »Ingen eftergift åt den danska brutaliteten»,
ropar han; »räcker man blott ena fingern åt danskarne, så gripa
de genast efter hela handen.» Dessutom är, enligt förf., påståendet
att Nordslesvigs befolkning är dansk helt enkelt en af danskarne
uppfunnen tendenslögn; Nordslesvigarne äro till nationaliteten
102	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

tyskar, och »det vore en smälek, en skriande orätt, om Tyskland
gåfve en énda tysk familj till pris åt det danska pöbelfolket.»
»Aldrig skall Tyskland få lefva i ro för denna vederstyggliga nation,
förr än det planterat sin fana på det ställe, der kejsare Otto den
store en gång kastade sitt spjut i hafvet.» — Genom den tyska
bombasten framsticker här en tanke så otvetydig, att — »reflexio-
nerna göra sig sjelfva.»

I de bilagor, förläggaren låtit åtfölja de båda senare årgån-
game af Möllers »Politische Geschichte», finnas aftryckta en stor
mängd omdömen öfver arbetet i preussiska och andra tyska tid-
ningar och tidskrifter. De äro alla starkt lofordandé och betona
framför allt författarens »patriotischer Geist» och »entschieden na-
tionale Gesinnuilg.» Vi se häruti en fingervisning i' fråga om
rätta skaplynnet af den »Gesinnungstüchtigkeit», som, med prof.
Müller, i hr von Bismarck beundrar den störste af alla tiders
tyske patrioter. Tysklands, eller, noggrannare uttryckt, Preussens
förstoring, långt utöfver dess nuvarande gränser, långt utöfver
hvad fredsstipulationer, folkrätt och nationalitetsförhållanden göra
vare sig tillåtligt eller naturligt — detta är bismarckianemas ihär-
digt fasthållna alsklingsdröm. Prof. Müller är en tolk för ett mäg-
tigt partis och dess styrande mästares innersta tankar. Och troll-
formeln, genom hvilken samvetena skola insöfvas, är det bepröf-
vade lockmedlet: Tysklands enhet. Man gifver sig ett sken af att
arbeta i den äkta germanismens intresse, under det att den verk-
liga, om ock ännu så länge hemlighållna framtidstanken är: Bo-
, russianismen.	1

Det är en obestridlig förtjenst hos de båda namnkunnige för-
fattarne, belgiern Laveleye , och schweizaren Cherbuliez, att de i
sina nyaste arbeten riktat Europas uppfnärksamhet på denna dolda
driffjeder i det bismarckska statsmaskineriet, som tillika betecknar
dess ohjelpligt svaga sida. I synnerhet Cherbuliez går frågan in
på lifvet i de högst intressanta kapitlen »om den preussiska ka-
rakteren och konungadömet af Guds nåde», »om nordtyska för-
bundets mysterier» samt »om den preussiska politikens ärelystna
syften och faror», skrifna med den stilens utsökta finess, som få
nu lefvånde skriftställare ega i högre grad än författaren af La-
dislas Bolski. Tyvärr medgifver oss utrymmet ej att lemna någon
utförligare redogörelse för den kritiska analys, hvarmed Cherbuliez
inför sina läsares ögon upplöser den bismarckska politikens fiffigt in-
trasslade knutar. »Skall väl hr von Bismarck», frågar Bevue des deux
Mondes, med anledning af den sistnämndes demaskering utaf Cherbu-
1 liez, »känna sig synnerligen smickrad, då han finner sig så väl förstådd,
POLITISK L1TTERATUH FÖR DAGEN.	103

så väl förklarad?» Man kan knappast föreställa sig detta, ty sådan
borussianismens apostel blifvit porträtterad af iakttagarens fina
pensel, bär han en temligen utpräglad Mefistofeles-fysiognomi. .

Hvilka äro då skälen, hvarföre den bismarckska politiken, be-
dömd efter den allmänna europeiska moralens måttstock, måste
brännmärkas som en stråtröfvarepolitik? Svaret är enkelt. Hr von
Bismarck har ett lefnadsmål, som han aldrig släpper ur sigte: att
påskynda annalkandet af den dag, då Preussen, slående på sabel-
fästet, må kunna utropa: Tyskland — det är jag! — Men huru
förhåller sig detta lefnadsmål till' rätt och sanning?	,

En framstående svensk statsman har för kort tid sedan be-
svarat denna fråga genom en karakteristik af »das Stockpreussen-
thum», hvilken torde förtjena behjertas af enhvar, såsom ett var- .
nande gif akt! för dagen. I sitt arbete Kriget i Tyskland år 1866.
Betraktadt med afseende på dess orsaker, - utgång och följder.
(Stockholm 1869), definierar grefve Henning Hamilton den bis-
marckska politikens ledande grundtanke — »borussianismen» —
såsom »en fix idé eller oklar föreställning om Preussens kallelse —
»der Beruf Preussens» — om en dess verldshistoriska uppgift, före-
nad med öfvertygelsen om denna uppgifts absoluta nödvändighet,
till följd hvaraf det vore otillständigt att i rättvisans eller histo-
riens namn motsätta sig densamma.» — »Alla anhängare af bo-
russianismen», fortsätter hr Hamilton, »hafva det gemensamt, att de
sätta Preussens kallelse öfver all rätt, alla bestående fördrag, all
historisk verklighet. Kallelsens innehåll och beskaffenhet samt det
mål, till hvilket den skall leda, vexla deremot på mångfaldigt sätt,
.allt efter atthängarnes personliga ställning. Målet kan för den
ene vara en absolut preussisk monarki, för en annan en preussisk
militärstat, för en tredje den preussiska byråkratiens herravälde,
för en fjerde en republik, till hvars bildande Preussens konung
begagnas, så’länge han sjelf och hans krigshär låta nyttja sig till
nedbrytande af all bestående rätt och ordning. I denna dess an-
vändbarhet för alla möjliga, äfven de mest skiljaktiga politiska
afsigter ligger förklaringen, huru borussianismen kunde z hafva an-
hängare inom alla samhällsklasser i Tysklands särskilta stater, och
af dess inflytande på det stora krigets tilldragelser och följder.»
— — Det är möjligt att borussianismen kan anses såsom ett barn
af den tyska enheten, »men i sådant fall såsom ett onaturligt barn,
som mördat sin egen moder. Om den tyska enheten också skulle
i sig innebära något, som är verkligt och måste fortlefva, är dess
politiska betydelse likväl för en lång framtid, om ej för alltid,
tillintetgjord af borussianismen.»
104	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

Hr Hamilton ansluter sig härvid till den åsigt angående den
nyaste preussiska politikens hinderlighet för det tyska enhetssträf-
vandet, som blifvit uttalad af Guizot i den märkliga uppsatsen
La France et la Prusse, responsables devant T Europe (i Bevue
des deux Mondes d. 15 Sept. 1868). Guizot yttrar här: »det finnes
i Europa endast en ärelysten, en djerft tilltagsen man — det är
hr von Bismarck.» Denna ärelystnad är hos honom, enligt Cher-
buliez, parad med ett outsägligt förakt för alla idéer, alla känslo-
stämningar, grundsatser och traditioner. Grunddraget i hans lifs-
åskådning är en djup scepticism; han tror endast på den mensk-
ligä dumheten. Imellertid har han, af »la force'des choses» nödgad
att anslå de populära tonerna, esomoftast uppträdt som’målsman
för idéer, på hvilkas sanning han ej trodde; härigenom har han
' dock endast bragt både sig sjelf och Preussen i en ställning, hvars
tvetydighet förr eller senare måste blifva uppenbar.

Gherbuliez jemför den tvetalan, hvartill det bismarckska
Preussen gör sig skyldigt inom politiken, med de bryderier och
’ motsägelser, hvari den äldre kristna kyrkan invecklade sig genom-
läran om de »två naturerna» — den gudomliga och den mensk-
liga — hvilka. inan borde tänka sig »oupplösligt och oskiljaktigt»
förenade i Kristi person. »Preussen i våra dagar företer ett lik-
nande mysterium; äfven det förenar uti sig två naturer. Betrak-
tade sig Preussen helt enkelt som en tysk magt, skulle det skynda
att återlemna Slesvig till Danmark; men långt derifrån! Ej nog
med att det behåller Slesvig, det skulle lätt kunna få lust att be-
mägtiga sig hela Jutland. Och må äfven Holland taga sig i akti
_ Preussen har redan, för att begagna ett bibliskt uttryck, »sett på
det till att begära det.» Hvad är då naturligare, än att Europa
med- oroliga blickar följer denna underliga politik, som bär två
ansigten och talar omvexlande den ena gången tyska, den andra
gången preussiska?»	’ .

Vi nödgas här afbryta, ehuru ganska mycket kunde vara att
tillägga med afseende på den högre odlingens beskaffenhet, den
kyrkliga friheten och den medborgerliga jemnlikheten i den stora
preussiska militärstaten. Men redan efter det anförda kunna vi sluta
med frågan: hvem bland oss svenskar skall väl på allvar kunna
önska seger och framgång åt »bismarckianismen?».

Carl von Bergen.
105

Frågan om den eviga freden.

Bland de många lysande framsteg, vårt tidehvarf kan berömma
sig af, torde intet vara mera betydande än det, hvarigenpm den
nuvarande uppfattningen af sann historisk storhet utmärker sig
framför dén ännu för icke så många årtionden tillbaka allmänt
gällande. Krigshjelten var då historieskrifningens skötebarn, och
häfdatecknaren hade sitt förnämsta ögonmärke fästadt vid den
lyckade eller ogynsamma lagerskörden på slagfälten. Mången af
, det nu verkande slägtét minnes säkert från sina yngre år, huru
kriget i hvardagssamtal ej blott urskuldades såsom ett s. k. nöd-
vändigt ondt, utan äfven berömdes såsom ganska välgörande.’ Blods-
utgjutelsen gällde för en »helsosam åderlåtning», uppfriskande fol-
kens eljest dåsiga tillvaro inom enformigheten af daglig handel
och vandel. I sin beundran för vapenyrket och sin vana att anse
historien för liktydig med krigiska händelser, fäste man sig hvarken
vid de fasor och grymheter- eller vid de omätliga och allsidiga för-
luster, hvarmed seger och ära skulle uppvägas. Om man nu börjar,
räkna efter, hvad dylika »ärofulla bedrifter» och »oförgätliga rykt-
barheter» kosta i penningar och menniskolif, kommer det sig helt
enkelt derutaf, att man omsider funnit och • begagnar en annan
måttstock för uppskattandet af handlingens prisvärdhet och det
verkliga menniskovärdet.

På en tid, som utan tvekan kallar kriget för »den förfärligaste
af alla landsplågor» och för »den mest olycksbringande af alla
galenskaper», som förklarar segrar och eröfringar för »prunkande,
namn, hvarmed man söker öfverskyla slagtningar, plundringar,
brända städer, mord på qvinnor och barn», och som ropar ve öfver
den af både folk och furstar omhuldade äran, »som ej vill bestå i
konsten att låta menniskor lefva och göra dem lyckliga, utan i
konsten att döda dem» 1); — på en sådan tid torde det icke sakna
intresse, att egna någon uppmärksamhet åt filosofiens älsklingsdröm
om åvägabringandet af en evig fred.	•

Visserligen är det icke filosofisk verksamhet, som åstadkommit
den betydande omkastning uti sinnelag och tänkesätt, hvarmed

*) Ed. Laboulayes ord i en uppsats om vården af de i krig sårade (Revue des
deux Mondes, 15 December 1869.
106	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

historia och menniskolif öfver hufvud numera bedömas och upp-
skattas. Imellertid torde filosofien vara berättigad att i sin egen-
skap af den eviga fredens ifriga förespråkare blifva ihågkommen,
då frågan gäller en med dessa hennes syften öfverensstämmande
tendens i tidsandan. Sjelfva begreppet om harmonisk endrägt och
fullkomlig förbrödring mellan menniskorna har ursprungligen blifvit
gestaltadt och närdt -, af poesien och religionen. Den förra har
dock aldrig velat riktigt tro på möjligheten af evig fred, och har,
van att stämma sin lyra till hjeltebragders pris, redan tidigt för-
klarat . den fredsamma endrägtens gyllene ålder tillhöra mennisko-
slägtets barndom. Rehgionen åter, ehuru kallad att sluta vårt
slägte till den enhet, deruti hvarje menniskobarn är vår nästa,, har
ingalunda gjort sig någon brådska med att förverkliga idealet af
den »frid på jorden», som skulle vara förvarfvad genom en enda
menniskas död för alla. Filosofien derimot, som endast en kort
tid varit dårad af den trångsynthet, för hvilken mensklig dygd är
enahanda med krigisk tapperhet, och som ej heller gjort förherr-
ligandet af vapenyrket till sin uppgift och ännu mindre någonsin
kunnat förfoga öfver vapen och våld, för att skaffa sig välde öfver
menniskosinnena, — filosofien kan hysa anspråk på erkännande
for den värme och omtanke, hvarmed hon, genom sina ädlaste
målsmän, fört den eviga fredens talan.

Många aro de tänkare ej, hvilka enkom vinnlagt sig om denna
angelägenhet. Likväl har hvarje tidsålder sina målsmän för densam-
ma. I den antika verlden var det Seneca, under medeltiden Dante,
hvilka drömt om möjligheten af evig fred, den förre ur synpunkten
af det stoiska sedlighetsidealet, den senare med hänsyn till en i
feodalistisk stil organiserad universalmonarki, der verldsherrskaren
tänktes såsom högste domare i alla större tvistefrågor. Renais-
sancens och refonnationstidehvarfvets »utopia»-litteratur kan, äfven
den, med skäl anses ifra för evig frèd; dock var det först under en
senare tid, frågan icke mer behandlades ined fantasiens lek, utan
begrundades med tankens sansade pröfning.

Till ämne för allvarligt tankeutbyte gjordes den eviga freden
egentligen först år 1713, omedelbart efter fredslutet i Utrecht,
genom Charles-Irénée Castel abbé de Saint-Pierre Det stora,
tre digra volymer omfattande arbetet var föga egnadt att tillvinna
sig uppmärksamhet: dock fann sig förf, först 15 år senare föran-

’) Han föddes den 18 Febr. 1658 vid Barfleur i Normandie, dog d. 29 April
1743 i Paris, och var således en landsman, ehuru troligen icke någon slägting till
den mera ryktbare och mer än en hel menniskoålder senare lefvaude Bernardin de
Saint-Pierre.
-	FRÅGAN OM DEN EVIGA FREDEN.	,	107

låten att utgifva en »abrégé», soin mest bidragit att sprida känne-
domen om hans välvilliga afsigter. Af hans många arbeten är
Projet de paix perpétuelle det enda, som ännu ihågkomines af
éfterverlden, hvilken knappt mera minnes, att abbé de S:t Pierre
år 1718 blifvit utesluten från franska akademien, emedan han
haft mod att neka Ludvig XIV rättighet att kallas »den store».
Den aflidne regenten, menade han, må benämnas »den mägtige»
eller »den fruktade», men aldrig »den store», ty magt och storhet
få icke förblandas’)• Enligt abbéns åsigt *består storheten icke
uti att ega mägt, att äflas för att vara öfverlägsen den svagare,
att med allt detta slutligen ändå komma till korta och lemna landet
utblottadt och vid undergångens brant. Af de 48 år, Ludvig sjelf
fört spiran, påminner abbén, häfva 29 förlupit i krig och endast
19 varit krigsfria, och under denna, tid har Frankrike på slagfältet
förlorat 1,160,000 man —oberäknadt officerarne :— och för sin
ryktbarhét utgifvit 1,450 millioner livres, oberoende af de i 'öfrigt
genom allehanda misshushållning och dåraktigheter ådragna skul-
derna. Finnes det någon med magt och ära sammanhängande
storhet, förklarar han, är det blott då magten användes på ett
för menskligheten välgörande sätt. Denna storhet har Ludvig
XIV aldrig förstått och ' dock var det just den, hans oförgätlige
farfader eftersträfvat: att bruka magten till åstadkommande och
betryggande af fred 2).

Abbé de S:t Pierre tycker sig icke bättre .kunna förorda sitt
förslag till en allmän och beständig fred, än att påminna om denna
konung Henrik IV:s storsinta plan, som tillintetgjordes genom Ra-*
vaillacs nesliga dåd. Det hufvudsakligast genom krigspolitik utvid-
gade habsburgska väldet hade, ehuru fördeladt på Spanien och
Österrike, blifvit hotande för Europa. Efter idel krig, ej mindre
iörderfliga för andra än för angriparen sjelf, hade denne omsider
uttömt sina krafter, men var ändå genom sitt häfdvunna anseende
och sin effektiva ställning mägtig nog, för att påkalla de öfriga
staternas vaksamhet. Konung Henrik ville begagna denna tid-
punkt, för att tillintetgöra huset Habsburgs och katolicismens öf-

’) Det för franska akademien anstötliga stället förekommer uti abbéns år 1718 ut-
gifna Polysynodie, ett kompliceradt förslag till administrationsreform,\ hvilket för en
senare tid torde vara mest kändt genom den af J. J. Rousseau deraf gjorda parafrasen.

2) Abbéns utförligare omdöme öfver ifrågavarande monark ingår i hans synnerligen
intressanta Annales politiques, som torde hafva sysselsatt honom under hans sista lef-
nadsår. De utgåfvos, mig veterligen, förstår 1757, naturligtvis utom Frankrike. Ehuru,
äfven sedermera oftare omtryckta, hafva dessa värderika anteckningar undgått den
mångbeläste Thom. Buckles uppmärksamhet, för hvilkens ryktbara arbete History of civi-,
lisation in England vår abbé säkerligen vore af stor betydenhet.
108	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. ADGUSTI.

vervälde. Europa skulle förvandlas till ett samfund af förbunds-
stater, deruti en genom gemensamt ombudsmannaval sammansatt
högsta domstol egde att slita alla möjliga tvister mellan staterna1),
hvilka, för att endast stå uti rent politiska förhållanden till hvar-
andra, samt och synnerligen skulle bevilja frihet åt alla kristliga
bekännelser. Knappt hade dessa lika ädla som vidtomfattande
planer följt sin statskloke upphofsman i grafven, innan det 30-åriga
kriget, spridande nya fasor öfver Europa — som snart derpå ytter-
ligare hemsöktes af talrika krig i nord, i öster och den nordliga
vestern — lät Frankrike uti Ludvig XIV:s eröfringspolitik omsider
visa sig liksom ett nytt Spanien. Allt det onda, denne monarks
oafbrutna krig hade åsamkat landet, fann abbéri vara öfvertygande
nog för att väcka den store Béarnårens planer till lif.

Det kunde nämligen vara tid på, menade abbén, att ändtligen
göra allvar med hvad i fredssluten åsyftas och utlofvas. Hittills
har det endast hållits vapenhvila. Fredsfördragen slutas med det
tysta förbehållet, att öfverenskommelserna må brytas vid lägligt till-
fälle. Förf, frågar, om de i fredstraktaterna afsedda och »garan-
terade» intressena äro ett intet, och-påminner, att man med nya
krig lättsinnigt äfventyrar allt. Just här ligger det onda. För
de mellanstater rådande intressen och förhållanden erfordras på-
tagligen en liknande institution, som den der i privatlifvet tryggar
person, egendom m. m. Slutsumman af ett krig är, om icke det
ådrager förluster, vanligen lika med noll, så framt.alla öfver den
motsvarande situationen bestämmande omständigheter tagas i be-
traktande. Uppenbarligen behöfves det en ändring till ömsesidig
säkerhet af enhvars gifna intressen. Sakförhållandenas senaste till-
stånd må vara det bestämmande och de allrasist gjorda öfverens-
kommelserna (freden i Utrecht) blifva det bestämmande. Till åstad-
kommande häraf föreslås organiserandet af en statskonfederation
' med gemensam — dock betydligen minskad — härsmagt, gemen-
sam förbundsförvaltning och en till bestridande af hvartdera be-
hofvet gemensam beskattning. Den genom valda ombud samman-
satta förbundsförvaltningen har högsta afgörande, af röstpluralitet
betingad rätt och exekutionsmagt öfver dem, som vägra efter-
komma de af förbundsregeringen fastställda besluten. Härigenom
anser förf, freden vara ovilkorligen gifven, i det att ingen enskild

Huset Habsburg skulle inskränkas till Spanien, Frankrike och England bibehålla
sina dåvarande områden, och utom dessa skulle finnas ännu 3 arfriken: Danmark,
Sverige och Lombardiet. För öfrigt skulle det blifva 5 valriken (Tyskland, Böhmen,
Polen, Ungern och påfvedömet med Neapel) samt 4 republiker (Schweiz, Holland med
Belgien, Italien och Venetien).
FRÅGAN OM DEN EVIGA FREDEN.	109

stat kan våga motsätta sig de andras öfvermagt. Af förslagets
fördelar, som 'äro både mångahanda och af den mest välgörande
samt varaktiga verkan, framhåller han i främsta rummet minsk-
ningen af utgifterna för stående härar, r hvarj ernte han menar att
hälften af den derigenom gjorda besparingen lämpade sig närmast
för betäckande af statsskulder, medan den andra hälften må ställas
till furstarnes fria förfogande, hvarigenom de erhölle tillfälle till
en den mest lysande hofhållning. I det förslagets förträfflighet
sålunda ställes utom all fråga, är abbén tillika öfvertygad om, att
detsamma med det snaraste kunde sättas i verket, förutsatt att några
välvillige och för hans projekt ömmande regenter beslöte sig till
dess genomförande samt med förenade krafter tvingade de mot
förslaget afvoge att ingå i samma förbund.

För hans samtid var abbéns förslag icke så »evident» som ban
tyckte det böra vara. Stämpladt som »en hedersmans välmenta
dröm» (le rêve homme de bien), bemöttes det med likgiltighet
och löje, och skattades ej högre än alla de öfriga otaliga planer,
hvarmed han oafbrutet sysslade 1), utan att någon af dem hade
lyckats komma från de fromma önskningarnas område. Voltaire,
som var personligen bekant med abbé de S:t Pierre, ansåg en evig
fred vara ännu mera omöjlig än ett universalspråk, så omöjlig,
som att vilja hindra vargar från att förgripa sig på de värnlösa
fåren. Rousseau derimot, som år 1760 genom längre referater sökte
draga abbéns föga kända skrifter ur glömskan, förordade hans
Projet de paix perpétuelle såsom en ypperlig tankeprodukt och
fann alla dess påståenden, såväl de dermed åsyftade fördelarne
som ock'hela förslaget, vara alldeles oantastliga, ehuru hän ej
kunde undgå att betvifla sjelfva utförbarheten deraf2). För att
fullkomligt motsvara den afsedda bestämmelsen, anser Rousseau
att planen ej blott borde trygga furstarnes, utan äfven folkens
intressen. Hvar. finnes den suverän, frågar han, som sjelfmant
vore besluten att utöfva rättvisa mot andra furstar och egna un-
dersåter? Magtbegär, ärelystnad, sjelfviskhet — se der drif-
fjedrarne till de krönta hufvudenas företaganden! Det vore otänk-
bart att en suverän för sina egna angelägenheter skulle afsäga sig

1) Utom det ofvan i noten 1 (pag. 107) omnämnda förslaget till administrations-
reform, har han bland annat äfven utarbetat sådana till minskande af processer, till
förbättrande af helsovården och hospitaler, till underlättande af kommunikationer och sam-
färdsel öfverhufvud, till upphäfvande af det presterliga celibatet, till höjande af handeln,
till utrotande af tiggeti, till ökande och spridande af skolundervisningen, till fördel-
aktigare observerande af fysiska företeelser, till fullkomnande af lärda tidskrifter m. m.

2) Jugement sur le projet de paix perpétuelle de l'abbé de St. Pierre.
110	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

det, som hvarje adelsman tryggt kan tillåta sig: att egenhändigt
utkräfva hämd, om han tycker sig vara förorättad? I dylika fall
vågar en adelsman sitt eget, suveränen andras lif. Adelsmannen
trotsar lagen, men har opinionen för sig; en suverän har henne
och fördomarna om ära och .ryktbarhet på sin sida samt ingen
lag imot sig. Ekonomiska fördelar och alla såväl lockande som
skrämmande siffror, påstår Rousseau, försvinna inför magtfantomen,
som dessutom hålles vid lif af hofintriger, hvilka draga nytta
ur krig.

Hvad för Rousseau var en dröm, hvilken menniskorna i sin
ömklighet icke voro vuxna att förverkliga, skulle redan år 1795
. finna en ny förespråkare uti Immanuel Kant1). Krigets skådeplats
hade då vidgats öfver tvenne verldsdelar, hvarvid ett fritt Amerika
hade gått segrande ur striden. Gent imot ett krigsmägtigt Preussen,
ett vapenstarkt Ryssland, ett genom krig till nytt välde stigande
Frankrike, som just fått de inbördes oroligheterna dämpade genom
Bonapartes seger i barrikadkampen d. 5 Oktober, upptager den
store tänkaren frågan om den eviga freden till ny granskning.

Grundtankarne uti Kants märkliga skrift. äro följande. Den
framåtskridande bildningen åsyftar påtagligen att icke sjelfsvåld,
utan rätt skall våra gällande. Sådant utmärker ett ordnadt sam-
fundslif framför en tillvaro af barbari och djurisk vildhet. För-
handenvaron af kriget utvisar, dock, att staterna sinsimellan be-
finna sig uti ett vildhétstillstånd, som blott deruti röjer en skilnad
från det hos nomadhorder och vanliga s. k. vildar, att dessa ofta
pläga förtära sina fiender, medan de europeiska vildarne bättre
veta använda de af dem underkufvade. Men icke nog med att
frånvaron af en för slika relationer gällande rättsordning kunde
tilldela bruket af våld samma befogenhet som tillkommer nöd-
värnet; man inlägger ock en ära uti att sjelf kunna skaffa sig
ratt. Förfogande öfver tusentals individer — hvilka aldrig i saken
tillfrågas och icke hafva att skaffa med sjelfva tvisten — finna en-
våldsherrarne sin heder fordra att icke vära underkastade något yttre
lagtvång. Utan att behöfva vidkännas hvarken personliga mödor
eller omkostnader, utan att afsäga sig beqvämligheter och nöjen,
kan suveränen företaga krig som gällde det ett lustparti. Ett
dylikt missförhållande afhjelpes, så snart staterna förena sig till
ett _ ömsesidigt förbund, hvars bestämmelse vore ett redligt upp-
fyllande af ingångna fredsöfverenskommelser. Jemte det man skulje
, afsäga sig allt förvärfvande eller intagande af andras landom-

*) I skriften Zum ewigen Frieden,
FRÅGAN <0M DEN EVIGA FREDEN. ,	111

råden och afskaffa stående härar samt besluta att icke åsamka
sig statsskulder i och för krig, Borde staterna sjelfva erhålla kon-
stitutionel styrelseform, så att undersåternes bevillningsrätt för alla
möjliga statsutgifter vore förutsatt och gällande samt suveränen
sålunda blefve statsmedlem och icke mer vore liksom égaré till
staten. På så sätt organiserade stater kunna stå till hvarandra i
ett lagbundet förhållande, för att i en derefter lämpad gemensam
förvaltning åt hvarandra tillförsäkra likartade fördelar. Omslutna,
af en sådan lefvande och förnuftig rättsordning, skulle civiliserade
stater ej heller iakttaga en fiendtlig hållning gent imot främmande
nationer, utan nöja sig med att hos dem upprätthålla den för
handelsförbindelser och likartade förhållanden nödiga allmänna,
gästfriheten i fråga om fritt tillträde och säkerhet till person och
egendom för medlemmar af sina egna samfund.

Kant anser en' sådan gestaltning af menniskolifvet vara tänk-
bar, ehuru sannolikt först en aflägsen framtid torde få se den eviga,
freden fullständigt förverkligad. Tanken är för honom alltså inga-
lunda en outförbar dröm, utan en småningom lösbar uppgift, så myc-
ket mer som sjelfva naturen och vår tillvaros allmänna vilkor öfver-
hufvud i grunden medverka dertill. De närmaste utsigterna härför
ligga uti den med tiden alltmer tilltagande kulturgemensamheten
och uti handelsintressenas tillväxt. Kultursambandet framkallar
en större öfverensstämmels,e i allmänna grundsatser och i lefnads-
sättet och bringar de på mångfaldigt sätt lifv^de krafterna och sträf-
vandena till en i ädel täflan styrkt och befästad jemvigt,' medan,
de vidgade handelsintressena, oförenliga med kriget, komma men-
niskorna att efter förmåga söka aflägsna oenigheter och undvika
tillgripandet af det brutalt förstörande våldet.

Ungefär samtidigt med Kant hade äfven den ryktbare Jeremy
Bentham börjat anställa betraktelser öfver den eviga freden1)..
Enligt den brittiske filosofen var densamma ett önskningsmål, som
otvifvelaktigt borde och kunde genomföras med det snaraste. Då.
åtskilligt nytt införes och antages, så borde detta äfven kunna ske
med ifrågavarande angelägenhet. Så snart man insett de olägen-
heter, som skulle afhjelpas, och de fördelar, som stå att vinna
genom krigets undanrödjande, eger man att ofördröjligen handla..
Hvarje fredsslut — synnerligast då vid sådana numera alla bety-
dande stater äro intresserade och representerade —. erbjuder ett.
ypperligt tillfälle att göra allvar af den eviga freden. Fredskon-
gressen förvandlas till ett oafbrutet bestående förbundsparlament

’) Principles of international law (fragment fr. år 1789).
112	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

med en motsvarande beskickning frän de till ett förbund samman-
slutna staterna, för hvilkas gemensamma angelägenheter man er-
håller ett rättesnöre genom kodifiering af det folkrättsligt antagna
och i bruk gällande, hvarj emte åtskilligt häruti ännu behöfligt
ordnas och förbättras i öfverensstämmelse med det åsyftade ända-
målet, som naturligtvis fordrar en minskning af alla staters trupp-
styrka. Förbundet pröfvar och afgör alla gemensamma angelägen-
heter och möjliga tvister mellan staterna, som alla aro förpligtade
att inom minst fem år efterkomma dess beslut, hvarefter den mot-
spänstige uteslutes från förbundet och förlorar alla de honom
såsom förbundsmedlem tillförsäkrade rättigheterna. I likhet med
abbé de S:t Pierre— hvilkens förslag här tydligen återkommer —
anser dock Bentham en sådan ytterlighet icke kunna ifrågakomma.

På dén tyske och engelske tänkarens1 fredsförslager svarade
Europa med de napoleonska, och de öfriga samtidiga krigen, för
att ytterligare, och än en gång förgäfves, öfvertygas om att våld-
samheter, ehuru krönta af framgång och medförande stora för-
ändringar i händelsernas gång, sist och slutligen leda till de önsk-
liga resultat, dem abbé de S:t Pierre i allo vetat uppmärksamma
och framhålla. Den korsikanske titanens fall åtföljdes af en freds-
tid om vid pass fyratio år, då det europeiska lugnet blott stördes
àf några korta revolutionsutbrott. Under denna tid gjorde sig
det ursprungligen i New-York bildade förbundet ^fredsvännerne^
till Benthams apostlar, påyrkande att hvarje fredsslut skulle ut-
göra en början till bortläggande af våld, så att framtida konflikter
blefve afgjorda genom en tredje i saken ointresserad magt. Bast-
löst arbetande för sina ädla syftens spridning och behjertande
inom hela den bildade verlden, höllo de omsider allt talrikare
vordne fredsvännerne möten inom Amerikas och Europas för-
nämsta städer. Till ett med synnerligt deltagande omfattadt så-
dant möte sammankommo de år 1851 i London, hvars då på-
gående första internationella exposition af dem helsades som en
uttrycklig borgen för freden. Knappa två år derefter, liksom för
att vitsorda detta omdöme såsom förhastadt, utbröt det orientaliska
kriget, hvilket, afslutadt genom pariserfreden 1856, två år senare
skulle aflösas genom det franskt-italienska kriget mot Österrike
och kort derpå genom det krig, som hade Italiens pånyttfödelse
till sin uppgift. Detta mål var ännu ej vunnet, då Amerika hem-
söktes af tvenne krig, och innan slafemancipationen der var full-
bordad, blödde Danmark för sina hertigdömen, medan det snart
derefter uppkomna kriget mellan Preussen och Österrike redan var
FRÅGAN OM DEN EVIGA FREDEN.	113

utkämpadt, innan den kort förut i Mexiko upplågade striden hunnit
nå ett slut. .	,

Gent imot dessa under våra ögon timade händelser vore man
utan tvifvel frestad, att bortvisa alla tankar på evig fred såsom
outförbara. Man borde väl ej förglömma, att krigsorsakerna af-
tagit, i det att numera hvarken religions- och arfföljdskrig eller
handels- och eröfringskrig gema kunna förekomma. Likväl tyckas
de ännu möjliga striderna för nationalitetsintressén och för vin-
nande af territorier erbjuda nog många tillfällen till krig, hvilka,
om de ock i följd af nutidens beväpning ej blifva långvariga, icke
desto mindre förnya och vidmagthålla krigets onda och i alla fall
låta våld gå för rätt. Lägger man härtill den ofrivilliga hänfö-
relse, hvaraf nationalitetsintressén kunna uppbäras, och ihågkom-
mer man tillika, huru lätt vissa moln på , den diplomatiska hori-
sonten komma enhvär att tro det staterna hvilken stund som helst
kunna inlåta sig i’ nya krig; så tyckes det, som skulle hvarken
utsigterna om ekonomiska skador eller offrandet af tusental men-
niskors lif kunna förmå de civiliserade folken att öfvergifva det
af Kant brännmärkta vildhetstillståndet. Betänker man åter, att
i våra dagar »folken ej äro okunniga om att dé med sin svett och
sitt blod betala dessa vackra tragedier», och huru mycket »beundran
för dem som låtit döda millioner af sina likar» aftagit; kunde det,
sedan man lärt sig att med statistisk noggrannhet beräkna krigets
offer och förluster, vara skäl att spörja, om icke åtminstone bland
de civiliserade folken faran för vidaré blodiga sammandrabbningar
vore betingad af omständigheter, hvilka borde kunna gestaltas på
ett för en fredligare hållning dem imellan gynsammare sätt.

Mindre klarsynta betraktare af tidsföreteelserna hafva stundom
varit benägne att i furstemagtens ännu fortfarande betydelse se den
förnämsta driffjedem för krigets bibehållande. Ett sådant anta-
gande, som hvilar på én fullkomlig okunnighet om regentväldets
oeftergifliga vilkor, glömmer att, då utmärkte och i allo rätt-
rådiga regenter icke saknats och de sannolikt äfven kunnat fatta
och behjerta fördelarne af fredliga förhållanden, dessa säker-
ligen för. längesedan varit genomförda, i fall furstarne verkligen
innehade den öfvernaturliga magt, man älskar se. hos dem. Och
just den goda vilja, som erfordras till genomförande af åt-
minstone abbé de S:t Pierre’s förslag, har verkligen röjts hös
Europas furstar, då de genom ömsesidiga allianser sökt trygga sina
staters politiska ’ och ekonomiska» intressen. Medgifvas måste, att
dylika föreningar icke kunna berömma sig af någon varaktighét,
utan fått gifva vika för de omständigheter, som framkallat ett

IV.	, . .	.	8
114	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

ytterligare vacljande till vapnens utslag. Man må med ej mindre
skal invända, att allianser — till och med om de benämnas »heliga»
och slutas i bästa välmening äfven tör folkens lycka — i främsta
rummet gälla , främjandet af dynastiska sträfvanden. Må man lika-
ledes framhålla det tyska förbundets sorgliga minne såsom ett in-
tyg på af huru ringa båtnad en sådan i abbéns stil upprättad
konfederatien af furstar är, i det att den mindre mägtige och svage
dervid i allnlänhet blir förfördelad, då de enskilde deltagames sjelf-
ständighet omöjliggöres genom den mägtigares domination, hvar-
jemte interventionens och öfvervakningens behöflighet lemnar rum
åt mångahanda missbruk utan att någon garanti finnes, att icke
krig ändå sist och slutligen utbryter mellan de konfedererade.
Med erkännande af riktigheten utaf allt detta, måste man å andra
sidan lika mycket betona den omständigheten, att krig äfven, ännu
i våra dagar, förts af stater, der furstemagten är blott en skugga,
och att det krig i Amerika, som gällt slafemancipationen, upp-
kommit under omständigheter, då sjelfva det folkliga elementet
fordrat våldets anlitande, oaktadt norden och södern bildat ett i
någon öfverensstämmelse med Kants och Benthams förslager orga-
niseradt förbund. På samma sätt alltså, som krig kunna före-
komma oberoende af allt hvad furstlig ärelystnad heter “ de
antika folkens : historia intygar möjligheten häraf — är det ock
antagligt och tvifvelsptan äfven ur historien bevisbart, att storsin-
nade furstars välvilja och omtanke förmått afböja och före-
komma, krig.

Är det verkligen fallet, att både furstemagt och folkvälde,
oaktadt politiska konfederationer, lika lätt framkalla krigiska kon-
flikter, så är det gifvet, att detta af våra filosofer förordade medel
att undvika krig svårligen leder till målet. Tydligt är nämligen,
att icke sjelfva, det federativa sambandet utgör en borgen för fort-
beståndet af fredliga förbindelser, utan att dessa äro betingade af
det tänke- och handlingssätt, som åstadkommer och upprätthåller
sjelfva förbundet. Så Snart missämja och obenägenhet att iakttaga
de för alla ömsesidiga intressens säkerhet erforderliga vilkofen
vinna öfverhand, utbryter kriget ånyo.

På så sätt ser det verkligen ut, som vore en sträfvan efter
evig fred ett gagnlöst Sisyphos-arbete. Men förhållandet är i
sjelfva verket lika litet sådant, som Rousseau har rätt med sin be-
tänklighet, att krigets föga antagliga upphörande vore en gifven
följd af vårt slägtes ohjelpliga ömklighet. Så säkert det är, att
en allsidig förkofran är rådande inom den menskliga utvecklingen,
lika säkert innebär deusamma en ändalykt af våldets anlitande uti
FRÅGAN OM DEN EVIGA FREDEN.	115

.	1 ■

internationella och öfverhufvud politiska relationer. Kant har
onekligen träffat det rätta, då han förklarat den i historien sig
utbredande kulturgemensamheten vara en borgen för evig fred.
Men denna småningom och med tiden allt ifrigare och med klarare
medvetande omfattade uppgift, löses icke genom det medel, som af
filosoferne blifvit uttänkt, utan är ett gifvet resultat af sjelfva civi-
lisationsprocessen. Har man fattat, att denna är en natumödvändig
yttring af menniskans eget väsende, så vet man, att intet deruti
kan omedelbart framkallas genom en direkt i vår magt liggande
verksamhet; — hårklippning och barbering, kostymering efter euro-
peiskt mönster och »assembléer» jemte titlar i samma stil förvandla
icke barbarer till en bildad nation, likasom ej heller hvarken
knuten och bajonetten eller kansliregim och nationalitetsagitationer
förmå af olika; samfundselementer med säregen historisk karakter
forma statsenheter. Jemlikt detta äro ock inga med full beräkning
anlitade medel i verlden — och för den eviga freden kan, enligt
hvad nyss visades, blott ett enda och det ett ohållbart, uppställas
— i stånd att påskynda åtkomsten af evig fred, så länge de detta
vigtiga önsknjngsmål betingande omständigheterna icke; förefinnas.

Det af våra tänkare omhuldade förslaget till evig fred förut-
sätter, for att blifva utförbart, sj elf va det tillstånd uti mensklig
bildning i allmänhet, som omöjliggör anlitandet af våld, i och för
sedliga och rättsliga ändamål. Med andra ord: för att kunna be-
sluta att i sina ömsesidiga förhållanden icke vädja till krig, måste
nationerna hafra kommit till det utvecklingsskede, den våldet för
dem förlorat betydelsen; af ätt vara ett berättigadt medel för vissa
ändamåL Innan denna tidpunkt är uppnådd, äro de för freden
afsedda anordningarne — sådana de; enligt hvad ofvan framhållits,
verkligen blifvit; försökta. — endast palliativer,. hvilkas< vansklighet
nog blottas, så snart de för' dem behöfiiga vilkoren antaga ett för
fredlighet ogynsamt skaplynne. Hafva åter de menskliga förhål-
landena gestaltat sig sålunda, att freden obetingadt framgår ur
det allmänna tänke- och lefnadssättet, så äro inga enkom derför
afsedda institutioner behöfiiga.

Riktigheten häraf inses utan svårighet, såvida man tagit reda
på det förhållande, hvaruti kriget befinner sig till vårt slägtes
historiska tillvaro. Ju lägre denna senare står, en desto vigtigare
betydelse har kriget. Den i historien skeende utvecklingen sam-
manfaller med en utvidgning af de samfundsområden, hvilka ur
sitt eget sköte utesluta våldets bruk. Nomadhorden förenar sina
medlemmar genom inbördes, af en viss erkänd rättsordning upp-
rätthållna förpligtelser, hvilkas bindande helgd är betydelselös utom
116	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

det egna samfundet. Ett sådant är fåtaligt och i sitt sammanhang
ostadigt, ju mera de deruti slutne individerna röja en brist på
intellektuel och sedlig odling. I den mån denna odling tilltager^
stadgas och tilltager ock den gemensamhet, inom hvilken de öm-
sesidiga förbindelserna uppbäras utan att störas af vädjandet till
våldet. Civilisationsprocessen skiftar mellan ett ökande och min-
•skande af omfånget för en fredlig gestaltning af mensklig sam-
manlefnad, i det att en sådan är hotad eller tryggad i den mån
den endast genom våld kufliga råheten frambryter eller afvärjes.

Huru långt menskligheten ännu befinner sig från »den eviga
fredens» tidehvarf, kan icke bestämmas, ehuru det tvifvelsutan är
tydligt, att hela vår utveckling eger en mot detta mål svarande
riktning och att hon antagit densamma i följd af de ekonomiska
intressenas oafbrutet tilltagande betydelse. Denna har utgjort den
förnämsta driffjedern vid frammanandet af det tänkesätt, hvarmed
krig .numera betraktas. Industriens och handelns utveckling åt-
följes ej blott af innerligare vexelverkan. mellan folken, nedrif-
vande fördomens och sjelfviskhetens skrankor, slutande otaliga
band af ömsesidighet i materiella och intellektuella behofyer, utan
kallar derj ernte till lif de för krigets upphörandemåhända vigti-
gaste faktorer. Vårt tidehvarfs ekonomiska förkofran sammanfaller
nämligen med en den mest djupgående ojngestaltning af hela det
sociala lifvet. I det arbetet dag för dag träder mera i förgrunden
på historiens skådeplats, antaga ock arbetarnes egna.intressen och
deras betydelse för samhällslifvet en sådan karakter, att vapen-
yrket småningom sjunker i anseende. Hafva de ordnade egendoms-
( förhållandena och välståndet nått sin fulla höjd, då är den eviga
freden . i verkligheten så gifven, som densamma numera redan är.
ett gifvet önskningsmål för hvarje sansadt och om grundvilkoren
för en rättsenlig mensklig samlefnad klart medvetet sinne.

W. Bolin.
De nyaste forskningarne rörande den skan-
dinaviska odlingens ursprung.

i.

Inom de europeiska kulturstaterna har på senare tider sträf-
våndet att skingra det töcken, som omhvärfver hvarje särskilt folks
barndomsperiod, framträdt bestämdare än någonsin förut. Den
jemförande språkvetenskapen söker med ungdomlig ifver att ådaga-
lägga de ariska språkens frändskap med hvarandra, på samma
gång som hon framhåller deras egendomligheter, och hon egnar
en synnerlig uppmärksamhet åt sanskritspråket — det äldsta i dessa
tungomåls syskonkréts — det, hvars karaktersdrag, hon anser mést
öfverensstämma med den okända modrens, i det hopp att sålunda,
komina i tillfälle att sprida ljus öfver språkutvecklingens gång.
En annan vetenskap har gjort till sin uppgift att efterforska de
olika religionernas uppkomst och deras utbildning under civilisa-
tionens framåtskridande, det inflytande, som de utöfvat på hvar-
andra, den verldsåskådning, som framskymtar ur dem, samt be-
tydelsen af de särskilta blommorna på mytologiernas trän. En
tredje har till syfte att uppdaga folkstammarnas ursprung, att visa
hvilkén race, hvarje sådan tillhör, det slägtskäpsförhållande, hvari
den står till andra stammar* samt de främmande elementer, hvar-
med den möjligen blandat sig; Närmast till denna sluter sig ar-
keologien, som genom undersökning och tolkning af minnesmärken
och fornsaker af alla slag samt andra spår af ett lands äldsta
innebyggares lefnadssätt söker att bilda sig ett begrepp om dessa
och den tid, de tillhörde. Det är egentligen denna vetenskap, som
under de sista årtiondena uppsvingat sig till en förr icke anad
betydelse, och det i synnerhet uti Skandinavien.

Ännu för fyratio år tillbaka hade undersökningarna rörande
folkstammarnas och deras resp, kulturarters ursprung och natur
icke öfverskridit de af historien och traditionen utstakade grän-
serna. Arkeologien åtnöjde sig med att antingen understödja häfda-
forskningen eller att för sina egna arbeten begagna sig af från
denna lånade materialier. Nu är förhållandet helt annorlunda.’
118	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

Hon har framträdt såsom en helt och hållet ny vetenskap, och
efter att med starka vapen ha bekämpat det ihärdiga motstånd,
som gjorts henne, har den förhistoriska arkeologien vunnit burskap
inom den lärda verlden, om också der en och annan ännu har
svårt att fördraga henne och gerna omfattar hvarje tillfälle att
beskylla henne för fantastiska hypoteser. Hvad angår allmänheten
i de skandinaviska länderna, så följer den med lifligt intresse denna
vetenskaps djerfva försök att bryta nya banor och skyndar att
göra sig bekant med de resultat, hvartill hon kommit, i den
mån, som de offentliggöras, under det att anspråken på hennes
verksamhet tyckas växa med hvarje dag.

Märkligt är, att . dessa af alla klasser med så lifliga sympatier
omfattade vetenskapliga sfräfvanden att tränga tillbaka till odlin-
gens och till nationaliteternas vagga gå hand i hand med folkens
ansträngningar att häfda sitt eget, att utveckla det och göra det
gällande i dess fulla omfång, med nationalitetsidéens framträdande
på det politiska området och kraftiga inverkan på hela kulturlifvet.
Skandinavernas sträfvanden i begge dessa riktningar, hvilkas in-
bördes frändskap ej torde behöfva ådagaläggas, ha ådragit dem
utlandets uppmärksamhet och på många håll väckt eller stegrat
sympatierna för de små men intelligenta och högt civiliserade na-
tioner, hvilka man börjar betrakta såsom den europeiska bildnin-
gens förposter mot den halfbarbariska östern. Ett nytt bevis derpå
finna vi uti en intressant uppsats af professor Quatrefages benämnd
»Le congrès international préhistorique», hvilken nyligen stått att
läsa i des deux Mondes. Med det varmaste erkännande
framhåller han deri såväl det lifliga intresse, som vid den inter-
nationella, förhistoriska kongressens i fjol hållna möte uti Köpen-
hamn visades fomforskningens sak af den danska hufvudstadens
innevånare och innebyggarna i de trakter, dit kongressen gjorde
exkursioner, som ock den utomordentligt starka kärlek, hvarmed
danskarna äro fastade vid sitt fosterland, och den beredvillighet
att offra allt för. sitt ständigt hotade nationella oberoende, hvaraf
de äro lifvade.

Hvad för öfrigt angår den förhistoriska fornforskningen, Så är
den för oss skandinaver af synnerlig betydelse, dels derför att hon
kunnat lemna vidsträcktare och bestämdare upplysningar om de
äldsta folkstammarna i Skandinavien än dm dem i andra länder,
och dels derför att det är skandinaviska vetenskapsmän, som gifvit
uppslaget till detta slags forskningar, hvilka de sedan med afseende
på sitt eget land fullföljt med lysande framgång. Så yttrar Qua-
trefages i nyssnämnda uppsats, att det är Thomsen, Nilsson, Forch-
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	119

hammer, Steenstrup och Worsaae, söm ha grundlagt den förhisto-
riska fornforskningen, och att sedan vetenskapsmän i det öfriga
Europa efter någon tvekan börjat vandra i deras fotspår, och deri-
bland främst M. Boucher de Perthes, som grundlagt den paleonto-
logiska arkeologien. Vidare framhåller han, att kongressen torde
bestämt Köpenhamn till sin samlingspunkt för 1869, derför att
man, i den mån, som arbetet på de talrika och vigtiga problemerna
framskridit, allt lifligare känt behofvet att gå till vetenskapens
källa, att besöka de danska samlingar, om hvilkas rikedom verlds-
expositionen väckt bestämda föreställningar, och att vid dem lyssna
till den förhistoriska fornforskningens grundläggare. Den första
afdelningen af hans uppsats har till öfverskrift: »Köpenhamns för-
historiska museer», temligen omotiveradt, såsom det synes oss, då
han omtalar de tvenne, hvilka kunna så benämnas, knapphändigt
nog och liksom blott i förbigående, och då han deremot utförligt
skildrar, det sätt, hvarpå mötesdagarna tillbragtes af kongressens
ledamöter, och, bevekt af det fördelaktiga intryck, som danskarnå
gjort på honom, gör en politisk digression till förmån för den
danska nationen och dess rätt till Europas aktning och understöd.-'
I den senare afdelningen meddelar han åtskilligt om diskussionerna
på mötet och särskilt om striden mellan Worsaae och Steenstrup
angående den förres antagande af . en äldre och en yngre stenålder.

Med afseende på professor Quatrefrages’ yttrande om »Museum
for nordiske Oldsager» vilja vi anmärka, att han misstager sig, då
han såsom orsaken till dess rikedom anför en lag, som förbinder
den, hvilken finner antiqviteter, att erbjuda dem åt staten till in-
lösen. Någon sådan förordning existerar i sjelfva verket icke i
Danmark utan med afseende på fornsaker af guld och silf-
ver; man har der icke privilegierat de offentliga samlingarna
på. de enskildas bekostnad, utan väl insett, att detta skulle — ifall
lagens absurditet ej gjorde den mindre skadlig, derför att den
endast undantagsvis åtlyddes — hämma eller klafbinda den veten-
skapliga forskningen på detta område, att friheten att sjelf få
bilda samlingar, utan hvilken det antiquariska studiets framåtskri-
dande är otänkbart, är det första, som staten bör bevilja åt forn-*
forskaren. Det är att hoppas, det man snart' måtte kunna säga
detsamma om Sverige, att, den rest af vetenskapligt skråtvång,
som ännu existerar hös oss,. måtte vandra samma vag,, som så
många föråldrade och skadliga tvångslagar redan gått i den mån,
som upplystare åsigter hunnit göra sig gällande.

På grund af den förhistoriska arkeologiens numera så allmänt
erkända betydelse ha vi trott, ätt » en kortfattad ofversigt af de
120	FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. AUGUSTI.

resultat hvartill nordens förnämsta fornforskare kommit, och af
de hufvudsakliga skiljepunkterna mellan deras resp, teorier skulle
kunna intressera Framtidens läsare, och vi lemna derför här en.
sådan, som är grundad på deras utgifna arbeten och vid veten-
. skapliga, möten hållna föredrag.. Framställningen af professor
Nilssons åsigter blir mindre utförlig, än hvad eljest skulle varit
förhållandet, emedan vi ha anledning att antaga, det denne be-
römde forskare skall framdeles sjelf närmare utveckla dem i denna
tidskrift.

Såsom den danska arkeologiens fader kan konferensrådet C.
J. Thomsen med allt skäl betraktas» Sjelf säger han, att ehuru
Danmarks minnesmärken från hednatiden varit föremål för upp-
märksamhet och undersökningar, alltsedan detta lands historia
börjat behandlas, så har det ofta skett på ett smaklöst och ove-
tenskapligt sätt. Och säkert är, att före honom- ingen fornforskare
i Danmark slagit in på den rätta vägen. Dock tyckas hufvudidéerna
uti det system,,som han skapat, ha föresväfvat Bircherod och Pon-
toppidan, af hvilka den förstnämnde hade koinmit ända derhän, att
han ansåg/ det man af fornsakemas form och beskaffenhet borde
sluta till deras bestämmelse, och den senare bestred det allmänna
antagandet, att stenkilarna voro ljungeldens symboler, samt kallade
de hedniska grafställena ett slags arkiver, hvarur man kunde hemta
belysningar af nordens historia.

Några för de danska fornlemningarna varmt intresserade män,
och främst bland dessa professor Rasmus Nyerup, hade lyckats
genomdrifva bildandet af det nu så rika »Museum for nordiske
Oldsager» år 1807. • Det stod under denne utmärkte vetenskaps-
mans uppsigt till 1816. Han saknade dock talang för samlingarnas
ordnande, och först sedan handelskontoristen Thomsen efterträdt
lionom såsom »Oldsagskommissionens» sekreterare — enligt Nyerups
åsigt, den lämpligaste dertill, som kunde finnas i sju konunga-
riken — blef det ordning i de hoptals sammanförda antiqviteter-
nas kaos. ;

Det påstås vanligen, att det var Thomsen, som samtidigt med
professor Nilsson i Lund och arkivrådet Lisch i Schwerin för de
i jorden funna och från hednatiden härstammande fornsakerna in-
» förde indelningen i sten- brons- och jernålder. Imellertid från-
kännér Nilsson i förordet till andra upplagan af sitt arbete om
»Stenåldern» både sig sjelf och de begge andra forskarna för-
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	121

tjensten att ha uppfunnit denna indelning, hvilken han anser ha varit
känd åtminstone nitton århundraden, innan de på densamma grun-
dade sina systemer, alldenstund Lucretius, söm lefde i århundradet
före Kristus, i »De rerum naturs sägér, att de första vapnen varit
stenar och stockar, att man sedermera lärde känna bronsens och
jemets kraft, och att bronsens begagnande föregått jefnets. Äfven
erinrar han om att Magn. Bruzelius i sina Antiquitates boreales
uttryckligen nämnt stenåldern, och att Geijer i Svenska foTkets
historia yttrar: »Vapnen och vikingaflottorna visa jernets tidiga
bruk; än äldre äro vapen af koppar eller en med koppar blandad
metall; de äldsta äro af sten». Sanningen häraf kan ej bestridas.
Men hvad Thomsen uträttat är i alla fall högst betydligt. Han
är den förste, som ordnat ett. stort antiqvariskt museum efter
denna gamla, men föga uppmärksammade teori, han har lemnat
beskrifning och nomenklatur på talrika slag af sten- och metall-
saker från hednatiden, och han har sjelfständigt och ytterst skarp-
sinnigt förklarat de olika vapnens och redskapens ändamål och
sättet för deras användande. Före hans uppträdande funnos i
Danmark inga arkeologer utan blott samlare, men nu är den för-
historiska fomforskningen en af de vetenskaper, som idkas med
mest framgång i detta vårt brödraland, och alla dess idkare äro
att anse såsom hans lärjungar, om de än, såsom naturligt är, i
särskilta fall kommit till nya. resultat, hvilka strida mot den
vägbrytande mästarens uppfattning.

Thomsen, som år 1831 gifvit antydningar om sitt system, an-
gående hvilket han dock ej tycks ha kommit till full klarhet, uti
en för allmogen beräknad och af Oldskriftselskabet utgifven liten
ströskrift, utvecklade närmare och bestämdare sin uppfattning af
stenåldern och de till densamma hörande fornsakerna uti en i
Nordisk Tidskrift for Oldkyndighed år 1833 införd afhandling
benämnd: »Kortfattet Udsigt over nordiske Steen-Oldsàger fra den
hedenske Tid. med kobberstukne Afbildninger». Den innehållet
en systematiskt ordnad beskrifning och en väl vald nomenklatur
på de slag af stensaker, som han lärt känna, visar huru och för
hvilket ändamål hvarje särskilt af dem användts, utgående från
den satsen, att stenredskapen allmänt begagnades i Danmark under
den äldsta tiden, emedan metaller då ej voro bekanta. Han säger
sjelf, att denna skrift blott är ett »forelobigt» försök, som icke
uttömmer ämnet, men blott anger dess konturer, att det skall
närmare utvecklas i ett större arbete, för hvars utarbetande er-
fordras vidgad erfarenhet och upplysande bidrag från flera sam-
lingar, samt att han nu blott gifvit en sammanträngd beskrifning
122	FRAMTIDEN. TREDJE ÂRGÂ.NGEN. - AUGUSTI.

på hufvudformerna med förbigående- af variationerna. Med af-
seende härpå må anmärkas, att hvarken den i Thomsens större
arbete förekommande framställningen af stensakerna eller den,
som Worsaae sedermera meddelade i »Danmarks Oldtid oplyst ved
Oldsager og Gravhöie», är så omfattande som denna den först-
nämndes första skildring af stenålderns produktër. Hvad sjelfva
ordet »stenålder» angår, så använder han det icke ännu, men han
säger, att stensakerna i Danmark liksom i sydligare länder tillhöra
den aflägsnaste tidsåldern, då liknande förhållanden och i syn-
nerhet liknande kulturgradër framkalla liknande medel att tillfreds-’
ställa behofven, hvarföre när man går tillräckligt långt tillbaka,
man skall finna stor öfverensstämmelse mellan de äldsta ländernas
fornsaker. Men han anser det helt naturligt att stensakerna före-
komma i större mängd i horden än i södern, der en högre kultur
tidigare vunnit insteg och jorden odlats under längre tidrymder.

, De stensaker, som han här beskrifver, äro slipstenar, kilar,
mejslar, knifvar, spjutspetsar, halfmåneformiga flintstycken, »Flint-
flækker», pilspetsar, yxor, yxhamrar och hamrar, skottspoleformiga
stenar, »Dopper», skifvor, kulor, ankaren, sädeskrossare och pro-
bérstenar.

Såsom skäl för sin åsigt om dessa sakers praktiska använ-
dande, hvilken stod; i strid mot den då gängse föreställningen, att
de afsågo religiösa bruk, anför han dels, att man funnit dem slitna
genom begagnande eller lagade efter att ha varit sönderbrutna,
dels att dét varit en urgammal plägsed att bredvid den döde ned-
lägga vapen och andra saker, söm han begagnat i lifstiden,
dels att vilda nationer, som ej känna metallens bruk, begagna full-'
komligt liknande saker, och slutligen att dessa saker finnas ej blott
i grafvarna, men äfven, och det i stor mängd, vid plöjning och
torfskäming på sådana ställen, der sannolikt grafvar ej funnits.
Helt' och hållet vågar han dock ej att bryta med den gamla upp-
fattningen, utän antager såsom en möjlighet, att hvad som först
brukades såsom vapen eller hushållsredskap kunnat, sedan metallsa-
ker blifvit införda af grannfolken, fortfarande begagnas vid religiösa
ceremonier och såsom ett slags symboler. För åsigten, att flera
stensaker böra så betraktas, anser han tvenne omständigheter tala,
nämligen den, att: man funnit jemte urnorna små afbildningar utaf
stensaker utarbetade i bernsten, hvarvid dock bör märkas, att man
äfven funnit sådana afbildningar utaf vapen och smycken af brons,
samt den att en klass af dessa saker blifvit kallade »tordönskilar»
(Tordenkiler), och .att allmogen hyser vidskepliga föreställningar
om dem. Med afseende derpå vilja vi här anmärkaj att professor
i)EN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	123'

Nilsson anser de ifrågavarande af bildningarna icke som symboler
utan som leksaker eller smycken.	>

Fullt utbildadt framträder Thomsens system uti den i Lede-
trådd til nordisk Oldkyndighed år 1836 införda afhandlingén »Kort*
fattet üdsigt over Mindesmærker og Oldsager fra Nordens Fortid».

Efter några inledande anmärkningar om fornforskningens be*
tydelse meddelar han en beskrifning på grafhögar, grafvar och
stensättningar och söker karakterisera de kategorier, söm höra
under dessa hufvudafdelningar. Man finner dock snart, att Thorn*
sen var alltför fången i gamla föreställningar för att kunna komma
till full klarhet öm alla dessa monumenters bestämmelse — något,
som var förbehållet en yngre fornforskare, etatsrådet Worsaae. Han
framhåller, att visserligen icke alla i Danmark af menniskohänder
uppkastade högar kunna anses som grafvar, då några möjligen
varit signalplatser (Baunehoie), hvarpå man genom eldar tillkänna*
gaf fiendens annalkande, andra måhända i förbindelse med offer-
platser begagnats vid religiösa ceremonier och en tredje kategori
på en senare tid uppkastats för afrättningar (galgbackar), men
han antager dock, att flertalet äro grafhögar bildade under hedna-
tiden. De fyra slags grafställen, som han framhåller, äro de runda
grafhögarna, af hvilka åtskilliga mycket stora äro nedtill omgifna
af en eller flera stenkretsar, eller som högre upp äro prydda med
sådana, de afldnga, som oftast omgifvas af en rad stenar, de låga,
som äro helt små och stundom blott en aln höga samt vanligen
förekomma i så stort antal, att de bilda ett slags kyrkogårdar,
och stenhögarna (kumlen) som äro bildade af sammankastade, icke
af jord betäckta stenar. I de runda grafhögarne har man funnit
de flesta sténgrafkamarna (gånggrifteriia eller halfkorsgrafvarna),
sttmdom flera sådana i en hög, och i dessa ha liken ofta varit
obranda och lagda i sand eller satta på stenar. De aflånga graf-
högarna rymma två eller tre stenkistor, de låga grafurnor, och i
stenhögarna finnas sällan stengrafkamrar men oftast kistor, bildade
af flata stenar och så små, att de blott kunnat rymma några graf-
urnor eller brända ben eller på sin höjd ett liggande eller på
bottnen sittande lik. Stundom förekomma träbyggnader och äfven
båtar och skepp i högarna, såsom sagorna förmäla. Dessutom ha
i stora af naturen bildade sandbankar många lik blifvit begrafna.

Detta ar det hufvudsakliga af hvad Thomsen meddelar om be-
grafningssättet i den skandinaviska nordeh under hednatiden. Han
talar åtskilligt om stensättningarna, som han här, i öfverensstäm-
melse med den då ännu gängse föreställningen, betecknar, såsom
tingsställen, stridsplatser, offerställen etc. Hvad angår den sistr
124	FRAMTIDEN. TBEDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

nämnda kategorien, så tycks han dock hysa starka tvifvel om be-
nämningens riktighet, och' han anför såsom skäl för dessa, dels
att öfverliggareri (d. v..s. den stora sten, som uppbäres af åtskil-
liga i krets ställda stenar) icke har någon plan yta och således
icke erbjuder någon för öffringen beqyäm form, då deremot det
alltid sörjts för, att härstenarna äro ställda så, att de bilda ett
rum med ingång, hvilket ej. skulle varit behöfligt, om de varit
altaren. Imellertid anför han å andra sidan skäl, som- skola
ådagalägga, att åtminstone några af dessa dysser (dolmens) verk-
ligen varit offerställen, och tycks ej antaga, att några varit graf-
ställen. .

Efter att ha tagit en öfversigt af stensakerna i nära öfverens-
stammelse. med den mera detaljerade skildring, han gjort af dem
i den ofvannämnda kortare uppsatsen, beskrifver han urnor och
grafkaf ; af sten, brändt 1er, guld, brons, jern, glas och trä. I sam-
manhang dermed yttrar han några ord om att man i grafhögar
och torfmossar funnit skeletter och ben, som visa till hvilken race
folkstammarna hört, hvarj ernte han framhåller, att man icke sällan
begraft djur tillsamman med liken och det icke blott hästar och
hundar utan äfven hjortar och tiH och med fåglar. Imellertid
gör Thomsen icke sjelf något försök i ethnografisk väg, utan nöjen
sig med att ha antydt rätta sättet att komma till lösning af gåtan
om sitt folks ursprung.

Vidare omtalar han saker, som anses tillhöra religiösa cere-
mönier, såsom mycket sällsynta små figurer af brons eller af en
blandning utaf zink och någon annan metall eller af brändt 1er,
och som anses för af gudabilder, stora massiva ringar af rent guld,
på hvilka sannolikt éder blifvit aflagda under hednatiden, symbo-
liska saker såsom små ringar, svärd och dolkar samt de ofvan om-
nämnda afbildningarne i bernsten af bronsålderns saker, Stora
flata kar eller fat af brons vanligen på vriden fot, sigter af metall,
rökelsekar och rökelse. Såsom saker tillhörande krigsväsendet
anför han yxor af koppar eller af koppar med jernegg, yxhamrar
af brons, svärd, dolkar, spjut och pilspetsar af brons och af jern,
sköldar, dels af brons och omgifna med en tjock metalltråd och
dels bestående af tunna lager utaf träspån och läder med metall-
sirater och i midten en stor rund skifva med spets, samt hjelmar
och brynjor, hvartill komma stora bronslurar, sadelknappar af
brons, sporrar och betsel såväl af brons som af jern. Derefter
beskrifver han smyckena, såsom guldbracteater, pérlor och halsband,
ringar, öronklockor, hårprydnader,, spännen, och knappar af metall
samt redskap af andra ämnen än sten såsom knifvar, pincettér,
FRÅGAN OM DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG. 125
saxar, celter och pålstafvar af brons och jern, sylar och nålar af
brons samt verktyg for, förfärdigande af fisknät utaf ben. Efter
dessa kategorier följer husgerådssakernas, nämligeri dryckeskärl,
dels af horn, dels af glas och dels af guld, hvilkà alla äro mycket
sällsynta, bägare och pokaler af glas och af silfver, metallstycken,
som utgöra rester af de bålar, hvari dryckesvarorna förekommit,
då träet, som utgjorde den andra beståndsdelen, ruttnat bort, vaser,
skålar och andra kärl af brons, silfver och ben, nycklar vanligen
af brons, skedar af brons, silfver och bén, gafflar af ben, våg-
skålar af en blandning utaf koppar och zink samt vigtlod af med
koppar öfverdraget jern och af bly. Slutligen nämnas åtskilliga
andra föremål, såsom schackbrickor, tärningar af ben, stycken af
musikaliska instrumenter och saker, hvilkas bestämmelse man, ej
känner.

Med någon undran finner man, att Thomsen väl särskilt redo-
gjort för stensakerna, men icke indelat metallsakerna efter de pe-
rioder, han ansåg dem ha tillhört, utan efter deras bestämmelse och
till och med låtit de saker af ben och af trä, som tillhöra sten-
åldern, förekomma bland dem, då han dock genom denna i många
afseenden ypperliga skrift ville förskaffa erkännande och insteg åt
den teori, han antagit. Måhända berodde detta dels på en böjelse
för medgifvande åt det häfdvunna betraktelsesättet,; som stundom
anträffas hos förkämparna för nya idéer/ och dels på den brist
på vetenskaplig underbyggnad, som obestridligen fans hos den
store fornforskaren. Det blef hans efterföljare förbehållet att med
större följdriktighet än han sjelf fullfölja hans system.

Först sedan han meddelat den öfversigt af fornlemningama,
för hvilken vi här redogjort i ’all korthet, framställer han sin
period-teori. Såsom stenåldern betecknar han den tidsålder, då va-
pen och redskaper voro af sten, trä och hen, och då man föga
eller alldeles icke kände metallen. Det synes honom otvifvelaktigt,
att denna period i Danmark varit den äldsta, äfvensom att landets
innebyggare haft likhet med (varit?) vildar. Vidare framhåller hän
såsom helt naturligt, att man i hvarje trakt användt de stenarter,.
hvarpå der varit tillgång, och att således flinta begagnats mest i
Danmark, men att i de delar af Sverge och Norge, der detta slags
. sten icke fans, man begagnat andra, hvilket stundom inverkade på
formen. . Af den omständigheten, att stensaker alldeles icke före-
komma i det nordligaste Sverge och Norge, slutar han, att dessa
trakter på den ifrågavarande tiden varit ' obebodda. Han håller
före, att de stora stengrafkamrarna uppförts »henimod» den tiden,
då de första metallerna började komma i bruk, samt att man i
126	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

dem funnit, jemte obrända lik och klumpigt bildade lerkärl, sällan
guld eller brons men aldrig silfver eller jern, utan i stället sten-
saker och bernstensprydnader.

Under den derpå följande perioden, som han benämner brons-
åldern, voro vapen och skärande redskap af koppar eller brons;
jern och silfver voro deremot föga eller alls icke bekanta. Thomsen
framhåller, att i södern såväl som i norden har koppar — i rent
tillstånd eller blandad med litet tenn — varit den första kända
metallen, derför att den såsom oförarbetad lättare uppskattas till
. sina egenskaper än det råa jernet, som måste genomgå en smältnings-
process vid stark hetta,, innan, det röjer sin natur. Påståendet, att
de äldre bronssakerna utgöra efterbildningar af romarnes, anser
han vara oriktigt, derför att då romarne efter Cæsars eröfring af
Gallien och tåg mot Rhen kommo i beröring med germaneme
hade de redan länge haft skärande vapen och redskap af brons.
Det tyckes som hade en tidig kultur varit spridd öfver en stor del
af Europa långt innan jernet kom allmänt i bruk, och som vore
dess produkter i länder, hvilka ligga långt ifrån hvarandra, utom-
ordentligt lika, och man skall genom att betrakta de skärande
vapnen och redskapen af brons och den ömgifning, hvari de be-
finna sig, med mera uppmärksamhet komma till en allt bestäm-
dare öfvertygelse om att de härstamma från en äldre kultur — en
kultur, som i södern sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden.
Antages det, att folket i Danmark erhållit dylika bronssaker
från andra länder och efterbildat dem, så måste de naturligtvis
ha begagnats i dessa länder; men om förbindelserna afbrötos, eller
om. de blott berott på folkvandringar, kunna senare upptäckter
och förbättringar lätt ha blifvit obekanta för dem, som sålunda
lärt känna den äldre kulturens alster. Hvad som finnes i Danmark
skall således tjena att belysa beskaffenheten och utseendet af mot-
svarande saker, som under mycket aflägsna tider tillverkades i
länder, der civilisationen gjort betydliga framsteg tidigare än i
norden.

Till denna ålder hänföras stenkistorna och de méd stenhögar
betäckta små grafvarna (kummelgrafvarna). Då existerade den
egentliga brännåldern och grafhögar behöfdes ej längre, utan de
brända benen gömdes i urnor eller lades i stenkistor. Öfverstiden
tidens urnor finner män. ofta, en nål, en pincett och en liten knif
af brons. Så vidt kändt är, har ingen inskrift anträffats på någon
artikel tillhörande bronsåldern, inen arbetet är så väl utfördt, att
det väcker förmodan, att man på den tiden icke var obekant med
skrifkonsten.	.
FRÅGAN OM DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG. 127

Så tänker Thomsen om bronsåldern. Hvad beträffar hans
uppfattning af jernåldern, så finner läsaren här dess hufvudpunkter.

Jemåldern är den tredje och sista perioden af hednatiden*
hvarunder man brukade jernet till de saker, hvartill det företrädes-
vis passar. Alla skärande vapen och redskap voro af jern, men
smycken, handtag och vissa slags husgerådssaker, såsom skedar
och dylikt, voro af brons, hvarföre man ej kan antaga, att sådana
saker tillhöra den tidigare perioden, derest ej form och, sirater ge
anledning dertill. Om en invandring från sydligare länder egt rum
vid Julius Cæsars tid, ha sannolikt främlingarna, som känt , det då
allmänt begagnade jernets bruk, infört det i Danmark Forn-
sakerna tyckas för öfrigt vittna om en öfvergångsperiod, då jern
varit dyrare än koppar, alldenstund man finner yxor af koppar
med jernegg på begge sidor. På en yxa från denna öfvergångs-
period, som ej torde varit långvarig, har man funnit en rune-
inskrift. Grafkamrarna inrättades på nytt sätt, och träbyggnader
finnas ofta i denna ålders grafhögar. Stundom brändes liken, och
stundom begrofvos de obrända; stundom begrofs den aflidnes häst
med honom. Under denna period, som slutar med kristendomens
införande, hade man silfver- och glaskärl.	.

De* sirater, efter hvilka Thomsen vill, att fornfyndens ålder
skall bedömas, äro, hvad stensakema angår, flammor, som bildats'
genom uthuggningar, ränder och dylikt. De fåtaliga inhuggningar,
som man funnit i grafkamrarna och på klippor, och som tyckas
ha tillhört äldre perioder äro blott råa konturer och ha ett slags
likhet med vilda (?) nationers hieroglyfskrift. I bronstiden äro
siraterna fullkomligt utvecklade; de då, oftast förekommande äro
vågsirater, ringsirater, spiralsirater och dubbelspiralsirater. I jem-
åldern voro isynnerhet orm- och draksirater vanliga.

3.

Den berömde danske naturforskaren och arkeologen, etatsrådet
J. Steenstrup, har kommit till det resultat, att. Danmark i följd
äf en våldsam naturrevolution dykt upp ur hafvets sköte, att dess
nakna grusbankar först bevuxits med asp, att i den mån, som
landet höjt sig och fuktigheten aftagit, åspen försvunnit efter att
ha banat väg för furuträdet, som bibehållit sig mycket länge, men
som omsider undanträngts af eken — den s. k. vintereken, hvilken
128	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI<

• \	\	■■	'

är olik den nu så allmänna sommareken — att derefter alskogar
framträdt, och slutligen boken vann herraväldet. Ått Danmark
genomgått dessa fyra perioder finner man af de gamla torfmossar-
na, hvari ännu trädstammar från hvar je särskild period ligga i
lager ofvanpå hvarandra., Man har åf den omständigheten, att de
vanligen finnas, kullstjelpta, slutit, att vegetationsförändringarna
berott på häftiga naturrevolutioner, men Steenstrup anser det-
sannolikare, att träden tid efter annan nedfallit i mossarna,* och
att. aflösningarna berott på naturens lugna utveckling. Till de
olika slagen af skog anser han särskilda slags djur ha slutit sig.
På den tiden, då landet var betäckt med ekskogar, lefde sannolikt
de nu försvunna djuren, renen, eigen och uroxen, af hvilka vi äf-
ven i mossarna finna hom och ben. Förmodligen ha dessa djur
ej länge derefter kunnat 'uppehålla sig i skogarna, utan utrotats af
innebyggarna.	■

Till denna Steenstrups uppfattning sluter etatsrådet J. A.Worsaae
sig i sin 1843 utgifna skrift »Danmarks Oldtid oplyst ved Oldsager og
Gravhöie», under det att han med afseende på minnesmärkena och
' fornsakerna antager samma tidsindelning som Thomsen. Han anser det
möjligt, att Danmark blifvit koloniseradt redan före bokträdets öfrer-
handtagande, hvilket torde ha inträffat för 2- à 3000 år sedan,.och att,
då de första innebyggarna kommo dit, de funno det inre af landet
fullt med ofantliga, nästan sammanhängande skogar, under (let att
kusterna vorö mindre tätt beväxta och kanske till en del helt och
hållet skoglösa. Det var derför naturligt, att de slogo sig ned på
kusterna.

För de vigtigaste bland detta urfolks stenredskap redogör
Worsaae under rubriken »Stenåldern» i öfverensstämmelse med
Thomsen, närmare utvecklande dennes idéer och särskildt framhål-
lande, huru redskapen varit skaftade, under en och annan hänvis-
ning till hvad som ännu är förhållandet hos vilda folkslag. Då
imellertid på långt när icke alla stensakskategorier beskrifvas der,
kan detta kapitel af Worsaaes synnerligen förtjenstfulla arbete
blott anses såsom ett bidrag till skildringen af stenåldern och dess
produkter, men ingalunda göra hvad Thomsen skrifvit derom öfver-
flödigt. Det må anmärkas^ att Worsaae, utöfver hvad Thomsen
fore honörn meddelat, talar om harpuner, som afsågo fiskfångst,
och fiskkrokar af flinta, liksom nio år före honom Nilsson uti
sin första arkeologiska skrift. Detta sednare ar desto märkli-
gare som hr Hindenberg i den af honom 1859 offentliggjorda af-
handlingen »Bidrag til den danske Arkœologies Historie» djerfves
påstå, att »efter den almindelige Mening hps de danske Arkæolo-
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	129

ger de föregivne Fiskekroge vist neppe kunné antages for at være
.ægte Levninger fra Steenaldern.» Hvad beträffar tillverkningen af
stensakerna, så kan Worsaae icke förklara huru den tillgått. Han
inser väl, att de först blifvit tillhuggna och sedan slipade médelst
slipstenar sådana som ännu finnas, men det är honom en gåta,
huru man kunnat hugga flintan med en sten i så långa och smala
stycken, utanv att dessa sprungit sönder, och han söker fåfängt lösa
den genom hypotesen, att medan metaller voro okända, stenredska-
pen hade de enklaste formerna, men att de blefvo tillhuggna på
ett vackrare och mera fulländadt sätt, sedan en och annan person
kommit i besittning af metall — en gissning som den senare
erfarenheten grundligt vederlagt. Det var Nilsson förbehållet att
visa, huru tillhuggningen af sten försiggick.

Af Worsaae indelas metallsakerna liksom de saker, som till-
verkats af trä, ben eller glas, efter de åldrar de tillhöra och icke
efter deras bestämmelse. Om orsakerna till bronsålderns inträf-
fande efter stenåldern och före jernålderzn yttrar han sig i likhet
med Thomsen. Till bevis för omöjligheten att bronskulturen skulle
'småningom ha utvecklat sig hos stenfolket framhåller han, huru
man helt plötsligt finner i stället för enkla och enformiga redskap
och prydnader af sten, ben och bernsten en mängd olikartade och
präktigt utarbetade vapen och redskap af brons samt smycken både
af brons och af guld. Af denna hastiga öfvergång slutar han, att
bronsålderns början berodde på invandringen af en ny folkstam,
som var i besittning af en högre kultur än landets tidigare inne-
byggare. Han anmärker, att bronsens spridande i landet naturligt-
vis icke kunde försiggå hastigt, då hvarken koppar eller tenn till-
hörde landets produkter, och att derföre ej blott de fattigare fort-
föro länge att begagna stenredskap utan äfven de rika fortfarande
begagnat åtskilliga slag af sådana, isynnerhet dem, till hvilka skulle
erfordrats mycket metall. I bronsålderns grafvar anträffas både
kilar och yxor, knifvar och pilar men isynnerhet kamrar af sten,
och många af dessa äro ytterst noggrannt arbetade och borrade
medelst runda metällcylindrar. Oaktadt allt detta framhåller Wor-
saae, att det gafs éfi tid, då bronsen blef så godt som allenaherr-
skande. Vidare anmärker han, att den stora revolution i redska-
pens beskaffenhet, som inträffade, måste utöfva ,ett genomgripande
inflytande på lefnadssättet och på hela kulturtillståndet, då inne-
byggarne, som varit tvungna att uppehålla sig på kusterna och
hufvudsakligen idka jagt och fiske, nu, då de erhållit redskap af
metall, kunde börja att rödja bort urskogarna och idka åkerbruk
— något, hvartill Danmarks fruktbara slätter starkt lockade. Jagt

iv.	9
130	FKAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

och fiske trädde snart i bakgrunden för åkerbruket, och från den
tiden kan man räkna uppkomsten af byar. Innebyggarne, som
hittills nöjt sig med båtar bestående af urhålkade trästammar,
blefvo i stånd att förskaffa sig bättre fartyg, hvarmed de tryggt
kunna våga sig ut på öppna sjön och der gifva luft åt den för
nordboen karakteristiska stridslusten.

De redskaper och vapen af brons, som användes af detta både
jordbrukande och krigiska folk, och som af Thomsen beskrifvits i
sammanhang med de motsvarande af jern, blifva häl — liksom
smycken och öfriga artiklar tillhörande bronsåldern —- skildrade
, för sig sjelfva, såsom redan antydts, under det att vackra afbild-
ningar gifva läsaren begrepp om huru skickligt och smakfullt de
voro tillverkade. Angående sannolikheten af bronskulturens ur-
sprung har Worsaae uttalat åsigter, som vi här återgifva.

Att bronsantiqviteterna skulle härstamma från romarne, är
alldeles otroligt, dels emedan de gamla : bronsvapen och brons-
redskap som finnas uti Italien och i anseende till formen likna
våra nordiska, såsom celter och pålstafvar, sakna de egendomliga
sirater, som utmärka dessa, under det att bronssvärd, sådana som
de har vanliga, helt och hållet saknas, och dels emedan, såsom
Thomsen före honom anmärkt, romarne redan länge haft jernvapen,
när de krigade i Gallien. Mera likhet finnes mellan de uti de
äldsta grekiska, grafvarna förekommande bronssakerna och de nor-
diska i anseende till form , och sirater, men då dé förra tillhöra
tiden mellan 1400 och 1000 före Kristi födelse, och man ej kan
antaga en liflig förbindelse mellan Grekland och Danmark på den
tiden, kunna de sednare ej tilläggas ett grekiskt ursprung. I Eng-
land, Irland, Frankrike, de södra och östra delarna af Nordtysk-
land och i ' Ungern finnas skärande redskap och andra fornsaker
af brons, men ingenstädes i dessa länder äro de fullkomligt lika
dem, som funnits i Mecklenburg, Danmarkj Skåne och sparsamt i
landskapen norr om denna gamla danska provins. Af den om-
ständigheten, att dessa sålunda förekomma inom vissa gränser lik-
som af den, att man i Mecklenburg funnit jemte en mängd brons-
saker formarna, hvari de voro stöpta, samt hela stycken ostöpt
metall, och att man i Danmark funnit såväl samlingar af sönder-
brutna, för omsmältning bestämda vapen, redskap och smycken
som ock fett tunnt bronskaf invändigt fyldt ined den tjocka, hårdt
brända lerlnassan, hvaröfver det vär stöpt, följer att bronssaks-
fabrikationen försiggått i de länder, der de ifrågavarande forn-
sakerna anträffas. Dock torde former och sirater jemte känne-
domen af guldets och bronsens bruk ha kommit utifrån till nör-
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	131

den, hvilket också varit förhållandet med sjelfva dessa metaller.
De kunde lätt i rått tillstånd ha importerats från England, som
var rikt på brons och tenn, och der guld äfven fordom skall ha
funnits, vare sig nu att införseln skett direkte sjövägen, eller att de
först förts till de närmast liggande länderna och sedan genom
byteshandel längre upp mot norden. För öfrigt anmärkes, att de
bronssaker, som tillverkades, innan jernet var allmänt kändt och
begagnadt, öfverallt bestå af en viss blandning, som innehåller &
koppar och tenn, då deremot den brons, som sednare användes
till smycken, kärl o. d., var sammmansmält af koppar och zink.

Det är således från England, som Worsaaetror, att den gamla
bronsen % kom, stödjande sig på det faktum att detta land hade
öfverflöd på koppar och att dess rika tenngrufvor voro bekanta i
den äldsta historiska tiden. Starka invändningar kunna för visso
göras mot denna hypotes, isynnerhet om deri innefattas, att former
och sirater komma med denna brons.

Med afseende på Idädedrägten under bronsåldern yttrar han,
att innebyggarna ej mera, såsom förhållandet varit under sten-
åldern; voro klädda endast' i djurhudar, hopsydda med smala skinn-
remsor, utan att de äfven buro kläder af groft ylletyg, att döma
af de qvarlefvor af sådant tyg, som anträffas i grafvarna. Kläderna
sammanknäpptes antingen med dubbelkiiappar, fullkomligt lika
våra skj ortknappar, eller med spännen af olika former.

Såsom jernåldern betecknar Worsaae, i likhet med Thomsen,
den tid, då alla skärande vapen och redskap förfärdigades af jern,
och han tillägger, såsom ock denne antydt, att en fullkomligt ny
smak då gjorde sig gällande i norden. Han visar, huru denna
smak framträdde i vapen, redskap och isynnerhet uti smycken bjert
kontrasterande mot den renhet i form och sirater, som utmärkte
bronsålderns arbeten. Genom beskrifningar och af bildningar gifver
Worsaae läsaren en lefvande föreställning om de talrika jernsaker
från denna period, som då anträffats i Danmark, liksom om artiklar
förfärdigade af andra ämnen, som tillhöra densamma. För deras
bedömande har han haft en god ledning i de talrika gamla sa-
gorna, men äfven hans ovanliga skarpsinnighet har här kommit honom
till hjelp. Då hvad han anför om jernålderns fornsaker och om
skandinavernas lefnadssätt under denna period hufvudsaldigen ingår
i den vanliga historiska skildringen af våra hedniska förfäders lif,
vilja vi icke vidare uppehålla oss dervid, utan blott hänvisa dem
af våra läsare, som vilja erhålla någon närmare kunskap derom,
till det arbete, som har är i fråga, samt till Worsaaes sednare
skrifter i ämnet. Deremot vilja vi här anmärka, att Worsaae; har
132	FRAMTIDEN. TREDJE (ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

vid beräkningen af tiden för jernålderns början kommit till ett
oriktigt resultat, såsom han ock längesedan erkänt. Han yttrar
nämligen med stöd af skäl, som ej tarfva anföras, att jernåldern ej
kommit till stadga i Danmark förrän i det åttonde eller det nionde
århundradet, ehuru den i Sverige och Norge börjat flera århundra-
den tidigare.

Om grafvarna från stenåldern lemnar Worsaae följande upp-
lysningar, som uti, flera hänseenden i väsentlig mån beriktiga
Thomsens uppfattning.

De urgamla minnesmärken, som vanligen kallas stendysser (i
Jutland på flera ställen »jynovne», i Frankrike »dolmens» och i
England »cromlechs») äro låga, af en mängd upprättstående stenar,
x omgifna jordhögar, på hvilkas ryggar finnas kamrar af stora sam-
manstälda stenar. De äro dels aflånga, dels runda och smärre
och indelas derför i långdysser och runddysser. De förra äro van-
ligen mellan trettio och sextio alnar långa, men somliga vida längre
och en och annan öfver tvåhundra alnar. Deremot äro de flesta
blott åtta till tio alnar breda och de allralängsta blott femton till
tjugo alnar> Mycken omsorg har användts på bildandet af dessa
stensättningar, som förekomma äfven i trakter, der icke blott nu,
utan äfven fordom varit brist på sten. Kamrarna bestå af en öfver-
liggare, som ofta har femton till tjugo alnars omfång, och af tre till
fyra alnar höga bärstenar, som till antalet merändels äro fyra eller
fem, men stundom flera och i ett fall utgöra femton. Golfvet i
kammaren är dels belagdt med flata stenar och dels med en mängd
små flintstenar, som tyckas ha varit i stark eld. Kamrarna äro
antingen runda och ha i det fallet två och en half till tre och en
half aln i diameter eller aflånga, då de äro sex till åtta alnar långa,
eller också bildas de af tre bärstenar utgörande liksidiga trianglar.
Då man undersökt dittills oöppnade kamrar, har man funnit dem
fulla med jord och hopstampadt 1er, hvari anträffats benen af ett
eller flera lik j ernte pilspetsar, lansar och yxor af flinta, redskap
af ben, smycken af bernsten eller af ben och lerkrukor fyllda med
mull. Till och med i öppna kamrar, som bära tydliga spår af att
ha blifvit undersökta, träffar man vid noggrannare ransakning på
stycken af: lerkrukor, enkla stenredskap och menniskoben, hvilket
visar, ätt de haft samma ändamål, som de griftstugor, af hvilka
många annu äro betäckta med jord, att de varit grafställen, der
flera lik, förmodligen af samma ätt, blifvit nedlagda. De ännu
mera talrikt förekommande runddysserna skilja sig från de nu be-
skrifna stensättningarna, derigenom att högen är mycket mindre,
och att på den. vanligen finnes blott en kammare, som dock sällan
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG	133

är mindre än kamrarna pä långdysserna. Vid undersökning ha
runddysserna, alldeles som dessa, befunnits innesluta obrända men-
niskobeh, sten- och bernstenssaker samt lerkrukor.

Man har trott att långdyssema varit tingsställen, att dom-
rarne och folkets äldste suttit på de kringstående stenarna, och
att . det oflrats åt gudarne på stenkamrarna, hvilka derför va,nligen
kallats altaren. Offrandet skulle ha försiggått sålunda, att offer-
djuret lades ofvanpå stenkammarens öfverliggare, och att, när det
var dödadt, blodet, hvaraf den offrande presten spådde, flöt ned i
kammaren eller öppningen under Öfverliggaren. Men då de upprätt
stående stenarna skulle varit ytterst obeqväma att sitta på, då
öfverliggarens sida är så oformlig, att offerdjuret ej gerna kunnat
läggas derpå, under det att den nedre är ganska jémn, då bär-
stenarna, hvilkas jemnaste sidor äfven vetta inåt kammaren, stå
så tätt tillsamman som möjligt, och de mellanrum, som éj kunnat
förekommas, äro fyllda med på hvarandra lagda stenflisor, så att
blodet ej kunnat flyta ned i kammaren, då på många i den hi-
storiska hednatiden bekanta trakter inga stendysser förekomma,
medan hundrade sådana finnas i vissa socknar och de isynner-
het äro talrika på kusterna, då de saknas i hela det egentliga
Sverige, hvarest den hedniska religionen hade sitt hufvudsäte, lik-
som i Norge, och då öfverallt menniskoben och grafgods uppgraf-
vas i dem, kan man med trygghet antaga dem för grafvar från
den äldsta tiden.

Denna åsigt om stendyssernas bestämmelse vinner ökad styrka
och klarhet, derigenom at^ alldeles motsvarande stenkamrar, som
blott äro tilltagna i något större skala, talrikt förekomma såsom
griftstugor uti stora, ofvantill spetsiga, af menniskohänder upp-
kastade jordhögar. Till nästan alla dessa griftstugor, som möjligen
gömt de rikares eller de fömämares lik, fora långa gångar, som
i likhet méd kamrarna sjelfva, äro uppförda af stora, på den inåt-
vända sidan flata stenar, ofvanpå hvilka mycket kolossala stenar
lagts för att bilda taket. Sannolikt ha dessa griftstugor blifvit
kallade jättestugor, emedan till transporterandet af de ofantliga
stenmassor, af hvilka de bildats, fordrats krafter, som allmogen
ansett ’ sig' kunna förutsätta endast hos jättar. Liksom stenkam-
rarna på dysserna äro jättestugorna antingen runda eller aflånga.
I de jordhögar, som innehålla runda jättestugor, träffas stundom
tvenne sådana med hvar sin gång. Runda jättestugor ha i höjd
liksom i diameter två och en half till fyra alnar, och en fullväxf
menniska kan merändels stå upprätt i dem, när mullen, hvaraf de
varit uppfyllda, blifvit utrensad. Ty äfven dessa griftstugor och
134	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

till och med de åtta till tio alnar långa gångarna voro fyllda med
jord och faststampadt lergrus, hvilket sannolikt afsåg värnandet af
de dödes ro i grafven. I dem finner man samma föremål .som i
dy^semas kamrar, nämligen obrända lik, stundom lagda i sand på
en broläggning af flata eller runda stenar, redskap och vapen af
flinta eller ben och prydnader af bernsten samt lerkar. I gångarna
ära äfvén icke sällan lik jordade, och det tyckes som vore dessa
jättestugor ett slags familjegrafvar, och som hade man begagnat
gången till graf, sedan den egentliga griftstugan var fylld. De
största och ansenligaste jättestugorna äro de rektangelformiga (»de
langagtige»), som äro åtta till tio alnar långa och tre till-fyra alnar
breda. I följd af sin större rymlighet innesluta de flera lik än de
runda jättestugorna, hvilka de för öfrigt likna. Längs väggarna
ligga likens ben så tätt sammanhopade, att man kan se, att de
begrafvits i sammantryckt eller sittande ställning, hvarigenom flera
lik kunnat rymmas, än som eljest hade varit förhållandet. Efter
all sannolikhet begrofvos liken på samma sätt i de runda jätte-
stugorna och dysserna.

I den omständigheten, att Danmärks innebyggare under sten-
åldern uppfört så stora minnesmärken som stendysserna och jätte-
stugorna, ser Worsaae ett bevis på, att de ej voro nomader, utan
hade »temligen» fasta bostäder, att de voro starka och visade sina
döda omsorg och aktning. Hans iakttagelser af och hypoteser om
bronsålderns grafvar sammanfatta vi härunder.	’

Kring grafvarna från bronsåldern finner man merändels inga
stenkretsar, men när detta är förhållandet, blott helt små. De
innesluta inga stenkamrar utan blott små sammanställda stenkistor,
hvari anträffas lemningar af brända lik uti lerkrukor samt metall-
saker. Att bronsåldern är yngre än stenåldern kan man redan
sluta af den omständigheten att liken brändes, och som ytterligare
bevis derpå nämnes, att man ofta i toppen och på sidorna af en
jordhög finner brända ben och bronssaker, medan på botten af
bogen står en jättestuga med brända ben och stensaker — något
som beror derpå, att efter århundradens förlopp fattiga, som ej
hade råd att uppföra egna högar, stucko krukor innehållande sina
döda anförvandters lik i gamla grafhögar. Det vänligaste be-
grafningssättet under bronsåldern tyckes ha varit följande. Sedan
bålet, hvarpå liket lagts, nedbrunnit, lades de små öfverblifna ben-
styckena och något af askan i en lerkruka, som sattes midt på
"brandstället Ofvanpå benen och askan i krukan lades åtskilliga
småsaker af brons, såsom nålar, knappar, knifvar, tänger och
bredvid den de vapen, som den döde egt i lifstiden. Sedan ask-
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	135

krukan blifvit omsorgsfullt betäckt med ett lock eller med en flat
sten, öfvertäcktes det hela med småstenar, som ofta lädes i en
uppåt spetsig hög, öfver hvilken jordhögen uppkastades. I stället
,för askkrukor begagnades också helt små, omkring en half aln
långa stenkistor, bildade af fyra stenar, öfver hvilka man lagt en
femte. I högen fans intet bestämdt ställe för likets qvarlefvor,
utan stundom lades midt på brandstället blott den dödes svärd
och smycken,, hvilka betäcktes med en stenhop, oçh askkrukan be-
grofs i den ofvan uppkastade mullen. I bottnen af några högar äro
vapnen gömda i små aflånga stenkistor, medan askkrukorna stå,
nära ytan af högen. Äfven träffas ytterst i högar bronssvärd och
smycken mellan brända ben, som ej legat i askkrukor, utan blott
varit omgifna af småsten. De flesta högar från denna period äro
ätthögar, d. v. s. familj egrafvar, och derför händer ej blott, att på
bottnen af en grafhög stå en mängd askkrukor eller små ben-
fyllda stenkistor, utan det är isynnerhet vanligt, att man, särdeles
på östra eller södra sidan och knappt ett spadtag under gräs-
täcket, stöter på talrika stenomgifna askkrukor, som helt säkert
nedgräfts tid efter annan. —' Bronsålderns grafhögar anlades
merendels på höjder, der man hade vidsträckt utsigt öfver kring-
liggande trakter och isynnerhet der man kunde se hafvet. Hufvud-
sakliga skälet dertill var väl önskan att bibehålla den aflidne i de
kringboendes minne, men säkert har dock lusten att hvila på höga
och fritt liggande ställen varit djupare grundad i folkkarakteren
och närmast framkallats af lifvet på hafvet. Slutligen märkes, att
det äfven gifves grafhögar, som »ganske undtagelsevis» ' innehålla
obrända lik, hvilka nedlagts i ett eget slags små smala stenkistor,
som äro sammansatta af tunna, smala stenflisor och säkert här-
skrifva sig från en sednare period af bronsåldern, då främmande
t nationers inflytande börjat göra sig gällande, eller som måhända
vittna, att jernålderns kultur redan börjat verka på folket.

Vi ha redan anfört, att Worsaae i det arbete, hvarur vi hemtat
dessa meddelanden, uttalat den åsigten, att i Danmark jernåldern
vidtog först i det åttonde eller det nionde århundradet. Såsom
följd af detta utaf honom då antagna faktum framhåller han deri
omständigheten, att der finnas ytterst få grafhögar, som med säker-
het kunna hänföras till denna period. Om dessa säger han, att
skilnaden mellan dem och bronsålderns grafvar icke är så stor
som den mellan dessa sednare och stenålderns. Grafvarnas yttre
form och till en del deras inre byggnad äro mycket lika, men de
skilja sig från hvarandra i anseende till begrafningssättet, då jern-
ålderns grafvar innehålla oftast brända lik, hvilket bronsålderns
1^6	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

grafvar göra blott undantagsvis. I Sverige och i Norge brändes;
visserligen liken under jernåiderns tidigaste period, men inga eller
ytterst svaga spår till ett sådant begrafningssätt anträffas i Dan-
marks grafvar från jernåldern..	,

Att hästen under jemåldern stundom begrofs med kämpen,
ses af de hästskeletter som anträffats i jernåiderns grafvar i Dan-
mark.— Ett präktigt exempel på de trägrafkamrar, som före-
kommo i en del af den tidens förnämsta grafhögar, är den af
timmer uppförda grafstuga, som Gofm den Gamle byggt åt sin
gemål Thyra Dannebod. — Vanligen voro grafhögarna fem. à tio
alnar höga. Då jordhögar uppkastades öfver förnäma aflidna, be-
grofvos andra personer — äfven de i lifstiden välmående —uti
naturliga sandbankar. På flera orter i Danmark har man upp-
gräft obrända lik, smycken af guld och glas — och deribland ett
spänne med runeinskrift —- mosaikperlor, kort sagdt, saker, som
hänviste till kristendomens sednaste tid Af detta slutar Worsaae,
att allmänna begrafningsplatser funnos mot slutet af hednatiden.

Slutligen anställer Worsaae en jemförelse mellan de danska,
grafhögar från hednatiden som han sökt karakterisera, och de mot-
svarande i andra europeiska länder och kommér till följande re-
sultat.-''

Stenkamrar på låga, af stenkretsar omgifna jordhögar, som
fullkomligt likna stenålderns dysser, finnas i Pommern, Branden-
burg, Mecklenburg och Hannover eller ungefär i hela Nordtysk-
land, i England, Holland (isynnerhet uti norra delen) och i vestra
och södra Frankrike. De innehålla, om de ej förut 'undersökts,
alltid detsamma, nämligen skeletter, sten- och bernstenssaker samt
lerkrukor. Vidare finnas de i Portugal och Spanien, men ha ej an-
träffats i södra Tyskland,-Italien, Österrike och det östliga Europa.
För bronsålderns högar kunna ej så bestämda gränser utstakas,
men det må märkas^ att bronser med ring- och. spiralsirater icke
förekomma sydligare än i Mecklenburg och möjligen i Hannover,
men att deremot högar med bronssaker af andra slag finnas i de
flesta länder uti det sydliga och det vestliga Europa.

Stor olikhet finnes mellan Danmarks grafhögar och de begge
andra skandinaviska rikenas. Stenålderns dysser och jättestugor,
som så talrikt förekomma i Danmark, finnas blott i den sydvest-
liga delen af. Sverige, nämligen i det gamla7 danska landskapet Skåne
(möjligen i Halland och Bohuslän) samt i Westergötland, men
ingenstädes i det östra eller det norra Sverige eller hela Norge.
Grafhögarna och stensättningarna i dessa landssträckor ha en helt
annan karakter; stenkamrar ' förekomma der hvarken ofvanpå eller
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	137

uti högarna, och liken begrofvos brända under den äldre tiden.
I Danmark brändes visserligen äfven liken under bronsåldern, mén
de högar, som i Sverige och Norge ligga utom stendyssernas gräns,
ha nästan ingen likhet med den danska bronsålderns; denna gräns
är för öfrigt äfven gränsen för bronssakernas förekomst. När.
man från det sydvestliga Sveriges landskaper drager mot norr eller
mot öster längre in i landet, möter man forntidsminnen fullkomligt
olika dem, man först sett. Den ymnigare tillgången på sten än
på mulljord har haft inflytande på grafhögarnas yttre beskaffenhet,
så att jordhögarna blifvit lägre än i Danmark och högar till större
delen* bestående af stenar de förherrskande. I Danmark finnes
nästan ingenstädes någon motsvarighet till de uti Sverige på höga
klippspetsar, i så ymnig mån förekommande »stenrören» d. v. s.
högar, som sakna jordbetäckning och bildas af en sammankastad
hop stenar, i hvars botten träffas en aflång stenkista. De äro
stundom mycket stora, t. ex. tio fot höga eller ännu högre och
femtio fot i diameter. Vida mindre, men likaså talrika äro de till
en del med jord blandade stenhögarna, som äro. uppförda af helt
små sammanhopade stenar. Vanligen äro de runda eller aflånga
och inhägnade af en stenkrets, men äfven fyrkantiga och trekantiga
sådana högar förekomma. Äfven finnas runda stenkretsar eller
fyrkantiga stensättningar, som omgifva jordblandade stenhögar,
hvilka man kallat domringar och stridsplatser; mén att de äro
grafvar, ser man deraf, att de ligga många jemte hvarandra, och
att de innehålla lerkrukor med brända ben och aska samt andra
fornsaker. Till Sveriges märkligaste forntidsgrafvar höra skepps-
högama. En dylik är en lång mot ändarna spetsigt sluttande
stensättning, som i de flesta fall är fylld med småstensblandad
jord. I hvar ända finnes en hög, upprätt stående sten, hvarigenom
förstäf och akter antydes, och på .flera stensättningar föreställer
en i midten stående sten masten och flera rader små stenar, som
gå tvärsöfver . stensättningen, roddarbänkarna. De flesta sådana
måste vara vikingagrafvar, men en och annan kan ha blifvit upp-
rest till minne af någon sjöträffning. —• Med undantag af de väl-
diga kungshögarna vid Gamla Upsala äro grafhögarna, såsom förut
antydts, mycket låga, och sällan anträffas i dem : större hyggnader
af sten eller trä. De norska jordhögarna äro, i allmänhet taget,
mera storartade och innehålla icke sällan flera träbyggnader, hvari
dyrbara fornsaker .lagts; detta gäller äfven om de norska stenrösen.
För öfrigt är likheten mellan Sveriges och Norges grafhögar iögon-
fallande. De ha ej blott för dem karakteristiska yttre former,
utaii skilja sig äfven med afseende på innehållet från de danska,
138	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

då deri anträffas nästan uteslutande saker från jernåldern jemte
obrända lik.	.	.	,

Af de ofvan refererade iakttagelserna drager Worsaae följande
slutsatser angående Skandinaviens kolonisation och dess trenne
första kulturperioder, hvilkä i det föregående blifvit delvis antydda.

I den allraäldsta tiden under den s. k. stenåldern, då Danmark
var ett oodladt och tätt skoghevuxet land, bodde längs kusterna'
ett folk, .som ej kände bruket af metaller, utan förfärdigade alla
redskap af sten, ben eller trä, och som följaktligen ej kunde be-
fatta sig mycket med åkerbruk, hvarför jagt och fiske utgjorde
deras förnämsta näringskällor. Till fiskfångst i vattendragen och
hafven brukade de metkrokar, harpuner och lansar af flinta, och
(leras båtar voro af urhålkade trästammär. På jagten begagnade de
icke endast bågar och pilar, utan äfven lansar och jagtknifvar, för
att bättre kunna fälla de vilda djur, i hvilkas hudar de skulle
kläda sig. Boningarna voro förmodligen byggda af stenar, träd-
stammar och jord, ty de begrofvo sina döda med mycken omsorg
i kamrar, som voro, uppförda af stora, på den inåtvända sidan
flata stenar.	'

Under bronsåldern hade en högre kultur trängt in i landet,
och med den voro alla förhållanden förändrade. Innebyggarna
egde tvenne metaller, nämligen guld och brons och de hade väfda
tyger och skönt arbetade smycken, vapen, sköldar, hjelmar och
lürar, hvilkä oftast voro prydda med egendomliga sirater och isyn-
nerhet med spiralsirater. Redskap af brons utträngde dem af sten
och det uppspirande åkerbruket, jagten och fisket. I den mån
skogarna uthöggos, spred åkerbruket sig i det inre af landet och
befolkningen tilltog. Samfärdseln med andra länder genom krigståg
och genom handel börjades, och sjöfarten fick någon betydelse, då
fartygen blefvo större och bättre byggda än stenålderns urhålkade
trädstammar. På den tiden brände man liken och begrof de öfver-
blifna qvarlefyorna i askkrukor, i små stenkistor eller under sten-
hopar i störa uppkastade jordhögar.

I det åttonde eller det nionde århundradet lär jernåldern först
ha vidtagit och med den bruket af jern och silfver i Danmark.
Alla skärande vapen och redskap förfärdigades af jern i stället
för af brons, och formerna och siraterna voro nya. Den smak,
som blifvit herrskande, berodde på den större utsträckningen af
nordens förbindelser med främmande länder. I öster och söder
stodo nordboerna i handelsförhållande till det östromerska riket,
länderna vid det Kaspiska hafvet, Ryssland och kustländerna vid
Östersjön, men starkast inflytande på kulturens utveckling hade
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	139

deras täta vikingstâg till de vestliga länderna, England och Frank-
rike. Från dessa härstammade de i jernåldern så<allmänna sira-
terna, symmetriska slingor och arabesker, och derifrån hemfördes
stora rikedomar och månget frö till nyttiga inrättningar. Åker-
bruket torde ej ha gjort framsteg under denna tid, då folket dels
drog på vikingatåg, dels afvärjde fiendtliga infall i landet, Begraf-
ningssättet förändrades, ithy att liken merendels begrofvos obrända,
antingen i stora högar eller i naturliga sandbankar, jemte många
präktiga och dyrbara saker, och att vikingen ofta begrofs i sitt
skepp och hjelten jemte sin favorithäst.

Med afseende på innebyggarnas nationalitet antager Worsaae,
att den folkstam, som under stenåldern bebodde Danmark, var en
annan än den, söm innehade detta land under bronsåldern, allden-
stund bégrafningssättet och grafhögarna under de begge perioderna
voro hvarandra fullkomligt olika, och det ej finns någon successiv
öfvergång från de enkla stenredskapen till de konstnärligt arbetade
bronsredskapen. Deremot anser han icke skilnaden mellan brons-
ålderns och jernålderns fornsaker nog stor, att man deraf kan
sluta till en ny invandring, då den kan tillfredsställande förklaras
genom en mera utvecklad kultur och en lifligare förbindelse med
. främmande länder. Mot antagandet, att Danmarks äldsta inne-
byggare varit lappar, invänder han, att ingen likhet finnes mellan
stenålderns karakteristiska stendysser och jättestugor å ena sidan
och å andra sidan grafvarna i det nordliga Sverige och Norge, der
lapparne bibehållit sig till den historiska tiden/ och att dessa min-
nesmärken tyckas vittna om, att de, som uppfört dem, haft fasta
bostäder, och att dé varit i besittning af mera kraft och ihärdig-
het, än man kan tillskrifva de gamla lapparne. Lika orimligt
förekommer honom påståendet, att landets urinnevånare voro kelter,
då denna folkstam, enligt historiska uppgifter, haft en ganska
tidig kultur, och då de begagnat vapen och smycken af metall,
anlagt riktiga städer samt bränt de dödas lik, hvilket stenålderns
folk icke gjorde. Han tror, att det folk, som under stenåldern
bebodde icke blott Danmark utan äfven norra Tysklands kuster
och det vestliga Europa, var af en äldre, ännu okänd stam, som
försvunnit under tidens lopp, ej lemnande andra spår efter sig än
de stora stenkainrar, hvari de bevarade sina döda, och de redskap,
som i följd af sin beskaffenhet ej blifvit tillintetgjorda. Enda
sättet att komma underfund med hvilken race de tillhört, är i
hans tanke undersökandet af innebyggarnas skeletter och deras
jemförande med andra, representerande jordens skilda folkstammar.
Han antager, att norra Europas första folk voro nomadstammar.
140	FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. AUGUSTI.

af hvilka- lapparne utgöra qvarlefvor, att dessa hade inga fasta
bostäder, utan ströfvade omkring och lefde af örter, rötter, jagt
och fiske* Längre fram invandrade en annan stam, som stod ett
steg högre i kultur och hade fasta bostäder. De utbredde sig längs
kusterna, der de hade tillfälle till jagt och fiske, och de tyckas ha
börjat idka sjöfart och kanske äfven åkerbruk. Från den tiden
härstamma stenålderns dysser, jättestugor och de i dessa uppgräfda
fornsakerna. Sedan kommo stammar, som voro i besittning af en
icke obetydlig kultur, som kände metallers bruk och som derför
ej blott kunde intaga kusterna, utan äfven intränga i det inre af
landet. Bland déssa stammar .voro kelterna. Worsaae anser dock
ej, att Danmarks innebyggare under bronsåldern voro kelter,
emedan, som ofvan nämdt är, bronsåldern, enligt hans dåvarande
föreställning, upphörde först i åttonde eller nionde århundradet
efter Kristi födelse, och kelterna vid den tiden måste ha förlorat
sitt inflytande i Danmark, enär en gren af den götiska folk-
stammen bodde i detta land redan vid vår tidräknings början och
kanske flera århundraden tidigare. Han håller före, att brons-
ålderns folk var den ■ första götiska eller forndanska folkstammen,
och anför såsom bevis derför, att danerna-i sagorna skildras så-
som ett mägtigt herrskande folk (hvilket öfverensstämmer med
fornlemningarnas vittnesbörd om en ganska hög kultur) att denna
periods fornsaker och grafhögar aldrig eller blott undantagsvis
anträffas i den skandinaviska halföns nordligare trakter, samt att,
enligt Tacitus, »gotonerna» första århundradet efter Kristi, födelse
bodde i närheten af Östersjön och hade runda sköldar och korta
svärd liksom bronsfolket. Han anser möjligt, att dessa bronsbe-
gagnande göter gjort landets äldre innebyggare till trälar, efter
att ha besegrat dem. Stödjande sig på det öfvannämnda antagan-
det, att i Norge och nordliga delen af Sverige finnas inga grafvar
eller fornsaker från bronsåldern —- i förbigående §agdt, en falsk
premiss, enligt hvad professor Nilsson ådagalagt — och på den
omständigheten, att bronsåldern föregått jernåldern, kommer han
till - det resultatet, att Danmarks innebyggare under bronsåldern
utgöra den äldsta götiska stammen i norden, och att de öfriga
götiska stammarna invandrat senare. Han säger vidare, att när-
mast intill göterna i Skåne bodde göterna i Götaland (nuvarande
Öster- och .Vestergötland), hvars nordliga gräns bildades af Göta
elf, den stora sjön Venern och Bråviken; mellan Venérn och Brå-
viken var landet dessutom betäckt af stora skogar. Dessa göter
hade visserligen varit der vid vår tidräknings början, men att
döma af den omständigheten, att deras fornminnen bära en helt
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	141

annan och nyare prägel än deras sydliga grannars, torde de ha
kommit senare, något som för öfrigt förklaras genom sannolikhe-
ten, att de fruktbaraste landskapen först intagas af invandrande
folk. Både i de danska länderna och i Götaland bodde imellertid
göter, då den sista götiska folkstammen anlände till norden. Den
bestod af tvenne hufvudgrenar, nämligen svear och norrmän. De
förra drogo öfver det sedermera så kallade Ålands haf och togo
sitt hufvudsäte kring Mälaren samt besatte de angränsande land-"
skapen i den mån de hunno undanrödja skogarna. Då Tacitus i
det första århundradet efter Kristi födelse säger, att sveärne hade
fasta bostäder i norden, måste denna invandring ha försiggått vid
tiden för Kristi födelse, om icke förr. Norrmännen, som anlände
senare och funno de fruktbara trakterna kring Mälaren, upptagna,
nödgades gå ömkring Bottniska Viken in i Norge. Följden af
dessä invandringar blef, att lapparne trängdes högt upp mot norden,
sedan sannolikt många af dem gjorts till trälar. Svear och norr-
män voro i besittning af en högre kultur än nordens äldre inne-
byggare, men då de hade mycket att göra med att uppodla de
intagna landsträckorna, och då i Götaland och i Danmark redan
fanns en icke obetydlig kultur, dröjde det länge innan de der.
kunde göra något inflytande gällande. Göterna i Götaland bibe-
höllo sin sjelfständighet mycket länge, och först sedan, samfärdseln
mellan göterna i Danmark å ena sidan och norrmännen och svearna
å andra sidan blifvit rätt liflig och måhända flera slägter tillhö-
rande dessa grannfolk bosatt sig i Danmark, vek den gamla kul-
turen för den nya. Då blef ock ett friskare och vildare lif i Dan-
mark, än der funnits under bronsåldern; vikingafärderna blefvo
allmänna, tills kristendomen kom och mildrade sederna. Äfven
från annat håll mottog Danmark kulturinflytelse, då lågtyska folk-
stammar, som genom Holstein ryckt in i Slesvig, blandade sig med
de närmast boende jutarne. *	v

..	4.	■ ' :	:

De åsigter, som Worsaae år 1843 uttalade i skriften Danmarks
Oldtid oplyst ved Oldsager og Gravhöie, och som vi uti föregående .
afdelning efter detta arbete återgifvit, har han sedermera modifierat
i åtskilliga punkter, på grund af fortsatta forskningar. Vi vilja
här i korthet angifva det hufvudsakliga af dessa modifikationer
och af de nya resultat på det arkeologiska området, hvartill han
kommit, för så vidt dessa blifvit offentligen framställda.
142	PRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

Är 1852 säger han i sina Meddelelser fra Normandie til det
Kgl. danske Videnskabernes Selskab, att de danska bronssakerna
icke kunnat komma hvarken från England —hvarifrån han förut
ansåg såväl kännedomen af metallens bruk som former och sirater
ha kommit — eller från Frankrike, om än någon likhet finnes i
anseende till former och sirater mellan deras hufvudformer och de
ifrågavarande ländernas bronssakers, utan antager bronssakernas
sjelfständiga utarbetning rhvarje land, stödjande sig vid det stora
fyndet af dels färdiga, dels icke färdiga bronssaker jemte ostöpt
metall, som nyligen hade gjorts vid Smorumsovre. Han tillägger,
att bronsfabrikationen icke tillhör någon viss nation, utan en viss
kulturgrad, att den först gick nnder i länderna närmast Italien
och längst bibehöll sig i Irland och Danmark, som aldrig eröfrats
af romarne, samt att man i dessa länder och i det angränsande
Nordtyskland träffar bronskulturen i sin högsta utveckling, emedan
den der ej afbrutits, innan den nådde sin höjdpunkt. Här tyckes
han alldeles förbise det faktum, som han år 1843 framhållit såsom
ett skäl för sitt antägande, att bronskulturen kommit utifrån,
nämligen den omständigheten, att bronsåldern ej gradvis utveck-
lade sigj utan att man plötsligt träffar en mängd olikartade, af
brons präktigt utarbetade vapen, redskap och smycken — de sist-
nämnda äfven af guld. I dessa meddelanden säger han för öfrigt,
att jernåldern framträdde fullt utvecklad i femte eller sjette år-
hundradet efter Kristi födelse d. v. s. trenne århundraden tidigare,
än man förut antagit. I Fund af en Metalarbeiders Forraad fr a
Broncealderen etc., som utgafs år 1854, säger Worsaae att brons-
åldern sannolikt börjat ett par århundraden före Kristi födelse,
varit på sin höjdpunkt vid densamma och slutat ett par århun-
draden senare, då jernålderns kultur inträngde i Danmark. Uti
detta arbete beskrifver han det ofvannämnda stora fyndet vid
Smorumovre, bestående af en rå metallklump, en stor mängd half-
fardiga bronssaker och ett icke ringare antal färdiga sådana, som
äro mer eller mindre prydligt utarbetade, och framhåller derjemte
många andra liknande, men mindre storartade fynd, som blifvit
gjorda på skilda orter i Danmark och i Skåne, samt drager deraf
den slutsatsen, att icke allenast ordinära^ utan äfven utmärkt vackra
vapen, redskap och smycken af brons blifvit arbetade i Danmark,
och att denna bronsfabrikation icke’ utförts af främmande arbetare,
utan varit fullkomligt inhemsk. Till stöd för detta antagande
anför han den ofvannämnda omständigheten, att de danska och
nordtyska bronssakerna betydligt skilja sig från dem, som före-
komma i andra länder, såsom i Storbritannien och Irland, Syd-
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG. ,	143

tyskland och Frankrike, och att de utmärka sig framför dessa
senare genom formernas enkla smakfullhet och/den omsorgsfulla
skicklighet, hvarmed de blifvit utförda. — Uti Om Jernalderen i
Danmark. I Anledning af et Fund af Oldsager i m Mose ved
Brarup i Angél låter Worsaae läsaren år 1858 veta, att han ytter-
ligare modifierat sin åsigt om tidpunkten för bronsålderns upp-
hörande i Danmark med anledning af öfver sextio fynd af forn-
saker, arbetade i den romerska kejsartidens stil, och särskildt af de
storartade mossfynden vid Àlleso och vid Brarup. Han antager
nämligen då, att jernåldern börjat redan vid Kristi födelse, att
sand- och grusbanksgrafvarna, hvari sådana fornsaker förekomma,
förskrifva sig åtminstone från det tredje, fjerde eller femte århun-
dradet efter Kristi födelse, samt att jernåldern sönderfaller i tvenne
afdelningar, nämligen en äldre från Kristi födelse till år 500, från
hvilkén man äger rent romerska vaser, kar, sigtar, glaskar och
träspännen med metallbeslag, smycken och romerska mynt i följd
af det medelbara inflytande, som Rom utöfvade under de fyra
första århundradena på de' skandinaviska rikena, då dess härar
lågo i Germanien och Britannien, samt en yngre, som sträcker sig
från 500 till 1000, och till hvilken höra de saker, som utmärka
sig genom fantastiska slingor och arabesker eller s. k. orm- och
drakornamenter. och sålunda afspegla den barbariserade smak,
hvilken utvecklade sig’ efter det romerska rikets fall, och som
förekoinmo i större jordhögar' dels jemte skeletter, dels jemte
brända lik. Att de i nyssnämnda mossar funna fornsakerna buro
spår af häftig kamp, då de voro sönderhuggna, anmärker han i
denna skrift. För Framtidens läsare är det bekant genom en i
denna tidskrift införd uppsats om dessa slags mossfynd af dr
Oscar Montelius, att vapnens och de öfriga fornsakernas sönder-
huggande och förderfvande förklaras derigenom, att de efter vun-
nen seger nedsänkts i sjön såsom offer åt gudarne.

Imellertid hade man egnat närmare uppmärksamhet åt de
stora skalhögar, som i Danmark förekomma på kusterna och i
* synnerhet på backsluttningarna. Först trodde man, att hafvet hade
hopsköljt dem, att de voro »strandbildningar» eller »höjda strand-
' lager», som vittnade om landets stigande, ty de spår af mensklig
verksamhet, som man observerat i dem, voro jemförelsevis få. Till
ett helt annat resultat kom Worsaae år 1850, då han jemte en hr
Olsen undersökte Meilgardshögen mellan Randers och Grenaa. I
denna affallshög uppgräfdes så många redskap af flinta och af ben til-
lika med klufha djurben, lerkärlsstycken och träkol, att Worsaae ge-
nast förmodade att högen innehöll qvarlefvor af måltider, som ur-
144	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

invånarne hållit i’ högens omedelbara närhet. Steenstrup, som
förut betviflat riktigheten af den äldre, förklaringen och anat den
upptäckt) som omsider gjorts, företog först ensam och sedan till-
samman med Worsaae och konferensrådet Forchhammef på den
geologiskt-antiqvariska komittéens vägnar undersökningar af en
liknande hög vid Hävelse såväl som af åtskilliga andra Steen-
strups ovanliga skarpsinnighet och hans styrka i den komparativa
anatomien satte honom i tillfälle att af benstyckena döma hvilka
slags djur- urinvånarna brukade förtära och att förklara benens
klyfning och söndergnagning. Sedan upptäcktes en stor mängd
liknande »kjokkenmoddinger» — så blefvo nämligen dessa skålhögar
kallade — vid Limfjorden, vid östra Jutlands öfriga fjordar, på
flera öar, på Seelands och Fyens nordliga kuster samt — ehuru
något skiljaktiga till innehållet — på Kullaberg'i Skåne1). I de
danska kjokkenmoddingarne förekomma skal af ostron, musslor
och ätliga sniglar, yxor af hjorthorn, sylar och andra redskap af
ben, klumpigt tillverkade flintredskap, såsom »Flintflækker», med
orätt kallade^ knifvar, då man ej kan skära utan blott såga med
dem, de välbekanta trekantiga flintredskapen, som lika oriktigt
kallats • »yxor», »Flintknuder», flintkilar, flintpilar, flintmejslar,
flintlansar etc., bitar af lerkärl, kol, aska och stenar, som varit
utsatta för eld, samt många slags djurben. Der finnas ben af
fisk, i synnerhet af torsk och flundra, af fåglar, såsom af svanor,
olika slags vildänder och hönsfåglar, orrar och pingviner (hvilka
tvenne slags fåglar ej mera förekomma i Danmark), af fyrfota-
djtir, såsom af hjortar, rådjur och uroxar, hvarvid bör märkas att
uroxen ej lefvat i Danmark på två- à tretusen’ år. Märkligt är,
att der ej anträffas elgben, då dock sådana förekomma i de danska
mossarna och ej heller renben, oaktadt sådana anträffats på trettio
olika ställen i Danmark. Af köttätande qvadrupeders ben träffas
björnens, vargens, vildsvinets, lodjurets och hundens. Fågelbenen
äro till en stor del förtärda, men ej af menniskorna utan af hundar,
hvilket ses der af, att de mjukare delarna, som dessa senare kunnat
äta, äro borta, men de hårdare, som återstå, i ändarne bära spår
af att ha gnagits af hundar. Detsamma gäller om fyrfotadjuren
och synes visa, att hundarna varit tama, då de regelbundet del- ’
tagit i sina herrars måltider. Alla märgbenen äro sönderbrutna
för märgens uttagande, hvaraf man kan se, att kjokkenmeddings-
folket i likhet med många vilda stammar varit märgätare.

*) Professor Nilsson betviflar, på vigtiga skäl somf det tyckes, att de sistnämnda
härstamma från forntiden.
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG. •	145

Dâ ingen metall anträffades i kjekkenmoddingarne/antogman
naturligtvis, att de tillhörde stenåldern, och, man tog derj emte för
afgjordt, att de bildats af dem, som uppfört de enda minnesmärken
man kände från deh tiden, nämligen stendysserna och jättestu-
gorna. Men då Worsaae jemförde de plumpt tillverkade redskap
af sten och ben, som förekomma i dessa affallshögar, med vanligen
skickligt bildade och slipade stenredskap, som finnas i de nyss-
nämnda förngrafvarnå så fann han skilnaden för stor att vara
betydelselös. Och då han besinnade, att man endast ytterst sällan
finner något slipadt redskap i en ostronhög, att der ; ej funnits
hvarken de prydligt formade hamrarne, som hänföras till brons-
ålderns begynnelse, eller flintdolkarne med de fint inhuggna -orna-
menterna på handtagen, som beteckna flintfabrikationens höjd-
punkt, att deremot stor likhet finnes mellan kjokkenmoddingarnes
flintsaker och dem, söm uppsamlas på kusterna, samt att de, mju-
kare materialierna, hjorthorn och, ben, ofta användts af kjokken-
moddingsfolket i stället för sten, så mognade hos honom den
åsigten, att stenåldern bör delas i tvenne perioder, nämligen en
äldre, till hvilken höra de oftanämnda affallshögarna och kust-
fynden med deras rått tillverkade redskap af flinta och ben, och
en yngre, som omfattar de stora stenminnesmärkena, dysser och
jättestugor, med deras prydligare saker af sten, ben, bernsten och
bränd lera. Såsom ytterligare skäl för detta antagande anförde
han exempel från andra länder på att plumpt förfärdigade redskap
af sten och ben finnas tillsamman med döda djurarter, då der-
emot de stensaker, som, att döma af den omgifning hvari de finnas,
måste tillhöra en senare tidsålder, äro arbetade öch slipade med
skicklighet. Han framhöll för öfrigt osannolikheten af att de råa
urinnevånarne skulle vid sitt första framträdande ha byggt de of-
vannämnda storartade forntidsgrafvarna. De kolossala, i krets
ställda stenarna, de så omsorgsfullt byggda stenkamrarna, der sido-
stenens flataste, stundom tydligen jemnhuggna sida vetter inåt,,
och den ofantliga öfverliggaren är vänd nedåt bildande ett riktigt
tak, stenflisorna i mellanrummen och de väl arbetade sakerna af
sten, ben och bernsten anförde han såsotn tecken till att folket,
som uppfört dem, varit längte bosatta i landet och hunnit till en
viss kultur.	...... , _

I sammanhang härmed erinrade Worsaae om att stendysser
och jättestugor ej, förekomma i Norge och icke heller i Sverige
norr om de stora sjöarna, ehuru spridda stensaker anträffas ända
upp i Lappmarken. Han anmärkte vidare, att det tycktes som
voro de i dessa stenålderns grafvar uppgräfda kranierna olika, då

IV.	10	;
146 '	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN., AUGUSTI.

några äro mera runda och andra mera aflånga, hvaråf man torde
kunna sluta, att folkracen i Danmark på den tid, hvarom här är
fråga, var långtifrån så ren och oblandad som den vanligen är
hos ett urfolk.. Då dertill kommer, att vilda folkslag, såsom eski-
måerna och många stammar på söderhafsöarna och i Amerika,
under årtusenden stannat på en mycket låg kulturgrad, och att
de utveckla sig först i följd af eû länge fortsatt främmande in-
verkan och väl äfven af folkblandning, ansåg han sig kunna an-
taga, att i den aflägshaste forntiden det funnits vilda urstammar
i den skandinaviska norden, som dragit omkring på kusterna, på
sjöstränderna och i de ofantliga skogarna, samt att sedermera i
det sydligaste Skandinavien en mera civiliserad' stam invandrat,
som besegrat och blandat sig med den äldre racen, och som efter-
lemnat de stenminnesmärken, som ännu väcka förvåning.

Det var i en uti Oversigt over det Kgl. danske Videnska-
bernes Selskabs Förhandling er i Aaret 1859 införd afhandling,
som Worsaae först framställde denna åsigt om stenålderns delningi
I samma lilla skrift sökte han motivera en klyfning af bronsåldern.
Hufvudpunkterna i hans räsonnemang äro följande:	,

Förr antog man en ytterst skarp gräns mellan stenåldern och
bronsåldern, hvilken antydde invandrandet af ett nytt folk, som
skulle ha infört ett alldeles nytt begrafningssätt och på det hela
en ny kultur à landet. Man trodde, att under bronsåldern liken i
de allraflesta fall brändes, och att de öfverblifna benen nedlades
antingen i små stenkistor eller i askurnor, att stensaker mycket
sällan förekommit jemte bronsålderns, saker, samt att ännu mera
sällan eller aldrig något spår till Öfvergång från stenålderns lägre
till bronsålderns högre kultur anträffats, huru onaturligt det än
syntes, att den vidt spridda och kraftiga folkstam, som uppförde
stendysser och jättestugor, kunnat låta uttränga eller tillintetgöra
sig på en gång. Sådana spår ha imellertid sedan funnits. Man
har såväl i ' Danmark som i ändra länder någon gång anträffat
redskap af rent koppar, och några vilja derför antaga, att före
den egentliga bronsperioden gått en kopparålder, men dertill saknas
anledning, och kopparredskapens förekomst torde helt enkelt bero •
på tillfällig brist på tenn. Det är'af andra omständigheter, som
öfvergångstiden från stenåldern till bronsåldern spåras. Undan-
tagen från seden att bränna lik ha i följd af nyare undersökningar
befunnits så talrika, att män måste tillerkänna bruket att begrafva
lik pbrända en egen period. Vanligen förekomma de obrända
liken från bronsåldern uti af flata stenar bildade och med större
öfverliggare betäckta kistor, som på det hela taget likna stenål-
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	147

deras kistformiga grafkamrar, men som vanligen äro mycket min-
dre och blott ämnade för ett lik samt blott finnas på vissa orter.
Att den under bronsåldern förekommande seden att bränna lik
tillhör dess senare period, ser man dels deraf, att bredvid de
obrända liken stensaker anträffats j emte bronssaker, och dels
deraf att både i norden och annorstädes ofta i bronsålderns högar
obrända lik anträffats på botten men brända lik högre upp, under
det att motsatsen aldrig ägt rum. Såsom de begge stora hufvud-
afdelningarna af bronsålderns grafvar och såsom grundvalen för
bronsålderns delning i en äldre och en yngre period anför han de
grafvar, som innehålla obrända liki Enligt honom äro de allra-
.äldsta af den första periodens grafvar och tillika ett öfvergängsled
från stenåldern de större stenkistorna, som äro betäckta med öf-
verliggare; och närmast dessa i ålder komma de aflånga stenki-
storna/ som sakna öfverliggare men otvifvelaktigt varit betäckta
med träplankor. Den tredje klassen af, den äldre bronsålderns
grafvar bilda de, i hvilka skeletterna ej ligga i stenkistor utan
äro omgifna endast af små steninfattningar och betäckta af en
stenhop. Man har antagit, och troligen med rätta, ätt liken varit
begrafna i en .träinfattning eller riktig kista af’ trä, som tiden
förtärt, och lemningar af träplankor ha också funnits i dylika
grafvar i Danmark liksom i andra länder, och i Slesvig ha an-
träffats grafkistor bestående af urhålkade trästammar. Hvad den
yngre periodens grafvar angår, så blefvo stenkistorna mindre i den
mån, som likbränningen blef allmännare. Det är ej rådligt att
blott af stensakers förekomst i bronsålderns grafvar sluta till, att
de tillhöra den äldre perioden, då dylika äfven anträffats i den
yngre periodens, och icke heller är bronssakernas beskaffenhet be-
visande i detta fall. Kan man uppvisa, att brQnsfabrikationen
förändrats under tidens lopp, torde den snarare ha försämrats an
förbättrats.	'

Mot Worsaaes delning af stenåldern uppträdde snart Steenstrup
med anmärkningar, hvaraf vi här meddela det väsentligaste.

Worsaae säger, att ostronhögarne innehålla en egen klass flint-
redskap af det allra råaste och simplaste slag, mycket klumpiga
lerkar och ett eget slags bensaker, som jemförelsevis äro mycket
talrika, då deremot stendysserna och jättestugorna innehålla helt
annorlunda beskaffade * och med större konstfärdighet arbetade
flintredskap, stensaker, lerkar och bernstenssmycken. Ehuru man
måste erkänna sanningen häraf, behöfver man ej med honom se
en olikhet i kulturtillstånd, och äfven om man gör det,jbehöfvér
icke en tidsskilnad antagas, då tvenne olika kulturtillstånd kunna
148	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. 1 AUGUSTI.

existera jemte hvarandra, och om man än tillika antager.en tids-
skilnad, behöfver ej den lägre kulturgraden ha varit den tidigare.
Antropologer ha ofta anmärkt, att folk, som befinna sig på mycket
låg kulturgrad, förr innehaft en högre, och Worsaae sjelf säger,
att den äldre jernålderns arbeten öfverträffa den yngres, och han
tyckes uttala liknande åsigter med afseende på den äldre och yngre
bronsåldern. Skilnaden mellan de ur forngrafvarna och de ur
kjokkenmoddingerna uppgräfda stensakerna förekommer långt större,
än den verkligen är, och efter den, som existerar, kan för öfrigt
ej den klyfta mätas, som möjligen finnes mellan kjokkenmoddingS“
folkets ocfi grafbyggarnes kultur. Ty' i det fallet skulle begge
redskapskategorierna höra till samma sida af kulturhfvet och lika
säkert angifva detta — något, som de ingalunda göra. Forn-
forskare* pläga framhålla det förträffliga tillstånd, hvari de redskap
äro, som anträffas i grafhögar, och den omsorg, hvarmed de ned-
lagts, och det har betviflats, att något sönderbrutet eller mindre
' brukbart redskap nedlagts hos någon död. I grafvarna finna vi
således de bästa, de utvaldaste och — såsom mycket tyckes an-
tyda — de vackraste redskapen, tack vare den dunkla aningen
om lifvét efter döden och de efterlefvandes derpå grundade omsorg,
att värdigt utstyra den aflidne för detta andra lif. I kjokken-
moddingerna finner man deremot de groft arbetade och för simpelt
bruk beräknade, de mindre dyrbara och som kunna lätt ersättas;
de äro aldrig gömda eller förvarade der utan bortkastade, och de
bättre, som anträffas kunna anses som ofrivilligt förlorade. Det är
blott dessa sednare, som böra jemföras med de i graihögarna funna,
om man vill pröfva, huruvida den ifrågasatta skilnaden i konst-
färdighet och utbildning finnes till. De i ostronhögarne funna
bättre stensakerna äro väl få i jemförelse med de sämre, men dock
så många, att man kan undra öfver, att deras ägare ej tagit
bättre vara på saker, hvilkas förfärdigande kostat så mycken möda.
För öfrigt må märkas, att det verkligen är bevisligt, àtt de, som
• bildade affallshögarna, förstodo att mästerligt tillhugga flintan och
voro i besittning af slipade verktyg. De bättre tillhuggna sakerna,
som äro harpun-, lans- och pilspetsar, äro lika väl tillhuggna som
mängden af de i grafvarna funna redskapen af samma slag. Skick-
ligheten i flinthuggning visar sig måhända bäst i de reguliera och
många tum långa »Flintflækkerna», som finnas både i grafvarna
och kjokkenmoddingerna. De slipade redskaper, som anträffats i
de sistnämnda, äro ungefär lika så många som de här omtalta
tillhuggna saker af bättre slag. De äro blott pilar, mejslar och
mindre yxor, men några andra redskap med slipad egg funnos ej
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	149

under stenåldern. Dessutom må det märkas, att de i tusental
uppgräfda djurbenen ha märken af att ha blifvit krossade, sönder-
skurna och skrapade med redskap, som att döma af den glatta
och rena skärningen ej gerna kunnat ha oslipad egg; i några, fall
är detta fullkomligt obestridligt. Ännu talrikare och alldeles till-
förlitliga bevis på slipade verktygs begagnande äro de färdiga eller
( halffärdiga bennålarne, benspetsarne och de benstycken, hvarpå
man börjat arbeta. Alla dessa bära tydligt spår af ett verktyg
méd glatt och slipad egg, som användts såsom knif, och det samma
kan sägas om hjorthornssakerna. Att kjokkenmoddingsfolket för-
stått borra hål i ben, tänder och hjorthorn, ses af många exempel,
och den enda porfyrkammare, som hittills blifvit funnen på en af-
fallshög, visar genom de i borrhålet märkbara kristallerna, huru
regelmässigt, glatt och cylindriskt detta varit. Om kjokkenmod-
dingernas stensaker utgöra en klass för sig i motsats mot.graf-
högarnes, så beror detta förnämligast på kustboernas fredliga nä-
ringsfång, nämligen fiske-, ostron-, mussle- och snigelfångsten. De
ha ej observerats i grafvarna i följd af sin oansenlighet vid dessas
undersökning, och detta är så mycket förklarligare, som åtskilliga
af dem först på sednare tider blifvit erkända såsom konstproduk-
ter. Hvad beträffar påståendet att ben är lättare att arbeta i än
sten, så motsätter naturforskningen sig bestämdt detta antagande.

Kort efter det att Worsaae uttalat sina åsigter om stenålderns
tvenne perioder» hade han på en holme eller ett grund i Maribo-
sjön, som under vanligt vattenstånd ligger så djupt under vattnet,
att man kan segla öfver den, och på denna sjös stränder funnit
ett högst betydligt antal rått tillverkade flintredskap, fullkomligt
' liknande kjokkenmoddingernas och kustfyndens, och som alla voro
öfverdragna med kalkskorpa, emedan de länge legat i kalkhaltigt
vatten. Han antog, att detta sistnämnda berodde på en sänkning
af terrängen, som försiggått, sedan innevånarne bott der, och stöd-
jande sig på detta faktum äfvensom på Nilssons flintsaksfynd under
Järabacken mellan Ystad,, Trelleborg och Falsterbo, de märkliga
flintsaksfynden under gruslagren i Amiens och Abbeville samt det i
Brixhamsgrottan, antog han, att Danmark liksom England och
Frankrike och flera andra länder varit bebodda, innan många af
vår tids höga backar, gruslager, dalar, sund och sjöar blifvit bildade,
och att den äldre stenperioden måste läggas vida längre bort i
tiden, än man förr kunnat ana.

Uti den mot Steenstrups anmärkningar rigtade apologien för
stenålderns delning, som Worsaae lat införa i Översikt over,det
Kgl. danske Videnskdbernes Selskdbs Forhandlinger for Aaret
150	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

1861 anförde denne Maribofyndet och. flera nya .kustfynd såsom
stöd för sin uppfattning, innan h^n upptog dessa anmärkningar till
vederläggning. Men afseende på Steenstrups yttrande, att kjokken-
moddingsakernas sämre beskaffenhet ej behöfde antyda en äldre
period äfven om — hvilket denne förnekar — den vittnade om en
lägre kulturgrad, då, enligt Worsaae sjelf, både under bronsåldern
och under jernåldern fabrikationen ej gick framåt utan tillbaka,
anmärkte Worsaae, att de för den oinvigde ofta omärkliga nyan-
serna mellan jern- och bronsålderns äldre och yngre tidsrum ej
kunna jémföras med den genomgående, starkt iögonfallande skil-
naden mellan den äldre stenålderns utomordentligt råa och. den
yngre stenålderns vackra redskap och vapen samt att tillbakagån-
gen under bronsåldern och jernåldern blott antyder en försämrad
smak, men tillbakagången under stenåldern, om den kunde bevisas,
skulle vittna om ett återfall i barbari och råhet. Men intet sådant
har inträffat; tvärtom antyda alla fakta på att man i norra och
vestra Europa på den tiden gradvis framskridit från ett lägre till--
stånd till ett högre. Worsaae sade med afseende på de begge
kulturtillståndens förutsatta samtidighet, att denna endast under
öfvergångsperioden kunnat äga rum i ett så litet land som Dan-
mark, z helst det inre var uppfyldt med skogar och blott kusterna
tillgängliga. Steenstrups förklaring af de tvenne stensakskategori-
ernas olikhet genom den omständigheten, att den ena var bestämd
för de döda, och den andra ämnad blott för kustboernas dagliga
bruk, bemöter han med påminnelsen om att hvad som begagnats!
dagliga lifvet nedlagts hos de döda af de'éfterlefvande hos vilda
eller halfvilda folk, tilläggande, att många stensaker, som träffas
i grafvarna, äro simpelt tillhuggna, ehuru de märkbart skilja sig
från affallshögarnas saker. Mot Steenstrups anmärkning, att ej
många stensaker af bättre slag finnas i nyssnämnda högar, derför
att man bevarat dem såsom varande dyrbara, genmäler Worsaae,
att många af de vackraste flintsakerna, som förvaras på Oldnor-
diske Museum, icke äro funna i stenkamrarna, ja, att antalet af
de väl arbetade och fint slipade saker, som kastats omkring i lan-
det, är otroligt stort. Äfven söker Worsaae bevisa, att skilnaden
mellan kjokkenmoddingernas och grafvamas stensaker är större, än
Steenstrup velat medgifva. Hvad angår de bättre stensakernas före-
komst i affallshögäma, så anser han det omöjligt att afgöra, huruvida
de. äro samtidiga med dessa eller om de under en öfvergångstid,
eller kanske långt sednare, tappats der, helst som det framgår af
Steenstrups egna redogörelser för dylika högars innehåll^ att flera
af dessa saker funnits ytterst i lagret. Att ben ej skulle varit
lättare att bilda till redskap än sten, synes Worsaae orimligt, helst
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG. .	151

då i landet fanns god tillgång på skarpa stenar att arbeta med,
och då eskimåerna, som hvarken ha riktiga flintredskap eller godt
om sådana stenar, dock förfärdigat många bensaker, som kunna
uthärda jemförélsen med dem från kjokkenmoddingerna.

Inskränktheten af det oss här medgifna utrymmet tillåter oss
ej att vidare följa Worsaaes argumentation i denna afhandling eller
att redogöra för hvad han och Steenstrup sedermera ha skrifvit
mot hvarandra i ämnet. Af det anförda torde läsaren imellertid
finna den skiljaktighet i åsigter uti det ifrågavarande hänseendet,
som finnes hos dessa frejdade forskare, och de hufvudskäl, på hvilka
hvar och en af dem stöder sin uppfattning. Långtifrån att fort-
satta undersökningar utjemnat eller modifierat denna skiljaktighet,
har den framträdt ännu skarpare och bestämdare på sednare tider.
Vid det möte, som den förhistoriska fornforskningens kongress för-
lidet år höll i Köpenhamn, och som vi omtalat i början af denna
uppsats, kämpade de lifligt mot hvarandra för hvar sin åsigt om
saken. Bland annat yttrade Worsaae vid detta tillfälle, att om af-
fallshögarna bildats af samma folk, som uppfört stendysserna och
jättestugorna, det var oförklarligt att ej de större innehålla ett enda
större slipadt flintredskap, hvilket t. ex. är förhållandet med den
vid Meilgaard, som är 120 fot lång och 100 fot bred, och der lag-
ret på många ställen är 10 fot djupt. Såsom bevis på en äldre
och en yngre stenålder anförde han för öfrigt att »Flintflækker», tre-
kantiga yxor och andra råa oslipade redskap funnits tillsamman
med utdöda djur både i grottorna och i högslätterna, då grafkam-
rarna deremot innehålla slipade redskap, att riksantiqvarien Hilde-
brand uti Vestergötland funnit i stenåldersgrafvar pilar af fårben
och att i de danska sténåldersgrafvarna hästtänder anträffats, hvil-
ket vittnar om en högre kultur änden kjokkenmoddingernaangifva,
enär dessa ej röja något annat husdjur än hunden. I samman-
hang härmed anmärkte han, att då i norra Sverige, Norge, Finland
och Ryssland stenåldern representeras uteslutande af utvecklade
former och de råa redskapen der saknas helt och hållet, man har
skäl att antaga (i strid mot den gamla åsigten, ^tt lapparne äro
öfverlefvor af Europas urbefolkning) att i Europa de äldsta spåren
af menniskolif anträffats på Medelhafvets kuster, att ju längre man
kommer norrut, desto nyare är kolonisationen, att Danmark koloni-
serats först efter renperioden, att dess äldsta stenåldersperiod är
samtidig med södra Europas yngsta — med »l’âge de pierre polie»,
att först under Danmarks sednare stenperiod, först sedan- befolk-
ningen blifvit så/talrik, att man fann skäl att hålla till godo med
mindre fruktbara trakter, utvandringen till Sverige och Norge för-
152	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

siggått. ' Sista spåren af Danmarks förhistoriska befolkning finnas
i Finland.

Steenstrup yttrade om kjokkenmoddingsfolket, att man af orrbe-
nen i affallshögama kunde sluta, att de tillhörde barrträdsperioden
liksom af bristen på sparfben, att de ej voro åkerbrukare, allden-
stund orrarna lefva af tallkottar, och sparfvarna infinna sig der,
hvarest åkerbruk idkas. Hvad beträffar frågan om detta folks sam-
tidighet, om icke identitet med detj som uppfört stendysserna och
jättestugorna,' så erkände han ej blott redskapens omtalade olikhet,
utan äfven faunans, då i dessa minnesmärken anträffas ben af åt- .
skilliga andra husdjur än hunden, såsom af oxen, hästen, geten,
fåret och svinet, under det att kjokkenmhddingerna ej vittna om
något annat husdjur än canis familiaris. Men han ansåg möjligt,
att räfven släpat de ifrågavarande benen in i grafvarna. Och att
bättre vapen än de, som finnas i affallshögama, begagnats af dem,
som bildat dessa, ansåg hari bevisadt derigenom, att de kunnat döda
vildsvinet, hjorten och uroxen.

Mot detta invände Worsåae, att det vore mycket besynnerligt,
om öfverallt der ben af de nämnda tama djuren förekomma i graf-
varna, räfven. skulle ha spelat den roll, som Steenstrup tillskrifver
honom, att åtminstone de fårbenspilar, hvilka hr Hildebrand om-
talat, ej kunnat skrifvas på räfvens räkning, samt att hvad angår
svårigheten att fälla vilda djur, den ej är större, än att eskimåerna
kunna det med sina usla vapen.	1

Quatrefages yttrar i sin uti Hevue des deux Mondes (1 Maj
1870) införda uppsats, som vi i det föregående omtalat, att han
liksom flertalet af mötets öfriga medlemmar, var böjd att anse
Wörsaae ha rätt i denna fråga. Men han sluter sig till Steenstrups
mening i en annan, nämligen, den, huruvida menniskoätare funnits
i Danmark.

Tvenne medlemmar af kongressen, nämligen hrr Spring och
Dupont, uppgåfvo att i belgiska grottor anträffats talrika djurben
blandade med menniskoben, och att deribland alla märgbenen voro
klufna, och det i de flesta fall på längden, och några äfven brända.
Menniskobenen hade tillhört ynglingar och qvinnor. De begge veten-
skapsmännen slöto deraf, att menniskor ätits på de ifrågavarande
ställena i den aflägsna forntiden. Med anledning deraf yttrade
Worsaae — såsom han redan för åtskilliga år tillbaka offentligen
, uppgifvit — att han i en stenåldersgraf vid Borrebye i närheten af
Skjelskor funnit ett så stort antal menniskoben, som kunde rymmas
deri, att många af dem voro klufna och stekta, samt att i botten
af grafven fans spår af eld och aska samt brända menniskoben.
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS . URSPRUNG.	153

Han föll strax på den tanken, att man der ätit menniskoben vid
någon offerfest, och sade, att ehuru ej någon bestämd slutsats kunde
dragas af detta faktum, det dock tycktes bekräfta menniskoätnings-
teorien, helst man under de sednare åren på andra ställen funnit
ben klyfda på samma sätt. Då Worsaae tillfrågades om de i Dorre-
byegrafven funna kraniernas beskaffenhet, svarade han, att de voro
dels runda, dels aflånga, och att detta visade, att på den tid, hvar-
om här var fråga, en mera civiliserad stam redan invandrat och
blandat sig med de på kusterna boende innevånarne.

Med afseende härpå anmärkte Steenstrup, att alla qttadrupe-
ders ben genom atmosferiska inflytanden klyfvas på längden, så att
det ser ut som om de voro med flit sönderskurna. Imellertid kan
man skilja dylika ben från dem, som äro klyfda af menniskohand,
om man känner, att på de sednare skåran är litet sned och om-
gifven af flisor der den börjar. Han fordrade derför, att man skulle
undersöka om skåran var af denna beskaffenhet, och först om detta
konstaterades, kunde han antaga, att menniskoätande ägt rum.
Quatrefages anmärker, att endast i ett fall lär menniskoätande så-
lunda ha bevisats, och gäller ej menniskobenen i Borrebyegrafven
utan dem, som anträffats uti grottan vid Montesquieu-Avantes i
norra Frankrike.

Vid det skandinaviska naturforskaremötet i Kristiania år 1868 ;
bragtes frågan om jernåldem och dess delning på tal i samman-
hang med skildringar af de storartade mossfynd, som tillskrifvas
den äldre jernåldern, och af hvilka vi redan omtalat tvenne. Pro-
fessor Engelhardt yttrade då, att den äldre jernåldern börjat i
tredje århundradet efter Kristi födelse — hvilket Worsaae sagt
redan år 1865 i Slesvigs eller Sönderjyllands Oldtidsminder — att
den inträdt plötsligt i följd af göternas inbrott ifrån söder, att den
yngre jernåldern börjat 500 och slutat 800, då, den yngsta jern-
åldern eller vikingatiden vidtagit för att fortfara till kristendomens
fullkomliga införande, att under den äldre jernåldern tyckes kul-
turen i vissa fall ha gått tillbaka, emedan det invandrande folkets
förbindelse med sina stamförvandter blifvit afbruten, att fynden
från den yngre jernåldern voro få, samt att brännande af lik och
begrafvande af obrända lik tyckes ha omvexlat.

Worsaae instämde i det hufvudsakliga af Engelhardts anfö-
rande, men Steenstrup yttrade, att han ansåg jernåldem ha börjat
mycket tidigare än desse begge forskare antogo, och att de i mos-
sarna funna vapnen häntydde på att begge parterna begagnat jern,
154	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

då dessa jernvapen voro skadade af andra jernvapen. Bronsåldern
borde derföre skjutas mycket längre tillbaka i tiden, än hittills skett.

Professor Daa sade, att jernet kunde ha användts mycket
tidigt, då det är én inhemsk produkt, hvaremot sädesslagen och ,
husdjuren ursprungligen icke tillhöra Norden^ flora och fauna, utan
äro importerade. Mot professor F. Hammerichs antågande, ätt in-
vandringen gått öfver Alands-öame, hvilket denne stödjer på fäder-
nas förbindelse med Gardarike och finska sägner, anmärkte han,
att det ej styrkes af några monumentala spår, och att de finska
sägnerna ej betyda något, då liknande förekomma öfverallt. Lika-
. ledes opponerade han sig mot den af Munch och Keyser förfäk-
tade åsigten, att norrmännen gått rundt omkring Bottniska viken,
hvilket han förklarade för fysiskt omöjligt, samt uttalade sin för-
mödan, att skandinaverna härstamma från germaner, som kommit
från söder och gift sig med de i länderna förut bosatta finnarnes
(lapparnes?) döttrar. Att * invandringen försiggått före det tredje
århundradet före Kristi födelse kunde man finna af hvad Pytheas
berättar om folkets kultur i Skandinavien.

Steenstrup anmärkte, att man på två sätt kunde komma till
en klarare uppfattning af invandringen. Ett var det lingvistiska,
ty man kunde undersöka de af Pytheas bevarade namnen, som
man tagit för keltiska, men som, att döma af deras likhet med
norrskan och vestgötskan, snarare torde vara götiska. Om de äro
detta, måste jernåldern ha inträdt mycket tidigare*). Ett annat
medel att erhålla bättre kunskap i ämnet vore undersökning af
det i mossfunden förekommande elfenbenet, ty om detta är af det
dyrbara slag, som greker och romare erhöllo från Indien, tyder
det på en invandring från söder, men är det taget af mammuth-
djur, tyder det på en rörelse från öster. Den sista frågän sade
han sig sjelf vilja söka lösa, men den andra ville han hänskjuta åt
språkforskarne.

•	K ,'. ;	6.	;	>

Den skrift, hvarigenom den såsom haturforskare vidt frejdade
professor Sven Nilsson först uppträdde på det antiqvariskt-ethno-
grafiska området, hvarpå han skulle genom användande af den
komparativa metoden utöfva en epokgörande verksamhet, är hans
i inledningen till andra upplagan af Skandinaviens Fogélfauna

*) Häremot torde kanna anmärkas, ätt det éj är afgjordt, huruvida den äldsta
götiska folkstammen i Skandinavien kände jernets bruk.
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	155

år 1834 införda Utkast till jagtens och fiskets historia på Skan-
dinavien'. I denna afhandling säger han, att Sveriges första
innebyggare varit vildar, som lefvàt af jagt och fiske, beskrifver
dé redskap, som de vid idkandet af dessa näringsfång begagnade,
och bland andra den för fornforskningens studium så vigtiga men
för Thomsen obekanta metkroken, jemför dem med vildarnas på
Grönland, i norra Amerika och i Australien, framhåller, att på
den tid, hvarom här är fråga, metaller icke voro kända, och att
derför blott sten, ben och trä användes till redskap, uppgifver,
hvilka slags djur, som jagades, samt anmärker, att den vilda folk-
stam, öfver ■ hvars lefnadssätt hans forskningar börjat sprida ljus,
bodde ej blott i Skåne, der flintan alstrats, utan äfven i Blekinge,
Halland, Vestergötland, Bohuslän och vestra Norge, enär flintred-
skap anträffats äfven i dessa delar af den skandinaviska halfön.
Såsom Sveriges äldsta innebyggare betecknar han ett småvext,
mörklagdt folk, som tillhörde den mongoliskt-hyperboreiska stam-
men (polarstammen) och i sagorna kallades dvergar, samt ett an-
nat folk som var storvext och tappert och sannolikt utgjorde en
sidogren af den kaukasiska stammen samt i sagorna kallades jättar.
Enligt honom, besegrades dessa innevånare af de invandrade gö-
terna och undanträngdes af dem ur södra Sverige, hvilket göterna
innehade ända upp till Tiveden och Kolmården, då asarne eller
svearne kommo och bosatte sig kring Mälarén.	v

Af Skandinaviska Nordens urinvånare utgaf Nilsson första häftet
år 1838 och sista häftet år 1843., I detta arbete finner man beskrif-
ningar på och afbildningar af nästan alla hittills kända fornsaker,
tillhörande stenåldern, och deribland åtskilliga antingen förut ej
påaktade eller ock felaktigt förklarade. Särskilt må nämnas, att
hän deri framhållit en mängd verktyg, medelst hvilka stenredska-
pen blifvit tillhuggna, och som han bénämnde »knackestenar», då
man dittills ej kunnat förklara, huru denna tillhuggning tillgått.
Den nomenklatur, han använder, var i icke så få hänseenden olik
Thomsens, hvilket i flera fåll berodde på, att han hyste andra
åsigter om fornsakernas användande än denne store danske forn-
forskare. Så kallar Nilsson Thomsens »Kiler uden Bane», »rätyxor»,
hans »Kiler med Bane>, »räta bredmejslar», hans »Knive uden be-
sternt Haandtag», »lansar eller spjutspetsar», hans »halvmaanefor-
mige Flintstykker», »krokknifvar», hans »Slungsteener», »metsänken»,’
hans »vaéverskyttelformige Steene», »knackestenar» och hans »Pro-
bersteenes »portativa nålslipsstenar».

Den komparativa metoden, som Nilsson i sin ofvannämnda af-
handling användt med framgång, tillämpade han här i ännu större
156	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

utsträckning, under det han äfven begagnade sig af de upplysnin-
gar och vinkar, som folksägnerna lemna. Sålunda kom han, tack
vare sin utomordentliga skarpsinnighet och sin i sanning beundrans-
värda styrka i bevisningen, till resultat, som kunna nära nog
betraktas såsom autentikt vissa i förut ganska dunkla frågör. Först
anställde han en jemförelse mellan de hos oss i jorden funna forn-
sakerha af sten, djurbeh m. m. och de redskap af hvilka vilda
folk begagna sig, och sedan en annan mellan de hufvudskålar, som
finnas i våra forngrifter och dem som tillhöra nu lefvande folk-
stammar 1). Sedan jemförde han våra uråldriga grafkamrar med
en ännu lefvande vild folkstams boningshus. Och slutligen jem-
förde han vår folksagas fabelaktiga berättelser om det sagoberät-
tande folkets förhållande till troll, dvergar och jättar med till-
förlitliga resebeskrifvares skildringar af förhållandet mellan råa
urfolk och äfven vilda, sedermera invandrade folkstammar. Sedan
de i den år 1866 utgifna andra upplagan förekommande rättelserna
och tilläggen tagits med i räkningen, bli slutresultaten af iaktta-
gelserna öch jemförelserna, att nästan alla trakter på den skan-
dinaviska halfön varit samtidigt eller successivt bebodda af vilda
, folk, att dessa bodde dels i bergsklyftor och dels i gångbyggnader,
der stockeldar brunnö, med utgång för röken på ena sidan af hö-
gen, att de lifnärde sig genom jagt och fiske och voro klädda i.
hudar, sydda likt eskimåernas och lapparnes drägter, att de ej
hade några egentliga stridsvapen, utan i strid begagnade sig af
sina vedyxor och jagtvapen, att de ej hade några afgudabilder,
men dock ett begrepp om lifvet efter döden, alldenstund de upp-
förde åt de aflidna boningar, liknande dem, som de byggt åt de
lefvande, och der insatte dem påklädda i den ställning, som de i
lifstiden innehaft i, stugan, och lade jemte dem de redskap,' som
de begagnat, att landets allraäldsta innebyggare vorö brachycefaler
och lappar, men att de, som byggt gånggriftema, voro dolikocefaler
öch sannolikt göter, ehuru lappska kranier förekomma i dessa
forngrafvar, att det är sannolikt, att* till de stenbegagnande folk-
stammarna i södra Sverige hört keltiska cimbrer, som byggt de
s.. k. dysserna eller dösarna, att de lappska urinvånarna äro sagans
dvergar, men de finska jotnama sagans jättar, de der infört Thors
dyrkan i Sverige, ehuru de längre fram under den pdinska perioden
framställdes såsom Thors fiender. Det sjette kapitlet har i andra
upplagan blifvit helt och hållet nyarbetadt, och deri anför förf, i

1 ) Besök på muséerna i London och i Paris hade satt honörn i stånd att göra
dessa jemförelser.
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	157

korthet skäl för sin åsigt om fenicernas inflytande på Skandina-
vien uti inåustrielt och religiöst hänseende. Det må anmärkas,
att han deri, med anledning af de under Järabacken och de på
Skanörsljung gjorda flintsaksfynden, antager, det stenåldern sträcker
sig åtminstone till 3000 år före Kristi födelse. Uti andra upplagan
bär detta arbete den särskilda titeln: »Stenåldern.»	>

Den år 1862—1864 utgifna andra delen af Skandinaviska Nor-
dens urinvånare kallas Bronsåldern och är försedd med vackra
af bildningar utaf de fornsaker, som hänföras till denna period. .1
den liksom i Stenålderns nyss nämnda sjette kapitel och i Nils-
sons såsom inledning till den svenska öfvérsättningen af Sir John
Lubbocks Prehistoric Times utgifna Bidrag till bronskulturens hi-
storia i Skandinavien söker han ådagalägga den skandinaviska
bronskulturens feniciska ursprung genom ett fortsatt användande
af den komparativa metoden samt genom bevis hemtade från hi-
storien och traditionen. I främsta rummet söker han visa öfverens-
stämmelsen i anseende till former och sirater mellan våra till
bronsåldern hörande vapen, redskap och smycken å ena sidan
samt å andra sidan de 'fornsaker,- som anträffas der, hvarest feni-
cisk kultur enligt historiens intyg gjort sig gällande, äfvensom
likheten mellan bronsålderns monumenter i Skandinavien och dem
i andra länder, hvilka kunna tillskrifvas feniciskt ursprung. Ge-
nom aktgifvande på de monumentala spåren har han kunnat följa
de feniciska kolonianläggningarnas gång ända upp till den höga
norden. Ett annat stöd för sin åsigt har .han funnit af de ännu
i nittonde århundradet existerande spåren af den feniciska Baals-
kulten, hvilken såsom Baldersdyrkan, i likhet med jötnarnas Thors-
dyrkan, inrymdes af de toleranta och politiskt beräknade asarne i
deras religionssystem. Han kommer sålunda till det resultat, att
då fenicerna — sannolikt 1600—1500 år före Kristi födelse —
kommo till den skandinaviska norden, voro dess innebyggare väl
obekanta med metallers bruk, men innehade dock redan en viss
kultur, att fenicerna, som i Spanien (Gades) lärt att känna Eng-
lands tenn, hvilket de behöfde för sin brons, efter ankomsten till
England fingo göra bekantskap med Danmarks bernsten, som kom-
mit dit genom byteshandel, och att de, afilända till Danmark och
södra Sverige, snart funno sin uträkning vid att bégifva sig högre
upp längs Skandinaviens yestkust, för att upphandla pelsverk och
fisk. För att idka handel anlade de på Skandinaviens kuster, lik-
som förut på Medelhafvets, kolonier der hvarest de sågo, att detta
skulle öfverensstämma med deras fördelar. Som detta handlande
och industriidkande folk höll sig strängt vid sin på ceremonier rika
1J58	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

gudalära, bildades en inrättning för religionsöfningar i hvarje feni-
ciskt nybygge, och derifrån spriddes lätt Baalskulten till landets
öfriga innebyggare, med hvilka fenicerna underhöllo förbindelser.
På dessas kulturförhållanden utöfvade de sydländska främlingarna
stort inflytande, och de lärde dem bruket af brons och guld samt
undervisade dem i jordbruk. Bevis för bronsens och Baalskultens
samtidighet finner man redan på den första stenen i Kiviksgrafven T)
— det för Nilssons teori vigtigaste monumentet i Sverige, — der
käglan är Baals symboliska bild och yxorna äro bronsyxor. Sär-
skild uppmärksamhet tager han i anspråk för den omständigheten,
att de äldsta bronssvärden ej blott genom siraterna utan äfven
' genom kaflamas korthet röja'sitt semitiska ursprung. Vidare an-
märker han, att då de feniciska kolonisterna genom afståndet voro
afskurna från moderlandet, och då kommunikationerna med det-
samma omsider Upphörde, de under tidens lopp sammansmälte med
de folk, hos hvilka de bodde. ; Genom denna blandning försvunno
de orientaliska kroppsformerna, fabrikationen försämrades och slut-
ligen qvarstodo blott några dels profana, dels religiösa bruk <—
såsom eldarna på höjderna och dansen deromkring under mid-
sommarsnätterna. Imellertid hade dessa semiter lyftat Skandina-
viens befolkning ur dess halfvilda tillstånd, långt innan asarne in-
vandrade. Och derigenom förklarås den kultur, som Pytheas fann
hos dem redan i det tredje århundradet före Kristi födelse. Att
denne verkligen varit här i norden har Nilsson bevisat derigenom,
att han ådagalagt, att det, som Pytheas säger likna hafslungan
(pneumon thalassios) är ett nordiskt naturfenomen, nämligen det
sätt, hvarpå hafvet här tillfryser, och hvarom Pytheas’ landsmän
och samtida icke hade något begrepp.	,

Mot denna åsigt om den skandinaviska bronskulturens ursprung
ha åtskilliga inkast blifvit gjorda, som Nilsson besvarat med en, i
vår tanke, fullt tillfredsställande motbevisning. Redan år 1865 upp-
trädde Worsaae i Slesvigs eller Sönderjyllands Oldtidsminder mot
den, men Nilsson bemötte i detalj de gjorda anmärkningarna i
ett uti slutet af Stenåldern infördt genmäle. För någon tid sedan
blefvo Framtidens läsare satta i tillfälle att se hans lysande veder-
läggning af de anmärkningar, som d:r Hans Hildebrand ansett sig
böra rikta mot hans uppfattning af denna sak, sådan den fram-
träder i hans, Bidrag till bronskulturens historia i Skandinavien.

1) Nilsson fäster synnerlig vigt vid, ätt man läser från höger till venster i den
ordning, hvari stenarna stå och efter hvilken han numererat dem, enär historiens inne*
håll då blir klart för dem, som undersöka detta monument.
DEN SKANDINAVISKA ODLINGENS URSPRUNG.	159

Och snart torde denna tidskrift, såsom ofvan nämnts, komma att
innehålla en af handling, som ger ett bättre begrepp om den be-
römde vetenskapsmannens åsigter om nordens förhistoriska forntid,
än denna helt knapphändiga öfversigt förmått gifva.

E. Ch. Brag.

Våra folkmöten.

Protokoll, hållet vid folkmötet i Lindesberg den 26 Juni 1869.
Örebro 1869.

Tidning för Wenersborgs stad och län, 1870, den 4 Januari.
Politisk trosbekännelse af demokratiska sällskapet i Skåne. Hel-
singborg 1869.

Det svenska samhället befinner sig sedan några år tillbaka i
ett öfvergångstillstånd. För det första är det tydligt, att inga
konserverande, kungliga diktamina till statsrådets protokoll kunna
hindra nya grundsatser att vinna inträde i statslifvet, i hvad angår
förhållandet mellan representation och regering: den i grundlagen
utstakade magtfördelningen står visserligen qvar, men riksdagen
kan ej blott tillförlitligare, än förut, representera och uttala, utan
eger äfven mer kraft att göra gällande en verklig, konstaterad folk-
vilja. För det andra ställer sig ock på samma gång folket i sin
helhet i ett något förändradt förhållande till sina ombud och till
statsstyrelsen: det är redan nu uppenbarligen bekräftadt, hvad den
nya riksdagsordningens vänner förutsade, att hon skulle väcka ur
slummern den medborgerliga andan; i de djupa lederna rör sigen'
känsla af medansvarighet som, under det visserligen uppmärksam-
heten på de allmänna värfyens ^skötsel skärpes, kommer att lika,
väl nedstämma orimliga anspråk på de styrande som tillintetgöra
det blinda förtroendet till dem. Slutligen och för det tredje finna
vi öfvergångstillståndet betecknadt, såsom vanligt, af en viss form-
löshet, osäkerhet och oklarhet: det lifliga intrycket af många och
stora kraf att tillfredsställa och frågor att lösa har medfört en
»rikedomens förvirring» af önskningar, ansatser och uppslag, som
tränga sig fram alla på en gång, splittrande de arbetandes krafter
och inkräktande utrymmet för hvarandra. Vi stå ännu i de fam-
160	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

lande försökens skede, det nya har ej hunnit fästa sig i fullt be-
stämda yrkanden, det gamla håller sig uppe mera genom det för-
ras svaghet och allt beståendes vis, inertia, än genom sund lifs-
kraft och verklig styrka. Det är en mellanperiod, då det traditio-
nella hotas, då »vanans nötta lexa» ej längre håller streck, mén
då å andra sidan det nya, som vill tränga sig fram, företer en
viss orolig blandning utan distinkta konturer, der personernas
hållningslöshet inför uppgifter, med hvilka de ej äro fullt för-
trogna, samt tvekan inför konseqvenser, som öfverraska ett oöfvadt
politiskt tänkande, medför skenet af én sjelfva sakens, principens
osäkerhet, äfven när denna blott begagnar sig af de förre till ett
reculer pour mieux sauter. Ett sådant ögonblick är just rätta
tidpunkten för de politiske grinarnes mycket negativa och ej mycket
mera hedrande verksamhet. Det är framför allt folkmötena de
kastat sig öfver. Uthvilade under vinterdvalan efter förlidet års
kampanj, ha de nu piggat upp sig igen. Låtom oss för en gång
taga företeelsen i skärskådan. Man skönjer lätt, att grinärnés
kategori har flere underafdelningar, och det är ej konstigt att ur-
skilja och specificera hvarderas bestämmande motiver.

Dels är det, som bekant, en ganska vanlig sak att en hemligt
förebrående känsla af det ovärdiga i egen, intresselöshet för sam-
hällets vigtigaste angelägenheter bryter ut och söker sjelfhämnd i
hån mot dem, som ej intaga samma öfverlägsna ståndpunkt af
egoistisk likgiltighet. Dels är det ej mindre allmänt, att den tanke-
kraft, hvilkens synvidd begränsas af examenspensum och kanslist-
rutinen, ej kan afvärja en fåkunnig harm öfver alla nya spörjs-
mål, för hvilkas bedömande de en gång ur läroboken inhemtade
formlernas och recepternas minneskunskap ej förslår. Hvem kän-
ner ej, vidare, dem som aldrig få tid att blicka rätt fram, emedan
de äro ’ så oaflåtligt upptagna af att skåda bakom sig och åt si-
dorna, för att erfara om de äro i »godt»’ och talrikt sällskap —
det är fegheten, som ej vågar hysa, åtminstone ej kännas vid en
åsigt, utan att vara förvissad om, att den har majoriteten för sig.
Det är ondt, i våra dagar, om det . slags män, hvilka »för att handla
ej behöfva hoppas, som äfven utan att tro på framgången alltid
äro redo att gå dit sanningen och rättvisan kalla dem» 9* Der-
imot är det så mycket mera godt om teckenförbidande neutrer
som, under betydelsefulla axelryckningar och med djupsinniga ryn-
kor i pannan, utan diskussion afvisa hvarje' reformyrkande såsom

1) Edgar Quinet’s ord i den vackra lefnadsteckningen öfver en af den holländska
fristatens grundläggare, Philippe de Mardis de Sainté-Aldegonde.
VÅRA FOLKMÖTEN.	161

barnslighet eller rabulism. Detta slags verldsvise kännas framfor-
allt igen på den stereotypa frasen: »vi äro ej mogna.» Går man
dem något in på lifvet, for att utverka en, analys af orakelspråket,
så pläga de befinnas ur stånd att deröfver meddela någon förkla-
ring. De ha fått det, färdiggjordt, till låns af andra och de åt-
nöjas med det intetsägande svaret, lika medvetslöst som Jeronimus
i den Holbergska komedien: »Nok, nok, Skolemester, den Lignelse
om den Fugl Phoenix slog mig særdeles.»

Ett annat slag af grinare äro desse optimister, som anse sig
ega patent på den enda riktiga verldsåskådningen, när de i tron
på en allgod »försyn» och en förnuftig »verldsstyrelse», som leder
allt till det bästa, och som ej tillåter den menskliga utvecklingen
att förirra sig från rätta stråten, om det ock stundom kan så
synas för svage dödliges skumma blick, söka ett hyende för be-
qvämligen korslagda armar. Hvilken lek med ord eller fasthellre
med det, som är förmer, med grundvilkoret för menskligt fram åt.-
skridande, värde och lycka, hvilka ej vore ett verkligt godt, om de
tillfölle menniskan endast och allenast i följd af en lika, allsmägtig
som kärleksfull verldsstyrelses oryggliga beslut, utan blott då äro
det, när de utgöra den fria, medvetna ansträngningens segerpris!
Fatalismen ar fatalism, äfven när den kläder sig i denna guds-
nådliga skrud samt sotto voce predikar, att allt »det är bäst,
som sker», eller högt larmar mot dem, som »bråka.»

Ändtligen rangerar sig bakom desse kombattanter i den stora
årméen en tross, som förmenar sig rädda anspråken på bildning
genom att applådera den grinande »qvickheten.» Ja, är verkligen
grinet qvickt, då veta vi sannerligen ej något oljud, som icke
skulle likaväl förtjena att prisas såsom en vacker röst och efter-
sträfvansvärd acquisition för den lyriska scenen.

Det torde anmärkas, att de förvrängningar och det gyckel,
hvarmed man på vissa håll helsat folkmötena och sökt stäfja den
rörelse, de representera, just icke förtjena något afseende. Om vi
imellertid fäst någon uppmärksamhet vid det fula fenomenet, så
är anledningen den, att detta illvilliga hojtande varit nog högljudt
att i det närmaste förhindra den ärliga och allvarliga kritik, som
vore högst önskvärd, af folkmötena och de tendenser hvilka vid
dem gifvit sig luft. En sådan granskning, hur sträng som helst,
men förestafvad af rättsinne och någon grad af välvilja, åtminstone
för sjelfva syftet i dessa försök till folkets politiska sjelfbildning,
skulle i väsentlig mon kunna medverka att reda, och luttra, från
irrvägar återföra samt gifva moderation och stadgad hållning åt
«n folklig rörelse, som nu en gång är ett faktum och som säker-
iv.
162	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

ligen ej kan insöfvas igen. Detta värf skulle väl anstå den poli-
tiska pressens organer af hvad färg som helst, men särskildt vore
det tid för de konservativa bladen att välja ett sådant förfarande
och ej längre göra gemensam sak med grinarne, om de ej vilja
ådraga sig den misstanken, att de äro mindre fiendtliga mot de
orimligheter och öfverdrifter, hvarom de tala, än mot sjelfva de
demokratiska åsigter och syften, på hvilka eljest slösas så vackra
ord och så ömma Ögonkast, så länge det blott är fråga om »prin-
cipen», men ej om tillämpningen. Om man t. ex. verkligen lifligt
önskar sjelfstyrelsens utveckling, hvarför då vara så ifrig att qväfva
symtomerna af en vaknande allmän anda? Uppriktigheten af den
vanliga invändningen mot ifrågasatta reformer, som för sin gagne-
liga framgång förutsätta någon högre grad af medborgerlig anda
hos den stora mängden, att nämligen »massans» intresse för all-
männa angelägenheter är svagt, och att hon är alltför upptagen
af omsorgen om de dagliga behofvens tillfredsställande, hvarför
beklagligtvis samhällsärendenas vård måste öfverlemnas blott åt de
»högre» klasserna, inklusive en här af émbetsmän, — uppriktig-
heten af denna invändning, säga vi, förefaller något misstänkt, när
man från samma håll förnimmer ett ihärdigt bemödande att i en
förhatlig dager framställa de första lifsyttringarna af en fram-
spirande allmän anda. Icke mognar folket till sjelfstyrelse genom
att lägga händerna i kors och blott se på, icke blir det politiskt
uppfostradt genom blott passivt åhörande af välmenta predik-
ningar om dess oförmåga. Ju mera det diskuterar, dess mer
skall det bli måttligt i anspråk och billigt i omdömen, emedan
det så mycket mindre skall hvälfva ansvaret blott påandra. Och
man skall ej behöfva bry sin hjerna med planer att i en annan
verldsdel skaffa ett nytt Sverige åt dem, som finna det mödan värdt
att genom egna ansträngningar söka förbättra sin ställning i det
gamla....

Bland beskyllningarna; mot den folkliga rörelse, som under de
sista par åren utbredt sig öfver landet, har den om benägenheten
att »hejdlöst brådstörta framåt» ofta upprepats. Men, ha verkligen
våra demokrater gifvit den önskan eller förhoppningen tillkänna,
att i en handvändning se sina reformyrkanden genomförda, och
vittna ej folkmötena om afsigten att på diskussionens väg efter-
hand förbereda verkställigheten af de förändringar man eftersträf-
var, genom att göra mängden förtrogen med deras ändamål och
låta dem slå rot i det allmänna tänkesättet? Talet om brådstör-
tande reformlust har väl mest föranledts af en viss häpenhet, som
påkommit allehanda godt folk, då de betraktat mängden af de de-
VÂEA FOLKMÖTEN.	163

mokratiska reformfordringarna; onekligen är det också ett högst
betydligt antal önskningsmål, som uppräknas i den ofvan anförda
lilla skrift, hvilken innehåller det skånska demokratiska sällskapets
program. Men om vi skulle sätta oss t. ex. tretio år tillbaka i
tiden och i ett sammanhang, enligt de moderna politiska program-
mens efterdöme, sammanfatta de liberales dåvarande yrkanden, hvilka
redan blifvit till väsentlig del förverkligade, så skulle det otvifvel-
aktigt visa sig, att det liberala reformprogrammet vid tiden för
1840 års riksdag var såväl qvalitativt mera genomgripande som
ock qvantitativt mera omfattande, än de nuvarande folkmötenas.
För att anföra ett par exempel: hvilketdera bety det mest, de för-
ändringar i brottmålslagstiftningen, som under de sista årtiondena
genomförts, eller de som f. n. ytterligare yrkas, månne ej de förre?
Hvilketdera innebär en större förändring: ståndsrepresentationens
afskaffande eller de förändringar i den nya riksdagsordningen, som
förfäktats af andra kammarens venster? Och hvad angår mängdén
af de demokratiska reformförslagen, jemförd med antalet af refor-
mer sedan år 1840, så kan det ej bestridas att ju företrädet till-
kommer de senare. Är det så ytterligt förfärande att föreställa sig
det* demokratiska reformprogrammet väsentligen i verket satt inom
en tid af ett fjerdedels århundrade?	'

Men äfven om den mycket omordade benägenheten att »rusa»
framåt skulle finnas, ligger väl deri någon så stor fara? Enligt
vår tanke äro alla dylika farhågor onödiga. Brådstörtade reformer
pläga vara en frukt af våldsamma statshvälfningar, somframtvun-
gits genom ett för långt dfifvet konservativt motstånd, och de
främjas då vanligen ifrigast af sina f. d. fiender, hvilka i dylika
situationer uppträda som ett slags politiska Magdalenor, de der
för att rätt kraftigt bevisa sin omvändelse vida öfverbjuda dem,
som förut sträfvat för successiva förbättringar med iakttagande af
alla lagliga former; — naturligtvis bruka de ångerfulla synderskorna
snart åter falla för reaktionens förförelser. I vårt land finnes ju
ingen, som tänker på några omstörtningar: när de radikale bemöda
sig att på diskussionens väg bearbeta opinionerna, så lägga de ju
i dagen, att de icke misströsta om den upplysta allmänna menin-
gens magt, att lagligt och fredligt vinna sina önskningar; och hvad
de konservative angår, så veta vi ej, att de skäligen kunna miss-
tänkas för någon lust att genom oförnuftigt motstånd mot be-
höfliga reformer framkalla en hvälfning, hvarför ansvaret skulle
drabba dem.

Men, måhända kan man befara, att folket, dess representation
och regering kunna låta sig hänföras af dé. demokratiska iiigifvel-
164	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

serna och fattas af én reformyrsel, hvilkens frukt blefve ett sky-
drag af nya författningar, den ena trängande den andra framför
sig, utan stöd i tänkesätt och .sed, rödjande allt bestående ur
vägen? Se här dock några omständigheter, som borde kunna
komma en lugnande verkan åstad. Först den, att det i vårt land
ej gifves någon magt, som kan helt enkelt sätta sig ned att de-
kretera den omedelbara praktiska tillämpningen af en teori, som
tilläfventyrs vore alldeles främmande för det allmänna tänkesättet.
Icke har regeringen em sådan magtfullkomlighet, åtminstone om
man undantager det administrativa eller s. k. ekonomiska enväldet,
som imellertid är begränsadt af åtskilliga andra konstitutionella
bestämmelser, äfvensom af politisk coutume. Icke heller finnes en
sådan magt hos riksdagen allena. Och kan man än säga, att
dessa båda i förening ega den, så saknar väl ej det faktum all
betydelse, att • det ju är den allmänna meningen som, efterhand
och ej utan ansträngning, plägar drifva statsmagten framför sig
på reformernas bana — ej tvärtom. Eller ha verkligen hittills
hos regering och riksdag visat sig några tecken till en åstundan
att, »rusa» framåt? Och om man fruktar, att en gång framdeles
så kan komma att ske under den oimotståndliga påtryckningen af
en allmän demokratisk folkmening, så har man ju ännu god tid
att taga försigtighetsmått till den hiskeliga fartens modererande.
Icke ha våra demokrater satt sig i uteslutande besittning af den
svenska pressen eller af de agitationsmedel, som föreningar och
möten erbjuda,, ej äro de allena égaré af mål i munnen och af
skriffärdighet, af beslutsamhet, af förmåga att göra uppoffringar
för politiska syften? För närvarande äro ju ej blott olika politi-
ska principer, utan ock mindre nyanser af väsentligen samma huf-
vudriktningar representerade i vår politiska press, och detta för-
hållande skall utveckla sig än mera, i samma mon den politiska
situationen klarnar.. I ett land, der pressfriheten ej ,är en eröfring
från i går, utan en sedan länge häfdvunnen vana, kommer aldrig
en reform till verkställighet, utan att ha genomgått publicitetens
skärseld. Häri ligger, så vidt vi förstå, en den bästa garanti mot
en politisk nyhetslusta, som skulle vilja öfverraska. folket med
gåfvan af reformer, hvilka det , ej vill veta af. .

Vi våga derför säga, att: i vårt land och under nuvarande för-
hållanden talet om en héjdlös reformifver, om brådstörtade för-
ändringar och öfverdådigt framåtrusande är en tanklös jargon, och
intet annat. De våldsamma rubbningarna af ett samhällsskick till-
höra, enligt historiens vittnesbörd, helt andra förhållanden. Dels
ha de, som redan är sagdt, födts af revolutionernas hetta, dels ha
* VÅRA FOLKMÖTEN.	165

de, såsom i förra seklet, dekreterats af den s. k. liberala absolu-
tismen. Då saknades de modererande elementer, som nu äro be-
stämmande: den allmänna och politiska bildningen ■ stod då ojem-
förligt lägre hos massan än nu; då funnos ej några hvarandrä
motvägande »två kamrar», det fanns inga kamrar alls; gaf man än
stundom pressen fri, en publicitet i våra dagars mening företedde
adertonde århundradet ej. Det var då enväldiga regenter, bildade
i encyklopedisternas skola, som satte sig i både försynens och
folkens ställe och ville »med Guds nåde» genom allerhögsta re-
skripter frambesvärja en pånyttfödelse, ett lefvande lif ur abstrakta
teorier. Vår tid äf fjerran från deii ståndpunkten.

Folkmötesrörelsens början förskrifver sig från 1867 och från
vår sydligaste provins der, jemte lätta kommunikationer och en
tätboende befolknings välstånd, utan tvifvél också exemplet från
Danmark betydligt bidragit att bereda jordmånen för en sedvana,
hvilkeri desamma personer här i landet, som nii äro så onda på'
folkmötena, tillförene högeligen prisade som ett af, de bästa dragen
i det engelska samhällslifvet. Efter en hel serie af skånska möten
år 1867 för behandling af kommunalreformen, egde påföljande
sommar ett stort »meeting» rum, der religiösa och kyrkliga angelä-
genheter afhandlades; å ännu ett skånskt möte s. å., der den »de-
mokratiska» fanan tydligt höjdes, beslöt màn en uppmaning till
menigheterna i öfriga lapdsändar att å folkmöten öfverlägga och
uttala sig om allmänna angelägenheter. En fullkomligt tillförlitlig
öfversigt af samtliga de folkmötens förhandlingar, söm sedermera
egt rum, torde knappast vara möjlig att åvägabringa. Endast
undantagsvis torde det ha förekommit, att bestyrelsen för ett folk-
möte låtit såsom strÖskrift trycka mötets diskussionsprotokoll; —
vi känna ej något annat exempel härpå, än det i öfverskriften
näninda. Der lokalpressen ännu egentligen består af en annons^
och en hvarjehanda-afdelning, men endast sparsamt och tillfälligt-
vis meddelar lokalnotiser, torde folkmötena ha fått passera teinligen
obemärkta. Dertill kommer stundom, såsom med anledning af
motsägande berättelser om folkmötet i Asadal nyss anmärkts, att
»vännerna se allt i ljust, motståndarne få ej nog svärta för skug-
gorna.» I én kortfattad redogörelse för 1869 års folkmöten, med-
delad i en här ofvan anförd landsortstidning, nämnas inimot ett
halft hundrade möten; att denna siffra understiger verkliga antalet,
är ej tvifvel underkastadt, men hur mycket, kunna vi ej uppgifva.
Om imellertid denna sammanfattande öfversigt ej är alldeles full-
ständig, erbjuder den likväl tillräckligt material för ett omdöme
166	' FRAMTIDEN, TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

om de syften och sträfvanden, som å folkmötena gjort sig gäl-
lande;

Medan samtliga de folkmöten, som yttrat sig om kommunala
rösträtten, med undantag af ett enda Önskat en låg, graderad röst-
skala i beskattningsfrågor, ha nio eller tio möten uttalat sig för
graderad skala, men sjutton för lika rösträtt vid kommunala val.
Likaledes har ett antal möten önskat nedsättning af census för
valrätt till andra kammaren, somliga äfven af valbarhetscensus till
den förstå. De flesta möten ha yrkat minskning af statens em-
béten och tjenster. Åtskilliga ha yttrat sig imot konungens n. v.
envälde i den ekonomiska lagstiftningen. Bland de vanligast före-
kommande frågorna har den om försvarets ordnande dels och of-
tast besvarats med resolutioner om allmän folkbeväpning, dels för-
anledt uttalanden till förmån för indelta arméens bibehållande, med
eller utan en till densamma sig anslutande folkbeväpning. Förtryck-
frihetens upprätthållande i sitt nuvarande omfång, eller utvidgande,
ha alla de möten uttalat sig, som förehaft denna fråga. Ett betydligt
antal ha önskat afskaffande af pastors sjelfskrifna ordförandeskap
i skolrådet, åtminstone ett möte har yrkat någon inskränkning af
religionsundervisningen i folkskolan, åtskilliga ha uttalat sig för
en utvidgning i praktiskt syfte af folkundervisningen, medan åter
lika många eller flere funnit det nuvarande tillståndet tillfreds-
ställande. Utvidgning af religionsfriheten ha några möten ansett
af behofvet påkallad, medan åter nästan lika många gillat de
gällande bestämmelserna. Af dem, som behandlat frågan om grund-
skatterna, ha endast , ett par yrkat deras efterskänkande, medan
ett tjugutal önskat grundskatternas aflösning. Privatbankernas
upphäfvande eller förändring i det syfte, att jordbruket af dem
må kunna draga större gagn än nu, har varit en mycket populär
fråga, och resolutioner i endera af nämnda riktningar antagits å
mer än hälften af fjolårets möten. Mot ränteaftalets frihet har
en mängd möten yttrat sig, men blott ett enda för densamma.
Sportelväsendeta afskaffande har yrkats å étt halft dussin möten.
Vida flere ha önskat väghållningsskyldighétens skiljande från jorden
pch fördelning på samtlige skattskyldige eller Öfverflyttning på
statsverket; några ha uttalat sig på liknande sätt rörande skjuts-
ningsbesväret. Exekutionsväsendets öfverflyttande på kommunal-
styrelsema, församlingarnas fulla rätt att sjelfva utse sina prester
höra till, de oftare förekommande folkmötesresolutionerna. Tre
möten ha yttrat sig för, ett imot civiläktenskaps införande. Knap-
past i någon annan fråga torde så stor enhällighet ha gifvit sig
tillkänna, som i uttalandena mot dödsstraffet. Några möten ha
-	VÂRA FOLKMÖTEN. '	167

önskat införande af jury i brottmål. Med förbigående af frågor
af mera lokalt intresse, olika för olika möten, må slutligen nämnas
att inskränkningar i statsutgifterna, höjd tull på utländska öfver-
flödsvaror, inskränkning eller afskaffande af bränvinsbränning och
införsel af spritdrycker, förändring af bestämmelserna för landt-
handeln, statspensioneringens upphörande o. d. stundom påyrkats;
ett enda möte har önskat husbehofsbränningen tillbaka. Att något
eller några möten förordat »tjenstemännens uteslutande från riks-
dagen», såsom det heter i deni Öfversigt vi följa, lärer förmodligen
afse någon resolution, ej om grundlagsförändring i anförda syfte,
utan om önskligheten af att ej alltför många platser i represen-
tationen besättas med personer, som derigenom ryckas från sina
befattningar och som i en del frågor möjligen kunna låta sig be-
stämmas af hänsyn till hvad för regeringen är behagligt eller miss-
hagligt. Statens befogenhet att ingripa i den enskildes skogshus-
hållning hår ett möte erkänt, men flere andra förnekat.

Om man undantager de tyvärr alltför många demonstratio-
nerna mot ränteaftalets frihet, den ensliga bönesucken från mötet
å Bredåkra om husbehofsbränningens återställande, ett reaktio-
närt uttalande i folkskolefrågan af Köinge-mötet samt någon en-
staka resolution af, vi veta ej hvilket möte, om »landstingens
upphäfvande», torde sålunda de opinioner, som folkmötena uttalat,
ej utvisa några synnerligen beklagansvärda tendenser. Om ett
enda möte yttrat sig för »en reaktionär ombildning» af folkskolan,
betyder det ju intet imot de många uttalandena i motsatt riktning.
Att blott ett enda gifvit tillkänna en reaktionär önskan i fråga
om bränvinslagstiftningen, är det bästa bevis, som kan önskas, att
1850-talets stora reform numera slagit fast rot i folkets tänkesätt
och i hela landtmanna-ekonomien. Angreppen mot räntans frihet
ha visserligen varit talrika, men det är ju en social naturlag, ätt
en generation, som växt upp under näringstvång och ekonomiskt
statsförmynderskap, först efterhand och långsamt kan vänjas vid fri-
heten, komma till insigt om dess fördelar och lära nyttja den
rätt. När en talare på Lindesbergs-mötet i samma andedrag, då
han angriper privatbankerna såsom »enskilda intressens» härd och
lagen om den fria räntan såsom ett alster af »ockrares och pro-
centares» egennyttiga funder, framställer de bekanta anspråken på
långa jordbrukslån i riksbanken mot billig, lagbestämd ränta så-
som »allmännyttiga förslag», dikterade af pur patriotism, så vittnar
visserligen detta om en betänklig förvirring i tankegången, men
den, kosteliga argumentationen blef icke oimotsagd. Månne ej en
diskussion å folkmöten om dessa och dylika ämnen måste anses
168	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

önskvärd och : gagnelig? Flertalet af den allmänhet, som bevistar
folkmöten, torde väl vara inskränkt till en temligen ensidig läs-
ning i politiska och nationalekonomiska ämnen, till aihörande af
blott ena partens åsigter, och dermed följa då fördom och blind
tro. Meningsbrytningen i en verklig diskussion är derimot egnad
att ur slummern väcka den kritiska förmågan och framkalla ett
helsosamt tvifvel, hvilket åter är. vilkoret för en sj elfständig åsigt.
Och ingen god och sann sak kan derpå någonting förlora, att det
vidskepliga eftersägandet af förestafvade satser undantränges af
en växande, mer och mer spridd böjelse och förmåga att se med
egna ögon och tänka på egen hand. Men, invänder man, det är
just diskussion som å folkmötena ofta saknas. »Ingen enda oppo-
nent uppträdde», heter det t. ex. i en berättelse om folkmötet i
Åsadai, »hvadan förhandlingarna icke kunde få namn af diskus-^
sion.» Att ändamålet i dylika fall, som dock ej torde vara så
vanliga, väsentligen förfelas, är lika onekligt, som att skulden
drabbar just folkmötenas belackare, hvilka ej begagna tillfället att
bekämpa tendenser, som de anse farliga, belysa misstagen och i
det hela korrigera en rörelse, som enligt deras. eget erkännande
»kunde» blifva välgörande, om den leddes annorlunda, och ej okun-
nigheten, enfalden o. s. v. finge oimotsagda ha ordet och formu-
lera besluten.

Lika litet som de återgångstendenser, hvilka undantagsvis fram-
trädt i några få frågor, synas oss mycket oroande, lika litet kan
man med fog tala om, att något »omstörtningsbegär» gifvit sig luft
å folkmötena. Att t. ex. konungens envälde i den ekonomiska
lagstiftningen bör upphöra, har ju 1869 års konstitutionsutskott
»ur principiel synpunkt» erkänt såsom riktigt, ehuru det afhvarje-
handa skäl kom till den slutsatsen, att förändringen icke »nu» bör
ifrågasättas. Nedsättning, ja till och med upphäfvande af census
vid val till andra kammaren har man hört strängt konservative
förklara för blott en tidsfråga. Att grundskatterna ej af regerin-
gen betraktas såsom »ett dyrbart arf från våra fäder», genom
hvilkas afskaffande samhället skulle rubbas i sina grundvalar, och
att hennes initiativ till deras aflösning bör vara att påräkna, lärer
man kunna sluta deraf att hon låtit en komité utreda detta ärende
samt till trycket befordrat kömiterades jemte kollegiernas utlå-
tanden i ämnet. Öfriga folkmötesfrågor stå ju nästan alla på re-
presentationens dagordning. Att förflugna hugskott der kunna
uppdyka, möjligen vinna majoritet, är åtminstone icke värre, än
att kungliga propositioner, såsom stundom händt, drabbas af en
VÅRA FOLKMÖTEN.	169

enhällig förkastelsedom och utan försköning jordas, för att aldrig
mera uppstå igen.-

Imellertid ha vi med dessa erinringar långtifrån haft för afsigt
att framställa samtliga eller de flesta * hittills hållna folkmöten
såsom mönstergiltiga. Tvärtom ville vi till deras uppmärksamhet,
söm vederbör, påpeka några omständigheter af vigt att iakttaga,
derest man vill afhjelpa de bristfålligheter, som med skäl anmärkts
och klandrats. Det är ej så underördnadt, som man hittills ofta
synes ha ansett, utan ett verkligen skadligt missgrepp, när anö-
nyma inbjudningar utfärdas. Hvar och en som menar allvarsamt
med. ett möte, samladt till öfverläggningom allmänna ärenden,
och som ej har lust eller lägenhet att, utan minsta garanti för en
förståndig anordning, af nyfikenhet eller på försök infinna sig, är
ursäktad om han ej hörsammar en kallelse, der han ej finner män
bakom ordet, på hvilka han kan förlita sig. Församlingsrätten
är så dyrbar, att hvarje missbruk deraf hör på det noggrannaste
undvikas, och folkmöten böra ej sammankallas på samma sätt,
som folknöjen och lustresor afficheras af onamngifne arrangörer.
På sådant sätt af håller man, mot sin afsigt, deltagare som till
förhandlingarna skulle medföra'sakkunskap, erfarenhet och parla-
mentarisk färdighet. Utan att vilja det, utesluter man sållinda
lätteligen från diskussionen hvad som är ett hufvudsakligt vilkör
för dess åsyftade nytta: vi mena ej blött skiljaktiga meningar om
den eller den enskilda irågan, utan ock den af olikä social och
bildnings-ståndpunkt beroende olikheten i åskådningssätt,. uppfatt-
ning och synpunkter i allmänhet. Härmed riskerar man ait på-
trycka förhandlingarna ^regeln af dogmatisk enformighet, af nå-
gonting på förhand afgjordt och formuleradt; i stället för en
verklig diskussion, der motsatta meningar brytas, skäl och mot-
skäl korsa hvarandra, kan då alltsamman reducera sig till några
tal, som gå i enahanda riktning, åtföljda af menighetens ackla-
mationer, hvilka litet eller intet betyda, när dé vunnits utan strid
och — utan seger.

I sammanhang härmed erinra vi, att öfverläggningsämnen
böra i god tid offentliggöras; med undantag möjligen af frågor af
lokalt intresse äro väl de flesta ärenden, som på folkmötena be-
handlas, af den beskaffenhet att hvem söm vill meddela en ut-
redning, faktiska upplysningar, ej blött »hålla tal», kan behöfva
någon tid till förberedelse. Äfvenså ville vi betona olämpligheten
att å ett och samma möte låta t. ex. petitioner till regeringen i
någon vigtigare eller omtvistad fråga både föreslås och efter en
knapphändig öfverläggning, i hvilken måhända opponenter saknats.
170	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

på stående fot antagas. Må étt förslag till adress eller petition
uppläsas och diskuteras, må det sedan offentliggöras och hvila till
afgörande å ett följande möte. Ett genom öfverraskning och utan
granskning förvärfvadt bifall är af intet värde. Om petitionsrätten
gäller kanske ännu mer^ än om församlingsrätten, att den miss-
Jjrukas, när den lättfärdigt, i tid och otid brukas. Genom lek
böra ej stridsvapnen förslöas, och de vapen, vi tala om, äro ej
blott anfallsvapen, som böra hållas skarpslipade, utan lika mycket
försvarsvapen, som böra hållas i helgelse och ära.

Det är en färsk företeelse, som föranleder oss att särskildt lägga
någon vigt på den sist berörda sidan af frågan om folkmötenas upp-
gift och betydelse, nämligen hvad som förehades å mötena vid Bodal
och Katrineholm, der som bekant en från »Sällskapet för folkets
väl» utgången petition om allmän valrätt antogs, å det förstnämnda
mötet utan någon som helst diskussion, å det senare efter en, af
tidningsreferaterna att åöma, mycket knapphändig förhandling,
hvarunder ej minsta uppmärksamhet synes ha blifvit egnad åt
skrifvelsens bevisföring och formella beskaffenhet. Våra sympatier
för sjelfva det yrkande om borttagande af valcensus, som petitio-
näferne gå att till regeringen frambära, kunna ej hindra oss att
beklaga, att en så oefterrättligt illa hopkommen och i en tvär
vändning antagen adress möjligen skall bidraga att bringa i miss-
kredit en medborgerlig rättighet, som bör »sparas till stora fall»
öch då med värdighet utöfvas: den allmänna rösträttens förfäk-
tande må i sig sjelf vara ett sådant fall, men det förlorar denna
egenskap, när man ej väljer rätt tid och ej går så till väga, att
, man förlänar någon vigt åt ett uttalande, för hvilket man väljer
en högtidlig form. Petitionärerna åberopa^ att f. n. »de orepre-
senterade utgöra omkring gzdelar af det svenska folket.» Detta är
ett hugg i vädret, men ej — öskadligt, ty i dylika ting har man
ej lof att leka med ord. Så länge ej den politiska rösträttens
utsträckning till qvinnokönet blifvit så på allvar och med den ut-
sigt till framgång ifrågasatt, att denna fordran kan ställas i paritet
med t. ex. yrkandet om upphäfvande af census, vore det naturligt-
vis något oegentligt att medräkna den qvinliga befolkningen i den
folkmängdssiffra, med hvilken män vill jemföra de valberättigades
antal. Sveriges folkmängd år 1866 utgjorde 4,160,677 personer,
hvaraf 2,136,940 qvinn- och 2,023,737 mankön. Från denna sist-
nämnda siffra, den manliga befolkningens totalsumma, torde Vidare
böra afräknas de personer, som ej uppnått 21 års ålder — valrätt
före myndighetsåldern ifrågasättes ju ej af någon — och efter
denna operation återstå, i rundt tal, 1,090,000. Men ej heller
VÂRA FOLKMÖTEN.	171

med denna sista siffra vore det behörigt att jemföra antalet val-
berättigade, för att på den jemförelsen grunda ett omdöme om
den politiska rösträttens n. v. utsträckning. De som yrka s. k.
»allmän valrätt», anse ju ej för' onödiga vissa qvalifikationer, som
alla författningar af hvilken »färg som helst ungefär på samma
sätt uppställa, och genom hvilka personer uteslutas, som blifvit
stälda under formynderskap, som. till borgenärer afträdt sin egen-
dom, som dömts för vanfrejdande brott, som njuta fattigunderstöd
o. s. v. Detta ytterligare afdrag från den siffra, som angifver den
manliga befolkningen öfver 21 år, torde väl uppgå till mellan ett
och två hundratusental. Äfvenledes kan erinras, att för jemförel-
sen mellan de valberättigade och folkmängden ej rätteligen bor
användas den senares faktiska belopp det år, då valet eger rum,
utan den något äldre — normalt äfven lägre — folkmängdshe-
räkning, som ligger till grund för valrätten. Förutsatt att med
iakttagande af dessa behöriga inskränkningar ändock skulle åter-
stå öfver niohundratusen personer, som genom införande af allmän
valrätt blefve till deltagande i riksdagsmannaval berättigade —
hvilket dock torde vara en alltför hög siffra — så förblifver i alla
fall påståendet om de »orepresenterade fem sjettedelarne» öfver-
drifvet och förvillande. Antalet valberättigade, när de första valen
efter nya riksdagsordningens antagande förrättades, är om ej med
full säkerhet, så likväl med en för vårt ändamål tillfyllestgörande
noggranhet beräknadt i statistiska byråns »Redogörelse Öfver de
för 1867 års riksdag hållna elektors- och riksdagsmannaval» (Stat.
Tidskrift, XVIII). De valberättigade 1866 skulle ha utgjort
206,960 på landsbygden och 27,303 i städerna, tillsammans 234,263
— en summa, som dock med hänsyn till uppgifternas ofullstän-
dighet tål att något höjas. Mellan denna summa och det ofvan
tillnärmelsevis antydda antalet enligt »allmän valrätt» röstegande
svenske medborgare vore jemförelsen att anställa, och de »fem
sjettedelarne» hopkrympa då ej så obetydligt. Bevisningskraften i
en sådan jemförelse skulle helt visst ingenting förlora derigenom,
att man underlåter att »skära till i växten»l).

’) En jemförelse med de faktiska förhållandena i Danmark, hvilket land af peti-
tionärérne åberopas, torde ej vara ur vägen. På en befolkning af 1,724,000 personer,
enligt 1860 års folkräkning, hade vårt sydliga naborike år 1861 något öfver 236,000
vid val till folketinget röstberättigade. F. n. beräknas folkmängden till mer än
1,770,000 och antalet väljare till närmare 250,000. Följaktligen eger ej fallt en
sjundedel af danska »folket» politisk rösträtt, ehuru Juni-grundlagen, som bekant, i
detta afseende är en af de mest demokratiska författningar: äfven tjenstehjon äro röst-
berättigade, när de ha »egen husstand.» Visserligen är det san ht, såsom ock i den^
172	FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. ' AUGUSTI.

En beräkning af de orepresenterades bidrag till statens in-
. komst af tullen å vissa kassaartiklar kunde nog sätta rutinerade
financierer och static! i förlägenhet, men är här »på rak arm»
uppgjord — om till fromma för det intryck, som borde afses, må
vara osagdt. Om hänvisningen till Norge, der »det lägre folket» —
i förbigående sagdt, ett uttryck som vi ej skulle väntat i denna
adress och som något hvar torde ogilla — förmenas redan hafva
»till ganska betydlig del» erhållit den rätt, som petitionen fordrar,
kan åtminstone sägas, att den är föga lycklig, såsom 50 § af
norska Grundloven närmare utvisar. Månne det ej hade varit
tj enligt att låta denna petition efter första föredragningen bli hvi-
lande och offentliggöras, och månne den sak, petitionäreme vilja
främja, skulle rönt något afbräck, derest adressen fallit för kri-
tiken och hela petitionsåtgärden, åtminstone i denna form, till
följd deraf blifvit ihstäld?

Derest, Såsom förmodas kan, den politiska rösträttens utsträck-
ning blir en stående fråga å folkmötena, skulle de kunna göra,
saken ett ; vida verksammare gagn, än som rimligen ännu kan
väntas af några, om ock välskrifna petitioner; — skrifvelser af det
slag, hvarmed vi nyss sysselsatt oss, och hvilkas kraft och verkan
ej ens kunna vara tvifvelaktiga, hoppas vi måtte helt och hållet
uteblifva. Det bör nämligen ej möta någon alltför stor svårighet,
att å hvarje folkmöte finna någon eller några personer, skickliga
och villiga att för det distrikt, mötet omfattat, anskaffa och låta
.publicera uppgifter om antalet nuvarande valberättigade, hur många
nya valmän skulle tillkomma, in m olika kategorier, derest nu gäl-
lande valrattscensus nedsättes till 500 eller 400 rdrs inkomst,
eller derest politisk rösträtt medgåfves hvarje i kommunens angelä-
genheter röstberättigad man, om antalet af »besutne» som genom
i den nya riksdagsordningen förlorat rösträtt o. s. v. Det är dock
endast genom en utredning, huru de nya förhållandena komme att
ställa sig, man kan hoppas att med någon framgång bekämpa mot-
ståndet mot förändringen. Kostnaderna för en sådan åtgärd böra

gruudlagsstiftande riksförsamlingen anmärktes, att genom den egendomliga bestämmelsen
om fy Ida 30 år såsom vilkor för valrätt’ väljarnes antal ej så obetydligt inskränkes;
det synes ock väsendtligen vara på grund af denna omständighet framlidne professor
C. Q. Hoick bestrider, att »allmän valrätt» må sägas ega rum i Danmark: jfr. Den
danske statsforfatningsret, III, 25. Men ingen vill väl påstå, att de danska valrätts-
bestämmelser, som lemna befolkningen tillträde till valurnan, äro efter nutida
anspråk — antidemokratiska? Häraf kan imellertid inhemtas, att nakna siffror, skilda
ifrån sina förutsättningar och förklaringsgrunder, kunna vara lika missvisande, som
stora ord äro föga bevisande.	<	■ ‘
VÅRA FOLKMÖTEN.	173

ej öfverstiga, hvad. genom frivüliga sammanskott kan åstad-
kommas.

En anmärkning mot folkmötena, som oftare och ej utan skäl
framstälts, nämligen rörande den alltför stora mängden af öfver-
läggningsämnen, som till behandling företagits och undanstökats
på några få timmar, synes redan hafva gjort önskad verkan. Ka-
trineholmsmötet för några veckor sedan förehade sex, och »odal-
mannamötet» i Upsala i sistlidne Juni endast tre frågor.

Till slut tillåta vi oss att uttala den önskan att enhvar, som
tager någon befattning med folkmötens anordnande, måtte mindre
bekymra sig att höra ,sina åsigter, huru djupt han än må vara öf-
vertygad om deras riktighet och huru lifligt han än önskar deras
förverkligande, genom acklamation godkännas, än att åvägabringa
faktisk utredning och allsidig belysning af frågorna. Då skola
folkmötena komma att kraftigt bidraga till folkets politiska upp-
fostran. Detta är det framför allt yigtiga; om iméllertid en eller an-
nan radikal »resolution» tillsvidare uteblifver, så gör det ingen skada.

1 A. Hedin.
174	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

Anmälningar.

Svensk fornkunskap.

Antiqvarisk tidskrift för Sverige. ITtgifven af kongl. Vitter-
hets- Historie- och Antiqvitetsakademien genom Bror Emil
Hildebrand. Andra delen. Stockholm 1869.	1

Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning.
Tidskrift, utgifven af Föreningen för Skånes fornminnen och
historia genom Martin Weibull. Haft. 1, 2. Lund 1869.

■ Hvad som utmärker vår fornforskning under det senaste år-
tiondet är hennes starka spridning inom alla delar af fäderneslandet.
Tillförene uteslutande förbehållen några få personer, som antingen
i följd af sin embetsställning eller af fri hog egnat sig åt forn-
kunskapen i vissa riktningar^ är denna nu på väg att blifva en
gemensam egendom, ett gemensamt intresse för alla bildade. Vis-
serligen löper vetenskapen härigenom lätt faran att öfvergå till ett
dilettantens osäkra trefvande eller djerfva öfverändakastandé af be-
stående fakta; men denna fara kan, med en förståndig anordning,
här lättare undanrödjas än inom de flesta andra kunskapsgrenar.
De som utan djupare forskning ändock vilja syssla med fornkunskap
och dylikt, ega ett rikt verksamhetsfält såsom materialsamlare, något
som en bildad person inom detta område utan synnerlig ansträngning
lätt kan blifva. Det är också på denna förutsättning som uppkomsten
af de talrika fornminnesföreningarna hos oss till en del hvilat.
Det är utan tvifvel sistnämnda företeelse, ursprungligen härstam-
mande från några varma fornforskningens vänner, som vi i väsentlig
mon har att tacka för den allmänna fart denna tagit. Tecknet är
ett af de mest betydelsefulla i vår nyaste utveckling: det tyder
nämligen, såsom Framtidens utgifvare anmärkt i ett föregående häfte,
på en allt mer vaknande^ en allt upplystare och kraftigare kärlek till
Sverige, en allt sjelfständigare utbildning af våra folkliga egen-
domligheter.

Den nya del af Antigvarisk tidskrift, som vi nu gå att an-
mäla, har låtit länge vänta på sig; men .innehållet är också sär-
deles haltfullt och omvéxlande. Han öppnas med redogörelser för
föreningens för Nerikes folkspråk och fornminnen verksamhet under
åren 1864, 65, uppsatta af föreningens dåvarande sekreteräre, frih.
G. Djurklou. Dessa lifligt och underhållande skrifna berättelser
innefatta mycket at vigt för vår gamla odlings historia, och de visa,
hur mycket godt fornminnesföreningarna, äfven med inskränkta
tillgångar, kunna verka, om deras angelägenheter skötas af kunniga
och nitiska personer. Én af de mest glädjande delarne af författa-
rens berättelse för 1864 är redogörelsen för de meddelanden, hvilka
ANMÄLNINQAR.	175

till föreningen insändes af en numera afliden skogvaktare under
Petersfors bruk, P. E. Eriksson ; här kan -man se hut äfven en
medlem af de lägre samhällsklasserna med god vilja kan skaffa sig
en jemförelsevis rik bildning, ocK hvilken stor nytta fornforsknin-
gen inom vårt land skulle kunna draga af den egentliga allmogens
medverkan. Insigten om, hur vigtigt det skulle vara för denna
vetenskap att alla efter förmåga taga del i insamlandet af material,
har dock ännu ej gjort stora framsteg hos det egentliga folket, om
än fördomarne i det hänseendet numera mestadels utrotats. Såsom
det på fornfprskaremötet i Vexjö framhölls, blir det folkskolornas
åliggande att i främsta rummet verka för denna fosterländska kun-
skaps bibringande. På, samma gång skall man med det enda rätta
medlet motverka den vandalism, som ännu i så många former upp-
träder, underblåst af egennyttan eller ett rått förstörelsebegär.

Bland annat omnämner författaren de samlingar af muntliga
uppteckningar som kommit föreningen tillhanda och begagnar till-
fallet att inlägga några varma ord till förmån för vår nyare folk-
dikt, hvilken man i allmänhet velat ensidigt förbise, utan tvifvel
af berättigad leda vid det myckna dåliga som inmängt sig i hehne^
Några andra utflygter på folkspråkets och folkpoesiens områden
visa också, hur nitiskt författaren satt sig in i sin uppgift, att vara
en väckelsebringare i fornforskningens många riktningar. En icke
litet intressant afdelning utgöres af berättelsen om Örebro kyrkan
restauration, ett af de förnämsta arbeten i denna väg som nyligen
blifvit utförda hos oss, och som ledts af ritläraren A. Kjellström.

Derefter följer ett utdrag ur dåv. antiqvitetsintendenten P. A.
Säves berättelse för 1862. Denna vittnar om ett högt nit för våra
fornlemningar och stor förmåga att uppletä eller igenfinna sådana.
Derimot står denne författare efter föregående i skarpsinnig forsk-
ning, allsidig uppmärksamhet och yttre framställning. Hans be-
skrifningar, äfven af märkligare föremål, äro i hög grad knapp-
händiga, hvilket i hans handskrift ersättes genom raska penn-
ritningar, men derimot. i det nu tryckta utdraget ger ett intryck
af stor torftighet. Författarens resa 1862 omfattade delar af Öster-
och Vestergötland, dem han beskrifver socknevis. I synnerhet eg-
nar han uppmärksamhet åt de jordfasta minnesmärkena, der dock
den minsta vinsten för vår fornforskning står att göra (vi undan-,
taga naturligtvis gräfningarna). Dessutom uppsöker och redogör
han för allt till kyrkskruden hänförligt.- Hans afhandling upplyses
af åtskilliga, träsnitt, dels afbildningar af runstenar som han funnit,,
dels af andra märkligare föremål, dopfuntar, grafhällar m. m. Be-
rättelsen slutar med en vidlyftig ordlista från Vestergötland, gran-
skad af prof. Carl Säve. En kritik rörande denna skulle fora oss-
för långt» och dessutom har en strid derom redan på annat ställe
inom pressen utkämpats. Såsom resultat af denna, så vidt vi upp-
fattat anfall och försvar, framgår: att ordlistor lämpligast uppgöras af
infödingar i hvar trakt, och att granskningen af sådana bör öfver-
låtas åt de vetenskapsmän som genom sin börd kunna anses fullt
hemmastadda i det särskilda målet; att män icke i dessa listor får
Upptaga en mängd ord som i sjelfva verket tillhöra riksspråket;
176	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

men å andra sidan att den nitiske samlaren är i sin goda rätt,
så länge han endast samlar och meddelar andra egentliga forskare.
Nitet på detta som på alla andra vetandets områden kan icke nog
värderas; ty det är ett uttryck af kärleken för saken — och »af
kärleken går lifvet», äfven inom vetenskapen.

Efter dessa berättelser komma de egentliga afhandlingarna.
Under titel Fornlemningar i Norrland ha hrr Sidenbladh och H.
Hildebrand lemnat en öfversigtlig, men sakrik redogörelse för Ån-
germanlands, Medelpads och Helsinglands jordfasta^ minnesmärken,
hvilken ej saknar intresse, såsom ett bevis för den tidiga och vid-
sträckta odlingen inom denna del af det gamla Sviaveldi. En än
mer upplysande inlaga i denna fråga lemnar d:r Hildebrands stora
afhandling, Den äldre jernåldern i Norrland, den mest omfångs-
rika som bandet innehåller. Efter en redogörelse iör betydelsen
af begreppet »äldre jernåldern», hvilken författaren på goda grunder
fortfarande fattar såsom åren 200—700 e. Kr., skrider han fill eh
särdeles omsorgsfull granskning af alla de fornfynd inom Medelpad,
Jämtland, Helsingländ och Gestrikland hvilka kunna hänföras till
denna tid. Resultaten *af sin undersökning sammanfattar han i
slutet, der han visar att Norrland under äldre jernåldern haft en
götisk befolkning i likhet med hela det öfriga Sverige, samt att
här liksom der den yngre jernåldern betecknar Svearnes inträngande
och öfvervälde., I sammanhang härmed framställer han ett antagande
rörande befolkandet af det nordliga Norge, hvilket går ut på att i
någon mån rädda den Keyser-Munchska teorien om enz invandring
norrifrån. Författaren framhåller som sannolikt, att norra Norges
äldsta germanska befolkning inkommit österifrån, just från Norr-
land, medan landet söder om Dovre skulle fått sina bebyggare
sydost ifrån. Antagandet, som af författaren stödes med ganska vig-
tiga skäl, är imellertid ej så alldeles nytt, som han synes föreställa
sig. I, en anmälan af Munchs historia i Nordisk tidskrift (1853)
har d:r Aug. Sohlman redan utvecklat och gifvit skäl för en dylik
åsigt, hvilken också tyckes hafva all grund.

En kort redogörelse för Sveriges fornminnesföreningars verk-
samhet under 1864—69 lemnar en tillfredsställande anblick. Man
finner häraf att de alla efter förmåga arbeta i fornforskningens
tjenst; endast få landskap sakna numera egna sådana föreningar.
Det är att hoppas att den nybildade svenska fornminnesföreningen,
enligt hvad som beslöts i Vexjö, skall låta sig angeläget vara att
äfven i dem åvägabringa sällskap eller filialafdelningar i liknande syftet

I uppsatsen Bidrag till svenska medeltidens konsthistoria har
dr H. Hildebrand lemnat en särdeles rikhaltig afhandling. Då
ämnet är ett af de minst bekanta äfven för de egentlige forskarne
i våra fornhäfder, ehuru tillika ett af de vigtigaste och för hela
vår odlingshistoria mest gifvande, skola vi något utförligare uppe-
hålla oss vid författarens upptäckter och slutledningar.

Han Jiar hufvudsakligen sysselsatt sig med tre punkter af vår
medeltids konsthistoria: hans äldsta och yngsta målningskonst samt
hans äldre skulptur. Då författaren endast åsyftat att lemna »bi-
dtag», äy han härvidlag i sin goda rätt; men man må icke derför
ANMÄLNINGAR.	177

föreställa sig att vår medeltidskonst ej har andra eller till och méd
intressantare sidor att uppvisa. Det äldsta tidehvarfvet för våra
kyrkmålningar — några andra arter äro ej kända — utsätter han
till omkr. 1150—1350, efter hvad oss synes, med full rätt. Detta
skede skulle då ungefar motsvara den romanska stilens blomstring och
aftagande i Sverige, hvilka, som bekant, infalla något senare här
än på fastlandet. Sannolikt skall det öfverraska de flesta ätt erfara
det vårt svenska måleri har så gamla anor; men än mer skall för-
yåningen Ökas när: man erfar,, hvilka vackra och dyrbara minnes-
märken af denna konst bevaïats ända ned till vår tid, trots allt hvad
århundradens okunnighet eller fördomar uträttat för att förstöra dem.

De prof af vårt äldsta kyrkmåleri förf, närmare beskrifver,
finnas eller ha funnits i Vrigstad och Hjälmseryd i Småland, Es-
tuna i Upland samt Råda (koret) i .Wermland. Samtliga dessa
arbeten förråda stor frändskap med det öfriga Europas kyrkmålerief. <
från romanska tiden och visa sig således vara alster af en från
början utländsk konst, hvilken äfven under sin vidare utveckling
inom landet fasthöll de allmänna traditionerna och framställnings-
medlen. Tidpunkten för målningarna i de två förstnämnda Smålands-
kyrkorna, båda nyligen rifna, kan ej sättas senare än början af
1200-talet. Då de ligga helt nära det 1144 anlagda cisterciens-
klostret Nydala, sluter förf, med temlig säkerhet att det var detta
klosters munkar som utfört målningarna, der man för öfrigt träffar
särdeles vackra ornament, och en behändling af det rent konst-
närliga som ej står efter vissa i Tyskland mycket berömda arbeten
från samma tid. >	\	: :

Målningarna i Estuna och Råda tillhöra tidskiftets slut; den
förra kyrkan invigdes 1298, hvadan hennes målningar ej kunna
vara stort yngre, och den senares bilder äro daterade 1323, för
så vidt de tillhöra koret. Estunas bilder, kolossala till storleken,
erinra om de gamla mosaikerna och ha således närmaste tycke med
den spöklika byzantinska målningen. Råda kormålningar derimot,
bekanta genom hr Mandelgrens praktverk, visa en liflig och glad
konst, der gotiken redan spelar in i spetsbågar och smakfulla blad-
ornament, ehuru han ej kan sägas fullt herska. Förf:s anmärkning,
med anledning åf Rådamålningarnas blandning af romansk och
gotisk konst, att den senare vid slutet af 14:e århundradets sista
fjérdedel bort kunna råda ensam äfven uti en aflägsen svensk lands-
kyrka, synes oss ej berättigad. Han tyckes förutsätta att utveck-
lingen af stilartérna under vår medeltid höll jémna steg méd ut-
landet, hvilket ej var förhållandet. Den romanska könsten, som
till hela sitt skaplynnß närmare öfverensstämmer med nordbons
lynne och nordens natur, bibehöll sig mycket' länge i full blom-
string i alla delar af Sverige. Flere bevis härför skulle’ med stor
lätthet kunna framdragas, om vi ej fruktade att uppta utrymmet
med denna utflygt från ämnet. Sannolikt hår förf, låtit förleda sig
af Brunius samt de numera föråldrade’benämningarna rundbågs-
och spetsbågs-stil att tro, det spetsbågen uteslutande tillhör gotiken,
den der tvärtom i sin tryckta form återfinriés under hela sen-

IV.	'	12 ’•
178	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

romanska tiden, den äfven orätt så kallade öfvergångsstilen. Det
är denna senromanska stil som med sådant eftertryck fortlefde i
Sverige långt sedan han på fastlandet fått ge vika för gotiken.

I sammanhang med föregående afdelning af författarens upp-
sats vjlja vi omnämna den sista, som angår kyrkmålningarna från
slutet af medeltiden. Förf, har här behandlat endast en grupp af
de talrika verken från 1400-tälet, de uppländska kyrkobilderna,
om hvilka han samlat alla underrättelser som stått honom till
buds; Att mer kunnat fås, torde vara säkert; men då förf, ej
gjort anspråk på fullständighet, kan denna anmärkning ej lända
honom till klander. För forskaren innehåller hans sammanställning
en mängd vigtiga och svåråtkomliga' notiser, för hvilka man är
förf, tack skyldig, äfven om de ej skulle för den större allmän-
heten ega fullt .njutbar form. Några af de resultat, till hvilka
hans undersökning kan leda, har han till sluts sammanfattat. Vi
skola taga en hastig kännedom om dessa.

Den äldsta Upplandsmålning som numera är med visshet känd,
om vi undanlaga Estuna ofvannämnda, är den af 1437 i Tensta,
utförd af tysken Johannes - Rosenrodh. Den är numera osynlig
under lager af rappning. De till sin uppkomsttid kända verken
tillkommo mest under ärkebiskoparne Jöns Bengtssons (1448—68)
och Jakob Ulfssons (1469—1514) tid. Från de gamla anteckningar
dem Peringsköld bevarat, eller som ännu finnas, har förf, samman-
stält namnen på 15 konstnärer som målade i ärkestiftet under se-
nare gotiken. Den ypperste bland dem är Albertus pictor, som
arbetade 1482-—87, och af hvars verk vi ännu ega i behåll de
förträffliga Kumlamålningarne i Vestmanland. Många bland de
bevarade namnen äro af fullkomligt svensk hållning: så Lars
Nilsson, Magnus Svensson, Måns Grad och andra. I de till vår tid
- behållna målningarna spårar man med säkerhet inflytandet af olika
skolor. En magrare och enformigare Ornamentik, en mindre lif-
full och kraftig figurteckning råder i några nordliga kyrkor, medan
man söderut har prof på en förträfflig behandling af båda delarne.
Tydligen bör man hänföra de senare till en blomstrande, de förra
till en utdöende, efter renaissance-mötiv trefvande gotik, något som
också öfverensstämmer med odlingens vanliga utbredning hös oss
från söder mot norr. Förf, egnar äfven en kort sidoblick åt mål-
ningarna på altarskåpen, ett af de dunklaste ämnena i vår konst-
historia.

Vid betraktandei af vår äldre medeltidsskulptur utgår förfat-
taren från den riktiga och följdrika iakttagelsen, att man här kan
spåra en fortsättning af vår hedendoms vackra och egendomliga
Ornamentik, jemnte det inflytande som de utländska konstnärerne
âfvçn på detta område öfvade. Utrymmet medger oss ej ett när-
mare ingående på förf, vigtiga- och intressanta iakttagelser.

Hvad man skulle i allmänhet kunna anmärka mot förf, är den
väl myndigä ton han här tagit sig mot ett par om vår fornkunskap
väl förtjente män och öfverhufvud den något starka säkerhet, med
hvilken han framställer sina meningar, som för resten, det medge
vi, oftast synas ha skäl för sig.
ANMÄLNINGAH,	179

Delen slutas med en uppsats af riksantiqvarien Hildebrand:
Till hvilken tid och hvilket folk böra de svenska hällristningarna
hänföras? Som bekant hår denna fråga alltifrån hällristningarnas
första upptäckande framkastats, och fullständiga försök till hennes
besvarande ha lemnats af A. JE. Holmberg, hvars stora förtjenst
det afltid blir att ha samlat afbildningar af flertalet sådana, samt
af Brunius, som länge sysselsatt sig med ämnet och året före sin
död (1868) utgaf ett Försök till förklaring öfver hällristningar.
Dessa föregångares åsigter underkastar författaren en kort gransk-
ning, af hvilken till en början framgår att Holmbergs antagande
är ohållbart. Hällristningarna kunna icke härleda sig från 500—900
e. Kr. eller den yngre jernåldern, en tid, då Skandinaviens inne-
byggaré befunno sig på en vida högre grad af odling än som låter
förena sig ined dessa ristningars råa arbete och okonstnärliga fram-
ställningar. Åtskilliga • omständigheter motsäga deras tidiga ålder,
men endast skenbart. Så afbildningar af boskapsskötseln, åkerbruk,
som verkligen ej var obekant ens för stenålderns folk; vidare
fartygen, som ingalunda behöfva vara drakskepp från vikingatiden
o. s. v. Det tillförlitligaste intyget på åldern skulle vapenfor-
merna vara. Men tyvärr lemna de af Holmberg och Brunius med-
delade af bildningarna föga tillfälle att studera dessa, alldenstund
de ej upptaga några för en viss tid utmärkande vapen eller former.
Det enda undantaget skulle vara sköldarne, en centralpunkt om-
gifven af koncentriska ringar, hvilken form tillhör bronsåldern.
Så mycket mer afgörande äro de bilder som förekomma på några
1867 i Östergötland upptäckta hällristningar vid Ekensberg nära
sjön Glan. Samtliga de här utförda afbildningarna af svärd, sköldar,
skepp bära den tydligaste prägel af bronsålderns föremål; till och
med dubbelspiralen återfinnes flerestädes. I synnerhet samman-
ställningen af svärdsbilderna med teckningar af verkliga bronssvärd
i statens museum är upplysande och i sak fullt bevisande. På
goda grunder anser förf. Sveriges öfriga hällristningar tillhöra
samma skede som de nyfunna; särskildt fartygens skapnad lemnar
bevis härför. Skulle man vilja framställa den nära till hands lig-
gande invändningen, ätt de föremål som sålunda afbildats utgöra
minnen af segrar och sålunda tillhört ett besegradt folk, ej segrarne,
så föredrar han i alla händelser Brunii antagande, att hällristnin-
garne böra föras till stenåldern. Detta antagande stöder sig vä-
sentligen på den rent tekniska upplysningen att arbetena i hällarne
ganska väl kunnat utföras endast med stenverktyg. Oss synes
dock som om detta medgifvande ej vore så synnerligen nödvändigt,
utan att man ganska väl kan antaga de båda stridande folken ha
■innehaft , samma kulturgrad, en åsigt åt hvilken äfven förf, synes
luta, ehuru han ej bestämdt uttalar henne.

Den tidskrift som Föreningen för Skånes fornminnen och hi-
storia under fjoråret begynte lofvar att blifva af mer än vänligt
värde för hvar och en som närmare vill forska i detta landskaps
egendomliga och rikhaltiga historia. Första häftet omfattar en
samling historiska handlingar rörande Skåne och dess tillgränsande
landskap. Märkligast bland dessa torde de consuetùdines canonicœ
18Ö	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

vara som innefatta Lunds domkapitels äldsta stadgar; de lemna
oss en märklig inblick i det medeltida kloster- och prestlifvet i
norden. Man finner här ej blott föreskrifter om sättet för messornas
( hållande och andra religiösa handlingar, utan ock »quo ordine ad
refectiônem accédant» (ordning för måltiderna), ej blott ordnandet
af prestens och biskopens val, utan ock af kantorns, källarmästa-
rens oöh gästvärdens pligter. I synnerhet beskrifningen på den
sistnämnde är ganska lockande. Bland handlingarna från »öfver-
gångstiden» (1658—1700) äro flere af synnerlig vigt äfven för vår
allmänna historia. Deras utgifvare är föreningens sekreterare, adj.
Weibull.

Andra häftet innefattar »afhandlin gar, beskrifningar och med-
delanden». Bland de förstnämnda är den vidlyftigaste en kultur-
historisk teckning af S:t Knutsgillet i Lund, af prof. G. Ljunggren,
ett intressant, ur originalhandlingar sammanfattadt bidrag till kän-
nedom öm vår medeltids gillen och de nyare ordenssällskapen ; ty
S:t Knutsgillet blef det senare från det förra. .Författarens förmåga
af noggranna detaljstudier, i förening med en smakfull anordning
af framställningen och ‘en klar öfverblick af ämnet, har här ånyo
bevisat sig. Äfven i denna afdelning har hr Weibull lemnat ett
föredrag Om Skånes adel under öfvergångstiden, fullt af handlingar
och således i hög grad sakrikt. * Det är endast första kapitlet som
här finnes. Det hela synes ämnadt att blifva ett ganska omfat-
tande företag. Arbetet är af vigt för den bom vill lära känna de
alldeles egendomliga förhållanden, under hvilka Skåne utvecklat
sig, sedan det blef svenskt, och följaktligen orsakerna till många
företeelser i vår egen tid.

En liten notis, om Metkrokar af sten och ben af professor Sven
Nilsson samt en beskrifning ,af Bjeresjö socken af rektor Bruzelius,
- båda med tillhörande figurer och planscher, utgöra häftets antiqva-
riska del. Den senare vittnar om flitig forskning och nit för forn-
minnesmärkenas bevarande. '

- —RN. .

Ny svensk dramatik.

Hedberg, Frans, Stolts Elisif. Skådespel i fem handlingar.
Stockholm, A. Bonnier 1870.

Essén, Ludv., Sigurd Olofsson. Sorgespel i fyra akter. Stock-*
holm, A. J. Seelig 1870.

Redan för några månader sedan hade anmälaren anledning
fästa sina läsares uppmärksamhet på den glädjande företeelsen af
en vaknande lifaktighet, en mångsidig och ihärdig arbetslust, som
för närvaräiide onekligen röjer sig inom flere grenar af vår in-
hemska dramatik. Glädjande kalla vi denna företeelse framför allt
ANMÄLNINGAR.	181

derföre, att den synes oss vara ett tidstecken, jemte inånga andra
sådana, på den dragning åt det nationella, det fosterländska, hvil-
ken, der den är rätt djup och besinningsfull, kan verka som en
föryngrjngskälla för den sköna litteraturen och konsten. Ämnen
ur fäderneslandets, ärorika häfder, ur folkets lif i forna och nyare
tider uppsökas numera, med tydlig förkärlek af våra dramatiska
författare; man synes allt mer och mer benägen att ställa sig till
efterrättelse Olof v. Dalins maningsord:

Låt oss imellertid nu vörda det vi äga!

Det skadar ej, att vi vårt pund på gullvigt väga,
Att se, hvad norden ger, hvad sol i Sverige blänkt;
Och om dess skaldeträn ha goda frukter skänkt.

En af de få författare som under de senare åren med allvar
och kärlek egnat sig åt svenska dramat är hr Fr. Hedberg. Méd
en förvånande flit och en redlighet i arbete, $om förtjenar allt er-
kännande, har han under loppet af omkring tjugo år lemnat en
följd äf lustspel, tillfällighetsskämt och skådespel, som visat en
stigande ' förmåga af dramatisk kraft och konst. Ingen som var
vittne till hr Hedbergs första triumfer, HW Slufbalen, Frun af stånd
och frun i ståndet m. fl. kunde väl ana, att han med större fram-
gång skulle odla det historiska skådespelet, en konstart som fordrar
ej blott fyndighet och yttre scenyana, utan framför allt djupare
studier, kraftig karaktersteckning, höga vyer öfver lifyet., Imeller-
tid inträffade detta oväntade omslag; och hr’Hedberg har, alltifrån
det Dagen gryr blef synlig (1863), nästan uteslutande egnat sin
penna åt ofvannämnda art af dramatik. Här är icke stället att kasta
en återblick på hans konstnärliga utveckling sedan dess, eller ens att
erinra om hans hittills mest bekanta stycke, BrÖlloppet på THfåsa,
dess innehåll och kritikens yttranden derom. Jag vill endast åter-
föra i minnet att hr Hedberg redan länge idkat det historiska skåde-
spelets konst, och att vi således numera ega rätt att at honom vänta
arbeten af en högre estetisk mognad, så väl som af en sannt manlig
.hållning.

Jag skyndar också genast att erkänna, det Stolts Elisif, -noga
öfverlagdt, erbjuder flere och större förtjenster än kanske något af
hr Hedbergs öfriga skådespel. Valet af ämne förefaller särdeles
lyckadt, något som är af högre vigt för det historiska skådespelet
än för hvarje annat slag af drama. Brytningen mellan kûng Al-
brekt och svenska folket, de utländske förtryckarnes förjagande i
följd af ett djupt upprörande brott, kän onekligen erbjuda en dra-
matiker ett rikt och tacksamt stoff» Och härtill kommer att för-
fattaren synbarligen egnat mycken omsorg åt dess bearbetande. I
intet af hr Hedbergs föregående stycken har man funnit denna sam-
mankedning af förloppet, detta klara fördelande äf handlingen i
akter, denna afrùndning och jemna fart som här. I synnerhet
väcker den konstnärliga anordningen af ämnet den bildade läsarens
aktning och sympati. Första handlingen ger en liflig och väl
tänkt framställning af landets tillstånd, och huru tyskarne husera
I

182	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

der; vidare af de mägtigaste männens ställning sins imellan och
till konungen, dennes öfvermod och den skymf han tillfogar Erik
Kettilsson genom att fria till hans dotter, nunnan Elisif, för sin
vän, äfventyraren Långe Bernhard. Detta frieri och det stolta af-
slag som blir dess svar är tillika handlingens utgångspunkt. Klo-
sterrofvet och den begynnande striden mot tyskarne tecknas i
andra handlingen; der författaren äfven får tillfälle att närmare
skildra Bernhard, den sinnligt råe kämpen, och Elisif, nunnan hos
hvilken stoltheten och minnet af hennes barndomsvän bilda en
orubblig förmur mot alla tyskens frestelser. Nu är måttet rågadt;
och tredje handlingen visar oss, huru de om magten tvistande höge
herrarne förlikas vid underrättelsen om den kränkning, Albert till-
fogat landets adel och den heliga kyrkan, och huru de besluta att
hylla drottning Margareta, såsom den enda som kan bringa lugn
och ordning åt det misshandlade landet. I fjerde handlingen be-
vittna vi Elisifs ståndaktighet mot alla lockelser, allt hot, och
hoppet om räddning för den på Axevall fångna och för Sverige
framskymtar på samma gång. Femte handlingen ändtligen visar
oss segren, Albrekts tillfångatagande, Bernhards död, men också
Elisifs förlust af sin kärleks föremål och hennes beslut att i
klostret fortlefva sina återstående dagar, hvilka enligt historiens
vittnesbörd ej blefvo många.

. Skådespelet grundar sig, som bekant, på det biskop Nils i
Linköping tillskrifna qvädet .om Riseberga klosterrof, hvilket för-
fattaren temligen noga följt i början. Derimot är styckets slut så
till vida fritt behandladt, att enligt berättelsen Långe Bernhard
förde Elisif till Stockholm, sedan han fått bud om Albrekts till-
fångatagande, samt vidare flydde med henne till Gotland, på hvars
- kust fartyget förgicks, och Elisif ensam räddades. Hon fördes der-
på af biskop Nils åter till Riseberga, der hön efter endast två
dagar afled. Denna afyikelse har imellertid varit nödvändig för
den dramatiska handlingens afrun dande och bör således ej gifva
anledning till någon väsentlig anmärkning. Värre är det med dén
djerfva anakronism författaren tillåtit sig, då han bland de hand-
lande infört den långt förut aflidne Bo Jonsson Grip. Detta hade
varit mera ursäktligt, om denne i vigtigare mån ingripit i hand-
lingen; men så är ingalunda fallet. Att tvista med Erik Kettilsson
om magten för att sedan följa med honom vid Falköping, hadélika
väl varit en uppgift för någon diktad person eller någon vid denna
tid verkligt lefvande samtida. Nu ger Bo Jonssons uppträdande
intrycket af sviken väntan. Man har enligt historien rätt att
fordra vida mer kraft och inflytande på händelserna af denne
Sveriges mägtigaste man. Den fingerade Einar Bårdsson, den
norske jarlasonen och Elisifs barndomsvän, är derimot af gagn
för handlingen och väl tänkt som motstycke till den häftige och.
råe tysken. I afseende på den historiska kostymens iakttagande
kunde väl ett och annat vara att anmärka, såsom då i andfa
: handlingen nunnorna sägas företaga sin procession från refectorium
(matsalen!); men det är mest i småsaker författaren sålunda
tagit fel.
ANMÄLNINGAR.	-	183

Om således författarens behandling af det historiska ämnet och
hans förmåga att dramatiskt forma det i allmänhet förefaller till-
fredsställande, kän derimot detsamma ej sägas om hans karakters-
teckning och hans sätt att gruppera de uppträdande. Den första
invändning man kan göra mot stycket rör hufvudpersohen, Stolts
Elisif. Hon är visserligen den hufvudsakligaste personen, dérför
att handlingen hvälfver sig kring hennes öden; men derimot fram-
träder hon sjelf för litet ingripande i dramat och är för svagt teck-
nad, för att med fullt skäl göra anspråk på att vara dess förnämsta
figur. Alla de öfriga verka vida mer för utvecklingen af hand-
lingen, men ingripa vid olika tider, och således kan ingen af dem
anses för styckets hjelte. Det är denna brist på en personlig kärn-
punkt, som enligt mitt förmenande utgör styckets förnämsta svaghet
och mycket mattar intresset för detsamma. Om jag ej bedrar mig,
är detta fel genomgående för nästan alla hr Hedbergs skådespel
och synes derför vara något för honom betecknande. Elisifs far,
Erik Kettilsson, och riksdrotseten Bo Jonsson uppträda egentligen
mer samtalande än handlande; åtminstone är det fallet med den
senare, hvilken är tecknad som en lurpassånde och inbilsk gubbe,
något som ej stämmer fullkomligt med den föreställning man gör
sig om honom. Tvisten om kungamagten mellan de båda männen
förefaller som en utväxt på handlingen, den hufvudsakligaste män
kan förebrå den eljest klara och koncentrerade planen. • Kungen
och hans vänner synas så till vida misstecknadé, att författaren ej
hos dem framhållit något älskvärdt eller betydelsefullt drag som
kunnat göra dem till dramatiskt intressanta figurer. Albrekt är
endast en vanlig tysk skräflare, Långe Bernhard en rå Och hän-
synslös våldsman, hos hvilken kärleken endast ytligt kufvar de
vilda böjelserna. Hinke slutligen en obetydlig goddagspilt Och
»glad ture». Någon sammandrabbning af andligare art kan derför
ej komma i fråga mellan de fientliga partien. Tyskarne förfäkta
ingen idé, endast den uslaste egoism och njutningslystnad. Äfven
detta förefaller som ett misstag, hvarigenom åskådarneS deltagande
för handlingen väsentligen undergräfves.

I tekniskt afseende står stycket, efter hvad som förut yttrats,
ganska högt, för så vida man fåster sig vid scenernas klara an-
ordning, handlingarnas indelning och afslutande, dialogéns värdig-
het och kraft m. m. Hr Hedberg besitter genom långvarig öfning
en stor förmåga ätt ordna sitt drama för teatern, att skickligt för-
bereda och väl genomföra en del effektscener samt framför allt att
utmärkt afsluta sina akter. Likväl tro vi ej ätt han tillförene nått
den höjd i allt detta som han här visar sig intaga; och Stolts
Elisif torde, ur den synpunkten, vara det förnämsta hän hittills
frambragt. Detta förhållande åter bevisar hur troget och samvets-
grannt författaren arbetar på sina verks fulländning. Han skall
derför alltid framstå som ett godt efterdöme för de yngre drama-
turgerne och som ett prof på hvad flit och ihärdighet kunna ut-
rätta, när de understödja en lycklig begåfning.

Hr Esséns »sorgespel» Sigurd Olofsson belöntes förlidet år med
svenska akademiens andra pris. Man vill således gerna här vänta
184	FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. AUGUSTI.

ett diktverk som, om ock ej skimrande utaf poesiens renaste guld,
dock åtminstone något så när höjer sig öfver den alldagliga »gyllene
medelmåttan». Men man göre sig inga illusioner!

En granskare af den nye pristagarens arbete uti en af de stora
hufvudstadstidningarne .yttrade nyligen, att det numera kommit
derhän med det vittra snillets och smakens högsta vårdanstalt uti
vårt land, att man tryggt kunde anslå ett pris åt den, som lyckades
utgrunda efter hvilken begriplig estetisk måttstock akademien ut-
delar sina pris och vitsord om en skaldegifvelse af äkta halt.
Detta kan för , mången ljuda som ett hårdt tal, men — är det väl
alldeles obefogadt? Vi tro det knappast, och vi anse det så godt
som otvifvelaktigt, att den bildade svenska allmänheten i estetiska
smakfrågor merendels ställer sig, mot den prisutdelande areopagen,
på den tadlande kritikens sida. Denna allmänhet har under sist-
förflutna årtiondet haft tillfälle bilda, sig ett begrepp om sann tragik
och dramatisk konst öfverhufvud, hvilket temligen skarpt skiljer sig
från hvad akademien i nämnda hänseende ännu betraktar som
mönstergiltigt. Mägtiga tankar hafva vaknat till lif och tagit
poetisk form hos vårt brödrafolk på andra sidan fjällen. Vi känna
dem, dessa höga gestalter från sångens och sagans riken, af skalde-
snillet frambesvurna på tiljan. Vid sidan af dem — huru ömkligt
dvärgartade förefalla ej de akademiskt hallstämplade teaterhjel-
tarne! Visst är, att akademien hvarken genom »den större» eller
»den «mindre belöningens» utdelande skall förmå det slägte, som,
lärt sig beundra Kongs-Emnerne och Sigurd Slembe, att erkänna
som äkta barn af den svenska Melpomene En konung ! eller Sigurd
Olofsson. .

Vi hafva härmed kommit till hr Esséns arbete, hvilket, enligt
• vår åsigt, ej uppfyller äfven ganska måttliga fordringar i fråga om
- sorgespelet.

Författaren har hem tat sitt ämne från de oroliga snapphane-
tiderna i norra Skåne; detta är det förtjenstfullaste i hans idrama.
Derimot har: han begått ett missgrepp, då han af detta stoff sökte
bilda ett sorgespel, utan att låta några stora historiska konflikter
éller .några yigtiga historiska personer framträda och^afgörande in-
zgripa i handlingen. Ett historiskt sorgespel som uteslutande rör
sig kring familjeangelägenheter kan svårligen påräkna något större
intresse, i fall icke behandlingen genom sitt mästerskap låter osa'
glömma den historiska omklädnaden. Huruvida detta är fallet med
hr Esséns sorgespel, öfverlemnar jag åt läsarens eget afgörande,
sedan han tagit kännedom om dess innehåll, som ungefar är föl-
jande.	. '	L .

, Sigurd Olofsson, en gammal f. d. snapphanehöfding, har fattat
ett ^utomordentligt hat till alla soldater, på grund af deras beteende
mot honom i gamla tider, och när nu en ung fänrik, som sårad
vårdats i hans hem, blir förälskad i hans fagra dotter och begär
henne till äkta i all tukt och ära, blir gubben alldeles ursinnig,
nekar naturligtvis och kör friaren på porten. Denne återkommer,
öfvertalar Elin att fly till hans mor, och så är Sigurd, när han
erfar detta, åter den gamle, sätter sig i spetsen för en skara djerfva
ANMÄLNINGAR.	185

sällar och far fram med plundring och mord för att hämnas rofvet. z
Imellanåt känner han sig vekt stämd vid minnet af den älskade
dottren; men i nästa ögonblick är han dubbelt hårdare. En ung
flicka vid namn Alfhild, som också förälskat sig i fänriken, rufvar
ständigt på planer att straffa honom för hans djerfhet att icke
älska henne tillbaka. Hon lyckas utspeja hvar fänriken skall färdas
fram, uppgör ett vildt förslag att hämnas, men ångrar sig i sista
stunden och leder snapphänarne, som hon tror, på villospår. Detta
visar sig imellertid just vara det rätta, och nu uppstår ett fruk-
tånsvärdt blodbad: Sigurd dör, Elin dör, Erik (fänriken) dör*
Alfhild dör — ja, sannolikt dö ändå flere. Snapphanarne besegras
af en fältöfverste, som afslutar det hela med några värdiga ord.

Som man ser, är denna handling temligen knapp för att fylla
fem heU akter; men författaren har också dragit ut sina skildrin-
gar på bredden. Scenindelningén för sig är vanligen riktig, och
det hvarje akt tilldelade mått af handling tenaligen förståndigt an-
ordnadt. Men någon egendomlighet, någon kraft söker man för-
gäfves vare sig i planen eller personskildringen. Sigurd Olofsson,
som författaren tecknat med största utförlighet, förblir det öaktadt
oklar och besynnerlig. Hans hat mot våldgästande knektar må
vara förklarligt; men hvarför han på den grund skall med förbitt-
ring afslå Eriks höfviska anbud, blir kinkigare att förstå. Hans
tillgifvenhet för dottren skall vara hans, hufvudpatos som tragisk
hjelte; men utom det att denna böjelse är af alldeles för enskild -
och lyrisk art för en sådan personlighet, qvarstår alltid som ofatt-
ligt att en dylik känsla kan hos en gammal man hinna en så lidel-
sefull höjd, eller rättare till den grad slå öfver i förtviflan, att hon
drifver honom ut i vilda fejder och grymma blodbad. Elin och
Erik äro enklare och klarare anlagda, men blottade på allt söm
kunde tillvinna dem högre intresse. En demonisk skapelse skulle
den mörka Alfhild vara; men genom öfverdriften i sitt språk och
ursinnet i sin lidelse löper hon fara att bli löjlig. Denna senare
dom drabbar Ock proviantören Bryngelsson, en teaterbof af renaste
vatten, som går omkring och för hvar och en som vill höra på
talar om hvilkén skurk han är. De öfriga äro endast bifigu-
rer; men ej heller hos dem spårar man någon flägt af egendom-
lighet. .

På dialogen har ^författaren nedlagt mycket arbete, det märker
man ; men han har icke heller här, enligt mitt förmenande, lyckats
åstadkomma något framstående. Hans personer begagna ett mo-
dernt, frasrikt sätt att uttrycka sig, som ej sällan får smak af
hvad man kallar ordsvall. Dessa breda, retoriskt anlagda samtal
höjas här och hvar med liknelser, som dock äro allt för påhängda,
framgå allt för litet ur personernas skaplynnen, för att göra
verklig effekt. Åt den historiska kostymen synes författaren egnat
få tankar; annars hade han väl utvecklat sin dialog i annan anda
och äfven lämpat sina karakterer något så när efter arten af den tid ,
han ville skildra. Hvilka förhoppningar man med afseehde på detta
förstlingsarbete kan hysa om författaren som dramaturg, derom %
vilja vi för tillfället ej utlåta oss. Men hvad som synes säkert är
186	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

att han måste se betydligt mer af lifvet och djupare dricka ur
historiens bägare, om han i framtiden skall blifva en bland dem,
som förer vår dramatiks runor »med den äran».

N. S.

(Införes på begäran).

Om seminarium för bildande af lärarinnor. x

Till redaktionen af tidskriften Framtiden!

För någon tid sedan stod i alla hufvudstadens tidningar att
läsa en berättelse om den nyligen hållna afslutningsexamen i det
härstädes befintliga kongl. seminarium för lärarinnor, tillika med
namnen på de utexaminerade 14 eleverna, äfvensom uppgift på
antalet af samtliga lärjungar och lärare.

Det har troligen förundrat flera lika med insändaren häraf,
att ingen tidning beledsagat detta referat med någon anmärkning.
Till flera sådana gifva dock de befintliga sifferuppgifterna en na-
turlig, att ej säga påträngande anledning, emèdan de synas bevisa,
att denna af riksdagen med frikostigt anslag omhuldade inrättning
icke nöjaktigt uppfyller sin bestämmelse.

Redogörelsen visar att vid detta läroverk finnas 9 ordinarie
och 18 exträordinarie eller tillsamman 27 lärare och lärarinnor.
Af denna lärarepersonal undervisa sex eller sju uteslutande i den
under samma direktion ställda förberedande, s. k. normalskolan
(der eleverna äro betalande), men det kan dock antagas att 20
eller 21 undervisa i det högre läroverket, eller sjelfva seminarium.
Imellertid har detta under det nu afslutade läseåret varit besökt
af endast 42 elever. Således endast två elever på hvarje lärare.

Ett sådant förhållande imellan lärarnes och lärjungames antal
visar, att det måste ligga något förvändt i sjelfva inrättningen.
Mer än en gång har imot universitetet i Lund, såsom ett skäl att
upphäfva eller flytta detsamma till annan ort, åberopats att der
finnas blott tre studenter på' hvarje lärare och att detta är ett
otillbörligt slöseri med krafter och allmänna medel; men såsom
det synes, är det ändå hälften värre vid det omnämnda seminariet
härstädes, helst om det tages i betraktande, huru många flera unga
fruntimmer här i hufvudstaden gema skulle vilja deltaga i . under-
visningens åtnjutande, om de icke vore utestängda genom öfver-
drifna fordringar vid inträdesexamen och bristande valfrihet i
ämnen.

Ännu tydligare visar sig det anmärkta missförhållandet vid
jemförelse mellan seminariet och en annan här i hufvudstaden
befintlig, till syfte likartad privat inrättning, söm under direktion
af några fruar skötts af två lärare och sju lärarinnor. Oaktadt
OM SEMINARIUM^ FÖR BILDANDE AF LÄRARINNOR.	187

eleverna der äro betalande, har detta läroverk bredvid seminariet
vunnit det anseende, att det enligt katalogen för det nyss afslutade
läseåret varit besökt af sextio elever (hvaraf 33 nya), hvilka der
kunna få taga examen och erhålla betyg, samt af åttiosju åhöra-
rinnor eller tillsamman 147 lärjungar, hvarimot endast 14 nya
elever till detta läseår inkommit i seminariet, och inalles blott 42
der åtnjutit undervisning.

Vore det nu allt rätt bestäldt vid seminarium, som har Så många
lärare och der eleverna icke behöfva betala, så, skulle åtminstone
ett lika stort och säkert ett ännu Större antal anlita denna inrätt-
ning, och i denna jemförelse ligger således ett ytterligare bevis på
det trängande behofvet af en reform i grunderna för dess organi-
sation. Utan att vi behöfva ingå i detaljer synes det sjelfmant fram--
stå, att en undervisningsanstalt för bildande af lärarinnor med så
stor lärarepersonal som den anförda icke är till sin hufvudkarakter
en elementarskola, utan en verklig högskola.

Långt ifrån att vara eller fylla behofvet af en sådan, synes
seminariet i stället närma sig karakteren af en klosterinrättning.
Betta började under en energisk och nästan allenastyrande före-
ståndarinna, som numera afgått, och har sedermera blifvit fortsatt
genom tradition. En ändring häri bör ske, så att det ej blefve
ett ovilkorligt åliggande att taga undervisning i alla de ämnen som
nu äro obligatoriska, utan tillfälle jemväl gåfves, att efter eget val
inhemta undervisning och erhålla, betyg i ett eller flera af läroäm-
nena, äfvensom att, under iakttagande af vissa ordningsföreskrifter,
få bevista föreläsningarna, på samma sätt som i den privata läro-
kursen.

På detta sätt skulle seminariet uppfylla det behof af en vid-
sträcktare bildning som uppenbarar sig såväl bland lärarinnör som
andra unga fruntimmer i vår hufvudstad. Det skulle också verka
lifvande och uppmuntrande på lärame sjelfva och utgöra en star-
kare väckelse för deras bemödanden, an det nuvarande fåtalet af
lärjungar inom strängt tillslutna dörrar kan ingifva dem.

I denna uppsats ligger icke något anspråk att lemna mer än
en antydan om ett af de vigtiga vilkoren för att kunna meddela
ett större lif åt inrättningen. Syftemålet är att fästa pressens
uppmärksamhet på nödvändigheten att icke låta frågan ligga nere,
helst ögonblicket nu bör vara gynnande för en förbättring, då
ombyte skett af chef i det departement som undervisningsväsendet
tillhör. Det blir för honom åtminstone ett tillfälle att visa, hvad'
han må kunna uträtta, ehuru föga häruti torde vara att hoppas,
så länge den nuvarande direktionen kommer att qvarsitta oför-
ändrad.

—M. . ■
188	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

Månadsöfversigt

Då vi i det föregående häftet af denna tidskrift började den
följd af betraktelser öfver fosterländska kulturförhållanden, hvartill
månadens tilldragelser kunna gifva anledning, anade vi föga, att
den ännu för få, veckor sedan så klara horizonten hastigt skulle
höljas af digra åskmoln. Så har imellertid nu skett och i närva-
rande ögonblick, då stämningen nästan på alla håll står i eld ocK
lågor, torde måhända föga uppmärksamhet vara att påräkna för
en erinran öm de skördar, som senast inbergats på odlingens fred-
liga arbetsfält. Och dock är det just af desså skördar folken skola
hemta sin andliga näring. Mensklighetens verklige välgörare —
måtte aldrig denna sanning blifva för oss undanskymd! — äro ej
desse eröfrare och väldige herrar, som »med buller och dån slå
byar och städer omkull»; deras ära förbleknar imot den, som till-
kommer den idoga mödans män, den »tysta kraftens» hjeltar, som
på sin sträfsämma bana långsamt, men säkert, bryta en väg för
ljuset.

Till de mest glädjande yttringarne af »den tysta kraftens» fram-
gångsrika verksamhet i det godas tjenst här uppe i nordanland
hänföra vi det nordiska arbetaremöte, som under de första dägarne
af sistlidne månad var samladt i hufvudstaden. Om arbetarefrågans
störa betydelse bland de samtida kulturfrågorna har så mycket
blifvit skrifvit, att vi ej iorde behöfva ytterligare inlåta oss på
detta kapitel, helst då vår tidskrift redan mer än en gång förut
sökt lemna bidrag "till det vigtiga ämnets belysning. Vi anteckna
endasf såsom betecknande för mötets anda och värdiga hållning i
det hela, att främst bland öfverläggningsämnena blifvit ställda de
tvenne: Huru skall bildning och upplysning bäst inom den arbe-
tande klassen främjas? samt: Huru skall nykterhet och sedlighet
inom samhället verksammast befrämjas? Af mötets svar på den
senare frågan anföra vi följande: »Sedlighet främjas bäst dels genom
samhällsmedlemmarnes aktgifvande på sig sjelfva samt aktning för
, sitt eget värde såsom menniska och medborgare, dels genom allt
som kan leda till frambringande af en kristlig och folklig upplys-
ning, d. y. s. en upplysning, som går till hjertat och verkar för-
ädlande derpå, styrker viljefriheten, utvecklar förståndet och väcker
den rätta frihetskänslan. — Största vigten ligger härvidlag på
qvinnans sedlighet samt att hon som duglig husmoder skapar om-
. kring sig > ett hem, dér hennes make väl trifves och der barnen
fostras till lefvande kristendom samt lära att älska och akta ar-
betet» 1).

En kristlig upplysning, »d. v. s. en upplysning som går till ’

') Ätergifvet efter referatet i Arbetaren. Tidning för Sveriges arbetare, (N:o 30,
d. 23 Juli 1870). — Vi begagna, tillfället att åt arbetaresakens vänner i vårt land till
det bästa anbefalla denna förtjenstfujla tidning, redigerad af en talangfull publicist, hr
Axel Krook, ordförande i Göteborgs blomstrande arbetareförening.
MÅNADSÖFVERSIGT.	189

hjertat och verkar förädlande derpå, styrker viljefriheten, utvecklar
förståndet och väcker den rätta frihetskänslan.» — Se der en be-
greppsbestämning af det sannt kristliga, som i all sin enkelhet väl
ej skall godkännas äf de höglärde hrr dogmatici i kappa och krage, '
för hvilka det kristligas conditio sine qua non är försannthållandet
af lärorna om treenigheten, »Kristi gudom» o. s. v. Men deras
gillande betyder ock här vid lag föga; de svenska arbetarnes kri-
stendom skall, likasom länge varit förhållandet med de högre bil-
dade klassernas, kunna gå sin egen väg och låta »bekännelsens»
män gå sin, och dessa båda vägar skola allt nier aflägsna sig från
hvarandra. Blifva imellertid vårt lands arbetareföreningar härdar
för cn upplysning sådan som den här i fråga varande — en på
samma gång sannt kristlig och folklig a— då skall man ej kunna
riög högt uppskatta deras framtida betydelse. De skola då ej
endast åt sina egnä medlemmar bereda de andliga och timliga för-
måner, som härflyta ur ett allsidigt genomförande af sjelfhjélpens
grundsats, utan i en viss bestämd riktning. sträcka sii t inflytande
till hela denna talrika befolkning af kroppsarbetare, för hvars bästa
ännu återstår så ofantligt mycket att göra. Vi syfta härmed på
det inflytande arbetareföreningarne, efter hvad vi föreställa Oss,
borde kunna ujtöfva till motverkande af ett bland de senare årens
mest oroväckande sociala sjukdomsanlag i vårt land: den så be-
tänkligt växande utvandringen. '

Man har ordat ganska mycket om utvandringens sannolika
orsaker, under det ätt man vida mindre sysselsatt sig med frågan
om medlen till det ondas afhjelpande, eller huru dessa skaror af
utvanflringslystne skola förmås att stanna hemma. För oss lyder
det afgörande svaret på denna fråga så: väck deras fosterlands-
kärlek! Klart är, att den kärleken ej slagit synnerligt djupa rötter
hos de tusendetäl, som vid första motgång, eller kanske redan
innan de blifvit på allvar hemsökta af motgången, endast följande
en orolig äfventyrarelustas lockelser, kasta från sig spade och med-
borgarerätt och öfvergifva fädernejorden för alltid. Men lika klart
är ock att det, hvad beträffar den stora massan af vår allmoge *
och den lägre medelklassen, på deras nuvarande bildningsstånd-
punkt ej kan förhålla sig annorlunda. Varmt och djupt älskar
man endast det, med hvilket man gjort sig rätt grundligt för-
trogen ; bristen , på fosterlandskärlek kan derföre afhjelpas endast
genom ökad fosterländsk bildning, men det är just denna bildning
som ännu står så oändligt lågf hos de till antalet mest betydande
klasserna af svenska folket. Ett framåtskridande kan visserligen
skönjas, äfven på detta område — folkhögskolorna torde här .hafva
en stor framtidsuppgift sig anvisad' — men i det hela taget torde,
tyvärr, nedanstående betraktelse af en framstående målsman för
vår fosterländska bildning fortfarande ega tillämplighet.

»Allting här i verlden, som ej är blind naturkraft eller in-
stinkt», skrifver hr P. A. Siljeström, år 1854, öfver temat E^ni-
gration och fosterlandskärlek, »måste hafva något skäl för sig; så
äfven fosterlandskärleken. Och fråga vi oss då hvarför t. ex. en
svensk arbetare bör älska Sverige, så torde det icke vara så lätt
190	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

att finna ett rätt nöjaktigt svar. Hvarföre skulle han älska Sve-
rige? Han känner icke Sverige; han vet icke hvad Sverige är.
Han känner icke ens dess gränser på kartan, eller med nöd så
mycket. Men hvad vet han om fäderneslandets naturförmåner och
beskaffenhet, om de naturliga resurser det äger och om bästa sättet
att tillgodogöra dessa, om dess företräden framför många andra
länder, om hvad konstfliten redan gjort för att begagna dessa na-
turliga förmåner och företräden? Hvad betydelse har för honom
Sveriges historia och Sveriges stora minnen? Dessa stora minnen —
en Gustaf Adolfs bedrifter eller en Linnés, en Berzelii segrar på
forskningens fält — dessa minnen, som så kraftigt verka att väcka
en rättmätig naturlig stolthet och känsla för fosterlandets ära,
hvad äro de för honom? Han har aldrig hört talas derom; eller
om han det gjort, om han verkligen lärt sig ett litet kompendium
i svenska historien, så har detta varit så ytterligt knapphändigt
och framför allt så torrt och andefattigt, att man sannerligen icke
kan deraf vänta några sådana frukter som här äro i fråga. Hväd
vet han om våra institutioner och lagar som skulle kunna fasta
hans kärlek vid Svefige? Intet. Tvärtom framstå de för hans
tankar och inbillning oftast såsom föga annat än ett slags fågel-
skrämma för menniskor som blifvit uppsatt i samhället. Presten
har haft sig angeläget att enligt sin pligt rkita hans uppmärksam-
het ifrån denna verldens goda till en bättre verld; men då man
på samma gång sökt att af hålla honom från att förvärfva någon
annan kunskap än salighetskunskapen — såsom varande öfver-
flödig — så har detta svårligen kunnat verka att utveckla någon
synnerlig kärlek till det jordiska fäderneslandet; och det simplaste
bondförstånd räknar, lätt ut, att det icke är längre till himmelen
från Amerika än från Sverige. Han känner väl, huru skatterna
utgå efter Gud vet huru många »artiklar»; men hvad känner han
om ändamålet hvarför skatterna utgå? Har han det ringaste tydliga
medvetande deraf, huruvida de i någon mån lända till hans egen
fördel eller ' möjligen blott till fördel för några embetsmän eller
privilegierade personer? Och om han har ett sådant medvetande,
har han väl någon säker. ôfvertygçlse derom att de användas för
det bestämda ändamålet och icke annorlunda? Tyvärr måste man
erkänna att allt detta som just utgör all fosterlandskärleks för-
nämsta grundval, jag vill säga meäborgerlighetens hänsja^ är, och
det i följd af sjelfva institutionernas beskaffenhet, hos den klass
hvarom här är fråga ganska svag, ja så godt som ingen; och jag
tror icke att sjelfva våra riksdagar verka mycket till afhjelpande
af den olägenheten. — Än vidare, hvad är för honom Tegnérs
eller Runebergs sångmö? Hvad andra stora snillens stora tankar,
sqm blifvit uttryckta på vårt sköna svenska språk och som hos
hvarje svensk, som läst eller hört dem, måste verka att göra y
Sverige på samma gång som svenska språket kärt? Det är för
honom likgiltigt huruvida allt detta är skrifvet på arabiska eller
svenska. Sjelfva våra svenska folkvisors herrliga melodier äro
icke till för honom, efter de hvarken sjungas eller höras af folket^
annat än högst undantagsvis. Säger man ändtligen att det svenska
MÄNADSÖFVERSIGT.	191

hemmet bör hålla arbetaren qvar vid den svenska jorden? Hvad
begär man för verkningar af ett hem, som icke blott är fattigt —:
ty det betyder ingenting — men som innevånarnes bristande hyfs-
ping och smak kanske icke låtit omgifvas af ett träd, en buske,,
en blomma eller gräsplan — som invändigt företer endast en bild
af oordning och smuts, och der, i harmoni med oordningen och
smutsen, under ett oskickligt sammanvistande af könen, sjelfva sed-
lighetsbegreppet synes hafva försvunnit — för att icke tala om
annan råhet? Vill man tillägga ett sådant hem någon synnerlig
attraktionskraft? Eller är det att betrakta annorlunda än hulan
der djuret söker skydd mot väderlekens oblidhet? — Eller vill
man att förfädrens namn och förfädrens grafvar skola vara en
sådan fasthållande kraft? —- Men Per Anderssons fader hette An-
ders Nilsson och dennes åter Nils Olsson : — inom två generatio-
ner är redan hvarje spår af sjelfva namnet försvunnet; något så-
dant begrepp som familj existerar icke; några förfäder kännas
knappt så långt tillbaka som till andra generationen, visst icke
längre. Och på kyrkogården, der det kanske finnes ett grafkor
tillhörigt ett herresäte i socknen eller någon grafsten öfver en af-
liden ståndsperson^ der växa tufvor och ogräs öfver den fläck
hvarest bonden eller arbetaren hvilar namnlös och hågkomstlös.»
(Jmfr. Afhandlingar och smärre uppsatser af P. A. Siljeström,
Stockholm 1869).

Onekligen är denna skildring dyster, men vi befara att den
ej är öfverdrifven. Dock — bättre tider hafva redan börjat gry,
och den dag torde ej vara aflägsen, då den svenske arbetaren, fri-
gjord ur den förslöande okunnighetens bojor, icke inera skall känna
sig som en främling i sitt eget land. »Misströstande sinnen», yttrar
angående detta ämne en af våra litteraturhistoriske författare,
»hafva alltid spått villervalla och olyckor, hvarje gång det förut
« instängda ljuset fått frambryta och sprida sig i vidsträcktare rym-
der; t. ex. ur mysteriernas och prestkasternas celler till högre
samhällsklasser, eller ur dessas krets till medelklasserna. Men på
hvart enda sådant varde ljusl har följtz icke villervallans kaos
utan en ny, mer och mer ordnad skapelse. Så skall det äfven gå
vid fullbordandet af det störa verk, på hvilket vår samtid arbetar,,
nämligen de lägre samhällsklassernas upphöjande till, ljus och sjelf-
ständighet i tro, i vetande, i samhällsställning.» (Jmfr. Bidrag
till Sveriges Litteratur-historia, af And. Fryxell, 9:de häft. sid.,
117).	'

»Våra glada förhoppningar härutinnan», fortsätter prof. Fryxell,
»hafva blifvit af en yngre svensk skriftställare uttalade i ord, så
varma och sanna, att vi med denna morgonpsalm för en kommande; ;
tid vilja afsluta våra litterär-historiska Bidrag. Efter att hafva
beskrifvit den oroliga^ mörka och hotande skepnad, i hvilken nu-
tidens. s. k. materiella riktning uppfattas af mången känslans, dik-
tens eller forntidens vän, tilltalar skalden denne sednare med föl-
jande ord i):

’) Litteratur öch Konst. Studier af Olof Eneroth, s. XII.
192	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AUGUSTI.

Dock -— låt din aning af din kärlek tändas,

Och tid, som gryr, belysas af din tro.

Han lider, dagens genius! Mörka minnen

Af fädrens och hans egna brott ha vaknat

Anklagande, se’n han ur morgonruset

' Vill samla sig i mandom och besinning.

Men, se också, hvad mod, hvad kraft sig rörer

På djupet af hans dunkla ögas oro.

Se, hur han bland arbetarne dernere

Vid foten af den gamla samhälls-stacken

Arbetar sig till nya, friska krafter !	-

Se, hur han ilar fram bland dem och bildar

Sig"just bland dem en magt af nya viljor

Till verket, hvaruppå hans sinne rufvar,

Det verk, som är hans mandoms stora uppgift,

Det verk, han fick i arf från gångna sekler,

All verldens nya födelse till frihet,

Stadfästelsen af den enskildes rätt,

Dess fulla rätt som menniska helt enkelt,

—* Det verk, hvartill han änn’ ej mägtig är,

Och derför oron i sin blick ock bär.

Ja, älska blott, som tron förstår ätt älska,

Och du skäll se, hur i hans ögas dunkel

Sig rörer dock en kärlek lika varm, •

SoiU den, som glödde i hans ungdoms dikter,

En kärlek, hvilken ej har ro, ej råd

Att sjzmga blott och jaga idealet

Och vällda tröttad med en suck tillbaka

Med fåfäng klagan öfver hvad som är;

Men dock en kärlek, som af sjelfva verlden,

Af‘ denna »arma, usla jemmerdal»	-

Vill skapa sig ett rike, värdigt men’skan.

Och dess tillkämpade begrepp om rätt,

Om sanning, frihet, skönhet, — allt för alla,

—- Ett rike, hvaruti en högre sång

Ka.n stämmas upp i frihetsfröjd en gång.

.	... Betrakten dagens genius rätt. Dess oro

Är kärlekens, som kämpar om tillvaro

; JJti det nya välde, som nu danas,

Utur det gamla i vår egen barm! —-

Eörgäfves höjas er misströstans suckar,

Förgäfves det förflutnas skuggor manas,

Förgäfves ögonblickets vanmagt hånas, —

Ur dunkla djupet nya solar glimma,

Och, Törr’n den slagit seklets sista timma,

Kanske vårt kaos ordnats, och deri

En arbetsadel, segrande och fri,

. , Till slut förskingrar medeltidens dimma.»

C. V; B.

------»o^oc-----
193

Religiösa stridsfrågor i nutiden.

. I.

\ ■

Då åsigterna om gudarne undergått en för-
ändring, böra äfven lagar ne ändras.

Plato.

1.

Inledande betraktelser.

Hvilken som vill salig varda,
han skall för allting hafva den
allmänneliga kristliga tron.

Den henne icke fullkomlig och
ren håller, han blifver utan tvifvel
förtappad evinnerligen.

Så är nu detta den .allmänne-
liga tron, att vi^ dyrka en enda
Gud i tre personer, och tre per-
soner i en enda Gudom.

Hvarken sammanblandande per-
sonerna, eller åtskiljande det gu-
domliga väsendet.

Ty en annan är Fadrens per-
son, en annan Sonens, en annan
den Helige Andes.

Så är ock Fadren Gud, Sonen
Gud, den Helige Ande Gud.

Och likväl icke tre Gudar, utan
är det en Gud.

Så att alldeles (såsom nu sagdt
är) tre personer skola dyrkas i
en Gudom, och en Gud i tre
personer.

IV.

Salige ä/ro de renhjertade, ty
de skola se Gud.

Salige äro de fredstiftande, ty
de skola kallas Guds söner.

Jesu Kristi kristendom.
194	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Den som nu vill varda salig,
han måste tänka så om de tre
personerna i Gudomen.

Detta är den allmänneligakrist-
liga tron, och den som henne icke	.
fast och stadigt tror, han kan
icke varda salig.

Kyrkolärans kristendom.

Oöfverskådligt stort är stridsfrågornas antal inom den nutida
odlingens alla områden. Lifvet, ûtvecklingen framgår ur idéernas
sammandrabbande och de motsatta åskådningssättens täflan om
väldet; tillvarons grundvilkor är »kampen om tillvaron», enär öfver-
allt uti ändlighetens verld — för att tala med den forntida vise —
»striden är all tings fader.»

Undersöker man en efter en af dessa »brännande frågor» för
dagen, finner man snart hurusom de alla visa tillbaka på en och
samma tanke såsom deras ursprung. Tidens reformsträfvanden
förete en ständigt sig ökande mångfald af yrkanden och planer,
men. ytterst utgå de alla från och bestämmas af ett och samma
grundbehof. Med andra ord: vår tid har, liksom hvarje djupare
upprörd period, en enda egentlig lifsfråga, från hvilkén alla de
öfriga växa ut, likt grenarne från stammen.

Redan vid flera föregående tillfällen hafva vi i denna tidskrift
sökt ådagalägga, att den vår tids hela samhällslif beherskande
hufvudfråga, om hvilken vi nu tala, är den religiösa frågan. I
den följd af uppsatser angående det religiösa verldstillståndet i
våra dagar, hvaraf vi här meddela den första, skall vår uppgift
blifva att, i mån af förmåga, utreda hvad som uti nutidens reli-
giösa meningsbrytningar är sjelfva den omtvistade och afgörande
punkten. Vårt arbete skall hafva fylt sin bestämmelse om, när
vi hunnit slutet, det lyckats oss att bibringa våra läsare den öf-
vertygelsen, af hvilken vi för egen del äro genomträngde, att
mensklighétens välfärd är betingad af kristendomens seger och
herravälde öfver folken på jorden, men att denna seger möjlig-,
göres först då, när inom sjelfva kristenheten dess bekännare enigt
som en man vända sig från vrångbilden till idealet, från kyrko-
lärans funder till Jesu Kristi kristendom.

Sedan mer än tre århundraden tillbaka försiggår inom de
kristna samhällena ett andligt ombildningsarbete, som i det all-
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR Ï NUTIDEN.	195

männa medvetandet bereder insteg åt en helt annan religiös verlds-
åskådning, än den kyrkligt-ortodoxa. Reformationen under det
sextonde århundradet, naturvetenskapen under det sjuttonde, filo-
sofien under det adertonde och slutligen bibelkritiken under det
nittonde århundradet beteckna de särskilda stadierna af denna om-
fattande luttringsprocess, hvars syfte är detsamma nu som på
Luthers tid: kristendomens renande från de för densamma främ-
mande menskliga tillsatserna och återställande i dess ursprungliga
enkelhet och sanning. Ur medeltidens i förnuftsvidriga dogmer
och groft vidskepliga föreställningar intrasslade kristendom, hvaraf
en stor del ännu i dag med fanatismens hårdnackenhet fasthålles
af kyrkans »bekännelsetrogne», har utbildat sig en i viss mån all-
deles ny uppfattning af hvem Kristus var och hvad han ville, en
uppfattning, hvars starka slägttycke med den första församlingens
utgör bästa borgen för dess sannt kristliga halt. Uppkomsten och
beskaffenheten af denna »framtidens kristendom» ha nyligen blifvit
på ett förträffligt sätt skildrade af Frankrikes måhända mest be-
tydande tänkare i våra dagar, till hvilkens framställning vi i det
närmast följande ansluta oss,1).

Vi hafva hunnit till slutet af det femtonde århundradet, till
tiden efter Konstantinopels eröfring. Den romerska kyrkan vet ej
mer af hvarken något kätteri eller något motstånd inom den verld,
som tillhör henne. Dogmerna äro sedan lång tid tillbaka faststälda,
undervisningen i dem är i sina minsta enskildheter bestämd genom
den skolastiska metoden, sjelfva kyrkotukten är ordnad och regle-
menterad i de obetydligaste biomständigheter. Det katolska sam-
hället liknar en ofantlig krigshär, som rörer sig framåt eller står
stilla, strider eller hvilar, på befallning af sina ledare. Ve öfver
den, som tänker eller bedjer annorlunda, än formuläret föreskrifver!
Till och med tystnaden är misstänkt hos dem, af hvilka. kyrkan
väntar en fullständig bikt eller trosbekännelse. Ingenting är mera
imponerande än detta stumma, oinskränkta, ofelbara välde öfver
samvetena, der lystringsordet knappast utgått från en enda persons
läppar, förr än det genljuder ända in i den kristna verldens mest
aflägsna delar, utan att en röst höjer sig till motsägelse. Och
likasom om denna stränga lydnad ändock icke vore tillräcklig, har
det romerska hofvet sin outtröttliga inqvisitionspolis till att efter-

’) Jmfr. uppsatsen L'ancien et le nouveau christianisme af E. Vacherot i Revue des
deux Mondes d. 15 April 1870.
X96	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

spana och angifva kätteri- och trolldomsfÖrbrytelser inför oblidke-
liga domare, som döma och låta bränna tusentals offer.

Plötsligt uppgår öfver denna verld renaissancens stjerna, hvil-
ken fördrifver medeltidens sista mörker och sprider öfver de nya
samhällena sin morgonrodnads ljus. Inför antikens konst och ve-
tenskap råkar den götiska konsten och vetenskapen i missaktning.
Och det är icke blott den lärda och bildade verlden, som beundrar
och hänförés af dessa märkvärdiga arbeten af klassisk korrekthet,
naturligt behag, grundlig insigt, utsökt smak, och ojemförligt fullän-
dad stil, det är äfven den religiösa verlden, det är framför allt
det romerska hofvet och dess högsta italienska värdighetsinne-
hafvare.

Icke som ville vi härmed säga, att det är renaissancen som
genomfört reformationen. Protestantismen, man får ej glömma det,
egér sin upprinnelse från en administrativ fråga, aflatskrämeriet.
Inskränkande sig till att förändra kyrkoförfattningen, lemnade den
dogmen i def närmaste ovidröfd. Den stora omhvälfning den ge-
nomförde bestod i att frigöra samvetet från det förmynderskap,
som så hårdt tyngde på detsamma och som åt den enskilde med-
gaf intet slags fri sjelfverksamhet, vare sig tankens eller känslans,
gent imot det gudomliga ordet, tolkadt och formuleradt enligt kyr-
kans föreskrifter. Men allt berodde dock härpå, åtminstone hvad
sjelfva grundsatsen beträffar. Hvad betydde väl det, om den nya
religionen lemnade. den kyrkliga trosbekännelsen oantastad, när
hela dogmsystemet dädan efter var öfverlåtet åt den fria tolkningen
af skriften i öfverensstämmelse med de troendes förnuft och sam-
vete? Visserligen hade, enär det icke gifves någon kyrka- utan en
yttre auktoritet, äfven den reformerade kyrkan sin auktoritet och
sitt symbolum i den augsburgiska bekännelsen, men den indivi-
' duela frihetens grundsats hade till den grad vunnit styrka gent
imot den densamma motsatta, den officiela myndighetens, att ingen
ansträngning af den protestantiska ortodoxien kunde hejda dess
kraft. Detta utgjorde en för trons frihet öppnad port. För till-
fället inskränkfe sig imellertid reformationens män till en ganska
ringa förenkling i dogmen. Dyrkan af helgonen, af den heliga
jungfrun och af relikerna samt, hvad som är af mera vigt, natt-
' vardsläran, se der de förnämsta föremålen för reformationens åt-
göranden i hvad som rörer dogmen i egentlig mening. Luther
var icke allenast en varm kristen, han var ock en ifrig teolog,
som icke gerna såg, att man rörde vid lärosystemets heliga ark.
Mer än Leo X och de vitterhetsälskande herrarne vid dennes hof,
var Luther Öfvertygad om rättvisan af de eviga straffen, om den
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	197

tillfyllestgörande nåden, om djefvulens tillvaro och makt, om troll-
karlarnes illgerningar och om Kristi verkliga närvarelse i nattvards-
brodet. Reformationens största dogmatiska djerfhet bestod deri,
att den i afseende på nattvardens sakrament införde läran om
»consubstantiationen» i stället för »transsubstantiationen», sålunda
försökande att med åsigten om den gudomliga näfvarelsen förena
läran om den materiela substansens fortbestånd. Romerska hofvét
råkade icke, såsom Calvin, i eld och lågor med anledning af frågan
om kätterierna och om detsamma ännu, genom sina kätteridom-
s tolar, lät bränna kättare, såsom Bruno och Vanini, kan man dock
på goda grunder' anse, att det dervid icke gick till väga med sainma
ifver, som/ Calvin i processen mot Michel Servét. I afseende på
de religiösa frågorna hyste det romerska hofvet knappast mera
vrede än entusiasm; dess hufvudsyfte låg åt ett annat håll.

Reformationen hade också, i sjelfva : verket en helt annan
grundtanke, än den att angripa dogmerna. Den anda, hvarigenom
den väckts till lif, var alltför mycket kristen för att vidröra något
annat än kyrkans organisation. Den religiösa tron hos - dé folk,
som Luthers stämma .satt i rörelse, fordrade ingenting mera.
Naturvetenskaperna hollo på att födas och filosofien var ännu öf-
verlemnad åt skolastiska ordstrider eller åt de,lärdes spetsfundiga
utläggningar af antikens arbeten. Den kristna dogmen, sådan som
den utbildats ur gamla och nya testamentet samt af den alexan-
drinska och den skolastiska teologien, hade hittills ännudcke rönt
någon bestämd motsägelse, hvarken genom naturvetenskapernas
eller de historiska vetenskapernas upptäckter, eller genom det mo-
derna tidsmedvetandets protester mot kyrkoläran. Ännu mer: ge-
nom ätt frigöra samvetet återupplifvade och stärkte reformationen
den kristna idéen, qyäfd som hon varit utaf skolastiken eller af-
mattad genom renaissancen. De nye troendes öfvertygelse gick
tillbaka dels till Pauli lärosatser, som af den romerska kyrkans
helt och hållet praktiska riktning mildrats, dels äfven till och med
till det gamla testamentets teologi. Luther och Calvin återupptogo
med ifver och hänsynslöshet lärorna öm viljans ofrihet, nådens
allmakt, den starke Gudens rättvisa, mild mot hans vänner, för-
färlig mot hans ovänner.

Men när genom naturvetenskapernas och de historiskt-filoso-
fiska vetenskapernas framsteg dagen börjat randas, måste reforma-
tionens ande inom den kristna verlden vända sig mot sjelfva dogm-
systemet, för att derur såsom onyttigt och ohållbart utgallra allt,
som ej stod att bringa i öfverensstämmelse med den moderna ti-
dens vetenskap eller religiösa medvetande. Huru skulle män ock
198	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

i sjelfva verket kunnat bibehålla denna det gamla testamentets bar-
bariska teologi, som vid sin grymma rättskipning, af bibeln benämd
»Guds hämd», ej gor någon åtskilnad mellan barn eller fader,
oskyldiga eller skyldiga? Huru kunna bibehålla denna aposteln
Pauli psykologi och sedelära, hvilka af synden göra en fråga som
rörer slägtet,. icke individen, och hvilka beröfva menniskan all för-
tjenst af hennes gerningar, i det att de tillägga Gud allena den-
samma? Huru kunna, inför det vetenskapliga ådagaläggandet af
naturens oföränderliga lagar, vidare tolka efter bokstafven den
bibliska historiens underverk och andra tilldragelser? Och föll det
sig icke temligen svårt att bibehålla denna den nicæiska trosbe-
kännelsens af »mysterier» öfverflödande teologi, när redan all me-
tafysisk spekulation fallit i misskredit? Var det väl möjligt för
den skolastiska kristendomens tunga fartyg att segla i ett nytt
farvatten, så upprördt af stormar, som den moderna verlden, med
mindre än man funne ett medel att lätta dess tyngd eller att för-
enkla dess rörelsesätt?

Den nya kristendomen hade alltså att kasta öfver bord det
gamla testamentets hela kosmogoni och en stor del af dess teologi,
de paulinska hufvuddogmerna och slutligen det gudomliga väsendets
stora mysterier, hvilka den fann, om icke stridande mot, åtminstone
obehöfliga för det sunda religiösa lifvet. Må vi härvid göra rätt-
visa åt det adertonde århundradets klara och bestämda uppfatt-
ningssätt! Det inlät sig föga på försök att göra bibeltexterna till
föremål för en spetsfundig eller tvetydig utläggning; det uppoffrade
på ett ärligt sätt hela' den del af den kristna dogmen, som befann
sig i motsägelse med erfarenheten, historien, förnuftet och sam-
vetet, knappast bibehållande mer deraf, än hvad som är bestäm-
mande i fråga om sanningen och dygden. När Kant, Lessing och
senare Schleiermacher samt hela den i deras fotspår följande tyska
teologiska skolan tala om kristendomen, så är det nästan alltid i
denna öfvervägande praktiska mening. Deras kristendom är vida
mera den, som stödjer, styrker, renar och tröstar hjertat, än den,
som inleder förståndet i det hemlighetsfulla djupet af sin metafysik
eller insnärjer viljan i banden af sin yttre kyrkoordning.

-Detta förenklingsarbete, som gick ut på att återföra dogmen
till dess ursprung, hämmades vid början af det nittonde århun-
dradet genom en rörelse i motsatt riktning. Denna tids eklektiska
filosofi bemödade sig öfverallt, i England och Frankrike likasom i
Tyskland, att medelst ett sinnrikt tolknings- och förklaringssätt
ådagalägga, att all vetenskap och all filosofi i grunden innehölles,
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	199

åtminstone till sitt första frö, uti kristendomen; allt berodde blott
på att rätt förstå texterna.

Det var på detta sätt som första Mose bok bragtes i öfver-
ensstämmelse med vissa engelska lärdes geologiska åsigter, som
det nicseiska symbolum fick sin plats i Schellings och Hegels me-
tafysik, som sjelfva Pauli hårdsmälta lära fann en förklaring och
sitt rättfärdigande i vissa samtida skolors mystiska filosofi. Den
lärda verlden blef helt förvånad öfver att höra, att det gafs en
kristen astronomi, geologi och historia, likasom det gafs en teologi
och en sedelära med detta namn. I sjelfva verket framträdde ock
alla dessa vetenskaper under en helt egen belysning, sedda från
den ståndpunkt våra dagars eklektiska filosofer intagit. Tack vare
desse mäns talang och tidens riktning, hade metoden i början en
stor framgång, men denna framgång kunde dock ej blifva annat
än en öfvergående, emedan ett dylikt sätt att gå till väga stod i
strid mot den verkliga andan hos det nittonde århundradet, en
anda mera kritisk än någonsin. Derjemte var metoden icke ny;
den bar ett inom filosofiens historia ganska välbekant namn.
Neoplatonismen hade med afseendé på hedendomen gjort samma
försök med en ifver och ihärdighet så välbekanta, att det är öf-
verflödigt påminna der om. För ett århundrade som vårt, så
strängt i sina forskningsmetoder, så upplyst i de frågor som röra
naturen och historien, var denna art af spekulation icke någon
vetenskap, utan någonting som var beslägtadt, än med ett mystiskt
drömmeri, än med alexandrinsk bibeltolkning.

Oaktadt allt yttre sken af verklighet. var hela denna eklekti-
cism någonting tillfälligt. Den lag, som bestämmer kristendomens
utveckling i nutiden, återtog snart sitt välde; utgallrings- och för-
enklingsarbetets framsteg trädde allt mer och mer i dagen; kritiken
omstörtade dessa med så mycket arbete och stundom så konstrikt
uppförda bygnadsställningar. Den verkliga vetenskapen kunde ej
längre låna sitt biträde till något som måste anses såsom en för-
ståndslek, for så vidt det icke borde betraktas såsom ett sjelfbe-
drägeri hos/en ädelsinnad öfvertygelse, hvilken önskar att tillhöra
sitt århundrade på samma gång som sin kyrka. Den reformens
ande, som i våra dagar arbetar på de kristna samhällenas ombild-
ning, bortödar ej längre sin tid och sin talang med ett fruktlöst
bemödande att förena motsägelser eller sammansmälta motsatser.
De lärare, hos hvilka den vinner insteg, åtskilja inom kristen-
domen med en på samma gång fast och djerf hand, sedeläran
från dogmen, d. v. s., enligt deras mening, det väsendtliga från
det tillfälliga, det eviga och oföränderliga från det timliga och
200	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

föränderliga. Alla delar af den egentliga dogmen, allt ifrån den
paulinska och alexandrinska teologien ända till den skolastiska,
hänvisa de till det förflutnas historia, endast bibehållande det som
i deras ögon utgör kristendomens grund, väsende och kärna, Jesu
milda och höga lära. Då det derj ernte är svårt att ju ej äfven i
denna så rena och fullkomliga undervisning återfinna några håg-
komster, som bära vittne om ensidigheterna i skaplynnet bos' den
nation, hvilken Kristus tillhörde, så grunda desse den nyare kri-
stendomens lärare sin religion snarare på idealet, än på den evan-
geliska verkligheten och, utan att förneka denna verklighet, bibe-
hålla de af legenden endast bilden af en verkligt gudomlig Kristus.
Den skola eller, om man så vill den kyrka, hvarom vi tala, gör
icke till en hufvudfråga huruvida Kristus verkligen var den man,
evangelierna för oss omtala. ’ Idealet är för henne nog, och som
hon icke inom det moderna medvetandet finner någonting mera
rikt och upphöjdt, framställer hon hönom för såväl samtidens som
framtidens religiösa tro såsom den menskliga naturens rena urbild.

Af ingen har denna nya kristendom bättre beskrifvits än
af F. Pécaut, en af dess ädlaste och djupsinnigaste lärare. »Icke
så som skulle vi», säger han, »tillerkänna det kristna namnet vare
sig något på öfvertro grundadt värde eller ett slags magiskt ver-
kande kraft, men med eller mot vår vilja är vårt sedliga och re-
ligiösa ideal i sina väsendtligaste drag detsamma som det, hvilket
blifvit förverkligadt i Jesu person, och vi utgöra hans efterkom-
mande. Evangelii outplånliga ära, dess odödliga dragningskraft,
består, fortfarande deri, att det är det goda budskapet, det nya
budskapet om nåden, om lifvets ande, som försäkrar oss om Guds
kärlek och frigör oss från samvetsqvalen och träldomen i det
ondas tjenst. Deri ligger en uppenbarelse, frambesvuren af men-
niskoanden sjelf, och följaktligen inskrifven på dess innersta grund.
De invigde försöka sig på att af sig sjelfve uttyda- denna skrift
och från århundrade till århundrade lära de sig hos de olika
folken att stafva sig till namnet Fader, ända till dess Jesus genom
att högt uttala detsamma kommer den efter långa ansträngningar
utmattade gamla verlden att genomskakas af en befruktande känsla
af glädje. Derifrån utströmma, såsom från ett välgörande käll-
språng, uti bäckar af lefvande vatten de ädlaste känslor, hvilka
fortgå vidare att såsom frukter frambringa den kristna odlingen
och de kristna dygderna: ödmjukheten, förtroendet, det oomkull-
stötliga hoppet, den inre värdigheten, den tysta hängifvenheten till,
och med mot de elake. Har väl någon till den dag i dag är för-
mått uppställa en religiös verldsåskådning, högre an denna? Hvem
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	201

skulle väl vilja tillbakavisa henne? Hvem skulle djerfvas rycka
henne från sina bröder eller från sig sjelf? Hon är vårt väsendes
yttersta grund, så sannt mensklig och naturlig, men tillika så
djupgående och för det oinvigda ögat svårläslig, att menniskorna
i sin hänförelse hafva ansett henne såsom öfvernaturlig och öfver-
mensklig.»

Se der hvarföre den frisinnade kristne i våra dagar går att
sluta sig till Jesu skola, icke till honom såsom Messias, det eviga
ordet, den andre personen i treenigheten, men till honom såsom
menniskans son, den milde och af hjertat ödmjuke mästaren, som
skänker ro åt själen, den mästaren, hvars kärlek till Fadrén och
ömhet mot de minsta af sinav bröder lyftade honom till en sådan
sedlig höjd, att han kände sig såsom den högt älskade sonen, för
hvilken Fadren icke hade några hemligheter i fråga om allt, som
var renhet, godhet, helighet. Denne är den sanne, den evige Jesus,
han, som grundat sin religion på samvetet och för menskligheten
öppnat himmelrikets portar. Om hans språk icke är det språk,
söm talas af Guds sannskyldiga barn, hvar skall man väl då finna
det? Hvad beträffar oss, som man anklagar för att hafva en väl
bred måttstock till att mäta dessa saker med, så tro vi att det
gifves mångfaldiga sätt, hvarpå man kan vara kristen. Man kan x
vara det till andan eller till bokstafven. Man kan vara, det med
Jesus, med Paulus, med Johannes, med de alexandrinska teologerna,
med lärarne i Sorbonne, med antagande af hela traditionen, såsom
den katolska kyrkan påbjuder. Synes det icke, som * det att
vara kristen med Kristus allena, hemtande sin ingifvelse. endast
från hans anda och hans föredöme, vore det bästa, det mest krist-
liga sättet att tillhöra kristendomen? Hvad som förefaller osshårdt
och nästan förhatligt, det är vännernas af bokstafven ofördrag-
samhet mot vännerna af andan, det är påståendet, att man i och
med det att man allt mer och mer närmar sig härden för den
religiösa tron, Kristi sinnelag, för att ur det hemta värme, lif och
renhet, likväl aflägsnar sig från Kristi lära.

Sådan läran är sådan är kyrkan: oinskränkt frihet under
lagen eller rättare under Kristi anda. Det är fortfarande Kristi
anda som närer och vidmakthåller dessa nya kristnes religiösa lif;
men mellan sig sjelfve och Kristus tillstädja de ingen medlare, vare
sig af bekännelseskrifter eller kyrkliga myndigheter.

Sålunda samla sig då vår tids religiösa stridsfrågor inom kri-
stenheten uti den afgörande hufvudfrågan om seger åt den gamla
202	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

eller den nya tron på Kristus, åt dogmläran eller åt den af forsk-
ningen åter upptäckta bibelkristendomen. Â ena sidan af valplatsen
befinna sig det romerska kyrkomötets tongifvande män med deras
»syllabus errorum» och »ofelbare» påfve, samt, i manstarka leder,
målsmännen för stillaståendet och reaktionen inom den »renläriga»
lutherdomens läger. Gent imot desse ordnar sig och framrycker
till anfall en jemförelsevis fåtalig, men väl rustad och af lågande
hänförelse eldad skara, hvars medlemmar benämna sig anhängare
af den »liberala», »moderna», den »bibliska» eller »nyprotestantiska»
kristendomen. Deras motståndare, bortjagade ur sina af kritiken
undergräfda förskansningar, leta efter ett ryggvärn och hoppas
finna ett sådant hos de i sinom tid till »den rena läran» omvända
hedniska folken. Men hvad händer? Det visar sig att samma inre
missbildningar i läran, som* vållat den oförsonliga brytningen
mellan ortodoxien och samtidens kristnade odling, lägger oöfver-
stigliga hinder i vägen för de påräknade eröfringarne bland icke
kristna nationer, Den kyrkliga propagandan och dess öden bland
hedningame utgör ett lärorikt kapitel för sig, som icke bör för-
bigås vid en skildring af den religiösa utvecklingen i närvarande
tid. Vi börja alltså med en

Blick på missionsväsendet i våra dagar.

I det gamla Blackfriars-qvarteret i London reser sig en tegel-
stensbyggnad af anspråkslöst yttre, öfver hvars port man läser in-
skriften : Bible Society. Sedan mer än • ett halft århundrade till-
baka utgör detta hus samlingsplatsen för medlemmame af en
förening, hvars inflytande sträcker sig till den bebodda jordens
yttersta; gränser. Det engelska bibelsällskapet är ett af den nutida
protestantismens starkaste fästen. Dess vapen, tjenande såväl till
anfall som försvar, äro tryckpressarne, ur hvilka millioner skrifter,
tryckta på ett hundra sextionio olika språk, utgå och spridas fjerran
och när< Till detta samfunds historia anknyter sig historien om
det religiösa omvändelsearbete, som blifvit satt i verket af Stor-
britannien och nu omfattar alla verldsdelar.

Bibelsällskapet stiftades år 1804. Den 7 Mars nämda år egde
ett »meeting» rum i London-Tavern; trehundra personer samman-
slöto sig det till en förening'med uppgift att främja den heliga
skrifts spridning i och utom hemlandet. - Genom frivilliga bidrag
bildades ett måttligt kapital, hvarefter sällskapet oförtöfvadt skred
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	203

till handling. Första godtköp supplagan af nya testamentet i engelsk
öfversättning utkom redan följande året och snart der efter öfver-
sättningar i de öfriga munarter, som talas på de britiska öarne:
walesiskan, gaeliskan, ersiskan samt det celtiska språkidiom, som
är egendomligt för ön Mans befolkning. Härmed var imellertid
endast första steget taget; det återstående arbetet var ett vida
svårare. Det gällde att' framställa evangeliets läror med begag-
nande af de föga utvecklade, ordfattiga språkformer, som i brokig
mångfald vuxit upp bland de på odlingens lägsta trappsteg qvar-
stående folkstammarne. Ihärdigheten öfvervann dock till slut svå-
righeterna. För närvarande finnes bibeln öfversatt, fullständigt
eller delvis, på nitton afrikanska samt på femton å de polynesiska
ögrupperna" förekommande tungomål. Hvad beträffar bibelns öf-
versättande till de mera utbildade språken, så har man i England
på senaste tiden gjort så betydande framsteg i konsten att trycka
kinesisk skrift, att en öfversättning af nya testamentet, som fordom
kostade två guinéer, nu sälj es för en mycket ringa penning å
torgen i Peking. Likaledes har bibelsällskapet lyckats för sitt
syftemål bemästra omkring fyratio af de mest gängse munarterna
i Indien och på Ceylon. Nära femtio millioner exemplar af bibeln
har det rastlöst verksamma samfundet utströdt bland folken.

Men en bok sådan som bibeln talar ej för sig sjelf, när den
sättes i handen på halfvilda afgudadyrkare. Främmande nästan i
allt för de kristna folkens uppfattning af tillvaron, kan vårt reli-
giösa åskådningssätt först då i någon mån göras för dem tillgäng-
ligt, när< dess hufvudpunkter muntligen förklaras af dertill skicklige
uttolkare. Här är det bibelsällskapen måste söka understöd hos
missionssällsJcapen, hvilka uppgå till ett antal af fyratioett i de
förenade britiska konungarikena.

Det äldsta och inflytelserikaste af dessa missionssällskap, kändt
Under benämningen. Society for the propagation of the Gospel in
foreign parts, stiftades år 1701. Dess bestämmelse till en början
var endast att sprida kristen undervisning till de engelska kolo-
nierna, men verksamhetsfältet vidgade sig efterhand och omfattar
nu många länder, som icke lyda under Englands öfverhöghet. Tre-
tusen »clergymen», hörande till engelska kyrkan, arbeta såsom säll-
skapets utskickade i olika trakter af jorden och införa öfverallt
moderlandets protestantiska församlingsordning. Sällskapet, i spet-
sen för hVilkqt står erkebiskopen af Canterbury, förfogar öfver en
årsinkomst af mer än 100,000 p. st. — En annan betydande före-
ning är. Church missionary society, stiftad i London år 1799.
Dess sändebud predika kristendomen på femtio olika språk och i
204	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

sällskapets 800 skolor meddelas undervisning åt tusentals barn af
alla menniskofamiljer. Äfven de religiösa sekterna i Storbritannien,
baptister, metodister m. fl., nitälska kraftigt for missionssaken ocb
täfla i att anskaffa ständigt nya penningesummor och arbetskrafter
för det gemensamma målet: »hednaverldens omvändelse».

Ingen, som förstår rätt uppskatta sjelfförsakelsens och den
tåliga uthållighetens sanna storhet, skall kunna neka sin gärd af
beundran åt den hänförelse, hvarmed så mången kyrkans tjenare
stält sig till efterrättelse mästarens bud: »gån ut i hela verlden
och .lären alla folk!» En blick på verldskartan visar imellertid,
att de trägna ansträngningarne ingalunda burit öfvermåttan rikliga
frukter.

Huru ringa och oansenlig synes ej den framgång, som åtföljer
missionsarbetet i våra dagar, när vi jemföra den med de snabba
och glänsande eröfringarne under kyrkans tidigaste åldrar! Med
stormens fart gick kristendomen då kring jorden;' vägen var jem-
nad och tiden mogen för den nya religionens antagande. Blott en
menniskoålder behöfdes för att bära »det glada budskapet» till
Antiochien och Syrien, genom mindre Asien till Macédonien och
Grekland, enligt gamla sagor till och med till Alexandria och
Arabien. ' Eöre slutet af första århundradet hade predikan om
frälsningen genom Kristus genljudit utefter hela den ofantliga land-
sträckan mellan Babylon och Rom. Medelhafvet åtskilde och före-
nade dåvarande tidens kulturfolk, dess böljor buro evangeliets
förkunnare från strand till strand; grekiska språket beherskade
en stor del af det romerska riket, derigenom underlättades den
kristna lärans utbredning. Judiska nationens olycksöde å ena
sidan och å andra sidan romafeväldets inre förhållanden gåfvo åt
missionsresorna deras riktning från öster mot vester och norr; vid
slutet af andra århundradet funnos kristna församlingar ut med alla
Medelhäfskusterna, i vestra och norra Afrika, i Italien och södra
Frankrike7 och ej mycket senare i Britannien och sydvestra Tysk-
land. Utan synnerlig öfverdrift kunde alltså Tertullianus omkring
år 200 yttra till motståndarne i sina trosförvandters namn: »vi
äro från i går, och se! redan hafva vi slagit under oss alla edra
städer, edra öar och fasta platser!»

Triumfer sådana som dessa har ingen senare kyrkohistorisk
period att uppvisa. Den ursprungliga ingifvelsens eld brann snart
med mattare låga; statskyrkoinrättningen undanträngde det fria,
på sjelfstyrelse grundade församlingslifvet, religionen blef dogmatik
och ur de »renlärige» proselytmakarnes föredrag bortdunstade små-
ningom den öfvertygande kraften. Resultatet häraf med afseende
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	205

på kristendomens verldsställning är ett enkelt, men vigtigt. Ännu
efter så många århundraden har kristendomen ej uti sig upptagit
mer än omkring en fjerdedel af jordens nuvarande invånareantal.
Visserligen uppväges denna underlägsenhet i fråga om antalet i
ej ringa mån af den omständigheten, att de kristna folken kunna
anses utgöra vårt slägtes historiska kärna, den egentligt framåt-
skridande menskligheten. Men såvida det ligger i den gudomliga
verldsstyrelsens plan att ej blott några utan alla folk skola, i mån
af deras mottaglighet, delaktiggöras af odlingens högsta välsignelse,
en sannt religiös upplysning, framställer sig sjelfmant den frågan:
hvad kan vara orsaken, att den dag synes så oändligt aflägsen,,
då, enligt Kristi förutsägelse om gudsrikets framtid, senapskornet
skall hafva skjutit upp till ett väldigt träd, hvars grenar öfver-
skygga jorden?

Tänkande oeh sakkunnige män af olika kristna trosbekännel-
ser uttala som sin gemensamma åsigt, att missionsverkets i för-
hållande till de gjorda ansträngningarne obetydliga framgång i
främsta rummet är att tillskrifva beskaffenheten af den undervis-
ning, hvarmed de europeiske predikanterne söka inverka på sina
åhörare bland hedningarne. Denna undervisning äf i de allra
flesta fall ingen annan än den uti hemlandets kyrkor gängse orto-
doxt-dogmatiska. Till Afrikas negrer eller till naturbarnen på
Söderhafsöame vänder sig missionären icke, med dessa kristna
grundåskådningar, hvilka, likt ett slags religiöst universalspråk,
kunna vinna insteg öfver allt, der ett menniskohjerta klappar;
nej, annorlunda uppfattar han »bekännelsetrohetens» intressen! Det
är den teologiska dogmatikens läroformler, konfessionabsmens hela
alfabet, som med lock och pock skall inpluggas i lärjungarnes för
magra abstraktioner så föga mottagliga hjernor. Fetischdyrkaren
och schamanen skola upptuktas till bekännare af trinitetsteorien,
af läran om de två naturerna hos Kristus o. s. v. Ett så oerhördt
pedagogiskt missgrepp måste naturligtvis bestraffa sig sjelft. Det
förvända sättet att gå till väga bär skulden för omvändelsearbe-
tets klena resultat, och ingen utsigt finnes för kristendomens hasti-
gare framåtryckande, förr än kyrkans utskickade beqväma sig till
att tala om de gudomliga tingen på ett annat språk, än den torrt
-----_' ■	a ■ ■1 ■

1)	Nyare statistiska beräkningar anslå jordens nu lefvande befolkning till omkring
1,300 millioner menniskor eller något derutöfver. Af dessa äro 337 millioner kristna
(170 m. romerska katoliker, 76 m. grekiska katoliker, 89 m. protestanter), 160 millio-
ner bekänna sig till Islam, 7 millioner äro judar. Hela återstoden — minst 800
millioner ;— tillhöra de olika arterna af hedendom, från fetischismen till och med
dyrkan af Buddha och Brahma.	.
206	TRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

spetsfundiga dogmatikens. Skarpsinniga skriftställare, som syssel-
satt sig med hithörande frågor, betona enstämmigt denna punkt
såsom den afgörande. Så t. ex. yttrar Ernest Renan i x sina
Questions contemporaines (Paris 1868) på tal om det kristna mis-
sionsarbetets framtidsutsigter följande:

»Knappast något slags hängifvenhet är så aktningsvärd som
missionärens; få inrättningar hafva gjort och göra fortfarande så
stora tjenster åt de historiska och geografiska vetenskaperna, som
dessa missionssällskap. Men, sedan man egnat denna hyllning åt
det beundransvärda modet och åt det verkligt gagneliga, som blifvit
uträttadt, måste man medgifva, att de nutida missionernas inverkan
på verldens religiösa utveckling har varit en ganska underordnad.
Man skall ej kunna nämna ett enda genom dessa missioner grun-
dadt kristet samfund af varaktig fasthet. Det har visat sig, att
kyrkorna i Kina och Japan varit bygda på sanden. De bemö-
danden som blifvit gjorda att underkufva Asiens stora hufvudreli-
gioner, islamismen, brahmaismen, buddhaismen, hafva varit få-
fänga. Det är ej mot kristendomen Afrika i närvarande stund
synes vända sig; från den ena ändan till den andra omvänder sig
denna verldsdel, egendomligt nog, till Mohameds lära1). Hvad
beträffar de vilda menniskostammame, dessa sorgliga qvarlefvor
från en verld i dess barndomstillstånd, åt hvilka man ej kan önska
- annat än en stilla död, så gränsar det till det löjliga, att vilja i
deras fattningsförmåga intvinga våra dogmatiska formler. Innan
man söker göra dem till kristna, borde man väl först göra dem
till menniskor, och det är ovisst, huruvida man skulle lyckas här-
uti. Nu dresserar man den stackars Tahiti-infÖdingen till att gå
i messan eller åhöra predikan, men man upphjelper ej hans hjemas
obotliga svaghet; man blott ställer så till, att han blir till döds
uttråkad. O, låten dessa naturens yngsta söner utslockna vid
modrens barm; störom ej med våra sträfva dogmer, frukten af
tjugo århundradens tankearbete, deras barnsliga lekar, deras dansar
i månskenet, deras menlösa glädje under hastigt flyende stunder!
Jesuiternas stora misstag, den föreställningen, att menniskans upp-
fostran' kan bedrifvas utifrån, medelst konstlade lärometoder och
ett slags maskineri af andaktsöfningar, detta samma misstag ligger
till grund för alla missionsvérkets åtgöranden,»

q Denna Renans uppgift bestrides af Eug. Bersier i broschyren Les missions
protestantes (Paris 1870). Bersier åberopar sig på Livingstones utsago, att han under
sina resor icke haft tillfälle iakttaga några islamismens synnerligt stora framsteg i
Afrika.	’

i
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	207

Så långt Renan. Vi kunna här ej inlåta oss på frågan, huru-
vida den berömde lärde har rätt i sitt antagande att naturfolkens .
tillvaro är stadd i ett redan -börjadt ^»utslocknande», hvadan allt
arbete för deras uppfostran vore förspild möda. Att åtminstone
några af de i fråga varande folken äro mottagliga för en högre
odling, intygas med bestämdhet af väl underrättade författare1).
Men å andra sidan måste otvifvelaktigt hvar och en, hvars om-
dömesförmåga ej blifvit förlamad genom »rättrogna» stympnings-
åtgärdér, instämma i Renans förkastelsedom öfver det dåraktigt
ändamålsvidriga i de ortodoxa missionärernas förfarande. Den
bekante biskop Colenso förklarade för några år sedan vid en sam-
mankomst af det geografiska sällskapet i London, att det skulle
behöfvas minst två århundraden, innan en Zulu-neger blefve i
stånd att fatta de teologiska spetsfundigheterna i »Athanasii sym-
bolum». »Detta är för öfrigt rätt lyckligt», tilläde biskopen, »ty
man bör hoppas, att engelska kyrkan under tiden skall hafva hun-
nit besluta sig för att ändra åtskilliga af sina lärosatser» 2). I
liknande syfte uttalar sig äfven den lärde tysken K. F. Neumann,
en af nutidens grundligaste kännare af den asiatiska7 kulturen i
hela dess omfattning. Ett särskildt kapitel i hans Ostasiatische

1) Jmfr. t. ex. den intressanta uppsatsen af Alphonse Esquiros Les missionaires
anglais^ et la vie religieuse dans les missions lointaines d’après leur correspondance i
Revue des deux Mondes d. 15 Juni 1866. »De engelska missionärerna», yttrar förf.
på tal om missionen i Afrika, »dela ingalunda amerikanarnes åsigt angående negrernas
fullständiga andliga underlägsenhet. De intyga tvärtom den etiopiska rasens goda be- '
gåfning;. i skolorna röja negerbarnen en viss lätthet för att inhemta undervisning..
Men då trångbröstade missionärer vilja till hvad pris som helst inprägla hos de af-
gudadyrkande negrerna för dem alldeles obegripliga dogmer, få de ofta det svaret, att
»den hvites religion är ämnad för den hvite, liksom den svartes för den svarte.» »Det
, kunde väl hända», anmärker Esquiros, »att der ligger en fysiologisk sanning till grund
för denna naiva uppfattning.»

Eii utförlig redogörelse för resultaten af missionsarbetet bland de s. k. naturfolken,,
likasom öfverhufvud för hela missionsverkets närvarande ställning, finner man i af-
handlingen Protestantische Missionen unter den Heiden, af A. Ostertag, införd i Herzogs-
Real-Encyklopedie für protestantische Theologie und Kirche, 9:de Band. sid. 559—635-

2) Enahanda klagan öfver den oförståndigt dogmatiserande tonen i missionärernas

predikningar läses i uppsatsen Über die Mission des Christenthums i den inflytelserika

tidskriften Zeitstimmen aus der reformirten Kirche der Schweiz, N:o 14, d. 15 Juli

1870. »Kastom blott en blick på missionärernas reseberättelser», yttrar uppsatsens för-

fattare, »hvilken dogmatisk rotvälska påträffar man ej i dem, knappast begriplig för

någon af oss, långt mindre för congonegrén eller kafifrern. Framför allt, ingen dog-
matik! så borde man Ständigt tillropa missionärerna. Såsom missionsarbetet för när- -
varande bedrifves, omöjliggör det helt enkelt kristendomens utbredning, för att ej tala
derom, att det på många håll har dåligt rykte om sig i följd af dess nära förbindelser
med allt hvad ortodoxi, aristokrati, junkerväsende och reaktion heter.»


208	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Geschichte (Leipzig 1861) afhandlar ämnet Die christliche Mission
und die Weltstaatén. Efter att hafva framhållit nödvändigheten
af att missionärerna, för, att hunna något uträtta, göra sig för-
trogna med de hedniska folkens verldsåskådning, yttrar Neumann:
»Kineser, japaneser och alla buddhaistiska folk äro redan i be-
sittning af kristendomens rent menskliga moralprincip, grundsatsen
om alla tänkande väsendens jemlikhet. Andra svårigheter äro att
öfvervinna hos dessa Nationer. Kineser och japaneser äro helt
och hållet rationelt tänkande menniskor. Om religiös ofördrag-
samhet, om kristen och mohamedansk förföljelselusta finnes knap-
past ett begrepp hos buddhaisterna eller hos de kinesiska folken.
Man måste tala till dessa folks förstånd. Men nu befinna sig de
kristna dogmerna i fullständig motsägelse med dessa talrika folk-
slags hela tänkesätt. Endast genom en grundlig skolundervisning
i våra vetenskaper samt genom införandet bland dem af europeiska
konster och uppfinningar kan man åvägabringa varaktiga resultat.»
(a. st. sid. 453).

Det säger sig sjelft att inrättningar, hvilka, såsom missions-
anstalterna i allmänhet, framträda med bullrande anspråk på
offentligt erkännande och understöd, förr eller senare måste finna
sin verksamhet gjord till föremål för en allvarlig granskning.
Så har äfven inträffat. Den starka oviljan öfver missionärernas
okloka sätt att sköta sitt värf fick ett uttryck i ett arbete af den
frisinnade schweizer-teologen Langhans, Dietismus und Christen-
thum im Spiegel der äussern Mission (1864), hvilket på sin tid
väckte stort uppseende i utlandetx). I sin Handbuch der neuesten
Kirchengeschichte (Zweite Auflage, 1868) skildrar professor Nippold
i Heidelberg på följande sätt den i de bildade kretsärne rådande
polemiska stämningen mot missionsväsendet, hvaraf Langhans’ ar-
bete bief en frukt:

»Man tillvitade missionssakens ledare ej blott andligt högmod
och ett högfärdigt lefverne, utan äfven egentlig hersklystnad.
Man fann det skrytsamma prålandet med det pågående arbetet ej
vara befögadt, och i synnerhet kände man sig långt ifrån tillfreds-
stäld genom det stora afståndet mellan missionsbladens berättelser
och hvad som verkligen blifvit uträttadt. Men fastän till och med
en af missionens egna målsmän, Graul, klägade öfver missions-
berättelsernas mångfaldiga osanningar, hvilka han förklarade ur ej
mindre än fyra orsaker (brist på bildning, brist på andlig nykter-

r) En utförlig redogörelse för nämda arbetes innehåll har för några år sedan
varit synlig i svenska Aftonbladet.	.
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	209

het, sjelfbedrägeri och afsigtligt bedrägeri mot andra), fortsatte
man dock i missionskretsarne den gamla taktiken, som bestod i
att kalla all kritik af missionsverket för en yttring af »otro» och
att söka nedtysta de olika tänkande genom att framställa deras
bevekelsegrunder i en tvetydig dager. Genom en dylik taktik,
som iakttages äfven gent imot den mest välmenande kritik, måste,
naturligtvis ett desto starkare tillbakaslag framkallas, riktadt mot
missionsverksamhetens hittills följda metod i dess helhet.»

Nippold öfvergår derefter till en närmare redogörelse för det
ofvannämda arbetet af Langhans. »I fem innehållsrika kapitel an-
griper Langhans, stödd på fullt tillförlitliga fakta, det pietistiska
missionsverket. Det första kapitlet, med titeln »resultaten och
humbugen», beskrifver den i förhållande till de stora kraftansträng-
ningarne (utaf fyratiofem missionssällskap med en årlig inkomst
af tjugo millioner francs) oerhördt klena resultaten. Här omtalas
i synnerhet ställningen i Ostindien, der 22 sällskap med 450 mis-
sionärer, 700 kateketer och flera tusen skollärare, under hela sin
arbetstid ej lyckats »omvända» mer än omkring 80,000 personer,
till större delen ur de lägsta samhällsklasserna och drifna af ma-
teriela bevekelsegrunder. — I andra kapitlet — »dogmatismen och
trätolystnaden» — ådagalägges den teoretiska orsaken till den
obetydliga framgången, nämligen för det första, att man icke så
mycket predikar Kristus som fastmer hvarjehanda dogmer om
honom, och att man ej, såsom de gamle apologeterne det gjorde,
lägger hufvudvigten på kristendomens verkningar i sedligt afseende,
utan på en groft sinnlig, dualistisk dogmatik, och att vidare de
särskilda sällskapen äro invecklade i vilda tvister med hvarandra
och så godt som rycka ifrån hvarandra »de omvände.» — Tredje
kapitlet uppvisar den praktiska orsaken till motgångarne, »transcen-
densen och taktlösheten», hvilken särdeles röjer sig vid missionä-
rernas s. k. bazar- och resepredikningar, hvarjemte omnämnas de
ofta förekommande barnarofven. — Fjerde kapitlet afhandlar
»känslosamheten och frasen», i den pietistiska pedagogiken, som
tillskapar ej blott på ( artificiel väg fabricerade känslor, reglemen-
tariskt bestämda åtbörder och sätt att vara och en verklig pro-
stitution utaf hela den inre menniskan, utan äfven infört en all-
deles särskild fraseologi vid tal om resor, om väderleken, helso-
tillståndet, sysselsättningar, kärleksförhållanden, bönen. — Till slut
beskrifves i femte kapitlet »flykten ur verlden», missionärernas
munkaktigt asketiska lifsåskådning samt förakt för all kultur och
vetenskap. I synnerhet den fariseiska verkheligheten med dess
fyra goda verk (fastandet, sabbathshvilan, bedjandet och allmose-
IV.	14
210	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

gifvandet) samt den på föregifna umbäranden grundade sjelfför-
gudningen skildras här med stöd af intyg ur missionärernas egna
berättelser.» (a. st. sid; 385).

Langhans’ bok framkallade naturligtvis häftiga motsägelser
från det ortodoxa lägret, tillägger Nippold, men samvetsgranna
vänner af missionen, sådana som Hagenbach och Zittel, hafva
öppet uttalat att missionsväsendet befinner sig vid en vändpunkt.
Och Langhans sjelf kunde ej på bättre sätt sluta sin andra till
afvärjande af de mot honom riktade angreppen författade skrift
Pietismus und äussere Mission vor dem PichterStuhl ihrer Ver-
theidiger (1866), än med dessa ord till motståndarne: »I stån inför
den stora krets af domare, som benämnes den kristna församlin-
gen. Hennes dom kan ej våra oviss. Men jag instämmer Eder
, inför en annan domstol: Edert eget samvetes. Jag uppfordrar
Eder att sjelfve göra det I hittills endast predikat för andra: sann
bot och bättring.»

Vilja vi nu med stöd af det ofvan anförda fälla ett slutom-
döme öfver våra dagars missionsväsende, så är tydligt, att detta
ej kan blifva särdeles fördelaktigt för »omvändelsearbetets» egent-
lige ledare. Deras kortsynthet och bristande kännedom af men-
niskonaturen torde få anses som förnämsta orsaken till kristen-
domens ringa utbredning bland hedningarne. Icke förr än en
. grundlig förändring vidtagits i missionärernas predikosätt och hela
uppträdande skall Kristi lära kunna höjas ur sin nuvarande, hvad
bekännareantalet beträffar, underordnade ställning bland verlds- *
religionerna. Låt vara att missionens oförtrutne resenärer årligen
kunna inrapportera ett större eller mindre antal nyomvända bland
de folkslag, der »både män och qvinnor gema gå in på att mot-
taga dopet för en skänk af några färgade bandstumpar, eller dy-
likt» — hvilken betydelse kan- väl tillmätas sådana segrar, jem-
förda med de upprepade nederlag vår kyrkas sändebud nödgas
utstå vid beröringen med de mera bildade hedniska folken? Huru
litet är ej i det stora hela vunnet dermed, att här och der några
vilda horder låta sig af missionärerna öfvertalas att bortkasta sina
klumpiga gudabeläten, så länge de nationer, hvilka äro i besittning
af högfe förståndsskärpa och en egendomlig kultur, med samlad
kraft spärra vägen för den nya religionens förkunnare? Här upp-
står då en brottningskamp på lif och död, och den tid ligger ännu
i ett aflägset fjerran, då dogmlärans apostlar skola lyckas på öf-
vertygelsens väg betvinga Kongfutses och Sakjamunis efterföljare.

För ämnets närmare belysning öfvergå vi nu till en kortfattad
skildring af den europeiska bildningens och kristendomens fram-
tidsutsigter bland kulturfolken i den stora Orienten. -
RELIGIÖS A STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	211

Kampen mellan österländsk och vesterländsk odling i Asien.

Jordens största, men hittills oaktadt alla européernas ansträng-
ningar strängast tillslutna missionsområde är det ofantliga kine-
siska riket med dess 396 millioner invånare. Redan år 1517 kom
romerska kyrkan genom portugiserne och i synnerhet genom den
nitiske Frans Xavier (d. 1552) i nära beröring med »det himmelska
riket.» Först år 1805 riktade protestantiska kyrkan sina blickar
åt detta håll. Londoner-missionssällskapet beslöt göra ett försök
att skaffa fast fot åt kristendomen i Kina, och sällskapets missio-
när, den sedermera så namnkunnige Robert Morrison (f. 1782 —
d. 1834) begaf sig för detta ändamål till Kanton. Här började
han med stor ifver studera kinesiska språket, utarbetade en kine-
sisk-engelsk ordbok och grep sig derefter än med den svåra upp-
giften att öfversätta bibeln på kinesiska. Vid detta arbete erhöll
han bistånd af den larde missionären Milne, som år 1813 anländt
tfll Kina. År 1819 var bibelöfversättningen fullbordad, hvarefter
fyra år åtgingo för dess tryckning. Under tiden voro missionä-
rerna utsatte för mångfaldigt obehag från befolkningens sida oçh
måste flera gånger byta om vistelseort. Den.förste till kristendo-
men omvände kinesen,, Liang Afah (döpt 1816), blef sedermera
Morrisons verksamme medhjelpare. Från Europa kom efter någon
tid en annan företagsam hjelpare, den tyske missionären Gützlaff.
Han uppgjorde en plan till Kinas evangelisering genom den af
honom stiftade »kinesiska föreningen», hvilken skalle bestå uteslu-
tande af omvände kineser och hvars medlemmar borde ikläda sig
förbindelsen att verka för kristendomens utbredande i de inre de-
larne af riket. De stora förhoppningar man fäste vid denna plan
blefvo dock ej uppfylda; då Gützlaff dog, upplöstes föreningen af
sig sjelf. Imellertid hade »opiumkriget» (1839) och det derpå föl-
jande fredsslutet (1842) öppnat för missionen fem hamnstäder,
bland hvilka Kanton och Schanghai, j ernte den till England af-
trädda^ ön Hongkong. Från denna tidpunkt har missionen haft
ätt glädja sig åt något större framsteg. Talrika kyrkor, kapell,
skolor, barnhem och sjukhus hafva blifvit grundade; en stor mängd
religiösa' skrifter sättes årligen i omlopp och på flera orter hafva
bildat sig rätt betydande kristna församlingar. Stora sociala om-
hvälfningar förestå sannolikt under den närmaste framtiden i Kina,
föranledda af de vesterländska handelsnationernas påträngande
•. ■ .	'	. ■ . • ;	• C ; ’ -	'■ -
212	FRAMTIDEN. TREDJE. ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

utifrån samt af Taiping-rörelsen med dess religiösa och politiska
följder i rikets inre.

Det oaktadt torde det vara ganska ovisst, huruvida de stun-
dande förändringame skola medföra särdeles gynsamma uppslag
för missionens angelägenheter i Kina. Kännare af det kinesiska
folklynnet framhålla ’vissa drag deruti, som ej synas vittna om
någon större mottaglighet hos kineserna för en högre religiös upp-
lysning, minst då den erbjudes dem i den kyrkliga dogmatikens
svårfattliga former. Så yttrar t. ex. Alphonse Esquiros i den
ofvan omnämda uppsatsen följande:

»Det himmelska riket företer det underliga skådespelet af ett
mer eller mindre ateistiskt folk midt ibland en mängd af gudar.
Hafva väl kineserna någon religion? De som tillbragt någon tid i
landet, betvifla detta. Vid första anblicken synes deras offentliga
gudstjenst vara en bland de många arterna utaf afgudadyrkan,
men man må ej inbilla sig, att de fråga stort efter sina afgudar!
Så föga hålla de på dessa stackars gudar, att de stundom bort-
säljas af presterna tillika med templen, der de haft sin bostad.
Dyrkan af förfädernas vålnader och af jordens andar utöfvar väl
ett något större välde öfver sinnena, men det är ej detta som
utgör det verkliga hindret för kristendomens framsteg. Detta hin-
der är att söka i den sinnesförfattning, hvilken Lamennais hos
oss betecknade som likgiltighet i fråga om det religiösa. Kine-
serna sätta visserligen ej stort värde på sina gudar, men de äro
dock ingalunda hågade att utbyta sina religionsurkunder mot evan-
gelierna. »Vår religion är måhända falsk», så ungefär lyder deras
génmäle till de engelske missionärerna, »men hon är åtminstone
en genom sin ålder vördnadsvärd sedvana hos vår nation. Våra
gudar äro måhända det I påstån dem vara: beläten af trä eller
1er :— än sedan? I religionen ligger ej vigten på det sannt va-
rande såsom sådant, utan på hvar och ens individuela sätt att
uppfatta det. Hvarföre skulle vi öfvergifva vårt lands religiösa
.dikter för att omfatta främmande sagor? Utplånen ur Edra böcker
namnet Jesus, eller åtminstone hans benämning Guds son — då
skolà vi läsa dem!» .

»För öfrigt», fortsätter Esquiros, »kan man väl föreställa sig
att en handfull män, som knappast förmå uttrycka sig på landets
språk, skola besegra det hårdnackade motstånd och det förakt,
som möter dem hos ett öfver sina förtjenster så uppblåst folk?
Några upplysta missionärer erkänna sjelfve att det vore nödvändigt
ställa en filosofisk verldsåskådning imot kinesernas filosofi, en hel
litteratur imot deras litterära alster; djupare och noggrannare ve-
KEL1GIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	213

tenskapliga insigter mot deras föregifna vetenskap. För att detta
blefve möjligt, fordrades det att begåfvade män i god tid slogo
sig ned i Kina, att de der under loppet af tio år icke uraktläto
något för att skaffa sig fullständig kännedom om språket, och att
de derefter skrefvo afhandlingar, som kunde öfvertyga landets
bildade klasser. Men dessa unga lärde — hvar finner man väl
dem? — — — Det är derföre, att de nya idéerna upplösa de
gamla samhällsformerna, som Kina, utan annan fanatism än sjelf-
uppehållelsens, utan tro på sina gudar, icke desto mindre af alla
krafter motsätter sig de kristna lärornas framträngande. För att
kunna mottaga evangeliet skulle Kina se sig nödsakadt ändra sina
seder, sina inrättningar och lefnadsvanor — ett långvarigt och
plågsamt ombildningsarbete, under hvilket det romerska väldet
föll i stycken. Också föredrager »det himmelska riket» att in-
slumra. uti sin egen förflutna tid, i mångguderiets fantasirika yrsel,
liksom i en af dessa genom opii-ångorna alstrade drömmar.»

Sjelfva hufvudstriden mellan österländsk och vesterländsk od-
ling i Asien utkämpas imellertid ej inom Kinas ofantliga landom-
råden. Något af det kinesiska väsendets stela enformighet har med-
delat sig äfven åt förhandlingayne i de religiösa frågorna. Massans
dolska fiendskap mot den för dem föga begripliga nya läran ikläder
sig hos de mera upplysta klasserna understundom formen af ett
ironiskt instämmande i vissa af missionärernas satser. »Förträff-
ligt», utropar den lärde mandarinen, då han lyssnat till framställ-
ningen af de kristna sedebuden, »en vördnadsvärd lära 1 Hennes
sanningar återfinnas nästan ord för ord i våra egna uråldriga re-
ligionsböcker.» Talar man åter till honom om den ena eller andra
af de kyrkliga dogmerna, vänder han sig merendels bort med en.
medlidsam axelryckning. — Ett hvad stridssättet beträffar långt .
eldigare och mera energiskt motstånd möter kristendomen uti
Indien.

Af alla Asiens folkstammar finnes ingen, hvars omvändelse
till kristendomen skulle ega så omedelbar inverkan på de euro- .
peiska och särskildt det engelska väldets intressen i Orienten, som
hinduernas. Bland sina indiska undersåter räknar drottning Victoria
blott ett helt ringa antal kristna, här och der instuckne mellan
de täta massorna af museimän, Brahma-dyrkare och anhängare
af så gödt som alla slag af hedendom1). Storbritanniens statsmän

*) Enligt Annals of Indian administration för åren 1867—68 (citerad hos Eng.
Bersier i den ofvannämda broschyren) företer religionsstatistiken i Indien följande
siffror: Utaf de 170 millioner hinduer, som stå i omedelbart beroende af den britiska
regeringen, äro 1,093,000 kristna (hvaraf 640,000 romerska katoliker och 453,000
\ -.	_ ■	■■	.	:	■■ ■.

214	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN.' SEPTEMBER.

förstå imellertid ganska ^äl, att man ej på allvar gjort sig ett folk
underdånigt, förr än man besegrat dess gudar. Också finner man
numera engelska missionärei’ nästan öfverallt uti Indien. Några
bland dem hafva fasta boningsplatser, andra föra ett kringströf-
vande lif, besöka de stora städerna och vandra omkring i byarna
på landsbygden. Man ser dem vid templens portar, vid de reli-
giösa festerna, dér Juggernauths vagn krossar menniskooffren under
sina blodiga hjul, vid marknaderna, kort sagdt, på alla ställen,
dit stora folkhopar strömma tillsamman.

Indiens eröfring åt kristendomen är imellertid en uppgift som,
om den någonsin kan fullständigt genomföras, helt visst skall
kräfva ännu långt betydligare och efter en ändamålsenligare plan
ledda ansträngningar, än de hittills gjorda. Tills vidare framstår
såsom det kanske märkbaraste resultatet af missionärernas predik-
ningar den hos hinduerna nyväckta ifvern att afvärja angreppen
mot förfädernas tro och att i densamma ingjuta en ny anda.
Man har under de senare åren vid flera tillfällen sett förmögna
och kunniga hinduer slå sig tillsamman för att ombesörja tryck-
ningen af stora ûpplagor utaf de urgamla religionsurkunderna,
som aldrig förut varit satte i'mängdens händer. Dessa »heliga
skrifter», innehållande tros- och sedeläran, föreskrifter rörande
gudstj ensten m. m. utgifvas i månadshäften och finna afnämare
i alla städer. Infödingarne förbjudas att meddela något utaf denna
litteraturs innehåll åt européerna. Liksom om man fruktade att
dessa åldriga minnesmärken af en gudalära, som räknar sina anor
efter årtusenden, ej skulle utgöra ett tillräckligt fast bålverk mot
idéerna utifrån, hafva bildade hinduiske skriftställare i Bombay
och å andra orter börjat utgifva tidningar och »magazines» på
»hindustani», det allmänna folkspråket, deri nationalreligionen på
det ifrigaste försvaras. Alla de hinduiska religionssamfunden taga
del i denna litterära verksamhet till motarbetande af kristendomen;
parsema eller eldsdyrkarne, hvilka i allmänhet utmärka sig genom
intelligens och företagsamhetsanda, försvara Zoroasters lära i en
särskild månadsskrift och hafva utgifvit Zend-Avesta med förkla-
ringar och noter på engelska. Öfver hufvud taget synes den hin-
duiska religionen för närvarande befinna sig. i ett läge, som företer
åtskilliga likheter med den antika polyteismens ställning vid tiden
för den alexandrinska skolans uppträdande. Brahminerna arbeta
på troslärornas förenklande, betona sedebuden, vinnlägga sig om
protestanter etc.), 120 millioner tillhöra brahniaismen, 3 millioner buddhaismeh, 25
millioner mahomedanismen, 12 millioner olika slag af rå afgudadyrkan, hvartill komma
millioner parser, o. s. v.
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN^ .	215

ett noggrannare studium af källskrifterna. Ej nöjde med att värja
sig mot de främmande lärarne, söka de äfven gä anfallsvis till
väga. De hinduiske apologeterne förstå ganska väl att begagna
sig af Voltaires och hans filosofiska samtidas skrifter såsom vapen
mot den europeiska konfessionalismen. Hvarje mera betydande
exegetiskt och religionsvete^skapligt arbete, som utgifves i England
eller Frankrike, banar sig väg öfver hafvet och läses med begar-
lighet af brahma-prester och lärde djupt inne uti Hindostan.
Colensos och Renans namn äro lika allmänt kända i Benares’ ba-
zarer, som i Oxford och Paris. Den ortodoxe missionären tror
sig endast skola få att strida mot Vichnu-dyrkan eller bud-
dhaismen, men finner till sin stora öfverraskning, att man bekäm-
par honom med inkast lånade ur Essays and Reviews och ur Vie
de Jésus.

En författare i Revue des deux Mondes, som nyligen lemnat
en framställning af det indo-britanniska väldets senaste tioårs-
historia, yttrar följande angående kristendomens framtid bland
hinduerna och dermed i samband stående frågor:

»Det hinduiska samhället är på väg att undergå en djup för-
ändring, som kommer att beröra menniskonaturens innerligaste
och kraftigast befallande känsla: den religiösa. Det är de former,
som denna känsla antager, eller snarare, som presterna gifva åt
henne, eller med andra ord, det är religionerna som bestämma
sedernas beskaffenhet och som frambringa odlingen. Deras infly-
tande på menniskan är oberäkneligt; det är de som upphöja eller
förnedra henne, förlama eller utveckla hennes förstånd. Vid sin
uppkomst var brahmaismen ingenting annat än en deism, hvars
religiösa kult var enkel och förnuftig. Här är ej stället att be- .
skrifva huru denna religion sedermera ombildades, på hvad satt
hon förstörde anlagen till framåtskridande genom kastindelningen,
insnärjde sina bekännare i ett nät af vidskepliga och dåraktiga
religiösa bruk, ja till och med bidrog att, hålla dem i ett kropps-
ligt svaghetstillstånd, i det ätt hon ej tillät dem begagna sig af
de slags födoämnen; hvilka företrädesvis främja kroppens helsa
och styrka. Men ju mera en religion sträcker sitt inflytande till
lifvets hvardagliga enskildheter, desto innerligare ansluter sig men-
niskan till henne, känner sig lefva endast genom-henne, och ryckes
då religionen undan från en sådan menniska, blir det tomrum, som
derigenom uppstår, för henne outhärdligt. Också är hinduens till-
gifvenhet för sin religion af allra djupaste slag. Handterlig, med-
görlig i en förvånande grad, reser han sig till motstånd först då,
när man angriper honom från denna sida.
216	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Det engelskt-ostindiska kompaniet, som endast hade för afsigt
att rikta sig, tog sig väl till vara för att väcka någon förargelse
bland infödingarne genom att inblanda sig i deras religiösa ange-
lägenheter. Sällskapet hade väl tillkallat prester för de engelska
truppernas och den europeiska befolkningens behof samt upprättat
biskopsstift i hvar je af sina distrikter, men befallning gafs till alla
prestmän, att icke befatta sig med några omvändelseförsök. Då
de tvenne första missionärerna anlände till Calcutta i det öppet
uttalade syftet att utbreda kristendomen bland infödingarne, fingo
de tillsägelse att lemna staden inom tjugofyra timmar. De måste
draga sig tillbaka till den danska kolonien i Serampore, dit flera
ändra missionärer sedermera begåfvo sig. Den skandinaviska
flaggan fick sålunda hedren att skydda denna Ulla skara af män,
utmärkta genom begåfning, nit och hängifvenhet. Desse missio-
närer öppnade de första förberedande skolorna för invånarne i
Bengalen. De grundläde ett tryckeri, sedan de dragit försorg om
gjutningen af de stilsorter, som tillhöra de olika språk, hvilka
talas i Ganges’ floddal. De sammanskrefvo språkläror till hjelp-
rédor vid studiet af några bland de språk, på> hvilka de öfversatt
bibeln, samt af sanskritspråket. De utgåfvo på »bengali»-språket,
hvilket de grundligt tillegnat sig, flera skrifter, som blefvo första
underlaget till den senare uppspirande inhemska litteraturen. Men
det var först år 1834, nämligen vid den tid då engelska lagstift-
ningen öppnade Indien för alla, som der ville bosätta sig, som
den kristna missionens arbete började röna större framgång. Alla
de stora kristna religionssamfunden ditskickade nu sändebud, som
täflade med hvarandra i nit och rastlös verksamhet.

Detta arbete, i förening med den civila styrelsens ansträng-
ningar, kunde i längden ej annat än frambringa vigtiga resultat.
Förr eller senare torde den europeiska odlingen genomtränga och
med sig sammansmälta alla klasser af det hinduiska samhället.
Kampen skall blifva långvarig, hårdnackad, och för att rädda den
nationala äran skall man till en början hejda sig på halfva vägen.
■ »Bfahmoismen» är härpå ett exempel. Denna sekt, född i brah-
maismens sköte, gör för hvarje dag nya framsteg bland de upp-
lysta och oberoende samhällsklassérna. Den består af ett deistiskt
åskådningssätt, till hvilket en sedelära anknyter sig. I allmänhet
har kristendomen haft mesta framgång i de nordvestra landskapen.
Der är äfven intresset för bildning och litteratur ett mera utbredt.
Under loppet af år 1868 har man här utgifvit 41 romaner samt
253 historiska, litterära och allmänt vetenskapliga skrifter. ,Öfver
hufvud taget är litteraturen uti Indien stadd i stark uppblomstring.
RELIGIÖSA STRIDSFRÅGOR I NUTIDEN.	217

Hinduerna af de högre klasserna kunna läsa och skrifva. De
begagna sig af pressen för att sprida sina åsigter. Antalet af
dagliga tidningar och veckoskrifter pä folkspråken ökas oupp-
hörligt.

Associationer af alla slag bildas ständigt bland infödingarne.
Dessa föreningar hålla regelbundna sammankomster, vid hvilka
afhandlas en mängd olika frågor, men i synnerhet politiskt ekono-
miska. Under 'sammankomsterna iakttages den fullständigaste ord-
ning. Talarne vända sig till ordföranden, deras föredrag upp-'
tecknas af sekreteraren och offentliggöras ofta genom pressen.
Visserligen har den i fråga varande rörelsen ännu ej hunnit tränga
ned på djupet af det hinduiska samhället, men man kan vara
öfvertygad . om, att då så omsider skett, då hinduerna genom be-
kantskapen med den europeiska odlingen vunnit klart medvetande
om sin egen betydelse, skola de ej längre qvarstanna i en ställ-
ning, som är ett stort folk föga värdig, icke fördraga det ok, som *.
blifvit dem pålagdt af en liten hop utländingar, hvilka vinnings-
lystnaden fört till deras fädernesland. De äro ej okunnige om
att alla de förbättringarj hvarmed engelsmännen begåfva deras
land, endast åsyfta att derstädes desto stadigare befästa det bri-
tiska väldet. Också hålla de sig alltjemt på äfstånd från sina
herrar. Utom vid de officiela sammanträdena, eger ingen beröring
rum mellan de båda nationerna. Hinduernas sjelfständighetsför-
klaring kan länge ännu låta vänta på sig, men den förestår dock,
och den dag skall komma, då England skall se huru uti Indien
plötsligt reser sig en stor nation, besluten att vara herre i
sitt hus» 1).

Många af de frågor, som i det föregående endast kunnat flyk-
tigt vidröras, äro af den betydelse för vårt ämne, att vi i en föl-
jande uppsats skola återkomma till en något utförligare skildring
af kulturförhållandena och den religiösa ställningen uti Indien.

Carl von Bergen.

1) Jmfr. uppsatsen L’Empire Indo-britannique sous le gouvernement de la reine
depuis 1859, par M. C. Caillatte, i Revue des deux Mondes d. 15 Juli 1870.
218	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Herr von Bismarck och borussianismen.

Chi mi darà la voce e le parole
Convenienti a si nobil suggetto?

I.	■	■

Vid utbrottet och under förloppet af 1866 års krig i Tyskland
voro vårt folks. sympatier och välönskningar lika delade, som de
under den nu pågående kampen, med några enstaka och icke ens
nämnvärda undantag, äro enhälliga. Eller måhända kan det rik-
tigare sägas, att stämningen i vårt land under det preussisk-öster-
rikiska kriget var lika litet gynsam för den ena, som för den
andra äf de båda krigförande hufvudmakterna, hvilkas politik af
gammalt varit lika frihetsfientlig som rätts vidrig och tvänne år
förut i röfvartåget mot Danmark blott aHtför mycket uppfriskat
minnet af de polska delningarna. Endast Preussens förbund med
det fria Italien och förhoppningarna, att sistnämnda makt genom
kriget skulle vinnä Venezia, förlänade något högre intresse åt be-
traktelsen af sammanstötningen mellan det hohenzollernska och
det habsburgiska riket. Imellertid, och trots känslan af de ökade
faror. för Norden, hvilka kunde komma att hota från den verkliga
stormakt, som efter slaget vid Sadova nydanades i, Nordtyskland,
vände sig den allmänna meningen efterhand till en temligen gyn-
sam uppfattning af krigets resultat, och detta af mer än en an-
ledning. Kriget hade medfört åtminstone en minskning af det
småstatsväsende och de många dynastier, som genom århundraden
varit en landsplåga för det tyska folket. Denna splittring i duodes-
stater, anslagna såsom domäner åt mer eller mindre lumpna hof,
hade haft till oundviklig följd att framkalla en bornerad kälkbor-
gerlighet och en småaktig »bygdpatriotism», som söka sin like,
att göra ett folk om tretio till fyratio millioner till en lekboll för
grannarnes politiska intriger, samt att till brodermördande fejder
väpna den ena tyska staten mot den andra. A andra sidan hade
den bittra känslan af den förödmjukande ställning, hvartill ett så
betydande kulturfolk var hänvisadt mellan mäktiga grannar, fram-
kallat behofvet, att från verklighetens misère fly till drömmen om
en glänsande framtid, samt sålunda alstrat en sjuklig national-
fåfänga, som frossade i en måttlös sjelfbeundran och hängaf sig
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	219

åt utsväfvande eröfringsplaner, hvilken riktning skickligt närdes
och begagnades af frihetsfientliga regeringar, för att afleda folkets
■uppmärksamhet från det inre tillståndet i dess eget land och in-
söfva dess bemödanden att utveckla sina samhällsinrättningar i
enlighet med nationens uppnådda odlingsståndpunkt och tidens kraf.

Man trodde i vårt land, att det stora steg på vägen till politisk
enhet, som togs 1866, och den aktningsbjudande yttre ställning,
hvilken deraf bief en frukt, skulle återskänka det tyska folket den
jemvigt och hofsamhet i åsigter och önskningar, det så länge
saknat, och vända dess håg från orättfärdiga utvidgningsplaner till
det alltför mycket försummade arbetet för sin egen inre frihet.
Om så skedde, kunde man med fog hoppas, att den tyska enheten
skulle, likasom den italienska, blifva en ytterligare grundval och
borgen för den europeiska freden och folkens förbrödring. Löftet
i Pragfreden om det danska Slesvigs återställande till moderlandet
betraktades som ett vittnesbörd, att äfven de preussiske statsmän-
nen numera vore villiga att i förhållande till andra folk erkänna
den nationalitetsgrundsats, i kraft af hvilken Tyskland under deras
ledning utbildade sig till en politisk enhet.

Dessa förhoppningar ha imellertid mer och mer svikits. Den
preussiska politiken har allt tydligare gifvit tillkänna såsom sitt
mål, ej att låta Preussen uppgå i ett enigt öch fritt Tyskland, en
stark defensiv- och fredsmakt i mellersta Europa, utan att fort-
sätta den hohenzollemska familjpolitiken, att efterhand lägga
Tyskland under den preussiska spiran samt att på främmande na-
tionaliteters bekostnad arrondera den till ett europeiskt principat
uppåtsträfvande militärmonarkien. Det är, med ett ord, borussia-
nismens eröfrings- och annekteringstraditioner, som äfven efter
freden i Prag beherskat den preussiska politiken, oroat Europa
och omsidér ledt till det nuvarande kriget; och i dess tjenst qvar-
står fortfarande germanismen med hela sin makt öfver det tyska
nationalmedvetandet. Vesterut hotar Preussens aggressiva politik
Holland^ i öster synes den förbereda en fjerde delning af Polen,
i norr hålles ännu, trots löftet i Pragfreden för fyra år sedan,,
norra Slesvig besatt, och åt söder utsträckas ' rofgiriga händer,
mot de skenbart sjelfständiga staterna på andra sidan om Main,
hvarefter ordningen väl skall komma ej blott till Österrikes, tyska
kronländer, utan ock, af flere tecken att sluta, till en eller annan
välbelägen, väsentligen slavisk provins, såsom Böhmen 1). Vi skola

I den preussiska proklamationen till böhmarne af 8 Juli 1866 heter det:
»skulle vår rättvisa sak segra, då torde kanske äfven. för Böhmens och Mährens folk
220	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

kasta en blick pä hvar och en särskildt af dessa utvidgnings-
planer.	.

Holland har ända från 1815 varit till en viss grad inveckladt
, i och lidit ondt af det tyska förbunds-trasslet. Kongressen i Wien
förenade, som bekant, Holland och Belgien till ett konungarike,
Förenta Nederländerna, hvilket skulle utgöra ett bålverk mot Frank-
rike och en europeisk fredsgaranti. Hertigdömet Luxemburg, som
sedan 1794 tillhört Frankrike — département des forêts — var,
efter Napoleons fall, ett af Preussen ifrigt eftertraktadt byte. Men
inot ersättning af det på Nederländernas tron upphöjda oraniska
husets arfländer Nassau-Dillenburg, Siegen, Hadamar och Dietz,
som öfverlemnades till Preussen, fick denna stat till »makternas
skötebarn» Holland öfverlåta Luxemburg. Härvid beslöts dock,
att storhertigdömet skulle, utgöra en del af tyska förbundsområdet
och sålunda dess storhertig, konungen af Nederländerna, på Luxem-
burgs vägnar — liksom konungen af Danmark för Holstein —
inträda i det förbund, som den 8 Juni 1815 slöts mellan »die sou-
verainen Fürsten und freien Städte Deutschlands», samt att fäst-
ningen Luxemburg skulle blifva förbundsfästning: sedermera ord-
nades denna sistnämnda angelägenhet närmare så, att besättnings-
rätten i fredstid skulle tillkomma Preussen, men i krigstid delas
med den luxemburgska kontingenten, konungens-storhertigens suve-
ränetet imellertid häraf oförkränkt. Luxemburg hade tills vidare
ej någon särskild författning, oafhängig af den holländska. Då
belgierna 1830 med Frankrikes hjelp lösryckte sig från förbindel-
sen med Holland, blef vestliga, wallonska delen af Luxemburg år
1831 afträdd till den nya monarkien och löst ur sin förbindelse
med tyska förbundet, hvartill detta år 1836 gaf sitt bifall, under
vilkor att härför erhålla ersättning [så att nämligen förbundshären
ej blefve minskad] i ett annat, nederländskt område. Efter lång-
variga förhandlingar ordnades saken omsider på London-konfe-
rensen 1839 derhän, att största delen af holländska provinsen
Limburg, med undantag blott af fästningarna Maestricht och Venloo,
skulle inträda i tyska förbundet och ersätta den minskning i för-
bundsarméen, som uppkom genom frånskiljande af en del af

ögonblicket vara inne, att i likhet med ungrarne kunna förverkliga sina nationela
önskningar.» Samtidigt betecknade imellertid ett bref i Kölnische Zeitung såsom en
allmän önskan inom den segrande preussiska hären, att Preussen för sina oerhörda
uppoffringar skulle godtgöras med Schleswig-Holstein, Hannover, Kurhessen, Sachsen
och den tyska delen af Böhmen intill Elbe. — Vi erinra härvid, att af det böhmiska
landet på venstrå sidan om Elbe endast den mindre, nordvestra delen är öfvervägande
tysk, såsom t. ex. Picker’s etnografiska kartor nogsamt utvisa.
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	221 .

Luxemburg från förbundet. Limburg, som nu upphöjdes till her-
tigdöme, fortfor imellertid att till författning och förvaltning ut-
göra en holländsk provins; hvarimot den under konungens af
Holland spira och i tyska förbundet qvarblifna delen af Luxem-
burg erhöll en egen författning 1841. Det säger sig sjelf, att ,en
sådan dubbelställning som Limburgs måste gifva anledning till
allehanda svårigheter, som vid krigstillfalle kunde bli mycket be-
tänkliga. Efter ett misslyckadt försök, år 1848, att afhjelpa dem,
föranledde de på de bekanta Dresden-konferenserna det yrkandet
från Hollands sida, att Luxemburg och Limburg skulle å förbunds-
dagen representeras af hvar sin’ fullmäktig med särskilda instruk- .
tioner. När man under italienska kriget 1859 motsåg eventuali-
teten af tyska förbundets väpnade uppträdande på Österrikes sida,
bragte dessa olägenheter ånyo holländska regeringen i en brydsam.
ställning. När om våren 1866 Preussen föreslog en ombildning af
tyska förbundet och kriget med Österrike stod för dörren, fram-
lemnade holländska sändebudet vid förbundsdagen den 19 Maj ett
andragande - om Limburgs skilsmessa från tyska förbundet, grun-
dadt derpå, att Limburg ej, såsom Luxemburg, vore en med Hol-
land i personalunion förbunden «tat, utan en i allo holländsk
provins. Häröfver hade förbundsdagen ej hunnit meddela sitt be-
slut, då den ödesdigra 14 Juni medförde tyska förbundets upp-
lösning, i och hvarmed såväl Luxemburg. som Limburg skildes
från detsamma. Beträffande Limburg hade man i Holland um-
gåtts med denna tanke redan 1863, då kejsaren af Österrike sam-
mankallade den tyska furstedagén. Ännu bör, till karakteriserande
af- de förtretligheter Holland rönt af sin förbindelse med tyska
förbundet, anmärkas huru detta ingrep i Luxemburgs författnings- .
förhållanden. Som förut är antÿdt, hade storhertigdömet ej från
början af sin union med Holland någon särskild författning.» Först
år 1841 erhöll det en konstitution. När den af 1848 års revolu-
tion öfver ända kastade förbundsdagen lefde upp igen, och dermed
en vidt famnande reaktion inträdde, skyndade den höga församlingen
i Frankfurt • att förklara att i de nyare tyska partikularförfattnin-
garna, särdeles sedan år 1848, insmugit sig mycket soin vore »ho-
. tande för inre lugn och ordning i de särskilda staterna och deri-
genom för förbundets allmänna säkerhet, samt stridande mot för-
bundets grundlagar.» Följaktligen ålades vederbörande regeringar
att afskaffa alla dylika bestämmelser, och jernte en mängd andra
förbundsländer fick derför äfven Luxemburg år 1856 en ny, för
»lugnet och ordningen» och »förbundets säkerhet» mindre hotande
författning.
222	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

När framåt våren 1867 den Luxemburgska frågan hotade att
tända krigslågan stodo följaktligen sakerna sålunda: ej blott den
holländska provinsen Limburg, utan ock det under oraniska husets
spira lydande sforhertigdömet Luxemburg voro lösta ur hvarje
förbindelse med det nu ej/längre existerande tyska förbundet. Att
det oaktadt, såsom prof. W. Müller, påstå att Luxemburg, såsom
gammalt tyskt land, likväl ej vore löst från »hvad man kallar
Tyskland», var ingenting annat än vanlig tysk professorsstil, ty
något Tyskland kände den europeiska folkrätten ej, den kände
blott åtskilliga tyska stater, liksom den hade känt ett tyskt för-
bund och snart erkände ett nordtyskt. I det preussiska förslag
till en förbundsreform, som den 10 Juni 1866 meddelades de tyska
regeringarna, förklarades uttryckligen, att de (österrikiska och)
nederländska landsdelame skulle uteslutas från förbundsområdet.
Ännu den 1 April 1867 medgaf hr v. Bismarck i nordtyska riks-
dagen, att genom tyska förbundets upplösning Luxemburg liksom
alle öfrige förbundsmedlemmar återfått sin fulla suveränetet. Af
detta medgifvande följer tydligen, att fästningen Luxemburg ej
längre vore förbundsfästning, och att Preussen ej mera vore be-
rättigadt att hålla den besatt, hvarom också holländska regeringen
redan i Oktober 1866 meddelade kabinettet i Berlin sin obestrid-
! ligt riktiga åsigt. Om tyska förbundet in seiner gewohnten Schnec-
kenmanier, såsom hr W. Müller yttrar, först år 1820 beslöt att
»öfvertaga» denna förbundsfästning och först fem år senare kom
sig före att formligen verkställa denna högtidliga akt, så medför
ej detta, såsom den citerade professorn påstår, att den preussiska
besättningsrätten vore af förbundets tillvaro oberoende, eftersom
hela anordningen, enligt hvad derom gällande traktater, utvisa, i
det tyska förbundet hade sin enda och uteslutande förutsättning,
och besättningsrätten tillkom Preussen blott i dess egenskap af
tysk förbundsmedlem. Dock, innan vi gå vidare i berättelsen om
den Luxemburgska frågan, böra vi påminna om det preussisk-
holländska mellanspelet från början af år 1867.

Det var i Februari nämnda år Avenir National meddelade en
telegrafunderrättelse från Haag, som väckte stort uppseende, att
nämligen holländska regeringen i en hemlig session underrättat,
andra kammaren om Preussens yrkanden på en gränsreglering och
om sitt beslut att afvisa de preussiska fordringarna, hvilken se-
nare förklaring mottogs med ljudeligt bifall. Väl sökte preussiska
tidningar beröfva det från flere håll bekräftade ryktet hvarje an-
språk på trovärdighet, uppgifvande att Preussen endast gjort fram-
ställning i Haag om verksammare mått och steg till hindrande af
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	223

den då flerestädes svårt härjande — boskapspestens spridning;
men man hade svårt att öfvertyga sig om, att ett sådant ärende
skulle kunnat påkalla en session för slutna dörrar eller förmå de
sparsamme och betänksamme holländarne till de betydliga upp-
offringar för försvarsverkets hastiga upphjelpande, som folkrepre-
sentationen med entusiastisk villighet skyndade att besluta. Dess-
utom hade nyheten om preussiska regeringens fordringar föregåtts
af de våldsammaste utmaningar och angrepp mot Holland i tyska
blad,/' bland hvilka i synnerhet den bekanta junkerorganen Kreus-
zeitung utmärkte sig. Grundlagd år 1848 af den beryktade Stahl
& konsorter, såsom ett reaktionens och »legitimitetens» fäste, var
denna tidning nu alldeles ense med hr' v. Bismarck’s fullkomligt
revolutionära utrikespolitik. Den oförsynthet, hvarmed Kreuzzeitung
öfverföll den fredlige nabon, var så måttlös, att man i Holland
frågade sig, om ej denna konstlade förbittrings utbrott borde ut-
tolkas på samma sätt, som den officiela vrede, hvars bräddfylda
skålar Napoleon I för ett halft århundrade sedan plägade låta sin
Moniteur utgjuta öfver de länder och folk, mot hvilka han, såsom
vargen mot lammet, sökte en förevändning till krig och förberedde
ett tillfälle till plundring. Denna från Berlin utfärdade anmaning
till Holland att tygla sitt »raseri» — när och huru hade detta
• yttrat sig? — och »på det närmaste sluta sig till Preussen» för-
tjenar att ej bli glömd. Vi måste imellertid tillstå vår oförmåga,
att med behörig pietet på svenska återgifva' denna burleska Hoch-
deutsch, hvarför Kreuzzeitungs-artikeln här följer i hela sin, äfven
till språket orubbade originalitet:

»Die Niederländer sind sicher die allersonderbarsten »Kostgänger
des lieben Gottes» auf der Erde. Im Grunde sehr verständige tüch- •
tige Leute, ist in ihr Wesen etwas übergegangen von dem Fremd-
landthum, welches ihre Seefahrer so lange allein mit Europäischer
Cultur vermittelten; wir finden Züge genug, die an Japan und China,
an Samarang und Buitenzprg D erinnern. Das ist erklärlich; aber
bedauerlich ist’s, dasz die Niederländer diese Züge, die man sich
nebenherlaufend allenfalls gefallen lassen könnte, oft als die Haupt-
züge betonen und für Vorzüge anzusehen scheinen. Das ganze con-
stitutionelle Pärteiwesen, an sich schon bedenklich, ist in Niederland
Chinesisch verzopft und Japanesisch verquickt; der Liberalismus bim-
melt wie ein Glockenspiel seine Walzer ab und — fängt dann wieder

i)	Samarang är en af de betydligaste städerna på Java, hufvudplatsen för den
inre han delsomsättningen. I Buitenzorg, en af de förstäder till Javas forna hufvudort,
som sammanfattas under namnet Nya Batavia, har generalguvernören öfver Hollands
ostindiskå besittningar sitt sommarresidens.
224	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

von vorn an. Doch das ist die Sache der Niederländer; wenn ihnen
nun einmal der mit bunten Lackfarben angestrichene Constitutiona-
lismus und das bimmelnde Glockenspiel des Liberalismus gefällt, so
geht das den Ausländer nicht an. Anders stellt sich die Sache, wenn
Altniederland in Beziehung zu dem Ausland tritt. Wenn sich z. B.
. jetzt in Bezug auf Preuszen ein Hasz entwickelt, welcher an die Wuth
der Malayischen Kriszgänger erinnert, dann hat auch der Ausländer
das Becht mitzureden. Der Groll gegen Preuszen ist sehr häufig auf
die Masse von Oesterreichischen Geldpapieren zurückgeführt worden,
welche in Besitz. von Niederland sind; das ist nicht ganz unrichtig,
aber es ist doch nicht die ganze Wahrheit. Der Groll gegen Preuszen
liegt tiefer. Niederlands politische Bedeutung ist dahin; die Zeit ist
fern, dasz mann bei jedem politischen Schritt fragte: Was werden die
See-Puissancen dazu sagen? Auch die commercielle Bedeutung Nieder-
lands ist tief herabgestiegen von der hohen Stufe, welche sie im 17.
' Jahrhundert wirklich betreten hatte und deren Schein wenigstens bis
‘ zur Schlacht an der Doggersbank mit groszen Anstrengungen aufrecht
erhalten wurde. Indessen giebt es doch noch einen Niederländischen
Handel. Nun aber geht durch das ganze Niederländische Volk das
tiefe Gefühl, dasz über kurz oder lang der Preuszisch-Norddeutsche
Handel und seine Marine den Niederländischen Handel verschlingen,
dasz Niederland -auf allen Meeren überflügelt sein wird. Das ist der
tiefere Grund der Abneigung, die gegen Preuszen herrscht, der wir
auch eine gewisse Berechtigung nicht absprechen wollen, so lange sie
sich als wehmüthige Trauer' kundgiebt, aber sie. muss als gefährlich
bekämpft werden, wenn sie mit solcher Wuth, wie jetzt, zu thatsäch-
licher Feindseligkeit gegen Preuszen drängt und treibt. Hoffen wir,
dass sich der Niederländische Volk bald besinnen, dass es begreifen
wird, wie es nur im engsten Anschlusz an Preuszen den werthvollen
Best seiner National-Eigenthümlichkeiten retten kann.»

De holländska rustningarna visade, att man ej missförstod
denna uppfordran till en »engster Anschlusz an Preuszen», som
hördes frän den tyska pressen på samma gång som kabinettet i
Berlin till det i Haag gjorde framställning om en gränsreglering.
Én anslutning till Preussen kan uppfattas på två satt, anmärkte
med anledning häraf en bekant holländsk politiker1), det ena heter
annexion, det andra subordination. I förra fallet skulle man så-
lunda rädda oss genom att uppsluka oss. Den andra, mildare
formen, vore vårt inträde i nordtyska förbundet. Detta är också
ej'illa funnet; ty förbundet har inga kolonier och skulle kanske
ej ogerna se, om det gratte kunde förvärfva sådana. Att man i
Holland ej ville veta af varé sig det ena eller andra, att man der,
oberoende af alla partiskiljaktigheter, är ense om att mot hvem

’) Groen van Priusterer: La Prusse et les Pays-Bas, Å mes amis de Berlin.
Amsterdam 1867.
HEKR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN,	,	225

det vara må försvara sin sj elfs t än dighet, förtröstande uppå, att
»den moraliska kraften, såsom mer än en sida af Hollands historia
visar, kan kullkasta beräkningar som grundats blött på den nume-
riska styrkan», derom vittnar éj blött denna energiska protest af
den gamle, ' konservative statsmannen, utan ock det både raska
och fasta beslutet att sätta sig i bästa möjliga försvarstillstånd,
ehuru man väl visste att man ej kunde uppnå, såsom hr van
Prinsterer uttrycker sig, »det i våra dagar erforderliga normal-
minimum af en million medborgare Under vapen.» Gent imot denna
hållning har man också tills vidare i Preussen funnit för gödt att
något sänka tönen. Visserligen låter man holländaråe vétä att,
derest de i ett tyskt-franskt krig skulle träda på Frankrikes sida,
Preussen nog skulle påminna sig de mångfaldiga chikaner, Holland
tillfogat sina »välgörare», och »låta ett land, som ville spela Han-
novers rol, äfven dela Hannovers öde» — det är hr W. Müller
som talar — men man försäkrar på samma gång att Preussen, så
länge det ej »provoceras», ej ämnar öfverskrida de n. v. tyska
gränserna, och man talar ej nu om hölländarne såsom imderdjur,
hvilka. måste räddas ur sitt östasiatiska barbari. Hvilken behand-
ling Holland finge' röna, om Preussen skulle gå segrände ur det
nuvarande kriget, kan imellertid svårligen vara tvifvelaktigt. Lyck-
ligtvis har man der öppen blick för de små folkens farliga ställ-
ning under det nu herskande internationela rättslöshetstillståhdét.

När Preussen fattat ett godt behag till sin vestliga gratifie,
med hvilkens tillgångar det i ett slag skulle kunna höja sig till en
stor sjömakt, gör det sig till godo, liksom i sina öfriga förstoritigs-
företag, hvad dén gerinänistiska doktrinens målsmän fostrat. Hesse
ha, som man vet, länge sysslat med och gått ofantligt långt uti
»ideela» eröfringar och teoretiska annexioner. Deti vänmakt Öch
smälek, hvartill splittringen, dömde Tyskland, sökte de glömma
genom att fördjupa sig i åskådningefi af sina egna färgrika taflor,
af en framtida storhets guld och gröna skogar, genom att hängifva
sig åt de mest öfversvinneliga drömmar om ett kommatide enigt,
mäktigt, ja verldsbeherskande Tyskland. Härunder gafs det bok-
stafligen ingenting i och för mensklighetens religiösa, sedliga öch
intellektuela utvecklitig värderikt eller «på något sätt betydande,
som de ej förklarade for •— åtminstone och tills vidare — »den
tyske andens egendom»^ och som ej, så snärt dét kuride åtkommas,
skulle läggas under tysk ståtssuveränétet. Sådana teorier svarade
allt för noga mot tyskarnes »Gemüth», for att ej bli pöpulära öch
draga mätigden med sig. Och när sedan Preussen lofvade att för-
verkliga dein, så blef det detta. »Tysklands svärd» sorii fick titsigt

iv.	15 ,
226	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

att, till den hohenzollernska »husmaktens» och det brandenburgska
junkerdömets förmån, uppskära hvad professorerne trodde sig hafva
utsått till en skörd för den tyska makten, äran och härligheten.
Att hafva ej blott klart fattat, hvad med sådana förutsättningar
kunde uträttas, utan ock vågat gripa saken an med en frihet från
betänkligheter samt en fingerfärdighet i hokus pokus, som båda
äro lika oöfverträffliga, det är »mannens, från Mark-Brandenburg»,
hr Otto Bismarck von Schönhausens verk. I Tyskland , och möt
Danmark är det med framgång påbörjadt. Skulle dess fullföljande
åt andra håll af de franska vapnen stäfjas, är det dock billigt att
erkänna, att de germanistiské lärofädeme åtminstone intet försum-
mat, för att bereda jordmånen för dess fortsättning i Skandinavien,
Polen, Holland, och annorstädes. Hvad Holland angår, är det
längesedan afgjordt af den tyska vetenskapen, att detta rike ligger
inom »Tysklands naturliga gränser», att det geografiskt måste be-
handlas såsom ett »bihang» till Tyskland, att det är en löjlighet
af holländarne att inbilla sig, att de äro holländare och ej tyskar,
att de tala holländska och ej tyska. ' Redan från l814 vet man
ju på Amdts auktoritet, hvad man skall tänka öm »Der Bhein,
Deutschlands Strom, nicht Deutschlands Gränze.» Och kvilka eröf-
ringar har ej sedan dess den tyska vetenskapen . lagt under »den
tyske andens» spira! Numera kan dét ej betviflas, . att de länder,
som ha den äran att vara »Wiege und Grab des deutschen Bheins»,
d. v. s. Schweiz och Holland, ärö tyskarnes rättfångna, för att ej
säga medfödda egendom. Man må ej tro, att dessa germanistiska
teorier äro endast löjliga, och att de stadnat inom lärda skrifter.
De ha populariserats i dagblads- och folklitteraturen, de ha drifvit
nationalfåfångan till en ytterlighet, som aldrig förr hos. något folk
varit skådad, de utgöra en makt, och denna makt har trädt i bo-
russianismens tjenst. Den var det ryggstöd, utan hvilken 1864
och 1866 årens fälttåg och frederna i , Wien och Prag ännu skulle
vara ogjorda.	• ;

Vi återvända till Luxemburgfrågan. Den 1 April 1867 blef
hon, att så säga, officiel genom hr von Bennigsens interpellation
till Bismarck i nordtyska förbundsriksdagen, angående ryktena om
ett fördrag mellan Frankrike och Holland rörande Luxemburgs
afträdelse till förstnämnda makt. Att, förslaget härom utgått från
Holland, erfor man genom franska utrikesministern de Moustier’s
yttrande i lagstiftande kåren den 8 April; att det föranledts af
farhågor för Preussens, planer och af behofvet att hos Frankrike
söka ett stöd, medgifver til^ och med Bismarcks lofprisare W.
Müller, ehuru han naturligtvis' finner de holländska misstankarna
HEHR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	227

mot en så rättsinnad, oegennyttig och fredsälskande makt som
Preussen högst löjliga och» fördömliga. Af Bismarcks svar på in- .
terpellationen inhemtar man, både att holländska regeringen inga-
lunda lemnat preussiska kabinettet i okunnighet om hvad som ;
förehades, och att detta dels genom sitt sändebud i Haag, dels
till holländska sändebudet i Berlin gifvit undvikande svar. Man
kan härvid svårligen värja sig mot den föreställningen att Bis-
marck, som på stående fot besvarade den tydligen välkomna inter-
pellationen, med afsigt undvikit att, medan frågan ännu var en
diplomatisk hemlighet, göra sin åsigt gällande, samt att han just
åfsett att åstadkomma éclat, för att sedan med hjelp af tyskarnes
»sittliche Entrüstung» Öfver franske kejsarens och holländske
konungens ojemförliga 'nedrighet bibringa Frankrike en förödmju- .
kelse. Frågans vidare förlopp torde vara i friskt minne: fördraget
mellan Frankrike och Holland blef ej undertecknadt, man rustade
å ömse sidor om Rhein, till de med de öfriga sydstaterna redan, i
Augusti 1866 afslutna och efter midten af Mars 1867 plötsligen
offentliggjorda allianstraktaterna lade Preussen nu dels en militär-
konvention med Hessen-Darmstadt, i kraft hvaraf de hessiska trup-
perna såsom en särskild division förenades med elfte preussiska
armékåren, dels också ett anfalls- och försvarsförbund med
samma sydstat, hvars nordliga del, Oberhessen, är medlem af för-
bundet Imellertid hade diplomatien kommit i rörelse, hvarken
Preussen eller Frankrike tycktes mycket hugadt att pröfva krigs-
lyckan, och på konungens af Holland inbjudning samlades en kon-
ferens i London (7 - Maj), del* jernte dé sex stormakterna Holland,
Belgien och Luxemburg voro representerade. Den 11 Maj under-
tecknades konferensens protokoll: Luxemburg förblifver under huset
Nassau-Oranien och tillförsäkras en af stormakterna garanterad
, neutralitet, fästningen utrymmes af de preussiska trupperna, för ;
att sedan genom konungens af ”Holland försorg slopas, Limburg
förklaras vara löst ur hvarje förbindelse ( med Tyskland, medan
derimot Luxemburgs ledamotskap i tyska tullföreningen kunde
fortfara och efter utgången af det gällande tolfårs-fördraget af
20 Oktober 1865, utan hinder af neutraliteten, förnyas. '

När man rätt betänker dessa händelser och förhållanden, blir
det i det närmaste omöjligt att sätta tro till den för några veckor
sedan från Berlin utspridda berättelsen, att det Varit Frankrike
som väckt förslag om en delning af Nederländerna. Ej som skulle
en Napoleon HI:s politiska moral utgöra något ööfverstigligt hinder
mot inledande âf en slik underhandling, men helä situationen gör
det osannolikt: anledningarna att taga första steget funnos ej på
228	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Frankrikes, utan på Preussens sida, ja Frankrike till och med
saknade skäl att antaga det preussiska anbudet. De löften
om »kompensationer» —; nämligen, märk väl, på Tysklands om-
råde — hvarmed Bismarck förvissade sig om Frankrikes väl-
villiga neutralitet under den afgörande kampen, mellan husen Ho-
henzollern och Habsburg, om herradömet i Tyskland, hade han
efter slageh vid Sadova helt enkelt vägrat att uppfylla. Men det
var just dessa kompensationer, och inga andra, som den allmänna
meningen i Frankrike önskade, dels för att utplåna minnet af för
femtio år sedan lidna förluster och förödmjukelser, dels för att
vinna en strategiskt fördelaktigare gräns. Det var blott genom
dessa kompensationer, beviljade af segraren vid Sadova, men ej
genom en, låt vara ännu betydligare, utvidgning, utan sken af
rättsskäl våldsamt vérkstäld på. tredje mans bekostnad, kejsaren
skulle kunnat, vinna det för honom personligen vigtiga syftet att
afväpna den farliga opinion^ som klagade öfver Frankrikes sedan
år 1866 sjunkna anseende, samt återvinna denna den yttre politi-
kens prestige, som för kejsarens, hans dynastis och hans regerings-
systeiiis betryggande är så.vigtig. Detta allt bör för Bismarck
hafva varit lika klart, som att hans vägran att uppfylla de för-
pligtelser, utan hvilka. Frankrike år 1866 ej skulle tillåtit den
stora hvälfningen i Tyskland, måste lägga en grund till fiendtligt
förhållande mellan de båda grannstaterna, hvilken ej kunde annat
än ytterligare förstärkas, när han derj ernte hindrade Frankrike att
i Luxemburg återvinna Väubans verk och en landsträcka, som det
tillförene innehaft och hvars förlust ' påminte om dess bittraste
olyckor. När Preussen dessutom genom sin hotande hållning och
sina traktatsbrott oroade och retade alla sina andra grannar och
sålunda tycktes lofva att förr eller senare Öfver sitt hufvud samla
en fruktansvärd storm, är det då rimligt eller med den beräknande
klokhet, man tillskrifver kejsaren, förenligt att tro, att han skulle
gått att, genom ett pactum turpe om de mellan Preussen och
Frankrike inklämda Nederländernas delning, förderfva sin egen,
men upphjelpa Preussens ställning? Uppenbarligen har det1 derimot
legat i den preussiska politikens intresse, att genom denna skam-
liga frestelse på samma gång söka vinna en åtrådd förstoring, och
förekomma den franska efterräkning, som en gång kunde väntas. Åt-
minstone var det dock värdt att göra försöket. Måhända har den
ytterliga germaniska »Geist», som sedan år 1866 dess värre firat
ännu vildare orgier, än förut, äfven så berusat en Bismarck, att öf-
vermodet i förening med förhoppningar om inre svårigheter i Frank-
rike, som skulle förlama kejsarens yttre politik, förledt honom att
HERR VON BISMARCK OCH BORUSS1ANTSMEN.	- 229

tro, att han kunde föreslå Napoleon III hvad som helst, och att
denne, hellre än att stå tomhändt och förlägen inför dem som
talade om de många begångna »misstagen» och om Frankrikes för-
ödmjukade ställning, skulle taga hvad han kunde få och göra
sig sjelf blind för den förrädiska gåfvans farliga egenskaper. Han
synes hafva för mycket spekulerat derpå, att den i Frankrike åter-
uppvaknande oppositionen skulle sysselsätta och binda regeringen;
att den fredsvänliga franska demokratien snarare skulle uthärda
Preussens öfvermod, än ett krig som kunde stärka det »personliga»
styrelsesättet; att de nederlag, han bibragte kejsaren först i kom-
pensations-, sedan i Luxemburgfrågan, skulle föra denne i en så
förtviflad ställning, att han till slut blefve benägen för hvilken åt-
gärd som helst, som skänkte honom en landvinning, ett köttstycke
att kasta fram åt hungern efter makt och gloire. Det skulle då
i sjelfya verket ha blifvit Frankrike, som åt Nordtyska förbundet^
d. ä. åt Preussen, eröfrat och skänkt Holland, dess kolonier och
flottor.

Medan tyskarne åberopa nationaliteten såsom rättsgriindval
för sitt sträfvande att sluta sig sjelfve tillsamman till politisk en-
het, : vränga och trampa de under fötterna denna samma princip,
när det faller dem i smaken, att på . stamförvandta, men med dem
etnografiskt koordinerade folks bekostnad utvidga sitt område.
Pangermanismen, som vill i ett nytt, »heiliges römisches Reich
teutscher Nation» med tyskarne amalgamera'nabofolk, såsom hol-
ländare och skandinaver, hvilka äro med dem fullt jembördiga i
andlig odling och från dem skilda genom sin sjelfständiga natio-
nela utveckling och hvar sina egendomliga och högt“ utbildade
tungomål, är fullt lika mycket, som panslavismen, en parodi på
nationalitetsgrundsatsen. När åter den Naboth, som den tyska
lystnaden vill plundra, är från det stora fäderneslandets söner så
fullkomligt ras-skild, att ej ens den mest utsväfvande pangerma-
nism kan i folkfrändskapen söka någon förevändning, såsom t. ex.
händelsen är med polackarne, då grunda de åter den oförsyni
predikade eröfringsrätten på. sin förmenta liulturöfverlägsenhet
Den germanistiska teorien är lika färdig,och rustad att försvara
och besmycka det tyska inkräktningsbegäret mot de östliga gran-
narne i Polen och Böhmen, som mot de vestliga vid Nord- och
Östersjön, och lika väl mot de förre, som imot de senare har det
till karrikatyr uppdrifna tyska nationalhögmodet stält sig i borus-
sianismens tjenst. Hätskhet och smädelser mot polackarne äro
230	FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. SEPTEMBER.

ett genomgående drag hos Tysklands politiske författare, hvilka
häruti troget följa Fredrik II:s efterdöme. Han kallade dem för
ett »i hvar je hänseende föraktligt folk», »polnische Canaille», och
på lediga stunder gjorde han franska nidverser öfver de polska
patrioter, som i konfederationen i Bar förbundit sig till sitt foster-
lands räddning. Samma ton återfinna vi ännu hos Tysklands hi-
storiker och publicister. En Robert von Mohl t. ex. låtsar visser-
ligen ogilla den mot Polen föröfvade orätten, men när nu ingen
af delningsmakterna vill återställa sin del af rofvet, så föreslår
han »dasselbe allinälig abzukaufen und es mit eigenen Stamm-
genossen zu bevölkern: dann hört das Unrecht auf.» K. G. Helbig
finner i Polens undergång ingenting annat än »det inre förderfvets
naturliga följd», och han anmärker, att den ruttnande statens till-
varo var en börda och kunde blifva en fara för alla dess grannar.
Naturligtvis omtalar han ej den pånyttfödelse, hvari det polska
samhället var inbegripet under de sista årtiondena af adertonde
århundradet, och han glömmer, att gr-annarne, dess bundsförvandt
Preussen och det hundra år förut af polackarne räddade Österrike
i förening med Ryssland, méd vapenmakt öfverändakastade den nya
samhällsordning, som väckt de vesteuropeiska statsmännens be-
undran, samt inellan sig skiftade det land och folk, som reste sig
ur sitt förfall. När sista polska resningen utbröt, skyndade ett
kungligt preussiskt landtråd att i en »historisk» smädeskrift lugna
dem bland sina landsmän, soin tilläfventyrs kunde låta förleda sig
till någon sympati för polackarne, med den försäkran, att desse
»visat sig fullkomligt odugliga till all täflanji folkens sträfvande
efter civilisationens andliga förmåner och materiela underlag», och
att de derför, »som billigt var, för‘ alltid blifvit utstötta ur de
täflandes krets»1). Bismarck handskas med polackarnes historia,
som vore den endast en lång kedja af oerhörda förbrytelser mot
deras hyggliga grannar i öster och vester 2), och den preussiska
eröfringspolitikens mest öppenhjertige apostel, hr Edwart Kattner
tyckes hafva gjort till sin lefnadsuppgift att förfölja den polska,,
nationaliteten: hans 1868 utgifna Preussens Beruf ivn Osten, till
hvilken vi i det följande återkomma, föregicks af en hel série
pamfletter mot Polen Och polackarne. Om en Gottfried Kinkel
höjer sin röst till martyrnationens bästa3), så är detta ett sällsamt
undantag i den tyska litteraturen, som väl förnämligast förklaras

1) O. Agricola: Polens Untergang und Wiederherstellung. Gotha 1863.

2) Graf Bismarck’s Rede gehalten am 18 März 1867 in der Sitzung des Nord-
deutschen Reichstages vom Standpunkte der Geschichte beleuchtet. Berlin 1867.

3) Polens Auferstehung die Stärke Deutschlands. Wien 1868.	'
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	231

deraf, att författaren, en af 1848 års män och ett af offren för
den preussiska reaktionen, under en långvarig landsflykt i England
och sedan på det fria Schweiz’ gästvänliga jord lärt att frigöra
sig från detta Ueutschthümelei, som förblindar hans forne lands-
män. »Man behöfver uppbjuda ej så ringa moraliskt mod, för att
numera kunna framträda inför .offentligheten med en på tyska
språket affattad, polskvänlig skrift», yttrar den anonyme författaren
till en nyss i München tryckt, rätt märklig afhandling om den polska
frågan, som vi längre fram torde få tillfälle att vidare omnämna.
Det har nämligen blifvit en trosartikel i den germanistiska dog-
matiken, att polackarne varit, äro och måste förblifva oförmögna
till en verklig »statsbildning» och politisk sjelfständighet, och att
försynen sjelf utstakat för dem det ödet att förtyskas, såsom enda,
medlet att göra folk af dessa barbarer. Det finns ej någon stor-
talig tysk, som ej lärt att slå omkring sig med frasen »polnische
Wirthschaft», hvilken betecknar ett inbegrepp af all möjlig oordning
samt fysisk och sedlig smuts.

I Preussens förhållande till Polen är den hohenzollernska po-
litiken typiskt afbildad, dess samtliga element framträda här
förenade: det brutala våldet som kastar sig öfver .sitt byte, den
egennyttiga vänskapen som schackrar med sina tjenster, bedrägeriet
som lurar likt spindeln i sin väf. I Polens första delning var
Fredrik II hufvudmannen; hur mycket än det första initiativet
må vara omtvistadt, så kan numera ingen neka att det var
han som väsentligast genomdref denna illgerning. Konfederationen
i Bar hade, med Frankrikes 'och Turkiets bistånd, rest sig för att
afskudda Polen det ryska öfverväldet och reformera landets för-
fattning. Men till upprätthållande af denna författning hade
Preussen och Ryssland sedan 1764 förbundit sig, och i förening
med Österrike straffade de polska nationen för detta försök till
en politisk pånyttfödelse, genom att fråntaga henne 3,885 qvadrat-
mil med en befolkning af 4,916,000 inbyggare samt återupprätta
den författning, hvilken gjorde »det i upplösning stadda sam-
hället till en börda, eventuelt till en fara för alla grannarne», såsom
Helbig skrymtande uttrycker sig. Denna skändlighet nedslog imel-
lertid ej polackarnes mod och goda vilja att genom allvarsamma
reformer afhjelpa det inre förfall, soip så länge hotat staten med
undergång. De nästföljande två årtiondenas historia utmärkes af
kraftiga och med framgång krönta bemödanden att främja åker-
bruk och industri, ordna finanserna och försvaret, bringa den högre
och lägre undervisningen i . bättre skick; flere betydande magnater
bemödade sig verksamt att upphjelpa bönderna ur deras usla läge;
232	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

välståndet och upplysningen gjorde också betydliga framsteg, och den
polska litteraturen upplefde åter en sedan länge okänd blomstring.
Mer och mer lärde man inse den egentliga roten till det onda,
hvaraf staten lidit, och motståndet mot en genomgripande författ-
ningsförändring blef allt svagare. Omsider kom ett. gynsamt ögon-
blick, när ryska kejsarinnan 1788 invecklades i krig med Turkiet
och Sverige. Samma år trädde polska riksdagen tillsamman, kon-
stituerande sig såsom generalkonfederation, i och hvarmed liberum
veto var suspenderadt och majoritetsbesluten trädde i stället
för den enhällighet, som å en vanlig riksdag kunde omintetgöra
hvar je förslag eller åtgärd. Preussen erbjöd nu med mycken ifver
sitt förbund och uppmuntrade till en författningsreform, som kunde
betrygga inre lugn och ordning och som — förklarade preussiska
sändebudet Lucchesipi i. sin konungs namn — af Preussen betrak-
tades såsom en ännu vigtigare sak, än en armé på 300,000 man,
om den gamla författningen bibehölles. Kabinettet i Berlin sökte
visserligen på förhand skaffa sig betalning för sin hastigt på-
komna välvilja mot Polen och begärde att städerna Danzig och
Thorn skulle afträdas, men Polens vägran hindrade dock ej, att
underhandlingarna bragtes till lyckligt slut, och den 29 Mars 1790
afslöts den polsk-preussiska alliansen, hvarigenom båda makterna
ömsesidigt garanterade hvarandras besittningar^ samt förpligtade
sig att bistå hvarandra mot främmande makters angrepp; Preussen
skulle understödja Polen med 14,000 man infanteri, 4,000 man
kavalleri och metsvarande artilleri, vid behof skulle dessa hjelp-
trupper ökas till 30,000 man, ja i yttersta nödfall kunde öfverens-
kommelse träffas, att den angripne skulle af bundsföryandten bi-
stås med hela dess krigsmakt. Särskildt förband sig Preussen, att
såsom casus foederis betrakta hvarje försök af en främmande makt
att inblanda sig i Polens inre angelägenheter. Imellertid fortgick
arbetet med iden nya författningen, hvilken omsider den 3 Maj
1791 blef antagen och, så snart den blef känd i andra länder, af
den- tidens mest framstående politiker, såsom t. ex. en Edmund
Bufke, omtalades med beundran. Preussiske konungen gaf sin
glädje och tillfredsställelse tillkänna och lofvade att troget upp-
fylla sina förpligtelser. När imellertid under kejsarinnan Katarinas
beskydd några förrädare bland polska högadeln, — tillsamman
blott tretton personer, bland hvilka Felix Potocki, Severin Bzewuski
och Frans Xaver Branicki voro de mest betydande — bildade en
konfederation oçh protesterade mot den nya författningen i. en för-
klaring af den 14 Maj 1792, falskeligen daterad Targowica, men i
verkligheten uppgjord i Petersburg under Katarinas auspicier, och
HERR VON BISMARCK OCH BORUSS1ANISMEN.	233

de ryska härarne inryckte i Polen, då förenade sig Preussen med-
den angripare, mot hvilken det genom 1790 års traktat förbundit
sig att bistå Polen. Preussen hade så godt som påtrugat Polen
sin vänskap, i början af underhandlingarna förklarade Fredrik
Vilhelm II > att, om också ett förbund ej komme till stånd, han
likväl ej skulle öfvergifva polackarne, hvilka tryggt kunde »förlita
sig på hans karakter och tänkesätt samt derpå, att han nogsamt
kände , sitt eget, verkliga intresse». När omkring ett år efter trak-
tatens afslutande rykten spridde sig i Polen om en tillamnad ny
delning, lät han genom sin legationssekreterare i Varsjava baron
Goltz i de starkaste uttryck uttala sin häpnad Öfver denna gemena
dikt och försäkra om sitt fasta beslut att motsätta sig hvarje så-
dan plan. Han hade sedermera såväl i bref .till polske konungen
som genom Goltz inför riksdagen framfört de varmaste lyckönsk-
ningar med anledning af ståtsförändringen. Nu derimot, efter den
ryska krigsförklaringen, när Polen tog 1790 års allians i anspråk,
förklarade han att statshvälfningen af 3 Maj 1791 egt rum utan
hans vetskap, att han aldrig ämnat upprätthålla den nya författ-
ningen, och att under de förändrade omständigheterna traktaten
ej mera vore tillämplig. I början af år 1793 skickades en preus-
sisk armé till Polen, hvilken ockuperade de landsträckor som rys-
sarne, efter långt förut uppgjordt aftal med Preussen^ lemnat obe-
satta. I andra delningen fick nu Preussen 1,061 qv.-m. med half-
annan million inbyggare; — genom egenmäktig flyttning af gränsen
hade Fredrik H ökat sitt i första delningen vunna rof med ytter-
ligare 164,000 polska undersåter. När polackarne år 1794 reste
sig under Kosciuszko, bléf preussiska arméen lika skymfligt jagad
ur Polen, som. två år förut från Champagne, men ryssarne under
Suvorov kufvade resningen, och i Polens sista delning år 1795 fick
Preussen, efter högst förödmjukande underhandlingar,, såsom en
nådegåfva af Katarina åter ett stycke polsk mark, ungefär n. ö.
delen af n. v. Kongresspolen. Preussens herradöme räckte till
1806, då nederlaget vid Jena derpå gjorde en ända med för-
skräckelse.

I de sedan 1773 efterhand vunna polska besittningarna hade
Preussen allt ifrån början gripit sig an med, ett ihärdigt förtysk-
ningsarbete, hvartill särskildt hörde att ruinera den polska adeln
bch presterskapet. Fredrik II gjorde redan sitt bästa genom att
indraga starostierna, stora polska kronlän, till staten; likaledes tog v
han de andliga godsen så^ till vida i beslag/ att presterskapet fick
nöja sig med en viss årlig aflöning efter regeringens godtfinnande.
Efter resningen 1794 konfiskerades, en stor massa jordegendom.
234	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Af den jord, staten sålunda tagit i besittning, bortgåfvos ofantliga
donationer åt hofvets gunstlingar, naturligtvis idel tyskar. På
statskassans bekostnad främjade man invandring af tyska familjer
af arbetsklassen, som fingo landsträckor på statsgodsen att upp-
odla. Naturligtvis öfversvämmades landet dessutom af en svärm
tyska embetsmän, advokater m. fl., till stor del dåliga subjekt,
hvilkas skamliga lefnadssätt och demoraliserande inflytelse på be-
folkningen äfven af tyske författare skildras i starka färger.

Napoleon I fråntog Preussen större delen af det polska, rofvet,
men sedan hans fall befinner det sig i besittning af storhertigdömet
Posen samt hvad det 1807 förlorat af Vestpreussen. Dessa pro-
vinser upptogos ej, lika litet som det ända sedan midten af 1600-
talet från länsförhållandet till Polen lösta och med Brandenburg
förenade Ostpreussen, i det tyska förbundet. Som bekant, utlof-
vade 1815 års traktater åt samtliga delningsmakternas polske un-
dersåter ett visst, nationelt samband, trots den territoriela splitt-
ringen mellan tre stater, hvarjemte dem tillförsäkrades, att de
under resp, preussisk, rysk, österrikisk statshöghet skulle åtnjuta
»representation och nationela institutioner». När tanken på Polens
återställande, som rätt mycket sysselsatte de i Wien samlade stats-
männen, ej blef verkstäld, ansåg man sig sålunda åtminstone böra
försäkra polackarne om »institutioner, som betrygga bevarandet af
deras nationalitet», såsom det uttryckligen heter i den rysk-preus-
siska traktaten af 3 Maj 1815. I sin proklamation till Posens
inbyggare s. å. uttalar också Fredrik Vilhelm III sin »aktning för
polackarnes kärlek till sitt fädernesland», lofvar dem en provin-
cialförfattning, polska språkets likaberättigande med det tyska i
alla offentliga förhållanden, infödd ståthållare o. s. v. I trohets-
eden, som de skulle aflägga, heter det att »den del af Polen», som
tillfallit Preussen, är deras »fädernesland», som de med lif och
blod skola försvara. Det var t. o. m. fråga om att af de i Posen
utskrifna trupper bilda en särskild polsk afdelning i preussiska
arméen. Man får också medgifva, att under de första tio åren,
medan den kloke och rättsinnade Zerboni di Sposetti var öfver-
president i Posen, ja ända till 1830, den preussiska styrelsen visade
sig temligen billig och opartisk mot den polska nationaliteten..
Ännu år 1822 kunde ett reskfipt om folkskoleväsendet uttala föl-
jande satser, hvilka för nutidens preussiske statsmän måste vara i
lika hög grad en galenskap och en förargelse:

»Religion och språk äro en nations förnämsta helgedomar, deri
är hela åskådilingssättet och själsverksamheten rotfäst. En styrelse,
som erkänner, aktar och beskyddar dem, kan vara säker om att vinna
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	235

undersåternes hjertan, medan derimot den som röjer likgiltighet eller
till och med tillåter angrepp derimot, förbittrar och förödmjukar na-
tionen och sjelf skaffar sig otrogna och dåliga undersåter. Den som
tror, ätt det skulle väsentligen bidraga till polska folkets bildning,
om det blefve till språket germäniseradt, torde befinna sig i en stor
villfarelse. En individs lika väl som en nations bildning kan endast
främjas genom modersmålet. På främmande språk kan man lära och
inhemta mycket, men hvad man vet och förstår, det vet och förstår
man blott genom det språk, hvarpå man tänker» o. s. v.

Visserligen hördes i posenska ständerförsamlingen, som på
grund af 1823 års ständerförfattning första gången samlades 1827,
allvarsamma klagomål öfver ingrepp i den polska nationalitetens
rättigheter, men det var först efter ryska Polens resning 1830, en
fullkomlig systemförändring och en mer och mer bestämd och
uppenbar afvikelse från de år 1815 gifna löftena egde rum, och
detta ehuru i Posen ej spår af benägenhet till uppror visade sig.
Preussiska regeringen biträdde den ryska vid undertryckandet af
Insurrektionen i Kongresspolen på ett sätt, som afgjordt stred mot
neutralitetens fordringar och som hade en ej oväsentlig del i rys-
sames slutliga seger. Hon lät sig naturligtvis härvid ledas af
farhågan för den attraktion, ett sjelfständigt Polen skulle utöfva
på hennes polska landsdelar. Från denna tid tager den hänsyns-
lösa, löftesbrytande germaniseringspolitiken* sin början. Efter po-
lacken Radziwill lemnas ståthållareembetet obesatt, medan öfver-
presidents-befattningen uppdrogs åt Flottwell, som sjelf ett årtionde
senare angåf såsom sin förvaltnings hufvudsyfte att befordra »en
fullständig förening af båda nationaliteterna genom att gifva den
tyska kulturen afgjord öfverhand.» Från denna tid har regeringen
nästan fullkomligt uteslutit polackarne från alla, både lägre och
högre befattningar inom provinsen, i öppen strid ej blott med dén
förut nämnda proklamationen af 1815, utan ock med senare för-
ordningar: den förra , hade lofvat polackarne tillträde ej blott till
embetena i storhertigdömet, utan ock till alla slags befattningar i
det öfriga riket, lika med tyskarne; den bestämmelse i kretsord-
ningen,' som medgaf Posens kretsständer, i likhet med öfriga pro-
vinsers, att upprätta förslag till landtrådsembetet — högsta för-
valtningsmyndigheten i hvar och en af de »kretsar», hvari alla
preussiska »provinser» äro indelade — har regeringen sjelf suspen-
derat, för att bli i tillfälle att besätta dessa embeten endast med
tyskar. Alla tvistemål föras vid domstolarne på tyska språket, så
snart käranden förstår detta språk; i brottmål skall ransakningen
med den anklagade ega rum på hans modersmål, men domen ut-
färdas på tyska. De flesta myndigheter korrespondera på tyska
236	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

/	• • •

och mottaga inlagor på polska från enskilda personer, endast när
dessa tillhöra en trakt, som öfverheten, ej anser vara Öfvervägande
tysk, o. s. v. I folkskolorna på landet skall majoritetens språk
vara det hufvudsakliga undervisningsspråket — hvad ett sådant stad-
gande duger till i ty^a händer, är lätt att inse — och tyska
språket är ovilkorligt läroämne äfven i rent polska trakters skolor.
I städerna skall all undervisning i de högre skolklasserna medde-
las blott på tyska. I alla seminarier får endast religionslära med-
delas på polska. Landtegendomar inköpas af statskassan, för att
åter afyttras uteslutande till tyskar. Sådant var det system, som
Fredrik Vilhelm III:s regering från år 1830 ihärdigt iakttog.
Några skenbara eftergifter, i början af efterträdarens regering,
blefvo blott stående på papperet, och sålunda kom man derhän
att den förut lojala polska befolkningen vid midten af 1840-talet
började inlåta sig i konspirationer med sina bröder i ryska och
österrikiska Polen. Den häraf föranledda stora processen var ej
till ända, när år 1848 öfverraskade de maktegande i Berlin, som
annorstädes. Fredrik Vilhelm IV gaf nu polackarne i Posen de
frikostigaste löften, hvilka dessa besvarade med att noggrant upp-
rätthålla ordningen i provinsen, skydda den tyska befolkningen
. mot alla ingrepp, — såsom general Willisen offentligen erkände, —
men så snart de polska trupperna afväpnats, började tyskame med
hjelp af den preussiska armé, som ryckt in i landet, ett fullkom-
ligt skräckregemente. Efter denna tid ha laglösheten och för-
trycket nått en höjd, som hvarken förryskningsarbetet i Kongress-
polen, eller kejsar Napoleons manövrer med valdistriktsindelning
och officiela kandidaturer mycket öfverträffat; den polska na-
tionaliteten behandlas af förvaltningsmyndigheterna, af domsto-
larne, af regeringen, af preussiska landtdagen såsom fullkomligt
rättslös. Det är öfverflödigt att tillägga, att germaniseringsraseriet
går ännu värre tillväga i de till en k del af polackar bebodda pro-
vinserna Preussen (de till en provins förenade Öst- och Vestpreus-
sen) och Schlesien, hvilka ej, såsom Posen, kunna åberopa traktaterna
och de högtidliga löftena från 1815. Medan i Posen domstolarne med
oupphörligt stegrade böter söka tvinga rättssökande att begagna
det tyska språket, medan domare, som ej förstå ett ord polska,,
förordnas att döma mellan parter, som äro lika okunniga i tyska
språket, medan det händer att polackar arresteras och åtalas för
mened, emedan domstolens tolk — orätt öfter satt eden, har man i
Ostpreussen kommit ända derhän, att vid vanärande straff förbjuda
barnen att tala polska både utom och i skolan! Hurudana frukterna
skola blifva af en undervisning, som meddelas ungdomen på ett språk
HERR VON BISMARCK OCH BÖRUSSIANISMEN.	. 237

den ej förstår, är ïatt att inse. Skolläraren nödgar barnen att
lära sig uppramsa bibelcitater m. m. på tyska, men när så presten
spörjer dem om samma sak i andra ordalag eller på deras eget
polska tungomål, så befinnas de ej förstå det minsta af det tyska
svar, de nyss förut korrekt uppläst. Vill presten af intresse för.
religionsundervisningen hämma sådant ofog, så tager öfverheten
den tyske skollärarens parti och belönar honom för dessa andliga,
menniskomörd. Rikliga materialier till kännedom om det utrot-
ningskrig, Preussen för mot sina polske undersåter, finnas ätt till-
gå: har äro endast några spridda drag ur denna upprörande hi-
storia i korthet antydda.

Den von Bismarck’ska regimen har naturligtvis långt ifrån
mildrat detta våldsamma förtyskningsarbete. ’ Det kan förtjena
anmärkas att jern- och blodpolitiken äfven funnit sig böra liksom
påtrycka detsamma ett nytt, statsrättsligt insegel. År 1848 var
det visserligen fråga om, att provinserna Posen, åtminstone dess
tyska delar, och Preussen skulle upptagas i tyska förbundet, men
åtgärden blef ej formligen fullbordad, och år 1851 förklarade för-
bundsförsamlingen att dessa provinser ej vore att betrakta såsom
hörande till förbundsområdet. Derimot har såväl Posen, som
Preussen, införlifvats i det nya nordtyska förbundet. Vid debatten
i nordtyska riksdagen den 18 Mars 1867 om författningsförslagets
§ 1 — som angifver förbundsområdet -7- protesterade en repre-
sentant för Posen, riddargodsegaren Kantak, mot införlifvandet af
denna provins i det nya förbundet, men afvisades af hr von Bis-
marck med ett öfvermodigt svar: ombuden för Posen vöre valda,
för att deltaga i det nordtyska förbundets konstituerande, men ej
för att protestera, och dervid blef det, liksom äfven Krygers protest
mot Nordslesvigs upptagande i förbundet lika hånfullt bemöttes. Hr
von Bismarck förklarade vid detta tillfälle hvarje tanke på Polens
återställande för ett fantasteri. Det gifves ock starka indicier, af
hvilka man kan sluta, att han umgås med en plan att verksam;
mare, än man hittills förmått, förebygga denna för det moskovi-
tiska Ryssland och för det Bismarck’ska Preussen lika betänkliga
fara. Det är, kort sagdt, en plan till Polens fj erde delning, som
antagligen redan länge har sysselsatt honom. Må vi till en
början erinra oss Preussens hållning under den sista polska res-
ningen.

Den 8 Februari 1863 slöt Preussen en hemlig konvention med
Ryssland, hvarigenom det utlofvade sitt biträde till kufvande af
upproret i ryska Polen. Till förekommande af oroligheter bland
Preussens polska befolkning var denna åtgärd alls icke nödig: in-
238	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

surgenterna hade nu Eka Htet, som år 1831, för afsigt att indraga
de preussisk- eller österrikisk-polska landsdelarne i rörelsen, såsom
ock Englands sändebud i Wien och Berlin ännu vid nämda tid-
punkt försäkra i sina depescher till London, och såsom för öfrigt
resningens hela förlopp nogsamt bevisat. Icke dess mindre hade
Bismarck samlat ej mindre än tre armékårer vid polska gränsen,
han så godt som påtvang ryska regeringen sin hjelp, och detta
med stor ostentation, liksom han ock var Eka angelägen att låta
hela yerlden veta, att en konvention med Ryssland existerade, som
att förhemEga dess innehåll. Man berättade vid denna tid i tyska
blad om ett märkEgt samtal mellan Bismarck och deputerade
kammarens vicepresident hr Behrend1): Bismarck beklagade, att
den »oförståndiga» oppositionen vållade honom bryderier i den
polska frågan; hon kunde lösas på två sätt, antingen så att man
i förening med Ryssland raskt qväfde resningen, eUer ock så, att
man läte förhåUandena utveckla sig och förvärras, väntade till
ryssarne vore jagade ur Polen, hvarpå man borde skynda att taga
det i besittning för Preussens räkning — på tre är kunde det
germaniseras. Ryssarne voré utledsna vid Polen, det hade kejsar
Alexander sj elf försäkrat Bismarck. Man skuUe också kunna vinna
polackarne genom att åvägabringa - en personal-union o. s. v. —
Likaledes vet man att, liksom Bismarck gjorde aUt hvad han för-
mådde för att i den mest ogynsamma dager framställa ryssarnes
förmåga och utsigter att på egen hand reda sig mot insurrektio-
nen,= så sökte äfven hans agenter ännu i början af 1864 öfvertala
polackarne att vända sig tiU BerEn och söka preussisk bemedling.
Att han i och med alla dessa manövrer sökte ett uppslag tiU be-
tydande förändringar i öster, kan ej betviflas. Också ha dyEka planer
sedermera ganska öppet och obesväradt afhandlats i den tyska pres-
sen. Den ofvan nämnde E. Kattner påstod år 1868, att aftalen meUan
Preussen och Ryssland, för ett evéntuelt krig mot Österrike och en ny
polsk delning, redan då fortskridit ganska långt. Man bör härvid på-
minna sig, dels att 1859 och 1866 årens krig nödgat Österrike till
en inre politisk systemförändring, som åtminstone innebär ett helt
annat förfarande, än förut, mot monarkiens slaviska element,
och som kanske till slut nödtvunget skaU shita med en federation,
dels att sammanhåUningen mellan de tre makter, som i förra år-
hundradet delade Polen, numera är bruten. Österrike har utträdt
ur denna förbindelse, betraktar sig ej längre såsom solidariskt

1) Jalian Klaczko: Deux négociations de la diplomatie européenne. Hr Behrend
hår ej veterligen förnekat riktigheten af denna berättelse.
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	239

med Preussen, och Ryssland mot polackarne, utan har sedan år
1863, på sätt i Julian Klaczko’s märkvärdiga arbete beskrifvés,
börjat göra sig mer och mer förtrogen med den redan år 1815
hysta tanken på Polens återställande. De förhandlingar, som under
sista polska insurrektionen härom fördes med Frankrike, hafva
antagligen gifvit kabinetten i Berlin och Petersburg ganska
mycket att tänka på, ty den dag kan lätt nog komma, då det både
i Wien och Paris torde befinnas ytterst tidsenligt att åter upptaga
denna plan, ja då habsburgare och bonaparter kunna behöfva söka
sin räddning i att gå från ord till handling. Och i dessa omständig-
heter ligga, enligt vår mening, ganska talande skäl för en godvillig ■
öfverenskommelse mellan Preussen och Ryssland om en ny delning,
som grundligare än de tre föregående kunde besvärja faran.

Det förefaller nämligen oantagligt, att Ryssland inom en nära
liggande framtid skulle lyckas med sig assimilera Polen. J. J:
Rousseau’s ord till konfederationen i Bar ha verkligen visat sig
profetiska: »I kunnen ej undgå att förr eller senare bli uppslukade
af Ryssland, men söken hindra det att smälta er.» Efter hundra
års ansträngningar har Ryssland, med sin underlägsna kultur, ej
lyckats smälta Polen; det har väl ej kunnat förmås att gifva den
obeqväma munsbiten upp igen, men skakas periodiskt af väldiga
slitningar, som han förorsakar i den stora samhällskroppen.. Som
sagdt, hvad ej redan lyckats under ett sekel, skall ej numera gå
för sig, såsom genom ett underverk, på ett par årtionden. Men
sedan den rysk-preussisk-österrikiska solidariteten blifvit upplöst,
och en af delningsmakterna börjat uppmuntra de polska sjelfstän-
dighetsförhoppningama, har Ryssland omsider i Polen fått en öm-
tåligare punkt, en större fara än någonsin. Hur afvärja den?
Scenen är enkom anordnad för en Mefistofeles-Bismarck, som
uppmuntrar de bekymrade vännerna vid Neva med ett så ly-
dande råd:	♦

Låtom oss fråntaga Österrike, som svikit den heliga allians,
vi ingått på det mördade Polens graf, låtom oss fråntaga denne
förrädare dess andel i bytet, Galizien, och dermed beröfva det
grundvalen för sin tillämnade rol af ledare vid det oroliga offrets
nästa försök till uppståndelse. Låtom oss vidare ännu en gång
afskära den polska nationalitetens nerver genom en delning efter
Weichsellinien. Får Preussen, som af gammalt ar öfvadt i konsten,
gripa sig an med ett oförtrutet germaniseringsarbete i hela vestra
Polen, medan Ryssland arbetar på sitt sätt i det östra, så skola
vi väl se, om ej ur de afklippta ådrorna äfven detta envisa, för-
dömda lif till slut skall fly!
240	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Vi föreställa oss, att ungefär sådana äro Bismarcks argument.
Medan ryssarne hittills ej förmått. assimilera, endast, föröda —
solitudinem faciunt, pacem appellant kunna derimot tyskarne,
stödda på en högre kultur och med tillämpning af en länge öfvad
praxis, så småningom i sig upptaga och smälta den underlägsna
nationaliteten. Preussen skulle vinna en betydlig arronderande om-
rådestillökning, Ryssland skulle, för denna afträdelse, få ersättning
på Österrikes bekostnad och förhoppning om, att polskt språk och
frihetslynne en gång skola vara försvunna. Planen förråder otve-
tydigt sitt ursprung, den smakar Bismarck till en grad, som ej kan
misskännas.

I jemförelse med de vilda idéerna hos en Kattner om hela
Kongresspolens annexion till Preussen, visar den sig vara sprungen
ur en mans hjerna,- som väl begagnar sig af professorspolitiken,
men för egen del drifver brandenburgsk »realpolitik». Kattner
antager, att kanske hela Galizien, eller åtminstone dess östra ru-
teniska del skulle öfverlemnas åt Ryssland, medan derimot ko-
nungariket Polen ända intill Weichseln, jemte f. d.guberniet Plotzk
på östra sidan om floden skulle af Ryssland afträdas till Preussen.
Att man redan länge------------säger han — å rysk sida umgåtts med
ett sådant förslag, derom vitna flere tecken. Sålunda blefvo po-
lackarne under sista resningen ofta hotade dermed af de officiela
bladen och andra invigda. Petersburger-Zeitung har år 1867 om-
talat förslaget, såsom härrörande från Preussen, och långt ifrån
att med förtrytelse tillbakavisa det, erkänt Preussens berättigade
anspråk på en maktutvidgning, hvilken för Ryssland skulle upp-
vägas genom förvärfvandet af Galizien. Naturligtvis är en sådan
Protevs som Bismarck beredd att, efter omständigheterna, mer eller
mindre väsentligt modifiera sina syften. Om försök att ingå för-
bindelser med Czartoryski-partiet, om underhandlingar i Paris och
Petersburg, som afsett upprättande af ett polskt rike, under en
af Ryssland beroende, med en preussisk prinsessa förmäld furste,
lemnas t. ex. några antydningar i en föriit nämnd skrift1). Så
mycket synes imellertid stå fast: Bismarck afundas sina företrä-
■ dare deras i Polen vunna lagrar; en ny fjerde delning skall gifva
nådestöten åt denna nation, som ej får lefva och som ej kan dö,
och denna delning skall i historien bära Bismarcks namn.

A. Hedin..

) I) Polens Vergangenheit, Gegenwart und Zukunft, 1870.
241

Sägnen om Sigurd Fåfnésbaue och
sägnens uttydare.

i.	■

Under inflytelsen af skilda tiders åskådningssätt har äfven kri-
tiken ändrat synpunkten, hvarur hon betraktat forntidens sång och
saga, och derefter har hon för hvarje gång funnit olika förklarin-
gar på såväl deras innehåll som uppkomst. Allt efter som en mera
filosofisk eller mera exakt uppfattning varit rådande hos lärdomen
öfverhufvud, hafva spörjsmålen om rätta arten af dessa genljud
från urminnes tid fått en lösning, som för gången tycktes vara de-
finitiv eller åtminstone företagen i den rätta riktningen, men som
'efteråt visat sig i bästa fall endast hafva lyft en liten flik af den
alltjemt qvarhängande förlåten. Det ena systemet var visserligen
djupsinnigt, idéfullt, anslående för tanke och känsla, men hand-
terade sägnens data något för lätt och fritt; ett annat ville gifva en
natur- och sakenligare förklaring, men hade svårt att finna fotfäste
i den verkliga historien. Det bör i alla fall icke förbises vid denna
omvexling i förklaringssätten, att ofta nog en verklig vinning af
forskningsmödan blifvit i behåll och gått att öka fonderna af vår
insigt -i fornålderns tänke- och handlingssätt.

Medan naturfilosofien var herskande och i en eller annan form
bestämde för forskningen dess synpunkt, var det vanliga att icke-
blott i mytens, men ock i hjeltesångens gestalter skåda personi-
fikationer af naturmakter och. naturåskådningar, hvilka fästat sig
i folkens barnsligt lifliga fantasi och der förkroppsligats. Den ut-
tydning af sägnen om Sigurd Fåfnesbane, som grundade sig på en
sådan uppfattning, var onekligen ett steg framåt från de äfven-
tyrliga hypoteser, hvilka uppgjordes ännu i början af detta år-
hundrade. Man kände. ur merovingemes historia striden mellan
tvenne grymma, svekfulla drottningar, af hvilka äfven den ena bar
namnet Brunehild, och då dertill kom att hennes gemål, den austra-
siske konungen, hette Siegbert, medan burgundernes konung vid
samma tid hette G-untram, erfordrades icke mer för att man, med
förbiseende af de väsentligaste olikheter, medelst lätta språng '
iv.	16
242	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

från ett kristet samfandslif till hednisk sång skulle i dessa till-
dragelser finna impulserna till Nibelungensångerna. Eller man
fann mellan namnen Nibelung och Ghibellin en viss ljudlikhet, och
då sången förtäljde om en skatt af verldslig beskaffenhet, hvilken
nibelungerne egde och till siste man sökte försvara, tycktes det
vara en djupsinnig tolkning att låta en gammal sångare hafva un-
der diktade namn tecknat ghibellinernes strid för verldsligt välde
imot påfvemakten, till ett motstycke imot Graalsången, som på
samma sätt förvandlades till ett poetiskt förhärligande af det .
kyrkliga enväldet. Från sådana fyndiga förklaringar aflägsnar sig
den mytologiska tolkningen,, genom att' icke fota några kombina-
tioner på yttre tillfälliga, likheter. En eller annan vridning hos
skalet borde icke vara nog till att bestämma arten af den mussla»
i hvars sköte diktperlan upprunnit	.

Denna riktning hos vår tids litterära kritik har onekligen för-
tjensten att först hafva lärt oss tänka stort om förfädrens sång
och saga. I det man tog för gifvet att det fanns en andemening/
en sanning af enkel och hög art förborgad i omhöljet, som spunnit
sig omkring den, blef sökandet efter ursprungsordet ett värdigt
föremål för forskningen. Det förledande dervid var imellertid, att
man medelst sammanställningar med andra myter kunde slutligen
komma till alltför allmänna eller så att säga urföreställningar. Så
trodde sig von der Hagen, den förste förtjenstfulle kommentatorn
af Nibelungenlied, hafva upptäckt att dikten innebure ingenting
mer eller mindre än sjelfvä menniskoslägtets stamsaga, den om
paradiset och syndafallet; han ville i dessa sånger läsa en poetisk
framställning af huru synden och döden inkommit i verlden genom
ormen (Fåfne), qvinnan (Kriemhild) och guldet (nibelungenskatten).
Först sedan man börjat att med den tyska sägnen jemföra den
skandinaviska, blefvo förklaringarna mera bestämda och den utkomna
kärnan af konkretare art. Den . sinnrikaste tolkningen i denna
riktning är tvifvelsutan den som P. E. Müller framstält i sitt för-
träffliga Sagobibliotek. Han tycker sig visserligen i djupaste bott-
nen af sägnen skönja några så allmänna föreställningar som den
om hjeltelifvets undergång eller denna de gamlas om trenne åldrar,
den gyllene åldern, som går under med hjelten Sigurd, den vilda,
kopparåldem som representeras af de stridbara niflungerne och
jernåldem som utmärkes af Atles brott, men han fasthåller dock
som det hufvudsakliga, för volsunga- och nibelungensägnen gemen-
samma grundmotivet: skattens finnande och vinnande.

Detta grundmotiv framträder klarare i den skandinaviska säg-
nen, hvars berättelse om skatten är i korthet följande,. Då Odin,
SÄGNEN OM SIGURD FÄFNESBANE.	243

• 'X

Loke och Höni en dag vandrade vid Andvara-fors, dödade Loke
en utter, hvars skinn de medtogö. På aftonen, då gudarne hunnit
till Hreidmars gård, igenkände denne siri sons skinn och tog dem
t till fånga, fordrande i skadestånd så mycket guld, som utterskinnet
kunde rymma och dertill så mycket som kunde åtgå till att täcka
detsamma. Loke tog då Ranes nät och gick till forsen, der dvär-
gen Andväre uppehöll sig under skepnad af en gädda. Dvärgen,
fången uti nätet, måste löskopa sig med allt sitt silfver och guld
och dertill ännu en liten ring, den han fåfängt sökte fördölja. För-
grymmad lade då dvärgen den förbannelsen på skatten, att han
skulle bringa förderf åt tvenne bröder och åtta furstar, och Loke
lofvade villigt framföra förbannelsen. Denna förfeladé också icke
sin verkan, ty Hreidmar blef för skattens skuld dräpt af sina sö-
ner, den vilde Fåfne och dvärgen Regin. Den förre lade sig att i
gestalten af en förskräcklig drake hvilä på guldet, utan att gifva
någon del åt brodern, hvilken begaf sig till konung Hialprek i
Danmark.

Vid dennes hof uppväxte den unge Sigurd, son af Sigmund,
konung i Frakkland, hvilken fallit i strid mot Hundingsönerne.
Sedan Sigurd, hvilkens uppfostran anförtrotts åt den smidkunniga
dvärgen, vuxit till och sedan han först på Hundingsönerne hämnat
sin fader, följde han Regins uppmaning att bege sig till Gnitraheid
och dräpa Fåfne. Om det var den illfundige dvärgens mening att
åtkomma guldet, genom att derpå förgöra redskapet för sin hämd,
så blef han förekommen af Sigurd, hvilken smakat på drakens
hjerta och derigenom lärt sig tyda fåglalåt. Med skatten lastad
på den gode Granes rygg drog hjelten söderut, befriade valkyrian
Sigrdrifa, som han fann inom en af flammor omgifven sköldborg
af Odin försänkt i slummer, och som han sedan återfann som
Brynhild hos Heimi. Han trolofvade sig med jungfrun, gifvande
henne Andvares ring, och fortsatte sin färd. Ankommen till Rhein-
trakten till konung Gjukes borg blef han väl imottagen och ingick
fosterbrödralag med Gunnar och Hogne, Gjukes söner. Han lyss-
nade äfven till drottning Grimhilds förslag och imottog, förgätande
sin åt Brynhild gifna tro och lofven, Gjukedottem Gudruns hand.
Han gick äfven derhäni, att han i Gunnars gestalt och namn genom-
red än en gång flammorna kring valkyrians borg för att sålunda
vinna henne åt den äldste Gjukesonen. Vid det Sigurd i sköld-
borgen trenne nätter hvilade vid hennes sida, hade han sitt svärd
imellan sig och jungfrun, men Andvares ring tog han oförmärkt
af hennes finger och ditsatte en annan. Under en tvist, som upp-
stod mellan drottningarna, blef ringen det bevis som öfvertygade
244	FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. SEPTEMBER. .

Brynhild att icke Gunnar utan Sigurd hade uppfylt det vilkor som
var fastadt vid egandet af hennes hand. Sliten mellan hat och
kärlek fordrar hon af Gunnar Sigurds död och bestiger sjelf dö-
ende det hål som förtär hans lik.

På dessa senare tilldragelser, Sigurds möte med Brynhild, hans
förhållande till henne och till Gudrun och detta förhållandes tra-
giska upplösning, öfvar skatten intet väsentligt inflytande. Dikten
ger uttryckligen tillkänna att det icke var Sigurds skatter utan
kärleken till Brynhild som bevekte Gunnar till det nidingsdåd hon
fordrade af honom. Äfven Nibelungenlied, som i mera förvirrade
' drag förtäljer om skattens tillkomst, låter honom icke spela någon
roll vid burgundernes svek mot Siegfrid. Men sedan Gudrun, efter-
gifvande för slägtens önskan, gett sin hand åt Atle, konungen i
Hunalånd, återknytes den afbrutna tråden, Då denne lockar Gu-
druns bröder till gästabudet, der de försåtligen mördas, ingå An-'
dvares skatter, hvilka efter Sigurds död innehades af gjukungarne,
såsom ett uttryckligt motiv till hans handling, och vid den hemska
slutkatastrofen, då Gunnar och Högne äro fångna i fiendens hand,
förtäljes huru den förre af segraren begär den senares lif som
vilkor för yppandet af stället i Bheinfloden, der de nedsänkt skatten
vid sin afiard från hemmet, samt derpå, ensam vorden med hemlig-
heten, vägrar att uppfylla löftet och hånleende tar hemligheten
med sig i döden. När slutligen Atles båda söner och Atle sjelf
fallit offer för Gudruns hämd, har dvärgens förbannelse gått i
fullbordan och diktens grundmotiv är uttömdt.

För att nu uttyda detta diktens ursprungliga ämne, föreslår
P. E. Muller en hypotes, hvilkeu skall passa för den skandinaviska
versionen i eddorna och volsungasagan såväl som för den tyska i
Nibelungenlied. Då ingendera af dessa versioner kan antagas vara
härledd ur den andra, måste de hafva uppkommit på en tid och
ort, der den germaniska stammen, ännu odelad, formade sina åskåd-
ningar i samfäld sång och saga. Han antar slätterna vid Volga
såsom ursprungsorter för den här till grund liggande naturåskåd-
ningen, Germanerne medförde från denna trakt den generela be-
nämningen Khin till betecknandet af en väldig och stor flod men
' också sägner, i hvilka de på sitt barnsliga sätt sökt för sig för-
klara fenomenet af det guld de funnit i den präktiga flodens sköte.
Medan de med möda, stundom väl ock med fara derifrån upp-
hemtat den röda, metallen, hade de naturligen gjort sig frågan
huru den kommit, dit, och hos den som der fördolt den eftersökta
metallen, kunde de knappast tänka sig annan bevekelsegrund än
iUfundig afund möt menniskornas slägte. Guldets upprinnelse var
SÄGNEN OM SIGURD FÂFNESBANE.	245

dem för resten nogsamt bekant; i bergen norrpå, der Ural, déil
guldrikaste af Kaspiska hafvéts floder, forsande Hedströmmar, i
dvärgarnes och trollens land var skatten samlad och afundsjukt be-
vakad, det hade de redan tidigare förnummit under umgänge med
perser och Inder. Skulle nu skatten en gång bringas i dagsljuset,
måsté de derofver rufvande odjuren (Fafner, Fofner, »fe~ofner» d. ä.
skattens égaré) dödas och till ett sådant värf kunde germanerne icke
tänka på någon annan än en hjelte af gudarnes slägt, af Odins
ätt, en ungdomlig segrare (Sigurdr, af »sig» d. ä. segrare och »urdr,
wordr» d. ä. försvarare, konung). Men en gammal erfarenhet hade
lärt dem, såsom ock deras, efterkommande yttrat i Voluspåj att
skatten icke bringar lycka åt erofraren. Den unge hjelten måste
falla och, i enlighet med äkta germanisk uppfattning, icke blindvis
eller för ett fatum, utan för eget felstegs skuld. Så länge han
egnade sin hyllning åt krigets mö (Brynhild), gick han segertik
fram med styrka och visdom, men han lät ondskan (Grimhild) föra
sig i vallustens, i qvinnans armar (Gudr-runa, mannens sällskäpa4-
rinna, »mandinde»). Så bragtes han till att glömma valkyrian,
hans lycka var borta och han öfverväldigades af Mörkrets Söner
(Niflungr). Desse voro de som gömde skatten i djupet af floden
(Rhinen), då de trotsande på sin styrka gingo ätt falla för blods-
hämnarens öfvermakt, den der åter i sin tur straffades för sitt
svek. Sålunda, i det forngetmanerne för sig förklarade tillkom-
sten af flodens, Rhinens rödä metall, »Binar randmalmi», bil-
dade sig i deras föreställning en myt mëd tre eller fyra tydligt
åtskilda personifikationer, i hvilken derjemté måhända ingiek den
ännu äldre sagnën om ett slags syndafall, om hjeltelifvéts under-
gång, ett tidskifte som naturligen sammanfaller med guldets upp-
dagande.

Det kan visst vara möjligt, tillägger uttydären, att denna myt
om flodguldets tillkomst öch hjeltelifvéts undergång blifvit anknuten
till för oss okända tilldragelser i någon gammal Volgafurstes slägt,
kanske också då redan behandlats af hvem vet hvilken förträfflig
diktare, hvars sånger ljödo vidt och bredt på slätterna Vid Volga
6eh rotade sig fast i folkets minne. Medger man åt Muller till-
varon af en sådan poetisk kärna, blir den vidare förklaringen lätt
funnen. Sångerna följde med, då folket i skilda stammar drog
Vestérut, och när det hann till en bygd der tidigare kolonister
funnit en utmärkt flod, en Rhin, Söm dertill Ock vår guldförandé,
förefunnos allä anledningar att lokalisera sägnen öch förflytta dess
skådeplats från Volga och Phasis, som dessä generationer icke sett,
till det land som blef burgundernés öch frankemes. Hade en så-
246	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

dan namnlikhet gett åt sägnen dess lokal, så kunde lätteligen en
annan namnförvexling gifva anledning att nedflytta dess tidsålder.
Vid Rhein, der stammarna trängde sig öfver på Galliens område,
timade fejder som tillfälligtvis egde någon likhet med sägnens hand-
ling och gåfvo anknytningspunkter för niflungarne hos burgundeme,
der Gunnar eller Guntahar erhöll ett slags historisk tillvaroj för
Sigurd och hans Volsungaslägt i frankernes land, och slutligen för
Atle bland hunnerfolket. Atles namn, som törhända ursprungligen
var Atel, ett af Volgaflodens många namn, egde én påfallande lik-
het med Attilas och var i grunden, hvem vet, blott en äldre form
deraf. Denne eröfrare var nog så berömd öfver hela Tyskland,
att man lätteligen någon tid efter hunnernes försvinnande kunde
förvexla honom med sångernas Atle, så mycket hellre som han
hade stått i fiendtlig beröring med burgunderne (niflungarne), och
dermed bortfaller alldeles den stora svårigheten att förklara, huru
så få menniskoåldrar efter eröfrarens död en så alldeles godtycklig
utsmyckning af hans historia kunde utbreda sig öfver flere länder.

Något annorlunda lokaliserades sägnen af de stammar, hvilka
förde honom med sig till Skandinavien. De stälde väl också Si-
gurd i något samband med frankerne, — Frakkland är hans hem-
land, — och möjligt är att de medRhinen förstå Rheinfloden, men
de förknippade hans historia med Helgemes, de seeländske furstar-
nes, och läto åtskilliga af hans bedrifter försiggå i danska bygder.
I de nordiska sångerna är burgunder ett så godt som okändt namn,
och hvad Attila betäffar, kan det vara alldeles ovisstj om i Eddor-
nas och Volsungasagans Atli och Hunar ligger någon tanke på
Attila och hunneme, ehuru man visserligen måste antäga att verlds-
eröfrarens rykte äfven hunnit till norden. För öfrigt bibehöll sig
här, i en af kristendom och främmande folk mindre berörd före-
ställningsverld, mera af det mytiska grundelementet, medan syd-
germanerne, utvecklande ämnet på mångfaldigt sätt, indrogo äfven
den mångbesjungne Teodorik i sägnens omkrets. (Sagabibliothek,
11, 367—370).

Denna Müllers tolkning är säkert den sinnrikaste af dem som
bygts på grunden af ett naturfilosofiskt uppfattningssätt. Att ett
fenomen sådant som guldets upphemtande ur flodbottnen kunnat
bli upphof till mytiska gestaltningar, kan ej betviflas då man
känner den mängd af dvärgar och troll som folkfantasien, i följd
af liknande imptdser, låtit framspringa ur bergens innandöme. Men
är väl denna kärna nog stor till att förklara sägnens handling
eller det sammanhang hvari gestalterna framföras? Det andra mo-
tivet, hjeltelifvets undergång, medelst hvilket Müller tyckes vilja
SÄGNEN OM SIGURD FÅFNESBANE.	247

«	-	/

fylla i det . förra, är mindre lyckligt; det öfverensstämmer icke med
fantasiens natur och väsende. En sådan tanke kan blifva tema
och gifva grundstämningen åt den reflekterande skalden, men äfven
denne skulle dock behöfva, till att besjunga den gyllene ålderns
förfall, någon konkretare impuls, någon faktisk tilldragelse deri
tanken innebodde. Lemnas nu detta tillskjutna motiv ur räknin-
gen, är det en ganska oansenlig del af-sägnen, som får sin för-
klaring genom Müllers hypotes. I ett af sägnens hufvudpartier
verkar skatten på intet sätt bestämmande på de handlande per-
sonerna; men äfven i dess öfriga partier använder den nordiska?
såväl som den tyska versionen mäktiga bevekelsegrunder, som med
det angifna grundmotivet hafva intet att skaffa. Krimhilds eller
Gudruns hämdlystnad, Atles maktbegär, men i all synnerhet den
allt genomgående slägthämden äro motiv af historisk, icke af
mytisk art. Tillkomsten af dessa motiv blir icke förklarad ur
det antagna grundmotivet, skattens finnande och vinnande. Det
är osannolikt, att en mytbildning som begynt vid åskådningen af
flodguldets uppsamlande, skulle utan vidare genom en blott fantasi- k
process utvecklat hjelteslägter, som i blodiga fejder genom en rad
af generationer utrota hvarandra, drifna af bevekelsegrunder utaf
lätt igenkänlig historisk natur, Och Müller har icke heller vågat
antaga en sådan transformation. Han har, i likhet med alla utty*
dare på mytologisk grund, nödgats tillgripa den så kallade lokali-
seringen, dermed den ursprungligen mytiska sägnen en eller flera
gånger af folket blandats med historiska erinringar, ur hvilka det
heroiska elementet härflutit. Ehuru man skulle tycka att i hjelte-
diktningen hufvudvigten borde ligga på det heroiska elementet, in-
slår hela denna riktning den betänkliga utvägen, att skjuta åt .si-
dan allt det hjeltemässiga hos sägnen?

Så tillvägagår äfven den tyske uttolkaren Wilhelm Müller,
hvilkens Versuch einer mythologischen Erklärung der Nibelungensage
innehåller en ganska skarpsinnig utläggning i samma riktning,
men ur en något modifierad synpunkt. Han förebrår sin danske
föregångare att icke hafva förfarit nog mytologiskt; med myt måste
man förstå, icke uttryckandet af något sådant soin flodguldets upp-
hemtande, utan en verklig gudasaga, som blifvit hjeltesång i det
hon förvirrats af historiska erinringar. Forskningen åligger det
att afskilja dessa och derpå, med tillhjelp af befryndade myter,
tyda meningen i det som återstår. Det befinnes då att allt hvad
sägnen förtäljer om fejderna mellan völsungar, niflungar och huner
bör lemnas ur sigte såsom historiskt För sin del antar W. Müller
utan betänkande att sångernas Gunnar eller Gunther är den bur-
248	FRAMTIDEN, TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

gundernes konung Gundachar, som år 436 blef slagen af Attila, hvil-
ken tilldragelse häftat fast vid myten å ena sidan, medan å den
andra frankerkonungen Chlodvigs gemål, den burgundiska prinses-
san Crotilde gett upphof åt sångens Kriemhild, som utkräfver hämd
på sin egen slägt. Sedan déssa historiska erinringar, det är säg-
nens hela ena hälft och en betydande del af den andra, rensats
undan som en förorenande tillsats, är det i den ringa återstoden
man bör söka den egentliga gudasagan. Enligt W. Müllers upp-
fattning är det, noga taget, blott Sigurds seger öfver Fåfne och
hans derpå följande besök i valkyrians flammande borg, som eger
ursprunglig betydelse i sägnen.

Den nordiska versionen, åt hvilken äfven denne uttolkare ger
ett obetingadt företräde, förtäljer att Sigurd omedelbart efter sin
seger öfver Fåfne varsnade en strålande borg, som kastade sitt sken
öfver himl^hvalfvet och vid närmare beseende befanns omgifven.af
sköldar. I dess inre slumrade i harnesk och hjelm ett qvinligt vä-
sende, som, väckt af hjelten förmedelst det segerrika svärdet Gram,
gaf sig tillkänna som valkyrian Sigrdrifa, hvilken af Odin straffats
för det hon i strid gett seger åt den icke utkorade parten. Hos
Heimi återfinner hjelten den befriade slumrerskan såsom dennes
fosterdotter Brynhild, syster till Atle Budles son, konung i Huna-
land. Detta, att dikten så nära sammanställer Fåfne och den slum-
rande mön, ger W. Müller anledning att sluta till en frändskap
dem imellan. Sägnens uppgift om hennes slägtskap med huner-
konungen är såsom en historisk förvirring icke att fästa afseende
vid; äfven berättelsen om mötet hos Heimi är blott en senare ut-
nött upprepning. Men sägnen har begått ett ännu djupare misstag
vid ätt framställa henne som valkyria och gifva henne z namnet
Brynhild. Visserligen äro alla sånger och sagor enstämmiga i att
teckna den i borgen slumrande som ett strängt, energiskt passio-
neradt, med ovanlig kraft och visdom utrustadt väsende, men då
»allt är så ovisst der gudar inblanda sig», är man berättigad an-
taga en ursprunglig förvexling och i den slumrande mön igenkänna
det hulda väsende, hvaraf sägnen sedan utvecklat Gudruns eller1
'Kriemhilds gestalt. Alla mytiska analogier fordra antagandet af
en sådan förvexling^ Liksom den sköna Gerdhr befrias af Freyr
och sedan blir hans inaka, och liksom Tristan efter drakstriden
icke blott befriar Isolde, men vinner hennes kärlek, så måste ock
den befriade jungfrun vara den som blir hjeltens maka, medan den
andra (Brynhild) är att fatta som en dyster, afundsjuk makt, hvil-
ken bringar hjelten om lifvet, då hon icke kan vinna honom.
Denna diktens förvexling är så mycket antagligare, menar utty-
SÄGNEN OM SIGURD FÅFNESBANE.	249

daren, som de tvenne jungfrurna helt säkert varit fattade som
systrar och efter all sannolikhet äro förmenskligade ombildningar
af Lyngheidr och Lofnheidr, döttrar af Hreidmar och systrar till
Fåfne, hvilka ännu framskymta i en af Eddasångerna, men sedan
försvunnit i den mån myten neddragits i den historiska verkligheten.

Genom denna omtolkning framkommer som den ursprungliga
myten följande. En skön gudinna' hvilar i förtrollad sömn i en
borg, som är omgifven af flammor. Hon kan återuppväckas endast
af den som dödat hennes broder Fåfne, tillvällat sig guldet, på
hvilket denne jotun hvilar i ormgestalt, och derefter på gudahästen
genomridit det flammande stängslet. Åt denne , är hon af ödet be-
stämd till maka. Sigurd, den kraftfulle guden, utför bragden, men
måste, då han genom mordet på Fåfne ådragit sig blodskuld, af-
tjena den under någon tid hos jotun-slägten, innan han erhåller
den befriade till maka Men deras lycka är af kort varaktighet,
ty han eftertfås af den dystra systern, med hvilken han under sin
tjenstetid nödgats förmäla sig, dock utan att beröra henne, och
blir omsider af henne afdagatagen.

Skulle denna uttydning synas väl godtycklig, erhåller den,
enligt Müllers tanke, nog sin inre grund och sannings blott man
går vidare och framhemtar dess andemening. ; I denna mytens
uppgift att borgen är omgifven af flammor sitter nyckeln till dess
hemlighet. Blott man rätt förstår ätt vrida om, blir den flam-
mande borgen åter hvad den var i sin upprinnelse, förr än om-
sättningen begynte, nämligen en framställning af forngermanernes
underjord. Det kan icke invändas att forngermanerne aldrig före-
stälde sig underjorden omsluten af lågor; medelst analogibevisnin-
gen ådagalägger forskaren att, då så många andra folk, de kristne
inbegripna, tänkt sig underjorden i förening med eld och lågör,
måste förnuftigtvis äfven forngermanerne delat denna föreställning.
Är det alltså i underjorden den slumrande jungfrun befinner sig,
så kan intet tvifvel råda derom, att hon ju är den hulda natur-
gudinna, som af den segerrike, milde guden löses ur förtrollningen,
efter det han nedgjort mörkrets och vinterns öfver jordens frukt-
barhet, dess gyllene skördar och öfriga rikedom rufvande vidunder.
Men liksom vintern1 ofta tyckes återtaga sitt välde, så måste den
segrande guden ännu någon tid tjena jotun-slägten, och liksom den
fruktrika sommarn' är af kort varaktighet i norden, så varar ock
gudaparets förmälningstid icke länge; illfundigt mördas han af den
afundsamma systern, hans skatter undandragas menniskorna och
sjelf nedgår han i underjorden. Besinnar man nu att årstidernas
vexlingar äro blott olika skiftningar hos en och samma natur.
250	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

dem myten fördelat på skilda personligheter, så finner man ändt-
ligen den innersta kärnan, hvarur den så formrika sägnen upp-
spirat. Sigurd, den segrande guden, är blott en annan form af
Fåfne, den besegrade, och Gudrun, den väna gudinnan, blir i under-
jorden den förtömade motvilliga makan, ett par dubbelgestalter
till att beteckna naturens än-frambragta, än förhållna fruktbarhet.
(Versuch einer mythoi. Erklär., Berlin 1841, p. 29, 31, 68, 102).

Såsom synes, kommer man på denna väg till ett slags nordisk:
Dionysos-Persephone-myt, en gudomsföreställning om ett ursprung-
ligt par, som sedan klufvits sålunda att gudaparets skilda egen-
skaper personifierats till gestalter, de der åter genom att införas i
åtskilliga historiska erinringar, öfvergått till heroisk natur. Men
i sjelfva verket, om man ifrån detta supponerade inre skådar ut
öfver sägnens verkliga organism, finnes knappast spår af erfor-
derliga öfvergångar. Man kan icke nog förvåna sig, huru man
kommit från den senare till det förra. Af slägtfejden mellan vol-
sungar, niflungar och budlungar märker man knappt nog ett drag i
myten, diktens ledande motiv hafva der ingen anledning, och af
dess karakterer är Brynhild ensam den, hvartill man kan finna ett
verkligt frö i Mullers myt. Om det kan vara något slags fantasi-
verksamhet, hvarigenom grundämnet så omformats, måste medges
att den tillvägagått på ett oberäkneligt, godtyckligt och på ett helt
annat sätt, än hvad man eljest har sig bekant om fantasiens vä-
sende. Och den kollektiva eller folkfantasien borde dock vara långt
mera blinden än den konstnärliga. Men vi befara att godtycklig-
heten kommer här, forskningen, icke fantasien till last. Förhållan-
det tyckes vara, att vid denna så kallade analogi-bevisning de be-
tydelsefullaste partier i sägnen åsidosättas, under det forskaren
oftast klättrar fram på helt oansenliga, tillfälliga skott och qvistar.
Ej under derför om man vid målet, dit den skicklige klättraren
från början ville komma, har svårighet att se hur hans svigtande
färd har gått.

Något fullständigare tolkningsförsök har icke utgått från Grimms
skola, på hvars, mytologiska grundsats äfven Wilh. Müller fotat sitt
system. Då enligt Grimins lära snart sagdt all hedendom är ett
slags afsigkommen monoteism, som åt en högste gud tillerkänner
alla de egenskaper, hvilka der förutom specialiserats hos skilda gu-
dar, de der vore att anse blott såsom utgjutelser, föryngringar eller
återställelser, så kunde ur denna grundsats vinnas en förklaring af
i fråga varande sägen, som var mera mytologisk och väsentligen.af-
vikande från den äldre naturfilosofiska riktningen. Denna antog
att en naturåskådning förkroppsligats och derpå lokaliserats geo-
SÄGNEN OM SIGURD FÄFNESBANE.	251

grafiskt och historiskt; enligt Grimm vore hjeltarne ett slags af-
sättning (»Niederschlag») af gamla gudar, hvilka åter vore en på
ett tidigare stadium försiggången utbredning af det ena gudomliga
ursprunget, och hjeltesången följaktligen en i menskliga förhållan-
den omsatt gudasaga. Det vanliga är visst att sägnerna hos sina
hjeltar låta det menskliga stegra sig till gudomlig betydenhet, men
likaså vanligt är att stegringen grundas på gudomlig härkomst;
. de upptagas bland gudarne, men de äro också gudaborne. »Äro
hjeltarne från ena sidan sedde förgudade menniskor, så kunna vi
ock å andra sidan anse dem som förmenskligade gudar, och det
kommer på ett ut att påstå, att sonen eller sonsonen till en gud
ernått halfgudsnatur, eller att den uti dem återfödde guden bibe-
hållit blott en del af sin ursprungliga makt.» (Mythologie, 149,318).

Denna åsigt kan väl ega sin riktighet i Öfrigt, men med hän-
syn till den nordiska hjéltesångens uppkomst, är det en väsentlig
skilnad, om dess kärna antages hafva varit en myt eller en histo-
risk tilldragelse. Antages en myt som impulsgifvande, blir det
öfverlåtet åt slumpen att anskaffa de historiska erinringar, i och
med hvilka sammanhang, motiv och karakterer inkomma i säg-
nen, och detta vore visserligen att beröfva hjeltedikten allt värde
af verklig fantasiprodukt. Wilh. Müllers tolkning ådagalägger också
att en så beskaffad kärna icke är nog haltfull att förklara det or-
ganiska sammanhanget i sägnen om Sigurd Fåfnesbane. Imellertid
hafva mängden af tyska forskare ännu icke kunnat lösrycka sig
från denna ståndpunkt. »Sagans ursprungliga kärna», säger Bartsch
i sin edition af Nibelungenlied 1869, »är mytisk; i densamma
fortlefva gestalter ur germanernes hedniska gudaverld, de der små-
ningom mer och mer afklädts sitt gudomliga väsende och blifvit
dödliga hjeltar, hvilkas engång gudomliga natur ännu framlyser i
enskilta drag. Under folkvandringen och medelst Attila tillkom en
historisk kärna, som trängde den mytiska i bakgrunden.» Så lätt
än dylika satser låta säga sig, så svårt torde det hafva sig att ur
ett antal slumpvis hopkastade kärnor eller motiv förklara en dikt,
der menniskor verkligen handla, lida, älska och hata i följd af
ett och samma herskande tidslynne.

Frågan om det varit gudar eller menniskor, som ursprungligen
framstälts uti vår fornsägen, besvarades af de anförda uttydame
till förmån för gudarne. En något afvikande åsigt gjorde sig gäl-
252	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

lande hos dem, som stodo på den hegelska filosofiens ståndpunkt.
Enligt deras uppfattning hade fornåldems inyter gått under genom
kristendomen, hvilket vore orsaken dertill att icke gudar utan
ménniskor äro de handlande i den nordisk-tyska sången och sagam
Denna är till sin karakter rent episk, och likaså litet som de my-
tiska beståndsdelarna i Iliaden kunna göras till kärnan i den gre-
kiska hjeltesången, lika litet kunna de här anses för det impuls-
gifvande upphofvet. Rörelseprincipen hos hjeltariie är ingen annan
an folkets ledande egenskaper, hvilka det sjelft personifierat med
energisk åskådlighet. »Ty», säger Rosenkrantz, (Geschichte der
deutschen Poesie im Mittelalter), »se vi närmare till hvad det är
som i grunden ger Nibelungen-sångerna deras oändliga betydelse,
så är det den rena och sublima framställningen af vårt folks ur-
sprungliga ande, i sådana former som den individuela friheten eller
den enskildes sj elf ständighet, familjekärleken, deri tjenandes trohet
imot herren.»

Det är uppenbarligen ett stort framsteg, då forskningen konu-
mit till insigt af att de ledande principerna äro desamma i folkets
historia och i dess diktning. Denna identitet förklaras lätteligen
så att framstående representerande personligheter eller sådana, i
hvilka folkets krafter fullast uttryckt sig, dess^lynne klarast af-
speglats, dess sedliga principer verksammast framträdt, äfvensom
de tilldragelser» i hvilka sådana personligheter stött tillsamman,
voro just de som djupast intryckts i folkets hågkomst och der
afgett uppslaget, motiven, karaktererna till dess diktning1. Med
denna förklaring skulle vi anse den rätta ledtråden till det inre af
fornsägnernas labyrint vara en gång för alla funnen.

Men det låg icke i den hegelska skoläns lynne att bemöda sig
med exaktare undersökningar. Man nöjdes med att hafva gett åt
sägnen en etisk kärna i stället för de förslitna mytiska och, der
antropomorfiska naturåskådningar varit förstuckna i gestalterna,
insatt i stället moraliska och socialhistoriska begrepp. Om Hagen
i tiden varit burgund eller frank, om handlingen ursprungligen
varit en eller sammansatts äf flera, tilldragit sig vid Rhein eller
annorstädes, bekymrade föga, afgjordt en gång att Hagen uttryckte
vasalltrohetens idé och handlingen i sin helhet det germaniska
sj elfmedvetandets.

Med detsamma man antar att impulsen till diktareverksam-
heten kommit från historiska erinringar, blir nödvändigtvis hela
det kritiska förfarandet ett annat. Det kan icke vara nog med
spekulationer, bygda på antaganden och påståenden, det gäller att
i den Verkliga historien finna några fasta anknytningspunkter för
. SÄGNEN OM SIGURD FÂFNESBANE.	253

så många som möjligt af sägnens data, för att af denna sam-
stämmighet mellan dikten och historien kunna med all säkerhet
sluta till tiden och stället för den besjungna tilldragelsen. Såsom
försök i denna riktning, ehuru mera antydande än utförda, kan
man ställa i främsta rummet norrmännen Munchs och Keysers arbe-
ten. Den ene som den andre säger visserligen att dikterna ,om Sigurd
tillhöra mera mytologien än historien, men det är med hänsyn till
deras poetiska uppfattningssätt, icke till deras ursprung. För Munch
är Sigurd lika visst en historisk personlighet som Carl den store,
hvilkens minne ju också, såsom bekant, blifvit i tallösa dikter om-
formadt nära på till oigenkännelighet. Men om det ännu går för
sig att hos de franska »chansons de geste» konstatera det histo-
riska ursprunget, så blir det här »i alla fall mycket vanskligt att
afsöndra det historiska från det mytiska.»

Keyser har imellertid försökt att uppdraga konturerna af den .
tilldragelse, hvilken de gamle sångarne skulle hafva tillegnat sig
och slägte efter slägte omdiktat. Med anledning af det samband,
hvari sägnen ställer niflungarné med konung Jörmunrek, hvilken
åter utan tvifvel är historiens Hermanrik, fastställes tilldragelsens
tidsålder. En nordisk kungaslägt, volsungarne, har i tredje eller
början af fjerde århundradet e. K. nedsatt sig och förvärfvat sig ett
rike i nordvestra Tyskland, som den tiden benämndes Hunaland.
Från detta nordiska rike i Hunaland har hjelten Sigurd utgått och
anslutit sig till en tysk konungaslägt, hvilken herskade i Rhein-
trakten öfver ett med göterne närbeslägtadt folk, sannolikt burgun-
derne. Den Gibich som nämnes i burgundernes lagar såsom stam-
fader för deras konungar, men hvilkens tidsålder är oviss och godt kan
enligt för handen varande historiska berättelser hänföras till fjerde
århundradet, är då den nordiska sägnens Gjuke och hans barn äro
de gjukungar, med hvilka Sigurd ingick fosterbrödralag och af
hvilka han blef svekfullt afdagatagen. Samtidigt beherskades en
annan del af Hunaland af Atle Budles son, hvilkens syster Brynhild
förmälts med Gunnar eller Gunthar Gjukes. son, och drifven af
olycklig kärlek blef anledning till både Sigurds och sin egen under-
gång. Senare tog Atle Gjukes dotter, Sigurds efterlemnade maka
Gudrun eller Kriemhild till äkta, men dräptes af henne till hämd
för det han svekfullt mördat hennes bröder i afsigt ätt åtkomma
de skatter, hvilka tidigare tillhört Sigurd och hvilka dessé hollo i
förvar. (Nordmcendenes Videnskabelighed og Literatur,;I, 362).

Timade verkligen en gång en sådan tilldragelse mellan stam-
marna i Nordtyskland, så har Keyser visserligen rätt att antaga
det dylika utbrott åf lidelsefull kärlek och vild hämd kunnat
254	. FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

hänföra forntidens skalder och blifva ämne för deras sånger, : men
då tilldragelsens eget sammanhang och de deri ingående karakte-
rema såväl bibehållit sig i sägnen, tyckes det vara öfverflödigt att
inrymma åt myiologeme så mycket som Keyser gör, i det han
finner »den med Andvar es och Odins förbannelse belagda skatten
bilda det mytiska band som knyter ihop tilldragelserna. Det är
dock uppenbart att denna förbannelse, liksom ock Gripis spådom,
är en poetisk utstyrsel af någon senare omdiktare, som med känne-
dom af sägnen kunnat på sina fingrar räkna efter huru många
furstar den låter omkomma, fastän han dervid förbisett att skatten
har med Sigurds egen som ock med Brynhilds undergång intet att
skaffa.

I nära anslutning till Keysers, åsigter har äfven Beauvois för-
lagt den besjungna tilldragelsen till nordvestra Tyskland och fjerde
århundradet, men på samma gång lösgjort sig helt och hållet från
det mytologiska betraktelsesättet. Man kan icke vidhålla den hi-
storiska synpunkten följdriktigare, ej heller till förmån för sin upp-
fattning förfoga öfver större skarpsinne och lärdom än denne
forskare, hvilkens senaste arbete, Histoire légendaire des Francs et
des Burgondes, (Paris 1867, 547 p. stor 8:o), är en fullständig
monografi öfver vår sägen och intar ett framstående rum bland de
347 ämnet berörande verk, öfver hvilka han lemnat förteckning i
slutet af boken. B,edan Beauvois’ sätt att anordna sitt verk röjer en
forskare som är besluten att gå till bottnen med saken. Bokens förra
hälft innehåller dikturkunderna, de tre stora hufvudversionerna såväl
som alla de genljud man i skilda folks och tiders krönikor, sånger eller
sagor förnimmer af denna sägen, meddelade dels i öfversättning,
dels i sammandrag. I den senare hälften utläggas alla de punkter,
deri sägnen och historien skola öfverensstämma, blott man vill an-
taga författarens system.

Af de tre hufvudversionerna återfinnes den första, som af för-
fattaren, liksom ock af hvarje oförvillad granskare, anses innebära
den mest ursprungliga och minst förvirrade hågkomsten af sjelfva
tilldragelsen, uti Volsungasagan, i den gamla Eddan och i dennas
prosaiska omskrifning, den nya Eddan. Den andra versionen är
Thidrikssagan,som i sin sammangyttring upptagit äfven i fråga varan-
de sägen, men efter tyska sånger, och som derför icke heller, ehuru
sammanskrifven i Skandinavien och på nordiskt tungomål, öfverens-
stämmer på långt när så mycket med den nordiska, som med den
tredje versionen, de tyska Nibelungen-sångerna. Denna, den mest
berömda versionen, är, ur författarens historiska synpunkt bedömd,
den mest förderfvade, den, der senare hågkomster, intressen, kultur-
SÄGNEN OM SIGURD FAENESBANE.	.255

tillstånd inverkat omgestaltande ej blott på skildringen men ock
på sammanhanget i sjelfva tilldragelsen. Ej nog att kristendomen
och riddarväsendet dragit en annan kostym på hjeltegestalterna, allt
under det att det ursprungliga sinnelaget bor inom dem, yttrande sig i
vilda utbrott, af en skärande kontrast med kostymen; ett af sjelfva
hufvudmotiven har förderfvats i det att dikten låter Kriemhild,
Siegfrieds maka, vara den som för mordet på hjelten utkräfver
hämd på sina egna bröder. Med rätta betecknar ' Beauvois en
sådan »vendetta» eller hämd af kärlek utöfvad på närmaste blods-
förvandter såsom alldeles icke öfverensstämmande med forngerma-
nisk sed, enligt hvilken blodsbandet tog försteget för kärleksbandet.
Så naturlig hennes bevekelsegrund är i Eddasångerna, der Gudrun
på Atle, den egna maken, hämnas brödernes undergång, så moder-
niserad är hennes bevekelsegrund i Nibelungen-sångerna, der Kriem-
hild på egna bröder hämnas den länge sedan afdagatagne maken.
Men Nibelungen-sångerna innebära en förändring af tilldragelsen
som varit än mer förderflig, såvida forskningen just derigenom
länge och väl blifvit ledd på villospår.

Det var nämligen en afgjord sak, att man i Nibelungen-
sångernas Etzel, med hvilken Kriemhild förmäles i andra giftet,
egde den enda säkra anknytningspunkten mellan sägnen och histo-
rien. Etzel var Attila, och då dertill lades dennes seger Öfver bur-
gunder-konungen Gundachar år 436, tycktes här vara ett fotfäste, på
hvilket all historisk uttydning af sägnen borde byggas. Den nor-
diska versionens Atle och Hunaland ansågos såsom bleknade och
förvirrade föreställningar. Keyser betviflar imellertid hållbarheten
af detta fotfäste och Beauvois undanskjuter det beslutsamt. Det
kan visserligen icke vara tvifvel om att det ju är Attila Nibelungen-
sångerna afse, då de skildra hunnerfurstens vidsträckta välde och
nämna de folk, »Pælan» och »Vlache», »Pescenære» och »Rinze»
(polacker och valacher, petschenäger och ryssar från Kiew), som
vid sidan af germanernes ypperste hjeltar i tält eller herbergen
uppvakta den väldige i hans borg, »Etzeln bure» vid Gran. Då
markgrefve Rüdiger, Etzels vasall, beledsagar Kriemhild till hans
hof, går tåget ifrän Worms, genom Baierlandet till Passau, »der
den brusande Inn störtar sig i Donau», och vidare från ort till
ort inom markgrefvens län, det nuvarande Österrike. Men allt detta .
bär icke prägeln af ett ursprungligt folkminne, utan fastmer af en
på den fria diktningens väg tillkommen bild. Denne Etzel är en
godmodig feodalfurste, en ömsint äkta man, en hederlig hedning,
som går i messan och låter döpa sitt barn; de många folken ’åter,
som visserligen hafva bibehållit karakteren af gräshoppssvärmar.
256	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

äro alla af långt senare datum än han sjelf. Hans förhållande
till burgunderne har nästan ännu mindre att skaffa med Attilas
ofvannämnda seger öfver Grundachar, som timade vid Rhein och
ingalunda under gästabud vid Gran. Det är dessutom icke Etzel,
som bringar om lifvet de tre burgunderfurstarne, Gunther, Gerenol
och Gieselhel, med Tronje Hagen och deras öfrige länsmän, han
behandlar dem derimot i det längsta som sina ärade gäster, under
det att Kriemhild väpnar mot dem hans män, hans broder Blöde-
lin, den danske markgrefven Iring, markgrefve Rüdiger och slut-
ligen Dietrich, som äfväpnar de två ende öfverlefvande, af kampen
uttröttade burgunderne, Gunther och Hagen. Det är hon som i
fängelset låter afslå sin broders hufvud och bär det till Hagen,
emedan denne satt det som ett vilkor för att han skall yppa hvar
skatten är nedsänkt, och som till sißt, då Hagen med hånskratt
gäckar sitt löfte, nedslår sin grymme fiende med egen hand. Till,
denna berättelse innebär segern öfver Gundachar intet uppslag,
och den passar icke dit med mer än de båda namnen Attila
och Gundachar; men med namnen i fornsångstolkningen är förhål-
landet som med lika ljudande ord i filologien: likheterna måste,
för att ega värde, uppehållas af ett inre sammanhang.

Det kan anmärkas att Etzel här är icke mera olik Attila än
Charlemagne i de franska romanserna är olik Carl den store, men
utom att mellan de senare en kontinuerlig utveckling är uppvisbar,
så tillkomma andra skäl för att utesluta hùnnerfursten från den
ursprungliga traditionen. Så snart Nibelungensångerna närma sig
österrikiskt område, blir skildringen bred och erhåller en ytterst nog-
grann lokaltrohet, hvilken endast kan härröra från någon patriot, som
äf traditionens Atle och Hunaland tagit anledning att omflytta sägnen
till sin landsända, för att dermed förhärliga densamma. Det var
denna noggranna lokalbeskrifning, som ingaf Pfeiffer tanken på att
uppsöka Nibelungensångernas skald bland Österrikes minnesångare.
Den af Pfeiffer föi^eslagne riddar Kürenberger, söm lefvat vid pass
1140, är äfven antagen af Bartsch såsom författaren, och till sam-
ma mening ansluter sig Beauvois. Det är väl troligt att riddar
Kürenberger har förtjensten af många ombildningar, att han
framdragit i förgrunden markgrefve Rüdiger och gett åt Kriemhild
ett nytt, för dåtidens föreställning mera anslående grundmotiv, men
sjelfva omflyttningen och Attilas införande är sannolikt äldre. Nam-
nen på folken under Etzels spira hänvisa på en äldre hand, en skrift-
ställare från 10:de århundradet. Beauvois synes böjd att tänka på
mäster Kuonrat, en skrifvare hos biskop Pilgerin af Passau (971—
991), som, enligt hvad. Nibelungen Klage uttryckligen anger, på
SÄGNEN OM SIGURD FÂFNESBANE. \	257 :

latin nedskrifvit sägnen, den han hört af vandrande spelmän.
Då mäster Kuonrat kunnat ■ tillåta sig att i sägnen införa sin
herre biskop Pilgerin, hvilken i Nibelungensångerna figurerar
mera oförhappandes, som de burgundiske kungabarnens morbror,
kan han med skäl göras misstänkt för sjelfva omflyttningen och
för Attilas införande, hvilket senare gick så mycket lättare och
låg så mycket närmare till hands, som hunnerfursten dåredan var
väl hemmastadd inom én annan provins af forngermanisk diktning, ,
den östgötiska, som vänder sig kring Teodorik och Hildebrand. I
den gamla Hildebrandssången, ett fragment från åttonde eller nionde
århundradet, finna vi redan Dietrich på flykt till hunnerkonungen
och i tolfte århundradet klaga, historiegraferne Ekkehard och Otto
von Freisingen att allmänneligen i sånger och krönikor Attila och
Teodorik och dertill ännu Hermanrik blifvit gjorda till samtidingar
och deras historia blifvit hoptrasslad, ehuru hundra år åtskiljer
den ene från den andre.

Till dessa historiska bevis skulle Beauvois äfven kunnat lägga •
några estetiska skäl, som fordra att man från den ursprungliga
sägnen afsöndrar Nibelungens senare del. Den är i anseende till
planens konstnärlighet och utförandets storhet den yppersta af alla
till sägnen hörande dikter. Karaktererna äro tecknade med en stor
fasthet och handlingens gång har en planmässig stegring, hvüka
egenskaper icke gerna på traditionel väg pläga uppkomma och
som bevittna hos riddar Kürenberger ett för medeltidsdiktningen
ovanligt mästerskap. Om äfven grundritningen till ett par af ka-
raktererna,. såsom Hagens och Kriemhilds, förefanns delvis i sägnen,
så visar derimot Rüdiger, den ädle markgrefven, som under sin
själsstrid mellan vasalltroheten och lojaliteten mot de burgundiske
gästvännerne samlar uti sig diktens högsta tragiska intresse, och
som dock utom all fråga är en senare tillkommen person, att
skalden fritt och fullständigt, i étt verkligt konstnärsmedvetande,
omarbetat sägnens motiv.. Men en sådan fri skapelse, deri sägnen
verkligen ingått blott som ett material, är icke mera egnad att
lémna det fotfäste, hvarpå dess anknytande till historien skall
hvila. ;	' z

Vi hafva uppehållit läsaren något länge vid denna punkt, men
det var för Beauvois’ tolkning i främsta rummet nödigt att sägnen
lösgjordes från Attila och Attilas århundrade. Det var vilkoret
för att han skulle kunna förlägga tilldragelsen ett århundrade
högre upp i tiden och; till den terräng i nordvestra Tyskland, som
den nordiska versionen : enständigt hänvisar på. . Vi skola följa
honom endast i hufvuddragen af hans bevisning, som går ut på

iv.	17
258	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

att ådagalägga att de underrättelser vi eljest ega om dervarande folk-
förhållanden vid fjerde århundradets midt öfverensstämma med, eller
åtminstone icke motsäga de nordiska sångernas uppgifter.

Enligt dessa, herskade volsungaätten i Frankland och enligt
den tyska versionen är detta land att söka vid nedra Rhein, dit
frankeme också verkligen närmade sig vid ifrågavarande tidpunkt.
Namnen Sigge, Sigmund, Signe, Sigurd angifva att ätten hörde till
den stam inom frankernes folkförbund, som i historien bär namn
af sigambrer och som bör anses för en blandning af sigerne, en
skandinavisk stam, och ambreme ett cimbriskt (celtiskt?) folk.
Blandningen skall hafva försiggått i nuvarande Holstein, derifrån
stammen sedan utvandrat söderut och ingått i frankernes förbund.
I)enna folkrörelse, som för resten kan bestyrkas blott af etymolo-
giska och etnografiska sannolikhetsskäl, är tydligen, menar Beau-
vois, föremålet för volsungasagans berättelse om ättens öden.

För att uppsöka sin slägt, måste denne, den siste och ypperste
af volsungaätten, begifva sig söderut från Jutland, der han upp-
fostrats hos konung Hialprek. Hunnen till Elbemynningen, träffar
Sigurd hos Heimi, (i Heimisborg, Hamaborg, Hamburg) valkyrian
Brynhild, en syster till konung Atle i Hunaland, hvars lydfurste
Heimi är. Om Atle och Hunaland iakttar historien visserligen
samma tystnad som rörande Sigurd och sigerne. Imellertid äro
icke blott de nordiska hågkomsterna ense om att i dessa trakter
funnits ett sådant folknamn, äfven Thidrikssagan, som eljest tänker
på den historiske Attila, anger dock som hans hemland Frisland,
derifrån hans välde utbredts öfrer Hunaland. Adam från Bremen
och Beda nämna verkligen i förbigående hunerne, efter hvad det
tyckes, bland Elbetraktens germaniska stammar, och än i dag
talar man i Hannover om Hünenbetten och Hünenringe. För
sin del anslår historien, framstäld af de romerske författarne,
under fjerde århundradet kustlandet vester om Elbe åt caucerne, och
då härledningen Gauchi, Hugs, Hugons, Huns, synes Beauvois särdeles
pålitlig, ser han intet hinder för att identifiera Caucer med hunér.
Mera hållbar' är väl dock den omständigheten, att caucèmes namn
försvinner vid århundradets midt, på samma gång som saxarnes utbre-
der sig från Elbemynningen. Intet kan vara sannolikare än att denna
namnvexling döljer en eröfring, dervid den lycklige eröfraren,. som
för allt hvad vi veta gerna kan hafva hetat Atle, upphäfde sig
till konung öfver hunerne. Genom Atles framgångar utbreddes
saxarnes välde äfven söderut ända till Myrkird, den stora skogen
som numera skilde deras område från folket vid Rhein. '
SÄGNEN OM SIGURD FÄFNESBANE. . '	259

Beauvois betviflar icke att den folkstam vid Rhein som sägnen
låter beherskas af niflungarne Gjuke och hans söner, utgjordes af
burgunder och han ser i Sigurds ankomst och långa vistelse der-
stades ett faktum af stor historisk betydenhet, ett verkligt folk-
förbund mellan franker och burgunder. Det kan väl invändas att
sägnen låter hjelten färdas ensam och på väg till sitt hemland,
der han personligen måste varit okänd, men å andra sidan kan
icke förnekas att den nordiska dikten motiverar förbindelsen nästan
som om den varit en allians. Gjukes drottning anstiftar gifter-
målet mellan Sigurd och Gudrun för den stora fördel hennes slägt
kunde draga deraf, och hon yttrar, vid det hon föreslår foster-
brödrälag mellan soneme och den beprisade hjelten: »När I ären
förbundne, skölen I icke ega eder öfverman.» Detta förbund, säger
Beauvois, bief så innerligt att burgunderne från den tiden äfven
kallades rheinfranker, såsom fallet är i några tyska dikter, och
landet^ som de samfåldt eröfrade kring öfra Main och Neckar, an-
tog namnet Frankem Beviset härför finner man hos Sidonius
Apollinaris, som låter frankerne bo vid Neckar. I liknande afsigt
anstiftade drottningen senare giftermålet mellan sin äldste son
Gunnar och Brynhild, Sigurds trolofvade, men den olyckliga ut-
gången känner man ifrån sägnen. Sedan burgunderne försvagat
sig sjelfva genom mordet på Sigurd, hvilket naturligen hade till
följd att förbundet med frankerne upplöstes, föllo de sjelfve för
den saxiske eröfraren i Hunaland, hvilken i det dubbla äktenskaps-
bandet såg blott ett medel att lömskt utvidga sin makt på svåg-
rarnes bekostnad; men derom och om Atles egen undergång vet
endast sägnen att förtälja.	" ■ f •

Sådan är Beauvois’ uttydning, och efter allt hvad män kan se
finnes verkligen uti fjerde århundradets folkförhållanden ingenting som
skulle hindra att tilldragelsen försiggått sålunda. Detta resultat
är icke så ringa, fastän de mera positiva bevisen ej hinna till att
bestyrka det saken så förhållit sig. Men det vigtigaste återstår,
nämligen skälet hvarför uttydaren söker inpassa tilldragelsen i
det nämda århundradet, det är sjelfva fotfästet, på hvilket hans
system af sannolikheter skall hvila. En sådan anknytningspunkt
till den historiska tidräkningen erbjuder, sedan Attila undanskjutits,
ingen af sägnens egentliga beståndsdelar, men, likasom Keyser, anser
också Beauvois, att den låter finna sig uti ett slags biparti eller
hellre tillskott, som bevarats i Eddasångerna och Volsungasagan.
Der förtäljes nämligen att Gudrun, sedan hon tagit hamd på
Atle, ville sluta sitt lif i vågorna, men fördes af dessa till konung
Jonakrs land. Hon blef ännu en gång en konungs maka och födde
260	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

åt Jonakr tvenne söner Sörle och Hamdi, hvilka, då de blifvit
fullvuxne, af modern eggades till att hämnas på den mäktige Jör-
munrek. Denne hade äktat Svanhild, en dotter till Gudrun och
Sigurd, men på grundlösa misstankar låtit henne söndertrampas af
hästar. Nu förtäljer också Jornandes om Hermanrik, göternes
konung, att han lät sönderslita Sanielh (Svanihilde) af vilda hästar
och derför hlef af hennes bröder Sar och Ammi sårad nästan till
döds. En sådan samstämmighet mellan sånger, som i tolfte år-
hundradet upptecknades på Island, öch historiegrafen, som i sjette
århundradet skref göternes historia delvis efter deras mundtliga
traditioner, bevisar ojäfaktigt att de förra här anföra en ursprung-
lig sägen och troligen äfven samstämma med de senare till ett
verkligt faktum, en tilldragelse ur Hermanriks lefnad. Om nu
denne furste, som dog 375, låtit afdagätaga en dotter af Sigurd,
är det väl bevisadt att hjeltens tidsålder måste vara midten af
fjerde århundradet. Men imot denna slutledning reser sig dock en
betänklighet, som Beauvois, ehuru eljest en omtänksam författare,
icke sökt häfva. Man måste nämligen vara villig att i det längsta
taga dikturkunderna efter ordalydelsen, för att tro på en ursprung-
lig sammanhörighet mellan sägner om volsungame, niflungame
öch budlungarne samt detta parti. Fysiska, psykiska och isynner-
het estetiska skäl tala tvärtom för att detta Gudruns tredje gifter-
mål bör anses såsom en yttring af den traditionela diktens van-
liga böjelse att förfara genealogiskt och till den ändan låta cyk-
lerna sammanväxa. På sådant sätt har sägnen uti berättelsen om
Asloug, Sigurds och Brynhilds dotter, erhållit ett bihang, och
berättelsen om Svanhild är helt säkert ett annat, om också af
äldre datum. I följd af denna böjelse måste Gudrun, som na-
turligen icke kan lefva sedan hon slagtat sina barn och innebränt
sin make, och sedan de bäste af hennes ätt gått bort, räddas mot
sin vilja och på ett sätt, som icke tillhör verkligheten men väl
erinrar om folkfantasiens naiva utvägar.

Vacklar sålunda äfven sjelfva fotfästet, så kan man icke medge
.att Beauvois lyckats afsluta undersökningarne om denna sägen,
äfven: om man på intet sätt vill underkänna vigten af hans verk.
Han har ett sätt att résonnera genom fakta, som är i allo efter-
följansvärdt, enär, äfven om konklusionen brister, premisserna egä
värde i och för sig sjelfva. Han har bragt sin hypotes till en hög
grad af trolighet, äfven om han icke bevisat den historiskt i någon
punkt. Hans hypotes är också utgången från en åsigt om den
traditionela diktens natur oéh väsende, som han kanske tillämpar
något ensidigt och ytterligt, men som ofelbart i sig sjelf är den
SÄGNEN OM SIGURD FÅFNESBANE.	261

riktiga. De märkliga tilldragelser, hvilka, enligt hvad han sökt
bevisa, inträffade vid medlet af fjerde århundradet imellan tre af
de germaniska hufvudstammama, frankerne, burgundeme och de
huniske saxarne, måste, storartade som de voro i sig sjelfva och
djupt ingripande i folkens tillvaro, lifligt hafva anslagit dessa
stammar, af hvilka naturligen enhvar mest och bäst utvecklade
den del af tilldragelsen Som närmast rörde dess hjelteslägt. I
minnessånger — chants historiques — hvilkas förekomst åtmin-
stone hos göter och franker är nogsamt bestyrkt, yttrade folken
de känslor af glädje, af stolthet, af sorg eller fasa, som hjelte-
slägtens öden väckt hos dem. Sålunda fortlefde hos frankerne
minnet af volsungames öden i en rad af fristående sånger, af
hvilka de om Sigurd, den ypperste volsungen, naturligtvis voro bäst
befästade i hågkomsten. På samma sätt utvecklades hos saxarne
företrädesvis de delar, soni rörde sig kring Atles framgångsrika
dåd, och hos burgunderne firades tvifvelsutan Gjukeslägtens och
Sigurds samfålda bragder. Med samma rätt och af samma böjelse
som skaldekonsten hos alla folk och i alla tider drifvits att ut-
smycka sina ämnen, prydde äfven dessa sångare sina hjeltar med
öfvernaturliga egenskaper, tillade dem en gudomlig härkomst,
skänkte dem öfvermensklig kraft och en utomordentlig själsstyrka
i godt som i ondt, allt efter som tidsålderns smak det fordrade.
Medger också vårt språkbruk att kalla den känslolöse mördaren
ett vidunder och Säga det den girige rufvar på sin skatt, så gingo
fomåldems folk med lifligare inbillning än längre: metaforen
förkroppsligades, den rufvande fick formen af en stygg-drake,
makten, rikedomen, herradömet framstäldes under bilden af en
skatt af guld och guldsmyckade vapen, den stridbara valkyrians
motvillighet försinligades medelst flammorna kring hennes borg, och
aningame framfördes i form af lifligt skådade drömmar eller utaf
spådomskunnige siare. Att de gudamakter, på hvilka folken då
trodde, infördes, ehuru ganska sparsamt, ibland de handlande, var
likaledes en åtgärd af den smyckande fantasien.

Det är således icke den af Andvare förbannade skatten som
gett sägnen dess sammanhang, utan sammanhanget ligger i sjelfva
tilldragelsen. När och hvar den timat kan måhända icke så noga
bestämmas, men visst är att endast en tilldragelsekedja ur verk-
ligheten kan gifva sägnen ett nog fast och hållstarkt inre, för att
han på traditionens ström, efter färden genom många århundraden,
skall kunna hinna litteraturens terra firma hos vidt skilda folk.
Någon mytisk eller etisk kärna, kring hvilken hvarjehanda erin-
ringar afsatt sig, i följd af någon namnlikhet eller ock, låt varå,
262	FRAMTIDEN. TREDJB ARGANGEN. SEPTEMBER.

någon djupsinnig analogi, skulle med svårighet väckt det erforder-
liga deltagandet i folkens hjertan och skulle helt säkert icke skyddat
sägnen från att splittras under färden.

I én annan punkt afviker Beauvois jemväl från sin norske
föregångare. Då Kéyser vill antyda att det är norrmännen som
gett åt tilldragelsen den poetiska formen, återbördar Beauvois med
' liflighet skaldskapet åt de samma stammar som varit med om sjelfva
tilldragelsen. Han kan ej inse hvarför dessa stammar skulle låtit
tilldragelsen föras rit i form af råstoff och sjelfve varit oförmögne
att tillägga det poetiska och prydande elementet. Bestod sägnen i
sin början af lyriska minnessånger, upprunna ur den genom till-
dragelsen upprörda känslan, så var det väl närmast den i tilldra-
gelsen intresserade stammen som diktade sångerna. De diktandes
närhet till och lifliga intresse vid tilldragelsen behöfves ock för att
förklara sägnens enhet och endast derur kan man förklara, att
det diktade elementet blef i hufvudsak enahanda hos de olika ver-
sionerna.

Detta måste man väl villigt medgifva den franske forskaren,
men kan det väl berättiga honom, att på Volsungasagan, Edda-
sångerna, Thidrikssagan, Nibelungenlied skrifva »chants historiques
des Francs et des ^urgondes»? Det vore eget om burgunderhe,
hvilkas namn blott en gång förekommer i den nordiska versionen,
skulle glömt att uttryckligen fira äfven sig sjelfve i sin hjeltesång.
Så litet, röjes någon egendomlig frankisk eller burgundisk national-
känsla i dessa dikter, att det kostar författaren en stor möda att
göra dessa stammars delaktighet i tilldragelsens fejder ens sannolik.
Helt annorlunda yttrar sig i de spanska hjeltesångerna nationens
känsla gent imöt saracenerne, i de Serviske gent imot turkarne, i
de finske gent imot Pohjafolket. Man bör icke lemna ur sigte att
striderna här fördes mellan närbefryndäde stammar af samma
timgomål, stadda i ständig rörelse och med de mest föränderliga
politiska gränser. Endast ätteledningen gaf åt herradömena någon
fasthet. Detta förhållande, som ock betingat sägnernas lätta
spridning utofver hela det germaniska Europa, gjorde dikten i dess
uppkomst till ättesång mer än till stamsång och gör det vanskligt
att alltför mycket hålla på författareskapet. Men dessutom, sedan
dess har sägnen undergått en formförändring, hvilken Beauvois
alldeles förbisett. Den finnes numera icke i förm af »chants histo-
riques» (med undantag af en eller annan bland Eddans sånger),
den är en episk diktning som måste kallas isländsk eller tysk.

Af företalet ser man att författaren sjelf såsom sin undersök-
nings. slutresultat anser, att sägnen befunnits hafvä sitt första ur-
SÄGNEN OM SIGURD FÄFNESBANE.	263

sprung hos franker oçh hurgunder samt att dessa stammar visat
sig till härkomst vara skandinaver. Vi sägo att frankernes eller
åtminstone sigernes äldsta bostäder voro att söka i Holstein, för
burgunderne åter har Beauvois i senare af handlingar (Une pénalité
des lois Gambettes samt Origine des Bürgendes) uppsökt uti Norge
socknen . Burgund i Lærdalen. Arkeologiska fynd, gamla i lagarne
förvarade sedvänjor, ortsnamnen, men särdeles de nordiska sån-
gernas och sagornas uppgifter hafva dervid vägledt honom. Vi
vilja icke afgöra huruvida den kritik som härför kommit honom
till del af Bartsch och Rod. Reuss (Bevue critique, 1868, 1869),
är befogad i någon annan punkt än såvidt den gäller hans ety-
mologi, som har felet att icke vära bygd på de af filologien er-
kända språklagarne; hans i fråga varande åsigter utgöra blott en
dél af ett helt etnografiskt system, som vill förklara vår verldsdels
befolkande och kanske kan tåla tänka på mer än hvad tiden
medger åt recensenter, hvilkas grunder icke alltid äro så tvärsäkra
som deras ton. Måhända finnes, ock i Beauvois’ framställning en
viss politisk tendens, som väcker misstroende, så mycket lättare
som man känner honom icke blott som den mest framstående re-
presentanten i Frankrike af nordisk fornkunskap, utan ock i, da-
gens politiska frågor såsom en ifrig förfäktare af Danmarks rätt;
Om detta kan hafva inverkat på hans forskning och omedvetet,
ledt honom att söka ställa den franska nationens ursprung «obe-
roende af de tyska germanerne, på nordisk grund, är temligen
likgiltigt för denna öfversigt. Frankernes och burgundernes nor-
diska härkomst har här betydenhet endast med hänsyn till sägnens
utbredning.

Såsom skandinaver måste nämligen frankerne och burgun-
derne hafva hos sina i norden qvarboende fränder funnit desto
villigare lyssnare till sina sånger, som deras diktning der kunde
hänföra, utom ^.medelst sin inneboende stora äktgermaniska halt,
äfven på grund af frändskapsbandet. När sedan kristendomen och
den romerska bildningen hos dem sjelfve tidigt bragt den gamla
sångskatten i förgätenhet, fortlefde de genom århundradena, hos
de nordiska stamförvandterna, der väl kristendomen långt senare,
men aldrig någon romanisk , bildning infördes. Endast sålunda
kan man förklara, att just den del af sägnen som behandlar den
frankiska Volsungaättens tidigäre öden och Sigurds förbund med
burgunderne blifvit företrädesvis och med rikare fiktivt element
utvecklad i Eddasångerna pch Volsungasagan, medan samma del
i den tyska versionen dels bortfallit, dels förefinnes blott i för-
, virrade och matta drag. I stället har på samma grund den saxiska
264	’ FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

sångcykeln om budlungarne visat sig synnerligen fruktbar i Tysk-
land. Den har gett upphof åt bästa delen af Nibelungen Lied
und Klage, och den ingår, sammanvuxen med de sydtyska sång-*
cyklerne om Dietrich, om Hildebrand, om Walther af Spanien, om
Pitrolf och Dietlaib, i de stora dikter hvilka bära desses namn
eller ingå i das Heldenbuch.

... '	. ■ ’ a '

Medan de mytiska förklaringssätten sköto Öfver målet och
stannade vid dimmiga urgestaltningar, sväfvande och lättföränderliga
och som endast med tillhjelp af en djerf konstruktion kunde fås
att antaga menskliga former, lågo doçk äfven i den historiska ut-
tydningen stora vådor, som i synnerhet är o i ögonen fallande hos
sist anförde forskare i följd af hans stora ifver och franska
följdriktighet. Man vinner visst icke mycket, om man med Bartsch
antar först något slags myt och sedan låter den ifyllas af histo-
riska erinringar, så att exempelvis Siegfrids vistelse hos burgun-
deme vore att anse såsom »ett genljud (Nachklang) af det bur-
gundiska rikets uppgående i det frankiska», men man får nästan
händerna för fulla, om man med Beauvois tager sägnen efter orden
och -^nser att alla dess väsentliga uppgifter om hjeltarnes lefverne,
deras bevekelsegrunder, deras färder, deras görande och låtande aro
historiska data, de der till punkt och pricka skulle bestyrkas, om
blott erforderliga urkunder förefunnos. I den mån man vill dela
en sådan åsigt,.blir man också nödsakad att med Beauvois ring-
akta den poetiska skaparekraft, som varit verksam i sägnen redan
vid dess första uppkomst, men som dertill ännu fortgått omska-
pande i mer än ett halft årtusende.

Det otillfredsställande i det ena och missriktningen i det andra
af dessa förklaringssätt har framkallat ännu ett tredje, det nyaste,
hvilket vi ville kalla det estetiska. Sven Grundtvig, de danska
folksångernas förtjenstfulle utgifvare, som faststält dess synpunkt
öch äfven angifvit några af dess resultat i sin Udsigt over den nor-
diske oldtids heroiske digtning (Kj0benhavn l867, 105 p. liten 8:o),
kallar sjelf något oegentligt sin ståndpunkt »den litterära» och vill
framhålla den, gent imot den mytiserande och den historiserande,
såsom en central och naturlig ståndpunkt, emedan han utgår från
sägnens eget väsende, som är poesi och ingenting annat. Imot
den förra uppställer han satsen, att den heroiska diktningen icke
är någon blandning af myt och historia, emedan den sanna poesien
SÄGNEN OM SIGURD FÅFNESBANE.	265

är en organisk enhet, som icke medelst något slags analys låter
upplösa sig i sina beståndsdelar, och den senare åsigtens måls-
inän erinrar han om att larven visserligen blir en fjäril, men
att ingen, vore det än den lärdaste och skickligaste, kan göra
fjäriln åter till larv genom att rifva vingarne af den. Grrundtvig
bétviflar icke »att de i fornsagnerna, alltså i den heroiska dikt-
ningen uppträdande personer och skildrade händelser haft histo-
riska, det ar faktiska förebilder och grundlag», men »så visst som
vår forntids heroiska diktning är äkta poesi, der ide och stoff hafva
sammansmält till en organism, lefvande i och med hvarandra såsom
själ och kropp, så låter den icke omskapa sig till historia. Man
kan tvinga lifvet ur den, men man kan icke tvinga verklig historia
ur den».

Man kan då icke räkna på att denne forskare skall syssel-
sätta sig med hvem Atle var och hvar Sigurd öfvade sina storverk.
Det är för honom ett lika vanskligt spörj smål, som att fråga hvad
Macbeth var före Shakespeare eller Poïyeucte före Corneille. Det
man kallar heroisk diktning är alstren af en viss litteraturperiods
skaldeverksamhet och det man kallar hjeltesägner är dess alsters
innehåll. När perioden vidtagit, kan man icke säga, men den slöts
här i norden inimot nionde århundradet, då vikingatiden började och
med sin råhet och fattigdom ger till känna att den odling förfallit,
hvars bästa andliga frukter vi kunna beundra uti i fråga varande
skapelser. Väl är det endast ett fåtal, som bevarat den ursprung-
liga metriska form dé af sina författare då erhöllo, men i de tidi-
gare och bättre hjeltesagoma kan man ännu skönja sägnens form,
om också sångformen förgåtts i de derpå uppkommande sagornas
prosa. Beröringen méd främmande folk derute och derhemma ett
begynnande statslif införde vid den tiden en ny litteraturperiod,
den historiska, hvilken nedåt begränsar hjelteåldern, liksom han
uppåt i tiden begränsas vid en obestämbar punkt af den mytiska.
Ty det är otvifvelaktigt, att ju religionen äfven i norden lemnat de
första ämnena för skaldernas sång.

Det heroiska utgör alltså en länk mellan myt och historia, men
författaren bör dock icke så missförstås, som om hans mening vore '
det denna mellanliggande tidsålder varit befolkad af heroer. Lef-
nadssättet kunde hafva varit enkelt, karaktererna stora och deras
bevekelsegrunder likaså; det är icke derom fråga är, ty derom känna
vi intet, utom hvad man möjligtvis kan ana åf tidsålderns dikt-
ning;' beteckningen heroisk gäller uteslutande denna diktnings skap-
. lynne, den är en litteraturhistorisk term, och har öfverförts till
historien af dem, som utaf diktgestalterna velat göra historiska


266	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

personligheter, och de må tillse huru man skall förstå sådana
hjeltesamhällen. Enligt författaren betecknar ordet ett visst på
den tiden gängse poetiskt uppfattningssätt, enligt hvilket ämnena
förarbetades i skaldefantasien; det var liksom en egen af sol och
dimmor uppfyld dager som omgaf lifsfpreteelserna inför den tidens
sångarblick, och lät den teckna sig i stora underbara ^konturer.
De derunder utbildade sägnerna äro. alltså »icke några från guda-
lifvet till menniskornas verld neddragna, följaktligen sjunkna, för-
virrade, missförstådda myter, men icke heller en under tidens lopp
fördunklad och genom allehanda fantastiska utväxter förvriden
historia, utan de äro en sann poetisk skapelse, deri den af forn-
tidens hedniskt-mytiska åskådning genomträngda folkanden uttalar
sin betraktelse af menniskolifvet, af dess personligheter och för-
hållanden, dess vilkor och öden.»

Vi egna Grundtvig uppriktig tack för denna bestämda inlaga
till förmån för de okända skaldernas skaparekraft, och forskningen
skall, så tro vi, äfven stanna i skuld för de upplysningar han
redan delvis lemnat rörande deras sätt att skapa. Fri från den brin-
nande oron att taga reda på verkligheten bakom, och oberörd af
alla mytiska lockelser ofyanom våra herosgestalter, har han desto
skarpare kunnat fästa blicken uteslutande vid den poetiska verld
de tillhöra, för att sålunda utreda lagarne för deras tillvaro. Bland
dessa lagar är måhända anmärkningsvärdast hvad han framhåller
rörande hjeltarnes högsta bestämmelse. Man bör besinna att för
denna tidsålders hedendom den stora striden mellan gudarne och
de imot dem och imot hela verldsordningen fiendtliga krafterna
icke var afslutad såsom hos grekerne, der efter striden gudarne
hade trädt i en lugn och njutningsrik beröring med menniskornas
ätt; »den fortgick och var ännu oafgjord; hufvuddrabbningen uti
Ragnarök återstod ännti, och dess utgång stod väl knappast så
klar för det allmänna medvetandet, som den är angifven i de pre-
sterliga sångerna. Thor uppehåller striden, Odin grubblar och
samlar visdom från alla verldar, från lefvande och döde. Men de
mytiska sångerna lära ock, att Odin derjemte rustar sig till den
stora striden genom att samla kämpar från menniskoverlden, en-
härjarnes skara. Derför är han hjeltarnes fosterfader och läro-
mästare, derför kallar han dem, så snart han finner dem mogne
till att öka Valhalls utkorade. Hjeltens hela. vandel genom
jordelifvet är en upptuktelse, en öfning, en förberedelse härtill —
sedd med Odins öga, och med det ögat skådar den heroiska dikt-
ningen på sina hjeltar och deras strider, om ock den tillika har
ett öppet öga för allt hvad som hör till menniskolifvet såsom
SÄGNEN OM SIGURD FÂFNESBANE/	267

sådant.» I följd åf denna tidsålderns religiösa öfvertygelse blef
det för skalden en nödvändighet att så uppfatta hvarje sig erbju-
dande ämne; äfven den framstående qvinnan formades derefter,
konungadottern, föremålet för hjeltens kärlek, är på samma gång
Valkyrian som märker de utkorade med sitt spjut. Ur denna tro
härrör gpundtråden uti hjeltelifvets öden, huru sammanspunnen
den än må vara med andra af jordisk natur. Det är derför hjelten
också hvarken kan eller vill stå imot sitt öde, utan med lugn och
frimodighet går det till mötes, såsom Sigurd hos Gjukungarne,
desse hos Atle. Ingen motivering är vanligare än denna, och utan
att känna detta hjeltediktarnes »måste», förstår man ej mycket af
deras verk.

En annan lag för bildandet af de nordiska hjeltesägnerna
anser Grundtvig likaledes kunna inhemtas genom en uppmärksam
iakttagelse å de äldsta ibland dem. Antingen det berodde på en
viss öfverensstämmelse med det sociala skicket eller på en viss
egendomlighet hos fantasien så formade sig sägen alltid såsom
ättesägen. Det tyckes som om denna skaldekonst skulle behöft en
viss längre eller- kortare rad af generationer, för att utlägga sin
uppfattning af de menskliga ödena, åtminstone är sägnernas orga-
nisation mera bygd på ättens öde, än på den enskildes. Ämnet
må hafvä varit hvilken tilldragelse söm helst, så behöfde skalden
en ättelednihg för att uttömma detsamma. Genom att låta inom
samma ätt samma karäkterer, förhållanden och gestalter upprepa
sig, utlägger dikten sin uppfattning af ättens art oeh lynne och
dess dermed förbundna öde. När det ftdla uttrycket är uppnådt,
den fullvuxna representanten vunnen, så är målet hunnet, slägten
går bort ur verlden och dikten har fått sitt slut. Så slutar vol-
sungaätten med Sigurd, sköldungaätten med Rolf Krake, den lika be-
nämnda ätten med Balf. Det är denna stegring af slägtdragen och
slägtens öde till en sista gestaltning såsom den högsta, man i
synnerhet måste anse som ett genomgående och väsentligt drag
hos den nordiska hjeltediktningen; det var för skalden ett slags
inre nödvändighet att behandla, icke hjelten och hans afkomma,
utan hjelten och hans förfäder^	.

Vi vilja nöjas med dessa par iakttagelser dem Grundtvig gjort
rörande den heroiska tidsålderns skapelsesätt, för att på dem
grunda en slutledning, som går, skulle vi tro, i hans intresse imot
det öfverdrifna historiserandét. Der det visar sig att vissa lagar
varit rådande vid skapelsearbetets verkande hos skalderna, såsom
instinkt, tro, böjelse, smak, är det icke just antagligt eller ens
möjligt att de kunnat återge verkligheten sådan de förefunnit den.
268	FHAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Det ena eller andra råstoffet ur verkligheten med dess tillfälliga
bestämningar måste böja sig efter dem, såsom malmen efter formen
i gjutningens ögonblick. Om motiven för Brynhild att bestiga
Sigurds bål och för Gjukungame att gladeligen fara till Odin voro
gängse poetiska motiv, har män icke rätt att ur Eddasångernas
uppgifter sluta till deras ändalykt i verkligheten, och om det var
denna skaldekonsts idealiseringssätt, att hon återupptog karakterer,
motiv, handlingar, för att i stegradt mått ånyo behandla dem,
och sålunda på poetisk väg danade rader af slägten, så kan väl
ingenting vara vanskligare än att bygga tidsberäkningar på hennes
ättledningar.	.

Får man tro denne uttydare, så afge just Eddasångerna om
Sigurd och Volsungasagan ett bevis härpå, som är desto mera af-
görande ju. bättre denna sägen är representerad af ypperliga dikter
från skaldeperiodens kulminätionstid. Icke nog att enskilda sånger
äro upprepningar af andra, ett äldre slägtled rörande, så att exem-
pelvis Gudruns berömda klagosång måste anses som en förnyelse
af Sigruns klagan öfver Helge; hvad mera är, hela sägnen om
Gjukungames undergång och gudarnes hämd på Atle bör anses
i grunden som en förnyelse af den äldre volsungasägnen om Sig-
munds bröder, som mördas af deras svåger Siggeir och blifva
hämnade af systern Signe. Denna storartade katastrof som nu
afslutar sägnen om volsungarne, vore sålunda tillkommen på blott
poetisk väg. Grundidén, som genomgår sägnen, sammanbindande
delarne och yttrande sig, ehuru ingenstädes omedelbart uttalad, i hvar
och en del, såsom själen i den kroppsliga organismen, finner Grundt-
vig i det öde som oaflåtligen följer slägten åt, ätt nämligen be-
ständigt svikas af de slägter med hvilka den träder i svågerlag
och derpå draga dessa slägter efter sig i fallet. Noga taget är
idén uttömd med Sigurds undergång och Grundtvigs mening är
äfven att sägnen i sin första form slutat der, men att denna prakt-
fulla afslutning blifvit sedan tillagd såsom hufvudtornet majestä-
tiskt afslutar långskeppsbygnaden i en götisk katedral. Dervid
hade då ej blott sägnens grundidé, men ock ett tidigare utarbetadt
parti , vägledt skalderna under skapelsearbetet.

Man ser huru Atle, hunerkonungen hotas i sin historiska till-
varo af denne uttydare. Det är för tidigt att undersöka hållbar-
heten af denna hans åsigt, som uti förevarande arbete blott är
antydningsvis utlagd1). Men derimot kan sjelfva den estetiska

’) Det är jemförelsevis få sägner på hvilka han kan stöda sin åsigt att den
nordiska ättesägnen hade en sådan bestämd stegring, i följd af hvilken nu sångerna
SÄGNEN OM SIGURD FAFNESBÄNE.	269

grundsatsen tåla vid en nogare pröfning, helst Grun dtvigs fram-
ställning kanske icke är alldeles fri från motsägelse. Pet är hans
åsigt att skalderna haft verkligheten för sig som ett blott råämne
det de format fritt efter poesiens fordringar; »personernas sam-
manställning, skildringen af de olika karaktererna, händelsernas
följd och samband, ^llt detta är — lika väl som de öfvernaturliga
makternes ingripande — endast beroende af diktningens kraf. Med
säker poetisk instinkt låter den gamla diktningen ligga- allt det
den icke behöfver och tager det behöfliga hvarhelst den än finner
det». En skald i fullt medvetande af sitt värf kan icke tillvägagå
konstnärligare. Men å andra sidan förnekas icke att sägnerna ju
hafva faktiska förebilder eller grunddrag; »de framstående person-
ligheter och märkliga tilldragelser, som diktningen behandlat, äro
helt visst hemtade från en vid diktandet allaredan förgången verk-
lighet.» Detta medgifvande innebär dock, att verkligheten angifvit
karaktererna, men derj ernte ock ett sammanhang, en tilldragelse
hvilken dessutom nödvändigt finnes der en gång personerna äro
gifna. En i verkligheten gifven person eller ätt kan icke tänkas
utan vissa Öden. Om så icke vore, vore också idén, exempelvis den
författaren framhållit i ättesägnen om volsungarne, en abstrakt
tanke inlagd i ett härifrån och derifrån sammansatt omhölje. För-
hållandet måste väl vara att skaldernas idéer icke äro spunna i
deras hjemor, utan innebo lifvets stora tilldragelser, otydligare för
den vanliga, skönjbarare för skaldeblicken. Den omgestaltning som
sedan vid' utförandet försiggår efter poesiens lagar är mindre en
nyskapelse än en omskapelse, en rättelse. Endast på det vilkör
kan i sanning de ledande principerna vara de samma i folkets
diktning och i' dess historia eller, såsom Grundtvig uttrycker sig,
»skaldens tidsålder med dess åskådningar och lifsformer med nöd-
vändighet afspegla .sig i hans dikt.»

Men detta medgifvande blir än betydelsefullare, då man be-
sinnar att den heroiska tidsålderns skalder icke egde något af den
bokliga lärdomens hjelpmedel. De voro för allt sitt material hän-
visade till traditionen, liksom de åt henne nödgades öfverlåta sina
skapelser. Här uppstår ett slags samarbete, hvarunder den en-'
skildes förhållande till sitt ämne väsentligen förändrades. Cor-
neille är ensam om sin Polyeucte liksom Shakespeare om Macbeth,

om Gjukungarne och Atle borde anses för en senare tillkommen afslutning. I alla fall
måste den då vara äldre än de nordiska sångerna, eftersom afslutningen också före-
finnes i Nibelungen lied, och då blir fråga om lagen äfven på det hållet låter kon-
statera sig.	,
270	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

emedan de egde, förutom den omedelbara lifserfarenheten, till sitt
förfogande ett oberäkneligt antal af beläsenhetens källådror, dem
ingen annan kunde på samma sätt disponera och som gjorde deïp
fria att förfoga sig till fjerran folk och tider. Den heroiska dikt-
ningens skalder derimot voro hänvisade, förutom till hvad de af lif-
vet omedelbart kunde lära, till en samfäld källa, den omkring dem
flytande traditionen, i hvilken de dessutom redan funno ämnena
formade som sägner, och det icke blott som prosaisk hörsägen,
utan i metrisk form. Skaldens skapande verksamhet måste här
tagas i en än inskränktare mening, af omskapande, enär han här
till sitt föremål icke vérkligheten omedelbart, utan den redan for-
made uppfattningen deraf. Af brist på skriftliga urkunder är han
i allo beroende af traditionen, hon utgör den enda förbindelsen
mellan honom och den »allaredan förgångna verklighet», som afgif-
vit hans diktnings »förebilder och underlag».

Vi måste således skilja oss från Grundtvig, då han ville göra
troligt att ifrågavarande skaldeålder vore en litteraturperiod och
borde som en sådan bedömas. Vi måste också något pruta på
yrkandet att dess alster i allo borde anses som sanna poetiska
organismer. Litteraturperiodens fantasialster äro definitiva och
utarbetade af skalden med fullt konstnärsmedvetande, den heroiska
tidsålderns, som voro Öfverlåtna åt minnet, icke åt skriftlig bevä-
ring, befunno sig i en fortgående utveckling. I sjelfva verket
kommer oss Grundtvigs egen forskning till hjelp, då han uppvisar
skilda stadier i sägnens formation, en utveckling, som i afseende
å ett litteraturalster vore omöjlig att Uppvisa. Volsungasägnen,
sådan vi nu hafva den i Eddasångerna, voro nämligen att anses
på kulmipationépunkten af sin utveckling, »men så, att vi kunna
yarsna skymten af en förutgående utveckling», som omfattade »blott
den rena volsungasägnen från Sigge till Sigurd och , utgjorde den
episka hufvudbygnåden»., »Deraf att de enskilda sångerna dels
supplera, dels dubblera hvarandra och det med egendomliga drag,
se vi att de bevarade qvädena äro länkar i skilda' sträckor, de der
härröra från olika sångare, olika trakter, måhända också' något
olika tid. Men. af den öfverallt förutsatta, samfalda helheten hos
sägnen. i dess hufvudkonturer, sluta vi att före dessä äldsta be-
varade måste funnits en mängd tidigare qväden, genom hvilka
sägnens hufvudform utvecklades och begränsades». Man stiger så-
lunda uppåt i tiden från formation till formation, och den äldre
är alltid snäfvare, mera begränsad än den yngre. Då icke några
krönikor eller annan boklig form, men icke heller någon rå ofor-
mad hörsägen får antagas som mellanlänk, kommer man med
SÄGNEN OM SIGURD FÂFNESBANE.	271

denna utveckling slutligen till sägnens utgångspunkt ur verkligheten;
och vi kunna ej rätt förstå hvarför det vore så vanskligt för
forskningen att söka utleta densamma; den traditionela diktningen
är sådan att den ovilkorligen inbjuder dertill; Grundtvig har sjelf
gjort början med att »rifva vingarne af fjäriln», då hän skiljer
bort de andra partierna för att komma till långsképpsbygnaden;

Får man ifrån de romaniskå folkens heroiska'diktning sluta till
den nordiska, bestod sägnen vid denna sin utgångspunkt i lyriska
minnessånger, som i hastigare, af samlefvande känsla bevingade
drag återgaf tilldragelsen. Ifrån detta stadium kan man tänka sig
tveggehanda utveckling, i det att sångerna samlade sig och afrun-
dades till en helhet och i det att nya diktades på grund af en-
skilda förefunna motiv. Den förra verksamheten gick i lyrisk
riktning, i den mån medkänslan blef lugnare och alltefter skap-
lynnet hos de folk, dit sägnen öfverkommit; den tog fa^sta på till-
dragelsens handling och den handlingen inneboende grundtanken,
enligt hvilken det hela instinktmässigt anordnades, klarare och
mera afrundadt allt efter den för tillfället diktandes större poetiska
begåfning. Den andra verksamheten kunde äfven vara lyrisk, i
det att sinnestillståndet hos en eller annan af sägnens personer
upptogs som motiv och utvecklades i ett skildt parti. Som en
tredje mera oorganisk och förvirrande verksamhetsart kunde be-
tecknas den ena sägnens förknippande med och invecklande uti
den andra.

Det var de lyckligast begåfväde af desse generation efter ge-
neration samarbetande skalder, som klarast uppfattade samman-
hanget och den inneboende grundtanken, och af dess makt öfver
de diktandes fantasi berodde den ursprungliga tilldragelsens beva-
rande. Dess faktiska förhållanden voro så mycket mera säker-
stälda, som, enligt hväd vi nyss sågo, desse skalder voro bundne
af traditionen. Den materiela förändringen får väl icke anslås
så högt som den formela, men att alldeles underkänna den, såsom
vid den historiserande uttydningen sker, är dock en öfverdrift.
Om den heroiska diktningens fantasiverksamhet å ena sidan var
bunden af traditionen, var den å andra sidan äfven beroende af
sina ur tidsåldern hemtade poetiska lagar. Det hjelper icke att
dessa lagar dikterades , af samma tidsålder som äfven verkat uti
tilldragelsen; vid den individuela*tilldragelsen kunde de dock för-
anleda faktiska omgestaltningar, förändringar i tilldragelsens ma-,
terial, de kunde påbjuda nya personers tilldiktande, nya motivs
införande, nya situationers tecknande. De behöfde visserligen icke
föranleda uppdiktandet af Volsungaätten eller dess öden, men de

\:
272	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

kunde hafva framalstrat ett eller annat nytt slägtled till att tyd-
ligare uttrycka det öde skalderna funnit rådande inom ätten, de
kunde hafva rest bålet åt Brynhild, graft ormgropen åt Gunnar,
för att poetiskt uttrycka den karakter skalderna funnit hos dem-
Det är således maktpåliggande att de lagar, enligt hvilka den tra-
ditionela diktningen utvecklade sig, erhålla den utredning Grundt-
vig synes utlofva; kännedomen om den är oundgängligen erfor-
derlig för den historiska utredning, som varit Beauvois’ uppgift.

C. G. Estländer.
HZ

Ånmälningar.

Nya bidrag till Frihetstidens och Gustaf III:s historia.

F. A. v. Fersens Historiska Skrifter, utgifna af R. M. Klinc-
kowström. D. 1—5. Stockholm P. A. Norstedt 1867—70.

C. G. Malmström, Om embetsmännens ställning till riksdagen
linder Frihetstiden, i K. Vitterhets-, Hist.- och Antiqv.-Akade-
miens Handlingar. D. 26. Stockholm 1869.

Vårt fädernesland har den stora lyckan att ega en fri författ-
ning, som icke är endast ett ögonblickets verk, som hvarken är en
enväldig monarks nådegåfva, ej heller plötsligt framtvungen genom
en öfvermäktig folkrörelse. Vår frihets träd är, såsom vi alla veta,
urgammalt; det har vuxit upp och utbildat sig småningom genom
tiderna. Det har väl skakats af stormar och lidit intrång, tider
hafva funnits, då det icke fått fritt utbreda sin ädla krona och då
dess grenar hafva afqvistats; men om det också någon gång-för
menniskors ögon sett ut, likasom hade yxan varit satt till roten af
trädet, har denna dock förblifvit oskadd och frisk samt åt stam-
men bevarat de lifskrafter, som satt honom i stånd att efter ge-
nomkämpade stormar åter resa sig med ökad styrka. *

Vår historia förvarar derföre en rik skatt af politisk erfarenhet,
hvilken ännu icke på långt när af forskningen upptagits i dagen
eller af det allmänna medvetandet tillgodogjorts.

Kastom endast en blick på det adertonde århundradet, hvilken
rik politisk utveckling genomgick icke vårt land, hvilken massa
af politisk lärdom inhemtade det icke under detsamma!

Intet under, att den historiska forskningen i våra dagar, då i
sammanhang med den friare samhällsutvecklingen intresset stigit
för kännedomen om statslifvets utveckling, synes med förkärlek
hafva egnat sin uppmärksamhet åt detta århundrade, åt vexlingarna
i dess statsskick, åt dess parlamentariska strider och hvälfningar1.

Detsamma innehåller historien om den gamla, krigiska svenska
stormaktens fall och det moderna Sveriges grundläggning. De män,
hvilkas barndom var vittne till tolfte Karls triumftåg genom Europa,
till hans och den svenska storhetens fall vid Pultava och Fredriks-
hall, och hvilkas mannaålder åter tog del i den svenska frihetens

Jfr. C. G. Malmström, Sveriges politiska historia 1718—72 I, II. A. Fryxells
Berättelser. ur Svenska historien. D. 31—39. J. V. Arnberg, Frihetstidens politiska
ekonomi. ' K. Tengberg, Anmärkningar om Frihetstiden. B. v. Beskow, Om Gustaf III
■såsom leonung och menniska. Afd. I—V. i Sv. Ak. Handl. C. F. Wærn, 1786 års riks-
dag. W. Tham, 1789 års riksdag.

IV.	.18
274	FRAMTIDEN.- 'TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER..

strider och förvillelser, ära och nederlag, hvad upplefde de icke?
Eller desse, som vuxo upp under den senare frihetstidens olyckor,
som sågo en, efter hvad flertalet af svenska folket hoppades, lyck-
ligare tid gry med den år 1772 stärkta konungamakten, men sedan
måste åskåda konungamaktens nya missbruk, Anjala-förbundet, fri-
hetens undertryckande och despotismens urartande i Gustaf IV
Adolfs händer, samt slutligen fingo upplefva denne konungs stör-
tande- och 1809 års nya statsskick, hade de icke i den bästa af,
skolor,. lifvets och erfarenhetens, förvärfvat en skatt af politisk
insigt, sådan den sällan faller på en enda mansålders lott? Också
var det denna småningom mognade insigt, hvilken, satte 1809 års
grundlagsstiftare i stånd att för den tid, som sedan förflutit, be-
trygga statslifvets lugna utveckling utan af brott af periodiska re-
volutioner.	•

Fredrik Axel v. Fersens lifstid omfattar ingen ringa del af
denna intressanta utveckling. Född 1719 hade han gemensamt
födelseår med frihetstiden och han afjed först tvenne är efter Gu-
staf Ilirs mord. Också erbjuda hans skrifter en ganska trogen
spegelbild af i fråga varande tid, af dess olikartade sträfvanden och
rörliga verksamhet.	-

Den ensidiga och vaiiställande uppfattning af tidskiftet från
1719 till 1772, som länge varit och ännu törhända är den vanliga,
godkännes icke af de utmärkte historieskrifvare, som för närva-
rande äro sysselsatte med genomforskandet af denna tids häfder.
Professor C. G. Malmström har i sitt'förträffliga arbete öfver fri-
hetstidens historia kommit till en annan uppfattning af denna tid
och till helt nya resultat i många punkter; och Fryxell har följt
i hans fotspår, gödkänt hans slutsatser samt ytterligare befäst eller
vidgat det nya betraktelsesättet.

Fryxell har påpekat några' anledningar till att frihetstiden blif-
vit så ogynsamt bedömd. Månne icke han har rätt uti, att
många anklagelser mot det dåvarande regeringssättet hafva här-
flutit från konungskhetens ovilja mot det fria statsskicket, eller
ifrån ofrälse ståndens ovilja mot adeln? Han anmärker vidare, att
man gifvit sjelfva regeringssättet skulden till de olyckor pch brott,
hvilka ofta voro följder af det sätt, hvarpå dess ledare gingo
till väga, och sålunda framstält som fel i principen hvad som
egentligen var fel hos personerna, och att man i sammanhang här-
med oaktadt den storå olikheten imellan tidehvarfvets skiften före
och efter 1738, hopblandat dem till en skenbart likartad massa,
hvilken man derpå i klump karakteriserat genom hopad t anförande
af det sämre tidskiftets lyten och misstag.

Ett resultat *af Malmströms och Fryxells granskning af frihets-
tidens häfder är att tidens olyckliga utgång tyckes böra tillskrifvas
icke så mycket felen i grundlagarne, som åtskilliga samverkande
ogynsanima omständigheter. Till dessa höra de regehters person-
ligheter, som då sutto på Sveriges tron, den gamla ståndsrepresenta-
tionens brister, det stora flertalets bristande bildning och omogenhet
för. ett så fritt styrelsesätt, hemliga, utskottets maktinkräktningar- och
tysthetskrämeriet' i allmänhet samt den härmed sammanhängande
ANMÄLNINGAR.,	275

bristen på tryckfrihet. »De förnämsta felen», säger Malmström,
»som vidlådde 1720 års regeringssätt, lågo knappast i sjelfvä re-
geringsformen, ehuru de vid tillämpningen derur utvecklades: vi
mena hemlighetsmakeriet och sekreta utskottets inkräktningar på
K. M:ts och ständernas rätt,» Samme författare anmärker fleré-
städes, att om ifrån början af detta regeringssätt en vis och aktad
konung suttit vid styret, konungamaktens inflytande sannolikt skulle
hafva ökats och sekréta utskottets inkräktningar på densamma
uteblifvit.	*

Ett annat resultat af den nyare forskningen är, att det skede
af i fråga varande tid, som omfattar de äldre mössornas eller Arvid
Horns styrelse, kommit att framstå i en ny dager, långt ljusare än
man hittills vanligen plägat medgifva och icke obetydligt äfvikande
ifrån den, som Geijer deråt beskärt. Horns statsmannaförtjenster
hafva nu fått ett ganska vackert erkännande ; många ogrundade
beskyllningar imot hans styrelse hafva vederlagts och densamma
har både med hänsyn till sin fosterländska och sjelfständiga ut-
ländska politik och lika mycket på grund af de aktningsvärda,
ja lysande framstegen i fredlig förkofran erhållit en välförtjent
berömmelse.

Fryxell kallar uttryckligen tidehvarfvet från 1721 till 1738 .
ett bland de mest lyckliga Sveriges historia kan uppvisa, men, säger
han, efter denna tid förirrade sig sjelfstyreisen på flera afvägar och
både regering och folkombud, gjorde sig skyldiga till vacklande
åtgärder och stora misstag. Malmström, som varit den förste, hvil-
ken gjort full rättvisa åt Horns och de äldre mössornas förtjenster,
har, såsom bekant är, ännu ej medhunnit mera än början af hatt-
styrelsen, men denna början är långt ifrån egnad att upphöja hat-
tarne. Fryxell har kunnat nästan i allo ansluta sig till Malmströms
till tiden föregående, samvetsgranna forskning, så långt denne hun-
nit; det blifver af intresse att få se, om icke möjligen i den fort-
sättning Malmström nu förbereder af sin historia domen öfver hat-
tarne kommer att utfalla ännu något strängare än hos Fryxell.

I sammanhang med den olika synpunkt, hvarunder frihetstiden
betraktats, blifver ock merendels omdömet om det föregående och
efterföljande enväldet olika. Von Beskow, hvilken, i öfverensstäm-
melse med de historiska läroböckernas vanliga framställning, i denna
tid ser föga annat än politiskt elände och sedlig uselhet, har i stäl-
let framstått såsom en nitisk och snillrik sakförare för Carl XII
och Gustaf III. En bland Fryxells stora förtjenster om den sven-
ska historien är otvifvelaktigt den frisinnade uppfattning som ut-
märker hans skildring af vårt lands utveckling under 1700-talet.
Med märkbar, möjligen allt för märkbar förkärlek behandlar han
frihetstiden, medan man om hans teckning af Gari XII till äfven-
tyrs kan säga motsatsen; och ehuru han ännu icke hunnit afsluta
Adolf Fredriks historia, har han alla redan under loppet af den-
samma otvetydigt nog ùttalat sin mening om hans sons regering,
allt samman i strängaste motsats mot von Beskow.

Vi sade att Fryxell med kanske alltför synbar välvilja skil-
drar frihetstiden; han försummar knappast något tillfälle som er-

I.
276 z	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

bjuder sig att med hvarandra sammanställa denna tid och det
föregående enväldet, hvarvid sällan om någonsin jemförelsen utfaller ,
till det senares fördel; och om vi äfven tro, att han i allmänhet
har rätt, torde det dock hända, att han någon gång drifves att
framställa satser eller jemförelser, som icke till fullo kunna ega
bestånd. Det vore alldeles orätt att på grund häraf beskylla
Fryxell att hafva med partiskhet talt våra häfders minne; att
i en* eller annan punkt gå för långt med ett påstående, är nästan
oundvikligt, när man i historien inblandar polemik. Vi vilja
icke här inlåta oss på den frågan, i hvad mån denna tillsats
är rätt på sin plats i ett rent, historiskt arbete, men , anmärka
fast hellre, att i mer än en punkt af vår historia insmugit sig tros-
satser af så envis hållfasthet, men så liten sanning, att en dylik
polemik må. hända kan tarfvas för att rätt lifligt inskärpa de nya
resultat hvartill forskningen kommit. Och skall man nu en gång
polemisera eller apologisera, så föredraga vi afgjordt den slutkonst,
som visar tillbaka de hopade tillvitelserna från vårt tidiga, om ock
omogna försök till parlamentarisk sjelfstyrelse, framför den som vill
upphöja envåldskonungarne till felfria ideal; och vi äro härtill be-
nägne icke så mycket af personlig förkärlek för Het ena eller det an-
dra statsskicket, som emedan å ena sidan den historiska billigheten
kräfver att erkänna förtjensterna af ett ädelt sträfvande och påpeka,
huru lätt detta, under då varande ogynsamma förhållanden och
i följd af bristande erfarenhet måste förfela sitt mål och förirra
sig på af vägar, å andrå sidan åter det är i hög grad orättvist att
på ett politiskt omyndigt folk kasta skulden för alla de misstag '
och olyckor, som tilldragit sig under envåldsherskares regemente,
hvilka aldrig bekymrade sig om att inhemta sitt folks åsigter och
vilja, eller att vid dem fösta något afseende. För öfrigt, intet bevis
har blifvit framlagdt för att Fryxell med afsigt förvridit sanningen,
och det gör ett uppfriskande och angenämt intryck på läsaren att
beröras af den frisinnade ande, som städse uttalar sig i hans fram-
ställning af i fråga varande tiderymd.

Utom sitt stora arbete öfver frihetstiden har Malmström ny-
ligen offentliggjort den intressanta afhandling öfver embetsmännens
ställning under samma tid, som var hans inträdestal i Vitterhets-
Historie- och Antiqvitets-Åkademien. Han har der utförligare
tecknat den embetsmännens egendomliga ställning under frihets-
tiden, hvilken han i sitt stora verk i förbigående påpekat, att de
på samma gång voro förvaltningens verktyg och inflytelserike leda-
möter af den öfvervakande och redofordrande riksförsamlingen.
De utgjorde af henne i sjelfva verket flertalet. Adeln var mer än
någonsin ett stånd af militäre och civile embets- och tjenstemän;
i presteståndet hade ii motsats till förhållandet både före 1719 och
efter 1809 endast kyrkans embetsmän plats; och af borgareståndet
utgjorde borgmästarne allena omkring hälftenj förutom rådmännen.
Riksdagen blef så ett slags representation af de olika arterna af
embetsmannaverksamhet, antog karakteren af ett allsidigt embets-
verk och drog allt mera under sin omedelbara handläggning de-
taljer af förvaltning och rättskipning. Genom denna innerliga
ANMÄLNINGAR.	■' 277

förening mellan representationen och embetsmannaverläen sattes
kontrollen öfveÉ embetsverk och styrelse i fara, och byråkratien
var så mycket mera öfvermäktig, som hon saknade kontrollen af
tryckfrihet och en icke obetydlig del af rikets tjenster tillsattes
genom riksdagen sjelf.

Strängt klandrar Malmström de grundfel i regeringssättet, som.
lågo i riksdagens öfverhandtagande allmakt och lagstiftarens sät-
tande öfver lagen. »Men», anmärker han, »vid de hårda omdömen,
som rättvisligen om denna tid fällas, bör man dock ej förgäta att
den i vissa afseenden höll på att arbeta på sin egen förbättring.»
Så förbödos alla ansökningar om tjenster och klagomål öfver pre-
judice hos ständerna; så inskränktes sekreta utskottets maktfullkom-
lighet, så blef tryckfrihet grundlagd, allt samman genom 1765 års
ständer.	*

Ståndsrepresentationens brister kunde tiden derimot icke af-
hjelpa; de skulle längre sträcka sin skadliga inverkan och ännu
en gång bidraga att draga enväldet öfver vårt land. För de flera
gånger ifrågasatta förbättringarna i regeringssättet satte redan miss-
troendet till Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik helst efter 1756 års
riksdag oöfvervinneliga hinder i vägen. 'Hvad ändtligen angår det
skamliga lyte, som rågade tidens syndamått och i främsta rum-
met gjorde 1772 års revolution nödvändig: vi mena mutsystemet,
påminner Malmström, huru på denna tid öfverallt statslifvets verk-
sammaste drifkraft ansågs vara àtt muta och mutas; och den hi-
storiska billigheten kräfver att döma vår tidiga parlamentariska
styrelse i jemförelse med de samtida förhållandena.

Docenten Arnberg har i sitt förtjenstfulla arbete om frihets-
tidens politiska ekonomi kommit till den slutsats, att denna tid Väl
förtjenat det vitsord att ärligt och med kärlek hafva sökt främja
landets blomstring och välståpd; han har framhållit tidens rika
lifaktighet äfven på den ekonomiska litteraturens område, något
som man ytterst måste tillskrifva det jemförelsevis stora mått af
politisk frihet, som trots alla sekretessens missbruk dock medföljde
författn i n gssy stemet.

Ty det måste så vara! Medan enväldet nedtrycker ett folks
fria verksamhet och fjettrar dess kraftutveckling, väcker friheten
de slumrande krafterna, frigör och lifvar dem till ansträngningar
• och täflan.

Hvad särskildt nyssnämnda 1765 års ständer angår, säger Arn-
berg, att de förtjena äfven i afseende på den allmänna hushållnin-
gens ordnande mera loförd än de hittills fått åtnjuta; de leddes
icke af en blind reaktion mot hattarne, utan hade i åtskilligt en
sundare uppfattning än desse deras föregångare.

Tengberg, hvilken åtminstone icke till sin bild af frihetsti-
den begagnat för ljusa färger, då man beskyllt honom att i henne
alltför mycket vilja se den mörka bakgrund, mot hvilken Gu-
staf III:s gestalt till sin fördel kan afteckna sig, framhåller med
rätta i sina anmärkningar om frihetstiden dess förtjenster om
utvecklingen af våra fria statsformer; 1810 års riksdagsordning är
i det mesta blott en afbild af frihetstidens, och först ifrån denna
. 278	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

tid hafva, såsom han säger, anspråken på verkliga och lagliga
garantier mot konungamaktens missbruk slagit rot i vårt land.

Det är af stort intresse att lära känna Fersens uppfattning af
denna tid, i hvars strider han sjelf så djupt ingripit, och man
måste erkänna att hans omdömen om tiden och hennes ledande
personligheter äro långt mera sanna och opartiska än man af en
ibland hatt-cheferne kunnat vänta, låt vara att han af Geijer kallas
den störste ibland dem.

Visserligen är Fersen ogunstigt sinnad emot Horn och anför
många obevisade hörsägner eller nu mera vederlagda anklagelser
imot denne och de äldre mössorna, men han erkänner, att nationen
var Horn tack skyldig för enväldets undertryckande och en återstäld
frihet, och kan icke dölja de vackra frukterna af dennes styrelse,'
om han ock vill tillskrifva förtjensten deraf snarare Horns med-
hjelpare, i synnerhet Sven Lagerberg, är styrelsens hufvud. Han
berättar, huru genom ständernas kloka anordningar statens skulder
betalades, flottan och arméen ånyo upprättades^ industrien och
handeln gingo framåt.

Â andra sidan måste man nästan förvånas öfver den opartisk-
het och sanning, med hvilken Fersen tecknar sitt eget parti. För
Gyllenborg visar han väl någon förkärlek, men framhåller dock gan-
ska riktigt äfven de fel och svagheter,, som vanprydde denne stats-
mans karaktär, och författarens teckningar af Tessin,.Ch. Em. Lewen-
haupt, A. X von Höpken, Ekeblad m. fl. äro i hög grad träffande.
Kanske till en del imot hans egen vilja blifver ock intrycket af
hans skildring ingalunda gynnsamt för hattstyrelsen, och han måste,
sanningen likmätigt, erkänna, att missbruken och oordningarna
ökade sig efter 1738. Redan åt det sätt, hvarpå finska kriget'för-
klarades och fördes, likasom åt hattarnes beteende mot sina gene-
raler skänker han ett välförskylladt tadel. Skarpt klandrar han
deras oskick att vilja stifta lagar in casu, riksdagsmenighetens in-
grepp i lagskipningen, partiförföljelserna och terrorismen, de offent-
liga medlens bortslösande genom öförsigtighet och egennytta o. s. v.

Hans omdöme om grundlagarne är kanske väl ogynsamt, men
detta sammanhänger med, att han ansér dem för hufvudsakligen
den hatade Horns verk. Regeringsformen kallar han ett ofullkom-
ligt hastverk, som medförde förvirring och oordning i staten, eme-
dan friheten och pluraliteten derigenom fingo ett oinskränkt ut-
rymme utan någon motvigt af konungamakten. »Under despotis-
men», så menar den erfarne mannen, »hafva friheten och säkerheten
* ingen trefnad och bestånd ; den må utöfvas af en konung allena
eller af en plurålitets omröstning, så blifva enväldets påföljder lika
olyckliga och förhatliga; lagens oombytlighet är det enda värn för
frihet och säkerhet.» Riktigt framhåller han partiregeringens ofördel-
aktiga inverkningar på diplomatiska och militära värf och bekla-
gar, att när partisammansättningen har fritt utrymme öfver alla
ämnen, sä blifva de bästa planer af det sist rådande partiet för-
störda: allt uppoffras till egen nytta, agg och hämd, utan aktning
för ällmänt gagn och fädernesland.
ANMÄLNINGAR.	279

Cheferne för hattarne, berättar Fersen, insågo tidigt alla olä-
genheterna af folkväldet, men af hollos ifrån den vid Fredrik I:s
död i fråga satta reformen af gruiidlagarne genom närmare bekant-
skap med den nye konungens egenskaper och Lovisa Ulrikas hersk-
lystna lynne.	'

Blott två delar af Fersens anteckningar äro egnade åt skil-
dringen af frihetstiden. Den första delen innehåller hufvudsakligen
anekdoter öfver Fredrik I:s tid efter författarens föräldrars och
andras berättelser, hvadan naturligt är att, såsom vi ofvan hafva an-
tydt, icke så litet finnes att anmärka mot dess historiska noggrann-
het och opartiskhet. Men ifrån och med hattstyrelsens början vin-
ner hans framställning i utförlighet och intresse; hans skildringar
af finska kriget, fredsslutet och den riksdag, der Adolf Fredriks
val till tronföljare afgjordes, äro både i anseende till innehåll och
form särdeles utmärkta.

Glanspunkten i alla de hittills utkomna delarnes skildringar
utgör otvifvelaktigt berättelsen om, 1756 års riksdag både genom
de historiskt värderika upplysningar hon innehåller och genom fram-
ställningens mästerskap. Denna berättelse, hvars stora förtjenster
Fryxell har vitsordat och gjort sin historia om samma riksmöte
till godo, upptager, jemte tillhörande vigtiga bilagor, större delen
af andra bandet.

Man kan icke nog beklaga, att författaren icke fortsatt frihets-
tidens skildring i samma stil hvari han skildrar sist nämda riksdag.
Genom det utomordentliga anseende han med rätta der vunnit så-
som landtmarskalk, intog han allt sedan en högst framstående
plats i frihetstidens politiska 'förhandlingar; och likasom ingen i
dessa lärer varit djupare invigd än «han, så hade heller .ingen annan
kunnat om desamma lemna oss vigtigare upplysningar.

I tredje delen af Fersens skrifter intages medelpunkten af hans
underhållande och utförliga skildring af 1772 års riksdag, likasom
teckningen af den som sammanträdde 1778, är det vigtigaste af
fjerde delens innehåll. . Äfven dessa båda delar åtföljas, likasom
den föregående, af värdefulla bilagor. Torftigast till sitt innehåll
är den sist utkomna delen, hvilken man velat karakterisera blott
och bart såsom »ett bittert paskill». Likasom alla de föregående
banden innehåller likväl äfven detta en rikedom af, om ock obe-
tydliga, likväl för tidens skaplynne så betecknande drag, att man
genomläser det med nöje.

Fersen hade genom sitt kraftfulla uppträdande i spetsen för
hattarne vid 1756 års riksdag största förtjensten af det kongliga
revolutionsförsökets snabba undertryckande, och han hade häri-
genom lagt grunden till en ovilja från konungahusets sida^ hvilken
grodde på djupét af Gustaf III:s själ och skulle gå igen 1789.
Det är imellertid bekant, huruledes få år efter 1756 en försoning
ingicks imellan hofvet och hattarne, hvilka nu åter likasom i Fre-
drik I:s dagar ingåfvov detta hopp om ändring i regeringslagarne.
Icke ens Fersen, så skarpt han än klandrar dessa, tyckes imellertid
varit särdeles benägen för någon mera genomgripande eller våld-
sam ändring; och mängdens kärlek för demokratiskt sjelfsvåld,
280.	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER..

begäret att styra samt den främmande korruptionen gjorde, enligt
hans berättelse, om intet .de obetydliga förbättringar, som verkligen
voro å hane vid 1769 års riksdag.

Det fordrades, ännu en häfstång för att neutralisera adelns mot-
vilja imot en ökad konungamakt, men den var ock mäktig nog
att bereda koiiungamakten bundsförvandter i en del af detta stånd i
denna 4iäfstång var ofrälsets nya häftiga angrepp imot adeln. När
nu ock en ny konung med starkare händer fattat regeringens tyg-
lar, blef' följden, enligt. författarens ord, att de upplystare ibland
båda partierna sågo regeringssättets fall utan fruktan och önskade
samhällsordningens återställande; och Gustaf JU, som för folket
lät förkunna den aristokratiska maktens afskaffande; frälsade genom
sin statshvälfning tills vidare ' adeln för de ofrälses anspråk samt
sökte genom fortsatta gunstbevis och utdelade företräden i samma
stånd det främsta stödet för sin tron.

. Sedam Fersen märkt, att den nye konungen icke, lemnade ho-
nom sitt förtroende, hörde han till .dem af adeln, som lemnade
revolutionsriksdagen redan före hvälfningem Likasom man tror,
att om Fersen uppriktigt velat, han skulle varit mannen att redan
tidigare genomdrifva någon ändring i frihetstidens,-statsskick, så
är det ock sannolikt, att om han med kraft satt sig irpot revolu-
tionen och- fortfarande tagit del i riksdagens förhandlingar, hvälf-
ningen hade betydligt försvårats toch åtminstone den nya grundlagen
bättre tagit varä på friheten.

Det Carolinskä enväldet hade fört Sverige till olycka; friheten
hade icke lyckats bättre, utan det syntes, som hade äfven hon spelat
ut sin roll. Skulle icke konungamakten och folkfriheten kunna
förlikas? 1772 års regeringsform var ett försök att förlika dem,
men som misslyckades, mindre genom regeringsformens, fel, ehuru
äfven dessa voro störa nog, än genom den bristfälliga tillämpnin-,
gen och utvecklingen af det goda han äfven innebar.

Om vi sammanställa 1772 och 1809 års regeringsformer med
hvarandra, hvilkendera,stadgar en vidsträcktare konungamakt? Sva-
ret på denna fråga tyckes icke vara svårt att gifva, men har lik-
väl motsatta sidor.

Man kan säga, att medan å ena sidan de vigtigaste garantier
imot konungamakten i 1772 års regeringsform saknades, sökte der-
imot denna grundlag kontroller, der de icke, enligt vår tids-före-
ställningssätt, Böra sökas. Éller med andra ord, en gifven öfvervigt
för konungamakten öfver rådet och ständerna jemte mycken obe-^
stämdhet rörande de senates rättigheter var visserligen utmärkande
för Gustaf III:s regeringsform, men konhngens styrande makt var
i åtskilliga fall inskränktare, än hvad hon blef 1809. .

Ständerna egde ätt sammankomma endast, då de af konungen
kallades,, deras, beskattningsrätt blef i hög grad ofullständig, deras
rätt till initiativ tvifvelaktig, och de erhöllo ingen kontrollerande
makt öfver styrelsen. '

- Rådet tillsattes af och var ansvarigt inför konungen allena; han
var ensam beslutande och var blott i få fall förbunden-att inhemta
ANMÄLNINGAB.	281

rådets mening. Äfven embetsverken hade blott att ansvara inför
konungen.. Tryckfriheten blef beroende af hans godtfinnande.

Men å andra sidan — konungen egde icke att börja krig utan
ständernas samtycke och rådét skulle, om det var enhälligt, kunna
imot konungens vilja besluta om fred, stillestånd och förbund med
främmande makter. Rådsherrarne vöro likasöm ståtens^ öfrige
högste embetsmän oafsättlige. Regeringsformen införde väl i vår
statsrätt de förste af konungen afsättlige s. k. förtroendéembets-
män, men desse voro få samt egentligen militäre, och i allmänhet
ansågos ännu statens sysslor för »en lika helig possession, som
annan välförvärfvad egendom». I fråga om embetsverkens organi-
sation fick , konungen 1809 vida friare händer. I dessa stadganden
ligga både åt ena och andra hållet så många brister, att samman-
stötningar och svårigheter voro nästan oundvikliga. Och, hvad
som förvärrade saken, var att konungen sällan lät i sin maktutöf-
ning binda sig af de få lagliga skrankorna Pen väldet utvecklade
sig sålunda likasom på Carl XI:s tid efterhand i verkligheten, in-
nan det genom borttagandet af dessa hämmande bestämmelser ur
lagen 1789 formligen bekräftades. .	;

Gustaf III hade såsom kronprins icke kunnat lära att älska
rådskonungarne. Man trodde 1772, att konungens mening var att
afskafia det gamla rådet och gifva en annan form åt statens kon-
selj; det synes verkligen varit fråga härom; och Fersen anmärker,
att det kanske hade varit i det monarkiska intresset alt göra dét,
ty »så länge rådet fans q var med benämning rikets råd, skulle
den kungliga myndigheten deri finna én fiende, färdig att dela
denna myndighet». Konungen bibehöll riksrådet; men då han icke
egde makt att afsätta rådsherrar, som saknade hans- förtroende,
tillgrep han i stället den förkastliga utvägen att förbigå och tra-
kassera sina laglige rådgifvare, hvarpå Fersen anför så! många
skandalösa exempel. Han korsade stundom operationer, som bi-
fallits i rådet och begagnade gerna de tillfällen, ;som erbödo sig
att förklena detta och blottställa det för allmänhetens förtal och
förakt, hvarföre ock Fersen sade konungen, att han antingen borde
upphäfva sitt råd eller ock nyttja det till upplysning och gagn.
Rådet åter försmådde icke att, när det kunde, till gengäld sätta
konungen i förlägenhet, samt intog en försigtig och passiv håll-
ning.	_	'	• ' .

Den konselj,; som uppstod på sidan om rådet, kallar Fersen
ett fantom, Som ej var bekant med ärendena, emedan konungen -
ombytte dess ledamöter efter sitt tycke. Alla saker afgjordés på
statssekreterarnes muntliga föredragning; memorial eller skriftliga ut-
redningar plägade icke uppläsas. Riksråden voro ofta likasom auto-
mater, emedan de icke fingo någon förutgående kännedom om ären-
dena, hvarföre ock afvikande meningar sällan förekomma i proto-
kollen. Och bakom konseljledamöterne samt statssekreterarne upp-
trädde ytterligare de egentlige favoriterne eller »smekungärne»,
hvilkas inflytande vållade, att gunst, ränker och mutor kunde
blifya afgörande för ärendena, särskildt för befordringarna. Så
höll t. ex. Armfelt prestsysslor till salu åt den mest bjudande.
282	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Konungens förhållande till kollegierna var likartadt med hans
förhållande till rådet. Det var vanligt, att ingrepp uti privilegier
och lag framstäldes genom kollegiernas bref; klagade icke allmän-
heten, .så blef det dervid; i annat fall kom ett kungligt bref, som
instälde kollegiernas och landshöfdingarnes författningar, stundom
med tillvitelser, ehuru de med kongligt tillstånd blifvit utfärdade:
kongl. majrts faderliga ömhet, nåd och rättvisa framstäldes då i
en ljus dag. Oreda insmög sig efterhand i den civila administratio-
nen, och kollegierna klagade öfver omhvälfningen i ärendenas gång.

Konungen åter behöfde, om han ville göra sig ' af med en
oduglig landshöfding, taga sin tillflykt till slingriga bakvägar, och
man hör ifrån den ministeriela sidan klagomål öfver, att anden
hos den genom frihetstidens embetsmanna-styrelse bortskämda tjen-
stestaten icke var rätt formerad, hvadan ock tryckfriheten till en
början riktades mot denna, tills allmänna opinionen vände sig mot
styrelsen sjelf.	,

Fersens memoarer tyckas hafva aftagit i innehållets halt i de
senare delarne. En vän af ett demokratiskt statsskick skall kanske
vara benägen att härj igenkänna endast dén naturliga följden af
det återstälda strängt monarkiska styrelsesättet med dess tillbehör
af flärd och fåfänga, af lyx och hoffester.. Förhållandet torde dock
medgifva äfven en annan förklaring. Tredje Gustafs tid, så flärd-
full, så ytlig hon än må hafva varit, eger hon intet annat att åt
historien lemna i arf, än denna med all sin rika omvexling likväl
till sist rätt tröttande beskrifning på hofintriger och skandaler,
på fester och karuseller, teaterpjeser och balletter, som förf:n med-
delar? Gustaf III:s regering utvecklade ju åtminstone under sina
första år en ganska aktningsvärd reformatorisk verksamhet, om
det också med skäl torde kunna sägas, att det vigtigaste resultatet
af Fersens meddelanden är, att det nya styrelsesättet börjat urarta
tidigare, än man vanligen har antagit.

Likasom det gifves olika arter af historieskrifning, så finnes
det också skilda slag af niemoarer.

En antecknare har i annalistens enkla, om icke torra manér
för hvarje dag nppskrifvit de tilldragelser, hvari han deltagit eller
hvilka han hört omtalas genom ögonvitnen eller hörsägner. En ,
annan har under senare delen af sin lefnad företagit sig att be-
rätta, hvad han üpplefvat, och fattat den plan att skrifva om icke
sin samtids historia, åtminstone en teckning af den krets af sam-
tiden han sjelf tillhört. Här får subjektiviteten en större bety delse,
och i samma mån ökas vigten af att icke utan sorgfällig pröfning
’ antaga berättarens uppgifter, utan komplettera dem med andras
och framför alft jemföra de officiela källornas mindre vältaliga,
men långt mera tillförlitliga vitnesintyg.

Att Fersens memoarer tillhöra det senare slaget visar sig, om
icke af teckningens dramatiska liflighet, af flera andra omständig-
heter. Det framgår af hans berättelser otillförlitlighet äfven i fråga
om sådana fakta, i hvilka han sjelf deltagit Och som han. således
borde kunna kontrollera. Det framgår icke minst af de samtal,
hvilka han lägger i de uppträdande personernas mun, ungefär lika-
ANMÄLNINGAR.	283

som forntidens historieskrifvare utsmycka sin framställning med af
dem sjelfva författade tal. Icke blott, att han Ordagrant intager
dialoger, i hvilka han icke sjelf tagit del och der intet vitne funnits
utom de två samtalande; äfven de samtal, i hvilka han sjelf upp-
träder som ena parten, äro ofta alltför långa och alltför märkbart
af honom sjelf efteråt affattade, för att de skulle kunna vara fullt
historiskt trogna. Hvad hans berättelse än härigenom må hafva
vuriiiit i lif och omvexîïng, icke har hön sålunda tilltagit i tro-
värdighet.

Utom den skilnad mellan memoarer, som beror af berättelsens
syfte och art, finnes en annan icke mindre vigtig, sammanhängande
med berättarens personlighet samt den ställning han intagit i sam-
hället och i staten. Häraf få dessa berättelser ett mycket olika
värde. Det kommer an på, om förfin varit i tillfälle genom sin sam-
hällsställning eller sitt umgänge att erfara och utröna sanningen;
det kommer an på, i hvad män hans förstånd varit skarpt, hans bild-
ning tillräcklig, hans omdöme oförvilladt och framför allt obefördt
af partilidelsens häftighet, af den sårade egenkärlekens uddhvassa
stygn eller af hatets förtärande låga.

Att Fersen var en person, som i de flesta fall borde kunna
säga oss sanningen, anse vi otvifvelaktigt; att han velat det, böra
vi väl icke heller betvifla, men — till fullo har han visst icke
gjort det.

I hans mörka teckning spåras nogsamt hans missnöje med
konungen och motvilja mot dem som makten hade, känslor som
ofta gifva sig luft i både bittra och orättvisa omdömen. .Så be-
handlar han med omild hand det af honom s. k. ministertriumvi-
ratet, Scheffrarne och Liljencrantz, så de. tre »ränkmakare», af
hvilka i stället för af krigsministern alla anordningar i hären be-
rodde, Toll, Munck och statssekreteraren Carlson, att icke tala om
Schröderheim, Armfelt, Låstbom o. s. v.

Alltför mycket af de ogynsamma dragen är likväl intygadt af
andre, äfven bland konungens vänner. Och hvad Fersen sjelf beträf-
far, lemnade han visserligen, missnöjd med konungens styrelsesystem,
efter några månader rådet, i hvilket han ingått efter revolutionen,
men intog sedan länge en medlande ställning och tillfrågades ofta
i vigtigare eller mera grannlaga ärenden af Gustaf III, till dess
brytningen dem imellan allt mera utvecklades och Fersen småningom
öppet framträddde såsom oppositionens främste man.

Det är visst och sännt : äfven om man, såsom skäligt är, un-
danrödjer det mörker, som sårad stolthet eller politiskt missnöje
må hafva tillsatt i Fersens taflor, samt tillägger de goda drag ett
bristande minne eller personlig ovilja må hafva uteslutit, mörk
framstår likväl bilden af den så högt prisade, så varmt älskade
Gustaf III. Ja, så mörk, att Fersens teckning af denne konung
bredvid Beskows nästan ser ut såsom en karrikatyr bredvid ett
vackert original. Adlerbeths memoarer, hvilkas partiskhet och
bristande noggrannhet Beskow så ofta tadlade, ^framstå nu med
ökadt värde såsom minst lika tillförlitliga och mindré partiska än
Fersens.
284	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

Med Fersens dystra teckningar inför sig beklagar man dub-
belt både, att Beskow ej fick fullborda sin kärleksfulla skildring af
Gustaf III, som nu så väl hade behöfts, för att i någon mån mot-
verka Fersens, och att densamma i följd af sin beskaffenhet och
plananläggning är egnad att göra mindre gagn än hon kunnat.
Hon kan liknas vid de mera på måfå sammanhopade materialierna
till en byggnadj och dessa materialier äro dessutom i allmänhet
endast sådana, som kunde taga sig gynsamt ut för konungen.

Ett drag hos konungen, som hittills icke blifvit nog.uppmärk-
sammadt, har af Fersen blifvit framhållet: hans misstrogenhet och,
hvad förfin kallar, skuggrädsla. Konungens hjerta var, säger förfin,
utan uppehåll oroadt af misstankar samt af grundlös förskräckelse
för revolution och förräderi. Denna misstänksamhet gälde framför
allt riksdagen och är långt mera naturlig, än Fersen synes medgifva,
när man erinrar sig, huru Gustaf vuxit upp under frihetstidens
ständerregering, som nog ofta öfvergick till full terrorism, och att
1756 års blodiga uppträden hörde. till hans barndoms minnen.
Man kunde knappt vänta att Gustaf Hl skulle med förtroende och
tillgifvenhet omfatta rikets ständer *)•

Det ligger sanning i Beskows väl sagda ord: att den grund,
på hvilken Gustaf befann sig, var lik en af blomstertäcke höljd
vulkan, i hvars djup partitidernas blott skenbart släckta eld. snart
förstärktes af franska revolutionens upptindrande lågor. Man erinre
sig Anjalaförbundet och konungens mord! Och dennes retliga fruk-
tan måste ökas genom hans kännedom om grannarnes, Katarinas
och Fredrik II:s anspråk och planer med afseende på Sverige.

Onekligen voro genom frihetstidens inverkan hos mången grän-
serna rubbade mellan rätt och orätt, och man kunde icke våga hoppas,
att riksdagssplitet och korruptionssystemet* med ens skulle vara ut-
plånade, att så djupa. söndringar för alltid skulle vara öfvervunna.

Man erkänne sanningen häraf; en annan sak är, om konungen
gjorde hvad på honom berodde, för att förebygga de onekligen stora
vådorna och icke genom eget förvållande bidrog att väcka dem
till nytt lif.

Sex år sedan frihetstidens sista stormiga riksdag gått till ända,
samlades för första gången ständerna Under det nya statsskicket.
Konungen öfvertog sjelf riksdagens ledning och lyckades så till
vida väl, att ständerna framför allt täflade uti att vinna hans
gunst samt visa honom sin. frikostighet, och att de få spår till
opposition, som spordes, qväfdes i sin födsel. För denna utgång
hade konungen, om man får tro Fersen, icke minst denne att
tacka. Fersens uppträdande är .för honom ganska karakteristiskt :
han kämpade med kraftfull vältalighet mot konungens otillbörliga
inblandning i bankens angelägenheter, men undvek försigtigt att

.*) Ibland Gustaf IILs papper'finnes en uppsats om landtmarskalkens skyldigheter .
dat. 1778, hvilken klart utvisar konungens tänkesätt. Landtmarskalken anbefalles der
icke, blott att hos konungen, samfäldt med de andre talmännen, dagligen föredraga, hvad
som skall i ständen följande plenum företagas, och aldrig låta något i ståndet propo-
neras, utan att derom inhemta k. m:ts vilja, utan ock genast underrätta honom, om
några sammansättningar der tilldraga sig? samt föreslå medel att sådana partier skingra!
ANMÄLNINGAR.	■	285

stöta sig med konungen och stod nitiskt på, lagens och samhälls-
ordningens bästa.

Baron Reuterholm och riksrådet Ridderstolpe föreslogo Fersen
att samla hattar och mössor till en opposition imot hofvet, hvartill
Rysslands och Danmarks sändebud vore benägne att lemna under-
stödj men Fersen svarade, att det vore brottsligt att oroa riket
med faktioners bildande; och han ville icke ens inlåta sig i någon
sammansättning mot de elektorslistor konungen lät utdelaj emedan
regementsformen behöfde lugn till sitt befästande och främmande
makter skulle inblanda sig, om partistrider uppstode inom ständerna^

Då ingen bestämd tid var utsatt för dessas sammankomster,
var det af yttersta vigt för dem att fastställa en bestämd tid för
sina bevillningars utgående samt derigenom försäkra sig om att. i
sinom tid få samlas; såsom bekant är, spelar ingen fråga en mera
framstående roll vid riksdagarne under 1772 års statsskick än denna.
En kapten Bilang föreslog 1778, att bevillningen skulle gifvas på
högst sex år. Fersen bidrog att afstyra förslaget. Hans sätt att
betrakta denna sak är så sund t och så hedrande för honom, att
det förtjenar anföras. Ifrågavarande rätt, säger han, är ständernas
frihets förnämsta motvigt imot konungamaktens tilltagsenhet, men
tiden att utsätta vissa år för bevillningarna eller riksmötena bör
ej komma, så länge den generation lefver, som sysslat i riksdagarne
med främmande hofs och grannars penningar, och så länge de per-
soner sitta i Rysslands och Danmarks ministär, hvilka genom kor-
ruptionsmedlen tagit sig ett utmärkt välde öfver hela Sveriges sty-
relse och der verkat så mycket ondt; det vore första steget att
återföra Sveriges konstitution till beroende af grannarne1).

Ständerna, så lojala de infunnit sig, lemnade Stockholm i en
helt annan sinnesstämning mot konungen, hvilkens uppförande imot
dem icke kunde annat än väsentligen bidraga till den vändning
af opinionen imot regeringen, söm nu blir allt mera märkbar.
En dold ondska fanns, säger Ehrensvärd, som sökte alla tillfällen
att gifva sig luft. Denna ondska gaf anledning till märkliga tryck-
frihetsåfal äfvensom till de bekanta kraftåtgärderna imot tryckfri-
heten, men förminskades naturligtvis ingalunda genom dessa. Deras
Olyckliga verkan var i stället att folkets klagomål och önskningar,
sedermera icke kunde bana sig väg till tronen.	:

Konungen sjelf vände sin uppmärksamhet allt mera ifrån den
inre förvaltningen till utrikes politiken och företog i sämman-

Fersen berättar att danske och ryske ministrarne voro upphofsmän till Bilangs
förslag och denne sedan flere år en deras pensionerade agent. Huruvida detta är sann t/
och om Ryssland och Danmark 1778 verkligen hyste afsigter att inblanda sig i stän-
dernas förhandlingar, torde man kunna betvifla. Samma förslag, som Bilang nu fram-
stälde/ väcktes redan 1772 af Josias Cederhielm och 1778 af ledamöter både i
borgare- och prestestånden, på sistnämda stället af Chydenius, hvilken ingalunda
tillhörde oppositionen. Ryska kejsarinnan hade kort före riksdagen på konungens
begäran återkallat'sitt för honoin misshagliga sändebud, Herr Simolin, och gifvit hans ,
efterträdare tillåtelse att först efter riksdagen infinna sig här; beskickningen förestods
derföre af en underordnad person,-hvilket allt konungen och hans främste minister
tyckas hafva ansett bevisa välvilja mot konungen. Fersens framställning häraf är
dessutom otillförlitlig så till vida, som han påstår, att Bilangs förslag icke blef före-
draget till afgörande hos adeln. Det föredrogs i vederbörlig ordning jemte statsut-
skottets betänkande.
286	* FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

hang härmed sina utrikes resor, hvilket allt gaf anledning till be-
kymmer och missbelåtenhet hos hans folk. Han förband sig med
Ryssland och Danmark till den bekanta väpnade neutraliteteh, men
sysselsatte sig snart mest med anfallsplaner mot Danmark. Norges
eröfring var hans älsklingsplan, hvilket är ett intyg för riktigheten
af hans politiska blick. Sedan Sveriges, östersjöprovinser jemte en del
af Finland förlorats genom Carl XII:s och frihetstidens krig och då
Danmark, ofta indraget i Rysslands intresse, ansågs för en opålitlig
och svekfull granne, var Sveriges ställning otrygg. Det var en
tradition sedan Vasatiden hos Sveriges statsmän att hata Dan-
mark, en känsla, som äfven Fersen delar; hos konungen stärktes
densamma ytterligare af hans tänkesätt såsom en ättling af Hol-
steinska furstehuset.

Den nya karaktär, -som alltmera utmärker Gustaf III:s styrelse
främjades deraf, att hans moders irånfälle 1780 befriat honom ifrån
svåra husliga bekymmer och den blef ännu mera afgjord, sedan
Ulrik Scheffer 1783 lemnat sin plats såsom hans främste minister.
Schröderheim, Armfelt och. Toll täfla med hvarandra om högsta
platsen uti konungens förtropnde.

Vi hafva framhållit en och annan synpunkt, som torde kunna,
bidraga att mildra omdömet öfver Gustaf III såsom regent. Öfver
hans många sedliga fel och lyten finnes, tyvärr, ingen annan dom
att fälla än ogillandets. Geijer har yttrat, att hans största fel så-
som regent ligger i hans misshushållning eller bristfälliga stats-
hushållning. Vi djerfvas likväl tro, att hans hufvudfel var bri-
stande ärlighet i konstitutionell hänseende, ett fel, hvilket man
ock kan säga i sig innefatta äfven det förra. Det var genom att
kränka eller kringgå både den författning han sjelf gifvit och
andra lagar, som han ieke kunde annat än att upprifva de sår han
ville, läka, väcka till nytt lif de söndringar han ville bilägga.
Férsen uppräknar en mer än tillräcklig mängd af dessa lagkränk-
ningar.. Sådant, förbundet med andra drag af mer eller mindre
upplyst despotism samt med hans allt för vidt sväfvande planer,
nödigt och onödigt hemlighetsmakeri, var alltför egnadt att hos ett
frihetsälskande folk framkalla oro och missnöje med den till en
början högt uppburne konungen. Dennä sinnesstämning gaf sig luft
vid 1786 års riksmöte, ,hvilket sålunda blef utgångspunkten för de
sedan följande stora hvälfningarna.

Man har all anledning att antaga, att genom skildringen häraf
de följande delarne af Fersens skrifter åter skola få ett ökadt värde
och större betydelse.

Till sist några ord om stilen i Fersens skrifter och det sätt,
hvarpå de blifvit utgifna.

Fersens vältalighet! var ganska lysande och i hög grad beun-
drad af hans samtid. Ett vackert prof af densamma återfinnes
bland bilagorna till 4:de delen i det tal han vid 1778 års riksdag
höll till försvar för ständernas makt öfver banken, hvilket orda-
grant är intaget i adelns protokoll. Hans nu utgifna memoarer
göra i stilistiskt afseende ett ojemnt intryck. Somligstädes beundra
vi tankarnas kraft och en ädel sedlig känsla, uttryckta i mot-
svarande ord, men på många ställen är språket ganska dåligt. En
ANMÄLNINGAR.	287

stor skilnad visar sig härutinnan mellan de olika delarne, sä stor»
att det måste väcka förvåning. De två första delarne ega ett obe-
stridligt företräde med hänsyn till formen och visa klart, att Fer-
sen, när han ville, var en utmärkt stilist. Så vida icke Fersen
i likhet med Gustaf III sjelf så att säga tänkte på franska, äfven
då han skref svenska, kan möjligen den anmärkta skilnaden sam-
manhänga med den frågan : hvad af Fersens skrifter är hans eget
verk eller öfversättning? Allmänheten väntar af utgifvaren utred-
ning af detta spörsmål. Den nu sist utgifha delen står åtminstone
framför sina närmaste föregångare i hvad kommatering och följd-
riktighet i stafningen angår, — saker, som varit mycket vanvår-
dade i 3:e och 4:e delarne. Då vi nödgats göra dessa anmärknin-
gar, är dét oss ett nöje att tillika intyga, att de rikhaltiga bilagorna
tyckas vara med noggrannhet och omsorg aftryckta1).

E. V. Montan. < '

h En och annan anmärkning hafva vi af kännare hört göras vid redaktionen af
bilagorna. Den intressantaste af alla dessa är väl Lovisa Ulrikas journal. Så otillför-
litlig eller obetydlig denna än kan vara i åtskilliga uppgifter, är den-dock nog vigtig,
att man skulle önska att hafva fått den offentliggjord hel och hållen och icke endast
utdrag derur. Kanske hade det varit lämpligare att i ett band sammanföra alla utdragen,
än att sprida dem på olika ställen. — Hvad Ehrensvärds anteckningar angår, äro de
nog vigtiga för alt förtjena att utgifvas i en särskild samling, hvarföre de här kunnat
undvaras. Några, bilagor, som förut äro tryckta, hade man ock kunnat sakna. Hvad
vi icke kunna gilla, är att författaren i sista delen uteslutit den närmare beskrifningen
på sedligheten vid hofvet och Hedvig Elisabet Charlottas ‘bref derom.

Då man icke vet hvad af Fersens skrifter ar original eller öfversättning, är det
förlåtligt om man tror språkéts brister stundom kunna bero på öfvérsättningen. Så
läser man i 4:e delen s. 12 att konungen skulle förlora sig sjelf och sina söner: kanske
perdre, förderfva? S. 22 Att Enkedrottningen embarquerade, ehuru det blott var fråga om,
att hon skulle göra det: embarqvat? Så läses föredraga — än i st. f. framför : pre-
férer-qve? Ur stånd af i st. f. till. S. 97 talas om officiela personer i st. f. be-
ställsamma, officieux? S. 101 sägas riksdagsfullmäktige vara uppdragne i st. f. hafva
fått i uppdrag. S. 121 säges trängseln hafva varit utöfver både vakt och ordning:
au dessus de? S. 127 säges Hummelhjelm hafva varit en karl'utan lycka? fortune?
S. 143 säges konungen hafva inslagit en bakgata. S. 156 läses: Likasom början af
Grefve K:s mission utmärktes af trakasseri, blef äfven slutet häraf. S. 240 läses:
bröderne försummade sin afsigt i st. f. förfelade. Somliga ställen äro nästan obegrip-
liga; se t. ex. IV.> s. 72, 95, 151, 174, 202. Alltför ofta begagnas sin i st. f. hans,
dess, och tvärt om. Ordet undersåte har 3 pluralformer — ar, er, are. Tillställdt,
förstådt, o. s. v. läsas i st. f. tillstält, förstått , och tvärtom. Åtskilliga namn stafvas
orätt t. ex. Herwegh, Klinkowström, Haldin, Mandtéuffel. Statskommissarien Ruther
kallas än för Ruter, än för Reuther.

Det är ett misstag (s. 54), att den baron Essen, konungen 1778 begagnade att
leda adeln, var sedermera statsrådet m. m.; konungens hjelpare var den forne möss-
chefen Fredrik Essen. Ett bland de bästa bevisen på otillförlitligheten af äfven sådana
Fersens uppgifter, dem han bort kunna kontrollera, är hans beskrifning af 1778 års
riksdag. Så säger han sig sjelf hafva väckt första frågan om instruktion för banko-
utskottet; hvilket skedde genom major Bilberg. Lagutskottet hade flera delar än F.
uppgifver och han genomdref icke- något sammanträde mellan dessa. Alla stånden
hade icke elektorer, blott de två högre. Det var icke bondeståndet, som föreslog
faddergåfvan. 1617 års riksdagsordning infördes icke i riksdagsplakatet, och det var
aldrig fråga om att i § 1 af 1779 års riksdagsbeslut intaga 1626 års beslut. Rege-
ringsformen tillerkände ingalunda konungen rätt att nämna landtmarskalk. Vi lemna
derhän om det är författarens eller korrekturläsarens fel att s. 83 § 45 RF anföres
i st. f. § 47 och att s. 125 det talas om 1721 års regeringsform och 1616 års riks-
dagsordning i st. f. deni af 1720 och 1617.
288	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. SEPTEMBER.

M&nadsöfversigt.

Ur Augusti månads inre historia anteckna vi ett enda min-
nesvärdt faktum. Dess betydelse är en sådan, att inför den må-
nadens öfriga företeelser af vigt träda fullständigt i bakgrunden.
Sverige har öppet inför Europa ådagalagt, att vår nations rätts-
känsla är oförvillad och vaken. Detta är den tydning, genom
hvilken vi tro oss komma sanningen närmast vid en återblick på
det i sitt slag gripande skådespel, man nu i flera veckor hos oss häft
att bevittna. Sympatierna för Frankrike, eller, noggrannare ut-
tryckt, de heta, stormande välönskningarne för de franska vapnens
framgång, den spänning och flämtande oro hvarmed man lyssnat
till minsta knäpp från krigsteatern, utbrotten af sorg, af sjudande
vrede vid underrättelserna om huru Frankrikes hjelteskaror gång
på gång krossats af den fientliga öfvermakten — hvilken svensk
skall kunna glömma hvad han i den vägen sett och hört blahd
våra landsmän? Hvem kan vara blind för den innersta meningen
af svenska folkets politiska stämning för ögonblicket? Vår djupa
medkänsla för det hårdt pröfvade Frankrike skärpes ytterligare
genom en annan, måhända ännu starkare känsla: den lågande för-
bittringen mot »preusseriets» jätte, söm nu utöser sitt vidriga hån
öfver den halft till jorden sjunkne motståndaren. Ligger der någon
sanning i talet om betydelsen af ett »moraliskt understöd», så
har väl ett sådant knappast från något annat håll lika eldigt egnats
de tappre franske fosterlandsförsvararne, som från Sverige. Kunde
våra böner vända vapenlyckan till desse sistnämdes fördel, då
skulle redan för länge sedan stora ting ha uträttats förmedelst
det endrägtiga instämmandet, så långt svenskt tungomål talas, i
den franska frihetssångens åkallan:

Liberté, liberté chérie,
Combats avec tes défenseurs!

Det gräsliga dramats slutscen är ännu icke utspelad, men redan
står fienden på kort afstånd från den franska hufvudstadens murar.
Lyckas han ock tränga inom dem, för att i Paris vid fredsslutet
tilltvinga sig ett landstycke, utskuret ur det blödande Frankrike,
så skall dock äfven denna sista triumf blifva honom dyrköpt såsom
dé föregående. »Befrielsekrigens» Preussen, som vid Waterloo
kämpade för Tysklands oberoende, har rättmätiga anspråk på de
efterkommandes tacksamhet, men annorlunda skall historiens dom
förvisso utfalla öfver det bismarckska Preussen i våra dagar, så-
vida det ej i tid vet att stäeka den i fråga om Danmark ådaga-
lagda lystnaden att låta makt gälla för rätt samt sina nu senare
uppspirande planer på landvinning å franskt område.

C.'v. B.'
289.

Politiska betraktelser.

Om regering och. / statsförvaltning, samt om konungamakt
och. ministerstyrelse.

För den, som med aldrig så liten uppmärksamhet betraktat
tilldragelserna på. den politiska .skådebanan, är uppenbart att vårt
politiska system befinner sig uti födslovånda, och att det är repre-
sentationsförändringen som i det fallet verkat och fortfarande verkar
befruktande. Att man härvidlag skall komma att få se — hvad man
för öfrigt redan bevittnat — ett eller annat ofullgånget foster
samt erhålla en eller annan påminnelse om berget och råttan, der-
om är säkert hvar och en, som icke har alltför stor benägenhet
att invagga sig i illusioner, lifligt öfvertygad; men intet tvifvel kan
vara, att ju- förr eller senare — och kanske snart nog, emedan nu
tiden, stunden löper fort — män skall få se den nye politiske
pretendenten lifslefvande framstå och begära vår hyllning. Det
kan då vara skäl att taga i Ögonsigte det arf han går att till-
träda och de förbindelser, han går att åtaga sig. Sådant är än-
damålet med närvarande uppsats. Men frågas, hvem den väntade
egentligen är, så blir svaret kort och godt: en regering.

Vi säga med flit icke »konstitutionel regering», emedan man
kanske skulle -invända, att vi redan ega en sådan; icke heller
»parlamentarisk regering», emedan detta uttryck icke fullt återger
hvad vi skulle vilja hafva sagt. Vi stanna således vid blotta
namnet »regering», förbehållande oss att under fortgången af vår
framställning få taga detta ord i en något .mindre omfattande,
men på'samma gång i sjelfva verket högre betydelse, än vanligt.-

Att för närvarande det är just zdet nu antydda kapitlet af
statsläran, som framför alla andra utgör föremål för begrundning
af de politiskt tänkande i vårt land, ar påtagligt efter de flera deråt
syftande yttranden af vare sig praktiska statsmän, eller teoretise-
rande lärde, som på senare tider låtit höra sig. Vi skola, till att
börja ined, kasta en blick på hvad man från, båda dessa sidor i
saken förnummit.

IV.	19
290	framtiden, tredje årgången, oktober.

Det är en ganska egen företeelse, att, under det allmänna
opinionen i vårt land, äfvensom den praktiska politiken, allt mer
och mer gått i en afgjordt demokratisk riktning, den filosofiska
spekulationen synes icke allenast, i följd af en utmärkt lärares
inflytande, hafva tagit ett stort steg tillbaka i diametralt motsatt
riktning, utan verkligen stannat vid den punkt, dit hon af denne
lärare blifvit förd. Vi åsyfta härmed naturligtvis den boströmska
statsfilosofien, hvilken för närvarande torde få anses herskande
vid båda våra universitet. Enligt denna filosofi, som ger åt en-
våldsmakten allt det stöd ett ganska klyftigt filosofiskt teoretise-
rande kan förläna, utgör hvad man kallar staten ett sjelfständigt
förnuftigt väsende, förkroppsligadt uti monarkens person: — en i
sig sjelf dunkel åsigt, men i alla fall tillräckligt tydlig såsom en
filosofisk öfversättning af det allbekanta Tétat, c’est moi. Att tala
om två eller flera s. k. statsmakter är en orimlighet, enär det icke
kan finnas mer än en sådan, nämligen staten sjelf, d. v. s. dess
synlige representant, monarken. Honom tillkommer således icke
allenast den verkställande. makten, utan äfven all lagstiftning.
Folket kan i lagstiftningsväg icke förnuftigtvis hafva annat än ett
veto, dock detta endast så vida samma folk, icke är af beskaffen-
het att böra ställas under regeringens »förmyndarskap», hvilket
senare t. ex. — bland åtskilliga andra fall — inträffar då, när
folket »fordrar ett representationssätt, som är förnuftsstridigt»; —
hvarvid bör erinras att upphofsmannen till detta statsfilosofiska system
ansett , vår gamla ståndsrepresentation såsom det enda förnufts-
enliga representationssättet. Att söka kontrollera, regeringen genom
»skattevägran» är fullkomligt otillåtet, emedan representationen bör,
utan något hänseende till regeringen, endast bevilja allt som i och
för sig kän anses erforderligt för statsändamålets uppnående. Hvad
ministrarne beträffar, så böra representanterna »akta sig att nå-
gonsin tala om förtroende eller icke förtroende till ministrarne.
Det kunde annars lätt hända, att dessa offentligen sade dem i
mindre artiga ordalag, att de ej bry sig det minsta om represen-
tanternas förtroende, hvartill de ock vore fullkomligt befogade.
Det är nämligen nog för ministrarne, om de blott ega monarkens
förtroende, ty -de äro såsom sådana ingenting annat än hans of-
fentliga organer.» Att monarken är till sin person helig och såsom
regent oansvarig säger sig sjelft. Till och med civillistan finner sig
uti denna statslära tryggad på filosofiska grundvalar. .	.

Vi anföra blott dessa korta utdrag ur Boströms filosofiska
statslära, På hvarje sida, snart sagdt hvarje rad finner man tan-
kar, som komplettera det nu anförda; och dçt hela bildar en så
POLITISKA BETRAKTELSER.	291

fullständig konstruktion af absolutismens idé, som gerna är möjligt
med bibehållande af något sken af frihet, (sådant som t. ex. blotta
tillvaron af en representation b. s. v.). Man kan icke undgå att
anmärka det starka bevis på yttrandefrihet i vårt land som ligger
deruti, att dylika, visserligen temligen nymodiga, men till sin natur
antediluvianska läror, snörrätt stridande både mot bokstafven och
andan i våra grundlagar, kunnat upphöjas till system, för att år
efter år meddelas den studerande ungdomen vid våra universitet.
Lyckligtvis ar den spekulativa, filosofiens inflytande på detta om-
råde i vår tid ringa (ehuru, från en annan synpunkt sedt, det
är ledsamt nog om universitetsundervisningens inflytande är allt-
för ringa); imellertid torde man icke helt och hållet kunna bortse
från den skadliga verkan af att t. ex. blifvande embets- och tjenste-
män, bland andra, .under sin studietid vid universitetet få insupa,
i stället för kärlek till friheten och till vår författning, grundsatser
som så oförbehållsamt angripa denna författning, för att gynna
enväldet.

' Hvad här senast anförts är imellertid en afvikelse ifrån ämnet,
för hvilken vi bedja läsaren om ursäkt. Vårt syftemål var blott
att visa den ståndpunkt, på hvilken — om vi eljest äro väl un-
derrättade — den spekulativa statsvetenskapen i vårt land för
närvarande befinner sig. Vi lemna således nu de lärdes teorier, för
att öfvergå till statsmännens åsigter i frågan. Vi mena då de statsmän,
äom befinna sig inom gränserna för de meningsskiljaktighêter, hvilka
innevarande år blifvit yttrade i anledning af dechargebetänkandets
behandling vid riksdagen. Deras åsigter torde i sjelfva verket ännu
delas af de allra flesta. politiskt tänkande i vårt land. De i vissa
punkter afvikåndé meningar, hvilka vi sjelfva här nedanför komma
att för vår del framställa, hafva ännu hos oss föga blifvit gjorda
till föremål för teoretisk behandling; förmodligen emedan de tills
vidare hafva sina flesta anhängare bland »profanum viilgus» —
ett förhållande, som, i fall det eger rum, icke kan annat än högst
ofördelaktigt inverka på läsarens omdöme om den följande fram-
ställningen.

Hvad nu de i fråga varande statsmännen beträffar, så öfverens-'
stämma de alla uti att fördöma, ej blott enväldet, utan äfven den
mildare form deraf som man brukat beteckna såsom »allena-
styrande». Väl har en något ölika uppfattning visat sig ega rum
i fråga om konungens betydelse med afseende på regeringens föran-
de; men de betänkligheter, som i detafseendet från ett håll yttrats,
synas hafva blifvit fullkomligt häfda genom motståndarens förkla-
rande att han med »konungen» icke menade annat än »konungen
292	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

i statsrådet». Detta senare uttryck är således det schibboleth, som,
enligt dessa statsmän, närmast skall angifva regeringens konstitu-
tionela ställning. Men detta uttryck är mångtydigt, och har så
visat sig in praxi. Dét kan i sjelfva verket betyda allenastyrande,
om än med »råds råde»; vi behöfva icke gå långt tillbaka i historien
för att finna exempel derpå. Det kan ock betyda motsatsen, eller
ett rådets regerande, om än under kunglig sanktion; äfven denna
form för regeringsmaktens utöfvande har iöke varit helt och hållet
främmande för våra senare förhållanden. Det är klart, att de
omförmäldä meningsskiljaktigheterna berott på en dragning åt ena
eller andra sidan.

Man kan icke neka, att det uti dessa förhållanden ligger en
viss oklarhet, nämligen i afseende på den konstitutionelt vigtiga
frågan, hvar ansvarets tyngdpunkt egentligen ligger — en oklarhet
som alltför vanligt vidlåder det konstitutionelt-monarkiska rege-
ringssystemet. Hvad det despotiska styrelsesättet beträffar, finnes
i detta fall ingen ovisshet. Monarken har ensam all makt, och
är äfven för allt ansvarig; och som han är oåtkomlig för allt lag-
ligt tilltal, gifves i sjelfva verket ingen annan kontroll på hans
maktutöfoing an revolutionens. I republiker aflöper saken lättare:
ett nytt val af sjelfva statschefen och möjligen anklagelse för
domstol utgör der korrektivet: och någon ovisshet om hvem an-
svaret bör drabba, existerar i allmänhet icke. Helt olika är för-
hållandet i den konstitutionela monarkien, — icke egentligen af
nödvändighet, såsom vi framdeles skola söka att ådagalägga, men
i följd af det sätt, hvarpå styrelsefunktionerna i allmänhet blifvit
fördelade och ordnade inom denna statsform, såsom exempelvis
förhållandet varit hos oss. Ty hvem är egentligen under ett sådant
system att klandra för en tadelvärd handling af regeringen? Är
det vederbörande minister? Visserligen — i fall saken är af den
vigt, att han, i händelse af ogillande, bort vägra kontrasignation.
Men många saker kunna förekomma, och det äfven rätt vigtiga,
som i allmänhet icke anses vara af natur att med någon nöd-
vändighet föranleda ett sådant steg som kontrasignationsvägran,
. hvarje gång en minister icke förmår att genomdrifva sin särskilda
mening. Man kan följaktligen i hvarje särskildt fall aldrig veta,
öm en regeringshandling skett med vederbörande ministers vilja
och på hans tillskyndan, eller om han måst gifva vika för stats-
rådets pluralitet, eller möjligen hela rådet måst vika för konungens
vilja. Å andra sidan, då det ändock alltid låter förmoda sig, att
ministern, är sannskyldiga upphofvet till den ifrågavarande hand-
lingen, kan både konung och statsråd hafva skydd bakoin mini-
POLITISKA BETRAKTELSER.	293

sterns rygg. På detta sätt kunna konung, statsråd och minister
ömsevis skydda hvarandra, och all egentlig ansvarighet försvinner.
Den finnes endast i den mån man mer eller mindre närmar sig
det konstitutionelt-monarkiska system, som nedanför kommer att
omförmälas; men i allmänhet kan man ännu icke säga att den
finnes. Detta är en betänklig svaghet — der den eger rum — uti
den konstitutionela monarkien. Den lemnar i sjelfva verket ut-
rymme för mycken godtycklighet, på samma gång den äfyen hägnar
lojheten, liknöjdheten, oskickligheten. Klart är att just af dessa
skäl en sådan anordning af regeringen måste vara behaglig för
den byråkratiska uppfattningen, som väl önskar inflytande, men
icke ansvar, och som ifrar för en »stark konungamakt», icke derför
att man är alltför benägen att lemna konungen någon verklig
makt, utan emedan man finner sig sjelf trygg i skyddet af en
sådan supponerad makt. Från folklig och konstitutionel synpunkt
kan i denna punkt något sämre icke tänkas. Vi skola nedanför
finna, icke allenast huru vi i vårt land lyckligen äro på väg att
komma öfver denna ståndpunkt, utan ock hvad som återstår för '
att alla konstitutionela fordringar i det fallet må kunna blifva fullt
tillfredsstälda.

Hvad angår ministrames ansvarighet inför representationen,
eller kanske rättare beroende af representationen, synas meningarne
icke vara särdeles delade. S.tatsmän af alla färger hafva in-
terpellerat ministrärne med afseende på regeringsåtgärder. Alla
torde numera vara öfverens derom att det icke går an att föra
regeringen i/mot representationens önskningar; hvaraf gifvet följer,
att tänkesättet hos representationen måste vara bestämmande i
afseende på valet af ministrärne. När somliga protestera mot
namnet parlamentarisk styrelse, förmenande att en sådan slags
styrelse icke skulle vara någonting nationélt, så må man gema
göra rättvisa åt den fosterländskhet som härutinnan uttalar sig;
men i sak torde meningsskiljaktighetema vara ringa. Grefve
Henning Hamilton — som otvifvelaktigt bör anses för en konungsk
och konservativ man — har förklarat, ätt »det visserligen endask
är konungens förtroende, som kan kalla rådgifvarne till och bibe-
hålla dem vid deras vigtiga embeten, men att om det numera i,
verkligheten för dem är omöjligt att på ett tillfredsställande sätt
bestrida dessa embeten, utan att de äfven mötas af representatio-
nens förtroende, synes det väl löna mödan att de söka förvärfva
detta» — ett visserligen lent uttryckssätt, sådant man är van att
finna hos denne statsman, men som icke synes medgifva någon
tvetydighet i afseende på den fråga som här är å hane; och han
294	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

slutar af riksdagsordningens bestämmelser angående riksdags upp-
lösning — fullkomligt följdriktigt, så vidt vi kunna fatta — att
.den ifrågavarande åsigten påtagligen föresväfvat nämde grundlags
författare. Han uttalar ock uttryckligen den öfvertygelsen att det
»ligger i sakens natur, att vårt styrelsesätt måste utveckla sig till
att allt mer och mer blifva hvad man kallar parlamentarisk
och han önskar blott för sin del att »samverkan mellan konungen
och hans rådgifvare måtte, så vidt möjligt är, bevaras.» Herr
J. A. H., som synes vilja vara ännu mera konungsk och konser-
vativ än grefve Hamilton, medger, att då hr —1m— rekommen-
derar »det konstitutionela styrelsesättet, med ej mindre konungens
fullständiga förtroende till sina rådgifvare eller ministrar, än dessas
förtroende hos folket och dess representanter, så är härimot in-
genting annat att intända än benämningen ministerstyrelse», hvilken
hr —1m— i det föregående nyttjat. Det är således icke i fråga
om ministrarnes förhållande till representationen, som olikhet i
åsigter mellan de båda sistnämda statsmännen eger rum; det är
endast i afseende på statsrådens större eller mindre regerings-
befogenhet, om vi få nyttja detta uttryck. Vi skola nedanför
utförligare yttra oss särskildt om denna punkt.

Samtliga dessa statsmän synas förena sig uti den bekanta åsig-
ten — af hr J. A. Gr^ som äfven deltagit uti här i fråga varande
diskussion, tydligen uttalad — om två jemnbördiga statsmakter,
af hvilka konungamakten — visserligen utöfvad i statsrådet — är
den ena, representationen den andrå.

Då vi nu gå att framställa vår egen mening angående bästa
ordnandet af regeringsmakten, vilja vi förutskickä den anmärk-
ningen att vi i detta fall, likasom i allt hvad politik heter, äro
föga benägna för allmänna teorier. Vi tro i allmänhet icke på
någon annan teori än utvecklingens. Hvad formen beträffar, finnes
efter vårt förmenande ingenting absolut; hvad som på en tid kan
vara antagligt, ja förträffligt, är på en-annan tid förkastligt, och
tvärtom. Frågan är således på hvarje tid endast, hvad som är
det närmaste steget i utveckling; allt annat är af ingen verklig
betydelse. Men detta oaktadt och då en redan färdig teori står
oss imot, kan det icke anses obehörigt att om denna teori yttra
vår mening: detta är i sjelfva verket nödvändigt, för att läsaren
må fullt fatta hvad nedanför kommer att framställas. Vi afse
härmed den förutnämda teorien om två statsmakter.

Vi få då utan tvekan förklara, att lika visst som vi i nästan
allt öfrigt ogilla den boströmska statsläran, lika obestridlig anse
vi den deruti ingående satsen om statsmaktens enhet; •— endast
POLITISKA BETRAKTELSER.	295

med den skilnaden, att vi, vid bestämmandet af denna enhet, ställa
oss på en diametralt motsatt ståndpunkt, i det afseendet nämligen
att vi sätta folkviljan i stället for monarkens person. Hvad nu
denna punkt beträffar, så få vi, utan att på något sätt vilja åter-
föra frågan härom till de yttersta principerna för samhällsläran
och utan att för någon del vilja upptaga frågan om »naturtillstån-
det» eller »samhällsfördraget» o. s. v. endast åberopa det faktum,
som dagliga erfarenheten gifver vid handen, att konungamakt har
sitt upphof i folkvilja — denna senare uttalad mer eller mindre
förnufts- och rättsenligt1). Men om sålunda konungamakten är
en härledd makt, men folkets derimot den ursprungliga, så torde
det vara fåfängt att med ens något sken af förnuftigt skäl vilja
påstå, att. konungamakt och folkmakt äro tvenne jemnbördiga
samhällsmakter. Så länge icke en konung direkte nedfallit från
himmelen, lärer detta blifva en omöjlighet. Vi tillåta oss således
att, utan vidare bevis, anse vår grundsats fullt bekräftad; och vi
skulle hålla det fullkomligt ändamålslöst att längre upptaga tiden
med en teoretisk undersökning af denna fråga, som den praktiska
politiken, till trots för alla teorier, så fullkomligt löst och dagligen '
löser. Derimot kunna vi icke förneka Oss nöjet att härvid åberopa
ett yttrande af en af våra mest aktade författare i hit hörande
ämnen, nämligen Grubbe. Det visar bland annat, att de pohtiska
teorierna vid våra universitet icke alltid befunnit sig på den
boströmska ståndpunkten. Grubbes yttrandé angående »bestäm-
ningen af sjelfva regeringspersonalen» 2) är: »Utan tvifvel är det
en nödvändig förnuftets fordran, att regeringsmakten må komma
att innehafvas och utöfvas af dem bland ett folks medlemmar,
hvilka genom sina personliga egenskaper äro dertill skickligast:
genom dessa högre egenskaper kunna dessa sägas hafva fått en
naturlig kallelse, eller en försynens kallelse, att åtaga, sig rege-
ringsmaktens utöfning, och det är för dem en medborgerlig pligt
att icke undandraga sig att motsvara denna kallelse. Med afseende
härpå kan man således ganska riktigt säga, att det’ är med en
viss nödvändighet, det vill säga, genom en nödvändig förnuftets
fordran, bestämdt, ej blott hvilken författning en uppkommande
stat bör erhålla, utan äfven af hvilka bestämda personer regerings-
makten bör komma ätt innehafvas och utöfvas. Men detta oaktadt
måste likväl det verkliga uppfyllandet af denna förnuftets fordran
här, likasom vid frågan om statsförfattningens bestämmande, tänkas

r) Se t. ex. det nu pågående arbetet med att skaffa en regeringsform åt Spanien.

2) Jfr. Filosofislc rätts- och samhällslära af S. Grubbe, förra delen, sid. 582
och. följ. .	,	,	,
296	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

öfverlemnadt åt den menskliga friheten, eller ske genom en yttring
af denna. Då man nämligen uppkastar den frågan, huru det skall
blifva afgjordt, hvilka af ett folks medlemmar äro genom sina
intellektuela och sedliga egenskaper fullkomligast qvalificerade till
regeringsmaktens utöfning, och af hvilka den således enligt för-
nuftets här angifna fordran hör komma att förvaltas, så är genast
klart, att detta icke kan på rättsenligt sätt afgöras annorlunda,
än genom nationen, eller dess för detta ändamål utsedda repre-
_ sentanter. Hvar och en af folkets medlemmar måste vara be-
rättigad att till de öfrigas pröfning framställa sin tanke härom;
men ingen af dem kan vara berättigad att med tvång göra den
gällande, emot de öfrigas bestridande. Och då lika litet någon
främmande stat kan ega någon rättighet att, med förnärmande af
ett folks sj elf ständighet, genom yttre tvång bestämma dess rege-
ringspersonal, så kan denna bestämning icke rättsenligen ske på
något annat sätt,, än förmedelst nationens eller dess lagliga repre-
sentanters frivilliga samtycke, deras frivilliga hyllning af öfver-
lägsna egenskaper eller förtjenster.» — Huruvida Grubbes ord få
tolkas såsom endast syftande på »uppkommande» stater, lemnas
derhän. En sådan tolkning skulle ostridigt vara en mer än van-
ligt sträng bokstafstolkning; och ännu ostridigare är, att om re-
sonnementet är riktigt för något visst moment af samhällsutveck-
lingen, så måste det ega lika grundad giltighet för 'hvarje ögonblick
af en stats lif; och det är icke svårt att af en sådan förutsättning
draga slutsatser i afseende på »regeringspersonalens» förhållande
till representationen. Detta är imellertid något som vi helt och
hållet öfverlemna åt läsarens eget skön. Vi inskränka oss för vår
del till att helt enkelt blott betrakta för handen varande förhållanden
i vårt fädernesland. Vi vilja framställa, huru efter vår uppfatt-
ning konungamakten och ministrarnes makt bör betraktas inom vår
konstitutionela monarki, under utgående likväl från grundsatsen af
folkmakten såsom den enda ursprungliga statsmakten, eller såsom
den egentlige suveränen.

Det svåraste bland alla praktiskt-politiska problem _är säker-
ligen det att, sedan statsmakten en gång blifvit till sin beskaffen-
het bestämd, finna lämpliga motvigter mot densammas möjliga fel
och irringar. Hvad har folkmakten i detta fall att bjuda på? —
Naturligtvis ingenting annat an de begränsningar den ålägger sig
sjelf. En alltför ringa garanti, skall man kanske säga. Man . får
likväl icke tro, att en sådan sjelfbegränsning ej kan vara betryg-
gande. I sjelfva verket finnes ingenting betryggande, om man ej
" antager, att folkmakten — representerande den fysiska öfvermakten
POLITISKA BETRAKTELSER.	297 *

—- i allmänhet leåes af förnuft och rättvisa; utgår man icke från
detta antagande, kan man lika så gerna med ens säga farväl åt
samhälle och samhällsordning. Men gör man åter detta antagande,
så har man ingen svårighet att äfven antaga möjligheten af sjelf-
valda, fullt kraftiga garantier mot folkmaktens missbruk. Sagan
förtäljer att Odyssevs lät fastbinda sig vid masten, för att visserligen
åtnjuta friheten att höra, men vara urståndsatt att följa sirenernas
förföriska sånger; och så kan äfven ett folk genom lagar och för-
fattningar regelbinda sin egen verksamhet på ett sådant sätt, att
frihet må stå tillsamman med ordning. Ingen främmande hypote-
tisk statsmakt behöfver såsom någon deus ex machina dervidlag
kallas till hjelp. .	'

Den motvigt mot folkväldet, hvarom här talats, söker man nu
företrädesvis genom en derför särskildt afsedd tjenlig inrättning af
representationen: genom begränsningar. i valrätt och valbarhet,
genom medelbara val, genom tvåkammarsystem o. s. v. ?—utvägar,
om hvilkas större eller mindre ändamålsenlighet tankarna för öfrigt
kunna vara delade; men äfvenväl genom regeringsmaktens kon-
struktion. Hvarje lagstiftning får endast genom verkställigheten
sin sanna karakter och betydelse. I följd deraf får ock den verk-
ställande makten, regeringsmakten, en vida större betydelse än blott
såsom blind verkställare af gifna beslut. Denna makt bör icke
endast anses ämnad -att med lif och kraft gifva verkställighet åt
folkets beslut; den kan och bör äfvenväl, genom sjelfva vilkoren
för sitt uppträdande och sin verksamhet, kunna tjena att, der så
behöfves, leda och moderera folkbesluten samt göra en motvigt mot
möjliga irringar och förhastanden. Det är föreningen af dessa båda
vilkor som bestämmer hvad ■ man kallar en konstitutionel regering.
Vi skola först taga i öfvervägande det förstnämda af dessa båda
moment. ..

Innan vi i det fallet gå vidare, böra vi icke underlåta att
erinra, att första vilkoret för ett tillbörligt ordnande af statsför-
valtningen är att denna väl skiljes från , all egentligen judiciel be-
fattning. Det är icke lätt att för alla fall a priori noga bestämma
gränsen mellan den administrativa och den judiciela maktens be-
fogenhet; men under samhällsarbetets fortgående utveckling gör
en sådan bestämmelse sig sjelf, och vi antaga således att till den
egentliga statsförvaltningen icke hör annat än rent administrativa
ärenden. Skola nu dessa ärenden skötas enligt lagstiftarens anda
och mening samt med det lif och den kraft som vederbör, så måste
efter vårt förmenande två vilkor vara uppfylda: det ena— hvilket
är sjelfklart — çitt ministèren står i det förhållande till represen-
298	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

tationen, som i en föregående artikel blifvit närmare bestämdt; det
andra att ministrarne, d. v. s. departementschef erne äro, hvar och en
inom sitt departement, fullkomligt sjelfständiga, nämligen i den
bemärkelse att hvarken. konungen eller statsrådet kan göra något
intrång uti denna sj elf ständighet. Med andra ord, vi yrka på full-
ständig ministerstyrélse. Och skälet härtill är helt enkelt det att
i allmänhet ingen förmår att uträtta något stort eller något godt,
med mindre han, styres af de två krafterna: frihet att handla, och
känslan af ansvar. Vi hafva förut påpekat, huru i högsta grad
bristfälligt det s. k. inskränkt-monarkiska styrelsesättet i detta fall
visat sig, i det de resp, ministrarne vanligen saknat både den ena
och den andra af dessa krafter till sin hjelp, och huru, under så-
dant förhållande, någon verklig . konstitutionel ansvarighet icke
egentligen finnes. Helt olika är förhållandet, då ministern både
ensam afgör och ensam ansvarar for de regeringshandlingar, som
lyda under hans departement. Först då har han den kraftigaste
äggelse till verksamhet; först då vet representationen, till hvem
den har att hålla sig;’ och först då kan följaktligen ministrarnes
ansvarighet få någon fullt verklig betydelse. Det gifves tillfällen,
då en hel ministèr bör afgå, i följd af sjelfva det politiska system
den omfattar; men det kan ock finnas tillfållen, då endast en
departementschef bör afgå, i följd af de misstag eller de uppsåt-
liga fel han begått inom sin förvaltning* Huru skall man med full
visshet döma oin detta senare, der ej ansvarigheten är odelbar?
Vi vilja imellertid försöka att till besvarande upptaga de förnämsta
invändningar vi vänta oss imot denna form af styrelsen.

För det första skall man säga, att ministerstyrelsen är ett
ingrepp i sjelfva konungamakten.. Vi behöfva endast hänvisa till
det närmare bestämmande- af ministrames regeringsbefogenhet
och af konungamakten, som här nedanföre kommer att meddelas,
för att ådagalägga att detta i sjelfva verket beror på en alltför
låg uppfattning af konungamaktens betydelse. Här inskränka vi
oss till att' påpeka den ofantliga obetydligheten eller enkelheten
af allra största delen af de saker, som i administrativ väg dragas
under, konungens, domvärjo; och vi kunna omöjligen föreställa oss,
att konungamakten skulle kunna det ringaste lida deraf, att ko-
nungen ej ens hade kännedom om alla dessa regeringsbägateller.
Hvad medborgarne beträffar, så måste de dagligen och stundligen
se långt vigtigare frågor afgjorda, ej blott åf domstolarna, utan
äfven af underordnade administrativa myndigheter, utan att be-
svär uti alla händelser ens kunna skäligen komma i fråga, och
det finnes således för dem intet skäl att ej lika yäl nöja sig med
POLITISKA BETRAKTELSER.	299

en ministers afgörande. Eller hvarför skulle ej en minister i det
fallet åtnjuta lika mycket förtroende som en lägre domare eller
administrativ tjensteman? Att för öfrigt vigtigare regeringsbeslut
må utgå i konungens namn och under dess signet, låter alltför väl
förena sig med ministerstyrelse. Dock borde detta aldrig erfor-
dras annat än i fråga om sådana ärenden, för hvilka — se nedan-
före — statsrådet i dess helhet och ej blott föredraganden borde
anses ansvarsskyldig.

Man skall förespegla vådan af ett ministerielt »allenastyrande».
Onekligt är, att en styrande minister kan missbruka sin makt i
fråga om tjensteutnämningar m. m.; men å andra sidan finnes
ingen tjensteman i riket, som är så kontrollerad både af allmänna
opinionen och representationen som han. Detta oaktadt skulle vi
för ingen del vilja medgifva .honom den makt, vi här förordat,
annat än under de gifna vilkoren af årliga riksdagar och ett någor-
lunda stadgadt inflytande af representationen på regeringsperso-
nalen. Men med dessa nu nämda garantier, och med den som
ytterligare ligger uti statsrådets intresse uti att från sig afsöndra
en medlem, som uppenbarligen missbrukar sin makt, samt i ko-
nungens makt och pligt att göra tillbörligt afseende å ett sådant
förhållande, kan man svårligen antaga, att några olägenheter
skulle kunna uppkomma, hvilka förtjente att nämnas vid sidan af
de positiva fördelarne af en fast ministerstyrelse.

Ytterligare kan invändas, att om regeringsärendenas afgörande
ensamt berodde på de respektivadepartementscheferne, skulle frågorna
ej kunna erhålla en lika grundlig pröfning, som vinnes genom
föredragning i statsrådsberedningen och inför konungen. Vi skynda
att anmärka, att ehuru vi anse en stor mängd saker vara af be-
skaffenhet att icke ens böra tynga på statsrådsberedningen, borde
likväl alla större frågor der föredragas,, enär det alltid vore nyttigt
att regeringsledamöterne deröfver yttrade sina meningar, om än
departementschefen hade hela afgörandet i sina händer. Dessutom
måste vi betona, att vi ingalunda vilja utsträcka ministerns makt-
fullkomlighet utöfver hvad vi kallat rent administrativa ärenden
eller sådana, som afse verkställigheten, efter klart och tydligt be-
stämda grunder, af gifna författningar. Gäller frågan åter prin-
ciper eller tolkning af författningar, är det obestridligt att saken
blir en fråga för regeringen i dess helhet, likasom en ansvarsfråga
mera för regeringen i dess helhet än för föredraganden, om än den
sistnämde närmast bör känna ansvaret hvila på sig. Härvidlag
kunna sådana fall uppstå, att en föredragande, som ej vill
foga sig efter den samfälda regeringens, åsigt, måste finna sig
300	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

förpligtad att afträda. I allmänhet är det svårt att a priori
uppdraga någon bestämd gräns för ministerns och den samfålda
regeringens befogenhet; en sådan skall likväl genom praxis lätt
göra sig, sedan man en gång beträdt den banan att mer och mer
afsöndra allt som skäligen kan öfverlemnas åt den särskilda mi-
nisterstyrelsen.

Denna nu antydda inskränkning uti -ministerstyrelsen härleder
sig således väsentligen från lagarnes ofullständighet eller otydlig-
het, eller från särskilda extraordinära förhållanden. Såsom allmän
regel kunna vi uppställa dess befogenhet i allt hvad till den gifna
löpande statsförvaltningen hör.

Men vidare torde man säga, att regeringen måste komma att
sakna nödig enhet och sammanhang, i fall man finge sex eller sju
regenter i stället för en, såsom man möjligen skulle vilja uttrycka
sig — ehuru, såsom nedanföre kommer att visas, detta. endast
kunde ske i följd af en fullkomligt orätt uppfattning af begreppet
regent. Hvar och en finner likväl, att denna invändning, ehuru
den visserfigen låter något, dock i sjelfva verket är betydelselös;
ty hvad enhet och sammanhang kan tänkas imellan sådana ärenden
som t. ex. tillsättandet af pastor i ett regalt pastorat, frågor om
förhållandet mellan rotehållare och soldat, anläggning af nya vägar
eller utdikning af mossar i Norrbotten o. s. v.? — Detta i afseende
på sjelfva regeringsärendena såsom sådana. Hvad den enskilde
medborgaren beträffar, som är beroende af ett regeringsbeslut, så
kan det icke vara mera. förnärmande för hans rätt att se sina
angelägenheter i administrativa frågor, allt efter deras beskaffen-
het, afgj orda af, om det vore, sex eller sju regeringar, än det är
att, om han har egendom i sex eller sju domsagor, se dit hörande
rättsfrågor dragas under lika många domstolar. Det är visserligen
sannt, att man i domstolsväg kan vädja till en högre instans —
ehuru å andra sidan vad till högre instans icke är, eller rimligt-
vis kan vara det mest vanliga; men äfven i högsta domstolen är
det i dag ledamöterna A, B, C, D, som utöfva konungens domsrätt,
i morgon derimot ledamöterna E, F, G, H o. s. v. och detta icke
blott i följd af målens olika natur, utan så att fullkomligt enahanda
mål kunna möjligen hvartannat qvartal i sista instans afgöras af
olika domarepersonal. Om ett sådant förhållande är— såsom det
väl måste anses — en verklig ofullkomlighet i judicielt hänseende,
så lärer derimot icke kunna bestridas, att det just är en af den
fullt genomförda ministerstyrelsens stora fördelar, att man, åtmin-
stone så länge den närvarande ministern sköter affärerna, känner
de allmänna grundsatser som i regeringen komma att göra sig
POLITISKA BETRAKTELSER.	' 301 .

gällande i hvarje fråga; hvilket otvifvelaktigt är för den enskilde
af vigt att veta.

Men just härvidlag; möter den sista och svåraste anmärk-
ningen som kan framställas mot den x ministeriela stytelsen. Ty,
säger man, då ministrarne äro ett uttryck för den rådande riks-
dagsmajoriteten, så ligger det i sakens natur att de skola vara "
partimän och att de följaktligen såsom ministrar skola handla i
partiets intresse, t. ex. genom att på ett ensidigt sätt till embeten
befordra partiets anhängare o. s. v. Men för det första får man
icke förbise de band på ett öfverdrifvet partivälde, i fråga om
ministorons sammansättning, som både enligt hvad i en föregående,
uppsats i det fallet antydts och enligt hvad här vidare kommer att
utvecklas, verkligen finnas och alltför väl kunna stå tillsamman
ifled ett parlamentariskt styrelsesätt; och för det andra finnes icke
den ringaste nödvändighet attz med ministerstyrelse förknippa en
sådan genomgående* förändring af tjenstemannapersonal, som i en
del länder brukar åtfölja ministèrombyten. Sker nu ej detta se-
nare, så kan äfven. under en ensidig och partisk ministerstyrelse —
i allmänhet ej långvarig — icke stor skada ske. Hvad icke per-
sonliga, utan allmänna frågor beträffar, så är ännu långt mindre
att frukta, af samma skäl, som gjort det möjligt att på sina ställen
låta äfven domarekåren väljas, såsom öfriga embetsmän, af folket,
nämligen att rättvisans skipande ligger i alla partiers intressen
och att det skall fordras en hög grad af vrånghet hös domaren
för att i det fallet låta partiintressen för stunden, göra sig gällande,
helst deraf för en annan tid skulle kunna följa repressalier —- ett'
tillstånd, som ingen något så när förnuftig och rättänkande men-
niska kan vilja befrämja. Men annat än något så när förnuftiga
och rättänkande menniskor bör man ej, åtminstone under de kon-
troller vi förutsätta, kunna antaga blifva utsedda till ministrar.
Tvärtom skall ministerstyrelsen och ministeransvarigheten ovilkor-
ligen leda till att gifva ökadt karaktersvärde åt ministrar.

Fråga är nu, om denna minister styr else har något stöd uti
våra grundlagar, eller är ett för våra förhållanden fullkomligt nytt
begrepp. I 4:e paragrafen af regeringsformen heter det visserligen,
att »konungen skall allena riket styra»; men denna bestämmelse
upphäfves de facto genom tillägget »på det sätt denna regerings-
form föreskrifver». Ty när denna regeringsform i 38:e paragrafen
föreskrifver, att iniet konungens beslut eger gällande kraft, med
mindre det är kontrasigneradt af föredraganden, så är uppenbart
att åtminstone tvä personers samstämmighet erfordras för »ett rege-
ringsbesluts giltighet; och det vore då i hög grad oegentligt att
ß02	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

tala om något »allenastyrande». Men då dertill lägges, att ansvaret
drabbar den af de två som kontrasignerat, d. v. s. ministern, så
kan man svårligen undgå att, i öfverénsstämmelse med hvad man
helt säkert i alla andra fall skulle under sådana omständigheter
göra, äfven tillerkänna ministern beslutanderätten. Antag att ett
regeringsbeslut nödvändigt måste fattas, t. ex. en utnämning göras.
Då måste konungen böja sig för denna nödvändighet och tillse att
ett lagligen giltigt beslut kan utfärdas; men ingen medborgare i
Svea rike kan tvingas att, såsom föredragande, mot sin vilja kon-
trasignera. Följaktligen kan konungen eventuelt blifva grundlags-
enligt nödsakad att underkasta sig en ministers mening, som han
icke gillar. Att in praxi en konung sällan torde hafvä svårt att,
om han så skulle vilja, finna personer, som äro alltför benägna
att göra sig till blotta verktyg åt hans vilja, må gerna vara; och
under en sådan förutsättning kan man visst medgifva, att konungen
är »allena» styrande;' men en sådan förutsättning har man svårligen
rätt att göra, då fråga är omatt tolka grundlagens mening. Huru
mycket man således än må fästa sig vid denna grundlags fraseo- 1
logi och föreskrifna former, så låter icke bestrida sig, att ju mi-
nisterstyrelsen verkligen de facto finnes inlagd uti regeringsformen,
och att pm denna princip tillförene föga gjort sig gällande, detta
icke kan bero på något annat än att vederbörande ministrar mera
fästat sig vid gamla traditioner och former än vid andan af 1809
års författning.

A andra sidan, då uti 106:e paragrafen regeringsformen, vid
frågan om statsrådets ansvarighet, så tydligt utihärkes den sär-
skilda ansvarighet, som hvilar på föredraganden, så följer häraf
tydligen, att vid jemforelse med de öfriga statsrådsledamöterna,
denne måste. ega, likasom ansvar, så äfven maktbefogenhet (ty
det ena kan icke tänkas utan det andra) och följaktligen, att
likasom ministern uti förut åberopade grundlagsparagrafer tillför-
säkras ett bestämdt inflytande gent imot konungen, så tillerkännes
honom detsamma uti den här åberopade äfvenväl gent imot stats-
rådet. Med ett ord, fasthåller man den satsen, som väl är obe-
stridlig, att frihet att handla medför ansvar, och tvärtom äfven
att gifvet ansvar nödvändigt förutsätter frihet att handla; så kan,
efter hvad oss synes, icke vara tu tal om hvad grundlagen i detta
fall verkligen innehåller och åsyftar.

Såsom vi alla veta, har på senare tider, under en konstitu-
tionelt sinnad konung och med ministrar, som förstått att rätt
uppfatta .sin pligt såsom konstitutionela rådgifvare, ett annat för-
hållande i detta afseende, än det som förut egt rum,. inträdt och
POLITISKA BETRAKTELSEIL	303

i sjelfva verket den åsigt, vi här förfäktat, i hufviidsaken gjort sig
gällande. Likväl återstår något mer i saken, än att blott konsta-
tera ett för handen varande faktum; enär ännu denna sak är så långt
ifrån att hafva bragts till allmänt medvetande, att tvärtom de
mest framstående af våra politiska tänkare och statsmän ännu
i dag teoretiskt bestrida hvad som faktiskt under åratal kan sägas,
åtminstone i väsentlig mån, hafva egt rum. Men härvidlag är just
det af en synnerlig vigt, att saken kommer till klart medvetande
och erkännande, både hos regeringspersonalen sjelf och hos allmän-
heten, och att lika litet som i praktiken någon afvikelse från re-
geln, lika htet någon tvekan om behörigheten af dess tillämpning
eger rum. Det är derföre vi trott frågan hafva varit förtjent af
en något utförligare behandling.

Om vi ansåge styrelsens enda uppgift vara att bringa till
verkställighet en lagligen beslutad samhällsordning — äfven om
härtill räknades rättigheten att sjelf i vissa mindre vigtiga ärenden
fatta beslut, som för det förra ändamålet vore behöfliga, — med
andra ord, om vi, såsom en del tyckas göra, i hufvudsaken be-
traktade styrelsen såsom endast ett embetsverk, så skulle, vi hafva
ganska litet att tillägga. Men härtill kan problemét icke inskrän-
kas. Staten står ej stilla. Han är underkastad en oupphörlig
utvecklùng. Denna utveckling, som utgör en produkt af hela folkets
verksamhet, skall ledas efter en förnuftig plan, till vinnande af allt
som är rätt, godt och nyttigt; se der en ny uppgift för styrelsen.
Och se der en ny sida af frågan. Vi lemna den alfrådande mini-
stern-embetsmannen, för att öfvergå till konungen. Ty här inträ-
der den sanna konungamakten; här finner man rätta fältet för
konungslig idrott. Så uppfattades ock i sjelfva verket fordom
konungamakten, hvilken visserligen ej utöfvades på det sätt att
konungen sysslade med alla administrativa små detaljer, eller ens
satte sitt imprimatur på allt som i den vägen måste göras, utan
så att han i spetsen för sitt folk drog till strider och segrar.
I saknad af vår tids kontroller och ordnade samhällsförhållanden
blefvo alltför ofta administrativa detaljer lemnade åt underordnade
embetsmäns godtycke, mången gång till förfång för allmänt och
enslnldt väl. Den makt, som icke allenast utan olägenhet, utan
med Verklig fördel för det allmänna nu kan lemnas åt en minister,
kunde icke utan våda öfverlemnas åt en embetsman med mer
eller mindre af en satraps maktfullkomlighet. Men helt visst är
det icke historiskt, — Eka Etet som det är förnuftigt — att i
våra dagar vilja neddraga konungamakten till en blott embéts-
mannavérksamhet; och något annat är det egentEgen icke de göra,
304	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER,

hvilka, under ifrandet för en »stark konungamakt», motsätta sig
hvad de med sä ringa skäl anse vara komprometterande för konunga-
makten, nämligen ministerstyrelsen. Vi sätta för vår del konunga-
makten högre. Vi ställa för densamma ett högre mål. Vi betrakta
konungamakten väsentligen såsom ledande nationens utvecklings-
arbete i kultur. Det är denna ledning vi vilja, enligt hvad förut
yttrats, i på en gång inskränktare och högre bemärkelse, kalla
regering, till skilnad från det blott ministeriela arbetet, förvalt-
ningen. Det återstår att visa, huru, efter vårt förmenande, denna
konungamakt bör vara organiserad för att i våra dagar bäst
motsvara sitt upphöjda ändamål.

Påtagligt är, å ena sidan, att då uti hvarje företag enhet i
handling är första vilkoret för framgång, så måste en vilja äfven
i det nu i fråga varande fallet vara den rådande och bestämmande;
men då, å andra sidan, det ju är otänkbart att, i synnerhet'med
den utveckling civilisationen numera tagit, en person skulle kunna
ega tillräcklig sakkunskap och i allmänhet, tillräcklig förmåga att
rätt bedöma alla frågor, som ur den i fråga varande synpunkten
kunna blifva föremål för en regerings pröfning, under det tillika
man icke gerna i någon riktning kan företaga ett reformarbete
utan att äfven taga i betraktande sakens sammanhang med andra
grenar af statslifvet, så måste den ledande viljan ovilkorligen
hafva behof af råd och hjelp utaf personer med kännedom om
samhällets tillstånd och behof i alla riktningar och'med klar blick
för samhällsutvecklingen. Deraf behofvet att kring regenten ställa
ett statsråd. Men då åter hvarje reformsträfvande måste, i all-
mänhet taget, anknyta sig till något förut varande, till något bestå-
ende, så faller det af sig sjelft att ministrarne, som hafva förvalt-
ningen sig ombetrodd, borde —- och det i främsta rummet — kunna
anlitas äfven för detta ändamål. Man fordrar då, att ministrarne
skola vara ej blott skickliga embetsmän, utan äfven utrustade med
statsmannaegenskaper, jemte det de, för bibehållande af enheten,
måste i åsigter stämma öfverens med ledaren, hvilken åter å sin
sida får tänkas uttrycka den suveräna folkviljan, sådan densamma
•uttalas genom representationen. Fördelaktigt måste det imellertid
anses, om, jemte departementscheferne, äfven några statsråd utan
portfölj deltaga uti ärendenas beredning, enär det väl låter tänka .
sig att personer kunna vara dertill synnerligen väl qvalificerade,
utan att besitta nödiga egenskaper för skötandet af någon särskild
förvaltningsgren. Hvad för öfrigt statsrådet och dess betydelse för
regeringens förande beträffar, så är klart att, för den nödvändiga
enhetens bibehållande, såsom förut anmärkts^ fullkomlig Öfverens
POLITISKA BETRAKTELSER.	305

stämmelse i regeringsgrundsatser måste ega rum mellan statsrådet
och regenten; och att under det ett behörigt afseende å förvalt-
ningen endast kan eventuelt leda till aflägsnandet af en eller annan
enstaka minister, så måste derimot, med omkastning af sjelfva det
politiska systemet, äfven statsrådet i dess helhet förnyas, — åtmin-
stone i regeln. Återstår nu att något närmare undersöka den
ledande regeringspersonens ställning. Med afseende härpå före-
komma i allmänhet tre olika system.

För det första kan, såsom förhållandet åtminstone i teorien
anses vara i monarkiska länder, regentens funktion utöfvas a£ mo-
narken. Men ofullkomligheten af en sådan anordning är påtaglig,
icke blott derföre att regentegenskaperna icke nödvändigt gå i arf
—- såsom en beklaglig erfarenhet lärt — utan tillika derföre, att
om en monark äfven är utrustad med stora personliga egenskaper,
så skall ändock hans intresse sällan räcka till för alla de olika
slags reformarbeten, som kunna förekomma under en möjligtvis
lång regeringstid, utan om han t. ex. omfattat en eller två saker
med värma, skall han sedan med ljumhet och liknöjdhet se allt
öfrigt och derigenom faktiskt sättas ur stånd att längre vara ledare
af utvecklingen. Det kan ock hända, att just den specialitet, för
hvilken han af individuelt intresse helst skulle vilja arbeta, icke är
den som för tillfället utgör det' förnämsta eller häst passande före-
målet för det nationela utvecklingsarbetet; hvaraf lätt kan följa
att han kommer att framstå såsom rent af fiendtlig mot’ denna ut-
veckling, hvilken han såsom regent skulle hafva att befordra.
Mången ganska duglig och välvillig monark har på detta sätt
kommit i en skef ställning och i följd defaf icke uträttat det goda
han under andra förhållanden skulle kunnat uträtta. Men äfven
ur sjelfva monarkiens synpunkt är det mindre önskvärdt, att mo-
narken i egentlig mening leder regeringsärendena. Ju mer han det
gör, ju mer måste han komma att sjelf ledas ifrån den upphöjda
och, så vidt möjligt är, passionfria ställning, som han, enligt sjelfva
monarkiens grundbegrepp, bör intaga och genom hvilken ensamt
han kan bereda helgd åt det som man kallar majestät. Ty han
skall vara ringen kring svärdfästet, icke svärdsäggen. Han skall
i allmänhet vara mera passiv, än aktiv. Men försöker han detta
oaktaät, och oaktadt de svårigheter, som här förut blifvit omför-
mälda, att sjelf inblanda sig i regeringsärendena,. sjelf .styra, så
skall man ganska säkert komma att sakna både å ena sidan den skick-
lighet och kraft, som en annan form för styrelsen medför, och å
andra sidan den stadga och säkerhet, som den; monarkiska formen
är egnad att skänka. Man skall finna lojhet och soinnaktighet i
iv.	20
306	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

förening med oro och häftiga ansatser. Man skall alltför ofta,
under saknaden af en jemn och .verklig ledning, få se skadliga
sidoinflytelser göra sig gällande: Man skall finna ett oaflåtligt —
ehuru visserligen ofrivilligt ;— bemödande af monarken att under-
gräfva monarkien. Man skall, med ett ord, finna alla de lyten,
som i allmänhet, och icke utan skäl, påbordats den konsti-
tutionela monarkien. Om den absoluta monarkien kan här icke
blifva tal.

Ett annat sätt är det i republiker antagna, att välja rëgenten
för längre eller kortare tid. Men äfven detta sätt är behäftadt
méd stora brister. Det är ingen fråga, att man ju ej i allmänhet
kan räkna på att sålunda få större förmågor i spetsen för ären-
dena; men man skall ock vara utsatt för allt det uprörande af
passionerna, som nästan nödvändigt åtföljer ett så beskaffadt val;
och det skall under sådana omständigheter alltför lätt hända, att
den ifrigaste partimannen får företrädet framför den största regent-
förmågan. Härmed vilja vi icke säga, att ju icke den valde i alla
händelser bör uttrycka någon viss politisk åsigt, och således alltid
måste vara, i en viss moderat bemärkelse, partiman; men det är
väl sällan, om någonsin, önskligt, att statschefen är, i ytterlig be-
märkelse, partiman d. v. s. partigängare. Vidare inträffar det allt-
för vanligt, efter hvad erfarenheten lärt, att de militära egenska-
perna och den militära glansen vid sådana val göra sig gällande —
såsom de mest populära — framför egentliga statsmannaegenskaper.
Åtminstone har det tëmligen allmänt visat sig, att der en utmärkt
general uppträdt såsom kandidat, har sällan en civil medtäflare
kunnat tillkämpa sig framgång. Att detta icke kan vara i regeln
nyttigt, säger sig sjelft. Å en annan sida, om valet sker endast
för en längre tid i sender, t. ex. för regentens lifstid, så blottställer
man sig för många af desamma olägenheter, som förut blifvit på-
pekade i fråga om monarkien.. Sker valet åter oftare, sa inträffar
det förhållande, som framför allt och, efter vår mening, nästan
afgörande talar imöt dessa slags val, nämligen att valet måste ske,
icke när ärendenas gång det föranleder, utan vid en på förhand
^bestämd tid. Följden häraf är att nytt val ofta måste göras midt
under det arbete, för hvars ledning den afgående regenten just
blifvit kallad till styret och för hvars fullbordande ingen kunde
vara mera lämplig än han, men hvarifrån han möjligen genom de
många tillfälliga omständigheter, som kunna göra sig gällande vid
valet, bortkallas. I lugna tider kan detta vara af mindre vigt; men
under oroliga tider, då bibehållande af enhet och konseqvens i sty-
relsen framför allt äro af nöden, icke så. Helst i sistnämda falL
POLITISKA BETRAKTELSER.	307

kan det verkligen lända det allmänna till oberäknelig skada, att
en regent icke får fortfara med sin befattning möjligen ett eller
annat år utöfver den i lag bestämda tiden. Â andra sidan, för’
huru kort tid än valet göres, är klart att samma tid ändock kan
komma att blifva alltför lång med afseende på utvecklingen af de
händelser, som i det fallet böra vara bestämmande. Om det är
obestridligt, att epokerna i en nations utvecklingsarbete icke sam-
manfalla med bestämda år, månader och dagar, så är äfven lika
obestridligt, att de män, som skola i främsta hand leda detta ar-
bete, icke heller böra, förnuftigtvis, väljas efter dato, utan1 efter
som händelserna föranleda. Det kan vara vigtigt, att en regent
bibehåller makten fem eller sex år, lika väl som att han lönnar
den redan efter ett halft eller helt år. Sjelfva utvecklingens behof
är; med ett ord, det enda, som i detta fall kan förnuftigtvis vara
bestämmande. Man måste medgifva, att det republikanska sty-
relsesättet med sina presidentval på bestämda mellantider, just i
denna omständighet har en. utomordentligt svag punkt. Eller hvem
kan förneka att t. ex. under då för handen varande omständigheter
i Förenta Staterna det var en stor olägenhet att genom ett nytt
val nödgas utsätta sig för vådan att förlora en Lincoln, och
att efter hans beklagliga lönmord — hvilket kanhända äfven får
anses såsom en följd af den uppbrusning i sinnena,- som sjelfva
presidentvalet framkallade — nödgas under åratal på president-
stolen bibehålla en Johnson? Också kan under sådant förhållande
regenten icke annat än känna sig förlamad uti sin verksamhet
inom .de gränser, hvilka för honom i egenskap af politisk ledare
förnuftigtvis böra vara utstakade; och* det är fara värdt att han
reduceras till intet annat än pn blott maskin, som verkställer re-
presentationens beslut. Ett sådant tillstånd är endast möjligt med
en fullt lifskraftig och politiskt fullmyndig representation, val van
att handla på egen hand; men äfven i detta fall måste det anses
såsom en ofullkomlighet, om icke den valde regenten är att betrakta
såsom just det personifierade uttrycket af representationens åsigter
i det som för tillfället utgör nationens hufvudfrdga; och eger åter
detta senare förhållande rum, då måste han, i och med detsamma,
framför andra, och just i följd af sin ställning såsom regent,
gifvet vara att anse såsom ledare för representationen. Den repu-
blikanska styrelseformen må i andra hänseenden hafva* företräden;
men onekligt är att i denna punkt densamma står långt efter den
styrelseform som vi nu gå att betrakta. ,

Vi vilja öfvergå till det engelska systemet. Vi mena dermed
det system, som uti Engländ faktiskt gjort sig gällande, om det
308	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

än icke grundas på någon direkt lagstiftning. Enligt detsamma
inskränker sig monarkens åtgörande till att för hvarje fall utse den
i fråga varande politiske ledaren (premierministern), hvilken åter med
sig associerar de män han finner tjenligast för de förenade rege-
rings- och förvaltningsbestyren. Detta system medför mycket stora
fördelar. För det första undvikes derigenom helt och hållet den
olägenhet, som senast anmärkts i afseende på förhållandena i en
republik: man behöfver icke vänta till nkgon viss termin, för att
få aflägsnad en styresman som blifvit otjenlig och för att välja en
annan mera för nya Omständigheter, passande; vid hvarje kritiskt
ögonblick och när helst gången af händelserna det fordrar kan en
' tjenlig person vare sig bibehållas eller tillkallas; och man kan så-
ledes alltjemnt utan afbrott hoppas att få se rätta mannen i spetsen
för ärendena. Blotta denna möjlighet är ett utomordentligt före-
träde hos detta system. Fråga är, oni det äfven visat sig praktiskt
verka lika väl, med andra ord, öm den väljande makten, d. v. s
monarken, i allmänhet visat sig på ett tillfredsställande sätt full-
göra sin höga och maktpåliggände förrättning. Det kan i detta
hänseende visserligen invändas, att fika väl som i afseende på sjelfva
styrelsen, ' kan man äfven härvidlag hafva skäl att befara, att en
ärftlig monark icke alltid skall besitta de nödiga egenskaperna för
att fullgöra den i fråga varande kungliga funktionen. Det är ;likväl
en ofantlig skilnad mellan dessa båda saker. Likasom en person
kan vara förträfflig såsom valman, men derför ej lämplig till repre-
sentant, likaså kan en monark, som icke eger behöfliga egenskaper
för att sjelf fungera såsom regent, likväl vara fullkomligt skicklig
, att göra ett godt val af premierminister. Om, såsom vi alltjemnt
här göra, man utgår från det antagandet att det är representatio-
nens åsigter som böra bestämma valet af regering, så är klart, att
i hvarje särskildt fall det icke gerna kan vara mera än högst få
personer att välja imellan; och det torde ej kunna bestridas, att
valet genom en monark i detta fall och under den gjorda förut-
sättningen har ett gifvet företräde framför t. ex. presidentvalet i
- en republik. Huru man än må ordna detta senare, på det icke
valet må ske efter absolut samma grunder som representantvalen,
är likväl tydligt att dervid mången gång en alltför stor ensidighet
kan göra sig gällande, och att derigenom den slags motvigt mot
den lagstiftande makten, som kan och skäligen bör ligga hos den
verkställande, derigenom går förlorad; och då de allra flesta valmän
icke kunna stödja sig på personlig kännedom om kandidaterna, utan
endast på deras politiska rykte, så kan det alltför lätt hända, att
misstag begås, och att menniskan mer än lofligt förbises för poli-
POLITISKA BETRAKTELSER.	309

tikern. Men sådant är icke i allmänhet — låt vara att man kan
åberopa nndäntag — till fördel för politiken. Monarken derimot
kan icke gerna undgå att personligen väl känna de personer, som
kunna komma i fråga; och i allmänhet mera passionfri, skall han
med större sannolikhet välja någon sådan, som, på samma gång
han troget uttrycker representationens åsigter — hvilket vi alltjemt
antaga — tillika inger aktning genom sin person och icke är nå-
gon ytterlighetens man. Rådfrågar man erfarenhetens vittnesbörd
i detta fall, så torde med skäl kunna påstås, att Englands premier-
ministrar, valda enligt det här beskrifna system, visserligen icke,
hvarken i afseende på statsmannaegenskaper, eller lämpligheten för
hvarje i fråga varande tidpunkt, eller personlig karakter, stått tillbaka
för de presidenter, som blifrit valda i republikerna, under det på
samma gång den väl afpassade rörlighet i regeringen vunnits,
som förut omnämts såsom önskvärd.

Hvad slutligen angår styrelsens förmåga att vid behof utgöra
en motvigt mot representationen, så är klart att under det parla-
mentariska styrelsesättet icke bör i det afseendet vara fråga om
en prinçipiel motståndskraft, utan blott om en modererande. Äfven
i detta afseende har det tredje af de ofvannämda systemen ett
afgjordt företräde framför det första,, just emedan det icke alls
blottställer monarken och den monarkiska principen. En Premier-
minister kan. i sjelfva verket drifva ett förnuftigt motstånd — om
annat bör ej blifva fråga — vida längre än en konung. Han är
såsom en framskjuten post, hvilken har stöd under en fästnings
murar, under det konungen liknar en garnison som icke vågar sig
utom fästningens portar. Hvad den republikanska styrelseformen
beträffar, saknar man visserligen ej exempel på presidenter, som
vid tillfälle ådagalagt en ganska betydlig motståndskraft; .men i
allmänhet måste man väl medgifva, att systemet just icke härvidlag
har någon af sina starkaste punkter.

Vi kunna således för vår del icke finna annat, än att denna
sistnämda metod för finnandet af en god och tjenlig 'Styrelse är
att föredraga framför hvarje annan,— åtminstone under närvarande/
förhållanden; och att sålunda monarkien, så uppfattad som här
nämts; har verkliga och stora företräden framför republiken,—
allt i rent politiskt hänseende. De olägenheter, som i. socialt och
ekonomiskt hänseende vanligen uppgifvas vidlåda monarkien, vilja
vi icke här upptaga till betraktande. Säkert är att dessa slags
olägenheter, utan intrång på den politiskt-mqnarkiska principen,
lätt skulle kunna reduceras till ett minimum; och om så skedde,
är det mer än sannoEkt att den politiska fördelen skulle i allmänna
310	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

tänkesättet, framgent göra sig gällande till förmån för monarkien.
Faravärdt är att de som företrädesvis kalla sig monarkiens anhän-
gare, och i främsta rummet monarkerna sjelfva, icke skola förstå
hvaruti monarkiens sanna styrka ligger, utan skola anse den roll,
som här anvisats monarken, — att icke vara regeringen sjelf, men
regeringens regulator, — såsom alltför ringa. Erfarenheten skall
imellertid helt säkert lära dem,-att ju mer de följa de grundsatser,
här blifvit framstälda, desto säkrare skola de befästa det monarki-
ska regeringssättet; men att ju mer dé äflas att beträda en motsatt
bana, desto mer skola de undergräfva detta regeringssätts grund-
valar. Någon högre och vigtigare eller ansvarsfullare funktion, än
den här åt monarken anvisade, kan sannerligen icke finnas i sam-
hället; och gagnande verksamhet eller gagnande inflytande imång-
handa riktningar dessutom hindras ej* af den offentliga representa-
tionen, utan kan tvärtom just befordras af denna. För öfrigt bör
mönärken kunna vara nöjd med en ställning, som ger ett full-
komligt personligt oberoende af de politiska vexlingama, och som
just i följd deraf icke kan ännat än medföra den högsta vördnad
af alla. Utan tvifvel beror monarkiens framtid af monarkernas
egen vishet och återhållsamhet just i det afseende hvarom här
varit fråga.

’ "	.--T—

Hans Järta och Carl XII.

Vi hafva här sainmanstält tvänne hamn, tiUhöriga skilda
tidehvarf och, som det synes, utan sammanhang med hvarandra.
Det ena tillhör en verldskunnig svensk konung och hjelte, det
andra en utmärkt svensk medborgare, statsman, lärd och skrift-
stäHare. Hvarföre vi länkat desse män tiHsamman, skall af det
följande blifva klart. Vi vilja skingra en ej längesedan offentligen
uttalad viHfarelse, förjaga en glömska och gifva hvar man sitt.
Vi tro oss ej kunna göra det utan att teckna några drag af de
båda männens stora och ädla fosterländska personligheter. Sällsynt
rikt begåfvade, voro de både handlingens och tankens män. Den
ene har . länge synts vara blott det förra och detta någon gång
tanklöst. Att detta inneburit ett af omständigheterna framkaHadt
och till våra dagar bibehållet sken, har den andre först upptäckt
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	311

och belyst. Se der det tillfälliga sammanhanget mellan båda. Men
det finnes dem imellan afven andra beröringspunkter. De voro
män L detta ords ädlaste bemärkelse, fosterlandets anseende och
väl bestämde deras lefnads hela verksamhet och teori och praxis
voro hos dem till ett sällspordt mått förenade.

Att medborgaren varit den, som gifvit ett nytt uppslag till en
mångsidigare uppfattning af konungen, det är just det vi, på grund
af personliga ungdomsförhållanden, äro i tillfälle att bevisa.

Vi hafva velat förutskicka dessa ord, innan vi nu öfvergå till
det egentliga föremålet för vår uppsats.

Första häftet af tidskriften JFramtiden för år 1869 innehåller
en uppsats om Karl KU som konstvän af C. Eichhorn. Förfat-
taren lemnar deri ett. nytt bidrag till hjeltekonungens länge så
ensidigt uppfattade och framstälda, nu så mångsidigt belysta bild.
Man kan ej vara nog tacksam för hvarje likartadt bidrag, som
med full tillförlitlighet ännu närmare belyser en så inom sig sluten
och kolossal personlighet, en af historiens märkvärdigaste, som
mer än någon bar Sveriges öde inom sitt bröst. Derföre lyfte han
ock vårt folk till spetsen af ärans höjder, men drog det ock med
sig , till undergångens brant.

Om den nyare historien egt någon sagohjelte, som med det
ädla i gestalten, det rena och upphöjda i karakteren och det un-
derbara i äfventyren varit företrädesvis egnad att hänföra ung-
domen och i allmänhet poetiska sinnen, så är det Carl XII. Vi
veta ock, att en teckning,af honom är alltjemt ett stående kria-
ämne i Englands och Frankrikes skolor. När hans minne på nytt
upplifvades bland hans eget folk, vid minnesfesten 1818, var det
Tegnér och Geijer, söm till hans ära stämde sina lyror, hvar och
en på sitt egendomliga sätt. Bådas sånger, uttryck af nationens
tänkesätt och lynne, hafva bibehållit sig bland Sveriges ungdom O,
ja, Tegnérs »Carl XII» har blifvit ett slags nationalsång för ung-
domen i de tre skandinaviska rikena. Väckelsen var imellertid

*) Tegnérs »Kung Carl» och Geijers »Viken tidens flyktiga minnen» sjungas årligen,
som bekant är, vid rikets universitet och högre elementarläroverk den 30 nov., Carl
XII:s dödsdag. Förf, glömmer ej det högtidliga och rörande intrycket af dessa åter-
kommande minnesfester vid TJpsala akademi*, hvarvid ungdomen i fosterländska sånger
hembar sin hyllning åt minnet af våra stöirsta konungar, Carl XII (fran och med
1818), Gustaf II Adolf (fr. o. m. d. 6 nov. 1832), Gustaf Vasa (fr. o. m. d. 6 juni
1843 vid det första allmänna skandinaviska studentmötet). ~ '
. 312	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER,

genom denna minnesfest och dessa divinatoriska sånger gifven till
forskning efter den gåtolika hjeltegestaltens mer, än man i all-
mänhet synes förmodat, innehållsrika personlighet.

Det är, enligt den allmänna föreställningen, isynnerhet tvänne
varmt fosterländske män, prydnader för vår litteratur, Atterbom
och v. Beskow, som känt sig manade att mera verksamt gripa in
i denna forskning och offentligen framlägga de mångenstädes för-
vånande frukterna deraf. Hr Eichhorn tillerkänner den förre »för-
tjensten att först ha uppmärksammat» Carl XII:s »förhållande till
vetenskap och vitterhet». Vi vilja här förbigå Lagerbring, historié-,
skrifvaren, som i sin »svenska historien i sammandrag» ger ej
otydliga vinkar om det sistnämda; vi vilja endast fästa uppmärk-
samheten på en annan, om fäderneslandet högt förtjent man, som
egnat en särskild granskande uppsats .just åt hvad som sedermera
blef föremålet för både Atterboms och v. Beskows utförligare fram-
ställning. Att denne mans belysning, känd af både Atterbom och
v. Beskow1), gaf åtminstone den förstnämde närmaste anledningen
till hans uppträdande i Palmblads tidskrift Läsning för bildning
och nöje med den med nog mycken'tonvigt framhållna »upptäckten»
af Karl XH:s förut mindre allmänt kända »förhållande till veten-
skap och vitterhet», — det tro vi oss kunna göra sannolikt, för
att ej saga, rent pf bevisa. .

Den man vi åsyfta, är

Hans Jäbta.

Detta namn är i flera hänseenden med sådan utmärkelse in-
ristadt i fäderneslandets såväl politiska som litterära häfder, att
det ej kan vara okändt för den bildade fosterlandsvännen. Född
1774 inträdde Järta2) vid sexton års ålder på embetsmanna-
banan3), var närvarande vittne till Gustaf IH:s mord ♦), brann i

1) Se Svenslca akademiens handlingar del. 40, sid. 161 noten; äfvenså Carl XII,
Ett minnesblad af B. v. Beskow, sedn. afd. sid. 21.

2) Baion H. Hjerta till "den märkliga riksdagen i Norrköping 1800, dåhanjemte
Cl. Cederström, ,P. Tham, m. fl., som bekant är, afsade sig adelskapet, hvilket han ej
'heller sedermera ville återtaga, ehuru efter 1809 års statshvälfning offentligen tillkän-
nagafs, att dylika personliga verkningar af 1800 års riksdag voro för alltid upphäfda.
Carl XIII lär likväl kallat Järta »baron».

3) Vid omnämnandet af. detta tidiga inträde i statens tjenst yttrar presidenten
C. D. Skogman, Järtas lärjunge, personlige vän, efterträdare i statssekreterareembetet
och i svenska akademien: »då var icke brukligt, ätt ynglingar, som ämnade sig till
statens tjenst, stelnade vid. högskolan under sträfvande efter en förment, högre bildning,
hvarigenom de ofta, om äfven mogna för lärdomsbanan, dock finnas öfv er mogna för
praktiska värf» m. m. Se Sv. akad:s handl. del. 24, sid. 135.

4) Ofta middagsgäst hos sin »morbror», den bekante general Pechlin, den för-
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	BIS

begynnelsen för franska revolutionen, hatade despotismen, mot
hvilken han djerft uppträdde både på prosa och vers, i skrift och
tal, och bief en af 1809 års mest framstående män, revolutionsman
och det nya statsskickets grundlagsstiftare. Derefter inimot tvänne
år statssekreterare, sedan i tio år landshöfding öfver Stora Koppar-
bergs län, blef han 1837 tillförordnad riksarkivarie, tills han (1840)
flyttade till Upsala, för att der i samverksamhet med sin äldste
son, professor Thomas Järta, ostördt kunna egna sina återstående
dagar åt sina , älsklingsstudier, fäderneslandets såväl politiska som
lagstiftningshistoria. Det lifliga hopp, han fäst vid denna plan,
slocknade dock snart, då hans son plötsligen bortgick (d. 8 nov.
1841) och han sjelf med brutna krafter nedlades på sin sista,
långvariga sjukbädd. Med rörelse omtalade han, huru han, vid
detta sista olyckliga tidskiftet af sitt verksamma lif, »en ensam
och öfvergifven gubbe», togs om hand och med det ädla qvinno-
hjertats hela ömhet omhuldades och sköttes af en familj 1), till
hvilken han likväl ej stod i något slags slägtskapsförhållande. Det
var ock i skötet af denna aktningsvärda familj, som den ännu
alltid liflige, högt och mångsidigt bildade, starke och klare anden,
djupt tacksam öfver sin förlossning, slutade sitt jordiska lif om
våren 1847.

En så rikt af naturen begåfvad, genom studier och mångsidig
erfarenhet utbildad och stålsatt ande, som Hans Järtas, kunde ej
undgå att lifligt beröras af sin tids stora, märkliga och mångskif-
tande händelser så inom som utom sitt land. Men han var ej 1
blott en lugnt i mensklighetens, isynnerhet sitt fäderneslands, häfder
forskande man, han deltog sjelf verksamt deri, han var med om
att göra historia, sin samtids, han var en historisk personlighet.
Det är ett sådant lif, som företrädesvis bildar en framstående
karakter, hvilkén alltid utmärkes af viljans kraft, den sunda
känslans högstämdhet och tankekraftens skärpa, spänstighet och
klarhet.. Snilleis eld, som brann på djupet af hans själ, bröt
stundom ut, när omständigheterna, tidens och förhållandenas elände,
frihetens förtryck, kräfde det, och då flögo qvickhetens, ironiens

modade själen i sammansvärjningen och anläggningen mot Gustaf III, inkallades Järta
till förhör inför den fruktade polismästaren Jiljensparre, hvarom han hade åtskilligt
att berätta. Se äfven Skogman, sid. 136—139.

Vi tro oss ej träda grannlagenheten för nära, då vi nu efter så många års
förlopp nämna, att denna familj utgjordes-af grefvinnan Claesson (född Posse) jemte
fröken Claësson. Den förra var enka efter den, sedermera öfterste, Claës Cederström
(t 1840), som jemte Järta m. fl. afsade sig adelskapet vid 1800 års riksdag och antog
namnet Claësson. Se Gabr. Anreps Sv. adelns ättar-taflor, d. i. Stockholm 1858.
314	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

och sarkasmens gnistor vidt omkring, tändande, svedande, brän-
nande. Dé äro farliga vapen dessa gnistor, isynnerhet i . en tid,
så på djupet sjudande och lätt antändlig, som den, hvari Hans
Järta nedskref och offentliggjorde sin ryktbara skrift: Några tankar
om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monar-
kien1), och diktade sin öfver hela landet med hänförelse sjungna
visa: »Fyllain våra glas och låtom oss skratta, bröder, en stund åt
verldeüs lopp»2), o. s. v. Det'är som låge förebuden till 1809
års revolution redan i denna sång. Säkerligen har hvarken den
eller hans förenämda skrift varit utan inflytelse på den stämning,
som blef handling i revolutionen. '	,

Och hvad skall man säga om karakteren hos den man, soin
ej tvekar att sätta sin jordiska välfärd, ja, sitt hüfvud3) på spel,

0 En ytterst sällsynt skrift, författad i slutet af 1790-talet. Vi hafva deraf sett
endast ett exemplar. Den blef indragen efter någon tid^ sedan inan föst Gustaf
Adolfs uppmärksamhet derpå..

2)	Denna dikt trycktes ej, utan spriddes i tusentals afskrifter öfver hela landet.
Den anses författad under eller strax före 1800 års riksdag. Vi hafva sett tre exem-
plar deraf, det ena ej fullt likt det andfa. B. E. Malmström har senast meddelat
dikten, kanske något vidrörd af hans poetiskt fina hand, i 4:de del. af hans nyligen
utgifna Grunddragen af svenska vitterhetens historia (sid. 218—219), Besynnerligt
nog har han uteslutit tredje strofen, hvari den harmfulla smärtan öfver Thomas Thorilds
landsförvisning (1793) ger sig luft. Kanske fanns ej denna strof i Malmströms afskrift.
Jfr C. S. Warburg, Svensk månadsskrift, sid. 407—8. Vi meddela den i mer än
ett hänseende märkliga dikten i »Bilaga».

3)	Att uppmaningar till Gustaf Adolf att på ett eftertryckligt sätt straffa Järta
(Hjerta) ej saknades, se vi bland annat i Carl Mörners bref till konungen d. 22 juni
1800, hvari han råder att låta de uppstudsige (främst Hjerta) vid riksdagen 1800
»promenera ur riket», ty »de kunna ju göra allting och intet är heligt för en sådan
vildhjerna», m. m.; ja! han tillägger: »Hjertäs phisonomie (sic!) ger mig anledning att
tro honom capable af allt» m. m. Se Warburgs månadsskrift sid. 504. Säkerligen
funnos ock dé, som ej skulle ogerna sett detta sköna och mäktiga »romarhufvnd»
falla. — Vid dé sammansvurnas möten 1809 fäster Järta med eftertryck uppmärksam-
heten på, att deras hufvuden stodo på spel, för att derigenom motverka, öfverilade och
enligt hans åsigt ej rätt väl betänkta steg att bemäktiga sig konungens person. Han
var ej mer ett »brushufvud» och ingen vän af »militarrevolutioner». Om hans planer
m. m. se Schinkels Minnen ur Sveriges nyafe historia, 4:e del. kap. 8. De häftigaste
af hans motståndare 'beskylde honom för förräderi och feghet och rop hördes : »kasta
ut honom genom fönstret!» Men han stod lugn och fast. Det var här den klara be-
sinningen, det skarpa, pröfvande förståndet, som méd beslutsamhet sökte hejda passio-
nens besinningslösa handling, som kunde förstöra allt. Det var just yttringen af ett
inöd, som . ej är mindre derföre, att det ej är hufvudlöst. C. A. Adlersparre, sonen
till Georg Adlersparre, har sedermera i 1809 års revolution och dess män upprepat be-
skyllningen för feghet mot Järta. Man kunde tillägga detta någon vigt, om man ej
visste, att Järta ej mera var någon vän af G. Adlersparre, hans person, åsigter och-
planer, och att C. A. Adlersparres nämda arbete synbarligen tillkommit, för att i. alla
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	315

då. han går att på ett sådant sätt angripa en despotisk styrelse,
som beredde fäderneslandets förderf? Under den så kallade »frihets-
tiden»^?) skulle otvifvelaktigt Hans Järtas hufvud fallit, men
Gustaf IV Adolf, ehuru despot, var ej lika blodtörstig, som det
sig så kallande »fria» styrelsesättets, i afseende på sina motståndare
föga samvetsömma, men öm sin egen tillfälliga makt så mycket
ömmare partimän. Det närvarande opröfvade slägtet, fosträdt
under lyckligare förhållanden, kanske alltför spakt och till en dél
»blaseradt» genom en klemig uppfostran och en oafbruten freds
stundom försoffande njutningar, kan näppeligen föreställa sig det
inre tillståndet hos en man, så eldig, klarseende, djupt kännande
och handlingsdjerf, som Hans Järta, bunden och tryckt söm han
var af tidens och fäderneslandets dåvarande förhållanden och
olyckor. Men sådana förhållanden amma sådana män.

Hans Järta var alltför upphöjd till karakter och tänkesätt,
älskade sitt fosterland alltför högt, för att ej inse, att enkelhet,
sparsamhet, arbetsamhet, försakelse och förmåga af sjelfuppoffring
äro de dygder, som försäkra den enskildes såväl som det allmännas
lycka och bestånd. Sjelf var han en föresyn just i dessa dygder.
Yppighet i lefuadssätt sökte man förgäfves hos honom. Synbarligen
föraktade han det sinliga lifvets öfvervägande njutningar. Den
krets, som omgaf honom och som han gerna såg, sökte ej, fann
ej heller öfverflödet i det yttre, men så mycket mera i det infe.
Intelligensens adel satt som sköldemärke på hans panna, log i
hans lifliga, om snille och qvickhet vittnande blick, lekte på hans
tungå, ja! gaf åt hela gestalten och dess skick sin prägel. Ingen
hänseenden förhärliga en far; en berömvärd »pietet», såvidt den ej söker vinna sitt
mål på sanningens och andra hedervärda personers bekostnad. Järta skilde sig helt
och hållet från G. Adlersparre, men slöt sig så mycket mera till Adlercreutz. Jfr
Skogman, sid. 144—5. Den, som närmare skärskådat Järtas föregående lefnad och;
som vi tro, rätt uppfattat hans karakter, både före och efter 1809 års revolution,
kan ej annat än tillbakavisa partibeskyllningen för feghet. Han var en öfvertygelsens
man och på denna grund beslutsam, fast och djerf; fruktan syntes i alla tider varit'
honom främmande. Häftig till lynnet ville han med kraft göra sin vilja gällande.
Deraf någon gång despot, en benägenhet, som är alla öfvertygelsens och den kraftiga
viljans män egen.	‘	,

Obenägenheten för G. Adlersparre delade Järta med flera. Exempelvis vilja vi
anföra en ej obetydlig man, som i flera år stod Adlersparre mycket nära. Vi mena
den bekante expeditionssekreteraren J. G. Richert, »lagstiftningens örn» (Carl XIV Jo-
hans uttryck), som var landssekreteraré under Adlersparre i Mariestad. Vi hafva flera
gånger hört honom uttala mindre fördelaktiga omdömen om sin fordne chef som person
och embetsman; Han var påtagligen ingen beundrare af hpnom. Äfven C. H. Ankar-
svärd, Adlersparres för revolutionen verksamme adjutant, skilde sig efter densamma
från honom.
316	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

hörde hpnom utan nöje och tjusning, ty der låg behag i hans
sätt att vara och yttra sig, eller lemnade honom utan vördnad,
kärlek och beundran och utan att kähna sig mera upplyst och
bättre.

Då han bosatt sig i Upsala, der han gerna vistades, besöktes
han ofta af den tidens lärde och snillen, och sådana funnos ej få,
ty i detta fall var det Upsalas lysande tidskifte. Det sätt, hvarpå
dessa män umgingos med . honom, vittnade om den ofrivilliga gärd
af aktning de hemburo en man med hans erfarenhet, hans öfver-
lägsna snille och kunskaper. Äfven ungdomen infann sig och satt
vid den vise, meddelsamme och leende Nestors fötter, för att höra
och lära. Ja! när han låg på sitt sista långvariga sjukläger, höll
han föreläsningar i Sveriges laghistoriax) för Sveriges d. v. kron-
prins och arffurstar j ernte några för ämnet särskildt hugade stu-
denter; Han syntes finna särdeles, behag i umgänget med den in-
telligentare delen af ungdomen, dels för det nöje, som en sådan
omgifning alltid skänker den gamle, dels ock kanske för ,att i
»fäderneslandets hopp», dess bildningssökande unga män, studera
fäderneslandets framtid och i någon mån inverka derpå.

Detta om hans mera enskilda hf och umgänge.

I det offentliga lifvet var han samvetsgrann i uppfyllandet af
sina pligter, outtröttlig i sitt arbete, lifvad af de ädlaste afsigter
att tjena sitt fädernesland, och fordrade derföre samma egenskaper
äfven hos andra. Hans fosterlandskärlek och pligtkänsla tycktes
kunna drifva honom till hvilket offer som helst. Sina krafter an-
strängde han, när så erfordrades, till det yttersta. Bekant är,
huru han vid 1809 års riksdag, då han åtagit sig den svåra och
vigtiga befattningen af sekreterare i konstitutionsutskottet, arbetade
natt och dag, tills pennan föll ur hans domnande hand och måste
upptagas af vice sekreteraren J. D. Valerius. En man i allt, lika
sj elfständig i tänkesätt som handlingssätt, var han alltid frimodig,
aldrig lycksökare. Han kunde vika frän sin plats, ej från sin
öfvertygelse. Som fullmogen statsman inträdde han (1809) i det
nya statsskickets rådkammare och åtog sig dervid ett kall, som
åtminstone för tillfället var det tyngsta, det bekymmerfullaste.
Han blef nämligen statssekreterare för handels- och finansärender.
Såsom sådan hade han många och häftiga strider med kron-

1)	Vi anse oss här böra upplysa, att Järta, som 1790 tagit kansliexamen, seder-
mera fann denna vara otillräcklig för hans fortkomst pä ämbetsmannabanan, hvarföre
han några år derefter återkom till Upsala och idkade juridiska studier samt åhörde
C. Benjamin Höijers föreläsningar i filosofi. Efter 1800 en »populär» man anlitades
han mycket till 1809 som juridiskt biträde i stundom ganska märkliga rättstvister.
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	317

prinsen Carl Johan, som företrädesvis lär ansett sig för stor finan-
cier. Skogman, Järtas efterträdare, som säkerligen var en af sin
tids fullgiltigaste domare i dylika saker, låter ej otydligt förstå,
att Järta hade rätt. Detta tyckes bekräftas deraf, att denne, sedan
han några år varit landshöfding, på begäran för en kort tid åter-
tog sin forna plats i rådkammaren, sedan hans åsigt der gjort
sig gällande.

Imellertid lemnade nu Järta, äfven trött, som det synes, på
de ständiga striderna med den egentlige regenten, den allherskande
kronprinsen, sin plats T) utan att ega någon egentlig förmögenhet
och öfverlemnade sig någon tid åt det enskilda lifvets lugnare
verksamhet. * Han bosatte sig i sin kära födelsebygd, Falun, der
han för en måttlig summa köpte sig en liten gård, förmodligen
med litet statsjord; ty, säger han i href till en vän2), den »ger
mig mjölk, bröd < och potatis». »Min reträtt», fortfar han, »blir
sådan, som den passar en f. d. finans-statssekreterare i Sverige.
Jag kommer att med möda lifnära mig; men jag kommer att njuta
så mycket lugn, som man i dessa tider kan. njuta, och blir om-
gifven af menniskor, som vilja mig väl».

Men en man sådan . som Järta kunde staten, som med skäl
söker använda sina rikast begåfvade och bästa söners krafter till
sin förmån,, ej lemna i sitt tuskulånska lugn. Han utnämdes
(1812) till höfding i det öfver sina fosterländska minnen stolta
län, der han nu bodde och som sett honom födas. Hvad han i
denna nya tjenstebefattning uträttade, huru han allestädes och
alltid var vaksam och verksam, derom vittna bland annat hans
många innehållsrika embetsberattelser och utlåtanden, alltid som
förut och efteråt ansedda som mönster i form och språk; derom
vittna ock den saknad, den allmänna kärlek och vördnad han efter-
lemnade bland länets invånare, då han. ånyo (1822) sökte lugnet,
efter någon tid i den vetenskapliga bildningens hufvudsäte, Upsala,
der han i flera år sysselsatte sig med studier och forskning. Men
staten kunde ej umbära honom, så länge hans krafter ännu ej
voro alldeles förbrukade. Han inkallades till ledamot af den stora
komité, som skulle öfverse rikets undervisningsverk. Han arbetade^
här-tillsamman med landets utmärltaste män i vetenskap och vit-
térhet: Wallin, Franzén, Tegnér, Greijer, Berzelius, Ägardh, m. fl.

*) Det är om denna det nya statsskickets första ministèr, hvaraf Järta var en
inflytelserik medlem, som Skogman (i sliitét af 1848) yttrar; »Endast emellan den 12
juni 1809 och 1810 års slut har i Sverige funnits en ministèr i ordets fulla be-
tydelse.»

2) Lanäshöfdingen i Göteborg, grefve Aïel von Rosen.
318	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

Järta ville ingen fullständig omskapning, endast granskning och
deraf möjligen följande förbättring af våra läroverk. Han kämpade
bland annat för bibehållandet af de »klassiska språken» som grund-
läggande bildningsämnen, isynnerhet ur synpunkten af »själsgym-
nastik». Sina åsigter uttalar han i sin bok Om Sveriges läroverk.

Slutligen uppdrogs honom (1837) en befattning, som var liksom
tillkommen för hans skull, för . honom ensam. Han förordnades
till riksarkivarie, för att ordna denna rika och vigtiga samling af
statshandlingar, som skulle blifva den fosterländska häfdeforsknin-
gens vigtigaste skattkammare. Ej minst betecknande för foster-
landsvännen och menniskan är, att han använde hela sin ej obe-
tydliga lön till, uppmuntran och stöd för sina unga biträden. Så-
dana oegennyttans, män äro i alla tider sällsynta, ej minst i våra
dagar. Det är derföre ej alldeles öfverflödigt att ånyo teckna
några drag af deras bild, för att derigenom påminna ett yngre
slägte, att de funnits.

Då han för sista gången måste för sjuklighet draga sig till-
" baka från offentliga värf1), när han redan i Upsala intagit sin
sista sjukbädd, var det hans lifligaste glädje att tid efter annan
mottaga besök af sina biträden i riksarkivet, höra eller läsa redo-
görelsen för deras arbeten, deras framsteg, deras upptäckter. Vi,
som vid denna tid kallades till honom, voro mer än en gång vittne
till denna hans glädje. »Jag kan just blifva afundsjuk på dem»,
yttrade hän,, mildt småleende, en gång, då han med bifall och be-
röm namngaf dem alla2) och omtalade deras nit, deras med fram-
gång krönta bemödanden.

Imellertid är det tydligt, att han med förkärlek omfattat denna
sin sista offentliga tjenstebefattning. Han skötte den på ett sätt,
som förrådde, att i den åldriga stofthyddan ännu brann en själ,
eldig som en ynglings, men ock fast och klar och allvarlig som
en mans. Hans starka ande uppbar den bräckliga kroppen med
denna viljans kraft, som var honom och är alla dylika män egen.
Den gjordes, så länge det var möjligt, till ett lydigt verktyg för
den odödliga själens sista kraftyttringar inom dödlighetens verld.

Den 28 dec. 1844 entledigades han på egen begäran från chefskapet for
riksarkivet. I en särskild skrifvelse förklarade horom dervid konnng Oskar »sitt höga
välbehag öfver det förtjenstfulla sätt, hvarpå han, med försakande af egna fördelar,
under en längre tid detta chefskap förestått». Skogman.

.2) Vi minnas nu endast Posse, som fortsatt Järtas laghistoriska arbete; R. M.
Bovallius, som redan tidigt ådrog sig allmänna uppmärksamheten genom sin Berättelse
om riksdagen 1713—14, hvarmed han vann svenska akademiens stora , pris, och slutligen
C. G Styffe, tillräckligt känd genom sina utgifna vigtiga urkundsamlingar och sitt
historiskt-geografiska arbete : Skandinavien under unionstiden.
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	319

Från den stund, Järta öfvertog sin nämda befattning, tycktes
hans själs kraft växa, han bief ung på nytt, stora planer hvälfdes
i hans hufvud, och en ny dag för den fosterländska häfdeforsk-
ningen uppgick för hans inre öga. Det var liksom skulle denna
dag varit hans. Säkert är, att här återfann han sig sjelf, men
för sent. Det blef ett testamente åt efterkommande, en vexel,
stäld på framtiden till inlösen.

Riksarkivet, denna rikt flödande källa for fäderneslandets
häfder, ville han göra till en plantskola för blifvande häfdeforskare.
Med sina unga biträden, af hvilka han hoppades mycket i nämda
riktning, genomforskade han med outtröttlig ifver statshandlingarna,
ordnade, organiserade och tecknade sig till minnes, hvad märkligt
han der fann. Så tillkom helt visst den, andra nu tillerkända,
»upptäckten» af Carl XII:s, hittills i allmänhet okända, vidtom-
fattande och djupt in i framtiden skådande personlighet. . Fruk-
terna af denna upptäckt nedlade Järta, mera antydande än i hela
sin omfattning genomförande, i sitt som alltid i språkformen
mästerliga 7W vid nedläggandet af presidium i Icongl. vetenskaps-^
akademien. Det har aldrig blifvit tryckt, således varit otillgängligt
för mängden, men de, som åhörde det eller sedermera erhöllo tillå-
telse att läsa det i handskrift, häpnade och gladde sig åt att se
krigets förste man i vårt land äfven hafva varit en storhet af
första ordningen i fredens idrotter, ehuru den tidigt afbrutna hjelte-
banan hindrade honom att gifva verklighet åt de tankar och pla-
ner, som arbetade i djupet af hans stora'själ.

Att just Carl XÉ skulle, som det tycktes,, blifva första före-
målet för Järtas särskilda forskning, torde kunna förklaras af ge-
mensamheten i bådas, handling och lif helt och hållet bestäm-
mande, kärlek till fäderneslandet, äfvenså af det sedligt upphöjda
och rena i Carl XII:s karakter,, en egenskap, som måste djupt
anslå och fängsla en man sådan som Järta. Måhända hade denne
ock under tidigare studier fått någon anledning att anse föregående
historieskrifvares uppfattning och framställning af Carl XII alltför
ensidig och inskränkt.

Man vet nämligen att berätta, huru väl bévandrad Järta var\
i våra häfder, redan från begynnelsen af hans offentliga bana. Vid
slutet åf densamma öfvergick honom säkerligen ingen i denna insigt,
ja, helt visst stod han i en eller annan riktning, på en eller annan
punkt främst. Man hörde honom ock från hans sista sjukläger
förutsäga, att vår historia i månget hänseende komme att omkapas,
i den mån ännu ej allmänt kända och tillgängliga källor blefve
af forskare upptäckta och begagnade. Förrådde ock denna förut-
320	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

sägelse snillets vanliga, skarpa siareblick, så yppade den äfven
kännaren af ännu obegagnade och vigtiga handlingar, som, fram-
dragna i ljuset, skulle annorlunda belysa förut dunkla eller miss-
tecknade föremål. Och ■ har ej hans förutsägelse redan mer och
mer börjat gåd fullbordan genom frukterna af den växande liflig-
heten i bearbetandet af våra häfders både brutna och obrutna
mark? Sjelf fick han ej mer än börja den bana, hvilken han med
så stor kärlek och så lifliga förhoppningar beträdde, då han redan
var en åldrig man. Hvad han gjort, är likväl redan tillräckligt,
för att visa, hvad han kunnat "bhfva som häfdeforskare och histo-
rieskrifvare, om han i en tidigare ålder kommit att egna sig déråt.
Han ,egde alla erforderliga egenskaper, för att blifva någonting
‘ utmärkt äfven i denna riktning. Omfattande kunskaper, rik erfa-
renhet som menniska, medborgare och statsman, en upphöjd karak-
ter, en skarp och klar blick såväl för teoriernas svårlösta problem
som för det praktiska lifvets stundom invecklade förhållanden, en
snabb och säker uppfattning, snillets eld och en förmåga af for-
mens, språkets behandling, lika beuiidrad som sällsynt, — äro ej
dessa egenskaper, som, i förening med hans stora arbetsförmåga
och glödande fosterlandskärlek,' skulle försäkrat honom en fram-
stående plats bland samtidens, i synnerhet fäderneslandets yp-
persta historieskrifvare? Hans ofullbordade Försök att framställa
svenska lagfarenhetens utbildning, hans inträdestal i vitterhets-,
historié- och antiqvitets-akademien Om svenska kyrkans förhål-
lande till staten, hans ännu otryckta af handling Om Carl XU
visa, hvad han kunnat blifva som historieskrifvare; hans teckning
af sin föregångare i svenska akademien, Gudm. Gör. Adlerbeth,
och af Gust. Cronhjelm,-som anses hafva gifvit 1734 års lag dess
af språkkännare som mästerlig ansedda språkform, bevisa, hvad
han redan var som minnestecknare.

Järta stod som en sammanbindningslänk mellan den svenska
häfdeforskningens och historieskrifningens tvänne åldrar. Han var
i sin ungdom och en del af sin mannaålder samtidig med de flesta
af frihetstidens och det gustavianska tidehvarfvets mest framstående
•historieskrifvare. Endast Dahn hade bortgått (1761) före Järtas
födelse. Lagerbring dog 1787, Botin 1790, Celsius 1794, Schön-
berg 1811, men Hallenberg1), den grundligaste af dem alla, lefde

^ Betecknande är, att den i vära dagar från vissa håll så Högt prisade Gustaf
ITI förlöjligade denne ärans man, som är en af de många, som hos oss arbetat sig
upp från kojan. »Man kan se på hans manér», yttrade konungen spefullt, »att han är
bondson». Hofvét följde naturligtvis sin konungs föredöme. Hvad skall man säga om
en konung och ett hof, som i första rummet ser på ytan och mera hyllar den i före-
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	321

ända till 1834, då han afsomnade vid 84 års ålder. Genom sin
Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores rege-
ring (i 5 band), ett af vår historiska litteraturs yppersta verk, '
bildar, denne egentligen öfvergången till den senare åldern, Som ut-
märkes genom en noggrannare och grundligare forskning, en skärpt
kritik af rikhaltigare källskrifter, och ett ädelt framställningssätt,
som utvecklade sig till mästerskap. Järta tillhörde, genom sitt
mest bemärkta skriftställareskap, denna ålder, och bidrog i väsentlig
mån, genom egna mindre omfångsrika verk, att gifva nämda tids-
ålders historiska litteratur dess egendomliga skaplynne. Med liflig
uppmärksamhet följde han gången af våra största historieskrifvares
utveckling och. gladde sig åt det mera allmänna intresse, som desse
män väckte, för vår historia. Han såg i mannaåren Geijer, Fryxell
ocH Strinnholm uppträda’ i berättigad täflan med samtidens störste
i andra mera folkrika, men ej i afseende på snillen och store män
jemförelsevis rikare länder. Att han satte Geijer främst, förundrar
ingen. Denne uppskattade ock Järtas omdöme särdeles högt; de
förstodo hvarandra, desse män, och visste att rätt värdera hvaran-
dras förtjenster. Vid den bekanta striden-mellan Geijer och Fryxell
»om aristokratfördömandet» i vår historia stod Järta synbarligen
på Geijers sida i sak, ehuru han ogillade hans sätt att bemöta
Fryxell. »Geijer tog saken för hett», hörde vi honom- en gång
säga, »han hade ej behöft göra det, och», tilläde han, »jag har sagt
honom det».

Men Järta var icke blott en af vårt lands störste kännare af
vår historia och en framstående författare på dess område, han
var äfven en icke vanlig kännare och skriftställare på flera andra
fält för mensklig forskning och kunskap, alltid redande, belysande,
tankerik och beundransvärd i formen. Tänkaren, mannen med det
starka hufvudet, den klara, ideala blicken mötte man öfverallt.
Lätt och snabbt öfverskådade och genomskådade han derfÖre, hvad
som föll under hans ögon eller blef föremål för hans behandling.
Från hans upphöjdare ståndpunkt visade sig dessa föremål icke
sällan annorlunda än från mängdens, som ej egde hans skarp-
synthet, hans snille. Allt fick för honom en annan själ, annat '
lif, annat ljus. För en man med hans öfverlägsna förståndsegen-
skaper måste derföre ock ytligheten, oredan, dårskapen och lifvets
flerfaldiga förvändheter lätt uppenbara sin svaga, sin löjliga sida.
Hans förmåga äf qvickhet är bekant. Denna är egentligen en
blixt ur ett stort förstånd, som med ens belyser föremålet, blottar
oing med lättsinnet och en slipprig qvickhet, än den redbara förtjensten och det sed-
liga allvaret i flärdlöshetens drägt?

IV. '	21
322	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

dess halt. Man kan häraf lätt sluta, att Järta på de intelligenta
stridernas tummelplats var en farlig motståndare. Skärptes hans
penna till strid, stod han derföre på valplatsen som segervinnare,
ty i polemisk skärpa och kraft sökte han sin, like. Qvickheténs
och ironiens hela vapenförråd stod honom på ett sällsynt sätt
till buds, ja, han behandlade det som en lek. För att öfvertygas
härom, läse man blott bihanget till hans bekanta tidskrift Odal-
mannen 1).	'

Vi borde väl ock säga några ord om Järtas försök i skalde-
konsten. Redan vid aderton års ålder hade han vunnit till och
med Kellgrens bifall för en skämtsam visa om »sansculotterne» 2).
Hans förnämsta dikt, som hänförde hela landet, känna vi. Först
i »Odalmannen» återfinna vi sedan Järta som poet i den bundna
formen. Fosterlandet &r hans egentliga sångmö. Versbygnaden
är omvexlande, språket välljudande, med undantag af en och annan
hårdhet, men den bilderalstrande fantasien tyckes ej vara hans
mest framstående själsförmögenhet. Poet var han dock i djupet
af sin själ, liksom hvarje verkligt snille är det. Eller hvad annat
är det väl, som bryter fram i den verkliga skaldens dikt, än en
gnista af samma eviga ljus, som Ständer snillets dager»?

Vann alltså Järta icke någon ryktbarhet som poet, en ära,
som han. ej heller eftersträfvade, så förvärfvade han sig dock ge-
nom sina försök i bunden stil den makt öfver formen, språket,
som gjorde honom till en af våra största mästare i prosan3). Lik-
som det sinliga ämnet lydigt formar sig efter den bildand^ konst-
närens herskarebud, så böjer sig ock språket, för att uttrycka de
olika skiftningarna i den fulländade talarens eller författarens
tankar. Derpå känner man igen mästaren. Prosan har ock sin

’) Skogman yttrar: »Oöfverträffad i vår litteratur, måhända i de flesta andra,
framstår författaren i det polemiska mästerstycke, hvarmed han afslutade sitt företag»,
(OdalmannenY, »och som erinrar om Edmund Burke’s bästa stridsskrifter.. Det är lika
mycket en kurs i statsläran, nationalekonomien och historien, som en snillrik lek med
motståndarnes anfall. Med större skicklighet hade hos oss den polemiska lansen icke
varit förd, alltsedan' den svingades af Leopolds segervana hand»(?!). Skogman synes
här förgätit Thomas Thorild, Leopolds och Kellgrens motståndare, och för hvilken
båda slutligen måste i all tysthet nedlägga vapnen. Orsaken härtill var nog en annan
än stridens urartande till ömsesidiga smädelser och rått ovett. Thorild var öfverlägsen
i blickens djup, omdömets skärpa och insigternas mångfald. Han var en siare, som
förébådadé en ny dag, den nya tidens, de nya idéernas banérförare.

2)	Järtas »jakobinvisor» äro helt nyligen offentliggjorda af den flitige samlaren
hr P. Hanselli i Ur en samlares papper, 1, 2. Ups. 1868, 69.» Jmfr. Framtiden h. ß
årg. 1869:

3)	Efter hans inträdestal i svenska akademien lär Leopold gifvit honom till-
namnet: »ordförande i svenska prosan».
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	323

numerus, sin rytm. Örat säger oss det, äfven om vi ej alla skulle
i vår ungdom och sedermera studerat Ciceros bekanta bok Om
talaren eller hans öfriga retoriska skrifter. Märkligt är, att många
eller flera af verldens största författare i prosans form varit poeter
eller skrifvit vers i sin ungdom och stundom dermed fortsatt i
mognare år. Alla hafva de veterligen med förkärlek studerat
poeter. Månne ’ de icke just härigenom småningom utbildat sitt
sinne för den sköna prosans form och vunnit den makt öfver
språket, som väckt den bildade verldens beundran? Såsom bevis
för vår uppgift vilja vi anföra några af verldens största författare
j den obundna stilen; vi taga dem från skilda tider och skilda
folk 1). Platon, det gamla Greklands störste, måhända verldens ur-
sprungligaste tänkare, »den gudomlige», som på sina breda skuldror
burit upp följande tiders förnämsta filosofer, — hvem tänkte mera
skönt, hvem klädde sina tankar i en skönare form än han? Man vet,
att han i sin .ungdom skref vers, men då han läst Homeros, kastade
han sina poetiska försök på elden. Likväl är det alltjemt den
inre poeten, som i hans bekanta dialoger ger formen dess skönhet,
innehållét dess höghet och glans. Cicero, det gamla , Roms mest
bildade man och störste talare, %äges ock hafva tidigt försökt sig
på vers. Hans språk, hans obundna stil har i århundraden ansetts
som mönster för efterbildning. Man har af honom lärt sig ej
blött att skrifva latin, utan äfven sitt — modersmål. Då man
frågade Wieland, hvem som lärt honom skrifva tyska, gaf han till
svar: »Cicero». Likartade åsigter hafva delats af många, äfven mf
Järta, som ej i skolan ville inrymma någon särskild plats åt mo-
dersmålet, ty/ sade han, af latinet lär man sig att skrifva svenska 2).
Johannes von Müller, skapare af den historiska konststilen i Tysk-
land och som gjort epok i den nyare tidens häfdeforskning, sade
sjelf, att han knappt mindes någon dag af sitt lif, då han ej läst
någon poet. Hvilken vigt han lägger på den poetiska litteraturen
såsom en hufvudkälla för folkens och tidehvarfvens inre historia,
kan man, lära af hans ryktbaraste arbete3). Guizot, ett af de

’) Vi förbigå här våra inhemska största prosatörer, som i sin nrigdom skrifvit
vers eller äro våra största poeter, ty de förutsättas kända. Eller, för att hålla öss
endast till vårt århundrades författare, hvem känner ej mera än till namnet män,
sådana som Franzén, Wallin, Geijer, Tegnér, Atterbom, Almqvist, Fryxell, V. Beskow,
fiöttiger, m. fl.P ' J	.

2j Se hans i många hänseenden ypperliga, men ofullbordade arbete Om Sveriges
läroverk, det enda i sitt slag i vår litteratur. Andra uppl., tryckt i Upsala 1846, är
ur bokhandeln utgången.

3) Vier und zwanzig Bücher allgemeiner Geschichte.


324	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

mest lysande namnen i det närvarande Frankrikes historiska litte-
ratur,. har ganska mycket öfvat sig i verskonsten, då han på sitt
modersmål öfverflyttat briternas störste skald, Shakspeare. , Slut-
ligen må vi nämna Englands utmärktaste historieskrifvare i vårt
århundrade, Macaulay, som i sitt land har ett högt aktadt namn
äfven som poet. Järtas öfverlägsna förmåga att behandla språket
i prosans form torde derföre i ej ringa mån kunna tillskrifvas
hans tidiga och längre fram fortsatta försök att uttrycka sina
tankar och känslor i versform.

Att han inom tankens och ordets verld, så i skrift som tal,
var en i alla afseenden öfverlägsén man, insåg redan tidigt hans
samtid. Det bevisas bland annat deraf, att han vid 1800 års
riksdag stod i spetsen för oppositionen såsom dess erkändt förste
man; att han vid förberedelserna till revolutionen 1809, utan att
eftertrakta det, bief de sammansvurnas orakel, som dristade djerft
motsätta sig och tillintetgöra förflugna planer, sedan han fått upp-
drag att på förhand utarbeta förslag1) till och ordna det blifvande
styrelsesättet samt utse dess förnämsta embetsmän; att han vid
den första riksdagen efter revolutionen kallades till den vigtiga
sekreterareplatsen i den riksdagens vigtigaste utskott2); slutligen
att honom i den nya styrelsen anförtroddes dess svåraste befatt-
ning. Så manas alltid i tider af faror och betydelsefulla händelser
de öfverlägsna förmågorna och stora karaktererna fram i förgrun-
den. Det är endast i tider af lugn som de jemförelsevis små
kunna af slumpen eller annan välkänd orsak framkastas och för
någon tid få ett flyktigt sken af storhet.

Skådar man nu tillbaka på Järtas tillryggalagda lefnadsbana
och granskar hans mångfaldiga verksamhet, såväl på det prak-
tiska lifvets rörliga fait som på det icke mindre rörliga och skif-
tande området för en rikt begåfvad andes inre arbete, uttryckt i
skrift, så må man med skäl äfven på honom tillämpa, hvad som
blifvit sagdt om Geijer: »han var en konung öfver många riken».

1) Trenne minnespenningar aro öfver honom slagna:

1) i anledning af hans försvar för de inför Göta hofrätt, med anledning af deras
anförande på riksdagen i Norrköping 1800, anklagade ledamöter af ridd. o. adeln;

2) »Af tacksamme Dala-inbyggare», då han lemnade sin landshöfdingeplats ;

3) äf C. M. Mellgren i »hans serie minnespenningar öfver utmärkte sv. vetenskaps-
män» m. iri. '

Se Br. Em. Hildebrand: Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor.
Stockholm I860.»

2) Hans Järta anses vara det egentliga upphofvet till vår ännu gällande rege-
ringsform af d. 6 Juni 1809 eller deri hafva en väsentlig del.
HANS JÄKTA OCH CARL XII.	325

Hans Jarta är iiu glömd eller synes vara det, liksom mången
annan stor och ädelt verksam man i sitt tidehvarf. Men de döda
lefva, heter det, och i vår historia, såväl den politiska som litte-
rära, skall han lefva i bredd med samtidens störste. Hans lefnad
omfattade ett af de märkligaste tidskiftena i vårt lands historia..
Han deltog verksamt deri både med tanke och handling, i båda hänr
seenden bland de främste, och likväl var detta tidehvarf ett af de
rikaste, ja, i afseende på tankens snillrike män otvifvelaktigt det
mest lysande. Att han ännu ej är så känd, som mången, torde
komma sig deraf, att de samlade frukterna af hans andes mång-
sidiga verksamhet i skrift ej ännu blifrit för den större allmän-
- heten tillgängliga. De flesta veta knappt, att de funnits till. Sjelf
bekymrade han sig på sina sista dagar föga derom. Då vi upp-
manade honom att låta trycka den märkliga uppsatsen om Carl
XH, svarade han: »nej! tiden är derför icke lämplig i vårt land;
skall den tryckas, må det v ske i — Tyskland» (!). Den åldrige
mannen hade sina egenheter. Den liberala pressens stundoln tygel-
lösa framfart" och mindre hörsamma anfall på landets utmärktaste
män i kyrka och stat, i vetenskap och konst, hade synbarligen
djupt inverkat på hans tänkesätt och känslostämning de senare
åren af hans lefnad. Må vara, att den gamle mannen missförstod
den frambrytande nya tidens under rop och buller förkunnade
läror. Tyranniet, i hvilken form som helst, var honom alltid mot-
bjudande. Han tyckte väl, äfven han, att en ärlig öfvertygelse är
aktningsvärd, och att den ädle bör skänka sin ädle motståndare
sin aktning. Imellertid hade han bevittnat anfallen, för verkliga
eller förmenta politiska åsigter, på män, som i helt andra riktnin-
gar förvärfvat sig sjelfva, ja, sitt land en odödlig ära, sådana som
Wallin, Franzén, Tegnér, Geijer (föré 1838), Berzelius1), Atterbom,
Beskow, Hvasser, m. fl. Man må väl bekänna, att det verkligen
sanna och stora i den nya tidens idéer ej alltid använde det lämp-
ligaste sättet för sin framgång, ej framträdde i sin snöhvita hög-
tidsskrud.

>Vi veta imellertid ingen annan förklaringsgrund för Järtas
stundom yppade motvilja för den tidens ställningar och förhållan-
den och för hans obenägenhet att offentliggöra ännu otryckta
skrifter. Måhända betänkte han ej Heller rätt, att det nya, som
sökte arbeta sig upp, befriadt från sina vanställande utväxter,

*) Anfallet på Berzelius lär berott på ett misstag. I en högmålsprocess hade
han blifvit vald till juryman. Det utspriddes, att han hade röstat: »skyldig»; men
det har sedermera blifvit upplyst, att så icke var händelsen.
326	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER,

endast var en planta, som uppsköt ur de frön, hvilka han sjelf
varit med om att så.

De äro nu längesedan bortgångne, den tidens mest berömde
och mer eller mindre tadlade män; en del af deras motståndare
äfvén så. Några och tjugu eller trettio år hafva förändrat mycket
i staten, hos folket och de enskilde. Hvad som då kämpades för,
är nu verklighet och försoningens milda sommarvind fläktar helt
visst öfver de hädangångnes tysta hvilorum. De få, qvarvarande
stridsmännen, nu sjelfve åldrige män, skola säkerligen inse och
erkänna det någon gång oädla i stridssättet för idéei1, hvilkas fram-
gång de gjort till sin lefnads uppgift och fått glädjen att upplefva.
Det kan således vara tid att påminna, att frukterna af en sådan
andes, som Järtas, andliga verksamhet ej ensamt tillhöra en slägt,
utan äfven det folk, för hvilket han lefde och verkade. Må det.
sistnämda nu börda sin egendom tillbaka i det skick, som är båda
värdigt! Vi behöfva stålsätta oss, isynnerhet den uppväxande ung-
domen, för stundande strider, då' ej blott armens, utan äfvén vil-
jans, karakterens och fosterlandskärlekens kraft kommer att pröf-
vas måhända mera än någonsin; ty så kunna verldshandelserna,
förr än man förmodar, plötsligt gestalta sig 1). Väl då, om män
ej låtit insöfva sig i en långvarig freds alltför mjuka armar eller
missledas af falska sirensånger, för att väckas eller öfverraskas af
dånet från en strid, som gäller vårt folks vara eller icke vara som
ett fritt och sjelfständigt samhälle. Bland medel, som hålla ett
folk vaket och göra det sundt och kraftigt både till hjerta, för-
stånd och vilja, känna vi intet, som är och bör vara så verksamt
som det kärleksfulla minnet af i handling och tanke storsinnade,
sjelfuppoffrande fosterlandsvänner. Och en sådan man var äfvén
Hans Järta, en sådan ock konung

Carl xn.

Är det en ,blott tillfällighet eller en afsigtlig maning från en
öfver ett ädelt folk alltid vakande försyn, att i tidsförhållanden
sådana som våra likasom med ens uppvaknar minnet, lifligare än
någonsin, af en konung och man, sådan som Carl XII? Må hvar
och en efter arten af sin sinnesbeskaffenhet och efter måttet af

1 ) Uppsatsen om Hans Järta och Carl XII är af förf, inlemnad till Framtiden
flera månader före inträffandet af de stora politiska verldshändelser, hvilka hu i sS
hög grad synas påkalla äfvén från Sveriges sida en i farans stnnd till handling beredd
vaksamhet.

Red.
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	327

sitt förstånd ocK sin insigt besvara denna fråga. Vi for vår del
våga deri se en djupare mening, ett gif akt till vårt folk, ett af
den närvarande tidens betydelsefullaste tecken i vårt land. Det är
som reste sig upp ur grafven gestalten af en hjelte af det ädlaste
slag, sådan som konstnären framställ honom, med värjan i den
ena banden och med den andra pekande åt det håll, hvarifrån
faran kommer.. Sjelf för mer än halftannat århundrade sedan af
nödvändigheten att värna sitt folks makt och anseende inkastad i
en äfvenfyrlig strid, hvari förvånande segrar följdes af ännu mera
förvånande nederlag, släppte han aldrig ur sigte det mål, som
föresväfvade honom till hans fall.

Kan man bestämdt förneka, -att icke häri småningom ingick
planen att inskränka eller motverka Rysslands med hvad medel
som helst kring sig gripande makt, som en gång skulle blifva en
fara för vårt fäderneslands sjelfständiga tillvaro? B. v. Beskow har
på goda grunder blottat denna x kärnpunkt i Carl XII:s icke osan-
nolika politik1). De mera betydande egenskaper, som en nyare
forskning upptäckt hos denne konung, äro af den beskaffenhet, att
man har skäl att tro, att han bleFmera beräknande än han från be-
gynnelsen var eller syntes vara och att han såg och tänkte långt dju-
pare och vidsträcktare, än man då i allmänhet anade och än hvad en
och annan historieskrifvare äfven nu synes vilja tro. Det ligger åt-
minstone ej någon motsägelse i detta antagande, då man uppfattar
karakteren i dess helhet, sådan den nu på grund af psykologiska
fakta visar sig. Derimot synes det oss psykologiskt orimligt att
under de senare åren af hans lefnad vilja tillvita honom »plan-
löshet», brist på beräkning och omdöme», på samma gång ojäfak-
tiga vittnen intyga hans stora skarpsinne och ovanliga iiitellektuela

’) Riktigheten deri har tillräckligt bevisats af ryska intriger och planer under
»frihetstiden^ för tillfället omintetgjorda genom 1772 års revolution; af 1808 års
lömska anfall och Finlands förlust, samt af Polens omenskliga behandling, ett öde,
som helt visst i sinom , tid är äfven Östersjöprovinserna och — Finland tillämnadt.
»Fennomanien» har blott varit ett skickligt användt medel. Tassen, som smekte,
börjar nu att klösa och gapet öppnar sig väl småningom. Vi må vara på vår vakt,
ty Ryssland har långväga planer och tålamod att vänta, tills rätta stunden kommer
för dess framgång. Att den strid, vi forut antydt, skall komma har varit och är vår,
liksom mångens öfvertygelse.. Det är blott fråga om tid och gynsamma omständig-
heter. De senare kunna'framkallas. Alltför lättrogna, fromma eller blött materielt
beräknande själar veta att orda om »Rysslands välvilliga afsigter». Det är som hörde
man inom våra egna landamären främmande makters röst.. De inhemska sangviniska
profeterne hafva äfven det med Ryssland och Preussen gemensamt att de frukta, hata,
mptverka den praktiska skandinavismen. Vi kunna just' deraf sluta till dennas stora
politiska vigt för de nordiska folkens sjelfständiga tillvaro. Vi hata ingen, uppmana ej
till något hat, mana endast till vaksamhet, varsamhet, enighet och fasthet.
328	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

begåfning. Hans fel, liksom till en del hans förtjenster, lågo alltså
otvifvelaktigt i viljans ohöjlighet och en stark sjelfkänsla. Men
hvad bestämde i dem? Hans öde låg i hans karakter. Denna af-
slöjas döck ej blött genom yttre historiska fakta, utan äfven och
ej. minst genom en menniskokännedom, en psykologisk skarpblick
och en snillets djupa instinkt, som tränger in i menniskoanden,
för att uppdaga' hvad der finnes för mängden doldt, och deraf,
jemte af det allmänt kända, vet att framställa en helgjuten,
sannolik bild. Men denna förmåga är sällsynt, äfven hos för öfrigt
högt aktade historieskrifvare.

Hvad man än må anmärka mot v. Beskows uppfattning och
teckning af vissa fosterländskt historiska personligheter, äro vi
dock benägna att tro honom vara på rätta vägen vid uppfattnin-
gen af Carl XH:s karakterx) i dess helhet. Det synes åtminstone
vara inre sammanhang deri.

Historien har länge bedömt Carl XH efter hvad samtiden såg
eller trodde sig se för sina ögon och efter mer eller mindre vid-
underliga sägner. Sjelf var han något helt annat, någonting mera,
någonting större, i flera fall långt framom sin tid. Den till mod
och karakter oböjlige krigaren och menniskan, prydd med dygder,
som ökat den beundran, man egnat den ovanlige mannen, träder
nu - fram i dagen med egenskaper, hvarom man förut, åtminstone
mera allmänt, saknat kännedom, ja, ej ens haft någon aning.
Under hela hans krigarelif, åtminstone med visshet under renare
delen deraf, arbetade näpiligen i djupet af hans själ mångfaldiga
och stora planer för fredliga omskapningar och värf i hans land.
Derpå synes hans håg med förkärlek hafva lekt. Ingen svensk
konung tyckes deri fullt kunna med honom förliknas. Vitterhet,
vetenskap, embetsverk, mekaniska storverk, bygnadskonst, m. m.,
för allt räckte han till, snabbt och klart fattande, stundom ny-
skapande. Några af tidehvarfvets största snillen, vetenskapsmannen,
- sedermera den ryktbare andeskådaren Svedenborg, mekanikern '
Polhem, m. fl. föllo i förundran öfver hans skarpa, genomträn-

Vi hafva ej förbisett A. J. v. Höpkens Omdöme om Iconung Carl XII, meddeladt
à Framtiden för år 1869, häft. 4, sidd. 671—2; men vi kunna ej tillägga det någon
afgörande vigt. v. Höpken, född 1712, kunde ej på grund af personlig kännedom be-
döma den fallne hjelten och enväldige konungen. De omständigheter, under hvilka
han uppväxt och fostrats, den tid, hvari han lefde och verkade, den politiska luftkrets,
hvari han rörde sig, kunde ej medgifva en gynsam dom öfver »kung Carl». Den ari-
stokratiske republikanen kunde under en tid, sådan som »frihetstiden» ( ! )., ej göra rätt-
visa åt en konung, minst" åt en Carl XII. Annorlunda bedömdes denne af de mest
begåfvade män, som omgåfvo honom och lärde känna hans personlighet under de sista
åren af hans lefnad.
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	329

gande förstånd och djupsinne i ämnen, hvari de trott honom ej
ega någon insigt. Han löste lika hastigt, som säkert och snill-
rikt, ett aritmetiskt problem, hvilket visade sig vara en vetenskaplig
upptäckt. Och likväl voro dylika sysselsättningar i sällskap med
lärde och snillrike män för honom blott underhållande tankeof-
ningar på lediga stunder. För mängden dolde han sitt inre, sin
öfverlägsenhet.. De få, som lärde känna hans inneboende anlag,
hans verkliga natur och förmåga, förutsågo i fler än en fredlig
riktning ett nytt lysande tidskifte för landet, om, han i fred och
ro finge styra och. ordna sitt rike1). »Han hade då», säger Sve-
denborg i ett högligen märkvärdigt bref2) till Nordberg, Carl
XH:S historieskrifvare, »förmodeligen bragt studier och sciencer i
högre och större flor, än de i Sveriges rike tillförene varit eller
hädanefter förmodas att komma»; ty han »tycktes likasom sjelf
hafva lust att sätta sig i spetsen för den lärda troppen». »Jag
kunde», yttrar han vidare, »intet annat än erkänna honom för en
herre af större djupsinnighet och penetration, än någon sig det
kunnat eller kan föreställa». Man betänke, att Svedenborg under
Carl XII:s lefnad endast var den klarsynte och skarpsynte veten-
skapsmannen. Först några och tjugo år derefter hade han i Lon-
don sin första syn och blef andeskådaren.

Carl XII var alltså otvifvelaktigt ett stort och omfattande
snille och såsom sådant en siare.

Sådan är i korta drag den nya bild, som växt upp af denne
märkvärdige konung. Den är visserligen ännu ej fullt färdig och
torde knappt blifva det, men sådan, som den är, träder han fram
i förgrunden af historiens upprullade tafla som en nationalheros
af det mest sällsamma slag. Hans folk ser uti honom likasom i en
punkt samlade alla sina framstående egenskaper. Såg man förut det
okufliga, glada hjeltemodet, dödsföraktet, stegradt till öfverdåd,
slöseriet förenadt med en ovanlig förmåga af försakelse, karak-
terens fasthet i förening med en nästan barnslig naivité och
oskuld, det djupa allvaret i förening med pojkaktig lekfullhet, be-
fallande stränghet med en stor hjertats ömhet och godhet, en viss
verklig eller skenbar tröghet och liknöjdhet med en plötsligt upp-
flammande liflighet och rörlighet, — så ser man äfven nu blottade
mera inom svensken dolda egenskaper, en klar, skarp och djup

*) Flerfaldiga bevis härför finnas hos både Järta, Atterbom och v. Beskow.

2) Atterbom, i sin uppsats »Carl. XII betraktad i sitt förhållande till vitterhet,
vetenskap och skön konst» {Samlade skrifter i obunden stil del. 4), meddelar under
»Bilagor» (sid. 117—123) i sin helhet detta Svedenborgs bref, hemtadt ur senare delen
af Nordbergs Carl XII:s historia. Äfven v. Beskow anför utdrag derur.
330	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

blick för det andliga lifvets mångskiftande företeelser. Mångsidig-
heten i riktningen och anlagen är, äfven den, svensk, men den
förråder sig ofta i stora, djerfva anlopp, som ej fullt utföras. Be-
vis härför finnas i vår historia icke få, i synnerhet under den så
kallade storhetsperioden. Det är som låge på botten af det
svenska väsendet någonting siarelikt, ej olikt den hedniska Valans,
som yttrade sig i korta, brutna ljud, häntydande på en stor själens
rikedom, en inre liffullhet, som döljer sig, tills behofvet eller nöd-
vändigheten framkallar eller frambringar den. Det är denna hälft
slumrande liffullhet, som hos svensken ej sällan döljer sig under
en lugn, stundom kall, nästan liknöjd yta1). Den behöfver imel-
lanåt väckas med våld, men då bryter den ock med ens2) genom
ytan och ger ett uttryck af fasthet och eld, som uträttat och ännu
kan uträtta stora ting. Befinna vi oss nu på denna punkt af half-
slummer och liknöjdhet? Och skall väckelsemedlet åter låta sig för-
spörjas, då mängden minst anar det?

Det är imellertid det nämda- svenska väsendet vi tycka oss se
hos få, om hos någon, så helgjutet framträda som hos Carl XII. Att
så nu är, derför hafva vi att tacka de män, som med så mycken
kärlek, ifver och skarpsinne uppletat och granskat vår historias
förut slutna källskrifter, för att derur frammana en, så vidt möjligt,
sann och fullständig bild af den mest fängslande, men i sjelfva
verket minst kände af våra stora konungar.

“ Äran och förtjensten af att hafva brutit den nya forsknings-
banan i detta hänseende tillkommer - otvifvelaktigt Hans Järta.
Den, som haft lyckan att läsa hans förut nämda Tal vid nedläg-
gandet af presidium i kongl. vetenskapsakademien och sedermera
tagit rätt kännedom af Atterboms och v. Beskows utförligare be-
handling af samma föremål,, inser nog, att Järtas skrift är sol-
kärnan, hvarifrån ljuset utgått, brytande sig under loppet i de
mångfaldiga och vidgade strålar, söm sprida sig i och genom
Atterbom och v. Beskow. Den sistnämde har ock i viss mån
•erkänt sin skuld genom att på ett par ställen hänvisa till Järta.
Han eger dessutom den öfvervägande förtjensten att hafva mång-
sidigast och utförligast belyst Carl XH. Atterbom, som, jemte
många den tidens ryktbare och utmärkte män, stundom besökte
den på sin sjukbädd döden bidande Järta, hörde «n gång, då talet
föll på Carl XH, som var alltför litet känd och derför ensidigt
bedömd Järtas ofyannämda skrift uppläsas. Han, liksom de andra
närvarande, häpnade och förtjustes öfver den nya vidsträckta dager,

1) Ehrensvärds »tröghet».

2) Ehreusvärds »hetsighet».	. '	•
, '	'	'	: ; ■'	■ / i '

HANS JÄRTA OCH CARL XII.	331

som plötsligt föll öfver den beundrade nationalhj eiten. Det kan
vara möjligt, att Atterbom redan förut under sitt studium af Sve-
denborg 9 och de vittra författarne på hans tid, fått någon vink
om, att Carl XII ej saknade sinne för vetenskap, vitterhet och
konst; men visst är, att det intryck uppläsningen af Järtas skrift
på honom gjorde, tydligen gaf tillkänna, att den nya bild han nu
fick af hjelten var för honom, som för de andra, en »upptäckt».
Han begärde och erhöll tillåtelse att hemlåna skriften till närmare
begrundande2). Några månader derefter — vi kunna ej säga
huru många :— syntes, i Palmblads tidskrift Läsning för bildning
och nöje en utförlig uppsats af Atterbom Om Carl XILs förhål-
lande till vetenskap och vitterhet. Der ordas i begynnelsen ganska
mycket om hans stora, »upptäckt», men om Järta och hans skrift
namnes ej ett ord. Uppränningen till sin utförligare behandling
hade dock Atterbom fått från Järta, likasom otvifvelaktigt v. Beskow
från samma håll fått väckelsen till sin mångsidigare forskning.
Att Järta skulle känna och yttra en billig förtrytelse öfver After-
boms besynnerliga förfarande, var naturligt.

Genomläsa vi nu Atterboms lika underhållande Som förtjenst-
fulla teckning af Carl XII (i Sami, skr., d. 4), så finna vi, att
den är en mera vårdad och utförligare omarbetning af den ur-
sprungliga uppsatsen för 24 år sedan i Palmblads tidskrift, men,
om »upptäckt» finnes ej mera ett ord. Lagerbrings antydningar,
som först äfven förtegats, finnas nu ock behörigen anlitade och
erkända, men om Järta iakttages fullkomlig tystnad, ehuru män
lått spårar hans inflytelse. Så t. ex. sid. 10, der det talas om
Carl XILs »val af embets- och tjenstémän, hans befordringssystem,
hans utdelande af hedersbevisningar», m. m. Här hade det varit
fullt skäl att anföra Järta som förf:s egentliga källa.

Jemför man Järtas, Atterboms och v. Beskows skrifter öfver
Carl XH, skall man lätt finna de egenskaper, hvari de äro hvar-
andra lika, och de, hvari de skilja sig från hvarandra. I foster-
landskärlek. såväl som i kärlek och beundran för sin hjelte kan man
ställa dem på samma höjd. Skrifsättets eller stilens förträfflighet
utmärker i viss mån dem alla, ehuru Järtas tyckes förråda en

l) Svedenborg är genom sina bref, hvaraf flera äro äf Atterbom meddelade i 4:dé
del. af Sandade skrifter i obunden stil, en af hufvudkällorna för kännedomen om Carl
XIIzs förhållande till vetenskap och vetenskapligt bildade män.- Han blef af konungen
först använd som biträde åt Polhem, sedan sjelfständigt. Båda uppskattades tillbörligt
-af konungen, men efter dennes död förändrades allt.

2) Vi hafva denna uppgift,, liksom flera andra uppgifter, från f. d. landshofding
Hans Järtas egen mun under de sista månaderna af hans lefnad.
332	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

större tankeskärpa, som visar sig äfven i en mera fast, samman-
trängd, mindre ordrik, men ändå klar och behagfull form. Beskow
är mera bred, men i det jemnt flytande talets enkelhet och genom-
skinliga klarhet har han få sina Ekar i vårt land. Han liknar
det lugna hafvet, som återspeglar en klar, ljusblå, nordisk som-
marhimmel. Atterbom derimot synes oss Hkna det något upp-
rörda hafvet, ehuru våglinierna hos honom ej aUtid äro lika regel-
bundna som i den åt sig sjelf öfverlemnade naturen. Han är i
framställningssättet ojemn, stundom aUtför ordrik och insvept i
periodbygnaden; man märker spår af arbetet.

Ser man på innehållet, så. märker man själskrafternas olika
fördelning. Järtas öfverlägsna hufvud visar sig i omdömets styrka,
i ämnets och egna själskrafters fullständiga beherskning. Uppfatt-
ningen, granskningen och framställningen ingifva derföre full till-
förlitlighet. Så synes oss ej tillfyllest eller i samma grad vara
händelsen med de tvänne andra. Beskow är synbarligen af naturen
mest harmoniskt utrustad. En derimot svarande bildning har
gjort sitt till att fullborda naturens verk. Men den ädla benägen-
heten att öfverallt göra rättvisa åt af en eller annan orsak förut
misshandlade storheter, i förening med en viss medfödd hjertats
godhet, har måhända under hans senare glansfulla lefnadsperiod
fört honom här och hvar icke så obetydligt utöfver sanningens rå-
märke. Föremålen för hans teckning omgifvas sålunda snart sagdt
af idel ljus och skuggorna tillbakaträngas så långt i bakgrunden,
att de blifva omarkliga eller föga skönjas. Så med Gustaf III, så
med Carl Gustaf Tessin. Den historiska sanningens omuthga och
grannsynta gudinna torde derföre i sinom tid komma med någon
efterräkning. — Hos Atterbom hafva fantasi och känsla alltid varit
de öfvervägande själskrafterna. Derpå känner man igen skalden.
I omdömet har han icke sällan synts oss vara en öfverdrifternas
man i ett for mycket eller ett för litet. Sin ungdoms ' öfvermod
ville han på ålderdomen godtgöra, men råkade dervid måhända
flerstädes ut för en motsatt ytterlighet. Sådant gör, att man med
en viss granskande försigtighet följer honom, när han behandlar
historiska fakta och personligheter. Vid behandEngen af Carl XH
har . han haft den lyckan att företrädesvis röra sig på ett mindre,
begränsadt område, Etteraturens, der den historiska bhcken jem-
förelsevis mindre pröfvats. Det är på det politiska fältet man
torde möta de största svårigheterna att rätt uppfatta och bedöma
Carl XII. '

Utmärkta och af stora förtjenster äro imellertid alla de tre
männen^ men i karaktersuppfattningens och den historiska forsk-
HANS JÄRTA OCH CARL XII.	333

ningens tillförlitlighet äro vi på uppgifna skäl benägna att gifva
företrädet åt Hans Järta. Så mycket ifrigare måste vi då önska .
och yrka, att den eller de1), hvilka det närmast åligger, nu måtte
draga försorg om samlandet och utgifvandet af hans förut tryckta2)
eller otryckta skrifter, på det hans bild må framstå så klar, så
stor, så vördnadsbjudande, som den i verkligheten var. Det blir
ett testamente, värdigt honom sjelf och hans folk. Då först skall
man rätt inse, om den flyktiga teckning af hans person och verk-
samhet, vi här utkastat, är sann, och om ej honom egentligen till-
kommer förtj ensten att hafva upptäckt den verklige Carl XII 3).

Rudolf Hjäbne.

Hans Järta var tvänne gånger gift: 1) med Charlotta Levis (f 1805), med
hvilken han hade sönerna Carl Thomas, död som professor i Upsala år 1840 och
Hans, som vid’ 21 års ålder dog 1825 som e. p. kanslist i handels- och finans-exp.;
2) med Fredrika Kristina Hochschild (t 1839), med hvilken han hade sönerna Fredrik
Rutger (f. 1808) hofrättsråd, ännu lefvande, och Carl August (f. 1810), som dog för
några år sedan som svensk minister i Berlin.

Carl Thomas, professorn, efterlemnade tvänne söner, som uppfostrades under far-'
faderns ögon till hans död. Vi veta, att åtminstone en af dessa Hans Järtas sonsöner
är vid lif.

2)	Utom dem. vi förut nämt, vilja vi nämna: flera embetsberättelser, m. m.; bi-
drag till Läsning i blandade ämnen, Svensk litteraturtidning och Svea; Åminnelsetal
öfver assessor J. G. Gahn, Nils v. Rosensteins bild framför hans Samlade skrifter,
utgifna af Järta. Odalmannen utgafs i 2 häften 1823 och 1824, dessutom Bihang till
l:a h. 1824. Utdrag ur Järtas otryckta enskilda »yttrande till Kongl. Maj:t angående
medlen till hämmande af eif skadlig yppighet» (dat. 1816) finnas i A. W. Staaffs Min-
nestal öfver H. Järta, hållet inför Vestmanlands och Dala nation i Upsala 1849, tryckt
derstädes 1853.

De forskare, som under loppet af de sist förflutna trettio åren lemnat mer
eller mindre utförliga bidrag till Carl XILs historia eller antydt sina åsigter om ho-
nom, i anledning af andras arbeten, äro, efter tidsföljden, Hans Järta, Atlerbom' And.
Fryxell (fullständig historia i 1—9 del. 1856—59; l:a del. ny uppl. 1868, hvari han
uppträder mot v. Beskow), C. F. J. Wahrenberg (docent vid Upsala akademi, en flitig
och allvarlig forskare, som på statens bekostnad vistades någon tid i Paris och London,
för att der tåga kännedom om handlingar rörande Carl XII och hans tid, men hann
ej före sin förtidiga död mer an till en ringa del offentliggöra frukterna deraf i sitt
lilla arbete: Om Sveriges yttre politiska förhållanden Under de tre första åren af konung
Carl XII:s regering till freden i Traventhal, Stockholm 1856), F. F. Carlson (Om freds-
underhandlingarne åren 1709—18), B. v. Beskow, R. M. Bowallius (hans förut nämda
prisskrift i svenska akademien; vidare se Svensk litteraturtidskrift för år 1867,, sidd.
220—231, en utförligare, obetingadt berömmande anmälan af Beskows Carl den tolfte
i Alt-Ranstadt, Svenska akad. handlingar del. 40., ger (sid. 227) en något osäker an-
tydan om betydelsen af Hans Järtas skrift), C. G. Malmström (i Svensk litteraturtid-
skrift för 1869 h. 2 sidd. 65—81), Några ord om Carl XII och enväldet, i anledning
af Beskows »Carl den tolfte» (En minnesbild) och »v. Görtz» samt Fryxells Berättelser
ur svenska historien 21 del. 2:a uppl. Behörigt erkännande v. Beskows fört jenster gör
334	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

BILAGA.

'	-	/

Sång af Hans Järta 1800.

Fyllona våra glas och låtom oss skratta.

Bröder, en stund åt verldens lopp; v
Tiderna blifvit så besatta,

Vishetens fall höjt dårskapen opp. -,
Snille och förtjenst på nödens krycka

Vandra föraktade hand i hand,

Dygden försmäktar, lasten gör lycka;
Skål för vårt lyckliga fosterland!

Sanningens fackla fåfängt sprider
Öfver jorden sin sköna dag. ,	i

Dårens öga vid skenet svider,

Slafven blundar för dess behag;

_ Och om en vis med möda tränger

Fram ur hopen och röjer sig,

Strax despotismen bilan svänger

Och fanatismen ropar: tig!

'	'	\

Nyss vi sett en älskling af nationen 1)>
Kronan uti vårt brödraband,

Vräkt af en ljungeld, sänd från tronen,

Hän öfver gränsen af vårt land.

Snille, talanger, sorgsna följde

Troget sin älskade flyktings fjät,
Vänskapen grät, men tårarna döljde
Frihetens son att hämna det.

han dock ganska eftertryckliga anmärkningar mot dennes sätt att gå tillväga, för att
uppnå sitt syftemål.

Den. slutsats, vi kunna draga af hittills synliga forskningar, är, att »motsägelserna
i uppfattningen af Carl XII och hans tidehvarf ännu icke äro lösta» (C. G. Malmström).

Hvad hafva vi i afseende på denna lösning att vänta af författaren till Sveriges historia
under konungarne af Pfolziska huset? Under nuvarande förhållanden torde man kunna
ega förhoppning om att detta vigtiga arbete icke skall röna samma öde, som det
' (Geijers Svenska folkets historia), hvars fortsättning det är, nämligen att afbrytas midt
i sitt lopp.

*) Thomas Thorild, landsförvist 1793.
UNDERSÖKNINGAR OM HAFSFAUNANS GRÄNS MOT DJUPET. 335

Bäfven, despoter, bäfven att trotsa
Menniskans rätt och folkens makt;
Snart skall den hämnande friheten krossa
Edra palatsers röfvade prakt.

Blodiga skuggor, af hamden ledde,
Hotande stiga ur grafvens sköt,
Blotta de sår ér hand dem beredde,
Kräfva det blod er grymhet gjöt.

Frihet och snille, stötta frän tronen

Af fayoriters smickrande tropp,

Okände vandra bland nationen
Utan befgning och utan hopp,
Frihetens vän i bojor ligger, .
Träldomens vän bär blåa band,
Äran svälter och dygden tigger, —
Skål för vårt lyckliga fosterland!

Dock än har frihet ej flytt från norden;

Än från dess facklas rena glans
Sprides ett återsken kring jorden,
Än finnes lager till hjeltens krans.
Bröder! ett vänskapsband vi sluta:
Hellre döden än slafv.eri!

Ljuft är-sitt blod för friheten gjuta,
Krossa tyrannen och dö — fri!

De senaste årens undersökningar om hafs-
faunans gräns mot djupet. .

Då naturforskaren på sina resor gläder sig åt fångsten, får
han så ofta höra den frågan: hvad gör Ni med det der? Och
inången bildad person tror ännu, att vetenskapen om blomman
har nog, när denna är pressad och fått sin etikett med namn och
fyndort, eller att entomologen är nöjd, när insekten är spetsad och
fått sin plats uti lådan vid sidan af sina grannar i systemet. Dock
är namnet, ja sjelfva systemet en småsak, men tusentals frågor af
högre betydelse kunna vara fastade dervid. Djurgeografien lemnar
336	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

många sådana exempel, huru uppmärksamheten på det lilla och
enskilda ledt tanken till de vigtigaste frågor af intresse för hvar
och en, som vill känna lifvets historia på jorden. Också har ve-
tenskapen under de senare tiderna med största ifver vändt sig deråt.
Hvad hon vunnit på ett af sina forskningsfält, på hafvets botten
och i dess àfgrunder, gå vi här att i största korthet berätta. För
en svensk allmänhet må det väl vara kärt att höra; huru Sverige
här med heder gått i vetenskapens tjenst, tack vare den frikostig-
het både regering och folk isynnerhet under det sista årtiondet
visat, då det gälde anskaffandet af medel till dessa undersök-
ningar.	-	•

Det är ingalunda en lätt sak att skaffa sig en fullständig bild
af hafvets djurlif; och om man tänker på beskaffenheten af våra
fångstredskap, kan det snarare väcka förvåning, att dessa kunnat
upphemta så mycket. Ty snart sägdt blindt och på måfå låta vi
håfvarna och skraporna vandra der nere; och stundom gå de väl
förgäfves, men ofta lemna de en fångst, som häntyder på en rike-
dom af lif långt mera storartad, än hvad landet kan bjuda. Så
har det ock varit vetenskapen möjligt att göra kännedomen om
hafsfaunan jemförlig med den om landfaunan och fälla lika till-
förlitliga omdömen om den förra.

I hafvet som på landet vexla lifvets former och deras öde:
blomman är bunden vid den jordart, som är henne tjenlig, fjäriln
svärmar kring de blommor, som gifva honom sin näring; så välja
djuren äfven i hafvets djup sina bostäder eller svärma omkring,
der bottnen och vattnet passa väl för deras behof. Det är behof-
vets lagar, som i första hand styra utbredningen af lifvets former
allt från himlens rymder ned i oceanens afgrunder; och der be-
hofvet ej tillfredsställes, modereras eller tillintetgöres, förer det
förr eller senare till död eller utflyttning. Ur denna allmänna lag
måste äfven hafsfaunans rikedom och utseende till största delen
förklaras; men der behofven ej alltid stå tydliga att förklara, söka
vi orsaken till faunornas olikheter och gemensamheten uti de för-
hållanden, hvilka behofvet tvingat de i fråga varande formerna att
uppsöka. Dock förklarar ej behofvet allt: en ännu vigtigare faktor
för formens bestämmande och den derpå beroende beskaffenheten
nf en fauna är lifvets egen utveckling, sådan den gått från den
ena formen till den andra. Den filosofiska betraktelsen här att
ställa denna faktor främst: först i formernas genealogi finner ve-
tenskapen s|tt system och betydelsen af formvexlingén i naturen,
sådan denna uppstått genom vexlande förhållandens olika inverkan
på utvecklingen; — men först i våra dagär har denna fråga börjat
UNDERSÖKNINGAR OM HAFSFAUNANS GRÄNS MOT DJUPET. 337

'	' '	z	./•

vetenskapligt undersökas: ännu finna vi på de flesta ställen luckor
i serierna, dem blott en utsväfvande fantasi trott sig mäktig att
fylla; ännu har djur geografien att hålla sig till det närvarande,
om den ock stundom kan hänvisa på dettas direkta samband med
forntiden.

Blànd de öfriga förhållanden, som inverka på hafsfaunans
sammansättning, fäste man sig redan länge vid djupet, vid vatt-
nets olikheter i kemiskt och fysiskt hänseende och vid bottnens
beskaffenhet. De mindre djupen, från ytan ändå till 200 famnar,
voro redan på 1840-talet indelade i regioner, hvar med sin karak-
teristiska fauna, liksom hafvets horisöntela utsträckning på samma
grund indelades i provinser. Engelsmannen Forbes och skandina-
verna Sars och Lovén äro de män, hvilka vetenskapen i främsta
rummet har ätt tacka för iakttagelser och vunna resultat i dessa
frågor. Men för de storre djupen gälde ännu vid slutet af 1850-
talet det Forbes’ska antagandet, att djurlifvets gräns vore att finna
mellan 250 och ungefär 300 famnars djup. Der skulle vattnets
tryck och den fullständiga frånvaron af ljus förhindra all utveck-
ling af lif. I Egeiska hafvet hade ock Forbes tyckt sig finna, att
ju närmare hans undersökningar sträckte sig ned till detta djup,
desto fattigare blef ock djurlifvet. Dock- yttrar han om detta
ännu 1854 i sin Natur al history of european seas: »Its confines
are yet undetermined, 'and it is in the exploration of this vast
deep-sea region that the finest field for submarine discovery yet
remains».	/

Imellertid hade redan John Ross berättat, att han år 1818 i
Baffins-bay upphemtat Crustacéer, Annelider och ' Echinodermer
ända från 1000 famnars djup — dock de sistnämda, en Astrophyton
och en »liten sjöstjerna» fästade å linan, der den varit 800 famnar
nedsänkt; och James Ross, som under sin antarktiska resa (1841—
1843) flera gånger draggade på ett djup af 200—400 famnar, be-
rättades af Hooker särskildt från det sistnämda djupçt hafva er-
hållit en bryozo (Hornera), fyra koraller, en Dictrupia(?), två hår-
stjernor (Ophiuror), en annelid, en liten sjöborre och tre taggar
af en större dylik. Men deras ord gälde intet mot Forbes’s auk-
toritet, stödd som denne var på ofvannämda fysikaliska beräknin-
gar, till dess vid 1860-talets början nya fakta med .ovedersäglig
bevisningskraft från trenne håll framlades.

Först och mest förtjenstfullt — ty hans sträfvänden i denna
fråga hade från början ett'bëstâmdt mål — arbetade n. v. pro-
fessorn i Lund O. Torell. Under sina resor till utredande af gla-
cialförhållandena i norden, isynnerhet under sin expedition till
IV.	22
338	FKAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

Grönland 1859, märkte - han tydligen, att ännu vid 300 famnars
djup fanns lif, som åtminstone uti individ-antal ingalunda hän-
tydde på något aftagande mot djupet. Med en klar uppfattning
af frågans stora vigt beslöt han fullfölja dessa undersökningar,
och detta bief en af de hufvuduppgifter, för hvilka han hos rege-
ring och ständer sökte bidrag till 1861 års Spetsbergs-expedition.
Innan denna kom till stånd, hade imellertid Wallich återkommit
från 'sin expedition såsom naturforskare på ångaren Bulldog år
1860 under den bekante Franklinsökaren Mac Clintocks befäl,
hvilkens uppgift varit att mellan Färöarna, Island, Grönland och
Labrador söka passande botten för en då föreslagen atlantisk tele-
grafkabel. Det var på denna expedition, den apparat uppfanns,
ehuru den icke kom till något egentligt användande, som under
namn af »bottenhuggare» eller »bulldog-maskin» gjort våra svenska
expeditioner största gagn. Tvenne skopor, som med tillhjelp af
en fjeder gripa mot hvarandra, på samma gång två jerntyngder
falla af, när apparaten träffar botten: sådan var grundtanken i
denna mr Roughtons uppfinning. Den upphemtade ungefär 60
kubiktum bottensats, ett för den tiden oerhördt stort undersök-
ningsmaterial från tusental famnars djup. Wallich hemförde en
storartad samling af globigerinor och andra dessa djurrikets lägsta -
former från betydligt djup; men hans vackraste fångst utgjordes
af en bryozo och tvenne maskar — Serpula vitrea och Spirorbis
nautiloides -r- från 682 famnars djup, åtskilliga maskrör af obe-
stämdt species från 871—1268 famnars djup och slutligen en hår-
stjerna (långarmad sjöstjema), Ophiacantha spinulosa — enligt
Sars’s rättelse af Wallichs bestämning — af hvilken tretton större
och mindre exemplar fäst sig vid de nedersta 50 famnarna af
linan, der den en stund legat stilla på botten vid 1,260 famnars
djup.	:

I Juli 1861 beskref A. Milne-Edwards för franska vetenskaps-
akademien det tillfälliga men derföre ej mindre vackra fyndet på
den från 1,100—1,500 famnars djup upptagna Medelhafs-telegraf-
käbeln, på'hvilken 2 snäckor (Monodonta limbata och Fusus
lamellosus), 3 musslor (Ostræa cochlear, Pecten opercularis, var.
Audouinii och Pecten testæ), och 3 koraller (af slägtena Caryophyllia
och Thalassitrochus) voro fästa.

För den svenska Spetsbergs-expeditionen nämda år hade K.
Chydenius låtit förbättra bulldogs-maskinen, så att den nu med
större säkerhet grep sin fångst. Under uppresan från Tromsö till
Spetsbergen ledde Chydenius sjelf dessa lödningar vid ungefär
76 ° nordlig latitud, som belönades med det vackraste dittills funna
UNDERSÖKNINGAR OM HAFSFABNANS GRÄNS MOT DJUPET. 339
resultat. Torell och Malmgren, som. genast med ifver började sor-
tera denna fångst frän 1000—1,400 famnars djup/funno der re-
presentanter af alla hafsfaunans ryggradslösa djurklasser. Af
mollusker funno de en Cylichna, vid hvilken en växtlik manet
(Anthozo af Campanulariornas(?) familj) var fästad, af kräftdjur
en Cuma och en Apseudes; af egentliga annelider nämner Malm-
gren tre eller fyra arter, af Gephyreer två. I en grenig hafssvamp
voro tre arter kräftdjur fastade. Talrikast voro dock Foramini-
fererna (Globigerinor o. d.) små konstigt bygda skaldjur ehuru af
den enklaste inre kroppskonstitution, blott af en komrik slemlik
vätska, som har förmåga att utsträcka sig i form af armar att
gripa födan. För Videnskabs-Selskabet i Christiania visade Torell
dessa fynd vid en af detta sällskaps sammankomster under hösten
samma, år, äfven för Lyell (se Antiquity of vnan^ App. B) om-
talade han de vigtigasté resultaten af lödningarna; men den nog-
grannare undersökningen och vetenskapliga beskrifningen af fång-
sten öfverlemnades åt prof. Loven. Vid vetenkapsakademiens års-
högtid 1863 och vid skandinaviska naturforskaremötet i Stockholm
samma år framhöll han betydelsen af fynden; men då den speciela.
beskrifningen ännu ej utkommit, har också utlandet till största
delen kunnat' glömma denna de svenskes ära. Imellertid egde
svenska riksmuseet ett det bästa material för jemförelser till för-
klaring af denna djup vattensfauna, och Lovéns slutsatser :— så
allvarligt motstånd de än mött — stå ännu som en vetenskaplig
seger, oaktadt de sista åren frambragt samhngar från långt större
djup och af betydligt större omfattning. För att förstå dessa slut-
satser må vi erinra oss några de vigtigare satserna i denna del af
djurgeografien.	■

Vid den indelning af hafvet uti provinser, den vi ofvan om-
nämt, urskilde man vid Europa från norr till söder: 1. den ark-
tiska provinsen, af Skandinavien innefattande Finmarken; 2. den
boreala eller skandinaviska; 3. den celtiska, sträckande sig ungefär
till midten af Frankrikes vestkust; 4. den lusitaniska, äfven inne-
fattande Medelhafvet. Nu hade Loven anmärkt, att man vid Bo-
huslän— i boreala provinsen — på 80 famnars djup träffar arter,
som vid Finmarken lefva på ett djup af blott 20 famnar, liksom
man der nära strandkanten finner djur, hvilka vid Bohuslän hålla
sig nedom 10 eller 11 famnars djup. Forbes fann celtiska arter
i Medelhafvet, men endast på större djup. Mac-Andrew gjorde
samma observation om snäckorna vid Mogadore, på Afrikas nord-
vestkust. Om dessa fakta stått ensamma eller i denna enkelhet,
hade man kunnat nöja sig med en förklaring i enlighet med tem-
340	. FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

peraturförhåUandena då de nordiska formerna i sin flyttning mot
södern hade ått söka sin hemtrakts temperatur djupare ned i
hafyet. Och med antagandet, att de nämda fakta berodde på en
1 de nordiska formernas tendens till utvandring fortsattes räsonne-
manget ännu längre af Wallich, ôm hvärs djupdraggningar från
ångaren Bulldog vi förut erinrat. Han till och med frågar sig
sjelf i sin skrift, hvarföre vi ej finna arktiska djur i dé tropiska
hafven, och svarar, att åetta beror blott på vår ringa förmåga att
undersöka de större hafsdjupen. Ï Men Forbes hade tillika skrifvit
ett vigtigt kapitel om nordiska utliggare (outliers) i de södra hafven,'
samlingar af nordiska former -— vanligtvis i hafsdalar eller hålor
af större djup — så egendomliga och isolerade, att vi ej kunna
förklara dem genom, fakta från den nuvarande anordningen af
strömmar eller någon annan orsak till djurens emigration. Helt
nyligen har den yngre Sars i sina Undersögelser over Christiania-
fjordens Dybvandsfauna lemnat de vackraste exempel på dylika
samlingar af arktiska djur i denna fjords hålor af ända till 230
famnars djup, medan den för nutiden karakteristiska faunan lefver
rundt deromkring och på de mindre djupa ställena. De äro min-
nen från en försvunnen glacialtid och tala om geologiska förän-
dringar, ,på samma sätt som de öfver hafvet höjda glaciala snäck-
bankarna i vårt land, eller som de af Cederström och Widegren i
åtskilliga af våra insjöar och de af Lindström, Widegren, Malm-
gren och Smitt i Östersjön funna djurformer af arktiskt ursprung
eller slägtskap: allt iakttagelser, hvilka , under Lovéns ledning
samlats till den skandinaviska jordens yngre historia och af honom
fått sin tydning. Så dömde äfven redan Forbes om de af honom
kända arktiska utliggame i södern i enlighet med den af honom
längst utvecklade glacial-teorien. Geologi och djurgeografi kommo
således att förklara hvarandra. Den satsen kunde redan anses
såsom bevisad, att djupvattensfaunan till god del vore arktisk.
Härmed samband Loven de arktiska djurens härdighet, som tillät
många af dem i sin hembygd att lefva på de mest olika djup,
från strandkanten ned så långt skrapan varit använd, och med
tillägg af den redan utaf James Boss anmärkta likheten mellan
de södra och norra polarhafvens djurarter slöt han, att »medan
en rik fauna i våra och varmare haf med omvexlande former be-
folkar ytan, stränderna och de mindre djupa trakterna, fortsätter
sig i den stora atlantiska sänkningen, måhända på jordens alla
djupaste ytor, utan att väsentligt afbrytas, från pol till pol, en
och samma enformiga djurverld, som trifves bäst under hårda
vilkor och nalkas ytan endast der, hvarest inga andra finnas, i de
kallaste hafven».
UNDERSÖKNINGAR OM HAFSFAUNANS GRÄNS MOT DJUPET. 341

, De arktiska samlingarna från de mindre djupen voro således
äfven för denna fråga af ganska stor vigt, helst skrapan vid Grön-
land, som nämdt, af Torell användts ända till ett djup af 300
famnar och under 1861 års Spétsbergsexpedition gått med lycka
från strandregionen ned till 250 famnars djup. Malmgren lemnade
efter 1864'års Spetsbergsexpedition med professor Nordenskiöld en
temligen god tillökning till samlingarna från de mindre djupen.
Han liksom Goes och Smitt, de båda andra zoologerna på 1861
års resa, voro länge sysselsatta med att utreda,och beskrifva,
hvad de hemfört; öch äfven för den fråga, med hvilken vi nu
sysselsätta oss, lemnadé de vigtiga resultat. Så t. ex. visade det
sig, att den arktiska faunan har gemensamheter ej blott med glacial-
perioden utan äfren med den tertiära Cragformationen och, hvad man
då knappt vågade tro, med kritperioden. Så segerrikt hade nämligen
Deshayes, Lyell, Milne-Edwards och Agassiz bekämpat Ehrenbergs
uppgifter (Abh. K. Akad. Wiss. Berlin 1839) att åtskilliga lägre djur
ända från kritan lefvat in i nutiden. Af bryozoerna, maskar som lefva
i korallika kolonier, hafva åtskilliga arter egt ett så långt lif: Me-
senteripora meandrina, lefvande från Grönland och känd såsom fos-
sil från Gragperioden, beskrefs dock först af Goldfuss såsom ett
kritfossil; och Diastopora simplex, allmän i alla nutidens arktiska
haf, är äfven funnen såsom fossil i kritan på ön Rügen.

Dj up vatt en^fannan var nu åtminstone på goda grunder an-
tagen vara arktisk, den arktiska faunan var sammanbunden
med kritperiodens: — slutsatsen var dock ännu ej uttalad.
Sverige väntar ännu på den vetenskapliga bearbetningen af
det material, som från djupet ligger samladt i riksmuseet.
Snart fick dock frågan äfven i Sverige ett nytt lif. Regeringen
och enskild frikostighet utrustade Nordenskiöld till 1868 års Spets- ;
bergs-expedition. Torells fordne kamrat på Ishafsfärderna förstod
mer än väl betydelsen af det arktiska hafvets undersökning i zoo-
logiskt hänseende, och ehuru hans hufvuduppgift deruppe i norden
denna gång var geografisk, glömde han aldrig sitt intresse för
lödningarna. Under det fartygets chef, kapten F. v. Otter, öfvertog
den nautiskt-praktiska delen af lodningsarbetet, voro Malmgren
och Smitt sysselsatta med att urskilja och förvara fångsten från
dessa 400—2,000 famnars djup, hvilkens rikedom öfverträffade allt,
hvad man dittills erhållit, isynnerhet af maskar, kräftdjur och
snäckor — de vanliga foraminifererna icke att förglömma, som
nu kunde plockas i tusental. Dessa lödningar verkstäldes kring
80:de och 81:sta breddgraden nordvest och norr om Spetsbergen.
Längre fram på hösten, då dr C. Nyström öfvertagit det zoologiska
342	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

arbetet ombord, träffades botten vesterut från Spetsbergen (ungef.
vid 78nordl. lat., 20 vestl. long. fr. Gr.) på 2,650 famnars djup,
det djupaste ställe som ännu blifvit undersökt, med ett lika rikt djurlif.

När denna expedition vände åter, hade imellertid frågan om
djupvattensfaunan inträdt i ett nytt stadium. Då hade Sars .vid
naturforskaremötet i Christiania visat och beskrifvit de rika och
märkvärdiga fynd, dem hans son hemfört från djupen vid Lofoden.
Största uppmärksamheten väckte hans Rhizocrinus, denna dverg-
artade qvarlefva af sjöliljornas familj, echinodermer, som redan
vid jura-periodens slut hunnit öfver höjdpunkten af sin utveckling
och blott i några få arter från Vestindien och Indiska oceanen
voro kändä såsom ännu lefvande. .

Samma år hade Pourtales såsom assistent vid de amerikanska
Förenta staternas Coast-Survey lemnat sin redogörelse för resul-
taten af de draggningar han anstält 1867 och 1868 i hafsdjupen
vid Florida och Cuba. Bland dessa igenkände Ågassiz den af
Sars beskrifna Rhizocrinus, och talade äfven om koraller, som
vore gemensamma för djupen vid Florida och vid Norge. Kunde
dock Golfströmmen vara tillräcklig förklaringsgrund för sådana
förhållanden? Djurgeografien hade redan år 1865 fått ett liknande
, men ännu 7 mera märkvärdigt faktum att förklara, då prof. Lilje-
borg med full säkerhet identifierade den af adjunkten Tfi. Fries
vid Finmarken funna Lysianassa magellanica, hvilken af H. Milne-
Edwards först beskrefs såsom tagen af D’Orbigny i Magelhaens-
sund. Snarare syntes det väl, som finge vetenskapen faktiska bevis
för det af Lovén frainstälda antagandet af ett faunistiskt samband
mellan d$ båda polerna.

Ünder hösten samma år utgick den första af de engelska
expeditioner, som väckte den största uppmärksamhet i denna fråga.
Engelska amiralitetet lemnade ångaren Lightning och dess utrust-
ning för ändamålet. Carpenter och Wyville Thompson, två i ve-
tenskapen välkända namn, stodo i spetsen för undersökningarna.
Expeditionen, vände sig till trakterna mellan Fär-öarna och Skott-
land, der den träffade ända till 650 famnars djup. Den blef vigtig,
isynnerhet' derigenom att den så noggrannt som möjligt sökte följa
draggningarna med termometer-observationer på djupet. Så kunde
den dernere konstatera en olikhet i temperaturen, hvilken åtföljdes
af en motsvarande faunistisk åtskilnad: t. ex. der temperaturen
på 500 famnars djup var + 0°55 Cels., funno de en arktisk och
boreal fauna på stenig och sandig botten, då åter vid en tempe-
ratur af + 9°44 Cels. motsvarande djup på ett annat ställe botten
bestod af denna losa, feta lera (ooze), i hvilken de funno eh rik
UNDERSÖKNINGAR OM HAFSFAUNANS GRÄNS MOT DJUPET. 343
samling af spongier> foraminiferer, zoophÿter, èchinodermer, mol-
lusker, annelider och crustacéer i typer som tillhörde den celtiska
hafsprövinsen och den tempererade zonens varmaste haf. Bland
annat lefde här äfven Rhizocrinus. Den stora vattenrörelse i hafvet,
hvars hufvudorsak är värmet och den starkare afdunstningen i
æquatorial-trakterna, och som yttrar sig i det kalla polarvattnets
strömning på djupet mot equatorn, medan det varmare vattnet
. ifrån denna utbreder «ig derofvan mot polerna, denna rörelse, af
hvilken Golfströmmen blott är en mera markerad företeelse, visade
sig här i form af tvenne bredvid men imot hvarandra gående,
djupa strömmar, hvilkas skarpa afgränsning från hvarandra an-
' tagligen var att förklara genom jordytans trånga utskärning till
ett undervattenspass här mellan Skottland och Färöarna. Men
gick man ej för långt, då man endast med temperatur-och ström-
förhållandena ville förklara den nämda olikheten i faunan? Äfven
i hafvets högre regioner lefva sällan samma former på stenig eller
sandig botten som på lera. Och var man fullt säker, att de båda
strömsättningarna voro så konstanta, som hvad antagits för den
nämda förklaringen, eller ens samtidiga?

Säkrare synas de resultat, hvilka denna expedition medförde
i afseende på djup vattensfaunans förhållande till kritan. Bailey
och Huxley hade i den ofvannämda, sega Globigerin-leran (ooze)
funnit massor af en lös protoplasma — sådan denna utgör de
lägsta djurens egentliga kropp — hvilken Huxley till och med be-
skrifvit såsom ett eget djurslägte under namn af Bathybius. I
denna massa funno de dessutom små mikroskopiska kroppar med
form af runda skifvor, tunnare i midten, enkla eller sammanvuxna •
med hvarandra, lösa eller samlade utanpå större, oregelbundna
kulor med genomskinligt skal. I förra tillståndet kallade man
dem Coccolither; de senare kropparna med sin coccolithbeklädnad
kallades Coccospherer. Redan Ï861 visade Sorby, att dylika krop-
par äfven förekommo i kritan. Härtill lägger nu Carpenter, att af
de hafssvampar med kiselskelett, dem han funnit så rikligt på
djupet, åtskilliga höra till samma typ som Ventriculites i kritan
och äfven här åtföljas af de mikroskopiska xanthidierna (desmidia-
céer). Den från Spetsbergen ända ned till Portugal och Medel-
hafvet liksom på amerikanska sidan af Atlanten ända ned till
Massachusetts utbredda Terebratulina caput-serpentis, en snäcka
af brachiopodernas klass — med två armar vid munnen att ut-
sträcka för näring och respiration — identifierar han med en art
från kritan1), och Waldheimia cranium, en annan brachiopod, ställer

*) Jfr. L. v. Bach, 1834.
344	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. . OKTOBER.

han såsom representant för en annars utdöd typ af denna familj
från kritperioden. Rhizocrinus förklarar han vara en dvergartad
och vanslägtad Bourgueticrinus, och denne förhölle sig på samma
sätt till Apiocrinus, ett fossil från Juraperioden. Bland korallerna
fann han en Oculina »med alla karaktererna af kritformatio-
nens typ.»

Under året 1869 arbetade trenne expeditioner till samma mål
i olika delar af Atlanten. Den vördnadsvärde, gamle Agassiz följde
Pourtales på dennes fortsatta undersökningar af Florida-djupen.
I Bulletin of the museum of comparative zoology at Harvard
college lemnades den ena. afhandlingen efter den andra såsom
resultat af denna och föregående draggningar. Den yngre Agassiz
hänvisade här på equatorialströmmens riktning och utsträckning
under kritperioden, då Panamanäset ännu ej rest sig ur hafvet,
liksom äfven Centralasien, Arabien och norra delen af Afrika
höljdes af Oceanen, der den fortsatte sin strömning rundt jorden
från öster till vester. Härifrån de likheteV eller motsvarigheter,
som vi ännu i dag finna mellan Atlantens och Stilla hafvets fau-
nor. Men då Panamanäset reste sig, —: åtskilliga fiskar, gemensamma
för faunorna på båda sidor om detta näs, häntyda på att denna höj-
ning åtminstone tillhör tertiärperioden — stängdes först djupvat-
tensformerna i de båda hafven från hvarandra, och under mera en-
formiga förhållanden blefvo de sin typ mera trogna, medan de högre
hafsregionerna bjödo rika vexlingar och läto djurformerna längre
divergera från hvarandra och från sitt ursprung. Alldeles ostörd
har denna divergens ej utvecklat sig. Efter kritperioden ha äfven
Amerikas equatorialtrakter, såsom den äldre Agassiz visat i Ama-
zondalen, genomgått en glacialtid, som måhända snart skall bevisas
hafva varit allmän öfver jorden — Wallace talar om spår deraf
äfven i indo-australiska arkipelagen — då en härdig arktisk
fauna troligen öfverallt lefde närmare ytan. Från den tiden,
kanske lika mycket som från nutidens strömsättningar, kunna de
gemensamheter vi omnämt mellan kritan, nutidens stora hafsdjup
och de arktiska regionerna vara att förklara.

I faunistiskt såväl söm fysikaliskt hänseende lemnade engels-
männen äfven detta år de vigtigaste resultaten. Carpenter, Jeffreys,
en välkänd conchyliolog, och Wyville Thompson skiftade med hvar-
andra att leda undersökningarne på Porcupine, den ångare, hvilken
engelska amiralitetet utrustat för 1869 års expedition vester och
söder om Irland. Kostbara och sinnrika,; sådana ännu blott Eng-
land kunnat bjuda sina vetenskapsmän, voro de inrättningar, ge-
nom hvilka det blef dem möjligt att låta ( bottenskrapan arbeta
UNDERSÖKNINGAR OM HAFSFAUNANS GRÄNS MOT DJUPET. 345
äimu vid 2,435 famnars djup, som anträffades vid 47° 38' nordl.
lat. och 12° 8' vestl. long. fr. Greenwich. Äfven här fann W. Thomson
en fauna af arktisk karakter med foraminiferer, anthozoer, en ny
art af crinoidéernas*-klass, sjöstjernor, annulater och gephyreer,
crustacéer och en snäcka af det hornlika slägtet Dentalium. Tem-
peraturobservationerna visade en fortfarande sänkning, t. ex. vid
det ofvan uppgifna djupet var temperaturen + 2°,5 Cels. medan
hafsytan visade + 18°,4 Cels.; och den i vattnet innehållna luften
visade sig successivt mot djupet ega en allt större och större kol-
syrehalt, isynnerhet i förening med djurlifvets riklighet.

Mot en sådan utrustning hade ej Sverige detta år-förmåga
att täfla. Men på vetenskapsakademiens förslag, väckt af profes-
. sorerna Lovén och Nordenskiöld, begärde regeringen och lemnade
riksdagen ett anslag af 6,000 rdr för beredande af tillfälle för
två zoologer ätt medfölja korvetten Josephine under dennas öf-
ningsexpedition it Atlanten 1869 års sommar. Uppdraget lemnades
af akademien åt docenten F. Smitt och kandidaten A. Ljungman.

Den 25:te Maj afseglade korvetten, under befäl af kommendör-
kapten J. Ankarcrona, från Göteborg bestämd att direkte afgå till
Lissabon. Under denna segling kunde blott obetydligt uträttas för
zoologien; men åtskilliga försök gjordes att få en fråga besvarad,
som ej saknar sin betydelse äfven för uppfattningen åf djupvattens-
lifvet. Ty icke blott bottnens och hafsytans faunor — de båda
man hittills nästan uteslutande undersökt — äro af intresse att
känna. Äfven de mellanliggande, fria djupen äro värda zoologens
uppmärksamhet. Hvimla de af lif såsom hafsytan, eller bjuda de
blott såsom luften tillfållighetsstycken af liflighet? Vetenskapen
eger för denna frågas besvarände inga andra rön, än hvad vi veta
om fiskames olika uppehållsorter, och redan för att förstå vexlin-
gama i dessa vore en undersökning af den lägre faunan i djupets
fria rymder af vetenskapligt värde. För. detta ändamål nedsänktes
en stark håf försedd med en snedstäld skärm, medelst hvilken
den under fartygets fart skar sig ned mot djupet. 'Så kunde en
sådan håf under 3—5 knops fart gå långa sträckor på ett djup
af ända till 300-famnar under ytan. Resultatet blef dock endast
negativt; öfverallt — apparaten pröfvades sedermera under resan
längre söderut till och med i närheten af tropikerna — visade
håfven blott en ringa fångst • af former från hafsytan eller djur,
som äro kända att lefva i närheten af den. Härmed är frågan
visst icke löst; ämnets vigt manar tvärtom till fortsatta undersök-
ningar, ehuruväl det vill .synas, att om ock de djupare fria rymderna
i hafvet ej sakna lif, är dock detta långt mera sparsamt, än hvad
ytan och bdttnen bjuda.
346	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

De egentliga djuplodningarna verkstäldes under ledning af kor-
vettens officerare, och kommendörkapten Ankarcrona har i sin
rapport lemnat en redogörelse för dem, hvilken afthyckts i 32:dra
årgången äf Tidskrift .i sjöväsendet. Som man der ser,, lemnade
de ej någon .fångst åt zoologien: — en gång medförde apparaten
från .1,040 famnars djup enligt tjenstgörande officerns berättelse
en bottensats af sand och snäckskal, som dock i vattenytan sprang
ut ur röret.

Bottenskrapan kunde naturligtvis endast vid lugnt väder och
relativt mindre djup användas från korvetten, och under resan till
Lissabon, liksom under vistelsen der och vid en exkursion till
Setuval, tjenade den hufyudsakligast till de högre hafsregionernas
undersökning.,	‘

Den 25:te Juni lemnade korvetten Lissabon. Snart mötte zoo-
logien sin gamle v än, en svag motvind, och chefen beslöt egna
några dagar åt djuplodningar och draggning i och utanför bugten
söder om Cap Espichel. Dessa dagar voro bland de lyckligaste
under resan. Korvetten befann sig just öfver de djup, derifrån v
professor Barboza de Bocage, portugisiska zoologiens restaurator,
erhållit den i så många hänseenden märkvärdiga hafssvampen
Hyalonema. Dennas närmaste samslägting lefver i Japans haf,
inen från djupet vid Norges kust har Lovén beskrifvit en annan-
art af samma, familj: de höra alla till dem, hvilkas likhet med
kritans Ventriculites påpekats af Carpenter. Haj fiskare voro här
vid Portugal de första som funno den nämda Hyaloneman fattad
af krokatne i deras långref; och då korvetten under kryssningen
påträffade en båt, hvars samtliga besättning var sysselsatt, med
detta fiske, skyndade zoologerna att undersöka deras fångst. Hya-
lonema hade de väl ej, men en prydlig Asterias, en sjöstjerha,
tagen, enligt deras uppgift, från ett djup af 720 famnar. Här
kom skrapan snart ut med 1,000 famnars lina på 550 famnars
djup. Hon gaf en ståtlig ‘fångst af crustacéer, snäckor, musslor,
. ^teropoder, annelider och gephyrea, ophiuror, anthozoer, fora-
miniferer pch spongier. Bland de sistnämda fanns visserligen ej
något fullständigt exemplar af den eftersökta Hyalonema, men
kiselnålar af densamma förekommo i mängd. Nästan ännu lyck-
ligare arbetade skrapan en annan dag på 790 famnars djup.
Temperaturen var der i vattenytan + 19°,6. Cels., men i den upp-
hemtade leran visade termometern blott + 10°,5 Cels. Här lefde
Rhizocrinus lofotensis och en sjökorf (Eupyrgus, af Pourtales tagen
vid Florida och måhända äfven den en arktisk form) jemte Amphi-
lepis norvegica, hvars namn påminner om den hemvist, hvarifrån .
UNDERSÖKNINGAR OM HAFSFAUNANS GRÄNS MOT DJUPET. 347

Ljungman först beskrifvit densamma. Af spongier funnos äfven '.
här endast ' Hyalonemä-nålar och unga exemplar af en annan art.
Af foraminiferer träffades hland andra nodosaria, lingulina, bi-
loculina polystomella, miliolina, cristellaria och nonionina; af
echinodermer ophiactis(?) och spatangus. Den öfriga fångsten be-
stod af gephyrea, annelider, mollusker och crustacéer. Detta var
då det största djup, på hvilket skrapan blifvit använd; och huru
högt man än kunnat tänka om djupvattensfaunans rikedom, öfver-
steg dock fångsten all förväntan.

Den 29:de Juni fortsatte kotvetten sin färd mot Azorerna.
Chefen hade beslutat att för hvarje grad låta verkställa åtminstone
en djuplodning, såvida vädret ville det tillåta. Visserligen förlo-
rades snart äfven den sista bulldogsapparaten, men lödningen
belönades med ett förvånande resultat redan den 2:dre Juli, då
kaptenerna v. Otter och af Trolle återvände ombord med den un-
derrättelsen, att de funnit botten på 300 famnars djup. Korvetten
befann sig då på ungefär 36° 40' nordl. latitud och 14° 10' vestl.
longitud; och ej långt härifrån hade engelska ångaren Hydra, som
året förut varit utsänd enkom för djuplodningar, uppgifvit ett
djup af 1,400 famnar. Snart svajade den svenska flaggan från
en flotte,, förankrad såsom utgångspunkt för fortsatta lödningar,
hvilkas resultat visar sig i den utmärkt noggranna karta, som
chefen låtit upprätta, öfver denna af honom så kallade Josephines-
bank. Den är en mot nördvest brant stupande bergspets, söm
mot sydost visar en mera jemt sluttande platå på vexlande djup
méllan 300 och 102 famnar.

Både i nautiskt, fysikaliskt, geologiskt och zoologiskt hän-
seende är en bank, så isolerad som ' denna, af största intresse.
Omgifven af så vidsträckt och djupt haf står den som en oredig-
hetsmakare för strömmar, hvilka också här gingo i mäktig fart
och tycktes törna hvarandra, på samma gång hopande en fuktighet"
i luften, som alltför väl gifver sig tillkänna. Kominer så geologen
att fråga, hvad banken är i förhållande till närmaste landen. Han .
skall finna lava och vittrade tertiära försteningar, som vid en nog-
grann jemförelse med försteningarna och lava-arterna på Azorerna
kunna lemna geologien ett bidrag af intresse. Derföre gömdes ock
hvar bit af sten, som upptogs utaf skrapan. Och zoologen skall.
finna sitt arbete väl belönadt isynnerhet på sten- och bergbotten.
Här reste Görgonior sina böjliga korallstammar i prydlig växt,
och mångfärgade spongier klädde stenarnas yta, der äfven serpulör
bredt sitt slingrande bo och fritt simmande borstmaskar sökte sitt
skydd i springor och fördjupningar eller klättrade kring koraller-
348	FKAMTIDEN. TEEDJE ABGÄNGEN. OKTOBEB.

nas och Sertulariornas stammar. Bland bryozoer fanns en Escha-
ripora distoma, först beskrifven från Madeira, vid sidan af Anar-
thropora borealis, som är allmän i hafsdjupen vid Spetsbergen
och af Pourtales blifvit tagen i djupen vid Florida. Likaså träf-
fades bland hårstjérnorna en Ophiomyces frutectosus, af Lyman
beskrifven från Florida, der den lefver på 300 famnars djup. Bland
Öfriga echinodermslägten antecknades Amphiura och Astropecten.
Der bottnen bestod af snäcksand lefde bland annat en Hyalonema,
som i sanden skjuter ned sin stjelk, kring hvilken hon bygger ett
rör af snäckbitar ocli foraminiferer.

Visserligen kunde ej expeditionen antaga att den erhållit
någon fullständig bild af bankens fauna; dock hemförde den till-
räckligt för att visa faunans karakter och vigten af dess noggran-
nare undersökning, då den visat arktiska och amerikanska djur-
former mellan Europa och Azorerna. Måhända blifver banken en
gång målet för större fiskeriexpeditioner: så talrikt förekom bland
annat taggmakrill derstädes, hvilken dessutom för seglaren tillkän-
nagifver bankens närhet genom den mängd af fiskmåsar, som den
hitlockat1). Skulle industrien finna sig föranlåten uppsöka denna
lilla fläck i Oceanen, blifver den utan tvifvel äfven zoologiskt un-
dersökt, men såsom svensk upptäckt må den väl vara värd äfven
kommande svenska expeditioners erinran.

Vid Azorerna fortsattes dessa skrapningar äfven temligen djupt
ned. På djupet utanför Ponta Delgada voro snäckor, annelider
och bryozoer öfvervägande. Om de sistnämda kunna vi berätta, att
en Micropora andegavensis lefde der, annars känd och beskrifven
fossil/från tertiärperioden både i England och södra Europa; och
för att finna samslägtingar 'till den der — pm ock blott i döda
exemplar — förekommande Bisidmonea, D’Orb., måste vi söka
bland jura-periodens försteningar. På 300 famnars djup utanför
Villa Franca träffades den först vid Norge af Sars upptäckta ko-
rallen Ulocyathus. Söder om Fayal arbetade skrapan på 300—600
famnars gjup. Här träffades åter en rik fauna af crustacéer, mol-
lusker, annelider, bryozoer, echinodermer, foraminiferer och spongier.
Bland bryozoerna återfanns äfven här, liksom på djupet vid Por-
tugals kust, den från norden välbekanta Anartropora borealis.

1) Vid lödningar i Oceanen gör man klokt i att noga undersöka de ställen,
der man finner fiskstimmar eller observerar flockar af måsar eller tärnor. . Så berättar
äfven Darwin (i Beagle Journal, p. 10): »I have heard, that a rock near the Ber-
mudas, lying many miles out at sea, and covered by a considerable depth of water,
was first discovered by the circumstance of fish having been observed in the neigh-
bourhood».	7
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	349

Den 5 Àügusti lenmade korvetten Azorerna, och under färden
sydvest hän anstäldes tvenne försök till djuplodningar, som dock
ej lemnade något positivt resultat. Vid 20° 58' nordlig latitud och
45° 35' vestl. longitud gick så stor del af linorna förlorad, att alla
tankar på fortsatta försök måste öfvergifvas, och zoologerna kunde
hädanefter blott sysselsätta sig med ytans och de mindre djupens
faunor. Från New-Yorktrakten hemtades en rik samling af den
hufvudsakligen arktiska fauna, söm här lefver i den från norden
kommande strömsättningen längs amerikanska kusten. Under hem-
färden draggades likaledes med god framgång på mindre djup utan-
för Isle-of-Wight. Men expeditionen nalkades sitt slut: den 5 No-
vember ankrade korvetten åter i Göteborg.

De bidrag, hvilka denna expedition lemnat till utredningen af
frågan om djupvattensfaunans karakter och betydelse, öka ännu
mera sannolikheten af de åsigter, som ofvan uttalats om sambandet
mellan kritans fauna och nutidens djupvattens- och arktiska faunor.
De utgöra ett material, hvars bearbetning en gång bör kunna bi-
draga till fäderneslandets vetenskapliga heder. Dock är det klart,
att på ett fält, der så stora omkostnader fordras för att kunna
arbeta, skall en' täflan med det rika England vara svår att bestå.
Kanhända gömmes ändå i något svenskt sinne tillräcklig kärlek .
för forskningens frukter, för att ännu en gång hjelpa svenska ar- ‘
betskrafter hitåt.	,

F. Smitt.

Herr von Bismarck och borussianismen.

II.

Hur stark traditionens makt är, och hur den under väsentligt
förändrade omständigheter fortfar att upprätthålla ett politiskt sy-
stem, «som i helt andra ställningar och förhållanden hade sina för-
utsättningar, sitt nödtvång eller sitt berättigande, det visa oss
klarligen den hohenzollernska familjpplitiken och den preussiska
historien. Det var i början af femtonde århundradet huset Hohen-
zollern hade kommit i besittning af ett tyskt rikslän vid mellersta
Elbe och Oder, detta Mark-Brandenburg som skulle bli kärnan tiH
den i nuvarande tid starkaste och genom sina syften farligaste af
350	FRAMTIDEN. TREDJE ÂBGÅNGEN. OKTOBER.

de europeiska stormakterna. Äfven efter att andelen i det Jiilich’-
skå arfvet samt det under hundra års tid af en sidogren regerade
polska länet/ Ostpreussen i början af sextonhundratalet dermed för-
enats, hade den hrandenburgske kurfursten en svag och vansklig
ställning: hans besittningar voro vidt skilda och svåra att försvara.
Under sådana omständigheter var ytterligare landfÖrvärf ett behof,
utvidgningsbegäret låg att så säga i sakernas befallande natur, och
det blef äfven, jemte en ojemförlig hänsynslöshet i valet af medel,
den preussiska politikens ständiga kännemärke: det fins ej i Europa
någon annan makt, så öfvervägande grundad på rof, och i den
meningen kunna vi gema godkänna Fredrik Vilhelm IV:s ord, att
Preussen har eine Geschichte ohne Beispiel. Sjelfuppehållelsens
tvång kän ej mera åberopas, Preussen är'länge sedan en stormakt,
men lika fullt se, vi eröfringstraditionerna ej blott fortfarande verka,
utan ock framträda med en oaflåtligt växande styrka. I närvarande
stund torde derför en återblick på den röda tråden i den preussiska
politiken ej sakna allt intresse.

Sedan mer än hundra år tillbaka är Tysklands, historia i huf-
vudsaklig mån historien om'Preussens och Österrikes täflan. Efter
att Fredrik II:s trenne närmaste företrädare lagt första grundvalen
till Preussens framtida stormaktsställning, kom med den förstnäm-
des tronbestigning de båda tyska hufvudmakternas oundvikliga ri-
valitet till blodigt utbrott. Först då voro förberedelserna mogna:
genom fredssluten i Osnabrück och Münster, Oliva, S:t Germain en ,
Layé, Utrecht och Stockholm hade preussiska dynastien gjort be-
tydliga landvinningar, ytterligare ökade med delar af det oraniska
arfvet, och äfven under Fredriks (1688—1713) och Fredrik Vilhelm
l:s (1713—1740) fredligare tider hade »der alte Dessauer», furst
Leopold af Anhalt, betydligt uppdrifvit Preussens militära krafter,
som redan under »den store kurfursten» (1640—1688) representerats
af en stående här om 28,000 man, hvilken vid Rathenow och Fehr-
bellin började sin skörd af krigiska lagrar. Ej så litet betydde
det också för en uppåtsträfvande makt, att Fredrik Vilhelm hade
dristat med vapen i hand uppträda fill Hollands försvar mot Ludvig
XIV:s österländsk-barbariska hämd- och inkräktningslusta, och att
han öppnat sitt land för de franske protestanter, som flydde undan
hans allra kristligaste majestäts galgar och bål. En sådan stats-
konst skulle ju folken följa med deltagande blickar, och härjemte
inströmmade med de reformerte flyktingarne i landet en idoghet,
som det i hög grad har att tacka för sina näringskällors utveck-
ling. ' Invandringen af franske protestanter var ganska talrik och
fortgick länge: efter dem, som på Fredrik Vilhelms tid räddade sig
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN. •	351

undan markis de Bouffiers’, kommo längre fram på det s. k. Ca-
misärdkrigets tid andra skaror, flyende för marskalken de Villars’ ,
dragonader. Liksom Sverige på sextonhundratalet, liksom Sardinien
i våra dagar, höjde sig Preussen under Fredrik Vilhelm till makt
och anseende genom att höja idéernas banér, genom att häfda folk-
rättens och den religiösa fördragsamhetens grundsatser. Äfven
hans närmaste efterträdares trupper kämpade med berömmelse mot
Ludvig XIV:s, och genom antagandet af konungavärdigheten (1701)
liksom betecknade han Preussens uppgift att gå fram till större
och större makt och inflytelse, och detta genom att höja sig öfver
den med öfriga riksledamöter sidoordnade samt i förhållande till
den romersk-tyske kejsarkonungen underordnade ställningen: det
var, som bekant, ej alldeles förenligt med tyska rikets statsrätt,
att någon rikets förläningshafvare bar konunganamn, och det ko-
stade Fredrik mycket penningar och intriger att vinna denna
undantagsförmån, som då, oçk'fôr formens skull fästes vid den
ej under riket länspligtiga provinsen Preussen. Träffande yttrar
Fredrik TT om detta sin föregångares verk, att det var une amorce
qu’il jetait à toute sa postérité, et par laquelle il semblait lui dire:
je vous ai acquis un titre, rendez-vous eh digne; j’ai jeté les fon-
demens de votre grandeur, c’est à vous d’achever l’ouvrage. Den
tredje slutligen af Fredrik II:s närmaste företrädare var ej blott-
en rikshushållare af första rangen, som fylde skattkammaren, utan
han disciplinerade äfven i en ända till råhet sträng skola sitt folk
och rike på ett sätt, som utan tvifvel har sin goda del i efterträ-
darens jättekamp och dess lyckliga utgång. Sådana förberedelser
voro undangjorda, när Fredrik II år 1740 uppsteg på Preussen»
tron; från denna tidpunkt är det slut med »troheten» mot kejsaren
och mot riket, hvars öden sedan dess och till och med slaget vid
Sadova oafbrûtet äro beroende af rivaliteten och förvecklingarna
mellan Preussen och Österrike.

Fredrik II:ö syfte — heter det i én nypreussisk apoteos 9 -—
var att lyfta Preussen först till en makt inom det europeiska stats-
systemet, för det andra till en tysk makt. Ingendera delen kunde

*). Jfr W. Adolf Schmidt: Preussens deutsche Politik. Die Dreifürstenbünde 1785,
1806, 1849. Berlin 1850, och samme författares: Geschichte der preussisch-deutschen
Unionsbestrebungen, /I—II, Berlin 1851, som på grund af källstudier i hemliga stats-
ankiyet i Berlin, vidare utvecklar, verificerar eller beriktigar den förra, kortare, fram -
ställningen. Här far man för första gången tillförlitliga och uttömmande underrättelser
om 1785 och 1806 årens planer och förhandlingar, som bilda så märkliga skeden i
den storpreussiska politiken, men hvarom man förut haft blott tämligen magra uppgifter
hos Pölitz, Hertzberg och andra.
352 x FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

Dås, utan på bekostnad af och således i kamp med den österrikiska
makten. Uppgiften blef, med andra ord, att försvaga babsburgarne,
beröfva dem deras myndighet inom tyska riket och kejsarvärdig-
heten, samt om möjligt öfverflytta denna på Preussen: detta är se-
dan midten af förra århundradet den preussiska politikens grund-
ritning. Det första schlesiska kriget betöfvade Österrike en af déss
bästa provinser och gaf Preussen en vida ansenligare ställning, än
det dittills någonsin intagit. Det andra schlesiska kriget förde
Fredrik, dels för att befästa denna eröfring, dels för att vidmakt-
hålla den vigtiga förändring, han genomdrifvit, då ett femton må-
naders interregnum i tyska riket slöts dermed, att i början af 1742
kurfursten af Baiern, med förbigående af habsburgska huset, valdes
till tysk konung. Såsom prejudikat var denna händelse betydelse-
full; kejsarkronan hade visserligen ej tillfallit Preussen, men •—
hvilket var lika godt — en furste som inom riket betydde vida
mindre, än en habsburgare, den der skulle haft den österrikiska
stormakten att stödja sig vid. Denna seger omintetgjordes imeller-
tid snart genom den nye kejsarens plötsliga död och valet af Maria
Theresias man, hvilket Fredrik väl sökte, men ej förmådde att
förhindra. Ännu i sextio år, till tyska rikets Upplösning 1806,
skulle babsburgarne förblifva i besittning af den tyska kronan, och i
ytterligare femtio år (1815—1866) af den ledande makten i .Tyskland.
Derimot lyckades ostridigt planens förra del, nämligen att åt Preussen
bereda en europeisk stormakts-ställning, och planéma mot Österrike
voro ej med detta första misslyckande uppgifna. Tvärtom de göm-
des blott och döko snart fram igen; de utgöra från denna tid en
hufvudpunkt i borussianismens traditioner. När man i vårt år-
hundrade gjort sig . lustig, derest man ej känt vämjelse, vid den
psevdo-religiösa salvelse, i hvars rökelsemoln den hohenzollernska
statskonsten plägar insvepa sig, så är ej heller detta något nytt:
innan borussianismen bief en mognad plan hos Fredrik II, fans
den redan till såsom, en mystisk tro, en politisk vidskepelse med
»ödets» hemlighetsfulla makt öfver sinnena.

‘Vi syfta på den.i förre hälften af adertonde århundradet så
mycket omtalade profetia, som är känd under namnet Vaticinium
Lehninense; — man antog tillförene, att hon härrörde från en
munk, Hermann, i Cistercienserklostret i den brandenburgska staden
Lehnin, hvilket vederlagts af nyare forskningar, utan att dessa lik-
väl ledt till en afgörande utredning af författareskapet till den
ryktbara skriften. Sannolikt skrifven i Berlin omkring 1695, om-
talas hon första gången offentligt 1708, cirkulerade, i handskrift i
förnämare kretsar, trycktes delvis 1721, hvarefter en mängd'full-
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN,	353

ständiga upplagor följde. Redan 1714 hade hon ådragit sig stor
uppmärksamhet, men isynnerhet blef hon föremål för uttydningar
och vann mycket anseende, då Fredrik II genast från sitt uppsti-
gande på tronen började en ny politik mot Österrike och då sam-
tidigt tyska kronan blef ledig genom den habsburgska mansliniens
utslocknande med Carl VI. Hvad som nämligen utmärker den
Lehninska profetian är hat till allt utländskt, isynnerhet riktadt
mot Frankrikes inflytande i Tyskland, en häftig fördömelse öfver
det beroende af Österrike, hvari den brandenburgska politiken
imellanåt — såsom under ministern Schwarzenberg på Georg Vil-
helms tid — försjunkit, samt slutligen en förhoppningsfull längtan
efter Tysklands såväl kyrkliga som nationela enhet, hvilkens. full-
bordan hon lofvar sig af den »siste» brandenburgske regenten. Na-
turligtvis uttyddes detta så, att tyska kronan skulle öfverflyttas till
hohenzollernska huset; endast i den meningen talade profetian om
den »siste» brandenburgaren; att han ju skulle bli den förste af
en ny, vida mäktigare, tysk regentlinie. Liknande tankar hade för
öfrigt Uttalats 1708 af ryttmästaren och ledamoten af vetenskaps-
akademien i Berlin Ch. H. Oelven i hans tyska månadsskrift, och
dessa idéer fortplantades sedan i litteraturen äfven under tider,
som voro mindr^g^nsamma och lofvande än de första åren af
Fredrik II:s regering och österrikiska arfföljdskriget. Borussianismens
ledande tanke har sålunda, ,som vi se, halftannat århundrades anor.

Det hade visserligen ej lyckats Fredrik II att fråntaga rivalen
i Wien spiran i det heliga romerska riket, men icke dess mindre
får medgifvas, att hela hans regering är ett med framgång krönt
sträfvande att försvaga det österrikiska husets makt i allmänhet
och särskildt dess ställning i Tyskland, samt att lyfta Preussen till
ledare i en ny sakernas. ordning. Han skred ock till det första
försöket att i statsrättsliga former förverkliga och befästa denna
storpreussiska politik, som omsider för fyra år sedan nådde sitt
mål. Redan då Österrike 1778, efter kurliniens i Baiern utslock-
nande, försökte i . detta väl belägna land vinna en länge önskad ।
»acqvisition», hade Fredrik med svärdet i hand hindrat denna plan. ,
När Josef II åter upptog den och ville af kurfursten tillbyta sig
Baiern mot österrikiska Nederländerna, stiftade Fredrik 1785, med
Sachsen och Hannover, tyska fursteförbundet. Detta företag är, à
mer än ett hänseende, förebilden för Preussens vid Sadova Vunna
principat och det nordtyska förbundet.

Man vet nu, att de första förslagen' till ett nytt, tyskt förbund
utgingo från Baden (1782), snart efterföljda af dylika från Pfalz,
föranledda af wienerhofvets ingrepp i rikets fri- och rättigheter.

IV.	23
354	FRAMTIDEN. TREDJÉ-ÂRGÂNGEN. OKTOBER.

Fredrik egde ej kännedom om dessä förslag, då han 1784 började
sina diplomatiska förarbeten i samma riktning, hvilka imellertid
först vid nyheten om den österrikisk-baierska bytesplanen i Januari
1785 fingo den fart och kraft, att fördraget kunde afslutas den
23 Juli samma år. Det biträddes sedermera af fjorton tyska fur-
star. . Förbundsfördragets tio artiklar synas blott åsyfta riksför-
fattningens obrottsliga upprätthållande; äfven de hemliga och »hem-
ligaste» artiklar, som förpligtiga de förbundne att med vapenmakt,
om så behöfyes, förhindra det österrikisk-baierska bytet eller andra
dylika planer, stå i god öfverensstämmelse med det ostensibla ända-
målet;, men i ytterligare trenne separat- och hemliga artiklar för-
binda sig kontrahenterne till ett gemensamt uppträdande vid nästa
kejsarval, och detta »wegen der Frage an? sowohl als wegen der
Frage quomodo?» Här antydes sålunda, att man kunde finna tj en-
ligt att afskaffa kejsarvärdigheten eller att inrätta ett ärftligt kej-
sardöme, på samma. gång som habsburgarnes utestängande är en
allra »hemligaste», men ej derför mindre tydligt underförstådd be-
. stämmelse. Strax efter förbundets afslutande skyndade Fredrik att
söka åstadkomma militärkonventioner, genom hvilka de öfrige för-
bundsmedlemmarnes trupper skulle under vissa vilkor öfverlemnas
åt honom och införlifvas med preussiska armén; men denna plan
strandade. Landtgrefven af Hessen-Kassel svarade att han ej ville
öfverlemna sin här åt ett »främmande godtycke»,, som kunde be-
gagna den för andra, än förbundsändamål, och hertigen af Braun-
schweig ville »undvika allt, som kunde gifva förbundet om ock blott
skenet af,att vara endast ett verktyg för Preussen». Johannes von
Müller firade detta förbund såsom »den största välgerning, hvarför
det tyska folket har sina furstar att tacka», men några är senare
måste han erkänna att hans förhoppningar svikits. Fredrik II: s
efterträdare var ej en man af hans anda och kraft; händelserna
i Frankrike förändrade dessutom sedermera hela den europeiska
ställningen och närmade Preussen och Österrike, i gemensamt in-
tresse mot revolutionen, till hvar andra; fursteförbundet, först brutet
af Preussen, upplöstes, af sig sjelft.

Samtidigt med första franska kejsardömet framträdde ånyo det
storpreussiska eller. nordtyska projektet. Napoleon hade i början
af 1804 antagit kéjsartiteln, följande exemplet hade tyske kejsaren
• Franz II förklarat sina österrikiska arfländer för ett ärftligt kej-
sardöme, och Napoleon uppmuntrade nu preussiske konungen till
ett dylikt steg, hvilket denne imellertid afböjde. Efter Rheinför-
bundets upprättande och tyska rikets faktiska upplösning 1806 för-
nyade Napoleon sina lockelser, och de funno nu i Berlin ett villi
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	355

gare öra, ty de inneburo ett uttryckligt godkännande af ett nytt
förbund, under Preussens ledning, mellan de nordtyska eller alla de
ej i Rheinförbundet upptagna staterne. Preussen öppnade nu un-
derhandlingar tills vidare med Sachsen och Kurhessen: konungen
af Preussen skulle antaga titel af Nordtysklands kejsare, en viss
förbunds-krigsstyrka (240,000 man) fastställes, som i krigstid står
under förbunds-öfverhufvudets befäl, ej blott riksridderskapet mé-
diatiseras, utan samma öde beslutes ock öfver åtskilliga småstater,
som införlifvas med förbundets tre hufvudmakter, Preussen, Sachsen
och Hessen, hvilka förbundsdirektoriet tillkommer, o. s. v. Som
bekant, blef äfven denna plan om intet, endast af Hessen blef för-
bundet med Preussen undertecknadt (men ej ratificeradt); iméller-
tid synes häraf, huru enhetstanken och Preussens sträfvan till he-
gemoni växa och förbereda de händelser, vi upplefvat. I sjelfva
verket återfinner man i förslagen från 1785 och 1806 till stor del
de idéer, som numera gjort sig gällande. I afseende härpå kunna
ännu några omständigheter förtjena framhållas. I ett af de flera
förbundsutkasten från 1806 beräknas en högsta förbunds-krigsstyrka
om 600,000 man, och dersammastädes uttalas såsom önskvärdt, att
de- smärre förbundsmedlemmarne till Preussen, Sachsen och Hessen
»öfverläte konskriptionsrättem i sina länder», emedan erfarenheten
vid riksarmén ju visat, hvilkÅfel man borde undvika i en af flera
kontingenter sammansatt här. I ett annat är ej direktoriet tillagdt
de tre nämda makterna, utan heter det att Preussen, såsom mäk-
tigast, »kommt die Direktion und obere Leitung zu»; och i det
preussisk-hessiska fördraget heter det rent ut, att det tillämnade
nordtyska förbundet skulle stå »under preussiskt skydd».

Äfven i början af detta århundrade, således samtidigt med det
här sist nämda skedet af de storpreussiska unionssträfvandena,
hade den Lehninska profetian åter ådragit sig uppmärksamhet och
utkommit i nya upplagor; äfven statsmän, som Hardenberg, hyste
mycket intresse för dessa sibyllinska blad, som tycktes med en
slags predestination helga de stundom gömda, men aldrig fullkom-
ligt glömda preussiska planerna. Det försök att dem förverkliga,
som gjordes 1806, fick väl en impuls af Napoleons föga uppriktiga
bifall, men redan 1800—1801 var det af de preussiske statsmännen
mångsidigt öfvervägdt, såsom flera memoranda från den tiden visa.
Bildandet af ett sydligt tyskt förbund (Rheinförbundet) bidrog vis-
serligen likaledes att låta tanken på ett nordtyskt förbund mogna;
men i sjelfva verket hade redan Preussens separatfred med franska
republiken i Basel 1795 ej blott utgjort en början till tyska rikets
faktiska upplösning, utan ock genom fastställande af en demarka-
356	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER,

tionslinie, som betryggade de norr derom belägna tyska staternes
neutralitet, åtskilt ett Nord- och ett Sydtyskland och anvisat Preus-
sen en ledande roll inom det förra.

Det var ock vid denna tid borussianismens teori inom littera-
turen fick ett, nu ej längre i en visionär och orakelmässig form
höljdt, utan rättfram och otvetydigt uttryck i en skrift, som utkom
1806 och gjorde stor sensation. Den heter : Deutschland und Preus-
sen oder das Interesse Deutschlands am preussischen Staate, von
einem Nichtpreussen. Här uppmanas de mindre staterne ifrigt att
ansluta sig till Preussen, såsom »Tysklands naturlige beskyddare».
Författaren manar med kraft och värma sine landsmän till enighet.
»Varen enige, I tyskar, om I viljen vara en sjelfständig nation.
Endast enheten har styrka. Den gamla liknelsen om en knippa
pilar, som man väl kan bryta hvar för sig, men ej tillsamman,
passar alldeles . förträffligt på Tyskland. — — — Enheten i
denna mångfald kan ej annorlunda vinnas, än genom en gemensam
tyngdpunkt». Hvar finna den stat, som kan utgöra »tyngdpunkt»
eller »basis»? Författaren söker visa, att hvarken Österrike eller
Baiern duger för denna uppgift, medan derimot Preussen är i alla
afseenden egnadt att blifva åtminstone »de nordtyska krafternas, ett
nordtyskt förbunds centralpunkt».

Visserligen drabbades Preussen just nu af olycksöden, som
nästan satte dess tillvaro på spel och som väl kunde tyckas en
gång för alla göra en ömkelig ända på alla de stora planerna;
men följderna blefvo dock ej sådana. Under denna förödmjukelsens
tid, efter slaget vid Jena och freden i Tilsit, förberedde sig Preus-
sen på ett beundransvärdt sätt att träda i spetsen för frihetskampen
mot Napoleon. Under ledning af generalerne Scharnhorst och Gnei-
senau samt statsministern Stein skapade den till mindre än 5 mil-
lioner menniskor inskränkta staten, som enligt fredsvilkoren ej fick
hålla större stående armé än 40,000 man, en folkhär om 150,000.
Det var det berömda preussiska landtvärnet, en organisation som,
pröfvad i frihetskriget och populär bland folket, sedermera väsent-
ligen oförändrad bestod till 1860, en organisation om hvilken sak-
kunnigp yttrat, att den bättre än någon annan löst uppgiften att
utan allt för tryckande utgifter hålla en stor slagfärdig krigsmakt.
Medan Preussen sålunda satte sig i stånd att taga en förtjenstfull
och berömlig del i Tysklands befrielse från främlingsherraväldet,
egde på 'samma gång inom den tyska vetenskapen, litteraturen och
folklifvet en nationel lyftning rum, som nödvändigt måste för-
läna en dittills okänd och alltjemt växande styrka åt enhetskänslan
och enhetssträfvandet bland de i så många stater och mellan så
HERR VON BISMARCK OCH BORUSSIANÏSMEN.	357

mänga dynastier splittrade, tyska folkgrenarne. Det var । nu ger-
manismen kom till verlden, redan frän allra första början röjande
sitt numera allt för väl kända skaplynnes grunddrag, om den också
ej ännu var utbildad till det nationela vanvett, hvars svindlande
höjder den under de följande fem till sex årtiondena efterhand be-
stigit, och då till en viss grad berättigad under förberedelserna till
en folkkamp och såsom en reaktion mot det främmande herraväl-
dets tvång och smälek. Preussen var efter frihetskrigets slut fram-
för hvarje annan tysk stat källadt att höja det nationela enhets-
arbetets baner, och germanismen skulle då oförtöfvadt med alla
sina hjelpkällor ha trädt i dess tjenst; men dess hof och statsmän
försummade rätta ögonblicket och tillslöto ögonen för de stora ut-
sigter som vinkade. Rädda för den folkkraft, de i nödens stund
uppkallat, svikande heliga löften, föllo de i reaktionens armar, Met-
ternich’s statskonst blef Tysklands herre och förbundsdagen i Frank-
furt blott en polis- och säkerhetskomité, utrustad med nödiga full-
makter mot de konstitutionela idéerna. Preussens politik undér
Fredrik Vilhelm III:s regering bär allt igenom (—1840) prägeln
af hans personliga svaghet och osjelfständighet. Den förut anförde
författaren från 1806 hade yttrat, att Österrike ej kunde bli Tysklands
medelpunkt med mindre det, (andra vilkor oberäknade, blefve »en
liberalare stat»; enligt hans asigf hade Preussen äfven häri ett
företräde. Men under Fredrik Vilhelm III är det svårt att se,
hvaruti de hohenzollernska regeringsgrundsatserna voro liberalare,
än de habsburgiska: ické ens från den sidan sedt, uppehöll Preus-
sen under ett fjerdedels århundrade sina anspråk såsom ett nytt
Tysklands ledare, eller erbjöd det de tyska folken någon lockelse
att samlas under dess fana.

Efterträdaren, »romantikern på tronen», Fredrik Vilhelm IV
(1840—1861) sökte åter upptaga de preussiska traditionernas gömda
tråd, dervid inspirerad och understödd af sin vän och själsfrände, ge-
neralen Josef Radowitz, en lärjunge af restaurationens politiska skola,
ultra-katolik och svärmande för medeltiden. Laboulaye har lika väl-
villigt som vältaligt tagit de båda herrarne i försvar imot Saint-
René Taillandier’s sarkasmer, men den berömde författaren synes
oss ej med någon afgjord framgång ådagalägga förträffligheten af
de åtgärder, hvarmed desse medeltids-epigoner sökte pånyttföda det
tyska fäderneslandetJ)- Utan tvifvel äro dessa förslag mycket vackra,
som framstäldes i Radowitz’ bekanta memorandum till kabinettet i

i l) Jemför Études contemporaines sur TAllemagne et les pays slaves.' 1868, 3:e éd.

s. 311—359.	'
358	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

Wien 1847: säkerligen var det af vigt att åstadkomma större en-
het i förbundets försvarsstyrka, att upprätta en förbundsdomstol,
utvidga tullföreningen, genomföra enhet i mått, mål och vigt, post-
och jemvägstarifer, underlätta den inre omsättningen, införa lik-
artade grundsatser i brottmålslagstifningen, i handels-och växelrätt
m. m., och det folkliga enhetsarbetet har också oaflåtligt sträfvat
framåt i denna riktning och före Bismarck genomdrifvit ganska
mycket af dessa och dylika önskningsmål. Men mot Österrikes
principiela motstånd, understödt af ett par, tre dussin suveräneteter
i fickformat, som hemtade sina ingifvelser från småaktig afundsjuka
och grof egennytta, var det ej nog att komma med vackra planer
och sedan två sina händer. Preussen hade framför allt bort blifva
en »liberalare» stat, än det var: man vet, hur de många löftena
från 1810, 1811, 1814 och 1815 om en nationalrepresentation upp-
fyldes genom 1847 års patent om införande af der vereinigte Land-
tag, det var ett sken, en sviken förhoppning I Och dernäst synes det
något naivt, när Radowitz vill pånyttföda förbundsdagen genom
upplifvande af den 1824 aflysta — tryckningen af dess protokoller,
eller när man trodde sig kunna genomföra det omfattande natio-
nela reformarbetet utan biträde af en tysk nationalrepresentation.
Mot Österrikes motstånd, som man förutsåg, ville man vädja till
förbundsdagen och, om den som vanligt lydde ingifvelserna från
Wien, bilda ett förbund, som efterhand skulle utvidgas genom allt
flere medlemmars inträde, i likhet med tullföreningen, i likhet med
det förbund, som slöts 1785, och det som tillämnats 1806. Hvarför
misslyckades nu denna plan, som Laboulåye finner »ny och folklig,
men vis och förståndig»? Den snillrike författaren skyller på 1848
års »händelser i Italien och Schweiz» och talar sedan om den stora
splittringen och den ringa majoriteten vid kejsarvalet i Frankfurt,
hvarför Fredrik Vilhelm ej kunde mottaga den honom erbjudna
tyska, kronan. Man kan ej godkänna denna betraktelse: om parla-
mentet i Frankfurt ej med öfvervägande flertal skyndade att bjuda
Preussens konung ledningen af ett fritt och förenadt Tyskland, så
är det mér än förklarligt inför hans obeslutsamma och trolösa, på
en gång fega och anspråksfulla politik. Nu liksom 1815 var man
i Berlin framför allt angelägen att tygla den folkrörelse, som er-
bjöd sina tjenster. Man ville nog föra spiran öfver ett stort och
starkt Tyskland, men man ville ej gifva dess folk friheten. Redan
ett halft år före kejsarvalet var ju den konstitutionela maskerad
utspelad i Berlin, såsom hvars främste pajazzo] konung Fredrik
Vilhelm i högstegen person uppträdt, så länge han fann nödigt
att med dyra eder betyga sitt frihetsvänliga sinnelag; efter stille-
HBRR VON BISMARCK OCH BORUSSIANISMEN.	359

ståndet i Malmö kom general Wrangel hem från Jylland med konun-
gens trupper och gjorde på den styggelsen en ände.

Att Preussen ännu en tid röjde liberala och nationela nycker,
att det låtsade taga parti för kurhessarne mot deras stupide ty-
rann och skickade sin armé jnot den österrikiska, som framryckte
till kurfurstens hjelp, var blott ett ytterligare prof på den preus-
siska politikens »romantiska» karakterslöshet och gjorde endast dess
slutliga, för hela verlden uppenbara nederlag så mycket försmädli-
gare. Den Lehninska profetian betecknar Georg Vilhelms minister,
Schwarzenberg, för hans undfallenhet mot Österrike, såsom en ver-
worfener Sclave; om borussianismens tidigaste apostel kunde så
döma om det lilla Brandenburgs ministrar i förre hälften af sjuttonde
århundradet, hvilken dom förtjenar då, från samma synpunkt, preus-
siske Premierministern Manteuffel i midten af det nittonde, han
som i Olmütz undertecknade den djupaste förödmjukelse, Preussen
lidit sedan Jena? Af hat till folkfriheten hade hohenzollernska hu-
set än en gång svikit sitt deiitsche Beruf och gjort sig till vasall
åt Österrike. Folkets förakt kunde nu med ojemförligt hån för-
eviga den häst, som förlorade lifvet i den så kallade »bataljen vid
Bronzellen» och som, enligt en af Bismarck’s biografer, hr Ludvig
Bambergers ord, var »enda offret för konungens af Preussen till-
gifvenhet för folkets sak.» SåSlänge han regerade, var den stor-
preussiska politiken förlamad. Ännu efter den »nya serans» början
1858, då n. v. konungen öfvertog styrelsen under sin broders sin-
nes sjuk dom, rustade sig Preussen, att under lombardiska kriget
1859 lemna Österrike ett mer eller mindre aktivt bistånd; men nu
inträder en brytning.

Sistnämda år blef Preussens sändebud vid förbundsdagen, rid-
daren Otto Edvard Leopold von Bismarck-Schönhausen, förflyttad
från sin sedan 1851 innehafda post i Frankfurt, der hans politiska
åskådningssätt undergått en betydlig förändring, till amhassadörs-
platsen i Petersburg. Han som allt ifrån sitt inträde i den för-
enade landtdagen 1847 visat sig såsom det feodala junkerpartiets
enfant perdu, den yttersta högerns hänsynslösaste målsman, konun-
gadömets af Guds nåde och all slags »legitimitets» oböjligaste förfäk-
tare; han som den 21 April 1849, då Fredrik Vilhelm IV för de nya
preussiska kamrarna förkunnade sitt afslag å Frankfurt-parlamentets
anbud af tyska kejsarkronan, midt under -den allmänna tysta häpna-
den djerfdes uttala sitt gillande af detta beslut: han som vid samma
tillfälle, till församlingens ännu djupare Entrüstung, gick ända der-
hän att i de starkaste ordalag uttrycka sin fördömelse öfver den
preussiska invasionen i Danmark, såsom »ett högst orättvist, lättfär-
360	FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. OKTOBER.

digt och förderfligt företag till understödjande af én alldeles omoti-
verad révolution»; han som kommit till Frankfurt med de varmaste
sympatier för Österrike, han tecknade nu, i ett bref af 12 Maj 1859
till preussiske utrikesministern friherre von Schleinitz, grunddragen
af denna politik ferro et igni — det ar hans egna ord — som hau
sedermera sjelf i verket satt åren 1864 och 1866. I början af 1862
anmodades han att inträda i preussiska regeringen, men afslog an-
budet och gick som ambassadör till Paris; men om hösten s. å.
fann han ögonblicket vara inne och blef 24 September 1862 ut-
rikes- och förste minister.

Den konstitutionela kampen mellan deputerade kammaren och
regeringen, med anledning af den nya, olagliga härordningen, hade
nu rasat tvenne år. Hur förde Bismarck dess fortsättning? Derpå
svarar den förut anförde Schmidt/en af den borussiska politikens
högt betrodde häfdatecknare: »en enda af de talrika laglösa åt-
gärderna från denna tid skulle räckt till, för att hos ett folk af
mindre köld än vårt framkalla en revolution.» Men hr von Bis-
marck kände sitt folk: han yppade utsigter till eröfring och Preus-
sens demokrater skyndade att med höga rop äska en ny invasion
i Danmark; hvart kommo de sedan, under segerjublet efter ett
krig, som de sjelfve gjort sitt bästa att tända, med sin opposition
mot en arméordning, som från slagfältet hemtat praktiska bevis
på sin förträfflighet? Dem återstod intet annat, än att tiga! Som
sagdt: han har bättre än någon känt de sina. När herrarne i
deputerade kammaren under den konstitutionela striden i början
af 1860-talet hoverade sig, såsom vore de värdige efterföljare af
den engelska underhus-oppositionen under Stuartame, hånade dem
Bismarck och lät dem veta, att der ej fans spår till likhet: har
han ej fått rätt mot dessa frihetens fraseologér, som gifva sin
uppgift, att utveckla och befästa sitt eget folks sparsamma frihet,
en god dag, när helst ett tillfälle vinkar, att få annektera och
förtrycka en granne? Hr von Bismarck yttrade en gång till Vil-
bort: »en preussare, som läte krossa sin arm på en barrikad, skulle
återvända helt förlägen till sin bostad, der hustrun skulle bemöta
honom som en galning; men' i armén är han en ypperlig soldat
och slåss som ett lejon för sitt lands ära.» Nu är det just det
tröstlösaste af allt, vid betraktelsen af de tyska förhållandena, att
»landets ära» äfven i det s. k. demokratpartiets ögon är yttre för-
storing, annexions- och eröfringspolitik, denationalisering af andra
folk, hvilket kallas att bibringa dem »tysk kultur». Kan man ej
se detta af händelserna, som tystat oppositionen i Preussen, så
erinre man sig de många radikalerne som blifvit hr von Bismarcks
HERR VQN BISMARCK OCH BORUSSIANTSMEN.	361

förtrogne: vi tänka på en Edgar Bauer, en Brass, eller denne
ultrarepublikan från 1848, hr Lothar Bucher. Hans namn åtmin-
stone bör vara kändt i vårt land: det var han som skref det be-
kanta preussiska memorandum af 8 Maj 1865 om kriget mot Dan-
mark. Så har hr vön Bismarck lyckats förena den mest revolu-
tionära utrikes politik, Europa sett sedan Napoleons dagar, med
en så »stark» regering, att absolutismen knapt längre dölj es af
det konstitutionela lapptäcket. Han, om någon, kan bekräfta
Heines ord om sina landsmäns »beijentnatur». De finna sig villigt
i att tyranniseras hemma, blott de få mot grannarne följa ett i
alla möjliga afseenden simpelt högmods ingifvelser. .

Bismarcks biografer äro många och hans »verk» har skildrats
af flera skickliga pennor; vi skola ej här söka följa det genom
dess särskilda stadier från den stund, han blef förste minister.
Men de antydde författarne ha utelemnat borussianismens förhisto-
ria, ehuru hon dock är den bakgrund, mot hvilken den bismarckska
politiken bör skådas, för att rätt fattas. Som man ser, är det ej
honom som konceptionen af borussianismens idé tillkommer. Ej
heller har den, såsom stundom sagts, blifvit född till verlden af
de tyske professorerne: om den bland desse haft oförtrutne måls-
män, om den till och med kan sägas hafva bildat, en'nypreussisk
historisk skola, så är det ej\derför, att de värde herrarne upp-
funnit borussianismen, utan derför att de funnit den under sina
studier i den brandenburgska historien. Hr von Bismarck har
upptagit den hohenzollernska familjpolitikens röda tråd, hans verk
knyter sig till en gammal och mäktig tradition. Han har genom-
fört hvad som dittills misslyckats, men han skulle ej ha gjort det,
om ej dessa förberedelser gått förut.

Vi ha på förut anförda grunder tillförene hoppats, att 1866
års händelser skulle öfva ett lyckligt inflytande till