Vetenskapsakademiens Bibliotek STOCKHOLM A. L. Tidskr. FR AJMTIDEN. TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING. UNDER MEDVERKAN AF FLERA SKRIFTSTÄLLARE ÙTGIFVEN AF CARL von BERGEN. TREDJE BANDET. (Tredje årgången, 1870, Januari till Juni). STOCKHOLM, L. 3, HIERTAS FÖRLAG. 1870. STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN. 1870. TREDJE BANDET. (Tredje årgången, Januari till Juni). INNEHÅLL. ; (Första häftet). . . - Sid. Den nyaste tidens kyrkohistoria. Af Carl von Bergen.............. 1. Politiska betraktelser från Sveriges medeltid. Ett hittills okändt motstycke till Konuhga- och höfdingastyrelsen. Af C. Eichhorn....... 15. Om svenska litteraturen och dess historia. Af Bud. Hjär ne 25. Emanuel Svedenborg, hans personlighet och verksamhet, be- dömda ur den Nya kyrkans synpunkt. Af B. L. Tafel... 62. Litteraturöfversigt............................................. 96. (Andra häftet). Socialismen och kommunismen från revolutionstidehvarfvet in- till våra dagar. 1........................................... 97. Qvinnan i familjen och samhället. Af P. A. Siljeström.......... 121. Svenska akademien och svenska språket. 2. Af —B....................133. Om'några ekonomiska frågor för dagen. Af C. E.......y.......... 153. Demokratien och konsten. Några ord om en svensk national- teater. Af Aug. SoMman............................................ 174. Anmälningar: Valda dikter af Ernst Björck. — Dikter af Carl Snoilsky. Af E. B. — Ibsen, Henrik, De Uhges Förbund. Lystspil i fem akter. Af N. S. 185. En förklaring................................................. 192. ' ..(Tredje häftet). Sveriges inflytande på mineralogiens utveckling. Af A. K Nordenskiöld.......................................... 193. De danska mossfynden och deras betydelse för den nordiska fornforskningen. Af Oscar Montelius.......................... 199. Hvilken är den historiska dagen för Jesu död? En undersökning som tillika besvarar frågan om det fjerde evangeliets äkthet. Af N. W. Ljungberg................................................: • . 217. Socialismen och kommunismen från revolutionstidehvarfvet in- till våra dagar. 2......................................... 265. Anmälningar : , lyar Vidfamue och hans dotter. Skådespel i fyra akter.’— 'W-ijkander, Oscar, En konung! Skådespel i fem akter. — Hermelin, O., Peder Rank och hans fästmö. Sångspel i två akter. Af N. S. — Brudens krona. En dikt af Es ber n Snare. 1. Af E. B. — Schiller och Göthe. Tvenne betraktelser af J. J. v. Oosterzec. Af-—rn 281. r ■■ • . ■ ■ • .. ■ • . (Fjerde häftet). Sid. TJr vidskepelsens’historia. Af Carl von Bergen.. 289. Bonapartismen och kejsardömet i Frankrike. En studie efter den nyaste franska historieakrifningen........... .../................... 315. Associationsidén iriom den konst- och kulturhiäioriska forsk- , ningen. Af Aug. Sohlman 340. Nytt från Amerika. Af P. A. S. ,...i 348. Ogräs i vår dramatik. Af N. S.......................................... 355. Anmälningar: . * r Den svenska almanachan. En folkbildningsangelägenhet i miniatyr. Af R. S. — Nordisk Conversationslexikon. Af —-rn. — M. B. Richert, Om nor- disk bildning och fornnordisk litteratur. Af E. v. Q. — Odhner, Ç. T., Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia. För skolans högre klasser. Af T—m. — Ernest Legouvé, Det nittonde århundradets fäder och söner. Af Z. — Wecksell, Josef Julius, Samlade dikter. Af E. B. — William Hepworth Dixon, Heliga landet, dess forna och närvarande förhållanden. Constantin Tischendorf, Det heliga landet. L. Landgren: Folkskolan och kristendomen. Af C. v. B....................... 365. (Femte häftet). Demokratien. Dess historiska utveckling och betydelse för vår tid.................. 385. Om bronskulturen i Skandinavien. Af Sven Nilsson............................ 401. Litteraturen och hemmet. Af Rudolf Hjärne................................... . 422. Våra nordpolsfärder. Af A. Key. . ................................................................................ 434. Framtidsutsigter från den stora Orienten. Af J. Alf than.................. 442. Anmälningar:.............................................................., Naturkurinigket för menige man (A. Bernstein Naturvetenskaplig hök- samling. — W. K jell gr en, I naturens sköte). Af Th. F. — Heb reer folkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F.Hitzig, Geschichte •des Volkes Israel). Af C. v( B........................................... 458. Genmale med anledning af ett angrepp i tidningen Wäktaren. Af N. W. Ljungberg.......................................................... £78. / (Sjette hä ftet). Arbetarefrågan i nittonde århundradet..............................481. Reformsträfvanden i fråga om qvinnans samhällsställning. Af B. 506. Tidsbilder från Frankrikes kyrka. Af Claes Lundin........ .... 528. H. C. Andersen som äfvéntyrets skald............................. 550. Den nyaste tidens kyrkohistoria. Handbuch der neuesten Kirchengeschichte seit der Restauration von 1814. Von Friedrich Nippold. Zweite revidirte Auflage. Elberfeld, Friderichs 1868. Öfverallt i den bildade verlden stå de kyrkliga frågorna för närvarande, på dagordningen. Vår samtid, om hvars förment »ma- terialistiska» riktning man från visst håll haft åtskilligt att för- tälja, har i sjelfva verket aldrig släppt ur sigte mensklighetens egentliga lifsfråga, odlingens vigtigaste angelägenhet, aldrig med större kraft och enhällighet, an under den dag som är, bedrifvit det religiösa ombildningsarbete, tidsförhållandena gjort till én oaf- vislig nödvändighet. På tvenne särskilda vägar — en teoretisk och en praktisk — fortgår det ifrågavarande reformsträfvandet mot sitt mål/  ena sidan är det sjelfva trosinnehållet, uttryckt i de gällande bekännelseskriftérna, söm göres till föremål för en inträngande grahskning, åsyftande att ur detsamma bortrensa de mångahanda främmande beståndsdelar, hvilka, enligt hvad den nyare forskningens upptäckter lagt i dagen, icke låta sig förenas med en verkligt biblisk kristendom. Har ställer sig sålunda kritik imot ortodoxi, bibeltro mot konfessionalism. Å andra sidan möter oss, i praktiskt afseende, ett ur nutidens allmänna anda lätt för- klarligt bemödande att så ordna församlingslifvet och de kyrkliga inrättningame öfverhufvud, att de frihets- och jemlikhetsgrund- satser, hvilka annorstädes inom samfärdseln menniskor imellan alltmera tagit ut sin rätt, måtte komma till erkännande äfven inom det kyrkliga' området. Det är den-kristnade demokratien som här, medveten om sin öfverensstämmelse med urkristendomens åskådningssättj träder upp mot hierarkien och prestkyrkan. Historien om denna det bildade tidsmedvetandets befrielse- kamp mot hÖgkyrkligt förtryck och dogmatiska fördomar finnes i dess grunddrag sammanfattad i ofvanriämnda Handbuch der neuesten Kirchengeschichte. Detta arbete kan med skäl benämnas en bok för dagen. Just i dessa dagar uppföres i »det odödliga Rom» ett prelatensiskt skådespel, deri aktörerna visserligen uppträda med afmätt hållning och högtidliga later, men hvilket dock, i den . . ' 1 2 DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. »otrogna» parterrens ögon, redan öfverskridit den smala gräns, som skiljer det sublima från det löjliga. Medeltidens teaterlystna publik hade sina »mysterier» och »moraliteter»^ vårt nittonde år- hundrade har fått sitt »ekumeniska möte.» Imellertid — huru mycket än koncilier och encyklikor, Mariä-kulten och ofelbarhets- dogmen må för vår uppfattning taga sig ut som handgripliga ana- kronismer, äro de dock ur en annan synpunkt att anse som det oundvikliga utslaget af ett kyrkligt system, som befästat sitt välde på många håll inom samtiden. Kännedomen om systems historiska förutsättningar, om den strid som från tänkandets och forskningens sida blifvit förd mot katolsk »ultramontanism» och protestantisk »bekännelsetrohet», om den nuvarande ställningen inom de båda motsatta lägren — en sådan kännedom kan ej um- , bäras af någon, som icke nöjer sig med att undrande beskåda händelsernas gång, utan vill 'begripa x hvad som sker i dess sam- band med det förflutna. För den kunskapssökande i nämnde rikt- ning erbjuder D:r Nippolds innehållsrika arbete en förträfflig väg- ledning. Författaren, en ung akademisk lärare inom teologiska fakul- teten vid universitetet 4 Heidelberg, den mest framstående bland Richard Rothes yngre lärjungar, kan af flera anledningar betraktas såsom rätte männen för den litterära uppgift, han påtagit sig. Vidtberest och i besittning af en omfattande språkkunnighet, har Nippold sjelf på ort och ställe gjort sig förtrogen med förhållan- dena i ganska många af de länder, hvilkas kyrkliga utveckling han skildrar, samt förskaffat sig en äfven för mannen af facket ovan- ligt vidsträckt och noggrann kännedom om den ofantligt rika teo- logiska litteratur, som uppblomstrat under de senaste årtiondena. De olika riktningarne inom denna litteratur har han studerat ej blott i de lärda undersökningarne, de stora dogmatiska och exege- tiska hufvudskrifterna, utan lika mycket i den för vår tid — sekt- bildningarnes och de religiösa partigrupperingarnes gyllene tide- hvarf — så betydelsefulla strids- och flygskriftslitteraturen — ett vildt växande fält, der nya och gamla skolor och »ståndpunkter» i nästan oöfverskådlig mängd årligen öfversvämma bokmarknaden med sina alster. Frukterna af sin beläsenhet och sina personliga iakttagelser nedlade Nippold till en början i åtskilliga uppsatser i tvenne af Tysklands inflytelserikaste kyrkliga tidskrifter — prof. Schenkels Allgemeine kirchliche Zeitschrift och prof. Geizers Monats- blätter für innere Zeitgeschichte --- der han lemnade värdefulla bidrag till kännedomen om den' nÿure holländska teologien, janse- nismen, passaglianismen och jesuitismen i Italien. — Med synnerlig DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. ‘ 3 vaksamhet har vår förf., sedan flera år tillbaka, följt medlemniarne af »Jesu sällskap» på deras många hemliga smygvägar. De farQr som från den på nytt upplifvade jesuiterorden ännu i våra dagar hota kyrkan och staten, har han framstält i en särskild skrift: Dér Jesuiterorden von seiner Wiederherstellung bis zur Gegen- wart. (Manheim 1867). Efter dessa förberedande arbeten gick han till utarbetandet af sinr handbok i den nyaste tidens kyrko- historia. Bok^j» väckte genast mycket uppseende. Författarens sak- kännedom, fördomsfria uppfattningssätt och framstående skrift- ställaretalang tillvunno honom stort bifall inom den frisinnade pressen i Tyskland och annorstädes, under det att å andra sidan jesuiterpartiet och Hengstenbergs kotteri af »renlärige» icke voro sena att rycka till anfall mot fredsstöraren. Korsfäst-ropen hade dock, såsom oftast plägar inträffa, endast till följd att det för- kättrade arbetet ifrigt efterfrågades i bokhandeln, hvadan inom få månader en ny upplaga blef nödvändig. Efter dess utgifvande befordrades Nippold af badensiska regeringen från docent till e. o. pfofessor vid universitetet. Båsom sådan verkar han nu bland ungdomen i den sköna staden vid Neckars stränder, hvars blom- strande högskola länge varit en medelpunkt för en god del af samtidens yppersta krafter inom det grundliga lärdomsarbetet och den fria forskningen.1) Der lefde ännu för kort tid sedan Bunsen, Rothe, Häusser, Mittermaier; der finna vi ännu i dag vetenskaps- män sådane som Gervinus, Zeller, Bluntschli och, inom teologien, de berömda namnen Schenkel, Holtzmann, Hitzig, Gass och. Hausrath. Såsom framställare af den nyaste tidens kyrkohistoria är Nippold ej utan föregångare. Hase, Niedner, Gùericke och, Ha- genbach hafva i sina arbeten angående kyrkans historia i dess helhet äfven lemnat en Öfversigt af vårt århundrades kyrkliga ut- veckling; Gieselers Kirchengeschichte der neuesten Zeit von 1814 bis auf die Gegenwart samt F. Chr. Baurs Kirchengeschichte des neunzehnten Jahrhunderts (efter författarens död, år 1860, utgifven af hans måg, prof. Eduard Zeller) — båda utmärkta genom rike- dom på stoff och formens klarhet — äro särskildt egnade åt skil- 1) Efter afslutandet af siu Handbuch der neuesten Kirchengeschichte, har prof. Nippold ombesörjt utgifvandet af den namnkunnige lärdes och frihetskämpens Christian Josias Freiherr von Bunsens efterlemnade papper, dervid, biträdd af den aflidnes son, baron Theodor v. Bunsen, legationssekreterare vid preussiska beskickningen i Stockholm. För närvarande har Nippold under händer ett större religionshistoriskt arbete öfver Egypten. 4 DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. dringen af samma period, som Nippold upptagit till behandling. Men då Gieselers arbete slutar med år 1848, Baurs med år 1859, sträcker sig Nippolds långt in på 1860-talet. Alla hufvudperso- nerna inom våra dagars kyrka, till en stor del ännu lefvande och åtminstone till namnet kända nästan af hvar man, införas i be- rättelsen och tecknas af förf, i skarpa, bestämda drag i anseende \ till fel och förtjenster. Vi lyssna till de liffulla förhandlingarne öfver den religiösa trons och vetandets aldrig en gång för alla besvarade frågor; vi åskåda täflingskampen mellan partierna och striden man mot man å de kyrkliga tilldragelsernas vida tummel- plats och blifva sålunda i tillfälle att, af sättet hvarpå de stri- dande utdela sina hugg eller värja sig för motståndarnes, sluta till hvartåt segren lutar. Sitt arbete har Nippold delat i tre hufvudafdelningar. I första boken lemnas, såsom inledning, en kortfattad beskrifning öfver det kyrkliga tillståndet i Europa mot slutet af föregående och under början af innevarande århundrade eller m. a. o. från franska revo- lutionens utbrott till napoleonska väldets fall. Andra boken af- handlar katolicismens och tredje boken protestantismens nyaste kyrkohistoria från år 1814 intill våra dagar. — Då vi redan förut i denna tidskrift lemnat en utförligare framställning af den mo- derna katolicismens historia1), taga vi oss häraf anledning be- gränsa vår hedogörelse för Nippolds arbete till dettas sista afdel- ning eller till skildringen af .den protestantiska teologiens och kyr- kans utveckling i nutiden. Redan i förordet till Nippolds kyrkohistoria angifves på ett klart och öfvertygande sätt den grundtanke, arbetet i dess helhet är ämnadt att närmare åskådliggöra. Detta förord har till för- v fattare en af nästan alla partiriktningar uppburen man, den vördnadsvärde Richard Rothe, »samtidens störste teolog», såsom hans hängifne beundrare älska att benämna honom. För sista gången under sin lifstid — Rothe afled d. 20 Augusti 1867, få månader efter det Nippolds arbete blifvit tillgängligt i bokhan- deln — tager den djuptblickande tänkaren har till ordet för att ånyo inskärpa den sats, som under senare perioden af hans på vexlingar och inre erfarenheter rika lefnad omsider bhfvit det »præterea censeo», till hvilket han ej nog ofta kunde återkomma. Det ifrågavarande yrkandet är oss väl bekant; Tysklands och Frankrikes framåtsträfvande teologi har sedan lång tid skrifvit afhandlingen Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet; 2;dra årg. 4:de och 6:te haft. J ♦ DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. 5 det som valspråk på sin fana. »Mellan kyrkans officiella kristen- domslära och nutidens på kristen grundval hvilande bildning är ingen samverkan, ingen försoning tänkbar.» Antingen, auktoritets- tro, slentrian, ortodoxi — eller sjelfständig profiling, personlig öf- vertygelse, sann kristendom; alternativet kan här ej kringgås; »ingen kan tjena två herrar.» Den för hvilken kyrklig »bekännelsetrohet» blifvit det högsta af allt, har aldrig fått ögat öppnadt för rätta arten af den tro, på hvilken Kristus syftar, då han till den ånger- fulla synderskan yttrar: »din tro hafver frälst dig!»1) Kyrkan måste underkasta sig en genomgripande reformation, såvida det nu rådande krigstillståndet mellan henne och det moderna samhället någonsin skall lemna rum för endrägt och vänskap. — »Öfverallt och alltid», yttrar Rothe i sitt förord* »så snart den moderna tidens idéer söka göra sig gällande inom kyrkan, stöta de på ett afgjordt motstånd och ( föranleda en kamp på lif och död, hvilken i syn- nerhet från pfesterskapets sida föres »med häftighet. Det förhåller sig tyvärr så, att våra kyrkor spjerna imot hvarje inverkan från just de åsigter och grundsatser, hvilka i sjelfva verket äro den mogna frukten af kristendomens historiska utveckling ända intill våra dagar. För kyrkans uppfattning framstår denna nya verlds- åskådning såsom en främmande magt, som hotar det bestående med upplösning, och hvilken hon derföre, följande sjelfuppehållelse- instinkten, söker tillfoga så stort af bräck som möjligt. — — Så mycket anser jag vara otvifvelaktigt: endast de af våra kyrkor kunna räkna på en blomstrande framtid, som äro i stånd att foga sig efter • tidsandans berättigade fordringar. Det är en påtaglig omöjlighet att ett samfund under nittonde århundradet skulle i allt kunna fasthålla samma former och inrättningar som voro alster af sextonde århundradets anda och då rådande historiska förutsättningar. Intet annat samfund har förmått något dylikt; hvarföre skulle det då lyckas ensamt för den protestantiska kyr- kan? En kyrka åt hvilken de intelligentare klasserna bland folket i allt större antal vända ryggen — en så beskaffad kyrka kan helt visst ej hafva lång tid öfrig.» Hvad Rothe här yttrar såsom en utsago i allmänhet, får sin bekräftelse genom Nippolds skildring af de särskilda tilldragelserna ’) Jmfr. kapitlet Frälsningen genom tron'i T. Colanis Religiösa föredrag. (Stock- holm 1858). Den betydelsefulla ' omständigheten — på hvilken vi vid flera tillfällen sökt fästa våra läsares uppmärksamhet — att en handgriplig olikhet råder mellan nya testamentets och kyrkolärans uppfattning af kristendomens hufvudfordran : tro på Kristus framhålles på ett skarpsinnigt och vältaligt sätt i ofvannämnda föredrag af Colani. 6 PEN NYASTE TIDENS KYBKOHISTORIA. och af den nuvarande ställningen inom kyrkan. Såsom ett af- slutande facit af redogörelsen för den kyrkliga reaktionens genom . årtionden fortsatta bemödanden att undertrycka hvarje friskare lifsyttring, vare sig den gäller laran eller församlingslifvet, har Nippold till den egentliga beskrifningen af det historiska förloppet bifogat tvenne kapitel, afhandlande Niederlage und Verluste der Kirche durch die geschichtswidrigen Massregeln der Orthodoxie samt Die Religion ausserhalb der Kirche. Huru har kyrkan i våra dagar skött sitt åliggande att vara den kristna bildningens högsta vårderska? Författarens svar på denna fråga lyder som följer. Det välde den ortodoxa riktningen inom kyrkan lyckades till- välla sig under den allmänna europeiska 'restaurationsperioden be- gagnades af »renlärighetens» förkämpar till att hänsynslöst förfölja hvar och en, som gjorde min af att vilja afskudda sig konfessio- nalismens tvångströja. Bland den' stora hopen af det kyrkliga till- bakagåendets målsmän framstår i synnerhet en mycket omtalad man, uti hvilkens långvariga verksamhet förkättringslustan och det andliga skandalskriftställeriet firat föga afundsvärda triumfer. Teologen Hengstenbergs namn har fått stor ryktbarhet; det har nära nog blifvit en symbol, och detta ej utan skäl, då man- nen, som bar det, i sjelfva verket kan betraktas som en lifslef- vande, fullblodig uppenbarelse af »det teologiska hatet.» Vi åter- gifva här det väsentliga af den teckning Nippold lemnar af denne — för några månader sedan aflidne — alla rättrognes sjelfherr-\ skare, som länge varit och väl äfven efter sin. död kommer att förblifva ett orakel för »kristligt sinnade» tidningar och tidskrifter i Sverige. / Hengstenberg kan göra anspråk på den tvetydiga äran att hafva, om ej upptäckt, så åtminstone gifvit ökad fart och utbred- ning åt det stridssätt, hvars hela konst består i att söka nedtysta motståndarne och bortleda uppmärksamheten från deras bevisföring genom höga rop om »otro, otrosgift, högmod, köttsligt sinne, Kristus-hat» o. s» v. Att hysa betänkligheter vid någon af dog- merna leder, enligt hengstenbergarnes troslära, raka vägen ned i »den eviga eldsjön»; att ifrågasätta äktheten af ett eller annat bibelställe är en ingifvelse från afgrunden. Derföre predikar Hengstenberg ett korståg icke blott mot den eller den tänkaren eller bibelforskaren, utan mot all filosofi och kritik, i den öppet uttalade afsigten att utrota »rationalismen» och återställa tron på det sextonde århundradets krassa inspirationslära. Har tviflet fått insteg blott på en enda punkt, då är gränslinien mellan »Glids DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. 7 ord» och menniskomeningar redan utplånad och »otrons» kräfta fräter hejdlöst omkring sig. Ifråga om exegetiska uttolkarefunder och djerfva förvrängningar af bibelordet har Hengstenberg åstad- kommit det otroliga *1)- Verklig , sakkunskap och opartisk gransk- ning af urkunderna söker man förgäfves hos honom. Till och med de med honom i öfrigt liktänkande hafva nödgats erkänna hans brister och förseelser såsom vetenskapsman. Den strängt ortodoxe Kurtz yttrar, att Hengstenberg alltför ofta förvexlat ve- tenskapsmannens uppgift med advokatens och att han alltid visat sig fast besluten att i bibeln ej finna annat än det som öfverens- stämde med hans förutfattade meningar. Kahnis klagar öfver att genom Hengstenbergs skriftställeri »en anda af osanning» insmugit sig i .apologetiken; liknande förebråelser riktas mot honom af Oehler, Bleek, Baumgarten, m. fl. I hela hans vidlyftiga, af »tal- mudistiska» hårklyfverier öfverfulla författareskap har »det fromma sveket» blifvit så godt som satt i system2); vetenskaplig samvets- grannhet och sedlig öfvertygelse saknar han helt och hållet. »Rationalismens» spöke, till hvars bekämpande Hengstenberg, »lik en ny Loyola, uppbjöd alla partihöfdingens ränker», kan, som bekant, framträda under mångahanda skepnader. Fruktansvärdt nog, när det, såsom bibelkritik, skoningslöst gäckas med den hög- 1 ) Detta i synnerhet genom dét all sund kritik och biblisk fornkunskap hånande bemödandet att öfverallt i gamla' och pya testamentet finna profetiska häntydningar på senare tiders tilldragelser. Hengstenbergs bibelförklaringar i nämnda syfte hafva erhållit en egen ryktbarhet. Det i Uppenbarelseboken omtalade tusenåriga riket bör- jade med Carl den store och afslutades år 1800; Kristi kommande «i himmelens sky» egde rum genom slaget vid Jena; »Gog och Magog» i gamla testamentet häntyda på vår tids demagogi, i synnerhet den som framträdt efter år 1848. De sinnliga skildrin- garne i Höga Visan innehålla profetiska »afskuggningar» af förhållandet mellan Kristus och kyrkan; Salomos många »drottningar» föreställa de kristna hufvudnationerna, »fril- lorna» äro de mindre betydande folken och »jungfrurna utan tal» hednaverldens oräk- neliga skaror, som ännu ej trädt i något förtroligare förhållande till den himmelske brudgummen. —1 Det var om denna Hengstenbergs uttolkning af Höga Visan Bunsen yttrade, att den måste anses som en skamfläck för tyska litteraturen. 2) Så t. ex. söker han bortförklara olikheterna mellan de båda skapelsenrkun- dérna — den elohistiska och jehovistiska — derigenom att han af en hel serie imper- fekta helt enkelt öfversätter ett såsom vore det ett perfektum; femte Mose bök påstår han vara skrifven af Moses sjelf, »emedan författaren ju eljest vore en bedragare»; de käril, hvilka Israels barn, på Jahvehs tillskyndelse, stulo från sina tyranniske herrar vid uttågandet ur Egypten, hade, enligt Hengstenberg, förut en gång blifvit dem skänktd af egyptierna; Jefta offrade icke sin dotter, utan invigde henne blott till att tjena Herren »såsom nunna». Då han i sin skrift om Egypten ej vet att reda sig med de manethonska fragmenten, hvilka vederlägga vissa af hans bibeltolkuingat, räddar han sig ur förlägenheten genom att påstå dem vara understuckna, o. s. v. 8 DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. kyrkliga besvärjelseformeln: »störom icke den fromma enfaldens lugn med våra lärda funderingar!» — för att här påminna om ett . bland den nyaste svenska »bekännelsetrohetens» »dicta classica» — är det dock egentligen den s. k. »humanistiska bildningen», som visat sig vara otrosandens farligaste uppenbarelseform. När Heng- stenberg nödgas bevittna nutidens äflan efter ständigt nya fram- steg i verldslig klokskap; när han varsnar huru åhörareantalet glesnar i de ortodoxa bönehusen, under det att vetenskapens läro- salar, politikens församlingsrum, industriens verkstäder, konstens . tempel’ fyllas af vetgiriga, lefnadsglada skaror — då gripes han af fasa öfver »tidens ondska» och »det stora affallet», och med Jeremias utbrister han: »Ack, att jag hade vatten nog i mitt hufvud och att mina Ögon blefvo till tårekällor, att jag dag och natt måtte begråta de dräpte i mitt folk; ty alla äro de äktén- skapsbrytare och huset är fullt af fräckhet!» I dylik tonart ömsom klagar, ömsom 'rasar han år ifrån år i böcker, predikningar, strids- skrifter, men framför allt i tallösa tidningsuppsatser üti den af honom, år 1827, grundlagda och ännu efter hans död af hans * parti fortsatta Evangelische Kirchenzeitung. Här vexla ämnen och anklagelsepunkter i brokig blandning; »från Berliner-psalm- boken till Göthes Wahlverwandtschaften, från lånbiblioteken till magnetismen och Somnambulismen, från hegelska filosofien till koleran såsom Guds tuktoris för »otron», från demagogien, Heine, Charlotte Stieglitz till nykterhetsföreningar, Steffens noveller, Akens menageri o. s. v. Anatemat mot »tidsandan» utgör den samman- hållande grundtanken i det hela. Filosofer, naturforskare, stats- män, skalder — alla som ej, »ödmjukt troende», underskrefvo Augustini arfsyndslära och Anselmi satisfaktionsteori — stämplades som »själamördare»,, »gudsförsmädare» och deras åsigter som en »djefvulslära» en,»ischariothismus» o. s. v. Sedan början af 1860- v talet har hans tidningsspalters grofva artilleri oafbrutet spelat mot nästan allt hvad de senare åren haft ädelt och mest berättigadt: mot firandet af Schillérs minne i Tyskland, mot Italiens frihets- kamp, mot Abraham Lincoln och den moderna demokratien o. s. v. I tidningens nyårs-öfversigt år 1866 stiger det cyniska oqvädandet till sin höjdpunkt; här skildras hela den nutida kul- l) Hengstenbergs angrepp mot Lincoln med anledning af dennes åtgöranden i slaffrågan — hvilka ej passade rätt i stycke med teorien om upprätthållandet af ett politiskt och socialt status quoj motiveradt dermed att »all ofverhet är af Gudi» — voro, enligt Nippold, så våldsamma, att man sedermera från Amerika ej utan skäl beskylde honom för moralisk meddelaktighet i mordet på Lincoln. DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. 9 turen såsom -»dyrkan af buken, Mammonstjenst, upplösning af alla sedliga förhållanden, biersupande religionsförakt» o. s. v. Döden bortryckte den gamle fanatikern under det att han låg i fejd med åtskilliga af sina förra lärjungar, hvilka småningom lärt sig inse det ur både vetenskaplig och sedlig synpunkt för- kastliga i den af honom omhuldade »protestantiska, jesuitismen.» En af hans motståndare, prof. J. Hanne i Greifswald, har i strids- skriften Anti-Hengstenberg (Elberfeld, Friderichs 1866) träffande angifvit hans rätta plats inom nutidens kyrka, med dessa ord: »För det allmänna sedliga tidsmedvetandet har Hengstenberg efter- hand kommit att framstå i sådan dager, att man numera mäter vigten och värdet af en företeelse inom det teologiska området efter den ifver, hvarmed »Evangelisk kyrkotidning» söker nedsätta densamma.» — Kyrkotidningens utgifvare har sålunda tjenstgjört som vägvisare till sanningens helgedom, men — i omvänd rikt- ning: då han pekat åt höger, har man deraf' kunnat sluta att rätta vägen låg åt venster. Denna Hengstenbergs rent negativa betydelse inom den teolo- giska litteraturen — der hans digra arbeten om »pentateuchens authenti», »gamla testamentets kristologi», om psaltaren, Höga Visan, Uppenbarelseboken^ m. fl. af kritiken längesedan förvisats till det onyttiga krämets skräplåda — har sin fullkomliga mot- svarighet i hans ställning inom det egentligt kyrkliga området. Äfven här är hans namn oupplösligt forenadt med de senare år- tiondenas reformer och framsteg, hvilka alla af honom bekämpats, men på sådant sätt,' att han mot sin vilja blifvit ett redskap för just de s. k. »antikristliga» idéernas slutliga seger. Likasom inom den nyaste katolicismen — enligt hvad vi i den ofvan anförda uppsatsen sökt visa — förtrycket från den ånyo mägtig vordna ultramontanismen blef anledningen till den »tysk-katolska» och öfverhufvud de friare rörelsernas uppkomst, så har äfven det inom protestantiska kyrkan nu pågående reformationsarbetet väckts till lif förnämligast genom berliner-ortodoxiens tyranniska framfart. Det inre sammanhanget mellan reaktion och opposition, såsom mellan orsak, och verkan, röjer sig tydligt i synnerhet i den lång- variga striden för och imot de protestantiska kyrkornas förening (unionen), hvilken strid i sin ordning blef uppslaget till andra betydelsefulla händelser. Sträfvandet att åvägabringa ett närmande mellan luthersk och reformert bekännelse, i afsigt att upphäfva den onaturliga söndrin- gen mellan de båda evangeliska systerkyrkorna, räknar höga anor inom protestantismens historia. Redan Zwingli och Calvin å ena 10.- DEN nyaste tidens kyrkohistoria. sidan, Melanchton å den andra voro böjde för försonlighet; men inom lutheranismen skärptes småningom de konfessionella mot- satserna genom den stela ortodoxi, som innan kort der blef allena- herrskande. Meningsskiljaktigheter na angående vissa punkter af läran, så föga de än rörde det i kristendomen väsentliga, blefvo för lutherskt »rättrogne» anledning tillfyllest att under lång tid hos sina åhörare inskärpa hurusom calvinisterna voro »sämre än turkarne» och att, när en man sådan som Spener uttalat .sig för önskvärdheten af ett vänligare förhållande till »de reformerta brö- derna», efter hans död ifrågasätta huruvida det vore tänkbart att han »blifvit salig.» Aldrig än har det dock lyckats den vrång- sinta ofördragsamheten att fullständigt förqväfva en i sig berättigad öfvertygelse, äfven om den till en tid. kan hindras från att göra sig gällande i det yttre lifvets förhållanden. Kristendomens prak- tiska grundtankar, mer än tillbörligt förbisedda under den stränga konfessionalismens välde, betonades ncied ny kraft af pietisment efter hvilken följde rationalismen och »upplysningens» tidehvarf. Det allmänna åskådningssätt ifråga om det religiösa lifvets ange- lägenheter, som nu blef rådande bland menigheten, gick, som be- kant, ingalunda ut på att göra dogmatiska tvistefrågor till hufvud- sak. Man sökte i stället franlhålla det i all religiös tro lika och gemensamma och uppbyggde sig välment, om ock temligen ytligt, med tron på »Gud, dygden och. odödligheten» såsom det enda nöd- vändiga. Sin djupast gående förbéredelse fick dock unionsvefket först vid början af vårt århundrade, genom Schleiermachers epok- görande uppträdande. Om en Hengstenberg genom sin trånghufvade uppfattning af mensklighetens och samtidens religiösa kraf, sin ofruktbara teolo- giska skolastik och till ett slags yrsel stegrade hätskhet mot olika tänkande blifvit rätte talmannen för de inom nutidens kyrka ej sällsynte gengångarne från medeltidens »sæculum obscurum» — så har derimot allt hvad framtiden eger ljust och löftesrikt tagit ge- stalt i Schleiermachers harmoniskt utbildade personlighet. Detta är hvad Nippold söker närmare ådagalägga i kapitlet om »de nya principerna inom teologien, framstälda i hennes reformators ut- vecklingsgång.» Schleiermacher är, enligt Nippold, vårt århun- drades egentliga »religiösa genius.» ' Genom en egendomlig före- ning af dialektiskt skarpsinne och religiös innerlighet, gränsande till mystik, påminner han om Origenes; med den store kyrko- fadren delade han dessutom ödet att ej blifva förstådd och der- före förkättras af den tid, som- följde närmast efter honom/ Och dock hafva alla de sanningselement, som, trots ensidigheterna, DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. 11 funnos inom ortodoxien, pietismen och rationalismen, hos honom kommit till sin fulla rätt och uppgått i en fast enhet mellan tro och vetande. Till denna öfvertygelsens stadga och fasthet måste han dock först arbeta sig fram genom tvifvel och inre strider, hvilka om-' sider ledde honom till en äfgörande brytning med den traditio- nella läran. Schleiermachers fader var en ifrig medlem af Hem- huter,-samfundet. Sonen Fredrik (född d. 21 Nov. 1768), hos hvilken föräldrarne tidigt märkte anlaget för eftertanke och sjelf- ständig profiling, insattes af dem i en af »brödraförsamlingens» skolor såsom Säkraste utvägen ätt skydda den begåfvade ynglingen från att blifva ett offer för »förnuftets» lockelser. En tid bortåt bemödade han sig, under påtryckningen från den här rådande stränga andliga disciplinen,, att tillegna sig sin omgifnings religiösa tänkesätt och tala dess uppskrufvade känslospråk. Men förgäfves! De tvifvel, af hvilka han slutligen öfvermannades, voro deSamme, som påträngt sig så mången annan tänkande yngling, när man uppfordrat honom att fasthålla, såsom det vissaste af allt, »bekän- nelsens» hufvudpunkter. I ett href till sin far ger den då aderton- årige luft åt sitt qvalda sinnes oro: »Jag kan icke tro», skrifver hän, »att han, som sjelf endast benämnde sig menniskans son, var den sanne, evige Guden. Jag kan icke tro, att hans död var en ställföreträdande försoning, alldenstund han sjelf aldrig uttryck- ligen sagt att den så var, och emedan jag ej kan tro att en dylik försoning var behöflig; ty då Gud uppenbarligen icke skapat men- niskorna till fullkomlighet, utan endast till sträfvandet efter full- komligheten, så kan Han omöjligen vilja hemsöka dem med eviga straff, derföre att de ej äro fullkomliga.» t Ur denna ynglingens skygga bekännelse om sin vacklande tro talar den anda, som sedermera blef förherrskande i mannens verk- samhet såsom själasörjare och skriftställare, I sina ryktbara skrif- ter Reden über die Religion an diß Gebildeten unter ihren Veräch- tern (1769), Monologen (1802), Die Weihnachtsfeier (1805) samt slutligen i hufvudarbetet Der christliche Glaube nach den Grund- sätzen der evangelischen Kirche (1821—22) utvecklar Schleier- macher en åsigt om religionen, enligt hvilken dennas väsende för- lägges icke i tron på dogmer och symboler, icke vare sig inom vetandets eller den sedliga handlingens område, utan i »den fromma känslan.» En stor del af det gamla dogmatiska materialet kastas härvid öfver bord, såsom icke utgörande en nödvändig beståndsdel af den fromma känslans innehåll, under det att Schleiermacher 12 DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. söker qvarhålla och inför tänkandet rättfärdiga hvad för honom gällde såsom sjelfva kärnan af kristendomen. Verkan af Schleiermachers författareskap blef djup och varak- tig såväl inom den teologiska vetenskapen som med afseende på den allmänna meningen angående religiösa och skyrkliga frågor. Vägen var banad för det friare uppfattningssätt, som, ifråga om bekännelse och kyrkligt samfundslif, vet att höja sig öfver de söndrande skiljaktigheterna i en lära, som å båda sidorna endast är ett bristfälligt uttryck för den sökta sanningen, till anden, som förenar i gemensam tro, hopp och kärlek. — Redan år 1804 hade Schleiermacher uttalat sig angående de olägenheter, som blifvit en följd af den mellan de protestantiska kyrkorna bestående söndrin- gen samt antÿdt sin åsigt om sättet för deras förenande. Jubel- festen år 1817, till firande af den för trehundra år sedan genom-x förda reformationen, stälde helt naturligt frågan om unionen ånyo på dagordningen. Nu, om någonsin, syntes tiden vara inne för planens verkställande. Den 27 Sept. 1817 utfärdade konung Fre- drik Wilhelm III i Preussen en kabinettsorder, stäld till alla rikets konsistorier, synoder och superintendenter, hvilken blef unionens första faktiska grundval. Det var icke hans mening, förklarade konungen i denna skrifvelse,, att den reformerta kyrkan skulle öfvergå till den lutherska, lika litet som denna senare till den . reformerta; utan båda kyrkorna skulle tillsamman bilda en ge- mensam, af nytt lif genomträngd kyrka, i deras stiftares anda, hvilket vore möjligt, om blott man förenade sig om att aflägsna det icke väsentliga i de tvenne konfessionerna för att endast fast- hålla det, hvarom alla kristna borde och kunde vara eniga. — Den 31 Okt. 1817 firade de båda kyrkorna sin förening genom en gemensam nattvardsgång. Preussiska kyrkan hade tagit första steget till föreningsverkets fullbordande; kyrkorna i Rhen-Bäiern, Rhen-Hessen, Baden och Nassau dröjde ej att följa det gifna föredömet. Inom de flesta protestantiska länder blef unionen snart en af både presterskap och församlingsmedlemmar omhuldad folkangelägenhet. Endast »ren- lärighetens» radikaler — »gammallutheranerna», med Hengstenberg i spetsen — sågo med missnöje den kyrkliga söndringens upp- häfvande och gjorde allt för att bringa unionen i vanrykte såsom , ett alster af »otron», hvilket förr eller senare skulle undergräfva kyrkan och kristendomen. Agitationen, hvilken åsyftade ingenting mindre än unionens upplösning, blef imellertid temligen fruktlös intill år 1840, då Fredrik Wilhelm IV besteg Preussens thron. Nu syntes det Hengstenberg-Stahlska lägrets sötebrödsdagar vara DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. ’ 13 inne. Den nye konungen var en ädel, välmenande man, men af ett något svärmiskt lynne, »hängifven roinantiskt-medeltida idealer», utan synnerlig förmåga att göra sig förtrogen med nutidens verk- liga behof och önskningar. »Om det jordiska bekymrade han, sig föga; så mycket ifrigare egnade han sin tid åt planer till Kölner- domkyrkans fulländande, byggandet af nya. kyrkor, gudstjenstens förskönande, nya ordensinrättningar» o. s. v. Schelling kallades med pomp och ståt till Berlin för att medelst sin nya »uppenba- relsefilosofi» bekämpa den hegelska »otron»; Hengstenberg, som efter sin plötsliga »väckelse» gjorde bot för studentårens »dema- gogische Umtriebe» genom en den mest utpräglade politiska ser- vilism, hade snart förstått innästla sig i den fromme monarkens förtroende. Intet af hans talrika arbeten saknades i konungens bibliotek; kyrkliga embeten och lärareplatser besattes hädanefter nästan uteslutande med personer, som svurit »Evangelisk kyrko- tidnings» fana; mot Schleiermachers lärjungar anordnades en syste- matisk förföljelse; Hegel och hans skola brännmärktes såsom »orene, åt Satan hemfallne varelser.» Skaror af »troende» predi- kanter, som blindt lydde Hengstenbergs fingervisningar, öfver- svämmade landet, och kyrkorna genljödo af deras anfall mot filo- sofiens och vetenskapens »falske profeter» och mot unionen såsom ett verk af »Beliäls söner.» Ställningen blef betänklig. Jemte.det att reaktionens ledare drogo i härnad mot unionen, sökte de bereda insteg, åt den rent hierar- kiska läran om »nycklarnes embete», det presterliga »nådamedels»- och »syndaförlåtande» embetet, m. fl. halfkatolska teorier. Då in- träffade inom Tysklands protestantiska kyrka, helt oväntadt för det magtegande partiet, den genom sina följder betydelsefulla folk- rörelse, som är känd under benämningen de protestantiska vän- nernas uppträdande. Inom katolicismen var Trier-biskopens ut- ställning af »den heliga rocken» den råga, som kom bägaren att flöda öfver ; inom lutherska kyrkan var det hengstenbergianernas ç kättare-jagt och utfall mot »den fräcka skökan förnuftet» som föranledde den motsatta sidans män att sammansluta sig till för- svar och angrepp. . Skildringen af »de protestantiska vännernas» eller, såsom de sedermera benämndes, »ljusvännernas» strid mot öfvermåttet af dogmatiskt förtryck utgör ett af de intressantaste kapitlen i Nip- polds arbete. Egentligen var det den gamla rationalismen i all dess nyktra förståndsmessighet, som nu på nytt trädde fram, sedan den under tidernas längd hunnit tränga ned , till massan af folket, till arbetarens verkstad och bondens stuga. Nya idéer påträffar 14 DEN NYASTE TIDENS KYRKOHISTORIA. man icke hos »ljusvännerna»; icke heller framstå deras ledare en Uhlich, Baltzer, Rupp, Wislicenus m. fl. — genom högre lär- dom èller begåfning. Men hvad som det oaktadt gaf styrka åt deras opposition mot högkyrkligheten var dels betonandet af den praktiska fromhetens vigt, till skilnad från det ensidiga yrkandet på »bekännelsetrohet», dels framhållandet af förnuftet såsom det hos menniskan gudomliga, af hvars ljus hon borde begagna sig icke minst ifråga om det religiösa. Dertill kom att Uhlich och hans medhjelpare voro män af folket, i besittning af förmågan att tala och skrifva så — lättfattligt och på sak gående —-att deras ord fann genklang inom myckot vidsträckta kretsar., Den nya riktningens första offentliga framträdande egde rum å pastoralförsamlingen i Halle, hösten 1841, der de liktänkande beslöto verka för sina åsigters spridande genom utgifvändet af en tidskrift: Slätter für christliche Erbauung von protestantischen Freunden. Såsom hufvudsats - uppstäldes, att såväl 'presten som lekmannen borde, hvar och en i sin kallelse, allvarligt arbeta på det praktiska uppbyggandet af G-uds rike i lifvet, utan att stifta split mellan de evangeliska konfessionerna genom att lägga alltför stort eftertryck på skiljaktigheterna i läran. Dylika samman- komster höllos äfven de närmast följande åren och »ljusvännernas» antal var snart i stark tillväxt. Dé riktningen tillhörande presterna hade .sjelfve ursprungligen ej för afsigt att utträda ur lutherska kyrkan. Till detta steg skulle de dock snart drifvas genom den nu börjande förföljelsen. I Königsberg hade divisionspredikanten Rupp blifvit afsatt af der- varande konsistorium, i Dec. 1845, derföre att han från predik- stolen yttrat att fördömelserna i »Athanasii symbolum» stredo mot kristendomens anda. Under hans ledning bildade sig då i Königs- berg den första »fria församlingen», som lösgjorde sig från lands- kyrkan och, - i motsats till symboltvånget, uppstälde som högsta grundsats den fria forskningen i skriften. Sedan ett föredöme sålunda blifvit gifvet uppstodo snart en mängd »fria församlingar» på olika orter i Tyskland; deras lagligt betryggade tillvaro er- kändes genom toleranspatentet af d. 30 Mars 1847. Grundsatserna om den förnuftiga pröfningens berättigande äfven i religiösa frågor samt om den praktiska kristendomens värde, oberoende af »renlärigheten» — dessa, sannt' protestantiska grundsatser hade genom de fria församlingarnes verksamhet blifvit, i vidsträcktare omfång än hittills, det egentliga folkets, andliga egendom. Dermed var »ljusvännernas» mission uppfyld och de träda hädanefter i bakgrunden; nya och mera betydande krafter POLITISKA BETRAKTELSER ETC. 15 aro nu i rörelse för att grundligt och ändamålsenligt genomföra »den religiösa revolutionen i nittonde århundradet». I sista afdelningen af sitt arbete — om hvars rikhaltiga inne- håll vi här endast kunnat lemna några korta antydningar — ger prof. Nippold en öfversigt af den nuvarande ställningen inom de protestantiska kyrkorna i Europa och Amerika. Äfven »den lu- " therska norden» ihågkommes med några sidor, hvilkä på ett i allmänhet träffande sätt, om ock ytterst knapphändigt, teckna nu- varande kyrkliga förhållanden i Danmark, Norge och Sverige. På tal om vårt fädernesland framhåller förf, såsom anmärkningsvärd den fullständiga frånvaron af hvarjé vetenskapligt sjelfständig, friare riktning inom svenska teologien. »Man inskränker sig till ett troende eftersägande af de tyska auktoriteterna, för så vidt de gälla som ortodoxa.» Klyftan har sålunda, här som annorstädes, alltmera vidgat sig mellan kyrkans lära och församlingens åskåd- ningssätt. En liflig opposition mot ortodoxien har under de sista årtiondena utbildat sig i Sverige, och är stadd i oafbrutet till- tagande, då nästan hela den bildade ungdomen sluter sig till dess fanor. Såsom den fria religiösa riktningens förnämste målsmän nämnas Boström, Ignell och Victor Rydberg. Historien om »den religiösa frågans» senaste öden i Sverige är ännu oskrifven. Vi återkomma till detta vigtiga ämne, som väl torde förtjena att — för första gången — göras till föremål för en utförligare framställning. Carl von Bergen. / Politiska betraktelser trån Sveriges medeltid. Ett hittills okändt motstycke till Konunga- och höfdingastyrelsen. Det der talesättet om »medeltidens mörker» hör numera, hvad det södra och mellersta Europa beträffar, till dé ohjelpligt för- åldrade; och äfven för norden eger det endast gällande kraft i den- meningen, att vår medeltid ännu ej är på långt när så känd och undersökt i alla riktningar, som han borde vara. »Mörkret» drabbar således ej medeltiden, utan vår kunskap om honom. Men hvarje år medför på detta område nya upptäckter och samman- 16 POLITISKA BETRAKTELSER ETC. stälningar, nya öfverraskande utsigter och forskningar, som snart skola förvandla äfven vår nordiska medeltid till ett i dagens fulla ljus liggande tidsskede. Hvad särskildt den nordiska medeltids- litteraturen angår, ha under de senaste årtiondena verkligt stor- artade forskningsarbeten pågått såväl inom Sverige och Norge som Danmark; och knappt återstå på detta särskilda fält annat än efterskördar att göra. x Ett eller annat verk från denna jemförelsevis alsterrika tid har dock hittills undandragit sig våra trägna forn- skriftsökare; och det är ett sådant, af verklig betydenhet, som vi nu gå att närmare undersöka och bestämma. I Mars 1864 uppmärksammade förf, af en händelse ett hand- skrifvet qvartbänd i Upsala universitetsbibliotek (gamla handskrifts- samlingen n. 252 in 4:o), hvilket snart visade sig. vara af märkligt innehåll. Det är skrifvet i vanligt qvartformat af en och samma hand, från de första årtiondena efter 1500-talets midt (1560—70 omkr.), och styfhäftadt i ett pergamentsomslag från något tryckt missale. Det innehåller tvenne arbeten, 'tydligen af samme för- fattare, eftersom de förekomma tillsammans, båda börja med ver- sifierade företal i lika manér, och ha samma slags egendomliga titel. Den förra afhandlingen heter: . Ärligom, Welbördigom, vngom Barnom till godh Lärdom. Sckriffs thenne Bock på Swensko' T hå Salmon vngher till konungzdömith komm* Beddes han aff gudi sannann wisdom* Thill att wäl kui är synbarligen den man, som nog skall inse det och använda sitt bemödande att, så vidt det låter sig göra i en litteraturhistoria, lemna sitt behöriga bidrag till den nästföregående och den när- varande tidens belysning. HvarfÖre författaren, som inledt 7:de tidehvarfvet med en blick på »den nyaste tyska vitterheten» och dess efterföljare hos oss, »den nya skolan», ändå sedermera låter teckningen af den »götiska skolan» föregå den förra, kunna vi ej inse. Det ser ut som en mot- sägelse och är hvarken i historiskt eller annat hänseende riktigt. Götiska skolans hufvudmän må varit oss företrädesvis kära för sin fosterländska riktning, må Öfverglänsa »fosforisterna» i snille- krafter och, dessas storartade frukter inom litteraturen, men den »nya skolan» hade börjat sin verksamhet, innan den »götiska» fanns till, och var ej under fortgången af sitt stridfulla, lif utan inverkan äf- ven på några af den senares mest betydande män. Geijer var den nya skolans bästa idéer ganska benägen och föranleddes sä- kerligen häraf, med sin för allt sannt och skönt öppna natur, till ett närmare studium af romantiken samt förblef alltid en af Atter- boms mest tillgifne vänner och en verklig beundrare, mer än mån- gen, af hvad som var för dennes sångmö mest egendomligt. Ja! sjelfva Tegnér kan och bör ej frigöras från. inverkan af den »nya skolan». För stridens buller'och ifver kunde ingen af tidens bildade andar göra sig döf. Man måste lyssna, mottaga och profva, och sålunda har äfven Tegnér nödgats upptaga det verkligt sanna och sköna, som nya skolan gaf. Man må ej låta förvilla sig af hans försök att aga och förlöjliga, ty hos honom sjelf, i hans dikter m. m., finner man dock ett erkännande, som ej kan förnekas. Man finner ock ett vacklande, som häntyder på bristen af en bestämd verldsåsigt. Segrande i det väsentliga gick ock den »nya skolan» slutligen ur striden. Den väckte således det nya lifvet i vår littera- tur och måste derföre historiskt, intaga första rummet. Hvad vi har yttrat torde ytterligare visa behofvet af ett sär- skildt arbete, egnadt de båda skolorna, deras uppkomst, utveckling, samverksamhet och inflytande på samtid och efterföljare. Slutligen vilja vi uppmana författaren, att i en blifvande ny upplaga framför hvarje tidehvarf gifva, som han sjelf i »Förord» OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. ‘ 49 antyder, . en erforderlig »öfverblick af den fremmande litteraturen, så vidt denna haft inflytande på vår egen litteratur och hennes ut- veckling under olika tider». Derigenom först sättes vår litteratur i sitt organiska sammanhang med den öfriga europeiska kulturen, blir rätt förstådd och undgår att för lärjungen och den mindre kunnige få utseende af ett sjelfständigt sig utvecklande helt utan beröring med den öfriga verlden. Vi hafva med anledning af Claësons bearbetning af Bjurstens »öfversigt» skridit ej så litet utöfver måttet för hp,handlingen af hans föregångares, emedan vi företrädesvis här trott oss finna den man, af hvilken yi i en ej aflägsen framtid kunna hoppas någon- ting verkligeRfgöSt för en korrekt, lämplig och; fullständig lärobok' eller handbok i vår litteraturhistoria. Lärobok i Svenska litteraturens historia af P. S. W. Lund- blad utkom nära nog samtidigt med den nyss förut omnämda läro- boken. Det var för den förra högst ofördelaktigt, ty en jemförelse måste uppstå, som ej kunde annat än hårdt drabba Lundblads ar- bete* I ordnandet af det hela, i uppgifternas npggranhet, i karak- teristiken, i språket, ja, i snart sagt allt eger Claësons bearbetning ett afgjordt företräde. Lundblad har blott en öfvervigt, det är i uppräknandet af några flere författare på teologiens, lagfarenhetens och naturvetenskapens område, med hvilka Claëson ej velat befatta sig, ehuru han ändock upptagit några få, liksöm skulle han blygts att ur en »Svensk litteraturhistoria» utelemna våra största veten- skapliga namn. Men det finnes en brist i L:s lärobok, som gör den i dess närvarande skick oduglig. Den förråder nämligen en okunnighet i sak, som ingen läroboksförfattare får låta komma sig till last. Så göres här t. ex. »versform» liktydig med »rim»;' Wieland uppgifves som en af hufvudmännen för den romantiska skolan i Tyskland; Geijers första skaldestycke benämnes »äremin- ne öfver Sten Sture d. ä.», hans stil klandras; Beskow säges ha ut- gifvit ett «äreminne öfver Thorkel Knutson» och bland Franzéns »smärre lyriska stycken» räknas »Gustaf Adolf i Tyskland,» m. m. •Sväfvande omdömen, stilistisk1) osäkerhet och inkorrekthet öka ej heller lärobokens värde. 1) Stilistisk brist förråder sig äfveu på ett betänkligt sätt i samme författares »Ilättstafningslära» med dess särdeles rika rättskrifningsofningar. De senare äro vis- serligen väl uttänkta för sjelfva rättskrifningen, om hvars riktiga eller oriktiga grander vi ej här vilja yttra oss; men derimot kunna vi ej annat än uttala vårt bestämda ogillande af författarens menings- och satsbygnader. Mångenstädes äro de så onaturligt hopfogade och så tunga och osvenska, att vi inför de efter diktamen skrifvande lär- jungarne nödgats uttala ett varnande »observandum, sed non imitandum.» Vi tro, att förf, kunnat vinna sitt mål, säkerhet i kommatering, på ett bättre sätt. 50 OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. 3. Vi vilja nu slutligen Öfvergå till våra specialverk. De utför- ligare äro få, men, som man kunde vänta sig, af en i flere hän- seenden utmärkt beskaffenhet. Också finna vi, att de utgått från några af våra yppersta författare i nyare och nyaste tider, alla ledamöter af svenska akademien. Här möter oss först en man, som, lika rikt utrustad af naturen som insigtsfull genom eget arbete, synes varit en af de få, som hos oss varit ämnad att blifva en litteraturhistoriker af första ord- ningen. Vi mena naturligtvis J. E. Rydqvist. Man läse hans Framfarna dagars vittra idrottert litteraturtidningen Heimdall (1828—32), den bästa vi egt, och slutligen den lika lärda som skarpsinniga undersökningen om Nordens äldsta skådespel, och man skall erkänna det väl grundade i vårt omdöme. En god och lämplig stils alla förtjénster, ett icke vanligt kritiskt skarpsinne, mottaglighet för allt verkligt skönt och förträffligt, odlad smak, fosterlandskärlek och lärdom, se der egenskaper, som ingått, en hos oss på litteraturhistoriens område sällsynt förening ! Men språk- forskningen tog snart uteslutande, som det synes, dessa egenskaper i anspråk och gaf namnet Rydqvist inom den vetenskapliga verlden en klang, som är älven vår stolthet och ära. Litteraturhistoriens gudinna lyssnade med saknad dertill, ty hon visste, hvad hon förlorade. P. D. A. Atterboms Svenska siare och skalder jemte dess efter författarens död utgifna inledning: Fornskandinaviska och svenska vitterhetens historia m. m., är det utförligaste och jemte B, E. Malmströms med rättmätig förkärlek mest omfattade litteraturhi- storiska arbete, vi ega. Det anses ock vara författarens bästa litte- rära alster, åtminstone är det det mest nationella. Det skulle en- samt gifvit honom ett lika kärt som utmärkt namn i vår andliga odlingshistoria. Svårligen kan man ock läsa ett arbete, som bär vittne om ett varmare hjerta för den sak, som författaren behänd-; lar, och för det folk, för hvilket han skrifver. Granskar man det närmare, finner man att planén för det hela från begynnelsen ej varit rätt klart fattad och begränsad. Synbarligen förändras den under arbetets fortgång. Delarne stå derföre i afseende på om- fattning och sammanfogning ej i rätt harmoniskt, stundom i intet förhållande till hvarandra. Det är, som skulle författaren Öfver- väldigats af beundran för vissa stora snillen af en särskild be- skaffenhet och derföre gifvit dem ett långt utförligare utrymme än de andra. Det förra gäller isynnerhet de företrädesvis så kallade »Siarne,» en Svedenborg, en Ehrensvärd, en Thorild; det senare OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. 51 de egentliga skalderna. Sedermera hafva och en utförligare be- handling egnats åt vissa af dessa; så åt Bellman, Kellgren, A. M. Lenngren, Lidner och 8. Columbus. Den sistnämde jemte 01. Rudbäck d. ä., hvilken författaren egnat ett studium, hvarr han icke eger någon jemförlig föregångare, aro helt och hållet fristå- ende bilder. De höra och till svenska akademiens »minnen». Saken är imellertid lätt förklarlig, när man känner uppkomsten af det utförliga, innehållsrika arbete, söm fått namn af »Svenska siare och skalder». Det var nämligen urspnmgligen författarens syfte att egna åt vissa af dessa, åt dem, som alltid legat hans hjerta närmast, en behandling, som skulle göra dem rätt kända och förstådda. Vi hörde nämnas Svedenborg, Ehrensvärd, Thorild, Bellman och Stagneliils. Men sedan de två förstnämde blifvit teck- nade, skulle en litteraturhistorisk inledning föregå eh utförligare teckning af Thorild, hvars brefvexling m. m. stod författaren till buds. Denna inledning växte dock till ett oförmodadt omfång, blef ett arbete för sig, som just är det enda af Atterboms litteratur- historiska förarbeten, som kan få namn af litteraturhistoria. Det är sålunda ett specialverk, omfattande de så kallade stjernhjelmska och dalinska tidehvarfven och ett af de vigtigaste och utmärktaste vi ega. Till teckningen af det så kallade gustavianska tidehvarf- vet lémnades i begynnelsen endast ett uppslag, men detta har se- dermera gifvit upphof till förträffliga monografier och vi må väl beklaga, att författaren ej hann afsluta hela bildergalleriet med teckningen äfven af Leopold. Det var som låge detta Atterbom särdeles på sinnet. Han synes dermed velat fullborda sin ålder- doms försoningsarbete, på samma gång han åt fosterlandet och dess vittra snillen uppreste ett tempel, värdigt dem sjelfva och vittnande om den kärlek, som alltid hade sitt hem i detta ädla, rika och varma sångarhjerta. För att liksom gifva fulländning åt det hela, tillfogades en storartad inledning, som föredrogs för den akademiska ungdomen i form af föreläsningar öfver »Den fornskåndinaviska. och svenska vitterheten före Stjernhjelm». Se der tillkomsten af Atterboms värderikaste arf åt det sven- ska folket! Skärskådar man nu något närmare innehållet och formen i dessa förarbeten för en blifvande fullständig svensk litteraturhi- storia, finna vi stundom i sjelfva kärleken en förtjenst, som lätt öfvergår till svaghet. Den som mycket älskar, förlåter eller öf- verser med mycket. Men den, som det synes, obarmhertige gran- skaren och historieskrifvaren måste framför allt, så vidt möjligt, 52 OM SVENSKÅ LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. vara sann. Fel och förtjenster tillsamman utgöra menniskan och skriftställaren. Månne ej Atterbom stundom något ensidigt under den sednare perioden af sitt lif hyllat Thorilds bekanta sats: »in- genting ar till för sina fels, utan för sina förtjenster s skull?» Der af den öfvervägande mildheten i omdömet, deraf måhända någon öf- verdrift i beröm, deraf det företrädesvis vackra i bilden. Brast ej något i' beskuggningen, som just gör de ljusare färgerna mera skönjbara och glädjande? Dessa ensamma måla ej menniskan hel. Men Atterbom hade paletten, att vi så må säga, i sitt hjerta och der funnos, som det syntes, inga mörka färger och för hans själs öga hägrade endast ljusbilder. Sådan var mot slutet hans natur. Derföre, hvarest han såg något godt, der var för honom idel ljus. En annan anmärkning gäller formen, framställningssättet, sti- len. Mången synes obetingadt prisa den. Vi kunna det ej. Den synes oss i allmänhet för litet enkel, saknande denna naturlighet, detta osökta behag, likaledes detta stundom nästan uddiga i ut- trycket, som en rätt harmoniskt bildad svensk författare merendels förråder. Vi vilja ej tala om denna vissa svenska snillens halft sjelfsvåldiga lek med orden, som adlar det hvardagliga. Atterbom var något för högtidlig, för allvarsam; den fria, friska naturen spe- lade ej i orden och deras sammanställning till satser och menin- gar. Han arbetade synbarligen.för mycket, då han skref så vers, som prosa. I den förra ville han vara tankrik, djupsinnig; i den senare konstfull. Deraf det sökta, det dunkla, det någon gång alltför luftiga eller — om inan heldre så vill — tunga, som man spårar här och hvar i hans skrifter. Han är ock alltför ordrik, uttänjd, vidlyftig. Det strider mot svenskens och svenska språkets natur. Vi älska det klara, det rotfasta, nästan handgripliga, hvad Tegnér kallade en bit »granit midt i poesien». Vår periodbygnad ar naturligen ej invecklad och konstfull; den är kort, enkel, klar och just derföre kraftig och i uttrycket träffande sitt mål. Attef- boms tankar kommo ej heller fram med den friska fart, som vi älska och som är en naturlig följd af det anborna, okonstlade svenska snillets eld. Hans hjerta var svenskt, men hans bildning alltför tidigt och alltför mycket företrädesvis tysk1). Han blir der- före, enligt vår öfvertygelse,'ej fullt nationell i samma grad och bemärkelse som Tegnér, somGeijer. Vi kunna ändå erkänna hans stora förtjenster och gifva honom en plats i vårt hjerta. ’) Han erkänner detta sjelf i lefnadsteckningen och karakteristiken öfver Per Elgström, på samma gäng han belyser dennes brist i behandlingen af svenskan. OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. 53 And. Fryxells Bidrag till Sverges litteraturhistoria ge sjelfva i viss mån sitt syfte tillkänna. Den period, till hvars blifvande fullständiga teckning han isynnerhet lemnar sina »hidrag», tillhör han sjelf både som försökande skald1) och som lycklig historie- skrifvare i de bästa delarüe af sitt stora lefnadsarbete. Han har känt personerna, som åsyna vittne kunnat iakttaga deras utveckling, lyssnat till derag strider och till en del med dem samverkat. Hvad han lemnar, borde derföre ega sitt obestridda värde. Men så är ej händelsen. I nyare och nyaste tider har man ej velat hysa synnerligt för- troende för den, som skrifver sin samtids historia. Det kan hafva skäl för sig. Likväl hafva många i det förflutna lemnat af sin samtid teckningar, som anses för historiens vigtigaste och värde- fullaste källor. Ja! én af verldens störste historieskrifvare har på denna grund vunnit ett rykte, som för alltid upphöjt honom till mönster för efterföljare. Vi mena naturligtvis Thukydides. Men grekens objektiva hållning gentimot föremålen för hans teck- ning, hans djupa och skarpa blick för sakernas sammanhang och personernas karakter, hans derpå grundade konst i grupperin- gen och framställningen, — ingenting af allt detta tillkommer Fryxell i ofvannämda »Bidrag.» Hans arbete är ej heller något strängt sammanhängande, genomfört helt, endast sammanförda bi- tar, hvilkas innehåll stundom stå i strid med hvarandra. Hänger » synbarligen med ena handen, men tager igen med den andra. Det är, soin sade han till sig sjelf: »nej! vi hafva risat, nu vilja vi också lisa» eller tvärtom. Der lägges litet balsam i såret eller upprifves det ånyo. Rättvisans tid är ock, i afseende på de af Fryxell tecknade före- målen, längesedan kommen, borde åtminstone vara det. Men icke ut- öfvas den numera på det sättet. De, som fordom i sitt ungdomsöfver- sitteri voro orättvisa, hafva längesedan fått sin dom, ej mindre' i det sansade beröm, man tilldelat några af deras vedersakare, än i den odelade beundran, man egnat en del af de öfriga. Men äf- ven åt ett annat håll märka vi till och med skandalen mer än till hälften sticka upp sitt fula hufvud. Det ena som det andra har* i mer än ett hänseende gjort oss och mången ondt, ja, väckt för- argelse. Den skenbara opartiskhetens kyliga lugn gör blott det alltför personliga deltagandet ,så mycket mera skönjbart och obehagligt.. Så synes, åtminstone oss. ’) Den bekanta vermlandsvisan : »Vermeland, du stöna, du herrliga land» m. m. ar — bland annat —, som bekant, af And. Fryxell. 54 OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. Fryxells »Bidrag» gifva oss sålunda ej så litet smak af en partiskrift. Detta sätter en fläck på arbetet. En man med denne ut- märkte författares plats på den fosterländska litteraturens himmel borde dock sorgfälligt vaktat sig derför. Storsinne bör vara en . stor författares outplånliga kännemärkeJ Vi måste dock rättvisli- gen erkänna, att »Bidragen» innehålla ej så litet af vigt, ehuru man bör akta sig för att alltför mycket lita på vissa »data» och ännu mera på vissa omdömen och deras följder för uppfattningen af litteraturen, författarne och deras personligheter. Detta i afseende på anda, innehåll och syfte. I förmågan att uttrycka sig enkelt och klart har Fryxell få sina likar. Derföre öfverträffas han i den historiska berättelsen af ingen. De sex första delärne af hans »Berättelser» skola alltid bibehålla sitt värde. Men klarheten, och enkelheten i hans »Bidrag» äro stundom ytans, ej djupets. Ja, ytligheten har flerstädes, trots den skenbara bestämd- heten i omdömet, slagit oss med förvåning. x G. H. J. Ljunggren har riktat vår litteratur med några vär- defulla bidrag till dess historia. Hans Jemförelse emellan Ehr en- svärd och Winckelmann tilldrog sig Svenska Akademiens synner- liga uppmärksamhet; i Bellman och Fredmans epistlar kastar han ett rikare ljus öfver detta »under i naturen», denne utomor- dentlige jskald, hvars like förgäfves sökes och hvilken han synes , egnat ett djupt och omsorgsfullt studium; slutligen har han i sitt hufvudverk: Svenska dramat intill slutet af 17:de århundradet till stor del brutit eii bana, som förut oss veterligen endast af Byd- qvist varit bearbetadt som föremål för specialstudium. Ljunggren ' är påtagligen en forskare, som ingifver fullt förtroende. Den syn- bara fliten, lärdomen, samvetsgrannheten i uppgifter och noggran- heten i utarbetningen, formens klarhet, ej utan glans, äro egenska- per, som göra hvarje nytt arbete af honom till en vinst för vår - litteratur och den allmänna bildningen. Han hör ej till våra gni- strande författare, men den sanne forskarens lugn och vaksamhet finner man här förenad med den genombildade estetikerns ömtålig- het för uttryckets, ej blott korrekthet, utån äfven smak, ja, »elegance». Vårt sista litteraturhistoriska specialarbete är Grunddragen af svenska vitterhetens historia af B. E. Malmström. Det är j ernte Atterboms det mest utförliga och värdefulla, men besitter tillika egenskaper, hvarigenom det i vissa fall öfverträffar sin före- .gångare. Dertill räkna vi i första rummet dess manliga hållning och språk, dess obevekliga stränghet i omdömet, ehuru det synes oss stundom ensidigt, dess märkbara försök att efter författarens ståndpunkt skipa lag och rätt i vittra mål. Man känner här igen OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. 55 författarens redbara och karlavulna personlighet. Han tyckes afsett att följa sin litteraturhistoriska föregångare och sin företrädare på lärostolen i spåren, göra en efterskörd, fylla luckorna, men framförallt rätt grundligt fullborda hans verk från och med Gustaf IH:s tid till medlet af 1820-talet; då dé vittra kämparne från 1809 tröttnat och å alla sidor nedlagt vapnen. För uppnåendet af sitt mål har han, som det synes, ej skytt någon möda, så i studier som tankearbete, ehuru vi tro .att åtskilligt ännu återstod i båda. Första delen, som går till gustavianska tiden, är att betrakta som en inledning till hufvudverket, hvari han i några partier uthärdar jemförelse med utlandets ypperste. Der är stycken af en litteratur- historia i stor stil. Tidehvarfvets politiska och religiösa idéer och, förhållanden framskymta här. Det är mer än en vitterhetens historia, framförallt mera än hela arbetets titel angifver. Vi skulle egent- ligen velat kalla det: »Studier till svenska litteraturens, isynnerhet vitterhetens historia.» , • , Vi må så mycket mera beklaga, att parcen hade så brådt att afklippa en lifstråd, som, längre Utspunnen under och utöfver den fullmogna mandomens dagar, måhända gifvit. ett fullbordadt helt af åtminstone hos oss sällsynt värde. Då hade väl ock åtskilliga mindre och större brister, som nu vidlåda arbetet, till en del i följd af dess plan, kommit att försvinna. Så hafva några af de utmärktaste vittre författarne, t. ex. Bellman, Lidner m. fl., helt och hållet uteslutits på den grund, att Atterbom tecknat dem så, att författaren ej tilltrott sig att göra det bättre, ehuru andra, äfven af Atterbom utförligt behandlade, t. exi Ehrensvärd, Thorild, Kellgren, likväl egnats ganska stort utrymme. Isynnerhet är det fallet med den sistnämde, som, i likhet med Leopold, fyllt ensam nära nog en hel del med stort omfång. Men författaren synes velat göra full rättvisa åt Gustaf III:s egentliga män. Måhända har detta till någon del inverkat på behandlingen af Thorild och äfven af fosforisterna, som hyar och en på sin tid bekämpade de ursprunglige akademisternas tongifvande banérförare. Det är un- derligt, att man ännti ej efter tre fjerdedels århundrade lärt sig att rätt ställa Themis’ våg, när man går att väga förtjenster och fel hos samtlige vittre männen från Gustaf III:s och nästföljande dagar. Lärde man sig rätt inse den fulla betydelsen af Thorilds be- kanta sats: »detta är detta», så finge man helt visst skåda en hvar med oafkortad förtjenst. på sin plats i det hela. Jemföra yi våra båda mest framstående vittre häfdatecknare och domare, finna vi, att när mildheten är den enes styrka och svaghet, så kan man nära nog säga detsamma om den andres öf- 56 OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. vervägande skärpa. Atterbom synes ock mera benägen att erkänna all förtjenst, ja, att afven någon gång öfverdrifva densamma, då derimot Malmström, intagen af inrotad fördom, af antipati och sympati, af en prosaisk rigorism, var färdig att obevekligt slå sitt offer till marken och begrafva all förtjenst under bördan af ensidigt uppletade fel, verkliga eller förmenta. Följdriktigt genomförd skulle den grundåsigt, hvarpå en sådan uppfattning och granskning stödja sig, leda til betänkliga följder bland annat för all katoli- cismens och hederidomens dikt. Vi m^ då ej undra, att en Dante, en Camoens, en Calderon stupa för protestantens herkuliska dråp- slag. Romantikerna, som beundrade dem, kunde blott af detta skäl ej finna någon nåd. Man märker ock ett fortgående bemödande att nedsätta och hardtnär tillintetgöra dem. Åtskilliga uttryck förråda äfvenledes en misslynthet, som minskar förtroendet till domarens opartiskhet. Man får äfven härigenom en blick in i hans själs- tillstånd, som ej synes harmoniskt. Der föregick helt viss på djupet af denna själ en hård kamp, söm stundom förlamade omdömes- kraften och ingaf leda och trötthet vid allt, som ej närmast öf- verensstämde med hans egentliga natur, hans smak. Deraf en viss vresighet, som här och hvar framträder, när för honom mindre ' behagliga föremål skola skärskådas och bedömas. Intrycket häraf är icke angenämt. Man kunde sålunda hafva skäl att önska, att det stått i de båda jemförda domarnes magt att efter behof till skiftes anlita hvarandras egendomliga öfverflöd i en eller annan riktning. Det är äfven rätt märkligt att jemföra Malmström poeten med densamme som vitter konstdomare och kritiker. ‘I förra fallet kunde ingen vara mera mild och ljuf1), ehuru alltid med en viss begränsning, som utmärkte den sansade, den sig sjelf och sitt ämne för tillfället beherrskande skalden. I senare fallet tycka vi oss rätt ofta märka den högväxte mannen med högburet hufvud och de manliga, skarpt utpreglade anletsdragen, en »Jupiter tonans» med örnen vid. sin fot och åskviggen i sin hand. Han skipar icke sällan lag och rätt ungefär som vore han Olympens beherrskare. Denna natur af Kroniden spårades redan tidigt hos Malmström. Sedan han i senare hälften af 30-talet offentliggjort sitt första kända ungdoms-arbete »Ariadne», en efterbildning efter Homeros och hvari man finner flera ganska vackra drag med f en för honom egendomlig skär dager ty något af morgönrodnaden föll alltid 1) Mairpåminne sig här »Angelika», »Hvi. suckar det så tungt uti skogen», m. fl. äkta, oförgängliga perlor bland Malmströms mest egendomliga dikter. OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. 57 öfver Malmströms dikt, — reser han sig plötsligt upp med verlds- beherrskarens mod, för att ej säga öfvermod, i Askelöfs »Minerva» och slungar hela sitt olympiska förakt midt i ansigtet på sina samtida unga medförsökare på vitterhetens mångfärgade blomster- fält. Askelöf mottog måhända med nöje ungmodets första kritiska . försök, ty det påminde, honom ej så litet om vissa bragder i »Polyfem», men »Giganterna», som skulle slås ihjel, grjepo hvarkén efter Ossa eller Pelion eller eldbränder och klippstycken; de lyss- nade till åskdundret, lugnade sig och logo. »Sen upp», hette det bland annat, »J korfmånglare! till Homer’s Iliad och Odyssé» m. m. Anfallet, otympligt till form som innehåll, påminde ej så litet om de af Malmström då och, som det synes, alltid så innerligt förak- tade fosforisternas första framfart. Erinrar man sig dertill »vexel- beprisningen» inom den krets, som Sedermera bildades kring Malm- ström, blir likheten i, vissa hänseenden ännu mera uppenbar. Mellertid erhöll nämda anfall i samma tidning en tillrättavisning, visserligen allvarlig, men också mild och foglig, och den »unge», som efter öfverenskommelse gaf den, var synbarligen Malmström be- tydligt öfverlagsen i språkets behandling i obunden stil, ty den förrådde en smidighet och böjlighet jemte ett sinnets jemnmått, som ej voro, ej heller någonsin blefvo egenskaper, utmärkande för Malmström. Tvärtom är det just deras frånvaro, som karakteriserar honom som kritiker och vitter häfdatecknare. Förutnämda anfall och svaret derpå ledde till en bekantskap, som öfvergick till den varmaste vänskap. Med hela elden af en i ' vissa fall stark och manlig själ, som kände hvad som tröt, och hade ett djupt behof af att fylla sin brist, slöt sig Malmström till den angenäme, harmoniskt bildade och sällskaplige ungdomsvännen. Denne syntes för honom omistlig. Men då förhållanden vid uni- ' versitetet motverkade vännens qvarstannande såsom akademisk lä- rare, utgjöt Malmström sitt hjertas känslor i en afskedssång, så bitter , och så sjudande af harm, att man förgäfves bland hans »Samlade skrifter» söker något, som dermed kan ’förliknas. Mot vänners råd offentliggjord väckte den harmfulla dikten uppståndelse vid universitetet. Man finner der bland annat utfall, sådana som dessa: »Om en Tersites du till ovän haft, hvi har du icke pröfvat lansens skaft, om ej dess udd emot den lömska narren» m. m. Likaledes ser man de stofa, djerfva planer, som föresväfvade Malmström, ty »Ilion» skall stormas, och han hoppas, att sjelfva vågorna skola dela hans »vresighet», då de föra vännnen bort öfver hafvet. Dikten är i sitt slag mästerlig och yppar oförtäckt och med en stor poetisk kraft vissa drag i skaldens personlighet. Sedermera se vi honom 58 OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. i »Intelligensbladet» börja sitt kämpalif för hvad han ansåg rätt och sannt. Äfven här saknas ej drag, likartade med de förut an- tydda. Sjelfva prokansleren gick ej fri för »åskviggen». Sådana drag spåras ej sällan hos unge begåfvade män, som vilja något stort och tro sig kunna utföra det, ehuru tiden och den lugnande eller kylande erfarenheten foga det annorlunda. Den kraftfulla, i vissa fall oböjliga viljan jemte den omutliga sanningskärleken och rättskänslan gjorde ock sitt till att sätta blixten i Malmströms hand. Vi hafva anfört dessa drag af den först uppträdande yng- lingen och unge mannen, emedan de höra till hans lefnadshistoria och karakteristik och återfinnas, ehuru i något förädlad form, äfven hos den mognade mannen, sådan han flerestädes framträder i sin utförliga litteraturhistoria eller i »grunddragen» dertill. Äfven en annan egenhet, i sig sjelf en förtj enst, men ensidigt tillämpad ett fel, som någon gång förbiser det stora för det lilla, vilja vi hos Malmström antyda, emedan spår deraf märkas i samma hans arbete. Det var hans stränga, nästan sjukligt retliga form- sinne. Vi neka ej formens stora vigt och betydelse för ett fullän- dadt konstverk, som endast blir hvad det är genom formens och .innehållets sammansmältning till ett harmoniskt helt; men vi vilja påstå, hvad vitterheten och konstens historia tillräckligt bekräftar, att en storartad, djup och för ett folks nutid och framtid bety- delsefull poetisk begåfning kan finnas och yttra sig, ehuru formen af en eller annan orsak ej fullt motsvarar den såsom skön konst- form. Det kolossala i föremålets uppfattning och syfte skrider nämligen så utöfver skönhetslinien och skapar sig en så motsva- rande form, att konstkritikern icke finner sig hugad att efter sina bestämda regler inpassa konstalstret i något »fack» af sitt skön- hetssystem. Innehållet kan dock ega sin fulla betydelse. Exempel härpå sakna ej heller vi i vår vitterhetshistoria. Men en man med Malmströms formsinne synes ej vilja erkänna något värde hos dylika konstalster. Hvarföre? Emedan han skådade dem. en- sidigt ur den sköna formens synpunkt. Tecknen af denna' ensidighet yppade sig visserligen i det om- nämda anfallet* på jemnåriga vitterhetsförsökare, men rätt klara blefvo de först i den formella kritiken af C. Ä. Adlersparres dikter i början af 40-talet. Den obefogade skärpan kunde dräpa On större skald än Adlersparre. Ett ogillande svar kom, men från dåvarande biskopen i Carlstad, Tegnérs vän, den berömde veten- skapsmannen C. A. Agardh. Vi hafva skäl att tro, att Malmström blef qvarstående på samma ensidiga ståndpunkt, då vi se eh i vår litteratur så betydelsefull föroteelse som P. H. Ling endast tvänne OM ,SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. 59 gånger nämnas blott till namnet i det annars så vidlyftiga littera- . turhistoriska arbetet. Hvad Ling varit, hvad han är och kanhända ännu mera blir, inser nog den, som ser till väsendet och ej ensi- digt till formen. Den ädle B. y. Beskow har till en del antydt det, likaså Atterbom, men då en eller annan måhända misstänker desse domare för öfverdrift i ett godt, så torde Gei jer och Tegnér få gälla som fullgiltiga »auktoriteter». Båda beundrade Ling för hans poetiska djup och rikedom och för det storartade i hans syfte. De voro derföre ej blinda för hans fel, hans öfverdrifter, och den grekiskt finbildade Tegnér stötte sig vid hans råa form. Men likväl förrådde Tegnér sjelf stundom likartade öfverdrifter, ehuru den glänsande formen öfverskyla dem för mängden. Vi förmoda alltså, att formen i Lings dikt blef äfven den »klassiskt» bildade Malmström så, motbjudande, att han förbisåg väsendet och ej ville gifva honom någon plats i vår andliga odlings historia. Att äfven »fosforisterna», hufvudsakligast Atterbom, ur formell synpunkt klandras, se vi tillräckligt, ty nära nog halfannan del \ egnas dem, under det »göterna» affärdas på något öfver 20 sidor. Vi hafva hört, att hvarje författare bör egentligen bedömas efter det bästa han alstrat. I så fall tro vi, att äfven Atterbom kom- mer att som skald få en högre plats äh Malmström synes benägen •att gifva honom. Man må af naturen ega mindre sinne för den sublimerade lyrik, som utmärker Atterbom, men den allsidigt este- tiskt bildade skall likväl helt visst gifva honom j ernte Stagnelius främsta platsen i detta slags diktl)- Under massan af olater och tillmålen af många slag begrafves imellertid snart sagdt hela den romantiska skolan. Atterbom kallas stundöih med en viss vördnad »mästaren», under det han icke sällan behandlas som en skolgosse, ja, någon gång, som det tyckes, med förakt. Sådant synes, oss betänkligt från en akademisk lärostol, isynnerhet när det gäller förtjente fosterländske män, som — säge hvad man vill — dock synbarligen hade ett ädelt mål i syfte, om ock uhgmo det äfven här misstog sig om r^tta sättet att nalkas och uppnå detsamma. Förvillelser finnas på alla menskliga vägar, men afräknas de med ett kärleksfullt sinne, så torde man mångenstädes finna, att det goda är mägtigare än det onda och att det lönar mödan att upp- leta och utmärka det. Så synes Malmström ej hafva tänkt vid behandlingen af »fosforisterna» eller ock var honom en djupt rötad *) Den för allt sannt, godt och. skönt öppne Geijer yisste ock att mer än någon uppskatta Atterboms verkliga natur och förtjenster. Han lät ej förvilla sig af ung- domsfel eller den fördom, som en af tillfälligheter tillskapad »opinion» alstrar. Han dömde sjelf. ' 60 OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. fördom alltför öfvermägtig, för att göra sanningen och rättvisan fullt gällande. Vi tvifla alltså, att den mindre kunnige af hans framställning får en rätt klar, bestämd ocli sanningsenlig föreställ- ning om vår vittra litteratur från 1809. Vissa egenheter i Malm- ströms natur låta oss äfven förmoda, att han, under det själstill- stånd, hvari han befann sig, föga skulle förändrat sitt domslut, äfven om genom ett förlängdt lif hans studier bragts till slut och de samlade materialierna noggrannare genoinarbetats. Vi bekänna sålunda, att vi sätta Malmström poeten högre än densamme som kritiker och vitter häfdatecknare. Vi älska ock den förre mera än den senare. Versifikatoren synes oss äfven. af mera värde än prosatören. Tillsamman utgöra de dock ett helt af ett icke vanligt slag. ‘Malmström står för oss som en hög, manlig personlighet, öppen, när så erfordrades, frimodig, alltid ärlig, nästan kärf, fri från allt svek, all biafsigt. Hvad han utta- lade var hans öfvertygelse och han hade en sådan. Mera böjlighet, mångsidighet, tillgänglighet kunde önskats. Den som såg till djupet, förnam mycket, som ej visade sig på ytan. Der fans ett hjerta, vekt, mildt, vänfast och som djupt led af sin »enslighet.» . Malmström familjefader och husfader skulle helt visst något mildrat författarens skärpa och ensidighet i uppfattning och omdöme. Sådan han nu var, var han dock på sitt sätt en helstöpt person- lighet, hvars yttre ej tillkännagaf det gedigna guld, som utgjorde dess kärna. Men den ädla metallens klang ljöd alltid lika klar, ehvar och i hvad form den än förnams. Sådane män sätta sin prägel på allt, som de vidröra. Dérföre, huru »objektiv» än Malm- ström må anses vara* i sitt författarskap, återfinna vi likväl hans personlighet, mera än mångens, i hans skrifter, ej minst i de s. k. »Grunddragen af svenska vitterhetens historia». Hvad vi än må hafva att anmärka mot det helas ojemna form, äfvenså mot vissa partier deraf, äro vi dock tacksamma för hvad vi erhållit, ty utom de luckor, det söker att fylla i vår litteratur- historia, innehåller det ock en uppmaning till fortsatta och nog-- granna forskningar, der de synbarligen äro mest af behofvet och af det allmänna intresset påkallade. Utgifvaren har säkerligen ej användt liten möda på dessa föreläsningars ordnande och sofrande för offentligheten. Han har nog insett, att de egentligen äro för- beredande studier och skulle helt visst ej af Malmström offentlig- gjorts ens i deras närvarande form, ty, sträng mot andra, var han det ej mindre mot sig sjelf. En blifvande lefnadshistoria och ka- rakteristik, som fyllnad till hans samlade skrifter, skall, så hoppas OM SVENSKA LITTERATUREN OCH DESS HISTORIA. 61 vi, upplåta dörren till den för mängden slutna personligheten och blotta dess rika och redbara innehåll. Lägga vi nu till de specialverk eller bidrag till vår litteratur- historia, vi i det föregående mer eller mindre utförligt vidrört, Hammarskölds Det filosofiska studium i Sverige, det enda i sitt slag, en afdelning af Lenströms Konstteoriernas historia, Wiesel- grens förutnämda svenska Kyrkans sköna litteratur, H. Järtås utmärkta Försök att framställa svenska lagfarenhetens utbildning • (till 17 årh.), fortsatt af Posse i Svenska lagstiftningens historia, så hafva vi anfört det hufvudsakligaste vi känna. I de lärda sam- fundens, ej minst i svenska akademiens, handlingar finnas dess- utom en mängd ofta mästerliga teckningar så af skalder som af vetenskapsmän. Svenskt biografiskt lexikon är ock i dettä fall ej utan förtjenst. Utgifna urkunder ur arkivsamlingar innehålla ' äfvenledes vigtiga bidrag. Slutligen torde man i våra universitets- programmer och öfriga »acta litteraria», både från äldre och nyare tider, ej göra så liten skörd, om man gåfve sig mödan att i våra offentliga bibliotek uppleta desamma. , Vi äro således ganska rikt försedda med stundom utmärkta ' materialier till en fullständig litteraturhistoria af det slag, vi an- tydt. Vi vänta blott den af naturen behorigen utrustade man, som på grund af dem och egna källstudier vill och förmår gifva oss, hvad vi så väl behöfva. Är nationalandan väckt, så måste den underhållas och rotfästas; är den det ej, så måste den väckas. I båda fallen är den nationella litteraturen som medel af särdelés stor vigt. Men för att rätt förstå den och oss sjelfva deri, er- fordras en i fosterländsk anda och med’ skicklighet i språkets be- handling gjord framställning af dess historiska utveckling eller en fullt motsvarande litteraturhistoria. Och härmed tro vi oss för vårt syftemål hafva tillräckligt utrédt vårt ämne och dermed ock afgifvit ett tillbörligt svar på de frågor, vi i begynnelsen och annorstädes framstält. . Rudolf Éjäbnb. 62 EMANUEL SVEDENBORG ETC. Emanuel Svedenborg, hans personlighet och verksamhet, bedömda ur den Nya Kyrkans synpunkt. Ked. har trott sig kunna antaga att Framtidens läsare icke utan intresse skola taga kännedom om nedanstående redogörelse för vår märkvärdige landsmans, Emanuel Svedenborgs, andliga utvecklingsgång Och läror, hvilken blifvit för vår tidskrifts räkning författad af prof. R. L. Tafel, en af nutidens grundligaste kännare af svedenborgska litteraturen och tillika en blànd de ledande männen inom den »Nya Kyrkan» i Förenta Staterna. Uppsatsen meddelas här i öfversättning från det engelska originalet. Red. För omkring ett år sedan skickades en representant af den Nya Kyrkan i Amerika och Storbritannien till Sverige, i ändamål ätt anställa noggranna forskningar i Svedenborgs handskrifter, hvilka förvaras i vetenskapsakademien i Stockholm, och att samla alla de upplysningar rörande denne minnesvärde man, som möjligen kunde erhållas. Detta ombud rönte ett välvilligt mottagande af akademiens myndigheter och man beviljade honom benäget allt, som kunde underlätta hans bemödanden och sätta honom i stånd, att företaga en grundlig och tillfredsställande undersökning af samtliga aktstyckena. Samtidigt härmed utfärdades ett cirkulär, undertecknadt af kongl. bibliotekarien, uti hvilket hvar och en, som innehade^ bref från Svedenborg eller dokument rörande ho- nom, uppmanades att till kongl. biblioteket inlémna antingen sjelfva originalhandlingarne, så att afskrifter kunde tagas af dessa, eller ock bestyrkta afskrifter af nämnda handlingar. Detta cirkulär af- trÿcktes i åtskilliga svenska tidningar och några värdefulla papper erhöllos dymedelst. Sistförlidet år skickades samma ombud ånyo till Sverige med uppdrag att sätta i verkställighet det fotolitogra- fiska aftryckandet af de Svedenborgska handskrifterna, utaf hvilket arbete omkring 1,500 sidor nu ärp fullbordade. Dessa betydelsefulla fakta, hvilka omtalades, i svenska tidnings- pressen, föranledde mången intelligent man i Sverige att rikta sina blickar på Svedenborg, och ett begär röjde sig att lära känna, i hvilket ljus han skådades af sina anhängare i Amerika och Stor- britannien. Der j ernte förspordes en önskan att erhålla kunskap om de nya resultat som vunnits för hans biografi samt i hvilket EMANUEL SVEDENBORG ETC. . 63 afseende tidigare biografers uppgifter derigenom komme att förlora sin giltighet. Det skall blifva värt syftemål att i det följande gå dessa önskningar till mötes, såvidt det är oss möjligt inom det inskränkta utrymme, som för detta ändamål är oss medgifvet. ......... ? v - , - J Mångahanda äro de talrika afbildningar af Svedenborg, hvilka inbillningen skapat hos personer såväl i hemlandet som i främ- mande länder. Man kan i sanning med Visshet påstå att ingen menniska någonsin funnits till, som blifvit på så skilda sätt be- dömd af sina medmenniskor — de olärde såväl som de mest upp- lyste; och i viss mån kan detta äfven sägas om hans efterföljare. Icke desto mindre spårar man en stor olikhet i åsigterna om denne man under hans; lifstid och efter hans död; och i fråga om honom visar sig det gamla ordspråket: »de mortuis nil nisi bene» fullkomligt falskt. Ty så länge han dvaldes bland menniskorna, ansågs han visserligen såsom en sällsam personlighet, men der- jemte såsom utmärkt- genom ett rent och ädelt sinnelag samt i besittning af ;ett förstånd och en skarpsinnighet vida öfver vanliga menniskors. I håns personliga närvaro tystnade allt förtal, och till och med de öfvernaturliga krafter han innehade föreföllo mindre egendomliga. Men efter hans död tycktes sjelfva afgrundens slussar öppnas mot honom, och illviljan och afunden utöste sitt gift öfver hans hufvud. Den långa tid han tjenat staten, hans mönstergillt dygdiga vandel, hans stora, vidtomfattande lärdom — allt detta förglömdes, och man brännmärkte honom inför ho- pen som en andeskådare och en galning; ja, i början af nittonde århundradet betraktades han såsom en sannskyldig »antikrist» och hans arbeten, förbjödos till utgifning i Sverige. Till och med under de sistförflutna tio åren har hans enskilda karakter blifvit angripen i Stockholms tidningar och man har försökt att med beskyllningår för sedeslöshet och vansinne svärta en man, hvilken under hela sin lifstid var fullkomligt oförvitlig, och hvilken hans värsta fiender bland presterskapet icke vågade i dylikt syfte anfalla. Sådant var det öde som drabbade denne mans minné icke allenast i hans fädernesland utan äfven utomlands. Angreppen mot hans karakter som privatman jernte ifrågasättandet af hans själs helsa ansågos såsom de verksammaste och ofelbaraste medlen att bevisa falsk- heten af hans läror; än mer, man betjenade sig deraf såsom medel till att. hämnas på åtskilliga af hans anhängare. s 64 , EMANUEL SVEDENBORG ETC. Men under det att mörkrets magter sökte förtrampa minnet af denne store och ädle man, hvilkens hela lif offrades åt sannin- gens sak, åt ingenting annat än sanningen, råkade hans böcker, hvilka alla voro skrifna på latin, i händerna på några allvarliga män i hans eget land, samt i England, Frankrike och Tyskland, och de vigtigaste, af dessa arbeten blefvo inom kort af nämnde1 män öfversatta på deras språk. Det var den tysta, ingen påtvingade magten i dessa böcker som småningom hos många af Europas och Amerikas snillrika män åvägabragte en omkastning i åsigten rörande Svedenborg. Sålunda började i Sverige skönheten och styrkan af hans fram- ställningssätt i förening med de af honom behandlade ämnenas höghet att beundras af Atterbom, hans djupa, vetehskapliga iri- sigter och höga sedliga ståndpunkt att prisas af Beskow, under det att i Tyskland hans »Principia» af professor von Görres stäldes i jembredd med Newton’s »Principia», och i Frankrike mr Matter förklarade att hans arbeten uppvägde en hel akademis, hvarj ernte i Amerika Ralph Waldo Emerson förmenade att han var en af vetenskapens »megatherier och mastodonter» samt att en hel koloni af män fordrades för att göra rättvisa åt hans verk. Ehuruväl en skymt af Svedenborgs jättelika proportioner så- lunda uppenbarades för tänkaren, hvilken genomskådade det okun- nighetens och fördomens töcken, hvaraf hans sanna karakter skym- des för hopens blickar, blir helheten af dessa proportioner, äfven- som hans harmoniska utveckling från assessor i bergskollegium till en inspirerad framställare af ett nytt teologiskt system, klar och förnimbar endast för dem som satta tro till hvad Svedenborg, yttrar om sig sjelf . och som icke förkasta alla hans meningar, utan att först redligt-hafva lyssnat till dem. , De begrepp medlemmarne af den nya kyrkan i Amerika och Storbritannien hysa om Svedenborg äro öfvereirsstämmande med hans egen uppfattning af sig sjelf; ty de sätta en full och obetingad tro till alla hans läror. De tro att den kristna kyrkan, hvilken stiftades af Herren vid hans första uppenbarelse, blifvit helt och hållet förderfvad genom läran om trenne gudar — soin innefattas i- dogmen om treenigheten, sådan densamma läres i de katolska och protestantiska kyrkornas bekännelser — samt genom läran om rättfärdiggörelsen af tron allena, hvarigenom kärle- kens princip utplånades inom den kristna kyrkan. De tro att genom dessa två satser, Gud sjelf, som är kärleken och sanningen,. blifvit bannlyst från kyrkan, och att i samma mån Herren sålunda bann- lystes, ett djupt mörker utspridde sig öfver kyrkan, så att menni- EMANUEL SVEDENBORG ETC. 65 skoförnuftet förlorade sitt ledande ljus och ohejdadt nedsjönk i naturalism och materialism. De tro att den kristna kyrkans and- liga belägenhet vid denna tid förutsades af Herren i Matth. XXIV, 29—31, deri han säger: »Men strax efter den tidens vedermöda skall solen blifva mörk, och månen skall icke gifva sitt sken, och stj ernorna skola falla från himmelen, Och himlarnas krafter skola bäfva»; hvarest med solen som skall blifva mörk betecknas kärle- kens princip, hvilken skulle utsläckas inom kyrkan; med månen, som icke skall gifva sitt sken, trons princip som förlorar sitt ljus, då den skiljes från kärleken; och genom stjernorna som skola falla af himmelen de biträdande sanningar, genom hvilka dessa två hufvudsanningar understödjas och bekräftas. Vidare tro dé, att när måttet af detta tillstånd blifvit fullt, Herrens andra tillkoin- melse till jorden skall ega rum »i himmelens sky med stor kraft och herrlighet»; hvilket bör förstås sålunda att Gud, som är Ordet, skall uppenbara den inre eller andliga betydelsen af ordet, der han sitter med stor kraft och herrlighet, omgifven af skyarne utaf bokstafven i det ord hvarigenom Herren vid sin första ankomst uppenbarade sig för menniskorna; och att, för att göra menni- skorna mottagliga för detta nya inre ljus, det blef nödvändigt att krossa mörkrets välde, som höll menniskornas själar fångna, samt att detta skulle ske förmedelst en stor dom, hvilken skulle ega rum i andarnes yerld, »hvarvid Herren skall församla sina utvalda ifrån de fyra väder, ifrån den ena himmelens ända till den andra.» — Hvilket allt medlemmarne af den nya kyrkan sannfärdeligen tro hafva blifvit fullbordadt i de sista dagarne. De tro derföre att Herrens andra tillkommelse i ordets innersta mening skulle blifva en andlig, icke en lekamlig uppenbarelse, samt att den skulle ske förmedelst en man, hvilken af Herren särskildt skulle beredas och upplysas, så att han kunde bibringa mennisko- slägtet läran om denna inre mening. Denne man, som Herren i sin gudomliga försyn utvalt, tro de hafva varit Emanuel Sveden- borg, genom hvilkens teologiska skrifter Herren verkstälde sin andra uppenbarelse på jorden. Sådant är alltså det ljus, i hvilket anhängarne af den Nya Kyrkan i Amerika och Storbritannien betrakta Svedenborg och i detta ljus mottaga de hans skrifter. De se icke i honom en profet i ordets vanliga betydelse, utan ett af himmelen upplyst redskap, -, genom hvilket Herren meddelar menniskorna sitt ords inre san- ningar. Icke heller anse de honom såsom sin kyrkas grundläggare, utan de tro att det Nya Jerusalem, d. v. s. den Nya Kyrkan» ge~ nom uppenbarandet af dessa sanningat nedstiger af himmelen • ’ ’ • 5 66 EMANUEL SVEDENBORG ETC. från Gud och uppbygges i de menniskor, hvilka mottaga Herren i ordets djupaste mening samt genom en med hans lära öfverens- stämmande lefnad träda i en innerlig förening med honom. An- hängarne af den Nya Kyrkan förklara sig alltså vara Kristi efter- följare, i hans andra uppenbarelse — icke Emanuel Svedenborgs; ehuruväl de i den sistnämnde vörda Herrens Jesu Kristi, af gudomlig ingifvelse upplyste tjenare samt betrakta honom såsom den högst begåfvade och störste dödlige, som någonsin lefvat/- På grund häräf förkasta de benämningen »svedenborgare» eller Svedenborgs efterföljare och föredraga att kallas »medlemmar af den-Nya Kyr- kan» eller helt enkelt »nykyrklige». 1 Om man betraktar Svedenborg såsom Herréns tjenare, genom hvilken Kristi andra uppenbarelse på jorden skedde, framstår äfven hans föregående vetenskapliga bana i en annan belysning, än den, hvaruti densamma visar sig för dem som icke tro på hans him- melska sändning, utan endast tillerkänna honom vetenskapliga och filosofiska kunskaper, och anse honom hafva varit föremål för sällsamma andliga uppenbarelser.’ De sistnämnda hafva icke kunnat undgå att betrakta hans teologiska bana såsom ett slags anomali och ett sådant åskådningssätt röjer sig tydligt i Atterboms afhand- ling om Svedenborg i hans »Siare och skalder» samt äfven till någon del i ett senare arbete af Beskow. Båda dröja med kärlek och stolthet vid Svedenborgs vetenskapliga bana och antaga äfven verk- ligheten af hans andeskådningar, men våga knappt beröra hans större och vigtigare. kall såsom teolog. Medlemmarne af den Nya Kyrkan antaga derimot att hans teologiska bana satte kronan på hans föregående vetenskapliga lif. De tro, i enlighet med hvad han sjelf förklarade för Gjörwell (se »Samtal emellan framlidne assessor Emanuel Svedenborg och kgl. bibliotekarien C. C. Gjörwell, hållet d. 28:de Aug. 1764 rörande den förstnämdes uppenbarelser» uti »Anmärkningar i Svenska Historien», vol. I, N:o 26, p. 220), att ’ han af Herren sjelf bereddes för sitt värf genom en grundlig kän- nedom om alla verldens sedliga och fysiska krafter; att hans för- nuftiga själ genom förvärfvandet af denna kunskap blef så beredd att han af Herren kunde blifva klart upplyst om ordets sanningar och om himmelska ting samt på ett förnuftsenligt sätt meddela dessa, åt menniskorna. Och såsom ett ytterligare bevis för nöd- vändigheten af en sådan beredelse åberopa de ett bref, skrifvet af \ Svedenborg till Oetinger år 1766, hvaruti han yttrar följande: »Att Herren utvalt mig, en filosof, har skett på det att de andliga ting, som nu skola uppenbaras, måtte kunna meddelas och uppfattas på ett naturligt och förnuftsenligt sätt; ty ett samband eger nim EMANUEL SVEDENBORG ETC. 67 mellan andliga och naturliga ting, och de förra ända uti och hvila på de sednare; för hvilket ändamål jag af Herren först gjordes förtrolig med naturvetenskaperna från år 1710 till år 1744 och sålunda blef beredd.» Sedan vi nu redogjort för det ljus i hvilket medlemmarne af den Nya Kyrkan betrakta Svedenborg både såsom teolog och filosof, skola vi söka gifva en kort skildring af hans lefnad sådan den, betraktad i detta ljus, företer sig, men dessförinnan vilja vi bifoga några af grunderna hvarför deras åsigt om Svedenborgs lif är den enda rätta, och hvarför de icke allenast äro intresserade i hans teologiska’ utan äfven i hans filosofiska bana. Alldenstund Svedenborg framstår för oss under tvänne skep- nader, nämligen först såsom filosof och vetenskapsman, för det andra såsom siare ifråga om ordets inre och andliga sanningar ; och han, enligt sin egen uppgift, af Herren sjelf genom sina ve- tenskapliga och filosofiska studier bereddes till ett fömuftsenligt uppfattande af dessa ordets inre och andliga sanningar, så att han blef i stånd att öfrerbringa dem till sina medmenniskor; samt enär detta, genom Herrens gudomliga försyn, utgjorde det enda syfte och föremål hvaraf hans lif såsom filosof och vetenskapsman styrdes och hvarigenom dess olikartade skiftningar bestämdes — följer häraf att öfvertygelsen om Svedenborgs ecklesiastiska, eller teologiska värf är ett oundgängligt vilkor för en rätt uppfattning af hans vetenskapliga och filosofiska lif och följaktligen.äfven för vinnande af insigt i hans väsens enhet och dess harmoniska ut- veckling. Emedan alltså ett samband eger rum mellan andliga och na- turliga ting samt de, förstnämda ända uti och grunda sig på de sistnämda; följer äfven att Svedenborgs teologiska skrifter stödja sig på hans vetenskapliga och filosofiska arbeten, likasom Sveden- borg, skådaren af andliga sanningar, hade sin stödjepunkt i Sve- denborg, skådaren af naturliga sanningar. Detta förklarar den vigt medlemmarne af , den Nya Kyrkan fästa vid Svedenborgs ve- tenskapliga och filosofiska arbeten, äfvensom hvarför de ifra för offentliggörandet icke allenast af hans teologiska skrifter utan ock af hans vetenskapliga och filosofiska. Enär, slutligen, Svedenborg af Herren sjelf bereddes till sitt värf, följer deraf att ett genomgående system måste hafva före- funnits i denna hans beredelse; och alldenstund han var ett mensk- ligt väsen, såsom vi alla, samt begåfvad med enahanda själsför- mögenheter och underkastad enahanda sedliga och fysiska lagar, blir , det icke blott af högsta intresse utan derjemte af högsta vigt 68 EMANUEL SVEDENBORG ETC. för oss att lära känna den gradföljd, hvarefter han bereddes för sin öfvernaturliga sändning: ty änskönt vi^icke kunna hoppas att någon annan man skall blifva så gynnad af Herren som Emanuel Svedenborg, genom hvilken Han fullbordade sin andra uppenba- relse, skall likväl Svedenborgs exempel framstå för efterverlden såsom en lysande erinran om till hvilken hög ståndpunkt menni- skan kan höjas genom Herrens gudomliga nåd; och genom känne- domen om den ordning, enligt hvilken han bereddes till en för- nuftsenlig uppfattning af ordets inre mening, är det lättare för oss att följa honom och likaledes inträda i en förnuftig uppfattning af denna mening — så mycket mer som det icke gifves någon allmän kungsväg till ernående af denna kunskap och det är oss omöjligt att vinna densamma med mindre än att vi äro villiga att undergå en dylik förberedande kurs. Å andra sidan, när den gradföljd enligt hvilken Svedenborg utvecklades till en skådare af andliga ting, än på fattligt sätt beskrifven; när det blifvit ådagalagdt att han icke på något underverksmessigt sätt blef invigd i kunskapen om ordets inre betydelse samt i kännedomen om den andliga verl- dens ting, utan ätt allt detta var frukten af en lång och mödosam beredelsetid, omfattande ett tidsförlopp af 35 år — när allt detta blir kändt, skola många af de inkast, med hvilka Svedenborgs läror nu mötas af en mängd tänkande personer, blifva vederlagda. Af alla dessa skäl blef det en helig pligt för medlemmarne af den Nya Kyrkan i Amerika och Storbritannien, bland hvilka endast dep Nya Kyrkan är organiserad i en bestämd form, och i hvilkas händer Herren sålunda har anförtrott det ansvarsfulla värfvet att åt kommande tidehvarf i oförändradt skick öfverlemna Emanuel Svedenborgs skrifter — de tryckta såväl som de otryckta, de teologiska såväl som de förberedande vetenskapliga och filoso- fiska — af detta skäl, säga vi, blef det deras pligt, icke allenast att ombesörja fullkomligt trogna af skrifter af original-handlingarne, innan dessa hunnit blifva förstörda af tiden eller andra orsaker, men äfven att hopsamla alla dokumenter, som möjligen kunde sprida ljus öfver Svedenborgs storartade beredelse för sitt kall. I medvetandet af denna förpligtelse, hafva de tvänne nykyrkliga samfunden i dessa båda länder, nämligen Nya Kyrkans General- konvent i Förenta Staterna och Nya Kyrkans Generalkonferens i Storbritannien, i förening med Svedenborgska sällkapet i London, (ett sällskap stiftadt år 1810 i ändamål att befordra tryckningen af Svedenborgs arbeten) hafva de, såsom ofvån är nämdt, af- sändt ett ombud till Sverige med uppdrag att begynna fotolito- graferingen af Svedenborgs, handskrifter och att samla hvarje EMANUEL SVEDENBORG ETC. 69 dokument rörande honom, hvilket möjligen kunde anträffas. Foto- litograferingsarbetet har med stort nit blifvit satt i verket och mänga vigtiga handlingar hafva sedermera blifvit upptäckta; likväl återstå ännu många luckor att fylla; ännu saknas nämligen åt- skilliga af Svedenborgs handskrifter, hvilkas tillvaro man har sig bekant, hvarjemte större delen af hans brefvexling gått förlorad. Vi uppfordra derför på det allvarligaste hvar och en, som innehar vare sig något af de saknade manuskripten eller något af de för- komna brefven, att godhetsfullt gifva oss sådant tillkänna; i syn- nerhet anmoda vi de qvärlefvande medlemmarne af Svedenborgska slägten att gifva oss del af hvarje i deras ego möjligen befintligt dokument eller bref rörande deras store frände. Hithörande un- derrättelse:’ kunna insändas till undertecknad (adress: Stockholm, Fredsgatan 22) eller till kongl. bibliotekarien hr G. Klemming, hvilken tacksamt mottager hvarje meddelande i detta ämne. De vigtigaste af de nyupptäckta dokumenten rörande Sveden- borg är den fullständiga samlingen af hans href till Ericas Ben- zelius, skrifna från år 1709 till år 1724, hvilka förvaras i dom- kyrkobiblioteket i Linköping och af hvilka hittills endast en del varit tryckta; likaledes de bref och dokumenter, som förvaras i Bergskollegii arkiv och innefatta tidrymden från 1720 till 1747. Med biträde af dessa handlingar, i förening med en noggrann un- dersökning af de handskçifna arbeten, som förvaras i Vetenskaps- akademiens bibliotek, i Kongl. biblioteket , i Stockholm samt i Lin- köpings domkyrkobibliotek äfvensom af de arbeten Svedenborg sjelf under sin lifstid lät trycka, ligger hela beredelsetiden i hans lif från 1709 till 1747, då han började arbeta på sin »Arcana Coelestia», öppen för våra blickar och vi kunna spåra hvarje steg i hans fortgång på denna bana. Likväl är det för Svedenborgs biograf» såvida han skall kunna se dessa steg och" , skönja den gudomliga, försynens hand i hans beredelse, oundgängligen nödvändigt att ega, en grundlig kunskap om hans teologiska skrifter jemte en på för- nuftsskäl grundad Öfvertygelse om att Herren genom honom verk- ställt sin andra uppenbarelse. Med mindré än han eger denna trœ och denna kunskap skall Svedenborgs lefnad städse för honom blifva. en förseglad bok. Vi vilja alltså i ljuset af Svedenborgs teologiska, skrifter samt med en förnuftsenlig tro på hans kyrkliga värf, försöka göra ett utkast af den gudomliga försynens afsigter med 70- EMANUEL SVEDENBORG ETC. hans beredelse, stödjande oss på de ofvan antydda skriftliga be- visen. Men alldenstund hvarje beredelse bestämmes med hänseende till det åsyftade ändamålet och ändamålet med Svedenborgs bere- delsétid var att han skulie författa sina teologiska skrifter, genom hvilka Herren skulle verkställa sin andra uppenbarelse på jorden, följer deraf att vi först måste gifva en bestämd föreställning om Svedenborgs teologiska skrifter, innan vi äro i stånd att på rätt -sätt skildra hans förberedande vetenskapliga och filosofiska lef- nadsbana. Ändamålet med Svedenborgs teologiska skrifter var att vägleda menniskoslägtet till den inre meningen af ordet, hvarest Herren tronar med »kraft och stor herrlighet», omgifven af »skyarne» från skriftens bokstaf. Ordets inre mening innehåller ordet, sådant det förstås af himlens englår, och undervisar i de lärör, enligt hvilka skriftens bokstaf bör förstås. På några ställen i skriften framlyser denna inre mening genom bokstafven, såsom i de tre budorden, äfvensom på åtskilliga ställen i evangelierna, men är till större delen djupt höljd i profetiornas dunkla språk eller ock i de lik- nelser, medelst hvilka Herren talade till ménniskorna vid sin första uppenbarelse. Läran om ordets inre betydelse afhandlar uteslutande men- niskäns pånyttfödelse; huruledes hoii, med Herrens bistånd och genom botgöfelse, från en syndens slaf kan göras till ett Guds barn och dérvid kommer i nära gemenskap med honom och gores delaktig af den eviga saligheten. En fÖrnuftsenlig uppfattning af pånyttfödelsen innefattar fördenskull en kunskap först om naturen af den gudom, genom hvilken menniskans pånyttfödelse åväga- bringas, och med hvilken hon genom denna pånyttfödelse träder i nära förening; för det andra om beskaffenheten af menniskans själ, som skall pånyttfödas, och de medel af hvilka gudomen be- tjenar sig för att verkställa menniskans pånyttfödelse; samt för det tredje om beskaffenheten af den andliga verld i hvilken men- niskans själslif rör sig under hennes pånyttfödelse på jorden och uti hvilken hon äf bestämd att lefva i all evighet, antingen i ett tillstånd äf lycksalighet ifall hon låter sig pånyttfödas af Herren, eller i ett tillstånd af olycksalighet, i fall hon vägrar att sålunda låta sig födas på nytt. Emedan alltså läran om ordets inre me- ning omfattar Gud, den andliga yerlden och menniskosjälen samt deras inbördes förhållanden, utgöra dessa föremål jemväl det ämne som i Emanuel Svedenborgs teologiska skrifter afhandlas. Ändamålet med Svedenborgs beredelsetid var följaktligen att hans förnuftiga själ skulle så danas af Herren att den kunde upp- ^MANUEL SVEDENBORG ETC. 71 lysas af Honom i de ursprungliga sanningarne af ordets inre me- ningar rörande Gud, andeverlden och menniskosjälen. Skilnaden mellan Svedenborg, skådaren af ordets inre mening, och profeterna, genom hvilka dess yttre eller bokstafliga mening bibringades menskligheten, är följande. De sistnämda upptecknade blott hvad som förestafvades. dem, eller och beskrefvo de hvad de sågo, under det de voro uppfylde af den helige ande. Deras egen individualitet var vid denna tidpunkt fullkomligt bortskymd, så att de voro blinda verktyg för en högre magt. Med Svedenborg var derimot förhållandet helt annorlunda; enär ändamålet med hans sändning var att på ett förnuftsenligt sätt meddela undervisning i ordets inre sanningar voro hans eget förnuft och hans fria vilj a - honom aldrig fråntagna, utan tvärtom uppfylda af Guds ande samt höjda till en öfvérnaturlig klarhet och styrka. Detta bevisas af hans skrifter och bekräftas enstämmigt af hans samtida. Under hela loppet af sin beredelsetid var Svedenborg icke de- stomindre fullkomligt omedveten om beskaffenheten af det värf, hvartill han bereddes af Herren. Guds röst kom till honom un- der skepnad af en viss bestämd instinkt som dref honom att ut- föra ett så eller så beskaffadt arbete; och detta arbete verkstälde han beslutsamt oqh fullständigt; så snart ett arbete var slutadt, ålades han att, utföra det dernäst i ordningen följande och så vi- dare, ända tills hela hans beredelsearbéte var fullbördadt. Under fortgåendet häraf arbetade Svedenborg ihärdigt och oaflåtligt, lika- som af egen drift och det var just genom bruket af sin egen fria vilja och sitt förnuft hans själ slutligen blef så beredd att den af Herren kunde upplysas i ordets inre sanningar samt förnimma och begripa andeverldens under: Såsom ett bevis för hur föga han anade naturen af det värf hvartill han bereddes, vilja vi anföra hans sista bref till bergskollegium, skrifvet år 1743, hvaruti han anmodar sina embetsbröder att hos konuhgen utverka tjenstledig- het för honom, på det han skulle blifva i tillfälle att fullborda sina två sista filosofiska arbeten, nämligen »Djurriket», samt »Gudsdyrkan och kärleken till Gud».. I detta bref lofvar han att så snart som möj- ligt återvända till fäderneslandet, embetsrummet och den husliga härden, på det att han der i lugn och ro måtte kunna fortsätta s sitt stora arbete: »Regnum minerale», hvarjernte han hoppades kunna blifva af verkligt gagn för samhället i fråga om de ämnen som rörde det kongl. kollegiet. Oaktadt Svedenborg i nära 35 års tid hade pröfvat höjden och djupet af all mensklig kunskap och oak- tadt han just vid den tid han skref nämda bref omedvetet klap- pade på dörrarne till andeverlden, begärande att blifva insläppt, sy- 72 EMANUEL SVEDENBORG ETC. nes han dock sjelf halva varit så föga underkunnig om detta sak- förhållande, att han ansåg sina filosofiska arbeten afslutade i och med utgifvandet af ofvannämda verk samt hade för afsigt att egna sina återstående dagar åt ett arbete rörande stenar, mineralier j ernte de olikartade processerna för metallernas afskiljande från dessa. För att. menniskan skall kunna upplysas om någon sanning är det nödvändigt att hon tror på tillvaron af denna sanning samt att hon lifvas af begäret att härutinnan blifva upplyst. Ty om man icke tror på en menniskas tillvaro och icke önskar blifva be- kant med henne kan man omöjligt komma till någon insigt rörande denna menniska. Första vilkoret för att genom den heliga skrift erhålla upplysning af Herren om Gud, om deh andliga verlden och om menniskosjälen är fördenskull att hafva en bestämd öfverty- gelse icke allenast om Guds tillvaro, om ett lif efter detta och om menniskans själ, utan äfven om den heliga skrifts gudomliga ur- sprung. I öfverensstämmelse härmed finna vi hos Svedenborg un- der helå hans beredelsetid den mest orubbliga och barnsliga tro på Gud och den heliga skrift; och denna tro skakades aldrig hos honom hvarken af hans filosofiska spekulationer rörande det oändliga eller af hans med matematikens och mekanikens tillhjelp verkstälda forskningar rörande verldens skapelse och slutligen icke heller af hans undersökningar angående menniskosjälens natur, hvilka sträckte sig genom nästan hela hans beredelsetid. Nödvändigheten för en filosof att tro på Gud ådagalägges af Svedenborg i följande kraftiga ordalag i hans »Principia» (p. 34 eng. uppl.), som utgafs år 1733: »Sann filosofi och gudsförakt äro stri- dande mot hvarandra. Vördnad för det oändliga väsendet kan al- drig skiljas från filosofien; ty den som aktar sig sjelf vis, under det att hans visdom icke lär honom att erkänna tillvaron af ett gudomligt och oändligt väsen, det vill säga den som tror sig kunna besitta någon visdom utan kunskap om och vördnad för Gud, han eger icke ens en skymt af visdom.» I lika starka ordalag talar han om nödvändigheten af en gudomlig uppenbarelse, i sin »Pro- dromus ad Infinitum» (p. 57 eng. uppl.). »På det att oändligheten bortom vår ändliga verld måtte i någon mån kunna förnimmas af den genom tron i gemenskap med det oändliga försatta själen, har det behagat Gud att genom uppenbarelsen uppdaga mycket, hvari- genom själen på ett lekamligt sätt kan förnimma Honom.» Med all sin vördnad för den hel. skrift, såsom varande Guds ord, ansåg han likväl menniskoförnuftet vara af öfvervägånde vigt, ty i samma arbete (p. 85) säger han vidare: »Alldenstund sanningen genom EMANUEL SVEDENBORG ETC. 73 Guds nåd är oss uppenbarad uti den hel. skrift måste vi, i de fall der förståndet kommer till korta, taga vår tillflykt till uppen- barelsen; och der vi icke genom uppenbarelsen kunna komma till insigt, vare sig af hvad vi böra antaga eller huru vi böra tyda dess förklaringar, måste vi fly till förståndets orakel.» Dockhvilka resultaten af hans förnuftsforskningar än voro, tillät han dem al- drig att i ringaste mån inverka menligt på hans barnsliga tro att den hel. skrift var Guds ord. Sålunda yttrar han i ett href till Ericus Benzelius, skrifvet 1718, hvaruti hän afhandlade eldens na- tur och kom till det resultat att med mindre än elden förtärde de för dess hetta utsatta föremålen, ingen känsla af smärta kunde förefinnas hos dessa, samt på grund häraf uttryckte några tvifvel rörande helveteseldens pina för de fördömda själarne: »Jag hoppas att inte illa uttydes att jag filosoferar häröfver; Guds ord är dock grunden.» Den förnuftiga själen, som hos Svedenborg utvecklades under hans beredelsetid, ligger i slummer hos alla menniskor vid deras födelse och utvecklas mer eller mindre hos en del menniskor under deras ungdomstid, men fortfar hos de flesta att slumra under hela deras lif. Denna själ är af en djupare natur än menniskans na- turliga själ, hvilken sednare ligger hennes kropp närmast och ut- vecklas genom en uppöfning af hennes fem sinnen. Skilnaden imellan dessa begge själar är densamma som mellan orsak och ver- kan; ty den naturliga själen rör sig inom verkningarnes område öch den förnuftiga själen inom orsakernas; den förstnämda ut- vecklas genom en förmedelst sinnena inhemtad kännedom om fakta eller verkningar; den sistnämda genom en medelst det hos menni- skan inneboende förnuftet, från dessa fakta härledd kunskap om de i dem förborgade orsakerna. Då nu imellertid den förnuftiga själen från den naturliga själen hemtar de fakta, ur hvilka den härleder orsakerna, följer ock att utvecklingen af menniskans för- nuftiga själ beror på hennes naturliga själs odling, samt i samma mån hennes naturliga själ är mer eller mindre rikt försedd med fakta, i samma mån är hennes förnuftiga själ mägtig af en mer eller mindre hög lyftning, en mer eller mindre vidsträckt utveckling. Menniskans naturliga själ består dock icke ensamt af de ge- nom sinnena inhemtade fakta; ej heller består hennes förnuftiga själ ensamt af härledningarne från dessa fakta, utan äro båda själarne derjemte lifvade af känslor eller begär. Det öfvervägande begäret i den naturliga själen är begäret att samla kunskaper; det öfvervägande begäret inom den förnuftiga själen är begäret att för- stå, eller att liksom smälta den kunskap han förvärfvat. Till dessa 74 EMANUEL SVEDENBORG ETC. begär strömmar Ef från Gud och genom detta tillströmmande vid- magthålles lifvet i menniskans själ, på samma sätt som lifvet i hennes kropp yidmagthålles genom tillopp , af värme och ljus från den naturliga solen. Menniskan är vid sin födelse endast lekamlig; under barndo- men och ungdomen blir hon allt mer och mer naturlig, och när hon inträder i den mogna åldern är hon i stånd att blifva för- nuftig. Menniskan blir likväl icke förnuftig endast genom att be- grunda hvad hon förmedelst sina sinnen har och ser samt ’ genom att skilja mellan det sanna och falska; hon måste äfven handla i öfverensstämmelse med sitt förnufts insigter. Ty menniskans för- nuftiga själ består, såsom ofvan är nämdt, af känslor såväl som af tankar, och det är känslorna som erhålla lif från Herren och jemte lifvet ljus. I jemnt förhållande till' styrkan och utvecklingen af menniskans förnuftiga affekter står följaktligen hennes ifver att be- grunda de fakta, hennes naturliga själ förebringar, samt äfven kraf- ten af det ljus i förståndet som gör henne mägtig att skilja mel- lan sannt och falskt. Menniskans känslor utvecklas och stärkas, alltefter som de tillåtas gifva sig luft i handlingar — ty allt till- strömmande sker i förhållande till utströmmandet; men om hennes känslor icke tillåtas strömma ut i handlingar, vissna de och dö. Hvarje sannt förnuftig menniska är följaktligen äfven i hög grad praktisk; i sjelfva verket bevisas just af hennes praktiskhet att hon är förnuftig och vice versa. Detta är en kort framställning af läran om menniskans för- ståndiga, såväl som hennes naturliga själs beskaffenhet jemte med- len för deras utveckling, sådan den innehålles i Svedenborgs teo- logiska skrifter och genom hvilken han gifvit oss klafven till upp- fattningen af hans egen beredelsetid. Det är ett rön af stort in-, tresse att finna huru fullkomligt berättelsen om hans egen förnuf- tiga själs utveckling bestyrker _ upp gifternai hans teologiska skrifter. Innan Svedenborgs förnuftiga själ var mogen för utveckling måste hans naturliga själ tillfyllest förses med sakkännedom, och enär han skulle komma att erhålla »en grundlig kännedom af alla virtutes physicales et morales in hoc mundo till ätt emottaga denna nya uppenbarelsen» (se hans »Samtal med Gjörwell», p. 222), måste han i sin ungdom hafva varit genomträngd af det innerligaste be- gär att förvärfva kunskap i allä vetenskapens grenar. Den skrift- liga berättelsen om hans lefnad begynner år 1709, då han var 21 år gammal och just hade slutat sina ungdomsstudier. Han måste hafva varit en lärd af första rangen i fråga om klassikerna och ma- tematiken, ty vid sin promotion offentliggjorde han en särdeles lärd 6- 1 EMANUEIa svedenborg etc. 75 tes öfver några »valda tänkespråk af Séneca och Publius Syrus» och kort derefter utgaf han åtskilliga, om en hög grad af skicklighet vittnande samlingar af latinska poemer. Att han gjort stora framsteg i matematik bevisas likväl förnämligast deraf att han redan år 1709 ämnade företaga ett stort arbete med följande titel: de novis inr ventis et inveniendis Mathematicis, eller som nästan thet samma är de incrementis Matheseos intra unwn vel duo sœcula; hvilket sträcker sig till alla partes Matheseos» (se hans href till E. Ben- zelius, daterådt d. 13:de Juli 1709). Visserligen afslutade han al- drig detta arbete han aldrig detta arbete, men den omständigheten att han vid så unga år hade för afsigt att utföra detsamma bevi- sar att han under sitt vistande i Upsala måste hafta begagnat sig af hvarje tillfälle till förköfran i de kunskaper som fordrades till författandet af nämda arbete. Hans kunskapstörst, långt ifrån ätt känna sig tillfredsstäld vid universitetet, förmådde honom imeller- tid snart att begifta sig utrikes för att sammanträffa med Englands, Frankrikes, Hollands och Tysklands lärde. Han lemnade Sverige 1710 och återvände 1714. Hur han använde sitt vistande utom- lands till förvärftande af kunskap synes af ett bref, datefadt den 9:de Aug. 1713, hvaruti han yttrar följande: »Hvad jag hör af thè lärde förer jag straxt op uti mitt diario, som vore långt att åf- skrifta och Communicera». Denna vana att uppteckna allt hvad han såg eller läste bibehöll han under hela sin lefnäd; och stora samlingar af hans utdrag ut arbeten i mineralogi, metallurgi, kemi, fysik, anatomi, komparativ anatomi samt ur arbeten af klassiska skriftställare och filosofer från alla tidehvarf finnas förvarade bland hans manuskripter. Genom dessa sämlingai* erhålla vi en klår in- sigt i hans sätt att inhemta kunskaper och förvara dem till fram- tida ' bruk. Om hans djupa törst efter kunskap vittnar följande yttrande i ett href, dateradt den 30:de April 1711 (från London): »Thet min Bror ùpmuntrar mig til mathesis ar en ting jag hellre skulle blifta discouragerad uti, som jag hår thertil en immoderate desire, thess utom och helst till Astronomien och Mechaniken.» . Mångsidigheten af Svedenbörgs studier bevisas genom hans utgifna och outgifna skrifter, bland hvilka vi finna af handlingar i ren matematik, i alla grenar af fysiken, innefattande optik, aku- stik, magnetism, elektricitet, värme, ljus, hydraulik, hydrostatik; i ren och tillämpad mekanik; i astronomi^ i geologi, mineralogi och kemi; i hvarje särskild gren af metallurgi; i anatomi och fysiologi jemte komparativ anatomi och fysiologi; i psykologi, i moralfilosofi, logik och ontologi. Bland hans mänuskripter finnes äfven en plan till ett vidlyftigt historiskt verk; dessutom var han 76 EMANUEL SVEDENBOKG ETC. väl bevandrad i politisk ekonomi och lagfarenhet och slutligen hade han en grundlig kännedom af latinska, grekiska, engelska, franska, tyska, holländska och hebreiska språken. . Hvar på litte- raturens vida fält finna vi en man af så alltomfattande lärdom, den mångsidige Leibnitz och vår tids Alexander v. Humboldt icke ens undantagna? r Svedenbörg studerade dock icke dessa vetenskaper blott ur andra hani från andra författare; det finnes tvärtom icke ett enda af ofvan uppräknade ämnen hvaruti han icke gjorde sina, egna sjelfständiga forskningar, hvilka ega värde till och med för när- Varande tid. Om grundligheten af hans sträfvanden i detta af- seende vittnar följande yttrande, hemtadt ur ' ett bref, dateradt London, Januari 1712: »Hwad Astronomijn widkommer, har jag den så inhemtet, at jag invenderadt en stor del, som jag menar skal wara thet studio til nytta, fast jag thermed i begynnelsen haft stort hiefne bry; doch nu’falla longa speculationer mig intet swåra.». Svedenbörg var likväl icke allenast en man af ovanlig lärdom samt fullkomligt hemmastadd i hvar je del af vetenskapen och litteraturen — han var äfven i hög grad praktisk och studerade vetenskapernas tillämpning i det praktiska lifvet. I England lårde han sig graveringskonsten samt förfärdigandet af matematiska in- strumenter, i Holland konsten att slipa synglas; dessutom var han en fulländad musikkännare, urmakare, bokbindare och schatull- makare (se hans bref till E. Benzelius). Denna praktiska fallenhet hos Svedenbörg utgjorde en helso- sam beståndsdel af hans karakter och hindrade honom från att försjunka i tomma spekulationer. Till och med den rena matema- tiken skydde han, såvida den icke egde ett praktiskt syfte, hvilket synes af hans antydan på de opraktiska matematici i Upsala, hvil- ken förekommer i ett href till E. Benzelius, dateradt Juni 1716: »Jag- undrar på Herrarne Mathematicos, som förlorat all sin force och drift at bringa vidare en så vacker dessein i wercket som min Bror anwist them på om Observatorii Astron: byggnad; thet är fatum med Mathematicis at the stanna mest i Theorien: jag har tenckt thet wara en profitable ting, om 10 Mathematici hade 1 starck Practicum som kunde föra the andres til torgs; tå then ene kunde giöra mehr beröm och nytta än alla the 10.» Samma begär att förena teorien med praktiken förmådde Svedenbörg att välja tjensten af assessor i bergskollegium, då Carl XII år 1716 föreläde honom valet mellan trenne befattningar; och af enahanda skäl vägrade EMANUEL SVEDENBORG ETC. 77 han professionen i matematik i Upsala, som erbjöds honom efter Celsii död, år 1724. I berédelsen af Svedenborgs förnuftiga själ kunna vi tydligt urskilja tvänne särskilda skeden. Den första perioden sträcker sig från 1710 till 1723, då han inträdde i regelbunden tjenstgöring såsom assessor i bergskollegium. Före denna tid uppbar han vis- serligen assessorslönen, men hans tid upptogs af olikartade syssel- sättningar. Hufvudsakligast var han Polhems biträde vid Stiernsund, Uarlskrona och Trollhättan, men samtidigt härmed utgaf han, under loppet af 1716 och 1717, en vetenskaplig tidskrift benämd »Daeda- lus Hyperboreus» samt skref och offentliggjorde dessutom åtskilliga större och mindre afhandlingar i matematik, astronomi, kemi, mineralogi, bergsvetenskap, metallurgi och anatomi. Detta var tyd- ligen Svedenborgs öfvergångstid: ty hans törst efter vetande, hans begär att upptäcka och uppspåra någonting nytt var så brinnande så alltomfattande, att det syntes vara honom omöjligt att bestämma sig för något visst ämne, utan han drefs från det ena ämnfet till det andra, från den ena vetenskapen till den andra. Detta själs- tillstånd har han klart skildrat i ett href till Benzelius, datera dt den 18 Juni 1718, hvaruti han säger: »Thet var sannerligen mig et litet discouragement at mina inventa mathematica blefvo räk- nade ibland noviteter som landet intet kunna lida; jag önskar jag hade så monga noviteter ja, en novitet för hvar dag i åhret uti re literar.: så skulle verlden finna nöje theruti; uti et seculo nog finnas the soin gå oxevägen, at blifva wid thet som är gammalt, men kanskge 6 à 10 uti et helt seculo fins som anbringa noviteter som har rund på skäl och annat.» Svedenborg fann likväl snart att hans »noviteter» rönte föga framgång och endast förorsakade honom obehag och förtret. Han började fördenskull méra begränsa sina studier och vann sålunda i djup hvad han skenbart förlorade i vidsträckthet; hvarjernte dessa studier äfven tjenade honom till en mera grundlig beredelse för hans framtida åligganden såsom assessor i bergskollegium. Denna nya vändning i sina studier beskrifver han i ett bref, date- radt den 2:dra Maj 1720, i följande ordalag: »Jag har satt mig före at aldeles willa penetrera hwad eld och metaller angår, a primis incundbilis usque ad maturitatem, efter projecter af thet hosgående memorialet; jag tager experimenta chymica Bojleana, af Hierne, Simons etc. och letar naturen ut in minimis, jemn- förande them med Geometrie och Mechanique, och opmuntras jag dagel. af nya decouverter i alt hwad thet subtila emnets we- sende angår.» 78 EMANUEL SVEDENBORG ETC. De skrifter Svedenborg sålunda utarbetat offentliggjorde han utomlands 1721 och 1722; och efter sin hemkomst utgaf han pro- spekten till ett stort arbete: »De Genuina Metallorum Tract alienee — om metallernas rätta behandling — hvilket skulle komma att utgöra 19 delar och hvaraf tryckningen var ämnad att försiggå medelst subskription. Då han imellertid ansåg sig fullkomligt beredd för sina embetspligter i bergskollegium ingaf han den 12 Januari 1723 en formlig ansökan om inträde i kollegiet och trädde kort derefter i utöfningen af sin tjenstebefattning. Här vidtager andra afdelningen af Svedenborgs beredelsetid, hvilken fortfor till år 1744 och varade i mer än 20 år. I ett bref till Oetinger förklarade Svedenborg att han bereddes af Herren från år 1710 till* år 1744, hvarimot han i sitt »Samtal med Gjör- well» säger att Gud hade beredt honom under 20 års tid; i den förra uppgiften synes han alltså hafva sammanfattat begge skiftena af sin beredelsetid, under det han i den sednare häntydde ensamt på det andra tidskiftet. Under nästföljande tio år finna vi Svedenborg träget sysselsatt med sina embetsåligganden och af kollegiets handlingar synes att han blott sällan uteblef från sin post. De dagligen återkommande bestyren som tillhörde hans tjenst, i hvilken vetenskapen var för- enad med praktiken och der det ålåg honum såväl att ombesörja de administrativa göromålen — hvartill hörde mottagandet af och utfärdandet af instruktioner, som ock att utöfva domarekallet ge- nom att döma i alla inom bergverksväsendet förekommande lag- frågor — allt detta inverkade i hög grad välgörande på hans själs . fortfarande utveckling. Ty hans omdöme vann derigenom i mognad och. håns ungdomliga ifver stäfjades; dessutom blef han nödsakad att inskränka sin verksamhet till ett föremål samt att på detta enda föremål hopa alla, sina själskrafter. Under de första två eller tre åren af sin embetsverksamhet tyckes han helt och hållet hafva egnat sig åt den praktiska delen'af sina tjensteåligganden; och hans bref till Benzelius, hvilka sträcka sig till slutet af 1724, antyda att han förnämligast sysselsatte sig, med beredelsen till sitt stora verk. Men kort tid derefter voro hans arbeten i denna riktning afslutade, hvilket synes af företalet till hans år 1766 ånyo utgifna »Method för longitudens finnande», hvaruti han säger: »Det måste dock förstås att jag trycker denna method fullkomligt sådan jag nedskref den i min ungdom, (1722); ty efter denna tid ålades jag att upphöra med dessa studier och egna mig dt mera inver- tes ting.» EMAKÜEL SVEDENBORG ETC. * 79 Dessa invärtes ting, åt hvilka han hefaltes att egna sin själs verksamhet, äro de som innefattas i ordets inre betydelse och af- handla Gud, andeverlden och menniskosjälen. Denna befallning synes hafva kommit till honom i form af en brytning i hans själs- lif, hvarigenom han förlorade hågen att studera naturförhållandena ensamt för deras egen skull utan föranleddes att betrakta dem endast såsom medel till ernående af kunskap om Gud, andeverl- den och menniskosjälen. Att en sådan förändring försiggick i hans. känslor skönjes klart genom jemförelse mellan arterna af hans karlek till vetande under de begge tidskiftena af hans be- redelse. Under första tidskiftet var denna kärlek blandad med begäret att vinna belöning och gillande^ hvilket synes af följande utdrag ur hans bref: »Om jag theruti blifver encourageraä, menar jag att giöra flera inventioner ...., men utan encoura- gement wore thet sjelf sig at plåga etc.» (Se hans bref dateradt London, Aug. 15, 1712); samt vidare: »För en narr lärer then kunna kallas, som är en lös och obunden karl och ser sitt rum utom landz och likwel förblifver här i ett mörker och fryser här till, ther Eryanider. invidice och Pluto hafva satt sin boning, och the disponera om alla belöningar, tå sådana mödor som jag lagt mig på belönas med en uselhet.» (Se hans bref dateradt den 1 Dec. 1719). v . Hur olika är ej den anda som' uttalat sig i hans »Principia», , det första arbete han under sitt andra lefnadsskifte offentliggjorde! Vid slutet af detta underbara verk (p. 451) säger han: »Med ut- gifvandet af detta arbete har jag icke åsyftat att förvärfvä de lärdas gunst'; ej heller att skapa mig ett namn och skörda ära; utan är det allenast af ren kärlek till sanningen jag förmåtts att offentliggöra detsamma. Det bekymrar mig alltså foga om jag gillas af alla eller af ingen, om jag erhåller mycket eller intet pris. Den som endast traktar efter sanningen och den sanna filo- sofien, frågar icke efter dylika ting. Om jag skulle vinna bifall och loford, skall detta blifha mig af värde endast såsom ett bevis att jag funnit sanningen.» Att han under andrå skiftet af sin beredelsetid leddés af en oblandad kärlek till sanningen, ådaga- lägger han äfven ‘ i det ofvan omförmälda brefvet till Oetinger, hvaruti han yttrar: »Derjemte har Herren förlänat mig förmågan att älska sanningen på ett andligt sätt, d. v. s. icke för hederns skull, ej heller för nyttans skull, utan för sanningens egen skull, ty hvar och en som älskar sanningen för sanningens skull, han skådar den af Herren; ty Herren är vägen och sanningen. Joh. 14: 6; men hvar och en som älskar den för ära eller vinning, 80 EMANUEL SVEDENBOKG ETC. z han ser den af sig sjelf och hvad en menniska ser af sig sjelf, är falskt.» Det första af problemen om Guds, andeverldens ochmennisko- sj alens tillvaro vidrörde Svedenborg i sin af handling om »det oänd- liga och skapelsens yttersta urgrund», utgifven 1734, hvaruti han bevisar det oändligas tillvaro samt tillika att det är ändlighetens urgrund; och att med mindre än det oändliga uppenbarar sig för det ändliga, det sednare icke kan fatta det förra eller veta nå- gonting derom. I öfverensstämmelse härmed behandlar han i samma arbete »mekanismen i sambandet mellan själen och kroppen», hvar- uti hvaruti han kommer till slutsatsen att själen är odödlig, ehuru ändlig, och att' själens odödlighet är en bekräftelse på Guds tillvaro; att följaktligen de som tro på Guds tillvaro jemväl tro på själens odödlighet och sammaledes i omvändt förhållande. Problemen om Gud och andeverlden fullföljde han likväl icke vid dåvarande tidpunkt, enär han kände sig öfvertygad att menniskan icke utan uppenbarelse kan komma till , kännedom om någondera. Problemet om menniskans ändliga själ ansåg han derimot såsom åtkomligt för forskningen och företog dristigt lösningen af det- samma. Enär menniskokroppen är den yttre form uti hvilken mennisko- sjalen upenbarar sig och genom hvilken den utöfvar sin verksam- het, så följer deraf att en grundlig undersökning af mennisko- kroppen är oundgängligen nödvändig för vinnande af kunskap om menniskosjälen; och enär, å andra sidan, menniskokroppen är ett förvaringskärl för alla naturens krafter samt på det beundrans- värdaste sätt inrättad för mottagande af intryck från den yttre verlden, följer deraf att en kunskap om naturens grundelementer, ja, om alla naturens lagar, likaledes är nödvändig för ernående af kännedom om kroppen och härigenom vinna kunskap om själen. Alltså finna vi Svedenborg, under det han begrundade pro- blemet om det oändliga och själens odödlighet, tillika sysselsätt med utarbetandet af en omfattande och systematisk framställning af naturens grundelementer och verldsalltets fysiska tillkomst, hvar- uti han hopsamlar och till ett stort helt sammansmälter allt hvad man dittills i detta ämne tänkt och skrifvit. Det verk som innehåller denna framställning bär namnet Prindpia Kerum Naturalium', och utgafs samtidigt med den ofvan omnämda afhandlingen om det oändliga. Till detta verk bifogade han två volymer rörande jer- nets och kopparns metallurgi. EMANUEL SVEDENBORG ETC. 81 Det synes som om <8vedenborg icke varit medveten om verk- liga ändamålet med sina Principia, när ban skref dem; nämligen att han genom dem. skulle beredas till ett förnuftsenligt begrepp om menniskokroppens sammansättning och dess förrättningar. Ty i Vol. IV af Pegnum animate (utgifven af dr Tafel p. 82 och 83), finna vi att det fordrades en särkild nattlig befallning att förmå honom att tillämpa sina »Principia» vid analyseringen àf ögats mekanism. Han yttrar sig derom på följande sätt: »Anmärkas bör ätt jag, i Öfverensstämmelse med en nattlig befallning, är pligtig ätt råd- fråga mina »Principia» och taga i skärskådande ljuset, tyng- den och drifkrafterna som på åtskilliga ställen derstädes aro af- handlade. Mig förkunnades att det såmedelst skulle blifva mig tillstadt att flyga ut hvarthelst jag för godt funne». Deréfter öf- vergår han . till de omständigheter och grunder söm äro af nö- den för att kunna begripa hvad som rör ögat och dess syn- förmåga, och säger slutligen: »Allä dessa ting äro afhandläde i mina »Principia» hvarest skapnaden af partiklarne inom hvarje särskild atmosfer finnes omnämd och beskrifven. Dessa ting skrefvos för vårt nuvarande, ändamål och nu kommer deres til- lämpning. Jag ämnar icke ånyo uppdraga teckningarne deraf, ty de stå ätt finna der.» Vi anse derföre såsom en bestyrkt sak ätt den gudomliga försynens afsigt med Svedenborgs Principia Var att göra honom skicklig till utforskande af menniskokroppens samman- sättning och förrättningär. Efter att sålunda hafva å ena sidan utsändt sin förnuftiga tanke att omfatta det oändliga och. å den andra att utforska na- turens dolda krafter samt efter att på samma gång hafva företagit en förberedande undersökning af menniskosjälen, egnade han de sista tio åren af sin befedélsetid åt lösningen af menniskosjälens problem. Resultaten af dessa forskningar innehållas i två arbeten, nämligen »Ordningen och lagarne inom Djurriket», offentliggjordt 1740 och, 1741, och »Djurriket», hvaraf Vol I & ïï jemte en del af Vol. IH utgåfvos af Svedenborg sjelf 1744 och 1745, hvarimot han efterlemnat återstoden af arbetet, d. v. s. Vol. IV till VI1 i manuskript. Ändamålet ined författandet af dessa arbeten var, enligt hans egen uppgift, att komina till kunskap om mennisko- själen, hvarom flera yttranden i det sistnämda arbetet vittna. Den metod Svedenborg vid sina undersökningar följde var den analytiska. Han började med de anatomiska rönen och utvecklade sedermera orsakerna härutur. Under. hela fortgången äf denna utdragningsprocess erhöll han upprepade bevis att han befann sig under Herrens omedelbara inflytande. Sålunda bifogar han i sina k ' 6 82 EMANUEL SVEDENBORG ETC. anteckningar för år 1740 under den 31 Januari till ett utdrag ur arbetet om corpuscular-filosofien: »Dessa ting äro sanna, ty jag har erhållit tecknet». Det tecken, hvarpå han här syftar, har han beskrifvit i sin Andliga Dagbok n. 2951, samt äfvenledes i sin Adversaria Vol. ID n. 7012, der han säger: »Lågor beteckna gillande. Oförmodade flammor hafva, genom Messiæ nåd, tidt och ofta visat sig för mig af omvexlande storlek och färger samt af olika glans, så att under loppet af några månader, medan jag var sysselsatt med författandet af en och samma bok, knappt någon dag förflöt utan att jag såg en flamma, lika klar som lågan på en härd. Detta utgjorde för mig ett tecken till bifall och inträf- fade före den tid, då anden började tala till mig med ljudlig stämma.» På andra ställen i sina handskrifter, t. ex. i sin afhand- ling om hjernan (se bihanget till Begnum animale, photolitogr. s uppl. p. 62) säger han ytterligare: »jussus sum — Jag har erhål- lit befallning»; och i det ofvannämda ur Begnum animale anförda stället säger han att han af en nattetid erhållen befallning upp- fordrades att rådfråga sin bok »Principia». Denna uppmaning och denna befallning kommo till honom i form af en dröm, angående hvilken han säger i Adversaria, del. II. sid. 138, att flera år innan hans uppenbarelser började hade han märkvärdiga drömmar och att han till en del lärde sig förstå deras betydelse.. Den första samlingen af hans drömmar, de från 1735 till 1740, har gått förlorad; men hans drömmar under år 1744 äro upptecknade i hans dagbok för det året, hvil- ken förvaras på kungliga biblioteket i Stockholm, och som utgafs år 1859 under titeln: »Svedenborgs drömmar». . Några tvifvel hafva uppstått angående äktheten af denna dag- bok, men det finnes både inre och yttre bevis för den. Det inre beviset utgöres af hänvisningar till Svedenborgs dåvarande studier, hvilka äro af stor betydelse, och hvilken hänvisning ingen utom han sjelf kunde hafva nedskrifvit. Det yttre beviset består i en hänvisning till en dröm som omtalas i ett arbete, med hvilket Svedenborg just vid denna tid var sysselsatt, och hvaraf en dél är utgifven af dr Tafel som fjerde delen af Begnum animale. På sidan 202 i detta verk läsa vi: »såsom ett intyg härpå fick jag se dessa underbara ting natten imellan den förste och, andre Juli». En tredje häntydning på denna dröm finnes i en af dr Tafel ej utgifven del: »De ting jag här skrifvit blefvo förkunnade för mig på ett underbart sätt (se drömmen natten mellan den förste och andre Juli); detta skrefs den 2 Juli». I samlingen af drömmar finnes verkligen en dröm med följande öfverskrift: y>d. EMANUEL SVEDENBORG ETC. 83 1—Juli». Yttermera finna vi honom, i öfverensstämmelse med det härofvan ur »Adversaria» anförda stället, uti hela denna sam- ling sysselsatt med försök att utforska betydelsen af de drömmar han nedskrifvit. I det följande skola vi återkomma till dessa drömmar. Genom de förberedande undersökningarne för arbetet Beg- num animale erhöll Svedenborg ' en noggrann kännedom om menniskokroppens byggnad och dess olika delars ändamål samt äfvenledes om de menskliga själsförmögenheternas beskaffenhet, hvilket sedan tjenade honom till utgångspunkt för hans senare teologiska arbeten. Men ehuru han under dessa studier stod under Guds särskilda ledning, hvarigenom han var i stånd att afgöra huruvida de resultat hvartill han kommit voro riktiga eller ej, var det honom dock ännu med hans analytiska metod omöjligt att komma till en säker kännedom om menniskösjälen och dess för- hållande till kroppen. Ty man måste noga fasthålla att Sveden- borg såväl under sina förberedande arbeten som under sin öfriga lefnad var i ett tillstånd af frihet och förnuft likt hvarje annan mensklig varelse och att Guds inverkan på menniskans själ, hvari- genom hon imottager upplysning, är lämpad efter hennes beskaf- fenhet, det vill säga efter den kunskap, som finnes hos densamma. Så länge derföre ingen kunskap fanns hos Svedenborg angående lifyet efter detta och själens tillstånd, sedan den lemnat kroppen, så länge kunde han icke heller erhålla någon upplysning af Her- ren i dessa sanningar. Det är icke desto mindre af intresse att iakttaga huru Svedenborg, medan han ännu var sysselsatt med sina undersökningar, befästade sig i vissheten öm den andliga verldens tillvaro och själens odödlighet. I likhet med de spiritualistiska filosoferne före och efter honom förklarade han att i begynnelsen endast funnits två särskilda sferer: det oändliga och^ det ändliga, och inom dessa sökte han inpassa Gud, anden och materien. I följd af sin stora vördnad för det gudomliga väsendet undgick han den moderna filosofiska skolans konseqvenser, enligt hvilken anden är identifierad med det oändliga ! och menniskösjälen derigenom gjord till en del af gudomen, och han måste följaktligen inne- fatta anden eller menniskösjälen inom- det ändligas område. Men då han definierade det ändliga såsom det som är underkastadt rummets och tidens lagar, betraktade han alltså anden eller men- niskosjälen som en storhet, hvilken kan utforskas efter matema- tiska och mekaniska lagar. Genom läran om graderna kunde han likväl särskilja olika grader i det ändliga, hvars högsta grader äro oberoende af de lägre. De högre graderna af det ändliga definierade han som ande och de lägre som materia, och med 84 EMANUEL SVEDENBORG ETC. hänsyn till menniskan kallade han de förra graderna hennes själ och de senare hennes kropp. Då likväl de högre graderna hos menniskan äro oberoende af hennes lägre grader, ehuru hvi- lande på dem, ansåg han att när en menniskas lägre grader eller hennes kropp dör, öfverlefver själen upplösningen. Ehuru Sveden- borg från sin analytiska ståndpunkt sålunda råkade in i en filo- sofisk dualism, af hvilken han tvingades att antingen erkänna menniskosjälen som oändlig eller ock som underkastad lagarne för materien, upptäckte han likväl på samma gång medel att komma ur densamma. Ty fastän han endast erkände två bestämda sferer: det oändliga och det ändliga, insåg han likväl att det oändliga ej utan förmedling^ kunde förena sig med det ändliga, och härigenom föranleddes han att antaga tillvaron af en mellan- liggande sfer mellan det oändliga och det ändliga, eller rättare mellan det oändliga och materien. Denna mellanliggande sfer utgjordes, enligt hans åsigt, af englarne, som utföra den oändligé Gudens befallningar. Svedenborg kunde dock ej, förrän han lem- nade sitt analytiska tillstånd och ingick i ett tillstånd af andlig upplysning, inse själens immateriela beskaffenhet och genom den erfarenhet lifvet skänker utfinna att själen rör sig i samma mellan- liggande sfer mellan Gud och naturen, som englarne, och att hon är oberoende af rummets och tidens lagar. Från den tid, då Svedenborg slutade sitt arbete Regnum ani- male och hade det färdigt till att tryckas i Holland, kan man räkna fen ny period, i hans lif, och från samma tid daterar sig också hans skilsmessa från bergskollegium. I hans sista bref till kollegiet, dateradt d. 17 Juni 1743, lofvade han visserligen att åter- vända till sin befattning, så snart tryckningen af detta verk blifvit fullbordad, och , han förklarade sig äfven villig att sända en kopia af sin dagbok för att visa huru han använde sin tid, så att hans kolleger fingo se att han ej förblef borta från sin post längre än nödvändigt var. Men Herren hade annorlunda beslutat. Vid de förberedande arbetena för sin Principia och Regnum ani- male hade han anstält en så uttömmande undersökning af uni- versum i dess helhet samt af menniskokroppens byggnad, och/ hade förvärfvat en så »grundlig kunskap om alla moraliska och fysiska krafter i verlden», att han derigenom blifvit satt i stånd att upplysas af Herren i ordets inre sanningar. Men dessförr- innan hade han att genomgå många studier af profiling och fre- stelse, hvarigenom hans tankar befriades från de falska slutsatser och idéer, som ännu hängde vid dem, och hans känslor från de sjelfviska och verldsliga önskningar, hvaraf de ännu voro besvä- EMANUEL SVEDENBOEG ETC. 85 rade. Denna period af pröfning började på hösten 1743, efter hans ankomst till Holland, och varade till början af 1745, då han befann sig i England. Större dêlen af dessa hans frestelser äro beskrifna i Svedenborgs enskilda dagbok för år 1744, till hvilken vi här ofvan hänvisat. Denna luttring af Svedenborgs tankar förorsakades af en revi- sion af arbetet Regnum, animale, som han efter sin ankomst till Hol- land beslöt att företaga. De enda delar som utgåfvos i öfverens- stämmelse med den - ursprungliga planen, sådan den innehålles i prologen till första delen, voro delarna I och II, hvilka handla om inelfvorna, underlifvet öch bröstet, men äfven dessa undergingo en noggrann granskning, såsom man kan se af de många hänsyft- ningarne på dem i hans dagbok, till ex. på sidorna 4, 5, 23 och 25. De delar som handla om nerverna, om känslor och böjelser, om förståndet och dess verksamhet, samt äfven början af den del som handlar om hjernan, blefvo helt och hållet omarbetade och ånyo utskrifna i ett manuskript, hvaraf en del äf utgifven af dr Tafel som en fjerde del af Regnum animale; de delar som händla om själen ensam,. öm dess odödlighet och dess tillstånd efter skils- messan från kroppen, såväl som kapitlen om himmel och helvete och om den gudomliga försynen blefvo aldrig utförda. Det synes alltså att ett helt arbete angående: »Gudomlig vishet, nådaval, Öde, , lycka och mensklig vishet», hvars utgifvande han kungjort 1742 och till hvilket han hänvisar på sidan 254 i afhandlingen om själen (utgifven af dr Tafel såsom sjunde delen af Regnum ani- male) blifvit förstördt af honom. Den pröfning Svedenborg undergick i anseende till sina känslor var sträng och genomgående. Han förmåddes genom densamma att på Herrens altare offra sitt eget sjelfviska jag och att ödmjuka sig inför honom så att han kunde imottaga hans ande och blifva upplyst af dennes närvaro. Hela hans dagbok för denna tid är uppfyld af rörande böner om Herrens hjelp. Några af hans ytt- randen må här anföras. Vi läsa på sidan 13: »det har jag nu lärt i det andeliga, at der intet annat är än ödmiuka sig, öch in- tet annat begiära, och det med all ödmiukhet, än'Christi nåd; jäg lade til af mitt egit, ät få kiärleken, men det är förmätit; ty enär nian har Gudz nåd, så lemnar man sig til Christi behag, och giöra efter sitt behag, man är lyckeligast, enär man är i Gudz nåd; jag moste med ödmiukaste bön be om tilgifwelse, innan mitt samvete kunde stellas till fredz, ty jag war dock i frestelse innan det skedde: den helge ande lärde mig det, méh jag efter mitt dumma förstånd gick öfwer ödmiukheten, som är grunden til alt.» 86 EMANUEL SVEDENBORG ETC. Och åter på sid. 16: »ty faut jag af alt detta samma, at det en- daste är at kasta sig med ödmiukhet vti wår Herres nåd, at finna sin owärdighet, och tacka Gud i ödmiukhet, för thess nåd, ty om någon glorification dervti är, som går til ens egen heder, ware sig glorification af Gudz nåd eller annat, så är det impurt.» Huru helt och hållet genomträngd Svedenborg var af känslan af sin egen ovärdighet, synes af samma sida, der han säger: »Jag faut mig wara mehr än andra owärdig och den störste syndare, som wår herre gifwit. mig at gå diupare in i wissa saker med mina tanckar än monga andra, och at der ligger sielfwa kellan af synden, i tanickama, som föras i wärcket, så at mina synder kommit på det settet af diupare grund än monga andras: dër vti fant jag min owärdighet och mina synder större än andras: ty det är intet nog att giöra sig til owärdig, som kan bestå af ett som hiertat är dock longt ifrån, och af en förstellning, men at finna det, at man är, det är andans nåd». Huru fa,st och allvarlig Svedenborg var i sin önskan att blifva frigjord från sig sjelf och att blifva helt och hållet Guds, framlyser af följande bön (s. 26): »Jag beder dig, o alsmechtige Gud, at få then nåden at wara tin, och icke min, förlåt mig, om jag sagt at jag är tin och icke min, thet höi'er mig intet til, det är Gudz, bedier om den nåden af få wara tinj och at jag intet lemnas til mig.» Att Svedenborg under sitt vistande i Holland, år 1744, genomgick en reningsproces från verldsliga och sjelfviska begär, synes af följande stycke (s. 3): »Huru jag fant at sedan jag kom til Hag at driften och egen kiärlek för mitt arbete war förgångit, det jag sjelf undrade på. Hurusom högen för fruentimber så hastigt ändades, som varit min hufvudpassion.» Efter flera månader äf svåra pröfningar och frestelser, skrifver han i sin dagbok under den 26 och 27 Augusti i London (s. 51): Da- game förut war jag ganska beswärad och som betungad af mina synder, som jag tyckte intet woro mig tilgifna, som hindrade mig sista gången att begå Herrans nattward; då tyckte jag dagen förvt blifwit lettat: om natten syntes mig mina planta pedis' woro hel hvita, som betyder det mina synder äro förlåtne». Under den 13 och 14 Okt. (s. 59) skrifver han slutligen: »Ibland annat sades mig, at jag för 14 dagar sedan begynte at se mycket wackrare vt, och wara lik en ängel, Gud gifve det vore så, Gud stå mig herutinnan bi och intet tage sin nåd ifrån mig». f Om den pröfning Svedenborg undergick med afseende på sina tankar och känslor blef han medveten genom sina dröminar eller snarare syner. I dessa drömmar framstäldes för honom alla de själstillstånd, hvari han befunnit sig under dagén och alla de EMANUEL SVEDENBORG ETC. 87 studier, hvarmed han varit sysselsatt, och medan han öfvertänkte dessa, blef han upplyst af . Gud, så att han delvis kunde förstå deras betydelse. ' - . Sedan alltså Svedenborg med Herrens hjelp hade öfvervunnit sin naturs sjelfviska riktning och blifvit alltigenom ödmjuk af hjertat, nalkades han den tidpunkt, då han skulle förberedas för sin sändning. Detta tillstånd, åter framstäldes för honom i en dröm eller syn, hvarom han lemnar följande beskrifning (s. 59): »detta var ett förebud att Herren sjelf ville undervisa mig, så snart jag kunde komma i ett sådant tillstånd att jag icke önskade veta någonting och att alla mina förutfattade idéer blifvit tagna ifrån mig, hvilket är början till all kunskap, d. v. s. att jag skulle blifva som ett barn och ammas, upp i kunskap såsom det nu har skett med mig.» Detta får likväl ej uppfattas på det sätt som skulle han afstå från all den kunkap som han förvärfvat under sitt analytiska själstillstånd; tvärtom, han skulle behålla den och gpra bruk deraf i sitt efterföljande tillstånd, men han borde skilja sig sjelf derifrån och betrakta det från en högre synpunkt, d. v. s. med en högre grad af den förnuftiga tankeförmåga, som blir men- niskan gifven, då hon till hjertat blir som ett barn och älskar Gud af allt sitt hjerta, af all sin själ och af all sin håg. I sina syner blef Svedenborg nu uppmanad att upphöra med allt arbete på skriften Regnum animale och att vidtaga förbe- redande åtgärder till ett stort verk, hvarom han säger (s. 55): »Det sades äfven åtskilligt angående min bok; jag fick veta att den skulle blifva en gudomlig bok, afhandlande gudsdyrkan och kärleken till Gud; jag tror att den äfven skall handla om an- darne, etc.» Den 27 Okt. började han ändtligen med förberedel- serna till detta arbete och med detta datum slutar haïis dagbok för år 1744. Arbetet »om gudsfruktan och kärleken till Gud» är en ganska märkvärdig bok. I det samverkar filosofen på det mest harmoni- ska sätt med skalden. Det är likväl ej skalden som filosoferar, utan filosofen gör sina slutledningar och uppsvingar sig likt en örn med dem till en klarare och renare atmosfer, hvarest han sam- manflätar dem till ett det mest praktfulla och på samma gåhg dét mest djupsinniga skaldeverk. I detta arbete äro alla ,Svedenborgs filosofiska och vetenskapliga åsigter framstälda i förädlad gestalt Det är en triumfsång och på ' samma gång en afskedssång, hvari han upphöjer och förherrligar skaparen i verldsalltets skapelse och på samma gång tager afsked af sina filosofiska studier, med hvilka han så länge och med så mycket nöje sysselsatt sig. 88 EMANUEL SVEDENBORG ETC. Det var i midten af April månad år 1745, som Herren per- sonligen visade sig för Svedenborg, medan denne var i London, och förklarade för honom att han hade utvalt honom att för mennisko- slägtet uppenbara den heliga skrifts inre betydelse och att han sjelf skulle ingifva honom hvad han skulle skrifva härom. Samma natt öppnades .äfven för honom den andliga verlden, både himmel och, hel vete, så att han i ett fullkomligt vaket tillstånd kunde med- dela sig med englarne och andarne och tala med dem som med menniskor på jorden. Från denna dag upphörde han med alla vi- dare studier angående de naturliga vetenskaperna och sysselsatte sig endast med andliga ting i öfverensgtämmelse med Herrens be- fallningar. — Sådan äi; den berättelse Svedenborg afgaf för Carl Robsham i Stockhölm och till doktor Beijer och lektor Rosén i Göteborg. , Ofvanstående datum för Svedenborgs inträde i den andliga verlden uppgifva vi i kraft af en framställning gjord af honom den 29 Januari 1746 i hans Adversaria, del. I, s. 1003, der han säger att »från midten af April 1745 var han i himlen och på samma gång med. sina vänner på jorden.» Men detta var ej den första gång Herren hade visat sig för honom. I sina bref till dr Hartley, skrifna 1769, och till landtgrefven af Hessen-Darmstadt, år 1771, förklarade han att Herren visat sig för honom redan så tidigt som år 1743; och i sin dagbok för 1744 har han upptecknat två sär- skilda gånger, då Herren visat sig för honom, nämligen natten mellan den 6 och 7 April och åter natten mellan den 1 och 2 Juli; dessutom förklarade han för C. C." Gjörwell att Herren visat sig för honom i Maj 1744, medan han var i London. Ändamålet med dessa Herrens flerfaldiga uppenbarelser för Svedenborg, innan Han slutligen gjorde honom bekant med uppgiften för hans sänd- ning, synes hafva. varit att genom sin närvaro stärka honom i hans frestelser och att bevara honom från att förtvifla om sig sjelf , och om Herrens hjelp. >: Dermed att Svedenborg fick tillträde till den andliga verlden . var likväl arbetet med hatis förberedelse på intet vis afslutadt, i det att det först var år 1749 som han blef i stånd att utgifva sitt första arbete angående den heliga skrifts inre betydelse. Ty man måste fasthålla, att han ej skulle skrifva dessa arbeten efter dik- tamen, utan som om de kommo från honom sjelf och i fulla bruket af sin frihet och sitt förnuft, det senare likväl delaktigt af gudom- lig upplysning, och under det att Herren sjelf ledde hans tankar så att hvad han skref skulle vara »den lefvande Gudens sanning.» I sitt »Samtal med Gjörwell» yttrar hån följande märkvärdiga ord: »Alt EMANUEL SVEDENBORG ETC. 89 detta ser och wet jag, utan at falla i några Visioner eller at wara Fanaticus, Utan när jag är allena, så är min Själ liksom utur krop- pen och i andra werlden; är eljest i synbar måtto då äfwen som nu. Men när jag tänker på hwad jag skal skrifwa, och under det jag skrifwer, så äger jag en fullkomlig Inspiration, ty eljest wore det mit eget; men nu wet jag wisst, at det är en lefvande Guds San- ning, som jag skrifwer. »För ; att Svedenborg skulle kunna skrifva angående Guds ords inre betydelse och för att hans tankar skulle kunna blifva upplysta af Herren, blef det först af allt nödvändigt för honom att företaga ett noggrannt studium af bibeln, och af det språk, hvarpå den är skrifven, ' såsom han sjelf förklarade år 1767 för dr Beijer i ett bref, der han sade: »Då mig öpnades Himme- len, måste jag först lära Hebraiska Språket, som ock Correspon- déntierna, hvarmed hela Bibelen är sammanfattad^ hvilket förde mig at genomläsa Gudz ord många resor; och emedan Guds ord är källan, hwaraf all Theologie skall tagas, sattes jag dymedelst i stånd, att einöttaga instruction af Herran, som är Verbum.» Under de nästa fyra åren finna vi följaktligen Svedenborg ifrigt sysselsatt med studium och undersökning af den heliga skrift. Det finnes bland hans manuskript flera ofantliga verk, som datera sig från denna period, och som bära vittne om det otroliga arbete han utförde på denna tid. Först finnes der fyra delar af en uog- grannt utarbetad konkordans, som han sammanskref för sitt eget bruk, och i hvilken han under hvarje ord anförde de olika ställen i bibeln, der det förekommer. För det andra finnas der två mindre samlingar af bibelställen, upplysande med afseende på de särskilda punkter som sammanhänga med läran om Gud; och for det tredje finnes der ett annat stört verk kalladt: Explicatio in Verbum Historicum Veteris Testamenti, hvilket är utgifvet af dr Tafel i sju delar under titeln »Adversaria.» Detta arbete började han skrifva strax efter det han trädt i gemenskap med den andliga verlden, år .1745, och det fullbordades den 7 Febr. 1747. Det är af vigt att känna den plats detta arbete intog i Sve- denborgs utveckling. I enlighet med hvad han sedermera lärde i sina teologiska arbeten finnas fyra olika betydelser i bibeln, näm- ligen: den bökstafliga betydelsen till inenniskomas bruk, den inre naturliga betydelsen, för englama i den första himlen, den andliga betydelsen, för englarne i dén ändra himlen och ,den himmelska betydelsen för englarne i den tredje himlen. Den af dessa bety- delser Svedenborg skulle uppenbara för menniskorna och i hvilken han skulle upplysas af Herren var den andliga och till en del äfven den himmelska, ty i dessa bor Herren i ära och i stor magt. 90 EMANUEL SVEDENBORG ETC. Men innan han kunde blifva upplyst af Herren i de två högre betydelserna, måste han först erhålla en fullständig kunskap i de två lägre. Härtill hörde en grundlig kunskap i det hebreiska språket, och studiet af detta språk sysselsatte honom i mer än två år, ty så sent. som i September 1747 förekommer ett öfningsstycke i hebreiska i hans andliga dagbok. Med skriftens innehåll hade Svedenborg blifvit fullkomligt förtrogen före 1745; ty han hade alltid varit en flitig bibelläsare, och detta isynnerhet undei’ tiden för sina svåraste frestelser, från 1743 till 1745, då han ständigt anmärkt i sin dagbok de delar af bibeln som han genomläst. Han hade också under en tidigare period, medan han höll på med att utforska själens beskaffenhet, företagit en grundlig analys af apostlarnes bref i afsigt att af dem erhålla något ljus i detta ämne. Och medan han utvecklade läran om »korrespondens» och »representation» för arbetet Hegnum animale, samlade han ett stort antal bibelcitat för att medelst dem bevisa nämda lära. Men i den inre andliga betydelsen undervisades han af Herren från 1745 till 1747, och det. är denna betydelse som användes v »Adver- saria» från början till slut med tillfälliga skymtar af den andliga och äfven af den himmelska betydelsen. Medan han var sysselsatt härmed, erhöll han också en allmän kunskap om den andliga be- tydelsens läror, hvilka utgöra den kristna religionens sanna läror, ' och allteftersom han imottog dessa, frångick han de gamla och falska läror han insupit från sin barndom. Ty ehuru han genom Guds försyn bevarades från att stadfästa sig i dessa falska läro- satser, kunde han likväl ej underlåta att qvarhålla dem i minnet. Den enda lärosats som inträngde djupare i hans själ var dock läran om treenigheten, sådan den uppfattas inom protestantiska kyrkan, hvilken lära han vid flera tillfällen sökte filosofiskt förklara; och det synes som om han varit nödsakad, för att frigöra sig der- ifrån och för att erhålla en sann föreställning om frälsaren och hans, verk, att samla alla de Ställen i bibeln som handla om Gud och att sorgfälligt undersöka och jemföra dem, hvilket han gjorde i två samlingar af bibelställen, hvaraf den ena bär namnet: »De Messiah vehturo in mundum» och den andra utgafs af dr Tafel under titeln »Dicta probantia». Men läran om rättfärdiggörelsen af tron allena utan gerningar hade han förkastat allt ifrån sin barndom, som synes af ett yttrande i ett href till dr Beijer år 1769: »Ifrån det 6:te til 12:te året har mit nöje varit at discourera med Präster om Tron, och at allenast de taga den emot, som öfva den kärleken.» Äfven sedermera bestred han fortfarande läran om tron, allena; så gjorde han vid slutet af sitt första stora verk EMANUEL SVEDENBORG ETC. 91 angående hjeman, som skrefs mellan 1733 och 1738, en filosofisk undersökning angående förhållandet mellan tron och goda gernin- gar, hvari han kommer till följande slutsats: »Att det är stridånde mot förnuftet att påstå att tron utan gerningar frälsar menniskor, men att det ar alldeles öfverensstämmande med förnuftet att an- taga att tron tillsammans med gerningarna frälsar menniskan», (se »Opuscula philosophica», s., 13). Sedan Svedenborg slutat sin undersökning om bibelns inre naturliga betydelse, var han förberedd att upplysas af Herren i dess andliga och himmelska betydelse samt att börja den sändning, för hvilken han af Herren blifvit förberedd från sin tidigaste barndom. Hittills hade han ännu behållit sin befattning som assessor, och han bevistade sammankomsterna i kollegiet med oregelbundna mel- lantider, men nu var han färdig att blifva Herrens Jesu Kristi tjenare, och denna tjenst fordrade hans odelade uppmärksamhet. I Juni månad gjorde han följaktligen ansökan hos konungen om afsked från sin befattning i bergskollegium, hvilket han erhöll den 15 Juni 1747. Den 15 Juli afreste han slutligen till London för att utföra sitt arbete Arcana cælestia, hvilket skulle erhålla en förklaring af den himmelska betydelsen af Genesis och Exodus. Vid sin ankomst till England började han också sin Andliga dag- bok, hvilken innehåller en berättelse om hans andliga erfarenheter intill år 1765, och som utgafs af dr Tafel i åtta stora oktavband. Tryckningen af Arcana cœlestia börjades år 1749 och slutade 1756; arbetet upptager åtta stora qvartband. Detta verk innehåller and- liga lärdomar, uppenbarade af Herren sj elf, genom hvilka allena menniskan är i stånd att förstå den heliga skrifts verkliga mening. Ända till Svedenborgs tid var Guds ord, som är den enda sannings- källan för menniskan, insvept i moln, genom hvilka dess verkliga mening var dold, meji nu äro dessa moln lyckligtvis förjagade och vi äro i stånd att i vårt förstånds ljus se att den heliga skrift i sanning är Guds ord och att Herren sjelf bor der i ära och stor magt. Beskaffenheten af Svedenborgs sändning från 1747 till 1772, då han lemnade detta lifvet, är tydligt framstäld af honom i föl- jande paragrafer, hvilka äro lånade från hans arbete Den sanna kristna religionen, det sista han utgaf, år 1771: »779. Alldenstund Herren, som nyss blifvit visadt, ej kan uppenbara sig i egen person och då det icke desto mindre blifvit förutsagt, att Han skulle återkomma och upprätta en ny kyrka, hvilken är det Nya Jerusalem, följer häraf att detta måste utföras genom en menniska såsom redskap, som icke blott kunde imottaga 92 EMANUEL SVEDENBOHG ETC. denna kyrkas läror med sitt förstånd utan äfven utsprida dem ge- nom pressen. Jag betygar härmed sanningsenligt att Herren uppen- barade sig för mig, sin tjenare, och anförtrodde mig detta verk; att han sedermera öppnade, min andes syn och tillät mig se him- larne och helvetena samt att tala med englar och andar, hvilket jag nu gjort oafbrutet i många år. Jag betygar äfven att från den första dagen, då jag blef kallad till detta arbete, jag ej imot- tägit något rörande denna kyrkas läror genom någon engel, utan genom Herren sjelf, medan, jag läste hans ord.« »780. På det att Herren'skulle vara beständigt närvarande, uppenbarade Han för mig sitt ords andliga betydelse, hvaruti den gudomliga sanningen är i sitt ljus och der han ständigt är när- varande. a Ty Herrens närvaro i ordet beror på ingenting annat än dess andliga betydelse, och genom sitt ljus är det qvarhållet i sin skugga, hvaruti den bokstafliga betydelsen är: på ett liknande sätt som det händer med solljuset om dagen genom ett molns mellankomst.» Och på ett annat ställe: »771. På det den nya kyrkans menniskor ej må, i likhet med den gamla kyrkans menniskor, vandra omkring i den skugga, hvari skriftens ord befinner, sig, i synnerhet med afseende på himmel och helvete, menniskans lif efter döden och, hvad detta lifvet angår, med afseende på Herrens ankomst, har det behagat Herren att öppna min andes syn och att införa mig i den andliga verlden och tillåta mig att tala ej blott med englar och andar, med släg- tingar och vänner, ja, med kungar och furstar, som slutat sitt lif i den naturliga verlden, utan äfven att se underbara ting i himlen och förfärliga i helvetet och särskildt att upptäcka, att menniskan efter döden ej bor på något ställe på jorden, eller sväfvar om- kring, blind och döf, i luften eller i tomma rymden, utan att hon lefver som menniska i en substantiel kropp, och, när hon kommer bland de välsignade, i ett mycket fullkomligare tillstånd än när hon lefver i en materiel kropp. På det att icke menniskan skulle sjunka ännu djupare och af ren okunnighet tro på den synliga himlens, den bebodda jordens och den andliga verldens förstöring, och på det att ej, i följd af denna okunnighet na- turalismen och på samma gång ateismen, hvilken i våra dagar börjat inrota sig hos de bildade, skulle spridas i menniskans yttre medvetande, har jag blifvit befald af Herren att kungöra, många af de ting jag sett och hört så ;väl angående himmel och hel- vete, som om yttersta domen, och äfven att uttyda Apocalypsen, som handlar om Guds ankomst och om den förra himlen, och ) EMANUEL SVEDENBORG ETC. 93 äfven om den nya himlen, och det heliga Jerusalem; hvaraf en hvar, som läst och förstått det, kan förstå hvad som menas med Her- rens ankomst, och med den nya himlen, och det nya Jerusalem». Att Svedehborg vid författandet af dessa och andra verk en- dast handlade som ett verktyg, alldenstund Herren sjelf ingaf ho- nom hvad han skulle skrifva, derom blef han förvissad genom en syn. eller dröm (se »Drömmar», s. 51), hvaraf han lemnar följande tydning: »Betyder huru jag får hjelp till mitt arbete från högre hand, så att jag allenast brukas som ett instrument.» I ett utkast till en historia om den Nya Kyrkan, 'Skrifvet af Svedenborg omkring 1770, säger han också: »Der skola äfven uppräknas de böcker, som blifvit skrifna af Herren genom mig från början allt intill denna dag.» . . - ' Det som följer är en fullständig förteckning på de teologiska arbeten Svedenborg skrifvit från 1747 till 1772, börjande med dem han sjelf utgifvit från 1747 till 1756: 1) Arcana cœlestia; 2) Nya Jerusalem och dess himmelska lära; 3) Jordkloten i verÙsrymden; 4) Den hvita hästen i Apokalypsen; 5) Den yttersta domen; 6) Him- mel och .helvéte; 7} Englavisheten om den gudomliga försynen; 8) Englavisheten om den gudomliga kärleken och visheten; 9) Fortsätt- ning på »Den yttersta domen» och »Den andliga verlden»; 10 Nya Jerusalems lära om Gud; d:o om den heliga skrift; d:o om lifvCt; d:o om tron; 11) Apocalypsis révélât a; 12) Vishetens njutningar i fråga om den äktenskapliga kärleken; 13) Sambandet mellan kropp och éjäl; 14) Kort framställning af den Nya kyrkans lära; 15) Den sanna kristna religionen eller den nya himlens och den nya kyrkans allmänna teologi. X manuskript efteflemnade han följande verk: 16) Andlig dagbok med dess »Index»; 17) Apoco- lypsen uttolkad, fragment; 18) En summarisk utläggning af Psal- merna och Profeterna; 19) Läran om barmhertigheteh; 20) En af handling om Ordet; 21) En af handling om den gudomliga kär- leken och den gudomliga visheten; 22) En kort afha/ndling öm äktenskap; 23) Index till Apocalypsis revelata och Arcana cœlestia; 24) En afhändling om Herren och Athanasii symbolum; 25) Den i^ya kyrkans ledande läror; 26) Om Ilättfär dig gör elsen; samtal med Calvin etc.; 27) Fem memorabilia; Tröstlöshetens förbannelse; Samtal, med englarna; Inbjudning till den Nya kyrkan, och. en kgrt »coronis» till '»Den sanna kristna religionen»; 28) En »coronis» eller appendix till den sanna kristna religionen, skrifven 1772; 29) Index biblieus, söm redogör för dén andliga betydelsen af många ord i bibeln. ; : 94 EMANUEL SVEDENBORG ETC. Den frågan har nyligen hlifvit framkastad af medlemmaroe af den Nya Kyrkan: Huru böra de teologiska verk betraktas; som Svedenborg efterlemnat i manuskript? Bör man tillskrifva dem samma betydelse som dem han sjelf utgaf? Denna fråga kan i sjelfva verket omskrifvas i följande: Voro de verk Svedenborg efter- lemnade i manuskript skrifna af Herren med honom, som verktyg? eller m. a. o. upplyste Herren hans själ och ledde hans tankar, medan hån skref dem, eller ej? Ty om Herren upplyste hans själ och ledde hans tankar, ärö de ifrågavarande skrifterna af samma betydenhet som de af honom sjelf utgifna. — På denna fråga gifver Svedenborg sjelf följande svar: 1) »Jag betygar i sanning, att från' den första dag, då jag blef kallad till detta arbete, jag ej imot- tagit något rörande den Nya kyrkans lära (d. v. s. angående Gud, den andliga verlden och menniskosjälen) af någon engel, utan af Herren sjelf, medan jag läste hans ord.» (Den sanna kristna re- ligionen,’ s. 779) 2) »När jag tänker på hvad jag håller på med att skrifva, och medän jag skrifver, är jag begåfvad med en full- ständig inspiration, eljest skulle detta vara mitt eget, men nu vet jag förvisso, att hvad jag skrifver är Guds lefvande sanning.» Se Svedenborgs »Samtal med Gjörwell.» — Om derföre Svedenborg från den första dagen, då han blef kallad till sitt arbete, under- visades af Herren ensam i den Nya Kyrkans lära, och om allt hvad han skref var Guds lefvande sanning, gäller detta om alla hans teologiska skrifter, både dem han sjelf utgaf samt dem han efterlemnade i manuskript. Dessutom har han ingenstädes gjort någon skilnad mellan de verk han efterlemnade i manuskript och dem han sjelf utgaf. . Men antag att man åter frågar oss: Om* dessa manuskript innehålla »Guds lefvande sanning», och om Svedenborg, medan han skref dem, befann sig i ett tillstånd af »fullständig inspiration», hvarföre lemnade han dem då outgifna? Innan vi gå att besvara denna fråga, måste vi först fästa uppmärksamheten på den egna beskaffenheten af Svedenborgs inspiration, hvilken, såsom han an- märkte till Gjörwell, var en y>donum particularissinium». Den bestod ej i någon förestafning, ej heller leddes han likt ett modernt spiritistiskt »medium», d. v. ,s. Herren begagnade ho- nom ej endast som - ett verktyg att skrifva med, ej heller in- trängde Han i hans tankar och derifrån in i hans uttryckssätt med sanningar som Svedenborg ej förstod och om hvilka han ej kunde göra sig något klart begrepp, utan vid bildandet af hans tankar och idéer blef Svedenborg inspirerad och ledd af Gud, så EMANUEL SVEDENBORG ETC. 95 att när han uttryckte dessa tankar på papperet, vai’ det Guds lefvande sanning han skref. På det att Svedenborg skulle kunna blifva upplyst af Herren och af Honom undervisad om de andliga ting, «om skulle uppen- baras (jmfr. hans bref till Oetinger), måste han förvärfva följande kunskaper: 1) om naturliga sanningar; 2) om det han sett och hört i andeverlden och 3) om skriftens bokstafliga betydelse. „ Sve- denborgs naturliga och förnuftiga medvetande måste följaktligen blifva ett ofantligt förrådshus för kunskaper, och på det att han måtte hafva hela detta mångvetande ständigt tillgängligt, måste det förvaras i särskilda böcker. Hans vetande om naturliga sanningar förvaras i hans omarbetning af skriften Regnum animale och i hans Guds- dyrkan och kärlek till Gud; hans kunskap om hvad han sett och hört i den andliga verlden i hans Andliga dagbok samt i flera smärre samlingar. Sina materialier för studiet af skriftens inre betydelse samlade han i sin Apokalypsen förklarad, i sin Index biblicus o. s. v. Af den egendomliga beskaffenheten af Svedenborgs inspiration följer dessutom att han måste blifva särskildt förberedd för hvart och ett af de verk som Herren skref genom honom så- som redskap. Derföre, då hans förnuft ej var i ett tjenligt till- stånd för ett visst arbete, måste det förberedas genom utarbetandet af ett special verk. Vår åsigt om Svedenborgs outgifna manuskript är att de voro oundgängliga medel för utförandet.af de utgifna skrifterna, och att de såsom sådana, förfullständiga och förklara desamma. Med denna framställning om beskaffenheten af Svedenborgs upplysning af Herren sluta vi vår studie öfver denne store och underbare man, genom hvilken Herren värdigades göra sin andra ankomst till jorden och att bland menniskorna uppbygga det Heliga Jerusalem, hvilket skall blifva för evigt, och som skall åter- ställa åt menniskan den förlorade kunskapen om himmel och jord och upptäcka för henne’ dén heliga skrifts inre skatter. : \ R. L. Tafel: 96 LITTERATUR-ÖFVERSIGT. Litteratur-öfversigt, Af brist på utrymme nödgas vi för denna gång inskränka oss till ett enkelt omnämnande af några bland .de böcker, som under sista veckorna .kommit oss tillhanda. Till ett och annat af de här nedan antecknade äfvensom till åtskilliga andra nya arbeten skola vi i de närmast följande häftena återkomma med utförligare an- mälningar. Qvinnans underordnade ställning. Af John Stuart Mill. Öf- versättning af A. F. Åkerberg. Upsala, Esaias Edquist. Populär läsning i religiösa och filosofiska ämnen. — N:o 1. Pen första menniskan, efter Jean Reynaud.N:o 2. Kristendom och Kultur. Af Daniel Schenkel. Öfversättning, Upsala, Ed. Berling» Pen nya tiden. Smärre afhandlingar af socialt, religiöst och politiskt innehåll. II. Pen gamla och den nya tron pä Kristus. Ett föredrag af Moritz Schwalb. Öfversättning. Stockholm, Albert Bonnier. f Smärre Skrifter i politiska och sociala ämnen af Edouard La^ boulaye. Öfversättning af O. W. Älund. Andra häftet. Stock- holm, Albert Bonnier. • Valda Pikter af Ernst Björck. JUtgifna efter författarens död. Stockholm, Albert Bonnier. Pikter af Carl Snoilsky. Stockholm, Jos. Seliginann. Pet nya Frankrike. Af L. A. Prevost-Paradol. Öfversättning. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. kultur och filosofi. Fyra populära föreläsningar, Af Pontus Wikner. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Valda Skrifter af Israel Hwasser. Tredje häftet Stockholm,. Oscar L. Lamm. National-ekonomiskl bibliotek. Allmänfattliga uppsatser i na- tional-ekonomiska ämnen. Bearbetning efter de mest framstående äldre och nyare författare. I. (innehållande uppsatser af Adam Smith, Frédéric Bastiat, J. R. M:c Culloch). Stockholm, Oscar L. Lamm. Pet nittonde århundradets fäder och söner. Af Ernest Legouvé. Öfversättning af Turdus Merula. Förra Afdelningen. Stockholm, L. J. Hierta. _ Svenska Studier. Strödda bidrag till fäderneslandets odlings-, litteratur- och konsthistoria. Af C. Eichhorn. Stockholm, L. J. Hierta. Från Danmark hafva blifvittoss tillskickade : Om det Religiöse i dets Fnhed med det Humane. Et positivt Supplement til »Problemet om Tro og Viden.» Af D:r H. Bröch- ner, professor i philosophie. Kjobenhavn, Philipsen. Bidrag til Opfattelsen af Philosophiens hisioriske Udvikling. Af samme författare. --------------------------------. Socialismen och kommunismen från revolutionstidehvarfvet intill våra dagar. Nedanstående uppsats utgör en Öfversättning, med några förkort- ningar, af en afhandling i ämnet af Job. Huber i Bluntschjis Deutsches Staats-Wörterbuch. ' Red. I. : ‘ 1. / ; Det sociala problemet, sådant det förekommit under särskilda perioder af mensklighetens kulturutveckling, hvilar i allmänhet på den förutsättningen, att förhållandet mellan arbete och förvärf, personlig tjenstuträttning och lefnadsnjutning, ännu icke, blifvit ordnadt på ett i alla afseenden med menniskokärlekens och rätt- visans fordringar öfverensstämmande sätt. Följderna häraf äro att en ganska talrik klass utaf samhällets medlemmar blifvit försatt utom möjlighet att tillegna sig dess åt alla ämnade materiella och andliga förmåner; att den menskliga personligheten sålunda hämmas i sin utveckling och grunden lägges till uppkomsten inom statskroppen af ett oorganiskt element, hvilket i sjelfvä verket tillhpr nämnda organism, men det oaktadt icke kan af honom om- bildas för samhällets ändamål och derföre, i likhet med hvarje öfrigt inom densamma fÖrhandenvarande, men dermed icke assi- mileradt, oorganiskt ämne, kan förr eller sednare utbryta i eh för samhällskroppen farlig, ja, måhända dödlig sjukdomskris. I alla tider har detta element, der det förefunnits, gifvit sin tillvaro till- känna dels derigenom, att det försvårat statsmaskineriets, rörelse eller såsom en blytyngd motverkat det allmänna framåtskridandet, dels derigenom att det framträdt med öppet angrepp mot de bestående samhällsförhållandena eller ock på ett fredligare sätt lagt i dagen sitt egentliga syfte genom bemödandet att utforska medel, egnade att på teoretisk väg omgestalta det bestående Och göra ett slut på dess missförhållanden. Alla dessa läror och sträfvanden, som gå ut på att åvägabringa ett sådant förhållande mellan ar- bete och förvärf, fullgjordt tjenståliggande och lefnadsnjutning. 98 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. som för hvarje individ möjliggör dess välgång, tillhöra antingen kommunismen eller socialismen, eller ock äro de en frukt af den verkliga samhällsvetenskapens klara och praktiskt utförhara an- , visningar. ' Kommunismen utgår från uppfattningen af personligheten så- som ett abstrakt vara och drager ur antagandet af densammas lik- formighet för alla menniskor slutsatserna om allmän likhet i rätt till njutning af lifvet, och, såsom medel dertill, allas rätt till be- sittning af lika stor materiel egendom. Emedan hvarje menniska till sitt väsende är lik hvarje annan, så bör hon äfven i den yttre verlden få på samma sätt verka och tillerkännas samma andel i alla materiella och andliga förmåner eller m. a. o. hvar och en .bör, äfven ifråga öm den fenomenella sidan af lifvet, vara hk hvarje annan menniska. Har hvar och en rätt till allt, så kan naturligtvis ingen taga en förmån i anspråk uteslutande för sig. Positivt uttryckt, blir derföre kommunismen en fordran på egen- domsgemensamhet, negativt åter, en fordran på den enskildes egen- domslöshet. Oförnekligt är att alla menniskor i grunden af deras väsende, såsom personligheter, äro hvarandra Eka, äfvensom att ur denna väsenslikhet följer en för alla gemensam likhet i rättigheter. Men den menskliga personligheten är i sin form af naturlig individua- litet förhanden med bestämda anlag och behof, och i detta sednare hänseende är derimot ingen den andre hk, utan tvärtom enhvar från alla öfriga skiljaktig och just derföre ett individuum. Det är icke det abstrakta personlighetsbegreppet, som uppträder och verkar i lifvet? utan sjelfva den konkreta personligheten. Denna omständighet förbiser kommunismen vid sin förhastade slutledning. Menskligheten, som i djupet af sitt väsende är ett, är inom fenome- nernas verld en oöfverskådlig mångfald af krafter och sträfvanden. Den ursprungliga personliga likheten fordrar endast att åt den- samma lemnas ett fritt spelrum för utveckling och begagnande af den individuella kraften till uppfyllandet af sina behof. Derigenom att kommunismen på ett störande sätt vill ingripa i dessa ur sa- kens väsende följande förhållanden, i det att den vill åt hvarje individ tillmäta allting efter samma mått, som åt hvarje annan, negerar den hos personligheten frihetens urrätt, och våldför der- med personligheten sjelf, ty den låter densamma ej få vara verk- sam så, som den både kan och bör. I utbyte mot den hos hvarje menniska olika utpräglade individualiteten gifver kommunismen enhvar en yttre likhet med de andre i fråga om njutningen af lifvet; men denna likhet är i sjelfva verket blott en skenbår, enär SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 99 samma piateriella förmåner icke för alla hafva enahanda värde. Under det att nämnde åsigt sålunda behandlar de näturligen olika såsom lika, blir den ej rättvis mot någon, utan-visar sig Vara mot- satsen till det, som dess namn angifver, ty systemet af allmän jemnlikhet vore ju först der förverkligadt, der åt enhvar tilldelas det, som han på grund af sin individualitet behöfver, der följakt- ligen enhvar har sitt mått i sig sjelf och icke i alla öfriga. Socialismen befinner sig derimot på ett långt mognare stadium inom den sociala teoriens utveckling, i dét att den fordrar att ett visst mått lefnadsnjutning, motsvarande hvarje särskild individs béhof, skall tillerkännas hvarje personlig tjensteprestatiön, att en- dast arbetet bör läggas till grund för egandérätten inom sam- hället, att arbete och eganderätt skola vara niot hvarandra jemnt afvägda och att den sednare uppkommer blott genom det förra. Man finner häraf, att denna samhällsåsigt icke riktar sig mot den enskilda eganderätten,för så vidt denna sistnämnda utgör en följd af eget personligt arbete, att deii alltså icke går ut på att ùpp- häfva olikheterna inom samhället, för så vidt dessa uppstått genom de särskilda individernas verksamhet, men att deiï vänder sig mot den utan all egen förtjenst ärfda förmögenheten, hvilkeri såsom kapital beherrskaf och trycker arbetet. Alla skola med hänseende till yttre egendom träda lika välförsedde in i verlden; hvad åter enhvar, genom de honom medfödda krafter Och sin sedliga utveck- ling, sj elf föfvärfvar, endast det kan och bör vara hans eget, all- denstund han med sin vilja och handlingskraft genomträngt Och såmedelst verkligen med sig införlifvat detsamma. När han åter afträdér från lifvets skådeplats, så lemnar han samhället i dess helhet såsom sin arfvinge'efter sig, likasom hån äfven måste öf- verlemna sin kropp åt en af natùrlàgarne fÖreskrifven upplös- ningsprocess. , Socialismen bekämpar framför allt kapitalets herravälde öfver arbetet, men förbiser dervid att äfven kapitalet arbetar samt att för kapitalisten arbete och förvärf alltså icke skilja sig på det sätt, att han kommer i åtnjutande af det sednare utan det förra. Asig- ten har hundradefallt rätt, nar den i afseende på arbetareståndet söker upphäfva det ogynnsamma förhållandet att arbetet fortgår oafbrutet utan förvärf af privategendom, i det ätt det förvärfvade ständigt åtgår till upprätthållandet och återställandet af arbets- kraften. Men arbetet och kapitalet äro i sjelfva verket solidariskt förbundna; långt ifrån att stå i strid med hvarandra, betinga de och understödja hvarandra ömsesidigt. Inses och erkännes denna sanning af både kapitalister och arbetare, så är det stora steget 100 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. taget till utjemnande af spliten dem imellan. Kapital utan ett arbete, som vidmagthåller och föröker detsamma, är icke allenast dödt, utan förtär sig sjelft. Derföre hår kapitalisten sitt intresse i arbetet och arbetarne, och ju mer han tillgodoser dessa sednare, desto mer befrämjar han v deras verksamhet,* arbetet och sin egen fördel. Omvändt har' äfven arbetaren sitt intresse i kapitalet, i det att detsamma gifver honom arbete och såmedelst, vid en rättvis organisation af arbete och förvärf, bereder honom, förutom hans uppehälle, äfven möjligheten att sjelf blifva kapitalist. Nekas kan för öfrigt icke, att de genom historiska tillfälligheter på många- handa sätt uppkomna nuvarande egendomsförhållandena i sig in- nefatta en betydande obillighet och orättvisa.’ För att socialismen skall kunna uppryckas med roten, behöfves det framför allt att; djupare än som skett, grunda eganderätten på. och gènom personlighetsbegreppet. Låter det sig visas, att den menskliga personligheten, äfven efter sin bortgång ur tiden, fort- sätter sin verksamhet i nya tillvarelseförmer, så är arfsrätten grun- dad på detta faktum, och ett angrepp på densamma blir då ett an- grepp mot sjelfva personlighetsprincipen/på hvilken socialismen stö- dei? sig. Är icke den, som i sista hand förfogar öfvér sin egendom, ännu verklig egendomsinnehafvare, och vore han väl det, om han icke kunde förfoga öfver sin egendom? Den som anfaller arfs- rätten, anfaller dermed äfven personlighetens eganderätt. Häri lig- ger den afgörande punkten för en vederläggning af socialismen. — Den på den fria personlighetens princip grundade staten behöfver på' intet sätt kränka arfsrätten, utan har fastmer till pligt att an- skaffa alla garantier för ett fullkomligt befästande af nämnda rätt, och derigenom att den åt enhvar, förmedelst upplysning och frihet i handel och vandel, tillförsäkrar utvecklingen och bruket af hans krafter, står den i full samklang med sin princip. Eger det der- jemte sin riktighet, att det kapital, som icke arbetar, tillintetgör sig sjelft,' så kan det ej vara statens uppgift att söka förhindra alla rubbningar : i en dylik besittningsrätt, utan bör den anförtro åt de lefvande krafternas allmänna verksamhet att omsider åväga- bringa en rättvis grund för eganderätten inom samhället. Hvad som derjemte åligger staten, är ordnandet af utbytet och faststäl- landet af förhållandet mellan arbete; och behof, så att detsamma bringas i någorlunda jemnvigt, en uppgift, som både är svår oçh tillika beroende på én internationel samverkan. . Efter dessa allmänna inledande betraktelser öfvergå vi till en framställning af de socialistiska och kommunistiska teoriernas histo- riska utveckling, dervid dock lemnande åsido, såsom jemförelsevis SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN, 101 mindre inflytelserika, de mer eller mindre fullständigt genomförda åsigtér i denna riktning, hvilka förekomma före den franska revo- lutionens tidehvarf. S- Vid Ludvig den XVI:s tillträde till regeringen var redan allt fÖrberedt för ett vulkaniskt utbrott. Hans företrädare hade lagt grun- den till massornas utarmande ■— pauperismen — och särskildt hade Ludvig XV genom sin sedeslöshet demoraliserat folket. / En med det förflutnas alla traditioner brytande, frihetsifrande litteratur hadé öfverallt uppväckt vidtutséende förandringsplaner, och så uppreste sig alltnièr de förtrycktås sinnen mot ett herravälde, som, i stället för att leda till ett i materielt och ändligt hänseende bättté tillstånd, ällestädés ledt till olycka öch förderf. Likaså riktade sig förbittrin- gen mot'ståndsföréträdéna hos adeln och presterskapet, hvilka un- der påtryckningen från koäiingamagten visserligen förlorat sin po- litiska sjelfständighet såsom stånd, men det oaktadt från medelti- dens dagar förmått åt sig rädda en mängd företrädesrättigheter och bésittningsförmåner samt nu frossade på den arbetande befolk- ningens bekostnad, genom sin egen osedlighet stegrande och upprätt- hållande konungadömets, utan att dock lemna en skärf till Stats- bördornas bestridande. ' ; Det är bekant, huru vid början äf Lttdvig XVI:s regering de af Malesherbes, Turgot och Necker föreslagna reformplanerna inom förvaltningssystemet i dess helhet strandade' mot den dåligä och blinda viljan hös de herrskande och njutande klasserna samt möt svägheten hös konungen, soin icke förmådde höjä sig öfver de tra- ditionella förhållandena; äfvensöm hürù de"under det yttersta fi- nansiella betryck sammankallade general-ständerna (états généraux), inom hvilka redan från början en afgörånde öfvervigt öfver ädel och presterskap var lémnäd' åt tredje ståndet, söm af Sieyès fôï- klârades för nationen sjelf, inledde, i egënskap af konstituerande fötsamling, det störa verket äf författningens återuppsättande med förklaringen öfver ménmskäns rättigheter, samt med upphäfvande af ällä från feödalsystemet sig härledande privilegier; htiru man seku- lariserade kyrkogodsen för att förhjélpa borgäre^ och bondeståndet till besittning af fast egendom och såmédelst söka utplånä dén stora förmögenhetsolikheten mellan de högre och lägre samhälls- klasserna; hurnledes man såsom allmänna grundsatser uppställde likhet i beskattning och politiska rättigheter äfvensöm Upphäfvandet af adeln med dess företrädesrättigheter, och slutligen huru man 102 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. - nedsatte konungen till en skugga af parlamentet. Likaså allmänt kändt är vidare det tragiska förlopp, hvarunder den nu följande lagstiftande församlingen, sammansatt af talrikare radikala bestånds- delar än dess företrädarinna, genom terrorismen och pariserklub- barna drefs vidare på den'; inslagna revolutionära banan samt gent imot dessa sednare blef, dag för dag, mera magtlös; huru ge- neral-konventet tillegnade sig all verkställande ( och lagstiftande magt, afskaffade konungadömet och lät föra konungen på scha- votten; huru det fogade sig i det allmänna Välfärds-utskottets alla blodtörstiga förordnanden, tillät de allt våldsammare angreppen på eganderätten och icke blott måste medgifva afrättandet af alla dem, som voro misstänkta för att hysa sympatier för sakernas gamla ordning, utan äfven aflifvandet af sina egna bästa med- lemmar,* Girondistema; huru det vidare fastställde en ny kon- stitution, i hvilken massans herravälde öfver staten fick helgden af en lag och de i »Contrat social» framställda idéerna voro upptagna, samt huruledes slutligen samhällets utskum, sedan det tillryckt sig magten, sönderslet sig sjelft och sålunda föranledde en reaktion af de bättre samhällselementen, hvilka uti Direktorium fingo sin stödje- punkt. För vårt problems historia är det af vigt, att redan Robespierre riktat sin uppmärksamhet på förbättrandet af de fattigare och ar- betande klassernas ekonomiska ställning, att Condorcet på ett ännu mera afgörande sätt fordrat, visserligen icke införandet af egen- domsgemenskap, men väl eländets aflägsnande och förverkligan- det af den största möjliga likställighet mellan statens medlemmar. Sedan man en gång proklamerat staten såsom herre öfver egen- domsrätten och statsmagten sjelf redan angripit denna sednare, i det att densamma utan ersättning fråntagit ädeln och presterska- pét deras egendomar samt dels utdelat, dels försålt dem; sedan man medelst grundsatsen om en progressiv inkomstbeskattning äfven hotat den rörliga egendomen och vidare, efter allt detta, kommit till insigt derom, att källan till all olikhet läge i den enskilda eganderätten, så var dermed äfven allt förberedt till en kommuni- stiskt-socialistisk ombildning. Och nu, liksom på tröskeln till denna nya dag af allmän lycka, föll Robespierre samt med honom äfven den liflig vordna förhoppningen om det drömda samhällsidealets förverk- ligande. Reaktionen inträdde och bestod i den egande klassens seger öfver den egendomslösa. Ännu en* gång reste sig revolutions- partiet, men blef öfverväldigadt och dess ledare satte i fångenskap. I fängelset kommo nu några på den tanken, att demokra- tien icke skulle kunna tillfredsställa folkets önskningar och be- SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 1Q3 hof utan genom upphäfvandet af egendomen och den derå grun- dade sociala olikheten. Gracchus Babeuf, född 1762 i S:t Quen- tin, trädde i spetsen for dessa män, förband sig, för att yt- termera förstärka sitt parti, med de ännu öfrigblifna anhän- garne af Robespierre och den demokratiska republiken, stiftade »Société du Panthéon», som inom kort räknade ett par tusen med- lemmar, och utgaf en tidning, Le Tribun, hvilken. med förföriskt patos framställde läran om den absoluta likheten, med påföljd att pöbelns vilda passioner retades till ett utrotningskrig mot de för- mögnare klasserna. Direktorium lät förfölja Babeuf samt under- trycka sällskapets offentliga sammankomster, men genom sina med- lemmar^ verkade det i hemlighet och förberedde en uppresning. Detta partis grundsatser innehöllo den mest afgjorda kommunism: »All egendom tillhör folket, hvilket sålunda allena är egendoms- egare. Hvar och en har rätt till en lycklig existens, och i utbyte derimot pligt till arbete, hvilket sistnämnda likväl icke mer bör öfvérlåtas åt, den enskildes godtycke, utan ordnas genom lagar, som äro egnade att befordra lusten till detsamma och täflan i detsamma. I utförandet af mera oangenäma slag af arbeten deltaga medborgarne turvis. Alla hafva rätt till allt; den fullkom- ligaste likhet i njutningar införes, och högsta magten drager för- sorg om att hvar och en må kunna lefva .i ett passande välstånd, hvilket blir så mycket lättare, som följden af ett allmänt arbetande måste blifva öfverflöd. Arbetet bör företrädesvis bestå i åkerbruk, hvarimot man på vetenskapens, konstens och manufakturens om- råden bör inskränka sig till det oundgängligast erforderliga. Lik- het i bostad och beklädnad införes, på det att ej en gång i det yttre och tillfälliga den ene må särskilja sig från den andre. Alla barn föras till ett stort uppfostringshus och här meddelas åt aHa, utan åtskilnad i afseende på andlig bégåfning, en högst enkel och för alla fullständigt lika uppfostran. På det att icke genom pressen tilläfventyrs må utsås några frön till blifvande olikheter, bör det tryckta ordet ställas under den strängaste censur. Likaså böra alla stora städer upphäfvas, emedan de sociala olikheterna der framträda skarpast, på grund hvaraf tillvaron af störfe städer är att anse såsom tecken till sjuklighet inom det offentliga lifvet.» Babeuf och hans anhängare insågo väl att man icke, så att säga, med ett slag kunde bereda verklighet åt dessa idéer och ville derföre först, i jembredd med det bestående på privat- egendomen grundade tillståndet, gifva föredömet af en egendoms- gemensamhet uti inskränktare omfattning, grundande sig på stats- domäner, frivilliga bidrag och godskonfiskationer af deras egendom 104 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. ' som på ett orättmätigt sätt riktat sig af statens medel, äfvensom slutligen genom upphäfvandet af arfsrätten. För sådant ändamål uppsatte de ett »decret oeconomique», som enligt jemlikhetsgrund- satsen noga ordnade förvaltning, arbete och njutning inom det nya samfund som skulle upprättas. Dock träffas i denna plan ännu intet spår till »nationalverkstäder» och nationel industri. Babeufs kommunism har en afgjordt landtmannamessig karakter. Genom manifester, i hvilka Babeuf visste att medelst sympa- tierna för konstitutionen af 1793 skyla sina kommunistiska idéer, vann han alltmer det s. k. bergspartiet och höll massan i jäsning. Redan räknade han 16,000 förklarade anhängare, en del af mi- litärståndet och alla arbetare. De demokratiska republikanerna slöto sig likaledes instinktmässigt till honom. Allt syntes vara af honom *väl förberedt, då det lyckades Direktoriets vaksamhet att, kort före upploppets tillämnade utbrott, bemägtiga sig 65 af dess ledare, deribland Babeuf sjelf och Buonarotti. Derigenom hade liksom udden brutits af hela företaget, partiet råkade, förskräckt, i upplösning och intet allvarsamt deltagande visade sig för saken. Af de 65 anklagade blefvo Babeuf och Darthé dömde till döden, 7 andra, bland dem Buonarotti, till deportation, de återstående frigåfvos. De begge förstnämnde sökte ömsesidigt genomborra hvarandra med zsina dolkar och blefvo, blödande ur sina sår,, den 26 Maj 1796 släpade på schavotten, der de modigt gingo döden till mötes. Tjugu år sednare har Buonarotti offentliggjort denna kommunistiska sammansvärjnings idéer och historia i ett arbete, som blef af mycken vigt för återuppväckandet af likartade ten- denser. ' . Den franska revolutionen utgör den moderna tidens största tilldragelse. Den krossade den furstliga despotismen och alla feo- dala traditioner, den skapade det tredje ståndet och gjorde arbetet fritt samt inledde dermed en ny sakernas ordning. Den har med alla medel sökt förverkliga sitt program om de allmänna mensk- liga rättigheterna samt såmedelst infört naturrättens idéer inom det praktiska området. Men icke blott för Frankrike utan för hela den civiliserade kontinenten hade densamma denna storartade följd och betydelse. Genom revolutionen hade i Frankrike egen- domen öfvergått i andra händer, men under sjelfva revolutionen fanns för densamma ingen säkerhet. Under den deraf föranledda bristen på förtroende till något, varaktigt beståndande, kunde något åker- bruk, närings- eller industrielt lif icke uppstå. En stark hand behöfdes för att skydda de nya egarne i deras förhållanden, så- väl mot gamlä . anspråk som mot ytterligare nyhetsbegär, såvida SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 105 välståndet skulle ånyo återvända till Frankrike. Framförallt var åkerbruket, deri dock hufvudkällan för lindrandet af den allmänna nöden var att söka, i behof af ett dylikt förtroende till varaktig- heten af de bestående förhållandena, enär detsamma bedrifver sitt arbete med uteslutande hänsyn till framtiden samt dess produk- ter endast långsamt kunna ernås. Napoleons starka hand ska- pade denna säkerhet och derför fogade sig det oroligt ängslade Frankrike under hans jernspira, förgätande alla de liberala idéer, hvaraf det ännu kort förut varit besjäladt. Ett faktum är att Frankrike under alla de väldiga krig, Napoleon förde, befann sig i ett blomstrande välstånd. Under honom utvecklade sig det eko- nomiska och industriella samhällstillstånd, i hvilket hvar och en hade sin andel i egendomen, icke på grund af någon bördens blinda slump, utan i följd af sin egen personliga duglighet och arbets- kraft. I detta under ombildning varande samhälle var det ännu lätt att ifrån arbetare blifva jordegare och ifrån jordegare entre- prenör och kapitalist. När åter denna nya samhällsform vunnit stadga, hade Napoleon dermed äfven tippammat. den mägtigaste motståndaren till sin regering, ty dessa samhällsklasser kände sig nu starka och genom sig sjelfva betryggade samt måste, då hos dem allting företrädesvis gick ut på uppväckande af den personliga sjelfständighetskänslan, snart: äfven ur sitt sköte fram- alstra den politiska frisintheten.: Detta nydanade samhälle lät Napoleon falla, när det icke längre behöfde honom, utan snarare i honom sågo ett hinder för sina liberala sträfvanden. Härpå inträdde den s. k. restaurationsperioden, en tidrymd till hvars ut- märkande drag hör det industriella samhällets herravälde. ■ Dock mera derom längre fram, för såvidt det berör vårt ämne! För närvarande hafva vi att erinra om de sträfvaiiden, som upp- trädde på de sociala reformernas område uhder denna stora, inne- hållsrika tid, hvilken frambragte det positiva bidraget till den förut- gångna revolutionens öfvervägande negativa verksamhet. Vi an- märka endast atö under den tidrymd, då dessa sträfvanden uppdöko och utvecklade sig, hade inom det industriella samhället motsatsen mellan kapitalet och arbetet med all sin skarpa och alla sina miss- förhållanden redan begynt träda i dagen. • Tvenne män af ' helt olika härkomst äro de söm först togo i öfvervägande och sökte gifva ett lösning åt frågan om medlen till förverkligande af en allmän menniskornas sällhet, för så vidt detta förverkligande är lagdt i menniskans egen hand. Den ene var grefven af Saint-Simon, den andre köpman- nen Charles Fourier; båda begåfvade med mera inbillningskraft 106 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. än prosaiskt förstånd, båda uppfyllda af djup medkänsla för de fattiga och förtryckta klassernas ställning samt derjernte intagne af ett stolt förtroende till menniskoanHens magt öfver det faktiskt bestående och af förhoppningar om en ny, lyckligare verldsålder. ; j. 3. Claude Henri de Saint-Simon föddes i Paris den 17 Oktober 1760 såsom arfvinge till ett stort namn,, vid hvilket samhällets högsta värdigheter varit fästade, samt till en glänsande förmögen- het, som medförde en årlig inkomst af 500,000 francs. Hans rika naturanlag understöddes af den bästa uppfostran och den gedig- naste bildning, så att då S:t Simon vid 17 års ålder gjorde sitt inträde i stora verlden, kom honom lågan af en ädel entusiasm att rikta sin verksamhets hela kraft blott på de högsta lefnadsmål. Han reste till Amerika och kämpade under Washington för den nya verldens frihet, men han fann snart, att hans uppgift ingalunda kunde vara en militärisk, utan att han hade att arbeta för hela mensklighetens fullkomning, för civilisationen. Han återvände 1783 till Frankrike, hvarest han blef befordrad fill öfverste. Här föll han snart (1785) på .tanken att sätta i verket en förenad fransk- holländsk expedition mot de engelska kolonierna i Indien. För- slaget vann bifall, men kom icke till utförande. Härpå reste S:t Simon, år 1787, till Spanien, för att förelägga dess regering en plan till anläggande af en kanal från Madrid till hafvet. Utbrottet af den franska revolutionen gjorde detta : förslag om intet och beröfvade S:t Simon både hans förmögenhet och hans samhällsställ- ning. Han kunde dock icke förmå sig att öfvergå på den gamla styrelsens sida, ehuruväl de revolutionära tendenserna knappast voro honom , mera tilldragande. Hållande sig aflägsnad från den politiska skådeplatsen, deltog han i sju års tid (1790—1797) i be- styret med nationalgodsens försäljning, för att ånyo kunna sätta sig i besittning af sin förlorade förmögenhet, dock icke för sin egen skull, utan för att dermed vinna medel till upprättande af ett stort industrielt etablissement samt till grundande af en veten- skaplig bildningsanstalt. Då hans associé vid denna nationalgods- försäljning, grefve von Redern,, icke ville ingå på S:t Simons vidt- utseende förslag till stora industriella företag, skilj de han sig från honom och erhöll såsom sin andel af den gemensamma förmö- genheten ett belopp af 144,000 francs, hvarmed S:t Simon för alltid drog sig tillbaka från den kommersiella verksamheten, för att uteslutande egna sig åt den teoretiska. Att åt Frankrike gifva väckelsen ifråga om en ny, stor, hela menskligheten omfattande tanke, att grundlägga den fysiko-politiska SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 107 vetenskapen, detta var den ännu sväfvande och oklara idé, som nu besjälade S:t Simon och kastade honom in i ett vidt utgrenadt, kaötiskt studium. Han sysselsatte sig med matematik och natur- vetenskap samt fann det derpå af nöden att företaga en rundresa i England och Tyskland, för att utröna om der tilläfventyrs redan kunde förefinnas en vetenskap, sådan han tänkte sig densamma! Otillfredsställd i detta hänseende, återvände han till Frankrike samt ingick giftermål med ett förmöget fruntimmer, dervid han hade för afsigt att fullfölja ett dubbelt experiment. Först och främst ville han af egen erfarenhet lära känna äktenskapet, såsom en vigtig social institution, och vidare skulle hans hustrus för- mögenhet lemna honom medel att.se sig omkring i de högre kret- sarna och studera dem. Baler, sällskaper och öppna tafflar aflöste under loppet af ett år ôâfbrutet hvarandra. Vid slutet af detsamma var han också utfattig och skiljde sig åter från sin hustru, som redan från början gått in på alla hans planer, äfven på den om en möjligen förestående skiljsmässa. Nu skref han sina Lettres dun habitant de Geneve à ses contemporains, i hvilka han på ett något förvirradt och fantastiskt sätt framställde fordringar på en ny ombildning af staten och samhället, hvarvid han ville lägga den andliga magten i händerna på de visa, den verlds- liga i händerna på den egande klassen, och åt alla gifva rättig- heten att utse de män, som borde utgöra mensklighetens stora ledare, samt såsoin belöning åt de styrande den aktning, hvaraf de gjort sigförtjenta. Ja, en helt ny verld med en ny religion och en högre samhällsställning för qvinnan hägrar för hans öga. Denna nya religion bör stå i samklang med vetenskapens framsteg och med samhällets behof. Han befann sig nû i déri ställning, då han hade att pröfva, huruvida den från hans inre frambrytande kraften bar vittne om att han vore en apostel för den eviga sanningen och icke ett rof för en bedräglig drömbild. Fattig och ensam, stod han lemnad åt sig sjelf, under det att hans stämma ohörd förklingade i det krigiska larmet af hans upprörda samtid. Men han förblef fast i tron på den idé, som för honom framträdde mera under aningens äh under tankens form. Sex år kämpade han efter att nå en klarare uppfattning, men utlät sig, då han i sin Introduction aux travaux scientifiques du; XIX. siècle för verlden framlade resultaten af sin förnyade forskning, hufvudsakligen i allmänna och oklara förbätt- ringsfordringar på samhället, hvadan han förblef oförstådd af all- mänheten, och hans arbeten Lettres sur T Encyclopédie, Mémo- ires sur la gravitation öch Sur la science de Thomme ej mer funno någon förläggare. Från den bittraste nöd räddades S:t Si- ; 108 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. mon genom den oegennyttiga hjelpsamheten hos en för detta tjenare, Diard. I två års tid underhöll tjenaren sin herre, som oförtröttad fortsatte sina arbeten och ännu en gång, ehuru utan påföljd, sökte i sin Nouvelle Encyclopédie, af hvilken dock blott prospekten och första häftet utkömmo, fasta verldens uppmärksamhet på sina idéer. Då afled äfven hans ädelmodige vän och S:t Simon råkade i ett läge, i afseende hvarpå han sjelf berättar som följer. »Sedan 14 dagar tillbaka äter jag endast bröd och dricker vatten. Jag arbetar i oeldadt rum och har till och med sålt minä kläder, för att be- täcka kostnaderna för afskriften af mina arbeten. Det är entusi- asmen för vetenskapen och nitet för det allmänna bästa, det ar sträf- , vandet att utfinna ett medel till en fredlig lösning af den fruktans- värda-kris, i hvilken hela det europeiska samhället är inveckladt, som störtat* mig i detta hopplöshetens tillstånd. Der för kan jag också utan att rodna aflägga bekännelsen, om min olyckliga belägenhet och fordra det nödvändiga understödet för att sätta mig i en ställ- ning, hvari jag kan fullfölja mitt arbete». Man hjelpte honom nätt och jemnt fram och öfverlat honom åt sina sträfvanden. År 1814 framträdde han ånyo ur sin tillbakadragenhet med en ny skrift, Réorganisation de la société européenne^ och finner nu i det nybildade industriella samhället en mottaglig jordmån for sina grundsatser och snart derpå ett antal hänförda lärjungar, som klart och tydligt i dess följder utveckla det han endast förmått dunkelt antyda. I sitt sist anförda arbete ställer han frågan om samhällsordningen i förgrunden och behandlar först i andra rum- met den om författningen. Trots Frankrikes uppblomstrande indu- striella verksamhet, insåg han dock de missförhållanden densamma dolde inom sig och uppställde derför i den af honom dernäst ut- gifna skriften, L'industrie,/ först den satsen, att äfven industrien lede under trycket af tvenne obehöriga magter och derför icke kunde komma till sin fulla betydenhet. Dessa begge hinder utgjordes af, i första rummet, kapitalet och räntan på detsamma och i det an- dra: Les Légistes. Kapitalet toge nämligen för sig i anspråk vin- sten af hela den industriella verksamheten, under det att »Legisterna» / derimot, som kalla sig sjelfva för de egentligen liberala, och huf- vudsakligen bestå af advokater, domare och embetsmän, bemägti- gade sig folkrepresentationen, inom hvilken de blott derföre hylla liberalismen, emedan de endast genom densamma kunna komma till mägt. Han tilläde, att den representativa författningen blott kunde bilda ett öfvergående moment, ur hvilket de sanna men- niskovännerna hade att .utveckla och grunda industriens eget herravälde. Enär S:t Simon med dessa sina läror angrep de rikes SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 109 , öfvermagt, sä bade hau från deras sida ej ati räkna på några sympatier, och de subskriberade på hans arbete blott för att låta ett materiell understöd komma dess författare till godo. Sedan. S:t Simön såsom den egentligen ledande tanken i alla sina arbeten hade uppställt industriens höjande, började han i det åren 1819—20 häftevis. utkommande arbetet L'Organisateur lemna en historisk öfversigt af industriens utveckling samt att i dess uppkomst och herravälde öfver de gamla ståndsskilnaderna, i dess seger Öfver . det franska samhällets gåmla element, söka den sanna historien om folket och dess frihet. I anledning af förordet till detta arbete, deri han yttrade, ' att det - vore långt skadligare for Frankrike att förlora sina tusen största lärde och bästa arbetare, än sin .herr- skarefamilj, sin aristokrati och sitt presterskap, blef han anklagad inför assisdomstolen, men frikändes under stort deltagande från all- mänhetens sida, som nu äfven började mera uppmärksamt låna sitt öra åt hans idéer. Han fortsatte imellertid ensam sitt arbete och sökte att i sitt näst följande verk, Système industriel, hvaraf första bandet utkom >1821, ådagalägga det industrien vore den sanna folkmagten och att konungamagten måste sluta förbund med denna, så framt icke en ny revolution skulle uppstå. A andra sidan vore äfven konungadömét i sin ordning det sanna stödet för industriel. Ville det blifva af denna sistnämnda upprätthållet, så måste det åvägabringa en för kultur, handel och fabriksväsende gynnsam administration af de offentliga arbetena, hvilken borde ega ruin på det sätt, att densamma lades i händerna på »les cultivateurs, les négociants et les manufacturiers les plus capables». S:t Simon bar dermed förutsagt Julirevolutionen, ehuru han icke nog klart uppfattade det industriella samhällets väsende öch den deri förekommande motsatsen mellan den besittningsegande, klassen och de fattige. Hvarken konungadömét eller dessa sednare lyssnade till honom; blott med stor svårighet kunde han befordra sina skrifter till trycket och som håns uppehälle uteslutande be- rodde på deras afkastning, måste hän kämpa med bekymmer och bittra försakelser. Vid nära sextio års ålder såg han ingen enda af sina förhoppningar förverkligad; en liten skara till- gifna lärjungar förmådde icke längre upprätthålla hans sjunkande lefnadsmod; all hans möda och arbete syntes honom fruktlöst, hvadan han i sin förtviflan sökte att skjuta sig, i Mars 1823. Skottet hade dock icke varit dödligt, utan han undkom med för- lust af det ena ögat samt lefde ännu två år, under hvilken tid han återvann sina bästa dagars hela andliga spänstighet och ska- pade sina tvenne hufvudverk: Catéchisme des Industriels och Le 110 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. nouveau Christianisme, I det förstnämnda af dessa arbeten de- finieras industriidkarne såsom den samhällsklass, som arbetar, för att producera och göra tillgängliga medlen till dé fysiska be- hofvens tillfredsställande. Industrien är derföre den organiska sammanfattningen utaf arbetet, hvilket åter utgör hufvudelementet i allt bestående och derför bör vara det herrskande. Han visar derpå genom det franska samhällets historia huru kapitalet små- ningom kommit fill herraväldet öfver arbetet och sålunda de tvenne klasserna af egande och icke-egande uppstått. Den undertryckta och arbetande samhällsklassen innefattar de bästa och nyttigaste medlemmarne i staten; det närvarande samhället är blott en ny form af feodalismen, i hvilket penningens aristokrati trädt i stället för böldens. På grund häraf är vår tids samhälle också icke det utvecklingen afslutande och mest fulländade, ty den sanna civili- sationen är deri icke förverkligad. Ännu återstår att uttaga det stora steget fill åvägabringandet af en sådan samhällsorganisation, inom hvilkén såväl den förmögna klassem och embetsmännen som äfven militärståndet blifva underordnade och tjenstpligtige åt den arbetande delen af nationen, på det att ur den gamla feodala statsförfattningen må utveckla sig en helt och hållet industriel, utgörande den menskliga odlingens höjdpunkt/ ; Att. utföra denna ombildning betraktar S:t Simon såsom sin och sin skolas uppgift Dessa idéer utgjorde mera ett fragmentariskt utkast än ett genomför dt system; de voro tankekorn, som först hos S:t Simons lärjungar skulle komma till vidareutveckling. S:t Simon fäster uppmärksamheten vid den i det franska samhällets historia nu allt- mera tydligt framträdände motsatsen mellan »bourgeoisie» och »peuple»; han fordrar en förmedling af denna motsats och ut- vecklar de ledande tankar, som ånyo försätta detta samhälle i oro. Icke den på egendomsbesittning grundade, utan arbetets magt måste vinna herraväldet öfver stat1 och konungadöme; ar- betaren måste blifva oafhängig af kapitalisten, ty blott derigenom kan jemnlikhetens och frihetens idé blifva en sanning. S:t Simon har härvid framträngt till samhällets eget begrepp, till begreppet om de detsamma bildande och i detsamma verkande faktorer samt tillika framställt de grunder och antydt de förutsättningar, ur hvilka det allmänna välståndet vore att härleda. Sålunda lemnade hans kropps bräckliga hydda åt hans ande sin tjenst ända till det ögonblick, då den tanke, af hvilken han från början instinktmäs- sigt drifvits framåt, utvecklat sig till klarhet och framträdt för hans samtid såsom dess stora problem. Nu kunde han dö, sedan hans mission var fullbordad. Men S:t Simon ville äfven åt sitt SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. ‘ 111 nya samhälle gifva en religiös grundval uti »den nya kristendomen», som skulle grunda sig pä menniskokärlekens sannt kristliga princip och i följd deraf icke bestå i dogmatik, utan i en lefvande och verksam sedelära. Denna nya religion skulle föra samhället till det stora målet af ett möjligast skyndsamt förbättrande utaf de fattigaste klassernas ställning. < Åt religionen måste återgifvas äfven dess sinnliga element;, den oupphörliga kampen mellan materia och form, kropp och ande måste i religionen finna sin försoning. Denna fordran, som i sjelfva verket väl icke åsyftade annat än naturens génomträngande af anden, genom dennes fria verksamhet,, har blifvit på mångfaldigt sätt missförstådd af några bland S:t Simons lärjungar och gifvit anledning till förargelseväckande följder. Då S:t Simon slutat sin 'Nouveau Christianisme, begynte hans sista krafter öfvergifva honom. Han ville grundlägga ännu en tid- skrift, Le Producteur, men upplefde icke dess utkommande, utan afled, den 19 Maj 1825, i sina lärjungars armar. Ehuruväl S:t Simon sökte nedbryta kapitalets herravälde öfver arbetet, angrep han dock icke omedelbart eganderätten. Han en- dast antyder, att den enskilda eganderätten måste bringas i sam- klang med det allmänna bästa. Först hans skola gör sig till tolk för de arbetande klassernas nya, häftigt pockande fordringar, hvar- med dessa klasser under proletariatets form började uppträda så- som ett särskildt stånd. S:t Simonismen vann oupphörligt allt flere anhängare, organiserade sig i sitt inre och . bedref sin propaganda med , kraft och skicklighet. Man delade dess anhängare i tre gra- der; de begge lägre utgjordes af ette »noviciat», den högre af en »familj», som på gemensam bekostnad lefde tillsamman i ett enda hushåll, för att gifva verlden en yttre bild af den stora mennisko- familj, som nu skulle grundläggas. St. Simonistiska skolor upp- rättades, den nya läran utbredde sig inom flera af Frankrikes städer, och i Paris uppträdde dagligen S:t Simonistiska talare i egna hörsalar inför en alltmer växande åhörarekrets. Då-gaf Enfantin med sina på »köttets emancipation» utgående läror signalen till , en splittring inom skolan och slutligen till hennes upplösning. Hazard och Enfantin voro tvenne helt olika danade personligheter. Den förstnämnde var en strängt logisk tänkare, som på ett san- sadt sätt öfvervägde medlen för sina ändamål, samt utmärkt ge- nom ädla känslor och sedligt allvar; den sistnämnde derimot en få- fäng, hänsynslös, fantastisk och yppig njutningsmenniska. Der den förre ville låta idéens magt ensamt verka och småningom bereda mark för den nya samhällsbyggnadens uppförande, der' fordrade den sednare. ett ofördröjligt praktiskt utförande, till och med i 112 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. strid mot statsmagten. Bazard hade medgifvit, att qvinnan hörde erhålla social likställighet med mannen; Enfantin fordrade icke blott qvinnans fullstäüdiga sociala frigörelse, utan 'äfven ett på den fria böjelsen grundadt obehindradt könsumgänge samt upphäfde dermed äktenskapet och familjen. Han uppställde teorien om »dubbelpresten», bestående af en man och en qvinna, som skulle göra till sin uppgift att inom det nya samhället ordna och under- lätta de sinnliga begärens tillfredsställande. Då utträdde Bazard jemte den bättre delen äf skolans medlemmar ur densamma och såg med djup smärta den under så många förhoppningar uppförda byggnaden falla i spillror samt dog kort derefter med brustet hjerta. Fienderna till riktningen i dess helhet jublade högt och svängde mot densamma så mycket ifrigare begabberiets och hånets vapen. Enfantin fortgick på sin slippriga och förvända väg, gjorde sig till St. Simonismens »fader» och sökte den »fria qvinnan», för att med henne framställa bilden af sin s. k. »dubbelprest». ; Än- skönt allahanda experimenter företogos, künde, detta slags »fria qvinna» icke upptäckas, och det osedliga i hela förehafvandet trädde alltmer i dagen. Dertill kom vidare penningeförlägenhet; sektens organ, Le Globe, måste upphöra och »familjen» upplöstes. v Med återstoden af skolan, utgörande 42 medlemmar, drog sig Enfantin, i Februari 1832, tillbaka till sitt gods i Menilmontant och inrättade derstädes en patriarkalisk sammanlefnad efter socialistiskt mönster, full af besynnerligheter, som endast kunde locka allmänheten till åtlöje. I Augusti 1832 gjorde en juridisk anklagelse, stödd på 219:de paragrafen i Code pe,nal, som förbjuder hvarje af ett antal utaf öfver, 20 personer utan vederbörlig tillåtelse bestående före- ning, och dervid Enfantin uppträdde på ött ganska löjligt sätt, omsider ett slut på »familjen i Menilmontant». Innan ett år tilländagått, hade S:t Simonismen blifvit tillintetgjord och förgäten i Frankrike. / . Den kompletterande motsatsen till S:t Simon bildar Charles Fourier, enig med den förstnämnde ifråga om möjligheten och nödvändigheten af en genomgripande samhällsreform, men i sitt lif och sitt tänkande oändligt skiljaktig från honom. Den förre ledes från en rik och vidtomfattande blick öfver lifvet till ett par allmänna satser; den sednare, som lefde och rörde sig under inskränktare förhållanden^ konstruerar ur en enda grund- SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 113 tanke ända in i den minsta detalj en ny ordning för den mensk- liga sammanlefnaden. Båda äro de samtida, inen lära dock icke känna hvarandra och erfara intet om hvarandra. : Fourier föddes den 7 April 1777 i Besançon. Hans föräldrar A voro ett välmående, köpmansfolk,. som önskade ätt sonen äfven måtte egna sig åt samma stånd och derför läto honom komma i åt- njutande af en för detta ändamål afpassad uppfostran. En verksam menniskokärlek och den strängaste redlighet äro hos honom fram- stående karåktersdrag redan i hans tidigaste ungdom. Under re- volutionen förlorade han sin förmögenhet, ja, undgick med knapp nöd döden. Han antog nu i Marseille plats på ett handelshus och förblef i denna ställning ända till slutet af sin lefnad, aldrig be- klagande sig öfver sin olycka och bestridande sitt lifsuppehälle genom sitt arbete. Bakom häns skrifbord undföll det honom icke att armod och elände voro flertalets lott, och han var djerf nog att tänka, det ett så beskaffadt tillstånd ingalunda kunde vara en absolut nödvändighet, äfvensom att efterforska medel till det- ' sammas afhjelpande. — FÖrgäfves vänder han sig i sådant hän- - seende till filosofien; han märker snart ätt han sjelf måste söka upptäcka vetenskapen om den sociala sällheten. Han säger till sig sjelf, att Guds vilja helt visst endast kan afse menniskoslägtets fullkomnande, och derför måste också naturen tjenä detta sednare. Harmoni mellan Gud, menniska och . natur utgör ändamålet för lifvet på jorden. Harmonien mellan menniskan och naturen är - uppnådd, när den förras alla önskningar af den sednare tillfreds- ställas och i ; en sådan tillfredsställelse ligger såväl sällheten som menniskans fulländning och Guds vilja. De menskliga drifterna böra derför icke undertryckas såsom den närvarande sedeläran fordrar, utan de skola utvecklas och under denna .sin utveck- ling göras gagneliga, de böra bringas i: harmoni, på det de icke må uppträda förstörande, utan tvärtom kuüna verka i den mensk- liga sällhetens tjenst. Drifternas 'harmoni bor utgöra grunden för arbetet, d. v. s. de måste upphöjas till de verkande krafterna i allt menskligt arbete och detta sednare sjelft måste göras till en njutning. På dessa grundtankar hvilar Fouriers system, hvilket han först år 1808 begynte utveckla i Théorie des quatre mouvements. All- mänheten tog ingen notis om detta, oklara och förvirradt skrifna arbete. Efter, fjorton års förlopp framlade han sin lära fullstän- digt utarbetad i sin Traité de T association domestique agricole, beräknad på sex hand, deraf blott fyra utkommit. Handel, åker- bruk, industri äro deri ordnade, jorden sätt i skick att. på hvarje 8 114 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. punkt lemna det fulla måttet af sina produkter, arbetet är satt i samklang med lusten att arbeta, begären med medlen till deras tillfredsställande. Alla passioner hafva sig anvisade sin vederbör- liga plats, allt ondt liksom alla slags förbrytelser äro dermed af- lägsnade från jorden ocb en lycklig endrägt berrskar bland dess bebyggare. Med en enda million allena, till inköp af ett landtgods och införande derstädes af det nya samfundslifvet, kunde detta mål blifva uppnådt, ja, de rika, som ville förena sig om att lemna detta förskott, kunde vinna den rikligaste af kastning af sina kapi- . taler. Men äfven detta arbete rönte intet bifall.' Millionären, som ville vedervåga experimentet,; infann sig icke och Fourier såg sig tillbakastött af en verld, som han så gerna skulle hafva velat göra lycklig. Han uppgaf dock icke sina förhoppningar utan offentlig- gjorde ännu några skrifter, i hvilka han i ny form framställde sina gamla idéer. Men då S:t Simonismen föll, kom ändtligen tiden för dessa sednare. Victor Considérant, ett klokt beräknande hufvud, blef genom Fourier öfvertygad om de förhandenvarande sociala inrättningarnes förvändhet och vunnen för hans reformförslag, samt jemte honom några fordna anhängare af S:t Simonismen. De höllo offentliga föredrag, utgåfvo brochyrer och grundade år 1832 tidskriften Pha- lanstère ou la réforme industrielle. Framför allt af vigt för skolan bief Baudet-Dulary, som öfverlät sina betydande besittningar till dessa reformplaners förverkligande, men dock måste se företaget stranda af brist på ihållande understödsmedel. Detta missöde hade äfven till följd upphörandet af Phalanstère (1833) och Fourier tycktes snart blifva försatt i samma ställning som S:t Simon. Då uppträdde Considérant med nytt mod och ungdomlig kraft till för- svar för den hotade saken och ådagalade i ord och skrift på ett slående sätt samhällets missförhållanden samt nödvändigheten af deras undanröjande. Han betonade tron på en mild försyn, som åt hvarje väsende gifvit en bestämmelse, genom hvars uppfyllande det »njuter». Sällheten är ett tecken på en uppfylld och smärtan åter på en förfelad bestämmelse, ty uti våra passioners röst till- talar oss Gud. Mot ifrågavarande teorier framträdde flera förkastelsedomar från kyrklig sida, men pariserungdomen lyssnade med bifall till , dem, och då man vid samma tid var trött vid politiska omstört- ningar samt i följd deraf längtade efter en förbättring i det ma- teriella välståndet, så riktades uppmärksamheten allt mer på Fouriers system, som förelagt sig sistnämnda uppgift till ändamål. Consi- dérant framgick med klokhet och bifallet tillväxte. År 1836 upp- SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 115 stod ånyo en tidningsorgan för skolan, med benämningen Pha- lange, hvilken hade att glädja sig åt ett alltmer stigande, delta- gande. — Fourier upplefde dock sjelf blott en kort tid af deima förhoppningsfulla uppblomstring utaf det nya idéutsädet. Han dog den 10 Oktober 1837, fattig på jordisk egendom, men rik genom sina lärjungars kärlek och högaktning. Dessa sistnämnda arbetade med oförtröttad entusiasm på det stora verket af en social pånyttfödelse och ingrepo dermed på . ett allt mer betydelse- fullt sätt i de rörelser, för hvilka Frankrike efter Julirevolutionen utgjort skådeplatsen. Vi öfyergå nu till en kortfattad framställ-, ning af Fouriers system. > Hos alla menniskor är medfödt sträfvandet efter, lycka öch sällhet. Dessa bestå i en begärens fortgående rörelse mot- sitt mål, i en oaflåtligen sig förnyande njutning. Passionerna och deras mål, likasom de förras rörelse mot de sednare, utgöra mo- menten i sällhetens innehåll. Uti passionerna och deras mål för- verkligar sig inom det organiska lifvets område attraktionens all- männa yerldslag. Enär hvarje passion har ett densamma mot- svarande ändamål, så utgör detta sednare hans bestämmelse och denna bestämmelse verkar såsom attraktion (»les attractions sont proportioneiles aux destinées»); Enheten mellan begäret och dess bestämmelse, som förverkligas genom attraktionen, utgör harmonien eller lyckan. Under rörelsen mot sin bestämmelse genomlöper be- gäret en följd utaf utvecklingsmomenter, och i hvarje enskildt så- dant moment är det till någon del uppfylldt samt harnionien för- verkligad; ty lyckan ligger ej i en uppnådd tillfredsställelse utan i sjelfva tillfredsställandets process. Den successiva utvecklingen (»la Série») fördelar totaliteten af harmoni uti särskilda harmonier (»la Série distribue les harmonies»). Konseqvenserna af dessa allmänna grundåsigter äro att begä- rens uppfyllande är en naturlag, men ingalunda en synd, och att man blott har att metodisera detta uppfyllande, d. v. s. fördela detsainma i partiella tillfredsställanden, som icke medelst en mo- mentant-fullkomlig njutning qväfva begäret, utan, tvärtom hålla detsamma friskt och rörligt och som icke förverkliga attraktionen såsom något afslutadt, utan såsom något sig oaflåtligen afslutandé. Man sef således att Fourier ville på det menskliga handlandets och den menskliga andens område förverkliga den stora, genom sin naturlag sig utvecklande harmonien i verldsalltets rörelse. Han ser derföre i alla ting genomgående analogier och analogien sjelf blir konstruktionsprincipen för hans system. Derför blifva, i de stora dimensionerna af hans verldsbegrepp, de. tre momenten: 116 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. passion, bestämmelse och harmoni i deras förhållande till materien, såsom den lidande och rörda principen, till gudomligheten, såsom den verkande och rörande principen, och till »rättvisan» eller »ma- tematiken», såsom den ordnande principen för utvecklingen och rö- relsen, för Fourier liksom trenne universum bildande och upprätt- hållande principen Universi rörelse sönderfaller i fyra särskilda hufvudslag utaf rörelse, nämligen en social, en animalisk, en organisk och en materiel. Af dessa fyra klasser gör Fourier sig > till uppgift ätt sysselsätta sig med den förstnämnda, som innefattar de lagar, efter hvilka Gud reglerat verldsordningen och den successiva följden af de särskilda .sociala mekanismerna. Likasom alla andra *drifter, så hafva äfven de som tillhöra menskligheten, sina särskilda bestämmelser, hvilka, om de uppfyllas, lägga grunden till den menskliga sällheten. Men emedan de en- dast, kunna uppfyllas i en gemenskap utaf menniskor, har mensk- ligheten äfven samhället till ändamål. Vill man lära känna det menskliga samhällets bestämmelse och uppgift, så måste mån först studera de menskliga passionerna, enär uti deras metodiskt orga- niserade uppfyllande ligger sällheten och dermed äfven samhällets eget ändamål. Menniskan har trenne särskilda uppgifter för sin tillvaro; hon är nämligen till för sig sjelf, för andra och för menskligheten. Härpå grundar sig ' klassifikatiönen af/ begären. Dessa gå nämligen ut på dels tillfredsställandet af de sinnliga be- hofven, (= »lyxen»), dels på en sällskaplig sammanslutning (= »grup- pen»), som sjelf fördelar sig uti underafdelningarna: begär efter vänskap, kärlek, ära och familjeförbindelse, dels slutligen på den s.' k. »serien». Denna sistnämndas begär, som af Fourier delas i »passion cabaliste, papillone och composite», verka organiserande på de båda förutnämnda, i det att »la passion cabaliste» ensidigt riktar vårt sträfvande på ett särskildt mål och såmedelst utöfvar en isolerande inflytelse. På det imellertid man icke må försjunka i en ensidig riktning, så har man »la passion papillonne» eller be- gäret efter förändring. Slutligen beherrskas man af »la passion composite», som, utjemnande motsatsen mellan de begge föregående, förbinder enhet med mångfald, hvila med omvexling och låter men- niskan eftersträfva en sann lifsfulländning. Det harmoniska upp- fyllandet af alla dessa begär tillsammantagna utgör menniskans lycka, hvilken gifver sig tillkänna genom en känsla af enhet. På grund häraf bör en samhällsordning upprättas, genom hvilken pas- sionerna kunna på ett harmoniskt sätt uppfyllas. Ett sådant till- stånd kan likväl först då förverkligas, när den materiella rikedo- SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 117 men ökats och blifvit allmännare spridd. Densamma utgör dér- för första källan till lycka. Fourier förklarar dock att jorden i dess närvarande tillstånd ännu icke är egnäd uppfylla fordringarna på denna förutsättning för lyckan; han fantiserar derför om den- sämmas fortbestånd under en period af 80,000 år, i hvars första början vi lefva, men under hvilken, genom en inträdande omvrid- ning utaf läget för jordens axel, så lyckliga ' förändringar och framsteg skola försiggå, att alla dess delar blifva lika tjenliga ätt bebo, att till och med i Sibérien oranger skola blomma, hafsvatt- net förvandlas i en dryck, angenämare än limonad, samt blott nyttiga djur uppkomma, såsom t. ex. välsmakande fisksorter och sådana sjödjur, som beredvilligt draga våra skepp o. s. v. I stort taget fortgår mensklighetens utveckling i jemna steg med jordens; båda hafva sin ungdomstid, sin mognadsålder och sin nedåt lutande gubbålder, och bådadera räcka omkring 80,000 år. Ännu lefva vi uti barndomspérioden, Söm räcker 5,000 år samt sönderfaller i sju underafdelningar, hvilka hafva sin grund i det offentliga lidan- dets förhållande till den offentliga njutningen. På den paradisiska urtiden (Edenismeti), hvarunder menniskan utan arbete kunde till öfverflöd tillfredsställa sina behof, följde en period af 'vildhet, kamp och ofred, härrörande från missförhållandet mellan existens- medlen och antalet existerande. Under den derpå följande -paM- arkaliska tiden inträdde de första försöken till upprättande af ett samhälle under familjefadrens despotiska magt. Men familjerna kämpade snart mot hvarandrä och derméd uppstod en period af barba/ri, ur hvilket den närvarande civilisationens period utveck- lade sig. Denna skäll nu i sin ordning aflösas utaf en period af förening och sammanslutning, under hvilken associationen skall komma till förverkligande och alla intressen upprätthållas genöm ömsesidigt förtroende. Den sjunde och sista epoken af denna pe- riod utgör slutligen den inbrytande morgonen till en ny och lyck- lig dag för menskligheten. Härpå följa nu tyänrie hufvudpérioder, hvardera om 35,000 år, den ena utgörande progressen, den andra regressen, mellan hvilka kulminationsperioden upptäger én tid äf omkring 8,000, år och efter dessa tidrymder följer slutligen mensk- lighetens föråldringstid, motsvarande tiden för dess barndom. — Fourier kastar härefter en blick på den närvarande Civilisationen och inlåter sig på en skarp kritik af densamma, i det att den- samma företer blott en konsumerande klass,* under det en annan klass genom sin produktion knäppt förmår bereda sig ett det be- kymmerfullaste uppehälle. Så länge icke alla medelst eget arbete 118 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. bidraga till produktionen, så länge är ett riktigt förhållande mellan egendom och behof endast en from önskan och lyckan en tom in- billning. Ett annat hufvudsakligt hinder för rikedomens tillvext och utbredning utgöres af den närvarande formen för handeln^ som, i stället för att vara ett fritt utbyte mellan produktion och konsumtion, öfvetgått till ett befordringsmedel endast för köpmän- nens privatintressen. Vidare forefinnas uti den närvarande indu- strien, åkerbruket och näringarna stora missförhållanden, i det att en otalig mängd menniskor äro hemfallna till ett ansträngande, glädje- och förhoppningslöst arbete, som aldrig sätter dem i till- fälle att förskaffa sig sjelfva någon njutning af lifvétr under det att de dock bereda den åt alla andra. Åkerbruket lider af en för stor jordstyckuing, under det att ett gemensamt och väl orga- niseradt bedrifvande af detsamma skulle lemna en åtminstone dubbel så stor afkastning såväl i qvantitativt som i qvalitativt hänseende. Till följd utaf denna styckning af jorden harman gjort de produkter, man ur densamma velat uppdraga, beroende icke utaf jordmånens egendomlighet, utan af det personliga intres- set öch behofvet. Häraf hafva, såsom nödvändiga följder} uppstått å ena sidan en förminskning i produktionen och å den andra ett utarmande af både jorden och^dess égaré. Detta allt måste blifva annorlunda. Fourier utvecklade nu sina planer till en reform i landtmanna- näringarna, hvarigenom rikedomen kunde förökas och allmängöras samt dermed den menskliga sällheten förverkligas och möjligheten till frihet betryggas, hvilken sednare under ett materielt beroende är en blott illusion. Endast genom en »ordning för egendomen» och genom en »ordning för arbetet» kan man uppnå detta ända- mål. Det är obestridligt att på olika ställen jordmånen är af en olika produktionskraft —, men att den i sin totalitet är harmo- niskt utrustad för att tillfredsställa alla behof. På gçund häraf böra de smärre jordbruken sammanslås till större komplexer, med andra ord, det bör uppstå en »association agricole» med uppgift att bearbeta jorden i förhållande till produktionskraften hos hvarje mindre del deraf. På sådant sätt blir afkastningen' större och den materiella rikedomen ökad. Fourier drager ej i tvifvelsmål att de enskilda egendomsegarne skola inträda i denna^ association, då den gåfve dem utsigt till en större vinst än eljest; Vid öfverlemnandét af ett privat gods till associationen upp- göres en värdering deraf, priset bestämmes och säljaren erhåller en anvisning, för hvilken han årligen har att på räkenskapskonto- ret lyfta sina räntor'. Den nya associationen kan tryggt utfästa SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 119 den alla högsta ränteafkastning, ty den skall kunna komma ut med om också tiodubbla beloppet. Redan upphäfvandet af de kostsamma och tidsödande privatåkerbruken skall förslå till be- täckandet af räntorna. Den andra , frågan gäller arbetets organi- sation. Äfven denna skall leda, till en större afkastning af arbetet, på samma gång detta sistnämnda skall bedrifvas såsom ett nöje och i hvartdera af dessa hänseenden ställas i de menskliga pas- sionernas och sällhetens tjenst. Detta kan likväl ske endast då, när alla arbeta och enhvar får sig tilldeladt det slags arbete, hvartill han har talang och böjelse. En hvar eger nämligen en öfvervägande lämplighet till ett visst slags arbete, ty liksom de särskilda jordmånernas produktionskrafter, så har äfven de mensk- liga arbetskrafterna af naturen sjelf bhfvit organiskt fördelade och böra derför i och genom sin samverkan åstadkomma det högsta resultat. Det producerande samhället är, enligt Fouriers åsigt, att jemföra med det organiska lifvet hos kroppen, som för hvarje specie! förrättning besitter' ett särskildt organ, som lätt oöh ledigt förrättar det densamma anvisade arbetet. På omförmälda sätt blir produktionen ställd i ett afpassadt förhållande till konsumtionen, en jemn täflan underhållen mellan de arbetande och en allmän glädje herrskande öfver de gemensamt vunna resultaten. Såsom ett vig- tigt moment i denna nya organisation af arbetet betonar Fourier den omständigheten, att samma sysselsättningar blott bedrifvas en kort tid för att städse aflösas utaf andra, ja, att arbetet öfver hufvud taget icke utsträckes öfver en för lång tid. — I den på nämnda sätt genomförda organisationen af egendomen och arbetet komma alla. de omförmälda passionerna och begären att uppnå sin be- stämmelse samt såmedelst harmonien öch den menskliga lyckan att förverkligas. De enskilda arbetarne framställa sjelfva uti det rör- liga uppfyllandet af sina begär en lefvande följd af harmonier, hvilka såsom särskilda momenter ingå i hela systemet d. v. s', i det allmänna välbefinnandets serie. Slutligen lemnar Fourier i sin skildring. af »Falangen» och »Falangstéren» en åskådlig framställning af en på gemensamhets- principen grundad organisation af arbetet. _ Med »falang» betecknar han ett till 1800 à 2000 uppgående antal personer, hvaribland 810 böra ega den för hvarje industrigren erforderliga lämplighet och böjelse, under det att återstoden utgöres af barn, gubbar och sjuka. Falangen bebor ett område af ungefär en qvadratmil, inom hvilket man upprättar ett-stort gemensamt etablissement, »falang- steriet», utgörande bostad för falangens alla medlemmar. Vi kunna ej här uppehålla oss vid huru Fourier utvecklar nyttan af dylika 120 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. gemensamma bostäder i och för ett mera storartadt och bättre . organiseradt bedrifvande af arbetet, /huru han beskrifver den be- qväma, sunda och för alla behof afpassade inrättningen deraf och lyckan af den gemensama sammanlefnaden, huru han lärer att draga nytta af barnens olika fallenheter redan under sjelfva upp- fostran samt huru han visar, att allt ~ industri såväl som handel — endast tjenar till frambringande af ett gemensamt öfverflod. Det årligen uppkommande produktionsöfverskottet skall på det sätt fördelas mellan de trenne särskilda förvärfskällorna, nämligen , ka- pital, arbete och talang, att kapitalet erhåller fyra, arbetet fem och talangen tre tolftedelar såsom sin privata tillhörighet. Hvarje falang står under absolut valbara, för hvarje yrkesgren anordnade, omvexlande och utaf falangens allmänna mening uppburna för- valtningsmyndigheter, öfver hvilka, utan alla slags vapen eller gar- der, står en »Un^rk» för att öfvervaka sammanlefnadéns helå me- kanism. Fourier svärmar för en tidsålder, då falangerna skolä vara utbredda öfver hela jorden ' samt ordnade under särskilda s. k. Omniark&r. Såsom man finner, upphäfver Fourier icke privategendomen, men väl familjen, enär han förklarar sig för de sinnliga passioner- nas fullständiga herravälde. Qvinnans emancipation var blott en , gifven följd af hans åsigt. Stein1) formulerar på följande sätt bety- delsen af Fouriers system: »Fourier är den förste, som på ett veten- skapligt sätt uppfattat arbetet i och för sig, arbetets, eller rättare arbetarens, begrepp; den förste, som försökte att framställa arbetet i och för sig såsom ett moment i den menskliga sällheten, såsom en tillfredsställelse för de menskliga böjelserna och såsom en uppgift for den menskliga utvecklingen. Låter det sig göra att organisera arbe- tet efter detta mönster, så har man visserligen icke upphäft åtskil- naden mellan egande och icke-egande, men väl motsatsen mellan ar- bete och egendom, ty hyartdera af dessa begge element eger då sin särskilda sällhet och icke blott den arbetsgifvande rike utan äfven arbetaren kan vara lycklig. En annan hufvudpunkt,- som Fourier, visserligen icke ensam, men dock på ett egendomligt sätt utvecklat, är associationens uppgift och betydelse, äfvensom beviset för dess nyttå», —• Man skall icke kunnax frånkänna Fourier förtj ensten af att härmed hafva gifvit väckelsen till storartade och fruktbrin- gande idéer för mensklighetens framtid. ’) Der Socialismes tmil Communismes Frankreichs von 1830 bis 1848. Leipzig 1855. ' QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. J.21 Qvimian i familjen och samhället. Med anledning af JOHN STUART MILLS arbete Om qvinnans underordnade ställning. Öfversättning af A. T. Åkerberg. (Upsala^ Esaias Edquist 1869). I samhällenas början har det fysiskt starkare könet alltid hållit det fysiskt svagare i ett tillstånd af slafviskt beroende. Detta blotta faktum har, sedan det under århundraden vunnit häfd, nästan fått anseende af en naturlag, hvilken det vore orimligt att' vilja öfverträda. Annat slag af slafveri, såsom det af folkstam under folkstam, folkklass under folkklass, har efterhand måst vika för upplysningens magt och för styrkans, sedan den förtryckta folk- stammen eller folkklassen vunnit tillräcklig kraft att afskudda sig, oket. Men som detta sednare aldrig inträffat eller kan inträffa i afseende på qvinnokönets förhållande till mankönet, och som inom alla klasser och i hvarje enskilt hus mannen alltjemt varit intres- serad att bibehålla sitt välde, så har qvinnokönets befrielse, såsom ensamt beroende af upplysningens magt, . gått långsammare än någon annan slafemancipation, och l^ter ännu vänta på sig. Under tiden uppställer man, till försvar för status quo i detta fall och såsom grund för olikheter i politiska och sociala rättigheter för man och qvinna, allahanda godtyckliga skäl, hvilka icke hafva något stöd i sjelfva sakens natur, utan endast i häfdvunnen vana, i lefnadssätt, i uppfostran. Intet naturligt skäl finnes, hvarför ej qvinnan skulle kunna j ernte mannen deltaga uti det politiska lifvet och i allmänhet i offentliga värf af alla slag, der ej saknaden af nödig fysisk styrka är till hinder. Man äger inga giltiga grunder for antagandet att qvinnans för sådant ändamål behöfliga egen- skaper äro i någon mån underlägsna eller ens väsentligen olika mannens, enär de olikheter man i ett eller annat fall tyckt sig finna lätt nog torde kunna förklaras såsom endast följder af olika uppfostran, lefnadssätt o. s. ,v. Och då man vill framhålla äkten- skapet såsom det enda mål, hvilket qvinnan bör sökå,: så glömmer man icke blott det stora antal qvinnor (ogifta eller enkor) som antingen ’ icke kommit till detta mål eller passerat detsammas sta- dium, utan på samma gång man uteslutande uppmuntrar qvinnan till det husliga lifvçts verksamhet, gör man allt hvad lagar kunna åstadkomma för att göra detta lif så litet inbjudande som möjligt. 122 QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. Slafven saknar icke så fullkomligt — i många fall — herraväldet öfver sin 'person och sin egendom som hustrun. Det är sannt, att flére omständigheter bidraga att mildra detta hustruns slafveri; men i många fall framträder det än i dag i en upprörande skep- nad, och ganska vanligt på ett sätt som är allt annat än prisvärdt. I lagen qvarstår qvinnans slafveri väsentligen oförändradt, och derför kan man säga — för att nyttja Mills egna ord ■—att »intet lagligt slafveri finnes qvar, utom husfruns i hvarje hus.» Ett så- dant missförhållande måste afhjelpas. Qvinnan bör insättas .uti sina naturliga rättigheter. Och först och främst bör. hon erhålla full jemnlikhet inom äktenskapet. Hon bör i det fallet, särskilt, få råda öfver sin egendom. Inom samhället bör hon hafva, utan : någon inskränkning, lika rättigheter med mannen, och ej längre blott på grund af sitt kön anses oskicklig till någon Befattning, der ej saknaden af fysisk styrka kan med skäl betraktas såsom ett hinder. Följaktligen bör hon äfven ur den synpunkten vara be- rättigad att åtnjuta lika god uppfostran som mannen. All sanno- likhet talar för att qvinnan, om hon erhåller samma uppfostran och samma rättigheter som mannen, äfven skall i alla hänseenden komma att blifva mannen jemnlik i förmåga. Genom de ökade andliga krafter, hvaröfver samhället sålunda kommer att disponera, skall en ofantlig vinst tillskyndas det allmänna; och en ej mindre, medelbarligen, genom det inbytande qvinnans förändrade ställning kommer att utöfva på det manliga slägtet. Äktenskapet sjelft skall först under dessa förhållanden blifva i fullaste mått föräd- lande och lyckliggörande. Sådan är i största korthet en sammanfattning af Mills åsigter. De äro, som man vet, långt ifrån allmänt omfattade. Allmännare är den åsigt, som uttalas i en engelsk recension af Mills arbete1), enligt hvilken qvinnans arbete uteslutande är inskränkt till hushålls- bestyren. Mannen representerar familjen och arbetar för familjen, under det, såsom orden lyda, »qvinnan ställer i ordning för honom, väntar på honom, tjenar honom i hemmet» Hon är kallad att »duka hans bord, tillaga hans mat och . erkänna sig vara den andra i ordningen, icke den första», hvilken tanke bekräftas genom ett med särskildt eftertryck uttaladt »amen». »Uti en sådan förening finnes», heter det vidare, »en värdighet och lycklig samstämmighet, som icke förekommer i något annat slags förening.» En naturlig följd af denna åsigt är att qvinnans ställning så inom familjen som samhället icke bör väsentligen vara någon annan än hvad den q Jmfr. Edinburgh, Review, Okt. 1869. QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. < 123 nu är, om än i ett eller annat hänseende en förändring må kunna utan skada göras. Om man äfven uteslutande betraktar frågan ifrån äktenskapets synpunkt, så är klart, att då den högsta och renaste form af kärlek icke kan finnas annat än imellan jemnlikar i rättigheter, så kan ingenting vara angelägnare, ifall äktenskapets högsta mål skall vinnas, än att mannen och hustrun ställas i en fullkomligt jemnlik ställning, åtminstone hvad beträffar alla rättigheter, som hafva något afseende på det äktenskapliga förhållandet. Att i detta fall tala om något »principat» är att fullkomligt misskänna äktenskapets höga betydelse; det är i sjelfva verket att bringa äktenskapet ett godt stycke ned åt den orientaliska uppfattningen. Så länge en skugga af »principat» qvarstår, qvarstår äfven en skugga af förhållandet mellan Sultanen och odalisken. Ju sjelfständigare qvinnan står ’i detta till sin syftning heligaste af alla förbund, desto renare och starkare blir förbindelsen. ’ Hvad särskilt det ekonomiska beträffar, är det ett märkvär- digt förbiseende af äktenskapets verkliga betydelse och ändamål, då, såsom vanligen sker, detsamma betraktas såsom ett solidariskt ansvarigt bolag, uti hvilket till på köpet den solidariska ansvarighe- ten ensamt hvilar på ena parten. Mannen kan, om han finner för godt, undandraga sig att betala de skulder som hustrun gör; men hustrun kan icke undgå följderna af mannens ekonomiska obe- stånd. Det är i sanning upprörande att se'— hvad som likväl är alltför vanligt — huru en hustru kan genom mannens olyckor eller lättsinnighet störtas, mången gång fullkomligt oförmodad t, ja utan ens någon föregående varning, från välstånd till fattigdom, oaktadt . hon, inom den sfer der hennes verksamhet varit påkallad, fullgjort sina pligter med den yttersta omtänksamhet och noggrannhet. Ingen kan neka, att ju häruti ligger en oerhörd orättvisa, hvilken föga öfverskyles med vackra fraser om enhet och gemensamhet, som icke hafva någon rimlig tillämpning på dessa förhållanden. Kan någonting grymmare och orimligare tänkas, än att en hustru skall kunna utan sin vetskap eller utan något sitt förvållande, ja i tröts af det mest samvetsgranna uppfyllande af sina husmoderliga åligganden ;— den enda sida af ekonomien, hvarmed hon har att skaffa — se sin timliga välfärd ruinerad, kanske en i boet införd , förmögenhet tillintetgjord? Och är väl någonting hårdare för en man än att sé sin hustru blifva offer för hans olyckor eller hans miss- tag? Är det möjligt att med några antagliga skäl sätta detta i samband med idén af familjebandet, som knytes för sina bestämda ändamål, bland hvilka likväl helt säkert det icke kan vara ett att 124 QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. oförskyldt förorsaka ekonomisk ruin för den ena eller andra af de förbundna? Det synes oss alldeles gifvet, att ju mer man'kan , göra man och hustru i ekonomiskt afseende oberoende — det vill säga lagligt oberoende — af hvarandra, desto mer skola äkten- skapets sanna och höga ändamål främjas. En enkel gärd af rätt- visa- är det att lemna hustrun i oqvald besittning af den egendom hon medför i boet, likasom mannen af hans enskilda egendom före äktenskapet •— allt med de förbehåll lag kan bestämma ifråga om giftorätt;, likasom, ej mindre, att hustrun under äktenskapet till- försäkras om en bestämd andel, för sin person, uti mannens år- liga förvärf utöfver hvad som åtgår till familjens underhåll och till nödigt förlag, enär hon icke lian sjelf förvärfva något, men derimot fullgör det arbete för familjens väl, hvarförutan mannen icke skulle kunna, så som han behöfver och önskar, egna sig åt sitt vinstgifvande arbete. En sådan hustruns särskilda förmögenhet skulle för familjen vara en god sparpenning, och vid familjefadrens ’ frånfälle skulle man, om en slik besparing funnes,, slippa att se det nu så vanliga skådespelet af enkor och barn i armod. Ifråga om yttre affärsförhållanden skulle ingen oreda eller osäkerhet häri- genom kunna förorsakas,, enär allt vore så bestämdt, att hvar och en kunde göra sig underrättad, hvad mannen i sjelfva verket ägde att stödja sin kredit på. I ett afseende medgifva vi, ätt olägenhet skulle kunna uppstå, i fall nämligen mannen af dén ökade trygg- heten för familjens ekonomiska bestånd skulle förledas till hän- synslöshet; i spekulationer; men detta äger ingen tillämpning på hederliga karakterer, och ingenting är nyttigare’än hvad som tjenar att lära folk vara på sin vakt mot annorlunda beskaffade. Något annat skedde egentligen ej genom den antydda anordningen än att hvar man tvingades att alltjemt upplägga en besparad pen- ning; och detta är något, som icke blott med afseende på det här närmast afsedda ändamålet — vårdandet af qvinnans rätt — är af vigt, utan äfven i allmänhet ur synpunkten af ökad trygghet i ekonomiska förhållanden måste anses synnerligen önskvärdt. Blefve sådant allmänt, skulle man mindre få höra talas om alla de om- störtningar och olyckor, som under närvarande förhållanden höra till ordningen för dagen och som kasta så många skuggor öfver både det enskilta lifvet och samhället. Hvad äktenskapet sjelft beträffar, skulle dettä härigenom befrias från en af de omständig- heter, som mest störande inverka på familjen och den husliga lyckan, medan det i alla fall funnes tillräckligt utrymme för den gemensamhet i »nöd och lust», som visserligen utgör en af de skönaste sidorna af den äktenskapliga förbindelsen. Det ligger QVINNAN I FAMILJEN OCH SÀMHALLET. ' 125 icke i planen for denna lilla uppsats att utförligare afhandla detta ämne; men vi kunna ej annat än lifligt instämma med Mill uti den åsigten, att erkännandet af qvinnans jemnlikhet med mannen måste komma att verka i högsta grad välgörande och förädlande ej mindre på förhållandet mellan man och hustru, än på alla dem, hvilka stå under omedelbart inflytande af familjelifvet; och att, om tillika jemnlikhet i bildning tillkomme, den äktenskapliga förbin- delsen först skulle uppnå eh skönhet, som, ehuru lätt fattad, likväl nu, om man ville försöka att skildra densamma, måhända skulle förefalla de flesta endast såsom »en entusiasts drömmar». I denna. fråga tager man nu imellertid samma utgångspunkt som de, hvilka, emedan de anse qvinnaus kallelse vara inskränkt till verksamheten inom hemmet, företrädesvis såsom maka, moder och husmoder, motsätta ' sig hvarje tanke på att utvidga qvinnans arbetsfält utom hemmet. Det är sannt, att de, som så göra, van- ligén äfven motsätta sig de idéer i afseende på qvinnans ställning mom äktenskapet som här ofvan blifvit framstälda; de åsyfta dock1 i grunden samma hufvudändamåf ehuru, efter vår uppfattning, de alldeles misstaga sig om medlen för dess vinnande, då de alltjemnt endast yrka på mannens öfverhöghet. När imellertid, såsom på; detta område onekligen är förhållandet, sederna ändock äro mera rättvisa och förnuftiga än lagarne, kan man hoppas att lagarne snart nog skola komma att taga intryck af sederna, och att så- lunda Mills och de med honom liktähkandes idéer i afseende på qvinnans ställning i hemmet skola göra sig gällande. Aflägsnare är hoppet att få se de nya fordringarne i afseende på qvinnans ställning i samhället förverkligade. Dessa fordringar lyda i kort- het så: borttagande af all genom sed eller lag fastställd underordnad plats i samhället på grund af kön. För vår del äro vi lifligt öfvertygade att både klokhet och rättvisa föreskrifver en sådan åtgärd. . : Låtom oss taga ett exempel ur dagliga lifvet ! Uti' en socken på landet finnes ett ogift fruntimmer — lika mycket om énka eller mö — som sjelf sköter sin égendom. Hon gör detta på ett i ekonomiskt hänseende utmärkt sätt och hon är en mor för sitt folk. Hon är klok, förståndig och välvillig, och hjelpér många med både råd och dåd. Hon åtnjuter allmänt anseende och akt- ning. Sådant öaktadt förbjuder ännu seden, om ej lagen, henne att deltaga uti öfverläggningarne om kommunens angelägenheter, och detta fastän hön kanske mer än någon annan af dess innevånare be- skattas för kommunens utgiftsstat. Hon är faktiskt utesluten från både kommunal- och kyrköstämma. Hvem skulle likväl bättre än hon 126 QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. kunna yttra sig om der förekommande ämnen? Visar ej erfaren- heten, att qvinnan nier än mannen är intresserad af det religiösa lifvets frågor? Hvarför skulle då ej qvinnan äfven hafva något infly- tande pä kyrkans angelägenheter? Afser ej folkskolan så väl flickors som gossars uppfosträn? Och borde ej ur blott den synpunkten qvinnans samrådande icke blott vara berättigädt, utan högst önsk- värdt i dithörande frågor? Borde ihan ej verkligen ganska mycket önska att se qvinnor ej blott på kyrkostämman, utan äfven i skolrådet?1) Detta senare skulle säkert i rätt många fall visa sig ganska nyttigt, särskilt i fråga om befordrandet af den ganska väsentliga undervisningen i handaslöjder. Hvem skulle bättre än en god och förståndig qvinna kunna gifva goda råd i afseende på den detaljerade fattigvård, som utgör ett så vigtigt öfverläggningsämne inom kommunerna? Skulle ej hennes när- varo högst väsentligt bidraga dertill att dessa frågor blefve be- handlade med mera både klokhet och humanitet, än nu ofta ar* förhållandet? Hmlket antagligt skäl kan anföras, hvarför hon endast bör låta beskatta sig för de ifrågavarande ändamålen, men icke del- taga uti öfverläggningarne eller besluten derom? Finnes i sjelfva ver- ket någon större orimlighet? Och måste man ej tillerkänna vårt kön en hög grad af naiveté eller kanhända af någon sämre egenskap, för att så fullkomligt, utan tvekan gilla och försvara ett slikt förhållande? Betraktar man saken utan fördom, så ligger det onek- ligen något till och med komiskt uti skådespelet af dessa väl- förståndige män, hvilka efter väl förrättadt värf på kommunal- stämman möjligen värdigas intaga sin middag hos »patronessan», som icke ansetts böra deltaga med dem uti öfverläggningarne — ehuru hon kanske förstått de afhandlade sakerna bättre än någon af dem — men som nu i alla fall blir underrättad om besluten — t. ex. om den beskattning' man behagat pålägga — j ernte det de nedlåta sig att undfägna värdinnan — ■ det svagare kärilet — med fagert snack om väder och vind. Uti det fall>, hvarom här varit fråga, lärer det verkligen vara omöjligt att med vare sig förnufts- eller erfarenhetsskäl försvara de gängse åsigterna. Och till och med i fråga om qvinnor, som lefva i äktenskap, synes det åtminstone för oss alldeles icke afgjbrdt, att de måste i och med detsamma vara alldeles otjenliga för kommunala värf. Det bör åtmin- stone kunna tänkas beroende af öfverenskommelse mellan man l) Ett sådant förslag väcktes af dr Olof Eneroth på läraremötet i Örebro år 1868. Jmfr. äfven samme författares uppsats om Qvinnan och skolvården i denna tidskrift, 2:dra årg. 2:dra haft. QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. 127 och hustru; och om än i de allrafiesta fall dessa slags pligter billie med bådas begifvande falla på mannens lott, så skulle det' helt säkert — så snart en inrotad fördom blott hunnit något bort- nötas— äfven uppstå ganska många fall, då mannen vore lika villig att slippa, som hustrun att åtaga sig bestyren med kyrka, skola och fattigvård. Mill har med utförlighet .och con amore framhållit qvinnäns enkannerliga duglighet för administration eller hvad man i allmänhet kan kalla regeringskonst; Och vi tro ej att han deruti. misstager sig. Det särskilta lynne, som i allmänhet utmärker qvinnan vid jemförelse med mannen, gör henne särdeles lämplig derför, framförallt i fråga om sådana slags ärenden som de här nämnda och andra dylika. Särskilt betonar Mill detta sitt yrkande i afseende på politisk styrelse, och grundar, bland annat, derpå för- svaret för qvinnäns rätt att deltaga i det offentliga politiska lifvet. Denna senare fråga har, såsom bekant, redan börjat få en praktisk betydelse. Den icke obetydande minoritet Mill lyckades ? vinna i engelska parlamentet. för. sitt förslag om qvinnäns politiska. valrätt förtjenar onekligen stor uppmärksamhet.. Äfven härvidlag kan man säga att det är, från vare sig förnuftets eller rättvisans ståndpunkt, omöjligt att finna något skäl för ett fullständigt un- derkännande af qvinnäns politiska befogenhet, blott på grund af hennes kön. Till och med den ofvan omnämnde konsérvative granskaren i Edinburgh Beview medgifyer detta. Allraminst kan qvinnäns politiska underordnande försvaras så länge innehafvandet af en viss förmögenhet utgör ett väsentligt vilkor för rösträtt; ty naturen och betydelsen för samhället af egendom förändras dock ej efter ägarens kön. Det behöfves verkligen icke någon alltför långt drifven granntyckthet i fråga om rätt och billighet, för att. t finna det oförsvarligt att en person, blott emedan hon är qvinna, måste nöja sig med att se sin egendom beskattas, utan att ens äga en röst vid valet af det ombud, som skall deltaga i be- x slutet om denna beskattning. Sådant är i sjelfva verket helt en- kelt, och för att tala utan omsvep, våld, och kan icke försvaras på annat skäl än det som å mannens sida oftast tyckes hafva > legat till grund för bestämmandet af qvinnäns rättigheter: »sie volo, sic jubeo.» Man hör oçk ej sällan medgifvas: må qvinnan alltför gerna erhålla valrätt; må hon utöfva den, om hon vill. Men, tillägger man, hon vill icke; och hon bör ej vilja. Hon ,— prestinnan vid det husliga lifvets altare — bör icke söla sina hän- der med något så groft; så smutsigt som politik. Det har i alla tider legat i de magtägandes intresse att af- skräcka den stora’ allmänheten från ätt befatta sig med politiken. 128 QVÏNNÂN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. Följaktligen har man målat politik och politicerande med de svartaste färger. Politik, så vida den icke utöfvats af konungar och ministrar, har stämplats såsom upprprsmakerr, kannstöperi, dagdrifveri o. s. v. med'ett ord såsom allt ondt. z Ått befatta sig med slikt, anstår icke den sannskyldige handtverkaren, köpmannen, vetenskapsmannen, —- kort sagdt, ingen utom den höga privile- gierade krets, der man ensamt är nog ren för att icke nedsmutsas af detta orena ämne. På samma sätt förhåller det sig ännu i dag i af seende på frågan om qvinnans tillträde till det politiska fältet. Männema äro af gammalt vana > att’ ùtan något sådant intrång besitta all magt; och de äro af vanan — man må ej undra deröfver — mycket benägna att icke släppa ifrån sig hvad de hafva, alldeles på samma sätt som konungar och privilegierade klasser alltid varit obenägna att lemna ifrån sig till andra något af den magt de en gång erhållit. Och således måste ju då politiken vara ett slags nödvändigt ondt, som mannen välvilligt underkastar sig för det allmännas välfärd, men som är alltför ve- dervärdigt att vidröras af qvinlig hand eller komma inom hemmets fridlysta område. Ser man imellertid närmare på saken, så finner man att politik helt enkelt afser vårdandet af de intressen, som för hvarje ädelt sinne måste vara främst dyrbara, religion, uppfostran, frihet och trygghet * så för individén som samhället, alla vilkor som erfordras för uppnåendet af den högsta både intellektuela och moraliska förädling, med ett ord, politik afser allt, utom de rent egennyttiga' sträfvandenai Och skulle verkligen qviiman böra vara främmande och liknöjd för allt detta? Skulle hon vara full- kpmligt känslolös för fädernesland och mensklighet? Och skulle det hein företrädesvis anses såsom idealiskt, der sådana sakér icke ens nämnas? Vi må bekänna, att om hemmet vore ensamt afsedt för egennyttiga ändamål, äfven om deruti inginge mycken finbildning, skulle det svårligen kunna anses rätt inbjudände för verkligen upp- höjda sinnen; och i våra dagar står till och med den enskilda välgörenheten i nästan oundvikligt samband med den offentliga verksamhet, som ofvan nämnts. Skulle nu, under sådana omstän- digheter, qvinnans högsta rol anses vara att endast utgöra medel- punkten uti ett hem, derifrån alla stora intressen blifvit bannlysta, då befara vi att hennes betydelse i verlden verkligen antoge en karakter som vore allt annat än smickrande. Ingen lärer på allvar vilja yrka slikt. Men utgår man från ett motsatt antagande, eller att qvinnan kan och bör lika väl som mannen intressera sig för det allmännas väl, så är tydligt att man icke heller bör kunna tveka att tillerkänna henne rätt till . QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. 129 verksamt deltagande i det politiska lifvet, till att börja med såsom valman. Långt ifrån att hon derigenom skulle neddragas i smutsen, torde erfarenheten äfven härvidlag komma att visa — hvad man redan på andra områden sett — att qvinnans närvaro skulle verka hyfsande och förädlande, och derigenom förebygga mycket af allt det stygga och vedervärdiga som för närvarande, under skydd af männens uteslutande privilegium, innästlat sig i politiken. Vi veta väl, huru sällskapslifvet alltid blifvit förädladt, förfinadt genom qvinnans närvaro; vi veta hvilket helsosamt inflytande qvinnans anställande såsom lärarinna utöfvat på skolsedema o. s. v. Med ett ord, vi kunna ej annat än föreställa oss att qvinnans närvaro icke så litet skulle bidraga till befrämjande af större hyfsning och bildning, ja måhända till och med af större/heder, än man ännu, under den ensidigt manliga styrelsen, lyckats rotfasta på det poli- tiska området. ; Detta i fråga om den politiska valrätten. ' Hvad valbarheten beträffar, är det en fråga, som åtminstone under nuvarande för- hållanden kan anses sakna all praktisk betydelse. Detta hindrar imellertid ej att man kan instämma uti yrkandet på att qvinnans underordnade ställning äfven i detta fall må borttagas. Allt, som syftar att höja qvinnan till jemnlikhet med mannen, bidrager mer eller mindre, om äfven ej till någon verklig förändring i qvinnans lefnadsförhållanden, dock till mannens lyftning och förädling; och det är ur den synpunkten, om ur ingen annan, som hvarje reform' i det antydda syftet är af vigt. Hvad frukta männerna? Tro de verkligen på allvar att representantkamrarne skola fyllas af qvin- nor? — Och hvarför ej, skulle man kunna fråga, i fall sådant af valmän befinnes lämplißt? Och i fall det icke befinnes lämpligt, kan det väl ifrågasättas? Sannolikt är att endast i ytterst utom- ordentliga fall, det: vill säga i händelse af ett alldeles ovanligt be- rättigande, qvinnor skulle komma att väljas, och då vore ju defom ej mycket att säga; — kanske ännu sannolikare, med den organi- sation som representationerna för närvarande hafva, att. icke ens i sådana fall en för många så himmelskriande sak skulle komma i fråga. Intet skäl finnes, att, blott för att liksom utmärka qvin- nans underlägsenhet, i detta fall; inskränka valfriheten. ' Det finnes -en stor mängd kategorier inom. det manliga könet, som. faktiskt ej kunna komma i fråga, men som icke derför äro föremål för några undantagsbestämmelser i lagen. Icke ens blinda och döf- stumma äro undantagne. Sådana väljas det oaktadt icke; men om en blind valdes, skulle det helt visst vara en utomordentlig förmåga. Och många andra så väl kropps- som själsegenskaper 9 130 QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. göra en person omöjlig att ifrågakomma; men lagen öfverlemnar : åt valmännens sunda vett att bedöma detta. Hvarför skulle ej detsamma få ske äfven i fråga om qvinnors val? Och då man är så fullt öfvertygad om qvinnans olämplighet och underlägsenhet i förevarande afseende, är det ej en besynnerlig räddhåga, liknande tvifvel på egen sats, att prompt vilja skydda sig mot intrång ge- nom undantagslagar? Detsamma gäller i fråga om qvinnans användbarhet för andra offentliga göromål. Det finnes ingenting förhatligare, än politisk Qch social disqualifikation blott på grund af sådana saker som kön, klass m. m. Hvar och en inser och erkänner numera detta, hvad dylika undantagsbestämmelser på grund af klass beträffar; men det fanns dock en tid, — och den ej särdeles aflägsen — då det an- sågs fullkomligt lika otillständigt att en icke-adelsman skulle be- fordras till vissa embeten som det nu anses att qvinnor skulle komma i fråga dertill. Man har imellertid positiva faktiska bevis på att qvinnan visat sig duglig för de flesta, om ej alla sysselsätt- ningar, för hvilka samhället kan taga individen i anspråk. I en del så- dana har hon till och med visat sig äga företräde. Det kan numera t. ex. icke vara något tvifvel om qvinnans duglighet och i. många fall verkliga företräde såsom lärare. Ännu har hon visserligen ej i någon högre grad visat hvad hon förmår uträtta såsom praktisk läkare; men det är redan med den erfarenhet man äger icke obe- rättigadt att säga, att qvinnan pä denna bana har sig en stor uppgift anvisad. Det är qvinnan såsom utöfvare af läkareyrket som först fullt skall lära oss hvad sjukvård och hvad hélsovård vill säga; och om så sker, torde man utan öfverdrift kunna säga, att receptens relativa värde måste komma att betydligt falla. En- ligt hvad förut nämnts, har Mill lagt en synnerlig vigt på qvin- nans duglighet just för de högsta politiska värf; och han anmärker såsom en egenhet, att det enda arbete, hvarför hon i allmänhet ej af lag ansetts oskicklig, är — regentens. Mycket annat kan i detta fall anföras. Under sådana förhållanden är det en uppenbar orättvisa att förmena qvinnan något arbete, hvarför hon bevisat sig duglig; det är oklokt att genom ett sådant förbud förminska den fria täflan och derigenom måhända beröfva staten många goda : förmågor; det är slutligen orimligt att genom lag stadga ett för- bud, i fäll man verkligen tror att sakens egen natur dikterar förbudet. Och detta senare är väl ändock det enda skäl för förbud, som med någon rimlighet kan åberopas. Men antages våY mening, så är det äfven en gifven följd, att qvinnan måste sättas i tillfälle KVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. 131 att förvärfva lika bildning med mannen — en fordran, som för öfrigt på många andfa goda skäl kan försvaras. Så långt instämma vi med Mill. Blott i en punkt skilja vi oss från honom, och i en punkt, som egentligen icke är af någon praktisk vigt, för så vidt fråga är om qvinnans jemnlikhet i rättig- heter med mannen, men som likväl ej saknar en stor betydelse för uppfattningen af frågan i dess helhet. Mill varnar, och med rätta, mot att af hvad qvinnan nu är draga några slutsatser i - afseende på hvad qvinnan kan Uifva: det mesta och kanske allt,, hvaruti hon nu synes vara männen i någon mån underlägsen, torde helt enkelt vara en följd af uppfostran och lefnadsvanor. I sj elf vä verket synes Mill hylla den åsigten, att på det andliga om- rådet fullkomlig jemnlikhet äger rum mellan qvinnan och mannen, om bådas naturliga förmögénheter i det fallet lika utbildas. Det . är häruti vi tro att Mill begår ett misstag, hvilket det är af vigt att påpeka, emedan, ett sådant, öm det kän af motståndare påvisas, lätt kan leda till att skenbart försvaga de föregående argumen- terna, ehuru dessa i sjelfva verket äro deraf fullkomligt oberoende. Hurudant sambandet än må Vara mellan själ och kropp, är dock otvifvelaktigt, att själsegenskaperna, eller många af dem, hafva en bestämd reflex — om ej orsak — uti kroppens organi- sation. Man har i detta afseende mångén gång alltför ensidigt fästat sig vid hjernan, hvars beskaffenhet (i synnerhet i afseende på storleken) man /gerna sättei’ i omedelbart förhållande till den in- tellektuelä förmågan. Men man får icke stanna dervid. Antag tvenne personer med fullkomligt lika hj erna och lika intelligens, men med olika fullkomlig blodcirkulation eller matsmältning, öch man skall få se helt olika resultater af deras intellektuela verksamhet — mången gång ^å olika, att man vill betviflä den förut nämnda jemnlikheten mellan dem. Begåfvade med samma instrument, för att så säga, skall det likväl visa sig en stor skilhad uti den kraft och skick- lighet hvarmed de begagna sig deraf. Betrakta personer, som lida af kronisk sjukdom i lungorna, hjertat, lefvern: huru olika ge- staltar sig ej i allmänhet deras uppfattning af lifvet och deras andliga verksamhet, när man jemför dem vare sig sinsimellan eller med en frisk person! Ja, fråga är, om ej livar je olikhet’ i kropps- ligt afseende äfven reflekterar en, om än så obetydlig, olika modifi- kation af själsförmögenheterna. Blotta massan synes till och med ej vara utan inflytande: mycket storväxta och mycket småväxta persöner synas témligén allmänt förete olikheter i lynnet, o. s. v. Alla kunna vara fullkomligt jemngoda; den ene icke sämre’ än den andre; den ene i besittning af både förtjenster öch fel, som den 132 QVINNAN I FAMILJEN OCH SAMHÄLLET. andre saknar ; men der är dock en olikhet. En olikhet visserligen, som icke kan rimligtvis föranleda till någon skiljaktighet i mensk- liga eller medborgerliga rättigheter, men som likväl är af vigt att beakta, då man vill försöka att göra klart för sig hvad, som med skäl är att påräkna af den enes och andres verksamhet och för- måga. Under sådana förhållanden torde det vara nästan omöjligt att antaga, att med så många och stora skiljaktigheter som i kropps- ligt afseende äga rum mellan man och qvinna, bådas själsegen- skaper skulle, generelt taget, vara identiska. A en annan sida finnes intet skäl att antaga qvinnans rent intellektuela förmö- genheter olika mot mannens. Tvärtom synes all erfarenhet an- tyda att samma uppfostran måste i detta fall lemna samma resultat. Derimot torde vara obestridligt att en icke oväsentlig skiljaktighet äger rum i afseende på begärelseförmågan. Mannen äger, liksom större kroppsstyrka, så äfven starkare begär. Detta röjer sig redan uti de lägre instinkterna, som menniskan har ge- mensamma med djuren; och djurverlden företer enahanda förhål- lande. Men dessa mannens starkare begär drifva honom nödvändigt till mycket, som ligger utom den gräns, som qvinnans svagare, men mera afvägda och harmoniska begär utstaka för hennes verksamhet. De leda till ondt och de leda till godt. De måste alltid komma att göra mannen mera än qvinnan till vägbrytare på civilisationens arbetsfält, under det qvinnan, med lika intelligens och lika bildning, företrädesvis skall visa sig böjd för det arbete, som jemnar vägen, för att så säga, och som åt sidorna utbreder civilisationens frukter. Det mildare lynne, de lugnare begär, som na- turen funnit nödyäiidiga för den, som är ämnad att bära ett barn vid sitt: hjerta, skola i väsentlig mån verka att rikta qvinnans håg och verksamhet åt olika håll mot mannens; och man kan i följd deraf säkerligen vara fullkomligt trygg, att, om man blott låter hvar- dera följa naturens anvisning, hyarje arbete blir gjordt af den som ve- derbör. I allmänhet skall man finna mannens speciela verksamhetsfält i de högsta och de lägsta sfererna; i allt mellanliggande d. v. s. i lifvets vanliga förhållanden och hvardagsbestyr :— och dit hör, bland annat, äfven det mesta af offentlig verksamhet, ifrån en regerings bestyr ända nedåt — skall qvinnan visa sig lika skicklig som mannen, måhända — just till följd af sina mera afvägda känslor och begär — mera skicklig än mannen, ehuru hennes kallelse som maka och moder skall afhålla henne från mycket dit hörande. Denna uppfattning af frågan, som vi tro vara den rätta, bör tjena att lugna dem, som mena ätt medgifvandet åt qvinnan SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPKÂKET. 133 af lika rättigheter med mannen skulle vara att vända upp och ned på naturens ordning. , Om man blott i denna sak ville hafva förtroende till natu- ren b Då behöfde man icke göra sig så mycket besvär med undan- tagslagar, hvilka dock äfven i bästa fall icke kunna sägas hvila på annat än mer eller mindre godtyckliga, mer eller mindre sanno- lika hypoteser. Vi instämma med Mill deruti ätt ingenting kan vara mera vågadt än att uppställa dylika hypoteser, för att derpå grunda ett medgifvande eller förnekande äf rättigheter, då fråga är att bedöma en hel klass af menniskor, som genom århundradens lefnadssätt och vanor kan hafva blifvit något helt annat än hvad den naturligen skulle vara. Vi hafva sjelfve endast med tvekan framkastat en tanke, som synes oss kunna tjena att förklara många förhållanden i afseende på sjelfva hufvudfrågan om könens in- bördes förhållande, och som vi tro vara desto mera berättigad, som vi icke anse densamma i någon mån böra leda till inskränk- ning uti den jenïnlikhet i rättigheter som vi, i likhet med Mill, tro vara den enda naturliga lagstiftning i detta ämne. ; P. A. SlLJESTRÖM. Svenska akademien och svenska språket. II. Om ett folk fått ögonen öppna för nödvändigheten att genom inre utveckling häfda sin nationella sjelfständighet och för sin pligt att såsom en fri och kraftig ledamot i folkens samfund göra allt för att det hela— den mensidiga utvecklingen i sin helhet — icke på något sätt må lida och hindras i växten genom tvinsot i en lem, så följer deraf ovilkorligen, att språket såsom det förnämsta uttrycket och uttrycksmedlet för hela den andliga odlingen blifver ett af de ömmaste .föremålen för detta folks omsorg. »Om minnet säger, oss hvad ett folk har varit, så säger oss språket derjemte hvad det ännu är. Språket är den klaraste yttring af folkmed- vetandet. Liksom ur naturens hemlighetsfulla sköte de former utgå, hvilka fullbildade möta vårt öga, så leda språkets former sitt ur- 134 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. sprung ur det djup, der folkanden ännu som dunkel bildningsdrift rörer sig i rastlös verksamhet. Man kan tänka sig ett folk utan eget land, men icke utan eget språk: fÖrdrifvet från hem och härd, kan det ännu i språket hafva räddat den sköna drömmen om ett fosterland, denna dröm, i hvilken minne och hopp vemodigt smälta samman. Men med språket uppgifver det andan. Derföre finnes det endast ett säkert sätt att utrota ett folk: bringa dess tungomål till tystnad» 1). — »Af alla de fallande värnen för ett folks nationa- litet, är det blott ett, som är oförgängligt, som under alla öden påminner medlemmarne af ett folk, att de äro bröder, att de till- höra samma stam, och att de härstamma från gemensamma fäder, och detta oförgängliga är språket. ------- — Språket är för natio- nerne, hvad samvetet är för den enskilte: den varnande rösten, när de hålla på att slösa bort sin bestämmelse. Det är för na- tionerne, hvad lösen är för de spridda krigarne. Det återkallar dem till deras leder. Det utmärker för dem vän och fiende. Det uttrycker dessutom deras naturliga gränser, som väl kunna kortare eller längre tid genom våld förändras, men icke utan efter seklers bemödanden försvinna: Det antyder, att om det hårda ödet med krigets jern sönderdelat folkets lefvande organism, känna ännu de skilda delarne lika, och fortfara ännu i samma sympathier; liksom den stympade krigarn alltid bibehåller samma känsla i den af- huggna handen, som längesedan är föfmultnad 2).» De upphöjda åsigter om språkets dyrbara gåfva, som i nyss anförda yttranden blifvit .på ett så högstämdt sätt uttalade, hafva i vårt , århundrade, som icke utan stora skäl blifvit kalladt nation nåliteternas tidehvarf, vunnit en utbredning, som bådar fullständig seger öfver alla de försök, som gjorts och ännu litet imellan göras att bestrida deras sanning. Derföre har språkforskningen redan, så långt den moderna bildningen spridt sin välsignelse, vunnit en förr icke anad lifaktighet. Derföre hafva de väldigaste andar hela sitt sköna rika lif igenom egnat sina krafter åt en eller flere delar af detta ämne; och på vetenskapernas stora fält är det näppeligen någon teg, som burit så yppiga skördar och som fortfarande visar sådan växtlighet som språkvetenskapens områden. Men bland ; andra stora lärdomar, som dessa odlingsarbeten skänkt, är äfven den, att oändligt ännu återstår att göra,, att oöfverskådliga rymder ännu knappast äro kända mer an till namnet, och att ingen enda åkerlapp annu är till fullo uppodlad. 1) Svenska Akademiens Handl. XLIII, s. 5 (Tal af G. Ljunggren). ' a) Sv. Ak:s H.. XV, s. 322—324 (Inträdestal af C. A. Agardh). SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. 135 Hos oss började en djupare och på rent vetenskapliga grunder byggd språkforskning senare ,än i flere andra land och drefs åt- minstone till en början med, äfven^ efter våra förhållanden, få arbetskrafter. Mycket har likväl redan medhunnits, men det mesta är . ännu ogjordt af hvad vi redan nu se är att uträtta. Det för- summade måste, tagas igen,, och verksamheten hädanefter blifva, om möjligt, så mycket ifrigare. < Vid hvarje företag af någon yigt är det nödvändigt att skär- skåda de förarbeten, som äro undangjorda, och se till om och i hvad mon dessa äro användbara; att undersöka det material, som är samladt, och dess beskaffenhet samt hvilka krafter, som äro att påräkna vid företagets utförande. Under förberedelserna insmyga sig lätteligen felaktiga arbetsmetoder, användas odugliga eller min- dre lämpliga arbetare och göres följaktligen odugligt eller mindre godt arbete. I samma mon som ett företag är af stor betydelse, måste denna pröfning vara noggrann och allvarlig; ty endast på det sättet blir det möjligt att inom en icke allt för lång tid åstad- komma, ett godt och varaktigt arbete. Svenska akademien har i snart 84 år genom kunglig befall- ning och stadfästelse, eget fritt beslut och nationens åtminstone tysta medgifvande varit svenska språkets högsta vårdarinna och är således åtminstone i främsta rummet den, som har burit och ännu bär ansvaret för .att modersmålets rättigheter i alla af- seenden värdigt ses till godo, och detta ansvar måste blifva så mycket större, så mycket obestridligare, som enskild företag- samhet och täflan i stora företag på de områden, som äro detta samfund anvisade, i vårt folkfattiga land måste betydligt nedtryckas eller alldeles upphöra. I en föregående, uppsats i denna tidskrift —• andra årgången, 1869, tredje häftet — sökte författaren af dessa rader i kort- het framställa några påminnelser angående Svenska akademiens förhållande till modersmålet och upptog dérvid företrädesvis ord- boksfrågan till behandling, men nämnde i förbigående äfven några ord om huru språkets intressen blifvit iakttagna vid fram-, ställande af prisämnen m. m. Akademiens verksamhet för moders-' målet kan imellertid betraktas från ännu flere synpunkter, och vi tillåta oss nu att, så vidt en visserligen otillräcklig insigt i dessa ämnen och en af andra värf hårdt anlitad tid det medgifva, fort- sätta dessa betraktelser för att efter bästa samvete och öfvertygelse lemna vårt obetydliga bidrag till frågans belysning. Vid val af nya ledamöter, äfvensom då det gällt att utse medhjelpare vid ordboksarbetet, har Svenska akademien haft de 136 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. bästa tillfällen att gifva vitnesbörd om hvad hon velat uträtta för modersmålet och språkforskningen i allmänhet, för så vidt denna står i närmare samband med det förra. Då det är en obestridlig och af akademien sjelf vid flere tillfällen i starka ordalag uttalad sanning, att antalet språkforskare af första rang i alla tider och i alla land varit ytterst sällsynta, att till och med förmågorna af lägre ordning »i allmänhet varit färre på detta område än på andra», så hade, vill det synas, varit skäl att draga nytta af hvarje något ovanligare anlag, som funnits, äfven om detta icke hunnit någon högre utvecklingsgrad eller gifvit så utomordentliga framtidsförhoppningar, och framför allt hade väl i språkliga, värf redan pröfvade krafter bort komma i åtanke. De paragrafer i Svenska akademiens stadgar, som handla om ledamotsval, är o ganska omständliga i hvad. som rör er sjelfva valet och hvad dervid är att iakttaga. Der föreskrifves bland annat, att »then til valet utsatte dag och tima» skall fjorton dagar förut i allmänna tidningarna kungöras (§ XI); att val af nya ledamöter ej må företagas »utan at til thet minsta Tolf Leda- möter tilstädes äro» (§ XII) o. s. v. Måhända var afsigten med det förstnämnda stadgandet icke blott att sammankalla ledamö- terna — hvilket ju lika väl kunnat ske mera enskildt genom sekreteraren, i synnerhet som denne i alla fall har till åliggande att genast underrätta så när- som frånvarande ledamöter, när ledighet uppstått —utan äfven att hålla allmänhetens intresse för akademien vid lif och gifva tillfälle att äfven offentligt utbyta åsigter om ifrågasatta personers större eller mindre lämplighet till ledamöter1). I fråga åter om vilkoren för inträde i det lärda och vittra förbundet äro stadgarne fåordiga och temligen obestämda. »Aca- demien välje», heter det, »altid til sine ledamöter them, som äro kände för goda seder, samt theslikes för sådane insigter, hvilka med Academiens föremål gemenskap äga» (§ IX). »Såsom Acade- miens anseende mycket beror på vak af Ledamöter; så skal ock vid them endast hafvas afseende uppå skicklighet» (§ X). — Oaktadt den verkningskrets, som för Svenska, akademien utstaka- des, är ganska stor och omfattar sins imellan temligen olikartade ämnen: språket, skaldekonsten, vältaligheten, häfdaforskningen, kom ’) Föreskriften att tiden för ledamotsval skall i allmänna tidningärna kungöras har, så vidt oss är bekant, icke följts, åtminstone icke under de senare åren. Möjligen äro stadgarne. ändrade i denna del, men derom bafva akademiens handlingar ingenting haft att förmäla. SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. 137 ■ . . ■ ■■ • ' • ■ ■ . < : icke här, såsom t. ex. i Vetenskapsakademien, någon klassfördelning i fråga Afsigten med denna anordning synes temligen tydlig. En fordran var väsentlig och ställdes på hvarje ledamot: iiisigt i och kärlek till modersmålet; ett skulle vara hufvudsak för hela samfundets verksamhet: arbete för svénskå språkets renhet, styrka och höghet. Stiftaren lemnade derföre akademien tillfälle att för- stärka sig med de bästa krafter, som stå henne till buds, på hvilket område af språkets vidsträckta fält de hade utmärkt sig och genom föregående verksamhet gifvit förhoppningar om ifrigt deltagande i akademiens arbeten. Så uppfattade de förste leda- möterna konungens föreskrift, och derföre deltogo äfven de ibland dem, som förut icke sysselsatt sig med språkforskning och hvilkas böjelse låg åt helt andra håll, med ifver i ordboksarbetet. Att ’ Gustaf den tredje icke hade klar föreställning om hvad språket är och hvad. verklig språkforskning kräfver, är ingenting att undra öfver, då denna vetenskap på hans tid stod på en jämförelsevis låg ståndpunkt. Det visar sig mer än väl, att han ansåg för en af hufvudsakerna, hvad nu med rätta betraktas som bisak eller såsom icke ens hörande till den egentliga språkvetenskapen, näm- ligen vältaligheten. Men han insatte likväl i sin stiftelse den ende mera framstående forskare i modersmålet, som då fans i landet, och beklagade, att icke flere funnos att tillgå. Har Svenska akademien sedan , dess vid val af ledamöter och på annat sätt ådagalagt all den nitälskan för språkets vård, som hon bort och kunnat? Hela antalet af de män, som tillhört eller, nu tillhöra hennes krets, utgör redan 80. Visserligen är det svårt, om icke omöjligt, att närmare bestämma omfånget af en persons insigter i ett visst ämne, i synnerhet om han icke offentligen aflagt något slags prof på dessa insigter. Förmodligen har Svenska aka- demien icke för sed att före ett val genom enskildt förhör öfver- tyga sig om, en kandidats insigter i de ämnen, »hvilka med Acade- miens. föremål gemenskap äga», utan rättar sig i sitt omdöme efter hans utgifna skrifter och andra- lärdomsprof. Om denna förmodan är riktig, och öm man får döma efter de helsningstal, med hvilka nya ledamöter mottagits och i hvilka deras idrotter som veten- skapsmän, vitterhetsidkare eller hvad annat, som ådragit dem en gynsam uppmärksamhet, vanligen ganska utförligt och noggrant anförts, så har ända från akademiens stiftelse (1786) och intill denna dag inalles — 2 eller på sin höjd 3 ledamöter valts på grund af djupare insigter i modersmålet och i detta ämne utgifna lärda verk. Vetenskapsakademiens ledamöter, både inländske och -utländskej äro fördelade i nio klasser, med bestämd föreskrift om antalet ledamöter i hvarje klass. 138 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. Det är allmänt kändt, att flere andra af Svenska akademiens ledamöter sysselsatt sig med grundliga språkstudier, äfven omedel- bart riktade på modersmålet, men dels har detta icke varit hufvud- föremål för deras vetenskapliga verksamhet, dels hafva de börjat dermed, sedan de inkommit i akademien, och aldrig hafva deras arbeten varit af beskaffenhet att förläna namn af språkforskare i högre mening. Vid inträdet i akademien hafva också de fleste ledamöterna haft sin verksamhetsbana så stadgad, att man hvarken kunnat begära eller önska, att de skulle derifrån afstå. Så bör det svårligen falla någon in att gifva en Kellgren, en Gyllenborg, en Rosenstein detta namn, derföre att de »trädde under ordboks- bördan», ej häller åt Stenhammar, ehuru han enligt Beskows uppgift »vid några tjuge års ålder inkallades i detta samfund, hufvudsakligast för att utföra ordboksarbetet». Om Leopolds lingvistiska idrotter hade vi tillfälle att yttra några ord i före- gående uppsats. Carl August Hagberg hängaf sig under senare åren af sin lefnad med hela sin starka själskraft åt Svenska aka- demiens ordboksarbete; men redan det att han, hvars älsklings- studier förut hade haft helt andra föremål, inlät sig på ett sådant jättearbete som att ensam öfvertaga redaktionen af ordboken, lik- som ock beskaffenheten af de profark, som af honom utgåfvos, visar tillräckligt, att han icke hade nog stora föreställningar om hvad ett sådant värf innebär 1). Vi anse icke tj enligt att här uppräkna namnen på de ännu lefvande svenske vetenskapsmän, hvilkä genom en lång och fram- gångsrik verksamhet såsom språkforskare med outplånliga drag inristat sina namn i vetenskapens häfdab ocker, men hvilka Svenska akademien icke velat eller icke fått med sig införlifva eller draga fördel af såsom medarbetare i ordboksföretaget. De äro lyckligtvis I de vackra ord, med hvilka; Hagbergs efterträdare och minnestälare redogör för hans arbete med, svenska språkets ordbok, får man en ganska.'klar föreställning om huru Hagberg fattade sin uppgift; man får äfven tillfälle att kasta en blick på de mycket omtalade förarbeten, som förut gjorts af andra ledamöter af akademien. »Besökte man honom», beter det, »under denna tid, då träffades han omgifven af grammatikor, ordböcker, egna handskrifter, anteckningar, böcker, gamla och nya, af det mest blandade innehåll, som skulle gifva honom exempel på språkbruket. Hela stora verk genomgick han från perm till perm för att eftersöka, i hvilken ställning orden brukades, i hvilka betydelser de förekommo, hurudan språkets byggnad visade sig under olika tidehvarf, i olika gre- nar af literaturen. — — Det är sjelfskrifven sak, att Sveriges gamla lagar och de forntida skrifterna ifrån Island, Eddorna och Sagorna, så väl Heimskringla som de öfriga, utgjorde hufvudkällor» (Sv. Ak:s H. XXXIX, 50, 51). — Man må väl undra, om detta är göromål vid slutredaktionen äf en ordbok, och hurn beskaffade de förarbeten äro, som tvinga till sådana studier, vid sjelfva utarbetandet. ' SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. 139 icke så få, och de hafva så mycket större rätt till erkänsla och tacksamhet, som den temligen allmänna klagan öfver brist på per- soner, som vilja med allvar egna sig åt modersmålet, visst icke är oberättigad, och som det i förra tider hvarken var lätt att finna ledning vid ett begynnande studium af detta ämne eller goda till- fällen för den, som vågade försöket, att vinna en trygg samhälls- ställning. Derimot förbjuder grannlagenheten oss icke att nämna några aflidne språkforskare af större betydelsé, hvilka kunnat och helt säkert också velat gagna sitt fosterland' genom att på ett eller annat sätt medverka vid ordboksarbetet, om de i tid och på lämp- ligt sätt blifvit derom anmodade. ; - Först rinner oss' dervid i minnet namnet Anders Uppström. Det var denne man, som genom sina berömda editioner af Ulfilas gotiska i bibelöfversättning på ett ärofullt satt betalade Sveriges skuld för äran att ega och vårda denna för hela den indo-euro- peiska språkforskningen så ovärderliga urkund* och hvars namn derföre i den lärda verlden helsas med vördnad 1). I förordet till hans sista arbete, Codices G-otici Ambrosiani, som utgafs efter hans död, får man den upplysningen, att Uppström en gång fick anbud att biträda vid utgifningen af Svenska akademiens ordbok. Han skulle alltså hafva blifvit ett af dessa »främmande biträden», som omtalas i uppsatsen »Om Svenska akademiens ordboksarbete samt medlen till dess fortsättande», hvilka likväl icke »kunna vara vanliga afskrifvare». Ty »den mängd enskiltheter vid hvarje ords uppställ- ning och. redaktion, som härvid måste iakttagas, och den ytterliga omsorg, som hvarje del kräfver vid behandlingen af ett verk, der oupphörliga hänvisningar förekomma och. der den minsta urakt- låtenhet medför oreda och förvirring, påkallar hos den, som uf- skrifver det hela till, slutredaktion, en. allmännare bildning i för- ening med lexikografisk takt, vana, vid lexikografiskt arbete och tryck» o. s. v. »Men ett dylikt mera mekaniskt skrifvararbete» (som att ùtskrifva en ordbok till slutredaktion!) — fortfar förfat- taren till den nämnde uppsatsen —- »skulle för mången ej synas vara en lämplig sysselsättning för en akademiens ledamot, äfven om tid och helsa det tilläte» 2). Att, öfvertaga akademiens ojäm- förligen svårasté och angelägnaste värf, dertill . ansågs Uppström lämplig; men att genom val till ledamot intressera den lärde man- nen för företaget, det ansågs ej tj enligt. Konung Karl Johans pris och en mindre guldjetton voro alla de utmärkelser, allt det understöd 9 Se t. ex. Leo Meyers företal till det af houom helt nyligen utgifna arbetet; Die Gotische Sprache, ihre Lautgestältung o. s. v. Berlin 1869. 2) Sv. Akts H. XXVII, s. 222, 223. 140 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. ) han erhöll af Svenska akademien; ett mindre reseanslag var allt hvad han för sina ^forskningars fortsättande erhöll af staten. Det var i främsta rummet enskilda personers frikostighet, som satte honom i tillfälle att utföra sina epokgörande arhéten. Vid 53 års ålder blef han extra ordinarie professor, men utan tillräckliga in- komster i denna befattning för att kunna afstå några timmat af sin ansträngande • befattning i skolans tjenst för att kunna, egna mer tid åt den vetenskap, som han ännu i ålderdomen med den varmaste kärlek omfattade. v J. E. Rietz var likaledes en man, som bort röna bättre uppmun- tran, än som kom honom till del. Att*i synnerhet hans stora arbete: Ordbok öfver svenska allmogespråket, är/ såsom man anmärkt, något »löst», hvarken kan eller bör förnekas. Väl vore imellertid, om man behagade något litet tänka på orsakerna till dennä min- dre goda egenskap hös hans verk. Svenska staten inlöste för bok- lådspris ett jämförelsevis obetydligt, antal (175) exemplar af hans arbete och beviljade 500 rdr i understöd till en språkfärd genom norra Sverige; Svenska akademien. gaf honom en gång ett tusen riksdaler — samma summa som hon gifvit dussintals temligen litet betydande poeter, och icke hälften af det anslag, som hon haft att såsom pensioner årligen tilldela flere af sina egna ledamöter. För öfrigt lemnades han af sitt fosterland ensam med en den svåraste och för språkforskningen och den nationella literaturen betydelse- fullaste uppgift, som en svensk man någonsin åtagit sig, nämligen att utgifva en fullständig ordbok öfver folkspråket i). Under så- dana förhållanden och då författaren väl visste, huru många lexiko- grafiska arbeten i vårt land börjats, men aldrig afslutats, må man icke undra öfver, att han skyndade väl fort vid utförandet af sitt verk, och att det samma lider af stora brister. Ingen erkände vil- ligare och öppnare sina misstag, ingen mottog mera välvilligt och tacksamt upplysningar, råd och rättelser, de måtte gifvas af hvem som hälst, som hade kärlek till hans ädla yrke. Frikostigt, nästan slösaktigt, gaf han råd och anvisningar, egnade han tid och mödor åt andras tjenst i språkfrågor, hvarom också en mängd •Under hans lifstid af andra författare utgifna arbeten bära vitne. Om han också icke egde nog urskilning och noggrannhet för de arbe- ten, han företog sig, om han saknade tillräcklig klarhet och reda i sin ofantliga beläsenhet, så var han obestridligen rikt utrustad med många af de egenskaper, som äro oundgängliga vilkor för en *) Han hade derjämte utarbetat en ordbok öfver svenska medeltidsspråket,' hvilkeu likväl icke hann tryckas under författarens lifstid. Vi hoppas, att handskriften räddats åt någon offentlig inrättning. SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. 141 ordboksarbetare, men som derföre visst icke äro vanliga. Han egde en , arbetsförmåga, som gränsade till det otroliga, en brinnande kärlek till sitt ämne och nog lärdom för att, i synnerhet om han haft fÖrmonen af andras Ständiga ledning, kunna uträtta något stort. Det var endast genom en utländings frikostiga understöd han sattes i tillfälle att under några och tjugo år egna sig åt svensk språkforskning: och flere gånger göra resor i. främmande land för att inhemta kännedom om deras folkspråk. Det vår samme utländing, f. d. kongl. engelske Chargé d’affaires Charles Manners S:t George, , som äfven under verkets utarbetande frikostigt understödde förfat- taren. Om också, såsom redan nämnts, Rietz’ dialektlexikon är bristfälligt, så var det i alla fall en stor lycka, att det hann full- bordas under författarens lifstid. 1766 utgaf den store Ihre Swenskt Dialect-Lexicon och hundra år derefter utkom Rietz’ t verk öfvef samma ämne. Måhända skall, om icke större omsorg hädanefter än hittills egnas våra allmogemål, en ganska ansenlig tiderymd förflyta, innan någon med Rietz’ anda och kraft uppstår och skän- ker vår literatur ett verk, som på detta fält lika mycket öfver- träffar Rietz’ ordbok, som detta hans föregångares. Gå vi längre tillbaka i tiden, finna vi åter några män, som kanske förtjenat tagas vara på under en allmän brist på språk- snillen. Hvad man än må anmärka mot den latinska delen i Fullständigt Swenskt och Latinskt Lexicon af And. Otto Lindfors, lär man dock icke kunna neka, att det svenska innehållet förråder en lexikograf med många goda egenskaper: samlareflit, säkert öra för språket i allmänhet, grundliga insigter i isländskan och en för den tiden i sanning ovanlig kännedom om allmogespråket,' ur hvilket han i sin ordbok införde en stor mängd ord, hvilka nu äfven af de mest granntyckte , ordkonstnärer användas som god svenska. Äfven Nils Henrik Sjöborg och Johan Gustaf Liljegrenj som båda egde djup kännedom om Nordens gamla språk, torde kunna uppföras på listan af män, som kunnat-gagna vid,Svenska akademiens ordboksarbete. Vi tro icke och påstå icke, att desse män voro -vetenskaps- idkare af första rangen, icke häller att någon af dem hos sig förenade alla de egenskaper, som erfordras för att utföra det ar- bete, hvaröm nu är fråga. Men de hade, hvar och en för sig, • flere eller färre sådana, och det omdömet torde; kunna försvaras, att frukterna af deras vetenskapliga verksamhet både ù godhet och mängd äro fullt jämförliga med dem, som frambragts af åtskilliga af de herrar, som intagit stolar vid Svenska akademiens börd. Förarbeten, gjorda af dem, kunde hafva blifvit af varaktigt värde, 142 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. och hvem vet, om icke genom tillfälle till sysselsättning med ordboksarbete, någon af dem kunnat blifva »en Adelung eller en Johnson». < . Såsom högsta vårdarinna af svenska språket har akademien rätt och pligt att gripa in öfverallt, der det gäller modersmålets väl eller ve, och tillfällen, då ett sådant ingripande varit af nöden, hafva visserligen icke saknats. Det är möjligt, att hon då och då verkat »i det fördolda»; men säkert är, att hon förhållit sig tyst rörande inånga vigtiga frågor, vid åtskilliga mycket betydelsefulla tillfällen. Professorsämbetena i de nordiska språken vid våra universitet inrättades för något mer än tio år sedan, men det var icke Sven- ska akademien, utan Upsala studenter och främst bland dem nu varande domprosten i Vesterås, söm insågo behofvet af sådana lärareplatser och vidtogo mått och steg för att erhålla statsmagter- nas understöd. Det var det akademiska konsistoriet i Upsala, som efter öfverläggningar, hvilka väl kunde förtjena en närmare belys- ning, gjorde hemställan hos Kongl. Majestät i detta ärende, och vi hafva icke hört, att hvarken Svenska akademien eller någon af hennes medlemmar ådagalade särdeles stor ifver för att - bereda förslaget seger vid riksdagen. Man kan invända, att frågan var så mogen, att inga särskilda åtgärder voro af nöden, att Köngl. Maj:ts förslag bifölls af alla stånden utan votering. Ja, men hade man kunskap om, att riksens ständer voro så böjda för att gifva den akademiska ungdomen tillfälle att grundligt lära känna modersmålet, så är det alldeles oförklarligt, att icke samma förslag långt förut genomdréfs. Åtminstone hade det väl gått an att in- rätta professut i Lund, eftersom i Upsala en Schröder, med sin riksbekanta »katekes» och meningslöst pjoller under namn af veten- skapliga föreläsningar, snarare hindrade än främjade ett grundligt studium. Imellertid beklagades, att fäderneslandet icke ville fram- bringa språksnillen; att det medförde stora svårigheter till och med att få bidrag till ordboken. »En mångårig erfarenhet har lemnat tillräckliga vittnesbörd om, att af allt författarskap har intet varit svårare att, äfven med jemförelsevis frikostiga anbud, framkalla, än bidrag till ordboksarbetet1).» Om man betänker, att ända till för något öfver 10 år sedan i hela landet knappast fans tillfälle att få led- ning vid ett vetenskapligt studium af nordiska språk, och derjämte att de platser i statens tjenst, för hvilkas erhållande kunskap i dessa ämnen erfordrades eller betraktades som nödvändigt vilkor, ' ■■ ' ' ■ ■ - ') Sv. Akts H. XXVH, s. 225. • SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPBÂKET. 143 voro ytterst få, så synes anledningen till den öfverklagade bristen lätt nog kunna förklaras. I våra dagar ljuda ropen om en förbättrad bibelöfversättning kraftigare än någonsin, och den tid torde ej vara långt aflägsen, då den gamla öfversättningen får lemna rum för en ny och trog- nare. Ingen torde vara okunnig om, hvilken omätlig vigt, som ligger derpå, att det guddomliga ordets innehåll framträder i en äkta fosterländsk form, att svenska språkets fordringar blifva deri med yttersta omsorg tillgodosedda. Af de förste medleinmarne i vår snart hundraåriga bibelkommission voro tvänne, nämligen biskop Serenius och kanslirådet Ihre, tillsatte särskildt med afseende på den »Svenska arbetsdelen, hvarvid så mycken makt ligger uppå språkets renhet, myndighet och likhet öfveralt» 1). Ingen har frånkänt de män, hvilka nu utgöra bibelkommissionen, hvarken nit / för deras magtpåliggande värf eller lärdom i bibelns originalspråk. Men huru har modersmålet behandlats äfven i de senast utkomna proföfversättningarna? Ett i sanning häpnadsväckande svar på denna fråga står att läsa uti en i Svensk Literatur-tidskrift för år 1868 införd uppsats med titel Det Svenska bibdöfversättningsar^ betet, hvars författare, lektor A, Hazelius, på samma gång humant och skoningslöst framlägger omotsägliga bevis på, att i afseende på svenska språkets både renhet, myndighet och likhet öfverallt ofantligt'mycket är öfrigt att önska. Gå vi till svenska församlingens öfriga böcker,,;psalmboken och katekesen, så möter oss äfven här en oreda och brist på följd- riktighet i allt hvad språkets form angår, som icke kan annat än inverka förstörande på språksinnet hos den olärde och allvarsamma bekymmer hos den upplyste. Svenska akademien har ofta talat om, att hon är »bunden af^ sina stadgar». Det vill synas, som om hon i dessa afseenden min- dre bort känna sig bunden i sin verksamhet än förbunden att med allvar gripa in, då 23 § af dessa stadgar uttryckligen före- skrifver, att »hennes yppersta och angelägnaste göromål är att arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet» jämväl i den delen af skaldekonst och vältalighet, »som tjenar att tolka the Himmelska Sanningar» 2). J) Utkast til en Historia om Swenska Bibel-Öfversättningar af S. L(oenbom) (Stockholm 1774), s. 137. 2) Måhända kan det ej vara alldeles öfverfl ödigt, att här omnämna det tillfälle, som just nu är för handen, att värna modersmålets så ofta förbisedda rätt bland läroämnena vid våra universitet. Hos Kongl. Maj:t hvilar för närvarande ett förslag till förändrade bestämmelser rörande examina i den filosofiska fakulteten. En- 144 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. Som bekant är,z låter akademien hvarje år prägla en minnes- penning öfver. någon af förflutna tiders berömde svenske män eller qvinnor och i sammanhang dérmed i handlingarna intaga en af någon bland ledamöterna författad minnesteckning. Om man nu icke vill sätta i fråga, hvartill dessa minnespenningar egentligen tjena, eller betvifla, att de mycket båta store mäns ära och rykte, så återstår alltid i afseende på dem ett skäl till undran, nämligen hvarföre icke svenska språket användes i inskrifterna. Dessa, som stundom äro ganska inneliållsrika, hafva alltid varit på latin. Är svenskan icke nog utbildad för att här träda i romarspråkets ställe? Många utmärkt lyckliga inskriptioner just på minnespenningar, likasom ock de förklaringar på svenska, som gifvas i akademiens handlingar, synas föra modersmålets talan i detta fall. Det tager sig rätt egendomligt ut, att t. ex. åt en Olof Rudbeck d. ä., en Spegel, en Svedberg, en Ihre, hvilka nästan med svärmisk kärlek älskade sitt modersmål, egnats minnespenningar med latinsk in- skrift, och det af ett »samhälle eller akademi, upprättad endast för svenska språket.» , Det är uppenbart för en hvar, som har något intresse för och någon kunskap uti modersmålet, att nu, mer än fallet varit på långliga tider, ifriga ansträngningar göras att få rättskrifningen och ordböjningen fotade på förnuftiga grunder. Midt i den skif- tande mångfald af olika åsigter, som i dessa frågor söka göra sig gällande, skönjer det med vetenskapens synglas väpnade ögat lätt icke blott bemödanden att finna det rätta, utan äfven lyckliga resultat af dessa sträfvanden. Äfven den oinvigde bör af det be- stämda syftef att komma åstad förenkling, öfverensstämmelse med uttal och härledning, hvilka så ofta peka åt samma håll, i motsats till ett utan ringaste .historiska grunder inkommet bruk, kunna ligt detta förslag, som efter hvad ryktet förmäler, har utsigt att vinna nådig stad- fästelse, skall i stället för den nu varande filosofiska kandidatexamen införas tvänne, nämligen en kandidat? och en licentiatexamen. Om vi icke allt för mycket misstaga oss, är det enligt nämnda förslag rentaf otillåtet att i den förstnämnda examen, som likväl skall medföra kompetens till adjunkts- och kollega-tjenster vid elementarlärover- ken, aflägga kunskapsprof i de nordiska språken ; och i ingen enda af de många grupper af ämnen, hvilka kunna väljas för licentiatexamen, lär detta ämne vara obligatoriskt. Det får ingå i några af dem,, men examinanden kan äfven bestämma sig för ett annat ämne. Till och med det af en bland medlemmarne af filosofiska fakulteten i Upsala väckta förslaget ätt fordra en uppsats på modersmålet af dem, som vilja aflägga kan* didatexamen, förkastades nästan enhälligt. I det från Lund utgångna förslaget rörande ömbildningen af examensväseridet lar mindre fiendtlighet mot de nordiska språken röja sig. SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. 145 finna, att mängden af de föreslagna förändringarna till ett bättre icke hafva sitt upphof i tomma hugskott, utan härflyta från ärliga afsigter att gagna våra fäders och vårt eget tungomål. Minst w kan Svenska akademien vara okunnig öm dessa sträf- vanden, då de hafva sin käme och medelpunkt i en af hennes egna ledamöters lärda arbeten. Imellertid tyckes det nästan, som om detta'samfund nu intoge en afgjordt fiendtlig eller åtminstone ogillande ställning till sådana reformförslag. Så har det icke alltid' varit. I »Berättelse afgifven vid Svenska Akademiens femtionde årsfest, den 5 April 1836, af Akademiens Sekreterare» talas med beröm om förut gjorda försök att afskaffa. missbruk i stafsäftet. Der betonas, »att regler icke kunna efter godtfinnande tillskapas för ett redan odladt språk, men att de måste blifva allmänna slut- följder af samlade anmärkningar, och af en noga kännedom utaf språklynået»; der påminnes om, att Akademien i vissa fall stadgat ett nytt stafsätt i afseende på främmande ord o. s. v. Den olikhet och godtycklighet i stafning, som skönjes i mängden af skrifter vid den tid Akadëmien stiftades, hade lemnat rum för likstämmighet i rättskrifning, åtminstone på det hela. »Man kan», heter det slut- ligen, »lätt räkna de ord, om hvilkas behöriga skrifning delade meningar numera kunna uppstå.» Det är i sanning eget nog att läsa dessa ord nu, då de ord, som skrifvas olika af olika personer, äro nästan oräkneliga; och det antagande ligger temligen nära till hands, att de regler, genom hvilka skrifsättet af akademien stad- gades, ledo af betänkliga fel och brister. Om de verkligen haft historiska grunder, om behörigt afseende bliftit fäst på språkets lynne, så hade helt visst den häftiga brytning, som nu eger rum, och till hvilken just den nordiska filologiens märkesmän gifvit väc- kelse, icke behöft uppröra sinnena. Det var just icke så svårt att lagstifta i språkfrågor i vårt land i slutet af sist förflutna och förra hälften af detta århundrade, då hela den bildade allmänheten nä- stan utan undantag befann sig, man kunde nästan säga hölls, i den djupaste okunnighet om hvad historisk språkforskning vill säga, då man i all enfald trodde, att hvarje något betydande för- fattare äfven var en pålitlig auktoritet i språkfrågor. Just för att godtgöra förra tiders försummelser måste så myc- ket större ifver nu och hädanefter utvecklas, måste strid föras och misstag begås och anses ursäktliga. Det vore i sanning underligt, om denna så utomordentligt vigtiga angelägenhet skulle utgöra ett undantag från den allmänna regeln, att det sanna och rätta endast genom strid kunna göra sig gällande. ; 10 146 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. Många äro de punkter, i hvilka för länge sedan så fullkomligt säkra resultat vunnits af de nyare forskningarna, sådan stadga i rättskrifning och ordböjning redan åvägabragts, att, åtminstone mellan personer med insigt i språket, inga meningsskiljaktigheter finnas; och då den stora allmänheten genom dessa personers skrif- ter stän(digt får se det rätta och derigenom snart nog kommer till öfvertygelse om, att smaken och skönhetssinnet lika litet här som . annanstädes göra några förluster, derigenom att ett bättre träder i stället för ett oriktigt, så skall äfven för de nu så kallade ny- heterna snart kunna åberopas de så ofta missbrukade trollformlerna bruk och häfd. — Svenska akademien utgifver numera hvar je år minst en del af sina handlingar, hvilkas innehåll enkom är ämnadt att stadga och främja en god smak. Den formella behandlingen af språket i dessa årsböcker åberopas stundom ännu såsom auk- toritet. Det synes som om man haft rätt att hoppas, det åtminstone de framsteg i rättskrifning, som äro följder af Rydqvists lärda arbeten, och hvilka en stor del tidningar och enskilda skriftstäl- lare länge iakttagit, äfven af Svenska akademien skulle gillas. Man kunde hafva väntat det med så mycket större skäl, som Rydqvist alltid gått i högsta grad varsamt och försigtigt till väga och uppställt som princip att afvika från bruket endast i nöd- fall, der felen i rattskrifningen vore uppenbara och stötande. Så har likväl icke skett. Så vidt vi kunnat finna, har i detta afseende ingen författare med vetenskapliga insigter i modersinålet visat sig så litet påverkad af vetenskapens framsteg som Svenska akademien. Äfven i de senaste delarne af hennes handlingar före- kommer mångenstädes en stafning, som både af Svenska språ~ kets lagar och hvarje annan god grammatika utdömes såsom fel- aktig, och derjämte oegentlighet i satsfogning, brist på följdrik- tighet o. s. v. Rätt egendomligt är att i den 1865 utkomna 39 delen jämföra språkbehandlingen i uppsatsen Ljus och irrsken i språkets verld, författad af Rydqvist, och i hvilken dennes grund- satser naturligtvis äro noggrant följda, med det öfriga i denna samt närmast föregående och efterföljande delar. — Det bör med stor tacksamhet erkännas, att Svenska akademien i sina hand- lingar då och då tagit rätt betydliga steg framåt, och man har derföre rätt att hoppas, att hon ï framtiden äfven skall gifva helgd åt ett och annat, som hon nu ogillar. Men önskligt vore, att det vittra och lärda samhället äfven någon gång, nu så väl som i forna dagar, toge första steget. För akademien, med den ställ- ning hon intager, blir det i längden besvärande att oupphörligen 8VENSKÀ AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. 147 komma efteråt och lägga välsignande händer på lyckligen genom- förda förbättringar. Måhända skulle mot handlingarnas språk den åtminstone i någras ögon icke så oväsentliga anmärkningen kunna göras, att en ganska .stor del af de nya ordskapelser, d. v. s. nybildade ord, som i dem sett dagen, alldeles icke varit lyckliga och derföre ej häller vunnit allmänhetens tycke, då derimot allmogemålet, hvilket i främsta rummet borde utgöra skriftspråkets reningskälla och guldgrufva, i högst obetydlig mon anlitats. Det är väl bekant, att de språksnillen, som före Svenska akademiens stiftelse mest inver- kade på vårt modersmåls utveckling: Stjemhjelm, Spegel, Svedberg Ihre, Hoof m. fl., gingo till väga på annat sätt, och det är just deras bemödanden vi hafva så mycket att tacka för den stadga vårt språk vann redan under frihetstiden. Akademien har vid flere tillfällen framhållit, huru' hon icke blott velat uppmuntra, hvar hälst lofvande anlag d tyckts röja sig, »äfven der en jämförelsevis ringare förtjenst äger rätt åtminstone till uppmärksamhet», utan äfven »utdelat belöningar och utmärkelse till, med få undantag, de ypperste, som, sedan hennes tillvaro (stiftelse), uppträdt i den fosterländska sången, vältaligheten eller häfdateckningen» ’). När man genomläser de långa listorna på personer, hvilka på ett eller annat satt rönt bevis på akademiens uppmärksamhet, kan man icke förneka, att hon sträckt sin välvilja ganska långt, då det nämligen gällt poesiens och, i synnerhet under de första åren, en så kallad vältalighets idkare. Man genomläse en förteckning öfver författare, hvilkas arbeten af akademien erhållit pris, och man skall förvånas öfver mängden af snillen, som segrat i en olympisk täfling inför landets högsta vittra areopag, af hvilka likväl en stor del sedan fullständigt öfvergifvit den skriftställarebana, på hvilken de just genom sjelfva belöningarna fingo hopp om fram- gångar. Många hafva varit nog otacksamma eller nog anspråkslösa att icke genom de prisbelönta skrifternas offentliggörande gifva allmänheten tillfälle att instämma i berömmet. Svenska akademien har sjelf mer än en gång prisat det tillfälle, som genom henne beredes unga författare att okände pröfva och lära känna sina krafter inför en nämnd i vittra mål, som gör allt för att uppmuntra, intet för att afskräcka, och berömt sig att hafva frammanat snillen, som voro okända för allmänheten och sig sjelfva. Äfven denna fråga torde böra betraktas från olika ’) Sv. Ak:s H. XXVII, s. 237. 148 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. . sidor. England, Tyskland, Danmark, Norge m. fl', land hafva ju ganska blomstrande litteraturer, för hvilka de icke stå i särdeles stora förbindelser till vittra samhällen sådana som Svenska akade- mien eller belöningssätt af samma slag som hennes. Också^hafva mägtiga stämmor uttalat sig mot detta uppmuntringssätt. Vi tillåta oss att här anföra ett yttrande af Macaulay rörande denna fråga. »Toulouse», säger hän, »seems to have been remarkably rich in indifferent versifiers and critics. It gloried especially in one venerable institution, called the Academy of the Floral Games. This body held every year a grand meeting, which was a subject of intense interest to the whole city, and at which flowers of gold and silver were given as prizes for odes, for idyls, and for some- thing that was called eloquence. These bounties produced of course the ordinary effect of bounties, and turned people who might have been thriving attorneys and useful apothecaries into small wits and bad poets 1).» — Det kan för en nations utveckling medföra ganska farliga följder, om genom oriktig värdering af litte- rära arbeten de andliga krafterna icke få, så att säga, utveckla sig fritt, utan föras i skef riktning. Hvem vet, om icke lättheten att genom några välgjorda verser föryärfva ett namn, ett godtköps- rykte för dagen, kan narra mången att mot Minervas vilja gifva sig in på skaldekonstens (eller versmakeriets) stråt. Måhända har genom ett för tidigt uppträdande såsom segrate i en vitter täfling inför landets högsta litterära myndighet en eller annan lockats att i förtid anse sig för mästare, att ställa öfverdrifna anspråk på lifvet och för små på sig sjelf och fatta obenägenhet eller ovilja mot det mödosammare och allvarligare arbetet i vetenskapens, konstens eller de borgerliga yrkenas tjenst. Hos mer blyg- samma och anspråkslösa naturer kan en dylik segervinning föda olust och fruktan att efter sådana framgångar å nyo framträda inför, allmänheten. »Ingenting», yttrade en gång Geijer, »är att misstro så mycket som tidiga framgångar. Man borde bli rädd för dem.» Ett icke ringa antal af akademien prisbelönta förfat- tare hafva efter denna utmärkelse gått mycket sakta framåt eller rent af stannat i utveckling; andra på fullt allvar hängt upp sina lyror. Någongång antydes, att ett eller annat af de snillen, som genom en utmärkt skriftställareverksamhet hedrat sig sjelfva och sitt fädernesland, möjligen aldrig kommit att uppträda såsom' för- fattare, om icke Svenska akademien och hennes gransknings- och *) Biographical Essays by T. B. Macaulay. Leipzig (Beruh. Tauchnitz) 1857, s. 200. SVENSKA AKADEMIE# OCH SVENSKA SPRÅKET. 149 belöningssätt funnits till 1). Måhända befinner man sig här på gissningarnas område. Men underligt och i sanning föga tröstrikt vore det, om eh för hvarje. nation så dyrbar egendom som hennes/ språk och litteratur skulle i någon väsentlig mon bero af ett sam- fund, som är så afhängigt af en enda persons, nämligen konungens, enskilda vilja och tycke, att hon icke får välja en ledamot, icke framställa ett täflingsämne, icke utdela vissa slag af sina belöningar och, efter hvad det synes, icke en gång låta slå en minnespenning eller i sina handlingar införa en minnesteckning utan dennes sam- tycke. — Under ingen tid hafva väl äldre och ansedde författare undandragit sig att gå nybegynnare på skriftstallarebanan till handa med goda råd och upplysningar. Dessutom står ju hela tidnings- och tidskriftsliteraturen öppen som täflingsfält för den, som vill pröfva sina krafter. Om också der icke »allt ar gjordt för att uppmuntra», så lär åtminstone ingenting vara gjordt för att äfskräcka. Men vi hafva här kommit att tala om förhållanden, hvilka, om de också icke' äro alldeles främmande för vårt ämne, likväl icke, strängt taget, höra dit. Vi hafva till hufvudSaklig uppgift att yttra oss om hvad akademien gjort för att uppmuntra till forskningar på språkets områden. Redan i den förut nämnda uppsatsen hade vi tillfälle att visa, det akademien ända från sin stiftelse icke framställt mer än ett ’) »Det är af Lehnberg erkändt och af Rosenstein bevittnadt, att den förstnämnde, utan den täflingsbana som för honom öppnades, att okänd få försöka sina krafter, aldrig skulle vågat uppträda bland författare. Icke utan stolthet inskrifver ett samfund i sina tideböcker, att det bidragit till en mans ära och lycka, om hvilken det blifvit yttradt, att »med honom föddes den Svenska vältaligheten fullvuxen» (Sv. Ak:s H. XVI, s. 150).— Vid detta erkännande af Lehnberg påminner man sig, att han, vid den tid äreminnet öfver Birger Jarl författades och erhöll Svenska akademiens stora pris, var komministersadjunkt i Stockholm och sålunda hade till ämbetsåliggande att söndagligen uppträda som författare i sjelfva hufvudstaden och det i ett ämne, söm visst icke ute- sluter tillfälle till öfning i vältalighetens konst. — Såsom motstycke till påståendet att svenska vältaligheten föddes fullvuxen med Lehnberg tillåta vi oss anföra B. E. Malm- ströms omdöme om Anders Johan vonHöpken: »Ingen talare på svenskt tungomål har efter mitt omdöme öfverträffat von Höpken i den kärnfasthet, kraft, tankedjup och manliga pathos, som utmärker denna makalösa minnesskrift (Äreminnet öfver C. G. Tessin); dock — Höpkens egen minnesteckning af riksrådet grefve Ekeblad är likväl dermed jemförlig.». (B. E. Malmström, Grunddragen af Svenska Vitterhetens Hist. 1. 432). — Det var samme Höpken, som »nära ett halfsekel före Svenska akademiens stiftelse yrkade nödvändigheten »att rensa våra faders språk från alla* främmande tillsatser», och att vårt folk i tal och skrifter bör vara äfven så Svenskt, som det varit, är och bör vara i Dygd, Vptt och Mandom.» (Sv. Ak:s H. XVI, s. 137). 160 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. enda täflingsämne i språkforskningen ehuru hon sedan lång tid uppgifvit en stor mängd sådana af estetiskt och litteraturhistoriskt innehåll samt för den historiska framställningen och dessutom lemnat de täflande frihet att sjelfva välja uppgifter håde i alla, dessa ämnen och derjämte filosofiska. I skaldekonsten har på länge intet ämne gifvits, utan akademien har der lemnat full- komlig frihet. Ehuru, för så vidt af handlingarna kan utrönas, ifrån 1828, då det nämnda ämnet för täflingsskrift i språkforskningen första gången framställdes, och till 1866 intet försök att besvara den utan tvifvel mycket svåra frågan inlemnades, och akademien först 1868 hade tillfredsställelsen att prisbelöna en af handling, som omfattade en del af ämnet, fortfor hon dock år från år på samma sätt utan annan ändring, än att priset för några år sedan (1852) fördubbla- des, hvarmed sedan fortfarits. 1833 åberopas detta prisämne helt oförbehållsamt såsom bevis på akademiens omsorg »att genom de bemödanden, hon med sina pris uppmuntrar, åstadkomma hvad hon sjelf icke är i tillfälle att utföra 2)». Nu mera torde ingen vilja förneka, att grundlig kännedom om Nordens fornspråk och om allmogemålen äro oundgängliga vilkor för en fullständig kännedom om vårt nu varande tungomål. Grenom lärda samfunds och enskilda vetenskapsmäns mödor och uppoffringar samt statsmagternas penningebidrag, men, så vidt oss är bekant, utan att Svenska akademien deltagit i dessa arbetén, har vår litte- ratur småningom erhållit goda och utmärkta upplagor af våra s förnämsta språkliga urkunder, hvilka för forskningen äro af 1 ) »Hvilka äro hufvudepokerna af det svenska språkets utbildning, och hvad har det vunnit eller• förlorat vid de åtskilliga förändringar det undergått?» — I Post- och Inrikes Tidningars uppgift på täflingsämuena för 1869 (se n:o 144) öfverraskades läsaren af följande tillägg: »För öfrigt lemnas frihet i val af något språk vetenskapligt ämne . inom modersmålets senare skiften. Priset för detta sistnämnda ämne är Akademiens stora belöningsmedalj af 26 dukaters vigt.» — Så tacksam man än^ måste känna sig för hvarje bevis af större uppmärksamhet, som egnas modersmålet, kunde det likväl ej annat' äh väcka billig undran, att Svenska akademien, när hon en gång beslöt sig för att lemna något friare utrymme för språkmän att täfla om hennes pris, utstakade ett så begränsadt område och en uppgift, som måhända icke är så fullt tydlig, som önskligt varit; i synnerhet som helt säkert hvar och en af dem, som hafva nog skick- lighet att med grundad förhoppning öm ett lyckligt resultat träda fram på arenan, skulle kunna på stående fot uppgifva åtminstone femtio olika frågor rörande modersmålet, alla i behof af utredning och alla af den art, att göda svar väl vore värda en guldmedalj af 26 dukaters vigt. Imellertid blef glädjen icke långvarig. I den snart derefter ut- komna 44 delen af handlingarna befans tillägget uteslutet. Akademien hade förmod- ligen ångrat sig.. 2) 8v. Ak:s H. XV, s. 240. SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. 151 omätligt värde och skola blifva det i ännu högre grad, då, såsom anledning är att hoppas, äfven tillförlitliga ordböcker öfver den äldre svenskan snart komma'att utgifvas. En genom sitt rikare innehåll ännu vigtigare del af det nor- diska fornspråket är isländskan eller, såsom hon i nyare tider på vissa håll börjat benämnas, fornnorskan. Ingen bildad svensk lär vara i okunnighet om den storartade ifver, med hvilken norrmän och danskar, äfvensom tyskar och engelsmän, hängifvit sig åt detta språks studium: att utforska dess lagar, att sätta goda upplagor i händerna på dem, som vilja studera det samma, genom förträffliga öfversättningar göra innehållets skatter kända för allmänheten o. s. v. Det fans en tid, då man äfven i vårt land icke blott för- stod att värdera detta rika arf, utan ock göra något för dess för- valtning; men det var före Svenska akademiens stiftelse, då Rud- beck, Verelius, Peringskjöld, Björner och deras själsfränder .vår-: dade sig om svenska språkets styrka och höghet och beredde möjligheten för otacksamma efterkommande under de närmast följande tiderna att vidare utveckla och fullkomna modersmålet. I detta århundrade åter har hos oss förvånande litet uträttats på detta område. Vi hafva på svenska två grammatikor öfver fornspråket, men den ena (öfver fornsvenskan) är författad af en norrman; den andra (ett kort sammandrag af den isländska grammatikan) af en dansk. Vi hafva ingen isländsk-svensk ord- bok, icke ens en läsebok, för begynnare. Den enda textupplaga på detta språk, som i senare tider börjat utgifvas, nämligen Njåls saga, har ej afslutats, förmodligen af brist på uppmuntran och understöd. Den invändningen skulle måhända kunna göras, att då andra folk så ifrigt verka i nu antydda syften, vårt deltagande icke är behöfligt. Man skulle äfven kunna säga, att Svenska akademien icke genom sina stadgar förbindes att syssla med så- dana ting. Men då detta språk obestridligen utgör en af de allra förnämsta källorna äfven för den nyare svenskan, och innehållet i de på detta språk författade skrifter äfven för vår politiska och kulturhistoria äro af så stor betydelse, så synes deraf följa, att svenska vetenskapsmän och i främsta rummet Svenska akade- mien hafva pligt att kraftigt medverka vid dessa arbeten. För vinnande af närmare kännedom om folkspråket i Sverige har d^rimot just i senare tider icke obetydligt uträttats, fastän med sanning måste sägas, att det mesta ännu är ogjordt. Men åt intet af dessa slag af vetenskaplig forskning, lika litet som åt den all- männa jämförande språkforskningen, hvilken likaledes i senare tider haft i hög grad begåfvade och lyckliga idkare, har Svenska 152 SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET. akademien egnat någon mer allvarlig uppmärksamhet hvarken ge- nom egna arbeten eller uppmuntran af andras. — Af de belönings- och under stödsmedel, hvilka stå till akademiens förfogande, har blott en högst ringa del kommit på språkforskares lott, ehuru det foster- ländska språkstudiet väl kunde hafva behöft en större uppmuntran. Att en eller annan af de mest framstående bland de män, som egnat sina krafter åt språkforskningens tjenst, erhållit en guld- penning, en belöning eller.ett understöd af några hundra riksdaler för en gång, lär icke kunna anses vara tillräcklig uppmuntran af en vetenskap, som på sina idkare ställer så många och stora fordringar. Svenska akademien tyckes vid olika tider hafva hyst något olika åsigter om sitt förhållande till språket och särskildt till ord- boksarbetet. I början af sin tillvaro egnade hon deråt all den omsorg och ifver, som man af hennes sammansättning och tillgång på arbetskrafter kunde fordra. Till och med den höge stiftaren var så road af ordboksarbete, »att han sällan försummade någon öfverläggning i detta ämne»; — »hans7 kärlek för sitt språkverk var så lågande, att han under åratal kunde afhöra den gamle Murbergs profstycken i ordboksväg» 1). — På högtidsdagen 1833 gifver Franzén i sin berömda Afhandling om det Nationliga och Fosterländska i Svenska Witterheten under Gustaf lH:s tidehvarf, hvilken då upplästes, följandé mycket bestämda förklaring: »Blott genom den vård om Svenska språket, som blifvit denna Akademi ålagd, är hon en nationlig inrättning. Om emellertid under en tiderymd äf snart 50 år hon ej utgifvit någon Ordbok eller Språklära2): så är det utan tvifvel den mest grundade anmärkning, som mot henne blifvit gjord»3). Äfven 1836 kunde »ingen lifligare än Akademien» erkänna vigten af de anmärkningar som kunna göras mot dröjs- målet med ordbokens utgifning. 1853 åter, då akademien ingick till Kongl. Maj:t med underdånig skrifvelse rörande anslag för ord- boksarbetet, andrages, att samfundet »enligt sina stadgar är framför allt ett vittert samhälle, instiktadt att dels uppmuntra och belöna författare i vältalighet skaldekonst, dels genom ' framställda, prisämnen framkalla upplysande afhandlingar, dels genom årliga minnesteckningar och dertill preglade minnespenningar återkalla stora fosterländska hågkomster af de män, som berömligen tjenat fosterlandet», att akademien ursprungligen är stiftad till en dom- åv. Ak:s H. xxxr, s. 258, 259. 2) Svensk Språklära, utgifven af Svenska Akademien, utkom tre år senare. 3) Anf. st. XV, s. 239. / OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 153 stol i vitterheten, och att det berodde på om ett årligt anslag af 3000 riksdaler kunde erhållas, huruvida icke ordboksarbetets full- bordan, skulle »hänskjutas till en fullkomligt obestämd framtid»1). Men 1866 får man den hugneliga försäkran, att »det har varit och skall alltid blifva Svenska Akademiens orubbliga föresats, att icke genom ensidig förkärlek för någon viss del af sin mångsidiga verk- ningskrets låta de öfriga träda i skuggan.» Akademien har under allt detta aldrig upphört att betrakta sig såsom språkets högsta vårdarinna, och vi må hoppas, att nästa gång hon förer detta ämne på tal, allmänheten må sättas i tillfälle att bedöma icke blott afsigter, utan mogna frukter af sådana. — R. Om några ekonomiska frågor för dagen. För ett folk, som vill arbeta och som förstår att på ett klokt sätt ordna arbetets vilkor, är Sverige ett rikt land. Våra outtöm- liga malmtillgångar, vårt alltjemt växande jordbruk, våra mägtiga skogar (i trots af allt som skrifvits och talats om eii hotande skogsbrist) våra vattenfall, våra talrika och ypperliga hamnar, våra tillgångar på bränsle, ej mindre uti skogarne, än i torfmos- sarne och äfvenväl i någon mån i stenkolslagren, slutligen en härdig och arbetsduglig befolkning — allt förenar sig att gifva oss de yppersta naturliga förmåner, som kunna önskas för indu- striens utveckling; och vid betraktande af alla dessa förmåner torde det icke vara förmätet att, oafsedt de hinder som klimatet i flera hänseenden lägger i vägen och från hvilka vi tyvärr icke kunna bortse, ändock våga förutsäga för vårt fädernesland en stor in- dustriel framtid. Vilkoren äro flit, arbetsskicklighet och klok be- räkning. Äro dessa vilkor uppfyllda, äfven blott i samma grad som i andra länder, så behöfva vi ej frukta täflan med andra länder. Kunna vi upparbeta oss till större duglighet i dessa hän- seenden, skola vi, i trots af de klimatiska svårigheterna, hafva ett bestämdt företräde. Det ser ofta ut som om man, vid jemförelse mellan vårt land och andra länder, föreställer sig att uti England, ’) Sv. Aies H. XXVII, s. 212, 231, 236. 154 OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. Frankrike etc. det industriela arbetet endast vore i händerna på Aq allr astör sta förmågorna; hvarutaf den helt naturliga slutsatsen blir att, när dertill kommer fördelen af ett bättre klimat, så måste vi ligga under. Men i verkligheten är förhållandet ej sådant. I England, Frankrike etc. finnas, likasom hos oss, många stora för- mågor inom industrien; men ett ännu större antal förmågor af andra och tredje ordningen. Den ene är utmärkt både i arbetet och beräk- ningen; den andre i arbetet, men föga i beräkningen; den tredje tvärtom; den fjerde medelmåttig eller underlägsen i båda delarhe. Följaktligen om äfven den högsta förmågan hos oss icke förmår att täfla med den högsta förmågan utomlands, skall hon i alla fall finna tillräckligt utrymme för sig på verldsmarknaden. Förhål- landet på verldsmarknaden är i detta hänseende alldeles detsamma som inom hvar je, äfven det minsta samhälle. Man finner bredvid hvarandra, arbetande hvar efter sitt sätt, den större och den mindre förmågan, endast med den skilnaden att den ene kan be- reda sig en större vinst, under det den andre måste nöjas med en mindre. Allt under förutsättning af fri täflan. Den fria täflan har sålunda icke till följd att utrota de mindre förmågorna, men att gifva liksom en utmärkande belöning åt de större, och i allmänhet att uppmuntra till förvärfvande af ökad arbetsskicklighet, ökad flit och ökad omtanka. Üti detta ligger helt visst icke någon orättvisa, och omöjligen lärer industrien kunna bygga på någon mera na- turlig grundval. Det är denna grundval som blifvit lagd genom sednare tiders närings- och handelsfrihet. Det vill förefalla oss såsom hade man, vid så väl försvaret som bekämpandet af näringsfrihetens och frihandelns grundsatser, lagt alltför mycken vigt på blotta frågan om ökade eller minskade varupriser för konsumenterna. Det har kunnat faktiskt ådagaläggas att mången gång med ganska uppdrifna priser på äfven de nöd- vändigaste förbrukningsartiklar ett folk likväl varit uti ett ekono- , miskt blomstrande tillstånd. Låga priser bevisa således icke allt. Men om det är oförnekligt — såsom det väl lärer vara — att det fria systemet befrämjar en större arbetsskicklighet och en större omtänksamhet hos industriidkaren, då är i och med detsamma dess företräde gifvet; ty den ökade intelligens och den ökade sedliga kraft, som deraf måste blifva en följd, är af ett ännu långt högre värde än en sänkning i arbetsprodukternas pris; ehuru naturligtvis man icke heller kan förbise den stora vigten af att industriens alster göras så billiga och så lätt tillgängliga för alla som möjligt. Vi måste lyckönska oss att omsider hafva hunnit till den ståndpunkt uti vår industriela utveckling, att dessa grundsatser OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. . 155 blifvit, såsom vi hoppas, för alltid rotfästade i vårt land. Vi veta, att de ännu hafva många vedersakare, och vi vilja icke inlåta oss på den frågan, huruvida tillämpningen af näringsfrihetens och fri- handelns grundsatser skett med all den klokhet och försigtighet som varit önskvärd. Det är ganska möjligt, att man i ett eller annat fall gått något för brådstörtadt tillväga; det är en sak som vi hvarken vilja påstå eller förneka. Men säkert är, att uti all kul- turutveckling det kommer någon tidpunkt, då ett stort och afgö- rande steg måste tagas, oafsedt de brytningar som detta kan komma att förorsaka. Man kan beklaga dem, som råka att lefva uti en tid, som utmärkes af sådana plötsliga förändringar; men man kan icke beklaga att förändringame ske. De åtföljas mången gång af stora uppoffringar och stora olyckor för många enskilda; men det är. genom sådana uppoffringar och sådana olyckor som mensklighetens framåtskridande betingas. Då imellertid ingen lag- stiftning griper allmännare och mera omedelbart in i medborgarens lif än den ekonomiska, så är det visserligen dervidlag framförallt af nöden att gå till väga med den största försigtighet och klokhet; och har man en gång, såsom nämclt, tagit ett afgörande steg och kommit in på en ny bana, så är visserligen allt skäl förhanden att låta den följande utvecklingen ske småningom och så att inga stora rubbningar i den enskilda ekonomien åstadkommas. lakttages detta, så skola snart öfvergångstidens bryderier vara glömda; och vi skola endast hafva skäl ått glädjas åt den uppmuntran arbets- fliten och arbetsskickligheten vunnit — om än såsom af en sträng läromästare — genom det friare systemet. Resultaten häraf hafva redan, oaktadt de svårigheter, hvarmed vår industri under de sednare åren , haft att kämpa, visat sig klart och tydligt för hvar och en som icke låter förvilla sig af ögonblickets motgångar; och större resultat, till oberäknelig nytta för industrien, skola efterhand komma att visa sig. Om således i detta, fall vår industriela utveckling numera synes vara fotad på en säker grundval, så , kan derimot icke det- samma sägas om ett annat icke mindre väsentligt vilkor för in- dustriens trefnad och blomstring, nämligen ett rätt ordnande af de förhållanden som afse att underlätta utbytet af industriens produkter. Dervidlag är tvärtom allt kaos och oreda, och kom- mer icke lagstiftningen att i detta afseende snart vidtaga några åtgärder till förbättrande af den närvarande ställningen, så befara vi att vår industri skall hafva att imotse en framtid af olyckor, i jemförelse med hvilka alla de, som. skäligen kunnat tillskrifvas timade förändringar i närings- och handelslagstiftningen^ helt visst 156 OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. måste anses vara fullkomligt obetydande. Det är med afseende pä den utomordentliga vigten af denna fråga som vi trott det icke vara ur vägen att yttra några ord i ett ämne, hvaröfver så mycket redan blifvit skrifvet, att man kunde tycka att det borde vara uttömdt. Måhända har man likväl vid behandlingen af detta ämne icke lagt all den vigt på en och annan punkt, som densamma förtjenar. Frågan sönderfaller i två hufvudmomenter, nämligen uti frågan om bytesmedlen och frågan om krediten. Båda dessa frågor hafva under de sistförflutna åren utgjort framstående föremål för diskus- sion, så väl inom pressen som å riksdagarne; men ännu hafva vi sett få eller inga resultat af detta meningsutbyte. Oaktadt allt, som skrifvits och talats rörande bankväsendet, stå vi alltjemt på samma fot som förut d. v. s. sakna vi alltjemt en verkligt solid grund för de mest gängse bytesmedlens ‘gångbarhet; och ehuru riksdagens beslut i afseende på handelsboks vitsord onekligen är ett framsteg uti kreditlagstiftningen, så äro vi likväl oändligén långt från att se denna lagstiftning lagd på så säkra grundvalar, att derigenom kan betryggas det förtroende, hvarförutan industrien icke kan hafva något kraftigare lif. Ingenting annat än de mest irriga begrepp uti finansläran kunna förklara de oerhörda misstag, som i båda dessa hänseenden blifvit gjorda; och erfarenheten har visat, att det icke är lätt hvarken att afskaffa missbruk, som en gång blifvit införda, eller felaktiga förutsättningar, som genom lång vana vun- nit häfd. Vi tro fullt och fast, att ingenting så mycket bidragit att fostra och vidmagthålla falska begrepp i dessa frågor, som just den offentliga inrättning, hvilken framför någon annan borde hafva i det fallet tjenat till rättesnöre . och ledning, nämligen riksbanken. Bedan när man läser denna banks grundlag uti 72 § regeringsformen, måste man med förundran fråga sig, huru någonting så vidunder- ligt kan vara möjligt uti en lag af ej äldre dato; men ännu större undran måste det hos hvarje tänkande väcka att se samma vid- underlighet ännu i dag försvarad af riksdagens majoritet. Med så beskaffade lagar, med sådana tänkesätt hos folkrepresentationen och med kännedom om de flere fallissementer denna bankinrätt- ning undergått, är det i sanning förundransvärdt att densamma kan bibehålla något förtroendb, oaktadt dess soliditet för närva- rande är öfver allt tvifvel. Lägges härtill den oklara bestämningen i bankreglementet af grunden för sedelutgifningen samt den omstän- digheten, att en sedelutgifvande bank väsentligen gör till sitt ögnamär- ke att gifva lån på längre tider mot amortering, så behöfver man icke OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 157 ens veta att bankens intressenter äro till stor del personligen intres- serade uti upprätthållandet af den närvarande ställningen, för att inse hela bristfälligheten af denna financiela institution. Vi fästa oss icke vid en jemförelsevis så obetydlig sak som en i högsta grad invecklad och dyrbar förvaltning, med deraf följande olägenheter. Hvad vi derimot måste fästa oss vid är detta üppgifna ändamål för riksbanken att ej blott— hvad som kunde sägas vara ett värdigt ändamål för en riksbank — tillhandahålla bytesmedel och upprätt- hålla detta vid sitt värde, utan äfven att tjena såsom låneinrätt- ning för näringarne, särskilt för jordbruket, samt att i följd deraf utlemna amorteringslån. Denna slags diskontrörelse är så uppen- bart stridande mot alla sanna grunder för en väl ordnad sedel- utgifning, att derom ingenting behöfver sägas; men det förtjenar anmärkas, att sjelfva det angifna hufvudsyftemålet, jordbrukets understödjande, icke heller på detta sätt vinnes, utan att i stället en- dast ett ondt af ganska betänklig art derigenom främjas. Det säger sig sjelft, att i fall fråga är om förlagskapital för jordbruks- förbättringar, så är äfven den amorteringstid banken medgifver alltför kort. För sådant ändamål duga endast betydligt längre afbetalningstider. Man kan visserligen tänka sig ett och annat legitinat lånebehof som genom bankdiskontlånen kan bättre tillfreds- ställas än genom vanliga lån mßd fyra till sex månaders förfallo tid; men vi tro icke att . vi misstaga oss, om vi anse ifrågavarande banklån framförallt väl lämpade för vingleri och oberättigad konsumtion, och att de företrädesvis för sådana ändamål varit anlitade. När härtill kommer den uppmuntran som välvilligt gif- vits åt borgenssystemet, vidare bruket af »respitmånader» och »straff- ränta», så kan man sannerligen med skäl säga, att vår riksbank varit én verklig skola för lättsinnet och oordentligheten; och öm man får döma efter dagliga erfarenhetens vittnesbörd, kan icke förnekas att denna undervisning burit rika frukter — frukter alltför rika på fattigdom och betryck, ekonomiskt och moraliskt elände. Det finnes, med ett ord, knappt något möjligt misstag, som ej blifvit gjordt i fråga om vår förnämsta bankinrättning. Man kan lätt föreställa sig hvilket inflytande detta förhållande måst utöfva så väl omedelbart på sjelfva affärslifvet, som på det all- männa tänkesättet i finansfrågor. Bland andra irriga begrepp i afseende på riksbanken och dess ändamål förtjenar äfven särskilt nämnas det, som är alltför vanligt äfven bland personer af hvilka man skulle väntat annat, att ett af bankens ändamål är att utgöra en inkomstkälla för staten. Under riksdagsförhandlingarne angående bankovinstens användande har man haft tillräckligt tillfälle att 158 QM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. höra en sådan lära framställas till och med af flere bland våra förnämste financierer, hvilka, utan att göra den ringaste anmärk- ning vid étt så orimligt förhållande söm att staten skulle för vin- ning skull sysselsätta sig med bankirrörelse (hvarför icke äfven med handels- eller fabriksrörelse?) och Utan att sätta i fråga huruvida bankens behållningar skulle kunna med fördel användas för befor- drande af en riksbanks*ursprungliga och egentliga ändamål, endast trott sig böra betrakta saken såsom en vanlig industriaffär, der man räknar på att få så och så stor utdelning. Icke ens så långt har man i samma riktning gått, att t. ex. ett åts bankovinst kunnat anslås till anskaffande af en tjenlig banklokal ' i stället för den i alla af- seenden otrefliga, obeqväma och för en fullt god ordning hinderliga gamla byggnad, hvilken nu står der liksom för att utgöra en för ögat rätt åskådlig bild af den inre, ur sjelfva de falska grundsat- serna härflytande oredan. Vänder man blicken till privatbankerna, så får man anledning till icke mindre allvarsamma betraktelser. Dessa bankinrättningar ansågos från början påtagligen endast såsom i fråga om sedelut- gifning ett Htet obetydligt bihang till riksbanken; och endast så kan man förklara den fullkomligt orimliga grundj på hvilken deras sedelutgifning hvilar och hvars bristfällighet numera ingen Hfligare än deras egna målsmän erkänna. Imellertid har efterhand de en- skilda bankernas sedelutgifning växt derhän, att den betydligt öf- verstiger riksbankens; och man har sålunda fått en sedelstock på 50—60 miHioner, med visserligen åtskillig i sig sjelf rätt god säkerhet, men utan någon annan säkerhet i mynt eller myntmetall — den enda som ar att för bankändamål fullt lita på — än riksban- kens metalliska kassa, hvilken tidtals nedgått ända till 10—12 milhoner. Men detta visar ännu icke allt det betänkhga - i, ställ- ningen. Låtom oss antaga — hvad som är alltför sannolikt — att efter de många år af en betryckt ställning för industrien, som vi haft att upplefva, det kommer en tid af mer än vanhg blom- string. Sådana omkastningar äro ganska vanhga, och af helt na- turliga orsaker. Den företagsamhetsanda, som under sådana om- ständigheter vaknar, skall fordra ökad myckenhet af rörelsemedel, och privatbankerna skola icke försumma att begagna sig af sin fulla sedelutgifningsrätt, i fall densamma behöfver anlitas. På detta sätt skall den i omlopp varande sedelmassan ganska lätt ökas till 70—80 milhoner, under det den metalliska valutan i riksbanken hålles oförändrad. Det är under sådana omständigheter som, en- dast alltför lätt, de betänkligaste vådor kunna uppstå såsom följd af det alltför stora missförhåUandet mellan sedelmassan och för- handenvarande mynt och myntmetall. Det äfventyrliga uti de be- OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 159 " stående förhållandena börjar ock mer och mer att blifva insedf och erkändt. Sjelfva privatbankernas målsmän, från hvilkas sida allt hittills icke försports någon benägenhet att erkänna dessa bankers skyldighet att äfven hålla metallfonder, yrka numera på ingen- ting ifrigare än just på detta: helt naturligt, emedan isäkerheten ändock alltid är af större vigt än vinningen. Ett sådant tidstecken borde allvarligen påaktas; ty man bör kunna vara Öfvertygad att å ena sidan privatbankerna åtminstone väl förstå sitt eget interesse och å andra sidan att om, på den fot sakerna nu en gång kommit att stå, någonting verkligen hotade dessa bankers säkerhet, så skulle knappt någon större ekonomisk riksolyçka kunna tänkas. Men hatet mot de enskilda bankerna är hos en stor del af allmänheten och riks- dagen så stort, att man gerna vedervågar hvad som helst, blott man ej i någon punkt, såsom det heter, »gynnar privatbanksill- tresset.» Följaktligen vai’ man på den tid, då privatbankerna gerna sågo sig befriade från skyldigheten att med klingande mynt inlösa . sina sedlar, ifrig —r och detta med allt skäl — att yrka derpå; och , då nu privatbankerna sjelfva — likaledes med allt skäl — yrka härpå, finner man en så naturlig sak högst betänklig! Huru med den blinda fiendtlighet, som så allmänt råder mot privatbankerna, någonting förnuftigt skall kunna göras i bahklagstiftningsväg, är verkligen icke lätt att utgrunda. Man måste erkänna att de enskilda bankerna i flere hänseen- den gjort en verklig nytta. De hafva gifvit föredömet af ett i yttre hänseende fullkomligare inrättadt bankirväsende, än vi förut hade, — så att säga af ett bättre bankmaskineri. De hafva gifvit lif åt depositions- och kreditivrörelsen, hvilket är ett omätligt framsteg, trots allt hvåd som i det hänseendet med eller utan skäl blifyit anfördt. De hafva åtminstone försökt att införa större nog- grannhet och punktlighet i liqvider, äfvenledes ett stort framsteg, ehuru af många orättvist klandradt. Å andra sidan kan icke bestri- das att äfven dessa bankinrättningar nödgade förmodligen af »la force des choses», men troligen äfvenväl emedan de verkligen miss- förstått sin kallelse — tillåtit sig en oskälig uppmuntran af bor- genssystemet, med flera afvikelser från ett sundt banksystems före- skrifter, under det de egnat mindre uppmärksamhet åt de ofvan nämnda vigtiga föremålen för en banks verksamhet. Det svåraste klander, man kan anföra mot privatbankerna, är likväl det — hvartill de i sjelfva verket äro fullkomligt oskyldiga — att genom de i lag bestämda grunderna för sedelutgifningsrätten och den i följd häraf samt af industriens behof framkallade sédelutgifningen, denna senare nu råkat uti en ställning, som icke längre kan an- 160 OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. ses betryggande. Om då, såsom verkliga förhållandet är, bank- sedeln är vårt hufvudsakliga, snart sagdt enda bytesmedel, så måste man erkänna att en sådan ställning icke kan annat än anses högst betänklig. Slutsatsen af alltsammans är att hela vårt bankväsende genom ofullkomligheten uti dess organisation och genom beklagliga miss- tag, än på ett, än på ett annat sätt bidragit att uppmuntra lätt-, ’ sinnet, vingleriet, oordentligheten, på samma gång det undergraft sin egen säkerhet, genom att vårdslösa just det, hvarpå förtroendet för en sedelutgifvånde bank bör hvila. Detta kan måhända synas vara ett strängt omdöme, men som tyvärr endast har alltför mycket stöd uti allt hvad vi med afseende härpå dagligen se och höra. Förhållandet är att vi, som skryta öfver uppfinningen af bank- sedeln, i sjelfva verket så grundligt insett fördelen af detta bytes- medel, att dess bruk helt och hållet öfvergått till missbruk. Bank- sedeln är* förträff lig, derom är ingen fråga, blott den nyttjas med omsigt och inom behöriga gränser. Men hos oss har banksedeln fått i allmänna föreställningssättet ett värde som den icke eger, och den har snart sagdt utträngt alla andra bytesmedel. Först och främst är detta sednare förhållandet med det metcdliska myntet (utom kopparn). Kunde verkligt mynt uteslutande nyttjas i rörelsen, huru många financiela olägenheter skulle ej derigenom förekommas! Men dess dyrhet och obeqvämhet gör all tanke på någonting sådant omöjlig. Likväl borde till en viss grad det metalliska myntet utgöra bytesmedlet, — om ej i vidsträcktare mån, så åtminstone uti de minsta, dagligen och för lifvets vanliga behof återkommande liqvi- derna man och man imellan. Betydelsen deraf är icke endast att såmedelst en ej obetydlig fond af ädel metall alltid finnes förhan- den, hvilket bidrager till ökad trygghet i penningeväsendet, utan än mer, att på detta sätt den stora massan af nationen, som så- lunda väsentligen kommer att röra sig med mynt, får ett sannt be- grepp om hvad mynt är, och att sålunda detta begrepp ingår i folkmedyetandet. Har man blifvit van att i sina dagliga små liqvider icke gifva eller taga annat än silfver, så lär man, då fråga blir om någon större summa, som skall betalas i papper, icke un- derlåta att göra sig underrättad om verkliga värdet af denna , papperslapp som kallas banksedel; hvarimot om man allt från barndomen dagligen och stundligen vänjes att gifva och taga papper, och således blir van att se, huru ypperligt det går att med en skuldsedel — hvad banksedeln är — hjelpa sig fram här i verlden, den tanken icke ligger långt borta, att det likaledes kan gå an att genom egna skuldsedlar söka sin utkomst. Vi tro att OM NÅGKA. EKONOMISKA FRAGOK FÖR DAGEN. 161 en sådan uppfattning af frågan förtjenar att begrundas. Äfven i detta afseende har vår riksbank varit en olycklig läromästare. Det är sannt att ett ofantligt steg till förbättring i detta hänseende togs genom afskaffandet af skillingssedlarne; men detta gör långt ifrån tillfyllest. Vill man verkligen vinna ändamålet, blir nödvändigt att i första hand äfven afskaffa enriksdalerssedlarne, för att se- dan så fort sig göra låter, d. v. s. så snart guldmynt blir infördt, äfven afskaffa femmorna. Den förlust, som uppstår genom me- . tallens slitning, ehuru ej obetydlig, är likväl intet att tala om i jem- förelse med den ökade säkerhet och öfriga förmåner som vinnas. Men likasom sedeln utträngt myntet uti den mindre rörelsen, så har den äfven uti den större rörelsen undanträngt vexeln^ som der borde utgöra det förnämsta bytesmedlet. Vi hafva redan förut anmärkt, att, ehuru önskvärdt det eljest kunde vara, så är likväl en uteslutande användning af mynt för alla liqvider omöjlig, både emedan det vore alltför obeqvämt och emedan det vore alltför dyrt att hålla en sådan massa mynt i rörelse, som för sådant än- damål skulle erfordras. Sedeln är ostridigt beqvänlare än något annat bytesmedel, som kan uttänkas, men äfven den kostar ej obetydligt. Den metalliska valuta, som måste ligga till grund för sedelutgifning, om fuir säkerhet skall finnas, äfvensom en banks förvaltningskostnader och skäliga vinst göra att äfven sedeln såsom bytesmedel faller sig ' dyr. Vexeln kostar derimot intet. Grenom densamma sättas köpare och säljare för affärs uppgörande i ome- : delbar beröring, utan behof af någon mellanhand. Visserligen är vexelns användande såsom bytesmedel hvarken lika vigt eller lika obegränsadt som sedelns, men för alla behof, der den kan an- vändas, gör den så nära som möjligt samma tjenst som sedeln. Grår vexeln sålunda exempelvis genom tio till tolf händer, innan den slutligen inlöses, så förrättar den samma tjenst som tio till tolf gånger den ifrågavarande penningesumman, hvilken först i sista hand behöfver inbetalas med verkligt mynt eller sedlar. Det senare blir naturligtvis i de allraflesta fall förhållandet; och här- igenom är på sätt oçh vis en gräns bestämd för sedelns använd- ning. Dess ändamål är att bestrida de här nämnda slutliga liqvi- derna och att utgöra skiljemynt uti den stora rörelsen, för hvilken vexeln kan och bör tjena såsom det hufvudsakliga bytesmedlet. Vore detta bruk allmänt, skulle m'an få se; huru jemförelsevis ofantligt liten sedelmassa som skulle erfordras, och följaktligen äfven med huru mycket större ekonomi varuomsättningen skulle kunna bedrifvas. Denna ekonomi vore så stor, att man utan obillighet och utan märkbar olägenhet för rörelsen till och med skulle kunna för sta- 11 162 OM några ekonomiska frågor för dagen. tens ändamål medgifva att vexeln taxerades. Med afseénde på de ofantliga summor, som vore i fråga, i fall rörelsen väsentligen be- drefves på nu antydda sätt, skulle en högst ringa och ingalunda afsevärd beskattning säkerligen inbringa en ganska betydlig inkomst för statsverket. . . Vilkoret för allt detta är likväl vexelns säkerhet. I denna väsentliga omständighet kan man icke neka att vexeln är under- lägsen ej blott myntet, som, så vidt sådant är möjligt, skänker absolut säkerhet, utan äfven banksedeln, i tall nämligen sedelùt- gifningen är baserad på solida grundvalar. Men äfven vexeln kan erhålla en ganska hög grad af säkerhet. Till att börja med växer denna säkerhet i mån som vexeln rör sig — crescit eundo — det vill säga med endossenternas antal. Vilkoret är i detta fall att den på alla händer verkligen endosseras. Allt beror för öfrigt på en väl uttänkt vexellag. I det fallet är det två hufvudändamål som böra afses: det ena att vid varuassignationer mottagaren må kunna tvingas till vexelaccept; det andra ait vexelns slutliga indrif- ning må ske med all möjlig lätthet. En verksam och hastig exe- kution är för vexelns säkerhet detsamma som en tillräcklig guld- och silfverfond är för sedelns. I detta hänseende återstår hos oss mycket att göra. I all- mänhet befinner sig* vårt utsökningsväsende på den fot, att all fördel ligger på gäldenärens sida. Är denne tredsk, kan rätte- gången oskäligt förlängas. Under sådant förhållande är det omöj- ligt att vexeln kan komma till allmännare bruk. ' Skall detta kunna ske, måste processen i fråga om vexel göras enklare och verksam- mare. Lagen kan i detta hänseende icke vara nog sträng. Och är viljan god, så lärer det icke vara omöjligt att med största stränghet förena all möjlig rättvisa. Vi föreställa oss bland annat .att tilläfventyrs jury icke skulle vara ett förkastligt biträde vid behandlingen af vexelfrågor. Hurusomhelst måste, man komma derhän, i fall vexeln skall kunna erhålla den vidsträckta använd- ning, som vi tänkt oss, och som i alla afseenden vore önskvärd, att vexelns indrifvande så mycket som möjligt närmar sig i kraft den enkla åtgärd, hvarigenom valutan för en banksedel erhålles. Gåfves derj ernte åt yexeln prioritet näst efter inteckning (naturligtvis icke mellan vexel och vexel), så skulle man om- sider kunna säga, att denna angelägenhet vore ordnad på ett för rörelsen tillfredsställande sätt. Derigenom skulle dödsstöten gifvas åt dessa borgensförbindelser, som hittills utgjort och allt fortfarande utgöra det förnämsta stödet för lättsinnet och ving- leriet, och i hvars hägn en oberättigad konsumtion så väl trif- OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 163 ves; och man skulle omsider hafva kommit till den önskvärda ståndpunkten att alla tidsaffärer uppgjordes genom vexel. Hvad skulle vinsten häraf vara? — Vinsten skulle Kelt enkelt vara den, att dymedelst hvar och en nödgades till ordentlighet i affärer, till punktlighet i liqvider; och vinsten häraf återigen, så i ekonomiskt som moraliskt hänseende, skulle vara omätlig. Dét är i sjelfva verket just detta och ingenting annat vi behöfva för att blifva en stor industriel nation. Men huru är sådant möjligt under närva- rande förhållanden, då det hör till sällsyntheterna att erhålla liqvid på dagen, då man i det fallet kan förlita sig på ingen och på intet, då följaktligen den eues försummelse drager med sig den andres, äfven dens, som gerna ville vara ordentlig, då det icke: är någon skam att icke uppfylla förbindelser i detta hänseende, och då, om lagens arm måste anlitas, denne visar sig vanmägtig imot sveket, tfedskandet och; vingleriet? De oerhörda förluster, som i följd häraf uppstå, de ofantliga extra kostnader och de stegringar i alla varuvärden, som deraf framkallas, kunna icke annat än undergräfva industrien, på samma gång osäkerheten måste afskräcka från- spekulation. Vill man Sveriges industriela utveckling, så är första och vi kunna nästan säga enda angelä- genheten att undanrödja detta onda, som i följd af långvariga miss- bruk och ■ felaktig lagstiftning, vidlåder våra näringsförhållanden. Tyvärr är föga hopp, att ett så djupt rotadt ondt skall kunna botas utan användandet af radikala medel —vi hafva antydt dem — eller att detta sednare skall kunna ske utan att åtgärden, ehvad , preskription man i det fallet föreskrifver, ju för mången kommer olägligt^ Men äfven om många enskilda olägenheter och olyckor ej kunna undvikas, tro vi dock att en reform, som är af så genom- gripande vigt för hela vårt lands ekonomiska bestånd och ütveck- ling och som tillika hvilar på så sanna och rättvisa grundvalar, icke bör deraf förhindras. ' Vi hafva uti det föregående sökt angifva en viss begränsning för användandet af sedelmynt. Imellertid finnes icke desto mindre ett tillräckligt fält äfven fön detta förträffliga bytesmedel, och frågan är endast huru detsamma skall bäst d. v. s. med bästa garantier erhållas. Vi bekänna att, ehuru vi i det fallet torde hafva imot oss en eller annan af våra förnämsta financierer, ar det oss likväl omöjligt att anse något naturnödvändigt samband existera mellan sedelutgifning och diskontrörelse. Tvärtom äro dessa båda saker af Så väsentligt olika natur, att man i den all- männa rörelsens intresse — hvilket naturligtvis är det enda som härvid får afses—■ måste önska att den förra eller sedelutgiihin- 164 OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. gen är begränsad till så få händer som möjligt, inen att den sednare derimot eller diskonteringen är utsträckt till så många händer som möjligt. Det förra underlättar kontrollen och ger ökad säkerhet åt papperscirkulationen; det sednare ökar konkur- rensen och verkar att hålla priset å pappersmyntet inom veder- börliga gränser. I förstnämnda hänseende kan ingenting vara för- ; månligare an blott en enda sedelutgifvande bank. Detta medför tvenne ofantligt stora fördelar, båda syftande till ökad kontroll och säkerhet för allmänheten. A ena sidan är det lättare, med blott ett system af sedelmyïit, att vara på sin vakt mot förfalskadt sådant, än då man har ett tjog olika bankers' sedlar att hålla reda på; och å andra sidan kan hvar och en utan stort besvär uti de från tid till tid afgifna redogörelserna taga kännedom om solidi- teten af de grunder på hvilka den ena bankens sedelutgifning hvilar, hvarimot detta blir i fråga om de tjugo ett helt studium, hvilket, just emedan det .så blir, gerna försummas. Denna lätthet af kontroll kan icke annat än verksamt bidraga till ökadt för- troende för sedelmyntet — der förtroendet är förtjent — och om detta, såsom väl måste medgifvas, är af någon vigt, så förefaller det åtminstone oss såsom ett gifvet företräde om sédelmyntet, såsom vi sagt, utgifves blott från en enda bank. I vårt land, efter yi ega en riksbank, synes således ingenting naturligare än att denna bestrider hela sedelutgifningen, och det så mycket mer som verkligen äfven ur andra synpunkter, än den rent financiela, be- tänkligheter ej utan skäl anförts imot enskilda bankers sédelutgif- ningsrätt. Vi tro icke att någonting kan skäligen invändas mot den allmänna grundsats, som låg till grund för inrättandet af de s. k. filialbankerna, ehuru dessa i utförandet misslyckades bland annat genom riksbankens fordran att förtjena på affären. Förkastar man denna sednare uppfattning, såsom orimlig och främmande för en riksbanks legitima ändamål, hvilket icke bör vara något annat än att, såsom förut anmärkts, tillhandahålla bytesmedel och upprätt- hålla dettas värde, så finnes ingenting som hindrar att riksbanken skulle kunna förse de enskilda bankerna med papper fullkomligt lika billigt som de sjelfva kunde göra det, om ej billigare, och det . borde under sådana omständigheter icke å dessas sida kunna finnas något skäl att motsätta sig en önskvärd enhet i pappers- myntsystemet. Riksbankens väsentliga uppgift blefye sålunda att kontrollera de säkerheter, som de enskilda bankerna hade att, enligt gifna banklagbestämmelser, prestera, och att efter omstän- digheterna röra sig med de . värderepresentativer, som såmedelst komme till dess disposition. Förenades härmed handhafvandet af < OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 165 rikets skuld, med hvad dit hör, så skulle icke allenast riksbanken hhfva en financiel institution af verkligt och stort gagn för det allmänna, utan man skulle till på köpet kunna utan hinder göra sig af med den orimliga, ehuru ganska kostsamma inrättning som kallas riksgäldskontoret och som i sitt närvarande skick endast är en lika stor vidunderlighet som den nuvarande riksbanken. På samma gång riksbanken sålunda förvandlades till en finans- anstalt af högre ordning, borde den komma att upphöra såsom låneanstalt och allt hvåd diskontering heter öfverlemnas åt den enskilda omtankan, som gör detta vida både bättre och billigare än en statsanstalt, när blott, såsom föriit anmärkts, sakerna blifvit på det sätt ordnade att nödig konkurrens icke behöfver komma att saknas. Den fruktan man hyser, att privatbankernas verksamhet skulle omöjliggöras, i fall desamma beröfvades sedelutgifningsrätten, kan endast rättfärdigas under antagandet att detta skedde under helt andra vilkor, än de här antydda, och att riksbanken allt framgent skulle uppträda såsom konkurrent i diskonteringsväg. Under de vilkor, som här blifvit ifrågasatta, funnes icke någon rimlig grund för antagandet af någon sådan olägenhet för ban- kerna; på samma gång allmänna rörelsen utan allt tvifvel bast skulle betjenas af ett stort antal konkurrerande banker med deras bättre kännedom om lokala och personliga förhållanden än som kan komma i fråga för en riksbank. Att vår riksbank, med sina talrika hela riket omfattande små lånetransaktioner, verkligen gör så obetydliga förluster som erfarenheten visat, är märkvärdigt nog, men vederlägger icke dén mening som här senast yttrats. Det är klart, att om Vi säga allting härmed vara väl bestäldt i lånevag, så kunna vi naturligtvis endast afse sådana lån på kortare tid, som behöfvas för den vanliga affärsrörelsen. Och onekligt är att vår tids financiela sträfvånden — utom tills vidare på jordbrukets område — mer och mer syfta derhän att gÖrå andra slags lån öfverflödiga. Ingenting är inom den moderna in- dustrien anmärkningsvärdare, än det allt vanligare vordna bedrif- vandet af industriela företag genom stora bolag. Betydelsen häraf ligger icke endast déruti, att flere förenade krafter kunna åstad- komma större resultat/ än som för en enskild vore möjliga, till vinnande af en fullkomligare tillverkning och ett billigare pris; utan icke mindre deruti, att genom fördelningen af förlagskostna- derna på flere händer, desamma kunna af hvarje deltagare be- stridas, pro rata parte, af egen, verklig kapitaltillgång, utan behof att upptaga lån. Det är onekligt, att för närvarande allt syftar åt att mer och mer gifva praktiskt erkännande åt den ekonomiska 166 OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. grundsats, som häruti uttalar sig. Denna grundsats lyder så, att industrien icke bör sträfva att gå framåt, fortare, än hon af egen, redan vunnen kraft förmår; att hon således bör vid hvarje nytt företag hafva att stödja sig på en förutgående kapitalbildning, men icke draga vexel på framtiden. Att en sådan uppfattning är den enda, ^om innebär någon verklig trygghet, ar påtagligt; och vi hysa dertill den, såsom vi tro, ej öberättigade öfvertygelsen, att om tillämpningen häraf blott blefve allmän, skulle de industrielä framstegen, långt ifrån att, såsom några kanhända kunde tänka, hämmas, tvärtom, på samma gång de blefve säkrare, äfven påskyn- das. Det är åtminstone hos oss intetitvifvel, att man snart nog skall komma att inse det orätta uti det ekonomiska system — vare sig att fråga är öm den enskildes eller statens ekonomi — som utan närvarande tillgångar vill grunda stora företag på till- gångar, som först framdeles skola skapas: detta system, som vis- serligen bragt till stånd många storverk, men som tillika fört med sig så många olyckor, så många missräkningar, Förstode man blott att gora den närvarande industrien så lifskraftig som den genom arbetsamhet, ömtänksamhet, punktlighet och heder i affärer kan blifva, och förstode man att till industriens bästa uppsamla de kapitaltillgångar, som alltjemt bildas, så kan det knapt vara något tvifvel, att uti hvarje tid dessa tillgångar skulle fullt förslå för alla de nya arbeten som i samma tid kunde komma i fråga att verkställas. Det är möjligt, att liksom under samhällets ut- veckling i andra riktningar det någon gång kan vara nödvändigt eller klokt att på en gång taga ett stort steg, så må förhållandet äfven vara inom det industrielä området. Vi vilja t. ex. icke ut- tala någon allmän förkastelsedom öfver att genom lån anlägga jernbanör: tidsomständigheterna kunna vara sådana, att detta blir nära nog en nödvändighet; men vi tro att sådana fall är o och böra anses såsom undantagsfall; och att om de i statsekonomien endast kunna med nöd försvaras, så kunna de det ännu mindre i den enskilda ekonomien. < Utgår man från sådana åsigter, så är klart aft frågan om förlagslån — denna fråga, som för närvarande så mycket bryr våra financierers och våra industriidkares sinnen — icke kommer att göra stor svårighet. Men tyvärr äro vi ännu endast alltför långt ifrån att se industrien grundad på så naturliga och fasta grundvalar. Vi trö imellertid, ätt hvad manufakturindustrien be- träffar — ordet taget i vidsträcktaste bemärkelse —- skall det snart nog komma 'att visa sig, att intet annat system duger, är det här förut angifna; hväraf följden blir att för all sådan industri den A. OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 167 \ ' ' ; ' ■ ... ' ' ■' - . ■ : . ■' ' ■ slags diskontering, som ger penningeförsträckningar pä kortare ti- der, skall visa sig tillfyllestgörande. Med jordbruket éger i viss mån ett. annat förhållande rum; och det kan vara af intresse att med afseende härpå egna några ord åt denna särskilda industri- gren^ så mycket mer som . det just är på detta fält som frågan om förlagslån hos oss har sin största betydelse. Det är af vigt att undersöka, i hvad mån sådana lån äro berättigade och inom hvilka gränser. ..... ' ■ ....... Likasom i, all annan industri, är det äfven i jordbruket en- dast arbetet som gifver vinst. Jorden är, liksom ett redskap eller maskin, endast ett medel hvaraf arbetet betjenar sig för pro- duktionen. Tänkt utom samband med något slags arbete är jor- den ur ifrågavarande synpunkt utan värde, likasom en maskin skulle vara, hvåraf ingen begagnade sig eller någonsin skulle bo- gagna sig. Men det förefinnes en stor skilnad mellan jorden och dessa maskiner, hvilka t. ex. inom manufakturindustrien använ- das, eller t. ex. de redskap, af hvilka jordbruket sjelft betjenar sig. Dessa redskap och dessa maskiner äro underkastade slitning, förstöring, och i följd af alltjemt skeende nya uppfinningar föråldras de efterhand. På grund af detta allt måste deras framtida värde, äfven om man tänker sig en ganska, kort tid framåt, nödvändigt anses såsom någonting högst ovisst. Det är ett värde, som lätt kan reduceras snart sagdt till noll. Under sådant förhållande skulle det, efter vår mening, Vara fullkomligt oberättigadt och med en sund ekonomi oförenligt att grundlägga en industri utan till- räcklig kapitalstyrka för att utan skuldsättning anskaffa dessa slags vilkor för det blifvande arbetet. Det' minsta man således af en blifvande jordbrukare bör i det fallet fordra är väl att han skall mägta förse sig med hvad man kallat lefvande och döda inven- tarier för jordbruket. Detta är för honom hvad armarne äro för arbetaren; och ingen går gema i arbete med armar, Som äro spje- lade och i band. Men med jorden sjelf förhåller det sig på ett annat sätt, än här blifvit sagdt om redskapen. Jorden är oför- störbar och kommer icke till följd af nya uppfinningar ur modet. Hon är såsom en maskin, hvilken vore lika användbar om hundra år som i dag. Det är sant, att jorden kan genom utsugning och vanhäfd försämras, likasom den genom ett klokt brukningssätt kan förbättras; man har till och med sett, huru fruktbar jorå rentaf såsom sådan, kan man säga, tillintetgjorts, genom förvandling till flygsandsfält o. d.; men detta är endast sällsynta : undantagsfall. Vår gamla odaljord bibehålies efter sekler i sin godhet, ehuru dén aldrig, om ej i senaste tiden, varit föremål för någon vetenskaplig 168 OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. . / kultur. Under vanliga förhållanden, eller under antaganden som med skäl kunna tillämpas på vårt närvarande jordbruk, kan man icke gema acceptera någon hypotes om ödesmål: Imellertid då uti detta fall klokheten bjuder att hellre räkna för lågt än för högt, så vilja vi antaga att, till följd af möjliga förändringar af den antydda arten, jordens värde endast bör upptagas till hälften af hvad utan af- seende derpå borde anses såsom riktigt. Utgår man från taxerings- värdet, skulle fråga således blifva omhalfva detta värde, d. v. s. att så stort skulle blifva det imaginära jordvärde, på hvilket vi skulle våga grunda en beräkning i fråga om berättigandet af inteckning i jordegendom. Vi vilja icke dermed säga, att vi anse jorden kunna utan olägenhet intecknas' till halfva taxeringsvärdet. Men vi säga, att då här är fråga om étt quasiredskap för industriel arbete af den beskaffenhet, att det består och blir väsentligen oför- ändradt genom alla tider, så kan man svårligen fordra att den nuvarande industriidkaren skall drabbas af hela kostnaden derför, såsom det bör förutsättas i fråga om redskap i vanlig bemär- kelse. Man bör kunna, utan att afvika från sunda ekonomiska grundsatser, medgifva honom,att för åtminstone någon del af hvåd jorden kostar, så att säga, betala blott arrende eller hyra i form af ränta på inteckning. Antager man då att t. ex. hälften bör drabba den närvarande tiden och hälften läggas på framtiden, skulle således .en fjerdedel af taxeringsvärdet vara det belopp, intill hvilket inteck- ning kunde anses berättigad. Vore de på kortare tid uppsägbara in- teckningarne inneslutne inom dessa gränser, tro vi ej att jordbruket någonsin skulle, om ej i högst excéptionela fall, komma att lida i följd af skeende uppsägningar, och att svårighet för placering icke gerna skulle kunna uppstå. Å andra sidan, då taxeringsvärdet af rikets jord går^till omkring 1800 millioner riksdaler, torde behofvét för kapital- placering på angifna vilkor vara under sådana förhållanden tem- ligen väl tillgodosedt. Att denna sålunda bestämda gräns för jordens legitima be- lastande med skuld är lägre, än hvad i allmänhet jorden förmår bära, medgifves gema; så mycket mer som hypoteksföreningarne gått vida längre i liberalitet i detta hänseende. I sjelfva verket är det omöjligt att angifva någonting allmängiltigt uti en sak som är så beroende af särskilda förhållanden. Men om det i fråga om något sådant som : jordbruket, der icke v allenast nuvarande inne- hafvare, utan äfven i så hög grad efterkommandes väl är i fråga, det är af vigt att ställningen ej göres alltför beroende af person- liga och tillfälliga förhållanden, så vore det verkligen af stort in- OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 16& tresse för vinnande af större trygghet och säkerhet, att det förut- nämda slaget inteckningar kunde inskränkas inom snarare för trånga, än för vida gränser. Utanför dessa gränser borde således endast lån på lång amorteringstid komma i fråga. Der är rätta fältet för jordobligationer; och blifver bedömandet af jordens, för- måga i detta hänseende sålunda öfverlemnadt åt hypoteksförenin- garne, torde man kunna vara försäkrad både å ena sidan att jor- den, der sådant är möjligt — det vill sägä i allmänhet — blir 4- tillfälle att erhålla understöd betydligt utöfver den gräns, som ofvan bestämts, och å andra sidan att understödet icke iitsträckes så långt, att vare sig jordbrukets egen ställning derigenom alltför mycket försvagas eller obligationernas säkerhet på något sätt vedervågas. Att i alla händelser jorden ej skulle komina att be- tungas med skuldförbindelser i samma grad söm nu, antaga vi för gifvet; men detta är något som otvifvelaktigt, när saken en gång, blott hunnit satta sig,' skulle lända till jordbrukets sanna fördel; och kapitalema skulle här finna en placering, som, om än möjligen i någon mån icke lika säker som de föregående, likväl i andra hänseenden hade fördelar, som af många skulle högt upp- skattas. ’ . • . 'i Hvad amorteringstiden beträffar, tro, vi ej för vår del att jord- bruket kan vara belåtet — i regel—hvarken med fem eller tio år; ännu mindre med den tid diskontlånen medgifva af 2|år. Visser- ligen kan t. ex. en odling inom få år betala sig; men näppeligen kan något slags jordförbättring med säkerhet beräknas återgälda femtedelen af kostnaderna inom ett halft år o. s. v. I allmänhet då jordförbättringarne väsentligen sammanhänga med cirkulations- systemet, och cirkulationen vanligen upptager 6—10 år, stundom längre, samt dertill kommer, att man svårligen under förstå om- loppet kan motse några egentliga resultat af gjorda förbättringar, ' så torde en amorteringstid af minst 20 år icke anses Öfverdrifven. Äfven ladugårdens iståndsättande fordrar en ganska lång tid, som är jemförlig med den föregående. Skal! jordbruket verkligen hafva någon hjelp af lån, så måste de meddelas under sådana vilkör, som af nu anförde omständigheter föreskrifvas. Detta hvad sjelfva jord- egendomamés belastande med. lån beträffar. Hvad åter enskilde jord- bruksidkare beträffar, så är det ganska möjligt att, med afseende på särskilta förhållanden, en och annan kan komma ut med en skuldsättning, långt öfvérskridande de gränsor med afseende å jord- egendomens värde, som vi här antydt, och sådan att ändra skulle derunder digna; men möjligheten i detta fall att erhålla lån borde 170 OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. vara beroende, icke af jorden, utan af det enskilta förtroendet. Ingenting är betänkligare och. mera olycksbringande än att utöfver legitima gränser utsträcka den ansvarighet, aom egendom .iklädes, hufvudsakligeu emedan derigenom de sanna begreppen om en sund ekonomi så lätt förryckas; för det enskilda förtroendet —• hvarom vidare nedanför — gifves deremot ingen gräns. > : Den obligationsrörelse, hvarför jordfastigheten, på sätt nämndt är, kan ligga till grund, är ock, såsom äfvenledes nämndes, af en icke ringa vigt såsom en god utväg för placering af kapital. Så äro många andra slag af lån grundade på efter viss tid betal- bara obligationer, hvilka vi på vår penningmarknad redan ega. Men för att i fullt mått tillfredsställa kapitalets fordringar vore kanske önskvärdt att äfveh ej betalbara fonderade papper funnes att tillgå. : Tycken och smak äro i detta fall ganska olika: den ene föredrager ett slag, den andre ett annat, och det är af vigt att allas smak kan tillfredsställas, på det desto säkrare alla må ledas till klok hushållning och sparsamhet. Ur denna synpunkt vore det säkert lyckligt, om t. ex. våra jernvägslån kunde konverteras i ouppsägbara papper; och säkerligen skulle bankovinsten —‘ så länge en sådan finnes att tillgå ~ icke bättre kunna i financielt hänseende användas, t än till att efterhand för sådant ändamål in- draga någon del af jernvägslånén. Ifrågavarande slags fonderade lån kunna i sjelfva verket icke, hvarken från samhällets eller in- dustriens. synpunkt, i allmänhet taget gillas; men under nuvarande förhållanden i vårt land och med icke större utsträckning, än här antydts, torde . de samma snarare komma att verka godt än ondt. Se der i korthet några grundlinier till ett ordnande af våra financiela förhållanden, hvilket vi tro skulle kraftigt bidraga att trygga vår ekonomiska ställning och befordra en sund utveckling af vår industri. Man finner att den grundval, på hvilken vi vilja bygga allt, icke är någonting annat än hederns och ordningens goda grund. Någon annan behöfves heller icke. Det är en töm och fåfäng klagan att. klaga öfver bristande kapitaler. Funnes blott ordning, skulle kapitaler ej saknas. Men tyvärr har oord- ning jtist blifvit den kräfta, som tär hela vårt, näringslif. Vi finna den uti de minsta så väl som de största saker. Låtom oss börja med ett exempel lågt ned på skalan. Vi beställa ett ar- bete hos en handtverkare.. I de allra flesta fall kunna vi vara för- vissade att icke få det gjordt inom bestämd tid. Sanningslöshet i detta fall anses icke vara något att skämmas för. Derimot, om OM NÅGRA ekonomiska frågor FÖR DAGEN. 171 det är en något så när välmående händtverkare, skulle Jian icke för någon del vilja visa sig angelägen att, sedan arbetet en gång blifvit gjordt, straxt få betalning derför. Räkningen kommer dock vid årets slut, måhända oskäligt tilltagen. Då kommer i sin ordning afnämaren med anmärkningar och ett ytterligare förhalande af li- qvidationstiden. Kanske kommer till slut ingen betalning; eller blott någon del deraf efter förutgången konkursutredning. Hvad blir följden af allt detta? — Hade till att börja med arbetet punktligt och ordentligt gjorts och straxt betalats, så hade många anledningar till tvist undvikits. Hade handtverkaren genast fått sin betalning, så hade han kunnat insätta dem på bankräkning och derigenom ej blott haft penningar efter behof och önskan till- gängliga för sina utgifer, utan äfven fått räkna sig till godo ränta derå. I stället måste han nu, vid förefallande behof, sjelf låna penningar samt derå betala hög ränta och provision. Brista kun- derna alltför mycket uti sin betalningsskyldighet, nar det en gång kommer dertill att de skola betala, så nödgas han kanhända upptaga ännu ett lån för att dermed betala det gamla. På detta sätt inledes han uti ett slags affärslif, för hvilket han borde vara främmande. Hans förnämsta uppgift blir att negotiera penningar; och detta föranleder många oordningar, många onödiga utgifter. För verk- staden blir han främmande, och verkstadens angelägenheter gå derefter. Imellertid skola kunderna genom försummadt arbete och obilliga räkningar plikta för allt detta» När slutligen det går illa — såsom det icke annorlunda kan gå— både för kund och handt- verkare, då är det ingen ända på jämmer öfver näringsfrihet och banker m. m. d. som förmenas hafva gjort hela villervallan! — På samma sätt i fråga om den större rörelsen. ~ Det är ju alltför lyckligt om fabrikanten kan efter ett eller halfannat år erhålla liqvid! De resultat, som häraf uppstå, ärö desamma som nyss skildrats, endast i större skala. Då får framförallt frihandeln sitta imellan, såsom den der är upphofvet till det onda. — Inom handeln på samma sätt. Der florerar konsumtionskrediten. Efter helt år eller ännu längre betalas räkningen, — om den alls betalas. Un- der tiden lånande och tidspillan för köpmannen, Öfverflödigt ut- tagande af varor för konsumenten— bådas skada och kanske ruin. Tyvärr är anledning befara, att detta system är så fast rotadt i våra seder, att icke ens den senaste förändringen rörande handelsbok - torde komma att i det fallet åstadkomma någon tillfyllestgörandé förändring. — Vi hafva oss händelsevis bekant en liten detaljhandel i Stockholm, som ger åt egaren en ganska vacker nettobehållning af ända till 5 à 6,000 R:dr årligen. Förlagskapitalet är endast 172 OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 500 R:dr; men all handel är kontant, och detta så mycket nöd- vändigare, som det mesta, som sälj es, endast utgöres af artiklar af étt mycket ringa värde. Kapitalet omsättes reguliert två gånger i veckan; och på detta sätt går det för sig att med 500 R:drs kapital årligen uppköpa varor till ett värde af öfver 50,000 R:dr och att på försäljningen göra en god vinst. Huru skulle det gå, om dessa varor såldes på kredit? Om det vore nödvändigt att för denna lilla handel ligga i förskott med ett helt års förlagskapital, på hvilket kanske 6 à 8 procents ränta skulle betalas? Om det vore att göra årliga förluster på konkurser o. s. v.?;—Affären blefve helt enkelt omöjlig, äfven om kunderna finge betala än så höga priser som härvidlag kunde komma i fråga; och framförallt blefve den omöjlig för det lilla kapitalet. Det är emedan mån kan und- vika tidspillan, räntor och förluster som ett så vackert resultat kan vinnas. Och enahanda resultat skulle inom alla yrken er- hållas, om man blott ginge på samma sätt tillväga. Men beklag- ligtvis gör man till sin skada motsatsen. Man riktar, till sin egen ruin, låneinrättningarne, och sedan man genom egen fåviskhet gjort detta, fördömer män dessa samma låneinrättningar, likasom barn hvilka, sedan de genom oförsigtighet ådragit sig sjukdom, afsky läka- ren, som ger dem elaka medikamentér. När man nu till hvad här an- förts lägger de exempel söm gifvits af en del af dessa låneinrättnin- gar, — synnerligen af den förnämsta bland dem alla — samt den vack- lande, för att icke säga vinglande grunden för vår sedelemission, så må man icke undra om det står illa nog till med industri och handel här i landet. Någon bot för det onda skall icke heller, såsom vi tro, stå att vinna annat än genom att beslutsamt gripa sig an med de häi’ ofvan antydda medlen, å ena sidan till betryggande af penningvärdet och å andra sidan till framtvingande af den stränga ordentlighet och den punktlighet i afseende på förbindelsers upp- fyllande, som är grundvilkoret för industriens förkofran. Vi tro ej att detta låter sig göra utan ganska allvarsamma åtgärder från lagstiftningens sida; men å andra sidan tro vi äfven att sådane åtgärder uti den riktning vi antydt verkligen skola leda till målet, om ock ej utan svåra brytningar nog till följd af det närvarande oefterrättlighetstillståndet. Men härvidlag har man utom allt tvif- vel just ett af de fall, då ett fortfarande af det närvarande tilb ståndet är ännu olyckligare än äfven ganska svåra brytningar under en öfvergångsperiod. Hvad som skall läras är detta: att man icke med fördel kan inlåta sig uti ett industrielt företag utan erforderligt kapital, att under fortgången ordning och punktlighet mångdubblar OM NÅGRA EKONOMISKA FRÅGOR FÖR DAGEN. 173 kapitalstyrkan' och att ingenting så som ett strängt iakttagande af hederns grundsatser bereder förkofran och välstånd. Dessa grundsatser, praktiskt utförda i lagstiftningen, skola komma att i väsentlig mån visa sig fiendtliga mot dessa, tyvärr för närvarande alltför allmänt rådande åsigter om lån- och kredit- väsen inom industrien "och det enskilta lifvet. De skola äfven full- komligt bryta med alla idéer om länerätt,— denna ekonomiska ab- surditet, som icke torde hafva sin’ like. Vi veta hvad som bru- kar anföras till försvar förs detta oupphörliga lånande, i brist på det nödvändigaste förlagskapital. Hvad? säger man, är det väl ' kapitalisten förbehållet "att besitta den duglighet och det snille som erfordras för att göra framsteg i industrien? Visar ej erfarenheten att långt oftare det är obemedlade personer som besitta dessa egen- skaper, hvilka äro ännu vigti gare än penningen? Och skola dessa per- soner blott genom saknad af kapital hindras från att bereda sig sjelfva och det allmänna alla de fördelar, hvartill deras egenskaper göra dem skickliga? Eller är det ej samhällets pligt att genom tillhanda- hållande af förlagskapital, i form af lån, understödja dem uti så berättigade och allmänt gagneliga bemödanden? — Vi godkänna premisserna, men kunna icke godkänna slutsatsen. Den med goda personliga egenskaper utrustade, men kapitalfattige mannen har icke mera skäl att beklaga sig, än den som af kroppsliga lyten eller svag helsa hindras från att tillgodogöra de själsanlag, hvarmed ' naturen utrustat honom; — tvärtöm, så mycket, mindre som det alltid står i hans förmåga att förskaffa sig de förmåner han sak- nar, hvilkei för den andre är omöjligt. För den senare återstår ingenting annat än att med resignation välja den sysselsättning, - for hvilken han med fästadt afseende å så väl kropps- som själs-, egenskaper är bäst passande; och för den förre är vägen lätt ut- stakad. Det är framförallt en sådan person, som, långt ifrån att lida af den skenbara stränghet, som här förordats, tvärtom skulle derpå vinna, under det endast drönare och vinglare hade något att deraf frukta. Han börjar med att i andras tjenst genom flit och sparsamhet förvärfva det första lilla kapitalet, hvarmed han kan börja ett företag på egen hand. Vi hafva förut visat, huru, om blott det system vi förordat vore allmänt , gällande, ett ganska litet förlagskapital kan mångdubblas och derigenom blifva medel för en ganska god vinst. På detta sätt går han fram från det mindre till det större, med lugn och trygghet och med en alltmera ökad inre kraft och ökadt inre värde, som icke är en mindre behåll- ning än den materiela vinningen.. Detta är den enda naturliga och rätta vägen till; rikédom. Isynnerhet för goda hufvuden är moj- 174 DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. ligheten af skuldsättning för att hastigare nå målet af största våda, emedan just i känslan af egen förmåga de så lätt förledas att underskatta de svårigheter och de olyckor, som kunna möta och derigenom så lätt dragas in uti vidlyftigheter, hvaraf de till slut endast skörda ekonomisk, kanske moralisk undergång. Huru många varnande exempel har man ej härpå! Hvilken gyllene regel visar det sig ej inom ekonomien vara att gå sakta, för att komma fort! Det gifves verkligen ett förhållande, under hvilket ett motsatt förfa- ringssätt kan vara tillåtet: det är, när kapitalisten, med förmåga dertill och med egen risk, antingen associerar sig med eller på god tro försträcker penningar åt en värderad och bepröfvad förmåga; men ett sådant förhållande, hvaraf ingen lider — icke ens förlagsman- nen mer än hvarpå han har haft skäl att vara beredd — är när- mast att forlikna vid blott enskild välvilja, för hvilkens utöfning man icke kan föreskrifva några lagar. Egde icke det olycksaliga bor- genssystemet rum, skulle man oftare än nu få se en sådan välvilja träda fram med kontanta understöd åt talangen, men visserligen icke utan omsorgsfullare pröfning både af person och omständig- heter, än som vanligen hittills ansetts erforderliga för en namn- underskrift; och sannolikt skulle på detta sätt icke ens några be- tydligaförluster komma att uppstå, än mindre alla dessa olyckor som nu äro så vanliga. Men det är tid ett sluta. Vi befara högligen, att de åsigter, som här uttalats, , näppeligen på någon sida vinna bifall. G. E. Demokratien och konsten. Några ord om én svensk nationalteater. Är demokratien till följd af sin natur fiendtlig mot konsten? . Kan denna endast trifvas under hägnet af furstlig nåd eller aristo- kratiskt mæcenatskap? För en ytlig betraktelse vill det under stun-' dom synas, som hade man skäl att besvara dessa frågor med ja. Sjelfva konstens idkare och närmaste målsmän synas också ännu ganska ofta luta åt en sådan uppfattning, till skenbart stöd för hvilken de onekligen kunna åberopa ett och annat faktum. DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. 175 . Hvem erinrar sig icke, till exempel, det satt, hvarpå teater- frågan behandlades i andra kammaren under de båda senaste riks- dagarne? Man hörde en stor mängd folkrepresentanter från lands- bygderna uppträda för att förklara, att intet bland alla de många statsanslagen af deras kommittenter och af folkets stora massa be- traktades med så mycken ovilja çller ansåges så onyttigt och öfver- flödigt som anslaget till kongliga teatern; att det. vore en orim- lighet att oupphörligt lemna understöd åt ett företag, som tydligen ådagalagt, att det icke kunde bära sig;, att det vore en stor obil- lighet att taga penningar ur statskassan , för att hålla uppe en in- rättning, som den ofantligt öfvervägande delen af svenska folket icke sett och aldrig kommer att,se, utan som hufvudsaksakligen ; blott tjenar till hufvudstadsboernas nöje; att det rent af vore himmelsskriande, att de talrika närande klasserna, bland hvilkas flertal så stor torftighet råder, skola bidraga till anordnandet af njutningar åt de förnäma och lyckligt lottade medlemmarne af samhället; ja en och annan gick ända derhän ätt ifrågasätta, huru- vida icke staten, genom att Öfverlemna kongl. teatern åt en före-' tagsam entreprenör, skulle kunna, i stället för att på densamma offra penningar, bereda, sig en ganska vacker årlig inkomst. Vill man nu säga, att detta är en demokratisk uppfattning, derföre att den uttalas af personer som höra till och stå i jemn , beröring med allmogen, så kunna vi visserligen icke förhindra .sådant, ehuru man sannerligen skulle få ganska svårt,,om man för konseqvensens skull ville betrakta alla slags någorlunda sam- manstämmande uttalanden från samma håll såsom demokratiska. Det demokratiska sträfvandet, sådant vi fatta det, går icke ut på att göra råheten och materialismen till herrskande samhälls- magter. Den sanna demokratien är icke fiendtlig mot den högre bildningen och de ideella sträfvandena; den vill icke arbeta i jemlikhetens tjenst på det sättet, att den nedtrycker allt det upp- höjda, allt det sköna, allt det ideala och genom en dylik nivelle- ring åvägabringar en gemensam andefattigdom, en okunnighetens, inskränkthetens och smaklöshetens platta och nedtrampade all- männing. Arbetet i demokratiens tjenst går icke ut på att ned- trycka och hämma i växten, för att sålunda åstadkomma större jemnhet, det afser att befordra den allmänna växtligheten genom ätt ansa och vattna och rensa bort det hämmande ogräset. De- mokratien vill göra upplysningens magt 'mera extensivt gällande; den arbetar för utbredande af bildningens, intressen, förpligtelser och anspråk i allt vidsträcktare kretsar; i fullt medvetande derom, att man måste komma i vattnet, för att kunna lära simma, vill 176 DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. । den alltmera utvidga kretsen af aktiva statsborgare och såmedelst vänja allt flere att ifrån det enskilda, det som blott rörer dem sjelfva, rikta blicken på det större, det allmänna. Det demokra- tiska arbete, som går till grunden och har någon varaktigare be- tydelse, är sålunda liktydigt med ett folkbildningsarbete i detta ords största och mest omfattande * betydelse. Att äfven 'konsten är en vigtig faktor och har en stor mission att fylla inom detta bildningsarbete, borde icke vara något tvifvel underkastadt. Vi måste imellertid medgifva, att det bland dem som ; räknas till anhängare af upplysningen och framåtskridandet finnes åtskilliga som icke fatta och erkänna konstens betydelse i samhällslifvet: först och främst personer, som hafva on öfvervä- gande materialistisk tendens, så att de vid bedömande af hvarje ideelt sträfvande endast se på det omedelbara, handgripliga resul- tatet och som derföre äfven värdera vetenskaperna endast i den mån de direkt kunna träda i den praktiska nyttans tjenst; vidare de som till följd af en çnsidigt pietistisk uppfattning glömma bort, att Gud nedlagt i menniskans själ de anlag och böjelser som ut- vecklas och tillfredsställas, i och genom konstens verk och att det sanna, det goda och det sköna blott äro särskilda strålbrytningar i gudomsidealet ; slutligen sådana förbildade och blaserade men- niskor, som så lösligt och ensidigt, utan mått och urskillning frossat i det estetiska, att de, andligt enerverade, känna mättnad och leda vid allt som hörer till detta område, betrakta hela den sköna litteraturen såsom en ömklighet och konsten såsom ett betydelselöst tidsfördrif,1 men deremot få en ogemen respekt både för det riktigt handgripligt praktiska och för det religiöst-asketiska, emedan bå- dadera är dem främmande och förete det mystiska behaget af en terra incognita; hvaraf följden stundom blir att de intaga en imellan materialism och pietism underligt sväfvande ställning. , Från dessa håll kan man understundom få höra uttalas, såsom demokratisk doktrin, att poesi och konst, äro. mensklighetens barn- leksaker, hvilka den snart skall växa ifrån och att gryningen re- dan visar sig af den tid, då folken hunnit tillräcklig mogenhet, för att icke längre egna omsorg, tid och kostnad åt sådana ba- gateller. . Men dylika yttranden vittna blott om ett förbiseende af men- niskans natur och verldskulturens historia. Så länge vårt slägte finnes på jorden, så länge menniskor födas, begåfvade ej blott med förstånd, utan äfven med fantasi, skola de söka näring och tillfredsställelse för sitt skönhetssinne. Konsten är icke någonting tillfälligt, någonting som kan finnas eller icke finnas, utan att det DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. 177 inverkar något på det stora hela; nej, den hörer med till de nöd- vändiga uppenbarelserna af mensklighetens andliga lif. Liksom de ménskliga förmögenheterna stå i sammanhang med hvarandra och en af dèm icke helt och hållet kan saknas eller duka under, utan att de andra röna en störande inverkan deraf, så är det äfven med yttringarne af mensklighetens och natîbnernas sam- falda lif; religion, vetenskap, poesi, konst måste gå hand i hand och stå i vexelverkan med hvarandra. En kultur, inom hvilken poesien ginge under och der den sköna konstens friska flöden sak- nades,'skulle, om den än vore aldrig så rik i vissa riktningar, ef- terhand bli torr och steril och snartv sina ut, såsom de stora flo- derna torka bort och försvinna i Afrikas sandöknar. »Man kan aldrig för ofta upprepa» — yttrar den ädle stats- och vetenskaps- mannen Wilhelm v. Humboldt — »att konstnjutning är oumbärlig för en nation, om hon skall vara tillgänglig för ett högre lifs in- tryck och sträfvanden.» Det demokratiska sträfvandet,. i förhållandet till konsten, går sålunda icke ut på att tillintetgöra henne, såsom en aristokratisk lyx, utan att popularisera henne, göra hennes förädlande inflytelser lättare gällande hos den stora massan af folket. Konsten — så resonnerar den sanna demokratien —- är icke blott ett uttryck af folkandan, utan äfven ett det mägtigaste medel att höja och för- ädla densamma; den hör sålunda icke ensamt till estetikens om- råde, utan utgör äfven en sedlig och social magt. Hon kan och bör sträcka sin förskönande, mildrande och förädlande inflytelse till alla lifvets former och förhållanden, till hus och hem, kyrka och skola, samhälle och stat. Hon måste stå i lifvande beröring och vexelverkan med folkets hela vetenskapliga, litterära och sed- liga verksamhet. Hon är derföre icke någon uteslutande tillhörig- het för amatörer och konstlärda eller för vissa privilegierade kret- sar; hon bör, liksom evangelii solljus, lysa för allt folket; och om det finnes i samhället vissa kretsar, vissa bildningsgrader, söm synas vara alldeles otillgängliga för hvarje förädlande inflytelse från konstens sida, så är detta ett abnormt tillstånd, som man måste arbeta på att afhjelpa. Det gäller att popularisera konsten, i detta ords bättre mening. Det husliga, det borgerliga, det kyrk- liga och det offentliga lifvet måste på mångfaldigt vis öppnas för konstens renande och förädlande inflytelser. Hvad som måste väcka någon förundran är, att de som från en inbilladt demokrätisk ståndpunkt intaga en fiendtlig hållning ; imot konsten, företrädesvis rikta sina anfallmot den dramatiska konsten. Vore de • konseqveiitå, skulle de betrakta andra konst- 12 178 DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. instituter: akademien för de fria konsterna, konstmuseum, musika- liska akademiens konservatorium o. s. v. med samma ovilja som teatern. De utmärktare konstverk, som skapas af våra målare och bildhuggare, komma ju till större delen i förmögnare personers ego ' och det blir ju äfven i bästa fall endast den mindre delen af landets befolkning, som kan komma i tillfälle att besöka nationalmuseum. För att åvägabringa tillräckligt antal organister för sockenkyrkorna, med nödtorftig färdighet att spela .och sjunga koraler, behöfves icke heller den vidlyftiga apparat, som kallas musikaliska akade- mien. Men om från ifrågavarande håll ingen synnerlig välvilja uppenbarar sig för andra konstnärliga institutioner, så är dock teatern det föremål, mot hvilket man finner lämpligast att gifva den konstfiendtliga stämningen luft. Förmodligen kommer sig detta deraf, att den dramatiska konsten är den populäraste, den lättast tillgängliga, öfver hvilken hvar och en derföre också finner det . lättast att yttra sig. Men just denna den dramatiska konstens egenskap förtjenade att något reflekteras på af dem, som föra demokratiens, det sedliga och intellektuella framåtskridandets talan. Den dramatiska konsten är den, som företrädesvis vänder sig till, den stora massan af folket, som mest omedelbart griper men- niskan. Emedan hon på inga vilkor kan abstrahera från lifvet och stilla draga sig tillbaka inom sig sjelf, emedan hon just visar oss det menskliga lifvet, skildrar menniskorna lifslefvande, i godt och ondt, i visdom osh villfarelse, segrande och du- * kande under, har den dramatiska, konsten varit och kommer att hos alla folk, som nått, en viss bildningsgrad, blifva ett vigtigt moment äfven i det offentliga lifvet och göra anspråk på ett lifligare deltagande, extensivt och intensivt, än de öfriga kon- sterna, hvilka för öfrigt allesamman hvar i sin mån ingå uti och samverka för dess produktioner. Derföre kan också den dramatiska konsten utöfva ett ojemförligt större inflytande, å ena sidan re- nande, upplyftande och förädlande, men äfven å andra sidan, om den får falla i vanhäfd och lemnas helt och hållet, i den egennyt- tiga och hänsynslösa spekulationens hand, förvirrande och för- derfligt, på folkets utveckling och sociala lefnadsformer. Hvad Schiller en gång yttrat om teaterns betydelse, i sed- ligt hänseende är visserligen mer än en gång bekantgjordt äfven för den svenska allmänheten, men det. innehåller flere sanningar, som om de också nu klinga litet gammalmodigt, dock äro så popu- lärt framställda och så gripande, att det väl kan vara mödan värdt att ännu en gång lägga dem på deras hjertan, som säga sig ifra för folkbildning, men ändock visa fiendtlighet mot den dramatiska DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. 179 konsten. Vi meddela derföre några utdrag ur den nu 86 år gamla afhandlingen. »Teaterns domaremagt» — säger han »vidtager der den verldsliga lagens område slutar. Då rättvisan, förblindad, träder i lastens sold, då de mägtiges brott håna henne i sin vanmagt och då menniskofruktan förlamar öfverhetens arm; då öfvertager teatern vågskålen och svärdet, släpande lasterna inför en förfärlig domstol. Fantasiens och historiens, det förflutnas så väl som fram- tidens omätliga riken stå till teaterns förfogande. Den djerfve brottslingen, som för längesedan multnat i sin graf, frammanas af konstnärens mägtiga röst, för att.— efterverlden till skräck — ånyo upprepa ett skändligt lif.-----Laster, som lagen icke når, dygder som den förtiger, träda på skådebanan fram i dagen. Häri följer hon visheten och religionen i spåren. , Ur dessa rena källor har hon otaliga ämnen att hämta och sjelfva den stränga pligten kan hon kläda i en lockande och intagande dr ägt. Hvilka sublima föresatser, känslor och passioner kunna icke från scenen ingjutas i vår själ! Idealet, i sin gudaborna höghet, af mången förut knappast anadt, tager der gestalt och synes oss möjligt att efter- sträfva; — — Äfven der religionen och lagen försmå att följa de menskliga känslorna i spåren, der fortfar scenen att verka för vår förädling. Den sociala sammanlefnaden störes lika ofta af dår- skaper som af verkliga laster och brott. Erfarenheten visar, huru ofta de vigtigaste händelser vållats af obetydliga omständigheter, hvilka till sin första orsak förefalla nästan löjliga, små och lumpna. Min förteckning på skurkar blir kortare ju längre jag lefver, inén desto längre blir registret på narrar här i verlden. — — Jag känner endast ett hemligt medel att bevara menniskan från för- sämring och detta är att skydda hennes hjerta mot svagheten. / Denna verkan kan teatern till en stor del åstadkomma. Från scenen kan en spegel hållas för narrarnas stora skara, och genom en helsosam satir kunna de bringas till att blygas för sina dår- skaper. Hvad vi förut funnit den dramatiska konsten verka, ge- nom att väcka rörelse och förfäran, det verkar hon här kanske ännu snabbare och ofelbarare genom skämtet och åtlöjet. Åtlöjet och föraktet sårar den menskliga stoltheten vida djupare än af- skyn förmår plåga hennes medvetande. Vår feghet söker att un- dangömma sig för det förfärliga; men just denna feghet blottstäl- ler oss för satirens gissel. Lag och samvete skydda oss ofta från förbrytelser och laster; — men lumpenheten och småaktigheten krypa igenom sedolärans rediga maskor och synas ingenstädes i all sin fulhet som då den dramatiska konsten får fatt på dem och visar 180 DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. förvändheten i alla dess konseqvenser. Vi tillåta kanske en vän att förebrå oss fel till seder och hjertelag, men knappast kunna vi förlåta honom ett löje på vår bekostnad. Scenen ensam kan bele våra svagheter, emedan vår finkänslighet respekteras och man icke bekymrar sig om, hvem som är den sannskyldige narren. Utan att förödmjukas se vi der vår litenhet blottad och taga i tysthet imot tillrättavisningar. En särskild klass af menniskor har anledning att mot teatern vara tacksammare än alla andra menniskor. Endast der kunna verldens mägtige få höra: — sanning. Och hvad de eljest aldrig eller sällan få se, det kunna de se uppå scenen: — menniskor.. Men teatern är ock den gemensamma kanal, genom hvilken vishetens ljus strömmar ner‘från den tänkande, bättre delen af nationen och vidare utbreder sig i milda strålar genom hela sam- hället. Riktigare begrepp, ädlare grundsatser, renare känslor flyta härifrån genom hela folkets ådror; barbariets och den mörka vid- skepelsens dimmor förskingras, natten viker för det segrande ljuset.» Särdeles beaktansvärda äro följande ord i slutet af afhand- lingen: »Omöjligt kan jag här förbigå det stora inflytande en god stående teater måste utöfva uppå nationens anda. Ett folks nationalanda kallar jag likheten och öfverensstämmelsen i dess åsigter och böjelser uti ämnen, angående hvilka en annan nation tänker och känner annor- lunda. Endast för skådebanan är det möjligt att i en högre grad åstadkomma denna öfverensstämmelse, emedan den genomvandrar hela det menskliga vetandets område, uttömmer det menskliga lifvets alla. situationer och kassar sitt ljus ända ner i hjertats djupaste kamrar; emedan den i sig förenar alla stånd och samhällsklasser och finner en öppen väg till förstånd och hjerta. Om, i alla våra teaterstyc- ken ett hufvuddrag vore förherrskande, öm våra diktare blefve ense med hvarandra och ville ingå ett fast förbund för detta ändamål — om strängt urval ledde deras arbeten och om de egnade siii pensel e.ndast åt nationella ämnen — med ett ord, om vi skulle upplefva tillvaron af en nationalteater, så blefve vi äfven en nation. Hvad sammankedjade Grekland med sådan fasthet? Hvad lockade dess folk så oimotståndligt till skådeplatsen? — Ingenting annat än styckenas fosterländska innehåll, den grekiska andan, det stora, öfverväldigande intresset för staten och för en högre mensklighet, hvaraf de genom- andades., i Ännu en föftjenst har teatern — en förtjenst, hvilken jag nu desto hellre vill taga med i beräkningen, som jag förmodar att rättstvisten med dess klandrare redan längesedan utfallit till dess förmån. Hvad man hittills företagit sig att bevisa —• att teatern i väsendtlig mån inverkar på sederna och upplysningen, har kanske kunnat betviflas. Att den åter bland alla lyxens uppfinningar och alla anstalter för of- fentlig förlustelse intager första rummet, hafva tillochmed dess mot- DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. 181 ståndare medgifvit. Men hvad dén i detta afseende förmår åstad- komma, är vigtigare än man. är van att tro. Den menskliga naturen förmår . ej uthärda att oafbrutet ligga ut- sträckt på de dagliga sysslornas pinbänk; sinnets retelse dör då den blifvit tillfredsställd. Menniskan, öfverlastad af djurisk njutning, trött af långvarig ansträngning, plågad af en evig trängtan efier verksam- het, törstar efter en bättre, mer utsökt förlustelse eller kastar sig ty- gellöst i vilda förströelser, som påskynda hennes fall och störa sam- hällets lugn. Bacchantiska fröjder, förderfbringande spel, tusen ytter- ligheter, dem sysslolösheten framalstrar, äro oundvikliga, - om ej lag- stiftaren förstår att med vishet leda dessa folkets fallenheter. Affärs- mannen löper fara att med en olycksalig spleen plikta för denna sin verksamhet som han så storsinnadt offrat åt staten — den lärde ri- skerar att förvandlas , till en torr pedant — pöbeln att sjunka till ett djur. Teatern är den stiftelse, der nöje sammanparas med under- visning, hvila med ansträngning, tidsfördrif med bildning, der ingen själskraft råkar i spänning till mehn för någon annan, der intet nöje njutes på bekpstnad af det hela. När sorgen gnager på vårt hjerta, när ett mulet lynne förgiftar våra ensliga stunder, när verlden och affärerna synas oss motbjudande, när tusen bördor tynga vår själ och när våra känslor hota att förqväfvas under de arbeten som höra till vårt kall, då imottager oss scenen — i denna konstgjorda verld drömma vi bort den verkliga, vi återskänkas åt oss sjelfva, våra känslor vakna, välgörande sinnesrörelser uppskaka vår slumrande natur och jagar blo- det i friskare omlopp genom våra ådror. Den olycklige, gråter här ut sin egen sorg med en annans ; den lycklige blir hofsam, den trygge på sin vakt. Den känslofulle veklingen härdar sig till en man, den - råa omenniskan lifvas här för första gången af känslor» *). , Är det sålunda otvifvelaktigt att den dramatiska konsten har en hög betydelse för ett folks bildning och att teatern har en mission äfven för det sociala lifyet, så är det otvifvelaktigt äf- ven af vigt för samhället, att den sceniska konsten hålles uppe, att det finnes en anstalt, som med någorlunda oberoende af moderna för dagen och af en ofta förskämd smak, kan såsom konstan- stalt sysselsätta sig äfven med lösande af den sceniska konstens . högre uppgifter samt utgöra en skola för smaken, som håller det högre konstsinnet uppe och derigenom återinverkar äfven på de teatrar och sceniska artister,' som i yttre oçh officiel mening taget stå utanför dess inflytande och med hvilka staten icke har någonting att skaffa. Man har anmärkt, att det kan finnas en- skilta teatrar som lösa sin uppgift med stor heder, att det särskilt i Stockholm funnits vid sidan af den kungliga teatern en privat- teater, som både i repertoire och sceniskt utförande på ett ganska värdigt sätt täflat med denna; men tror man, att ett sådant re- *) Schiller, Die Schaubühne als eine moralische Anstalt betrachtet; föredrag, uppläst inför Tyska sällskapet i Mannheim 1784. \ ' 182 DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. sultat skulle varit möjligt, om icke så väl herr Torslow som herr Stjernström vid kongl. teatern erhållit sin artistiska utbildning och om icke f. d. «Mindre teaterns» öfriga artister mer eller mindre hade haft tillfälle att å den kongl. teatern, såsom en för alla till- gänglig högskola i det dramatiska, se begåfvade män af olika an- lag och skaplynne sysselsätta sig med lösningen af konstens högre prohlemer. På sådant sätt återverkar en dylik konstanstalt i en långt vidsträcktare krets, än som vid en ytlig betraktelse kan mär- kas ; äfven landsortsteatrarne, äfven den obetydligaste kringresande teatertrupp, stå icke helt och hållet utanför detta inflytande. Vi kunna derföre för ingen del instämma i det utan tvifvel mycket välmenta yttrande, som vi härom dagen funno uti en af den dagliga pressens organer: »Ett samhälle som aldrig haft någon teater, kan gerna undvara den, men en gammal och högt utveck- lad institution kan ej utan betänkliga olägenheter bortkastas.» Egde vi icke en teater, som kunde kallas konstanstalt, så skulle bristen snart låta märka sig och vara mycket kännbar. Hvilka ansträngningar har man icke gjort i Kristiania, for att åväga- bringa en nationel scen, derföre att man djupt kännt, hvilken be- tydelse den skulle hafva för utvecklingen af det nationella lifvet. Och när Helsingfors’ teater för några år sedan blef ett rof för lågorna, hvilket nit, hvilken brinnande ifver förspordes icke då för att återupprätta ert anstalt, som man icke betraktade såsom endast tjenande till förlustelse för ett fåtal personer, utan såsom bety- delsefull för hela landet. Styrelsen fann sig genom påtryckning af landets allmänna mening föranlåten att lemna ett icke obetyd- ligt statslån, den enskilda ifvern åvägabragte stora ansträngningar och uppoffringar och damerna satte sig i verksamhet för att sam- manbringa nödiga medel, för att smycka det nya teaterhuset med ett storartadt konstverk, som symboliskt skulle häntyda på den dramatiska konstens sammanhang med och inflytande på folkbild- ningen. En särskild omständighet får icke förgätas i fråga om vår kongl. teater. Den representerar ej blott den högre dramatiken och utgör en scenisk högskola; genom kapellet och den lyriska scenen möjliggör den äfven njutningen af musikens största mäster- verk, och detta är en icke ovigtig sak hos ett så musikaliskt folk som det svenska. Nationerna få lika litet som individerna, för- summa utvecklingen af sina naturliga anlag. De lagrar, som vårt land på senare tiden inom detta område skördat på konstens all- männa vädjobana, äro icke så alldeles utan betydelse för vår ställ- ning såsom nation, för uppfattningen af oss såsom ett andli- DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. 183 gen begåfvadt och lifskraftigt kulturfolk, som mången torde före- ställa sig. Men finnes det'då icke någon anledning till missnöje med vår kongl. teater, med dess ledning och verksamhet, med dess ekono- miska och estetiska ställning, med det sätt, hvarpå den löst sina mångfaldiga uppgifter? Jo, sådana finnas i rikt mått och kunna icke fördöljas. De som ifra för konsthildningen i vårt land kunna icke undgå att se och anmärka de brister, den half het och den förvirring, som detta konstinstitut företer; men må de fullt berät- tigade anmärkningame ske på sådant sätt, att man icke smider vapen åt de bildstormande konstfienderna och att icke barnet blir utkastadt med badvattnet. 1 Skall det allmänna göra uppoffringar för kongl. teatern, så måste den vara och betraktas såsom en nationel konstans t alt: i sin egenskap af nationalteater bör den då vårdas och handhaf- vas liksom andra institutioner för allmän bildning. Såsom hof- ornament eller inrättning. för tidsfördrif och förlustelse kan den icke göra anspråk på understöd från statskassan. Så vidt vi kunna finna, omöjliggör kongl. teaterns nuvarande halfhets-ställning ett verkligt ordnande af dess förhållanden. Att den sorterar under hofvet och icke blott i afseende på styrelse utan äfven i sjelfva verket uti förvaltningsdetaljer är beroende af godtycke, utestänger ' möjligheten af en verkligt sakkunnig och på fasta principer grun- dad ledning. I afseende på alla andra befattningar, specielt dem, som röra vetenskap och konst, gör man gällande den principen, att de som skola bekläda dem, måste vara män af facket, måste hafva doku- menterat någon insigt och skicklighet i de ämnen, som af dem skola handläggas. Det vore mer än besynnerligt, om denna regel skulle sakna all tillämplighet på de stora dramatiska konstinstitu- terna, om den förnämsta egenskap, som erfordras för att styra dem, vore den att vara hofman och om man för öfrigt kunde för ändamålet använda hvem som helst, som har så mycket allmän bildning, att han kan sätta sig in uti det administrativa utanver- ket, äfven om hela hans yrkesbildning och föregående lifsverk- samhet ligga åt ett helt annat håll och om det är fullkomligt no- toriskt, att han aldrig förr intresserat sig för dramatisk litteratur, och scenisk konst. För vår del tro,.vi, att det är af vigt, och detta icke blott i estetiskt, utan äfven i ekonomiskt hänseende, att djup och grundlig konstkännedom finnes inom teaterstyrelsen, att, den i intelligens står öfver sina underordnade och derigenom be- sitter förmåga att göra sig gällande annat än genom magtspråk. 184 , DEMOKRATIEN OCH KONSTEN. Vi skola har så sammanträrigdt som möjligt angifva några af vigtigaste och ledsammaste följderna af en teaterstyrelse, som blott är administrerande oçh af sin ’ställning föranledes att betrakta teaterns högre ändamål såsom en bisak. 1. Till följd af en materialistisk uppfattning af konsten före- ställer den sig allt för lätt, att den yttre attiraljen är hufvudsak, att man åstadkommer stora saker, när man skaffar granna deko- rationer, dyrbara kostymer, ett till största fulländning bragt ma- skineri o. s. v. Det är detta, som i främsta rummet vållar så stora omkostnader, utan att rendera någonting motsvarande i eko- nomiskt hänseende och ännu mindre i estetiskt. När man jemför den effekt, som härmed skall åstadkommas, med den djupa och génomgående verkan, som ett äkta konstnärligt sträfvande ofta, kan åstadkomma med ringa yttre hjelpmedel, erinrar man sig ovil- korligen Lukianos’ yttrande, att det som utgjorde den hufvudsak- liga skillnaden emellan grekerna och barbarerna vore, att barba- rerna älskade den materiella glansen, rikedomen, massan, grekerna deriinot skönheten oclj friheten. 2. I sammanhang härmed kommer den fullständiga bristen på något slags enhet och sammanhang i repertoiren. Variation måste finnas och äfven den främsta teatern i ett land bör upptaga arbeten inom den dramatiska konstens olika genrer. Men den bör dock kunna sägas hafva en efter någon estetisk och kritisk princip ordnad repertoire. Men sedan man uttömt tillgångarne på yttre ståt och lyx, förledes man alltför lätt att ockra på den dåliga, smaken och att för den väntade inkomstens skull uppsätta uselheter. En teater, som ena dagen ger »Fidelio» eller »Kung Lear», den* andra »Riddar påskägg», är sannerligen en vidunderlighet. 3. En teaterstyrelse, som är fullkomligt främmande för det artistiska, kan lätt komma till att utslita och förstöra de artistiska krafter som förefinnas, i stället för att tänka på deras ändamåls- enliga utveckling. Liksom en illitterat förläggare eller förestån- dare för ett litterärt företag föreställer sig den litterära pro- - duktionen såsom någonting snart sagdt rent mekaniskt, soni kan ske när och huru och i . hvilken utsträckning som helst, så blir förhållandet lätt ungefär detsamma med en fullkomligt oartistisk teaterdirektion. Den kan, utan insigt derom, att den gör någon skada, understundom vampyrmässigt utsuga de artistiska krafterna, hämma de rikaste anlag i växten och genom att taga , sakerna helt händtverksmässigt, döda skådespelames sjelfkänsla och entu-, fiiasm samt förvandla dem, som skulle kunnat bli stort och sjelf- DEMOKRATIEN -OCH KQNSTEN. 185 ständigt skapande konstnärer, till routinerade virtuoser och arti- stiska dagsverkare. . Det kännes frestande att mera i detalj få utveckla dessa punkter och tillägga ännu några flere. Men vi hafva redan öfver- skridit det utrymme, som tidskriftens utgifvare kunnat afse för denna uppsats., Vi vilja derföre blott erinra derom, att Goethe en gång visat, hvad en teater under en verklig konstkännares led- ning kan åstadkomma, äfven om den är belägen i en mindre stad och icke kan disponera öfverv stora anslag. Teatern i Weimar under Goethes styrelse utöfvade ett inflytande^ på den tyska all- mänheten och på de tyska skådespelarne, hvars verkningar ännu spåras. Vi sluta med att anföra några ord af Goethe sjelf om denna hans verksamhet: »Jag lade icke an på präktiga dekoratio- ner och lysande garderob, men på göda pjeser; ifrån tragedien till farcen var mig hvarje genre god, men den måste innehålla någonting, den måste vara ädel och storartad eller liflig och be- haglig och i alla händelser hafva en kärnfrisk och sedligt oför- vitlig grund. Alla sentimentala, skräckuppfyllda och sedelösa saker voro för alltid bannlysta. Jag ville icke för allt i verlden för- derfva publiken öch skådespelarne med dylikt. Genom goda pjeser höjde jag béggedera, emedan ett beständigt fortsatt studium af för- träffliga saker nödvändigt måste på dem utöfva en god verkan.» Aug. Sohlman. Anmälningar. Valda dikter af Ernst Björck. Utgifna efter författarens död. Med en inledning af Carl af Wirsén, Stockh.’, A. Bonnier, 1869. Dikter af Carl Snoilsky. Stockholm, J. Seligmann, 1869. Vi se . framför oss en samling af friska poesiblommor oçh borde väl egentligen börja en kurs i den estetiska botaniken, men hade vi också lärdom nog dertill, viljan skulle icke dess mindre felas oss. Nog skulle vi kunna säga att det eller det poemet tillhör enligt faststäldt system klassen ”centrallyrik” och naturliga familjen ”elegi” eller något dylikt, men längre kunde yi ju icke komma, och längre kommer öfver hufvud taget, ingen, då det gäller bland, alla konst- former den som innerligast fasthänger vid och beror af personlig- heten, författarens likasom läsarens. Den lyrik, som icke inlyser i ett jag, är antingen skrymteri eller mekaniskt arbete, och om vi med absolut säkerhet skulle kunna säga om en menniska att hon är en dålig lyriker, skulle yi knappt ;ens kunna hysa moralisk, aktning för henne. Men en sådan dom är hardt när omöjlig att om någon fälla, ty man kan allt för väl tänka sig en samling lyriska dikter så beskaffad att tusende kunde berömma dem alla 186 ANMÄLNINGAR. utom en enda,, men att icke dess mindre en viss bestämd person kunde känna sig vida mer anslagen af just detta undantag än af alla de öfriga i serien tillsamman. Så snart vi känna oss hänförda, värmda eller tröstade af ett lyriskt poem kunna vi säga att det är godt, men i motsatt fall kunna vi blott antaga, ej med visshet döma att det är underhaltigt, förutsatt nämligen att dikten verk- ligen uttalar en tanke, én känsla eller en själs tillstånd. Det $r alltså på sympatien, som omdömet härvidlag beror och lyrik är helt enkelt en poetiskt uttryckt stämning, som är mägtig att väcka en motsvarande stämning hos läsaren eller åhöraren. Man skulle vilja likna denna konstart vid en qvinnas barm; den må vara aldrig så formskön, aldrig så plastiskt afrundad, kände vi icke ett hjertas slag derunder så förefölle den oss i all sin fullhet liflös och kall. Lyriken är oäkta, öm den icke tolkar ett hjerta som djupt rörts eller röres, och ju varmare eller lifligare eller klarare den bär detta vittnesbörd, dess större konstvärde har den äfven. Alltså då Red. anmodat oss om vårt omdöme öfver Björcks och Snoilskys lyrik kunna vi blott säga att vi älska den, att för Oss är den skön. I Björcks diktning röja sig ett rent, varmt och ädelt hjerta, en snabb och säker uppfattning af det sköna, en icke vidt sväfvande, men flitigt samlande inbillningskraft, hvilket allt gör sig gällande i en *form af otadlig korrekthet och städse behag- ligt, stundom till musikens sig närmande välljud. Naturen har legat öppen för skaldens öga, och hvad han der varseblifvit, herr- ligt och rikt eller torftigt men täckt, har han otvunget tillegnat sig. I menniskohjertat tyckes han oss icke hafva blickat så djupt, och detta måhända emedan han icke velat det, emedan han fruktat att finna alltför mycket vidrigt och ondt, han som så älskade det goda att det med sitt ljus snart sagdt bortskymde sin motsats för hans syn. Hans teckning förefaller oss sällan djerf eller 'i högre grad originel, men alltid riktig och sann, clair-obscuren var icke hans starkaste sida, emedan han i allmänhet skydde skuggan, och såsom kolorist förekommer han just derföre understundom till en Viss grad blek i sin färgläggning, så snart det icke gällt den rena landskapsmålningen. Oss särskildt anslår på det lifligaste den allegori som ofta skymtar fram ur hans naturbilder, ehuru vi veta att sådant i senare tid förkättras af estetikens målsmän. Då skalden sammanflätat sina lyriska blomster till ett slags episk krans beundra vi den fina känsla och observationsgåfva, hvar- med han tillgodogjort sig allt det tacksama hos ämnet, likasom den eleganta ledighet, hvarmed han affardat det som blott för sammanbindningen varit nödvändigt. Bland dessa hans större dik- ter, ”Ett minne”, ”En målning” och ”En gammal historia”, skatta vi utan tvekan högst den sistnämnda och yngsta, just derför att skalden här tagit mod till sig att jemväl besjunga det onda, icke blott frestelsen utan äfven brottet, hvarigenom han kommit i till- fälle ätt förete en mer än eljest djupgående karaktersanalys jemte den ökade styrka som .vinnes genom anlitande af kontrasten. Vi finna här i skildringen af resontiemangspartiet en straffande väl- talighet likasom i sjette sången ett djupt vemod, hvarpå samlingen i öfrigt ej gifver motsvarande prof. Än mér älska vi dock de ANMÄLNINGAR. 187 blommor skalden räckt oss en i sender. Det är ej många eter- neller, men så mycket fler förgätmigej. Vår mening är att tör- hända skola få bland Björcks poemer utan spår af tidens välde gå till ett kommande slägte, som iöke kände honom sjelf, men att för enhvar som under läsningen af dem erinras om hans ljusa och ädla personlighet förblifva de städse friska och oförgätliga. Björck diktade med otrolig lätthet; det var blott ett slag lite- rära arbeten, som var honom tungt och svårt. Det var när något poëm eller någon berättelse skickats af en frånvarande vän till det vittra, sällskap, hvars sekreterare Björck var, när samma diktverk ogillats af sällskapet och sekreteraren alltså å embetes vägnar nöd- gades härom underrätta den olycklige insändaren* Då hade form- mästaren svårt att uttrycka sig, då såg man många ändringar i hans manuskript, då rättade han och strök och kunde åldrig finna ord älskvärda och välvilliga nog. Det är ej blott såsom ett . ka- rakteristiskt drag vi velat hafva detta ajifördt. De omsider af- sända brefven blefvo, tack vare denna utomordentliga omsorg un- der deras affattande, äfven i estetisk mening verkliga skaldebref, mästerstycken af hvilka det skulle hafva glädt oss att i samlingen återfinna ett eller annat exemplar. Den vackra lefnadsteckning som utgör diktcykelns inledning prisar med rätta Ernst Björcks godhet. Den var grunddraget i hans väsen och i hans sång, hvilken likasom han sjelf var icke storartad men ren, innerlig och trohjertad från början till slut. Han var i alla fall den första lärkan i Sveriges iinga sångarvår och han föll på sin post, saknad af alla, men beklagad blott af dem, som icke betänkte hvilken herrlig lott det är att slockna midt i den vår och det solsken man med sina toner bebådat. Vi sade oss högst bland Björcks större dikter värdera ”En gammal historia”. Säkerligen röjer sig i detta poem det intryck af Snoilskys skaldskap som den äldre sångarbrodern småningom erfa- rit. Åtminstone finna vi i dess förtjenster ett närmande till egen- domligheterna och skaplynnet hos detta sjelfständiga och djerfva geni, som i omfattning, förgrikedom och qviekhet, om också icke i syhipatetiskt välde är Björcks öfverlägset. Snoilsky är framför allt konstnär; hvart och ett af hans poemer är em fullständigt ut- arbetad helhet. Den misstager sig som anser honom mindre varm emedan han är lugn och’klar, ty den med klarhet tolkade stäm- ningen är så som lavan; den har varit eld* Snoilsky har blott mera samvetsgrannt sofrat sin stämning innan han gifvit den uttryck i sången. Hos denne författare är teckningen städse djérf och träffande, skuggor,och dagrar vexla oaflåtligt, som på en äng, när små moln jaga fram under stark sol, koloriten skiftar i alla prismans färger, formen är icke fullt så korrekt som Björcks, men långt mera praktfull och rhytmiskt begåfvad. Och ju svårare i van- lig mening metern är, -dess ledigare tolkar skalden derå sin tanke. De spanska sonetterna äro mästerprofven hos denna rikhaltiga konstnärlighet. De äro inga uddhvasst tillspetsade epigrammer, författaren rår ickß för att jemväl på den sista raden finnes en point, en original idé. Skiftande, nästan brokigt, är dessa dikters innehåll, då de än sjunga frihetens lof, än måla ett karakteristiskt 188 ANMÄLNINGAR. landskap, än frammana en historisk personlighet, än tolka én myth eller kritisera ett konstverk eller bilda grupper af nationelt be- tecknande figurer. Alla tillsamman gifva de begrepp om och åskådlighet af ett helt folk, och hos enhvar sonett särskildt tyckes ämnet uttömdt, fullständigt klargjord t, försedt med passande ram, underskrifvet äf författaren personligen samt stäldt på sin rätta plats inom tafvelgalleriet. ' - I rangen närmast dessa ypperliga miniatyrbilder sätta vi de italienska reseminnena, bland hvilka det Henrik Ibsen tillegnade poemet ”Neros gyllne hus” synes oss värderikast på grund af den lågande hänförelse hvarom det bär vittne. I allmänhet har skal- dens känsla i dessa sånger gifvit sig mera fritt luft än i åtskilliga bland sonetterna, men den jemförelsevis mera obundna formen gör att deras fulländning faller mindre tydligt i ögonen. För öfrigt täfla med dem så väl den färgrika dikten ”Mellan tvänne verlds- delar” soin ibland sångerna af icke bestämd nationel pregel exem- pelvis ”Blomsterfursten”, ”Femton år och sjutton år”, ”Kreolskan”, ”Sommarregn”; Vi åtnöja oss med att blott nämna dessa stycken, emedan de redan äro så allmänt kända att vi ej särskildt här torde behöfva påpeka deras värde. Ett utmärkande drag hos Snoilsky såsom skald är att han mer än någon annan bland våra yngre poeter kännt sig såsom representant. Under det andre diktade om ros och lilja har han ensam egnat några minnesvärda blad åt det förkrossade Polen, det t blödande Danmark. Sannerligen — detta är erkänsla värdt! Ty utan déssa sånger skulle vårt lands poesi under de begge olycks- perioderne, hvarom här är fråga, kunnat tyckas ungefärligen lika handfallen söm åtskilligt annat i vårt land onekligen föreföll. Det är en sak för sig om dessa styckén icke äro Snoilskys bästa. ”På Polens graf” och ”Sjöslaget vid Helgoland” räkna vi dock äfven ur rent estetisk synpunkt bland samlingens prydnader. Minst anslå oss, skaldens hyllningsgärder åt qvinnan, n. b. de, hvilkas namn antyda att detta är deras syfte. Han har i dem gifvit vackra tillfällighetspoemer, men afstått från7 sitt, thyvärr snart sagdt uteslutande privilegium? sjelfständigheten, nyheten. De präktiga öfversättningarna af Béranger innehålla vida mer ori- ginalitet än dessa originaler, och bland SnoiIskys' erotiska dikter från längre tid tillbaka känna vi fler än ett lofoffer åt qvinnan som tyckas oss bättre än de nu nämnda hafva förtjenat att upptagas här. Och så ännu ett tack för dessa förtjusande teckningar af Spaniens och Italiens under, för dessa geniets ursprungsfriska in- gifvelser, * dessa drag af en allsidig fantasi, som le emot oss och tyckas säga: der du var, var jag förut, men det du icke såg, såg jag,-det du lät ligga tog jag upp för att skänka det åt dig! och särskild taqk för den äkta perlan i guldet, för dessa ”Lyckliga dagar i Alhambra”, som ' lyckliggjort så mången i rikt mått — och sist en önskan, som är oss alla gemensam, att den friska källan derborta mellan rosenlager måtte för skaldens själ hafva. varit Ca- stalia, icke denna Lethe, som ingen annan än han sjelf har rätt att ens tänka -sig i sammanhang med dikter af Carl Snoilsky. E. B. ANMÄLNINGAR. 189 Ibsen, Henrik: De Unges Förbund. Lystspil i fem Akter.- Kjöbenhavn 1869. 8:o. ' Detta arbete har aföftere äu ett skäl tillvunnit sig en ovanlig uppmärksamhet hos den nordiska allmänheten, och åtskilliga ut- talanden deröfver ha redan varit synliga i tidskrifter och tidningar, äfven frånsedt den häftiga polemik som förts angående det i Kri- stiania. Det skulle sålunda kunna synas Qfverflödigt att öka alla dessa yttranden med ännu ett, i fall nämligen icke, enligt an- mälarens förmenande, åtskilliga ganska vigtiga spörsmål, till hvilka detta stycke ger anledning, antingen lemnats alldeles ovid- rörda eller också helt flygtigt förbigåtts åtminstone af de svenska uppsatser i ämnet, om hvilka han haft tillfälle att taga kännedom. Anmälaren vill söka att efter förmåga framhålla de frågor,, spm läsningen af stycket och dess framställande på. vår scen hos honom och säkerligen hos mången annan väckt; men han tilltror sig ingalunda att uttömmande besvara dem, utan öfverlemnar detta svåra värf åt andra, mer sakföfständige och upplyste granskare. Henrik Ibsen har under de senare åren af sin skaldeverksam- het framträdt ur den oförtjenta skymning som dittills dolt hans namn för den stora mängdens mindre grannsynta blickar. Med Brand och Peer (Pynt intog han utan all fråga ett af de främsta rummen på den’skandinaviska parnassen, eller åtminstone ett all- deles afskildt och'egendomligt. Trots det obestridliga snille dessa ”dramatiska dikter” förråda, har det imellertid ej undfallit mången att de tillika lida af en ensidighet och skärpa i åskådning, som, i förening med ett regellöst,stundom verkligen koketterande fan- tasteri, alldeles beröfvat dem det jemnmått, den klarhet i fram- ställningen, hvilka en verkligt stor diktare alltid medför till sina verk. Ibsens olater i manér, härledande sig,> synes det, från én allt för nära bekantskap med den tyska romantiska skolans yttersta venster, ha på ett egendomligt sätt sammansmält med hans i grun- den från Sören Kierkegaard härstammande lifsuppfattning, för att bilda dessa fullkomligt odramatiska, fullkomligt oharmoniska, full- komligt regellösa skapelser, der man dock träffar så förträffliga enskildheter, så oändligt rörande scener, så mästerligt funna och återgifna inblickar i själslifvets allra hemligaste vrår. Ibsen är dock begåfvad med för mycket kritiskt* sinne, för att han ej skulle märkt, det denna art författarskap, genom sitt sönderbrytande af diktandets formella fordringar, i längden kunde gagna hvarken de sedliga idéer för hvilka han kämpar eller poesien sjelf, betraktad som konst. Han beslöt således att vända om från den farliga sluttning mot romanticismens dunkla afgrunder-på hvilken han onekligen befann sig i de nyss nämnda båda arbetena, och att i stället återgå till den verkliga verlden, den verkliga scenen, der först Hœrmændene paa Helgoland och framför allt Kongs-Emnerne tillräckligt lagt Ibsens stora dramatiska begåfning i dagen. Nu skulle ämnet gripas ur det allra verkligaste af den inhem- ska samtiden, nu skulle belackarne,. som påstått att Ibsen ej hade sinne för det reala i diktning och lif, bringas på skam genom ett icke blott spelbart, utan fullkomligt realistiskt drama', och så har , Be Unges Förbund tillkommit. Detta stycke innehåller således. 190 ' ANMÄLNINGAR. •enligt anmälarens åsigt, en dubbel protest, dels mot påståendet om Ibsens bristande förmåga att skapa bestämda, ur den rama verk- ligheten tagna gestalter och scener, dels mot det lumpna, det ego- istiska och på kärna blottade i denna samma verklighets äflan. Har skalden lyckats i detta tvåfaldiga företag? Det är första frågan. Flere af dem som inom vår press sysselsatt sig med De Unges Förbund ha med mycken tillförsigt betonat, att stycket är i hög grad ”realistiskt”; men de ha icke sökt eller kunnat förklara hvarför det, oaktadt denna realism, i det hela efterlemnar ett så otillfreds- ställande, snart sagdt, sväfvande intryck. Man har hjelpt sig med att yttra, det dramat genom den oblidkeliga strängheten i sin satir, som ej förmildras af någon humor, verkar på ett skärande, operationsmessigt sätt: det är en dissektion, ej ett drama,, åskådaren bivistar. Utan tvifvel ligger en viss sanning häri ; men grunden för detta förhållande är i alla falb ej angifven. Så vidt anmälaren förstår, är han att söka just i Ibsens bemödande att här komma ifrån sina närmaste poetiska föregåenden och i detta bemödandes mindre lyckliga utgång. Ibsen har för länge idkat fantastiska ut- flygter för att detta försyndande mot den poetiska moralen ej skulle medfört några följder. Hans s. k. realism i De Unges För- bund visar sig derför, vid närmare påseende, vara frukten af de mest våldsamma ansträngningar och derigenom i sin art lika osund, lika blottad på sanåing i ordets poetiska mening, som hans vilda fantasterier förut. Man tycker sig öfverallt se, hur skalden med den ängsligaste omsorg undvikit äfveri den minsta utsväfning i lyrisk eller episk riktning för att vara riktigt kärndramatisk. Men tillika undgår det ej den uppmärksamme åskådaren, hur föga hemmastadd skalden, trots sitt redliga bemödande, är i den verld . med hvilken han inlåtit sig, hur intrigen, på hvars tillspetsning, han synbarligen nedlagt stor omsorg, likväl i sjelfva verket lemnar de vådligaste blottor för kritiken, hur karaktererna, ^enom drag af mindre följdriktighet, af barnslighet, af oklarhet, förråda att den skenbart fine och kalle psykologen dock i sjelfva verket ännu i allt för hög grad låter sin fantasi och sin satiriska retlighet hän- föra sig till öfverdrifter och onaturligheter. Det ingår ej i an- mälarens afsigt och skulle dessutom vara öfverflödigt att visa huru dessa brister återfinnas i hela stycket och sålunda ingalunda äro tillfälliga. Det må vara nog att, i afseende på handlingen, på- minna om den för hela hennes utveckling vigtiga vexelafiaren, som, sväfvar i fullständigt dunkel, och, med afseende på personer- na, hänvisa på den hufvudsakliga, Stensgaard, en af de ömkligaste och puerilaste hjeltar den nyaste sedekomedien kan uppvisa. Ak- tom oss derför väl att tro, det Ibsen här verkat i andan af den realism som skall bli framtidens konst! Jemnför man hans stycke med de mest framstående bland de nyaste, franske dramatik ernes, vore det än med sjelfve den bittert polemiske Augiers komedier, kan man lättast inse, hvilken himmelsvid skilnad det finnes mellan en äkta, kärnfrisk realism och en osund, på förkonstlingens väg tillkommen. Hvad som bäst bevisar, att De Unges Förbund i sjelfva verket endast skenbart uppdagar en ny sida af Ibsens skaldskap är dess innehåll, afsedt från den diktande behandlingen. Här återfinna vi ANMÄLNINGAR. 191 nämligen samme polemiske, mot samtidens lumpenhet och egen- nytta häftigt utfarande pessimist som vi redan känna fr^n Kjœr- ligheäens Komedie, Brand och Peer G-ynt. Det är alltjemnt pro- testen mot det usla närvarande som utgör skaldens ämne; men på grund af den frivilliga begränsning han här ålagt sig råkar han följdriktigt från de allmänna sedliga frågorna, som sysselsatt honom i hans föregående verk, in på det särskildt norska samfunds- och lifs-tillståndet. Hans mörka, öfverlastade satir drabbar här med verkliga klubbslag ”de lokala förhållandena”, som boktryckar Aslak- sen i stycket brukar uttrycka sig ; och det kan ej nekas att, trots hennes synbara öfvérdrift, månget element af faktisk sanning ingår i den ruskiga målningen. Hvad verkan har hennes utställande haft på den svenska allmänheten och på Ibsens förgudare hos oss? Det är det andra spörsmål som synes fordra ett svar. Att detta stycke på de sistnämnde utan undantag gjort ett särdeles nedslående intryck, torde vara onekligt; och detta för- hållandes förklaring bör lätt framgå ur de i det föregående antydda grunderna. Så till vida kan detta föra nytta med sig, att det sannolikt öppnar beundrarnes ögon .för . den sanningen att Ibsen, oaktadt sina glänsande sidor, dock på det hela taget alltjemnt be- finner sig stadd i utveckling pch behöfver denna för att kunna bringa liela sitt otvifvelaktigt rika skaldeinnehåll till enhet och klarhet. Man skall, hoppas anmälaren, lära sig inse, att han dock icke är den djupt betydelsefulle ”skalden” för norden, och, i sam- manhang härmed, att Sverige ännu kan lära sina brödraland åt- skilligt inom diktens verld, fullt ut lika väl som det af dem be- höfver inhemta andra lärdomar. Den stora allmänheten har genom styckets återgifvande på Stockholms kungliga scen kommit i ome- delbar beröring dermed; och detta är ur flere synpunkter, att be- klaga. Om det hos denna åskådarehop efterlemnar något intryck, så måste det vara medömkan och förakt för vårt broderland Norges futtiga och usla samfundsförhållanden; och för befästandet af folkens ömsesidiga vänskap och kännedom om hvarandra har stycket så- lunda varit afgjordt skadligt. Lyckligtvis motväges detta intryck af den äfven för den mindre reflekterande synbara öfverdriften i det hela och dessutom af mångfaldiga andra gynsamma förhållan- den, som ej bero af stycket. För Ibsens eget rykte hos publiken har det också tvifvelsutan varit särdeles oförmånligt att hap så- lunda egentligen för första gången förestälts henne genom ett af sina svagaste ' och mest otillfredsställande alster, i synnerhet som det förljudits att Kongs-Emnerne^ redan innan JDe Unges Förbund upptogs, varit påtänkt att ges, hvarigenom skalden kunnat på en gång intaga ett sådant rum i den större mängdens aktning som . hans snille onekligen förtjenar. * Det nyss nämnda dramat, Ibsens enda verkligt fulländade och , helgjutna dikt, återför i minnet en annan frågn: I hvad riktning kommer Ibsen att under den närmaste framtiden utveckla sig? Svaret är af flere skäl ganska svårt och kan i alla händelser en- dast bli vilkorligt. Om man imellertid, som rätt synes, betonar att skalden i Be Unges Förbund i ett hänseende betydligt gått framåt, nämligen’ hvad angår den dramatiska anläggningens vårdan- 192 EN FÖRKLARING. de och det helas bestämdt utpräglade sceniska egenskaper, så tyckes detta bådax att Ibsen fortfarande vill egna sig åt ett i full mening dramatiskt författarskap, i stället att sväfva omkring i fantasiens dunklaste djup och allegoriens oberäkneliga irrgångar. Och den skald som 1864 diktat ett så herrligt anlagdt verk som Kongs- Emnerne, skall säkert efter några års förlopp återgå till historiens stora gestalter eller det stora dramats ämnen. Häråt synes an- mälaren att Ibsens rätta bana ligger; och som ett förebud härför kan han ej underlåta att påpeka, det dennes första dramatiska för- sök Catilina (1850) just behandlade ett dylikt ämne. Det är nämligen ett af mångfaldiga bevis bekräftadt rön, att ett vaknande skaldesnille halft omedvetet griper efter just den art af dikt som närmast passar samman med dess eget lynne. I ett annat hänseende skall säkert De Unges Förbund visa sig välgörande, så otroligt det än i första början kan låta. Detta stycke skall lära våra svenska dramaturger att de dock ej stå så ofantligt djupt under Norges nyaste skalder som man från vissa håll fliteligen utbasunat. Kunna de än icke alltid nå de höjder, dem Björnstjerne Björnson och Ibsen stundom beträda, så kunna de /ej heller förirra sig ned till sådana bizarrerier och rent af osköna ting som åtminstone den senare. Och för en diktart, stadd i sin utveckling hos ett folk, behöfvas i början inga stora snillen, utan flitige och samvetsgranne arbetare. Är jordmönen förberedd, spirar snillet upp derur, utan att man behöfver ängsligt speja efter dess ankomst. Och så tror sig anmälaren ha antydt svaret på ett annat spörsmål: hvad inflytande har De Unges Förbund kunnat utöfva på den svenska dramatiken? N. S. En förklaring. Uti åttonde häftet af denna tidskrift för år 18^9 finnes införd en uppsats om Svenska postväsendet och postreformen på 1860-talet. Som denna afhandling var inlemnad oqh undertecknad af hr J. Carl Hell- berg, f. d, postdirektör i Hamburg, ansåg tidskriftens utgifvare sig icke böra vägra plats för densamma, såsom antagligen innehållande intressanta upplysningar rörande isynnerhet det internationella, post- väsendets behandling, helst som författaren i öfrigt genom sitt namns utsättande åtagit sig ansvaret för den kritik som deri före-kommer mot åtskilliga åtgärder af den nuvarande poststyrelsen, hvars förtjenster i många afseenden äro allmänt erkända. Vi .anse oss iniellertid icke böra underlåta att nämna, att i Post- och Inrikes-tidnihgen äfvensom i Aftonbladet hafva1 under Januari må- nad varit införda genmälen från poststyrelsens sida, hvilka lemna bevis på, flera grofva misstag uti de uppgifter, hvarpå författaren till uppsatsen i Framtiden grundat stränga omdömen och beskyllningar mot nyssnämnda styrelse. Utgifvaren af Franitiden har, såsom en rättvisa åt den nuvarande poststyrelsen, icke velat undandraga sig detta er- , kännande, och torde det i Öfrigt vara tillräckligt att hänvisa till förut- nämnda genmälens innehåll utan att behöfva upprepa detsamma, såsom redan kändt af en större allmänhet. ' ' ' -— -oo^iao------- 193 r • . Sveriges inflytande på mineralogiens utveckling. Ett blad ur vår kulturhistoria. För något öfver ett år sedan utkom i New-York ett minera- logiskt arbete af J. Dana, professor i mineralogi och geologi vid Yale College i New-Haven, N. Amerika, hvilket, ehuru det endast utgifves för femte upplagan af ett äldre, mindre betydande arbete, dock i dess nuvarande omarbetade form fÖrtjenar vår särskilda uppmärksamhet ej allenast såsom den ojemförligt bästa och mest omfattande handbok inom mineralogien, utaii äfven för de i alla äldre mineralogiska arbeten nästan försummade, kofta, men på vidsträckta, forskningar i litteraturen grundade historiska notiser författaren vidfogar hvarje särskildt minefalbeskrifning. Vi erhålla sålunda här en trogen, af idel data bildad och derför så mycket mera opartisk bild af miheralogiens historia, en bild, hvars hufvud- drag den svenska kulturhistorien med stolthet kan och bör inrista på sina blad. Arbetet, hvars titel är: A System of Mineralogy; Descriptive Mineralogy comprising the most recent discoveries; By James Dwight Dana, aided loy George Jarvis Brush. 5:te edition. New-York 1868, utgör en diger Volym om 8 till 900 oktaysidor, hvars allra största del . upptages af en omsorgsfull och kritisk beskrifning af samtliga de olika stenarter, som hittills blifvit uppsökta i den fasta jordskorpan. Den beskrifvande delen föregås af en kort inledning, i hvilken författaren bland annat lemnar en alfabetiskt ordnad för- teckning på hela det rika mineralogiska» bibliotek, han haft till sitt förfogande, och hvilken (p. XLV) afslutas med nedanstående efter tidsföljden ordnade uppgift på: , y^De arbeten i dfvanstående katalog, hvilka dr o vigtigåst vid studiet af mineralogiens utveckling»: Theophrastus, Dioscönides. Plinius, Naturdlhistoria. 13 194 SVERIGES INFLYTANDE P MINERALOGIENS UTVECKLING. Agricoles *) arbeten. *Linnæus, Systema Naturae. l:sta uppl. 1735. *Wallerius, Mineralogia eller Mineralriket 1747. »Det första systematiska, descriptiva arbete, såsom Wallerius i företalet antyder, i afseende å ordningsföljden hufvudsak- ligast rättande sig efter Linnés Systema Naturs l:stauppl. jemte andra äldre svenska arbeten af Forsius*, Hjärne*, Bromell*, och Svedenborg*». *Cronstedts Mineralogi (1757). Ett nytt kemiskt system. *Linnés Systema Natur ce ed. 10:ma 1768. • Rome de Lisle2) Cry st allo graphie 1772—1783. Det första systematiska försök att i den mineralogiska vetenskapen an- vända kristallografi. *Wallerius, Systema Mineralogicum 1772 och 1783. Werner3), Von den äusserlichen Kennzeichen der Fossilien 1774. Werner, öfversättning af Cronstedts mineralogi 1780. *Bergmann, Opuscula 1780. *Bergmann, Sciagraphia 1782. etc. etc. . En blick på denna på andra sidan af Atlanten uppgjorda lista, hvars första del vi afsigtligt fullständigt, utan förglömmande af något namn meddelat och på hvilken vi med en asterisk utmärkt de till en del kanske för våra läsare okända svenska namnen, visar hvilken framstående, man kunde nästan säga i sitt slag allenastående roll vårt fosterland spelat vid grundläggandet af den mineralogiska vetenskapen. Betänker man vidare att Linné, Wallerius, Cronstedt, hade till föregångare de för sin tid äfven som mineraloger utmärkta Aron Forsius, Urban Hjärne, Em. Svedenborg och Magn. von Bro- mell, att Thorbern Bergmann hade till samtida och efterföljare Scheele, Gahn, Berzelius, Hisinger m. fl., så finner man att nedan- stående yttrande af Dana i ett href till den person, som härifrån försedde honom med den äldre svenska mineralogiska litteraturen, ej var en tom artighet. . »The historical character of the synonymy has served, as you will find, to put Sweden in her proper place in the science, that is, at the top.» 1490—1535. Utmärkt tysk mineralog och metallurg. 2) 1736—1790. Utmärkt, af sina samtida misskänd, fransk vetenskapsman, grund- läggåren af kristallografien eller den döda naturens formlära. * 3) 1750—1817. Sachsare. En af geologiens, förnämligast den s. k. neptunistiska skolans grundläggare. ' SVERIGES INFLYTANDE PÅ MINERALOGIENS UTVECKLING. 195 Dana upptager i sin handbok 828 till deras sammansättning bestämda mineralspecies, för hvilka en fullständig utredning med- delas af deras lyckligtvis i mineralogien sällan synnerligen inveck- lade synonymi, fullständiga litteraturänvisningar, beskrifning, redo- görelse för kristallformen, den antagna sammansättningen och de analyser, på hvilka den grundar sig, mineraliernas förekomst och slutligen, när tillfälle dertill förefinnes, några antydningar om hvarje minerals tekniska användning och dess geologiska uppträ- dande. Vi hafva således här en bild ej allenast af mineralogiens nuvarande ståndpunkt, utan blifva äfven i tillfälle att jemfora denna med vår kännedom af denna vetenskap under äldre tidér. Denna jemförelse visar, hvilka ofantliga framsteg vi gjort på detta forskningsfält sédan början af förra århundradet. I sin märkvärdiga, på 13 delvis dubbla foliosidor 1735 tryckta, l:sta upplaga af Systema Nature inregistrerar Linné summan af den tidens mineralogiska kunskap och en blick på de blad som egnas Regnum Lapideum visar huru ytterst ofullständiga, orediga och oriktiga den tidens begrepp voro om de ämnen, af hvilka jordskorpan är danad. Någon skilnad mellan bergarter och enkla mineralier göres ej. En del silikater hänföras dels jernte en mängd med dem helt olikartade mineralier under slägtena Silex och Qvart- zum, hvilkas underafdelningar för det mesta utgöras af kiselns mera framstående färgvarieteter — dels jemte diamanten bland första afdelningen af malmerna, till hvilka äfven åtskilliga i vatten lösliga salter räknas. Olika, endast genom tillfälliga färgnyanser från hvarandra skilda varietetér af samma mineral hänföras sålédes till olika ordningar och genera, medan å andra sidan alldeles olik- artade ämnen på grund af deras tillfälliga yttre likhet samman- föras. Någon egentlig skilnad mellan en konstprodukt och ett af naturen danat mineral göres ej, o. s. v. ö. s. v. Numera derimot känna vi fullständigt till sammansättning, kristallform, hårdhet, egentlig vigt, förekomstsätt, nytta och skada m. m., de flesta mineralier af hvilka jordskorpan är bildad. Vi hafva inordnat dem under särskilda namn i våra mineralogiska systemer, läro- och handböcker. På bruksegarens, teknikerns, jord- brukarens frågor om det eller det mineralfyndets användbarhet och värde kan till och 'med nybegynnaren i vetenskapen i de flesta fall gifva ett omedelbart svar, vida tillförlitligare än det, som efter lång- variga och mödosamma undersökningar förr erhölls af mästaren. Till denna vetenskapens utveckling har Sverige verksammare än något annat land bidragit. Orsaken härtill bör i viss mån sökas i den vigt öch betydelse bergsbruket sedan århundraden till- 196 SVERIGES INFLYTANDE PÅ MINERALOGIENS UTVECKLING, baka haft hos oss, men att äfven andra omständigheter bidragit, visas bland annat deraf att något spanskt nainn förgäfves efterletas på Danas ofvananforda förteckning, oaktadt spaniorerna alltsedan Amerikas upptäckt drifvit ett bergsbruk vida mer betydande och mångsidigt än det svenska. Äfven här har sannolikt frihetstidens oroliga och bullersamma men i mycket misskända statsskick ut- öfrat ett, lifvande och väckande inflytande. Bland ofvananforda 829 mineralier finnas flere hundrade ytterst sällsynta och delvis i ett enda exemplar funna species, alla dock undersökta med samma nöggranhet Och omsorg, alla på behörigt sätt namngifna. Mången, som ser mineralogen på detta sätt med ' samlarens passionerade intresse omfatta och under särskilda namn i sitt system inregistrera ej allenast de i tekniskt hänseende vigtiga malmerna, den praktfulla ädelstenen eller det allmänt förekom- mande mineralet, hvilket just derigenom blir af vigt för läran om jordskorpan^ byggnad, utan äfven oansenliga och sällsynta--ämnen, utan någon teknisk betydelse och bildade liksom genom en till- fällig nyck af naturens danande kraft, torde vara benägen att mindre högt uppskatta en sådan förnämligast beskrifvande och namngifvande kunskapsgren, — att anse dess roll mindre bety- dande i menniskans andliga och materiella utvecklingshistoria. Att detta dock icke är berättigadt, finner man lätt, om man betänker att råmaterialet till alla de ämnen, vi i det dagliga lifvet använda, direkte eller indirekte genom djurens och vexternas lifsprocess, hemtas ur den fasta jordskorpan, hvarest de alltid förekomma i form af mer eller mindre tydligt och fullständigt utbildade mine- ralier. En noggrann bekantskap med alla dessa tekniska mineralier — och deras antal är redan mångfaldiga gånger större än antalet af samtliga de stenarter, man för ett århundrade sedan kände — är derföre ett oundgängligt vilkor för den moderna industrien. Man har för öfrigt redan längesedan insett omöjligheten att uppdraga någon säker gräns mellan det gagnlösa, om något sådant kan sägas förekomma i naturen, och det för menniskan nyttiga. Hvad som i går bortkastades som värdelöst eftersökes i dag med ifver. Scheele t. ex. lärde oss år 1778 att från den vanliga blyertsen skilja ett sällsynt, till det yttre blyertslikt mineral från Bispberget i Dalame, ur hvilket hän framställde en ny metallsyra — molybden- syra. Ännu 70 år efter Scheeles upptäckt skulle helt säkert ingen kemist kunnat förutse att det nya i alla fall med ett rastlöst, oegennyttigt intresse undersökta ämnet någonsin skulle kunna er- hålla ens den obetydligaste tekniska användning. År 1851 lyckades / dock L. Svanberg och H. Struve att ur detta ämne framställa ett SVERIGES INFLYTANDE P .MINERALOGIENS UTVECKLING. 197 reagens, som man numera svårligen kan undvara vid jernmalmers och olika jernsorters analys och som derföre blifvit nödvändigt för den moderna, på vetenskapliga undersökningar grundade jern- industrien. Vid slutet af . förra århundradet beskrefvo åtskilliga mineraloger några vid sachsiska och norska grufvor förekommande kristaller af ett ofta sällsynt vackert men länge gagnlöst mineral, som se- dermera blifvit infördt i de mineralogiska handböckerna under namnet »apatit». Vi veta nu, att obetydliga qvantiteter af detta ämne äro tillräckliga att förstöra den rikaste jernmalm, emedan det ur en apatithaltig malm framställda jemet blir kallbräckt,! men vi veta äfven, att man i samma ämne, som sedermera flere- städes träffats i mägtiga lager, har det kraftigaste medel att åter- ställa bördigheten hos en genom täta skördar utmattad jord. Hun- dratals fartyg befraktas nu årligen att från Spanien och Vest- indien till Europa transportera detta för åkerbruket numera oum- bärliga ämne och tvisten om äganderätten till en förut obebodd, apatitförande. holme, i Vestindien åstadkom för några år sedan nära nog en brytning imellan England och Amerika. Ar 1791 fäste den berömde franske geologen Dolomieu mine- ralogernas uppmärksamhet derpå att en del marmorarter, hvilka sedermera blifvit benämnda »dolomit», förhålla sig på ett från den vanliga marmorn afvikande sätt vid behandling med syra. En med anledning häraf utförd kemisk undersökning visade att denna olikhet beror derpå att dolomiten innehåller betydligt af en från kalken skild jordart, talkjord, ur hvilken man år 1852 lyckades fram- ställa en metall, utmärkt för det bländande solskenslika ljus den utvecklar vid förbränning. Det länge med kalksten förvexlade mi- neralet, som sedermera erhållit en stor betydelse inom den teore- tiska geologien, är ytterst allmänt äfven hos oss, och om man, hvilket helt säkert kommer att. förr eller senare ske, lyckas öfver- vinna några ännu återstående tekniska svårigheter, hvarigenom denna i dolomiten med 16—20 procent förekommande metallens framställning än betydligt fördyras, så erhålla vi här ett nytt, ge- nom sitt starka hvita sken utmärkt lysmaterial, som helt säkert kommer att få en vidsträckt användning i det dagliga lifvet. Man behöfver dock ej gå så långt tillbaka för att finna likartade exempel. Ar 1856 undersöktes på Roses laboratorium i Berlin ett nytt mineral, som befanns utgöra en förening af klor-magnesium och klor-kalium med vatten och erhöll namnet »carnallit». Det förekom vid saltgrufvorna i Strassfurt nära Magdeburg och utgjorde till en början grufdirektörernas förtviflan, emedan det i vatten lösliga ,198 SVERIGES INFLYTANDE PÅ MINERALOGIENS UTVECKLING. mineralet af vattenådror i jordens inre fördes ned till de under- liggande saltbäddarne, hvilka derigenom förorenades och förstör- des. Man sökte derföre genom dyrbara kringbyggnader utestänga de för saltet menliga vattenådror, som framvällde från carnallit- bäddame, om hvilkas värde man under loppet af flera år icke hade någon aning. Snart ändrade sig dock åsigterna. Carnallit- lagret bildar numera dén vigtigaste delen af Stassfurts saltgrufvor; dess värde uppskattas till många millioner och hundratals arbetare äro i grufvomas grannskap sysselsatta vid kemiska fabriker, hvilka uteslutande hafva till uppgift att ur camalliten framställa pottaska och andra gagneliga kali- och magnesiaalster. Exemplen kunde mångfaldigas äfven med afseende å det nära samband som äger rum imellan mineralogien, läran öm jordskor- pans beståndsdelar, och geologien, läran om. dess beskaffenhet och uppkomst. Vi vilja dock ej trötta våra läsare med flera. 'Hvad som anförts kan vara nog att visa det äfven på detta fält bérät- tigade i det svar »hvad är nyttan af ett nyfödt barn?» — hvarmed Franklin afspisade den praktiska mannen, som önskade erfara gagnet af någon då nyligen gjord fysikalisk upptäckt. Mineralögiens stora betydelse har också blifvit af amerika- narne till fullo insedd och dess studium idkas der med stor förkär- lek och framgång. Det är derföre ej utan sin betydelse, att Europa nii från Amerika imottager den bästa och lärdaste mineralogiska handbok med på titelbladet tryckt motto: Hæc studia nobiscum peregrinantur-----------------rusticantur. Glädjande är det äfven för oss att se det vår äldre, ofta nog äfven af oss sjelfva förbisedda vetenskapliga litteratur, i nämnda arbete vinner behörigt erkännande. A. E. Nordenskiöld. De danska mossfynden och deras betydelse för den nordiska fomforskningen. O. Engelhardt, »Thorsbjerg Mosefund», Kjöbenhavn 1863. Dio »Nydam Mosefund», Kjöbenhavn 1865. D:o »Kragehul Mosefund», Kjöbenhavn 1867. D:o »Vimosefundet», Kjöbenhavn 1869. Genom det nyligen utkomna »Vimosefundet». har professor Engelhardt afslutat beskrifningen på de fyra i antiqvariskt af- seende bäst undersökta torfmossarne i Danmark. Vi anse det derföre vara en pligt såväl inot den utmärkte författaren som mot det bildade Sverige att söka äfven utanför de mera vetenskapliga kretsarne sprida kännedom om de intressanta resultat, som pro- fessor Engelhardts mödosamma arbeten bragt i ljuset. Torftnossame, ur hvilka vår tid hemtat månget oskattbart bi- drag till nordens äldre kulturhistoria, äro alla lika hvarandra der-, uti, att de ursprungligen varit sjöar, som under århundradenas lopp småningom vuxit igen. Den växtmassa, hvilken sålunda efter- hand utträngt vattnet och fyllt den fordna sjöns bassin, har under tiden undergått en långsam förvandling, genom hvilken af de blöta vattenväxterna bildats ett ypperligt bränsletorf. I samma mon som skogarne i södra Skandinavien blefvo otillräckliga, lärde man sig använda detta nya bränsle; och under torfskärning för sådant ändamål har man visserligen i de flesta mossar tid efter annan påträffat enstaka fomsaker, men vid den ovarsamma gräfningen har mycket blifvit förstördt och endast en del af det funna har kommit vetenskapen till godo. De fynd, om hvilka här är fråga, utmärka sig derimot både för sin rikedom och i synnerhet för den utomordentliga omsorg, hvarmed äfven dé minsta och bräckligaste föremål blifvit tillvara- tagna. Äfven de mest ömtåliga saker hafva nämligen kunnat blifva räddade till vår tid derigenom att de efter nedfallandet i sjön snart nog omslötos af de här lefvande växterna; hvarjemte moss- vattnet haf visat s sig ega en märkvärdig förmåga att under år- tusenden bevara ömtåliga organiska ämnen, under det att t. ex. jern stundom befinnes vara, alldeles förtärdt. Och det är icke 200 DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. minst genom de många här funna, men annars lätt förstörda forn- saker af trä, läderj ylle o. d. som dessa mossar spelat en så vigtig roll i den nyare fornforskningen. Det är dock icke nog, att så- dana skröpliga ämnen ligga i torfven mer eller mindre oskadade; det fordras äfven en ovanlig försigtighet och skicklighet hos dem som företaga undersökningen, för att icke vid upptagandet förstöra de af vatten genomdränkta och derigenom ytterst ömtåliga sakerna. Denna svåra uppgift häfva likväl prof. Engelhardt och de andre danske arkeologer, som deltagit i undersökningarne, på ett lysande sätt löst. Och sedan nu träarbeten, tyger och öfriga dylika före- mål blifvit torkade och, inkokade med en skyddande lösning, kunna vi hoppas, att dessa dyrbara fornlemningar skola ännu länge trotsa tidens inverkan. - De fyra torfmossar som ^Engelhardt beskrifvit äro l:o Thors- hjerg Mosse vid Sönder-Brarup nära Flensborg i Sönder-Jylland; 2:o Ny dam Mosse, äfven i Sönder-Jylland, invid det från sista danska kriget ryktbara Als-sundet; 3:o Kragehul Mosse vid Flem- löse nära Assens, på Fyen, och 4:o Vimossen vid Allesö, ej långt från Odense, likaledes på Fyen. Det är egentligen först under de sista tolf åren som dessa mossar varit föremål för planmässiga undersökningar; ehuru många och vigtiga fomsaker redan förut Blifvit vid torfskärning funna och till en. del räddade åt museerna. De två sönderjydska torf- mossame undersöktes först under åren 1858—63, och de två på Fyen år 1859 samt ,1864—65. Gräfningarne i Nydam mosse afbrötos genom kriget vid nyårstiden 1864; undersökningen på de tre andra ställena kan anses vara afslutad. Engelhardt har icke blott beskrifvit dessa fynd; det är äfven han, som . ledt. största delen af de storartade gräfningarne, öfver- vinnande de betydliga svårigheter, som voro förenade dérmed. Jemte honom hafva vi dock att nämna flera andra danska fom- forskare, såsom Worsaae, Herbst, Boye m. fl. Äfven konung Fredrik VII visade ett lifligt intresse för dessa arbeten och var flera gånger närvarande dervid; ännu kort före sin sista sjukdom, när den stora furubåten upptäcktes i Nydam mosse, d. 27 Okt. 1863. Om tiden, till hvilken dessa fynd höra, vill jag nu endast nämna, att det är de första århundradena efter Kr. födelse, eller den s. k. äldre jernåldern. Nydam mosse var då en vik af Als-sundet; de tre andra mös- sarne voro små insjöar, på alla sidor omgifna af höjder. Vid stränderna af dessa sjöar växte då ännu barrträd och ekar, under det boken antingen saknades eller endast sparsamt förekom. DE danska mossfynden etc. ' 201 Formsakerna träffas icke spridda öfver hela mossens yta, utan ligga inom ett mindre, oftast skarpt hegränsadt område af 8 à 10,000 qvadratfot. I hvarje mosse ligger äfven största delen af dem på ungefär samma djup; hvilket djup vid Thorsbjerg var 10—14 fot, men på de andra ställena vexlade mellan 3 och 6 fot. Inom dessa trånga gränser äro de dock hopade i en förvånande mängd. Och jag skall nu söka att gifva en öfversigt äf den rika mångfalden • af dessa olika föremål, så vidt det är möjligt utan hjelp af de förträffliga teckningar, hvarmed den bekante Magnus Petersen illustrerat Engelhardts verk. Thorsbjerg mosse visar oss en fullständig klädnad sådan som krigame i Sönderjylland buro för 1,600 .år sedan: en stor ylle- skjorta med långa ärmar; byxor fasthållna om lifvet med en rem och strumpor fastsydda vid byxorna. Öfver axlarne var kastad en fyrkantig kappa med fransar nedtill och med en bred bård på de tre andra sidorna. Skjorta och byxor hafva i hufvudsaken alldeles samma form som våra nu brukliga. Alla dessa klädningsstycken äro af ylle, ofta sådant att det äfven nu skulle kallas fint. Väf- naden är kyprad dräll och mönstret vanligen rutigt. En af kap- . porna har bevarat sin färg; den är grön med gula och mörkgröna border. I samma mosse har man äfven upptagit några sandaler af läder, prydda med vackra inpressade omamenter. Det kan förefalla o vänta dt ått här i norden träffa en dylik fotbeklädnad, som lemnar fotens öfversida utan skydd, och som väl egentligen är lämpad for sydligare länders klimat, ehuru man ofrivilligt tänker på, huru litet vår tids bönder äfven i nordligare trakter än Dan- mark vanligen hafva på fotterna, åtminstone under sommaren; det synes dock förefinnas en anmärkningsvärd likhet mellan sandalerna från Thorsbjerg mosse och dem som träffas i södra och vestra Europa i förening med romerska fornsaker. Kapporna och möjligen äfven andra delar af drägten hop- fästadés med bronsspännen, enkla men smakfulla; formen är lånad från romarne. . , - Ehuru allt synes häntyda på, att de i mossarne funna säker tillhört män, saknas dock icke allähanda smycken, som man i våra dagar skulle vara benägen att anse endast såsom qvinnoprydnader. Hit kunna vi räkna perlor af glas, agat, mosaik och-bernsten, ofta stora och präktiga; hangsmycken af guld; fingerringar af silfver och brons; dyrbara spiral-armringar af guld m. m. De sistnämnda voro sönderhuggna, antingen emedan de varit använda såsom betalningsmedel, eller derför att dé blifvit utsatta” för samma vilda forstöringsbegär, hvars verkningar vi här öfverallt återfinna. 202 DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. Äfven toalettens kraf äro nödtorfteligen tillgodosedda genom kammar af ben, pincetter och örslefvar, vanligen af brons, stundom af silfver, samt små askar, troligen för salvor. Pincettema an- vändes förmodligen i st. f. rakknifvar till att borttaga skägget; en sådan pincett är också ofta genom en liten ring förenad med en örslef. Hufvudmassan i dessa fynd bildas imellertid af vapen, såsom hjelmar, ringbrynjor, sköldar, svärd, spjut, bågar, pilar och yxor. Skölden var tydligen det vigtigaste skyddsvapnet; hjelmar och brynjor finnas nämligen endast i ringa antal. Detta förhållande är ej egendomligt för mossfynden, utan gäller för hela hednatiden och alla fynd från nordens olika delar. En af de i Thorsbjerg mosse funna hjelmar är af brons, ett vackert romérskt arbete; en annan är ett ovänligt dyrbart »barba- riskt» arbete af silfver, belagdt med guld. De här funna ring- brynjor eller pansarskjortor likna fullkomligt dem vi känna från vår kristna medeltid. De bildas nämligen af små fina jernringar, som äro dels hopsmidda, dels nitade. På en sådan brynja voro alla nitarne af brons, hvilket måste hafva gifvit arbetet ett sär- deles prydligt utseende, då det var nytt. Dessa pansarskjortor saminanhöllos vid skuldrorna med förgylda bronsspännen, och voro prydda med präktiga runda bröstplåtar, som höra till de intres- santaste arbetena från den äldre jernåldern. De erbjuda märkliga exempel på den blandning af romersk och icke-romersk smak och konstskicklighet, som är så allmän i synnerhet i Thorsbjerg mosse. För närmare kännedom om dem nödgas jag imellertid hänvisa till de vackra afbildningarne i Engelhardts arbete. Det var ganska öfverraskande att finna pansarskjortor af jern i bruk här-i norden redan ett par hundra år eft. Kr. f. Man hade nämligen förut trott, att deras användning först vid korstå- gens tid spred sig hit från österländerna. Att romarne kände dem, visste man imellertid; likasom att de hos dem stodo i högt pris. I alla fyra mossarne har man funnit en mängd ofika delär af sköldar. Dessa sköldar hafva alla varit cirkelrunda, plana och sammansatta af flera hyflade, tunna bräden. Deras diameter va- rierar mellan 2 och 4,25 fot; de minsta begagnades troligen af ryttare. De hafva i allmänhet varit helt och hållet af trä, utan Öfverdrag af läder el. dyl. Utmed kanten finnes stundom ett fint metallbéslag, någon gång af silfver. I midten är ett hål för hand- taget; handen skyddades, såsom vanligt, genom en öfvef dettä hål fästad sköldbuckla af brons, jern, silfver eller trä. I Vimosen har man upptagit mer än 150 sådana sköldbucklor. DE DANSKA M08SFYNDEN ETC. 203 c Det förnämsta ehuru icke allmännasth vapnet är svärdet. Klin- gorna äro, liksom alla andra eggvapen, af jern; de flesta tve- eggade. Mänga, af dem vittna om en särdeles högt uppdrifven smidesskicklighet, i det de äro damascerade på ett konstnärligt sätt och smidda i facetter eljer med flera långsgående, djupa refflor. Analyser ha visat att de äro gjorda dels af stål, dels af hårdt och godt jern. Landtagen äro af trä, ben eller elfenben, någon gång af massiv brons; de af trä äro ofta öfverdragna med brons, stundom med silfver. Pärerstången är, om den finnes, mycket kort. Skidorna voro gjorda af två tunna träskifvor, stundom med bronsbeslag utmed kanterna och vid mynningen; spetsen skyddades vanligen genom en doppsko af metall eller elfenben. Att döma efter nötningen på dessa doppskor, bars svärdet troligen vid högra sidan, såsom äfven romarne brukade. Man har till och med funnit svärdbälten af läder. Två så- dana fråu Vimosen voro utsydda i vackra mönster, hvilket tydligen utvisas af de ännu synliga hålen efter stygnen. På en af dem ser man en ganska smakfullt tecknad delfin. Det vapen som i alla mossarne träffas till största antalet är spjutet eller lansen; så har man t. ex. endast ur Vimosen fram-, dragit mer än 1,000 spjutspetsar. Men man träffar här icke endast spetsarne, hvilka voro kända redan från andra samtida fynd; äfven spjutskaften hafva bibehållit sig. De äro vanligen af ask och synas vara svarfvade. Ehuru träet var génomdränkt af vatten och dess styrka således ytterst obetydlig, har det dock lyckats att af dessa smala och mycket långa skaft draga upp ur torfven flera stycken fullständiga. Man kan nu i Kjöbenhavns museum, se så- dana af ända till 11 fots längd; tjockleken öfver stiger likväl icke 1 ig tum. På flera af dem är tyngdpunkten utmärkt genom in- slagna stift eller omvecklade snören, för att den kastande hastigt skulle kunna gifva åt spjutet det rätta läget i handen. Flera af spjutskaften från Kragehul mosse äro prydda med inristade slingerornamenter. Jag återkommer längre fram med några ord till denna i mer äh ett afseende särdeles intressanta företeelse. “ , Jemte lansen eller spjutet böra ,vr äfven räkna båge och pilar till de äldsta vapen. Vi finna dem i bruk här i norden redan under stenåldern. Men under det att vi i alla andra fynd från < vår hednatid ondast hafva qvar pilspetsame, hvilka lättare kunnat v bibehålla sig, såsom varande af sten, ben eller metall, hafva vi först af dessa mossfynd lärt känna bågarne och pilskaften. j Bågarne, af hvilka man i Nydam mosse funnit ej mindre än 40 st., bestå endast af långa, temligen smala stänger, af gran (?). Längden uppgår ibland till 6,5 fot; största tjockleken är ungefär 204 DE DANSKA MÔSSFYNDEN ETC. 1 tum. Strängarne hafva icke bibehållit sig. Något spår af bågar liknande medeltidens armborst finnes ej hvarken från denna eller andra delar af vår hednatid. Pilarne voro långa, med spetsar vanligen af jern, ofta äfven af ben. Detta var oväntadt nog, emedan man kunde vara benägen att föreställa sig . att pilspetsar af ben endast användes under den tid, då metallerna voro okända eller sällsynta. Pilskaften äro af trä, 2—3 fot långa; .baktill synas spår af fyra rader fjedrar fast- bundna med beckade trådar. På sådane pilskaft från Nydam ser man ofta bomärken inskurna; några af dem äro tydligen runor. I Nydam och Ållesö mossar har man till och med funnit pil- koger; ett helt och hållet af trä, hvilket godt rymmer ett tjog pilar, samt bronsbeslag till ett par andra. Till vapen böra vi äfven räkna yxorna, hvilka i sagorna från hednatidens slut återfinnas såsom ett fruktadt och fruktansvärdt vapen i. vikingarnes händer. Denna korta framställning af de i mossame funna kläder och vapen visar att man kan skapa sig en ganska klar bild af dessa kri- gares drägt och utrustning, hvilka för så många århundraden sedan tumlade om här i norden, under det att deras fränder i sydligare länder skakade Roms verldsvälde. En sådan bild af en nordisk krigare från den tiden har äfven professor Stephens låtit, teckna såsom titelplanch i sitt stora verk öfver de äldsta runorna. Denna tafla har det företrädet framför de flesta dylika, att hvarje del af klädnaden och beväpningen är tecknad efter i mossarne funna originaler. De flesta af dessa krigare synas hafva kämpat till fots; men några, kanske ej få, stridde till häst. Man har nämligen i dessa mossar funnit flera skeletter af hästar jemte betsel och sporrar. Att hästarne närvarit i striden och uthärdat ett pilregn se vi bland annat deraf, att i några ben pilspetsar ännu sutto qvar, då de upptogos ur torfven. Betslen äro i hufvudsaken lika de nu bruk- liga; stundom äro remmarne beslagna med stora silfvernaglar. Hästens nos betäcktes genom ett nedhängande långt och bredt bronsbeslag. Detta är af ett visst interesse såsom en oväntadt tidig början till det system för hästens skyddande genom en rust- ning, hvilket under den senare medeltiden utvecklades till en sådan höjd. Några lemningär af sadel, stigbyglar eller hästskor har man icke påträffat. . ' . Allt detta visar, att nordborna under den äldre jernåldern förstodo att begagna hästen; och Engelhardt antager, att dess an- vändning först samtidigt med jernets, införande blifvit känd i norden- Det är visserligen sannt, - att vi icke känna några, betsel eller ÜE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. ,205 Sporrar från vår bronsålder; men ridt utan sporrar är-tänkbar likasom betsel utan metallbeslag, i synnerhet vid fråga om brons- åldern, då bronsen säkerligen var ganska kostbar. Vi veta dess- utom, att hästar funnos här i landet åtminstone vid slutet af sten- åldern. På några hällristningar, som troligen förskrifva sig från bronsåldern, ser man äfven åtskilliga beväpnade ryttare; och på en af stename i Kiviksmonumentet, hvilket utan tvifvel tillhör nämnda tid, ät tillochmed en tvåspänd vagn med sin körsven tecknad. • Hjul och andra delar af vagnar äro också funna i tre af våra mossar och man uppgifver, att en hel vagn träffats vid, Kragehulj ehurü den ej blef räddad. På museum i Kjöbenhavn förvaras imellertid ett fullständigt hjul från Vimosen, hvilket består af lot, 8 ekrar och hjulring och således alldeles .liknar våra nu brukliga. Jernte hästskeletterna har man, isynnerhet i Nydam mosse, funnit koben, ehuru endast i ett obetydligt antal. Andra djur synas icke hafva. blifvit påträffade bland fornsakerna i någon af mossarne. Af menniskoben hat man endast i Vimosen (och möj- ligen i Nydam mosse) funnit några få bitar. I de båda sist nämnda mossarne, der jernsakema i allmänhet äro mycket väl bibehållna, lågo några liar och skäror, hvarj ernte man på ett par ställen funnit stora räfsor. Andra landtbruksred- skap, såsom plogar eller dylikt, antydande ett ordentligt åkerbruk, har man derimot icke funnit i någon af mossarne. Detta står i fullkomlig öfverensstämmelse med karakteren af fynden i deras helhet,' häntydande på det rörliga lifvet i ett läger, icke på ett i fred och ro åkerbrukande folk; hvarmed vi naturligtvis icke vilja säga, att hufvudmassan af nordens befolkning under århundradena närmast efter Kristi födelse icke bildade bofasta, jordbrukande samhällen. Vigtiga bidrag till kännedomen om vår äldsta jernålder lemna isynnerhet de i Vimosen funna lemningarne af läger verkstäder: trä- sitsen till en trebent arbetsstol, städ af jern, huggblöck, smidestänger, stora och små hammare, yxor, stämplar, borrar, sylar, mejslar, knifvar, skafjern, hyflar och filar; nitnaglar och spikar; en smält- degel och smält brons; ämnen till vagnshjul; en halffärdig spjut- spets, i hvilken ännu qvarsitter det korta, rått tillhuggna skaft som användes under arbetet; öförarbetade bernstensbitar,/hjort- horns- och trästycken, träkol m. m. Med ett ord, man ser här det fullständiga och oväntadt väl bibehållna inventariet i en smedja och en slöjdstuga. .Om vi härtill lägga skålar, dryckesbägare och andra större och mindre kärl af trä, bränd lera och brons; skedar af trä och ben; fyrkantiga trälådor med skjutlock, som man skulle kunna tro 206 DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. vara gjorda vid midten af det 19:de århundradet; vågskålar och en temligen massiv tumstock; tärningar; spelbrickor och dithörande bräden med fyrsidiga rutor på ena sidan och cirkelrunda på den andra; saxar af jern och en synål af brons; eldstål jemte svafvel- kis för att slå eld med; lemningarne af ett större fisknät och slut- ligen några romerska silfvermynt, hvilka längre fram skola närmare beskrifvas; så tror jag mig ej hafva förbigått något af vigt bland den rikhaltiga samling af småsaker, som, låter oss blicka in i det dagliga lifvets mångfaldiga bestyr och som är värd vår uppjnärk- samhet äfven derför, att nästan alla dessa saker så mycket likna dem vi ännu dagligen begagna. I förteckningen öfver mossarnes innehåll har jag dock att tillägga ännu en sak. I Nydam mosse äro visserligen, såsom jag redan nämnt, hästskeletter funna, ett af dem med betslet ännu qvarsittande i munnen och ett annat med tydliga spår af att hafva närvarit i en liflig strid; men man har äfven i samma mosse funnit tre fartyg, hvilka likaledes bevisligen äro från samma tid som fyndets öfriga beståndsdelar och som varit utsatta för samma vilda framfart som de. Två af dessa fartyg voro nästan fullständiga, det ena af ek, det andra af furu. Af det tredje funnos endast sönderhuggna fragmenter. Alla hade de varit stora, öppna, klinkbyggda båtar, utan spår af däck, mast eller segel. Ekbåten, af en smidig, särdeles elegant form, är en präktig piece på 80 fots längd från stäf till stäf och 11 fots bredd mid- skepps. Den är byggd af väldiga ekplankor, hvar och en räckande från för och akter och fastade vid hvarandra med jernnitar, men på ett egendomligt sätt fastbzmdna vid spanten1). Springorna mel- lan plankorpa äro tätade med ylletyg och en beckig, klibbig massa, Båten afsmalnar lika mycket mot båda ändar och någon skil- nad mellan för och akter kan ej upptäckas. Den var, såsom redan är nämndt, alldeles odäckad, emedan det icke ens vid stäfvarne finnes spår af något slags halfdäck. Den roddes med 14 par åror, hvilkas årtullar alla varit fastbundna på relingen. Ärorna äro 11 fot långa och likna till formen alldeles dem vi * ännu begagna. Ekbåten hade, liksom den af furu, blifvit med flit sänkt genom stora hål, huggna i sidorna under vattenlinien. I tidernas längd 1) I Statens Hist. Museum förvaras fragmenter af en båt, hvars bordplankor lika- ledes varit fastbundna vid spanten, såsom man ser af ännu qvarsittande stumpar af bastrep. De å Pl. 3, 4, fig. 10, 12, 14, 27 i beskrifningen öfver Nydam mosse af- bildade egendomliga utskotten, uthuggna ur samma stycke som bordplankan, finnas äfven här, fullkomligt lika. Båten är nyligen funnen i Vestmauland, nära Fiholm, j en torfmosse ; några alnar derifrån hittades en jernyxa. DE> DANSKA MOSSFYNDEN ETC. ' 207 rpstade nitnaglarnes hufvuden bort, basttågen sprungo sönder eller förtärdes; plankorna skilde sig åt, föllotill botten och rätade ut sig. Det var derföre -endast en ruin, som Engelhardt påträffade i Augusti 1863; men lyckligtvis grep han sig genast an med det svårå re- staurationsarbetet, biträdd af Hr Stephensens skickliga och vana händer. Vid- nyårstiden 1864 såg han det gamla, vördnadsvärda fartyget ånyo resa sig på sin köl och sträcka ut sina eleganta former i Flensburgs museum. Det var hög tid; några veckor der- efter, innan restaurationsarbetet var fullt afslutadt, hade - tyskarne öfversvämmat Slesvig och Engelhardt måste öfvergifva sitt verk, seende det halffärdigt falla i händerna på sitt fäderneslands fiender. Huru de vårdat detta dyrbara, men ömtåliga minne från Danmarks forntid, känner jag icke. Ett ännu hårdare öde har dock drabbat det andra fartyget. Jag har redan nämnt, att det upptäcktes i slutet af Oktober 1863 i konungens närvaro. Få veckor derefter fördes Fredrik VII:s lik till konungagrafvarne i Roeskilde' domkyrka och Alssundet blef snart vittne till andra scener än det fredliga 'arbetet i Nydams mosse. Engelhardt hann derföre ej egna den vård åt furubåten, som så väl behöfts. Nu råkade dess spridda delar i tyska händer, som skuro stycken ur de halftorra plankorna, för att föra med sig såsom troféer; och den oskattbara fornlemningen var förlorad. Denna förlust är så mycket mera att beklaga som furubåten synes hafva genom en interessant omständighet skilt sig från den nyss beskrifna ekbåten, Den 53 fot långa bottenplänkan slutar nämligen vid hvardera stäfven i en framskjutande spets, som tro- ligen varit jernbeslagen och bildat en »bagge», hvarmed de fiendt- liga skeppen lätt kunnat genomborras i vattengången. Denna in- rättning är af särskildt interesse för oss, som sett en liknande uppfinning Öka den fruktansvärda kraften hos vår tids nyaste krigsfartyg. I öfrigt synes furubåten hafva varit byggd på samma sätt som ekbåten. Att dessa fartyg äro samtidiga med de öfriga fornsakerna, visas bland annat deraf att, ehuru det mesta af ekbåtens innehåll flutit bort, dock i densamma ännu lågo qvar en mängd saker, som fuflkomligt likna dem, hvilka funnos på andra ställen i mossen. v Redan, under bronsåldern funnos verkliga fartyg, såsom vi se af de på bronsknifvar och. hällristningarne x) ofta förekommande bildningarne. De synas hafva haft ett slags »bagge» af ungefar samma slag som den här omtalade. ’) Ett stort och. några mindre fartyg äro t. ex. afbildade i hällristningen vid Ekensberg i Östergötland, hvilken hestämdt tillhör bronsåldern (se Ant. Tidskr. för Sverige, 2:424 ff.) 208 DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. Denna öfversigt, ofullständig och torr genom sin korthet och i saknad af upplysande teckningar, visar dock, hvilken förvånande mängd af fomsaker, dessa torfmossar bevarat åt oss; och det for- dras icke någon ovanligt liflig fantasi för. att, vid betraktandet af de taflor Engelhardt upprullat, känna sig förflyttad midt in i det rörliga lifvet vid Thorsbjerg eller Allesöe. ' Mer än en af oss skulle också säkerligen gerna vilja lyssna en stund till dessa krigares sånger om sina gudar och hjeltar, till deras minnen från vandringar och strider i fj errån länder. Men, öm ock detta nu ej mera är möjligt, månne vi icke kunna bland dessa tusenåriga minnen leta fram ett svar åtminstone på det vigtigaste af det vi vilja veta? Jag tror, att ett samvetsgrannt, om ock mödosamt, studium af det myckna vi ega qvar småningom skall leda oss derhän. De' första frågor vi |då hafva att besvara äro: när timadé de händelser, hvilkas spår man här funnit? Äro alla de i hvar je särskild mosse funna sakerna nedlagda samtidigt? Och bör man hän- föra atla fyra fynden till samma tid? Den stora likheten mellan de på olika ställen i samma mosse funna saker, den jemförelsevis ringa och skarpt begränsade rymd, inom hvilken de alla lågo, och den omständigheten, att de träffats å nästan samma djup, allt defta ger oss rätt att betrakta hvarje mossfynd i och för sig såsom ett helt, såsom en samling af forn- saker, hvilka samtidigt blifvit anförtrodda åt den dåvarande sjön- Och detta så mycket heldre som intet skäl för ett motsatt förhål- lande blifvit framdraget. ^För frågan om den tid, då nedläggandet skett i hvar och en af de fyra mossarne, äro de förut omnämnda romerska silfver- mynten af stor vigt. I Thorsbjerg mosse har man funnit 37, i den undersökta delen af Nydam mosse 34 dylika mynt. Af dessa sistnämnda funnos 13 på ett ställe och 10 på ett annat, under det att de öfriga träffades enstaka; en vigtig omständighet, emedan den’ ger styrka åt åsigten att mynten och de öfriga sakerna blifvit samtidigt nedkastade i sjön. I Vimosen har man endast träffat en silfverdenar af kejsa- rinnan Faustina d. y. (140—175 e. Kr. f.) och möjligen ett koppar- mynt af M.i Aurelius (139—180). Från Kragehul mosse känner man derimot intet mynt. Dessa mynt visa genom sitt preglingsdatum att nedläggningen i Thorsbjerg mosse icke kunnat ske före år 194 e. Kr. f., den i Nydam mosse ej före år 217 ; men de upplysa icke, om den egt rum strax efter nämnda år eller först långt senare. De här funna myntens antal är nämligen jemförelsevis ganska obetydligt, och man vet med säkerhet, att de romerska denarerna från 2:dra århundradet cirkulerade DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. 209 i norden mycket länge, under det att mynt från 3:dje och 4:de årh. endast sällan blifvit funna här; hvarföre icke deras frånvaro i ett myntfynd från den äldre jernåldem utgör något hinder för att hänföra detta till det 3:dje och 4:de seklet. En omfattande undersökning af fornsakerna från Thorsbjerg och Nydam har imellertid visat, att de troligen icke äro yngre än år 300 e. Kr. f., och att båda dessa fynd tillhöra i det närmaste samma tid. Om . vi således måste antaga, att de båda Sönderjydska moss- fynden förskrifva sig från det 3:dje årh. eller tiden omkring år 300, ledas vi på samma väg till det resultat, att de två mossfynden på Fyen ärp yngre. Detta styrkes äfven deraf, att verkningarne af den romerska handeln synas hafva varit mindre starka här än vid Thorsbjerg och Nydam, der icke blott de romerska denarema före- ’ komma i ett mycket större antal, utan åfven andra .arbeten af romersk eller halfromersk härkomst äro vida allmännare än vid Kragebul eller Allesöe; likasom man tycker sig kunna i de båda Sönderjydska fynden spåra ett starkare inflytande af den romerska , konsten eller konstskickligheten under dess bättre dagar an i de fyenska mossarne, der vt sakna den finhet och öfverlägsenhet i arbetet, som vi vid Thorsbjerg och Nydam finna äfven hos sådana föremål, som tydligen icke förskrifva sig från romerska fabriker. Engelhardt har också hänfört Kragehul-fyndet till »det 4:de eller 5:te Arhundrede e. Kr.», och Vimose-fyndet till »henimod Mellem- Jernalderens Begyndelse, det 5:te Arhundrede». En omständighet synes mig dock tala för att Kragehul-fyndet skulle vara det yngsta, nämligen de der vanliga bandslingerzirater- na, hvilka alldeles saknas på de tre andra ställena, men. som vid Kragebul redan förete högst interessanta öfvergångar till den drak- slinger-ornamentik, som^ alltmera utvecklad under den återstående delen af hednatiden, slutligen nådde sin högsta fulländning i den nordiska medeltidens konst, der vi med rätta skatta den högt så- som en inom norden alstrad konststil, hvilken vi isynnerhet hafva tillfälle att beundra i de norska träkyrkorna och i mången lemning af liknande art i vårt eget land. Innan jag söker besvara frågan om orsaken till alla dessa sakers förekomst i mossarne, måste jag redogöra för det tillstånd, hvari de förefunnos. Nästan alla hafva märken efter svärdshugg, pilskott och dylikt, utvisande att de varit med i liflig strid. Men alla de skador som sakerna lidit kunna icke förklaras genom an- tagandet att de åstadkommits i en strid, äfven om denna varit ytterst häftig. Enligt Engelhardts bestämda, och i beskrifningen 210 DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. öfver hvarje fynd upprepade uppgift måste vi antaga, att största delen af sakerna blifvit. efter striden med flit förstörda, hvilket i synnerhet blir tydligt vid fråga om de många saker som icke gerna kunna, anses hafva varit utsatta för de omedelbara verkningarne af en batalj. Kläderna äro sönderslitna; kapporna, som funnos hop- rullade hvar och en för sig i ett bylte, äro sönderrifna; hvilket äfven gäller om ringbrynjorna. Till och med smyckena voro ofta förstörda. Spjutspetsar och svärd voro sammanböjda, stundom nä- stan hoprullade; svärdsskidorna, deras dopskor och metallbeslag voro till den grad sönderhuggna och genomstuckna, att man ej kan förklara det endast såsom en följd af striden. Lansskaft, bågar o. dyl. voro afhuggna och klufna. Äfven hästskeletterna bära spår af den vildaste förstöringslust. Månget hästhufvud är klufvet med flera hugg, af hvilka ett enda l) varit nog att sträcka djuret dödt till marken. Engelhardt anför äfven många dylika exempel. Om det behöfdes något bevis för att sakerna blifvit med flit nedlagda, kan man finna ett sådant deruti, att lerkärlen voro sänkta med tillhjelp af inuti dem lagda stenar. Ändra saker synas hafva blifvit med stora träkrokar o. d. qvarhållna vid sjöbottnen. Slut- ligen bör jag tillägga såsom en interessant omständighet* att det område, inom hvilket fornsakerna träffades, på flera ställen var begränsadt af gärdesgårdslika ♦ risflätningar, af pålar eller ned- stuckna svärd och spjut. De omständigheter, hvilka vid undersökningen om orsaken skola förklaras, äro således, att allt det funna utan tvifvel tillhört ett läger; att ingenstädes några menniskobén, eller åtminstone högst få sådana, blifvit med säkerhet funna jemte fornsakerna; att en kamp visserligen föregått nedläggningen, men att de flesta saker sedan blifvit med afsigt förstörda och varit obrukbara, då de kastades ned; samt att den del af mossen, inom hvilken fornsakerna träffas, vanligen är tydligt begränsad. l)e i Nydam Mosse funna fartygen kunde väl,’ vid ett flyktigt betraktande, synas tala för den förklaringen, att de i denna mosse funna saker utgjort fartygens laddning och sjunkit med dessa. Men en sådan förklaring blir otillräcklig, då man äfven här finner samma, uppsåtliga förstöring och samma förhållanden i öfrigt som i de andra mossarne. — Vi måste således söka en lösning af gå- tan sådan att den gäller för alla fyra fynden. 1 ) .Prof. Steenstrup har . funnit, att flera af dessa ben blifvit gnagda af vargar eller hundar innan de omslötos af torfven; det har dock icke lyckats honom att afgöra, om dessa märken efter tänder äro äldre eller yngre än svärdshuggen. DE DANSKA MOSSFYNDËN ETC. 211 ; ' Att en strid egt rum vid hvarje stalle före nedläggningen, derom äro alla; ense. Man har sagt, att segrarne efter striden förvarat i mossen en del af bytet, som de ej strax kunde föra med sig, eller, att marodörer der gömt hvad de stulit under slagfältets plundring. Men i häda fallen mötes man af frågan: »hvarföre har då hela mängden af sönderhuggna lansskaft, pilbågar, räfsor, huggblock, vagnar och hästskeletter, samt andra tunga saker utan allt värde blifvit släpade hit; under det att silfver, mynt, guldringar och eh mängd andra små, men dyrbara föremål, som lätt kunnat med- tagas, blifvit nedkastade i sjön, från hvilken de endast med svå- righet kunde åter upptagas?» Ett sådant antagande kän ej heller förklara den uppsåtliga ödeläggelsen. Dessa och andra dylika försök till förklaring, hvilka man i början gjorde, visa sig alla vara lika otillfredsställande, och man misströstade ännu år 1865, då beskrifningen på Nydam Mosse utkom, att finna svaret på den gåtofulla frågan: »hvarföre»? Men kört derefter, redan i April samma år, framställde etatsrådet Wor- saae, i sin då utgifna skrift Om Slesvigs Oldtidsminder, en för- klaring, hvilken alltmer vunnit styrka och anhängare. »Nära mos- sen», så lyder Wörsaaes teori, »har ett slag stått, efter hvilket den segrande hären åt sina gudar offrat det eröfrade bytet, eller en stor del deraf, genom att kasta det ned i en helig sjö, sedan det förut blifvit med flit ödelagdt. Den heliga sjön har under sekler- nas lopp vuxit igen till en torfmosse». Denna teori, genom hvilken vi få förklaring öfvei^alla de förut nämnda egendomliga omständigheterna vid mossfynden, har ett godt stöd deruti, att man äfven hos andra folk iakttagit liknande religiösa bruk. Så berättar Cæsar om gallerna att de, »när de gått till strid, gerna göra löfte om att helga bytet åt krigsguden. Efter segern offras de fångna djuren, och det öfriga bytet bringas sam- man till ett ställe. I många stäter ser man på, heliga ställen stora sammansläpade hopar af sådana saker, och det är sällsynt, att någon till den grad föraktar religionen, att han skulle våga gömma något byte hos sig eller borttaga det som är öffradt; ett brott, för hvilket äfven det hårdaste och rysligaste straff är be- stämdt». Geografen Strabo omtalar dessutom uttryckligen, att gallerna brukade nedsänka skatter af guld och silfver i heliga sjöar; hvilka dyrbarheter ingen vågade röra förr än romarne eröf- rade landet och sålde sjöarne för statens räkning. Att dylika off- ringar icke varit okända i norden, det antydes blott alltför väl af det ännu i dag fortlefvande bruket att offra i heliga källor. Det 212 ■ BE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. ar väl saunt, att dessa offer vanligen varit ställda till kristna hel- gon, men det torde lida föga tvifvel, att de äro minnen från hedna- tiden och endast lånat en kristen drägt, i likhet med så många andra hedniska qvarlefvor. Den mest i ögonen fallande likheten erbjuder Orosii berät- telse, om huru kimbrerna och teutonerna efter segern öfver ro- marne vid Arausio (nära floden Rhone) år 111 före Kr. f. off- rade hela det eröfrade bytet. »Då fienderna», förtäljer han, »hade bemägtigat sig två läger och ett omätligt byte, ödeläde de under nya och ovanliga förbannelser allt som fallit i deras hän- der. Klädningstyger blefvo sönderslitna och bortslängda, guld och silfver kastadt i floden, männernas ringbrynjor sönderhuggna, häst- munderingame förstörda, hästarne sjelfva nedstörtade i djupet (gurgitibus immersi), männerna med rep om halsen i upphängda i träden, så att det icke var mera byte qvar för segrarne, än det fanns barmhertighet för de öfvervunna». Man skulle kunna tro, att Orosius här tecknat segerfesten vid Thorsbjerg eller Ällesöe. Om fångarne der, liksom vid Arausio, upphängdes i träd, förklaras derigenom frånvaron af menniskoben i mossarne. Engelhardt fäster i anledning häraf uppmärksamheten på, att Odin har benämningen »Hångagod», eller de hängdes gud. Såsom redan blifvit nämndt, äro alla i de fyra här ifråga- varande mossarne funna vapen och skärande verktyg af jern, un- der det att hvar je, äfven det minsta spår, af bronsåldern alldeles saknas. De tillhöra således en tid eller ett folk, för hvilket brons- åldern var fullkomligt främmande, och som redan för längesedan tillegnat sig jernets bruk och den derpå beroende högre kulturen. Jag har på ett annat ställe sökt visa, att detta måste gälla om båda de mot hvarandra kämpande härarne. Ännu i början af år 1853 antogo de mest framstående dan- ska fornforskarne, att jernåldern i Danmark ej börjat förrän i 5:te eller 6:te århundradet efter Kr. f., ehuru de funnit, att jemet redan derförut varit kändt i de andra skandinaviska länderna. Men nämnda år kom man vid museet i Kjöbenhavn, genom en noggrann undersökning af en då inträffad sändning från Vimosen, till det resultat, att detta fynd måste tillhöra något af de första århundradena efter Kr. f., och att således jernålderns början äfven i Danmark egt rum långt tidigare än man förut antagit, och tro- ligen kort efter Kristi födelse. DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. 213 Dessa mossfynd hafva äfven ådagalagt, att redan i de äldsta fynd från jernåldern i norden, som vi nu känna till, uppträdde flera elementer för en högre kulturutveckling, hvilka under brons- åldern saknades har. De vigtigaste bland dem äro, utöm jernet, skrifkonst, silfver, glas och (utländska) mynt. Dessutom uppträda nu för första gången elfenben, konsten att löda, att förgylla och att pryda metallarbeten genom inläggningar med andra metaller, stenar eller färgade glasflusser. Skilnaden mellan jernåldern och den föregående tiden visar sig också i den utomordentliga utveckhng som smidesfärdigheten nu vunnit, under det att bronsålderns flesta arbeten aro gjutna, och man, åtminstone här i norden, först mot periodens slut finner spår af hammarens användning. Derjemte uppträder nu en stil, en Ornamentik, som, redan i de äldsta fynd bestämdt skild från bronsålderns, isynnerhet i de två yngre mossfynden visar sig inne- hålla fröet till den återstående hednatidens och den nordiska me- deltidens skönaste nationella konstutveckling. Möjligen skulle man härvid kunna få höra den invändning, åtminstone med afseende på Thorsbjerg och Nydam mossar, att de funna sakerna tillhört ett inträngande främmande folk, som blifvit slaget af landets invånare, och att man således icke kan häraf skapa sig någon bild af tillståndet i Danmark. Men utom det att denna invändning möter andra svårigheter, tillbakavisas den ganska bestämdt derigenom, att hela Danmark och stora sträckor af det öfriga norden är bestrodt med grafvar, samtidiga med de strider, hvaräf mossfynden bevarat minnet, och hvilka grafvar innehålla vapen, prydnader och andra fornsaker, fullkom- ligt liknande dem yi känna från mossarne. Men det i dessa graf- var funna måste väl anses gifva en trogen bild af landets kultur- tillstånd. Den frågan återstår dock, hvar dessa saker aro gjorda, om de äro alster* af inhemsk tillverkning eller om de äro importerade. - Frågan, vigtig i och för sig, för här blicken vida ut öfver nordens gränser och berör förhållanden af stor betydelse för utvecklingen af hela norra Europas nuvarande kultur; ty svaret visar hän till den blandning af romerska och »barbariska» elementer, ur hvilken; efter långvariga jäsningsprocesser, den moderna europeiska civili- sationen småningom utgick. Romerska legioner beträdde aldrig Skandinaviens jord, men handeln förde på fredligare vägar Roms andliga välde långt bort- om det mägtiga rikets synliga gränser, och äfven vår nord rönte inflytandet häraf. Derom vittna ännu i dag icke blott flera tu- 214 DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. sende romerska mynt, de flesta från Antoninernas period, och en mängd andra romerska arbeten, smycken, vapen, bronskärl och glasbägaré, som från Danmarks sydligaste gräns djupt in i Norr- lands skogar steg för steg beteckna utsträckningen af Roms handel; den romerska kulturens närhet röjer sig äfven i en finhet och, man kan vät säga, i den elegans, som utmärker alstren af inhemsk konstskicklighet ånder den nordiska jernålderns äldsta tider. Engelhardts mossfynd bekräftar denna sats, så vidt den rör jernålderns första hälft. De två äldsta mossarne, i synnerhet den vid Thorsbjerg, innehöllo ett stort antal romerska arbeten. Utom de förut nämnda mynten kunna vi räkna med säkerhet en mängd svärd, — flera af dem med romerska fabriksstämplar, en präktig bronshjelm, en vacker sköldbuckla af brons med inskriften: AEL ÀELIANVS, rihgbrynjorna och tvenne dyrbara bröstplåtar af brons, prydda med upphöjda figurer i drifvet arbete af förgyldt silfver; perlor af glas och mosaik och dessutom troligen flera bland spännena och de öfriga sakerna. Ehuru dessa arbeten äro för- färdigade inom det romerska rikets område, kunna vi med skäl antaga, att de flesta bland dem utgått från verkstäder i gräns- provinserna. Detta /antydes redan genom namnen i de omtalade fabriksstämplarne å svärden: ÇOCILLUS, VMORCD (?),.. RIC VS, RICCIM. Alla dessa svärd äro upptagna ur Nydam mosse; der lågo äfven några andra med Sådana stämplar, den ena med talét XX, de öfriga med oläsliga bokstäfver. I Thorsbjerg mosse var, såsom redan är nämndt, nästan allt jem förtärdt. Hufvudmassan af det på båda dessa ställen funna kan dock med säkerheti anses vara af icke-romersk härkomst. Ett in- tressant exempel på blandning af romersk och icke-romersk konst lemna de två förut omtalade runda bröstplåtarne från Thorsbjerg mosse, hvilka utan tvifvel ursprungligen utgått från någon romersk verkstad. På den ena har man sedermera fast- nitat flera djurbilder, tydligen af barbariskt arbete, så att de täcka de äldre figurerna; på den andra är största delen af dessa ursprungliga figurer helt och hållet borttagna för att lemna rum åt de barbariska konstprodukterna. Nästan allt som upptagits ur de båda sönderjydska mossarne utmärker sig genom finheten och prydligheten i sitt arbete, och jag tror att man ej misstager sig, om man häri vill spåra infly- tandet af den då ännu kraftigt lëfvande romerska konstskickligheten. Ganska förändrade förhållanden möta , oss derimot i de fyenska mossfynden. Här är knappt ett enda romerskt mynt funnet, och andra romerska arbeten äro äfren mycket sällsynta; de få som DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. 215 skulle kunna räknas , hit äro kanske endast barbariska efterbild- ningar. Vi hafva också redan sett, att dessa två fynd måste hän- föras till en något senare tid än fynden, från Thorsbjerg och Nydam, troligen till tiden omkring eller närmast efter år 400. Då hade barbarerna öfversvämmat åtminstone alla de provinser, från hvilka det romerska inflytandet på norden förut väl egentligen utgått. Den blandning af två skarpt skilda elementer, som vi anmärkt vid de sönderjydska fynden, är ej längre synlig vid Kragehul ochAllesöe. I dess ställe finna vi. här, liksom inom det romerska riket vid samma tid, det barbariska elementets öfverlägsenhet och blott en eller annan efterbildning efter romerskt mönster; hvarimot vi sakna den finhet, som i Thorsbjerg mosse utmärkte äfven de inhemska arbetena. En jemförelse mellan denna mosse och Vimosen i detta afseende utfaller obestridligen till fördel för den förra, Derimot tycker man sig vid Kragehul och Allesöe tydligare känna en fläkt af den kraftfulla anda som utmärker våra förfäder ännu vid den tid, då vår historia begynner. ,, Det romerska och det barbariska elementets förändrade bety- delse i de särskilda mossfynden kan äfven sägas hafva funnit ett uttryck i det olika antalet af inskrifter med romerska bokstäfver och »barbariska» runor. Från Thorsbjerg och Nydam känner man 9 romerska inskrifter, men endast 2 runristade föremål, utom några få på pilskaft inskurna runor; i Kragehul och Allesö mossar har man derimot icke funnit mera än 2 romerska fabriksstämplar, men 7 ganska långa inskrifter med runor. Upptäckten af runor på fornsaker från våra äldsta jernåldersfynd helsades med glädje. Förut hade man varit oviss om runornas rätta ålder, och mången hade till och med ansett, att de icke varit i bruk här förr än sam- tidigt med kristendomens införande eller kort derförut, och att, om de; funnits här under hednatiden, endast några få invigda känt hemligheten af deras användning. Nu veta vi, att de äro lika gamla här som jernets bruk; och, hvad mera är, de voro tydligen redan kort efter Kr. f. bekanta för litet hvar, emedan de annars icke kunnat, såsom skett, träffas på sköldar och svärd, på pilar, hyflar, knifskaft, kammar och spännen. Utom de fyra mossfynd, om hvilka vi hittills uteslutande talat, har man i flera andra danska mossar under torfgrafningen träffat liknande fornsaker. Men dels äro dessa fynd jemförelsevis obe- tydliga, dels har man ännu icke kunnat här företaga någon när- mare undersökning. I Sverige känner man icke något mossfynd af detta' slag; men vid stranden af Sjöröds sjö i Skåne har man uppsamlat åtskilliga, 216 DE DANSKA MOSSFYNDEN ETC. mer eller mindre sönderbrutna, svärdfåsten, doppskor, beslag, spän- nen m. m. af silfver, hvilka genom sin form och sina örnamenter på ett i ögonen fallande sätt påminna om de stora här beskrifna mossfynden1). Det är åtminstone möjligt, att vi också här träffat spåren efter en strid och ett offer i en helig sjö, ehuru icke den vid Sjöröd vuxit igen till någon torfmosse. Äfven från bronsåldern har man flera betydliga och intressanta mossfynd, om de än icke på långt när äro så storartade som fynden från Nydam och Allesö. De tillhöra tydligen bronsålderns slut och äro ganska vanliga både i Danmark och i södra Sverige ända upp till Södermanland och Vermlandsnäs. Ehuru de icke inne- hålla så många vapen som de förut beskrifna fynden från den äldre jemåldern och icke kunna betraktas såsom offer efter någon seger, bära de dock’ofta spår efter en afsigtlig förstöring, hvarföre äfren Worsaae anser, att man åtminstone för många af dem bör söka förklaringen i ett religiöst bruk eller behof, liknande det som förmådde segrarne vid Thorsbjerg att åt sina gudar offra det er- öfrade bytet. Detta drag skulle då vara gemensamt för slutet af bronsåldern och jernålderns början, ehuru man på mycket vigtiga skäl måste antaga, att jernets uppträdande i Skandinavien var förbundet med invandringen af en ny, eröfrande folkstam. Oscar Montelius. i) Fyndet förvaras i statens historiskaf museum. 217 Hvilken är den historiska dagen för Jesu död? En undersökning, som tillika besvarar frågan om det Çerde evangeliets äkthet. Ehuru denna tidskrift icke i allmänhet är ämnad att inrymma uppsatser^ hvilkas strängt lärda form gör dem njutbara endast för ett mindre antal läsare, hafva vi dock funnit oss föranlåtne att härifrån, för en gångs skuld, göra ett undantag genom införandet af nedan- stående afhandling. Såväl den behandlade frågans vigt med afseende på ett af hufvudproblemen inom evangeliikritiken, som äfven den om- ständigheten, att vårt land för närvarande icke oger någon tidskrift afsedd för arbeten inom det område, dit afhandlingens författare för- lagt sina undersökningar, torde nöjaktigt förklara uppsatsens offentlig- görande i Framtiden. Vi hafva ansett oss lättare kunna försvara ett tillfälligt afvikande från vår tidskrifts egentliga plan, än försvårandet, måhända förhindrandet af spridningen utaf en skrift, hvilken, utom det värde den kan ega för vetenskapen, synts oss utgöra ett i hög grad aktningsbjudajnde minnesmärke af svensk lärdom och forskaréflit. Red. Undertecknad, som i en följd af är egnat det mesta af sin lediga tid åt allt mer utsträckta kronologiska forskningar, har der- under mycket ofta fått höra den försäkran uttalas, att dylika ämnen omöjligt kunna hos vår läsande allmänhet påräkna något slags deltagande. Från denna föga uppmuntrande döm torde dock frågan om Jesu dödsdag böra undantagas; ty onekligen äger hon i och för sig ett högt historiskt intresse och är dessutom af en alldeles afgörande vigt i och för evangeliekritiken. Såsom bekant, sammanstämma de fyra evangelierna i att för- lägga Jesu korsfästelse och död till en Fredag; men denna Fredag ställes dock icke af alla i samma förhållande till den Judiska påskmåltiden. Enligt de tre första — de s. k. synoptiska — evan- gelisterna (Mattheus, Markus och Lukas) åts nämligen påskalammet aftonen omedelbart före korsfästelsen, alltså natten mellan Thorsdag 218 HVILKEN ÄK PEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? och Fredag; enligt Johannes (18: 28) deremot icke förrän’ efter korsfästelsen,; vid öfvergången ifrån Fredag till Lördag. * Denna motsägelse mellan synoptikerna och Johannesevangeliet är i de vidkommande texterna så tydligt och bestämdt utpräglad, att man knappt förmår fatta, huru den någonsin kunnat förnekas. Naturligtvis har det endast kunnat ske under inflytelse af den falska inspirationslära, enligt hvilken i kanoniska bibeltexter inga verkliga motsägelser låta tänka sig, utan på sin höjd endast sken- bara sådana. På dylik grund har man försökt låta den här ifrå- gavarande motsägelsen bortförklaras genom det påståendet; att synoptikerna blott tala om Jesu, och lärjungarnes påskalamsmåltid, men icke om Judarnes, Johannes åter blott om Judarnes dito, men icke om Jesu och lärjungarnes, hvadan intet hinder skulle finnas, att ju den ena festmåltiden kunnat äga rum ett dygn tidigare än ■den andra. Den förespeglade möjligheten af en sådan tidsskillnad /är dock både i sig sj elf fullkomligt otänkbar och i öppen strid mot samtliga evangeliitexterna. Påskalamsmåltiden kunde nämligen icke godtyckligt förläggas till någon sjelfvald tid och ort, emedan hon utgjorde ett faststående moment i en af Judafolkets stora årliga nationalfester och var genom Moses’ föreskrifter bunden ej' blott vid den helga témpelstaden utan ock vid en gifven dygntid den 14:de Nisan. Förgäfves invänder man, att Jesus såsom sab- batens herre väl äfven kunde vara herre öfver påskmåltiden och i följd deraf tillåta sig att med sina lärjungar njuta denna måltid en dag för tidigt (13:de Nisan i stället för 14:de), hälst som han synes hafva förutsett, att han icke skulle upplefva den lagstadgade tiden. Jesu herravälde öfver sabbaten så väl som öfver påskhög- tiden kunde på sin höjd vara en makt att för sin egen och sina lärjungars del undandraga sig firandet >af den ena eller den andra; men om han denna gång, såsom synoptikerna förutsätta, verkligen ville fira påsken med de sina, så var han ovilkorligt bunden vid - samma tidpunkt, som på grund af Moses’föreskrift då var i Jeru- salem den enda brukliga och giltiga. Lika fåfängt beropar man sig på möjligheten, att Jesus omfattat en olika kalendarisk kalkyl, hvarigenom 14:de Nisan skulle kunnat komma att falla på en annan dag än hos Judarne. En dylik kalenderskillnad låter tänka sig t. ex. mellan Judarne å ena sidan och deras vedersakare Sama- riterna å den andra, hvilka sistnämnda hade i berget Garizim en helt annan och oafhängig medelpunkt för sin religiösa kult; men för hvar och en, som i Jerusalem ville fira sin påsk, fanns ingen annan kalender eller festordning att följa än den allmänt gällande Jerusalemiska. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 219. ■ Följer det således redan ur sakens eget begrepp, att Jesus icke kunnat anticipera festmåltiden, så visa ock samtliga evangelii- textérna, att dessas författare alldeles icke tänkt sig eller på något sätt medgifva en dylik anticipation. Redan Jesu ord hos Matth. 26: 2.: »Z veten, att om två dagar — Hifver påslca, och männi- skönes son skall öfverantvardas till att korsfästas» — ådagalägga ovedersägligt, att den påsknatt, hvarunder Jesu häktning ägde rum, var till sitt kronologiska läge i förväg känd och bestämd genom den allmänna Judiska festordningen, och alldeles icke kan från denna lösryckas eller tänkas inträda en dag tidigare. Det sistnämnda är så mycket omöjligäre, som alla tre synoptikerna betyga, att Jesu påskalamsmåltid icke ägde rum före första dagen i osyrade brödens högtid (Matth. 26: 17. Mark, 14: 12. Luk. 22: 7). Hela den gängse föreställningen, att Jesus skulle för sin förestående döds skull hafva påskyndat festmåltiden, vederlägges för Öfrigt redan genom den enkla omständigheten, att det icke är Jesus, utan lärjungarne, som taga initiativet till påskfirandet, i det de spörja mästaren, hvarest (d. ä. i hvilket Jerüsalemiskt hus) han ville, att påskalamsmåltiden skulle tillredas (Matth. 26: 17. Mark. 14: 12); ty naturligtvis kunde lärjungärne härvid icke hafva, i sigte någon annan påskalamsmåltid än den, hvars tidpunkt var bestämd genom den allmänt gällande Judiska festseden. Också betygar Lukas (22: 14) uttryckligen, att Jesus ined apostlarne satte sig till hords, »när stunden var inne», hvilket ännu en gång be- visar, att det icke skedde i ötid, utan i den lagliga tiden. Men om antagandet af en från Jesu sida anticiperad påsk- måltid är oförenligt med de tre äldsta evangelierna, så disharmo- nierar det icke mindre med det fjerde. Ty hvarföre skulle Johannes ifrån Jesu sista måltid med sina lärjungar så sorgfälligt aflägsna all påsklig karaktey, om icke derföre, att enligt hans mening en dylik karakter var för denna måltid 'fullkomligt främmande? *En hypothes, som på detta sätt bringar oss i fejd med alla de histo- riska källor, vi i förevarande ämne äga att tillgå, kan naturligtvis icke längre upprätthållas, utan man. nödgas återkomma till den redan ofvanför uttalade klara sanningen, som är, att synoptikerna och Johannes ohjelpligt motsäga hvarandra, i det de förra låta Jesu korsfästelse äga rum först efter den Judiska påskalamsmål- tiden, Johannes åter redan före densamma. Det ligger för öppen dag, att en dylik motsägelse vore all- deles omöjlig, derest bägge berättelserna härrörde från apostolisk källa. Ty att någon af de tolf, som omedelbart ömgåfvo Jesus i den sista minnesrika natten, skulle någonsin kunnat förgäta, huru- 220 HV1LKEN AR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? vida den måltid, hvarmed mästaren tog afsked af sina lärjungar, var en festlig påskmåltid eller icke, är fullkomligen otänkbart. Vi kunna således' med visshet säga, att det anspråk på apostoliskt . ursprung, hvarmed det första och det fjerde af våra evangelier uppträda, omöjligt kan hos bägge vara grundadt, eftersom de i denna så afgörande punkt motsäga hvarandra, utan åtminstone hos ettdera nödvändigtvis är falskt och oberättigadt. Vi gå riu till försöket att uppdaga, huruvida den historiska sanningen i förevarande punkt ligger på Mattheus- eller på Jo- hannes-evangeliets sida, m. a. o. huruvida Judiska påskalamsmål- ' tiden i Jesu dödsår föregick eller efterföljde den Fredag, på hvilken enligt alla intyg korsfästelsen ägde rum. För framgången af ett dylikt försök är det oundgängligen nödigt att förskaffa sig känne- dom dels om den på Jesu tid gällande Judiska kalendern, dels om det sätt, hvarpå de Mosaiska feststadgarne då voro uppfattade och tillämpade.' Men kronologien af Jesu lefnad är sammanflätad äfven med frågan om de förste Romerske kejsarn es regeringstider; och enär den nu allmänt recipierade Romerska kejsarkronologien, hvilande hufvudsakligen på Claudii Ptolemæi och Dio Cässii auktoritet, är behäftad med flera fel, blir det oundvikligt att här vidröra och beriktiga äfven dessa. Den omfattande undersökningen och bevis- ningen i detta ämne finnes nedlagd i mina ännu outgifna »Krono- logiska forskningar», hvaraf jäg här naturligtvis icke kan meddela mer än hvad som för sjelfva resultatets fastställande synes mig mest oumbärligt. ‘ 1) Om Homer ska kejsarkronologien. Ällraförst torde vi genom ett par bevis böra styrka sjelfva befogenheten af vårt påstående, att den herrskande kronologien är felaktig och såsom sådan i behof af rättelse. Plinius den äldre dedicerade sitt naturhistoriska verk till Titus under 6:te året af den sistnämndes »tribunicia potestas», då han tillika var för 6:te gången konsul (Præf. § 3), alltså omkring år 77 eft. Chr. (detta är nämligen det recipierade årtalet). I detta verk omtalar Plinius en nyss timad förmörkelse af både sol och måne inom 15 dagar, lib. II, 13; »Nam ut quindecim diebus ut- rumque sidus quæreretur et nostro ævo accidit, imperatoribus Vespasianis pâtre III filio iterum consulibus.» Erkändt och obe- stridligt föreligger här något fel i texten; ty mynt bevisa, att ' HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 221 fadren Vespasianus i sitt tredje konsulat hade till kollega Coccejus Nerva (Eckhel D. N. 6: 323) och först i sitt fjerde konsulat sonen Titiis, som då för 2:dra gången var konsul (ibid. 6: ,339). Att Plinius sjelf skulle, felat, är i ett fall, som detta, otänkbart; och då textens hela beskaffenhet (pluralen, »imperatori&ws Vespasiams» jemte »patre» och »filio») på det klaraste bevisar, att de bägge Vespasianema, fader och son, som bägge samtidigt förde imperatörs- titeln, här äro i fråga, medan Coccejus Nerva på intet yilkor kan inbringas, så återstår ingen annan kritisk möjlighet, än att Plinius efter »patre» skrifvit icke »III», utan »IIII», och detta sista har an- tingen genom en ren tillfällighet öfvergått till »III», eller ock har 0n skrupulös läsare trott sig böra förändra siffran på den grund, att Vespasiani första konsulat (som var blott suffect och hörde till en långt föregående tid) syntes uteslutet ur räkningen genom den af Plinius angifna titeln »Imperator» : ty såsom imperator hade fadren i sjelfva verket ännu icke uppnått mer an tre konsulater, likasom sonen två. Ehuru nu denna emendation är så lätt och påtaglig, att icke en skugga af tvifvel borde kunna uppstå beträf- fande dess riktighet, har dock Zech i sin prisbelönta skrift »Astro- nom. Untersuch, ub.. d. wicht. Finsternisse des Alterthums», drifven af kronologisk nöd, omfattat en annan, af Tillemont föreslagen textförändring, antagande, att Plinius skrifvit allenast »Imp. Vespas. Cos. III», hvartill afskrifvare skulle fogat allt det öfriga. Men utom det orimliga och rentaf otänkbara i den åtgärd, man sålunda påbördar afskrifvame, är det fullkomligen omöjligt, att Plinius kunnat begagna en slik årbestämning, af det enkla skäl, att der- nied ingenting bestämdes. T. Flavius Vespasianus var nämligen det gemensamma namnet för både far och son ’), bägge förde titeln »imperator» och bägge hade, innan Plinius utgaf sitPverk, beklädt tre konsulater; författaren var följaktligen ovilkorligt nöd- sakad att välja en annan och fullständigare årbeteckning. .Dertill kommer, att om Plinius velat beteckna den regerande kejsaren i motsats mot sonen, så hade han i stället för »imperator», som icke innebär någQnting distinktift, måst säga » Augustus»; när han nu det oaktadt väljer titeln »imperator», så kan detta endast rätt- färdigas derigenom, att han behöfde ett ord, som var tillämpligt på årets bägge konsuler, hvadan hvarje- försök att ur texten ut- mönstra någon af de båda Vespasianema visar sig stranda på omöjlighetens klippor. De af Plinius omnämnda, hyarann så tätt 1) l dedikationen, som enligt hvad texten sedermera upplyser är till sonen; be- gagnar Plinius öfverskriften : »Plinius Secundus Vespasiano suo salutem». 222 HVILKEN'ÄR den historiska dagen FÖR JESU död? aflosande förmörkelserna, hvilka endast återfinnas i år 71 eft. Chr., då man i Rom såg . först en månförmörkelse den 4:de och sedan en solförmörkelse den 19:de Mars (Zech 1. c.), måste således ovil- korligen höra till Vespasiäni 4:de och Titi 2:dra konsulat. Men detta konsulspar placerar den recipierade kronologien icke i år 71, utan först i år 72 — en bestämning, hvarigenom denna kronologis oriktighet är till fullo bevisad. Dio Cassins omtalar (lib. 65, p. 737 D. Leuncl.) en månför- mörkelse under natten mellan den dag, på hvilken Vitelliänernas • affällige härförare Cæcina Alienus fängslades i Cremona, och den, på hvilken det följande fältslaget mellan Vitellii och Vespasiani anhängare öppnades (ib. p. 738 init.). Underrättelsen om Cæcinas fängslande anlände till Vitellins i Rom den 31 Okt. eller möjligtvis redan på aftonen d. 30 Okt. (Tac, Hist. III, 36—37). Såsom mått- stock på den skyndsamhet, hvarmed vigtiga statsnyheter denna tid fortskaffades, kan tjena dels, att ett bref från Belgien af d. 1 Ja- nuari redan den 10 samma månad var i Galbas händer (i Rom) och föranledde honom att sistnämnda dag adoptera Piso (Tac. H; I, 12 sqg. ; jfr. Suet. Galb. 16- sq.), dels att budskapet om Othos sjelfmord, hvilken tilldragelse ägde rum d. 9 April i samma trakt som Cæcinas fängslande (Bedriacum—Cremona), framkom till Rom d. 10 April. Med afseende på Taciti antydning (H. II, 54), att ryktet om Othos död fortplantades med mer än vanlig skyndsam- het, anslå vi för budskapet om Cæcina vid pass en dag mera och sätta hans, fängslande på 28 Okt. (30—2 = 28). Månförmörkelsen bör alltså äga rum efter aftonen d. 28:de och före soluppgången den 29:de Okt., medan slaget vid Cremona begynnér under loppet af d. 29:de och fortvarar till soluppgången (Dio 1. c.; Tac. H. III, 24) d. 30 Okt. Årets konsuler äro Galba II och T. Vinius (Tac. H. I, 1), och dessa ställer den vedertagna kronologien i år 69 af vår tidräkning, då ingen närmare förmörkelse finnes att tillgå, än den af 18 Okt. Men att denna skulle, såsom Petavius förmenar, vara identisk med den hos Dio omtalade Crémonensiska förmör- kelsen, är absolut omöjligt, då Tacitus upplyser, att Cæcinas fängs- lande, som föregick förmörkelsen, först den 31 Okt. (eller allra- tidigast aftonen d. 30:de) blef bekant i Rom, medan det på nästa ljusdag efter förmörkelsen inträdande fältslagets utgång ännu d. 31 Okt. var i Rom okänd. I det näst föregående året, 68 eft. Chr., utvisa deremot Largeteaus tabeller en otvifvelaktig månför- mörkelse på vederbörligt datum d. 29 Okt. klockan 6, 8' f. m. Parisertid, alltså i Cremöna vid pass half sju på morgonen. För- mörkelsen torde dock inträda tidigare, emedan dessa tabeller HVILKEN ÄK DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 223 kurina missvisa ända till 1 timme och 45 minuter: något tvifvel om dess faktiska synbarhet kan , för ingen del äga rum, då sjelfya datum så noga sammanträffar med de historiska vittnesbörden1); det skildrade färgspelet (»blodröd och svart och gifvande ifrån sig äfven andra rysliga färger») torde ock bäst öfverensstämma med att månen stod vid horizonten. Consulspar et Galba II & T. Vinius hör således utan fråga till år 68 af vår tidräkning och har hittills, med orätt blifvit ställdt i år 69 2). Någon skulle nu kunna förmoda, att felet vore afhjelpt genom att skjuta hela den romerska årkedjan ett år längre tillbaka i vår tidräkning. Men detta är ingalunda fallet. Det till Domitiani : dödsår hörande konsulsparet t. ex. är astronomiskt fixeradt på år 96 eft. Chr., dit det också af den antagna kronologien hänföres. Likaså visar en af Plinius (II, 70, 72, 180) betygad solförmörkelse på 30:de April, att konsulerna Vipstanus och Fontejus blifvit af samma kronologi med rätta ställda i år 59 eft. Chr, Följaktligen är den recipierade kronologien af blandad beskaffenhet, ställvis riktig och ställvis oriktig/ m. a, o. det hela är byggdt på osäkra och vacklande grundvalar. För att, om möjligt, finna säkrare så- dana, gifves tydligen ingen annan utväg än att återgå till en sorg- fälligare pröfning af de allra äldsta och tillförlitligaste källorna, hvilka här äro Suetonius och Tacitus. Låtom oss först af Suetonii uppgifter i Vitœ XII Cobsarum bilda en Juliansk årkedja, som tills vidare må få sväfva fritt, på det vi icke må äfventyra att strax från, början på ett tilläfventyrs Oriktigt sätt förknippa henne med vår tidräkning. Denna årkedja må få . begynna med första kalendernyår (1 Januari) inom Öctaviani ré- I gering och erhålla namn af den Suetonska Octavianuseran. Då de eponyma konsulsparens antal och ordningsföljd är för Octaviani tidehVarf fullkomligt faststående genom Fasti Capitolini, så kan man af Suetonii uppgift, att Octavianus, som dog d. 19 Aug. i de Jfr. äfven Plin. Hiat. Nat. II, 13, 10, 57: »quæque sunt in hoc miraculo maxime mira, quum conveniat umbra terræ lunam hebetari et nunc ab occasus parte hoc ei accidere nunc ab exortus, quanam, ratione, quum solis exortu umbra illa hebe- tatrix sub terra esse debeat, semel jam accident, ut in occasu luna deficeret utroque super terram conspicuo sidere.» 2) Ett annat lika afgörande bevis ligger i Joseph! uppgift (Bell. Jud. IV, 11, 4), att 3:dje Apelläos är datum för Vitellii död. Ty i år 68 faller 3 Apelläos pS 2,1 , December, som alldeles sammanstämmer med Taciti vittnesbörd (Hist: III, 78; jfr. 83), att Vitellins mördades omedelbart efter de slutade Saturnalierna, hvilka firades 17—20 December; i det hittills antagna året 69 faller deremot 3 Apelläos'på 10 Dec., alltså Inycket fjerran från Vitellii Julianska dödsdatum. 224 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA- DAGEN FÖR JESU DÖD? bägge Sextiernas, Pompeji och Appuleji, konsulsår (Oct. c. 100). regerat (12 t 44, alltså) tillsammans 56 år (c. 8), redan sluta, att Suetonius räknar begynnelsen af denna regering från den tidpunkt inom Hirtii och Pansas könsulsår, då Octavianus i Augusti månad sjelf vann sitt' första (suffect-)konsulat (c. Bl). Också låter Sueto- nius sjelf (Tib. c. 5) konsulsparet M. Aemilius Lepidus II & L. Munatius Planens, som enligt Tib. c. 73 är det 78:de framför Cn. Acerronius Proculus & C. Pontius Nigrinus, följa näst efter Hirtius & Pansa; hvadan det är klart, att hans konsulsföljd här i sanning är identisk med den i Fasti Capitolini. Det nyssnämnda konsuls- paret Lèpidus II & Planens skall alltså, såsom innehållande det första kalendernyåret inom Octaviani regering, i beteckna år 1 i den Suetonska Octavianusera, som vi här nedan uppställa. År 1 (ep. Lepidus II & Plancus). Kriget vid Philippi; Tiberius födes d. 16 Nov. (Tib. c. 5). ' » 12. Octavianus blir efter segern öfver Antonius (vid Actium d. 2 Sept.) ensam herrskare. » 51 (ep. Q. Sulpicius Camerinus C. Poppæus Sabinus). Vespasianus (vita c. 2) födes d. 17 Nov., 5 år före Augu- sti död. « 56 (ep. Pompejus Sextius Appulejus Sextius). Octavianus Augustus dör d. 19 Aug. (Oct. c. 100) efter 56 års rege- ring (c. 8) och efterträdes af Tiberius. » 79 (ep. Cn. Acerronius Proculus C. Pontius Nigrinus). Tiberius dör d. 16 Mars i sitt 78:de lefnads- och 23:dje regeringsår (Tib. c. 73) och efterträdes af Cajus (Caligula). » 83. Cajus (Caligula) mördas d. 24 Januari (Cal. c. 58 init.) efter en regering af 3 år, 10 mån. och 8 dagar (ib. c. 59 in.) Claudius efterträder. » 96 ep. Asinius Marcellus Acilius Aviola). Claudius dör d. 13 Okt. i sitt 14:de regeringsår (Cl. c. 45). Nero efter- träder, 17 år gammal (Ner. c. 8);. han var född' d. 15 Dec. i Tiberii dödsår (ib. c. 6), d. v. s. i erans år 79; följaktligen felades honom vid throntillträdet ännu 2 må- nader _i fyllda 17 år. » 110. Efter en regering af föga mindre än 14 år blir Nero af hela verlden Öfvergifven (Ner. c. 40; jfr. äfven c. 51: »ter omnino per quatuordecim annos languit»). Galba efter- träder. 7 • * Anm. Här vidtager ett mycket - oklart stycke af Suetonii kronologi, emedan författaren icke angifver dödsdagen kvarken för Nero, Galba, Otho eller Vitellins, hvarjämte uppgift sak-. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FOR JESU DÖD? '225 nas om antalet af Vespasiani regeringsår. Först med Vespa-: siani 9:de konsulat och hans samma år timade död blir tid- räkningen åter till fullo klar; ty detta år identificerar Sueto- nius tydligt och bestämdt med erans år 121. Då man emel- lertid måste rimligtvis antaga, att Suetonius lika med öfriga källor ställt Vespasiani 2:drä konsulat 9 år före det 9:de, alltså i eraåret 112, och då (enl. Vesp. c. 8: »consulatus octo veteri addidit») regeringstillträdet faller före 2:dra. kon- ' sulatet, så kan man ej undgå att sätta Vespasiani regerings- tillträde i år 111. År 111. Gralba dör efter 7 månaders regering (G. c. 23). Otho sjelfmördar sig på sin regerings 95:te dag (O. c. 11). Vitéllius utropas till imperator efter knappt en månads förlopp från mannens ankomst till Germanien (c. 8), och sedna/re än 1 Januari (år 111) —: ty jfr. Vitell. c. 8: »quh prius a Galba ad Senatum defecerat» med Galb. c. 16: »qui primi obsequium rumpere ausi Kalendis Januarii» men före Galbas död (Vitell. c. 9); regeringsomfånget be- stämmes ej närmare af Suetonius än så, att enligt c. 15 krigshärarnes affall från Vitéllius till Vespasianus skedde i 8:de månaden af Vitellii regering,. hvarmed tyckes menas Augusti (jfr. äfven c. 11: »Alliensi die pontificatum maxi- mum cepit»); af c. 14 ser det ut, som hade Suetonius tänkt sig Vitellii död falla före 1 Oktober. —- Vespasiani rege- ringstillträde räknas från 1 Juli (Vesp. c. 6: »Kalendis Juliis, qui principatus dies in posterum observatùs est»). » 121 (ep. Vespasianus IX). Vespasianus dör d. 23 Juni i en ålder af 69 år, 7 mån. och 7 dagar (Vesp. c. 24); jfr. vid år 51. Titus efterträder. Anm. I afseende på Titus befinner sig Suetonii text i en uppenbar sjelfmotsägelse. Det heter nämligen Tit. c. 1: »natus est III. Kalendäs Jan. insigni anno Cajana n&ce», alltså i kejsarerans år 83; vidare c. 11: »Excessit — Idibus Septem- bris post biennium ac menses duos diésque viginti, quam successerat patri, altero et qvadragesimo ætatis anno.» Hans död skulle alltså enligt regeringsuppgjften falla i erans år 123, enligt åldersuppgiften deremot i år 125; ty såsom född den 30 Dec. 83 måste Titus fyllt sitt 41:sta år d. 30 Dec. 124, så att 42:dra lefnadsårets 13 Sept, (dödsdagen) — hvar- vid hela lefnadsåldern komme att uppgå till 41 år, 8 mån. och 14 dagar — måste falla inom erans 125:te år. En sådan motsägelse är alldeles outhärdlig, framför allt i fråga om en kejsare, hvars regering faller inom författarens egen lifstid (jfr. Nero c. 57). Motsägelsen måste derföre otvifvelaktigt bero på textkorruption, och denna så gammal, att redan Dio förefann henne; ty hos Dio lib. 66 p. 754 in. Leuncl. upp- 226 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? gifves Titi regeringstid, likaledes till 2 år, 2 mån. och 20 dagar och hans ålder vid regeringstillträdet till 39 år 6 mån. 25 dagar, hvilket väl icke tillåter Titi födelsedag att, såsom Suetonius oeftergifligen fordrar, falla i Caligulas dödsår, men likväl just är den rest, som uppkommet,'när regeringstiden afdrages ifrån hela ålderssumman, sådana bägge föreligga i den . närvarande Suetonska texten. Motsägelsen måste alltså häfvas genom en mycket lätt emendation, emedan'i annat fall korruptionen ej, gerna skulle kunnat så tidigt insmyga och bibehålla sig. Också tilltror jag mig att här hafva ofel- bart funnit det rätta. Man läse c. 1: »natus est III. Ka- lendus Jun.» i st. f. »Jan.» !), och c. 11: »Excessit-Idibus Septembris POSTTRIENNIVM» i st. f. »POSTBIENNIVM» 2), så är allt i ordning: ty regerings- och åldersuppgiften sam- manstämma då i att förlägga Titi död till 13 Sept. 1243). Afven af Suetonii försäkran (Vesp. c. 25), att Vespasianus och hans bägge söner regerat sammanlagdt »lika många år och lika lång tid» som Claudius och Nero tillsammans, fram- går, att Titus haft 3 regeringsår; ty de båda summorna böra blifva 28. År 124. Titus dör d. 13 Sept, (se nyss föreg. anm.) Domitianus efterträder. » 139.JDomitianus mördas d. 18 Sept, efter en 15-årig regering4). Ofvanstående utgör nu den riktiga framställningen af Suetonii C’æsariskà kronologi. De deri felande dödsdata för Nero och hans 3 ef einer a efterträdare kompletterar jag här i förbigående, utan att för denna jämförelsevis ovigtiga sak upptaga utrymmet med något slags bevisning: Nero dog d. 15 Juni, Galba d. 15 Januari, Otho d 9 April, Vitellins d. 21 December. 4) Det »IV», som enligt Casaubonus står i cod. Memm. f st. f. »III», må bero på en förefunnen, men missuppfattad rättelse af det falska »JAN» till »IFN». 2) En försummad gemination af T yar. tillräcklig att framkalla korruptionen ; ty derefter låg det ytterst nära till hands att uppfatta R såsom B. 3) Väl kunde någon tycka, att från Vespasiani dödsdag d. 23 Juni 121 till Titi dito d. 13 Sept. 124 ligger 3 år, 2 månader och 21 dagar, alltså en dag mera än Suet, angifver. . Men man förbiser här, att räkningen bör ske i öfverensstämmelse. med det Romerska kalenderuttrycket. Enär 23 Juni hette IX Kal. Jul., så voro de 2 öfverskjutande månaderna fyllda med IX Kal. Sept.; och detta betyder ej 23:dje, utan 24:de Augusti. Från 24 Aug. till 13 Sept, äro åter riktigt 20 dagar och icke flera. 4) Suet. Doni. c. 17 läser jag med inskjutande af ett »post»: »Occisus est XIV Kal. Oct. anno ætatis XLV., post imperii XV.» Ty Dio, som vanligen följer Suetonius, /, bestämmer Domitiani regeringstid till 15 år och 5 dagar, och af Tacitus (Agric, c. 3: »per quindecim annos, grande mortalis' ævi spätium, — — promptissimus quisqué sævitia principis interciderunt») inhämta ii, att regeringsårens antal historiskt varit icke 14, utan 15, — en sak, hvarom Suetonius skulle mot all rimlighet hafva varit okunnig, derest han verkligen förlagt Domitiani dödsdag inom det (knappast började) 15:de. regeringsåret, i stället för efter detsamma. / HVILKEN ÄR Ï)EN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 227 En kronologisk öfverblick utgående från samma punkt, som den Suetonska Octavianuseran, och derföre synnerligen väl egnande sig att här jämföras, förekommer hos Tacitus Dial. d. Orat. c. 17. Stället är dock tyvärr ganska förderfvadt, lydande enligt de bästa handskrifter sålunda: »Nam ut de Cicerone ipso loquar, Hirtio nempe et Pansa consulibus, ut Tiro libertus ejus scripsit, septimo 1 Idus Decembris occisus est, quo anno divus Augustus in locum Pansæ et Hirtii se et Q. Pedium consules suffecit. Statue novem [sämre handskrifter ha »oc^o»] et quinquaginta annos, quibus mox divus Augustus rempublicam rexit; adjice Tiberii très et viginti et prope quadriennium Gai ac bis quaternos denos Claudii et Neronis' annos atque ipsum [andra handskrifter: »unum^\ Galbæ et Othonis et Vitellii longum et unum annum ac sextam jam felicis hujus prin- cipatus stationem, qua Vespasianus rempublicam fovet: centum et viginti anni ab interitu Ciceronis in hune diem colliguntur, unîus hominis ætas». Att läsningen vid de tre af mig kursiverade orden icke är helbregda, är dels af kronologiska, dels af språkliga skäl uppenbart. Också har man längesedan rättat »novem» till »sex», en oafvislig nödvändighet, då Augusti regeringstid, för hvilken kon- sulslistan varit och är genom Fasti Capitolini orubbligt fastställd, aldrig kunnat från den af författaren valda utgångspunkten be- räknas annorlunda an till 56 år. Vidare har ordet »ipsum» i när- varande sammanhang ingen verklig mening. Beträffande »sextam &c.» anmärker Héss ganska riktigt: »duo sunt, qvæ hoc loco offen- dérunt interprétés: alterum quod statio [non, ut oportèbat de toto imperii spatio, sed] de uno anno imperii usurpetur, qua difficultate motus Schulting. secutam. probabiliter conjecit; .alterum, quod Vespa- sianus non per to tum principatum, sed sexto demum ejus anno, rempublicam fovisse dicatur». Editorema hafva dock hittills, så. vidt jag känner, icke vidtagit någon annan väsentlig rättelse än den redan nämnda af »novem» till »sex»; men denna är ingalunda tillräcklig, ja^ i detta isolerade skick knappast tillåtlig. Ty obe- räknadt, att korruptionen »novem» sålunda icke kan vinna någon förklaring, gäller framför allt, att de särskilda regeringarnas sam- . manlagda årtal nödvändigt måste gifva summan 120; ty att denna sistnämnda är riktig och icke sjelf korrumperad, bevisar parallel-, stället c. 24: »quum præsertim centum et viginti annos ab interitu Ciceronis in hune diem effici ratio temporum cbllegerit». För mig är det genast klart, att de bägge falska siffrorna »novem» vid Augustus och »sextam» vid Vespasianus måste byta plats, så att vid Augustus blir »sex», vid Vespasianus »novennem», hvilken sist- nämnda vändning på en gång undånrödjer de öfverklagade språk- 228 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? liga svårigheterna vid ifrågåvarande ställe och tillika är kronolo- giskt riktig; ty den af författaren här brukade Octavianuserans 120:de år sammanträffar i sjelfva verket — såsom man af vår föregående framställning ur Suetonius kan se —• just med Vespa- siani 9:de regeringsår. För att förklara möjligheten af de bägge siffrornas platsbyte, måste bredvid »novennem» äfven behållas det af Schulting lyckligt funna »secutam». Ändtligen ' måste vid det der »ipsum» (»unum») en sådan emendation anbringas, hvarigenom det här omnämnda ena året försvinner ur rakningen. Ty eljest gifva de enskilda posterna icke den erforderliga summan 120, utan 1211) (en disharmoni, för hvars afhjelpande de sämre handskrifterna i Stället tillgripit den falska utvägen att förändra »novem» till »acto»). Den, som behörigt öfverväger alla ifrågakommande om- ständigheter, skall, utan att vidlyftigare utveckling behöfves, icke vägra sitt erkännande åt följande läsning af stället, hvilken jag funnit vara den enda fullt tillfredsställande: »Statue sex et quin- quaginta annos, quibus mox divus Augustus rempiiblicam rexit; adjice Tiberii tres et viginti et porr o quadriennium Gai ac bis quaternos denos Claudii et Neronis annos quos &eqpans insumo Galbæ et Othonis et Vitellii longum et unum annum: adde secu- tam jam adhuc novennem felicis hujus principatus stationein, qua Vespasianus rempublicam fovet: centum et viginti anni ab interitu Ciceronis in hunc diem colliguntur» — Räkningens beskaffénhet är nu lätt att genomskåda. Med utgångspunkten tagen ifrån Ciceros dödsdäg, d. 7 Dec. i Hirtii och Pansas konsulsår, tilldelar förfat- taren åt Augustus 56 följande (jfr. ordet »mo^»/) regeringsår, emedan de 56 närmaste kalendariska nyåren föllo inom denna regering. På samma sätt bestämmes hvar och en af de följande regeringarna efter det antal kalendernyår, åom den efter sitt in- trade (jfr. »adjice» m. m.) passerar. Resultatet blir detta: , ’) Augustus reg. 56 år. Tiberius » 23 » Gajus » 4 » Claudius » 14 # ■ Nero » 14 Galba, Otho, Vit. >> 1 Vespasianus. tillsvidare » 9 . . Summa 121 år. 2) Handskrifternas »prope» går ej an; ty om skilnaden mellan fulla och ofullän- dade regeringsår är här ingenstädes fråga, och i fall författaren haft för afsigt att an- gifva dylika modifikationer, så skulle en restriktion nästan öfverallt annars varit mera påkallad, än just vid Gajus, i hvars angifna 4 regeringsår icke fullt 2 månader fattades. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FQR JESU DÖD? 229 Augustus reg. 56 år och dör (d. 19 Aug.) i erans år 56. Tiberius » i 23 följ. » » » (d. 16 Mars) » 79. Gajus (Caligula) » i 4 » » » » (d. 24 Jan.)' *» 83. Claudius » i 14 » » » » (d. 13 Okt.) » 97. .Nero med inbe- , . ' ' grepp af Galba, ' Otho och Vitellins » i 14, så att Vitellins1) dör (d. 21 Dec.) » 111. Vespasianus derefter i 9 intill dialogens datum i år 120. Man ser häraf, att Tacitus, ehuru i de flesta enskilda punkter och jämväl i fråga om hela åromfånget ifrån Augustus till Vespa- sianus öfverensstämmande med Suetonius, likväl sätter thronskiftet mellan Claudius och Nero ett dr sednare, än Suetonius (i år 97 i st. f. 96), eller m. a. o., att han ger Claudius ett regeringsår mera och Nero ett mindre. Ursprunget till denna sällsamma af- vikelse mellan författare, som bägge göra anspråk på stor tillför- litlighet, röjer sig bäst i Dialogens anmärkning, att då man gaf Nero lika många (14) regeringsår som Claudius, så ägde detta endast giltighet så till vida, som man i Neros regeringstid inbe- , räknade äfven det Galba-Otho-Vitellianska året. Uppenbarligen var det således den populära kronologiens sed att tilldela Nero 14 år, men blott derföre, att man med ens ville komma förbi det trassliga revolutionsåret och på denna grund lät Neros regering fiktivt utsträckas ända till Vespasiani tillträde (jfr. Ptolemæi kanön). Här fanns alltså en grop, i hvilken äfven en Suetonius kunde falla och hvari han enligt alla omständigheters vittnesbörd verkligen har fallit:, han gaf nämligen åt Nero dennes konventionela 14 år, utan att bemärka, hurusom i sådant fall det Galba-Otho-Vitel- lianska året borde bortfalla. I följd af detta misstag blef Sueto- nius ock tvungen att förvandla Claudii 14 fullbordade år till 14 ofullbordade, emedan i annat fall sjelfva det allmänna åfomfånget skulle förfalskats. Samma kronologi, som i Dialogen, återkommer, såsom billigt, äfven i Taciti historiska verk. Enligt Annat XI, 11 höra de af kejsar Claudius firade sekularspelen till år 800 ab urbe condita och falla 64 år sednare än de närmast föregående under Augustus, hvilka sistnämnda alltså höra till år 736 a. u. c. (ty 800 — 64 — 736). Detta årtal för de Augustiska spelen är också just hvad man bör /vänta, då Tacitus öfverhufvud följer den s. k. Capitölinska stads- 1) Neros egen död, som går ett drygt är förut (»longum et unum annum»), faller då naturligtvis i år 110 (d? 15 Juni), likasom hos Suetonius. 230 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? eran1), som verkligen sätter eponymerna C. Furnius och C. Junius Silanus, under hvilka .spelen (se Censorin. d. d. nat. c. 17 § 11) firades, i år 736. De Olaudiska sekularspelen höra under konsu- lerna Ti. Claudius Cæsar IV och L. Vitellins III, hvilkas hos Tacitus med den förlorade början af ll:te boken bortfallna namn åter- finnas hos Censorinus (se anf. st.); men man ser äfven af Tac. (Ann. XI, 23), att de närmaste föregångarne till eponymkollegiet A. Vitellins och L. Vipstanus äro menade. Då alltså de Augustiska sekularspelen under ep. Furnius och Silanus höra enligt Taciti kronologi till 736 a. u. c., de Claudiska under ep. Claudius IV och Vitellins III deremot till år 800, så förspiller man fåfängt sin konst, när man försöker neka, att Tacitus i mellanrummet haft ett epo- nymt konsulskollegium mera än våra vanliga Fasti, enligt hvilka afståndet mellan de bägge spelen endast skulle utgöra 63 år. Platsen för det utfallna eponymikollegiet är, såsom Britannici bio- grafi upplyser, nedanför kej sar Claudii 2:dra konsulat. Britanniens var nämligen enligt både Sueton., Claud. 27 och Dio LX, 12 (p. 673 Leuncl.) född i årets början under Claudii 2:dra konsulat; Suetonii text är endast fördunklad genom ett utfallet »ab», efter hvars infogande, som med nödvändighet påkallas äfven af jämfö- relsen med Dio, stället lyder sålunda: »Britannicum, vicesimo ab imperii die inque secundo consulatu natum sibi &c.» Med »dies imperii»2) förstås det årligen firade kalenderdatum för en kejsares thrönbestigning, som med afseende på Claudius var d. 24 Januari; Britanniens var alltså född d. 13 Febr, under Claudii 2:dra kon- sulat. Men kort efter början af konsulsåret Claudius Nero et L. . Antistius (Tåc. Ann. XIII, 11) var dagen nära, då Britannicus • skulle enl. Tac. Ann. XIII, 15 fylla sitt 14:de lefnadsår (»propinquo die, quo qnartum decimum ætatis annum Britannicus explebat»); följaktligen visar sig ånyo och med närmare begränsning, att Ta- citus mellan Claudii 2:dra och Neros första konsulat eller . för att begagna den redan förut vunna trångare slut-terminus — mellan Claudii 2:dra och 4:de konsulat (sekularspelsåret) haft ett konsulspar mera än den recipierade kronologien vidkännes. Den ytterligare upplysning, som här ännu behöfves, är icke särdeles Svår att vinna. Enligt både Suetonius och Dio beklädde Claudius 1) Jfr. Germ. 37: »Sexcentesimum et quadragesimum annum urbs nostra agebat, quum primum Cimbrorum audita sunt arma, Cœcilio Metello et Papirio Carbone consu- libus.» Dessa konsuler sätter Capitolinska eran ganska riktigt i âr Ü40, den Varronska deremot i år 641. , . , 2) Se Trajani bref till Plinius u:o LIII [ell. LXI] och GUI [ell. CIV] öch jfr, det synonyma uttrycket »principatus dies» Suet. Vesp. c. 6. , HVILKßN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 231 inalles 5 konsulater och enligt bägge inträdde 3:dje konsulatet i året näst efter det 2:dra; men enligt Suet (Claud, c. ,14) var detta 3:dje könsulat endast suffekt, i det Claudius på ett för en kejsare ovanligt sätt lät sig insättas i stället för den ene med döden af- gångne medlemmen af det privata konsulskollegium, som var det för året eponyma; Dio deremot (lib. LX p. 676 Leuncl.) uppförer Claudii 3:dje konsulat såsom eponymt och vet alls ingenting om den af Suetonius så uttryckligt betygade suffektionen.. Lika med Dio upptager kronografen af år 354 för året 42 cons. Claudius II et Longus, för 43 Claudius III et Vitellius, för 44 Crispus II et Taurus o. s. v. Annorlunda deremot den i Th. Mommsens skrift Uéber den Chronographen vom Jahre 354 under mo VIII med- delade kroniken.' Hvad hos Dio m. fl. kallas Claudii 3:djé, 4:de och 5:te konsulat betitlas här i stället det 4:de, 5:te öch 6:te; något 3:dje synes ej till, men det 2:dra och 4:de (= Dios 3:dje) äro söndrade från hvarandra genom ett mellanfallande privat eponymkollegium: Saturninus II et Venustus. Likasom hos Sue- tonius uppträder. således här Claudii 3:dje konsulat allenast såsom suffekt, fallande under Saturnin! och Venusti eponymat; mén olika med Suetonius upptager denna kronik (allenast med ändrad be- siffring) äfven hvad Dio kallar, Claudii 3:dje konsulat och har följaktligen, såsom Tacitus fördrar, i det hela ett år mera än de öfriga källorna. Allenast i besiffringen af Claudii tre sista kon- sulater kunna vi ej följa denna kronik VIII, utan hålla oSs vid den sedvanliga terminologien, helst den hos Suetonius antydda åsigten öm det mindre' värdiga för en kejsare i att likasom spela vikariùs för en undersåte väl torde hafva verkat derhän, att Clau- dius sjelf vid besiffringen af sina påföljande konsulater icke gjorde afseende på det ifrågavarande suffektkonsulatet — on förutsättning, hvarigenom ock den här inträffade förvirringen i tidräkningen blir lättare förklarlig. " Vi hafva sett, att i fråga om Claudii regeringstid historikern Tacitus öfverensstämmer med dialogförfattaren. Detsamma gäller äfven med afseende på Neros. Efter det år, som i Ann. XI, 11 betecknas såsom 800 a. u. c., följa i Annalernas llrté och 12:te bok 7 nya konsulspar till och, med M. Asindus Marcellus et M. Acilius Aviola (XII, 64), under hvilkå Claudius d. 13 Okt. dog (ib. 67—69). Detta, dödsfall hor alltså enligt Taciti räkning till år 8Ö7 a. u. c. Ytterligare följa under Neros regeringstid i Anna- lernas 13:de till och med 16:de bok, så långt denna sista är be- varad, 12 nya konsulspar, af hvilka det sednaste, C. Suetonius och Luccius Telesinus (XVI, 14), följaktligen hör till 819 a. u. c. Då en- 232 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? v. . Dialogens kronologi Nero efter sitt tillträdningsår (807 a. u. c.) i det hela icke Öppnar mer än 12 nya kalenderår, så bör hans död falla i 820 a. u. c. och följaktligen blott ett enda konsulspar vara bortfallet i det förlorade slutet af Annalerna. Och att så i san- ning är förhållandet, bevisas ögonskenligen af Hist. I, 1: »Initimn mihi operis Servius Galba Herum, P. Vinius consules erunt; nam post conditam urbem octingentos et viginti prioris ævi annos multi auctores retulerunt.». Ty här sages uttryckligen, att tidehvarfvet före konsulsparet Galba H et Vinius slutar med år 820 a. u. c., hvadan det nämrida konsulsparet sjelft faller i år 821; och då sämma konsulspar inträder omedelbart efter Neros dödsår (Hist. I, 37 : »septem a Neronis fine menses sunt»), så är Neros dödsår, eller Octavianuserans år 110, ganska riktigt 820 a. u. c.1). Den recipieräde kronologien har här ett konsulspar för mycket: Nero dog under ep. Capito et Rufus, såsom jag i mina »Forskningar» bevisar ur den yngre Plinius, och Trachula et Italiens måste såsom icke eponyma utstrykas. För att hafva könsulslistan i full ordning, fordras blott ännu att fast ställa eponymien för -det nya regeringsår, som vi of van sågo tillkomma Titus. Dio betygar (lib. LXVI, p, 757 E Leuncl.), att Titi död inträffade under konsulerna Flavius och Pollio, hvilka fullständigt hette: L. Flavius Silva Nonius Bassus och Asinius Pollio Verrucosus (se Reimari not i Sturzii edition af Dio till ifrågavarande ställe). Kronografen af 354 har ock de häremot svarande konsulsnamnen Silve Pollio. Den ofvan citerade kronik VIH samt Cassiodorus förete, deremot på ungefär samma ställe namnen Silvanus et Verus; och att äfven dessa namn äro riktiga samt tillhöra ett eponymt konsulspar, bevisas af en inskrift hos Gruterus p. 1040. 1, daterad från konsulerna Sextus Annius SiF vanus och T. Annius Verus Pollio (jfr. Norisii Epistolo Consularis p. 426 i Grævii Thes. Antt. Rom. T. XI). .Genom att inskjuta sistnämnda konsulspar näst före Titi dödsår får man således år- räkningen full, och den vid förkortningar uppstående märkliga lik- ’) Neros regering såsom begynnande d. 13 Okt. 807 och slutande d. 15 Juni 820 räcker således egentligen blott 12 år, 8 månader och 2 dagar. Häremot kunde rid tyckas strida Hist. I, 5; »séveritas ejus (Galbæ) angebat aspernantes veterem di- sciplinam ätque ita quatuordecim annis a Nerone adsuefaetos, ut &c.»; ty här synas åter 14 regeringsår tillerkännas Nero. Men det var, såsom ofvanför sagts, konventiondt, att tala om 14 år för Nero, och det strider ej heller mot språkets eller sakens sanning att så, som här skett (med dblativus), ^begagna det konventionela uttrycket. Ty Neros regering ingrep dock verkligen i 14 skilda kalenderår, ehuru hon utfyllde endast de 12 mellersta. ■ ■ ’ / HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 233 heten i namn mellan de , bägge konsulspären1) underlättar förkla- ringen af, huru ettdera kunnat bortfalla. v Det återstår oss blott att vid den christna eran fästa de ofvan vunna Cæsariska och konsulariska bestämningarne, hvilka sjelfva såsom hvilande dels på Suetonius dels och framför allt på Tacitus nödvändigt måste beledsagas af förutsättningen öm att vara histo- riskt riktiga. Vi hafva redan anmärkt, att Domitiani dödsår, som är Octavianuserans 139:de, motsvarar år 96 eft. Chr.; följaktligen motsvarar år 1 af Octavianuseran år 43 f. C. (139 — 96 = 43). Hirtius och Pansa höra då till år 44 och Cæsars mord till 45 f. C., hyilket här anmärkes, på det vi straxt från början må erhålla ett astronomiskt bevis för riktigheten af. vår tidräkning. Livius (Jul. Obscqulns 127) och Plutarchus (Cæsar 63, 5 med citation af Livius § 6) betyga nämligen, att natten före mordet (d. 15 Mars) ett starkt månsken (»fulgore lunæ»; w gxarl xaraXapnovc^ç trängde in i sofgemaket och förjagade sömnen från Cæsar eller hans gemål; och i vårt årtal 45 f. C. stod 15 Mars just vid fullmånens inträde, hvaremot vid 15 Mars 44 månen redan ingått i sista qvarteret, och alltså först mot morgonen blef i mycket in- skränkta dimensioner synlig.. Vi sammanställa nu för de vigtigaste händelserna de Bägge era-årtalen på sätt, som följer: Före Chr. Octav.-er. k 43. = 1. Kriget vid Philippi. 32. = 12. Slaget vid Actium d. 2 Sept. ' Eft. Chr. 13. = 56. Augustus dör d. 19 Aug. Tiberius efterträder. En af thronskiftet föranledd uppresning i Pan- nonien dämpas genom en månför mörk else, som 1 c der inträdde klockan 8 eft. midd. d. 7 Okt. (Tac. Ann. I, 28. Dio LVII, 4). Anm. Den vanliga kronologien nödgas här tillgripa förmörkelsen af d. 27 Sept, âr 14 eft. Chr. ; men ' denna, som bief synlig först klockan 4 på morgonen, ' • kan aldrig förenas med en sorgfällig uppfattning af hela sammanhanget i Taciti berättelse. 36. = 79. Tiberius dör d. 16 Mars. G-ajus efterträder. 40. = 83. Gajus dör d. 24 Januari. Claudius efterträder. 41. = 84. Eponymérna äro Claudius Cæsar II et Longus. ’) Det ena kunde t. ex. betecknas med Silvanus et Pollio, det andra med Silva et Pollio; det ena med Silvanus et Verus, det andra med Silva et Verrucosus; 234 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JE&U DÖD? Octav.-er. Eft. Chr. 42. = 85. Ep. Saturninus II et Venustus. Efter den enes (Venusti?) död blir Claudius suffektkonsul för återstoden af den aflidnes embetstid (Suet. Claud. c. 14), 43. = 86. Ep. Claudius Cæsar III et Vitellins. 44. = 87. Ep. Crispus II et Taurus. 45. = ^88. Ep. Vinicius II et Corvinus. För att afvärja vidskepliga uttydningar lät kejsar Claudius i för- väg tillkännagifva inträffandet af en solförmör- kelse på detta års 1 Augusti, kejsarens egen fö- delsedag (Dio LX p. 681 sq. Leuncl.). Förmör- kelsen återfinnes riktigt af astronomerna. 54. = 97. Ep. Marcellus et Aviola. Claudius dör d. 13 Okt. Nero efterträder. 59. = 102. Ep. Vipstanus et Fontejus. Den af Plinius på 30 April betygade solförmörkélsen återfinnes rik- tigt af astronomerna. 67. = 110. Ep. Capito.et Rufus. Nero dör d. 15 Juni. G-alba efterträder. 68. = 111. Ep. Galba II et Vinius. Galba dor d. 15 Jan.; Otho d. 9 Apr. Månförmörkelse vid Crémona d. 29 Okt. Vitellius dör d. 21 Dec. Vespasianus räknar sin regering ifrån detta års 1 Juli. 71. = 114. Ep. Vespasianus IV et Titus II. Månförmörkélse d. 4 Mars och solförmörkélse d. 19 Mars (Plin. H. N. II, 13). 78. == 121. Ep. Vespasianus IX et Titus VII. Vespasianus dör d. 23 Juni. Titus efterträder. 80. = 123. Ep. Silvanus et Pollio. 81. — 124. Ep. Flavius Silva et Pollio. Titus dör d. 13 Sept. Domitianus efterträder. 96. = 139. Ep. Valens et Vctus. Domitianus mördas d. 18 Sept, vid 5:te timman (kl. 11 f. m.), då månen stod i Vattumannens tecken (Suet. Dom. o. 16), en bestämning, som endast slår in på detta, men icke på något nästliggande års 18 Sept. Af de i ofvanstâënde öfversigt intagna notiserna kan man in- hämta, hurusom alla de hös de gamle angifna astronomiska kon- trollerna sjelfmant och utan en enda konstlad åtgärd foga sig i denna Taciteisk-Suetonska tidräkning; följaktligen är den historiska 1 riktigheten af denna tidräkning numera icke blött en naturlig förut- . HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 235 sättning, utan en till fullo bevisad sanning. Likväl finna vi denna kronologi misskänd och förvriden redan så tidigt, som hos Claudius Ptolemäus, Hadriani och Antonini Pii samtid. En hufvudsaklig anledning härtill ligger, enligt hvad mina undersökningar gifvit vid handen, i en förvexling af året för Augusti Egyptiska throribe- stigning (31 f. C.) med året för den deraf föranledda stiftelsen af • Alexandrinarnes fasta kalender (30 f. Chr.). Den sistnämnda epoken kontrollerade sig sjelf genom kalenderns egen fortgång och tillgreps derföre såsom ett förment vida säkrare regulativ, än den så lätt perturberade och alltid besvärliga konsulseran. På samma satt förvexlades i sednare tider i Syrien den ursprungliga Seleu- cidiska erans epok (hösten 315 f. C.) med epoken för den af Seleucus införda kalenderreformen (hösten 312 eller med Chaldäisk nyårsmånad våren 311 f. C.). Det ena af de oundgängliga förarbetena för ett korrekt be- svarande af frågan om Jesu dödsdag är emellertid nu afslutadt och vi fortgå till det andra. 2) Om Judiska kalendern på Jesu tid. Märkvärdigt nog påstår Ideler (L. d. Chron. sid. 213), att under hela perioden för det andra templets tillvaro de Judiska ny- månaderna fortfarande bestämdes genom omedelbar observation och efter af synedriet anställdt vittnesförhör angående nytändnin- gens synligblifvande på himlafältet. Men hvad Talmud förmäler om. ett dylikt kalendersystem hos Judame kan ingalunda göra anspråk på en så långt utsträckt tillvaro, hvarigenom det tydligen skulle blifvit alldeles outhärdligt: systemet kan på sin höjd bilda ett öfvergångsstadium, tillhörande en tid af upplösning, sådan som den, hvilken följde på Jerusalems förstöring, då synedriet hade sitt säte i Jamnia. Att det icke begynt tidigare, kan ännu med lätthet bevisas ur Josephus. Vitellins, hvars Julianska dödsdatum enligt Tacitus och Dio är 21 eller 22 December, dog enligt Jo- sephus (Bell. Jud. IV, 11, 4) på Judiska kalenderns 3:dje Apelläos : följaktligen begynte denna Apelläos den 19:de eller 20:de Dec. Men i år 68, dit tilldragelsen hörer, inträdde det astronomiska nyet redan d. 13 Dec. klockan 11 och 41 minuter förmiddagen Jerusalemisk medeltid, och denna differens af omkr. 6 till 7 dagar mellan det astronomiska och kalendariska nyet är alldeles för stor, for att kunna förenas med ett system, der kalendermånaderna be- stämdes genom omedelbar observation. Ännu mera öfvértygande 236 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD?. är måhända den betraktelsen, att Josephus meddelar alla sina data ur Judiska historien under den tydliga förutsättning, att dessa data äga objektiv karakter, medgifvande möjligheten af deras reduktion från en kalender till en annan, m. a. o. att de sjelfva bero på en historiskt faststående kalender och ingalunda på sådana tillfälliga bestämningar genom ett synedrium, hvilka undandraga sig all möjlig efterräkning och kontroll, Då t. ex. den Judiska häfda- tecknaren (Bell. J. VI, 10, 1) med en viss högtidlighet nämner dep 8 Gorpiäos i Vespasian! 2:dra regerinsår såsom den betydelsefulla dagen för Jerusalems brand, hvem ser ej härvid hans säkra för- hoppning, att äfven den Grekiske och Romerske läsaren skall kunna med ledning af denna uppgift räkna sig fram till den rätta historiska dagen? Kort sagdt: om en kalender, byggd på sväfvande iakttagelser af månnyet, kan före Jerusalems förstöring ej vara fråga, emedan de hos Josephus ända till slutet af detta fidehvarf meddelade data bestämdt utesluta en dylik kalenderordning. Lika oriktig ' är Epiphanii åsigt (Hæres. LI, c. 26, p. 448), att Judiska kalendern på Jesu tid reglerades genom en cykél af 84 år. Vi veta nämligen, att Latinska kyrkan för bestämmande af den christna påsken lånade denna 84-årscykel från Judarna i 2:dra eller början af 3:dje århundradet’ (se Ideler); följaktligen stod , cykeln vid sistnämnda tid i fullt anseende hos Judarne och var ingalunda befunnen felaktig eller förkastad, i hvilket fall någon öfverflyttning deraf till de christne naturligtvis icke skulle kommit Î fråga. Den kalender deremot, som redan året före Jerusalems fall hunnit uppenbara ett så starkt missförhållande till himlen, som det, hvilket röjer sig i det Judiska datum för Vitelli död (se nyss ofvan), denna /kalender blef otvifvelaktigt af skaffad sträxt efter Jerusalems förstöring och kan således icke hafva varit 84-årscykeln, hvilken långt efteråt stod i bästa anseende. Tänker mau sig icke, att den dittills brukade kalendern blef vid Jerusalems fall afskaffad, då söker man fåfängt efter utrymme och anledning till det ofvan- nämnda så högst obeqväma, men dock af Talmudiska traktaten Mischna rosch hasschauah övederläggligt betygade interimstillstån- det, då nymånaderna bestämdes genom omedelbar observation, verkställd af minst två trovärdige män, som inför synedriet an- mälde sig hafva sett nytändningen. Med vår föreställning blir deremot gången af Judiska kalenderväsendets utveckling så natur- lig som möjligt. Efter hvarje inträffad stor nationalolyeka för- dubblades, såsom bekant, Judarnas ängsliga ifver att iakttaga alla verkliga eller förmenta föreskrifter i deras lag, emedan man trodde försummelser härutinnan hafva vållat olyckan. Jerusalems fall var HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 237 således en kraftig sporre till att betänka, hvilka Mosaiska lag- stadganden som under den föregående tiden möjligtvis blifvit min- dre sorgfälligt efterlefda. Bland annat fann man sig nu af 4 Mos. 28, 11 förpligtad till ett riktigt iakttagande af de naturliga måna- dernas verkliga begynnelse; och då den gamla kalenderns afvikelse från himlen på sistone blifvit alldeles uppenbar, så var ingenting naturligare, än att man i brist på astronomiska insigter tills vidare tog sin tillflykt till den oftanämnda omedelbara iakttagelsen af nytändningarne, hvarefter 84-årscykeln infördes. Den före Jerusalems fall gällande kalendern, hvilken, såsom vi sett, var skild både från den af Ideler och den af Epiphanios förmodade, var tydligen ingen annan än den Seleucidiska, d. v. s den form af Macedoniska kalendern, hvilken Seleucus Nikator an- befallt till gemensamt bruk öfver hela sitt rike (Malélas Hist. Chr. I, p. 257). Att denna var hos Judarne gällande under perioden af deras underdånighet under de Seleucidiska konungarna, ligger i sakens egen natur och bevittnas till öfverflöd af samtliga de i Måkkabäerböckerna och hos Josephus förekommande data från denna period. Mén äfven efter den genom Makkabäernä tillkäm- pade oafhängigheten fortfar i sjelfva verket samma dateringssätt med begagnande af de Macedoniska månadsnamnen såsom fullt likbetydande med de inhemska (hvilka sistnämnda för öfrigt blött sällan omnämnas) och till och med Seleucidererans årtal försvinna endast långsamt ur det befriade folkets annaler. Med den oerfa- renhet i astronomiska ämnen, som påtagligen var rådande hos den tidens Judar, är det alls icke sannolikt, att.de med anledning af den vunna oafhängigheten skulle kännt något behof af att'upp- ställa en egen och ny kalender; tvärtom visa alla spår, att dé fortfarande betjenat sig af samma Seleucidiska kalender, med hvilken de en gång blifvit genom vanan förtrogne. Hade denna kalender, i stället för att framgent alltjämt bibehållas, blifvit inom kort utbytt mot en annan, så skulle den omöjligen kunnat slå så djupa rötter i folkmedvetandet, att den af Josephus befunnits an- ticipationsvis användbar jämväl för alla de äldsta tidskiftena i Judafolkets historia. Huru beskaffad var då denna Seleucidiska kalender? Kortaste svaret är: den var en Metonsk 19-årscykel, men med rent Oéno- pideisk konstruktion. Denna konstruktion härrörde deraf, att Ma- cedoniska kalendern åtminstone Under Alexander den stores och hans faders dagar var en så fullständig kopia af Oenopides’ i Olympia gällande 59-åriga period, att de Macedoniska månaderna hela vägen begynte liktidigt med de motsvarande Olympiska; äfven 238 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD?- skottmånaden inträdde samtidigt i bägge kalendrarna, hvilkas hela skillnad belöpte sig till månadsnamnen och till nyårsepoken, hvil- ken sistnämnda i Olympia låg på våren (vid inträdet af den Ma- cedoniska månaden Dystros), i Macédonien deremot på hösten, in- trädande med 1 Dios. På sistoné hade dock den Macedoniska kalenderns samklang med den Olympiska blifvit störd genom två maktåtgärder af Alexander. Först och främst hade han kort före slaget vid Granikos, då generalerna varnande förehöllo honom att icke, afvikande från förfädrens exempel, befläcka månaden Däsios genom en slagtning, befallt, att en ny Artemisios skulle inskjutas, innan den i tur varande månaden Däsios fick begynna (Plutarch. Alex. c. 16); dernäst hade han, för att underlätta uppfyllelsen af sin siares förutsägelse angående tidpunkten för Tyri fall, förlängt den då löpande månaden med 2 dagar (ib. c. 24): i det hela skilj de sig alltså numera Macedoniska kalendern 31 dagar (en tillagd 29-dagig Artemisios + 2 efterhängda dagar) från den Olympiska 1). Detta var nu förmodligen en af anledningarne för Seleucus att icke i sitt rike införa allenast en oförändrad fortsättning af den från Alexander ärfda kalendern. En ann^n och verksammare an- ledning borde ligga i Oenopideiska periodens längesedan uppdagade afvikelse från solen: perioden var nämligen 7| dagar längre än 59 Julianska år, och Julianska årets mått var redan århundraden före Julius Cæsar kändt såsom nära öfverensstämmande med det sanna solårets. Ei) förändring var således påkallad och måhända verkställdes den i samråd med de för stjernkunskap berömda Chaldeerna i Babylon. På detta sätt skulle åtminstone lättare för- klara sig, hvarföre Seleucidiska kalendern icke mottagit något in- flytande af den i Athen likväl redan införda Kallippiska perioden, utan endast af den äldre Metonska 19-årscykeln; ty om den först- nämnda kunde Chaldeerna lätt vara okunniga, hvaremot de icke kunde vara det om den sistnämnda. Hurusomhälst, så lära vi genom granskning af alla hithörande historiska indicier, att Selen- ciderkalendern verkligen, såsom ofvan blifvit sagdt, utgjordes af Då mina föregångare på den kronologiska forskningens område icke lyckats förskaffa sig någon kunskap om Oenopideiska periodens konstruktion eller epok, ej häller om dess användning vare sig i Olympia eller Macédonien, så bör jag nämna, att hvad jag i detta hänseende upptäckt erhållit en lika oväntad som glänsande be- kräftelse genom en vid Suezgräfningarne funnen tvåspråkig inskrift med ett Macedoi- niskt och Egyptiskt paralleldatum (7 Apelläos = 17 Tybia) från 9:de året af Evergetes’ l:s regering. Detta parall el datum, hvarom första underrättelsen meddelades af R. Lep- sius till Engelska tidskriften Athenœum îÀaj 1866 p. 670, kulislår fullkomligt den vanliga (på Ptolemäi kanon byggda) kronologien och tills.tädier ingen, annan än den af mig efter de bästa källor uppställda. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 239 en 19-årscykél ined det Metonska omfånget af 6,940 dagar, men med en helt och hållet Oenopideisk konstruktion. Sistnämnda kon- struktions praktiska företräden voro ock i sanning för stora, för. att på något sätt kunna eller böra tillspillogifvas i en Macedonisk kalender, der de i lång tid varit vane att tillgodonjutas. Att en så obeqväm kalender som Meterns (och Kallippi), hvarest ingen månad hade ett konstant dagtal och hvarest skottmånaden föll än här än der bland de ordinarie månaderna, kunnat bäras af Athe- narne, förklarar sig af. detta folks utomordentliga förmåga att uppoffra allt för teoriens riktighet; men hvem annan skulle ej föredraga en ordning, som den Oenopideiska, der hvarje ordinarie månad hade sitt en gång för alla gifna, oföränderliga dagtal och der äfven skottmånaden alltid. hade samma läge mellan Peritios och Dystros (efter det Olympiska mönstret)? I öfverensstämmelse härmed var formen för Seleucidiska året (alldeles som för det Europeiskt-Macedoniska) följande: L Månaden Dios , hade 29 dagar. IL Apelläos 30. HI. Audynäos 29. IV. Peritios. 30. V. Dystros 29. VI. Xanthikos 30. VII. VIII. IX. x- XI. XII. Artemisios Däsios Panemos Loos Gorpiäos Hyperberetäos 29. 30. 29. 30. 29. 30; Detta år, 19 gånger upprepadt, gaf tillsammans 6,726 dagar; för att erhålla den Metonska cykelns dagtal 6,940, fordrades således, att de inskjutna skottmånaderna skulle uppgå till inalles 214 dagar. Hos Oenopides, likasom hos alla äldre kalénderstiftare, gällde så- som regel, att skottmånaden borde karakterisera sig äfven genom ett från de .ordinarie månaderna afvikande dagtal, d. v. s. han borde hvarken innehålla 30 eller 29 dagar, utan i stället* antingen 31, som var det vanliga, eller 28, som bildade undantaget. Med sex *31-dagiga och en 28-dagig skottmånad uppnåddes det erfor-, derliga dagtalet 214. Skottåren voro det 2:dra, 5:te, 8:de, 10:de, 13:de, 16:de och 18:de inom 19-årscykeln, och den 28-dagiga skott- 4 månaden föll på sista skottåret. Att skottmånadens namn var Dioskoros, har redan Scaliger riktigt insett af 2 Makkab. 11, 21/ 240 HVILKEN ÄB. DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JÉSÙ DÖD? Dess läge mellan Peritios och Dystros beror på att den ursprung- liga (Olympiskt-) Oenopideiska kalendern der hade årsskiftet1). Sedan vi . redogjort för konstruktionen af den Seleucidiska ka- lendern, kunna vi här straxt nämna, att dess Julianska epok är 5 Oktober 312 f. 0. (hvilket datum alltså^ motsvarar l:stä Dios i Seleuciderkalenderns l:sta 19-årscykel). Insigten härom kan dock icke åtkommas omedelbart, utan förutsätter kännedom om en ' Chaldeisk form af Seleuciderkalendem, hvarur Cl. Ptolemäus be- varat några upplysande data. Sjelfklart är, att Chaldeerne icke i afseende på månadernas inbördes följd eller dagtal/kunde tillåta sig någon afvikelse från Macedonerna; ty detta skulle just upphäft den enhet, som af Seleucus uttryckligen var eftersträfvad och an- befalld/ Det enda, hvartill de kunde hafva lof, var att välja en annan af årets månader, än Dios, till nyårsmånad, likasom vi se, •att Judarne, utaii att i öfrigt på något satt förändra Seleucider- kalendem, dock längre fram återtogo sin gamla nyårsmånad (Tischri =) Hyperberetäos i stället , för Dios. Vår första fråga blir alltså nu: hvilken var den Chaldeiska nyårsmånaden? Enligt hvad numera temligen allmänt erkännes är Mosaiska flod- sagan otvifvelaktigt af Chaldeiskt ursprung. Flodens inträde förlägges af 1 Mos. 7, 11 på »17:de dagen i andra månaden» och af Chaldeern Berosus (Fragm. Hist. Gr. ed. Müller T. II fr. 7 p. 501) på »15:de dagen i månaden Däsios». Af sammanhanget mellan bägge upp- gifterna vågar jag draga den slutsats, att på Berosi tid Däsios var Chaldeiska årets andra månad och alltså Artemisios den första eller nyårsmånaden — ett antagande, hvarmed också de Ptolemäiska data fullkomligt sammanstämma. Af dessa flata ses, att epoken för den Chaldeiska • årsräkningen ligger i år 311 f. Chr.; och då vi af Judiska vittnesbörd (Joseph. Antt. III, 10, 5) m. m. veta, att Xanthikos inneslöt vårdagsjämningen, så finna vi lätt, att l:ste Ar- temisios år 311 f. C. faller på 31 ALars, med hvilket Julianska datum både hos Oenopides och hos Kallippos den nästa månaden efter årets vårdagsjämning begynner, och när soluppgången är Chal- deiska dygnets epok, så omfattar denna 1 Artemisios, gående från soluppgången d. 31 Mars till soluppgången d. 1 April, äfven ganska riktigt det astronomiska nyet, hvilket enligt Largeteau inträdde d. 1 April klockan 5, 12' f. m. Babylonisk medeltid. Denna den Chaldeiska årsräkningens nära epokförbindelse med den vulgära, 11 ) Af detta skottmånadens , läge framför Dystros förklarar sig äfven. hvaarföre Judarne, hvilkas nationela namn för Dystros var Adar, i skottår, då Adar fördubblades, räknade såsom skottmånad icke den sednare, utan den förra Adar. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 241 frän hösten 312 utgående Seleucidereran röjer tydligt nog, att bägge hvila på en och samma historiska grundval; och enär den äkta, politiska Seleucidereran, som förekommer i 1 Makkabäerboken och på konungamynten, enligt hvad jag upptäckt, i stället utgår från hösten 315 f. C., så kan den vulgära eran till skilnad från den politiska med skäl kallas den kalendariska Seleucidereran såsom efter all sannolikhet hafvande sin rätta grund just i den stiftade nya kalendern. Om, såsom rimligast synes,, den reformerade ka- lenderns inpassning på himlen faktiskt ägde rum d. 1 Artemisios (= 31 Mars) 311 f. C., så följer af sig sjelft, att den från Mace- donisk synpunkt måste dateras tillbaka från deras nästföregående nyårsmånad, alltså från 1 Dios år 312. Då vi ofvan angifvit denna 1 Dios såsom fallande på 5:te Oktober, så vill detta icke säga, att 1 Dios år 312 historiskt föll påy5:te Oktober (hvilket skulle för- utsätta, att den nya kalendern redan då hade intagit sin kom- mande ställning till himlen, och icke först på våren 311, utan meningen är, att den från den nya kalenderns verkliga hållpunkt ^.(1 Artem. 311) tillbakaräknade 1 Dios föll på 5:te Oktober; och i Öfverensstämmelse dermed begynte Judarnes vanliga nyårsmånad Hyperberetäos (Tischri) d. 5 Sept. 312. Det afgörande beviset för riktigheten af hvad vi sålunda upp- ställt ligger i de meranämnda Ptolemäiska data. Men innan vi gå till granskningen af detta bevis, måste en nödvändig anmärkning förutskickas. Vi hafva sagt, att skottåren. voro det 2:dra, 5:te, 8:de o. s. v. inom 19-årscykeln. Detta gäller likväl endast under förutsättning af den Macedoniska och Judiska nyårs- och cykel- epoken från hösten 312 f. C.. Om man deremot med Chaldeerna begynner cykeln först med våren 311, så faller första skottmåna- den redan inom första cykelåret, och på samma sätt förtidigas skottårens cykelnummer hela vägen ett år, så att skottåren här J)lifva det l:sta. 4:de, 7:de, 9:de, 12:te, 15:de och 17:de inom cy- keln. Man ser lätt, att detta är blott en formel olikhet, beroende derpå, att skottmånaden måste inträda samtidigt i bägge kalender- formerna eller ined andra ord bibehålla samma plats i den Julian- ska kalendern. De af Ptolemäus anförda Chaldeisk-Seleucidiska data äro föl- jande tre: 1) Enligt Almag IX, 7 observerades planeten Merkurius den 5 Apelläos i Chaldeernas 67:de år, då han befann sig på 21 graders östligt afstånd från solen, och tidpunkten för denna ob- servation motsvarår, säger författaren, morgonen från 2.7:de till 28:de Thot i år 504 af Nabonassars era, d. n. s. morgonen den 19 November 245 f. C. Emedan det är fråga om Merkurii östliga ‘ 16 242 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD ? elongation, så inses, att solen var uppgången (omkring 1| timma) före Merkurius, hvadan den 5:te Åpelläos, på hvilken observationen ägde rum,’ måste begynna med soluppgången den 19 November 245 f. C. — 2) På samma ställe omnämner Ptolemäus en annan öst- lig elongation af Merkurius (22| grader), observerad den 14 Dios i Chaldeernas 75:te år, eller på morgonen från den"9:de till den 10:de Thot i Nabonassariska året ,512, d. y. s. på morgonen den 30 Oktober 237 f. Kr. Af samma skäl, som nämndes under n:o 1, inses, att äfven denna observation föll efter soluppgången, hvadan den här ifrågavarande 14:de Dios måste begynna med soluppgån- . gen den 30 Oktober 237 f. C. — 3) Ändtligen omnämner Ptole- mäus (Almag XI, 7) en observation på Saturnus, verkställd den 5:te Xanthikos i Chaldeernas 82:dra år, men det bifogade egypti- ska paralleldatum är här besväradt af en osäkerhet i läsarten, i. det den äldre Baselerupplagan angifver aftonen den 12:te, Halmas text deremot aftonen den 14:de Tybi af Nabonssariska året 519, d. v. s. i förra fallet aftonen den 28 Februari, i det sednare den 1 Mars 229 f. C, Då emellertid Ptolemäus tillägger, att solens längd vid observationstillfället var 336° 10' (6° lO' af Fiskarnes tecken), så synes hvarken 12:te eller 14:de Tybi kunna vara rätta dagen, utan fastmera den i nuvarande texterna Öfrersprungna 13:de Tybi, som motsvarar den 29 Februari (året 229 f. C. var ett Julianskt skottår). Ty vårdagsjämningspunkten, då solens längd är 360° eller O9, med andra ord då hon går ur Fiskames in i Vädurens tecken, passerades detta år (229) enligt Largeteaus ta- beller den 24 Mars klockan 1‘ 53' 36" eftermidd. Babyl. medeltid;' genom Fiskarnes 30 grader passerar solen på jämnt 30 dagar, hvilken bestämning förefinnes oförändrad äfven hos Hipparchus (Ideler I, 91), alltså ingick hon detta år i Fiskarne den 23 Febr, klockan nära 2 eftermidd. och då samtliga de 30 graderna jemnt motsvaras af 30 dagar, så kunna de vid observationstillfället redan passerade 6° 10' (eller 6^) utan märkbart fel likställas med 6^ dagar (jfr. Lindhagen Astronomi sid. 287), hvilka, beräknade från den 23 Febr. kl. 2 eftermidd. leda till 29 Febr. kl. 6 eftermidd. såsom rätta (ungefärliga) tidpunkten för den ifrågavarande på af- tonen dén^5:te Xanthikos fallande observationen1). Följaktligen *) Förutsättningen, att 13:de Tybi är ursprungliga läsarten, förklarar ock lättast uppkomsten af de bägge falska läsarterna. Man tänke sig, att en sakkunnig läsare i bredden angaf »pridie Kal. Mart.» (= siste Febr.) såsom det Romerska paralleldatum till textens 13:de Tybi. En annan, som ej erinrade sig att Februari hade mer än SS dagar, opponerade sig mot den angifna parallelismen, under anmärkning, ätt då bort läsas 12:te Tybi, ocH substituerade såsom det förment riktiga romerska datum »Kal. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? . 243 måste 5:te Xånthikos i Chaldeemas 82:dra år begynna med sol- uppgången den 29 Febr. 229 f. C. Läsaren behagade iakttaga, att våra ofvan uppställda satser rörande Chaldeisk-Seleucidiska kalendern bero på alldeles sjelfstän- diga historiska grunder, så att ingenting mer än det vigtiga år- talet 311 f. C. är grundadt på Ptolemäus. Det hela vinner der- före en oomkullstötlig fasthet, i fall de 3 Chaldeiskà data, beräk- nade efter vår kalenderkonstruktion och epok, visa sig riktigt sam- manträffa med de nyss ur Ptolemäus utledda Julianska parallel- data. Låtom oss räkna efter! Huru många dagar förflyta från 1 Artemisios (= nyårsdagen) i Chaldeernas l:sta till 5:te Apelläös i deras 67:de år? ’ Först och främst innehålla de fullt afslutade 66 åren tre 19-årscykler med hvar sina 6940 dagar och dessutom 9 öfverskjutande år, hörande inom den 4:de cykeln. Dessa 9 år innehålla först 9 X 354 ordinarie dagar och (emedan hvarje cykels l:sta, 4:de, 7:de och 9:de år äro skottår) dessutom 4 x 31 skottdagar. Vidare förflyta i det lö- pande 67:de året (= 4:de cykelns 10:de) [Artemisios med 29, Däsios med 30, Panemos med 29, Loos med 30, Gorpiäos med 29, Hyperberatäos med 30, Dios med 29, in summa] 7 hela måna- der med tillsammans 206 dagar, hvartill allrasist komma de 5 da- garne från och med l:sta till och med 5:te Apolläos, som är sjelfva observationsdagen. Med utföring af de ofvan antydda multiplika- tionerna skall man finna, att hela den ifrågavarande dägsumman (ifrån och med 1 Artem, år 1 till och med 5 Apell. år 67) utgör 24341 dagar. Precist samma dagtal erhålles från och med 31 Mars 311 till och med 19 Nov. 245 f. G.; hvaraf nödvändigt föl- jer, att om 1 Artemis, i Ghaldeererans l:sta år begynner med sol- uppgången d. 31 Mars 311, så begynner 67:de årets 5:té Apelläös med soluppgången den 19 Nov. 245 f. C. Med ledning af detta exempel kan läsaren sjelf uträkna, att de bägge återstående Chal- deiska data likaledes slå fullkomligt in på de angifna Julianskå paralleldata. Betydelsen af hvaije Chaldeo-Seleucidiskt datum är härmed fullständigt klar. Men äfven hos Macedoner och Judar har samma Seleucidiska månadsdatum i samma Julianska år väsentligen samma betydelse, blott att det begynner och slutar ett halft dygn tidigare, emedan dygnepoken här icke är solens uppgång, utan den näst- föregående solnedgången. Så omfattar t. ex. den Judiska 1 Ar- Mart.» (= 1 Mars). Mot detta sista anmärker en tredje läsare, som åter hade reda på skottdagen, att om 1 Mars vore rätta dagen/måste läsas 14:de Tyhi. 244 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? • temisios år 311 f. C.; samma ; Julianska ljusdag — 31 Mars — som den Chaldeiska dito, men den förra begynner redan med sol- nedgången den 30 Mars (medan Chaldeema ännu räkna den 30:de Xantbikös) och slutar med solnedgången d. 31 Mars, under det Chaldeemas l:sta Artemisios fortsätter ' sig ännu genom den föl- jande natten, r Hufvudsaken är, att de Julianska ljusdagarne äro i bägge fallen desamma. . . Att denna Sèleucidiska kalender på Jesu tid varit i bruk hos Judame, derom ägde äfven de äldste kyrkolärame otvetydig känne- dom, emedan en sådan kännedom är det enda som förmår för- klara det eljest i flere afseenden öfverraskande påståendet, att Jesus dog d. 25 Mars år 29 af vår tidräkning. Men härom mera framdeles. Ett annat och fullt afgörande bevis, att denna kalender af Judarne begagnades ända till Jerusalems undergång, ligger i Josephi flera gånger omförmälda datum för Vitellii död, 3 Apellaos år 68 ef t. Chr. För. att rätt uppfatta detta datum, fordras likväl att först vara underrättad om följande af Rabban Gamaliel, före- ståndare för synedriet i Jerusalem, till Judarne i Babylon och Medien utfärdade skrifvelse (efter Talmud meddelad äf Ideler I, 571): »Vi göra eder härmed kunnigt, att, alldenstund dufvorna ännu äro för späda (till offer) och lammen (till påska) för unga samt icke heller tiden för Abib (nya ax) ännu är förhanden, vi i förening med våra kolleger aktat nödigt förlänga året med trettio dagar.» ■ Ingen skarpsinnig betraktare kan tro denna skrifvelses syftemål blott vara ett kungörande af, att tiden för den regel- mässiga skottmånädens inträde nu var inne; ett sådant kungörande var i anseende till kalenderns enkla inrättning helt visst öfver- flödigt och hade äfven bort ske i andra ordalag, hvartill kommer, att den kalendermässiga skottmånaden hade 31 eller 28 dagar, medan denna af Gamaliel påbjudna hade 30. Utan tvifvel är här fråga om ett utomordentligt ingrepp i kalendern, åsyftande att af- hjelpa den länge bemärkta olägenheten, att påskmånaden Xanthi- kos, Judarnes Nisan, som oftast inträdde något för bittida emot årstiden. Genom att anbringa den i skrifvelsen omförmälda utom- ordentliga i skottmånaden visste Gamaliel att för framtiden skjuta hela kalendern 30 dagar längre framåt, och i följd af denna fram-, skjutning faller äfven 3 Apellaos år 68 eft. Chr. på 21 December, som är det med , Tacitus öfverensstämmande Julianska datum för mordet på kejsar Vitelhus. Vi se således, att Seleuciderkalendem hos"Judarne ännu året före Jerusalems fall icke undergått någon annan rubbning än den, som förorsakats gehöm Gamaliels egen- mäktigt inskjutna 30 dagar. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD ? 245 Men när skedde denna Gamaliels kalenderframskjutning? Nå- gon närmare underrättelse härom förefinnes, mig veterligen, icke; vi måste derföre åtnöja oss med att söka fastställa en öfversta tidsgräns, före hvilken åtgärden icke kunnat äga rum. Nu är det uppenbart, att en sådan skrifvelse, som Gamaliels, förutsätter ett redan förvärfvadt mycket högt anseende och derföre väl icke kan förläggas tidigare än inom författarens sednaste 50 lefnadsär, d. v. s., enär Gamaliels död infaller 18 år efter Jerusalems förstöring (Winer Bibh, Realw. I, sid. 389), icke före år 37 eft. Chr. Denna gränsbestämning kan väl med allrastörsta trygghet antagas. Också understödjes hon genom den'uppgiften hos Josephus (Àntt. Jud. XVIII, 5, 3), att underrättelsen om Tiberii död, som ägde rum d. 16 Mars 36 eft. Chr., nådde Syriske prefekten Vitellins på 4:de dagen af dennes närvaro vid påskfesten i Jerusalem. Efter den orubbade kalendern begynte påsken år 36 den 4 April; i fall åter Gamaliels skottmånad redan förut var inskjuten, icke förrän d. 4 Maj. I förra händelsen framkom dödsbudet d. 7 April, 3 veckor . efter dödsfallet; i den sednare först d. 7 Maj, hela 7 veckor och 2 dagar efter tilldragelsen, hvilket uppenbarligen är långt mindre sannolikt, emedan skrifvelsen till Vitellins naturligtvis på allt möj- ligt sätt fortskyndades. En upplysande analogi finna vi deruti, att Nerö dog d. 15 Juni (67) och redan 3 veckor sednare (d. 12 fasta Epiphi = 6 Juli) dateras en Grekisk inskrift i Egypten ifrån efterträdaren Galbas regering (Idel. Lehrb. d. Chri sid. 74). Då Jesus dömdes af Pontius Pilatus, som i Tiberii dödsår blef afsatt från sin dittills i 10 år innehafda prokuratorsbefattning öfver Judeen (Joseph. Antt. Jud. XVIII, 4, 2), så veta vi nu med all möjlig bestämdhet, att den hos Judarne på Jesu tid gällande kalendern var just den rena och ännu af ingen Gamaliel fram- skjutna Seleucidiska. Ehuru således det egentliga målet är vunnet, förbjudas vi dock af litterarhistoriska skäl att sluta denna afdelning, innan vi först fått redogöra för den längre fram uppkomna Judiska 84- årscykeln. Vi hafva redan anmärkt, att Epiphanius trodde denna cykel vara den på Jesu tid brukliga och vissa spår hos Dio Cassius ' utvisa, att äfven äldre skriftställare delat samma tro. Dét vore ju då ingalunda omöjligt, att samma kalendariska förutsättning kunnat inverka på någon apokryfisk eller hvarföre icke äfven nå- gon kanonisk framställning af Jesu lefnad? Följaktligen måste vi, såsom sagdt, undersöka äfven 84-årscykeln. Hvad först beträffar denna cykels väsen, så har detta hittills utgjort en fullkomlig gåta. De så ytterst bristfälliga och förvir- 246 HVILKÉN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? rade antydningarne hos Epiphanius, hvilka gäckat en Keplers och en Petavii skarpsinne, kunna, såsom van der Hagen och efter ho- nom Ideler riktigt insett, icke tjena oss till någon ledning, utan man är uteslutande hänvisad på inre grunder. Vägledd af sådana, vågar jag säga att jag lyckats restituera cykeln. Då. Judarne i förskräckelsen öfver Jerusalems undergång afskaffade sin dittills- , varande felaktig befunna kalender och tills .vidare tillgrepo den Omedelbara iakttagelsen af månphaserna, så blef nästa steget na- turligen det, att de sökte tillegna sig det yppersta och for kor- rekthet mest berömda af alla kalendersystemer, som öfverhufvud förefunnos; och hvart skulle de väl vända sig för att anträffa detta, om icke till Grekerna, der Kattippiska och Hipparchiska perio- derna utgjorde de mest glänsande frambringelserna på det kalen- dariska området? Hipparchiska periodens theoretiska företräde låg dock egentligen i det hela, icke så i detaljerna, der mera prakti- ska synpunkter gjorde sig gällande; hans nymånader följde för- denskull icke himlaföreteelserna så noga i spåren, som de Kallip- ,piska, hvilkå ock derföre äf astronomen Geminus berömmas såsom de bast ordnade af alla (Ideler L. c. 141). Hvad är nu naturligare, än att Judarna ville tillegna sig denna beprisade Kallippiska kalender, som redan is400 år bestått profvet i Athen? Orsaken, hvarföre mina föregångare aldrig kunnat i den Judiska 84-årsperioden förmoda någon användning af den Kallip- piska, som ju endast omfattade 76 år, ligger deri, att man endast ofullkomligt kände Kallippiska periodens konstruktion. Hvad alla veta, är att Kallippus sammanslog 4 Metonska 19-årscyklar till en enda stor period af 76 år, innehållande en dag mindre än de 4 Metonska cyklerna (27759 i st. f. 27760), men den technik, hvar- igenom han förstått att med bibehållande af Metons dagregel bort- skaffa den öfvertaliga dagen, har ingen ertapp at. För att be- stämma, hvilka månader som borde blifva fulla (30-dagiga) och hvilka ihåliga (29-dagiga), uppställde Meton följande af Kallippus accepterade regel: alla månader tagas till en början såsom 30- dagiga, men ur det sammanlagda dagtalet af dessa provisoriskt 30-dagiga månader borttages sedan hvar 64:de dag, så att hvarje månad, inom hvilken en ny 64:de dag faller, förvandlas ifrån full till ihålig. Häraf följer, att l:sta månaden får 30 dagar — Summa 30. _ 2:dra likaledes 30 ............... 60. 3:dje'............. 29; ty de 3 fullmåna- dernas dagsumma 90 öfverstiger 64 med re- sten 26; HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 247 4:de månaden får 30; ty den föregående resten 26 uppgår med de nya 30 blott till 56, alltså ännu icke till 64 o. s. v. Vill man nu t. ex. veta dagtalet hos 6:te årets 2:dra månad, så hafva intill dess förflutit först de 5 föregående årens (5 x 12===) 60 ordinarie och 2 skottmånader samt dernäst det 6:te årets l:sta månad, summa 63 månader. Dessa, tagna såsom fulla, innnehålla (63 x 30=) 1890 dagar, hvilka dividerade med 64 gifva i qvo- tienten 29 och till rest 34. Då nu denna rest, sammaulagd med : nästa månads förutsatta 30 dagar, just uppgår till 64, så inses att denna månad — 6:te årets 2:dra — ej kan erhålla mer än 29 dagar. För öfrigt upplyser den funna qvotienten (29), att bland de föregående 63 månaderna befinna sig 29 ihåliga; och genom att från dividenden 1890 subtrahera qvotienten 29 finner man an- talet af de dittills (från cykelns början till slutet af 6:te årets l:sta månad) förflutna kalenderdagarne. Låtom oss nu se, huru Kal- lippus med användning af denna dagregel skall förmå inskränka sin 76-årsperiod tiil 27759 dagar. Hela perioden innehåller 76 x 12 = 912 ordinarie och 28 skottmånader, summa 940 månader. Dessa allesammans tagna såsom fulla, gifva 28200 dagar, som dividerade med 64 gifva i qvotienten 440 och till rest 40 dagar. Men 440, subtraherade från 28200, qvarlemna 27760 (icke 27759) dagar; följaktligen är denna qvotient otillräcklig och borde i stället uppgå till 441, hvilket han skulle göra, derest den erhållna resten 40 varit åtminstone 24 dagar större (ty 40 + 24 = 64). En sådan . ökad rest måste nu Kallippus nödvändigt förskaffa sig, emedan det eljest vår omöjligt att utan godtyckligt våldförande af antagna reglor vindicerazåt perioden dess vederbörliga dagtaL Men denna ökade rest kunde icke på annat sätt erhållas än genom den fik- tion, att månadsräkningen begynte redan t före början af den 76- : åriga perioden och dymedelst kunde öfverlemna åt denna en före- gående rest af minst 24. Härvid kom honom nu den omständig- heten till mötes, att hans period infördes, just da 8 dr af Metons sista historiska cykel gått till ända1), och genom att från slutet ’) Då det är bekant, att Kallippi period infördes vid sommarsolståndet Sr 330 f. C., så har jag med det i texten sagda tillika yppat den hemligheten, att Metons första cykel begynte icke, såsom man hittills (på grund af Ptolemäus) enhälligt anta- git, år 432, utan den 27 Juni 433 f. C., — en sjelfklar Sak, då cykeln lika litet kan få begynna i disharmoni med solen som med månen och alltså måste utgå från ett år, der solstånd och nytändning i det närmaste sammanträffa. Denna upptäckt har synts mig ligga så nära till hands, att jag redan i långa åratal väntat få se någon författare frånrycka mig prioriteten af hennes offentliggörande; men så vidt jag vet, har likväl detta, märkvärdigt nog, ännu icke inträffat. 248 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? af denna förutgående Metonslca oktaëterid låta månadsräkningen orubbadt fortlöpa genom ytterligare 76 år vann Kallippus ända- målet att åt de ifrågavarande 76 åren erhålla det erforderliga dag- talet. En metonsk oktaëterid innehåller nämligen (med de 3 interkalerade) 99 månader, hvilka, såsom fulla, uppgå till 2970 dagar; dividerade med 64 lemna dessa (jämte qvotienten 46) en rest af 26: och genom att låta denna rest (som blott med 2 öf- verskrider den ofvan fordrade progressiva minimiresten 24) skju- tas in pä den följande 76-årsperioden, uppnås, såsom man af det föregående utan, svårighet finner, just det önskade resultatet1.) Kallippus ville således, att hans 76-åriga period skulle behandlas såsom slutet af en 84-årig, hvilken sistnämndas första 8 år, såsom allenast egnade att reglera månadernas dagtal, borde vid använd- ningen i öfrigt förblifva af ölott imaginär natur i Denna sista punkt kunde åter af de ovetenskapliga Judarne lätt förbises eller missförstås, och härmed är förklaringen gifven, huru Judarnes 84- åriga period kan vara härledd från Kallippus. Att Latinska kyrkans 84-åriga påskcykel är iùed vissa för inpassningen på den Julianska kalendern erforderliga modifikatio- ner lånad från Judarnes, är erkändt och obestridligt, och Ideler (Ibdm. II, sid. 243) bevisar ur Cyrillus m. m., att den Latinska cykeln icke kan vara införd sednare än 214 eft. Chr. Den Judi- ska är således äldre än 214. Till utfinnande af den sistnämndas epok förhjelper oss en jämförelse mellan Prospers kronik (utgifven af Th. Mommsen i bihanget till hans Cassiodorus) och kronografen af år 354. Hos denne kronograf finner man den Latinska cykeln under namn af månperiod retrokomputatift tillbakaförd genom hela den Romerska konsulslängden och de 4 sednaste epokerna äro 1 Januari år 46, år 130, år 214 och år 298 eft. Chr. De två sistnämnda årtalen (214j 298) återkomma oförändrade äfven hos Prosper, men i st. f. de bägge nästföregående uppgifver han (i Brüsselerhandskriften hos Mommsen, den enda som har dessa notiser) åren 131 och 47 (högre upp går icke Prospers räkning, emedan hans, kronik begynner först med år 29 eft. Chr.). Denna afvikelse mellan de bägge källorna är af stor vigt, och alldenstund Prosper med sin uppgift om året 131T) står i strid äfven med sig ]) Genom data ur samtidiga Attiska inskrifter bevisar jag i mina »Kronologiska Forskningar», att den här antydda konstruktionen af Kallippi period är den enda hi- storiskt riktiga. - q Detta är nämligen det egentligen märkliga årtalet såsom liggande på allenast 83 års afstånd från det följande 214; året 47 ligger deremot ånyo på 84 års afstånd HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 249 sjelf, sä kan denna uppgift icke, såsom kronografens afår 354, bero på retrokomputation ifrån de nedanför liggande kända år- talen, utan måste anses hafva sin grund i historisk tradition. Denna, tradition kan då åter icke afse Latinska cykeln, hvars epoker stå fasta och orubbliga, utan måste dess bättre syfta just på den Judiska, hvars epok vi söka. Också kan för denna in- genting lämpa sig bättre än det Prosperska årtalet 131, som både ligger på passande afstånd efter Jerusalems undergång och låter cykelns stiftelse sammanfalla med Judiska nationens sista stora 1 lyftningsförsök under Barcochbas ledning, . Den närmare bestämning, som ännu behöfves för epokens nog- granna fastställelse, är lätt funnen. Då månaden Tischri (= Hy- perberetäos) denna tid beständigt uppträder såsom Judarnes nyårs- månad (rosch hasschaua), så är gifvet, att äfven 84-årscykeln be- gynner med denna: och då man tillika var van att i Tischri finna höstdagsjämningen innesluten, så behöfves blott att undersöka med hvilket Julianskt datum den Kallippiska månad begynner, som i år 131 inneslöt höstdagsjämningen. Detta datum är 11 September (= Kallippi 1 Boëdromion) och med denna dag begynner alltså Judarnes första 84-årscykel. Skottmånadernas dagtal var naturligtvis nu, lika väl som alla de öfrigas, hesfämdt genom den allbeherrskande Metonska divisions- regeln med 64. Hvad deremot skottmånadernas läge beträffar, så ansågs detta af Kallippus så likgiltigt, att han endast föreskref, att man härutinnan kunde bibehålla det bruk; som varit rådande i : den Metonska 19-årscykeln. Judarnes Metonska cykel var den Seleucidiska, der (med höstlig epok) det 2:dra, 5:te, 8:de, 10:de, 13:de, 16:de och 18:de året varit skottår; från denna ordning hade de nu ingen anledning att afvika, hvarföre den återkom oförändrad i samtliga de, fyra 19-årscykler, hvarmed den 84-åriga perioden afslöts, och äfven den framförstående oktaëteriden hade i analogi dermed det 2:dra, 5:te och 8:de året till skottår. > Att ytterligare bevisa.riktigheten af dessa på slutkonst och sannolikhet grundade bestämningar angående 84-årscykeln skulle, i anseende till den sednare judiska historiens utomordentliga brist på kronologiska data, troligen aldrig blifvit oss möjligt, derest icke den ofvanomförmälda föreställningen att cykeln i sjelfva verket har vida äldre anor, föranledt vissa obekanta författare från cykelns blomstringstid att retrokomputatift använda samma cykel äfven på från 131 och ufgör således åter en blott retrokomputation, tjenandé allenast att be- kräfta riktighetén af 131. - * 250 HVILKEN . ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESÜ DÖD ? äldre, mera intressanta tidehvarf. Denna omständighet har näm- ligen förskaffat oss några hithörande data af tillräckligt upplysande och bevisande natur. Dessa data är o följande fyra. Enligt Dio Cassius föllo samtliga de tre eröfringar af Jeru- salem, som ägde rum — den första (af Pompejus) under Ciceros konsulat (Dio XXXVII, 15 f.; Joseph. Antt. XIV, 4, 2 ff.), den andra (af Sosius och Herodes) år 38 f. C. (om detta årtal stämma Dio XLIX, 22 och Josephus Antt. XIV, 16, 4 öfverens, ehuru de derför uppgifva olika konsuler), den tredje’ (af Titus) enligt Dio LXVI, 4 ff.) år 70 eft. C., på Lördagar. Enligt Joséphus skedde de två första eröfringarna på Judiska försoningsdagen d. 10 Hy- perheretäos (Tischri), och den sista (Bell. Jud. VI,f 10, 1) på 8 Gorpiäos; men att ingendera inföll på Lördag, kan inses dels af den historiskt gällande kalendern, dels deraf, att, om detta verk- ligen varit fallet, Josephus, som lägger vigt på dylika sammahträff- ningar, säkerligen ej skulle uraktlåtit att omnämna det. Dios upp- gift om dessa Lördagar kan således icke rimligen bero på någon- ting annat än en ohistorisk retrokomputation af den 84-åriga cykeln 1); och vid anställdt försök visar sig verkligen att samtliga de Josephiska data, beräknade efter denna cykel, just falla på Lör- dagar. För att utgå från året 38 f. C., hvårom Dio och Josephus äro ense, finner man, att 1 Tisri då träffar in på 7 Sept., alltså 10 Tisri på 16 Sept., som riktigt är en Lördag. Pompeji eröfring af Jerusalem under Ciceros konsulat skedde enligt Josephi uttryck- liga vittnesbörd (Antt. XIV, 16, 4) jemt 27 år tidigare, alltså år 65 f. C.; och äfven då faller 10 Tisri enligt den retrokomputerade 84-årscykeln på Lördag, nämligen den 14 September. Ändtligen faller 8 Gorpiäos i år 70 eft. C.2) enligt samma cykel på 4 Aug., likaledes en Lördag. Det fjerde datum förekommer i Acta Pilati (sq sista afdelningen af vår uppsats) och är det bestämdaste af alla; ty här sammanställes 14:de Nisan år 29 eft. C. ej blott med Fre- dag, utan ock med 18 Mars; och då äfven denna coincidens veder- börligen framställes af vår 84:årscykel, så kan icke vidare något Enär denna cykel är 2 dagar Jängre än 84 julian ska år och då den första historiska cykeln begynner med 11 Sept. 131 eft. C„ så inses lätt, att den förste retrokomputerade begynner med 9 Sept. 47 eft. C., den andra med 7 Sept. 38 f. G., den tredje med 5 Sept. 124 f. C. o. s. v. 2) Man kunde tycka, att vi äfven i fråga om Titi eröfring af Jerusalem: borde låta retrokomputatorn följa den riktiga, Josephiska kronologien och således välja icke året 70, utan 69. Men häremot gäller, att då Josephus blott hänför eröfringen till Vespasiani 2:dra regeringsår och den romerska kejsarkronologien mycket tidigt miss- uppfattades, så är det ojämförligen mera sannolikt, att retrokomputatorn här omfattade det Ptolemäisk-Dionska årtalet 70. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 251 tvifvel äga rum, att ju cykeln blifvit af oss fullkomligen riktigt rekonstruerad och fixerad. K 3) Om skiftena i Judar nes påskordning. Märkvärdigt nog förgäta forskame vanligen alltför lätt, att historien är utveckling, och visa en påfallande benägenhet att tänka sig idel fasthet och orörlighet, der det i stället vore långt större skäl att antaga motsatsen. Så har jag icke sett någon enda för- • fattare, som ens misstänkt den möjligheten, att Judarnes påsksed. skulle kunnat undergå någon förändring, oaktadt anledningar till en sådan misstanke visst icke saknats, , ej heller legat fjerran. Med någon uppmärksamhet kan man t. ex. snart finna, att dygnets epok hos Judame ingalunda varit under alla tidehvarf den- samma, och en ändring af dygnepoken kunde lätt draga med sig någon jämkning äfven i påskordningen, Att Judiska dygnets epok under Seleucidiska tidehvaffvet och sedermera allt# framgent varit solnedgången (aftonen), är en erkänd och obestridlig sak, men bevisar ingenting för de äldre tidehvarf- ven. Vi vilja här på intet sätt försöka uttömma frågan: vi in- skränka oss till det påståendet att den äldsta Mosaiska lagstift- ningen förutsätter (icke aftonen,) utan morgonen, (sölens uppgång) såsom dygnets begynnelse. Denna dagordning synes mig otvetydigt framstå redan i skapelsehistorien. Berättaren tänker sig ovilkorligt samtliga skapelsedagarne såsom, i likhet med de naturliga, be- stående af dag och natt, och lika ovilkorligt tänker han sig ock natten såsom en naturlig hvilotid, på hvilken ingenting skapades: deraf kommer det sig, att redogörelsen för hvarje dags skapelse- verk efterföljes af ett omqvädé, åsyftande att leda förbi den ska- pelsefria natten intill början af nästa skapelsedag. »Och det yardt afton och det yardt morgon den första, andra, tredje o. s. v. dagen». Jag begriper ej, huru någon ännu kan förbise, att morgonen här- med är betecknad såsom den vändpunkt, hvarmed det nya dygnet begynner; och är detta så mycket mera obegripligt, som första skapelsedagen begynner med ljusets . frambrytande ur mörkret,, ett fenomen som ju ingen förnuftigtyis kan likställa med aftonen (lju- sets försvinnande). Också ser man i första kapitlet af Geilesis både i v. 5 och 14 och 16 och 18 dagen alltjämnt nämnas före nattén, såsom naturligt är, då morgonen tänkes såsom dygnets epok. Ett talande bevis, att Moses icke begynner kalenderdagen (== dygnet) med aftonen, ligger i det egendomliga bruk han gör af uttrycket »mellan de bägge aftname» (ben haarbaim), t. , ex. 252 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 2 Mos. 12, 6: »Och det (påskalammet) skall vara hos eder iförvar till 14:de dagen i denna månaden. Men då skolen I slagta det, hela Israëls församlade menighet, mellan de båda aftnarne». I fall 14:de månadsdagen begynté med en afton och slöt med en annan afton, så kunde man under »de bägge aftnarne» aldrig rättmätigt- vis tänka sig några andra, än just dessa, hvarmed dygnet begyntes och slöts, hvilket likväl är alldeles stridande mot Mosis mening. Ty lagstiftaren vill ingalunda beteckna gränserna för hela dygnet, utan blott en viss inskränkt del af dygnet, såsom klarast ses af 4 Mos. 28, 4, der det dagliga aftonoffret föreskrifves skola, i mot- sats mot morgonoffret, ske »mellan de bägge aftnarna». Uttrycket bevisar då, såsom man utan synnerlig svårighet bör kunna inse, tre saker: 1) Mosaiska dygnet innehöll icke, mer än två aftnar; 2) dessa lågo ickß vid dygnets gränser; 3) följaktligen begynte dygnet med annan epok än aftonen, naturligtvis med morgonen. Men hvilka kunna de två aftnarna vara? Det hebräiska ordet för afton (ereb, af araba = gå ned) betyder egentligen (solens) nedgång; och om två solnedgångar skola falla inonr ett och samma med morgonen begynnande dygn, så kan den första, hvilken bör vara lika åskådlig och lättfattlig som den sednare, icke vara någon annah än den, hvarigenom solen från sin uppnådda middagshöjd stiger ned mot horisonten, medan den sednare sj elf klart består i solens nedsjunkande under horizonten. Riktigheten af denna min, förklaring har jag med fägnäd funnit ovederläggligt bekräftad af den lärde Juden Philo, som omskrifvande den Mosaiska tidsbe- stämningen säger, att Judarne vid påskfesten offra â^dpsvoi xavd pedripßQ(av sœq êonêgaç (de septenario § 18 p. 220 sq., anf. hos Hilgenfeld Der Paschastreit der alten Kirche sid. 133). Ur denna den Mosaiska bestämningens ursprungliga bety- delse härledes äfven med lätthet det i tempelpraxis vedertagna bru- ket att offringen skedde ifrån 9:de till ll:te timman — klöck. 3—5 eftermidd. — (Joseph. Bell. J. VI, 9, 31; ty 9:de timman är just medelpunkten (ben) mellan de bägge aftnarne och ll:te timman blott en timma före den sednare aftonen, hvilken — tyckte man — ej borde få vidröras af en handling, som skulle ske mellan aftnarne. För den allmänna åsigten, att Mosaiska dygnet skulle begynna med aftonen har man egentligen blott haft ett enda bevis att åbe- ropa, näml. bestämningen rörande försoningsdagen, 3 Mos. 23, 27—32: »På den tionde dagen i densamma sjunde månaden är Försoningsdagen. En allmän Gudstjenstdag skall den vara ibland eder, och på den skolen I fasta hålla, och eldsoffer offra åt Her- ran. — — — (v. 32.) Fullkomlig, hvilas sabbath skall han vara HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESÜ DÖD? 253 eder och I skolen fasta hålla. På den nionde dagen i månaden om aftonen skolen I hålla eder sahbathshvila, ifrån aftonen och åter intill aftonen.» Då det nu synes hårdt, att den ena och samma Försoningsdagen skulle vara fördelad på två olika kalenderdagar, så kan af detta ställe tyckas, som om aftonen verkligen vore ka- lenderdagens epok. Men — frågar jag — hvar före skulle ej en festedag kunna få hafva annan begränsning än kalenderdagen? Föreställningen att så icke får ske är ju allenast en godtycklig förutsättning, hvilande på ingen rättmätig grund. Och om Moses verkligen menat, att Försoningsdagen skulle falla helt Och hållet inom 10:de månadsdagens gränser, utan att till någon del taga i anspråk äfven den 9:de, så var det ju ett uppenbart fel af honom att här nämna den 9:de, i stället för att helt enkelt säga, att 10:de månadsdagen hörde helighållas med fasta ifrån dess början till dess slut (eller ock: ifrån den afton, hvarmed han börjar, intill den hvarmed han slutar). Utgick lagstiftaren ifrån den förutsätt- ningen, att aftonen var kalenderdagens allmänt kända och erkända epok, så var det nyss föreslagna uttryckssättet onekligen det enda naturliga och lämpliga. Men just derföre, att lagstiftaren icke så uttrycker sig, utan tvärtom låter festen begynna ännu innan 9:de månadsdagen gått till ända, måste jag fasthålla mitt ofvan rätt- färdigade påstående, att dygnepoken hos Moses icke är aftonen : utan morgonen. Den öfvervägande betydelse, som vid kalenderbe- stämningar alltid tillkommer ljusdagen, förklarar tillräckligt, hvar- föré Moses för bestämmande af Försoningsdagens kalendariska läge i allmänhet, och der korthet åsyftas åtnöjer sig med att endast nämna den 10:de månadsdagen; den tillagda närmare bestämningen, att Försoningsdagen skulle omfatta jemväl den 9:de månadsdagens natt och sluta vid inträdet af den 10:des natt, berodde kanhända derpå, att då/ i det hela en fastetid af 24 timmar åsyftades, dessa 24 timmar tycktes lämpligare böra begynna med den 9:des natt än med den 10:des morgon, emedan, då natten är i sig en naturlig fastetid, den åsyftade fastan redan sjelfmant komme att begynna den 9:des natt och således ej borde genom lag utsträckas ända till morgonen den ll:to, emedan hon i detta fall lätt skulle kommit att öfverskrida de hälsosamma gränsorna. Denna betraktelse, synes mig, förklarar på ett enkelt och tillfredsställande vis den till en början något sällsamma föreskriften om Försoningsdagens fördel- ning på två olika kalenderdagar och innehåller på samma gång-ett nytt bevis för min sats, att morgonen är Mosaiska dygnepoken. Ännu ett bevis för samma sats vill jag anföra, emedan det hörer till de allra tydligaste: 3 Mos. 7, 15 läses:- »Och köttet af 254 HVILKEN' ÄR PEN HISTORISKA PAGEN FÖR JESU POP? lofoffrets slagtoffer skall ätas på sammà dagen, som det oflradt varder, och intet deraf lemnas qvär intill morgonen (Hebr. bokher)». Att härmed icke menas samma Igusdag, på hvilken offringen sker, är klart; ty i sådant fall hade ovilkorligen måst följa, att intet fick lemnas qvar intill aftonen (ereb, den direkta motsatsen till bokher). Då alltså i stället kalenderdagen ar menad, så följer omedelbart, att denna begynner med morgonen; hade den tvärtom * begynt med aftonen, så skulle texten återigen ovilkorligt måst förete icke »intill morgonen» utan »intill aftonen». Så länge samma dygnepok fortfor att bestå, förblefvo äfven de Mosaiska festbestämmelserna fullkomligt klara och kunde icke gifva anledning till någon förvridning eller misstydning. Men så snart denna epok förflyttades ifrån morgon till afton, hvarigenom kalenderordningen mellan dag och natt blef omvänd, måste för- virring oundvikligen uppstå i fråga om en fest, sådan som Påsk, hvilken enligt den ursprungliga föreskriften borde till en viss del falla på ljusdagén och till en viss del på natten af en och samma kalenderdag, den 14:de i axmånaden, sedermera Nisan (~ Nantkikos). Lammets slagtånde skulle nämligen försiggå »mellan bägge aftname» mellan (middagen och qvällen) — 2. Mos. 12,6; [3 M/23,5; 4 M. 9,3—, alltså på ljusdagen, men sjelfva påskmåltiden först under den föl- jande natten (2 Mos. 12, 8—10). De svårigheter, som vid dygnepo- kens omläggning härigenom uppstodo, må ^åskådliggöras genom föl- jande sammanställning af 13—15 Nisan enligt bägge epokerna (de ljusa rutorna utmärka dagen, de mörka natten): Ville man nu efter aftonepokens införande låta lammets slagt- Aftonep. 13 Nis. 14 Nis. 15 Nis. 15 Nis. Morgonep. 13 Nis. ning fortfarande falla på 14:des ljusdag, så sköt sig den efterföl- jande nattliga måltiden obehorigtvis in på den 15:des natt; föredrog man åter ått bibéhålla sjelfva måltiden på 14:des natt, så föll lammets föregående slagtning nödvändigt tillbaka på 13:des efter- middag. Det blef med ett ord omöjligt att förena påskfestens .bägge hufvudmomenter på samma kalenderdag, så vida man ej ville tillåta sig att för någötdera momentet förändra sjelfva den föréskrifna dygntiden. Detta sista är hvad den så kallade Deuteronomikern, d. v. s. författaren af 5:te Mosebok, konung Manasses samtida, gjort och i HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JËSU DÖD? 255 följd hvaraf vi måste sluta, att Judiska dygnets epok redan på hans tid var förlagd till aftonen. Denne författare föreskrifver näml. (5 Mos 16, 6), att påskalammet skulle slagtas — icke, såsom det i Moseböckerna dittills alltjämt hetat, »mellan bägge aftnarne», alltså på ljusa eftermiddagen, utan — först »dm aftonen; sedan : solen gått ned» (Lindgrens öfs.). Efter denna ändring i föreskriften mötte det naturligtvis icke längre någon svårighet att låta lam- mets slagtande och måltiden sammanfalla" på den anbefallda 14:de kalenderdagen. Men måhända stannade denna ändrade föreskrift på papperet < utan att vinna någon praktisk tillämpning, åtminstone var hon " praktiskt olämplig, emedan, såsom Philo (in Exodum ser vno § 11, , p. 308) anmärker, det icke var brukligt, att något offer frambars i mörkret. Så mycket veta vi ock med bestämdhet att åtminstone på Jesu tid påskseden var en annan, än den af Deuterbnomikern föreskrifna. Ty på sistnämnda tid slagtades påskalammet från 9:de till ll:te dagtimman (Joseph. B. J. VI, 9, 3), alltså ganska riktigt, så- som den ursprungliga föreskriften fordrade, på ljusa eftermiddagen; det återstår. blott att undersöka, huruvida det skedde på 13:des eller 14:des eftermiddag. Detta berodde utan tvifvel på den åsigt man fattat angående hvilketdera af påskfestens bägge hufvudmo- menter som förtjente betraktas såsom det väsentligaste; z ty detta moment borde naturligtvis framför det andra qvarhållas på den från början stadgade 14:de månadsdagen. Af det bibliska hufvud- stallet 2 Mos. 12 kap. kan man icke sluta, att lammets slagtande borde anses såsom påskfestens egentliga kärna; fastmera framstår . detta ännu såsom en blott förberedelse, (ehuru naturligtvis af långt mera omedelbar betydelse än lammets utväljande på 10:de månads- dagen, v. 3), tjenande att afvärja mordängelns slag från de med det nyslagtade lammets blod bestrukna Israelitiska boningarna, då Jahve vid midnattstid (v. 29) skulle utgå, för att hemsöka Egyp- tierna och sålunda med väldig hand befria sitt folk från den Egyp- tiska träldomen. Det är minnot af denna Jahves midnaitliga handling som påskfesten öfverallt angifves vilja fira; deraf härleder sig dess hamn pesach (= skonande förbigående, näml. af Israeli- ternas hus, v. 27), och såsom nattlig karakteriseras högtiden v. 42: ? »Detta är en natt af högtidshållning åt Herran, för det hanhafver fört dem utur Egyptens land; denna samma natt är Herrans, en högtidshållning för alla Israels barn i deras kommande slägter» (Mellin). Påskalamsmåltiden eller den del af festhandlingen,: som tillhör natten, är enligt allt detta uppenbarligen ätt betrakta såsom " högtidens väsentligaste beståndsdel, och han är ock tydligen den 256 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESÜ DÖD? enda, vid hvilken Jesus och. hans lärjungar lägga vigt (Matth.. 26, 17 ff.; Marc. 14, 12 ff.; Luc. 22, 8—15; lammets slagtande i tem- pelförgården var synbarligen redan undangjordt af den Jerusalemiska husvärden). Man har således all anledning till den förväntan, att måltiden firades under den 14:des natt, medan offerslagten försig- gick några timmar förut på den 13:des eftermiddag. En fin betraktare skall finna denna förväntan bestyrkt redan genom följande ställe hos Philo (In Exodum sermo I, § 11 p. 308 sc[. hos. Hilgenf. Paschastreit sid. 133): »Cur ad vesperam transitas (s. Phasec, d. ä. öfvergångsoffret = Påskalammet) mactatur? Por- tasse quia nocte bénéficia (= det skonande förbigåendet) erant facienda, nec in tenebris solet sacrificium offerri, neque ante horam nonam praeparare (s. praeparari) licuit eis, qui nocte beneficium . assecuturi erant. Itaque], tempus mediocre ad vesperam vergens non casu, sed consulto memoravit propheta». Äfven hos Philo faller, såsom man ser, hufvudaccenten på natten, medan lammets slagtande under föregående eftermiddag betraktas såsom en blott »förberedelse»; följaktligen återkommer här vår ofvan dragna slut- sats, att det lagstadgade datum, den 14:de, måste vara förbe- hållet åt den på natten fallande religiösa måltiden, medan offer- slagten tillhör den 13:des eftermiddag. Det stötande i att slagten sålunda sköts in på ett lagstridigt datum kunde man lämpligast öfverskyla genom att betrakta de 3 sista timmarne af den 13:de såsom i kyrkligt afseende redan hörande med inom början af den 14:de, hvilken sistnämnda dag dymedelst endast obetydligt anteda- terades. Ett ganska kraftigt stöd för en sådan antedatering ligger i det hos Josephus (Ant. J. XVI, 6, 2) meddelade decret af kejsar Augustus, enligt hvilket Sabbathen (= Lördagen) bör anses be- gynna redan klocken 3 på Fredags eftermiddag. I analogi härmed ser man äfven vår Svenska allmoge flerstädes antedatera den christna sabbathen med icke mindre än 6 timmar, i det de räkna dess bör- jan från klockan 6 Lördagseftermiddag. Hos Judarne var den här omordade antedateringen af 14 Nisan| under anförda omständigheter snart sagdt oundviklig, emedan det på annat sätt var omöjligt att med bibehållandé af den genom Moses föreskrifna dygntiden sam- manföra påskfestens bägge hufvuddelar inom ett och samina lag- stadgade måpadsdatum. Hos Josephus blifva spåren af denna antedatering så tydliga, àtt de icke längre kunna misskännas. Om, under ett tidehvarf, då kalenderdagen begynner med solnedgången, offerslagten, hvars tim- tid (kl. 3—5 e. m.) står fast, hänföres icke till 14:de Nisans slut, utan till dess början, så är, enligt hvad hvar man ser, antedateringen HVILKEN AR DEN HISTORISKA DAßEN FÖR JESU DÖD? 257 bevisad. Men just detta är hvad som sker hos Josephus. Omed- veten af att dygnepoken på Mosis tid var en annan, förlägger för- fattaren (Àntt. J. II, 14, 6) det af Israeliterna strax före uttåget ur Egypten förrättade påskalamsoffret till ingången af 14:de Nisan svgtcc^ç TsaaaQsçxaiôsxdT^ç ?) —och tillägger, att detta ut- gör den ofrånvikna normen för det ännu i författarens dagar ra- dande offerbruket. Detta bevis är i sjelfva verket tillräckligt. Men flera finnas. Med påskfesten sammanhänger omedelbart de osyrade brödens högtid, hvars första ljusdag enligt Mosaiska bestämmelsen var 15:de Nisan (3 Mos. 23, 6), men som dock, noga taget (jfr. föreskrifterna om försoningsdagen 3 Mos. 23, v. 27 och 32), räknades tillbaka från början af den 14:des natt (redan vid påskalamsmåltiden var nämligen det osyrade brödet anbefalldt) och omfattade inalles 7 dagar »från aftonen den 14:de till aftonen den 21:ste» (2 Mos. 12, 18—19), Ingenstädes i gamla testamentet finnes omfånget .af osy- rade brödens högtid uppgifvet annorlunda än till 7 dagar, hvilket antal återkommer oförändradt äfven då, när hela den sjudagiga festen såsom begynnande med påskalamsmåltiden till och med sjelf uppträder, under namnet påsk (5 Mos. 16, 2 ff.; Ezechiel 45, 21). Huru är det då möjligt, att Josephus, tvärt emot de Mosaiska be- stämningarna och det gammaltestamentliga språkbruket, kan tillåta sig att åt osyrade brödens högtid gifva ett omfång af åtta dagar? (Àntt. J. II, 15, 1). Naturligtvis endast derigenom, att festord- ningen på hans tid (i sammanhang med dygnepokens omflyttning) blifvit något förändrad emot fordom. Väl känner och erkänner äfven. Josephus den ifrågavarande festens 7 dagar (Antt. J, Hl, 10, 5‘ 6), men han begynner det då icke (såsom det noggrannaste stället 2 Mos. 12, 18) med 14:de Nisans afton, utan först med 15:de Nisan, m. a. o. han utesluter här påskalamsmåltiden, som dock rätteligen sjelf hörer med inom de osyrade brödens högtid. Det ar derföre med skäl som den Judiske häfdatecknaren på det ') Hade Jos. blott velat säga : »under loppet af d. 14:de»>, så skulle han otvifvelaktigt användt det för detta begrepp enkom egnade och kuranta uttrycket TtGaaqtoxai,- dfxâtt]. Med êvarâGîjç har deremot åsyftats en närmare bestämning. De bekanta offertimmarne (3—5 eft. m.) kunna endast ligga vid sjelfva slutet af ett dåtida judiskt dygn, eller ock vid början af ett antedateradi dito. Att Josephus skulle med verbet IviGTcpai, beteckna slutet af en angifven termin, är någonting oerhördt; alltså återstår blott, att han menar början (jfr. Antt. J. XIII, 81, 1; XV, 1, 2; Bell. Jud. II, 1,3; VI, 9, 3. Särskildt upplysande är Bell. J. V, 3, 1: »då under loppet af 14:de Xan- thikos den dag af osyrade brödshögtiden (d. ä. 15, Xanthikos, jfr. Antt. II, 15, 2) stod för dörren, på hvilken Judarne anses först hafva utgått ur Egypten». ■ ' ; v ' • ■ 17 - 258 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? först anförda stället tilldelar åt festen en dag mera, d. ä. be- gynner honom en dag tidigare (räknande med 2 Mos, 12, 18 från 14:de Nisans afton); men detta bevisar på samma gång, attpåska- lamsmåltiden med den föregående offerslagten låg på Joseph! tid vid öfvergängen (icke från 14:de till 15:de utan från 13:de till 14:de Nisan; ty i vidrigt fall (om påskalammet, åts under 15:des natt) erhålles icke 8 dagar utan endast 7. Ändtligen lärer Josephus (Antt. J. III, 10, 5), hurusom Moses stadgat, att påskoffret skulle årligen frambäras i månaden Xan- thikos eller Nisan, den 14:de »enligt månen» — xavà För att förstå syftningen af sistnämnde tillägg, böra vi först er- inra oss (från vår afdelning 2), att Chaldeerna hade alldeles samma Seleücidiska kalender, som Judarna, endast att dygnet hos dem begynte med morgonen eller soluppgången,, d. ä. xa^ ^hov9 icke, såsom hos Judarne, med aftonen eller månuppgången, xavà Den 14:de Xanthikos var enligt bägge folkens kalender alldeles densamma, hvad ljusdagen beträffar, .men hos Chaldeerna följde 14:des natt efter ljusdagen, hos Judarna gick hon tvärtom förut. I anseende till den nära beröringen mellan bägge kalendrarne ’) var en kautel från Joseph! sida beträffande dygnepoken ingalunda öfrerflödig, dock endast under förutsättning, att den offerhandling, hvarom är fråga, hörde icke till Judiska 14:de Nisans sista half del (ljusdagen), hvilken ju äfven hos Chaldeerna hette den 14:de, utan tvärtom till första half delen, som hos Chaldeerna ännu bar namn af den 13:de. Men till 14:de Nisans första halfdel (natten) kan offerhandlingen (kl, 3—5 eft. m.) icke höra annorlunda än genom den förutnämnda antedateringen, hvilken antedatering alltså här erhåller sitt tredje bevis2). Att Joseph! bestämning’xavâ aelr^v verkligen åsyftar att beteckna det Judiska dygnets hörjan, derom vittnar ovederläggligt Antt. J. III, 10, 3, hvarest författaren an- gående Försoningsdagen (10 Tischri ' eller Hyperberetäos) yttrar sig sålunda: »På samma månads tionde dag, enligt månen, fasta de (Judarne) genomgående ända till aftonen». Hvad grundföreskriften i 3 Mos. 23, 27—32 uttrycker genom att låta fastan begynna redan om aftonen den 9:de och fortgå intill nästa afton, det beteck- nar Josephus utan nämnande af 9:dé månadsdagen allenast genom ') Man erinre sig äfven Gamaliels ofvan omförmälda skrifvelse till Judarne i Babylon. s) Finge man tro att fullmånen vid vårdagjämningstiden vanligen blef på Jeru- salems himmel synlig ett par timmar före solnedgången, så vore harmed en ny ypperlig illustration vunnen åt Josephi ord {xaxå och ett förträffligt försvar, för den meranämnda antedateringen. Men härom kan jag icke döma. , HVILKEN ÀE BEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD ? 259 den anmärkningen, att 10:de månadsdagen (och dermed fastan) här begynner »enligt månen», d. ä. med aftonen. Att äfven Antt. J. K, 15, 2, der uttåget ur Egypten fastställes till »15:de Xanthi- kos enligt månen», betydelsen af det ifrågavarande tillägget är den- samma, kan hvar och en sjelf upptäcka genom att jämföra 4 Mos. 33, 3 och 5 Mos. 16, 6. Med allt detta hafva vi bevisat, att på Josephi tid — och naturligtvis långt derförut — påskalämmets slagtande försiggick, egentligast sagdt, på den 13 Nisan klockan 3—5 eft. m.,'men att likväl, för Mosaiska traditionens skull, de 3 sista timmarne af 13:de Nisan räknades i fastkalendern såsom hörande till 14:de Ni- sans begynnelse, så att första dagen i osyrade brödens högtid (räknad till 8 dagar, söm var det historiskt verkliga omfånget, begynte kl. 3 på den eftermiddag, som bildade öfvergången ifrån 13:de till 14:de Nisan. Med det återstående kan jag vara kort. Den bestörtning som bland Judarne följde på Jerusalems undergång, år 69, framkallade, såsom > vi redan sett, en revision af kalendern och i sammanhang dermed äfven af festordningen, hvarvid man försökté komma närmare till de Mosaiska föreskrifternas ursprungliga mening. I Jubiläernas bok kap. 49 (anf. hos Hilgenfeld, Paschastreit sid. 137) framträda påskstad- garne i ganska förändradt skick. Lammet “skall nu slagtas den 14;de Nisan, innan sol går ned, och ätas »nattetid på aftonen den femtonde, sedan solen gått ned». Härigenom erhållas ock numera icke mer än 7 osyrade bröds- eller »påskedagar». Kort sagdt: vid denna tid uppstod den påskordning, som ännu är gällande bland de nu- varande Judarne och hvilken forskarne hittils ’) varit kortsynte'nog att anse för den enda, ehuru hon, betraktad i sitt historiska sam- manhang, sjelf vittnar om, att annan ordning förutgått. 4. Hufvudfrågans lösning. Utrustade med alla nödiga förarbeten kunna vi nu förtröstans- fullt gå till besvarande af hufvudfrågan. Att Jesus ded döden, under det Pontius Pilatus var Romersk prokurator öfver Judeen, betygas ej blott af evangelierna, utan ock af den profane historier skrifvaren Tacitus (Annal. XV. 44). Pilati prokuratur, som räckte i 10 år, slöts dermed, att Syriske ståthållaren L. Vitellins, entle- digande den af Judarne illa omtyckte mannen ifrån sin befattning, skickade honom till Rom att omedelbart inför kejsar Tiberius svara på åtskilliga anklagelser; och lydig Vitellii bud skyndade Pilatus genast till Rom, men uppnådde icke sin be- *) Med undantag af Rauch, hvars afhandling i ämnet jag beklagligen icke haft förmånen att få se. 260 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? stämmelseort, innan Tiberius redan var död, alltså först efter den 16 Mars år 36. Denna Josephi berättelse (Äntt. Jud. XVIII, 4, 2) förlikar sig icke med forskarnes vanliga antagande *) att Pilati afsättning skulle egt rum redan före påsken i året före Tiberii dödsår, alltså före påsken år 35; ty i detta fall skulle ordet utgöra en verklig ironi, hvarom här naturligtvis icke kan vara någon fråga. Afsättningen ägde alltså otvifvelaktigt rum först i början af år 36 eller allratidigast i slutet af 35, och de 10 prokurators- åren begynna i början af 26 eller slutet af 25. Vid påskfesten år 36 (4 april) var Pilatus tydligtvis redan, aflägsnad, hvadan den sista under hans prokuratur fallande påskfest är den af år 35, den första åter den af år 26. Vid någon af dessa 10 påskfester, från år 26 till 35, har alltså Jesus ljutit döden. Efterföljande tabell skall visa, på hvilka Julianska data och på hvilka veckodagar Judar- nes påskdag, den 14:de Nisan, i dessa 10 år faller, först och främst enligt den historiskt gällande Seleucidiskt-Judiska kalendern, men derjämte äfven enligt den retrokomputerade 84-årscykeln, efter- som denna, såsom vi ofvan sett, af några orätt ansågs för den verkligt gällande. . 1 4:d,e Nisan falle'r på följande data: År eft. Chr. enligt Seleucidiska kalendern. enligt 84-årscykeln. 26. 27 Mars, Onsdag. 21 Mars, Thorsdag. 27. 16 Mars, Söndag. 9 April, Onsdag. 28. 4 April, Spudag. 28 Mars, Söndag. 29i 24 Mars, Thorsdag. 18 Mars, Fredag. 30. 10 April, Måndag. , 6 April, Thorsdag. 3!. 30 Mars, Fredag. 26 Mars, Måndag. 32. 18 Mars, Tisdag. 14 Mars, Fredag. 33. 7 April, Tisdag. 2 April, Thorsdag. 34. 27 Mars, Lördag. 23 Mars, Tisdag. 35. 16 Mars, Onsdag. 12 Mars, Lördag. ’) Detta antagande grundar sig derpå, att Josephus, efter att hafva omtalat Pilati resa och Tiberii död, åter går något tillbaka i berättelsen och nämner åtskilligt, som HVILKEN ÄK DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? 261 ‘ Af dessa data vinna vi först och främst upplysning rörande anledningen till den ganska gamla tradition, som förlägger Jesu korsfästelse på 25 Mars år 29 af vår tidräkning l). Missledd af sin egen tids Judiska påskordning trodde man redan tidigt, att Jesu sista påskalamsmåltid föll (icke vid början, utan) straxt efter slutet af 14:de Nisan och att följaktligen hans död enligt synop- tiska framställningen nödvändigt hörde till 15:de Nisan; och då under hela tiden för Pilati prokuratur 15:de Nisan, enligt den hi- storiskt gällande kalendern, blott en enda gång föll på Fredag, nämligen i år 29, så fanns intet annat val än att antaga detta årtal, ehuru svårförenbart det var med Lukas’ uppgift, att sjelfva Johannes döparens första uppträdande icke ägde rum förr än i Tiberii 15:de regeringsår. De lärde synas öfverhufvud benägna att i de s. k. Acta Pilati söka den litterära källan till den ifråga- varande Julianska tidsbestämningen, hvilken återfinnes hos Tertulli- nus (adv. Jud. 8), i Hippolyti påskcykel af år 222, hos Lactantius (Inst. 4, 20)' hos Augustinus (Givit, dei 18, 54), i Cassiodori krono- grafi; och otvifvelaktigt är, att tidsbestämningen åtminstone sed- nare dit inkommit, enär Epiphanius uttryckligen citerar Acta Pilati, för uppgiften om 25 Mars såsom Jesu dödsdag2). Men efter allt hvad jag kan finna, hafva Acta Pilati förlagt . Jesu död till 14:de (icke 15:de) Nisan (jfr. det nyss i noten anförda, stället ur Epipha- nius) och härmed stämmer icke det Julianska datum 25 Mars); följaktligen tror jag, att de handskrifter af Acta Pilati, som enligt Epiphanius (se slutorden i nysS föregående not) uppgåfvo icke 25:te, utan 18:de Mars såsom Jesu dödsdag, innehöllo den ursprungliga läsarten; ty Fredagen den 18 Mars år 29 motsvarar verkligen 14:de tilldragit sig tidigare under Tiberii. lifstid. Men härvid förgäter man, att planen för Josephi framställning ingalunda är strängt eller uteslutande kronologisk. •) Ätt detta christna eraårtal är menadt, bevisas deraf, att 25:te Mars endast i detta, men icke i något närliggande år, faller på Fredag. I följd af Romerska kejsar- kronologiens tidiga förfalskning betecknas detta år vanligen såsom Tiberii 15:de rege- ringsår, tillhörande de bägge konsulerna Geminus, bestämningar, som i sjelfva verket motsvara år 28. 2). Haeres. L. c. 2; àno tmv *Axt(ùv drj&fv nikaiov av^ovGi tyr axQißtiav ev^ijxévai, tv ois ttqo oxrtu xakavdiov (a. d. VIII Kal. April —25 Mars) rov GüiTijça nenov&tvat xal tv êxflvÿ t# ypéga ßoHovtai åytiv to näa-: onoiÿ d' av IfjinêGÿ q TtGGa^tGxaiåtxatii Gfk^v^C ot àè Iv tÿ Kannadoxla t^v avryv [Uav ^(it^av i^v n^o ôxtw xalavätSv 'AtiqMAoiv äyovGi' xal tv avTolç âè gtÛgiç ov% rvfiovca, Ttåv (lèv ItyôvTüJV rÿ TtGGaQtoxaiâtxâTÿ Tijç Gfk^vijç, T(5v(de) riço oxTw xakavâtôv^AiiQikl.îwv'Jti âè tvço/utv àvTîyça(fa êx tiûv n^ccTov, tv ois Gt]/ua(vei nço âtxanivit xakavdâiv 3Ançikl.(,mv (a. d. XV Kal. Apr. = 18 Mars) to nà&oç ytyovévat. 262 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? Nisan, ehuruväl blott enligt den ohistoriskt retrokomputerade 84- årscykeln. Detta sista minskar emellertid icke, i ringaste mån san- nolikheten af,vårt antagande; ty hos en författare af understuckna skrifter, såsom dessa Acta Pilati otvifvelaktigt voro, bör man naturligtvis icke vänta sig några allt för djupgående historiska forskningar. Dock, det är tid att återkomma till våra 4 kanoniska evan- gelier, hvilka naturligtvis äro de enda auktoriteter, som kunna hafva ett afgörande ord i frågan. Enligt de 3 synoptikema åt Jesus det Judiska påskalammet qvällen före sin död, hvilket, enligt hvad nästföregående afdelning lärt oss, innebär, att han dog på 14:de Nisans ljusdag. Under hela Pilati prokuratorstid föll 14:de Nisan blott en enda gång på den erforderliga veckodagen Fredag, nämligen den 30 Mars år 31, hvilken dag alltså enligt synopti- kerna måste vara Jesu dödsdag. Enligt Johannes ägde deremot korsfästelsen rum dagen före Judiska påskamåltiden, d. ä. på den 13/Nisan, och som äfven detta datum blott en enda gång under erforderlig tid föll på Fredag, nämligen 26 Mars år 34, så skulle, derest Johannes har rätt, Jesus dött på sistnämnda dag. Men kan Johannes verkligen hafva menat, att Jesus dött den 13:de Nisan, ett datum, hvarom ingen vare sig Christen eller Ju- disk tradition vidare talar? Jag tror icke, att han så menat, och hoppas genom bevis, hämtade ur sjelfva författaren, kunna ådaga- lägga, att hans mening vàrit en helt annan. Johannes bestämmer den första påskfest, vid hvilken Jesus kort efter sin döpelse skall hafva uppträdt i Jerusalem, såsom fallande inom 47:de året af Herodianska templets tillvaro (ty hela 46 år hade man redan då byggt derpå, Joh. 2, 20), och detta tempel begynte byggas i 18:de året (Joseph. Antt. J. XV, 11) af Herodes’ verkliga regering ^ hvilken Josephus t daterar (icke från Tischri, då Jerusalem togs och mot- konungen Antipater afrättades, utan ifrån nästföregående) Nisan år 38 f. Chr.2). Det 18:de regeringsåret’sträcker sig således från Nisan år 21 till Nisan år 20 f. Chr., och i anseende till omfatt- ') Tre föregående år af ett blott nominell konungadöme komma nämligen härvid icke i beräkning. a) Detta dateringssätt röjer sig dels deri, att Josephus tilldelar åt Herodes, som dog vid början af Nisan år 4 f. Chr., 34 regeringsår, utan att anmärka några bri- stande månader (Antt. J. XVII, 8, t : Bell. J. I, 33, 8); dels deri, att han förlägger slaget vid Actium, hvars Komerska datum är 2 Sept. 32 f. Chr., inom Herodes’ 7:de regeringsår (Antt. J. XV, 5, 2), hvilket år, i fall Tischri vore tagen såsom- regerings- epoken, skulle begynna först efter det verldsbekanta slaget, enär 1 Tischri år 32 faller på 7 September. HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FOR JESU DÖD ? 263 ningen af de händelser, som i samma år gingo förut, kan tempel- byggnaden icke, antagas hafva begynnt förrän mot slutet, af 18:de regeringsåret, alltså omkring början af år 20 f. Chr. Första tem- pelbyggnadsåret gick följaktligen tillända omkring början af är 19 f. Chr. och det hos Johannes omtalade 46:te omkring början af år 27 efter Chr., hvadan den första påskfest, vid hvilken Johannes låter den nydöpte Jesus infinna sig, är påsken år 27. Detta årtal står så mycket fastare, som det från Alexandrinsk (och Judisk?) synpunkt sammanträffar ined Tiberii 15:de regeringsår ’), hvilket af Lukas (3, 1 f.) uppgifves såsom tidpunkten för Johannes Döpa- rens och Jesu första uppträdande och hvarifrån man icke kan tro att Johannes på något sätt skulle velat aflägsna sig. . Mén denna fasta punkt är oss af utomordentligt gagn. Ty hos en författare, hvilken skrifver med så djup afsigt som Johannes, kan man vara förvissad, att den redogörelse, han sedermera lemnar angående Jesu fastresor till Jerusalem m. m., åsyftar att gifva én kronolo- gisk ram, inom hvilken Jesu hela offentliga verksamhet skall vara innesluten. Att tolka författaren annorlunda vore att tolka honom i strid mot all sannolikhet, hvilket snarare förtj enar heta att icke tolka honom. Då nu Johannes utöm den första påsken år 27 blott nämner 2 påföljande, en, som Jesus tillbragte i Galileen (6, 4; jfr. 7, 1), och den sista, vid hvilken han korfåstes; så kan man haraf bestämdt se, att författaren (i likhet med Acta Pilati) för- lägger Jesu död till år 29 af vår tidräkning. Men detta år faller 13 Nisan ingalunda på Fredag, hvarken enligt den. verkligen gäl- lande kalendern eller enligt 84-årscykeln; hvaraf är klart, att Johannes icke tänkt sig 13:de Nisan såsom Jesu dödsdag. Men huru har han då tänkt sig saken? Icke i öfverensstäm- melse med den historiskt gällande påskordningen, enligt hvilken Jesus övilkorligen måste dött den 13 Nisan, så framt Judarnes påskalamsmåltid, såsom Johannes påstår, inträdde först qvällen efter korsfästelsen. Att i motsats härtill Johannes förknippat kors- ') Tiberii regeringstillträde är fästadt vid 19:de Aug. âr l3, men orientalerna da- terade hvarje regering från det deras Jcalendernyår som närmast föregick thronbestig- ningsdatum; alltså räknade t. ex. Alexandrinerne, hvilkas kaleudcrnyår föll på l:sta (fasta) . Thot e= 29 Augusti, Tiberii regering redan från 29:de Augusti år 12 och begynna med 29:de Augusti år 13 redan hans 2:dra regeringsår. Likaså, om Judarne togo 1 Ti- schri såsom iiyårsdag, så föll Tiberii thronbestigning (19:de Aug. år 13) mellan 1 Ti- schri år 12, som motsvarar 9 Sept., och 1 Tischri år 13, hvilken motsvar 29:de Aug.; hvadan äfven de kunde datera Tiberii regering från hösten år 12, ehuru saken är oviss, enär vi nyss sett Josephus datera Herodes’ regering från Nisan och icke från Tischri. Välja vi äfven för Tiberius Nisan till règeringsepok, så begynner hans 15:de år med 1 Nisan år 27. 264 HVILKEN ÄR DEN HISTORISKA DAGEN FÖR JESU DÖD? fåstelsen med 14:de Nisan, bevisas omedelbart af anmärkningen 19, 31 angående storheten af den sabbatsdag, som omedelbart af- löste Jesu dödsdag; ty denna följande sabbatsdags stegrade hög-, tidlighet kan, såsom man längesedan insett, endast härröra deraf, att veckosabbaten (Lördagen) här sammanföll med 15 Nisan, som enligt Mosaiska stadgandet jämväl sjelf hade sabbatlig karakter. Det är alltså uppenbart, att författaren å ena sidan begått det grofva felet att redan i år 29 förutsätta giltigheten af den först efter Jerusalems undergång stiftade festordningen, enligt hvil- ken Judarne slagtade påskalammet först vid slutet af 14:de Nisan, men att han likväl å andra sidan har rätt så till vida, att han äfven för sin del (lika med synoptikerna) hänfört Jesu död till den 14:de Nisan. Men en verklig dödsstöt erhållet Johannisevangeliets autenti genom den omständigheten, att det förlägger 'denna 14:de Nisan till år 29, i hvilket årtal den 14:de Nisan icke ens efter den historiska kalendern föll på Fredag, utan blott efter 84-års- cykeln. Då alltså författaren betjénat sig af en kalender, som först år 131 eft. Chr. blef införd hos Judarne, så kan hans evan- gelium icke vara författadt förr än ett eller annat decennium efter sistnämnde tidpunkt, alltså tidigast omkring år 140—150. På den lugna historiska forskningens väg hafva vi vunnit två ur kyrklig och profan synpunkt lika betydande resultat: först, att det för mänskligheten så dyrbara minnet af Jesu död hädan- efter är orubbligen fästadt vid den 30 Mars år 31 af vår tidräk- ning; dernäst, att den stora bild, full af historisk sanning och in- dividualitet, som af vår religionsstiftares personlighet tjäder oss till mötes i de tre första evangeherna, hädanefter skall stå ensam och utan medtäflare, ej äfventyrande att fördunklas eller grumlas genom jämförelse med det djerfva spekulationsfoster, söm hittills i så många århundraden bländat läsame af pseudo-Johannes. K W. Ljungberg. SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 265 Socialismen och kommunismen från revolutionstidehvarfvet intill våra dagar. IL ■ .. • ■ - .■ .. , ..... , . ... ■ . .. . . • ; . • ; ■■ Under det S:t Simon och Fourier utvecklade sina verldsåsigter, hade Frankrike genomlefvat vigtiga tilldragelser: Napoleons herra- välde och fall, den s. k. restaurationen och slutligen en ny revo- lution. Dét industriella samhället, som växt upp under Napoleons dagar, hade under de återkomna Bourbonerna, börjat förverkliga konstitutionalismen och medborgerligheten samt då Kajrl X, trä- dande i Ludvig XVIII:s fotspår, visade sig motsträfvig och mera benägen att främja de feodala traditionernas intressen, förjagat honom och i hans ställe insatt »borgarekonungen» Ludvig Filip, som lofvat göra »kartan» till en sanning. Genom utgången, af . Julirevolutionen 1830, vann det industriella samhället en afgjord seger öfver det gamla feodala, som under de sista Boubonerna för- sökt att ännu en gång förfäkta sin sak;-,men detta förstnämnda , samhälle inneslöt i sin ordning inom sig en ny motsats, som un- der Ludvig Filips regering alltmera tydligt trädde i dagen och lade grunden till nya stridigheter, motsatsen mellan »bourgeoisie» och, »peuple». Kapitalet hade inom detsamma redan bemägtigat sig herraväldet och gifvit utveckling åt ett talrikt proletariat, som icke 4 kunde genom sitt arbete komma till besittning af någon egendom, knappast hog till sitt nödvändigaste lifsuppehälle. . Detta egendoms- lösa arbetarestånd blef i den konstitutionella författningen, förme- delst införandet af census, just på grund af sin fattigdom uteslutet från de medborgerliga rättigheterna. Enligt kartan kunde nämligen blott de väljas till nationens representanter, som erlade i direkt skatt ; . ett belopp af minst 1000 francs, d. v. s. endast de större kapita- listerna inkommo i Deputerade Kammaren oçh endast, de förmög- nare, men icke de fattige arbetarne, hade valrätt. Sålunda utbil- dade sig den ofvannämnda motsatsen mellan »bourgeoisien» eller den . samhällsklass, som var i besittning af stor förmögenhet och derigenôm äfvem af politisk magt och »le peuple», bestående af 266 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. de i torftigare omständigheter stadde samt af de alldeles medel- löse proletarierna, en klass, som innefattade väl 98| procent af hela befolkningen. Det låg i dessa förhållandens natur att republikanska tenden- ser på nytt skulle uppkomma, tendenser som icke läto sig nöjas med en förändring i författningen, utan småningom riktade sig allt mer mot egendomen såsom den erkända grunden till olikheten i politiska rättigheter. Arbetareståndet fordrade ett annat förhål- lande mellan arbete och kapital, en annan samhällsordning. Un- der x tvänne särskilda former framträdde denna republikanskt-kom- munistiska rörelse: nämligen såsom en rent materialistisk och så- som en religiös. Den förstnämnda arten af kommunismen ledde sig från person- lighetens begrepp till fordran af allas frihet och likställdhet ifråga om sinnlig lefnadsnjutning, hvilken de uppställde såsom sitt mål. Den verklighet som lägger hinder i vägen för detta måls uppnående, är icke ett rättstillstånd utan ett af våld och rättslöshet samt står i strid mot menniskans bestämmelse. Egendom och familj äro i för- hållande till denna sistnämnda endast af underordiiad vigt och måste, om så behöfves, för befordrandet af den gemensamma lyckan upphäfvas. Dessa grundsatser uttalades blaiid annat af Buonarotti i hans historia öfver Baboeufs sammansvärjning, och åsigtens anhängare uppträdde derför äfven under benämningen »Baboeufister». I en egen tidning, Le Moniteur républicain, predikade de på' ett rått och afskräckande sätt sina läror., »Det är visst skönt att vara ateist» hette det här, »men detta är dock ej nog. Man är ingen blodsman, derföre att man sparsamt låter det skyldiga blodet flyta. Det gifves blott ett enda medel, som kan betrygga framgången: ’konungamordet, ty- rannernas mördande, lönnmordet, eller huru man nu vill benämna denna heroiska handling». — Bladet upphörde efter ett års förlopp och sedan år 1839 började i dess ställe utgifvas L'homme libre, som uppställde såsom grundsats en fullständig egendomsgemen- skap, hvilken hörde införas genom uppror och dödande af alla, som sökte förhindra densamma. Ad. Blanqui, Barbes och Martin Bernard utgjorde det dårhusmessiga triumvirat som sökte utbreda dessa läror. Då partiet den 12 Maj 1839 skred till ett försök att i handling genomföra sina åsigter, öfverväldigades det efter blott några timmars strid och befanns vid undersökningen inför ratta utgöra endast 3 à 400 personer. Republikanerna afbröto all ge- menskap med den ifrågavarande riktningen och skilj de sin sak från proletariatets, men kommunismen fortlefde dock och verkade oafbrutet i flygskrifter och tidningsuppsatser, som andades ett glÖ- SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN, 267 danade hat mot den bestående samhällsordningen, oförtäckt bekände sig till materialismen och uppeggade till konungamord. I de be- kanta förhandlingar, som höllos i de hemliga klubbar, hvilkas medlemmar utgjordes af de s. k. »travailleurs égalitaires» oôh der man sökte vidare utveckla Baboeufs idéer, blottades en afgrund af upprörda lidelser. Théodore Dezamy sammanfattade (i Gode de la ' Communauté, år 1843) partiets grundåsigt sålunda: »hvar och en må göra hvad honom lyster och sätta sig i besittning af allt, han anser sig behöfva. Ingen regering, endast en räkenskaps- förare är nödvändig för staten. Sanning finnes blott hos den en- skilde; hängifvenhet åt det hela är dårskap. Gud är öfverflödig för menniskan, alldenstund hon är nog för sig sjelf.» Sedan år 1839 hade den bättre delen af arbetareklassen med af- sky vändt sig bort från denna materialistiska kommunism och i stället börjat omfatta den religiösa kommunismens läror. Denna sednares grundläggare var Lammenais, som lärde ätt Guds vilja vore det menniskoma skulle vara lyckliga och att detta framför allt bekräf- tades af kristendomen, som förkunnade kärleken såsom de^ högsta af allt. I denna kärleksreligions namn böra egendom och familj, såsom af underordnad betydelse, upphäfvas. Anhängare af denna sekt var bland andra abbé Constant, som sökte en förmedling mellan kommunism och panteism. Alphonse Esquiros och C. Pec- queur representerade åsigten med större värdighet.j Advokaten Gäbet, en ifrig förfäktare af demokratiska grund- satser och med anledning deraf under Ludvig Filips regering nöd- gad att på någon tid gå i landsflykt till England, kom här till den åsigt att folkets sanna lycka och fulländningen af dess inre lif icke kunde åstadkommas blott genom införandet af en republi- kansk statsförfattning, utan berodde hufvudsakligast på gemensäm- het i egendom, arbete och uppfostran. Till ådagaläggande af detta författade han, sedan han år 1839 återvändt till Paris, sin Voyagé en Jcane,, (utgifven år 1840,) deri han sammanfattade det poli- tiska, religiösa och kommunistiska reformsträfvandet i en enda formél och sökte vinna anhängare åt sina åsigter genom skildringen af det lyckliga lif, som förverkligandet af hans idéer skulle bereda menskligheten. Han konstruerar här en hel historiens filosofi och bemödar sig särskildt att ådagalägga, det Kristi evangelium öfver- allt, der det är vordet till en verklighet, gått ut på egendoms- gemenskap, likasom äfven alla verkliga filosofer arbetat i samma riktning. Cabets bok vann bifall hos den arbetande klassen och det uppstod snart en förening af så kallade »Ikariskå kommunister», hvilken trädde i personlig förbindelse med Gäbet, som' nu år 1841 268 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. grundade månadsskriften Le populaire och från nämnde tid der- jemte genom broschyrer verkade för sin sak. Genom honom har kommunismen från de hemliga klubbarna åter trädt in i det offent- liga lifvet, äfvensom det republikanska partiet nödgades taga sig an proletariatets sak. Ännu en gång hade genom Julikonungadömets fall den repu- blikanska statsformen blifvit i Frankrike återupprättad. Vid stri- den derom hade arbetareklassen spelat en betydande roll, i det den lånade borgarståndet sin kraftiga arm mot regeringen och det var derföre ganska naturligt att dess sak skulle ställas på dagordnin- gen såsom en af de vigtigaste. En arbetare, Albert, hade inträdt såsom medlem af den provisoriska regeringen och arbetarnes sak hade derj ernte i Ledru-Rollin och Louis Blanc sina afgj ordaste försvarare. Men den provisoriska regeringen under Lamartine stod magtlös, dragen hit och dit imellan de stridiga anspråken från det industriella samhällets tvenne skilda klasser. Den kunde icke försona dessa båda stridande parter och ännu mindre underkufva den ena till förmån för den andra. Det blef klart, att sedan det segrande folket afskaffat konungadömet skulle den sociala frå- gan uteslutande träda i förgrunden samt att, om densamma icke på fredligt sätt kunde vinna sin lösning, striden skulle med vapen i hand utkämpas mellan bourgeoisie och proletariat, den egande och egendomslösa klassen. Blanqui och Barbés trädde i spetsen för denna rörelse och samlade i klubben »Les droits de -l’homme» omkring sig återstoden af de fordna hemliga sällskapen samt organiserade stadsproletariatet till en slagfärdig magt i staten. Den provisoriska regeringen Utfärdade å sin sida en mängd för- ordningar till förmån för den arbetande klassen; arbetstiden min- skades, skatten på lifsmedel afskaffades och afven för de egentliga proletärerna öppnades inträde i nationalgardet. Vigtigast för den instundande krisen blef dock upprättandet af nationalverkstä- derna (»ateliers nationaux») och det s. k. < arbetareparlamentet i Luxembourg. I de förstnämnda erhöll hvar och en der anställd arbetare 2 francs om dagen samt i händelse af brist på arbete der- städes 11 francs. I början hade antalet arbetare varit endast omkring 7,000, men den 7 Juni 1848 utgjorde detsamma 119,000, under det från alla håll nya skaror strömmade till hufvudstaden så att det snart blef omöjligt att kunna sysselsätta alla. I stället kommo de att bilda en fruktansvärd stridshär mot den egande ‘klassen, en här, som hvarje ögonblick stod färdig att börja ett utrotningskrig. SOCIALISMEN ÖCH KOMMUNISMEN. , 269 Förslaget om dessa nationalverkstäders upprättande hade blifvit uppstäldt af Louis Blanc. Född i Madrid den 28 Oktober 1813, arbetade han sig såsom journalist i Paris upp ur ganska bekym- mersamma omständigheter och ådrog sig först en allmännare upp- märksamhet genom sin i Hevue du progrès intagna uppsats »Orga- nisation du travail». . I denna afhandling, hvilken sedermera i broschyrform upplefde flera upplagor, påstår han, att konkurrensen utgör samhällets förderf, och att staten både kan och måste upp- häfva densamma, i det den med sin stora kapitalstyrka sjelf hade att uppträda såsom både producent och konkurrent, hvarigenom hela industrien skulle öfvergå i dess händer, alldenstund ingen enskild kunde med honom uthärda täflan. Staten blefve såme- delst envåldsherrskare öfvér det ekonomiska lifvet, borde öfver- taga alla industriella etablissementer och utfärda lagar för ar- betet, hvilka nationalförsamlingen egde att dekretera. Lönerna vid de särskilda slagen af arbete borde småningom göras lika, och staten i hvarje fall vara rättsligt förbunden att sörja för arbetarens, bergning. Hela uppfostran borde för sådant ändamål ombildas, på det att sporren till gagnelig'verksamhet icke vidare måtte ligga uti en större vinst på arbetet, utan i tillfredsställelsen att bidraga till det allmännas välfärd. Louis Blanc har hänvisat proletariatet att icke låtå sig nöjas med en demokratisk författning, utan att äfven organisera statsförvaltningen i sitt intresse. Han har sålunda gifvit uppslag till idéen om den guvernementala so- cialismen. Med Februarirevolutionen inträdde Lotus . Blanc såsom en af de mest populära personligheterna i den provisoriska regeringenj af hvilken han ställdes i spetsen för regeringskömmissionén för ordnandet af arbetarnes angelägenheter. Den nya kammaren trängde honom dock nr regeringen, i det den visade sig såsom en organ för den egande klassen inom samhället och retade genom national- verkstädernas stängande pariserproletariatet till en sista blodig och afgörande kamp, den 22 Juni 1848. En fyra dagars strid af verlds- histörisk betydelse utkämpades nu på Paris’ gator, hvarvid man på hvardera sidan var fullt medveten om vigten af den stora sak, striden gällde. Frankrikes, ja hela Europas sociala framtid berodde nämligen på utgången af densamma. I sin trängande nöd hade na- tionalförsamlingen åt Cavaignac uppdragit den militäriska diktaturen samt anförtrott Frankrikes öde åt denna ädla, af den renaste foster- . landskärlek glödande personlighet. Efter en gatustrid utan like blef det socialistiska partiet besegradt och dermed hänvisadt till att på en annan -väg än revolutionens åvägabringa en förbättring i sitt 270 , SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. läge. Ledru Rpllin, Louis Blanc jemte de öfriga förklarade an-. hängarne af den sociala demokratien måste taga till flykten, och alla socialiStiskt-kommunistiska sällskap upplöstes, men, den sociala frågan vår dermed långt ifrån löst. Jemte den politiska om den blifvande författningens form blef sistnämnda fråga étt stående öfverläggningsämne for kamrarne, i det att den s. k. »droit au travail» nu kom på dagordningen. ' 6. Efter Junidrabbningen hade proletariatets sak blott en enda f sista betydande representant, nämligen Proudhon, som ännu stod qvar. efter alla de socialistiskt-kommunistiska systemens fall, emedan han på ett negativt kritiskt sätt uppträdt mot dem alla och ännu icke framställt sitt eget under någon positiv form. Pierre Joséphe Proudhon föddes år 1809 i Besançon och måste här ända till sitt 22:dra år söka sin utkomst såsom sättare på ett boktryckeri. Men hans sträfsamma^ oroligt jäsande ande medgaf honom icke att längre hålla ut i denna ställning, utan hän slet sig lös derifrån och kastade sig planlöst på vetenskapliga studier för att, såsom han vid sökandet af ett stipendium förklarade inför akademien i Besançon, efterforska medel till förbättrandet af de fattigaste klassernas ställning uti fysiskt, moraliskt, och intellektuell afseende. Då samma akademi år 1839 uppställde följande prisfråga: »Hvilka äro de ekonomiska och moraliska följder, söm i Frankrike uppstått genom lagen om lika arfsrätt, och till hvilka kan samma lag i framtiden gifva anledning?» företog Proudhon sig att bearbeta detta ämne och fördes vid sin undersökning af det- samma till behandlingen af de i hela samhällsordningen djupt ingri- pande frågorna om principen för arfsrätten sam grunderna för . egendomens olika fördelning. Så uppstod den. lilla skriften: Qu^est ce que la propriété? ou recherches sur le principe du droit et du' gouvernement, Paris 1840. Akademien uttalade sin fördömelse öfver arbetet och fråntog författaren hans pension, men broschyren väckte den största uppmärksamhet samt fann en strykande afsäft- ning och blott Proudhons gyimare Blanqui lyckades förekomma ett lagligt åtals väckande mot densamma. Den innehöll nämligen de häftigaste angrepp mot eganderätten, i det att den sökte ådaga- lägga det alla grunder, som man tills dato uttänkt till försvar för egendomen, i sig innebära just motsatsen af hvad de skulle bevisa. Han går derhän att han i följd häraf påstår att »egendom är SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. ' 271 stöld» och fordrar i stället att endast det enhvar behöfver och an- vänder må anses såsoin hans tillhörighet under lifstiden, men icke såsom en på andra öfverlåtbar egendom. Äfven arbetet kan icke gifva anledning till uppkomsten af egendom, ty det har endast rätt till de produkter det frambringar, ej till den jord och de rå- ämnen det bearbetar. Vidare söker han visa egendomens omöjlig- het och gifver slutligen en antydan om den rätta egendomsordnin- gen, hvilken bör intaga . en förmedlande ställning mellan å ena sidan kommunismen, såsom den starkar es utplundring genom de svagare och å den andra det personliga eganderättssystemet, såsom åter den svagares utplundring genom de starkare. Äfven hans följande »öppna bref» till Blanqui och Considérant (1841) innefatta hufvudsakligen blott kritik'pch angrepp, men egentligen intet sjelf- ständigt resultat. Imellertid bryter han med socialismen och söker efter en egen sjelfständig grund. Likaså resultatlöst slutar den år 1843 utkomna skriften: De la création de T Ordre dans Thumanité où principes de T organisation politique. Mest betydande af Proudhons arbeten är hans Système des contradictions économiques ou Philosophie de la misère (1846), i hvilket han företager sig. att angripa grundvalarne för den hittillsvarande nationalekonomien och söker bevisa, att under alla genomlupna utvecklingsstadier . inom det ekonomiska lifvet det faktum egt rum, att det fortskri-’ dande välståndet städse haft till nödvändig motsats och sidostycke en lika fortgående tillökning i elände. Bristen synes vara oåtskilj- aktig från öfverflödet samt lycka och olycka motsvara hvarandra. Under det att Proudhon sålunda var sysselsatt med att söka grundlägga ett nytt nationalekonomiskt system, öfverraskades han af revolutionen, som dock icke gaf honom gehör, då han påstod att den politiska frågan vore underordnad och mindre väsentlig, mén att hufvudfrågan derimot vore den sociala. Men hans tid kom, när frågan om styrelsesättet blifvit afgjord, under det att den so- ciala frågan ännu afvaktade sin lösning. Efter utgifvändet af Contradictions économiques hade Proudhon arbetat på ett positivt system och kunde omsider i Mars 1848 offentliggöra grunderna för detsamma i skriften: Organisation du Crédit et de la circulation ou solution du problème social. Allt berodde på, förklarade han nu, att åt det kapitallösa arbetet för- sträcka ett räntefritt förlagskapital. För sådant ändamål borde kapital såsöm lån tillhandahållas åt hvarje enskild, men denna ut- ; låning borde icke ske omedelbart genom statsmagten sjelf, utan den skulle förmedelst åtgöranden af den enskilde bringas till stånd samt endast ordnas genom några allmänna bestämmelser från 272 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. statens sida. I detta hänseende föreslog Proudhon först och främst att en, reduktion borde verkställas af alla statens utgifter; vidare yrkade han att såväl inkomsterna af industriella företag som äfven räntorna af egendom borde underkastas en liknande reduktion, enkannerligen räntorna på alla slags aktier, slutligen hushyrorna och arbetslönerna. Men på det att dessa nya förhål- landen icke måtte störas genom omsättningens inverkan, så borde staten lagligén fastställa priserna på varor och arbete enligt det belopp, hvartill de uppgått på en viss bestämd dag. Proudhon beräknade att genom dessa anordningar 2,500 millioner skulle komma att ställas till statens förfogande, af hvilket kapital man hade att försträcka arbetaren räntefria lån. Men han insåg äfven, att dermed icke allt vore vunnet, utan att man måste rentaf till- intetgöra penningen sjelf, såvida man skulle lyckas bryta kapitalets välde. Sålunda uppkom den tredje delen af hans förslag, den s. k. Vexélbankcn (»Banque d’échange»). Dermed afsågs upprättandet af ett institut, hvari åt enhvar för den produkt han der deponerade, och, utan all mellankomst af reda penningar, lemnades råämne till vidare bearbetning för att sålunda, med uteslutande af all egentlig handel, åvägabringa ett omedelbart utbyte af produkter. Förde- larne häraf voro, att å ena sidan behofvet af metallisk valuta upphäfdes och å andra sidan den vinst, som mellanhandeln tager för sig, i stället tillfölle producenten. För sådant ändamål skulle åt enhvar, som inlemnat någon vara till banken, utfärdas ett certifikat, lydande på den deponerade produktens w^värde, och detta certifikat borde derpå cirkulera såsom penningar mellan bankens delegare, På sådant sätt skulle genom det omedelbara utbytet penningens förmedlande roll upphöra och dermed äfven dess herravälde. Hade derimot någon icke något råämne att in- lemna, så borde han af banken erhålla sådant i förskott mot borgen af tvenne delegare och i öfrigt egde banken att förrätta en bankinrättnings alla särskilda funktioner. . Sedan Proudhon genom kompletteringsvalen af den 4 Juni in- kommit i kammaren, kände han, efter det att de ofvan anförda Junihändelserna egt rum, att han nu framför allt hade ätt i folk- församlingen representera den sociala frågan och föreläde derför med några modifikationer kammaren, den 3 Juli, sin ofvan utveck- lade finansplan, hvilken borde föregås af upprättandet utaf en »Banque d’échange». Kammaren öfvergick likväl till dagordningen utan att egna’ hans förslag någon uppmärksamhet och sålunda föll den sista formeln af den sociala doktrinen. Gemensamt med Louis Blanc m. fl. uppträdde dock Proudhon till försvar för rättig- SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 273 ' heten till arbete, enligt hvilket förslag underhåll borde från sta- tens sida garanteras arbetaren, men äfven detta förslag lät natio- nalförsamlingen falla, dermed tillkännagifvande den egande klas- sens seger öfver proletariatet. Sedan denna tidpunkt offentliggjorde Proudhon ännu en följd af skrifter, hvaribland några ådrogo ho- nom fängelsestraff. Efter att från 1850—1852 hafva undergått, ett dylikt straff, undandrog han sig genom en flykt till Belgien ett honom ådömdt nytt sådant med anledning af arbetet De la Justice dans la Dévolution et dans TÉglise och gjorde, då detsamma, år 1860 efterskänktes och det medgafs honom att återvända till Frankrike, intet bruk af denna amnesti. Han dog i Januari 1865. Ehuru i England, måhända mer än annorstädes, såväl Ijus- som skuggsidorna af nutidens stora industriella utveckling, framträda vid sidan af hvarandra och den bredaste klyfta synes hafva bildat sig mellan kapital och arbete, så har dock derstädes ej, hvarken inom det teoretiska eller praktiska området, uppenbarat sig ett så energiskt sträfvande till en ny social omgestaltning, som i Frank- ‘ rike. Anledningen till detta märkliga fenomen torde böra sökas i den engelska författningen, enligt hvilken de särskilda samhälls- klasserna icke befinner sig till hvarandra i den onaturliga ställning, som i det feodala Frankrike, utan der, sedan revolutionen under de sista Stuartames tid, borgareståndet delade den politiska magien med adeln och det högre presterskapet och hvarest derj ernte mellan alla samhällets klasser en lifligare omvexling och öfvergång egde rum, hvarigenom hela den egentliga kärnan af nationen finner sitt intresse vid att vara »konserverande». Imellertid hade, isynnerhet sedan maskinväsendet derstädes från slutet af föregående århun- drade börjat? antaga verkligen oerhörda proportioner, de med det- samma förbundna öch periodiskt återvändande s. k. »kriserna» med deraf för/jien arbetande klassen uppkomna outsägliga lidanden och hemsökelser alltmera tilldragit sig hvarje tänkandes uppmärk- samhet Joch^ifliga ideltagande. Dén .fÖrste/.söm i England på allvar sysselsatte sig med att efterforska medlen till förbättrande af arbetsklassens ställning var Kobert Owéri, född i Newtön i grefskapet Montgommery den 14 Maj 1771. Härstammande från en fattig familj oçh i följd deraf tidigt: anvisad till sina egna krafter för att bereda sig sin fort- komst,' hade hans uppfostran blifvit temligen försummad och han 274 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. inträdde i tjenst såsom handelsbetjent redan vid 10 års ålder. Tre år sednare blef han i denna egenskap anställd hos en strump- händlare i London, som dock'på grund af gossens framstående egenskaper snart gäf honom en mera sjelfständig och vinstgifvande andel i sin rörelse, hvarigenom Owen sattes i tillfälle att samla förmögenhet. Som vid den tiden konjunkturerna voro gynsamma för bomullsspinneriet, kastade sig Owen framför allt på detta slags affär, upprättade i Manchester en maskinfabrik och ett bomulls- spinneri samt blef,. sedan han förestått flera dylika etablissementer, ändtligen af sin principal, Dale, upptagen till kompanjon i dennes år 1784 vid stränderna af Clydefloden i det skottska grefskapet New-Lanark efter den största måttstock anlagda bomullsspinneri. Detta etablissement, som råkat i någon stockning, blef af Owen sätt i utmärkt skick genom en följd af kloka och menniskovänliga anordningar, så att han kunde dermed sägas hafva praktiskt löst det svåra problemet att medelst en industriel organisation sam- manbinda arbetsgifvarens och arbetstagarens fördel till gemensam ; belåtenhet. Han uppbyggde åt arbetarne nya bostäder med sttndt läge öch försedda med trädgårdar och uthyrde dem utan afseende på egen vinning samt anskaffade stora varidager, hvilka såldes åt arbetarne för inköpspriset. Derjemte sörjde han för barnens fysiska och sedliga uppfostran och inrättade skolhus, der ungdomen fick inhemta nyttiga kunskaper. Han afskaffade alla straff och vinn- läde sig om att endast genom undervisning och förmaningar-väcka sina lärjungars hederskänsla och leda dem till det rätta. Också såg hela England, ja många krönta hufvuden på kontinenten med förvåning denna underbara skapelse vid New-Lanark och tusenden drogo årligen dit att med egna ögon taga densamma i betrak- tande, Arbetet bedrefs der så fördelaktigt, att-den årliga netto- inkomsten på företaget uppgick till millioner. Owen sökte nu att göra propaganda för sina åsigter och iklädde sig de största peku- niära uppoffringar för att öfversvämma verlden med sina skrifter. ,De mest framstående af dessa äro hans år 1812 utkomna: New views of society or essays upon the formation of human character samt hans Book of the new world. Innan vi gå vidare i skil- dringen af hans lefnadsförlöpp och företag, lemna vi här en summarisk öfversigt af de i nämnda skrifter af Owen framställda idéer. ' Hvarje mensklig individ är ett särskilt slags blandning af sinnliga begär, förståndskrafter och sedliga egenskaper. På denna af naturen utpräglade karakter inverka nu de sociala förhållandena^ på ett bestämmande sätt och så utbildar sig individens hela sätt ; 7 ‘ SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 275 att tänka och vilja såsom ett nödvändigt resultat af denna vexel- verkan. Dessa yttre omständigheter och förhållanden, hvilka för närvarande, tyvärr, äro så olyckliga, att de med ytterst få undantag inverka förderfligt på menniskorna, måste framför allt göras till föremål för en blifvande social regerings uppmärksamhet med upp- gift att ersatta dem genom andra, som kunna göra menniskorna lyckliga och sedliga. Menniskan är under nämnde förhållanden ej ansvarig för huru hon tänker och handlar, och bör sålunda hvar- ken belönas eller straffas, enär hon är just sådan som hon tvingats att blifva. En dålig karakter är att betrakta såsom en sjukdom, hvilken genom undervisning och andra förhållanden, hvari den bör ställas, är att läka. Den sociala regeringen skall derför studera lagarna för samfärdseln mellan menniskorna och taga sina mått och steg derefter. Att börja med bör en för alla likformig upp- fostran införas, emedan alla menniskor i det väsendtliga äro hvar- andra lika och hafva samma rättigheter. Denna uppfostran bör gå ut på beredandet af en likformig och sund utveckling af de fysiska och moraliska anlagen, stärka kroppen och utrusta för- ståndet med nyttiga insigter samt sålunda försätta hvar och en i ett sådant läge, att han kan förskaffa sig allt som för honom är nödvändigt och nyttigt. I religiöst hänseende bör iippfostran åsyfta aflägsnandet af all spekulation öfver Guds väsende och ett lif efter detta, hvarmed den närvarande på afvägar komna dogmatiken sysselsatt sig, men' i stället gå ut på att befria menniskoanden från all öfvertro och dödsfruktan och derföre söka grundlägga en verk- samhet, som har till ledande tanke en allmän välvilja mot alla menniskor och till mål att genom sträfvandet efter fullkomlighet dyrka det högsta väsendet, hvars natur för menniskan måste för- blifva obekant. Sedan, den sociala regeringen på sådant sätt sökt lägga grund- valen för menniskornas lycka och sedlighet, har hon äfven att upprätta yttre institutioner, som äro lämpade efter menniskans organisation. At enhvar inom samhället bör lemnas det största möjliga fält för hans individuella verksamhet, samt tankens och ordets frihet tillförsäkras alla. Såsom grundsats för sammanlef- naden bör uppställas att ingen bör af sina jemnåriga taga en tjenst i anspråk, som han icke är beredd att göra dem i,stället. Alla måste derför arbeta och det gemensamma arbetet gifver lika rätt. De olika gradationerna i hvars och ens arbete - och tjenste- prestationer utgör grunden för enhvars särskilda samhällsställning. Då sålunda enhvar för sitt , arbete erhåller sitt tillräckliga lefnads- underhåll, och då vidare den renaste välvilja förbinder honom med 276 ; SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. alla hans medmenniskor samt, i händelse af sjukdom, han njuter omvårdnad på allmän bekostnad, så blir, all privategendom öfver- flödig. Vid femton års ålder, då uppfostran är fulländad, inträder man såsom arbetande medlem i samhället och kan tillika efter sin böjelse ingå ett slags äktenskaplig förbindelse, hvilken dock åter upplöses om den utfaller olyckligt. Inom samhällets stora familj blir äktenskapet i sjelfva verket öfverflödigt, enär barnen uppfostras offentligen på det allmännas bekostnad och för dess ändamål. Det nationella grundvilköret för en dylik helsosam organisation af sam- hället är rikedomen, som, enligt Owens öfvertygelse, jorden skall lemna på ett öfverraskande sätt, om blott menskligheten bemödar sig om hennes odling. ‘ Dessa äro de reformidéer, som Owen vid New-Lanark till en del satte i verkställighet och till hvilka han i sina skrifter städse återkommer. Då han imellertid i dessa skarpt bédömde den be- stående religionen och religionsundervisningen, så ådrog han sig derigenom fiendskap från presterskapets sida, som mot honom uppväckte en mägtig opposition. Owen vidhöll det oäktadt och upprepade vid offentliga sammankomster sitt påstående, att de be- stående religionerna voro de ‘farligaste fienderna till mensklighetens sedlighet och lycka. År 1817 förmådde han parlamentet att ned- sätta den dagliga arbetstiden för bam till 10 timmar. År 1818 besökte han Frankrike, Tyskland och Schweiz. Då vid nämnde tid ett möte af statsmän och,nationalekonomer sammanträdde i London för att rådpläga pm medel till förbättrande af de arbe- tande klassernas ställning, anbefallde Owen åt denna församlings uppmärksamhet sina förslag till afbetaresamfund och underställde dem äfven parlamentet, då år 1822, vid den stora nöden i Irland, en petition i massa i och för afhjelpandet af densamma derifrån ingick till parlamentet. Å intetdera hållet fann han gehör. År 1824 sökte han att i Indiana i Nordamerika grunda en arbetare- koloni, kallad New-Harmony, efter förebilden af dén vid New- Lanark. Då Owen återvände till England, förföll imellertid detta nya samfund, och i stället för den socialistiska organisationen in- trädde der de vanliga fabriksförhållandena. Vid samma tid blef af regeringen i Texas en stor del af landet anvisadt -åt Owen till förvaltande, men då han fordrade religions- och undervisningsfrihet, uppreste sig presterskapet mot honom och förslaget måste upp- gifvas. Under tiden hade hans idéer redan i det närmaste spelat ut sin roll i England. Han hade här visserligen ifriga anhängare och lärjungar, men arbetarne sjelfva väntade sig föga gagn af Owens reformer, utan voro mera benägna för en säülmanslütning SOCIALISMEN^ OCH KOMMUNISMEN. 277 sinsimellan i större associationer, för att såsom ett särskildt ar- betarestånd uppträda mot och underhandla med kapitalets repre- sentanter, utaf hvilka de fordrade delegarskap i den rörelse, som med detsamma bedrefyes, hvarj ernte de ock framställde anspråk på utvidgade politiska rättigheter. Dessa social-demokratiska sträf- vanden pläga sammanfattas under benämningen Chartismen' Underhuset motsatte sig år 1839 dessa fordringar, till hvilka äfven slöto sig andra, såsom t. ex. den om inkomstskatt, lät häkta chartisternas ledare och framkallade dermed, ända till år 1848, åtskilliga arbetareoroligheter, som. antogo en hela författningen hotande karakter samt måste dämpas med våld och blodsutgjutelse. Till följd af det under sistnämnda år vidtagna åfskaffandet utaf de s. k. spannmålslagarne, genom hvilken åtgärd priset på lifs- medel högst betydligt nedgick, blef Chartismen småningom trängd i bakgrunden, ehuru England dock alltjemnt i sitt proletariat eger ett samhällselement som, såvida man ej genom visa åtgärder tillfredsställer dess berättigade fordringar, och söker hålla det under ett sedligt-religiöst inflytande — hvartill imellertid den engelska statskyrkan är föga duglig — inom denna rika och mägtiga stat när som helst kan framkalla en den mest farliga och våldsamma kris. Associationsväsendet har under tiden derstädes fått en allt snabbare utveckling, så att redan år 1865 öfver 500 produktions-, föreningar med tillsamman öfver 100,000 medlemmar räknades i England, deraf flertalet befinner sig i ett blomstrande tillstånd och möjligt är att just härigenom en del af den nyss antydda faran för England kan förebyggas. Owen var under alla dessa rörelser ingalunda overksam. Ännu år 1839 öppnade han en stor subskription för ätt ånyo grunda en koloni, Harmony-Hall, vid Southamton. Man gaf arbetaren der- städes godt underhåll, förströelse och undervisning samt utgaf en särskild tidskrift, New moral world, men företaget bar sig icke och måste år 1845 upphöra. Imellertid verkade Owen oafbrutet för sina idéers spridning och förverkligande ända till sin död, som inträffade år 1858. ‘ \ : ■ ■< t; a Äfven i Tyskland hade under det konstitutionella konunga- dömets hägn det industriella samhället uppsvingat sig till ett af- gjordt herravälde. Före 1848 lågo till grund för arbetarefrågan härstädes hufvudsakligen åtskilliga från Frankrike importerade idéer, som till och med här och hvar inom Tyskland framkallat 278 ' SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. öfvergående kommunistiskt-socialistiska rörelser, och framför allt hade, sedan år 1840, Schweiz utgjort en härd för dessa sednare, vid hvilka företrädesvis skräddaren Weitling från Magdeburg varit verksam. Han hade vistats 30 år i Paris och uppträdde nu i sitt fädernesland såsom apostel for Cabets och Fouriers idéer. Hans första i detta syfte författade skrift Die Menschheit, wie sie ist und sein soll (1839), vann blott ringa uppmärksamhets Han begaf sig då till Vevey och började år 1841 utgifva tidskriften Hulferuf dor deutschen Jugend, i demokratiskt-republikansk anda. De rika ' angrepos på det häftigaste; den politiska magten borde lemnas åt proletärerna. I Zürich predikade Weitling öppet kommunismen och utgaf (1842) skriften: Garantien der Harmonie und Freiheit. Befrielsen från alla sociala missförhållanden skall, enligt Weitling, ernås genom ett samhällstillstånd — benämndt »harmoni» — som grundlägger en arbetsgemenskap utan stat, kyrka, privategendom, ståndsåtskilnad, nationalitet eller fädernesland. Alla skola hafva lika arbetsskyldighet, men afven lika rätt till alla njutningar. Vi- dare sökte han utbreda ett nät af kommunistiska föreningar öfrer hela Schweiz, satte sig i förbindelse med kommunismen i Paris och företog sig att organisera ett arbetareuppror och utgaf (1843) skriften Das Evangelium des armen Sünders, der evangelierna tolkades i kommunismens anda med uppställande af satsen, att proletärerna borde genom stöld utjemna förmögenhetsskilnaden mellan dem och de rike. Då lät stora rådet i Zürich häkta Weit- ling och anställa en undersökning med honom, under Bluntschlis ordförandeskap, som hade till följd att han utvisades ur Zürich, hvarefter orölighetema afstannade.  en annan sida förfäktades inom litteraturen Proudhons åsigter uti Max Stirners arbete: Der Einzige und sein Eigenthum, (Leipzig 1845). Bakom 1848 års rörelser i Tyskland framskymtade den sociala frågan ånyo, om också det i synnerhet var proletariatet som deltog i dessa, hvilka uti Ferdinand Lasalle (t 1864) funno en verksam ledare, Lasalle sökte nämligen öfverflytta arbetarefrågan från det so- ciala till det politiska området, i det att han fordrade en allmän och lika valrätt, hvarigenom arbetareståndet blefre satt i tillfälle att bevaka sina intressen inom folkrepresentationen och verka der- hän att staten komme arbetareföreningarne till hjelp. Dessa åter borde under tiden utsträckas till att omfatta hela arbetareståndet och göra all privatindustri omöjlig. Detta bispringande från sta- tens sida borde ske genom att bereda dessa föreningar kapital och kredit samt ikläda sig borgen för erläggande af räntorna, hvarimot staten hade att å sin sida genom deltagande i uppgörandet af SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. 279 stadgar för dem och genom öfriga kontroller så mycket söm möj- ligt betrygga sig mot ogynsamma tilldragelser. Kort sagdt, arbe- tareståndet bör med statens tillhjelp uppträda såsom sin egen för- ' lagsman, för att såmedelst, utom sjelfva' arbetslönen, äfven blifva delaktigt af hela vinsten på arbetet. Dessa förslag hafva dock hufvudsakligen den störa svårigheten imot sig att sådana förlags- kapital, som skulle erfordras för de stora associationerna, kunde staten knappast erhålla på annat sätt än från de rika, hvilka, om de mot en föreskrifven låg ränta nödgades ställa desamma till . ståtens förfogande, under det att de. tilläfventyrs på annat håll kunde använda dem på ett mera inbringande sätt, i sjelfva verket måste anses kränkta i sin eganderätt. Och hvilket förtroende kunde den egande klassen för öfrigt hafva för en stat, i hvilken regeringen vore beroende af en kammarmajoritet, som vore satt att besluta i sina enskilda intressen? Ett dylikt tillstånd skulle otvifvelaktigt så godt som omedelbart gifva anledning till upp- komsten af ett socialt krig. I motsats till dessa Lasalles åsigter uppträdde Schulze-Delitzsch, medlem af »framstegspartiet» inom det preussiska underhuset I sin mot Lasalle riktade broschyr med titeln Kapitel gum deutschen Arbeiterkatechismus uppställer han den fordran att enhvar bör sträfva att fylla sina behof med tillhjelp af de utaf naturen honom förlänade krafter, alltså i första rummet söka att hjelpa sig sjelf. Kapitalet, som egentligen representerar summan af alla föregående arbetskrafter, är så långt ifrån att vara en fiende till arbetet, att tvärtom såväl det förra som det sednare i sitt eget intresse äro hänvisade på hvarandra. Begge i förening bidraga att öka det allmänna välståndet och dermed det allmänna bästa. En ökad kapitalbildning är derför liktydig med eû stigande kultur, enär hvarje framåtskridande i civilisationen ytterst betingas af en tillök- ning i mensklighetens andliga och materiella kapitalkraft. Hvad utom det redan anförda arbetaren eger rätt att fordra af staten är likhet inför lagen, deri inbegripet den allmänna lika rösträtten; vidare en möjligast likformig, rättvis och ej betungande fördelning af statsbördorna; ytterligare den möjligast största hushållning med nationens ekonomiska krafter och slutligen höjandet af folkunder- visningen, den för arbetaren vigtigaste bildningskällan, på samma gång som det verksammaste medlet för arbetareståndéts egen lyft- ning. Staten kan derför icke genom sin mellankomst lösa arbe- tarefrågan, men väl genom sin egen mer eller mindre fornuftsenhga organisation underlätta eller försvåra denna så vigtiga frågas lös- ning. Ett vigtigt medel till en sådan lösning äfvensom för höjan- 280 SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN. det af arbetsklassens ställning i allmänhet utgöres af de s. k. kredit- och konsumtionsföreningarna. Dessa föreningar, som hafva till nppgift att i sig koncentrera och gifva styrka åt de enskilda eljest splittrade krafterna, böra hvila på medlemmarnas fria vilja och medvetna insigt om deras gagnelighet samt afse höjandet af arbe- tareklassens ställning i såväl andligt som materielt hänseende. Af sistnämnda slag uppgifver Schulze-Delitzsch sex särskilda arter, nämligen: förskotts-, råämnes-, konsumtions-, sjukhjelps-, maga- sins- och slutligen de egentliga arbetsföreningame till de olika yrkenas utöfvandej i hvilka såväl produktion som försäljning drifvas för gemensam räkning. Äfven vi tro att på en dylik väg af organisk utveckling den sociala frågan bör och kan lösas och derigenom arbetareståndet i sin helhet komma i åtnjutande af en lycklig framtid och af sam- hällets alla fördelar, detta samhälle, som det i så väsendtlig mån bidrager att upprätthålla och betrygga. Arbetets hela historiska utvecklingsgång häntyder äfven på detta slutresultat. Efter att under det hedniska tidehvarfvet hafva varit slaf, blef arbetaren under medeltiden och början af den nyare tiden ett föremål för despotiska herrars förtryck samt hans personliga duglighet för- lamad genom monopoler och skråväsende, till dess ändtligen efter många och långa strider arbetets frihet erkändes samt på detta fria arbete nationens magt och välstånd grundades. För dessa grundsatsers första förkunnande har menskîigheten att tacka kri- stendomen, detta de fattiges evangelium, som ju mer det verkligen genomtränger det kristna samhället, desto kraftigare skall bidraga att till allt flera af detta samhälles medlemmar sprida såväl de andliga som de materiella frukterna af en stigande odling. 281 Anmälningar. Iwar Widfamne och. hans dotter. Skådespel i fyra akter. (Stock- holm, P. A. Norstedt & Söner 1869.) Wijkander, Oscar, En konung! Skådespel i fem akter. (Stock- holm 1870.) Hermelin, O. Peder Rank och hans fästmö. Sångspel i två akter. (Stockholm 1870.) Vid en blick på denna lista kan man ej undgå'att fästa sig vid en sak: alla tre författarne ha valt historiska ämnen för dramatisk behandling. Detta är sannerligen ingen tillfällighet, fast det skulle kunna så tyckas vid första påseendet. Granskar man nämligen hela den nyaste svenska dramatiken, skall man finna få skådespel åt- minstone, i hvilka författaren sjelf uppfunnit sitt ämne. Detta är utan all fråga ett drag, bland många andra, af samtidens böjelse för det reala, lifslefvande inom konsten. De gamla, ur romantikens allmänna skattkamrar eller den egna fantasien hemtade, fablerna ha fått ge vika för händelser och bilder ur folkens egen historia: sträfvandet efter natursanning och nationalitet har äfven i detta fall gjort sig fullkomligt tydligt märkbart, På det hela taget, är detta ombyte af ly eko bringande betydelse; och äfven om vi ännu ej sett några mogna frukter, knappt några blommor af vår histo- riska dramatik, så må vi trösta oss dermed att, om vi oförtrutet verka i den riktning som tydligen visar sig som den rätta, skola beggedera ej länge låta vänta på sig. En Shakespeare, en Molière, skjuta upp, ej som praktfulla ökenväxter, utan omgifning, utan föregångare, men som stolta ekar, med djupa rötter i den om- liggande nejden; långsamt mognade de bland en hel skara före- trädare och jemlikar, men derföre kunna de också trotsa århundra- dens gång och öfverskygga vandrare från när och fjerran. När anmälaren öppnade Iwar Widfamne, råkade han af en händelse på ett ställe deri, som synes honom särdeles betecknande : det är ett samtal mellan Iwar och hans fosterfader Horder, der den förre yttrar: Iwar. Du förstår mig icke, fosterfader. Äfven jag tror att efterverlden skall döma. Den skall förstå mig; du är för nära mig för att kunna göra det. Ställ dig vid bergets fot, och du ser remnor, skrefvor, fläckar; men du kan ej se berget i dess helhet, ej dess storlek, ej huru trygg och bred dess grundval är, än x mindre huru det djerft skjuter upp mot höjden och gömmer sin topp ibland molnen. Efter- verlden skall se mig på afstånd, efterverlden skall förstå den stora tanke, paLhvilken jag grundade min magt, det stora mål jag sträfvade mot; den skall döma mig som konung och säga: han var stor. Horder (kallt)., J Hvad är ditt mål ? Iwar. Nordens enhet! Allt skall blifva ett, allt skall förenas uti min enda hand. (o. s. v.) / 282 ‘ ANMÄLNINGAR. ~ Den något öfvade granskaren kan genast af denna lilla profbit draga flere slutsatser. Författaren har valt ett fornnordiskt ämne, sagan om Iwar Widfamne, hans dotter Anda och de ränker han smidde för att bringa Danmark under sitt välde; och.han har sökt deraf bilda ett drama i stor historisk stil. Men hans studier öfver ämnet inskränka sig endast till sagan; något försök att intränga i det fornnordiska lifvets anda och yttre former söker man här för- gäfves. Hela det området har varit en förseglad bok för författaren, om vi måhända undantaga ett temligen föråldradt omtuggande af , mytologiska termer. Hans hjeltar och- hjeltinnor tänka och uttrycka sig, som man redan af ofvanstående utdrag finner, fullkomligt modernt, med ett ordflöde och en bildrikedom som båda verka lika störande för kostymen,, ehuru i synnerhet den senare j och för sig är af mycken förtjenst, och dialogen i allmänhet röjer en finbildad och reflekterande författare. Ivar är dramats hufvudfigur; kring honom och hans sträfvanden för ”nordens enhet” gruppera sig dottren Åuda, Helge och Rörek, de båda medtäflarne om hennes hand, samt några bifigurer. Handlingen fortskrider temligen noga i enlighet med sagan: Helge friar och vinner Audas hjerta, men får afslag af Ivar; han återkommer dock och erhåller hennes hand för sin broder Rörek. Ivar ingjuter svartsjukans gift i dennes hjerta, så att han försåtligt dödar Helge, men, snart sagdt, i detsamma inser han sitt brott och Ivars trolöshet samt, faller i strid mot denne. Auda mot- sätter sig dock sin fars äregiriga planer och räddar Danmarks tron åt sin son. Tolf år senare — dränka sig Ivar och Horder i Kyriala botten; ty, sanningen att säga, något annat residuum af handling kan anmälaren ej finna i denna besynnerliga fjerde akt — eller rättare epilog — som författaren ansett sig böra vidhänga sitt drama. Dettas byggnad ger för öfrigt många skäl till anmärk- ningar, hvilka hufvudsakligen drabba författarens obekantskap med teknikens fordringar. I monologen, denna i sjelfva verket ytterst konventionela nödfallshjelp, som inom det realistiska dramat allt mer försvinner, har författaren särskildt förälskat sig; han nästan slösar med sådana, ibland på 2, 3 hela sidor. Förhållandet mellan akternas längd har likaledes undfallit honom, äfvensom den svag- het i handlingens byggnad som blir en följd af att förlägga olika akter på betydligt skilda tider. Med alla dessa tekniska fel, med allt vårdslösande af kostymen, med all modernitet i uppfattningen är det likväl ett visst något i • karaktersteckriingen som vittnar om begåfning. Auda t. ex. är i vissa moment en klart fattad och intressant framställd figur, och Ivar framstår äfven imellanåt kraftig och mägtigt imponerande. I vissa vändningar visar sig att författaren studerat de nya norska författarne, ehuru han, eget nog, ej synes haft ögonen öppna, för just det vigtigaste i deras verk, för det skarpa och ypperligt tillgodogjorda inträngandet i den fornnordiska andan. An- mälaren vågar framställa den oförgripliga mening att författaren bör söka utveckla sin kännedom om det historiska dramats anläggning och utförande samt idka historiska specialstudier, när han, som det är att hoppas, härnäst ärnar dikta ett arbete af samma slag som detta. Han röjer, oaktadt sina icke obetydliga fel, för mycken verklig begåfning, för att vår dramatik skulle ha råd att mista honom. ANMÄLNINGAK. 283 Hr Wijkanders senaste arbete En konung! har från alla håll varit utsatt för en uppmärksamhet som i sanning kan kallas förkros- sande. Hade stycket från början framträdt med endast måttliga anspråk, skulle det säkert med betydligt mindre skador sluppit förbi kritikens batterier, hon som, för att tala med Shakespeare, letar jemnt den sämsta sida ut Och egnar aldrig sanningen och dygden , Den rätt som enfald och förtjenst bör vänta. Men nu kom det der förargliga priset — Svenska Akademiens hallstämpling — en hop godt folk att tro, det här skulle vara något ”noch nie dagewesenes”: stycket rörde ju akademiens höge stiftare, och så måste det ju ändå innehålla något superfint, när akade- mien ansåg sig böra skänka det ett pris, om ock ej sitt högsta* Illusionerna blefvo här, som oftast, grundligt svikna. Saken är den, att detta skådespel hvarken eger några be- tydande förtjenster eller vidlådes af några oerhörda fel, utan helt enkelt är ett beskedligt hopkommet stycke arbete, med ett flytande föredrag och en smula gustaviansk hållning. Författaren har sutit som en trogen lärjunge vid Gamaliel-Beskows fotter, af och till uppsnappat ett ord ifrån mästarens läppar, flitigt plockat spridda uttryck och drag ur den historiska memoirlitteraturen, samt af allt detta hopsatt en mosaik, hvars sammanhållande'smet är ett teater- språk af renaste modernitet och ett par små intriger af d:o d:o. 1 afseende på kostymen, som varit författarens egentliga käpphäst, kan ingen kännare af tidehvarfvet i fråga på det hela tilldela hönona högre vitsord än på sin höjd approbatur, och den lilla skymt äf handling som då och då hägrar i denna samtalsöken torde knappt hinna sä långt upp på betygskalan. Den är för matt och obetydlig för att fylla fem akter, och den lider dess- utom af allt för mycken orimlighet i anläggningen. Om den är således föga eller intet att säga. För öfrigt står stycket och »stampar» från början till slut: personer komma, en, två eller flera, samtala, tala, monologisera, allt öfver tidens händelser och tänke- sätt — och så gå de igen, för. att' lemna plats åt andra individer med samma afgjorda smak för ordet, men afsmak för handling. Det är endast genom den mängd personer, författaren infört, som det lyckas honom att jemnt ha nytt folk till hands för dessa samtal och taK I denna »väfva vallmar» stickes nü Gustaf in då och då, allt i den lofliga afsigten att äfven han må diskutera öfver tids- angelägenheterna eller till och med öfver sin egen historiska karak- ter (se t. ex. s. 86 ff.). Det torde vara nästan öfverflödigt att nämna, det handlingen eller de små intrigerna stå på fullkomligt fingerad grund och ha föga beröring med de »historiska» samtalen. Dessas »historiskhet» är, som ofvan nämndes, tvifyel underkastad ur mer än en synpunkt. Uppfattningen af konungen och hans tidehvarf vittnar om pietet, men på samma gång om en nästan makalös ensidighet som går annu längre i sin obetingade, mot såväl psykologisk sannolik- het som historisk sanning stridande förgudning af Gustaf än Beskow och de gamle gustavianerne. I yttre afseende sträfvar författaren med stor omsorg efter trohet och tidsenlighet i iittryck och ton; men detta lyckas honom ingalunda alltid. Af och till tittar en modern 284 ANMÄLNINGAR. vändning, ett splitternytt ord helt skälmskt fram ur de tilltuktade meningarna, liksom för att gäckas med den sorgfällighet hvarmed man sökt utestänga dem. Personernas karakter, för så vidt de till- höra historien eller sägnen, är ej heller på långt när alltid bevarad. Gumman Nyman, en gammal plumphuggerska, har t. ex. här blif- vit gjord till en >>ualmindelig dannet» person, som samtalar med kongl. maj:t om Kraus och annat dylikt. Flere andra fall af samma art äro redan af andra granskare framdragna. Anmälaren hör visst icke till dem som af ett historiskt drama i främsta rum- met fordra trohet i hvarje detalj mot historien; för honom är genusbegreppet drama af öfvervägande betydelse, och kan det visas att dramat som sådant vinner på en historisk blunder af mindre väsentlig beskaffenhet, vill han ej göra någon invändning derimot. Men när man, som författaren till En konung! synes gjort artbe- greppet »historiskt» till hufvudsak, torde dessa och dylika ändringar af den faktiska historien åtminstone böra anmärkas. I det tredje af de här ifråga varande styckena, sångspelet Peder Eank och hans fästmö, träffa vi ändtligen ett arbete, åt hvilket vi kunna skänka ett odeladt och varmt bifall. Förfat- taren, hr O. Hermelin, har förut endast utgifvit ett »fornnordiskt äfventyr-> i en akt, kalladt Kung Hundings söner, hvilket, så vidt anmälaren kan minnas, utmärker sig för en frisk ton, ehuru det tillika ej var så alldeles felfritt som drama. Det är derimot honom ett verkligt nöje att vitsorda den ovanligt säkra och väl beräknade teknik som utmärker författarens nya arbete. Det är tydligen afsedt att gälla som ett folkdrama i ordets bättre mening, och det upp- fyller också alla de väsentliga fordringar man kan ställa på ett sådant. Ämnet är hemtadt från berättelsen om Peder Rank, hvil- ken från bondeson tjenté sig upp till general och landshöfding. Denna sägen är här sammanflätad med ett kärleksförhållande, i det Rank äfven som stor man förblifvit sin Anna trogen, och hön å sin sida afböjt en rik, men elak bondes trägna anbud. Handlingen, som från början tillslut är landtlig och enkel, tilldrager sig i Ranks hembygd; man skulle kunna kalla henne en dramatiserad folkvisa, så klar är utvecklingen, så innerligt spelar en dämpad känsla ge- nom det hela. Men tillika har »författaren med stor skicklighet förstått att ge handlingen en historisk bakgrund af ypperlig effekt. Han för oss tillbaka till tolfte Carols tid, och låter oss under hand- lingen^ gång på afsiånd sky rata konungens herrliga kämpagestalt, krigens segrar och ära, men också deras slutliga olyckor, landets uppoffringar och nöd, allt lagom utförligt skizzeradt för att göra stycket till ett historiskt »sångspel». Det historiska elementet fram- ställes i synnerhet genom krigsbussen Modig, som, bland annat, i första akten ger en förträfflig, från folklig ståndpunkt utförd skil- dring af hjeltekungen och i den andra uppträder som en från Sibé- riens köld och nöd återkommen flykting. Rank och Anna repre- sentera den nordiska kärleken i sin trofasta skepnad, och äro så- lunda äkta folkliga gestalter, begåfvade med så mycken individua- litet som béhöfves för att skilja dem från de öfriga uppträdande. Alla dessa äro också skizzerade med säkerhet och i väl beräknad omvexling. Hvad som anmälaren icke nog kan framhålla är dein - ANMÄLNINGAR. 285 kraft och klarhet med hvilka den enkla handlingen grupperats : i Öfverskådlighet och organisk byggnad torde ganska få svenska dramatiska produkter kunna mäta sig med detta lilla arbete. Ett särskildt värde får det dessutom genom sångerna, hvilka alla på ett sjelfständigt sätt tillegnat sig folkvisans, ton, som så godt öfver- ensstämmer. med hela styckets syftning och innehåll. De äro dér- till så väl lämpade, för hvar särskild situation, att de fullkomligt upptaga hennes lyriska stämning i sig för Kvar gång — således äfven i det afseendet mönstergilla. Med ett ord, anmälaren må bekänna att stycket verkligen, intagit honom vid läsningen — han, har ej varit i tillfälle att höra det, —; och då man är intagen af ett föremål, har man, som bekant, ej så lätt att kall blodigt granska det. Hvad som synes oss säkert är, att den väg författaren här he- trädt blir den som svenska dramat måste välja, om det skall komma till sjelfständigtA värde, och ej blott, lefva på ett mer eller mindre direkt efterbildande. , Syeriges historia, folklif och folkdikt — detta ord taget i sin vidsträcktaste mening— se der de källor ur hvilka den svenska dramatikern måste ösa, om hans dikt skall tränga till det stora folket, ej blott stadna inom några trångt begränsade kretsar. N. 8. Brudens Krona. En dikt af Esbern Snare. 1. Stockholm 1869. Ehuru detta arbete synes oss förete större och flere lyten än något annat bland de svenska diktverk af betydenhet, som under senaste år lemnat pressen, vilja vi alltifrån början på det krafti- gaste betona att det på samma gång påkallar lifligare intresse än de flesta. Är det, så som författaren angifvit, ett första lärospån, så skulle vi under vanliga förhållanden med varm förkärlek fästa oss vid poemets vackra sidor, hvilka icke äro få och bland hvilka åtskilliga. ingifva oss verklig beundranj samt med så varsam händ som möjligt påpeka det myckna misslyckade som omvexlar med dessa glanspunkter, men hvars hårdhändta vidrörande äfven af den mest anspråkslöse granskare möjligen skulle kunna farligt såra en ung skald, som sjelf vore utan anspråk. Esbern Snares hela upp- trädande röjer imellertid en förening af glädjande frihet från rädsla och mindre glädjande brist på blygsamhet, som antyder att dylika humanitetens försigtighetsmått härvidlag vore öfverflödiga och ma- nar oss att med uppriktighetens hela stränghet fördöma det som synes oss tadelvärdt i hans dikt, sedan vi först egnat dess förtjen- ster den hyllning, dem enligt vårt förmenande med rätta tillkommer. Arbetet röjer mer än vanlig poetisk lifskraft och inger vida större förhoppningar än en mängd andra dikter, hvilka såsom konst- verk äro långt mera lyckade. Ej sällan se vi här framblixtra origi- nella idéer, hvilkas uttryck öfverraskar och träffar, och hela episo- der förekomma, hyari författaren eröfrar vår varmaste sympati, vare sig genom’ elden hos hans egen hänförelse eller åtminstone genom (reflexioner vittnande om känslofullt hjerta ’ och högstämda åsigter. Tillochmed den i allmänhet knappt försvarligt behandlade versformen har i några af dessa enstaka partier sofrats genom in- gifvelsens magt, så att den motsvarar det kön stsinne, som diktens 286 ANMÄLNINGAR. innehåll rätt ofta angifver. För öfrigt är den häftighet, nästan hetta, hvarmed både välmeiling : och förtrytelse här fått bryta fram, någon gång mer anslående än mycket, som med elegans men kall- sinnighet kan bjudas oss af en sångmö med mera savoir vivre. Kritiken har redan rättvisligen uppmärksammat dessa poemets bättre sidor, och vi rå ej för att det är en upprepning, då vi påpeka så-r som sådana t. ex. reflexionerna öfver stora städers egendomligheter,, öfver qvinnohanden, ungdomen, det första tycket m. fl. afsteg från den egentliga berättelsen. Att denna icke är en helhet, ligger i sakens natur, då det blott är en oafslutad dikt som tills vidare kommit oss till godo, men äfven såsom uppränning är det som nu lemnats åt offentlig- heten otillfredsställande, emedan det ingalunda låter oss ana styckets egentliga mening och mål, men på samma gång ej heller besitter den hemlighetsfullhet, som- retar till särdeles många gissningar, De framstående detaljerne äro, som sagdt, digressioner och deras styrka har till en viss grad vunnits på bekostnad af fabeln, som är temligen alldaglig, eller svagt utförd. Men detta kunde nu så vara, om icke den stackars berättelsen ännu mera hade fått maka åt sig för andra episoder, hvilka tyvärr äro rent af förkastliga så till innehåll som forrii, vidriga cynismer, puerila otidigheter eller klagorop samt ett och annat långtrådigt orerande om likt och olikt af sådan halt att knappt en Dickens' penna torde halva kunnat afvinna det ett grand af poesi. Sin form har skalden behandlat så att man finner honom ega anl^g för den poetiska berättelsen i modern snitt. Att hans reflexio- ner vunnit fullhet och afrundning, är mindre ätt komplimentera, emedan ottaverimen i detta hänseende är synnerligen tacksam, men det som förtjenar att lofordas är att huru ofta han åfviker från ämnet har han alltid en liten ledig vändning till hands för att åter uppsöka det. Likäså har han uppfattat det epigramatiska hos versformen och denna slutpointering, hvarförutan den under senare tid sällan uppträder med riktigt godt humör. Derimot förstår han ännu ej rätt att i öfverensstämmelse med ottaverimens manér sköta en episk dialog, hvarjemte man onekligen ofta nog får se huru ett skickligt förberedt intryck plötsligen sluttar ned till en fullständig platitude. — Halfdöd, af förtviflan och hunger stapplar Evas moder framåt på gatan utan något visst mål. Hastigt ser hön från en liten torftig stuga ett svagt, men vänligt vinkande ljussken. Hennes krafter återlifvas, hon skyndar till fönstret och snart blickar derur imot henne ett qvinnoanlete, som strålar af barmhertighet och godhet. Detta är präktigt tecknad t, men den medlidsamma hjelparinnans första fråga: »Hvem är det som så sent sig höres grufva?» gör derimot ett komiskt intryck genom sin onatur och torde i trivialitet svårligen finna sin like, om icke i den strof, hvarest man erfar hurusom skildringen af en gemen verldsträls gripande samvetsqval och ångest så afslutas att han försvinner »ljudlöst utan att ens tänka på att sätta på sin hatt.» Hvad vidare angår formens form, metern, är den vårdslösad på ett sätt, som antyder allt annat än konstnärlighet. Utan all- varlig och sträng öfning blir den läckra, smidiga och nobla otta- ' ANMÄLNINGAK. 287 verimen ett verkligt odygdsmönster af uppstudsighet och okynne. Eri rik och harmonisk stämning kan någon gång förläna dilettan- ten konstnärens styrka —■ vi hafva redan erkänt att episoder i »Brudens Krona» gifva prof härpå — men enär han svikes af denne bjelpare, står han sig jämmerligt med rimnöd och haltande versfötter. Sådana ord som speldosa, Id af binda, godtycklig i ständig zigzag med sådana som olofttgl, jordlifvet, knapphåUt skorra för- skräckligt i öron som fått lyssna till Strandbergs, Kullbergs eller Sturzen-Beckers ottaverimer, och rimleder så beskaffade som körväg och smör deg, dörren, förrän och stör rén, eller de nästan groteska ef presterlig, sej (= sig), mästerlig, bäst är dig, nej, torde tilloch- med »dagblad skr i ti ken, denna halfbarbar» saklöst kunna sätta sig öfver. De arme ' referenterne hånar författaren med en måhända väl starkt tilltagen grymhet, men så ärö de. nu en gång för alla vane att bemötas af konstnärer som af riksdagsmän. En lycka för dem, men som bevisar otur hos skalden, är att om han slår till med ena handen furnerar han med den andra repliker. Vi skulle icke för- våna oss om någon bland dessa »pojkar», »glopar» eller »litterära mamseller» ändå bjöde till att »skrifva rent», åtminstone ett och arinat uttryck i »Brudens Krona» så som t. ex. Min herres domslut är en smul drakoniskt, Ja, kunde kallas oförskämdt med fog! • eller det nästan lika träffande Då mår han riktigt präktigt, den krabaten, Ty fri från all kritik han tumlar om. Oss smärta dessa öfverdrifna utfall icke så mycket för deras skull, ty de äro ändå icke det fulaste i dikten, och ännu mindre för egen räkning, men egentligen emedan dét nästan alltid varit och är ett tecken på medelmåtta hos poeten att han så yttrar sig. Dock — medelmåttig är visst icke Esbern Snare, detta vilja vi högt erkänna först som sist! Vinner han småningom den ödmjuk- het, Som borde tillhöra hvarje af konsten genomvärmdt hjerta, och kan han berga denna skörd utan att derför förlora i dristighet och kraft, så spå vi honom en vacker framtid. Vi veta naturligtvis icke huru ung han är eller ens om hån är den nybörjare, för hvil- ken han utger sig, men hans bitterhet och bemödanden att förtvifla tro vi ej vara så farliga, ty nog likna de, om än aldrig så litet, dessa krigarbistert vridna mustascher, hvarurider så mången gosse söker dölja sitt leende. Måtte skalden böja sig inför den könst han utöfvar, måtte han inse att den är ett arbete, 'änskönt ett mera lyckliggörande än den gladaste lek, och måtte den del af sitt verk han härnäst offentliggör visa oss att det är en man som diktat den! Eii klok åtgärd till befrämjande af detta vore kanske att arbeta' om den första delen. E. B. Schiller och Göthe. Tvänne betraktelser af I. I.;v. Oosterzee. Öfvérsättning från holländskan af C. L. H. Forslind. Upsala 1869. Sveriges litteratur är synnerligen fattig på arbeten öfver Tysk- lands stora skalder; vi kunna för tillfället knappt erinra oss mer än 288 ANMÄLNINGAR. professor Bottigers af handlin g Schillers äldsta lyrik. Förhållandet är så mycket anmärkningsvärdare som båda, snart sagdt från deras första uppträdande, varit älsklingsförfattare i vårt land, hvarom de mångfaldiga öfversättningarna från deras, verk och till och med om- tryck af vissa bland dem bära ett fullt giltigt vittnesbörd. Ej ens jubelfesten 1859 med anledning af Schillers hundraåriga födelsedag, hvilken i hela Tyskland framkallade ett helt Schillerbibliotek af tal och lärda afhandlingar, har hittills inom vår litteratur qvar- lemnat något egentligt spår, om vi undantaga ett tal som hölls vid Schillerfesten i Stockholm af N. Arfvidsson. En erinran om samma högtidlighets firande i Holland utgör den förra af de båda afhand- lingar som här meddelas. Det är en betraktelse öfver Schiller så- som skaldesnille, tydligen affattad för att föredragas och derför här och hvar en smula retorisk i formen, men i allt väsentligt vittnande om författarens, teologen Oostefzee’s, kännedom af och värme för sitt ämne. Tillika finner man med angenäm öfverraskning en för- dragsamhet vid bedömandet af vissa för en teolog ömtåliga frågor, hvilken man svårligen kunde vänta sig, om man ville mäta ut- ländske kristendomslärare efter våra inhemskes måttstock. På ett än mer lysande sätt lägger författaren denna egenskap i dagen i sin andra, mer grundliga och i enskildheter ingående undersökning, Göthes ställning till kristendomen,' der han med en klarhet, kärleks- fullhet och sakkännedom som förtjena allt loford, redogör för det intressanta, men ganska svårbehandlade ämnet. Han visar att Göthe i sitt förhållande till kristendomen och de teologiska systemen intar väsentligt olika ställningar under de skilda skedena af sitt lif och sin utveckling som skald. I början är han djupt intagen af mystiska och specifikt kristliga personligheter och föremål, för att sedan, under sin mannaålders blomma, med verklig häftighet vanda sig mot sin ungdoms ideal i detta hänseende, mot Lavater och andra, samt mot hela den kristna verldsåskådningen. Mot slutet af hans lif varsnar man en återgång till hans första åsigt, utan att man egentligen kan påstå att han någonsin bief annat än ”der alte Heide”. Båda afhandlingarna äro hållna i en särdeles elegant och; fin stil, och en ton af ädel humanitet och fördragsamhet mot olika tänkande genomgår det hela. Öfversättaren är förtjent af erkän-* nande för den smak och omvårdnad han nedlagt på sitt arbete. Särskildt har han bifogat en efter tyska och engelska källor sam- mandragen lefvernesbeskrifning öfver Schiller, som är ganska sak- rik och läsvärd. Den yttre utstyrseln motsvarar arbetets värde. ; ( —RN. Rättelse. I den ttti första häftet af innevarande årgång införda afhandlingen Om svenska litteraturen och dess historia finnes uppgifvet att 1734 års lag icke blifvit omnämnd i Gustaf Claesöns bearbetning af Herman Bjurstens Öfversigt af svenska språkets och litteraturens historia (3:dje uppl. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner 1869). Denna anmärkning beror på ett förbiseende af uppsatsens författare, enär ifrågavarande lagarbete verkligen olnnämnes och till sin språkliga betydelse framhålles i, den anförda litteratur- historiska läroboken, sid. 15. ■■ —; ;— '■ 289 ' Ur vidskepelsens historia. Geschichte des Teufels. Von Gustav Roskoff. Erster & Zweiter Band. Leipzig, F. A. Brockhaus 1869. För omkring sex år sedan utkom i svenska bokhandeln en liten skrift af onämnd, om ock ej okänd författare, hvilken verkade likt en larmsignal på kyrkans väktare och de af dem bevakade samt gaf anlédning till en pennfejd, i broschyrer och tidnings- uppsatser, som ännu lefver i friskt minne hos allmänheten. Icke var det egentligen genom nya; spekulativa upptäckter eller dialek- tiska kraftprof man öfverraskades i dessa Anmärkningar om Hel- vetesläran, Våra teologer och pr ester allvarligen att förehållä. (Upsala, Esaias Edquist 1864). Anmärkarens grundåsigt varsedan årtionden väl bekant för de talrika lärjungaskaror, som samlats kring hans akademiska lärostol vid Upsala universitet; i sig sjelf enkel och klar, gjorde åsigten sig gällande genom följande lätt- fattliga bevisning. Från Gud, den fullständigt gode, kan Icke komma något annat än godt, ty verkan måste alltid vara af samma slag och beskaf- fenhet som sin orsak öch kan icke någonsin vara motsatsen af hvad orsaken är (mörkret kan ej vara en verkan af det lysande, kölden ej af det värmande, osaligheten ej af den fullkomligt salige). . Läran om den eviga osaligheten såsom ett, G-uds »straff» för synden innebär alltså den dubbla sjelfmotsägelsen, att ett ondt (hvilket dertill fattas såsom varande, »utan ända», och således är ändamålslöst) sättes såsom härrörande från sjelfva dèt absolut goda och för- nuftiga Väsendet och att samma onda föreställes såsom frambragt genom Guds straffande verksamhet, hvilken derigenom förvandlas från hvad den är (en rättelse af den straffades förnuftsstridiga vilja, således ett godt) till en blott hämd eller »vedergällning af ondt med ondt» och sålunda sjelf blir ändamålslös och ond, då den ej åsyftar förbättring eller det goda. Det onda och ändamåls- lösa fattadt såsom verkan af det goda och ändamålsenliga — detta är det brott mot tankelagen, som bringar »helvetesläran» på fall. Dock —; mycket af det som fallit till föga inför logikens dom- slut, står upprätt med glans inom »den bekännelsetrogna dogma- 19 290 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APR^. tiken»! Aristoteles’ Organon säger ett, men »Athanasii symbolum» något helt annat. »Denna verldens barn» må trygga sig vid »det ordinära förståndets» påstående att A icke kan på samma gång vara A och non-A; kyrkolärans edsvurne förfoga öfver en annan, en högre slutkonst, fotad på teorien om »de ödmjuka inkonsequen- sema», hvilken, under hvarjehanda förklädnader, i nittionio fall af hundra fått tjena som »ultima ratio» vid angreppen mot »otron». I dess tillämpning kan teorien studeras t. ex. hos den författare, som genom Upsala-teologiens språkrör tog till orda mot »Anmärk- ningarnes» tviflande fråga: »kunna vi utan den största tanklöshet anse för möjligt, att Han, den Allgode, skulle åt vissa varelser hafva beredt ett rum, i hvilket Han läte dem lefva blott för att pinas och plågas och detta utan all ända samt följaktligen ock utan allt ändamål?» , s Frågor af dylik art vill ofvannämnde författare besvara genom att ställa den närgångne frågaren »inför det tänkande förnuftets domstol». Hån vänder sig till dem, »hvilkas tankekraft ännu icke blifvit helt döfvad», i förhoppning att det endast behöfves »några luftdrag af en frisk och sund logik» för att »bortblåsa de gift- ångor», som sprida sig från anmärkarens lära om möjligheten af den brottsliges förbättring i ett lif efter detta. Denna lära — hvilken »lögnens ande, som älskar att dräpa menniskornas själar, villigt tillegnar sig, fröjdande sig åt det goda vapen här blifvit åt honom smidt», och hvilken »orenheten och köttsligheten med fröjd helsa såsom lämplig till hyende för lasten» x) — denna lära skall krossas, men icke genom dogmatiska magtspråk, utan medelst en vetenskaplig vederläggning, utarbetad enligt konstens reglor. — Storståtliga löften.... låtom oss efterse huru de blifvit uppfyllda! Det är genom tre slags finter den ortodoxe skriftställaren söker parera de klubbslag, hans motståndare riktar mot dogmen om »de eviga straffen». Hans anförande är i hufvudsak följande: Osalig- heten kan, ehuru ett ondt, utan motsägelse tänkas härröra från godhetens och salighetens urkälla, ty just i egenskap af det absolut goda måste Gud, enligt sitt väsendes art, reagera mot det onda, hvilken reaktion af den i ondska sig förhärdande varelsen erfares såsom osalighet. Icke heller ligger der, för det andra, en mot- sägelse i antagandet, att osåligheten, änskönt den haft en begyn- nelse i tiden, kan vara evig, ty begreppet evighet innebär ej vä- sentligen tidlöshet, utan endast: fortvaro i en ändlöst lång tid.2) Jmfr. afhandlingen Om den eviga osaligheten af A. F. Beckman i Teologisk Tidskrift, årg. 1864, 2:dra häftet. . 2) »Teologerna förstå icke med evighet detsamma som anmärkaren. De anse UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. 291 Slutligen följer ej ur osalighetens evighet eller ändlöshet dess än- damålslöshet såsom straff, enär straffet till sitt begrepp ingalunda är att fatta som en rättelse, utan väsentligen är vedergällning eller ett rättsenligt lidande. »Förnuft, samvete och bibel», menar gran- skaren i Teologisk Tidskrift, förkasta anmärkarens uppfattning af straffets »pedagogiskt-moraliska» betydelse, men stödja derimot på . det kraftigaste läran om »djefvul, helvete och evig osalighet», öak- tadt visserligen hväd lärans »detaljer» beträffar, »många bland dessa äro af natur att påkalla förnuftets tillfångatagande under trons lydnad.» Genom inskjutandet af denna om klok forsigtighet vittnande klausul — ämnad att anlitas såsom ett slags andlig tvångströja vid möjligen inträffande fall af tankens bångstyrighet — har osa-: lighetsdogmens förfäktare ställt både sig sj elf och saken i präktig belysning — »inför det tänkande förnuftets domstol.» Dessutom... en yttersta orsak, hvars verkan utgör dess egen motsats, en evig- het,. som har början, men icke slut i tiden, ett gudomligt straff, som åsyftar, icke den brottsliges förbättring, endast hans pina — skulle ej dessa profbitar på en »frisk och sund logik» tillförsäkra åt den välmenande apologeten en upptäckares odödliga namn, ehuru visserligen ej den »logiska» odödlighet, hvarom en viss tän- kareskola vetat tala? Förmodligen var det något af triumfatorns segerdruckna stolt- het, som förmådde samme granskare att icke upptaga motståndarens utmaningshandske i »Anmärkningarnes» tredje tillöktä upplaga. Här undersöker prof. Boström halten af de grunder, hvarpå hans vedersakare velat bygga sin osalighetslära. — Att Gud »reagerar» mot menniskans moraliska ondska eller m, a. o. mot hennes brist på godhet, kan väl ej rimligtvis innebära någonting annat, än att han upphäfver eller aflägsnär bristen genom dess fyllande med det, som saknas. Man kan ju t. ex. ej reagera imot ett mörker eller en köld på annat sätt, än att man anskaffar det ljus eller den icke ordet evighet nödvändigt behöfva innebära ursprunglighet. Med evig osalighet förstå teologerna en osalighet, som i oändlighet fortfar, men en gång har begynt att vara, således icke är ursprunglig», a. st. sid. 117. — Enligt hr Beckmans definition af det teologiska evighetsbegreppet — mot hvilken dock rätt många framstående teo- loger torde reservera sig — skulle, som man finner, evighet icke vara annat än: en viss tidsdel i oändlighet multiplicerad med sig sjelf (hvad Hegel kallade »die schlechte Unendlichkeit») eller m. a. o. tiden, betraktad »sub specie æternitatis». följdriktig- heten synes då fordra, att äfven den andra af den osinnliga tillvarons grundbestämnin- gar, dess andlighet (icke-vara i rummet) förklaras innebära, icke kroppslighetens negation eller motsats, utan blott en förandligad, sublimerad kroppslighet •— hvarigenom vägen är banad för materialismens förutsättningar. 292 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. värme, som brister och är behoflig. Och om då Gud i den me- ningen reagerar mot menniskans ondska, d. v. s. om han hos henne förverkligar det goda hon saknar, så är det väl icke tänkbart, att han derigenom kan tillfoga henne något lidande. Detta lidande kunde dessutom ej yara af moralisk beskaffenhet, då den mora- liska ondskan eller psedligheten och det moraliska lidandet eller osaligheten äro blott en och samma sak betraktad från något olika synpunkter. För att göra menniskan moraliskt lidande eller osalig skulle således Gud nödvändigt göra henne moralisk vond eller osedlig, hvilket ej låter tänka sig såsom möjligt. Icke heller kunde lidandet vara ett fysiskt, då det är obestridligt att ondt af det slaget träffar äfven den gode, under det att den osedlige ofta lefver ett i yttre mening lyckligt lif. Men kan sålunda hvarken det mo- raliska eller fysiska lidandet härröra från Gud, är den ortodoxa åsigten i denna punkt drifven »in absurdum.» — Enahanda öde drabbar granskarens originella evighetsbegrepp, hvilket, enligt hvad i »Anmärkningarnes» bihang visas,, är stridande såväl mot förnuftet som mot vår erfarenhét. — Hvad beträffar påståendet att straffet icke innebär en rättelse, utan endast är »vedergällning», så råkar granskaren härigenom — ‘utom det att hans tolkning har ordets etymologi imot sig1) — i strid med sina egna förutsättningar. Han erkänner nämligen att straffet bör vara rättvist, således för- nuftigt. Men det förnuftiga är det absolut goda; straffet blir alltså ett godt ur alla synpunkter, d. v. s. ett godt äfven för den straf- fade. Delaktiggöres denne förmedelst straffet af ett absolut godt, kan han ej det oaktadt förblifva ond, utan blir god jemnt upp i samma mån som straffet på honom går i fullbordan. Att dérimot »utan det goda till ändamål blott och bart vedergälla någon med ondt för ondt, är att utöfva en sinnlig ochriörnuftsstridig hämd, hvilket för menniskan och samhället aldrig kan vara tillåtligt, och för den Allgode sjelf icke en gång är möjligt.» Vederläggningen af detta anmärkarens slutpåstående har, som bekant, tills dato uteblifvit. Hans skrift har blifrit uppsatt på den svenska rättrogenhetens »Indpx» såsom »en sorglig och bekla- gansvärd företeelse», mèn dermed har man naturligtvis ej mägtat omktdlstöta den af honom framställda tesen, så lydande: »Theolo- gernas lära om den eviga osaligheten kan icke hafva sin grund i förnuftet, då detta väl kan gifya oss begrepp om någontiiig evigt, men icke om någonting osaligt; och hon kan icke heller hafva sin 1) Ordet straffa betyder ursprungligen att sträcka eller spänna någonting t. ex. ett tåg, hvilket derigenom blir rättadt eller rätt. Jmfr. tyska adjektivet »straff». UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. 293 grund i vår sinnliga erfarenhet, då denna väl kan gifva oss be- grepp om någonting osaligt, men icke om. någonting evigt. — Hela läran är således hvarken rationell eller empirisk, hvarken förnuftig eller sinnlig, utan endast och allenast — theologisk. Men utom det förnuftiga (osinnliga) och det sinnliga kan ingenting finnas, som är vare sig möjligt eller verkligt, emedan motsatsen emellan dessa är sjelfva grundmotsatsen i universum. Och alltså är den ifrågavarande läran ,en lära om någonting, som hvarken är verk- ligt eller ens möjligt — Begreppet eller rättare obegreppet om den eviga osaligheten hör derföre till samma klass söm t. ex. be- greppen om räta kroklinier, fyrsidiga trianglar, aflånga cirklar och andra dylika, d. v. s. det är endast en sammansättning af hvar- andra motsägande ord, utan någon motsvarande sann tanke eller verklighet. Det innehåller någonting sinnligt, som skall vara osinn- ligt, och någonting osinnligt, som skall vara sinnligt. Det är, kort sagdt, en ren motsägelse eller orimlighet.» Sålunda bragte i trångmål vid den fientliga »stormkolonnens» framträngande, tillgripa »de bekännelsetrogne» en sista utväg. Att 'öppet uppträda mot »otrçns» vädjande tiH tankelagarne, särskildt till »principium contradictionis», vore mindre rådligt; men — hvad som icke kan genom en rakt på saken gående bevisning veder- läggas, kan måhända, medelst vissa små konstgrepp, i någon mån undanskjutas, förvrängas och derigenom oskadliggöras. I konsten att, som det heter, »blanda bort korten», har vår inhemska apolo- getik utvecklat en långt drifven fingerfärdighet. Det faller sig så obeqvämt för moderna »trosvittnen» ■— med eller utan teologie doktors-hatten — att hnderskrifva det gamla tertullianska: »jag tror emedan det är orimligt!» Man är naturligtvis »en troende kristen» (d. v. s. enligt ortodoxt språkbruk, redobogen att besvärja alla paragraferna i de symboliska böckerna, trosartikeln. »de dam- natione ætema» inberäknad); dock vore det ju alltför hårdt, att ej derjémté blifva helsad som en upplysningens och framåtskri- dandets* målsman.' Deraf dessa ändlöst uttänjda, ansträngda jemk- ningsförsök, detta prutande och .köpslående; dessa undanflykter och slingrande talesätt, hvilka gifvit den konservativa teologiens försvarssystem en så afgjord prägel af halfhet och tvetalan. »Be- kännelsen» skall, kosta hvad det vill, hållas upprätt i alla dess stycken; men tillika gäller det att bevara åtminstone skenet af godt förstånd med logik och bibelforskning. Huru gå nu våra ortodoxer till väga under denna föga lofvärda äflan att »tjena två herrar?» ’ 294 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. Vi skola ej uppehålla oss vid de menlösa sofismer om my- sterier, hvilka »ej strida emot vårt förnuft, men ligga utom eller öfver vårt förnuft», om obegripligheten af allt lif öfverhufvud, , o. s. v. medelst hvilka t. ex., tidningen Waktar en, som det tyckes på fullt allvar, tror sig kunna betäcka kyrkolärans svaga punkter/ Men lyssnom ett ögonblick till hvad Teologisk Tidskrift har att andraga, när en granskare anmärkt, i fråga om den ortodoxa tri- nitetsdogmen, att »det är ett grundvilkor för tänkandet att mot- sägelsen gäller såsom det onlöjligas märke, som misstagets, be- greppsförvirringens, lögnens signatur.» — »Hr V. B. glömmer» — det är dr L, Landgren, som här kommer till »rättrogenhetens» undsättning — »att lögnens fader har ifrån begynnelsen roat sig med att vädra upp motsägelser, der i sjelfva verket inga sådana finnas, för att med tillhjelp af den verldsberömda principen i grund förstöra icke blott alla religiösa begrepp utan äfven hela sedeläran, för att nedstörta menniskan till samma ställning inom skapelsen som babianen. Genom motsägelseprincipen öfvertygades Eva, att Gud ej kunde hafva förbjudit henne äta af trädets frukt. Genom motsägelseprincipen öfvertygas jungfrun, att den Gud, som be- fallt henne föröka jorden, ej kan hafva ålagt henne kyskheten; genom motsägelseprincipen öfvertygas tjufven, att eganderätten är en stöld. Genom motsägelseprincipen öfvertygas ateisten, att den Gud, som skapat tigrar och ormar och fyllt hela verldsdelar med kannibaler, visst ingenting bryr sig om menniskornas tänkesätt och uppförande. Genom motsägelseprincipen kan häfdatecknaren för- vandla änglar till djeflar och tvärtom; ty alltid finnes någon fog- ning på dygdens pansar, hvarigenom dess skarpa spets kan in- tränga. Genom motsägelseprincipen kan slutligen en Büchner med sina materialistiska bröder stöta hela hr V. B:s idealverld till stoft.»x) Genom ett felaktigt användande af motsägelseprincipen — så ungefär torde man få tolka andemeningen i dessa burleska utgju- telser — har osanningen ganska ofta blifvit utprånglad såsom sanning, alltså — misstro »den verldsberömda principen», helst när »otron» begagnar den som anfallsvapen! Hvarföre skulle man fästa större afseende vid filosofiens inkast mot vissa teologiska dogmer, än vid materialismens vanmägtiga förnekande af den ideala verl- den? Den som tviflar på ett, blir saker till allt; räck blott ett enda finger åt idealismen, och du skall snart gifva hela handen åt ma- ’) Jmfr. Teologisk Tidskrift, årg. 1868, 4-.de häft. UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. 295 teriàlismen!x) Geijer, som uppträder möt läran om »tre personer» i gudomsväsendet, Tegnér, som rent ut benämner den ortodoxa satisfaktionsteorién »en slagtareidé, hädisk både emot Gud och förnuft», Boström, som söker visa »helveteslärans oförenlighet med " 1 ———.. . / ' 1) Föreställningen att idealismen arbetar materialismen i händerna’ synes hos den värde förf., hvilkens egendomliga resonnemang vi. här skärskåda, hafva antagit karak- teren af ett slags fix idé, till hvilken han upprepade gånger återkommer i sina pole- miska afhandlingar. Vår tids religiösa strider -r- upplyser oss hr Landgren — ut- kämpas mellan kristendomen å ena sidan samt å andra sidan idealismen, materialismen och — »den kritiska teologien», hvars ståndpunkt säges vara »i sjelfva anläggningen kristendomsfiéntlig och tröstlös» och hvars arbeten stämplas såsom »smädeskrifter» mot evangelium. »Lyckas det idealismen att krossa den gamla kristendomen», heter det vidare, »så är materialismen genast till hapds att med sin jernfot nedtrampa idealis- mens spensliga lemmar i dyn. Idealismen sår och materialismen skördar.» (Jmfr. uppsatsen Den svenska kyrkans närvarande ställning, dess farhågor och förhoppningar i Teolog. Tidskrift, årg. 1868, l:sta häft. sid. 6—8). , Att idealismen sålunda af hr L. nedsättes till att vara endast en vägrödjare för materialismen, anteckna vi som en kuriositet, ett apologetiskt »rarissimum», som .tydligt nog röjer halten ' af hr doktorns insigt i den idealistiska filosofiens verkliga betydelse. Ett annat kännemärke hos idealismen är, enligt hr L., dess fientlighet mot kristen- domen. Denna senare synes härigenom reducerad till ett obekant x, då den — un- dransvardt att höra! —. icke får gälla som en andlig, idealistisk religion och väl ej heller kan betecknas som den andliga religionens motsats. Hittills har den åsigten varit allmän, att den kristna verldsåskådningen och idealismen sprungit ur samma rot. Hr L. tyckes vara af annan mening, men har ej besvärat sig med att anföra några skäl. Man torde imellertid kunna ifrågasätta, huruvida ej; den som på så diktatoriskt sätt sammanlänkar det oförenliga och åtskiljer det befryndade, dervid åt alla sidor ut- slungande obestyrkta och bittra anklagelser, sjelf löper någon fara att »groft kompro- mettera kristendomens himmelska sak» — en af de beskyllningar mot andra, hvaraf hr L:s; uppsatser öfverflöda. - *' Ännu ett ord till hr Landgren, innan vi lemna honom och materialismen! Har. det aldrig runnit honom i hågen, att det materialistiska skaplynne^ han söker påbörda sina filosofiska motståndare, långt snarare kan sägas vara förhanden inom den stela, stillastående konfessionalismén, som i hr L. eger en nitisk sakförare? Den inre frändskapep mellan, våra hyperortodoxers »bekännelse»-afguderi och de nyaste »Kraft und Stoff»-teorierna har ej undgått de skarpsinniga tänkare i utlandet, hvilka rçdan för årtionden sedan dragit försorg om den Büchner-Moleschottska vishetsbyggnadens fullständiga söndersmulande. Vi meddela här, till hr L-.s begrundande, slutorden ur en af de bästa bland de stridsskrifter mot materialismen som kommit till vår kännedom: »Dessa båda riktningar, materialismen å ena sidan och å andra sidan den katoli- serahde teologien», skrifver Robert Schellwien i sin Kritik des Materialismus (Berlin 1858) »synas vara hvarandras yttersta motsatser och dock råder dem imellan den största inre frändskap. k båda hållen är det ett stelt yttre, ett utifrån gifvet, som påtvingas medvetandet såsom den enda sanningskällan, utan någon inre förmedling. Båda rikt- ningarne utmärka sig genom samma förakt för menniskoandens autonomi, den fria handlingen, den estetiska och sedliga känslan, samma nedsättande Af historien, af den sammanhängande utvecklingen ur (en medvetet skapande lifsgrund, inom hvilken intet får skjutas åt sidan, intet bedömas efter ensidig måttstock. Deruti består den outsäg- 296 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. Guds rättvisa och allgodhet — hvilken skilnad finnes väl, noga Öfvervägdt, mellan desse män och en Büchners själafränder? And- ligt högmod, »Kristus-hat» hos både idealisten och materialisten! Derföre — »sen till att I icke bortröfvade värden genom philo- sophia!» . Härmed har Teologisk Tidskrift, åtminstone för det närvarande,, uttalat sitt »dixi» i förhandlingarne mellan dogmtron och bibelkri- stendomen. Motsägelsegrundsatsens giltighet har icke blifvit uttryck- ligen förnekad, men alldenstund det är obestridligt att nämnde grund- sats kan missbrukas, tager man sig deraf anledning afgifva ett miss- troendevotum mot dess duglighet såsom mätare af sanning och dikt inom dogmatikens »öfverfömuftiga» område. Lyckas schack- draget, kunna den högvördiga fakultetens medlemmar och vänner, allt under fortsatta hoflighetsbetygelser mot logiken och kritiken (»när den gäller någon ann’!»), lugnt förblifvä ståndande vid den »fäderneärfda» tron och såsom ingifvelser af »lögnens fader» bränn- märka försökén att inordna de »eviga straffen» under samma verk- lighetskategori som de »fyrsidiga triahglarne.» Alla desse »käcke dialektici», från Origenes till och med Schleiermacher och Boström, hvilka, utgående från det godas eget begrepp, sökt lägga i dagen nödvändigheten af en »all tings återställelse» 1), komma sålunda att tillhöra en »öfvervunnen ståndpunkt.» Framtidsvyema inom det religiösa tänkandets område böra väl då efterforskas i predik- ningar sådana som den för några år sedan från trycket utgifna om Den onda andeverldens. magt och vanmagt eller i spekulations- foster sådana som Ett. för sök till en pd BiÖlen grundad utveckling af Helvetets begrepp ock allmännaste bestämningar, af W—m. (Lund 1865)2). — När svenska statskyrkans teologiska kunskaps- liga svagheten hos dessa båda riktningar, att de, i stället för att slå rot i det natur- liga medvetandet, i menniskobröstets djupaste, alltid sig lika behof, hånande ställa sig i vägen för den innerlighet, som är det enda intyget om funnen sanning; att de sätta en död formel i den lefvande handlingens ställe och i stället för lifvets och historiens rika uppenbarelser ett torftigt, mekaniskt åskådningssätt, som icke leder till verklig- hetens begripande, nej ! till dess förhånande af den ena riktningen, dess fördömande af den andra., Båda riktningarne härflyta ytterst ur samma, villfarelse, i det att materia- lismen leder sitt ursprung från en falsk teori om vetandet, den katoliserande teologien från en lika falsk teori om tron.» *) Jmfr. rörande denna punkt den skarpsinniga bevisningen i Schleiermachers Her christliche Glaube, Zweiter Band, sid. 503 f. 2) I den förstnämnda skriften opponerar sig predikanten, dr W. Budin, mot den af nutidens otrogna vetenskap i omlopp satta »förskönande benämningen»: vansinne, å ( det själstillstånd, som, grundligare genomskådadt, visar sig vara helt enkelt besatthet eller de onda andarnes personliga inneboende i menniskosjälen. — Hr W—m:s om- UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. . 297 träd har att bjuda på sådana frukter, kan man ju ej känna sig särdeles öfverraskad vid berättelserna om sättet, hvarpå skaran af »väckte» ombud för en viss s. k. »fosterlandsstiftelse» handlägga »den inre missionens» ärenden i våra landsändar. Afståndet är ej oöfverskådligt mellan den »renläriga» kateder-doktrinen om »de yttersta tingen» och konventikelpredikantens nervskakande »pièce de résistance»: »Ho Satans boning tänker på Och de fördömdes pina, Hans blod af fasa stelna må, Hans kraft af ångst förtvina!» etc. etc.1) Det vore utan tvifvel att se den närvarande ställningen för mycket i ljust, om man hoppades på en snart inträffande luftrens- ning i den qvalmiga' atmosferen vid våra prestbildningsanstalter. Tidstecknen inom vår teologiska litteratur tyda, med ett och annat ytterst sällsynt undantag,2) på tillbakagående, icke på framåtskri- dande. Vid »kristendomsundervisningen» i Sveriges skolor skall man sannolikt ännu länge med stark tonvigt framhålla den lära, som Boström i sin broschyr benämner »en rå, superstitiös fantasi- produkt», och ännu skall mången svensk teologie doktor och biskop, efter fullbordadt lärarevärf, intaga sin sjelfskrifvenhetsplats i vid- skepelsens historia. Men förr eller senare måste det likväl, äfveii hos oss, komma till, ett genombrott, ett omslag, i hvad angår prestbildning och kyrklig religionsvård. x Så hård var aldrig än ständliga funderingar angående ställningar och förhållanden i helvetet----------i förordet lemnar förf, den hemska antydan att hans arbete grundar sig »på sakkunskap» — torde hos en och annan af bokens läsare hafva väckt någon ovisshet huruvida denne' lärde teolog verkligen är »en alvorlig Mand.» 1) Teckningar efter naturen af konventiklarne och det sig temligen lika schemat för kolportörspredikningarne finner man i broschyren Reflexioner med anledning af striden om Helvetesläran. Af En Läkare. (Upsala 1865). 2) Till dessa räkna vi professor O, F. Myrbergs behjertade uppträdande mot de z oprotestantiska öfverdrifterna i fråga om de symboliska böckernas bindande kraft. Be- tecknande är att, oaktadt prof. M:s skriftställeri endast går ut på att häfda en af pro- testantismens hufvudgrundsatser, det dock väckt så mycken »oro i det teologiska lägret» och utsatt den nye kättaren för häftiga, angrepp i Waktaren och af dr Landgren i Teologisk Tidskrift. — I sin ordning har prof. M. i den af honom utgifna tidskriften Vittnet (Ny följd; N:o 1) med stor skärpa tagit till ordet mot hr L:s »bullrande an- språk på ortodoxi eller lutherskt kyrklig symbolisk konfessionell renlärighet i allra- högsta grad» samt mot hans »ända till vämjelse återkommande krigsdemonstrationer mot kalvinister, baptister och andra icke-lutheraner.» 298 FRAMTIDEN. TREDJE ABGÄNGEN. APRIL. fordomens granit, att den ej tillsist urhålkades af den lugna ve- derläggningens oaflåtligt fallande droppe! »En reformation», yttrar en af våra store män, »tager aldrig sin början inom det läger, som behöfver reformeras.» Mellan detta läger — det kyrkligt-reaktionära — och öfriga klasser af vårt folk är brytningen redan i full gång. Tror väl någon, att det , är pressorganer sådane som Wäktaren eller Teologisk Tidskrift, som kunna anses återgifva tänkesättet i religiösa frågor vare sig hos. de vetenskapligt bildade eller hos större delen af den upplysta medelklassen? Stämningen inom sistnämnda klass i fråga om kyrklig frihet eller ofrihet har vid mångfaldiga tillfällen —; senast vid riksdagsförhandlingarne om den nu lyckligt genomförda refor- men i vår religionsfrihetslägstiftning — gifvit sig luft på ett , sätt, som borde kunnat lända till varning för ortodoxismens radikaler. Måhända är det en viss orolig känsla deraf, att landets högre bildning glider dem ur händerna, som drifver våra högkyrklige att, till, ett vederlag för hvad de mistat, söka ytterligare befästa sitt välde inom folkskolan. Här, inom folkbildningsfrågans område, torde innan kort komma att utkämpas en strid, hvars utgång skall blifva af ganska stor vigt äfven med afseende på våra kyrkliga förhållanden. . Under tiden gäller det för den friare riktningens vänner i vårt land att med vaket sinne följa och hemta lärdom af det re- ligiösa utvecklingsarbetet i andra länder. Med hvarje år vinner detta sistnämnda synbarligen i djup och omfång. Ej blott i Tysk-, land, kritikens moderland, eller hos de schweiziska kantonerna^ frihetsälskånde presterskap och folk har den reformatoriska rörel- sen fått tryggadt fotfäste; dess vågor gå höga öfver hela den protestantiska verlden, och äfven inom det katolska Europa hafva, såsom våra läsare känna,, vältaliga röster börjat återfordra tänke- och handlingsfriheten åt den enskilde och åt församlingen rätten till kyrklig sjelfstyrelse. — I bredd med dessa praktiska sträfvan- den för religionsangelägenheternas ordnande uppträder i våra dagar v en alldeles ny vetenskap, den jemförande religionsvetenskapen. Tillämpande på sitt föremål den för all vetenskap gemensamma uppgiften att i mångfalden utfinna énheten, i vexlingen det vä- sentliga sammanhanget, framställer densamma de religiösa idéernas historia i helt ny belysning. Då den dogmatiska uppfattningen ensidigt förlägger ljuspartierna å ena sidan af taflan, skuggorna å den andra, ser vetenskapen huru i andens verld ej mindre än i den yttre naturen mörker och dagrar sammansmälta till ett helt, företeende bilden af en utveckling från lägre till högre, som på UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. 299 ingen punkt brytes af ett språng eller underverksmessigt ingri- pande. Detta icke så att förstå, som skulle det lägre någonsin framgå ur det högre — ett slags »skapelse af intet» som alltid , förblir otänkbar — utan så, att det lägre utgör den nödvändiga yttre förutsättning, det underlag, som möjliggör det högres fram- trädande. Hvad i detta afseende gäller för religionshistorien i dess helhet, gäller naturligtvis lika mycket- för hvar je särskild religions- form. Häraf "följer då, att skilnaden mellan »naturlig» och »uppen- barad» religion ej låter sig fasthållas i dessa ords gamla »supra- naturalistiska» betydelse. Till och med inom ,de lägsta naturreli- gionerna skönjas, likt gnistor under askan, eviga sanningar, klädda i aningens dunkla former; och det är först efter en inre utveck- ling, en långvarig luttringsprocess, den »uppenbarade» religionen omsider framstår ren och klar, frigjord från de qvarlefvor af ett hedniskt åskådningssätt, som vidlåda äfven denna religion under hennes begynnande, mera outvecklade' tillvaro. Den nya vetenskapens forskningar utgrena sig öfver ett oänd- ligt vidsträckt område. Grundidéerna inom all religion — guds- föreställningen, försoningsbehofvet, odödlighetstron — följas tätt i spåren på den väg de banat sig genom vårt slägtes historia; men härmed har vetenskapen fyllt blott den ena hälften af sin uppgift. Den andra består i det noggranna aktgifvandet på hvad man skulle kunna benämna de religiösa idéernas vrångbilder, de be- drägliga irrbloss, "som framskymta öfverallt på. obanade stigar och i träsken. Äfven de menskliga vidskepelserna äro, med all deras skenbara oregelbundenhet, underkastade en lagbestämd utveckling; de uppkomma, ombildas och försvinna efter hand i kraft af fler- ' faldiga samverkande orsaker. Så har då ock den inflytelserikaste bland dem alla — den vidskepliga föreställningen om en personlig »lögnens fader», Guds fruktansvärde motståndare — fått sin hi- storia skrifven. Afgrundsfurstens rätta stamträd är ej längre någon hemlighet. Hans lågbördade härkomst kan ej fördöljas, sedan forskare sådane som författaren till det nyligen utgifna stora ar- betet. Geschichte des Teufels omsorgsfullt utredt hvarifrån hon leder sitt ursprung, denna lära om »djefvul, helvete etc.», för hvars förment kristliga skaplynne biskopen i Hernösand och andra den yttersta högerns teologer i vårt land ännu i dag träda inom skrankorna. Dr Roskoffs arbete innehåller i sjelfva verket icke obetydligt mera än titeln utlofyar. Med djefvulsföreställningen till utgångs- punkt gifver oss den larde skriftställaren — teologie professor vid universitetet i Wien — en öfvertrons naturalhistoria, som vidgar 300 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. AJPRIL. sig till en kulturhistorisk skildring i stort af de perioder — sär- deles medeltiden — då djefvulstron stod i sin fulla blomstring. I första bandet redogöres för nämnda vidskepelses uppkomst, ut- bildning och stigande välde öfver sinnena, hvarefter det senare bandet utförligt beskrifver dess olycksbringande följder för lifvet (förföljelserna, magien, hexeriprocessema, det allmänna sedliga och religiösa förvildningstillståndet) samt anledningarne till djefvuls- trons aftagande och numera nästan fullständiga förfall. — »Inom den moderna verldsåskådningen» — så lyda författarens slutord — »finnes ingen plats öfrig åt djefvulen, och vi kunna derföre in- stämmad Droysens yttrande: »dualismen mellan Gud och djefvulen vederlägges af historien.» Vi skola i det följande, hufvudsakligast efter dr Roskoffs ar- bete, lemna en kortfattad öfversigt af hvad religionsvetenskapen har sig bekant angående »djefvulens historia.» ' ■ • :• ■ .U. 7 - Tron på onda ande väsendens tillvaro1 sträcker sina rötter djupt ned i tiderna. Menniskan i slägtets barndomstillstånd, om- gifven af naturens ömsom leende och angenäma, ömsom dystra, skräckinjagande företeelser, hvilka samtliga af fantasien skådas som begåfvade med personligt lif, ledes tidigt af sin yttre erfa- renhet till föreställningen om goda och onda gudamagter. Ord- språket som säger: »nöden lärer bedja», besannas här. Följande ingifvelserna af en viss naiv sjelfviskhet, vänder sig vilden med sin dyrkan företrädesvis till de onda väsendena; det är deras be- vågenhet han genom böner "och offer söker åt sig utverka, ty hvad de goda beträffar, »så göra de ju, i följd af sin natur, i alla fall ej annat än godt.» En låg, jordkrypande fruktan träder här i den religiösa vördnadens ställe; naturfolkens råa dämonkult för- håller sig till religionen i dess sanning ungefär såsom inom växt- riket algen och mossan till den högresta palmen. , Samma framstående plats som — enligt hvad nutida resandes berättelser gifva vid handen — Lde lägsta naturreligionerna ännu inrymmes åt de onda väsendena, intogo dessa till en början i de forntida kulturfolkens religioner, Indiens, Egyptens, de hedniska semiternas, Greklands och Roms mytologier hvimla af mot men- niskan och hennes förehafvanden fientliga gudomligheter; men vid sidan af dessa och stridande med dem uppträder äfven en mång- UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. 301 fald af goda gudar, ordningens, dygdens, den fredliga odlingens beskyddare. Indra, det strålande firmamentets herrskare^ förjagar nattens och stormvindens dämoner, Horus dräper Typhon, sin fader Osiris’ mördare, giganter, titaner och deras anhang kufvas 'af Zeus, olympiern. Den i hela tillvaron fortgående kampen mellan godt och ondt återfördes i en af dessa förkristna religioner på eit ur- sprungligt motsatsförhållande inom andeverlden, en dualism, som ställer mot hvarandra i oförsonlig fejd en ljusets och en mörkrets furste. Uti denna religion — den urgamla persiska :— ligger det egentliga fröet till senare tiders djefvulstro. Mellan Indus-dalen och Eufrats och Tigris’ flodområde, i de nejder der nu parser beludscher, afghaner och andra folkstammar ,ega sina hemvist, är Irans högland beläget. Här uppträdde i den gråa urtiden Zarathustra (grek. Zoroaster) som reformator af den , bestående religionen. Under striderna med det närbelägna Turans vilda röfvarehorder hade hos iranierna utbildat sig föreställningen om ett ljusrike och dess motsats, om goda och onda andar. An- knytande sin lära till den förhandenvarande tron, gaf Zarathustra åt hvardera anderiket ett personligt öfverhufvud: Ahuramasda . (Ormuzd), »den mycket vetande» (enligt Roth: »den evige vise») « och Angramajnu (Ahriman), »den illasinnade, på ondt fufvande.» —; »Af renaste ljus är Ahuramasdas kropp, men Angramajnu är svart- som natten.» Öfverallt der den förre skapar ett godt, utsår den senare det onda. Stormame, vintren, den förtärande hettan, far- soterna och döden äro verk af Ahriman och deyerna, hans onda englar; ja, än mer: under skepnaden af en orm lyckades frestaren förleda det första menniskoparet, Meschia och Meschiane, hvilka af ljusfursten skapats goda, till ett syndafall, och sålunda är han upphofsman äfven till det sedligt onda, till den själamördande lögnen, ’lasterna, den dådlösa lättjan. Menniskan, om hon är trogen sitt bättre jag,’sin skyddsandes (Fervers) ledning, sluter sig som stridsman till ljusets härskaror och motarbetar sålunda genom verksamhet i det godas tjenst, orenhetens och önskans välde på jorden. Striden mellan de båda andefurstarne och deras hjelpafe slutar med seger för det gödas herrskare. Ahriman kastas i den stora verldsbranden, ür hvilken én ny, renad skapelse skall framgå. Han tillintetgöres dock ej, alldenstund han är ett odödligt väsende, utan uppstår, omvänd, ur den skärande elden, erkänner Ormuzds öfverhöghet och blir medlem af de saligas rike. Med dessa persiska religiohsföreställningar om tvenne hvar- andra bekämpande urväsenden gjorde judame bekantskap under den babylonska fångenskapen. Följderna häraf blefvo betydelse- 302 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. fulla för hela den kommande religionshistorien. Det strängt mo- noteistiska gudsbegreppet, hebreerfolkets stolthet och styrka, börjar under påtryckningen från dualismen att i någon mån liksom svigta. Tallösa skaror af englar och erkeenglaf, keruber och serafer, ordna sig, likt en glänsande hofstat, kring den Högstes herrskarestol; men samtidigt härmed höjer sig ur det fördolda »vedersakarens» dunkla gestalt, mellan hvilkens drag och Ahrimans förefinnes ett omisskänneligt slägttycke 1). De äldsta judiska urkunderna veta ej utaf någon djefvul. Or- men i paradiset, som förleder Eva, har först genom en långt se- nare omtydning blifvit förvandlad till Satan2). Det är icke »fre- staren» som ingifver Kain tanken på brodermordet, lika litet som han besparar Jahveh mödan att förhärda Faraos hjerta. Men i den omständigheten att den hebreiska Jahveh-dyrkan i sin äldsta form icke uteslöt tron på andra gudar, utom Israels nationalgud, fanns redan från början en möjlighet öppnad för antagandet af ett ondt *) Att den efter-exiliska judendomens rikt, utbildade engla- och demonlära verk- ligen är ett arf från zend-religionen, har blifvit med uttömmande fullständighet bevi- sadt senast af en lärd forskare dr A. Kohut, hvilkens afhandling Ueber die jüdische Angelologie und Demonologie in ihrer Abhängigkeit vom Parsismus (Leipzig 1866) dock, éget nog, ej af Roskoff omnämnes. Man jemföre den bindande, på exakÇ sakkännedom stödda argumentationen hos nämnde författare med de matta inkast och i luften sväfvande förklaringar, som rörande det ifrågavarande ämnet ännu uppdukas af våra konservative dogmatici! Så läsa vi t. ex. i biskop C. O. Björlings arbete Den christeliga dogmatiken enligt lutherska kyrkans bekännelseskrifter, Andra delen, l:sta afdeln. sid. 252, (Stockholm 1869) att »orsaken till den större utbildning, som läraii om englarne erhöll i Gamla Testamentet efter exilen får ingalunda sökas deruti, att några hedniska. elementer upptogos i Gamla Testamentets skrifter»,, utan i »det djupare erfarandet af lagens och syndens betydelse, som under fångenskapen gjorde sig gällande.» — Vi lemna derhän, huruvida man genom dylika talesätt kan anses hafva förklarat den i detalj gående likheten mellan erkeenglarne Michael, Gabriel, Raphael, m. fl. och vissa persiska »Amschaspander», hvilken påvisas af dr Kohut. z 2) Afven rörande denna punkt hafva vi till motståndare dr Bjorling, som i sitt ofvan anförda arbete upprepar — utan spår till bevis — det gamla påståendet,. att med ormen menas Satan. Hvar flnnes då — må man' väl fråga — något sådant ut- taladt af författaren i första Mose bok? Jmfr. yttrandena i motsatt riktning hos Kohut. (sid. 7—8) och Roskoff (lista del. sid. 192). Författaren i Genesis ser i paradis- ormen endast en naturlig orm och ingenting vidare; först i Vishetens bok, ett alster af den alexandrinska judendomen, stöter man på föreställningen att Satan antagit or- mens gestalt. Denna uppfattning blef sedermera allmän, fasthölls af de judiska lärde samt af de kristna kyrkofäderna och öfvergick, särdeles genom Augustin i förmedlings från dem till reformatorerna. Vi omnänana i förbigående, att i ett märkligt arbete af James Fergusson, Tree and Serpent Worship (London 1868), för hvars innehåll redogöres i Edinburgh Review* Oktober 1869, antages som sannolikt, att i den för-mosaiska urtiden förekommit en dyrkan af ormen, hvilken sedermera belägges méd förbannelse i Genesis. . ; UR VIDSKEPELSENS HISTORIA- 303 öfvernaturligt väsende, hvilken ursprungligen temligen orediga fan- tasibild efter hand förtätades och slutligen under beröringen med ' perser-religionen framträdde i fullt utpräglad gestalt. Att hebreerfolkets religion, såväl som hvarje annan, varit un- derkastad utvecklingens allmänna verldslag, i kraft hvaraf den först småningom kunde lösgöra-sig ur mångguderiets armar och öfvergå till ren monoteismen — detta förnekas numera endast af den i dogmtron fjettrade okunnigheten1)- En qvarlefva af den för- mosaiska polyteismen ser Roskoff i det gåtfulla väsende, Azazel, som i gamla testamentet omnämnes såsom egande sin uppehållsort i öknen och till hvilken öfverstepresten på den stora försonings- dagen skickade en bock, på hvilken folkets synder blifvit lagda (den s. k. »syndabocken»). Azazel, orenhetens personifikation gent- imot Jahvehs absoluta renhet, skulle sålunda vara första ansatsen till ett slags djefvulstro i gamla testamentet. I konkretare form förekommer denna tro i Jobs bok, der Satan uppträder såsom en menniskornas allmänna åklagare, hvilken ständigt antager att egén- nyttiga bevekelsegrunder dölja sig äfven bakom den menskliga fromhetens renaste uppenbarelser. I gamla testamentets s. k, äpo- kryfiska böcker, hvilka skilja sig från de kanoniska böckerna ge- nom de alexandrinska och persiska elementer de innehålla, ser man Satan tilltaga i vigt och betydenhet. Nu börjar imitationen efter Ahriman. Liksom denne, står Satan (eller såsom han hädan- efter företrädesvis 'benämnes: »diabolos», djefvulen) i spetsen för en här af onda ' andar och söker, drifven af hat till Gud och men- niskorna, förderfva skapelseverket i dess helhet. Sådan var judafolkets uppfattning uti denna punkt, då evan- geliet först började predikas. De; messianska idéernas utveck- ling hade äfven mycket bidragit till stadgande af folktron på Satan. Om djefvulen icke vågade förgripa sig på Gud, icke ens på hans förnämsta englar, fruktade han derimot icke att bjuda spetsen åt hans tjenare på jorden. Men Messias måste vara Guds tjenare framför alla andra. Han skulle framträda för att grundlägga Guds rike inom denna mensklighet, söm nästan helt och hållet var underkastad demonernas magt. Följ- aktligen skulle djefvulen mot honom försvara sina besittningar ända till det yttersta, och den väntade Messias’ verk kunde sam- - t ’) Resultaten af de nyaste forskningarne angående israelitiska folkets ursprungliga religion finnas sammanfattade i en läsvärd afhandling af A. Réville: La Religion pri- mitive d'Israël et le développement du monothéisme, i Revue des deux Mondes tor d. 1 . September ,1869. . ' 304 v FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. manfattas till en segerrik kamp mot »denna verldens furste». Detta är eii uppfattning, som man aldrig får förgäta, då man läser evan- gelierna. Satan och Messias utgöra, hvar och en å sin sida, en personifikation af det onda och det goda, som ständigt och alle- städes föra en kamp på lif och död. En fråga, som mycket- sysselsatt de af våra dagars teologer, hvilka icke tro på djefvulen, är huruvida Jesus sjelf delat sina sam- tidas åsigter om Satan. Vi fästa härvid uppmärksamheten derpå, att hans religiösa principer icke i sig, sjelfva voro gynnsamma för en dylik uppfattning. Jesus framställer ingenstädes tron på djef- vulen såsom ett af vilkoren för inträdandet i Guds rike. Hjertats renhet, törsten efter rättfärdighet, kärleken till Gud och nästan, allt detta är fordringar som äro helt och hållet oberoende af frå- gan om Satans tillvaro eller icke-tillvaro. Deraf kommer också att Jesus, så ofta han talar abstrakt och i allmänhet, utan^afse- ende på tid och rum, ständigt utesluter Satan från den lära han meddelar. Så t. ex. förklarar han att våra onda tankar komma från vårt hjerta; enligt läran om. Satan skulle han derimot hän- fört dem till honom. Stundom ser man att han begagnar sig af folktron såsom en form, en bild, hvilken han icke sjelf tilldelar positiv verklighet; han begagnar den stundom till ämne i sina lik- nelser; han ger benämningen Satan åt en af sina lärjungar, som uppmanar honom att undandraga sig de qval som vänta honom, och hvilken genom sjelfva sin tillgifvenhet bliï för honom en till- fällig frestare., Man kan göra samma iakttagelse, då man studerar Pauli teologi i de bref han verkligen författat. Paulus, tror tyd- ligen på djefvulen, ‘ och likväl tillskrifver han det sedliga onda menniskans jordiska natur och icke en den onde andens yttre och personliga inverkan. Kort sagdt, Jesu och Pauli läxa be- kämpar ingenstädes tron på djefvulen, men kan hjelpa sig honom förutan och går ut på att hjelpa sig honom förutan. Tron på djefvulen och väntan på Messias hade utvecklats samtidigt. Anmärkom imellertid, att om nya testamentet ofta talar. om Satan, hans englar, de andar »som äro i luften» och om djef- vulen, som söker den han uppsluka mande, är det derimot sär- deles magert på utförligare beskrifningar angående dem. En viss spiritualistisk varsamhet ligger ännu utbredd öfver denna idékrets: djeflarne äro osynliga; man ger dem icke påtaglig kropp, och en mängd vidskepelser, som senare härflyta ur den föreställningen, att man kan se och taga på dem, äro ännu okända. Kristendomens första århundraden, långt ifrån att utveckla den sida af evangelium, genom hvilken den nya läran tenderade UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. , ' 305 att förvisa djefvulen till symbolernas område, läto tvärtom hans välde tillväxa genom att mångdubbla hans uppträdanden i det menskliga lifvet. I sin afsky för de hedniska institutionerna sågo de första kristna , i det; sköna och goda, som kunde finnas denjt^ ingenting annat än stycken af sanningen, dem menniskoslägtets fiende listigt hade blandat med förfärliga villfarelser, för att säk- rare kunna fasthålla menniskorna, hvilka det absolut falska icke länge skulle kunnat hålla fängslade. De grekiskt-romerska gudarne voro för såväl kristna som judar demoner, som hade tillvällat sig gudomlig rang. Sjelfsvåldet i de hedniska sederna, hvilket alltför ofta helgades genom religiösa ceremonier, gaf åt denna åsigt ett slags berättigande, som ännu ytterligare förhöjdes genom den moraliska öfverlägsenhet, som den uppväxande kristna kyrkan visade i jem- förelse med det sedeförderf som omgaf densamma. Satan var så- lunda nu mer än någonsin denna verldens furste. Den judiske Messias hade för kristenheten blifvit den brotts- liga mensklighetens frälsare: det är derföre som grundfientligheten mellan Satan och Messias afspeglade sig i den första försonings-, läran. Den stora mängden åtnöjde sig med att tro att Kristus hade* nedstigit till helvetet och ined våld fråntagit Satan de själar, som han höll fångna; men denna råa föreställning gaf snart vika för en högre. Irenens lärde, att menniskorna efter syndafallet voro en Satans verkliga egendom, att det hade varit orätt af Gud att helt tvärt beröfva ' honom hans tillhörighet, men att Kristns^ i egenskap af fullkomlig menniska och oberoende af djefvulen, hade erbjudit sig att återköpa menniskoslägtet, samt att djef- vulen gått in på handeln. Snart märkte man dock att djefvu- len hade gjort en dålig affär, emedan Kristus ju icke qvar- stannat i hans våld. Origenes å sin' sida förklarade, att Kristus i återlösningsverket hade öfverlistat Satan, hvilken senare trodde, att han skulle få behålla ett rof, som han satte högre än hela menniskoslägtet, medan Kristus ganska väl visste, att han icke skulle stanna qvar i hans händer. Denna uppfattnings som gjorde Satan till den bedragne och Jesus till bedragaren, så ånstötlig den än förefaller oss, gjorde lycka och blef i lång tid förherr- skande inom kyrkan. Man inser lätt att ett sådant sätt att upp- fatta återlösningen icke var egnadt att minska djefvulens inflytande , på sinnena, helst som den ^amla teologien med en sällsam mot- sägelse förklarade, att den af Kristus besegrade Satan fortfor att utöfva sin infernaliska magt öfver det stora flertalet af menniskor. Helgonen allena kunde anse sig skyddade för hans anslag; men legenderna, som nu började komma i svang, visade dock hura 306 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. mycken klokhet och energi afven desse hade måst utveckla för att. undslippa hans klor. Allt antog färg af denna allestädes förherr- skande tanke. Dopet hade blifvit en besvärjelseceremoni. Att bli kristen var3 W^förHåfa det man afsade sig Satan och hans anhang. Att för en förseelse eller ett kätteri förjagas ur kyrkans sköte, var att »öfverantvardas åt Satan». Inom kort trodde man sig öfver allt se spår af djefvulen, ja, snart se honom i lefvande, personlig gestalt. Det dröjde nu icke länge förr än man kom på den tanken att ingå ett kontrakt med djefvulen, för att mot utbyte af sin själ förskaffa sig hvad man helst önskade. Största delen af biskoparne och missionärerne trodde fullt och fast att de bekämpade djefvulen och hans anhang genom att söka utrota mångguderiet; de inympade samma trö hos sina nyomvända och förlängde derigenom i lång tid de hedniska gudomligheternas tillvaro. -De gamla ländtliga naturandarne voro isynnerhet långlifvade. Under lång tid, och utan att detta betrak- tades såsom en afsägelse af den katolska läran, offrade man i England, Frankrike och Tyskland, vare sig af erkänsla. eller fruk- tan, åt fältens och skogarnes andar; framför allt visade sig qvin- norna sega i sina gamla vanor. - Tron på djefvulen, som under de föregående århundradena ännü hade haft någonting upphöjdt, blef nu i hög grad rå och enfaldig. Vid denna tid var det äfven som ' djefvulen erhöll en bestämdt utpräglad kroppslig gestalt, nämligen de gamla faunernas: den behornade pannan, munnen med de tjocka, hängande läpparne, den ludna huden, en svans samt den klufna bockfoten eller hästhofven. Vid den tidpunkt, till hvilken vi nu hunnit (medeltiden), har tron på Satan ingått i ett nytt skede. Hos judarne strax före vår tidräkning hade Satan, egentligen taladt, blifvit Messias’ vederpart; hos de första kristna var han menniskoslägtets frälsares ome- delbare motståndare; men under medeltiden är Kristus långt borta, högt uppe i liimmelen, och den lefvande organism, som skall för- : verkliga hans rike på jorden, är kyrkan. Följaktligen är det hä- danefter kyrkan och djefvulen som komma att nappas med hvar- . andra, och nu börjar den egentliga förföljelsen mot kätteri och trolldom. Man kan knappast föreställa sig hvilken stor roll tron på djefvulen spelade under-medeltiden. Det var en fix idé, som beherrskade hela verlden, i synnerhet från det trettonde till det femtonde århundradet. I klostren utfunderade munkarne de säll- sammaste saker i denna riktning. Två abbéer i trettonde århun- . dradet, Caesarius och Richalmus, författade vidlyftiga verk, i hvilka Hatans magt och inflytande skildrades. Cæsarius känner redan UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. 307 konsten att besvärja djefvulen, och Richalmus förklarar, att hvarje menniska är omgifven af en sådan mängd djeflar, att de till an- talet likna de i luften flygande stoftgranden eller vattendropparne i hafvet. C Detta ständiga sysslande med djefvulen hade två lika natur- liga följder, ehuru af en motsatt karakter. Det hade på en gång sin,komiska och sin sorgliga sida. Genom att skåda djefvulen öfverallt hade man slutat med att göra sig förtrogen med honom, , och genom ett slags omedveten förståndets protest mot de af den traditionella läran skapade hemska inhillningsfostren hade man kommit derhän, att man stundom behandlade det behornade maje- stätet temligen ogeneradt. Legenderna visade honom alltid så illa lurad genom helgonens och de goda presternas fromma list, att hans rykte för. illfundighet så småningom slog om till motsatsen. Man började tro att det icke var omöjligt att. spekulera på djef- vulens dumhet. Hade han icke t. ex. haft den naiviteten att förse de arkitekter, som byggde Aachens och Kölns domkyrkor, med de yppersta planer och ritningar? Visserligen hade han i ersättning fordrat den första varelse, som trädde in i' Aachens, domkyrka, och i Köln arkitektens egen; men på båda ställena hade han blifvit fullständigt öfverhstad. I Aachen körde man med pikstygn en varginna in i den nyss fulländade kyrkan, och i Köln tog arkitekten, sedan han väl fått ritningen i handen, fram under sin kappa — icke det lofvade kontraktet, utan en helig relik, hvilken han svängde för näsan på Satan, som tog till benen med en skur af mustiga eder. Man vet hvilken framstående roll djefvulen spelade på medeltidens reli- giösa teater. Aterlösningen gällde ännu i folkets uppfattning för en gudomlig krigslist, der menniskornas fiende hade blifvit totalt lurad. Det var derföre helt naturligt att man tänkte sig andra fall, då Satan kunde bli fångad i sina egna nät.' Dessa hans missöden framkallade otaliga gapskratt bland det lägre folket. Af tusen tecken skulle man känna sig frestad att tro att han hade blifvit en särdeles populär personlighet. Under lång tid såg man honom också representera det komiska elementet i det religiösa dramat. Detta hindrade imellertid icke att man derj ernte hyste en för- tviflad fruktan för djefvulen. På teatern kunde man visserligen skratta åt hans otur, men man kunde icke tillbringa hela sin tid med att åskåda mysterierna, och den hvardagliga verkligheten återgaf honom snart åter hela hans anseende. Naturligtvis måste nu antalet af dem som misstänktes för att stå i något sl^gs för- bindelse med Satan blifva ■ ofantligt. Så snart en ovän hade någon större framgång, eller något storartadt företag lyckades, misstänkte 308 . FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. man genast att Satan hade sin hand med, i spelet. Kontrakten med djefvulen, som måste underteckhas med ens eget blod, blefvo nu allt talrikare. Man höll kyrkomöten enkom för att hämma trolleriet, som man ansåg vara uthredt öfver allt. Från det tret- tonde århundradet förföljde man trolleriet såsom det största brott? och folkets råhet och okunnighet voro endast allt för benägna att Jförse de nitiske inqyisitorerna med offer. Man brände kättare litet hvarstädes. År 1276 blefvo en hel hop menniskor brända i Tou- louse: i Carcassonne blefvo från 1320 till 1350 icke mindre än fyra hundra menniskor afrättade för trolldomsbrott. Dessa blodiga fasor hade imellertid ännu i dét fjortonde århundradet endast en lokal karaktef; men år 1484 utfärdade påfven Innocentius VIII en bulla, som utbredde denna förfärliga procedur öfver hela kristenheten; och nu började öfver hela Europa den hemska jagt efter trollkarlar och trollqvinnor, som utmärker den högsta paroxysmen af djefvuls- tron, och som uppdref den ytterligare under trenne århundraden till dess den slutligen måste gifva vika för en stigande upplysning. Genom den ofvannämndä bullan hade den förändring i de från kyrkan utgångna förföljelserna inträffat, att då man förut egent- ligen endast hade straffat kätteriet, blef från detta ögonblick troll- domen hufvudföremålet för förföljelsen, och bålet hotade från detta ögonblick icke blott vissa religionssekter, utan hela menskligheten. Två år efter den påfliga bullans utfärdande författade tvänne in- qvisitorer den s. k. ^Malleus maleficarum^ eller »Hexhammaren», den lagbok, hvilken man hädanefter följde vid processerna mot de individer som misstänktes för trolldom. Mot anklagelse för trolldom skyddade ingenting, vare sig rang eller anseende eller fromhet eller mönstergiltig vandel. Hvarje anklagelse måste upptagas och angifvaren fördöljas. Om den an- klagade nekade, lades han på pinbänken; nekade han ståndaktigt äfven under plågorna, så hade djefvulen förlänat honom känslolös- het — och nu först var han riktigt värd döden. Bekände han åter, blef resultatét detsamma. » Man ser häraf, att de olycklige, som föllo i händerna på denna förfärliga domstol, kunde taga farväl af allt hopp. Q vinnorna ut- ..gjorde alltid det öfvervägande antalet bland de anklagade. Hat, svartsjuka, hämd, framför allt misstankar, framkallade af ondska och okunnighet, spelade vid dessa tillfällen en stor roll. Många stackars qvjnnor föllo äfven offer för sin egen inbillning, som hade blifvit öfverretad af ett hysteriskt temperament eller af skräcken för den eviga fördömelsen. Af de fall af religiöst vanvett man ännu i våra' dagar, är i tillfälle att skåda, kan man se huru lätt // 4^ . ■. / ’ ... .';4 <■' ■ '. ■ ' UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. 309 qvinnor blifva ett offer för religionsgrubbel. Alla de olyckliga, som man nu för tiden behandlar med den största mildhet och omsorg nti särskilda anstalter, ansågos vid denna tid, för besatta af djefvulen eller trollpackor, och det ohyggligaste af alltsammans ar att de ofta sjelfva trodde sig vara det. Många berättade ätt de hade varit i samqväm med Satan och öfverlemnat sig åt . de förfärligaste utsväfningar. Många dylika bekännelser framkallades äfven genom löften om försköning till lifvet, om man kunde an- gifva många medbrottslingar, ett löfte söm domaren likväl enligt »Hexhammarens» uttryckliga förklaring — icke bMfde hålla! De sålunda oskyldigt angifna nekade naturligtvis till en början hård- nackadt, men få. voro. de som icke af tortyrens sinnrikt uttänkta, förfarliga qval tvungos att taga på sig de ohyggligaste brott. På detta sätt inrotade sig äfven hos jemförelsevis menskligä och rätt- visa domare den öfvertygelsen, att det utom de vanliga brotten, för hvilka naturliga motiv lågo till grund, äfven fanns en mängd an- dra, så mycket hemskare som deras ursprung var öfvernaturligt. ' Och mot sådana brottslingar kunde man ju aldrig använda nog mycken stränghet! Under det enda året 1485 blefvo åttiofem hexor öfverlémnade åt lågorna endast i staden Worms och trakten deromkring. I Genève, Basel, Hamburg, Regensburg, Wien samt i en mängd an- dra städer undergingo en stor mängd menniskor samma straff. I Hamburg blef, bland andra, en läkare bränd lefvande, emedan han räddat lifvet på en barnsängsqvinnä, om hvilkens vederfående barn- morskan uppgifvit allt hopp. År 1523, strax efter sedan påfven Adrian VI utfärdat en ny bannlysningsbulla mot hexeriet, brändes ensamt i stiftet Como i Italien mer än etthundra hexor. . I Spa- nien var tillståndet ännu värre: år. 1527 utpekade två små flickor om nio och elfva år'en mängd hexor, hvilka de påstodo .sig igen- känna på ett märke vid venstra ögat. I England och Skottland stodo hexeriprocesserna i samband med de politiska stridigheterna; Maria Stuart var synnerligen uppretad mot trollkarlarné. I Frank- rike kom parlamentet i Paris år 1390 på . den lyckliga idén att förflytta dessa rättegångar från andlig till verldslig domstol och under Ludvig XI, Carl VHI och Ludvig XH fällde domaren i' hexerimål knappt någon enda dödsdom; men efter Frans I och i synnerhet efter Henrik II antändes bålen ånyo. Jean Bodin, en man af stor betydenhet i andra hänseenden, men bokstafligen van- vettig i fråga om en enda sak: hexeriet, meddelade sin galenskap åt allä klasser, af nationen. Hans samtida och lärjunge BogUet berättar vidt och bredt, att Frankrike hvimlar' af trollkarlar och 310 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. hexor. »De förökas på jorden», säger han, »som kålmaskarne i våra trädgårdar. Jag skulle önska att de alla hade blott en enda kropp, så att man kunde bränna dem på en gång i en enda eld.» Savojen, Flandern, Jurabergen, Lothringen, Béarn, Provence, nästan alla provinser i Frankrike, sågo sin befolkning allt mera minskas genom dessa förfärliga hekatomber. I sjuttonde århundradet sak- tade sig den demoniska yrseln, men ej utan spridda återfall, hvilka oftast egde rum bland nunneklostrens hysteriska invånare. Alla känna den fasaväckande historien om presterna Gaufridy och Urbain Grandier1). I Tyskland, i synnerhet i södra delen, voro hexeri- processerna ännu talrikare. Uti ett litet obetydligt furstendöine derstädes blefvo från 1640 till 1651 242 personer lefvande brända. Af de officiella handlingarna vid dessa rättegångar finner man att bland de brända funnos barn från ett till sex års ålder. Ar 1697 berömde sig. domaren i hexerimål Nicolas Bemy öfver att på femton år hafva låtit bränna 900 personer. Det synes till, och med som vore det hexeriprocesserna Tyskland har att tacka för införandet af tortyren som ett vanligt juridiskt medel att upptäcka sanningen. Bland de afrättade' finner man personer af alla yrken och klasser, skådespelare, arbetare, taskspelare, flickor från staden och från landet, rika borgare, adelsmän, studenter, till och med magi- stratspersoner, dessutom ett rätt betydligt antal prester. Flera äro helt enkelt betecknade med orden: »en främmande man», »en främ- mande qvinna». Här och der bifogas till de dömdes namn, deras ålder och en kort notis. Sålunda anmärkes t. ex. »Babelina, den vackraste flickan i Würzburg», »en student som kunde tala alla språk och som var en förträfflig musiker vocaliter et instrumen- taliter», »föreståndaren för sjukhuset, en ganska lärd man». Man finner äfven i den hemska förteckningen hjertslitande berättelser • om barn, brända för hexeri, har en flicka om nio .eller tio år med sin lilla ännu yngre syster (deras mor brändes kort derefter), gossar om tio till tolf års ålder, en ung flicka på femton, år, två bam- husbarn, en rådsherres lilla son o. s. v. Imellertid minskades under sjuttonde århundradet hexeripro- cessernas och framför allt autodaféernas antal allt mer och mer. Ett faktum är dock att tron på hexeriernas verklighet ännu var *) Dessa presters historia, hvilken Roskoff endast'i förbigående omnämner, berättas ntförligt af J. Michelet i hans arbete La Sorcière (Paris 1865). Gaufridy, föreståndare' för Ursulinernunnornas kloster, anklagades för att hafva förfört en Ung nunna, Mag- dalena de la Padua, och gjort henne till hexa. Han besteg bålet i Aix, år 1611. — Urbain Grandier brändes år 1634, anklagad för hexeri och djefvulsbesvärjelser. UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. 311 sâ allmän, att tid efter annan, till och med under hela adertonde århundradet, åtskilliga afrättningar för utöfning deraf egde rum. En af de sista och mest beryktade var abedissans i klostret Unterzell nära Würzburg Renata Söngers afrättning (1749). I Landshut i Bayern blef ännu år 1756 en ung flicka på tretton år afrättad såsom öfverbevisad om att hafva haft köttsligt umgänge med djefvulen. En afrättning i Sevilla år 1781, en annan i Glarus år 1783 be- teckna de två sista kända utbrotten af detta olycksbringande van- sinne. . Man har någon gång sökt begagna sig af dessa rysligheter som ett vapen mot kristendomen, förebärande att genom densamma vidskepelsen skulle blifvit inympad på menskligheten. Men detta betraktelsesätt är ett ytligt och ohistoriskt. Verkliga orsaken till de hemska förirringarne ligger uti den dualistiska verldsåskådnin- gen, hvilken är mycket äldre än kristendomen och som har öfver- lefvat den. Den hedniska forntiden hade sina spåmän, sina mager, sina gengångare, »lamiæ» och »venefiçæ», hvilka man ej fruktade mindre än vi våra hexor och trollkarlar. Sanna förhållandet ar, att medeltidens djefvul är på en gång hednisk, judisk och kristen. Dan är kristen, emedan hans egentliga rike är det sedliga och fysiska onda, hvars upphof han är. Han är judisk i den betydelse att hans magt, huru stor den än är, ej kan öfverskrida de gränser som det behagat den gudomliga allmagten att sätta för honom. Slutligen är han hednisk genom allt det i hans figur, som påmin- ner om gamla polyteistiska läror. Man har rätt att anse tron på demoner, sådan den utvecklade sig under medeltiden, såsom en hedendomens hämd eller, om man så viU, som den icke för- svunna qvarlefvan af dén gamla polyteismen, hvilken fortléfver under andra former. - Hvad som bidrog att förlänga Satans och hans englars välde var ej blott kyrkans myndighet och stora inflytande, utan framför allt det allmänna tillstånd i fråga om bildning och insigter, som röjer sig i de arbeten, hvilka vilja anses för vetenskapliga under tiden före Baco och Cartesius. Kunskapen om naturen var så godt som ingen; tanken på dess lagars okränkbarhet hade ännu ej uppstått. Alkemien, astrologien, tidens läkarekonst utmynna alla i magien; vetenskapsmännen trodde i likhet med den samtida teologien på hemliga krafter, på talismaner, på ordens magt, på omöjliga förvandlingar; till och med efter renaissancen fortlefde ännu dessa åsigtér. Hvilket mystiskt och vidskepligt ordkram ut- göra ej Cardani, Paracelsi, van Helmonts fysiologiska läror Î Sinnenas allmänna tillstånd, till stor del visserligen bestamdt af kyrkan, 312 FKAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. men af en kyrka, som sjelf var ledd af de herrskande idéerna, har varit den verkliga orsaken till denna länga rad af orimliga vidskepelser och vederstyggligheter, som utgöra djefvulens historia under medeltiden och nyare tiden. Beviset derpå är att i en tid och i länder der kyrkan ännu var ganska mägtig oeh ej synner-' ligen fördragsam, man såg tron på dj efvulen försvagas, förblekna, draga sig tillbaka från det verkliga lifvet, oupphörligen bekämpas och småningom öfvergå i det löjliga, utan att någon betydligare förföljelse bebådat denna vigtiga förändring i det bildade Europas åskådningssätt. Gamla sagor berätta, att de mest bullersamma hexsabbater upplöstes som en rök vid solens uppfång, och de . gamla sagorna visste i sjelfva verket ej i huru hög grad framtiden skulle gifva dem r^tt. De två stora fakta som, i det de i grund ändrat själarnes all- männa tillstånd, hafva medfört djefvulstrons obotliga förfall voro : de medelbara följderna af reformationen och den rationella vetenska- pens framsteg. Man skall kanhända förvånas öfver att här se reformationen nämnd. Det sextonde århundradets reformatorer be- kämpade ingalunda tron på djefvulen. Luther sjelf var lifligt öf- vertygad om hans tillvaro och magt och äfvenså de flesta af hans vänner. Men det som hos de folk, hvilka antogo reformationen, gaf hans underjordiska majestät ett första slag, och det ett ganska kännbart, var att man i kraft af de nya grundsatserna ej mer hyste samma fruktan för den onde. Den hos det 16:de århundra- dets protestanter så lefvande idén om Guds absoluta suveränitet, denna idé, som de drefvo ända till paradox ytterlighet i läran om nådavalet, hade till följd att de lärde sig betrakta Satan endast som ett verktyg för den gudomliga viljan, af hvilket det behagade Gud att betjena sig för att utföra sina hemliga planer. I* kraft af sin tro behöfde den kristne endast förakta den.upproriske engeln, söm var helt och hållet vanmägtig mot de utvalde. Man vet huru Luther mottog honom vid det besök, han gjorde honom på 'Wart- burg. Förenklingen af kulten och förnekandet af att presterskapet var i besittning af öfvematurliga krafter bidrog äfven mycket att i bortjaga den mara, som dittills tyngt på de enfaldiges själar. Ej mer några besvärjelser hvarken vid dopet eller vid misstänkta fall af besatthet; ej mer dessa scener, som uppskakade inbillningen, då presten, svängande vigvattensborsten, stänkte det heliga vattnet mot djefvulen, som hånande , utstötte förfärliga hädelser. Ingen tror vidare på »incubi» och »succubi». Om det ännu h,är och hvar är fråga. om besatta personer, så blifva bön och förmaningar de enda botemedel, som användas, och snart var ingenting sällsyntare UR VIDSKEPELSENS HISTORIA. ; 313 än att få höra talas om af djefvulen besatta. Satan blef åter endast det han var i det första århundradet e. Kr. och till och med ännu obetydligare, en frestande, osynlig ande, hvars onda in- gifvelser man måste afvärja och från hvilken endast den sedliga pånyttfödelsen befriar, men detta också ofelbart. Man låter honom till och med icke längre behålla sin gamla roll i återlösningsdra- mat. Detta senare försiggår nu endast mellan deri troende och hans Gud. Med ett ord. utan att man ännu tänker på att förneka djefvulens tillvaro och magt, - medan man ännu gjorde stort bruk af hans namn vid folkets undervisning och i predikningar, blef han småningom förvisad till ett abstrakt, ideelt område utan något tydligt samband med det verkliga lifvet. Äran att hafva riktat ett afgörande slag mot den vidskepliga tron på djefvulen tillkommer den holländske pastorn Balthazar Bekker, som framträdde på stridsplatsen, ej blott i sunda förnuftets och mensklighetens namn, utan äfven i sin egenskap af teolog och utgaf sin ryktbara bok kallad Die bezauberte Welt (1691—1693). Fyra tusen exemplar afsatta på fyra månader, det stora verkets hastiga öfversättande på alla Europas språk, den mängd skrifter i samma ämne som af detta arbete framkallades och af hvilka alla det ensamt lefver qvar i efterverldens minne — allt detta visar huru epokgörande denna bok var. Bokens hela grundåskådning sammanfattas i följande yttrande mot slutet: »Det finnes intet hexeri annorstädes än der man tror derpå; tro (ej derpå och det 'finnes icke mera! Sliten Er lösa från dessa enfaldiga och föråldrade fabler, men öfven Er i fromhet.» Detta var en verklig profetia, men det blef ej författaren gifvet att få se den gå i fullbordan. Oberäknadt sina vanvördiga åsigter med afseende på Satan begick han det i den holländska ortodoxiens ögon svåra felet att blifva en ifrig anhängare af Cartesii filosofi. Han blef då afsatt af en synod och dog. kort derefter; men bans bok, hvilken man icke kunde afsätta, gick sin bana säkert fram. Från denna tid kan man i sjelfva verket anse djefvulens sak för- lorad inom den sannt vetenskapliga teologien. Den nyare filosofien och den vidgade kännedomen om naturen fulländade förstörelse- verket. »Om man kunde påstå», yttrar A. Réville i en redogörelse för Roskoffs arbete i Devue des deux Mondes (1 Januari 1870), »att tron på djefvulen anbefaller sig genom sin stora sedliga nytta, att den förbättrar dem som omfatta densamma, att den förädlar ka- rakterema i det den gör dem dygdigare, modigare, mera uppoff- rande, då fimnes det ännu ganska vigtiga bevekelsegriinder för att 314 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. söka rädda denna tro från förnuftets fruktansvärda^ anfall. Men det är just motsatsen som inträffar. Tron på djefvulen utplånar småningom känslan af den personliga ansvarigheten. Om jag gör det onda, ej emedan jag sjelf är ond, utan emedan en annan har drifvit mig dertill med en starkare magt än min vilja, så är min brottslighet säkert förminskad, om icke tillintetgjord. Vi hafva nyss sett tiff hvilken beklagansvärd vidskepelse, till hvilka farliga dårskaper och grymma brott denna tro gifvit upphof. Man skall måhända invända: det som kan tjena till bevis mot hexeriet, be- visar ingenting mot tillvaron af en personlig ond ande. Må man imellertid betänka, att hexeriet ej låter sig på detta sätt ryckas från den princip, hvaraf det är en följd. Då djefvulens tillvaro väl är antagen, får man hexeriet med på köpet. Om det verkligen finnes ett personligt väsende i besittning af öfvermenskligä krafter, hvilket alltid, såsom man säger, söker att moraliskt förderfva oss för sitt enskilda nöjes skull, är det då icke påtagligt att han, för att bättre lyckas, söker att locka de svaga själarna genom att för- skaffa dem medel att sätta sig i besittning af det som de helst önska? Det är icke utan tillräcklig orsak som tron på djefvulen har funnit sin slutliga utveckling i tron på trollkarlar och hexor, lika litet som att denna senare, då den dukade under för upplys- ningen, har dragit med sig i fallet tron på djefvulen sjelf. Om det verkligen finnes en djefvul, finnas äfven hexor, och emedan det ej finnes hexor, är det klart att det ej heller finnes någon djefvul: se der den slutsats som sunda förnuftet, riktadt genom de tre sistförflutna århundradenas samläde erfarenhet, berättigar oss att draga, och hvilken i alla tider skall förblifva ovederlagd.» Det gifves stora andar, om hvilka man med rätta säger att de äro före sin tid, men det gifves äfven hopkrympta, trånghufvade grubb- lare, som blifvit långt efter sitt århundrades allmänna utveckling och dertill dristigt fordra,, att hela menskligheten skall hejda sitt framåtskridande och blifva efter, liksom de sjelfve. De besinna ej, desse myndighetstrons försvarare i den fria forskningens tidehvarf, att de härigenom komma att intaga samma ställning till vår tids i sin utbildning stadda religiösa verldsåskådning som den heden- domens prester en gång intogo till kristendomen, då de genom skenbart djupsinniga utläggningar visste att för kort tid förläna ett konstladt lif åt polyteismens dogmer och vidskepliga föreställ- ningar. Men sanningens genius .går, obetvingelig, sin bana fram, och sjelfva fördomen blir, i sista hand, en medverkande orsak till de nya idéernas seger. C a rt, von Beugen. 315 Bonapartismen och kejsardömet i Frankrike. En studie efter den nyaste franska historieskrifningen. - (Af Feodor Wehl i Unsere Zeit). Det allmänna tänkesättet i Frankrike har börjat sätta sig i ett så egendomligt förhållande till det napoleonska kejsardömet, att det verkligen kan synas tidsenligt att på detsamma ånyo rikta synnerlig uppmärksamhet. Helt visst är det ej af en slump, som de historiska arbetena öfver det andra kejsardömet och i anknytning dertill öfver det första så raskt följa på hvarandra. Den allvarlige, och djupt blickande forskaren måste utan tvifvel härutaf finna, att franska folket i närvarande ögonblick känner sig lika villigt som skyldigt att söka vinna en klar uppfattning af sina nuvarande samhällsformers berättigande. Efter en längre tid af berusning och yrsel börjar man återkomma till sans och eftertanke samt att i denna sinnesförfattning göra sig reda för såväl de rådande för- hållandena, som för de personer och tilldragelser hvilka fram- kallat dem. Eugène Ténot, i sin historiska studie öfver statsstrecket: Paris en Decémbre 1851 (Paris 1868), och Taxile Delord, i sin Histoire du second empire 1848—1869 (Paris 1868), framlägga skildringar, som ej äro att underskatta, ehuru i båda ej egentligen säges det sista ordet. Hittills skrefs denna historia blott af bonapartismens förklarade - anhängare och vänner, af, en kapten de Maudujt, en Gfanier de Cassagnac, en dr Véron och mr Mayx, således af per- soner som alla mer eller mindre måste räknas till’ den 2 Decem- bers sjelfskrifne loftalare.: De förlita sig alla på statsstreckets framgång, hvilket jiist genom denna framgång synes dem så rätt- färdigadt, att de fritaga sig från all efterräkning med detsamma. Först nu börja sjelfständiga andar af motsatta lägret att egna sig ' åt denna historieskrifning. Ténot inledde, så att säga, en litte- rär förpostfäktning, hvilken öppnade fientligheterna; Hans arbete har en viss journalistisk anstrykning. Delord framkommer ännu 316 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. ej med ( en strängt historisk bok, men dock med en ansats dertill. Hans inlaga antyder redan att man ger eld utefter hela slagtlinien. Såsom den tredje i förbundet kan P. Lanfrey, författaren till Histoire de Napoleon 1 (Paris 1868—70) betraktas, en historia, som redan tillfogar det franska kejsardömet ett kännbart slag, då den företager sig att genom en skarp kritik afkläda århundradets man och dynastiens stiftare hans historiska skimmer ocK glans. »Napoleon I», säger denne historiker, »synes vara en man från en annan tidsålder. ,Han var uppfylld af de gamle eröfrarnes tomma ärelystnad, det. enda han lärt af deras historia. Han hade alltid till syfte att segra, att underkufva? att förblända menniskorna; att höja och förädla dem, derpå tänkte han aldrig. Hans syfte var de segrar, som vinnas genom våld eller list, ej genom odling eller genom frivillig samverkan af menniskosjälens ädlaste böjelser.» . Lanfrey påstår ej utan grund: »att en man af detta slag kunde försätta en hel nation i berusning och yrsel, styra och leda henne efter behag och lägga henne som en slaf för sina fötter, bevisar blott, när allt kommer omkring, huru litet allvar det under den epoken fanns hos franska nationen, hvars hufvudfél från början varit brist på allvar.» Om det redan fordras ett visst mod att slunga en dylik san- ning i ansigtet på fransmännen, som i hög grad blifvit bortskämda genom smicker af sina skriftställare, talare och konstnärer, så fordras det ännu mera mod att så skoningslöst, som Lanfrey gjort, gå Napoleon I, denne det franska folkets afgud, på lifvet. Hans framställning är liksom en .vredens jernhand, som obarmhertigt söndersliter den store kejsarens lagerkrans. Ännu aldrig har nå- gon i Frankrike med en så inträngande kritisk skärpa som han belyst Napoleons personlighet, lif och handlingar, en belysning, så mycket mera förkrossande, som den ej tyckes förestafvad af någon annan bevekelsegrund, än en omutlig sanningskärlek och ärlig öfvertygelse. Lanfrey visar sig öfverallt mera förtörnad öfver sin nations förbländning, än öfver den mans karakter och handlingar, hvilken, sedan han sjelf genom revolutionen nått sin upphöjda ställning, fördrifvit från Frankrike och sändt i landsflykt denna sin histo- riska moder. Under napoléonismen förökades och förstärktes den fränska emigrationen af frihetens trognaste vänner, ett faktum, som vår författare låter sig angeläget vara att genom sin historia steg for steg bevisa. Först skildrar han Napoleons ungdom och första utveckling. Vi se ynglingen uppfylld af eldig kärlek för sitt lilla fosterland BONAPARTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 317 Corsica, hvars förtryckande af fransmännen så gick honoin till hjertat, att han ihland tänkte på sj elfmord. Han-svärmade för Paoli och skref till hans förmån brefvet till Matteo Buttafuoco, hans landsman, som, öfvergången till franska lägret, hade sökt nedsätta den store fosterlandsvännen och statsmännen. Den tiden vida mera korsikan än fransman, kände Napoleon ingen större ärelystnad, än att förvärfva sig ett framstående namn och infly- tande på sin fäderneö. Han var ej litet stolt öfver att blifva ut- nämnd till bataljonschef vid nationalgardet i Äjacciö och här före- tog han sig .likasom en- förberedande öfning för den senare 18 Brumaire. Då det gällde att genomdrifva hans val, lät han näm- ligen beväpnade män intränga i ett hans motparti tillhörigt hus och derifrån med våld bortföra en man, hvilkens. röst var af synnerlig vigt, och åt hvilken, såsom han påstod, han ville åter- gifva sin fria rösträtt. Detta lilla statsstreck imponerade verkligen äfven i så hög grad, att han fullkomligt vann hvad han önskade. Men dessa önskningar egde lika litet varaktighet hos honom, som hans vördnad för Paoli. Småningom fann han dock, att det stora Frankrike erbjöd honom mera utrymme, i följd hvafaf han öfvergick, så att säga, med pick och. pack, med klingande spel till samma land. Först intresserade honom girondisterna ined deras entusiastiska tal och proklamationer. Det var vid denna tid som han var på god väg att utbilda sig till skriftställare och att ut- byta värjan mot pennan. Då täflade han med en skrift om aka- demiens. i Lyon pris. Han skref Om de sanningar och känslor, som snarast föra ménniskorna till lycka, i öfverlastad och föga ordnad stil. Bättre förstod han sig på ultima ratio regis, med andra ord, på artilleriet. Hans kunskap och öfverlägsenhet i detta vapen bragte honom i nära beröring med den yngre Ro- bespierre, som blifvit skickad till arméen, för att såsom medlem af konventet öfvervaka densammas ledning och anförande. Ganska hastigt lärde han sig att genom denna bekantskap blifva qvitt sin sympati för girondisterna. Dessas partiförvirring och overksamhet vbro ingalunda efter hans sinne, för hvilket Saint-Just och Ro- bespierre syntes mera tilltalande äfveh derföre, att de snart blefvo vida mägtigare. Med den yngre Robespierre bief Napoleon ganska förtro- gen, och det är nu fullständigt bevisadt, att Maximilians broder, då han kort före den 9 Thermidor skyndade tillbaka till Paris, besvor sin militäriske vän att följa med till hufvudstadep, för ätt. der öfvertaga Henripts plats. 318 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. Napoleon var imellertid klok nog att icke hörsamma denna bön. Skräckväldet visade sig mindre bevâget mot det militäriska snillet och misstänkte det ständigt. Generalshufvuden hade fallit i dussintal och vår hjelte tog sig-derföre i akt att äfven sätta sitt på spel. Dock satt det, trots hans visa förutseende, ej alltför fastj ty då Robespierre och hans anhang fallit offer för guillotinen, påminte sig thermidoristerna ganska väl de närmare, förhållanden, i hvilka Napoleon stått till de guillotinerade, samt läto häkta honom. Denna häktning har af Napoleon sjelf och alla hans beundrare alltid blifvit lätt öfverhalkad. Lanfrey framhåller, att den varat i hela tio dygn och att Frankrikes hjelte derunder alldeles icke varit utan ångest och fruktan, såsom de bref visa, som finnas från denna epok och som man naturligtvis noga aktat sig att intaga i kejsarens brefvexling. Huru nära han tog sig saken bevisar redan ett ställe i ett bref, söm Napoleon under den 20 Thermidor skref till franska sändebudet i Genua, Tilly,'och hvilket ställe lyder så: »Katastrofen med den yngre Robespierre har varit smärtsam nog för mig, ty jag älskade honom och ansåg honom vara ren; men hade han också varit min far, så skulle jag med egen hand stött dolken i hans bröst, om han haft för afsigt att upprätta tyranniet.» Man ser af detta yttrande, huru fullständigt vår man här ännu spelar republikan och ställer sig på revolutionens mark. Men att han blott alltför snart i revolutionen »mera erkände en magt, än en princip», det skulle redan ådagaläggas af den närmaste fram- tiden, då han helt och hållet gick öfver till thermidoristerna. Han höll med alla, den ene efter den andre, som bemägtigade sig magtens tyglar, till dess han sjelf tog dem. Såsom konungens skyddsling var han i början rojalist, derefter j en . svärmare för nationalförsamlingen, en revolutionens son, vän till girondisterna-, drabant till Robespierre och Saint-Just, kamt slutligen vapendra- gare åt direktorialregeringen. Med denna sistnämnda stod han visserligen till en början på temligen spänd fot, emedan hon, såsom redan är nämndt, ej litade på honom i följd af hans umgänge med den yngre Robespierre, hvarföre hon gaf honom sitt misshag tillkänna genom att förflytta . honom. Förtretad deröfver tog han afsked och kom till Paris, der han lefde i ytterst bekymmersamma omständigheter och ofta måste sälja sina böcker, för att kunna lifnära sig. Hans broder Joseph, som gift sig rikt, var då ej sällan hans räddare i nöden, hvilken slutligen blef så svår, att han var betänkt på att begifva sig till Orienten och erbjuda sultanen sin tjenst. Kanske daterar sig från denna period hans plan till fälttåget i Egypten. Innan BONAP AUTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 319 hans föresats bief fullt mogen, började man dock att i franska krigsdepartementet åter erinra sig honom och snart inkallades han i topografiska utskottet. I detta satt han ännu, då tilldragelserna den 13 Vendémiaire och med dem de rojalistiska ansatser egde rum, som konventet, måste besluta sig att med väpnad hand tillintetgöra. Barras var den, i hvilkens hand militärmagten lades, och som lät förordna Napoleon till sin adjutant. De kejserliga historieskrifvarne hafva här ånyo vanställt och förvrängt förhållandena, i det att de vid detta tillfälle genast satt Napoleon i första rummet såsom ödets man, då han likväl egentligen stod i andra rummet och. väsentligen blott genom hjelp och understöd af Barras arbetade sig upp. ’ Barras var då, afgjordt Frankrikes regent och' den medlem af direktorium, som hade ett slags hof omkring sig. Till detta hof hörde äfven Josephine Beauharnais, som ej mera var ung, men en ännu skön och förtjusande enka efter en på schavotten dödad general. »Några dagar efter de upproriska sektionernas afväpning», be- rättar Lanfrey, »infann sig hos generalstaben en gosse af tio eller tolf års ålder för att återfordra den värja som tillhört hans fader, en republikens general, som under skräckregeringen slutat sitt lif på schavotten. Denne 1 gosse var Eugène Beauharnais. Rörd af hans tårar, lät Napoleon gifva honom den begärda värjan och eihöll méd anledning häraf andra morgonen ett tacksägelsebesök af modren, som han ända dittills blott känt till namnet, ehuru hon ’ var förtrogen väninna till Barras, hans beskyddare.» Med denna bekantskap började Napoleons lycka. Barras, hans fru och vänner, höllo mycket af Josephine Beauharnais, som genom sitt behag och sin älskvärdhet intog alla menniskor. En af hennes största dyrkare var då general Höche, som kände henne sedan hennes fångenskap och friade till henne. Men hans stoiska, äkta republikanska karakter synes icke hafva talat till hans fördel hos Josephine. Han uppfattade allting för allvarligt och entusiastiskt och torde derigenom ofta hafva stött Josephines lifliga och något flygtiga natur, särdeles som han tillika var blyg och med ungdomens hela svärmeri förenade ett visst catonskt själsdrag. Han besvärade alla genom sin’republikanism, sina stränga seder och sitt antika skaplynne. Han var en Saint-Just i uniform och till häst. Napoleon uppträdde djerfvare och tillika smidigare. Han hade vant sig att beräkna förhållanden och • omständigheter samt att skickligt begagna sig af lyckans vexlingar. 320 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. Detta gjorde han äfven har, i det att han slöt sig till Barras och hans parti samt derigenom hastigt kom Josephine närmare. Han gifte sig inom kort tid med henne, hvarvid han i äktenskaps- kontraktet gjorde sig sjelf ett år äldre och Josephine fyra år yngre. Redan detta lilla drag bevisar, huru väl han förstod att taga menniskor och att foga sig efter deras lynnen och egendomligheter. Den goda, alltid något fåfänga Josephine blef säkerligen förtjust öfver detta galanta uppförande, hvartill Hoche sannolikt aldrig varit i stånd. Den tappre Hoche skickades snart derefter till Tyskland, der han ensam och sorgsen dog i blomman af sin lefnad, medan Napoleon såsom hemgift erhöll öfverbefälet öfver arméen i Italien och derigenom fick vägen öppnad till rykte och upphöjelse. Ett gammalt grekiskt ordspråk säger: »Gudarnes älsklingar blifva alltid ställda på den plats, som motsvarar deras förmåga.» På hvem har väl detta mera besannats, än på Napoleon? Af na- turen skapad till fältherre, skulle han i statsrådet och under fred sannolikt hafva namnlös försvunnit bland mängden. Ställd i spet- sen för en temligen förvildad här, blef han i tillfälle att göra underverk. . Det första, som väcker uppmärksamhet hos den nye öfverbe- fälhafvaren, är hans proklamationer. »Man hade dittills», skrifver Lanfrey, »talat till soldaterna om att krossa tyranniet, hämnas friheten och slita alla bojor; men ännu aldrig hade man lofvat dem rikedomar och lifvat deras mod genom att upptända deras begär. Hittills hade man förespeglat dem en odödlig ära vunnen genom hjeltemod och försakelse. Napoleon ändrade detta med ens, i det att han gaf dem hopp om förvärf och vällefnad genom segrar och eröfringar.» Soldaten erhöll sålunda under den nyé anföraren utsigt att strida ej blott för friheten och fäderneslandets ära och glans, utan äfven för sin egen fördel. Detta måste naturligtvis hänföra en soldatesk, som blotf allt för mycket lidit alla slags' umbäranden. Den hade i hela månader varit utan sold och var så van vid brist på det nödvändigaste, att dylika förespeglingar begripligt nog måste dubbelt uppelda dem, äfven redan derföre, att de gjordes med ett patos, som dess anförare lärt af girondisterna. Han trakterade dem med dessas oratoriska smulor, för hvilka verläen ännu var mottaglig nog. Men de voro hos honom blott inlärda, kalla, rhe- toriska floskler, som han vid tillfälle äfven rekommenderade åt sina undergeneraler, såsom t. ex. Gentili, för att vinna och slå an på främmande folk. »Särskildt sökte han äfven derigenom göra BONAPARTISMEN OCH KEJSARDÖMET Ï FRANKRIKE. 321 sig populär, att han smickrade framstående personer och med ut- märkelse bemötte konstnärer och lärda, ett beteende, hvaraf all ära ensamt tillskrefs honom, ehuru det dock kan gälla såsom allmänt bekant, att direktorium ej blott rådde honom dertill, utan genom särskild befallning gjorde det rent af till en pligt.» Det vackra brefvet till den italienske astronomen Oriani har just tillkommit på detta sätt. Lanfrey påstår äfven, att Napoleon gerna såg genom fingrame med sina underfältherrar och ej utan tillfredsställelse märkte, om de vid passande tillfällen på ej så alldeles rättskaffens sätt riktade sig, emedan han, som sjelf förblef obesticklig, derigenom fick dem till en viss grad i sitt våld. När Joubert var i Tyrolen, anbefallde honom öfvergeneralen helt öppet att »cajolera» presterna och skaffa sig ett anhang bland munkarne. Att begagna sig af menniskor och partier för sina syften, har ingen bättre förstått än Napoleon, såsom Lanfrey på många ställen i sin historia ådagalägger. Ja, Napoleon var så stor mästare i denna konst, att hän till och med kunde gifva sig utseende af att tjena andras intressen, då han dock endast och allenast hade sin egen fördel till ögonmärke. Mera förslagen, listig och bakslug än han kunde ingen vara, och just genom dessa egenskaper besegrade han, efter vår sagesmans förmenande, så många, som i militärisk begåfning åtminstone torde varit hans jemnlikar. ? Vid afgifvandet af detta omdöme har Lanfrey i första rummet tänkt på Hoche, om hvilken han hyser en ganska hög föreställning. »Genom sina stora själsegenskaper», skrifver han, »genom sin äre- girighet, som vida öfversteg det vanliga måttet, genom den säll- synta politiska takt, som han ådagalade vid det svåra återställandet af de fredliga förhållandena i Vendée, genom den allmänna akt- ning och popularitet, hans namn åtnjöt, — genom allt detta sam- mantaget synes Hoche på den tiden varit den ende man, som i det afgörande ögonblicket skulle kunnat bjuda Napoleons lycka spetsen. Ehuru han visserligen i början var med om den 18:de Fructidor (d. v. s. det statsstreck af direktorium, som, företaget imot rojalisterna, tillika nedgjorde alla motståndarne till Frankrikes dåvarande styresmän), var han dock så uppriktigt tillgifven re- volutionens grundsatser, att man måste antaga, att han snart skulle återkommit från sin irring och återfunnit sig sjelf och sitt fäderneslands sanna väg till äran. Omständigheterna skulle nöd- vändigtvis fogat det så, att han, drifren af en oundviklig opposition, måste häfva satt sig imot Bonaparte’s planer; och att Frankrike i sådant fall måste genomgått andra öden, än dem det nu genomgått. 322 FRAMTIDEN. . TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. är en sannolikhet, som med ett slags ovederlägglighet tränger sig på den tänkande historieforskaren.» Tyvärr dog dock Hoche, såsom kändt är, redan i blomman af sin ålder, ganska lägligt för Napoleon, och med honom för- svann en af de mest glänsande uppenbarelserna från 1789 års revolution. Hoche var utan tvifvel begåfvad med en stor och dri- stig själ, och var derjernte en uppriktig och äkta republikan, ett stycke fransk Washington, hvilkens roll hans lycklige medtäflare blott en liten tid och dessutom ganska klent spelat. Napoleon kan i alla händelser ej fritågas från intriger, i hvilka han visat sig lika erfaren och bevandrad som i att utkasta planer till drabb- ningar. Tydligt nog visar sig detta i det dubbelansigte, som han vände mot sin vän och beskyddare Barras, då han till denne skickade från Italien två sändebud, nämligen Augereau och Lava- lette, af hvilka den förste arbetar tillsamman med direktoriums tongifvande öfverhufvud, men den andra gör raka motsatsen. Efter freden i Campo-Formio kände sig öfvergeneralen redan så hafva vuxit och befäst sig i anseende och i den allmänna meningens gunst, att han kom till Paris, för att, så att säga, mäta sig med direktorium och sina egna mästare. Lanfrey lemnar föl- jande beskrifning öfver hans uppträdande: »Han kom den 5 December (1797) till Paris och steg af i sitt lilla hus vid gatan Chantereine, som vid detta tillfälle erhöll, genom parisermunicipalitetes fina och förekommande smicker, namnet »Rue de la Victoire», såsom hon än i dag heter. Föremål för en afgudande och allmän uppmärksamhet, begagnade han det konstgreppet att alltid blott till hälften tillfredsställa denna, hvilket visserligen också var det bästa medlet att göra den varaktig ocli alltid gifva den ny näring. Full af återhållsamhet och den i ögonen fallande blyg- samhet, som undgår fåfängan genom stoltheten, mera låg än enkel, beräknad och studerad till och med under en skenbar vårdslöshet, undandrog han sig med alltför märkbar affektation mängdens bifall likasom det officiella uppträdandets ståt, genom att sätta en antagen likgiltighet mot hvarje ifrig hyllning, visade sig sällan, talte föga, samt inlade i sin hållning och i sitt uppförande en otvungenhet, som utgjorde en slående kontrast till hans namns ryktbarhet och den ganska teatraliska svulstigheten i hans proklamationer.» Vid denna tid var det, som Talleyrand, vid Napoleons högtid- liga mottagande å direktoriums vägnar, prisade hös generalen ej blott Ossians stoiska heroism, förakt för all jordisk storhet, för- kärlek för det enkla, tillbakadragenhet och rörande höghet, som tycktes rycka honom från jorden, utan äfven uttalade den åsigten, BONAPARTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 323 »att fäderneslandet, långt ifrån att frukta hans ärelystnad, kanske , en dag skulle på sina knän bedja honom öfvergifva sina lärda sysselsättningar, för att ånyo tjena staten.» Att imellertid, alla dylika oratoriska öfverdrifter till trots, såväl direktorium som Napoleon sjelf ömsesidigt genomskådade hvarandra, bevisas bäst af den snart derpå skeende expeditionen till Egypten, hvilken från båda sidor ej var något annat än en bullrande politisk utväg att rädda sig ur en belägenhet, som för hvardera ej blott hade sin obeqvämlighet, utan äfven sin fara. Napoleon hade vuxit direktorium öfver hufvudet, men Napoleon var dock ännu för ny, för litet säker i sin ■ öfvervigt för att redan nu. kunna aflägga masken. Sålunda begagnade båda partierna det äfventyrliga krigståget till det mystiska Nil-landet med dess tusen- åriga pyramiderj för att dermed befria sig från sin ögonblickliga förlägenhet och uppskjuta en strid, som båda visste vara oundvik- lig och som förr eller senare måste ega rum. Lanfrey berättar ganska omständligt de ömsesidiga förbere- delserna till denna strid, vid hvilka Napoleon så till vida genast från början stod sig bättre än direktorium, att han vid sin hastiga afresa från Egypten , derstädes kunde qvarlemna Kleber och alla de personer i sin generalstab, på hvilka han ej litade och hos hvilka han ej vågade hoppas finna understöd vid den våldshand- ling hän tänkte utföra. Direktorium var derimot ej så lyckligt att kunna göra på samma sätt, utan måste i sin egen krets såväl söm i sin närmaste omgifning fördraga män, om hvilkas motstånd och fiendtlighet det var öfvertygadt. Kortsynt nog försummade det äfven att bringa sådana personer som Sieyès, Moreau och Bernadotte samt Jourdan och Augereau på sin sida, ehuru det på dessa kunde märka, att de föga eller alldeles icke voro benägna att understödja Napoleons planer. Sieyès hade efter en mid- dag/ hvarvid generalen ej bevärdigat detta revolutionens orakel med en blick eller ett- enda ord, förtörnad utbrustit: »Se bara, huru denne lille oförskämde beter sig möt ledamöterna i en rege- ring, som hundra gånger haft det största skäl att låta skjuta ho- nom!» På Moreau hade Napoleon derimot först och ganska in- ställsamt helsat i ett sällskap hos ledamoten af direktorium Gohier, ( men erhöll blott en särdeles kall återhelsning. Till och med när Na- poleon några dagar derefter gjorde honom ett besök och vid detta tillfälle skänkte honom en från Orienten medförd präktig dama- scenerklinga, kunde han ej fullkomligt vinna denne fältherres vän- skap. Bernadotte, Jourdan och Augereau stodo ej heller till hans obetingade förfogande. Hade ej direktorium genoin Barras’ lätt- 324 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. färdighet och flard beröfvats hvarje högre politiskt innehåll samt blifvit fullkomligt färg- och energilöst, så hade det samlat alla desse utmärkte män omkring sig och med deras bistånd kunnat försöka att rädda frihetens och 1789 års sak. Men detta försöks ömklighet och svaghet, gjorde, att Bonaparte, »hos hvilken allt, till och med vreden, var beräkning», vid de båda partiernas slut- liga sammandrabbande, det vill säga den berömda 18 Brumaire, segrade, hvarvid århundradets man sjelf spelade en temligen ömk- lig roll. Ej utan en viss skadefröjd berättar Lanfrey följande om' den berömde hjeltens andra uppträdande i de femhundrades råd: »Man rådslog just deröfver, om det vöre. klokt att strax åter- besätta Barras’ plats» (ty Barras hade af rädsla genast varit fär- dig att frivilligt utgå ur direktorium), »då plötsligt dörrarne öpp- nades och Bonaparte, denna gång omgifven af beväpnade gre- nadierer, framträdde i församlingen. Vid denna anblick grepos alla af den . största harm och från alla sidor ropades: »Bort med vapnen! Bort med soldaterna!» De modigaste af de deputerade lemnade sina platser, rusade mot Napoleon och öfverhopade honom med skymfliga tillmålen. Det var Bigonnet, som slungade mot honom orden: »Eländige, hvad gör du? Du kränker lagames helgd! Begif dig härifrån och kom ihåg, att öfver diktatorns hufvud hänger svärdet blött på ett hår!» Men Destrem gick ännu längre och ropade ursinnig till honom: »Har du blott derföre vunnit segrar, att du skall begå dylika skändligheter?» .Dock yttrade andra sin vrede ej mindre uttrycksfullt och otvetydigt. En rasande mängd omringar våldsgästen, griper honom i kragen och skakar honom häftigt, lifligt förebrående honom hans förräderi. Kommen för att injaga fruktan, förlorar generalen nu sjelf modet, han blek- nar och faller vanmägtig i armarna på sina grenadierer, söm släpa honom sanslös ut ur salen.» Segraren vid Årcole och vid Pyramiderna i följd af skrik och hotelser från en upphetsad, men obeväpnad mängd, förlorande, midt ibland sina bajonettforsedda soldater, hela sin själsnärvaro och af förskräckelse sanslös neddignande, utgör en högst egen företeelse, en företeelse, som de kejserliga historieskrifvarne äfven med flit sökt att fördölja eller att åtminstone' väsentligen för- falska. Man har skrifvit om dragna dolkar och andra hemska mordförsök. Lanfrey stöder sig dock på ögonvittnens och samtidin- gars berättelser för att förvisa dessä uppgifter till fablernas om- råde,dit de höra. Det, är och förblir obestridligt, att Napoleons politiska roll började med ett fullständigt fiasco, och att han der- BONAPARTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 325 efter kanske aldrig skulle repat sig, om icke' Lucien Bonaparte hade hulpit den vanmägtige brodern. Lucien var församlingens president och upphäfde sig till sin broders försvarare, sökte att lugna de ursinniga och steg, då detta, ej lyckades, till häst, för att upphetsa soldatesken mot rådet och regeringen. Lanfrey gifver honom det vitsord, att det var han, som gjorde sig till hela rörelsens verkliga herre och till räddare af den samTnansvärjning, som hans broder tillställt. Icke desto mindre har dock Napoleon under sina samtal på Sankt Helena just med afseende på ifrågavarande epok af sitt lif i sin bekanta stenstil yttrat: »Ser man tiH botten af tingen, skall man snart finna, att, för att kunna regera, måste man vara militär. Till herrskan- det höra ridstöflar och sporrar.» Ur denna öfvertygelse utvecklade sig senare hos Napoleon högmod och förakt för alla dem, som han behagade kalla »ideolo- ger». Segern var för honom den bäste statsmannen, och alla, som , icke erkände eller medgåfvo detta, voro i hans ögon tomma hufvu- den och narrar, hvilka han fann löjliga. Sjelfve Washington kunde ^ slutligen ej helt och hållet undgå att föraktas af honom. . Denne mans sanna storhet insåg han aldrig, ty att Washington befriat ett folk utan att derefter uppresa en thron och göra sig till stam- fader för en dynasti, denna en äkta republikansk andes försakelse ansåg han vara till hälften försagdhet och klenmodighet. Väl lät han såsom första konsul Frankrike anlägga offentlig sorg efter Washingtons död och högtidligen fira den aflidnes minne; men den omständigheten, att han dervid gènom de Fontanes lät anställa en genomskinlig jemförelse mellan sig och de amerikanska frista- ternas skapare och tydligt nog, om också icke i bestämdt uttalade ordalag, lät tillerkänna sig sjelf lejonparten af berömmet, bevisar, j ernte det att han just begagnade denna officiella högtidsakt för att under pomp och ståt verkställa sin installering i Tuilerierna, att Lanfréy har fullkomligt rätt, då han säger: »Sålunda måste Ipftalet öfver den sanna storheten tj ena till att förherrliga den falska. Den ärelystnad, som föraktar menniskorna och trampar dem i stoftet, ställdes högt öfver den, som upplyfter dem och spor- rar dem till dygd lika, mycket som till frihet Det snille, som förvirrar, hämmar och förstör, erhöll företräde framför det, som verkar befruktande och befrämjande hvad godt är. Washingtons ädla skugga måste frambesvärjas ur grafven, för att gifva revolu- tionens son, som förnekade sin moder, eskort till den honing, der Frankrikes konungar plägat résidera.» x . . 326 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. »Washingtons fåltherretalent», hette det i nämnde högtidstal af Fontanes, »förrådde snarare lugn fasthet, än glänsande hand- lingskraft. I hans sätt att utdela befallningar och att strida fram- trädde mera det sunda omdömet än den lågande hänförelsen. Och huru skulle det kunnat vara annorlunda? Intet folk kan gifva andra bevis på heroisk sinnesart, än sådana, till hvilka det lika- som har mönstret i sin egen historias sköte. Den franska krigs- härens bragdér ställa i skuggan allt, hvad verlden* någonsin sett utföras på slagfältet. Dess krigiska ära uppfyller alla våra år- hundraden, under det att Amerika likasom är utan forntid och på segrarnes område ännu ej räknar några anor. Det kan ock der- före ej förvåna någon, om vi finna Washingtons planer mera visa än djerfva, mera af beskaffenhet att erhålla vår’aktning än att tillvinna sig vår beundran. Han är dock en af dessa utomordent- liga menniskor, som tid efter . annan pläga framstå på verlclens skådeplats med utpräglad herrskarekarakter. Ett slags öfvernatur- lig ingifvelse lifvar alla deras tankar, en oimotståndlig impuls är förenad med alla deras företag. De uträtta det stora och utöfva en oförklarlig magt; men det finnes dock andra uppenbarelser, som, i en sfer af ljus och ära, .vida, ja oändligt öfvergå de förre. Washingtons drag bära ej den prägel, som genast underkufvar alla: han röjer i sina idéer mera god ordning och den rätta måttan, aü snillets allt besegrande magt och oimotståndliga tjusningskraft.» Man ser, huru i detta äreminne bakom Washingtons storhet framskymtar en annan, högre, ärofullare, och huru talaren, utan att med klara ord beteckna denna med namnet »Napoleon», dock tydligt nog pekar på detta namn. Denna fingervisning var så mycket märkligare, som Fontanes, enligt Lanfreys utsago, fått uttrycklig befallning att ej med ett enda ord nämna Lafayette, Washingtons vän och vapenbroder. Så småaktigt tänkte och hand- lade »den store Napoleon»! Han kände sig trygg endast i-den mån det lyckades honom att ställa de ädles förtjenster i skuggan eller att, till sin egen fördel, begagna sig af de mindre högsin- nades svägheter och felsteg. Bonaparte var helt belåten, då han en dag hos Sieyès, hvilken, trots all obenägenhet i början, omsider blifvit hans bundsförvandt, upptäckte stark lystnad efter timliga egodelar. Sieyès påpekade for Napoleon i Luxembourg en hémlig reservfond, som blifvit bestämd att förse afträdande medlemmar af direktorium med passande skadestånd. Förste konsuln, när han i den gamle revolutionsmannens ansigte såg ett lifligt begär att besitta denna skatt, yttrade listigt: »Då jag ej behöfver veta något derom, så kan Ni i Guds namn dela denna summa mellan Er och BONAPÀRTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 327 Ducos. Om jag öfficiélt kände hennes tillvaro, måste hon natur- ligtvis vandra till statskassan.» Sieyès skyndade sig, säger Lanfrey, att göra sig Napoleons vink till godo och att tillegna sig större'delen af summan. Att han derigenom föll i den jernhårde magtinnehafvarens händer och tvangs att underkasta sig honom, förstås af sig sjelft. Genom dylik bestickning eller genom hänsynslöst våld har »den store Na- poleon» gjort många af sina motståndare oskadliga. Lafayette bragtes i glömska, Moreau landsförvisades, Pichegru, som var in- vécklad i sammansvärjningen mot Napoleon, befanns strypt i fän- gelset, kanske blott derföre, att man ville hindra honom att genom sin bekännelse fullständigt ådagalägga hertigens af Enghien oskuld, hvilkeh hertig nattetid blef skjuten i löpgrafvarne vid Vincennes, blott emedan man behöfde en bourbonsk furstes blod, för att in- jaga skräck hos emigranterna. Bonapartes thron höjde sig ur en pöl af oskyldigt utgjutet blod: detta är en anklagelse, som Lanfrey temligén obesväradt uttalar och som han skärper derigenom att han visar, huru Napoleon »af presterskapet bildade ett slags heligt gendarmerie åt sig» och stiftade hederslegionens orden, för,att föra menniskorna i ledband medélst denna »barnskallra» och draga nytta af deras lidelser och svagheter, huru han inskränkte pressen till ett minimum- af frihet, bildade polisen till sitt regeringsmaskineris förnämsta häfstång, och ändtligen nedtryckte litteraturen långt under hvad den vid denna tidsålder borde kunna hafva blifvit. Lanfrey yttrar: »Bonaparte, som ej kunde fördraga qvickheten, denna borna fiende till all falsk storhet och till allt charlatanen, förföljde densamma ända in i de fredliga salongerna i Paris, der den så länge och med så mycken glans herrskat,. och der man nu stämplade det oskyldigaste bonmot som en majestätsförbrytelse. Verldens herre darrade för en chanson. Då det var fråga om att på. stora operan uppföra Don Juan, skref kejsaren genast till Fouché och önskade höra hans åsigt öfver detta stycke »ur den offentliga meningens synpunkt.» »I allt detta», slutar vår historie- skrifvare, »måste man tillstå, att den fruktansvärde, af krigarärans gloria omstrålade kejsaren gjorde en löjlig figur», samma löjliga figur, som man för öfrigt äfven ofta nog kan se honom spela i i sina politiska fantasiupptåg, isynnerhet i den drömda landstiga ningen på Englands kust. Han lät till och med öfver denna sin äregirighets »spmmarnattsdröm» slå en särskild medalj, hvars ena sida är försedd med kejsarens lagerkrönta hufvud och den andra med en Hercules, som i sina armar qväfver Antæus. 'Till omskrift har medaljen: »Landstigning i England», och derunder anmärknih- 328 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. gen: »Präglad i London år 1804.» Denna ljugande skådepenning, ett talande intyg om inbilskheten hos honom, som lät slå den, är allt hvad som återstår af planen till denna expedition. Annu i dag finnas exemplar deraf i England, och Lord Stanhope, som Lanfrey har att tacka för denna uppgift, eger en efterbildning af medaljen. Det tredje bandet af vår författares verk går till bildandet af Rhenförbundet och de för Tyskland ödesdigra slagen vid Auster- litz och Jena. Angående det förstnämnda yttrar förf, följande: »Suveränen genom slump, som genom himmelsskriande vålds- handlingar införde sig sjelf i konungarnes krets, önskade att genom förbund med legitimiteten så mycket som möjligt dölja sin egenskap af uppkomling. Napoleon delade i detta fall de simplaste själars fördomar: han hade blifvit mottaglig för bördens och rangens »prestige» fika mycket som någonsin en liten kälkborgare under Tancien régime, och f. d. anhängaren af skräckväldet ordentligen brann af begär att blifya befryndad med någon af Europas ko- nungaätter.» Rhenförbundet blef förspelet till hans förmälning med, erke- hertiginnan Louise af Österrike, hvarigenom han nådde höjdpunk- ten af sin ära och magt, till hvilken Lanfrey steg för steg ledsagar »vårt århundrades hjelte». Vi hafva återgifvit de hufvudsakliga dragen af hans teckning utaf Napoleons karakter, för ätt derigenom visa läsaren, att vi haft skäl för, vårt yttrande, att detta historiska arbete är ett fruktansvärdt slag för bonapärtismen. Det afkläder dess helgon alla hans uppdiktade företräden och stora egenskaper, och visar oss tydligt de svarta fläckame i Marengos sol, af hvilken det franska kejsardömet så gerna låter sig belysas. Det förstås af sig sjelft, att man i Frankrike på mångahanda sätt protesterat mot detta förfarande, och till och med i Tyskland finnes det tillräckligt många, som beskärma sig öfver att man gör den store mannen orätt. Detta händer väl också verkligen här och der. Men är det ej en nödvändig följd af det Öfverskattande, hvilket under årtionden kommit honom till del och i hvilket slut- ligen måste inträda ett omslag? Denna brytning har måhända ingen mera påskyndat än Näpoleon III, som genom sitt förherrligande af farbrodern just framkallat den Etterära oppositionen. Hans bekanta arbete Caesars historia, som hade till medelbart syfte för- herrligandet af »bonapartismens» ättefader, har blifvit en .sporre för den franska historieskrifningen att äfven för sin del taga den moderne Cæsars lefnad i skärskådande. Lanfreys bok har haft en stor och obestridlig verkan: den har väckt till nytt lif den histo- BONAP AUTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 329 riska andan, och gjort det så, att den nu knappt ånyo kan bindas och bringas till sitt förra beroende. Det ser nästan ut, som om det andra kejsardömet blott vore grundädt, för att rätt klart åda- galägga hela napoleonismens haltlöshet. Medan Lanfreys Napoleon den förstes 'historia afslöjar lerfötterna på denne koloss i ridstöflar, taga Eugène Ténot och Taxile Delord till ordet för att i hela deras vidrighet visa oss de medel och vägar, genom hvilka det andra kejsardömet blifvit möjligt. . Eugène Ténot skildrar Louis Napoleons uppförande efter hans återkomst till Frankrike, hans anhängare, hans politik, ytan att dock, såsom redan är nämndt, öfver allt detta direkt uttrycka någon mening. Han skrifver i sitt företal: »Jag gör ej anspråk på att hafva författat en historia i ordets egentliga ocb hpgre mening. Jag berättar blott som en simpel, vanlig referent. Jag framställer helt enkelt hvad som skett, utan afsigt att uppskatta eller bedöma sakförhållandena. Jag befattar mig ej med att undersöka, om statsstrecket var nödvändigt i och för det allmänna bästa, eller om dess anstiftare haft andra syftemål; jag undersöker ej, om förfarandet dervid var lagligt eller olagligt; lika litet som jag prisar medlen för dess verkställande, lika litet tadlar jag dem; icke ens angående folkomröstningen af den 20 December inlåter jag mig i någon undersökning: jag anförer siffrorna och återgifver de officiella tal, som vid detta tillfälle blefvo hållna.» Allt, hvad författaren i anförda utdrag sagt om sitt sätt att skrifva historia, håller, han strängt. Men huru mycket han än gör det, är dock hans framställning öfverallt så genomskinlig, att han tydligt nog låter sin innersta och verkliga öfvertygelse om de skedda tilldragelserna märkas. Liksom mot sin vilja yppar han stundom i flyktiga anmärkningar sina innérsta tankar; så t ex. strax i början, då han låter sig angeläget vara att förklara natio- nalförsamlingens och presidentens olika ställning i och till re- publiken. Hela den författning, man jnfört, var beräknad på en man, sådan som Cavaignac, i hvarje fall på en uppriktig republikan, men ingalunda på Louis Napoleon, som var ärelysten och drömde om grundläggandet af en egen dynasti. Med dessa drömmar och denna äregirighet var brytningen oundviklig. Denna småningom uppstående och växande brytning åter- gifves ganska sorgfälligt och noga af Ténot, i det att han steg för Steg följer presidentens görande och låtande, men på samma gång äfven den allmänna stämningen, samt i denna hufvudsakligen konstaterar »sjukligheten hos den hederliga, ängsliga, bekymrade, 330 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. efter lugn suckande massan», denna sjuklighet, som nådde sin höjdpunkt i förskräckelsen för »det röda spöket» och 1852 urartade till en verklig fanatism för ordning. Understödd och uppburen af denna fanatism, som flitigt un- derblåstes af den bonapartistiska pressen, blef Louis Napoleon i stånd att verkställa statsstrecket och komma fram med kejsardömets idé, såsom Ténofs historiska studie »Paris en Décembre 1851» på ett särdeles lifligt och målande sätt skildrar, i det att författaren för läsarnes ögon framställer presidenten, hans anhang samt deras politiska stämplingar och konspirationer. Aftonen före den andre December, tillika årsdagen af slaget vid Austerlitz, i Elysée, àndra kejsardömets vagga, är ganska dra- matiskt beskrifven. Vi se hufvudpersonerna i det historiska skräck- dramat bland dé talrikt inbjudna gästerna gifva hvarandra tecken och vinkar; man träder afsides, hviskar i hemligt förstånd med hvarandra, medan man på samma gång spelar sorglös och artig. Man konverserar om galanta damer, om hästar, om teater; man skämtar och 1er, samt visar verlden de gladaste miner. Bedragen' af detta uppförande, aflägsnar sig sällskapet vid midnatt utan att ana' oråd, salarna blifva tomma, ljusen släckas. Blott fyra personer stanna qvar hos Louis Napoleon: Morny, Saint-Amaud, Maupas och Mocquart, presidentens kabinettssekreterare. De flytta sig tillsamman vid kaminen, der en brasa flammar. Tystnad råder rundtomkring; blott sällan yttras ett ord; men försjunken i tankar, stirrar man i elden, på väggarne, i luften; öfverallt ser man ordet »Rubicon» skrifvet med eldbokstäfver. Alla erfara en tryckande känsla, liksom redos de af maran. Men ändtligen närma sig steg, snabba, raska steg. • Med återhållen andedrägt och spända, feber- aktiga anletsdrag blickar man den kommande till mötes Det är major Fleury, som inträder och anmäler, att allt gått lyckligt. Nu löser sig domningen, det blir lif i gruppen. Man börjar åter tala, nya anordningar träffas, ytterligare befallningar utdelas. Ett hemlighetsfullt, ifrigt springande fram och åter börjar: polis- män, militärer, embetsmän dyka fram ur natt och dimma samt försvinna åter deruti. Slutligen hör man trampet af marscherande truppafdelningar, hornsignaler, trumhvirflar. Imellertid börjar det dagas; morgongryningen inbryter, och vid dess matta, bleka sken får mån erfara hvad söm försiggått. Stora plakater äro klistrade på gathörnena och förkunna, att nationalförsamlingen är upplöst, Paris förklaradt i belägringstill- stånd och en ny ministèr utnämnd. Tillika erfar man, att en mängd folkrepresentanter, bland hvilka generalerna Bedeau, Ca- BONAPARTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 331 vaignac, Changarnier, Lamoricièrej Leflô, öfverstelöjtnant Charras och Thiers, dên berömde talaren och statsmannen, äro häktade. Dessa häktningar omtalar Ténot ganska utförligt, äfvensom de sista ansträngningarné af de öfverrumplade deputerade och det ej mindre öfverrumplade folket, hvilket, likasom förlamadt af Skräck och heröfvadt all besinning, blott här och der reste sig till mot- stånd. Detta motstånds våldsamma och blodiga undertryckande färglag- ' ger vår författare isynnerhet. Han lägger sig vinn om att framhålla, huru väl trupperna voro förplägade, hvilka män i massor dragit ur kasernerna och till öfvermått trakterat med mat och hetsiga drycker. Enligt Ténot var hela soldatesken nästan berusad och försatt i så vildt lynne, att det knappt behöfts mer än en vink, för att hela Paris skulle lagts i aska. Af rent öfvermod sköt man på folket och in i de öppna husen. Tjugo unga män, förtviflade republika- ner, som fattat, stånd å Rue Philippeaux, blefvo af en fruktansvärd truppstyrka nedhuggna likasom för ro skull. En gosse om 15 år, som man fann bland de såkallade »upproriske», tvang man att på knä göra afbön för ihjelskjutna soldater, och inspärrade honom om natten i ett mörkt rum tillsammans med sina kamraters lik. Louis Napoleon sjelf var föga synlig under statskuppen. Med farbrodern Jérôme, marskalk Exelmans, det kejserliga gardets gamla huggvärja, grefve Flahaut, Saint-Arnaud, Magnan, Lavoèstine, . en Murat, Edgar Ney, Fleury, Daumas och några andra vapen- dragarè kom han en gång skyggt ridande från Elysée, för att in- spektera och uppmuntra trupperna; men »det kalla, nästan fiendt- liga mottagandet på gatorna» dref honom snart tillbaka till sin kulå, hvilken han åter vågade lemna först »när allt var fulländadt». Till hjelte stämplas Louis Napoleon i alla händelser ej af Ténot. Dennes sätt att skrifva historia ar ganska egendomligt, men derfore ej mindre verksamt. Ténot berättar helt enkelt det faktiska förloppet och öfverlåter allt annat åt den läsande all- inänheten. »Här hafven J sakförhållandena», säger han till sina läsare; »hvad omdömet öfver dem angår, så aren J säkerligen i stånd att sjelfva bilda er ett sådant utan att jäg, hvilket dessutom kunde vara farligt, behöfver förestafva Eder detsämma.» Med afseende på fransmännens vakna, för opposition benägna 1 karakter kan detta manér i historieskrifningen icke förfela att göra ett visst intryck. I det man likasom gör läsaren till juryman i sin egen tids historia, tvingar man honom till en tyst menings- yttring deröfver. Men ' emedan denna är en sjelfbildad, genom hans egen eftertanke uppkommen, får den äfven så mycket fastare 332 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. fot hos honom och blir i hvarjé afseende .så mycket eftertryck- ligare. Den uppretade stämningen underblåses kraftigt af Taxile Delord’s arbete. »Napoléon le petit» Victor Hugo, och »Les crimes du 2 Décembre» af Schœlcher, voro pamfletter, skrifna under inflytande af nederlagets lidelser. Det är böcker, in- spirerade af hatet och dikterade af ursinnig vrede. Det är knyt- näfslag och sparkar, som blifvit satta på papper. Man ser der friheten i vild häftighet; med fradga för munnen, i berserkaraseri, slående kring sig af alla krafter. Huru mycket sannt och förträff- ligt, ' huru mycken styrka i stilen och glans i diktionen än må finnas i detta skriftställarskap, så vänder man sig dock förskräckt och förtörnad derifrån, emedan hvarje öfverdrift, äfven i sanning och rätt, alltid måste verka förstämmande och kränkande. Frankrikes moderna historieskrifvare, som lärt inse och er- känna detta, hafva i följd deraf bildat en egen skola och börjat drifva sitt yrke på annat rätt. De lösa ej mer sin uppgift med politisk exaltation och litterära verop, utan med en beundransvärd varsamhet, hvaruti isynnerhet Taxile Delord visar sig vara mästare. Ehuru äfven han hufvudsakligen talar genom fakta, så är hos ho- nom detta språk mycket mera upphöjdt, kraftigt betonadt och smidigt än. hos Ténot Framför allt håller sig Delord redan mycket mer till Louis Napoleon sjelf. Han ingår mer i dennes egna samt i hans familjs historia och försmår dervid ej, då så passar sig, en och annan anekdot. För att rubba tron på det som man kallat »den napo- leonska stjernan», berättar han hvad den förste kejsarens egna bröder, ja hvad hans egen moder, madame Laetitia, tänkte derom. När man en gång förehöll den Sistnämnda hennes sparsamhet, som stundom kunde urarta till .uppenbar girighet, sade hon, förtretad deröfver: »Hvad vill ni jag skall göra? En dag blir jag kanske tvungen att gifva alla dessa konungar bröd, så att de ej må be- höfvä hungra». Lucien skaffade sina barn infödingsrätt i Rom, så litet hoppades han på en sakernas förändring i Frankrike. Louis hängaf sig i Italien åt poesi och vetenskap, för att i umgänget med sånggudinnorna glömma sina önskningar. Josèphe Bonaparte trodde så litet på sin brorson Louis Napoleons framtid, att han med flit undvek att tala ensain med honom, för att slippa att der- vid höra på hans »dårskaper». Dessa »dårskaper» sitta imellertid i dag på Frankrikes thron, och Taxile Delord är visserligen förundrad deröfver, men vet dock huru han skall förklara saken. »Efter de häpnadsväckande an- BONAPARTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 333 strängningar, som den menskliga naturen gjort i början af detta århundrade», förmenar hanj »ligger den förmodan nära, att hon i viss mån uttömt sig. Från handling öfvergick verlden till kritik; i historien,, i filosofien blef kritiken allenarådande; statsmännen höllo tal och ansågo sig med sådant talande handla; men detta handlande var blott ordfäktningar. Somliga trodde sig återställa monarkien, om de höllo ett tal/till förmån för densamma; andra inbillade sig, att de grundade republiken, om de oupphörligt läto höra sin mening angående de republikanska formernas, förträfflighet. De konservative hade bordt begripa, att det ej var endast republi- ken som sväfvade i fara, utan sjelfva friheten; de revolutionäre borde sagt till sig sjelfva: det är icke monarkien, vi förstöra, utan republiken. Men i stället för att i sista ögonblicket förena sig, skilde de sig mer än någonsin ifrån hvarandra; obeslutsamma, dröjande, ej vetande hvad de egentligen ville, ej heller hvad de kunde, lemnade. de fältet fritt åt några personer, som egde den stora fördelen att hafva ett bestämdt mål för ögonen och medel i ' händerna att vinna det.» . Bonapartismen är enligt denna förklaring en magt, som öfver- rumplat den franska nationen i ett ögonblick af förslappning efter stora verldstilldragelser och som nu söker upprätta henne genom förhoppningar och lysande löften. Af Lanfreys historia hafva vi sett, huru Napoleon I begagnade den utmattning, som inträdde efter revolutionen, för att ställa sig sjelf i spetsen för ärendenas ledning. Han lät partierna ömsesidigt undergräfva hvarandra och framträdde sedan, utlofvande åt Frankrike »guld och gröna skogar», lysande segrar, eröfringar, verldsherravälde och odödlig ära. Napoleon III har handlat alldeles på samma sätt. Äfven han. framträdde efter en politisk omstörtning, i ett ögonblick af natio- nel svaghet efter upplösande partistrider. Äfven han gjorde början med öppnandet af lyckliga framtidsutsigter för folket, en roll hvaruti han länge öfvat sig och som han redan i sitt fängelse på Ham förstod att spela på det skickligaste sätt, då han skref: »Jag skulle, om jag komme till magten, kring mitt plebejiska namn samla alla dem, som vilja Frankrikes ära och frihet; jag skulle ifrigt förhjelpa dertill, att folket insattes i sina rättigheter och söka finna den formel, enligt hvilken regeringen kunde handhafvas i öfverensstämmelse med grundsatserna af 1789 års revolution.» - Det är bekant, och äfven Delord berättar det, att Armand Carrel efter ett långt samtal med Persigny, hvari denne gjort reda för den kejserlige brorsonens idéer, förklarade: »Det namn, som den unge mannen bär, är det enda, som ännu uppväcker starka 334 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. sympatier hos franska folket; om han lär att afsäga sig sin kej- serliga bördsrätt, för att endast tänka på nationens rätigheter, så kan han en vacker dag blifva kallad att spela en stor roll.» Denna förklaring har Louis Napoleon ögonskenligen lagt märke till och gjort till rättesnöre ej för sina handlingar, men för sitt sätt att skicka sig. Hans tal, hans proklamationer, hans rege- ringsbeslut tala oafbrutet om hans namns förpligtelser, hans dy- nastis helgade traditioner, den stora revolutionens välsignelser, om det franska folkets rättigheter och lycka. Men besynnerligt nog, likasom man förut under Napoleon I fick afsmak för »svärdet från Lodi», så fick man det under Napoleon III för ordandet om »Frankrikes anförarekall». Efter nederlaget i Mexiko och krigs- resultaten af år 1866 har detta ord förlorat sin trollkraft. Det märkes ganska tydligt, att Napoleons diplomatiska och politiska inflytande är i starkt sjunkande, samt att verldshistorien står i begrépp att från det fordna uppmärksamma lyssnandet till Frank- rikes herrskare öfvergå till dagordningen. Huruvida Napoleon Hl skall kunna segrande genomgå dennä in- träffade förändring, får den närmaste framtiden utvisa. Att såsom farbrodern taga sin tillflykt till ett stort krig, strider mot hans böjelser och grundsatser. Äfven är han klok nog för att inse hvad han dervid skulle sätta på spel. Ett nederlag på Frankrikes gränser eller på dess område, vore helt enkelt ett dråpslag för honom och hans dynasti. Mycket hellre söker han reda sig genom sitt ords magt, d. v. s. genom sina diplomatiska och politiska åtgöran- den. Deraf hans ständiga återkommande,till planen om en euro- peisk kongress. Kunde Napoleon Hl ännu en gång kring sin thron församla en »parterr af konungar», så skulle han otvifvelaktigt finna sig förlossad ur sin pinsamma belägenhet och se sitt något sjunkna anseende ånyo upprättadt. Kommandet och gåendet af krönta hufvuden, statsmän och ministrar, de högtidliga sammankomsternas pomp och ståt, han sjelf såsom ordförande vid dem, talen, festerna^ besluten, om än aldrig så osäkra när det kommer till utförandet, — allt detta skulle gifva honom och hans regering en särdeles kraftig handräckning och för båda förnya »de sköna dagarne i Aranjuez», ty Napoleon sjelf och Frankrike skulle dervid ånyo framstå såsom ledande, tongifvande, omstrålade af den glans och ära som höfves »den stora nationen». Napoleon I gick under på det eviga krigandet; för Napoleon Hl börjar den ständiga freden ätt blifva lika olycksbådande, ty den låter sinnena i Frankrike komma till den sans och eftertanke, hvilkas första frukter vi finna i de historiska verk, med hvilka vi BONAPARTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 335 här sysselsätta oss. De tillkännagifva Frankrikes politiska upp- vaknande; de äro den galliske tuppens galande, som bådar en ny historisk dag. ' Äfven det första kejsardömet har, såsom Lanfrey och före honom redan många tyska skriftställare visat, ej egentligen haft någon litteratur- och konstepok. Det , var ifråga om sann konst dödt och ofruktbart. Först efter kejsarens fall, efter slaget vid Waterloo och fångenskapen på S:t Helena blef napoleonismen kon- stens och litteraturens lösen: Litteratur och konst älska olyckan och lidandet. Genom sin olycka vann kejsaren deras sympati, och blott i följd af denna sympati utvecklade sig hvad man kunde kalla en napoleonistisk æra. Vid den tiden voro Béranger, Chateau- briand, Thiers och Victor Hugo napoleonistiska. Men, besynnerligt nog, knappt hade napoleonismen åter kommit till herraväldet, så afföllo på en gång alla dessa snillen från densamma, liksom om de instinktmässigt känt med sig, att de till sitt innersta väsende voro främmande för och fiendtliga mot den. Napoleonismen har aldrig kunnat tillgodogöra sig, aldrig sammansmälta med nationens ädlaste och bästa krafter; den behöfver bullret, de prunkande skådespelen, det oroliga suset och bruset, och derföre undergräfver den folkets andliga helsa. Det andra kejsardömet bestyrker detta på ett ganska otvety- digt sätt. Napoleon Hl är? till sitt egentliga skaplynne ingen grym tyrann, ingen blodsman. Louis Ulbach har nyligen gjort en karak- tersteckning öfver Frankrikes nuvarande kejsare, som ingen boktryc- kare i Paris vågat trycka och som dock ej målar kejsaren i svart. Såsom i alla goda skildringar af kejsaren är det äfven här skyggheten, drömmeriet, ja en nästan qvinlig räddhåga, som utgöra bildens hufvuddrag. Före den andre December lyckades blott ett enda företag for honom, nämligen rymningen från Ham, hvarvid det mindre kom an på beslutsam handling, än på en viss slughet och förställning; och om statskuppen gick lyckligt, var det sanno- - likt derföre, att hufvuddeltagaren dervid ej visade sig, ty annars torde hans vekhet hafva smittat Saint Arnauds trupper. Hans uppfostran genom den svärmiska Hortense har åt den förste Na- poleons blåögde brorson gifvit något af Werthers kar akter; eljest kunde han ej i sin berättelse om det misslyckade företaget i Strass- burg hafva gifvit luft åt denna romantiska suck: »När jag för några månader sedan hade ledsagat Mathilde och återvände till parken, fann jag ett träd, som splittrats af blixten, och jag sade till mig sjelf: vårt giftermål skall tillintetgöras af ödet. Hvad jag dunkelt fruktade har skett. Har jag/då redan år 1836 för- 336 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. brukat all den andel af lycka, som fallit på min lott?» Ulbach har helt och hållet inskränkt sig till att framställa Napoleon Ulis personliga karakter; han har, så att säga, gjort ett privatporträtt öfver densamma; det torde annars ej hafva fallit sig svårt för honom att skaffa bilden en historisk bakgrund, till hvilken sär- skilda perioder af kejsardömet kunnat lemna tillräckliga motiver, och hvilken bildat en skarp kontrast till drömmarens melankoli- ska figur. Bonapartismen är nämligen ett politiskt åskådningssätt af fullt utpräglad, bestämd natur. Det har sina grundlagar, sina traditioner, från hvilka det hvarken kan eller skall afstå. Dess välde är ett ständigt mordförsök mot revolutionen. Juli-konunga- dömet sökte att listigt bedraga henne, kurtiserade henne öppet och bestal henne i tysthet. Dessa öihkligheter uppbragte frans- männen. Bonapartismen förstår att skrämma dem. Såsom en sådan skrämd nation återfinna vi dem under Na- poleon III. Vi hafva redan hos Lanfrey sett, att den förste Na- poleon företrädesvis stödde sig på sitt polisregimente. Fouché var hans förste minister, hans statskansler. Nu kommer Delord och visar oss i sitt verk, att äfven vid den tredje Napoleons statskupp polisen gjort allt och att arméen blott utgjort liksom en betäck- ning åt densamma. Enligt denne sistnämnde författares framställning uppträdde den återinsatta bonapartismen så obetydlig och futtig som möjligt. En gammal kammartjenare, som blifvit börsspekulant, en bankir, ' en kapten och en löjtnant vid nationalgardet, några andra obe- kanta personei;, en tvetydig markis och skådespelaren Ligier vid Comédie française utgjorde den första bonapartistiska komittén. Den lista, som Persigny vid denna tid upprättade öfver prinsens anhängare, var icke mycket talrikare eller intressantare. Hon upp- tog följande personer: Besuchet de Saunois, general Sourd, öfverste - Laborde, fru Gordon (förut prinsens älskarinna), general Montholon, Piétri, Pierre och Napoleon Bonaparte, Gabot, Dupont (tobaks- handlare), Thelin (tobakshandlare), Clapier (tapetserare), Forestier, Ornano, Labrugal (kolhandlare), Archambaud, Broulle (litograf), Holtier (timmerhandlare), Devaux (skomakare), Cöffier (instrument- makare), Lecomte, och en timmerhandlare, hvars namn man ej känner. Med denna stamtrupp började propagandan för det andra kejsar- dömet. Den var ringa till antalet, men så rörlig, att den snart visste försätta hela Paris och Frankrike i entusiasm för den store kejsarens brorson. Vinutskänkningsställen, litograferingskonsten, BONAPARTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 337 den bönapartistiska pressen, som röjde en frodig vextHghet, måste hjelpa till. Mycket verkade äfven pretendentens egna bref och proklamationer, i hvilka han visste tala om revolutionen, öm dess store son kejsaren^ om landets ära och storhet samt om folkets lycka. : Hans språk hade en viss lyftning och pomp i stilen, som fransmännen svårligen kunde stå imot. Så blef han då president / med 5,434,226 röster, medan Cavaignac blott erhöll 1,448,107, Ledru Rollin 370,719, Raspail 36,323 och Lamartine 7,910 röster. ' Genom detta presidentskap var Frankrikes tärning kastad och riket öfverantvardadt åt bonapartismen. Med den handtryckning Louis Napoleon efter sitt utväljande gaf den förvånade Cavaignac iriför nationalförsamlingen, tog han afsked af republiken. Denna aftynade långsamt under Napoleons presidentskap. Delord visar huruledes presidenten från första ögonblicket gjorde allt möjligt för att åter uppgräfva kejsardömet ur Waterloos blodiga grus. Arméen var snart vunnen, unga generaler framdrogos till vigtiga poster och de offentliga embetena besattes öfverallt med presiden- tens lydiga redskap. »För åtta dagar sedan var medborgaren Bo- : naparte blott , en liten svart punkt på en horisont full af glans och ljus», hade Proudhon sagt, »i förgår en boll af dimma och dunst, och i dag redan ett moln, som bär blixt och dunder i sitt sköte.» När soldaterna efter militärrevyen vid Satory ropat .»Lefve kejsaren!», yttrade Thiers i nationalförsamlingen: »Detta rop på- minner oss alltför mycket om de tider, då legionerna tillsatte de romerska csesarerna. Man har skapat något i vår republik, söm s ej är republikanskt. Det vinner dagligen i gestalt, vilja och kraft, ehuru det ännu ej har något namn. Men äfven namnet skall komma. När? Det vet jag icke, och det gör också obetydligt till, saken. Namnet skall komma fram, när omständigheterna tillåta det. Kejsardömet är färdigt!» , Framför detta färdiga kejsardöme, detta kejsardöme, som bßstöfladt och besporradt ser de dagtingande republikanerna öfver axlarne, låter Delord de män passera revy, som kanske varit i stånd att förhindra dess återupprättande. Han finner dem alla vara blott åskådare, filosofer, platoniska politic!, mest dock »heder- värda män». Så skrifver han bland annat: »Cavaignac, Lamoricière, Changarnier och deras kamrater Duvivier, Bedeau, Leflô hade efter Ludvig Filips fall ställt sig under olika fanor, men alla egde de den ädla stoltheten att blott vilja tjena Frankrike; de voro otillgängliga för smickrarekonster, för hvarje slags bestickning, och hafva på slagfältet, i talarestolen, . # 22 ' 1 338 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. under landsförvisning och i sjelfvald eller tvungen tillbakadragenhet dock varit krigshärens, sitt partis och sitt lands ära.» Om Cavaignac talar, Delord med stor aktning. Hade han följt den förste Napoleons exempel och velat förlägga kriget till Italien — låter nämnde skriftställare förstå — hade han efter Junidagarne fordrat presidentskapet på fem år eller sjelf tillvällat sig detsamma öch gjort sig till Frankrikes diktator, så skulle ingen satt sig imot ett sådant beteende. »Mais dans ce soldat il y avait un citoyen», så lyder det dristigt framkastade omdöme, med hvilket författaren tager afsked från Cavaignac. Republikens syndaregister utgjorde endast förspelet till kejsar- dömets, med dess jagt efter rikedom, äreställen^ hederslegionens röda • band, vällefnad och alla slags sinnesretelser. »Lyxen», säger Delord, »har ett betydligt inflytande på menniskolifvet i dess helhet, särskildt kan den befordra de sköna konsternas utveckling, men äfven lika mycket bidraga till deras förfall. De verkligt stora epokerna i konstens historia äro de fattiga epoker, under hvilka de berömdaste konstnärer blott blifvit klent belönta. På de tider, då rikedomen är allmän, inympar lyxen sin förskämda smak på konsten och blott sällan framträda då ursprungliga snillen. Lyxen blir imellertid blott i. det fall farlig, då den intränger i vissa sam- . hallslager. Då under l’ancien régime adeln och penningemännen täflade att ruinera sig, så förblef dock borgareklassen sparsam, och embetsmännen, mindre talrika och bättre aflönade än nu, för- mådde bära de utgifter, som ålågo deras ställning; då för tiden fanns ännu ej en här, ej en hel verld af embetsmän, såsom nu. I dag ger hofvet en bal, i morgon ministern, i öfvermorgon general- direktören, i nästa vecka byråchefen. Lyxen smittar som en sjuk- dom och fortplantar sig från den ena familjen till den andra. Detta moraliska onda förderfvar nationen; att göra större utgifter än man har inkomster: deruti består lyxens politiska ekonomi; alla medel äro lofliga, som leda till penningeförvärf: så lyder den allmänna moralen. Denna moral hade utan tvifvel många anhän- gare redan under den föregående regimen, hvars lösen, enligt Guizot, lydde så: »Rikten Eder!» Men det andra kejsardömet har dock i väsentlig grad bidragit till det ondas förvärrande.» Det första bandet af Delords andra kejsardömets historia går till segren på Krim, således till 1856. De sista kapitlen skildra det mottagande, kejsardömet rönte hos de utländska magterna, dessas ställning och förhållande till den nye franske magtin- nehafvaren, sakernas läge i Orienten och koalitionen mot Ryss- land. BONAP AUTISMEN OCH KEJSARDÖMET I FRANKRIKE. 339 Tsar Nikolaus tages af vår historieskrifvare i särskildt be- traktande. Han tecknar hans personlighet, hans karakter, afsigter och planer, och det så klart och åskådligt, att läsaren tydligt < inser det författaren vid denna teckning varit ledd af någon dold biafsigt. Den som förut ej märkt något ditåt, måste dock slutligen få ögonen öppnade vid författarens ljungande apostrof mot den ryske sjelfherrskaren, som lyder sålunda; »Vår tids despoter lida alla af en sjukdom, som var obekant för de föregående tidernas; denna sjukdom är samvetet. Röster, sakta jämrande, anklagande röster ljödo från djupet af tsarens fängelser och fästningar, från hans bergverk i Ural och i Sibérien; de framträngde till hans thron under de prunkande festerna, störde hans lugn och tärde på hans själskrafter. En våldsverkare må anstränga sig än så mycket att uppbära våldsherradömets börda; då ingen ro,, ingen sinnesfrid någonsin blir honom beskärd, ut- tömmas omsider hans krafter; en vacker dag äro de förbrukade och hela statsmaskinen står på en gång.stilla.» Denna målning är af talande betydelse och dess verkan s kanske starkare vid Seines stränder än vid Newas. Hvar och en, som blott är ytligt bevandrad i våra dagars politik, fattar ögonblickligen hvem som egentligen åsyftas med denna skildring. Allegorien har här blifvit profetia. 340 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. Associationsidén inom den konst- och kul- turhistoriska forskningen. *) Vid det skandinaviska konstnärsmöte, som sistlidne sommar hölls i Götéborg, uttalades genom en enhälligt antagen resolution den Önskan, att i vårt land, på samma sätt som i de båda brödra- rikena, måtte bildas en förening för efterforskande, bevarande och offentliggörande af forntidsminnésmärken. Man afsåg härvid i främsta rummet minnesmärkena af forntidens konst, hvilka blifvit långt mera försummade, än det rent antiqvariska. Under förhand- lingarne om möjligheten af att en nordisk byggnadskonst skulle kunna utveckla sig, fäste nämligen några talare uppmärksamheten derpå, att vårt land eger många’gamla minnesmärken af forntida । byggnadskonst, hvilka i sina former och ornamenter förete modi- fikationer af de allmänna vesterländska byggnadsstilarne, hvilka modifikationer icke sällan torde kunna anses röja spår af ett lokalt och nationelt inflytande. Men för att man i detta hänseende skulle kunna draga några säkra slutsatser och göra någon praktisk- konstnärlig tillämpning, fordrades — mente man — ännu vid- lyftiga och sorgfälliga förarbeten af forskning och jemförelse, i hvilket afseende man ansåg betydligt mera vara gjordt i Danmark och Norge, än i vårt land. Den mening, som härutinnan uttalades af det första nordiska konstnärsmötet, torde förtjena att beaktas. Intresset för fornforsk- ningen har utan. tvifvel på sista tiden utvecklat sig i vårt land på ett glädjande sätt; men sträfvandena på detta område behöfva en eggelse och sammanhållning och de böra bli mera omfattande. De fornminnesföreningar, som under senare åren blifvit stiftade i åtskilliga svenska landskaper, sakna samband med hvarandra och till en del äfven materiella och konstnärliga hjelpmedel för en till- fyllestgörande publikation äf redogörelserna för sina forskfiingar *) Inledningsföredrag vid ett den 29 Nov. 1869 å börsen i Stockholm hållet sammanträde af ett större antal för arkäologien och konsthistorien intresserade perso- ner, i och för stiftandet af en Svensk .Fornminnesförening.. ASS0CIATI0N8IDÈN ETC. 341 och fynd. De hafva också lagt sig mera uteslutande vinn om egentligen så kallade fornsaker och minnen från den förkristliga tiden, än om sådana fornlemningar, som förete ett konsthistoriskt intresse. Detta kan i viss mån äfven sägas vara fallet med Vitter- hets- Historie- och Antiqvitetsakademien, som visserligen på sista tiden äfven egnat uppmärksamhet åt konstminnesmärken, men saknar ; tillräckliga medel och krafter att göra detta i ett så stort omfång som önskligt vore. Den hehöfver biträdet af många fri- villigt förenade goda viljor och skall derföre utan tvifvel med stor tillfredsställelse se, om i hufvudstaden kan bilda sig en central- förening med hufvudsakligen sammsukarakter och syfte som land- skapernas fornminnesföreningar, men med en något utvidgad plan för sin verksamhet. Den framgång, som det år 1843 i Stockholm stiftade Svenska Fornskriftsällskapet haft och det gagn den gjort, mana till efter- följd. Genom nämde sällskap har en stor mängd skriftliga forn- minnesmärken blifvit offentliggjorda. Under de 26 år sällskapet funnits till har det högst betydligt bidragit att sprida ljus öfver vår medeltid, dess språk, tankeyttringar och förhållanden, utan att derigenom på ringaste sätt göra intrång på andra, mera officiella samfunds verksamhet. Man får dock genom de skriftliga minnesmärkena blott en svag och ofullständig föreställning om medeltidens lif och förhål- landen. Det hade sig den tiden icke lätt att ge uttryck i skrift åt känslor och föreställningar samt åt folklifvets stämningar och rörelser. Språket var föga odladt för skriftliga meddelanden och möjligheten att kunna begagna sig af sådana var inskränkt till ett mycket ringa fåtal. Då i våra dagar allt storartadt tänkande och all betydelsefull handling genast finner väg till papperet, så blefvo under medeltiden ofta de märkligaste företag ickex omnämnda eller, om det skedde, understundom endast med några få ord. Man var ordkarg; men man kände, tänkte och handlade kraftigt. Och i hvad man gjorde, som ännu finnes i behåll, i de konstens verk, som blifvit bevarade till vår tid, uttala sig tankarne, känslorna och lifsuppfattningen till en del långt klarare än i de skriftliga qvarlefvorna. Vid ett närmare studium af medeltidens byggnads- monumenter kommer man i sanning underfund dermed, att ste- ( name kunna tala. Deras former, konstruktionsförhållanden och omamentik afspegla alla sidor af den tidens andliga lif och i bild- verken finner man intressanta motstycken till och belysningar af så väl medeltidspoesiens fantasterier som medeltidsskolastikens spekulativa lekverk, utomordentligt vigtigä bidrag till kännedomen 342 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. om den tidens lit, anda och tro. Vid ett dylikt studium vinner man först ett fullt och klart medvetande derom, att under denna tid, hvilken man länge betraktat såsom så mörk och kaotisk, klap- pade menniskohjertat på samma sätt som nu, rörde sig ett folklif, som är egnadt att väcka vårt deltagande och utvecklade sig känslor och föreställningar, på hvilka sednare tider ha byggt och lefvat långt mera, , än man i allmänhet föreställer sig. Äfven i sina mindre utvecklade konstföreteelser har medeltiden inlagt mångfaldig betydelse, och äfveh i de länder, som icke ega att uppvisa konst- minnesmärken af allraförsta ordningen, förete dock de lemningar, som finnas af den kristliga-medeltidens konstverksamhet, i alla händelser ett mycket stort intresse. Intill den sista tiden har man i allmänhet föreställt sig, att vårt land eger högst obetydligt af konstlemningar från medeltiden, som förete något större intresse i konst-och kulturhistoriskt hän- > seende. Och det är icke blott utomlands, som man hyst och i det hufvudsakliga ännu hyser en sådan tanke; äfven den bildade svenska allmänheten tror ännu i denna stund, att de medeltida konstlemningarne hos oss visserligen kunna vara rätt kuriösa, men att de dock icke äro vigtiga nog,-att påkalla en lifligare uppmärk- samhet, en mera omfattande forskning och ett sorgfålligare studium. Detta härleder sig deraf, att man i nämda hänseende, såsom i så många andra hos oss, gått öfver ån efter vatten, att man försum- mat och förbisett det närmast liggande, för att söka det aflägsna, som redan vunnit berömdhet. Derigenom att den konstnärliga > undervisningen intill sista tiden ensidigt hänvisat på antiken såsom allena saliggörande inom det konstskönas verld, ha inom konst- närskretsarne saknats blick och intresse för den äldre kristliga konstens alster. Och medan våra konstforskare under besök i ' Italien råkat i hänförelse öfver en eller annan terracottafigur, méd hvilken de kunnat rikta sina samlingar, medan de i Syrien sorg- fälligt undersökt tempelruiner och i Egypten sökt tolka hierogly- fernas språk, ha betydelsefulla ko^st^^es^rken här hemma legat alldeles opåaktade och öfverlemnade åt godtycklig behandling af okunnigheten och det vandaliska förstöringsbegäret. Hvad som på: senaste tiden blifvit offentliggjordt i afseende på våra konst- antiqviteter, har utan tvifvel hos en mängd af konstbildade men- niskor i vårt land framkallat stor öfverraskning, en öfverraskning af samma slag, som den åtskilliga svenskar erfara, hvilka såsom turister genomströfvat många främmande länder och sedermera vid en händelsevis företagen resa inom fäderneslandet komma under fund med, att detta land företer naturskönheter och åtskil- ASSOCIATIONSIDÉN ETC. 343 liga andra märkligheter, som förtjena lika mycken uppmärksamhet, som största delen af det som de utomlands iakttagit och beundrat Blefve hvad vårt land ännu eger qvar af konstminnesmärken kändt, granskadt och ställdt i rätt dager, så skulle det utan tvifvel framkalla det allrastörsta intresse både inom och utom landet. Men för att sådapt skall bli en möjlighet fordras samarbete och förenad verksamhet af forskare och konstnärer samt ett större antal andra för saken intresserade personer i alla delar ai landet. Först derigenom kan det låta sig göra, att få en fullständig öfver- sigt af alla förhandenvarande minnesmärken, att vidare få allt som har någon vigt och betydelse vetenskapligt undersökt och sorgfälligt skyddadt mot förstöring samt afbildadt och offentlig- gjordt och derigenom lättare tillgängligt, dels för män af facket under form af konstarkäologiska af handlingar, dels ock i en mera populärt estetisk behandling, som åter kläder de abstrakta resul- taten i åskådliga former och sålunda gör dem lättfattliga och njut- bara för hvar och en, som utan,att särskildt egna sig åt dessa ämnen, har ett bildadt förstånd och sinne för det fosterländska. Det inflytande söm resultaten af ett dylikt samarbete skulle kunna ega för den nationella bildningen, är icke så lätt att på förhand beräkna; visst är imellertid, att det icke skulle bli ringa. Säkert är också, att utan ett dylikt grundligt och till alla detaljer sig sträckande förarbete, en sådan inhemsk konstutveckling, särskildt med afseende på byggnadskonsten, hvarom, fråga var under de nyssnämnda förhandHngarne vid konstnärsmötet i Göteborg, icke är tänkbar. Här är icke tid och tillfälle att inlåta sig på frågan om de större eller mindre utsigter, som kunna finnas för att ur det kaotiska virrvarr af alla möjliga och omöjliga stilar, som för närvarande hos oss råder, en gång i tiden skulle kunna utveckla sig en verklig inhemsk byggnadsstil, hvilken för utvecklingen af hationel konst vore så mycket vigtigare, som arkitekturens konst- område är det som mest står öppet för folkandan, emedan dess lagar framträda renast och skarpast och emedan den tillika tj enar praktiska och oafvisliga behof. I alla händelser torde man dock kunna erinra dem, som genast äro färdiga att förneka hvarje möjlighet häraf, om ett faktum, som är uppmuntrande med af- seende på nationella sträfvanden på alla kulturlifvets områden. Hvilken underlig blandning af främmande elementer, hvilken stil- förvirring egde icke rum i vårt språk i början af förra århundra- det! Hela massor af franska ord hvimlade i hvarje bok, i hvarje bref och-vetenskapsmannen måste för att kunna riktigt uttrycka hvad han menade och för att göra sig begriplig taga sin tillflykt till latinet. 344 FRAMTIDEN. TREDJE ARGANGEN. APRIL. Hvem skulle då kunnat tro, att det så pass snart skulle lyckas att på grundvalen af några enstaka språkforskares och språkifrares arbeten och sträfvanden rensa och utveckla språket, så att det . erhöhe en helt och hållet folklig karakter och så klart och fint som något annat språk kunde uttrycka det vetenskapliga tänkan- dets skarpaste bestämningar och den yppigaste diktgåfvas hela bildrikedom? Hvem skulle väl då kunnat tro, att under inflytande af några fornsagor och folkvisor, hvilka betraktadés såsom lem- ningar från en tid, då »barbariet blott var fosterländskt» skulle utveckla sig en nationel vitterhet, som afkastade den främmande smakens ok och ställde sig på inhemsk grund och botten? Men vi löpa fara, om vi fullfölja denna tankegång, att komma för långt från det ämne, som i detta ögonblick utgör egentliga föremålet för vår uppmärksamhet. I afseende på vigten och fruk- terna af en samverkan inom fornforskningen af en mängd kr aftery fackmän och dilettanter, lärda och olärda, kunna vi lyckligtvis hänvisa på erfarenheten i andra länder. Att föreningar i det antydda syftet sedan flere år finnas och utvecklat en hugnelig verksamhet i de båda brödrarikena, är redan antydt och för öfrigt temligen allmänt kändt. I Tyskland och Österrike har, under de tvenne senaste årtiondena mycket blifvit giordt i denna riktning. Men vi skola särskildt uppehålla oss litet vid förhållandena i Frankrike såsom synnerligen intressanta och lärorika. v Det är i sanning en ganska märklig företeelse, att just Frank- rike, det land, från hvilket psevdo-klassiciteten inom litteratur och konst och det dermed följande föraktet för alla medeltidens verk utbredde sig och vann insteg i en stor del af Europa, på senaste tiden gått framför alla andra länder i nit och uppoffringar för efterforskandet af gamla inhemska konstminnesmärken. ; Man har : der energiskt gripit sig an med saken från två särskilda sidor: dels genom frivillig verksamhet bland folket under, inverkan och ledning af herr de Beaumont; dels genom regeringen, som i ädel täflan med enskilda gjort denna angelägenhet till föremål för all- varliga bemödanden. Det länder Guizot till ära, att han haft vä- sentlig andel i grundläggandet af de anordningar, som nu öfyer- spänna ; det monumentala Frankrike såsom med; ett stort nat. Ar 1837. organiserades för hela Frankrike en komité för konst* minnesmärkena (Comité historique des arts et inonuments). Den skulle sortera .under ministèren för allmänna undervisningen och stå i förbindelse med. l’Instituf de France, särskildt med en af dess fem afdelningar, l’Académie des beaux-arts. Den utgöres af . några medlemmar, utsedda af och inom nyssnämnda akademi samt- ASSOCIATTONSIDÉN ETC. 345 12—15 delegerade af orternas komitéer, efter förslag af dessa ut- nämnda af ministèren. Den räknar dessutom ett antal ledamöter, som icke äro bosatta i Paris, men som vid tillfälligt vistande der- städes ha rätt att taga säte i komitén samt ett betydligt antal in- och utländska korresponderande ledamöter. Centralkomiténs ända- mål angifves i 2 § af dess statuter vara: att offentliggöra alla hittills icke utgifna källor för Frankrikes konsthistoria; att inven- tarisera och till allmännare kännedom och åskådlighet bringa alla konstminnesmärken, som befinna sig på fransk jord, religiösa så väl som militära och borgerliga; att i ändamål af bevarande af- teckna och låta gravera de betydelsefullaste verk af byggnadskonst, måleri och bildhuggeri; att meddela anvisning om det materiella bibehållandet af alla ruiner, bildverk, torn, kapeller och katedraler, som ha en religiös betydelse; att föranstalta forskningar öfver musikens historia und^r medeltidens alla särskilda perioder; slut- ligen att alltjemnt samla materialier till en fullständig Frankrikes konsthistoria. Med afseende på inventariseringen har .denna centralkomité utfärdat ett frågformulär, innehållande 64 särskilda punkter, och spridt detsamma till alla kommuner i riket, till prester, mairer, uppbördsmän, skollärare samt till alla sina korrespondenter och andra personer, som ha intresse för saken. Detta formulär har Utgått i många tusen exemplar och ett icke ringa antal har åter- kommit med intressanta notiser, som foranlédt närmare efterforsk- ningar. Dessutom har formuläret redan derigenom gjort nytta, att det i orterna framkallat Större uppmärksamhet och intresse för minnesmärkena. Derjemte har centralkomitén låtit utarbeta ett antal så kallade »Instruktioner», som innehålla en kort affattad och lätt begriplig undervisning om minnesmärkenas historiska be- tydelse, förtydligad genom ett antal i texten intryckta träsnitt. För samma ändamål har män föranstaltat f offentliga föredrag i Paris och departementerna. Alltsedan 1840 har komitén offentlig- gjort sina arbeten och protokollen vid sina sammanträden i en särskild tidskrift, Bulletin du Comité historique des arts et monu- ments, hvilken meddelas åt alla in- och utländska korrespondenter, de i franska departementerna befintliga arkäologiska sällskaper, offentliga biblioteker o. s. v. Denna tidskrift lemhar glädjande vittnesbörd om den verksamhet, som i Frankrike råder på detta område, om det,lefvande intresse för saken, som utbreder sig i allt vidsträcktare kretsar, och om den beredvillighet som statsmakten till följd häraf visat att understödja densamma, äfven’ med bety- dande penningbidrag. Komitén har dessutom litgifvit åtskilliga 346 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. särskilda större arbeten och den afser att åvägabringa en fullständig monumental statistik . öfver Frankrike, bestående dels i särskilda och med afbildningar försedda statistiska öfversigter öfver konst- verken i hvarje stad eller kanton dels i monografier öfver alla mera betydande konstminnesmärken. Centralkomitén har för öfrigt att vaka öfver bevarandet och vidmakthållandet af alla historiska monumenter, såsom hvilkas naturliga beskyddare den betraktas. Genom direkt ingripande eller medelbart genom sitt inflytande söker den förebygga förstöring eller dålig restauration. För de kostsammare arbeten, som i detta hänseende behöfva utföras, har den att vända sig till en i inrikes- ministèren existerande särskild »Bureau des monuments-historiques», som disponerar öfver en ansenlig budget för bevarande och åter- ställande af monumentala konstverk. Under samma ministèr står en »Inspecteur général des monuments historiques», som årligen företager inspektionsresor till särskilda delar af riket och till mi- , nistèren afgifver berättelse 'derom. En egendomlig åtgärd är stiftandet af en särskild medalj, som tilldelas arkitekter, som inlagt stora förtjénster om återställande af byggnadsmonumenter, korrespondenter, som komitén.är skyldig särskild erkänsla, och andra personer, som gjort betydande upp- offringar för bevarande af konstminnesmärken. Men utom den organisation, som sålunda är officielt erkänd af staten, uträttas ofantligt mycket på detta område af enskilda föreningar. Antalet af dessa är mycket stort. Några af dem stå i beröring med regeringen, i det de afgifva berättelser till mini- stèren och mottaga statsunderstöd. Andra åter äro alldeles obe- roende och betecknas såsom »sociétés libres». Den vigtigaste bland dessa senare, är den af herr de Gaumont, Frankrikes förnämste arkäolog, i Caen stiftade »Société française pour la conservation et la description des monuments historiques. Andamålet med denna förening, som utbreder sig öfver hela Frank- rike, är fullkomligt detsamma som regeringen genom sina åtgö- randen eftersträfvar. Denna förening vill blott taga i anspråk en- skilda krafter i en så stor utsträckning som möjligt. Föreningen utgifver hvarjehanda skrifter, deribland en tidskrift, utkommande i 6 häften årligen, Bulletin monumental, beviljar smärre summor till restauration af sådana minnesmärken, som eljest lätt skulle förbises och utdelar, äfven den, medaljer såsom »prix d’encourage- ment». Nödiga medel erhållas genom ledamotsafgifterna, som ut- göra 10 francs, men uppgå till 25, om de tillika skola omfatta betalning för alla af föreningen utgifnå skrifter. ' Styrelsen Har . ASSOCIATTONSIDÉN ETC. . 347 sitt säte i Caen; men öfver hela Frankrike har den sina »Inspecteurs divisionnaires» och »Inspecteurs de département» som i större och mindre kretsar äro verksamma för föreningens intressen. Ärligen hålles ett större möte af föreningens ledamöter; man väljer dertill olika orter, hvarvid man alltid fäster afséende på ställen, som förete något större konsthistoriskt eller arkäologiskt intresse. Der hållas då föredrag och diskussioner öfver ortens minnesmärken efter på förhand offentliggjorda programmer och dessa möten ut- rätta mycket för det med dem afsedda ändamålet, att utbreda intresset för fornforskhingen och vinna ett lifligare deltagande både från myndigheters och enskildas sida. Hela denna mångfaldiga verksamhet har icke blott börjat bringa ett konstarkäölogiskt element med in i den allmänna bild- ningen, utan äfven inom konstnärsverlden framkallat ett djupare konsthistoriskt studium. Ett sådant uppenbarar sig, hvad särskildt arkitekterna angår, så väl uti stilfulla kyrkliga nybyggnader, som i ett stort antal på sista tiden utförda restaurationsarbeten, hvilka, i motsats mot hvad tillförene egt rum, vittna , derom, att man grundligt studerat och lärt sig förstå de verk, vid hvilka man skulle lägga hand. Tye man kan icke en gång riktigt kopiera ett arkitektoniskt monument, ännu mindre fritt efterbilda eller sannt och följdriktigt restaurera detsamma, om man icke känner dess genesis, dess utvecklingslag, i Vi kunna visserligen icke sträcka våra önskningar och för- hoppningar så långt, som att i vårt land söka åvägabringa orga- nisationer på detta område, motsvarande de franska. Men öm man kallar oss svenskar for nordens fransmän och om vi i all- mänhet äro alltför mycket färdiga att efterhärma fransmännen i allt hvad dagens flärdfulla moder angår, så vore det i sanning Önskligt, om vi ock i någon mån följde dem efter i moderna ten- denser af ädel, } allvarlig och varaktig karakter. Till dessa hör associationsidéns tillämpning inom den konst- och kulturhistoriska forskningen och det derur uppvuxna starka och vidt utbredda in- tresset för de nationella minnesmärkena, för hela landets och de särskilda landsdelarnes odlingshistoria. Några för saken intresserade personer ha trott tiden vara inne att göra ett försök i denna riktning och att efterfölja den upp- , maning, som gjordes af nordiska konstnärsmötet i Göteborg. Vi - göra oss inga illusioner i afseende på skyndsamt ernående af stor- artade resultat; men vi tro, att om sträfvandet är godt och rik- tigt och står i samklang med den nationella andans’utveckling på andra ömråden, skall det från en ringa början möjligen kunna 348 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. utveckla sig till .någonting af betydenhet och gagn för vår natio- nella bildning. Vi ha i vår tid sett de märkligaste frukter af den fria associationen, och det är icke ensamt på det materiella om- rådet, som samverkan af många, äfven de minsta krafter, kan åvägabringa en förundransvärd styrka. Under dessa förutsättningar och förhoppningar har en plan blifvit utkastad och förslag till stadgar utarbetadt för en allmän Svensk Fornminnesförening, hvars ändamål skulle bli att- efterforska, undersöka och bekantgöra svenska minnesmärken, som äro af intresse i etnologiskt, kultur- historiskt eller konsthistoriskt hänseende, och hvilken skulle sätta sig i beröring med och bilda ett samband imellan de lokala före- ningar med samma syfte, som i särskilda landskaper äro bildade eller komma att bildas. Aug. Sohlman. Nytt från Amerika. »Rekonstruktionen» i f. d. slafstaterna. I hvad mån detta storartade och svåra arbete skall lyckas, beror, naturligtvis väsentligen på de frigifna negrernas förmåga att tillegna sig bildning och att så väl i ekpnomiskt som politiskt afseende göra sig till godo frihetens förmåner. Som bekant hafva de härvid haft att kämpa, ej blott mot den djupa okunnighet och ofta nästan djuriska råhet, hvaruti slafveriet under så långliga tider hållit dem nedtryckta, utan äfven mot den ovilja och den kärleks- löshet, som de i så många fall häft att erfara från den hvita be- folkningens sida. Till deras skÿdd och till att i allmänhet be- fordra det arbete, som i ifrågavarande afseende förelåg, inrättades af kongressen, såsom man vet, en särskilt »byrå», hvilken äfven ut- rättat oändligt mycket godt till den svarta befolkningens lyftning. Ingenting visar bättre negrernes förmåga af stigande förståndsut- veckling, än det sätt hvarpå de mottagit skolundervisningens dem erbjudna välgerningar. Ingenting visar heller bättre kraften af den amerikanska civilisationen, som förmått att, så hastigt som skett, med sin anda genomtränga äfven denna befolkning, hvilken så NYTT FRÂN AMERIKA. . ' 349 länge varit behandlad nästan som de oskäliga djuren. -Mycket torde vara att deraf lära för dem, som hysa en så ofantlig be- tänksamhet i fråga om att lemna politiska rättigheter åt vår ar- betsklass, hvilken likväl står så o„ändligt högt öfver de fordna ameri- kanska slafvarne i andlig utveckling. — Vi meddela nedanstående efter en fransysk källa »Byrån» tog efter kriget initiativet i det stora civilisations- arbetet; genom dess försorg öppnades talrika undervisningsanstalter för färgade af alla åldrar. Skulle man tro det? Detta utgjorde anledning till ett af de förnämsta klagomål som sydlänningarne riktade, mot norden! Redan förut hade förbundshären på flera ställen, der den varit lägrad, inrättat skolor för undervisning af de färgade soldater som den räknade inom sig. Dessa läroanstalter bibehöllos och gjordes nu tillgängliga för hela den färgade befolkningen. Ännu flere an- Jades genom de välgörande sällskapen i norden. Slutligen före- togo sig äfven några af de södra staterna, drifna af en ädel täflan, att inrätta sådana. Byrån uppmuntrade dessa bemödanden och un- derstödde dem både med råd och dåd; men framförallt vinnläde den sig om att lifva den frigjorda racens egen håg och handlingskraft. Den ville framförallt införa bland negrerne, jemte sjelfstyrelsen, äfven sj elf uppfostran, eller en uppfostran genom folket sjelft och för folket. Negrerna skickade sig beundransvärdt uti dessa nya förhål- landen. De fattade med en hastighet, som skulle göra heder åt ett civiliseradt folk, huru vigtigt det var för dem att förvärfva kun- skaper; och man såg dessa menniskor, hos hvilka man endast bordt vänta den andliga slöhet som förtrycket brukar medföra, under- kasta sig de största offer, för att bidraga till grundläggandet af skolor. Så inrättade i Texas den färgade befolkningen ensamt genom sina bemödanden 26 dag- och aftonskolor; äfven i Georgien var det den färgade befolkningen som tog initiativet i detta hän- seende. Likaledes fann »byrån» mycket understöd i flera andra stater. - , Ingenstädes voro resultaten så anmärkningsvärda som i Loui- siana. Militärmyndigheten hade der i stor skala organiserat den offentliga undervisningen. Man hade högtidligen förklarat att l) Jon veaux, L'Amérique actuelle, précédée d’une introduction par E. Labôulaye. 350 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. staten var skyldig att sörja för de färgades undervisning och hade för detta ändamål pålagt skatter. Men härpå följde en häftig reaktion, och man nödgades afskaffa denna beskattning till negrer- nas förmån. > . Nyheten om denna åtgärd fprorsakade stor uppståndelse bland de färgade. Under den korta tid skolorna varit öppna hade 50,000 bland dem lärt att läsa; tusentals andra beredde sig att följa exemplet. Hvad hvar att göra? De svarte förenade sig till att af- värja den olycka som hotade dem. Sedan deras frigörande beta- lade de, såsom medborgare, sin del af den allmänna skatten till den offentliga undervisningens underhåll; men dessa medel an- vändes uteslutande till skolor för den hvita befolkningen. Oaktadt denna orättvisa och oaktadt all sin fattigdom beslöto de att åtaga sig en särskild kontribution för sina barns uppfostran, utan att derför undandraga sig den allmänna skatten. En mängd böne- skrifter, undertecknade med bomärken af föräldrar som ej sjelfva kunde skrifva, bönföllo om uppfostrans välgerning för den under- tryckta racen,' med tillägg att de sjelfva ville betala alla omkost- naderna. Man kunde ej slå döförat till för en sådan begäran; och sålunda blefvo skolor öppnade för de färgade. Öfverallt uppenbarar sig en brinnande törst att lära hos de frigjorde .slafvarne. ' På tröskeln af de uslaste stugor finner man barn och gubbar om hvarandra sysselsatta med sin abc-bok. Om aftnarne ser man i städerna skaror af negrer, som begifva sig till de usla vindsrum, eller jordvåningar, der deras skolor hållas. Några grofva bänkar och svarta taflor utgöra hela möbleringen. Det är ännu långt ifrån nordens skolinrättningar med deras prydliga ar- kitektur och deras rymliga salar, försedda med den rikaste skol- materiel. Men , det finnes andra omständigheter, som åt dessa sko- lor gifva en egendomlig och rörande prägel. På bänkarne sitta bredvid hvarandra gråhåriga gubbar och medelålders män, yng- lingar och barn, alla drifna af samma vettgirighet. Alla äro upp- märksamma; intet buller, utom det som föranledes af sjelfva un- dervisningsarbetet. Imellertid finnes ingenting i dessa skolor som särskilt lockar till täflan: inga offentliga belöningar, inga storartade skolhögtider, sällan besök af främlingar. Hvad som drifver alla är endast begäret att höja sig till jemnlikhet med de hvita, genom att hemta kraft ur samma källa som de. — Äfven personer, som varit intagna af fördomar mot negrerna och fientliga mot deras frigörelse, hafva nödgats i detta afseende, med uttryck af sin för- våning; göra rättvisa åt negrerna. Det är ett helt annat skåde- spel, än hvad olycksprofeterna på dep sidan förutsade, eller att NYTT FRÂN AMERIKA. , 351 frigörelsen af slafvärne endast skulle komma dem att än djupare sjunka i okunnighet och laster. På detta sätt hafva, under negrernas egen nitiska medverkan, de välgörande sällskapen lyckats införa ett ganska storartadt un- dervisningssystem. Deras gåfvör, tillsamman med de skatter som. negrerna åtagit sig, hafva varit tillräckliga för upprättandet inom två eller tre år af 1,200 skolor uti de gamla slafstaterna. »Byrån» har till en början endast sörjt för afskickandet af lärare och an- skaffandet af den nödtorftigaste materielen. På många ställen togos i besittning hus, som blifvit öfvergifna af sina ägare (af det re-, belliska partiet) och som, under beskydd af militär, användes till skolor. Men de gamle ägarne återkommo efterhand/och det blef nödvändigt att anskaffa andra lokaler, hvilka, till följd af de hvitas ursinniga hat och fördomar, det blef ganska svårt att finna och detta endast till oerhörda priser. Under sådana omständigheter beviljade kongressen en summa af 3 milhoner dollars till inköp af jordlotter för uppförande af skolhus. Många enskilda bidrogo med större och mindre under- stöd: bland andra skänkte den bekante filantropen Peabody 1 million dollars. De välgörande sällskapen, som tagit ledningen af det hela omhänder, åtogo sig uppförandet af skolhus; och sålunda lyckades man .att bereda rum i egna skolhus för 150,000 kulörta lärjungar — ett storartadt resultat, ehuruväl, med en befolkning af 5 millioner frigifna, mycket ännu återstod att göra. Största svårigheten var’ till en början att finna lärare. Många skollärare hade utgått i kriget och der omkommit; och skolorna i norden måste nu icke allenast fylla de luckor, som sålunda hos dem sjelfva uppstodo, utan äfven förse södern, med dess behof af lärarekrafter. Södern sjelf hade i detta fall ingenting att gifva, till följd af det tillstånd hvari undervisningsväsendet der befunnit sig. Med all möjlig ansträngning hade man icke lyckats anskaffa mer än 1,500 lärare. Under sådant förhållande vände man snart sina ögon på , negrerna sjelfva: , Man utvalde de skickligaste bland dem, som redan lyckats förvärfva några kunskaper, och efter en föregående kort särskild handledning togos de till lärare. De hafva utomor- dentligt väl svarat mot detta förtroende; och ingenting har kraf- tigare bidragit att på en gång sprida undervisningens välgerningar och lyfta den färgade befolkningen; Under första hälften af år 1867 ökades skolornas antal med 700 och lararnes i lika propor- tion, och . nästan alla dessa tillhörde den färgade racen., Samtidigt höjdes undervisningen. Bland denna massa af lärjungar, som ny- ligen icke kunde läsa innantill, lärde nu 45,000. aritmetik, 24,000 352 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. » histöria och geografi, och 5,000 hade hunnit till »högre undervis- ningsgrenar». Den sistnämnda siffran fyrdubhlades under de sex månader som sedan följde. Allt synes förebåda att negrernas un- . dervisning snart skall komma att höja sig till jemnbredd med un- , dervisningen i nordens skolor1). Sådana fakta tala för sig sjelfva. »Se der», utropar den fran- syske författaren, »menniskor som slafveriet hade degraderat och som sjunkit så djupt att de tycktes vara ur stånd att någonsin höja sig ur sin förnedring; och knappt har friheten blifvit clem skänkt, förr än dessa parias visa sådana dygder, som utgöra en ära för de mest civiliserade nationer. Initiativ, kraft, fullt upp- skattande af de intellektuela intressena, ifver att åtaga sig tunga bördor för det gemensamma bästa, alla dessa den frie medborga- rens manliga och ädla egenskaper hafva framstått hos de frigjorda slafvarna». Uppfostran för yrkena ådrager sig icke mindre uppmärksamhet än studierna. Uti femhundra (500) skolor bemödar man sig att bilda goda arbetare för de särskilda industrigrename i södem. Tyvärr möter man äfven här ett stort hinder uti de gamla inro- tade fördomame hos de hvita, som icke för någon del vilja arbeta på verkstäderna tillsamman med de svarta, utan anse dessa sed- nare endast passa för jordbruksarbetet, förnämligast på sådana ställen, der det är alltför mödosamt och ohelsosamt för arbetare af europeisk race- Det är således nödvändigt för fabrikanten att göra ett val mellan de båda racerna; och äfven i fall så sker, uppstå inånga svårigheter. Hvad jordbruket beträffar, hafva redan en mängd frigifne blifvit egna farmers, till en del genom upp- muntringar af nordiska kapitalister. Eh och annan plantageägare, hvars egendom under kriget råkat i förfall, har icke sett någon annan utväg — huru motbjudande den än kunnat vara — än att taga negrer till arrendatorer; och erfarenheten har redan hunnit visa, att detta kunnat ske med all önskvärd framgång. På ännu andra stallen hafva negrer associerat sig för jordbruksändamål.. En särskild uppmärksamhet förtjenar negrernas religiösa upp- fostran. Äfven denna var under slafveriets tid oförsvarligt, ofta 1) Enligt 1867 års folkskoleinspéktionsberättelser utgjorde i Sverige antalet barn, som vid konfirmations åldern innehaft kunskaper »öfver minimum» 26,758, då med »minimikunskap» menas »a) ren och flytande innanläsning af svenska språket, så latinsk som svensk stil; b) religionskunskap och biblisk historia till den grad som erfordras för att'kunna hos presterskapet börja den egentliga nattvardsläsningen; c) kyrkosång, med undantag för dem som dertill sakna allt anlag; d) skrifva; och é) de fyra räk- nesätten i hela tal.» \ • NYTT FRÄN AMERIKA. 353 helt och hållet försummad. Med afseende härpå hafva amerika- narne frångått den grundsats som följts i norden och enligt hvilken den religiösa och verldsliga undervisningen äro fullkomligt åtskilda. I fråga öm negrerna, som saknade all religiös bildning, fann man ^angeläget att införa religionsundervisningen äfven i de vanliga skolorna. Hvar och en vet, huru vigtig man i Amerika anser den religiösa bildningen äfven för den medborgerliga. De olika sek- terna hafva för detta särskilda ändamål gjort stora ansträngnin- gar; och bredvid de vanliga skolorna växer äfven alltjemt antalet af söndagsskolor för den religiösa undervisningen. Redan besökas dessa af omkring 200,000 negrer af alla åldrar. Sålunda finner man i alla riktningar, huru nordens ande lifvar den färgade befolkningen i södern, meddelar den sin kraft och bereder den för en bättre framtid. »Exemplet är nyttigt att be- grunda», säger den franske författaren. »Huru många bönder skulle man väl finna i Frankrike färdiga till sådana uppoffringar? Hvar- ifrån denna liknöjdhet och denna tröghet hos en af Europas mest intelligenta nationer? Skälet är enkelt. I Amerika lär man hvar och en, att han måste hjelpa sig sjelf; i vårt land menar man att staten skall göra allt». Frågar man huru den hvita befolkningen i de gamla slaf- staterna betett sig under detta stora civilisationsarbete, så får menniskovännen icke ett sådant svar han skulle önska. Till och med de rikes barn måste, att börja med, sakna uppfostran. Plan- tageägarne ville icke längre, såsom förut, skicka sina barn till läroverken i norden. För att afhjelpa en så stor olägenhet fore- togo sig åtskilliga af denna klass att egna sig åt undervisningen. Så t. ex. general Lee’s söner, som, för att bekämpa en inrotad fördom, icke tvekade att göra sig till skolmästare; och flere unga män tillhörande de aristokratiska familjerna, följde exemplet. Men deras bemödanden. sträckte sig endast till den hvita befolkningen, och närmast blott till eliten af denna. Hvad negrernas undervis-, ning beträffar, så betraktades denna med mycket misstroende. »Hvad göra nordens emissarier för sina skyddlingar?» frågade de. »De lära dem att läsa. Det vill säga, de inplanta hos dem den falska och farliga föreställningen, att lifvets främsta angelägenhet är, icke arbetet, utan uppfostran. De vända upp och ned på sakernas na- turliga ordning,- sättande det främst, som endast har en sekundär betydelse. Under det negern går i skolan, åfstannar jordens od- ling och fattigdomen tillväxer med hvarje dag. Dessutom, hvart- hän syftar- denna så beprisade uppfostran? Att .ingifva negern den ärelystnaden att blifva bokhållare eller köpman och att för- 354 NYTT FRÅN AMERIKA. taga lusten för kroppsarbete». »Man finner»^ anmärker härvid vår franske författare, »att i alla länder argumenterna äro sig tem- ligen lika.» De mått och steg, som, enligt hvad förut nämnts, hlifvit vid- tagna för de frigifnas undervisning, hafva öfvérallt från den hvita befolkningens sida rönt ett förbittradt motstånd. Skolor hafva blifvit sköflade, lärare hlifvit föremål för förföljelse. Allt detta på. grund af den inrotade fördomen om negrernas underlägsenhet och ett deraf för desamma alstradt förakt. Det förefaller imeller- tid som intet bättre medel skulle kunna finnas att bevisa en sådan sak, än att gifva fritt spelrum åt filantroperna att, bäst de gitte, arbeta för ett mål, som ju ändock, i-fall teorien om negerracens absoluta underlägsenhet var så gifven, aldrig borde kunna upp- nås. De skulle snart nog blifva tvungna att afstå från sina få- fänga bemödanden och erkänna det illusoriska i sina hafda för- hoppningar! Hvilken seger skulle ej detta vara! Men i sjelfva verket fruktade sydstatsboerna ingenting så mycket som att së sina gamla slafvar förvärfva kunskaper och anseende; och det var just emedan de sågo dem vara alltför mycket i stånd af bildning som de så, ifrigt motsatte sig deras uppfostran. »Det skall blifva Eder svårare — yttrade en officer från norden till en plantageägare — att slåss mot alfabetet, än det har varit att slåss mot Grant och Sherman.« De fattige bland den hvita befolkningen hafva visat sig icke mindre fientliga mot negrerna än de stora jordägarne. De hysa en oÖfvervinnelig motvilja, mot de svarta, som snart, mena de, skola göra ett olidligt intrång i deras arbetsförtjenst; men i stället att genom ädel täflän besegra dem, hafva de endast sökt att på alla upptänkliga sätt motarbeta allt som gjorts till negrernas lyftning. Imellertid hafva åtskilliga plantageägare protesterat mot de orätt- visor för hvilka den fårgade befolkningen i detta fall blifvit offer., Till och mëd före krigets utbrott hade en och annan skola för negrer upprättats i Charleston. Denna filantropiska stämning vinner med hvarje dag alltmera grund. Den bildade klassen inser mer och mer, att den måste sörja för den offentliga undervisningen och göra denna populär, så vida den icke vill blifva besegrad i kampen. Man söker att sprida uppfostrans förmåner äfvén till den fattiga hvita befolkningen, som, oaktadt allt eget motstånd, skäll till slut skörda lika mycken frukt som negrerna af den reform, som genom nordens bemödanden blifvit tillvägabragt. . . ■ P. A. S. ' 355 Ogräs i vår dramatik. — Men, bästa farbror, ljöd det i korus från sällskapet, farbror går för långt! Icke kan dramatiken vara så sjunken som farbror påstår. . —Jo, och tusen gånger jo! inföll farbror V. med hetta. Pjeser, Skådespelare, allt — utom dekorationerna och kostymerna — är sämre än förut, alldeles bestämdt! Hvar finnes det någon lyftning, någon högre idealitet i skådespelen eller râttaïe komedierna, som nu gudbevars är o uteslutande på modet? Hvar ser man aktörer med verklig aplomb, sådana som ej på scenen likna den första bästa menniska jag träffar ute i lifvet, sådana som känna inom sig att de äro idéens tolkar, och att denna ej får framföras i ord och later på samma sätt som man säger: »hur mår ni?» eller: »tackar för senast»? ' Jag får kanske lof att, innan vi gå vidare, presentera den värde talaren för mina läsare, eftersom jag ej kan förutsätta att' flertalet bland dem känner farbror V. Saken är den att farbror V., trots sina goda femtiofem och en temligen utpräglad hullighet, är en af de mest lifliga och pratsamma kamrerer som någonsin nött en stol i ett litet kyffe i något af våra embetsverk. Och dertill — hvilket är ändå märkvärdigare — är han en af våra mer intresserade teatervänner, ehuru han i själ och hjerta föraktar hela den moderna »husmanskosten», som han försmädligt kallar den nya'dramatiken, och sällan eller aldrig besöker teatern annat än då stora skådespel eller operor gifvas. Ty farbror V. har från sin ungdom svärmat- för fantasi i lifvet och på scenen, för stora känsfor, »sköna tankar», ståtliga gester — med ett ord, farbror V. är i grunden en smula romantisk i ordets litterära mening. Och så blef han ändå kamrer, stackars farbror! Men han tar sin skada igen med att fördöma och förfölja all »prosa», som han säger, hvar han kan komma åt henne, utom naturligtvis den som så djupt inmängt sig i hans, befattning. Som sagdt, samtalet rörde sig kring farbror V:s älsklingsämne, dramatiken. Sällskapet utgjordes för öfrigt af ett par,’tre yngre män, ett äldre och ett yngre fruntimmer, hvilkas skildring vi för- 356 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. bigå, eftersom de mestadels tego, utom en. Denne, notarien F., kan det ej heller just intressera oss att lära närmare känna. Nog af, att det var han som sökte gendrifva farbror V. i hans argu- mentation. —- Men, snälla farbror, replikerade han således, nog får väl ' farbror också medge,_ att vår tids konst, framför allt dramatiken, har en mera naturlig hållning, en mer sann färg än den gamla. Låt vara att hon ej hinner de höjder der konstens heroer från förflutna tider trona, låt vara att idén, som farbror säger, ej fram- träder i så ohöljd glans, i så bländande prakt som hos dem; men kan icke just denna mer enkla klädnad i hvilken hon nu visar sig lägga ett nytt behag till hennes egna, göra henne mera älskad af den stora mängden, derför att den så fattar henne lättare? —; Hvad kära' bror behagar kalla »enkel klädnad», återtog farbror något spetsigt, kallar jag nykterhet, brist på verklig känsla och fantasi, ram prosa! — Der ha vi nu farbrors vanliga »slagord» igen, utbrast no- tarien litet otåligt. Prosa, prosa! Vill icke farbror vara god och ge oss ett kort begrepp om hvad farbror menar med poesi i dra- matik? • — Hjertans gerna, min kära bror! Poesi, ser du, det är det som lyfter en, som skakar en, som rör en, som... r — Onekligen en ganska stark motion! Skall man lyftas, röras, skakas, så... ' - — Nå, nå, icke så häftigt! Jag medger att det ej haf sig så lätt för mig att ge en fullt tillfredsställande definition på hur jag vill ha det. Men låt oss ta ett exempel eller par, så torde min mening bli klarare. Hm, ja — ni minns väl alla Maria Stuart? — Ja, gudbevars, blef svaret enhälligt, som man kunde vänta, när farbror ställde en sådan kardinalfråga på de närvarande. Det hade icke gått an att draga på besvarandet, ty då hade farbror V. blifvit alldeles utom sig öfver en så »kolossal okunnighet». — Nå, i sista akten, i slutet — ni minns väl det är en- dast Essex som är inne, väntande på bilans fall, som för alltid skall utsläcka dessa strålande ögon, för alltid döda löjena på denna förtrollande mun, som varit hans lif, hans allt, men som han förrådf. Nå väl —- hans ångest stiger, ju närmare han vet att stunden nalkas; han lyssnar i outsäglig spänning, man hor slagen af hans hjerta. Då, plötsligt — ett doft ljud, bilan har fallit— och Essex störtar, öfverväldigad af sina känslor, sanslös till marken. — Se, det är äkta poesi, skulle jag tro,'återtog far- bror efter en paus, Under hvilkén han njutit af sina åhörares OGRÄS I VÅR DRAMATIK^ 357 * ' tystnad, som han naturligtvis tillskref sitt sätt att i några ord återge den berömda scenen. — Ja, helt visst innebär denna scen mycket spännande, myc- ket som gör att man ovilkorligen följer med den, svarade F. Men se, farbror, just det der, som farbror kallar äkta poesi, benämner den nyare estetiken sensation d. v. s. ,en effekt, som beror på yttre beräkning, på omständigheter som egentligen äro främmande för poesien, men som verka genom de idékombinationér de hos åhörarne framkalla. — Det låter fasligt lärdt det der, min unge vän, inföll farbror V. stött. Men , jag har ännu icke slutat. Jag skall framställa ett exempel till, om ni tillåter. Victor Hugo, den store Victor Hugo — här fick farbror en entusiastisk »lyftning» i rösten :— har, som ni vet, omskrifvit Nôtre Dame, sin berömdaste roman, för teatern; pjesen heter Dingarn i Nôtre Dame, men den kan ni icke minnas — om icke måhända kusin Amalia, tilläde han med en min af hemligt förstånd. . — Jag? inföll den tilltalade, den äldre af de båda damerna Jag’minnes alldeles icke att jag sett den. — Men jag kommer mycket väl ihog pjesen, af bröt notarien. Den gafs under min vistelse som gymnasist i G., och jag minns särskildt att Oskar A. med fruktansvärd »aplomb», som farbror säger, spelte Claude Frollo’s roll. — Såå, genmälde farbror med ett , visst bryderi. . Nåå, var icke början t. ex. poetisk och gripande? För att samtliga närva- rande må kunna bilda sig ett omdöme der om, skall jag i korthet beskrifva den.. Det är på torget, stora torget i Paris. Quasimodo, det vanskapliga odjuret, ringaren, har begått någon förseelse och derför blifvit dömd till att skämmas vid, pålen. r Stönande af blygsel och törst, framhväser han med ett vrålande läte tid efter annan endast ordet: »vatten!», médan de förbigående håna honom. Men på andra sidan, i en kula, hvars öppning ligger jemns med gatan, är dën -vansinniga Gudule inspärrad, Gudule som förlorat förståndet emedän hon mist sitt barn, sitt vackra lilla barn. Då synes ziguenarflickan Esmeralda, som genom sin utomordentliga skönhet och renhet blifvit Paris- samtalsämne. Hon helsas af borgarne och skall börja sina konster; men rörd af medlidande, går hon till den olycklige vid skampålen, hvilkens rop tränger till hennes öron, och läskar hans strupe ur sin medtagna flaska, me-, dan den vansinnigas hesa skri och förbannelser förfölja henne. Och dock är hon — såsom sedermera uppdagas— just det förlorade 358 FRAMTIDEN.- TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. barn som Grudule sörjt ända till vansinne. Är icke det der upp- lyftande, skakande, rörande, skönt? — Förlåt, bästa farbror, tog å nyo den oförbätterlige notarien till ordet, men för det förstå vill jag påminna mig att stycket icke är af Hugo, utan snarare någon tysk bearbetning af hans roman, och för det andra... f — Hvafalls? Skulle kanske icke denna förträffligt tänkta scen.'.". — Vara helt enkelt anlagd på att reta publikens nerver, ja,' det är alldeles säkert. Besinna: ett gräsligt missfoster i menni- skoskepnad, stönande som ett djur, en vansinnig, hvars rop ensamt kunna vara nog att skrämma, och så midt imellan dem den sköna Esmeralda i den bjertaste kontrast med båda, för att en smula öfverskyla det krassa effektsökeriet. Således sensation, idel sen- sation! — Men när nu detta slår an på mig, när jag med lifligaste intresse följer den spännande utvecklingen af pjesen, när den. stora publiken, som förr åtminstone var fallet, med jubel helsade upp- förandet af dylika poetiskt gripande stycken och uppbar de spelande, så måtte väl detta bevisa något” för riktigheten af mitt påstående och falskheten af kära brors, genmälde farbror V., synbarligen het. — Ingalunda. Jag har ej påstått att dylika stycken icke slå an på en ganska stor publik och ej heller , att de gjort det på farbror. Jag bara nekar att de äro sannt poetiska, att detta lyf- tande, skakande o. s. v. har något att göra med den äkta dikt- konsten. — Men så i alla gudars namn, säg mig åtminstone en sak: om dessa stycken verkligen mottogos med bifall, som du sjelf med- ger, om jag och många med mig i dem funno uttrycket för vårt ideal, hvarför skrifvas inga sådana mer? Hvarför är man uteslu- tande hänvisad till den der sliskiga »hvardagsmaten», till dessa komedier om giftermål och penningetransaktioner, om »hemmets stilla verld» och hjertats d:o d:o? Hvarför, om ej af det skäl att poesien flyr ur litteraturen, liksom hon flytt ur lifvet, att allt blir krasst, platt, prosaiskt? — Jaså, farbror tror verkligen att icke några sådana stycken skrifvas och uppföras äfven i vår tid? Det måtte bero derpå att farbror icke mera besöker våra teatrar, åtminstone ej dem af andra eller tredje ordningen. —Jag? Jag skulle nedlåta mig till att beskåda dessa grof- korniga lustigheter, dessa pajazzosprång,. dessa usla försök att - OGRÄS I VÅR DRAMATIK. 35'9 ockra på karlarnes — på publikens, ville jag säga — sämsta känslor? , — Ej så hastigt, bästa farbror. Döm ingen ohördan! Farbror har följaktligen ej sett Polslia juden t. ex.? .— Nej, det må jag bekänna. Sjelfva titeln synes mig allt för simpel. , — Men imellertid kan jag underrätta om att farbror här skulle fått en liten nätt anrättning af det der skakande, lyftande — ja, i sanning lyftande, ty slutet är,, att hufvudpersonen, som gjort ett försök att hänga sig, dock utom scenen, blir nedskuren, inbäres och dör. — Såå?, gentog farbror, synbarligen intresserad. Jag medger att här är en viss ansats. Men fy — hängning — nej, det är ändå otäckt; det stöter på det krassa, det’prosaiska. — Ja, så måtte publiken också tyckt; ty den gången var hon fullkomligt likgiltig — kanske stum af fasa. — Det var väl franskt, det der stycket? sporde farbror. De der fransmännen, med alla sina förvillelser i gamla tider, när deras stela klassiska smak förqväfde hvarje gnista af fantasi, ha dock i detta århundradet gått ofantligt framåt. — Ja, det var franskt. — Kunde tro det. — Men det ar ej det enda. Sensationsdramat, som hos oss lyckligtvis legat länge nere, emedan det i grund strider mot hela vår nationela och politiska utveckling .. . Sakta, herr notarie, sakta i backarne! Man tror kanske sig sjelf i besittning af all visdom, i frågan om hvad som är sannt skönt; men kom ihogi att det också finnes andra som både kunna, och vilja ha ett ord med i laget. — Men hvar var det vi voro? Det der stycket är ej det enda, sade kärä bror. — Nej, minsann. Farbror minns, när farbror lärde sig röka cigarr? . — Ja, det var allt innan du tittat in i denna verlden, min gosse, myste farbror. — Nå väl: den förstas verkan var ~ obeskriflig: ni mådde illa.., ni vämdes, ni fick ondt i hufvudet; men ni hade föresatt er att lära det, ty det var på modet. Redan vid den andra gick det något bättre, den tredje förorsakade er knappt den ringaste olägenhet, och, vid de följande var er smak så förskämd — ur- säkta ordet — att ni fann behag i rökandet. — Ja, hvad det beträffar, så vill jag ej neka. ’Men hvad menar du härmed? Du röker ju aldrig sjelf. 360 FRAMTIPEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. — Jo, det är just en liknelse söm passar till det ämne hvar- om vi tala. Den dåliga konsten, framför allt den dåliga drama- tiken, kan utöfva ett fruktansvärdt inflytande på allmänna smaken genom sitt trägna upprepande. När t. ex. sensationsdramat, som jag kallar det, börjar insmyga sig, så förkastas det första profvet, det andra smakar redan. bättre, och det tredje riktigt goûteras; Farligast ar när någon med verklig dramatisk begåfning egnar sig åt det hållet, ty han förstör publikén, och hon1 honom: det blir en ömsesidig förskämning. — Men jag, inföll ifrigt farbror V., jag protesterar fortfa- rande mbl att bror F. hopblandar sina s. k. sensationsdramer med de utmärkta arbeten jag menar. Jag känner icke och vill icke känna hela det nymodiga ogräset; hvad jag vet är att sådana pjesef som Klostret Castro, Chevalier de Maison^Rouge, Ringaren och många andra på sin tid ansågos som förträffliga och populära, sannt poetiska och skickligt utarbetade. — Jag medger, började notarien, jag medger... .— Ser bror, bror får lof att ge med sig, triumferade farbror. . ' — Jag medger, att dessa och dylika stycken i afseende på stoffet, som vi estetiker uttrycka oss, .skilde sig från de nu vanliga sensationsdramerna: de innefattade alltid en hop underbara, fan- tastiska beståndsdelar som gjorde dem tilldragande för deras tid och förlänade dem ett slags poetisk glans hvilken de nya arbetena sakna. Men, går man till grunden och undersöker båda slagen, så finner man snart att metoden, de effektväckande medlen dock äro merendels desamma. Det är det rafflande, nervskakande, ohygg- liga, mustiga som spelar en så oundgänglig roll i dem. Karakte- rerna äro skildrade i de bj ertaste färger, allt är brokigt och till- konstladt,’ hänger föga ihop, när man granskar det, och är ej heller alldeles fritt från frivola element. , t— Det var en lång ramsa, det der, bror F., utbrast farbror. Men vi glömma alldeles bort de andra exemplen, det der andra stycket, först och främst, som »redan smakar bättre», som bror sade. — Jaså, ja, dit skall jag genast komma. Flickan i Stads- ' gården har väl farbror ej heller sett? — Ingalunda. Blanche var ej bland mina favoriter: han hade ansatser till poesi, hans skildringar glöda imellanåt af en roman- tisk återglans; men för det mesta är han simpel, prosaisk... — Ja, det är efter hans roman som en ung omtyckt författare, nyligen hemkommen från en studieresa, bland annat till Paris, tagit sig förmatt skrifva en pjes. Man märker alltför väl att han ifrigt besökt förstadsteatrarne i den staden; ty just der täfla bio- . OGRÄS I.V^R DRAMATIK. ’ 361 diga och rafflande skådespel med nuditeter som vi kanske göra häst i att ej närmare inlåta oss på. — Så, den är så »rafflande», säger du? : — Farhror kan sjelf döma efter hvad jag här i korthet vill nämna. I prologen biter en skolpojke halfva örat af en murare, så att bloden' synbarligen rinner. Mannen fattar derför bittert agg till gosseny som han sedan under åratal förföljer, med föresats att mörda nonom. Två sådana mordförsök bevittna åskådarne, dessutom ett storartadt slagsmål, ett uppror och en kölerafarsöt; för denna faller en af hjeltarne offer inne pä scenen, medan sam- tidigt en upprorisk rysshop instörtar, men återjagas af den till en trogen tjenare omvände ' muraren, som dock snart nedsjunker på andra sidan, träffad af ett spjutstygn. : Hvad säger farbror öm den scenen? Är icke också den »poetisk»? — Afslitna öron, koleraepidemi och uppror, säger du? Ja, det är kanske mycket nog; men om författaren förmått häraf fram- bringa något skakande, så kan jäg ej se att......... — Han gör sitt stycke löjligt, sufflerade1 notarien klippskt. Jo, det är visst att en sådan scen som den nu béskrifna är ypper- ligt egnad att genom sin osmakliga öfverdrift uppvisa hela genrens underhaltighet och ge åhörarne, eller rättare åskådarne, insigt om hvilka medel som sensationsdramat använder för framkallandet af sina effekter. ' — Än det tredje, af bröt farbror nyfiket, det tredje stycket, som »riktigt goûteras»? , ' — Jag får först anmärka, att farbror ej skall tro, ätt det stycke vi nyss omtalat, uteslutande består af sådana der stygga saker. Tvärtom finnas der ... ' — Det tredje, om jag får hö! Jag må bekänna att du börjar intressera mig. " — Jo, ser farbror, det tredje har gjort riktig lycka. Det stycket heter De fattige i Paris. — Märkvärdigt, hvad en-4iteTnu-för tiden klingar illa: tänk på Hernani eller kastilianska hederskänslan, Zampa eller inarmor- bruden, Toni eller fasansnatten på St. Domingo, De tre röde männen eller Hin Ondes son, och så många andra! Hvad är det icke för schwung i dem! — Nå väl, återtog F., som ej tycktes fästa sig vid farbrors sista anmärkning, jag vill också i afséende på den sistnämnda pjesen framhålla hvad som gör den till sensationsdrama, fast det. vid den är svårare, emedan den alltigenom företer kärakteten af ett sådant. . / 362 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. —. Således verkligen något af det der starka, poetiska, på hvilket jag sätter så högt värde? •— Farbror skall få höra. I första akten dör en person af 'blodslag på scenen, hos en bankir hos hvilken han insatt en stor summa penningar. Bankiren är naturligtvis en bof, som behåller , summan och rymmer; hans förste bokhållare tar dock det utfär- dade qvittot ur den döde mannens hand och gömmer det. Den förre blir imellertid under årens lopp millionär, den senare tiggare och som sådan genoni en händelse bekant med den aflidnes enka och barn. Dessa nedsjunka plötsligt, utan synlig orsak, i allt djupare elände, hvars alla grader af vigilans, pantlån, utslag, hus- villhet, brist på arbete, förtviflän åskådarne få bevittna. Sin höjd- punkt når stycket i fjerde akten, x der bofven-millionären besöker tiggaren för att med våld (= en pistol) aftvinga honom qvittot, ehuru denne möter honom »med dubbel insats» (= två pistoler), och der slutligen de båda qvinnorna, mor och dotter, som bo vägg i vägg med tiggaren, företaga ett sjelfmordsförsök genom kolos, från hvilket de räddas, medan tiggaren är nära att falla offer der- för — i följd af mellanväggens otäthet. Naturligtvis blir allt bra till. sluts, utom för bofven. FÖr re.sten är det öfriga desso likt, med knalleffekt på knalleffekt, men skickligt beraknadt på åskå- darnes sympatier för eländet och den humoristiska sjunkenheten. — Vet du, kära bror F., ‘det är för märkvärdigt med hvad du skildrar: det saknar verkligen all poesi, och ändå kan jag icke neka att der finnas uppslag, ansatser som varit värda ett bättre öde. Den der idén med oset t. ex.! ; — Ja, nog ar det sannt hvad farbror först sade; men tillämp- ningen skulle jag alldeles vilja ändra. Hvad som är godt och dugligt i dessa stycken är den mer utbildade ' dramatiska tekniken, den större omsorgen om sannolikhet och sammanhang i det raff- lande och effektbraskande. Men just dessa egenskaper, som tidens obevekliga inflytande intvungit äfven i detta dramatiska slag, göra att, de sensationsväckande elementen framträda så mycket bjertare och blottas så mycket säkrare,. Och således kan man säga att genren sjelf sörjer för sin upplösning. — Imellertid, bästa bror, hvad har du egentligen att invända mot att folk ser och tycker om sådant? Mig, det medger jag, skulle det förefalla fadt, osmakligt, matt; men nutidens publik, som tycker om hvardagsmaten, må gerna förlusta sig med dessa stycken. . — Farbror sörjer sjelf för svaret, hör jag. Farbror erkänner, att farbror ej kan njuta något som icke innebär dessa skakande,. OGRÄS I VÂR DRAMATIK. 363 rörande eller fantastiska saker vid hvilka farbror vant sig; det är med det som med cigarr ökningen: smaken förlorar genom öfver- retningen i känslighet och följaktligen i förmågan att njuta finare eller naturligare anrättningar. Så ock här: den äkta poesien, den äkta sj älskarakteristiken 'löper fara att ratas eller förbises af en publik som blifvit van vid de vådligt kryddade rätter på hvilka Sensationsdramatiken bjuder. Och en gång inne på denna bana, skall den stora allmänheten fordra samma stil i romanen som i dra- mat, i lyriken som i romanen, i Ufvet som i litteraturen. Ogräset, skall frodas öfverällt, och deruti ligger faran. Ty litteraturen, mina vänner, — här blef notariens röst varmare an vanligt — litteraturen är icke en svamp, soni rakar upp en höstdag ur en fuktig jordmån: hon tvärtom ; skjuter sina rötter vidt omkring och förvandlar den jordmån, ur hvilken hon suger näring, efter sin egen art. Och dra- matiken särskildt är en af hennes finaste, mest rörliga och vigtiga känslotrådar, dem hon likt insekten oupphörligt indrager och ut- sträcker för att för sig gestalta verlden. Ingen annan af de sköna konsterna mägtar så kraftigt som den dramatiska ingripa, väckande och förädlande, i nationens hela andliga lif; litteraturhistorien, den äldre såväl som den- nyare och nyaste, bär der om vittne. Men teätem kan äfven verka i alldeles motsatt riktning; samma bägare, ur hvilken ena gången bjudes oss en helsodryck, kan en annan gång fyllas med ett smygande, långsamt dödande gift. Låtom oss derför väl ta oss i akt att ej vår dramatik får på sig inympa främ- mande olater, hvilka kunna blifva verkliga laster och föra oändligt mycket ondt med sig; låtom oss älska, omhulda, sträfva efter det ' friska, naturliga, ärligt svenska i konst som i lif och, allt hvad vi förmå, »tvätta det främmande sminket bort!» Här bief en paus af begrundning. Sjelfra farbror V. teg för en stund. Men han fann sig snart. —- Ja, kära bror, det der låter höra sig, förstås. Men nog får bror i alla fall medge att bror har gått alldeles för illa åt mig, och att det poetiska, det rörande, det lyftande.... — Och det skakande, ja — nog ha de ock sitt berättigande; men de skola ej bli mål, utan af snillet användas som medel för en sannt skaldisk afsigt. Om så är, går jag alldeles in på farbrors mening. — Ja, ser bror att bror ändå måste till sluts ge mig rätt, fast det satt hårdt inne, utbrast farbror helt förnöjd. 364 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. Anmälningar. Den svenska Almanackan. En folkbildningsangelägenhet i miniatyr. Innevarande ârs almanach har undergått en liten förändring, som blifvit helsad med odelad tillfredsställelse. De väderleksupp- gifter, som ifrån 1729 — således i 140 års tid — derstädes före- kommit, hafva nämligen med detta år 1870 blifvit borttagna* för att icke vidare införas. Vetenskapen har, visserligen för länge se- dan på ett otvetydigt sätt ådagalagt, att icke den ringaste bety- delse kan tillerkännas åt den gamla föreställningen, ?att, emedan månskiften efter 19' års förlopp åter inträffa på samma' månads- dagar, detta förhållande skulle utöfva inflytande på väderleken och jordytans temperatur. Vetenskapsakademien, som utgifver alma- nachan, har dock intill våra dagar bibehållit dessa väderleksupp- gifter, förmodligen i den tanka, att deras borttagande skulle bland den fåkunniga allmänheten framkalla någon oro. Huru obehöfljgt dettaoförsigtighetsmått varit, har utgången tillräckligt visat. Atérstår då icke något öfrigt att önska i fråga om den lilla, skriften? Vi äro så långt ifrån att kunna anse de ofvannämnda tuppfjäten tillfyllestgörände, att vi fastmera för vår del äro öfver- tygade, att almanachan har långt större lyten qvar än de voro, ' från hvilka .hon nyss tvått sig ren. Vi vilja nu icke så mycket fästa oss vid en anmärkning, som ofta och länge blifvit gjord mot de enligt mångas tycke till inne- hållet torftiga och ötjenliga uppsatser, som gemenligen bruka såsom bihang åtfölja almanachan. Att dét här och der i landena rådande missnöjet med dessa små uppsatser éj ens för vetenskapsakademien blifvit obekant, döma vi för öfrigt deraf, att uppsatserna enligt vårt förmenande på de sistförflutnå åren varit förtjenta af mindre, klander, än som förut obestridligen var händelsen. Vi »våga ock hoppas, att vetenskapsakademien, din den fortfarande gömmer att ombesörja almanachans utgifvande, skall i detta hänseende låta sig angeläget vara att efter bästa förstånd tjena folkupplysningens sak, och göra det så mycket heldre, som almanachan onekligen erbju- der ett rä,tt tjenligt medel att sätta bildande läsning i den stora allmänhetens händer. En skrift, som finnes inom hvärje hus, och ' af hvilken en högst ansenlig upplaga årligen i vårt land sprides, kan och bör blifva en ganska kraftig häfstång i odlingens tjenst. Vi vända oss härefter till, en annan mindre uppmärksammad men icke destomindre ganska väsentlig anmärkning mot almä- nachans nuvarande beskaffenhet. Såsom hyar och en lätteligen . ANMÄLNINGAR. . 365 finner, företer den egentliga delen af vår almanach eq omisskän- nelig likhet både till form, och innehåll med de katolska kalen- darierna. Härmed åsyfta vi i första rummet de urmodiga och för oss intresselösa namn på romerskt-katolska helgon och munkar, som utgöra ej mindre än af alla de i vår almanach förekom- mande, under det att endast en försvinnande liten procent består af inhemska namn. Och om icke det kongl. husets medlemmar blifvit uppkallade med nordiska och moderna namn, skulle en ännu mindre del sådana fått sig plåts förunnad i den svenska almanachan, ty, som bekant, måste de latinska namnen maka åt sig endast för det fall, att en kunglig person i dopet får ett namn som ej förut finnes i almanachan. Att fördelarne af konungadömet sträcka sig ända till almanachan, är visserligen godt och väl; tnen vi inse icke, hvarföre samma grundsats éj kan tillämpas i fråga om rikets . öfrige Jnbyggare. Namnsdagarne utgöra^ mångenstädes, isynnerhet på landet, angenäma af brott i ett enformigt hvardagslif; men, tack vare den svenska'almanachans romerska utstyrsel, få tusentals per- soner aldrig. nöjet1 fira dem. Det synes oss helt naturligt, att en religion, som till väsent- lig del bestod. i helgondyrkan och som $nsåg att hvarje menniska borde hafva sitt skyddshelgon, till hvilket hon skulle vända sig i sina böner, också hos katoliken framkallade ett behof att fira dessa helgons döds- och åminnelsedagar. Och på samma gång vi medgifva, att katoliken haft skäl att uppkalla årets dagar efter sina1 många, helgon, inse vi ock mycket väl, att inga namn i hans öron kunna klinga ljufvare än deras. Men en annan fråga blir, om dessä helgons och munkars namns- och dödsdagar också ega för oss svenska prote- stanter samma historiska, och religiösa betydelse som för katoliken. Nej, svara vi. Genom de renare religiösa begrepp, vi lyckligtvis fått mottaga, veta vi alltför väl, att helgonens förböner ingalunda skaffa oss saligheten. Derföre är ock firandet af helgonens och tillochmed af apostlarnes åminnelse afskaffadt i vår kyrka. Och, likalitet som någon religiös eller historisk, finnes någon traditionel orsak för handen att fira eller . ens i almanachan behålla romer- ska katolikers namn. Ty ehuru almanachan för ganska många utöfvar ett stort inflytande såsom namnkatalog, hafva dock de ro- merska namnen ej lyckats vinna synnerligen stort burskap i vårt land. De bibliska derimot äro mera allmänt i bruk; dock är det långt ifrån att alla sådana, som förekomma i almanachan, använ- das, t. ex. Jeremias, Hesechiel, Amos, Judas, Bartholomeus, Bar- nabas m. fl. Personer, som spelat lika stor roi i de bibliska häf- derna och som haft vackrare namn, t. ex. Esther, Rachel m. fl., igenfinnas dock icke i almanachan, ehuru de allmänt, begagnas. Samma ringa urskiljning som ,i fråga om de bibliska namnen skulle vi ock kunna uppvisa, när det gäller den romerska helgonboken. För att läsaren sjelf må döma, vilja vi med flit framlägga några talande - bevis. Hvad tyckes om sådana namn som de följande: Eulalia, Hygienus, Maurus, Polycarpus, Blasius, prisca, Nicephorus, Hegesippus, Eucharius. Tiburtius, Mamertus, Servatius, Peregrinus, Quirinus, Potentia, Rogatius, Gervasius, Hippolitus, Agapetus, Ze- 366 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. phyrinus, Adauctus, Séraphia, ' Protus, Methodius, Damianus, Re- migius, Gallus, Ptolemeus, Euergistus, Narcissus, Zenobia, Quin- tinus, Hypatius, Christogonus, Zephanias, Basilius, Vitus, Martialis. Anatolius, m. fl., m. fl.?! ' För jemförelsens skull vilja vi nu uppräkna dubbelt flera nor- diska och några germaniska nämn, som allmänt brukas i vårt land, men hvaraf icke ett enda fått nåden införas i den svenska alma- nachan: Astrid, Dagmar, Einar, Elof, Artur, Algot, Asmund, Birger, Engelbrekt, Bengt, -Agnes, Edla, Edvin, Edgar, Erland, Eberhard, Fritiof, Ingeborg, Ingegerd, Fanny, Gunhild, Gunnar, Göthild, Emil, Freja, Hildur, Iduna, Ingemar, Hjalmar, Helmer, Göran, Hans, Ivar, Fridolf, Holger, Gudmund, Georg, Lennart, Jenny, Hugo, Nanny, Egil, Ottar, Håkan, Ossian, Thore, Thorbjörn, Thorgny, Thorsten, Ragvald, Ragnar, Rolf, Rudolf, Rutger, Sigurd, Tyra, Valborg, Vendla, Yngve Selma, Visbur, Valdemar, Ake m. fl. Vi vädja nu till läsarens sunda omdöme och fråga först, hvil- ketdera namnregistret, det romerska eller det nordiska — har större skäl att fordra plats i en svensk almanach, och sedan, hvilketdera klingar vackrare? Ingen kan gerna tveka om svaîet. Måste det ej förefalla underligt och motbjudande, att vår almanach skall upptaga en Peregrini, Eulalias, Adaucti och Potentias namn, ipen icke en Hjalmars, Fritiofs, Ingeborgs, Birgers, Engelbrekts? Hafva möjligen de förra för oss större betydelse i något afseende eller behagligare klang än de sednare? Ingalunda! Men ännu flera profbitar måste vi ur det rika materialet fram- lägga, för att styrka vårt påstående, att den svenska almänachan tjenstgör såsom ett katolskt kalendarium. Hvad hafva vi att skaffa med sådana historiskt-religiösa namn som de följande: Korsmessa, 40 Martyrer, Petr. Cathed., Apostl. Dein., Petri Fäng., Vårfrudag, Mormessa, 7 Sofvare, Mårten Biskop, Marie Afl., Besök och Kyrkog. (utom, de för dessa sista ‘bestämda helgdagarne), Menl. Barns D., Thomas Biskop och Apostl. m. fl.? Då vi härtill svara, att dessa åminnelsedagar kunna förstås af och ega vigt för den fromme ka- toliken, men icke för protestanten, så kunna vi äfven hoppas, att hvar och en, som vet hvad religion i anda och sanning enligt Fräl- sarens ord vill säga, icke kan annat än med oss instämma. Af hvad anledning Abel, S.eth firas samma dag (den 2 Jan.), likaså Adam, Eva (d. 24 Dec.), känna vi ej; någon biblisk eller historisk grund till denna anordning torde näppeligen kunna uppvisas. Derefter måste vi anmärka det öfverflödiga, att samma namn skall förekomma tvenne särskilda gånger. ' Afven om detta i de flesta fall sker till minne af olika personligheter och tilldragelser, så håller dock denna förklaring icke streck för alla. På samma gång vilja vi påminna derQm, att till kyrkofädernas, helgonens och profeternas (inclusive: patriarkernas och evangelisternås dödsdagar någon ' kronölogisk grund i allmänhet icke kan uppvisas. Men om den, som det synes, strängt iakttagna kronologien, i almanachan hvilar på ihålig grund, så är ju ock ett väsentligt stöd för samma namns firande på olika dagar undanryckt. Vi uppräkna några ex.: Korsmessa (både den och |), Josef (^ och Knut (ÿ och y — ANMÄLNINGAR. 367 sednare gången under den latinska formen Canutus), David och Jakob (2y5 och ||). Catharina (| och Stefanus (j och Eric (V och 2/). Eric Translatus firas, såsom det påstås, till minne deraf att Erik den heliges ben flyttades från Gamla till Nya Upsala. Vi hafva oss med säkerhet bekant, att den lappska almanachan, som .utgör én ordagrann öfversättning af den svenska, blott med den skilnad att den förra är uppställd efter Haparandas horizönt, ogerha blir af lapparne mottagen, ehuru den utdelas gratis på statens be- kostnad. Orsaken är helt enkelt den, att de ej hafva synnerligt stort gagn af densamma. Med största svårighet kan lappen der finna ett namn som han känner till, och de för honom mest bekanta, såsom Måns. Sjul, finnas der ej alls, eller ock äro de latiniserade, såsom Laurentius (Lars), Matthias (Mats), Nicolaus (Nils), Andræas, Petrus (Per) o. s. v. — hvilken omständighet gör namnen för honom oigen- kännliga. Har han ingen egentlig nytta af namnregistret, så har han det så mycket mindre i fråga ci» de astronomiska figurernas betydelse. Och vi kunna för visso antaga, att den mycket öfver- vägande delen af den svenska allmänheten befinner sig i samma läge. Kräftans, stenbockens m. fl. tecken stå visserligen i början af almanachan angifna, men derméd är man lika klok. Det vore derföre kanske ej ur vägen, att en gång åtminstone meddela i en af de sedvanliga uppsatserna en framställning af de första grund- begreppen i astronomien, ,— och hvarföre icke efterhand äfven i de öfriga naturvetenskaperna? I vår kosmopolitiska tid, då samfärdseln de olika länderna imellan är så beqväm och allmän, skulle det ej heller vara otjen- ligt att i likhet med bruket i utlandet hvarje år införa en jemfö- rande tabell ej .blott på 'de skandinaviska rikenas utan ock på stor- magternas 'och Amerikas mynt- mått- och vigt-system. Med nä- stan lika stort skäl som posttàxân. borde äfven sådana meddelas för jernvägen, diligensen och, telegrafen. Mycket vore ytterligare att rekommendera i afseende på almanachans innehåll, mycket mera .ock att änmärka, såsom öm den inkonseqvens och felaktighet i staf- ningen, hvaraf almanachan hvimlar, då t. ex. latinska ord beteck- nas med w i stället för v, nordiska med c i stället för k, och ph i stället för f m. m. Genom en mera i detalj gående kritik skulle vi kunna med ännu flera bevis ådagalägga, att den svenska alma- nachan i sitt närvarande skick, långt ifrån att motsvara sitt ända- mål, presenterar sig som en gengångare från medeltidens vidskep- liga tidehvarf. Men det sagda må vara nog för att visa, huruvida vetenskapsakademien med den noggrannhet och den insigt skött sitt privilegium, som man haft skäl vänta. Mången torde kanske tycka, att vi lagt en alltför stor vigt på namnen uti almanachan. Vi påminna till vårt rättfärdigande derom, att i vår tid, då man har skäl att frukta att nationaliteten slutligen skall upplösa sig i en allmän kosmopolitism, och då derför det vig- tigaste problemet för ett folk är att under odlingens stigande ut- veckling bibehålla nationaliteten lika oförminskad och i sin inre prin- cip lika oförändrad, i vår tid, säga vi, är af alla de fallande värnen för ett folks nationalitet blott ett, som är oförgängligt,4som under 368 1 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. alla öden påminner medlemmarne af ett folk, att de äro bröder, att de tillhöra samma stam, och att de härstamma från gemensamma fäder, och detta oförgängliga är språket. Så sannt detta är, så be- rättigad är ock den Önskan och sträfvan, som inom våra landamä- ren börjat lifva ung och gammal, nämligen att innan det redan är för sent — tvätta från nordens ädlaste och skönaste språk det främmande sminket, och rädda det ifrån den härskara af främmande ord, som, likt parasitiska utvexter, insnärjt sig inom dess område, och som begagnas till uttryck för våra dagliga handlingar, för våra tan- kar, som namn för våra fosterländska stiftelser och för •— oss sjelfva. Vårt folk har på länge aldrig med mera allvar än nu börjat un- dersöka sin egen forntid, och visst är, att detta skall verka välgö- rande; vi skola deri gen om lära känna vårt rätta grundväsende och således få veta hvad som rätteligen tillhörer oss såsom folk eller icke. Hvårföre kan nu icke äfven almanachan få bidraga att häfda svenska språkets frihet, kraft och heder? Finnes något skäl, att hon skall fortfarande vara späckad med de för oss så främmande och motbjudande romerska namnen, och om så icke är, hvårföre kunna icke dessa utgallras för att lemna rum åt de för oss så be- kanta och kära nordiska, hvaraf finnes ett stort öfverflöd? I san- ning, vi inse icke, hvarföre den lilla men betydelsefulla almanachan ej också kan få vara hationel och tala svenskt tungomål. Vi kunde nu sluta, men ännu måste vi tillägga några rader. Som allmänheten har sig bekant genom tidningarne, har vetenskaps- akademien, som sedan urminnes tider, på grund af »Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande», egt uteslutande utgifningsrätt till almanachan, nyligen inlemnat1 begäran till Kongl. Maj:t om förlängning af detta sitt snart till ända gående privilegium. Öafsedt det kanske ej all- deles obefogade tvifvelsmålet om statens eganderätt till den lilla ifrågavarande skriften, erinra vi derom, att monopolernas tidehvarf är förbi, zoch detta af helt naturliga skäl. Allt monopol väsende har ursprungligen tillkommit i första rummet för att tillförsäkra något visst sällskap eller bolag pekuniär förtjenst. Detta är dock lika orättvist, som det vöre att inrätta embeten i stat och kyrka för inkomstens skull. Den egentliga drifljädern hvarföre vetenskaps- akademien fått ega och fortfarande vill ega monopol på almanachan är naturligtvis icke, att denna skall utgifvas i ött så tillförlitligt och användbart skick som möjligt, utan helt säkert derföre att akademien i detta monopol har en ej så liten penningegrufva. Men icke blott teoretiskt falsk är den princip, som ligger till grund för dylika uteslutande privilegier, utan också — och i följd deraf — praktiskt skadlig, såsom motverkande det egentliga ändamålet. I det vi alltså velat fästa uppmärksamheten på nödvändigheten af en genomgripande och tidsenlig revision och förbättring af den svenska almanachan, hafva vi ock till sist i få ord visat önskvärd- heten, att Kongl. Maj:t täcktes öfverlemna henne åt den enskilda företagsamheten, emedan hon först derigénom skälig liksom allt annat, bli föremål för fri täflan, samt då äfven uppnå allt större och större fullkomlighet. R. s. ANMÄLNINGAR. ' 369 Nordisk Conversationslexikon. Anden Udgave. Heft. 1—3. (Kjöbenhavn 1869, 70.) Knappt någon som öppnar detta nyligen begynta arbete lär väl undgå att finna sig oangenämt öfverraskad. På grund af titeln kan man omöjligen vänta annat än en omfattande och i enskild- heter gående lexikalisk redogörelse för Nordens förhållanden, dess historia, seder, natur och folk. Hvad läsaren i stället finner är ett oskickligt planlagd t och utför dt mellanting mellan ett samman- draget Brockhaus’ Konversationslexikon och en ”Fremdwörterbuch”, sammanträngdt till en knapphändighet i utrymme, som omöjligt kan medge någon tillfredsställande bearbetning af de nordiska äm- nena och knappt af de utländska. Dertill kommer ojemnhet i be- handlingen och brist på säkerhet i flere detaljer, för att göra ar- betet endast delvis brukbart för nordiske läsare af någon bildning. Vi medge att dessa beskyllningar kunna synas hårda; men vi skola ej bli bevisen skyldiga. Hvad nu först planen angår är densamma i grunden förfelad. Redan då detta arbete första gången utkom, 1857—63, redigeradt af numera aflidne professor Ingerslev, framställdes flere grundade anmärkningar så väl mot densamma som mot sjelfva utförandet; och de nye redaktörerne, herrar Fogh, Heegaard och Königsfeldt, medge också delvis detta i sin anmälan af den nya upplagan. Imellertid — och trots den erfarenhet man kunnat inhemta af ett likartadt svenskt företag, som grundligt ådagalagt oförenligheten af knappt utrymme och dugligt arbete i ett fall sådant som detta — ha utgifvarne vidhållit den gamla planen i allt väsentligt; och’ ehuru vi villigt medge att större likformighet och riktighet gjort sig gällande vid dess genomförande, minskar detta förhållande inga- lunda arbetets grundbrist. Hvar och en med någorlunda insigt i hithörande ämnen skall genast bli misstrogen, när han får veta att man ämnar på 260 oktavark — vore de än aldrig så tätt tryckta — lemna ett konversationslexikon med särskildt afseende på Norden. Att härvidlag kunna i något annat afseende än prisbillighet kon- kurrera med Brockhaus’ nya upplaga i 16 starka band, visar sig genast vara en omöjlighet. Och behandlingen af de nordiska äm- nena skall ovilkorligen i hög grad lida defaf att de måste trängas om platsen, ieke blott med verkliga allmänna och utländska real- artiklar, utan äfven —- hvad som är ett af de största missgreppen i planen — med vanliga ordförklaringar, som icke ha något att göra i ett så beskaffadt arbete. Redan i första häftet möta oss en mängd sådana artiklar, hvilka inkräkta ej obetydligt på utrymmet, utan att någon motsvarande rikhaltighet viiines. Att interim betyder indtil videre, adjacent tilstödende, tilgrændsende, admini- strativ som hörer til, angaaer Bestyrelsen, admonition Paamindelse, Advarsel, adnotation Optegnelsé, Bemærkning (vi ha endast valt några dylika ord på 5 hvarann följande spalter), synes vara full- komligt öfverflödigt att här meddela. Sådant har i alla händelser sin plats i en ordbok öfver främmande ord, då nämligen det ord 370 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. som skall förklaras ej tillika ger anledning till någon upplysning af real art. Huru mycket annorlunda hade ej arbetet kunnat gestalta sig, om utgifvarne kastat hela den allmänna och utländska afdelningen Öfverbord och i stället beslutit sig för att låta arbetet hålla hvad dess titel lofvar ! Då skulle dessa täta spalter verkligen kunnat innehålla en sammanställning af det vigtigaste rörande Sverige, Norge, Danmark och Finland samt egt ett sjelfständigt och varaktigt värde - Med ett lika antal goda medarbetare som nu skulle utan tvifvel till och med ett särdeles godt och nyttigt arbete kunnat åstadkom- mas, ett nationalverk för hela norden, som bort uträtta oändligt mycket godt för allas vår sammanhållning på grund af folkens kännedom om hvarandra. Vi svenskar ha i detta fall ett upply- sande efterdöme att åberopa: vi ega nämligen ett Svenskt konver- sationslexikon, utgifvet af flere litteratörer på bokhandlaren Bergs föranstaltande åren 1845—52 i fyra stora qvartband; och trots dess onekliga brister våga vi påstå att detta företag varit af stor bety- delse för vårt nationella medvetandes lyftande och banat vägen för' månget arbete, som utan dess vägrödjande hjelp skulle förblifvit oskrif- vet och oläst. Spridandet äf kunskap om dess egna förhållanden till ett folks vidaste kretsar är utom all fråga en omätligt mycket vigtigare sak för detta än äfven den lärdaste afhandling öfver Heliga Landet eller intégralkalkylen, öfver rötterna i sanskrit eller maschinlära. Det är en erfarenhet som de små folken ha köpt dyrt nogi men som de också numera aldrig böra förlora ur sigte. Men äfven sjelfva utförandet efter den antagna planen synes oss fortfarande lida af ej så få brister. Den första och vigtigaste är det missförhållande som eger rum mellan de nordiska artiklarne och öfriga uppsatser, i det de senare till omfånget vanligen högst betydligt Öfverträffa de förra eller, med andra ord, behandlats som hufvudsak. Vi behöfva endast genombläddra första häftet för att finna detta. Så egnas en hel spalt åt art. Aoailard,. nära tvenne åt Abd-el-Kader, nära tvenne åt tre turkiska sultaner, bland dein de tv^ senaste, 2, åt Afghanistan, 11 (ellofva) åt Afrika o. s. v., medan ganska få nordiska ämnen kunna uppvisa ett omfång, i någon mån jemförligt härmed. Tydligen är det lättheten att be- arbeta Brockhaus som förledt till denna oproportionerliga vidlyftig- het, medan man haft svårare att få de nordiska artiklarne. En mängd allmänna realartiklar kunna äfven anses alldeles för utför- liga i förhållande till utrymmet; som ett praktprof i detta hänseende nämna vi artikeln affûtage (underlag för en kanon eller mörsare), som upptager en (säger 1) spalt! Sådant kan vittna om nit hos den enskilde medarbetaren för facket; men det talar ej godt för redaktörernas urskilning och smak. De enda artiklar som i någon mån kiinna täfla med de främ- mande äro de dansk-norska, der äfven ej alltid tillbörlig måtta iakttagits: så upptar A arhus 1$ sp., Aall (norrmannen) 1| sp. o. s. v., medan dé svenska och finska äro i hög grad torftiga och knapphändiga. Artiklarne: Åbo^ Åhlström, Ahus, Åkerblad, Åkers iruk, Åland, rymmas tillsammans på något öfver en spalt^ således ANMÄLNINGAR. 371 pâ mindre än nyss anförda art. Aall ensam. Ansvaret härför drabbar naturligtvis äfven de svenska medarbetarne, söm ej bättre tillgodosett vårt lands och Finlands intressen i detta företag, ehuru jemväl redaktörerna ej kunna frikännas från skuld, i fall de ej noga' öfverenskommit om det utrymme som kan skänkas svensk-finska artiklar. Att med denna knapphähdighet äfven ofta ofrivilliga felaktigheter följa, är ganska naturligt. Så, för att blott anföra ett exempel, säges om Åhlström, att han ”i en följd af år utgaf musikaliska samlingar med titel 'Musikaliskt, tidsfördrif och Skalde- stycken satte i musik, i hvilka (”hvori”) han ”införde sina egna melodier till fru Lenngrens, Valerii och ändra samtidiga svenske skalders dikter.” Dessa uttryck äro tydligen en följd af vanlig kompilation och stark sammandragning. Musikaliskt Tidsfördrif utgjordes endast af stycken för klavér. ur den tidens bästa musik- litteratur, och Skaldestycken innehålla många flere komponisters än Åhlström arbeten. Äfven om uttrycken äro rätt menade, skola de sannolikt af de fleste läsare missförstås. De dansk-norska artiklarne äro i allmänhet bättre utarbetade och synas mestadels temligen noggranna. Imellertid märker mån så väl hos dem som hos de allmänna mången ofullständighet som bort undvikas, mången lucka som bort fyllas. > Vi fösta oss t. ex. vid ordet abbedisse, der man endast får en förklaring på ordets betydelse. Oss synes, som om här bort meddelas åtminstone något om abbedissvärdigheten i norden under katolska tiden, hvarigenom artikeln försvarat sin plats i ett nordiskt konversationslexikon. Vi äro öfvertygade att dylika specialanmärkningar kunde fortsättas ganska länge, ehuru vi å andra sidan medge att de i sjelfva verket ej bevisa så mycket mot användbarheten af ett dylikt arbete, blott det grundar sig på en väl genomtänkt plan, och ej alldeles hvim- . lar af felaktigheter. Det är derför hufvudsakligen om planen vi velat framställa vår åsigt, i förhoppning att denna möjligen kan blifva af något inflytande, i fall en ny upplaga eller ett nytt liknande- verk skulle ifrågakomma. Redan i den nyss begynta upplagan ansé vi att de nordiska ämnena kunna och böra mör framhållas än som skett i de hittills utkomna häftena, och att sär- skildt de svensk-finska artiklarne böra utarbetas utförligare och mer sakrikt. Vår anmälan har följaktligen ingalunda till syfte att fullkomligt bryta stafven öfver företaget, men att påpeka den väg på hvilken den oriktiga planens följder kunna göras så oskadliga som möjligt. ? * ■. ' • —RN. M. B. Richert: Om nordisk bildning och fornnordisk lite- ratur. (Aftryck ur Nordisk Tidskrift för 1869). Grekerne ansågo jorden vara en flat skifva, på hvilken Apollo- ön Delos utgjorde medelpunkten. De gamle Israeli terne. ansågo sig i särskild bemärkelse som ett Guds utvalda folk. Dylika ari- 372 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. -APRIL. stokratiskt-mytiska uppfattningar af sitt länds och sin egen utomor- dentliga betydelse hyste många andra folk på den tid, då men- niskoslägtet ännu befann sig i sin ynglingaålder, utan tillräcklig kunskap om verldens och utvecklingens verkliga beskaffenhet. En sådan förvillelse upprepas ännu dagligen och på samma grund af ynglingen, hvilken inbillar sig vara det förnämsta och märkvär- digaste af allä skapade beläten. Besynnerligare är det, att äfven gamla kulturfolk i våra dagar råka ut för dylika récidiver, såsom t. ex. fallet är med våra sydliga anförvandter tyskarne. Hvar och en känner deras monomani, att anse all kultur såsom egent- ligen tysk. Verlden tillhör eller bör åtminstone derföre tillhöra Tyskland! . Sådana konseqvenser drifva dock icke våra närmaste grannar och bröder norrmännen. De vilja ingalunda underlägga sig verl- den; dé tvärtom undanbedja sig Verlden så mycket som möjligt. De hafva redan under folkvandringstiden — så påstå deras nya- ste fornforskare Keyser och Munch — ieke beblandat sig med svenskar och danskar, utan under outsägliga mödor vandrat ut- efter Ishafvets öde kuster, och sålunda alldeles på egen hand kommit in i Norge. Deras, och ingen annans, är hela den märkvärdiga litteratur, som man kallat ömsom isländsk, ömsom fornnordisk. Eddans sånger ärö diktade af norska folket; hela sago-litteraturen är dikterad af norrmän, som begagnade isländare såsom skrifvare- biträden. Dessutom härstamma isländarne från norrmännen; hvad de uträttat tillhör derföre icke dem sjelfva, utan norrmännen. Norge vill visserligen icke på grund häraf uppbära tribut af det öfriga Skandinavien; men det förbehåller sig • uteslutande eganderätten till Eddörna och sagorna. Det vill erkännas för -lika sjelftillräckligt i alla tider, som det .varit sjelfständigt före 1380 och efter 1814. Dess folk vill ej beblandas med de öfriga skandinaverne, vare sig i litterärt eller i politiskt hänseende, vare sig i en gemensam forn- nordisk diktkonst eller i ett modernt folk-parlämeht. Norska folket är, som »Peer Gynt», sig sjelf, och detta är detsamma nog! Det är blott alltför påtagligt, att våra bröder vestanfjells haft att under den Sista tiden genomgå en ny ynglingaålder, en sekundär my- tisk period i sitt nationalmedvetande; Anledningen är ej heller svår att uppleta. Glädje, stolthet öfver det lyckligt återvunna politiska oberoendet, svartsjuk omsorg för den nationella värdigheten och betydelsen i alla riktningar, misstroende -möt Danmark för det förflutnas och mot Sverige för framtidens skull, allt detta, i före- ning med ett bévarädt drag af urnordisk egenvillighets- och isole- rings-drift, har alstrat hos norrmännen den bekanta norsk-norskhetén i politik, vetenskap och litteratur. Men denna »Sturm und Drang- périod» håller lyckligtvis redan på att vara utspelad. De norsk- norska teorierna, belysta; inom och utom Norge, af kritikens ljus, äro redan stadda i full upplösning. Ett sakrikt bidrag till denna som bäst pågående kritik lemnas i hr Richerts afhandling: Om nordisk bildning och fornnordisk liter atur. Det är särskildt eganderätten till fornlitteraturen, hr Richert under- söker. Efter en inledning om den nationella bildningens, betydelse ANMÄLNINGAR. : 373 och efter att hafva erinrat om de strider, Sverige och Danmark (-Norge) i 17:de århundradet kämpade med hvarändra om denna samma litteratur, hvilken Island nu återbördar och som Norge vill uteslutande tillegna sig, motiverar författaren sitt uppträdande på följande sätt: »Någon brist på anmälde arftagare af den gamla egendomen finnes således ickCj och det tillkommer den opartiske vetenskapsmannen att såsom domare slita, tvisten och, om möjligt är, utreda rätta förhållandet, huruvida en eller flere af de tvistande har uteslutande rätt till arfvet, eller om de måhända äro alla, till större eller mindre del, samarfva. I Damriark har den ensidigt norska uppfattning, som nu söker göra sig gällande, blifvit med kraftiga skäl bestridd och från vetenskaplig ståndpunkt förklarad för ohållbar. Då, såvidt vi veta, ännu intet ofientligt uttalande i denna fråga skett från svensk sida, kan det icke vara annat än i sin ordning, att äfven en svepsk man nu griper till orda i ämnet,» I Danmark hafva, såsom hr ; Richert anmärker, de norska teorierna redan varit, man kan säga så godt som från sitt första framträdande, föremål för lifliga angrepp. Med ny styrka upp- blossade striden om foriilitteraturen då man i Norge, efter R. Keysers död, utgaf dennes arbete : Nordmœndenes videnskqbelighed J Off Uteratur i middelalderen, i hvilket den snillrike kännaren af den gamla skandinaviska dikten och sagan utvecklar hela sin fyn- dighet, för att bevisa Norges uteslutande eganderätt till dem. Mot dessa anspråk drog docenten vid Köpenhamns universitet Svend Grundtvig i härnad med en skrift om Nordens gamle Uteratur» Härpå följde ett svarömål i norska tidskriften Norden af signaturen L. D. äfvensom af dansken Jessen i en skrift med titel: Småting gm old-nordiske digte og sagn. I detta senaste skifte af striden om den skandinaviska fornlitteraturen tager hr Richert sin utgångs- punkt, redogör för hufvudinnehållet i Grundtvigs skrift och under- kastar derefter signaturen L. D:s samt Jessens satser en lika grund- lig som lugn skärskådning, hvilken för till det resultat, att Edda- sångerna måste anses såsom ett uttryck af en gemensamt nordisk kultur, hvaremot sagolitteraturen bör anses såsom islåndarnes sär- skilda litterära egendom. Såvidt vi förstå dömma, är detta inlägg från svensk sida af en afgörande vigt, genom sin oväld, klarsynthet och sakkännedom. , Ifrågavarande lika. yigtiga som, genom de Keyser-Munch’ska paradoxerna, intrasslade ämne tillåter ej ens ett försök till speciel redogörelse i en bokanmälan, hvilkens uppgift är blott att angifva innehållet och hufvudbetydelsen af arbeten, som, i ett eller annat afseende, förtjena allmän uppmärksamhet. Och ett sådant är, ur många synpunkter, hr Richerts afhandling, förut synlig i en an- nan tidskrift, nu äfven särskildt tillgänglig i bokhandeln. Säkert skola våra norske bröder, vid närmare besinnande, akta sanningens osminkade språk högre än en missförstådd nationalkänslas egoistiska hugskott. Om de icke längre kunna tillerkänna sig uteslutande eganderätt till urmodrens, Eddans, väldiga fragment i myt, visdom och sång, så komma de att finna ett vederlag derför i ett så mycket innerligare gemensamhetsförhållande till det Öfriga skan- 374 FRÀMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. dinaviska nordens folkstammar. Om de nödgas afstå från den be- synnerliga ära eller fördel,' söm kan ligga deruti, att de skulle hafva tågat utefter. Ishafvet in j Norge och ej, såsom det enda' möjliga är, öfvér Sverige och Danmark, så skola de i stället er- hålla vissheten om att redan i gråa forntiden hafva lefvat tillsam- man med bröder, delat deras vägar och strider på Skandinaviens jord. Och. likasom hvarje svensk och dansk med glädje och stolt- het helsar den nu friskt uppblomstande nationella litteraturen på Norges jord, såsom ett intyg om den kraft och lifsrikedom hvaraf den nordiska folkanden öfverallt är fortfarande mäktig, så måtte väl äfven norrmännen kunna med glädje och stolthet erkänna samma lifskraft hos de gamle isländarne, hvilka, till en böljan ut- vandrare från Norge, snart grundade en liten fristat, hvilkens sjelf- ständiga utveckling bar en för Nordens alla folk lika dyrbar frukt i den äldsta nordiska historieskrifningen. Slutsatsen af hela kontrö- versen i denna sak kan ej uttryckas bättre än med hr Richerts ord: »Och då vi nu hysa den ôfvertygelsç, att denna norska åsigt (den som för närvarande råder i Norge) icke är hållbar, emedan hon grundar sig på en skef och ensidig betraktelse af förhållandena, kunna vi icke annat än uttala den önskan, att hon ju förr dess hällre måtte lemna rum för en sundare uppfattnirg, hvarigenom det kan blifva en ände på alla dessa onyttiga rangstrider, i hvilka Norge ingenting har att vinna, men norden i sin helhet kan hafva åtskilligt att förlora.» - - . E. v. Q. C. T. Odhner. Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks hi- storia. För skolans högre klasser. Stockholm, P. A. Nor- stedt & Söner, 1869. Intet är svårare att skrifva än läroböcker, derom äro nästan alla ense. Och dock skrifvas hos oss läroböcker mera än något annat, eller öfversättas från främmande språk. Hvarje lärare vill helst undervisa efter en viss; bok, efter egen smak eller vana. Den enhet härutinnan, som numera eftersträfvas genom kommissioner, kan väl behöfvas och blifva fruktbringande, om man blott lyckas undvika en på längd dödande formalism. Afskäres nämligen all täflan, all frihet i val, kan lärarens nit förf eljer sednare afsvalna eller mattas, och dermed lärjungens håg. Icke minst rika hafva vi varit på läroböcker i svensk historia, verkligen rikare än vår skolungdom gemenligen är på kunskap i detta ämne. Den blifvande studenten åtminstone känner ofta mera om Grekland och Rom, ej sällan mera om Tysklands, Frankrikes, Englands historia, likasom om deras geografi, än om Sveriges. Vet han något litet om Napoleon, hvilket ej alltid är förhållandet, så vet han vanligen ännu mindre om fosterlandets öden under sed- naste århundradet. . Felet ligger hufvudsakligen deri, att svenska historien, likasom geografien, läses i skolans lägre klasser, derpå hvilar några år, ANMÄLNINGAR. 375 «ligger i träde», och upptages åter först mot slutet af skoltiden, under repetitionsåren, när mycket annat derjemte är att repetera. Men ett annat skäkligger i formen och innehållet af de läro- böcker, som under olika tider bibehållit sig längre eller kortare tid. De hafva nämligen antingen saknat en lefvande ande,. eller ett kri- tiskt b^handladt innehåll, eller yttre brukbar form. Bland det mest lefvande i denna väg, som står för anmälarens minne från vbarn- domen, var Bruzelii lärobok, som blott alltför snart rymde fältet* Kom så Gumælius, med all sin korrekthet ett skelett af minnes- saker. Derpå följde Ekelund, som har bibehållit sig längre än nå- gon annan, emedan han väckte lärjungens håg genom sitt fram- ställningssätt’; men var derjemte rik på sägner och misstag, hvilka gått från- upplaga till upplaga, oaktadt förnyad behandling af andra, äfven »akademiska lärare». I motsats till denna ständigt förnyade, . men ej just alltid förbättrade lärobok, framstod Alanders, grundlig, men delvis för vidlyftig, ämnet mindre väl fördeladt, stilen svår- läst, och bokens yttre form något otymplig; större utbredning utom hemstiftet synes den aldrig ha fått, ehuru i många fall hittills den , bästa. Man är vanligen litet rädd för vidlyftiga läroböcker, lik- som om boken ej kunde innehålla annat än utanlexor. Alanders bok fordrar af läraren sjelf god kunskap och godt omdöme. Vi förbigå alla »läroböcker för fruntimmer» (man synes numera blifvit ense om, att qvinnan tål lika stark själaföda som mannen), likaså alla utdrag, för nybegynnare; desse stackars små få nöja sig med namn och årtal. . Slutligen kom Wiberg, som efter åtskillig1 bearbetning af ' Ekelunds böcker, sjelf uppträdt med en egen, rik på fakta, i all- mänhet, dock icke alltid kritiskt behandlade, temligen lefvande, någon gång sökt till framställningssättet; litet oredig här och der, ojemn, och, att jag så må säga, lösligt sammanhängande; mën ut- rustad med kartor af stort värde för undervisningen. Vi kunde tillägga något om bokens mindre lyckade interpunktionssätt, tydli-^ gen grundadt pås principer, men hvilka, till läsarens fromma, ej kun- nat genomföras. T. ex. sid. 106 i andra häftet: »vigtigast var, att riket genom, den af Gustaf Adolf redan godkända, 1634 års re- geringsform» etc. — sid. 109: »Men freden medförde missförhål- landen, ej mindre än, det efter rikets krafter föga afpassade, kriget, som äskat stora uppoffringar». Detta är ej några tryckfel, eller förbiseenden af författaren, utan verkligen efter princip uppställda satser, i viss mån beslägtade med hebreiska interpuriktionen. Men lyckligtvis har naturen vid flertalet af satserna tagit ut sin rätt. Omarbetad i ett och annat afseende* mera »smält», mera likformig, torde boken kunna motse en framtid, såvida ej det arbete; som vi mi gå att omnämna; på förhand tränger både den och andra ur faltet. Odhners lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia ^vittnar om nit och allvar, intresse för ämnet, bestämd plan för behandlingssättet, och strängt vidhållande af planen; godt urval af fakta, magt Öfver språket, utan både grannlåt och pjoller.^ Litet mera, lif kunde man önska, särdeles vid behandlingen af medeltiden. Af grundsats har förf, användt ett i mångå fall nytt stafningssätt, 376 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. . APRIL. stödjande sig på det antagna eller verkliga uttalet. Våra gamla Asar blifva hos honom Åsar, Aros blir Aros,, men Arboga får stå; vidare skrifves Köbenhavn, Själland, Jylland ; men våra adliga namn på W få detta ändradt till V, hvilket t. ex. för Wachtmeister (hos hr Odhner: Vachtmeister) strider mot all härledning. — Yng- lingasagan behandlar förf, med skäl helt kort. En annan grundsats hos förf, är att Norges Och Danmarks hi- storia går i jemnbredd med Sveriges; hon behandlas i läroboken kanske vidlyftigare, än hvad sakens natur äskar, säkert vidlyftigare äri «om vid undervisningen blir tillämpligt. Om man i skolans högre klasser ej hinner att väl läsa det rätta fosterlandets historia, torde man ännu mindre hinna med så mycket af brödraländernas. At geografien har förf, lemnat välförtjent utrymme. Må blott hvarje lärare komma ihåg vid bokens användande, att geografi utan karta är ett oting, och att väggkarta är bäst af alla! Wiberg, äfven med sina små kartor, förblir i detta fall en farlig medtäflare. — Hvad beträffar hr Odhriers omdömen om de historiska personlig- heterna, ville anmälaren underskrifva de flesta, dock ej det om Carl XII, på hvilkens storartade planer han tviflar, emedan Carls egna bref ej tala om dem. Att granska detaljerna känner anmälaren ingen håg. Han har sett sig mätt på det vanliga slaget af recensioner; som efter en eller annan sida, med dess fel eller förtjenster, bedömer en bok, prisar eller fördömer, naturligtvis af pligtskyldigast . hänsyn till all-‘ mänheten. »Quousque tandem» — är man ofta frestad att säga till dessa väktare i litteraturen. Anmälaren har förtroende till de lä- rares eget omdöme,, hvilka taga kännedom om boken, och till för- fattarens eget, som nog efter slutadt arbete jfinnér hvad ojemnt kan vara, eller ofullständigt, eller bristfälligt. Till honom sjelf vill anmälaren hemställa, om ej t. ex. 1808 års krig, det sista af betydenhet som varit fördt under uteslutande svensk fana, detta vexlingsrika krig af oförgänglig hågkomst, borde något utförligare fästas i ungdomens sinne. Hvarföre blir Vegesack glömd, der Ålands befrielse omtalas? Hvarföre ej namngifva de två befriarne? Hvarföre utelemna Gottlands förlust och återtagande? Helt visst har vår historia många vackra blad, dock aldrig för många, -r- Adlersparre anförde före revolutionen blott en del af vestra arméen, och förde blott sin fördelning till Stockholm. Det var nog att halfva gränsen var öppen. Att antyda sammanhanget mellan 1788 och 1809 sparar förf, kanske med skäl för ett mog- nare omdöme än ungdomens. Må nu dessa anmärkningar icke uppfattas som klander! An- mälaren är-så långt från att vilja nedsätta hr Odhners arbete, att han heldre ville uppmana en man med hans förmåga och källstu- dier till att skrifva Sveriges historia som läsebok eller handbok, ett par, tre gånger vidlyftigare än läroboken. Deruti vore tillfälle att inlägga, jemte flera detaljer, mera lif och åskådlighet. Det gäller om Sverige, hvad Napoleon sagt om Frankrike: dess historia bör skrifvas i hundrade volymer, eller i, fyra till fem. De hundrade kunna vi få, eller slägtet efter oss, om Fryxell sjelf, och någon ANMÄLNINGAR. . 377 efter honom kan fullfölja hvad han begynt. Det mindre vidlyftiga arbetet kan visserligen ännu icke skrifvas alltigenom med tillför- litlighet, men dock så att det vore både ungdomen och andra till nytta. ________ T—m. Ernest Legouvé (ledamot af franska institutet): Det Nittonde Århundradets Fäder och Söner. Öfversättning från fjerde originalupplagan af Turdus Merula. Förra af delningen: Fen första ungdomen. (L. J. Hiertas förlag). Något hvar, som tagit kännedom om de moderna franska för- fattarne, har troligen anmärkt den märkvärdiga likhet i styl de fleste af dem ega med hvarandra. I Frankrike eller rättare sagdt i Paris, som fortfarande uppslukar det öfriga Frankrikes politiska och litte- rära verksamhet, har, troligen genom dagbladspressens mägtiga infly- tande, utbildat sig en modell-styl, ytterst elegant, lätt och klar, full väl pointerade men alltid samma vändningar. När man första gången gör dess bekantskap, bländas man af dess fasthet och glans ; men man blir helt flat vid upptäckten af samma karakter, samma slags förträffligheter hos den ene författaren efter den an- dre. Enformigheten, formalismen i de parisiske författarnes styl blir, äfven då denna är som mest sprittande och liflig, ytterst tröttande^ som en vacker vals spelad på ett positiv. Vi vilja dock icke påstå att detta är förhållandet med alla franska författare i vår tid. En del, de bästa, ehuru kanske icke alltid de inflytelserikaste, har förmått motstå tryckningen och be- varar sin individualitet helgjuten, så att man i Frankrike ännu kan åberopa det klassiskt vordna uttrycket: le styl ^est Vhomme* Bland dessa författare är skalden och moralfilosofen Legouvé en.' Utan att åsidosätta i sitt skrifsätt det franska behaget, en egenskap, som kan sägas vara personlig för franska folket i dess helhet, förmår han ingjuta i detsamma allvaret och mildheten i sin egen kårakter. Han formar ej sina satser och perioder efter ett allmänt godkändt schema, utan efter sina egna åskådningar och stämningar. Läsningen af Legouvé tröttar derföre icke; den värmer och lifvar i längden. Legouvé är ej Utrustad hvarken med den vulkaniska fantasienè och känslans glöd som en Victor Hugo,.eller den lysande, djerfva logik som en Stuart Mill, hvilkens sista skrift om qvinnan utgör en erida fortlö- pande deduktion, som med oimotståndlig tyngd faller ned öfver och krossar årtusendens fördomar. Hos Legouvé på en gång begränsa och komplettera skaldens och filosofens egenskaper hvaraiidra och smälta samman till en egendomlig författarepersonlighet af djup och vaken innerlighet, af värmande tankeallvar och fint skönhets- sinne. Legouvé är en genomädel författare, som fattat posto på det sedliga området, hvars vigtigaste problem han egnar en fri- sinnad och kärleksfull undersökning. 378 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. Till sin bekanta Qvinnans historia har han lemnat ett mot- stycke i sitt nu på svenska öfverflyttade arbete: Det Nittonde År- hundradets Fäder och Söner. I båda dessa sina arbeten har han gjort familjens idé till föremål för sin framställning. I båda visar han att denna idé, som är kärleken, fordrar samtliga familjemed- lemmarnas inbördes sjelfständighet och jemlikhet, att denna fordran äfven bäst öfverensstämmer med samhällets idé, som är rättvisan, och religionens, som hänvisar på ett allmänt broderskap. I få ord sagdt, Legouvé är en snillrik kämpe för den nya tidens humani- tetsbegrepp i vidsträcktaste och djupaste bemärkelse. I Det Nittonde Århundradets, Fäder och Söner ger han en till formen högst anslående och fint anordnad psykologisk teckning af fivad man kunde kalla ett mönsterförhållande, mellan far och son. Det är icke en abstrakt afhandling, utan ett galleri af lef- vande taflor, genom hvilket män ledsagas från barnkammaren, söm innesluter gossens verld, till ynglingens inträde i det sociala lifvet. Hela denna utvecklingsföljd, som, ju längre den fortskrider, allt mägtigare tager i anspråk vårt intresse, är dubbel: den visar oss huru en far lyckas uppfostra sin son till ädel sjelfständighet och medborgerlighet, och på samma gång huru sonen, genom sin vet- girighet, sin barnsligt omutliga rättskänsla inverkar uppfostrande på fadernj som icke tvekar att erkänna en, okunnighet, ett fel. Ingendera skildras som ett fullfärdigt ideal; men i den ömsesidiga kärleksfullheten, det gemensamma allvarliga sträfvandet till dét sanna, goda och rätta ligger ett i sanning idealt förhållande. Skärskådade hvart för sig, erbjuda dock de särskilda kapitlen äfven svagare sidor. Så torde t. ex. Fantasien i lekarna, Fiender, Kärleken till det sköna och Samvetets uppfostran, trots det intresse och de sanningar, de i månget och mycket innebära, dock icke kunna erkännas vara af tillräckligt representativ beskaffenhet. Äfven i de- taljen erbjuda de anledning till invändningar. Men å andra sidan — om man sålunda vill sönderplocka ett arbete, som ej kan rättvist bedömmas annorlunda än i dess helhet — finnas äfven kapitel som i och för sig äro verkliga mästerstycken. Hvar och en, som ännu inbillar sig att stryk, i en eller annan form eller grad, är nyttigt vid barnauppfostran, tillråda vi att genomläsa kapitlet om Kropps- lig aga. Säkert skola hans fördomar vika vid denna lika drastiska som skarpt logiska framställning. Ypperliga äro äfven kapitlen om Faderlig ömhet och fadersväldet samt Aristokratiska och demokra- tiska seder, i hvilka Legouvé med lika stor talang som framgång kämpar mot l’ancien regime i det europeiska samhällets åskådnings- sätt och seder. I det i många afseenden förträffliga stycket om Våra tycken har skalden Legouvé^ i skildringen af den gamla frö- ken de Mondebise’s död, gifvit en målning, som i poetisk kraft och rörande enkelhet kan mäta sig med hvilket metriskt poem som helst. - . Med godt samvete kunnä vi rekommendera Det Nittonde År- hundradets Fäder och Söner såsom angenäm och nyttig läsning i hvarje familjekrets. Icke blott fäder och söner^ äfven mödrar och ANMÄLNINGAR. _ 379 döttrar skola hemta af detsamma varaktig glädje och tillfredsstäl- lelse, upplysning och bildning för hjerta och förstånd. Josef Julius Wecksell: Samlade dikter. Helsingfors 1868. 8:o. Det ovilkorligen och ojemförligt mest framstående bland dessa poetiska arbeten är sorgespelet Daniel Hjort. Det kan, imellertid icke 'vara vårt syfte att här lemna en granskning af denna gripande dikt, som dels är af det djup och den betydelse att en undersök- ning deraf skulle föra oss vida längre än tid och utrymme för när- varande medgifva, dels haft flerfaldiga tillfällen att sjelf föra sin talan, då den, gifven på vårt lands främsta scen och uppburen af dess skickligaste skådespelare, vunnit allmänhetens intresse och af kritiken hyllats såsom ett konstverk,, hvilket, hvemhelst än utdanat detsamma, skulle hafva varit förtjént af synnerligen liflig uppmärk- samhet, men vid en blott föga mer än tjuguårig skald måste fästa de största förhoppningar, Vårt ämne är den samling lyrik, som utgifvaren låtit beledsaga detta Wecksells mästareprof, och hvilken, äfven den, är egnad att öka och befästa den innerliga sympati, som den finske sångarbrodrens diktning,och öde låtit slå djupa rötter i svenska hjertan. Äfven i dessa lyriska dikter är det helas grundstämning mörk med nyanser af sorg, längtan, saknad, harm eller förfäran. I de poemer, som tillsamman bilda den första delen af samlingen, sid. 1—68, gör det mörka skaplynnet imellertid icke ett nedslående intryck, De innehålla en djup känsla af skaldens kall och lott, en trånad, som då den icke i närmast omgifvande förhållanden och personligheter kan finna sin tillfredsställelse helst söker blicka öfver dessa och in i den under allvarliga stunder af enslighet och försakelse anade tillkommande lifsformen, med ett ord detta med- vetande af att vara en fantasiens martyr, hvilket mån icke har svårt att återfinna äfven hos de största lyrici under den tidigaste perioden af deras diktarelif, men som hos den verkliga skaldena- turen — så som vi se det här — är ett helgande till värfvet, icke en klagan öfver offren. Det ligger ingenting konstladt eller sen- timentalt i det vemod, som möter oss i dessa sånger. Den stämning af missnöje, som de tolkå, yttrar sig satiriskt, bestraffande oskick eller gröfheter, som tvifveïsutàn böra framkalla förtrytelse hos den, hvilkens blick tränger djupare än mängden; men då skalden låter oss blifva vittnen till hans eget hjerta s lidanden, sker detta utan be- räkning och utan anspråk. Han afundas oss icke, han begär ej vårt medlidande, han ville icke byta sitt öde mot någon annans; men han känner redån och förutsade än mer hvilka umbäranden det föreskrifver. Denna ståndpunkt är visserligen allt annat, än tillfredsställande, ty resignationen är något som man aldrig kan vinna för sent; den är. ej nog såsom mål ens då man genomvandrat, ett helt lif för att uppnå det målet och ännu mindre då man 380 FRAMTIDEN. TREDJE ^RGÄNGEN. APRIL. ' sväfvar dit på fantasieiis vingar, då man när kampen knappast är mer an börjad visar sig fortsätta den af pligtkänsla, men icke af tro på segren. Men å andra sidan vittnar ju också detta om mod, och den som betraktar striden kan icke vägra kämpen sitt intresse, sin aktning och sitt deltagande; han kan icke dela hans miss- tröstan, utan gläder sig åt hans framgångar och hoppas att en närmare bekantskap med lifvet, en riktande och förklarande, kanske äfven tröstande erfarenhet skall göra det ädla, men försvagande och isolerande svärmeriet till en kraftigt arbetande verksamhet samt af det bittras dissonanser dana det kärleksfullas sköna accord. Kände vi intet annat af eller om författaren än de ofvannämnda dikterna från hans första stadium, så. skulle de ingifva oss en sådan förhoppning. Vi skulle glädja oss åt stämningar så glödande och skära som de, bvilka uttalas i t. ex. »Vårdroppen», »Fogeln», »Stjer- norna» eller »Afskedet», vi skulle beundra den koncentration i tolkningen och den renhet i formen, hvilka fullända dessa poemer till mästerstycken i sin art,, vi skulle af skaldens framträdande i (lem ana en lyriker af högre ordning och af den styrka, hvarmed han uttrycker sin ovilja och harm, så som det sker t. ex. i »Ty- rannens natt> 5 skulle vi i hans utveckling hoppas ett helt, lefvande in tyrannos. Det lilla poemet Stjernorna är af följande lydelse: På den östra himlastranden , Står en stjerna silfverklar, Fjerran på den vestra randen Den sin vän och älskling har. Fast de från hvarandra tindra Mer äh millioner mil, Inga rymder kunna hindra Gyllne blickens säkra pil. Ej de veta att de båda Äro mörker blott och stoft, Skönt de i hvarandra skåda Guld och rosor, ljus och doft. Dikterna från en senare period, sid. 71—106, röja likväl mer och mer och bevisa slutligen att denna skaldeandes sjukdom var af lifsfarlig natur. Hans ämnen äro här större eller åtminstone mera omfattande, men den vidt kringstormande fantasi, som låtit dessa sånger födas, har ej förmått ordna efterz konstnärliga lagar; intet poem i denna samling är hvardagligt, men (intet är heller segerrikt genomfördt eller helgjutet. Vi bevittna här med djup rörelse en förtviflad strid, afslutad med ett hemskt, skakande anskri. De ord, med hvilka Finlands store bard skildrat sin Hurmar, kunna med ringa förändring tillämpas på Wecksell och erinra oss ovilkorligen om honom såsom ANMÂLNINGÆR. 381 buren för strider ej, Blott van vid drömmen och harpan > Och hjertats tidiga sorg. Hans kamp som en facklas var . Mot nattens stormar. För ödets slag Han sjönk, och evigt för sängen Var kallnad ynglingens b^irm. Men äfven om lifvets bitterhet alltför djupt berört denna rika och ädla sångaresjäl, äfven öm den midnatt, som Öfverskyggat ho- nom, först i en annan, högre verld skall finna sin gryning, har hyad han hunnit dikta blifvit en skatt af äkta poesi och aldrig skall man förgäta det sköna han gaf och . det stora han lofvade. . E. B. William Hepworth Dixon: Heliga Landet, dess forna och. närvarande förhåHanden. Öfversättning. Med förord af H. H. Erkébiskopen. 2 delar. Stockholm, Sigfrid Flodin 1869. Constantin Tischendorf: Det Heliga Landet. Resor i Palä- stina, Egypten och på Sinai-halfön samt fyndet af Codex Sinai- ticus. Öfversättning^ Med kartor och träsnitt. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner 1869. Palestinas ”heliga land”, skådeplatsen för verldshistoriens infly- telserikaste tilldragelse, under medeltiden ett efterlängtadt mål för de fromma pilgrimsfärderna, de korsbéprydda krigareskarornas här- nadståg, bevarar ännu i våra dagar en god del af sin fordna drag- ningskraft. Endast undantagsvis är det numera den religiösa hän- förelsen som gör turisten eller vetenskapsmannen till Jerusalems- farare; men alla dessa genom de senare årens resor hopade iakt- tagelser och upptäckter rörande naturbeskaffenheten, de historiska orterna, minnesmärkena, befolkningen i dét land, der ”mennisko- sonen” förkunnade renhetens och kärlekens evangelium, hafva gifvit en hittills okänd fyllighet och åskådlighet åt den yttre sidan af vår käunedom ôm kristendomens ursprung. Nytt ljus har derigenom blifvit spridt öfver många vigtiga, förut i ett slags halfskymning höljda punkter. I alla de utkomna delarne af sin efter omfattande plan anlagda Histoire des origines du christianisme har Ernest Renan, som bekant, inrymt en framstående plats åt de konstnärligt utförda landskapsmålningafne, de fina teckningarne af national- lynne, folktro, seder och briik o. s. v. Det var dessa hans på egen åskådning. grundade, af kraftig lokalfärg mättade skildringar, som, uppburne af, en raffinerad bérättarekonst, väsentligen bidrogo att åt Renans Vie de Jésus gifva dess pikanta tycke, hvilket i sin ordning förklarar bokens .oerhörda spridning. För skriftställarne ur det motsatta lägret blef Renans af många med bifall helsade manér en sporre att söka i någon mån tillegna sig den ryktbare lärdes stämningsfulla, dekorativa stil samt att ej blifva honom efter i geografiska och etnologiska insigter. Edmond de Preséensé, den 382 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. mest betydande af Renans motståndare i Frankrike, ansåg sig böra företaga, äfven han, en studieresa till Palestina, innan han gick till utarbetandet af sin skrift Jésus-Christ, son temps, sa me, son oeuvre. Detta förtjenstfulla bidrag till ”Jesu-lefnads”-litteraturen vittnar på många ställen om att författarens Palestina-färd ej varit gagnlös. Pressensés framställning är imellertid hållen i en vida mera dämpad färgton än Renans. Han täflar ej fiiéd den sistnämnde i romantiska beskrifningar af mästarens och lärjungaskarans idylliska samlif, ”la délicieuse pastorale”, under Qalileens strålande himmel, utgående härvid från den helt, visst riktiga uppfattningen att det ej länder till båtnad för saken, ”om man låter orientens bländande ljus allt- för mycket liksom öfversvämma kristendomens lugna, svala skönhet.” Dixons och Tischendorfs resor i Palestina voro ej, såsom de ofvannämnde franske författarnes, ett förarbete i och för lösningen af någon religiös stridsfråga för dagen. Imellertid har man i de båda resenärernas underhållande beskrifningar öfvér Jhvad de sett och upplefvat på sin färd förträffliga illustrationer till utanverket af den evangeliska historien. Bättre vägledning än den som er- bjud es i den engelske litteratörens och den tyske forskarens lätt- lästa och lärorika arbeten torde man knappast kunna önska sig vid ett ströftåg — i fantasiens verld — till oljoberget eller sjön Ge- nesareths stränder, till Kapernaum eller Bethlehem, Sinai eller Patmos 1 W. H. Dixon, den vidtbereste utgifvåren af Londoner-tidskriften The Athenæum, torde genom sina förut till svenska språket öfver- flyttade arbeten redan vara en gammal bekant for många af våra läsare. Innan han styrde kosan till den nya verlden, af hvars religiösa sektlif han lemnat en intressant öfversigt i arbetet New America, hade Dixon genomrest Palestina i alla riktningar. Sina reseintryck, upptecknade ”inom tältet, i sadeln och i herbergena vid vägen”, har han sammanfört till ett helt i den bok vi här an- mäla, åt hvilken d:r H. Reuterdahl i ett kort förord gifvit vitsordet att den innehåller ”en liflig, sakrik och intresseväckande framställ- ning af det heliga landets geografiska och äldre historiska förhål- landen, fullt jemförlig med och öfverträffande hvad om detta ämne förut är på svenska tillgängligt.” — ”För hufvudkällan, bibeln, liksom för kristendomen”, tillägger H. H. erkebisköpen, ”visar han den största vördnad.” Vi instämma i detta omdöme, och finna det bekräftadt bland annat af arbetets om sann kristlig liberalism vitt- nande slutord, deri Dixon nedlagt sin religiösa trosbekännelse. ”Om vi blott kunde komma ifrån allt sektväsende, all vigt vid ceremonier”, yttrar han, ”huru mycket närmare skulle vi då ej komma honom, som dog i köttet, på det vi skulle lefva i andanom, och hvilken aldrig fäste afseende vid namn och former! Han grundade icke sin lära på något system, han utgaf ej några lag- bud. En helig lefnad, se der den religion, hvilken han gaf sina bekännare. Frukta Gud och älsken bröderna, detta är hans upp- maning. Hans mening med gudsfruktan är icke slafvens rädsla för sin herre, än mindre perserns fruktan för Ahriman; utan en helso- sam motvilja att lefva annorlunda än Guds och samvetets, lag bjuder. — — Juden äf vår broder, mohamedanen är vår broder. ANMÄLNINGAR. • .383 Vi nedfalla ju alla i stoftet för samme Gud. Jorden är ju allas gemensamma egendom. Huru skola väl menpiskorna någonsin, komma till ett fullkomligt andligt helt, på någon annan väg än den Gud sjelf utstakat, nämligen genom ömsesidig tillgifvenhet, genom menniskokärlekens dragningskraft? I krig är det den starke, som underkufvar den svage; men i det moraliska och i trossaker är det. den rättänkande, den rätthandlande, som öfvervinner den vacklande och osäkre.” Hufvudintresset vid läsningen af Tischendorfs innehållsrika och med, betydande stilistisk talang utförda reseskildringar samlar sig natur- ligtvis kring det märkliga bibelfyndet, upptäckten af Codex Sinai- ticus i S:t Katariaa-klostret på Sinai d. 4 Febr. 1859. Utom 22 böcker af det gamla testamentet, till största delen fullständiga, särdeles af profeterna, de poetiska böckerna och de s. k. apokry- ferna, innehöllo de dyrbara handskriftsbladen hela nya testamentet utan minsta lucka samt derutöfver Barnabas’ bref fullständigt och första tredjedelen af skriften Herden af Hermas. Med deltagande hör man den namnkunnige urkundskännaren berätta om sin glada öfverraskning och tacksamhet mot försynen, då han i sina händer fann den äldsta af alla hittills kända bibelhandskrifter, hvars text sålunda hädanefter borde gifva utslaget vid hvarje meningsskilj- aktighet i fråga om ursprungliga lydelsen af det ena eller andra stället i nya testamentet. Klart är, att den höga betydenhet Tischendorf sjelf tager i anspråk för det af honom ”under providentiel ledning” gjorda fyndet åt detsamma kan tillerkännas endast under den förutsätt- ningen, att Sinaiter-handskriften bevisligen och obestridligen är den äldsta af alla, ”codex omnium antiquissimus” (härstammande från första hälften af 4:de århundradet e. Kr.), såsom dess upptäckare , påstår. Åsigterna härom äro imellertid något skiljaktiga i den lärda verlden. Kort efter det Tischendorf offentliggjort sin upplaga af Novum . Testamentum ex codice ^inaitico etc. (Leipzig 1863), företog en af Tysklands lärdaste teologer, prof. A. Hilgenfeld i Jena, en granskning af de skäl T. i sina ”prolegomena” andragjt till styrkande af sin åsigt att Cod. Sin. vore några årtionden äldre än till och med Cod. Vaticanus. Hilgenfelds förnämsta invändning mot. T, är följande: Uti sjelfva Cod. Sinaiticus har en afskrifvare från början af 7:de årh. efter Esthers bok inskjutit en anmärkning eller kort reflexion, deri han, jemförande Cod. Sin. med en annan bibelhand- skrift försedd med martyren Pamphili egenhändiga underskrift, ger åt denna pamphiliska codex benämningen ”den uräldsta” (ro ävvo naXaiwiaxov ßißltov). Då man nu har sig bekant, att martyren Pamphilus aflifvades år 309 e. Kr. och afskrifvaren meddelar att namnteckningen under handskriften ditsattes af Pamphilus, då han redan var i fängelset, synes det vara påtagligt — menar Hilgen- feld — att nämnde afskrifvare betraktat C. Sin. såsom ännu vid hans tid helt ung. Hade han nämligen ansett Ç. Sin. redan då. innehafva en ålder af öfyer 250 år, eller med andra ord, vara från börjar af 4:de årh., så finnes intet skäl hvarföre han skulle åt den 384 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. APRIL. pamphiliska handskriften,' som härstammade från just samma tid, gifvit den särskiljande benämningen ”den uräldsta.” — På grund af detta observandum samt äfvén med. anledning af åtskilliga språk- egendomligheter i Cod. Sin. är Hilgenfeld böjd för att antaga att nämnda handskrift ligger något närmare i tiden intill det 7:de årh. än Tischendorf vill medgifya l). K Landgren: Folkskolan och kristendomen. Ups.,W. Schultz 1870. Herr prosten och teologie doktorn L. Landgren, hvilkens hjelte- modiga anlopp mot »idealismen», den kritiska teologien och andra, arga otrösfunder våra • läsare haft tillfälle beundra i detta häftes inledningsuppsats, har nyligen i bokhandeln utskickat en broschyr, betitlad Folkskolan och kristendomen (aftryck ur Teologisk Tidskrift, l:sta häft. årg. 1870). Då denna lilla skrift synes vara tillkom- men egentligen för att låta dess författare lätta sitt hjerta genom att en gång rätt eftertryckligt »läsa lagen» för tidskriften Fram- tiden, hvars utgifvare tages i upptuktelse såväl för hväd han yttrat, som för bvad han xicke yttrat eller någonsin kan komma att yttra, är det måhända i sin ordning att vi med ett par ord uttrycka vårt erkännande af den oss visade uppmärksamheten. Vårt kortfattade genmäle till hr L. blir då detta, att vi i hans uppträdande mot hvad han benämner »Framtidens nya verldsordning» funnit åtskil- ligt både nytt Och sannt men, dess värre! dét sanna deri är icke nytt och det nya är icke sannt. Sannt är — men också af oss och våra medarbetare städse med all kraft framhållet — att en lefvande kristendomskunskap bör utgöra grundvalen för all uppfostran i folk- skolan såväl som annorstädes. Hvad åter angår hr L:s påstående, att vi, långt ifrån att skänka vårt bifall åt nämnda vördnadsvärda sanning, tvärtom göra till vårt syftemål att »hopsamla allt groft artilleri, som står till buds, för att nedergöra icke blott statskyr- kan utan all positiv kristendom», så är detta sannt endast för det fall, att det verkligen vore höjdt öfver allt tvifvel att likhetstecken måtte sättas mellan: »Kristi kristendom» och åskådningssättet i hr L:s dogmatiska arbeten. Hr L. utgår naturligtvis från den tysta förutsättningen att så är förhållandet, men vi finna ingen anledning att, honom till behag, låta denna handgripliga »petitio principii» gälla söm fullvigtigt bevis. — Hr L. har försökt sina författare- , krafter i flera »grunddrag», såsom till läran om helgelsen, dopet, om Gud o. s. v. Må han pröfva på ett nytt dylikt arbete: »Grund- dragen till läran om tron» i ordets nytestamentliga betydelse, och må han der bevisa oss,> att den ortodoxa kyrkoläran rätt tolkat det bibliska budet: tro på Kristus! Hafva vi derom blifvit öfver- tygade, då, men icke förr, skola vi nedlägga vår penna och afstå från försöket att rikta grundskott mot hvad vi ditintills betrakta . som det falska trosbegreppets, den falska kristendomsläfans för- skansningar. C. v. B. *) Jmfr. skriftvexlingen i denna fråga mellan Hilgenfeld och Tischendorf i den förres Zeitschrift für wissenschaftliche Theologie, årg. 1.864, l:sta och 2:drâ häft. ■ ‘ ----:--OO^ŒC----:-- 385 Demokratien. Dess historiska utveckling och betydelse för vår tid. Samtidens stora politiska problem är att grund- lägga och utbilda demokratiens välde i kristenheten. . , Alexis de Tocqueville. : " ; : . I vår tid blifva de démokratiska idéerna vida lättare förstådda och utofva ett vida betydligare inflytande på de civiliserade men- niskorna än de aristokrätiska. . Den aristokratiska statsformen har gått under på samma gång som medeltiden, hvarimot den moderna tiden sett nya demokratiska samhällen uppstå. Äfven inom den monarkiska statsförfattningen hafva de demokratiska elementen nästan öfverallt intagit samma betydande ställning som i medel- tiden tillkom de aristokratiska stånden. Detta förhållande vore oförklarligt utan det antagandet att den moderna tidsandan sjelf bär i sig en stark dragning till demokratien. I detta faktum ligger för oss en oafvislig uppfordran: att rikta vår uppmärksamhet på demokratiens natur och utvecklingsgång' ' Vi få dervid icke låta vilseleda oss hvarken af det lidelsefulla hatet hos demokratiens motståndare eller af dess vänners blinda ifver. Om de förra göra demokratien liktydig med tygellöshet, råhet, upplopp, anarki, och de sednare endast i demokratien finna en borgen för folkets frihet och lycka, så hafva de i partikampens ifver en viss ursäkt för sina hvarandra motsatta villfarelser; men på vetenskaplig sanning kunna sådana meningar lika så litet göra anspråk som den tron, att monarki och despotism är detsamma. Demokratiens namn d. v. s. Demos’, de fria medborgarn es herravälde) såväl som dess begrepp hafva vi ur- sprungligen erhållit från grekerna, hvilkas politiska karakter visar en afgjord böjelse för denna statsform. Gent imot barbarerna kände väl grekerna sig som aristokrater, mén hemma i Sina små- stater voro de företrädesvis demokratiskt sinnade. De grekiska < staterna voro endast stads- och samfundsförfattningar och borger- skapet utgjorde folket. Regeringen var visserligen hös alla stamr marne till en början anförtrodd åt konungarnes magt inskränkt genom rättens idé och genom folkförsamlingens beslut. Magten ' • ’ . ■ . 25 386 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. öfvergick sedan till aristokraterna, men först när äfven desse måste böja sig för demos och det egentliga borgerskapet sjelft besatte embetena med män tagne ur dess midt, uppnådde den grekiska författningens utveckling sin höjdpunkt. Den ansågs, såsom Ari- stoteles uttrycker sig (Pol. III. 1, 6), företrädesvis som en med- borgare, som tillika Var i stånd att styra.. Den athenska demo- kratien utgjorde trots sina brister och sim hastigt öfvergående blomstringstid kronan på den hellenska samhällsbyggnaden. Då den uppnått sin högsta utveckling, bortvissnade hastigt det gre- kiska statslifvet. Ingenstädes i den förhellenska verlden har demokratien blifvit fullt utbildad, icke ens i de feniciska sjöstäderna, ej heller i Kaukaususbergén, ehuru de första outvecklade fröen äro att finna i Asien. Först på europeisk jord och bland folkslag, hvilkas rika andliga begåfning blef på samma gång påverkad af bergens och hafskusternas vexlande inflytande, hvilkas plastiska sjelfkänsla öch filosofiska sjelfmedvetande kunde tidigt och med frihet utveckla sig och hvilka lefde tillsamman i små stammar och som stodo hvarandra nära och insågo den väsentliga likheten sig imellan, blef demokratien född som statsform. En sådan betydelse som hos hellenerna erhöll demokratien ej åter förrän i den nyare tiden. Romarnes ideal var väl republiken, men ej demokratien, en republik i hvilken starka demokratiska beståndsdelar funnos i lagligt berättigad, men likväl alltid under- ordnad ställning, och hvilkas egentliga öfverhet var aristokratien, sedermera kejsaren. Medeltiden var ständigt ogynnsamt stämd mot demokratien. Endast med möda — på landsbygden blott undan- tagsvis — kunde det gamla germanska ståndet af fria män vid- magthålla sina politiska rättigheter och det endast i hopkrympta former. Adeln och det andliga ståndet förtryckte det egentliga folket och upphöjde sig som en bördens och religionens aristokrati på ruinerna af förflutna tiders demokratiska institutioner. Endast i städerna vann det demokratiska elementet, stundom.gynnadt af konungame, åter styrka. Till och med i det schweiziska edsför- bundet, som i strid med furstar och adel tillkämpat sig sin sjelf- ständighet, erhöllo de aristokratiska beståndsdelarna snart åter öfver- vigten. De patriciska slägterna bekomme i många kantoners huf- vudstäder ett afgjordt och obégränsadt herravälde, i de öfriga stä- derna och på landet hade förnäma familjer en faktisk öfveryigt Öfver borgerskapet och det fria landtfolket, och öfverallt tillvällade sig hufvudstädernas borgerskap och de fria landtmännen i de för- nämsta distrikten herraväldet öfver småstäderna och det osjelf- DEMOKRATIEN. 387 ständiga landtfolket, slutligen de gamla längesedan bebygda orterna öfvervigt öfver de nyare och herraväldet öfver de vanliga fögde- rierna. Endast öfvergående och i oroliga tider erhöll demokratien i medeltidens europeiska stater en tillfällig betydenhet, ingen- städes kom den till fast bestånd. En storartad vändning visade sig först i Nordamerika. Först med andra hälften af det förra århundradet börjar en ny period af magtutveckling för den demokratiska statsformen, sådan den ej blifvit skådad sedan hellenernas tid och i allmänhet aldrig i så- dan styrka. Denna helt och. hållet nya magtutveckling af nämnde statsform och de demokratiska idéerna äro ej heller inskränkta till Amerika. Vi se den sedermera med vulkanisk kraft och med upprepade revolutionära stötar i grund skaka nästan hela det ro- merska och germanska Europa.' Två gånger , (1793 och 1848) har Frankrike för åratal valt demokratien till sin författningsform, en stat, hvars hela historia visar ett påtagligt sträfvande till centralisation och hvars storhet och magt gång efter annan i den nyare tiden når sin höjdpunkt i en nästan enväldig monark. Till och med det på'dynastier rika och sina: furstar tillgifna Tysk- land röjde (1848) en allvarsam böjelse att blifva demokratiskt. Det republikanska Schweiz fann efter revolutionens stormar sitt lugn först genom utbildandet'af en representativ demokrati (1830—1848), hvarvid den amerikanska författningen tj enade till mönster. Det vore enfaldigt att tro, att den allmänna politiska ställningen i. Europa redan nu uppnått en så säker och tillfredsställande gestalt, att den gör förnyandet af dylika revolutionärt demokratiska rö- relser omöjligt. . ? ; . Den moderna demokratien är imellertid helt olika den gam- malhellenska. Persern Otanes (Herodotos III, 82) uppräknade fem kännetecken på den antika demokratien: 1) likheten inför lagen (édovopfa)-, 2) förkastandet af hvarje godtycklig magt, sådan som de österländska furstarne pläga utöfva den; 3) embetenas besät- tande genom lottdragning; 4) embetsmännens ansvarighet; .5) den gemensamma öfverläggningen och omröstningen i folkförsamlingen. Just de specifika kännemärkena på den gamla demokratien: lott- dragningen om embetena och bestämmandet af sättet för ärendenas handhafvande genom omröstning å folkförsamlingarne, hafva blifvit förkastade af den nya demokratien, som besätter embetena genom- val, och som i stället för den råa folkförsamlingen vill hafva lika- ledes , genom val utsedda representanter. I dessa båda vigtigaste afseenden har den demokratiska grundsatsen blifvit modifierad af, det aristokratiska föredragandet af de, mera insigtsfulla och dugliga 388 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. männen. Den gamla demokratien var en omedelbar, den moderna är en representativ. Men representativdemokrätien är till sin princip enligt antikt språkbruk en af aristokratien modererad, d. v. s. en förädlad de- mokrati. De öfriga uppräknade egendömligheterna hos den gamla dfemokratien hafva till största delen blifvit en gemensam egendom för alla nyare civiliserade statsförfattningar. Allas rätt till likhet inför lagen är öfverallt erkänd i privata förhållanden, och har till och med i den politiska rätten blifvit så till vida antagen, som olikheten i börd blifvit af obetydlig vigt vid embetenas besättande. Den godtyckliga magten är likaså allmänt förkastad: äfven mo- narken vågar ej mer — såsom persern Otanes klagar i det nyss omnämnda talet — efter behag öfverträda lagarna, skända qvin- noma, mörda sina undersåter. Hans rätt är betingad af den all- männa rätts- och statsordningen. Slutligen har äfven embetsmän- nens ansvarighet, med det enda undantaget af monarken sjelf, blifvit upphöjd till lag icke blott i de demokratiska staterna utan äfven i de monarkiska. Vi kunna derföre ej blifva stående vid de gam- les föreställningar och traditioner, när vi vilja beskrifva den mo- derna representativdemokrätien och skilja den från andra statsformer. Också den nordamerikanska demokratien har bildats på ett helt annat sätt än den grekiska. I de grekiska städerna har den uppåtsträfvande och retade »demos» undanträngt eupatridemas aristokrati, liksom dessa i sin ordning förut småningom undergräft och störtat det ännu äldre konungadömet. I Amerika har derimot demokratien blifvit från början grundad utan några betydligare strider med aristokratien och har tillväxt i full öfverensstämmelse med landets natur och med karakteren hos kolonisterna som slogo sig ned på de vidsträckta områdena. Konungadömet skyddade dels koloniernas tillvaro och lugna förkofran,'dels uppväckte det folkets slumrande kraft genom de hinder det stundom satte mot kolonisternas önskningar. Demokratien var icke i Nordamerika, såsom i Grekland, den. sista sjelfständiga statsbildningen, utan den första*. Åtskilliga orsaker samverkade till att grunda och utbilda en ny demokratisk författning i Amerika. Endast till någon del vilja vi räkna hit landets; stora utsträckning, hvarigenom det endast •småningom kunde vinnas för den menskliga odlingen. Vidsträckta områden hade ej visat sig gynnsamma för demokratien i den äldre historien. Den omedelbara demokratien var endast möjlig i små områden, der de fria männen inom kort tid kunde samlas på ett ställe; de äldre demokratierna uppstodo mestadels i små bergs- > DEMOKRATIEN. 389 delar eller i städer. Vidsträckta länder blifva derimot ofta kolo- niserade af stora monarkiska riken, och kolonisterna förblefvo i sträng underdånighet. Äfven i det södra Amerika blefvo nya ko- lonier anlagda och stora landsträckor uppodlade af en gles be- folkning och likväl utbildade sig derstädes ingen demokrati. Huf- vudorsaken som förde Nordamerika till demokratien låg snarare i karakteren hos de menniskor som slogo sig ner derstädes, än i landets naturbeskaffenhet. De funno dock ej några hinder för sina sträfvanden; på den nya jorden kunde de beqvämt utbreda sig åt alla sidor, hvarjemte den hårda kampen med naturen väckte den slumrande handlingskraften och stärkte de första nybyggarnes manliga beslutsamhet, som voro tvungna att hufvudsakligen hjelpa sig sjelfva. Nybyggarne hörde mestadels till den anglosaxiska folkstammen. I England har denna stam i förening med den norrmanniska fram- bragt den nyare tidens mägtigaste aristokrati, i Amerika dess största demokrati. Den utmärker sig genom en energisk känsla för personlig frihet, förbunden med ett segt fasthållande af sina förvärfvade rättigheter och aktning for laglig myndighet. Men den engelska aristokratien har ( uppstått under medeltiden och är till sin riktning bestämd af denna verldsperiods andliga skaplynne; den amerikanska demokratien har derimot först blifvit grundad vid öfvergångén till den moderna tiden. Den tillhör företrädesvis den moderna verldsepoken. x Sinnet för frihet och laglighet med- förde kolonisterna från sitt hemland; men i den nya verlden kände de sig äfven fria från motsatserna imellan de feodala och stånds- elementen i moderlandet. Från början framträdde här likheten nybyggarne imellan. De puritaner som slogo sig ner i Nya Eng- land voro till största delen folk af medelklassen. Deras religiösa tro var fientlig mot all hierarki; de ville alla vara medlemmar af det kristna presterskapet och betraktade hvarandra som bröder. Sinsimellan voro de förenade af gemensamma öden och lidan- den. Alla sökte de i det aflägsna landet säkerhet för mödersta- tens och dess kyrkas förföljelser. De ville rädda sin religiösa och politiska frihet. Deras idéer voro på en gång teokratiska och de- mokratiska; de uppreste sig ej mot författningen, imot sitt fäder- neslands yttre ordning, de erkände konungens och parlamentets myndighet, men de sökte dock så mycket som möjligt undandraga, sig bådas omedelbara inflytande, och då de nu voro på så stort afstånd från moderlandet, hvilket endast föga bekymrade sig om dem, hoppades de kunna grundlägga samhällen som hvilade på alla medlemmarnes gémensamhetskänsla. På andra sidan om hafvet 390 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. tänkte de skapa sig en för dem passande styrelse och förvaltning och att sjelfva utvälja sina öfverhetspersoner. Redan det första till- kännagifvandet af »pilgrimerna», hvilka slogo sig ned i Plymouth (d. 11 Nov. 1620), är högst betecknande för hela den vidare utvecklingen. »Vi hafva företagit denna resa till Guds, vår konungs och vårt fäderneslands ära i afsigt att i norra delen af Virginien grund- lägga den första kolonien. Vi förklara alla högtidligt inför Guds ansigte att yi förena oss till en politisk och borgerlig statskropp för att hålla god ordning bland oss och att uppnå vårt mål. I kraft af depna akt skola vi förskaffa oss rättvisa och billiga lagar, förordningar, beslut, institutioner, embetsmän, på det sätt som vi anse ändamålsenligt och nyttigt för koloniens gemensamma välfärd.» Urkunden undertecknades af alla kolonisterna. På liknande sätt förforo de första utvandrarne till Rhode Island, New Haven, Con- necticut, Providence. Hela organisationen af de nya samhällena synes sålunda som de fria männens gemensamma verk. Förhållandena i södra Virginien, den andra kärnan af de nordamerikanska kolonierna, voro i början något mindre grundade på jemlikheten mellan kolonisterna. Den episcopala kyrkan med dess aristokratiska författning blef der. upptagen, och om också större delen af nybyggame voro män ur medelklassen, så nedslogo sig dock der äfvén enstaka medlemmar af den engelska aristo- kratien och förvärfvade sig stora gods. Imellertid fick snart äfven här ett representativt demokratiskt element öfvervigten. Redan 1619 finna vi representativa församlingar sammankallade, hvilka tillsamman med guvernören och rådet skulle fastställa de förord- ningar och statuter som syntes erforderliga för nybyggarnes väl och koloniernas blomstring.. Den anglosaxiska friheten består för- nämligast i sjelfstyrelsen. Nybyggärne förfäkta sin rätt att ej betala andra skatter, än de som de sjelfva genom sin represen- tation beviljat, och att ej lyda några förordningar till hvilkas ut- färdande de ej sjelfva medverkat. Öfverallt gjorde kolonierna dessa sina rättigheter gällande. Om också i början rättigheten att anlägga kolonier uppdrogs, i form af kungliga privilegier, åt en- skilda af köpmän bestående bolag eller åt enskilda adelsmän, så kunde dock kolonierna ej i längden styras från London. Små- ningom förvärfvade de sig rättigheten att utse sina guvernörer och . -råd genom fritt val. I ett land der det vår lätt för hvar och en att fÖrvarfya fri jordegendom kunde ej systemet med stora jord- . egendomar och många förpaktare komma till någon blomstring. Nybyggärne behöfde ej aristokratiens beskydd, de hjelpte sig sjelfva. Några adelns gamla företrädesrättigheter funnos icke här; de få DEMOKRATIEN. 391 aristokraterna försvunno bland den hastigt tillväxande mängden af de frie männen. Just denna kolonisternas fria sj elf styrelse, som i Amerika ej stötte på några hinder af länsväsendet, utöfvade eu ofantlig drag- ningskraft på det gamla Europa och befordrade koloniernas snabba tillväxt. Laboulaye berättar oss i sin Förenta Staternas historia om ett märkvärdigt försök att motverka denna demokratiska riktning genom anläggandet af en aristokratisk koloni. På uppdrag af Shaftesbury uppgjorde den berömde filosofen Locke en författning för Carolina, som år 1669 i England allmänt helsades som ett mästerverk. Det engelska rang- och ståndsväsendet, grundadt på de olika förhållandena till jorden, skulle äfven öfverflyttas till Amerika. I konungens ställe funnos der åtta furstliga landsherrar, hvilka erhöllo stora gods i alla grefskap; närmast dem uttänktes en ärftlig adel bestående af grefyar och baroner, jemfÖrliga med de engelska lorderna, bredvid dem fanns ett antal länsinnehafvare och fria godsegare. De fria godsegarne hade rätt att skicka re- presentanter till parlamentet och att i en blygsam ställning sam- verka vid lagstiftningen med de öfriga stånden. Men det teore- tiska konstverket lät ej förverkliga sig i Amerika. Försöket miss- lyckades helt och hållet och Carolinas författning erhöll en likadan representativ-demokratisk karakter som alla de andra staternas. Denna de frie männens jemlikhet förefanns dock först endast inom den anglosaxiska stammen och utsträcktes sedermera blott till de europeiske invandrarne, hvilka mer och mer sammansmälte med den. De färgade urinvånarne hade ingen del deri och voro ej medlemmar af de nya samhällena och de nya staterna. Cent imot dem kände de amerikanska demokraterna sig som aristokrater i ännu högre grad än hellenerna i forntiden gent imot barbarerna. Den stora olikheten mellan den hvita och den röda racen och den förras tydliga öfverlägsenhet kunde omöjligen förbises på civilisa- tionens, religionens och lagstiftningens område. Ännu större var likväl skilnaden mellan den hvita, europeiska, ocK den svarta, afri- kanska racen. Negrer infördes till de sydligare staterna såsom slafvar och behandlades som slafvar. Det var icke att tänka på att grunda en demokrati på folkelement, som hvarken voro födda fria eller uppfostrade till frihet, som hvarken hade förmågan att styra sig sjelfva och icke heller kände någon böjelse dertill. Man skulle kunna tro, att denna racernas olikhet skulle störa och göra intrång på den demokratiska gemensamhetskänslan, men motsatsen inträffade. Frihetsanden blef endast så mycket stoltare och mera 392 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ.( sjelfmedveten hos de hvita nybyggafne genom jemförelsen med de färgade och slafegarne blefvo, som Burke anmärker, »endast desto mera afundsjuka om sin frihet. Den syntes, dem som en större och värdefullare egendom, än i de. länder der den, lika för alla, är så utbredd och allmän som luften och ofta är förenad med lågt arbete, stort elände och till det yttre liknar slafveriet. Der- före håller folket i de södra kolonierna ännu hårdare fast vid fri- heten och med ett mera högtsträfvande och okufligt sinne än nor- dens befolkning.» Som en ytterligare orsak till Nordamerikas demokratiska ut- veckling anföres vanligen nybyggames religion. Detta antagande är imellertid endast till en del riktigt. Det är visserligen obe- stridligt, att de olika kristna bekännelsernas dogmer förete en viss likhet med motsvarande satser i den politiska författningen. Man kan jemföra den katolska kyrkan med monarkien, den episcopala och lutherska med aristokratien och den reformerta med den re- presentativa demokratien. Också är det säkerligen ej af en hän- delse som den republikanska författningen i nyare tider företrä- desvis i de protestantiska länderna lyckats bryta sig igenom. Icke desto mindre är det förhastadt att sluta från den kyrkliga till den politiska författningen. De olika religiösa bekännelserna kunna ganska väl förlikas med alla politiska författningar. Det finnes äfven demokratiska stater med katolsk befolkning och monarkier med reformert befolkning. De nordamerikanska fristaterna sjelfva rymma inom sig alla bekännelser. Men så till vida medverkade det religiösa elementet, som anhängarne af olika trosläror alla voro eniga i att i den nya verlden söka säkerhet för religiösa förföljelser och frihet för sin kult. De reformerta puritanerna i Nya England voro visserligen till en början likaså ofördragsamma imot andra troende som deras biskopliga förföljare mot dem, men småningom insågo äfven de skilnaden mellan den religiösa tron och statens politiska författning och i det den senare gjordes oberoende af den förra, blef den religiösa friheten en allmän, alla bekännelser omfattande statsgrundsats. Med den religiösa friheten växte på samma gång det politiska lifvets frihet och sjelfständighet. »Det finnes i de Förenta Staterna ingen religiös lära som visar sig •fientlig mot de demokratiska institutionerna; äfven de katolska presterna skilja mellan två andliga system: i det ena gälla de uppenbarade religionssanningarne, hvilka de utan motsägelse un- derkastar sig; det andra, den politiska sanningens’system, betrakta de som ett område hvilket Gud öfverlemnat åt menniskornas fria DEMOKRATIEN. 393 profiling och sjelfbestämmelse.» (Tocqueville, De la démocratie en Amérique. I. 350). . \ I institutionerna uppenbarade sig nybyggarnes demokratiska sinnelag, och institutionerna inverkade åter i samma riktning på statens utveckling. Man öfverskattar ofta institutionernas magt öfver menniskorna, i det man anser sig kunna omgestalta de politiska förhållandena endast genom lagar och författningar. Man kan icke frigöra ett ofritt folk genom att påtvinga det fria samhällsformer. Institutioner som stå i strid med folkets natur och historia hafva intet bestånd och intet lif. Men lika så ofta underskattas institu- tionernas värde och inflytande, då de förklaras för onyttiga och endast folkandens vexlande tycken beaktas. Institutionernas beskaf- fenhet, der de en gång blifvit verkliga och lefvande, utöfvar en upp- fostrande magtpå de följande generationerna och betryggar fort- varon af den politik, hvars uttryck de äro. Såsom sådana för , utbildningen af den representativa demokra- tien vigtiga institutioner må företrädesvis nämnas; 1) Den fria. kommunalförfattningen, i hvilken alla medborgare hade del. Den är i Amerika äldre än grefskapen, liksom dessa äro äldre än sta- terna och staterna äldre än unionen; 2) Folkskolan, hvilkenfredan tidigt betraktades som en kommunens gemensamma angelägenhet; 3) Jurymännens medverkan vid den civila- och kriminella lagskip- ningen; 4) Representantförsamlingarna för lagstiftning, beskatt- ning och kontroll öfver Tandets förvaltning; 5) Utväljandet af guvernören och de biträdande rädsherrarne, och 6) Den korta tid för hvilken embetsmännen valdes. Vi finna alla dessa institutioner införda redan i första hälfteil af det sjuttonde århundradet. Under deras skydd lärde nordamerikanarne att styra sig sjelfva. De samma fortverkade öfver ett århundrade, till dess ändtligen demokratien, som tillvext i magt och styrka, skilde sig från moderlandet i följd af oafhängighetsförklaringen och frihetskriget och den nya Statens konstitution blef bragt i öfverensstämmelse med dess grundsatser. Den representativa demokratiens utvecklingshistoria i Schweiz har i 'flera hänseenden försiggått på ett olika sätt. De äldre schweizi- ska fristaterna hafva grundat sin oafhängighét under skydd af tyska konungar men i kamp med furstarne och adeln. Kärnan af desam- ma utgjordes af ett fritt borgerskap i städerna och en fri ‘allmoge på landet. Äfven den allemaniska stammen röjer en djerf frihets- känsla och i bergstrakterna liksom i den nya verldens ogästvänliga nejder kunde männens sjelftillit och kraft öfvas och stärkas. I religiöst hänseende verkade åtskilliga omständigheter gynnsamt for en utveckling i demokratisk riktning. Den reformerta bekännelsen 394 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. utgick ju från Schweiz och såväl Zwingli i Zürich som Calvin i Génève voro i politiskt hänsende mer eller mindre medvetet till- gifna den representativa demokratien. Den fria kommunalförfatt- ningen vat redan då en gammal institution och grundvalen till all öfrig frihet. Det oaktadt uppnådde den representativa demokratien, hvars första frön visserligen kunna spåras i enskilda, städers för- fattningar med sina stora rådsförsamlingar, först efter franska revolu- tionen sin fulla utveckling. På landsbygden var först den omedel- bara demokratien öfvervägande och städerna hade till och med erhållit en aristokratisk prägel i förhållande till det underlydande området. Ur denna omedelbara demokrati har den representativa demokratien uppvuxit såsom en tidsenlig förbättring, sedan bor- garne tillkämpat sig lika rättigheter med patricierna och landtbe- folkningen med städernas invånare. Denna omgestaltning försig- gick visserligen under inflytandet af de moderna ideerna och den franska republiken, men den var redan länge förut förberedd genom historiens tysta uppfostringsarbete och den tilltagande jemlikheten mellan de särskilda stånden. Men då nu en fri folkstam utbredde sig öfver ett större område och äfven tog med sig den lägre be- folkningen, så bief en representativ koncentrering af den politiska ledningen och ett representerande genom valda personer ett allt mera trängande behof. Sålunda blef äfven här författningen öfver- allt representativ-demokratisk. Såväl aristokratien som den rena demokratien,måste vika för den nya statsformen. Den förra ansågs för oförenlig med folkets, borgerliga karakter och allmänna frihet, den senare ,som allt för rå och obändig och såsom stående i strid med den nya tidens bildning. **• . Grundsatsen för all demokrati är folkets sjelfstyrelse. Med folk menas här mängden af fria och.inbördes jemlika borgare. Demo- krati är alltså folkmajoritetens herravälde. (»I den gäller flertalet som det hela». Herod. III. 80) Men denna rena demokrati är endast möjlig bland ett litet folk, som ej har att kämpa med dagliga näringsomsorger och har tid att ofta samlas till politiska rådpläg- ningar. Då de nuvarande. civiliserade staterna nästan alla hvila på en bredare grundval än forntidens, i det att ju också det fjerde ståndet räknas till det fria folket — i de antika demokratierna var det egentliga kroppsarbetet öfverlemnadt åt slafvarne, som ej hörde till .»demos» — och då den nuvarande civilisationen i sig inneslu- DEMOKRATIEN. , 395 ter olika bildningsgrader och bildningsbehof, som af den omedel- bara demokratien hvarken inses eller erkännas Som berättigade, så förstår man med ordet demokrati numera alltid den representativa demokratien och ser bort från den rena, omedelbara demokratien som en föråldrad och halfbarbarisk författningsform. Den representativa demokratiens grundsats är: folket styrer sig sjelft, men utöfningen af magten anförtros åt valda ställföreträdare. Rätten till herraväldet tillerkännes flertalet af de fria borgarne, men utöfvandet af denna rätt anförtros åt de bättre bland dem. Den representativ-demokratiska författningen söker på sådant sätt • upphjelpa den demokratiska idéns ensidighet genom en tillsats af aristokratiska principer. Alla medborgare skola hafva en möjlighet öppen för sig att komma till utöfning af magten, men endast de skola verkligen komma dit, hvilka flertalets förtroende utpekat såsom de i detta afseencle bästa och dugligaste. Då den representativa demokratien närmast hvilar på de jemlika och fria medborgarnes sjelfkänsla, så är den särdeles egnad att stärka den allmänna rättskänslan hos folket och att ingifva de enskilda ömsesidig aktning för hvarandras rättigheter. I det den dessutom genom valen ger de bättre ett företräde, uppväcker den täflan imellan medborgarne, lemnar tillfälle till utveckling af hvarje anlag, lofvar alla talanger en andel i den offentliga magten och söker vinna de bästa krafterna för landets tjenst. Den har för- troende till det goda i menniskonaturen och väntar allt godt af den fria utvecklingen af de i henne hvilande anlagen. I sjelfva verket får allas patriotism derigenom näring och utvecklingens mångsidighet befordras. Äfven den lägre befolkningen får en högre lyftning och den politiska anden utbredes öfver alla klasser. Alla anstalter, som gagna den stora massan, äro vanligen för- träffligt inrättade. De representativa demokratierna hafva alltid goda folkskolor, talrika allmännyttiga och välgörenhets-anstalter af alla slag, förträffliga vägar o. s. y. Derimot blir det svårare i dem än i de aristokratiskt eller monarkiskt styrda samhällena, att äfven sörja för konstens och vetenskapens högre behof. Endast med stor möda kan mängden bringas till någon ihsigt i dessa menniskoandens högre uppenbarelser och derjemte förmås till att göra materiela uppoffringar för dem. Visserligen visar Athens exempel att till och med den omedelbara demokratien är i stånd att frambringa en herrlig blomstring i vetenskap och konst. Man kan derföre ej påstå att demokratien är oförenlig med en högre andlig bildning, men hågkomsten af Athen bör dock ej, komma oss att glömma de stora svårigheter den moderna demokratien 396 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. ■ / ! lägger, i' vägen för denna bildnings utveckling. Den kan på sin böjd uppmuntra till att ej anse svårigheterna oöfvervinneliga. Den atheniensiska demokratien hvilade på ett bildadt borgerskap, som ,egde en mängd slafvar, hvilka förrättade alla gröfre sysslor; den moderna demokratien omfattar äfven hela landtbefolkningen och den egentliga arbetsklassen, hvilka af naturen äro böjda att anse konstverk för en aristokratisk eller furstlig lyx och endast med svårighet begripa att vetenskapens arbete i sina efterverkningar medför nytta äfven för dem. ' Stående härar af- betydligare storlek äro alldeles oförenliga med den demokratiska statsförfattningen. De fördelar desamma lofva för upprätthållandet af den inre ordningen och för.magtut- veclding utåt,, skattas här' ringare än de faror som kunde hota författningen från deras sida hvilka skulle hafva att förfoga öfver en sådan magt. Folkmajoriteten kan ej, af fruktan för obehörigt intrång på dess rätt till sjelfstyrelse, nedom eller bredvid sig tåla någon magt som är den fysiskt öfverlägsen. Den representativa demokratiens militärsystem är derföre nödvändigt och uteslutande grundadt på folkbeväpning. Borgaren är soldat och soldaten bor- gare. Man får ej anse denna krigsförfattnings försvarskraft vara ringa. Många brister hos densamma i jemförelse med de stående härarné ersättas genom medborgarnes patriotism och genom deras uppöfvade förmåga att hjelpa sig sjelfva, äfvenså genom de stora massor ett sådant system kan uppställa. Men dess anfallskraft . utåt är jemförelsevis obetydlig. Demokratien kan mindre lätt del- taga i den yttre politikens underhandlingar och krig. Andra magter äro den öfvérlägsna i de fysiska ståtskrafternas rörlighet utåt. Denna öfverlägsenhet aftager imellertid så snart handelns, och den Utterära gemenskapens fredliga medel träda i förgrunden, i hvilka äfven individerna hafva sin sjelfständiga del. Demokra- tien är bättre utrustad för freden och för att med fredliga medel utbreda sitt inflytande, än för kriget* Den representativa demokratien är för närvarande använd som statsform endast i én mycket liten del af Europa, hufvudsakligen i det schweiziska edsförbundets centralt liggande bergsland. Den är derstädes grundad i landets natur och motsvarar folkets histo- riska förhållanden och odling. Der visa sig inga böjelser eller sträfvanden till en omgestaltning af denna författning, alla partier äro ense med dess grundtanke och tvista endast om dess utbildning och genomförande i vissa enskildheter. Det hörer dessutom till den schweiziska demokratiens egendomligheter att den högst Utet be- kymrar sig om den yttre politiken. Dess politiska lif är inskränkt DEMOKRATIEN. 397 till dess inre angelägenheter. Den har hvarken inagt eller lust att utbreda sitt författningssystem öfver sina gränser. Äfven den stora nordamerikanska republiken utöfvar hittills icke, och väl ännu ej på länge, något omedelbart inflytande på Europas stats- författningar. Man kan icke säga, att jden monarkiska statsformen, som är den herrskande i nästan hela Europa, är hotad af de utom det varande demokratierna. Om det oaktadt både af vänner och fiender till den represen- tativa demokratien ömsom den förhoppningen ömsom den fruktan blifvit uttalad att det gamla monarkiska Europa mognar för en demokratisk omgestaltning, så är denna mening förnämligast grun- dad på folkets inre tillstånd i dessa stater. Den stöder sig när- mast på den beaktansvärda omständigheten ätt de stora revolutio- nära skakningar, som de europeiska staterna den ena efter den andra fått erfara under det sista århundradet, företrädesvis hafva visat sig ega en demokratisk karakter. Frågan är allvarsam nog för att uppfordra till sorgfällig pröfning. För att här akta sig för afvägar, måste man skarpt skilja mellan två begrepp som, tyvärr, båda betecknas med ordet »demo- krati». Likasom man med uttrycket »aristokrati» ömsom förstår de högre, förnämare klasserna af befolkningen, oafsedt statsformen, ömsom sjelfva den aristokratiska statsformen, i hvilken denna högsta klass innehar styrelsen, så förstår man med ordet demo- krati ömsom de politiskt fria och till deltagandö i de offentliga angelägenheterna berättigade stora folkklasserna och de institutio- ner som betrygga deras politiska rättigheter, ömsom den demokra- tiska statsformen, i hvilken folkets majoritet är herrskande. Det är uppenbart att demokratien i den förra bemärkelsen mycket väl kan bestå äfven i en aristokratisk eller monarkis^ statsform, medan demokratien i senare bemärkelsen utesluter hvarje annan statsform. Så länge de ' demokratiska elementen i folkets inrättningar och tänkesätt förblifva underordnade en högre aristokratisk eller mo- narkisk magt, så länge kunna de förlikas med aristokratien eller monarkien ; men när de bemägtiga sig högsta magten, öfver- går statsformen till den egentliga demokratien i den andra be- tydelsen. Hvarje opartisk pröfning af de möderha europeiska förhål- landena leder ovilkorligen till det resultatet att det demokratiska elementets styrka, d. v. s. demokratien i den förstnämnda'bety- delsen, har tilltagit hös folket i hög grad. På hvilket ställe vi än vilja anställa undersökning, påträffa vi alltid detta förhållande, såväl i materiell’ -som i andligt hänseende, i institutionerna såväl 398 FRAMTIDEN. - TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. som i lagarna. Må vi erinra oss följande hufvudmoment, hvilkas antal lätt skulle kunna ökas: Tidens hela bildning, har en väsentligen borgerlig prägel. De tider, då den högre bildningen var aristokratiens företrädesrätt, äro längesedan förbi, vägen till den står öppen för hvar och en. I umgängeslifvets yttre former märkes skilnaden ännu då och då, men bildningens väsende, själslyftningen och den nuvarande civilisa- tionens idéer hafva blifvit isynnerhét medelklassens allmänna egen- dom. Handtverkarens eller bondens son kan, om han är någor- lunda begåfvad och nedlägger tillräckligt arbete, nästan lika lätt som godsherrens eller den lärdes son uppnå höjderna af vår tids bildning. Vetenskapens resultat ledas genom tusentals kanaler ner till äfven de lägre klasserna. Folkskolornas verkningar ha ej i någon tidsålder varit så stora och omfattande som nu. Den po- pulära litteraturens utbredning har tilltagit i en grad, som ingen för hundra år sedan skulle ansett möjlig. Såväl goda som dåliga skrifter utspridas och läsas i massor. Hvad man än må anse om denna litteraturs och denna bildnings sedliga halt, förblir dock deras spridning ett obestridligt faktum och ingen kan neka att genom dem sjelfkänslan hos alla klasser blir Uppväckt. Men. äfven i denna litteraturs innehåll kan man ej undgå att skönja ett starkt demokratiskt drag. Med rätta har man re- dan ofta bemärkt, att den fransyska litteraturen till och med under Ludvig den XIV med förkärlek förfäktade och förherrligade demo- kratiska tankar. Innan frihets- och jemlikhetsideerna i franska revolutionen bevisade sin stora magt öfyer sinnena, hade de redan blifvit utbredda i otaliga former inför den läsande allmänheten och af densamma begärligt mottagna. < . All vetenskaplig forskning måste förfara pröfvandé, d. v. s, kritiskt och kritiken förnyar ständigt striden med de i arf från förra tider mottagna auktoritetema. På alla områden'och i alla riktningar har den vetenskapliga kritiken utöfvat sin sofrande magt och uträttat stora ting. Tron på de traditionela auktoritetema har i följd deraf blifvit djupt skakad, och medvetandet om tankefrihetens betydelse och vigt inträngt i alla lager af befolkningen. Äfven den panteistiska verldsåsigten, hvilkeh företrädesvis i Tyskland och Frankrike tagit öfverhand både i filosofien och littera- turen, är gynnsam för en utveckling i demokratisk riktning. Pante- ismen betraktar hela/ verlden som en enhet och alla menniskor som emanationer från den gemensamma verldssjälen; den är föreningen af allting till ett helt, liksom demokratien är föreningen af alla till en stat; den nedsätter det högsta och upphöjer-det lägsta. De- DEMOKRATIEN. 399 mokratien bief sålunda ett hemligt ideal till och med för många, som genom de historiska vilkoren för sin existens voro hänvisade på fasthållande vid och försvar af andra statsformer och söm troget uppfyllde denna pligt. Den kristna religionen hade från början ett demokratiskt drag i sig, i det den lärde menniskorna att betrakta hvarandra som Guds barn : och som bröder. Deta slag af broderlighet har i vår tid blifvit mägtigare än i medeltiden, hvilken kraftigare betonade presterskapets högre myndighet och på samma gång dess aristo- kratiska företrädesrättigheter framför lekmännen. Till och med den förkärlek för individualismen, som är så ut- märkande för vår tid, förstärkte de demokratiska ideernas magt,. oaktadt individualismen i sig sjelf är ingenting mindre än demo- kratisk, i det den bringar till medvetande mångfalden af den indi- viduela begåfningen, således ej likheten utan olikheten mellan in- dividerna. Den förstärkte den likväl derigenom att den stegrade sjelfkänslan hos alla individer, följaktligen äfven hos hela folket. Samma fenomen visar sig i privaträttens och i förmögenhets- förhållandenas utveckling. Just de på åsigten om allas jemlikhet grundade satserna i den romerska rätten blefvo allmännast upp- tagna. Medeltidens tyska rätt hade företrädesvis beaktadt och skärpt. ståndsskilnaden, mén den romerska rätten hade erhållit en allmän plebéjisk prägel; den var en borgerlig rätt i ordets egentliga betydelse. All egendoms, äfven jordegendomens säljbarhet och del- barhet och den lika arfsdelningen mellan söner och döttrar blefvo äfven införda i den nyare lagstiftningen. De feodala och bonde- institutioner som stredo mot dessa grundsatser blefvo till största delen upphäfda; öfverallt befordrades handelns och näringarnes. fria utveckling. Härmed öfverensstämde nationalekonomernas teo- rier, så mycket de än stredo sinsimellån om allmänna grundsatser. Lifvet följde teorierna och uppenbarade den jättelika kraft som bodde i de'på nytt vaknande ideerna om medborgerlig frihet och jemlikhet. Hele den nyare tidens industriela utveckling är beräk- nad på massan. I det den tjenar densamma, tager den derifrån sina krafter. Äfven de nya uppfinningarne verkade företrädesvis på bredden och gåfvo de fattige tillfälle till större lefnadsnjutning. Medelklassens rättigheter och välstånd äro för närvarande, trots alla brister, större än under medeltiden; de lägsta klassernas större än någonsin i hela verldshistorien. Låtom oss nu draga några slutsatser som resultat af desça politiska betraktelser: . 400 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. En blind fiendskap hos regeringen mot det demokratiska ele- mentet inom staten är ej i monarkiens intresse. Försöket att under- trycka detsamma står i motsägelse med det nya Europas hela kulturutveckling och med tidens rörelser. Det skall derföre alltid sluta olyckligt för dem som våga det. Det kunde lyckas först då de bästa folkkrafterna blifvit krossade och upprifna; följderna skulle derföre alltid blifva hela statens försvagande och ruin; redan blotta försöket uppväcker misstämning och fara. Dervid hafva demagogerna tagit tillfället i akt och sökt utbreda den tron att folkets fri- och rättigheter äro förhatliga för furstarne och endast kunna betryggas genom folkväldet. De monarkiska regeringarna hafva ett stort intresse i att vrida detta medel att uppreta folket ur demagogernas händer, i det de sjelfre utbilda folkets rättigheter och skydda dess frihet. I det monarkien modigt erkänner det demokratiska elementet såsom berättigadt, finner den sjelf sitt säkraste stöd deri och har tillika magten att genom sina organiska lagar skydda mot dess öfverdrift och öfverskridande af sina gränser. Samma vatten, som i sitt vilda påträngande öfversvämmar fälten och förstör allt som kommer i dess väg, tjenar i ordnadt lopp den fredliga skeppsfarten, de flitiga yrkena och till ängarnas bördighet. Den politiska upp- giften äfven i det monarkiska Europa är derföre icke undertryc- kandet utan den riktiga organisationen och ledningen'af de de- mokratiska elementen. J. C. Bluntschli. (i Deutsches Staats-Wörter buch). 401 Om bronskulturen i Skandinavien. Ett genmäl© till dr Hans Hildebrand. Då vi i Framtiden lemna plats för nedanstående uppsats af en frejdad vetenskapsman, sker detta med den uttryckliga förklaringen, att vi härigenom ej vilja hafva en gång för alla bundit vår tidskrift vid det ena eller andra af de olika åskådningssätten inom de arkeo- logiska tvistefrågornas område. Vi anse oss således oförhindrade att framdeles meddela ur annan synpunkt affattade bidrag till belysning af de äldsta skiftena i vår fosterländska odlings utveckling. Red. För någon tid sedan fick jag från riksantiqvarien hr B. E. < Hildebrand mig tillsänd en liten uppsats, undertecknad af hans son e. o. amanuensen Hans Hildebrand och utgörande en recension1) öfver mitt förlidet år utgifna Bidrag till Bronskulturens historia i Skandinavien, införd som inledning till svenska öfversättningen af Lubbocks Prehistoric Times. Och då jag just nu håller på med redigerandet af 3:dje upplagan af mitt arbete om Bronsåldern, som kommer att på franska språket utgifvas i Paris och redan lärer vara, af förläggaren annonseradt, så var denna lilla skrift mig särdeles välkommen, emedan jag väntade att deri få mottaga värdefulla upplysnigar rörande den delen af ämnet, som afhandlas i ofvannämnda Bidrag och som jag föresatt mig att efter förmåga i ett särskildt kapitel af verket fullständigt utarbeta, nämligen be- svarandet af frågan: när i forntiden och genom hvilket forntidens folk har den första bronsen kommit hit till vår skandinaviska nord? Som läsaren vet, finnas åtskilliga andra punkter, som hora un-r dersökas vid en.beskrifning af våra nordiska bronser, t. e. formen och ornamenteringén af hyarje bronspjes, ändamålet for hvilkjet den blifvit bildad och sättet huru den blifvit begagnad; äfven som deri bör redogöras för de upplysningar rörande bronsfolkets ut- seende, som möjligtvis' kunna inhemtas af dess qvarlåtenskap; dessutom torde genom en grundlig undersökning af allt hithörande 1) Införd i Svensk Litteratur-Tidskrift årg. 1869, 8:de häftet sid. 5Q6 och föl- jande. ' ' 26 402 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. kunna utrönas, på hvilken grad af bildning ifrågavarande folk har stått, då det med bronsen först, anlände till norden. Om någon del af allt detta är i mitt sista Bidrag icke fråga, utan blott om den ena delen af ämnet som här ofvan omnämndes, nämligen besvarandet af frågan wär och Iwarifrån bronsen.först kommit till Skandinavien. Det är således denna fråga som Bidragets recensent hade bordt undersöka, genom säkra grunder vederlägga det felaktiga och föreslå något bättre i stället. Vi skola se huru hr Hildebrand utfört detta sitt sjelfmant åtagna värf. Efter genomläsningen af hr H:s skrift har jag tyckt mig finna att han något ensidigt behandlat ämnet, enär han icke ens vidrört något enda af de positiva bevis jag framlagt genom att utstaka den väg, som jag, med ledning af monumenterna, anser bronsfolket hafva tagit från Orienten till Europas nord. Han har icke yttrat ett enda ord om giltigheten eller odugligheten. af dessa bevis. Vis- serligen fann jag mig således besviken i mitt hopp om upplysningar och en grundlig granskning — för en författare, som blott söker sanningen, är en grundlig opposition mer upplysande än ett omo- tiveradt medhåll — och jag inser också icke hvartill hela denna, efter utseende så lärda recension, egentligen skall tjena. En vän som läst recensionen yttrar sig derom i ett bref, att den synbarligen är riktad mot mig personligen och skrifven i en ovänlig, till och med bitter ton. Han säger vidare att hr H. blott sökt nedrifva hvad jag uppbyggt, utan minsta försök att sätta något annat i stället. Om så är, har han åtminstone icke lyckats , nedrifva en enda sten af byggnaden, som står lika fast och har blifvit ännu mera grundfästad genom tillkomna förträffliga bygg- nadsmaterialier. Vi skola bevisa det under det vi utförligt ge- nomgå hans uppsats. Men innan jag företager mig att i all vänlighet recensera min recensent, torde mig tillåtas att för dem af mina läsare, som icke gjort arkeologien till sin hufvudsak, och dit . hörer utan tvifvel största delen, framlägga en kort Öfversigt af tillkomsten och den nuvarande ståndpunkten af den vetenskap, som diskussionen kom- mer att afhandla. Läsaren erinrar sig att enligt den indelning af fornsakerna uti en stenålder, bronsålder och jernålder, som för något mer än tre årtionden sedan blef verkställd och nu är allmänt antagen, blef från början den komparativa metoden här använd och att, genom denna metod, stenåldern befanns hafva tillhört ett folk som här i norden lefvat i halfvildt, rått och barbariskt tillstånd, lika- OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 403 som åtskilliga af Amerikas och Söderhafsöarnas invånare ännu på vår tid* och hvilket folk, enligt flera forskaren mening, afven här varit ' menniskoätare. Till vapen och verktyg hade de ej annat än sten och djurshen, hvilka de förstodo att på ett för ändamålet lämpligt sätt tillverka. Att de haft något jordbruk synes troligt deraf att man funnit jordhackor af sten och elghorn (Jmfr. Nilsson: Skan- dinaviska Nordens urinvånare, första uppl. pl. XI fig. 134, 135. 2:dra uppl. VI samma figurer. På stenåldern följde omedelbarligen 'bronsåldern. Och för att framställa dennas förhållande till stenåldern, torde jag äfven här- om böra yttra några ord. Bronsen är den första metall, som här blifvit använd till verktyg och vapen, och j ernte bronsen inkom på samma gång guld, användt till smycken. Bronsens hitkomst och begagnande anses derför vara det första steget ur barbariets långa natt till odlingens derefter mer och mer uppklarnande dag. Beträffande bronsen hos oss, veta vi icke blott att den varit den äldsta metallen, vi veta äfven att de äldsta bronser som hos oss förekomma äro de bäst gjorda, till formen de skönaste och till ornamenterna de prydligaste, samt att bronsfabrikationen här i nordén småningom mer och mer försämrades, hvilket förhållande ej bör förbises. Detta är ingen gissning, utan en genom mång- faldig erfarenhet bestyrkt sanning. Ty likasom i geologien, är det här icke svårt att genom ursprungliga läget, med säkerhet be- stämma hvad som är äldre eller yngre. Af denna erfarenhets- sanning, kunna vi således draga den logiskt säkra slutsats att den äldsta bronsen, som är den bäst gjorda både till form och sirater, icke kunnat tillverkas af de råa urinvånarne sjelfva, utan måste hafva blifvit hitförd utifrån och hafva härledt sig från ett folk, som i detta hänseende innehaft den tekniska bildningens högsta utveckling. Men vi veta genom erfarenheten ännu ett och annat i detta ämne, som kanske äfven här behöfver framhållas. Vi veta nämligen att hos oss aldrig någon enda bronspj es blifvit funnen i någon till stenfolket hörande grift, hvilket synes an- tyda att det utifrån hit anlända högre bildade bronsfolket i början hållit sig skildt från de råa infödingame, stenfolket, och att om det begagnadé sig af dessa, det förmodligen endast var som handtlangare för sin handel eller som slafvar för sina arbeten. Men derimot finna vi nästan alltid flera eller färre flintsaker i bronsfolkets grafvar, och dessa äro antingen kastvapen, pilspetsar och lansar, hvartill bronsen var alltför dyrbar, eller offerknifvar för en sannolikt af fäderne ärfd religiös kult. Dessutom bör jag nämna att, åtminstone enligt min erfarenhet, i de trakter der brons- 404 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. folkets grafvar förekomma, finnas de vanligen gruppvis, stundom i stort antal, hvilket synes mig visa att folket, som hitförde bronsen, icke kommit som enstaka personer eller »resande äfventyrare» utan som ett mér eller mindre talrikt folk som i egenskap af kolonister satte sig ned i landet för att här qvarblifva. Detta antagande göres sannolikt, icke blott genom bronsfoTkets kolonisationer på öar och kuster, i Medelhafvet, jemförda med europeernas koloni- sationer i Amerika, utan ännu mer omedelbarligen genom fyndet vid Tygelsjö, som påtagligen visar en strid mellan de stenbegag- nande infödingarne och det kolonianläggandé bronsfdlket. (Se Nilsson: Sk. Nordens urinvånare. Stenåldern. 2:dra uppl. sidd. 95, 96, pl. VII f. 174, 201. Ännu ett par preliminära anteckningar torde här vara på sin plats. Erfarenheten visar oss att sedan de vapen och verktyg af brons, som de invandrade fremlingarna fört med sig hit, blifvit förbrukade, så visste de att skaffa sig nya, dels genom att omgjuta de förbrukade eller brutna ), dels genom att skaffa sig ny brons. De måste således hafva haft med sig bronsgjutare, som från hem- landet medfört denna konst. Att denna invasion här i Europas nordvestra del inträffat i en uråldrig tid, långt före början af vår historia till och med af våra fornsagor, synes mig kunna slutas deraf att icke'en enda antydning derom förekommer i vår historia eller ens i någon af våra talrika legender från forntiden. Vi skulle således icke hafva ens den minsta kunskap om att detta folk med denna helt egna bildning någonsin funnits här i norden, om vi ej träffat deras qvarlåtenskap i grafvarne, jemte deras skeletter eller deras brända benskärfvor i urnor nedsatta i jorden. Men icke nog med att vi af qvarlåtenskapen inse att , de funnits här: vi kunna äfven af samma qvarlåtenskap finna att detta folk under sitt vistande härstädes undergått märkliga förändringar både i fysiskt och religiöst af- seende, och att den tid de här bott och haft brons varit af ganska lång varaktighet. Hvad den religiösa förändringen beträffar, så brukade bronsfolket här i början af sin hitkomst, likasom alla semitiska folk2), att begrafva sina lik i horisontel ställning i , >) Man har på flera ställen äfven i Sverige träffat samlingar af sådana förbru- kade bronsvapen, jemte gjöten m. m. tydligen ärnade att omgjutas. Äfvep haï man träffat gjutformar af sten; dock vet man att formarne oftast varit gjorda af våt sand och således kunnat blott en gång begagnas. Qvarlefvor efter sådana antika brons- gjuterier har jag sett både i Frankrike och i Tyskland. 2) Det är allmänt bekant att enligt folktaflan i Genesis 10 kap. räknas fenicerna till Chams afkomlingar och hebreerna till Sems. Men språken äro så lika att man medelst OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 405 jorden men lika som de ariska folken, bland hvilka de förmod- ligen här bödde, antogo de sedan bruket att bränna liken och förvara askan med de brända benskärfvorna i krukor, som ned- sattes i jorden. Med detta ändrade likbegängelsesätt torde åtskil- ligt annat hafva blifvit ändradt: men den gamla feniciska Baals- kulten och dess firande med eldar midsömmarsnatten och med dans, och sång på höjderna, har lemnat spår efter sig ända till närvarande dag, så väl hos oss, som på många andra ställen der detta folk haft sina kolonier. Äfven bronsfolkets fysiska beskaffenhet synes under bfonstiden härstades hafva undergått betydliga förändringar, hvilket röjer sig i fÖrändringarne af deras vapen och smycken. Bronssvärden i de äldsta grafvarne, med de obrända liken, hafva alltid handtagen så korta att de ej kunna omfattas af mer än tre finger, och hand- lofsringarna så trånga att knappt någon af våra finaste damer kan träda ett sådant band öfver handen. Härtill kommer att de brons- sporrar man funnit äro så små, att de endast passa för en ung flickas häl. Men de bronssvärd, som tillhöra en mindre uråldrig tid, hafva alltid längre handtag och Blutligen, vid jernålderns bör- . jan, blifva de inimot lika så långa som jernsvärdens handtag. Skulle icke dessa ändrade religiösa bruk från att begrafva till att bränna* liken, och denna betydliga ändring i bronsfolkets fy- siska beskaffenhet, antyda en mycket lång tidrymd och ett genom blandning äfven till utseendet ändradt folk? Jag blott frågar och låter en hvar göra de förklarande slutsatser, han finner för godt, men så vidt jag vet äro de uppgifna fakta riktiga, och skulle några undantag gifvas, hvilket jag icke känner, så äro de åt- minstone få. Nu återstår att besvara den förutnämnda vigtiga frågan: hvad var det för ett folk, som först förde brons hit till horden och när var det, som den först förskaffades hit? Det var detta främmande folk som, efter allt hvad man kan finna, småningom ledde nordens vilda invånare in på den egentliga bildningens väg och gaf dem första impulsen till förut okända slöjder och bruk. Efter många års undersökningar har jag slutligen kommit till det resultat att det var ett semitiskt folk, fenicerna, som från ur- kännedom» af hebreiskan kunnat läsa och förstå de feûiciska skrifter man påträffat, och att de begge på samma sätt skrifvas från höger till venster och således höra till , samma språkstam. Jag har derföre kallat begge dessa folk semitiska, och kommer att fortfara dermed. ’ l) Vi finna aldrig hos oss något exempel på begrafning i nedhukad ställning, som hos stenfolket. 406 FRAMTIDEN. TREDJE ÂBGÅNGEN. MAJ. minnes tider innehade verldshandeln och förde till alla andra folk- slag, genom sina fartyg på hafvet och sina karavaner på landet, icke blott egna hemgjorda konstalster af metaller, fina väfnader, purpur, glas och bernstenssmycken, och framför allt att de till grekerna meddelade bokstafsskriften; utan äfven kolporterade andra nationers produkter, allt genom byteshandel till många den gamla verldens vidt skilda folk. (Jemför hvad härom finnes på många ställen hos Heeren Über die Politik) den Verkehr und den Handel; Movers die Phoenizier; m. fl.) Så länge vi icke med bestämdhet veta hvad det var för ett folk, som visat menskligheten dessa stora välgerningar, återstår ännu en betydlig lucka i den menskliga odlingens historia. Att många försök blifvit gjorda att fylla denna lucka, kan ej anses tadelvärdt, om ock ingen hittills lyckats samla och framlägga så- dana bevis att alla funnit sig deraf öfvertygade. Det Bidrag till Bronskulturens historia, som gifvit anledning till hr Hildebrands kritik, var ett nytt försök att komma närmare lösningen af ofvannämnda vigtiga fråga. Vi skola nu se om den genom nämnda kritik kommit ett steg närmare det eftersträfvade målet. Hr Hildebrand inleder sin uppsats med några ord, som väl äro ämnade som ett slags komplimang, hvilken vi vid tillfälle skola försöka återgälda; men i och med' detsamina meddelar han sina läsare en förmodligen icke med afsigt tillkommen tvetydighet, som skulle kunna tydas mig till last. Han säger att jag förklarat bronsåldern här i norden genom feniciskt inflytande, som jag nu låter aflösas af ett etruskiskt. Denna uppgift är oriktig. Jag har hittills icke ändrat system, och det ser icke ut till att jag genom H:s recension skulle finna mig föranlåten att vidtaga någon dylik ändring. H. vet alltför väl att jag sökt bevisa att feniciska kolo- nister infört den första bronsen i norden, att kolonisterna sjelfva sedermera fortsatt bronsfabrikationen, och att slutligen, under én långt senare tid, etruskernas handel blifvit så vidsträckt att den kringfört sina produkter ända till den skandinaviska norden, utan att detta haft något annat inflytande än om man nu t. ex. köper sig några i utlandet tillverkade saker, i Stället för att köpa de svenska. Det första rätt tydliga etruskiska bronsfabrikat, som jag fått veta vara funnet i Sverige, var den högst märkvärdiga bronssköld, som träffades vid torfskärning i Spanöarps socken af Hallands län 1865, och som kom till Stockholms museum, det den i flera år låg obeskrifven, tills slutligen den om fornforskningen i Sverige OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 407 och andra nyttiga kunskapers, spridande i fäderneslandet så nitiske ryttmästaren hr P. v. Möller på Skottorp, lät heskrifva den af en dansk arkeolog, hr kandidat Boye, med biträde af hrr Oscar Mon- telius och Hans Hildebrand, och äfven lemna ett träsnitt deröfver i Hallands Fornminnesförenings Årsskrift 1868. Deraf finhes äfven en något rättare afbildning i samma Årsskrift för 1869; men på intetdera stället kan jag finna att den blifver ansedd- vara etruskisk. Det är väl knappt möjligt att hrr arkeologer af Hilde- brandska skolan kunna derom vara okunniga. Men hur som helst har jag icke i ringaste mån ändrat, min åsigt rörande den skan- dinaviska bronsens feniciska ursprung. Någon »aflösning» har aldrig varit fråga om. ( Hr Hildebrand lofvar att betrakta ämnet från »historisk» syn- punkt. Bör min del har jag aldrig kunnat föreställa mig att man kan genom historien komma till säker kännedom ; om saker som ligga så långt före början af alla historiska urkunder som sten- åldern och början af bronsåldern, öm hvilka här handlas. Der- imot anser jag den komparativa metoden vara hufvudsak i all rent antiqvarisk forskning. Vi skola se hur hr H:s undersökningar på den »historiska» vägen komma att taga sig ut. Till en början låter förf, oss veta att han'icke ar någon vän af auktoritetstro inom de tvetenskapliga området, ja, med helig fasa beder han Gud bevara sig från en maklig auktoritetstroI Och dock skulle jag önska att han ville visa mig ett enda ställe i hans upp- sats, som vittnar om egen undersökning och< ej hvilar .blott öch bart på antagande af andras uppgifter d. v. s. på auktoritetstro från början till slut. För det första tillstår han sjelf att han icke gått till källorna, och han söker ursäkta sig dermed att, som, han säger, det i de flesta fall icke varit honom möjligt att granska dem. Men om det någonstädes i Sverige är möjligt att granska hithö- rande källskrifter, så är det helt visst i Stockholm, der man har tillgång till kongl. -biblioteket, vetenskapsakademiens bibliotek, vit- / terhets- historié- och antikvitetsakademiens bibliotek m. fl, och der föreståndarne äro så utmärkt tillmötesgående, att hvad som möj- ligtvis saknades skulle de genast anskaffa. Men jag medgifver att det är beqvämare att blott åberopa sig på en viss auktoritet. Den förste af detta slag hr H. låter framträda på arenan ar fransmannen François Lenormänt, hvilkens Manuel åkistoire and- ' enne de T Orient H. vill använda för att vederlägga mig. Jag för- klarar genast med stor tillfredsställelse att allt hvad hr François Lenormänt uppgifver att han sjelf sett och erfarit under sina resor i Orienten, det antager jag utan allt förbehåll, men derimot de 408 ( FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. beräkningar af årtal och dylikt, hvartill hr L. kan anse sig hafva kommit genom beräkningar af andras uppgifter, om de också kallas historiska, dem kan jag icke lika obetingadt antaga. Den åberopade handboken finnes händelsevis ännu icke i mitt bibliotek, och icke* heller i universitetets; men jag eger en annan liten bok af samme författare, nämligen La legende de Cadmus, åer hr L. utförligt beskrifver åtskilliga af sina fynd i Orienten, och dessa hans uppgifter, deri han framställer hvad han sjelf sett, skall jag framlägga för att, efter jag tror, inför hvarje fördomsfri och sak- kunnig man vederlägga hr H:s hufvudsakliga inkast. Hr H: börjar sin opposition med att anföra en hel hop årtal och historiska uppgifter, af hvilka resultatet väl skall vara att fenicerna under Sidons tid icke ens kunnat komma till Medelhaf- vets vestra del, och till och med under Tyrus’ och Carthagos tid aldrig hunno längre än till Spanien. Men bland dessa historiska uppgifter inblandar hr H. flera af etnologisk, till och med af poli- tisk art t. ex. att fenicerna ej voro fullblodiga semiter, att Hyksos voro heteer, att fenicerna icke voro sjelfständiga utan nästan alltid af andra beroende, och framför allt är han angelägen att från dem bortplocka alla de förtjenster om mensklighetens förkofran och bildning som alla andra ända till närvarande förf, tillerkänt dem. — Det är en egenhet hos denne recensent, hvarpå det han vara tjenligt fästa läsarens uppmärksamhet, att hvarje anförd för- fattare som är af samma mening som H. öfverhöljes med det högsta beröm, men derimot hvarje förf, som ej tänker lika med honom, framställes som en stackare och odugljng. Samma öde har nu blifvit fenicerna till del, af skäl som läsaren torde inse. Den första stridsfrågan rörer Gades, som antages vara anlagdt först 1150 f. Kr. hvaraf skall följa att inga handelsvaror före den tiden kunnat komma deröfver från Vestern till Medelhafvet eller tvärtom, och att Spanien var det yttersta land åt vester, som var kändt af fenicerna. Kunde detta ledas i bevis, så skulle jag genast afstå från min mening att bronsen hos oss förskrifver sig från vida äldre dato, och blifvit. hitförd af ett feniciskt folk. Men hr H:s mening är blott framkastad, icke bevisad. Hvad mig beträffar har jag antagit att Gades blifvit under förutnämnda år (1100 eller 1150 f. Kr.) l)efästadt af fenicerna och kalladt Gadir som på deras språk skall betyda den omgärdade eller befästade., Men att samma ö redan långt förut varit använd som stapelplats för han- del mellan Medel- och Vesterhafyet, kan af många skäl bevisas. Både nämnda ö och Spanien under namn af Tartessus m. f. namn voro redan kända af Homerus (jemför Strabo Casaubons edit. 1622 OM BKONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 409 sid. 149); redan förut hade Turditaûien, en del af Spanien, kommit under fenicernas herravälde (Strabo p. 1 st.). Samme förf, inty- gar äfven att många gamla spår funnos i Spanien efter trojanska flyktingar. Vidare heter det (p. 150): fenicerna som redan före Hovneri tid innehade de bästa delarna (optima) af Afrika och Spanien (Iberien och Libyen &c.). Vidare: på den ena udden af ön Gades låg staden, på den andra den egyptiske Herkules' tem- pel; vidare: den ifrågavarande Herkules var icke den grekiske, utan den feniciske (Bochart p. 610). Gades hade <5fta ombytt hamn, hvilket också antyder én lång tid. Bland annat kallades det Erythia, som erinrar om att fenicerna utgått från erythreiska haf- vets stränder, innan de satte sig ned vid Medelhafvet (Bochart 611). Myten om Geryoij, Chrysanors son, konung i Erythreen, hvars boskapshjordar bortfördes af Herkules, antyder händelser från en urgammal tid, äfvensom berättelsen om den feniciske Herkules’ vidsträckta vandringar kring flera Europas länder och folk, hvar- under han afskaffar menniskooffef, anlägger städer och lärer invå- narne åkerbruket, anses af alla och med skäl åsyfta fenicernas kolonisationer och den feniciska religionens kringspridning och välgörande följder. - Jag hoppas att om hr H. ej finner sitt första inkast mer än tillräckligt vederlagdt, så skall dock hvarje upplyst och opartisk läsare finna det, och att Gades varit stapelplats redah långt före 1150 f. Kr. då fenicerna redan före Homeri tid innehade de hasta delarne äf Spanien o. s. v. och att således handlande och annat' folk från Fenicien kunnat passera deröfver sannolikt redan i förra halfvan af 2:dra årtusendet före Kr. , 7 Defefter frågar hr H.: Ho kan bevisa att det tenn som förekom i Egyptens brons, kommit från England? Jag hade lust att fråga H.: Ho kan bevisa att det icke kommit deri- från? H. har försökt, men misslyckats. Han nämner ett ord om Drangiana eller stränderna vid Svarta hafvet. Men det är ju redan till full evidens ådagalagdt genom Arrians periplus, framlagd af dr Smith i The Cassiterides, att intet tenn, åtminstone före år 64 e. Kr., kommit från något ställe af Asien till Egypten eller Europa. Men då denna fråga står i det närmaste förhållande till frågan om läget af Cassiterides, vilja vi nu företaga den, och låta de af H. framställda mellanliggande om bernsten och tarschisch sedermera följa; ty H. synes en/gång för alla hafva föresatt sig att intrassla ämnet. Jag skall dock söka att följa honom och utreda, det. 410 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. Till en början vill jag anmärka att namnet Cassit&rides som betyder tenntrakt, kan hafva blifvit användt för mer än ett ställe, och säkert är att det blifvit användt än för Shillyöarna, än för Cornwall. , Hr H. påstår, i förlitande på en ny auktoritet, Akerman, . att aldrig några fenicer kommit till England, men att Cassiteri- derna, der de hemtade sitt tenn, lågo i Spanien, och för att bevisa detta åberopar han Strabo, Pomponius Mela och Diodorus Siculus, utan ätt dock v^rda sig om att utsätta hvar hos dessa författare de ställen finnas^ som han menât. Vill han att vi obetingadt skola tro honom, eller vill han förstöra sina läsares tid med att genom- söka de digra volymer hvaraf hvardera af de anförda förf:s verk består, och ändå måhända af honom sedan höra att man ej träffat rätta stället. Då man påstår att en förf, misstagit sig, bör man väl 'bevisa, hvari misstaget består, icke blott flyktigt , och lättsinnigt antyda det. Sådana sväfvande uppgifter förtjena visserligen intet svar, och dermed vore hr H. kanske bäst belåten. Men på det han ej må missleda någon att tro, att han bevisat sin sak, och då jag har alla tre författarne till hands i mitt bibliotek, har jag gjort mig besvär att hos dem uppsöka de åsyftade ställena och funnit der helt annat rörande Cassiterides än H. vill inbilla oss. Således Strabo (Ca- saubons edit.) pag. 147: »Han tillägger att tenn alstras (nasci) hos de invånare som bo ofvan om Lusitanien, samt på de kassiteridiska öar na; afven från Britannien föres tenn till Massilia». Denna Strabos uppgift är ju bokstafligen öfverensstämmande med verkliga förhållandet, att der finnes tenn l:mo ofvan Portugal i Gallicien, det är allmänt kännt och äfven af dr Smith intygadt {The Cassiterides p. 45); 2:do på Shillyöarna som här kallas Cas- siterides, och 3:tio i England, Cornwall på fasta landet. Närmare förklaring Öfver Kassiteridernas läge förekommer lika- ledes hos Strdbo p. 175. Kassiteridiska öarna äro tio tiU antalet, belägna ute i öppna hafvet i norr från Artabrorernas hamn, (det är Gap Finisterre). Det är ganska riktigt att Shillyöarna ligga i norr från Cap Finisterre, långt ut i öppna hafvet. • Vidare fortsätter Strabo: »under äldsta tiderna var det blott fenicerna från Gades, som kommo dit (till Kassiteriderna) för att handla, men dolde seglingen, dit för andra». \ ■ Nu förmodar jag att ingen med sundt omdöme kan tvifla på att Strabos Kassiterider äro Shillyöarna. De ligga i norr från Gap Finisterre, långt ut i öppna hafvet, och under de äldsta ti- derna voro fenicerna de enda, som seglade dit, och dolde den seg- OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 411 lingen för alla andra. Om Kassiteriderna liggat, som H. påstår, i Spanien (Gallicien), hur skulle fenicema då hafva kunnat träffa dem, när de seglar rakt i norr, från Gap Finisterre ut i öppna hafvet? Och det var dock detta de gjorde. Hr H. vill ej tillåta fenicema att hafva kommit längre i vester än till Gap Finisterre; hans egen sagesman Strabo tillåter dem dock att segla från detta Cap långt ut i öppna hafvet åt norr, för att der träffa tennöarne. Men hur kunde H. till den grad misstaga sig? Skulle det verkligen vara hans fulla allvar? Man skulle nästan kunna tvifla på att han så illa förstått sin Strabo. ( ' Det är en för vårt ämne högst intressant underrättelse, som Strabo bekräftar, att fenicema »från de allra äldsta tiderna» voro de ende som från Gades kommo till Kassiteriderna för att drifva handel, och dolde denna segling för alla andra. Vi skola sedan se att andra folk visste att tennet kom från Gades till Orienten, men de visste ej hvarifrån det kommit till Gades. Äfven detta bevisar således att Gades, »från de allra äldsta tiderna» (se ofvan) var stapelplats för handeln mellan medelhafvet och Vesterhafvet. ■ Således fick hr H. intet medhåll af Strabo. Vi skola nu se hvad Diodorus Siculus, som äfven blifvit af H. åberopad, har att säga om saken. I. 5:te boken 38 kap. yttrar han att ofvan om Lusitanien finnes mycket tenn på öar som derför kallas Cassiterides, och att de ligga ute i verldshafvet gent imot Iberien. Således säger han detsamma som Strabo: att Cassiteriderna ligga ute i verldshafvet. Och i samma 5:te bok 22 kap. att de som bo vid Britanniens udde Bolerium bruka föra tenn till en närbelägen ö, som hette Veitis. Bolerium är Landsend, den yttersta S. V. spet- sen af Britannien, hvaraf Shillyöarne synas utgöra en fortsättning, och nära Cornwalls grufvor. Det är således icke svårt att se hvar deras Cassiterides lågo. — Således fick hr H. icke heller här något medhåll. Vi vända oss nu till Pomponius Mela som bör känna saken bäst, menar H., då han »till på köpet var spanjor». Dock är land- skapet Bœtica, der Mela var född, skildt genom hela det Öfriga Spanien och Portugal från Gallicien, der tennet fanns, och der han sannolikt aldrig varit; också har han ganska litet och detta lilla något oklart? att säga derom. Men alla hans kommentatorer förklara-honom i öfverensstämmelse med de förra. Man hoppas derför att Kassite- riderna få. vara Shillyöarna, hädanefter Som hittills. Men alla här anförda författare leide på en tid, då romarne redan förstört Carthagos magt och gjort segelleden fri till de bri- tanniskå tennöarna, om hvilka de således kunde hafva kunskap 412 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. såsom vi nu hafva visat. Men så länge fenicerna förmådde hem- lighålla denna segling, kunde ingen veta hvar tennet kom ifrån. Herodotus (450 f. Kr.) kände icke noga stället hvarken hvarifrån tennet eller bemstenen kom till grekerna; han visste dock med visshet att det kom från de yttersta landsändarne åt vester till, och således visste han bestämdt att bemstenen hvarken kom från Preussen eller från Adriatiska hafvet, som hr H. nu vill inbilla sina, som han synes mena, alltför godtrogna läsare. Men då hr H. är så angelägen att få något bevis på att feni- cerna fingo tenn från'Spanien, kan man verkligen undra öfver att han ej dragit sig till minnes Hesekiels glänsande beskrifning öfver Tyfus, der i 27 kap. 12 v. verkligen förekommer att tenn var bland de handelsvaror, som kommo från Spanien (Tarsis) till Tyrus. Men det är klart att judarne i 6:te århundradet (588) väl kunde veta att tennet, som fördes till Tyrus, kom från stapelplatsen Gadir, som låg i Spanien, men de kunde ej veta hvarifrån det kommit till Spanien, ty ännu i nämnde århundrade hade fenicerna förmått hålla segelleden till tennlandet hemlig; ännu hade icke Publ. Crassus gjort seglingen dit fri för alla, hvilket först skedde i en långt senare tid. Men ännu ett starkt bevis att forntidens tennland var Corn- wall, äro grufvorna der, hvilka genom sin vidsträckthet och ofant- liga urhålkningar visa att de under årtusenden varit bearbetade. Jag kom händelsevis icke till Cornwall; jag har läst Alphonse Esquiros beskrifning och gjort några anteckningar, men jag har ej förfis' arbete tillhands. Den öppna urhålkningen är åtminstone en (engelsk) mil i omkrets och öfver 150 fots djup; de så kallade underhafsgrufvorna sträcka sig under hafvets botten, några mer än en half mil ut under hafvet. Invånarne uppgifvas hafva stor likhet med de gamle spanjorerna och vara afkomlingar af fenicer som blifvit qvar för att bearbeta grufvorna 1). Men nog härom. Nu måste vi gå tillbaka för att få reda på hvar H. fått veta »att bernsten verkligen finnes vid Adriatiska hafvet» och om der också står att den fanns der äfven på fenicernas tid. Detta är naturligtvis hans mening, ty i annat fall och om den endast funnits •under en senare tid, skulle hans meddelade underrättelse derom blott varit ett infall för att borttaga sannolikheten från uppgiften att bemstenen på Mosis tid kommit från Danmarks kust.' Men är det möjligt att H. kunnat vara okunnig om Hérodots så be- stämda uppgift att bemstenen kommit till grekerna från Europas *) Jmfr. Nilssons Bidrag sid. 16, efter J. Hudgson. OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 413 yttersta landsändar åt vester till? Jag frikänner honom från denna okunnighet, som i hans ställning skulle vara oförklarlig. Men hvarför har han då gjort detta inpass, att bernsten finnes vid Adriatiska hafvet? Det synes verkligen vara ditsatt blott för att förvilla mindre, uppmärksamma läsare. I mitt Bihang sid. 22 står onmämdt att den ädelsten i Arons embetssköld som kallades Tarsis (Tarschisch) anses vara från land- skapet af samma namn, Spanien. Vid detta hat H. åtskilligt att invända, men, som vanligt, utan bevis. Slutligen säger hän sig vilja öfveflemna saken åt orientalisterna :— odh måhända hade det varit klokast om han gjort detta från början. Men nu möter oss i hr H:s skrift ett ställe som verkligen vid första ögonkastet kan synas vara förestafvadt af personlig ovänskap mot mig. Han låter nämligen sina läsare veta, att vid den arkeo- logiska kongressen i Paris år 1867 (genom tryckfel står 1866) af- gäfvos opinionsyttringar mot mig, och att det tvifvelsutan var under »påtryckningen» af dessa, som jag på ett par ställen i Bi- draget sagt'att min förklaring gällde allenast den nordiska brons- åldern, icke den schweiziska m. m. Nej, min bäste hr Hildebrand, det var icke diskussionen öfver mitt föredrag i Paris 1867, hvarvid, som alltid då något nytt framlägges, olika meningar uttalades (hvilket nu, för alt göra större effekt på allmänheten, skall få namn af »opinionsyttringar») som gjorde att jag i Bidraget inskränkte ämnet till den skandinaviska bronsen; ty mitt yrkande står ännu fast att Schweiz fått sin brons från de på Frankrikes Medelhafs- kuster och deras närmaste öar koloniserade fenicer, upp genom Phones’ och andra dalgångar; ett yrkande, hvilket jäg så mycket mindre behöfver frångå, som jag fått nya bevis för riktigheten af min yttrade åsigt, hvilka bevis mina herrar opponenter skola på. ött annat ställe få del af. Men jag gjorde nämnda inskränkning och förenklade. ämnet, för att lättare kunna begripas, äfven af mindre försigkomna arkeologer. Hr H. synes ändå ej hafva för- stått det, åtminstone har han ej vidrört hufvudsaken, som var der ådagalagd, att de feniciska tempelruinerna öfverensstämde i kon- struktion och ornament, från Astarte-templet på Cypern, till New- grange på Irland. ■ p . ' Jag hade visst kunnat och kanske äfven bordt mera deltaga i diskussionen; men att jag icke gjorde det, dertill voro flera skäl: l:mo att min erfarenhet är lika med den, som erkebiskop Wingård i sitt afskedstal vid ett naturforskaremöte i Stockholm sade sig hafva inhemtat: att svenskarna i allmänhet ej äro så munviga som utländningarna. 2:do att med muntliga dispyter föga uträttas: 414 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. docendo, non disputando eruitur veritas, säger Baco. 3:tio att jag visste att förhandlingarna skulle tryckas och att jag då, så ut- förligt jag ville, kunde vederlägga inkasten. Men sådan som saken nu blifvit framställd, är bäst, enär vi hafva förhandlingarna till hands, att vi nu genast granska de in- kast som blifvit gjorda vid nämnda kongress och som nu fått namn, heder och värdighet af »opinionsyttringar». Dessa inkast har H. sjelf omnämnt vid slutet af sin recension, väl vetande, likasom andra förfarna advokater, att lemna de klyftigaste bevisen till sist, hvarigenom de lättast bibehållas i läsaréns eller åhörarens minne. Dessa ifrågavarande inkast äro gjorda af hr de Longperier och hr Franks,1). Hr de Longperier yttrade bland annat: »ett annat vigtigt faktum är att spiralen icke finnes på Feniciens monumenter; det är kanske det enda ornament, som man ej träffar der.» Detta yttrande har vår H. återgifvit med följande ord: »att den för Nilssons bevisning så vigtiga spiralen alldeles saknas i Fenicien». Jag medgifver att om så vore, skulle ett vigtigt bevis saknas; men i jag har länge vetat att den fanns, och jag var derför lugn. Nu vilja vi se hvad hr François Lenormant säger derom. Först torde jag böra erinra att L. kallar feniciskt ej blott hvad som finnes på den smala kuststräckan af 25 geogr. mils längd från Tyrus till Aradus, utan äfven de af fenicer fordom bebodda öar, hvilka han kallar feniciska. Häri öfverensstämmer jag med honom. Hr L. hade af kejsare Napoleon Hl blifvit skickad till Orienten och Grekland, för att der undersöka, bland annat, qvarlefvorna efter den gamla feniciska . befolkningen. Återkommen till Paris utgaf han den förutnämnda broschyren: La legende de Cadmus et les établissements phéniciens en Grèce. Paris 1867, hvilken jag varit så lycklig att erhålla. I olika paragrafer omhandlar hr L. skilda ämnen af stort intresse, men den som för närvarande fråga mest intresserar oss är § 6, Les colonies des phéniciens à Théra et Mélos, pag. 24 följ. För att vara så kort som möjligt, vill jag blott anföra följande, och för öfrigt hänvisa läsaren till den inne- hållsrika broschyren, som väl kunde förtjena öfversättas till svenska språket. Den äldsta befolkningen f på dessa och öfriga grekiska öar . anser hr L. hafva varit de i Genes. 10 k. 4 v. nämnda Kittim (Kethim), hvilka lefde ännu i stenperioden. Men alla dessa Théras invånare omkommo samtliga under ett utbrott af ett dervarande *) Congrès international d'anthropologie et d'archéologie préhistoriques. Paris 1868, p. 350, 251. ü OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. _ 415 eldsprutande berg, som betäckte hela ön med ett mägtigt lager af lava och pimpsten, under hvilket man funnit skeletter och qvarlä- tenskap efter dessa öns äldsta invånare*, Under vulkanens utbrott har en förfärlig jordskakning nedstörtat centraldelen af ön i hafvets djup, så att det nu återstående liknar till formen en halfmåne. I detta tillstånd: blef ön befolkad af en fenicisk koloni, som vid sin ankomst fann ön alldeles utan invånare. Denna befolkning anses hafva ditkommit i en mycket uråldrig tid. Samtidigt med Théra anses Melos hafva blifvit befolkad, likaledes af en fenicisk koloni. Der finnas talrika spår efter denna befolkning i grafvarna på deras nekropoler. Vi inskränka oss till att omnämna de yt- terst antika vaser, som man finner i stort antal på archipelagens öar, isynnerhet på Santorien (Théra) och Milo, och af hvilka man äfven träffar några exemplar på Egina, Äthen, Mykene m. m., men fabrikationen har varit på Théra och Melos. I ålder stå de vida öfver de flesta andra forntidsmonumenter, som Grek- * lands jord lemnar. Skilnaden mellan, denna och den äldsta gre- kiska lerkärlsfabrikationen från Corinth och dess, kolonier, är ganska märkbar, och de kunna aldrig förblandas. Hr Lenormant skiljer dem hiifvudsakligast genom ett alldeles eget system af örnamenter. Dessa äro alltid l:mo des lignes horizontales; 2:do des çhévrons; 3:tio des zigzags; 4.40 des enroulements pareils à ceux qu’on voit à la Giganteja du Gozzo, dans la mosaïque du temple de Venus à Paphos, dans les fragments de la porte du trésor d’Atrée à Mycènes. &c.; 5:to des series de cercles concentriques; 6:to des v lignes spirales; 7:mo des méandres; 8:vo des damiens; 9:o des étoiles; lO:mo des roues à quatre rayons.» Jag har trott mig böra återgifva dessa ornämenters benäm- ningar på franska, sådana som hr Lenormant gifvit dem, för att visa att precist desamma förekomma på våra äldre och äldsta skandinaviska bronser, och flertalet deraf äro redan längesedan, upptagna i Skandinaviska nordens urinvånare, Bronsåldern, af S. Nilsson. Stockholm 1862—1864t Jag anhåller att läsaren täckes taga för sig ett exemplar af nämnde bok och slå upp första bladet, sidan 1 och 2. l:o horisontala linier äro mycket allmänna på våra bronser (fig. 7 och 8). Vanligen omsluta de zig-zag eller andra örnamenter. 2:o Sparrar, sådana äro n:o 6; då de stå samman bilda de • zig-zag. 3:o Zig-zag fig. 7. Allmänna. 4:o Dubbelspiraler fig. 1. Allmänna. 5:o Koncentriska cirklar fig. 3. Ofta förekommande. 416 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. 6:9 Spirallinier. Sannolikt enkla spiraler. Hit kunna räknas spi- rallinierna på halfmånfigurerna. Kivik, sten. 6. Se äfyen Stenålderns 2:dra uppl. 6:te kapitel sid. .204 fig. 11. New- grange. 7:o Meandrar. Förekomma mer sällan på bronskärl, knifvar m. m. 8:0 Dambräde. De enda hos, oss ännu icke funna. 9:o Stjernor. På en liten rund bronsplåt, funnen i Treenshöi och aftecknad i kapt. Madsens verk. I Worsaaes Söder- jyllands Oldtidsminder sid. 33 fig. 5 a. b. m. fl. (NB. Alla hörande till bronsåldern). 10:o Hjul med fyra ekrar. Bronsålder fig. 4. Om vi nu lägga för oss en samling af antika bronser, funna i Skandinaviens jord, se vi dem försedda med ornamenter af nära ett halft tjog bestämda, geometriska figurer; och de finnas icke blott på bronser, utan en stor del äfven på stenmonumenter t. ex. på Kiviksmonumentet m. fl. Och nu framvisar hr Lenormant för oss en samling af antika vaser, funna i Feniciens jord och prydda med ett halft tjog precist de samma geometriska figurer; och de finnas ej blott på vaser, utan äfven på stenmonumenter, tempelbyggnader m. m. Är det möjligt att ej inse, att denna så fullständiga likhet mellan ornamenteringssystemet i Fenicien och Skandinavien icke kan vara tillfällig, utan måste hafva ett och samma ursprung, och att det kommit från Fenicien till, Skandinavien? För min del tror jag att detta måste inses af hvarje fornforskare, ja af hvarje tänkande menniska; eller, torde någon invända, då detta ornamentik-system icke finnes, åtminstone icke så utförligt, på något mellanliggande ställe — huru är det möjligt, att det kunnat komma hit från en så aflägsen del af jorden? Hvad som är verkligt, måste väl vara möjligt. Om recensenten hade vårdat sig öm att se hvad som redan stod att läsa i Bidraget, skulle han hafva funnit att vägen för fenicer- nas flyttningar, kolonianläggningar och tempelbyggnader från hem- landet öfver Cypern och Mykene och Gozzo-Malta redan finnes ut- stakad på samma sätt som hr L. nu utstakat, den, genom att an- föra desamma ornamenterna på desamma tempelruinerna, som af mig blifvit anförda, utan att den ene vetat af den andre. Så långt har då hr L. förhulpit fenicerna på deras flyttningar och koloni- anläggningar från deras stamland till Gozzo-Malta. Hvad mig be- träffar har jag, med samma medel, förhulpit dem till Irland; ty den som antager tempelruinerna på Gozzo-Malta att vara feniciska, måste ovilkorligen erkänna tempelruinerna Newgrange och Dowth att vara byggda af samma folk och för. samma kult. OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 417 Orsaken att bronsen här i norden är mest utvecklad i de trakter, der bemsten ännu finnes och fordom funnits i största mängd, synes mig vara en fingervisning, som förtjenar att tänka på. Men nu böra vi för ett ögonblick vända oss tillbaka till hr de Longperiers yttrande på kongressen i Paris, »att inga spiraler funnos i Fenicien», hvilket hr H. genast tagit fasta på, emedan derigenom ett af de vigtigaste stöiden fallit för åsigten om vår nor- diska brons’ feniciska ursprung. Vi vilja nu höra hvad hr L. säger derom. Sid. 34 yttrar hr Lenormant »det som är ännu . mera magtpåliggande är att Asien nu äfven lemnar sin andel af lerkärl alldeles lika dem frân Mélos och från Thera. Sådan är en vas hemförd från Assyrien af hr Victor Place och gifven af honom till museum i Louvren; sådana äro de fragmenter som hr de Saulcy samlat i moabiternas land, och som han skänkt till samma museum, och sådan är ven kostbar vas som hr Schæfer hade funnit i Fenicien vid Beyrouth, och som också ingått bland Louvrens samlingar». Efter dessa underrättelser af en lärd som , varit på stället, att äfven spiralornamenter förekomma i stort antal på en del feniciska öar, och att både derifrån och frän sjelfva feniciska kustlandet så- dana blifvit öfverlemnade till museet i Louvren, kan det synas be- synnerligt att hr de Longperier, som är chef för nämnda museum, kunnat på kongressen i Paris neka att der finnas spiraler i Feni- cien, hvilket endast är förklarligt genom en tillfällig ögonblicklig glömska; men oförklarligare är att hr H. som i början af sin upp- sats så x högtidligt afsvor auktoritetstron, och som haft god tid att betänka sig, genast med sådan ifver gjort denna åsigt till sin egen. Vi vanda oss nu till det andra hufvudargumentet, söm recen- senten anfört. Jåg hade sagt att de gamla tempel, efter hvilka ruiner finnas på öama Gozzo och Malta, voro byggda af fenicer, som i forn- , tiden koloniserat dessa öar, men den engelske fomforskaren Franks, »som åtnjuter ett rättvist erkännande för sina grundliga kunskaper, har uttalat såsom sin bestämda åsigt,. att det icke år fenicerna, utan berberna, som uppfört templet på Gozzo» o. s. v. Det är ett löjligt oskick, som vi redan förut anmärkt hos hr H. att städse utfärda ett slags kunskapsbetyg åt de författare, han omnämner. Alla som äro af hans åsigt få de allra amplaste vits- ord; dem som tänka olika med honom, nedsätter han efter bästa förmåga t. ex. dr Smith m. fl. Hvad nu min vän mr Franks beträffar, så vet jag förvisso att han står vida öfver behofvet af något vitsord från hr Hans Hilde- 418 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. brand, och i stället för att afgifva ett sådant, hade H. bordt un- dersöka saken och icke följa sin vana att hylla den beqväma, inen en gång afsvurna auktoritetstron. Hade hr H. kunnat vara opar- tisk och gjort sig en smula besvär att undersöka ämnet, så hade han lätt kunnat finna att historien om berberna på Malta blott är en fabel, hopspunnen af sagodiktaren Ovidius, som för sin myt om den kringirrande Anna, syster till Dido, behöfde denna dikt. Den finnes i Ovidii Fastorum Liber Hl, och börjas 559:de vers. Efter Didos sorgliga död, flyr Anna, bortdrifven från libyska kungen Jarbas, till ön Melite (Malta) der då var en kung som hette Battus, hvilket skall vara en libysk konungatitel. Här blir hon mottagen och vistas i tre år; slutligen blef hon äfven derifrån fördrifven. (Jemf. Movers die Phoenizier) II. 2. sid. 94 följ. En och annan har trott att någon tradition från forntiden kunnat ligga till grund för denna berättelse och att nämnde öars första invånare varit berber. Men om mån också ville medgifva detta, så har det icke det ringaste sammanhang med nu förelig- gande fråga. Här är ej fråga om hvilka voro öns första invånare, utån hvad det var för ett folk som byggt de tempel, hvarefter ruiner finnas både på Gozzo och Malta. Att dessa blifvit byggda af fenicer och för feniciska gudars kult, intygas ej blott af alla de äldsta författare som omnämnt dessa tempel, utan det inses äfven af templens feniciska konstruktion, tempelkärlen och afguda- bilden käglan, som aldrig saknas. Vi hade således icke ens be- höft några skriftliga intyg; dock må dessa anföras, såsom varande i fullkomlig öfverensstämmelse med ruinernas vittnesbörd. Men jag måste i korthet affatta bevisen och blott antyda ställena,, der de förekomma. Redan Cicero: In Verrem Lib. IV cap. 46. 103 (pag. 445 i 2:dra tomen af Ernesti edition) anför att på ön Melita (Malta) på en udde finnes ett mycket gammalt och sär- deles héligt Juno- (Astarte-) tempel; och i V:te boken 72 kap. s. 54 säger Cicero att Juno, drottningen (Astarte), har två mycket heliga och mycket gamla tempel (sanctissima et antiquissima) näm- ligen på Melita och Samos. Här ställer talaren således Astarte- templet på Malta i samma ålder som templet på Samos, som an- sågs härstamma från argonauternas härnadståg till Colchis, och i » hvilken härfärd gudar och gudasöiier, sådana som Herakles, Castor och Pollux voro delaktiga, hvilket antyder en mycket gammal tid. Äfven Diodorus Siculus V. 12 berättar att det var en fenicisk koloni som befolkade ön och han beskrifver både ön och folket temligen utförligt. Ptolemeus omtalar i sin Geogr. IV. 3 två tempel på Malta, det ena helgat åt Here (Juno, Astarte) det andra åt OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 419 Hercules (Baal) och att denne Hercules var den feniciske Baal Melkarth kan så mycket mindre betviflas, söm tyriska köpmän på Malta* låtit uppsätta en votivtafla, hvars feniciska inskrift är af stort intresse för den feniciska palæografiéns historia. Originalet och öfversättningen finnes'hos Movers: Die Phoenixer II. 2. p. 350. En annan fenicisk inskription är funnen på Malta och anses till- höra Baal-Chamman som à biblen kallas Cham; dessa tempelruiner kallas Hadjar Cham. Äfven Maltas nuvarande fornforskare veta mycket väl att tempelruinerna äro af feniciskt ursprung. Jag har i mitt arbete Bronsåldern ofta citerat den lilla förträffliga boken i duodes- format: Description of Malta and Gosso hy G. P. Badyer, Valetta 1851, der detta af författaren som ögonvittne utförligt bevisas. Och nyligen här jag fått mig tillsända förhandlingarna vid arkeo- logiska kongressen i Norwich 1868, hvilken jag äfven bevistade, och i hvilka förhandlingar mr Furse, pag. 407 och följande skrif- ver on the prehistoric monuments in the islands of Malta and Go28O} och der ej sättes i fråga att de ju äro feniciska. Dessutom har ju äfven hr Lenormant åberopat örnamenterna på tempelrui- nerna som bevis på att de äro af fenicisk upprinnelse. Jag har ansett mig böra något utförligare behandla detta ämne; ty vissheten om att nämnde tempelruiner tillhört ifrågava- rande semitiska folk, underhjelper till en god del bevisen för samma folks vidare framträngande och kolonianläggningar i det vestra Europas kustländer. Hvad min recensent beträffar, så måste han väl inse att hån äfven i detta afseendet forlupjt sig, då han utan undersökning rusat åstad för att inför allmänheten framlägga ett misstroende- votum mot en annan författare. Jag vill råda hr H. att han bättre ser sig för, då han nästa gång söker nedsätta en annans anseende, ty i annat fall kan lätt hända, att han så nedsätter sitt eget, att hädanefter ingen sätter tro till hans uppgifter. Nu vilja vi i korthet företaga granskningen af recensentens utlåtande rörande Kiviksmonumentet. Äfven härvid tager han sig en afgörande ton; han undervisar oss om att »om man vill tyda ett folks bildskrift, måste man förföga Öfver ett större antal exemplar; och då N. icke vill sammanställa Kiviksfigurerna och nordens öf- riga hällristningar, så saknas här tillfälle till jemförelse och en antaglig tolkning». Således synes H. mena att jag kommit till »en antaglig tolkning», om jag velat jemföra Kiyiksfigurerna med de ohyggligt obscena figurerna på hällarne i Viken (Bohuslän), som både i anseende till tillverkningssätt och uttryck äro himmels- 420 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. vidt skilda från Kiviksfigurerna. Analoga med dessa har jag fun- nit på stenen i Willfarahögen och i tempelruinerna på Irland. Då han låtit allmänheten veta att Kiviksfigurerna, sådana jag låtit af- teckna deni, »icke är o fullt korrekta», var jag angelägen att veta hvilka han menade och hvari felet bestod. Efter förnyad begäran fick jag slutligen ett svar som visade att han icke hade något att anmärka som förtjenar ens nämnas t. ex. att på stenen n:o 4 är linien bugtad, men på n:o 3 riktig i zig-zag; att på n:o 8 figurerna skulle nedtill slutas i en spets bakåt. Ingenting annat. Hvad han för öfrigt i recensionen försäkrar sina läsare, att min tolkning af Kiviksmonumentet är något vågad, m. m. är en. af dessa försåtliga vinkar som kunna tjena att väcka misstroende, utan att vara åt- följda af bevis. Ingen har, så vidt jag vet, bjudit till att neka att hela raden af figurer måste läsas från höger till venster, lika- som hvarje annan semitisk skrift, om man der af vill ha någon mening, hvilken i det fallet blir mycket tydlig: först, på stenen n:ö 1, striden föreställd genom yxor och lansspetsar, som synas blifva helgade- åt gudabilden;,, och på de två sista stenarna segern föreställd genom segraren på sin triumfvagn, och krigs-' fångarna med bakbundna händer i segertåget, jemte musikanter och slutligen fångarna, utförda att offras i ett karl, ömgifvet af pr ester klädda i sin till marken räckande, något släpande lång- ärmade feniciska prestdrägt, sådan som den beskrifvés af Herodianus i 5:te bokens 5:te kapitel. Denna tolkning är, enligt min öfvpr- tygelse, den enda antagliga som hittills blifvit framlagd; och flera lärda anse just den omständigheten att denna text i figuren måste läsas i nämnda riktning, för ett slående bevis på dess feniciska ursprung. Jag vill blott nämna hvad orientalisten professor W. Christ i Wien yttrar derom: »Wenigstens treffen wir auf dem Kiviksmonument in Schonen (s. S. Nilsson Ureinw. s. 7), dessen phoenisischen Ursprung schon aus der Rückläufigkeit der Sculptur hervorgeht, eine solche pyramidartige Säule.» Så döma alla, som kunna och vilja betrakta figurerna i deras rätta sammanhang. Nu ser jag icke mer något hufvudsakligt inkast,- som ej blifvit upptaget och vederlagdt; ty att jag icke upptagit Fellenbergs ke- miska bronsanalyser, kommer sig deraf att F. ju sjelf sagt att han aldrig kommit i tillfälle att analysera några feniciska bronser. Men hr H. framkommer med en uppgift som fordrar bekräftelse; han säger att »de äldsta bronserna här i norden innehålla endast koppar och tenn». Hvar finnes en sådan analys beskrifven, eller är icke äfven denna .uppgift en blunder? OM BRONSKULTUREN I SKANDINAVIEN. 421 Det är psykologiskt märkvärdigt att hr H., som vid alla till- fällen ådagalägger en så hög grad af oförsigtighet, jemt och samt förmanar oss andra att^vara varsamma och iakttaga försigtighet. Men icke nog med denna ganska opassande skolmästareton, tager han slutligen riktigt bladet från munnen och låter oss veta att denna hans profskrift väl egentligen icke utgör ett försök till full- ständig vederläggning, men att bidraga »att reglera forskningens gång». Således duger vår hittills använda forskningsmetod till intet. Hr Hans Olof Hildebrand Hildebrand, har här lemnat och skall vidare lemna regler (föreskrifter), hvarefter forskningen bör inrättas. Hvem skulle kunnat tro att nämnde herre, som i förevarande ämne visat sig vara så svag, att han fallit vid minsta vidröring, ändå kan inbilla, sig vara en till den grad framstående storhet, att han tilltror sig , kunna, skrifva lagar för fornforskningen? Risum teneatis amici! Sedan jag nu noga genomgått recensionen, finner jag att min ofvannämnde vän, ty värr, hade rätt. Många recensioner har jag under min långa författarebana erhållit, några mot, andra med, de flesta delvis med och mot; men aldrig förr har jag erhållit någon sådan, som den nu ifrågavarande. Den består mest af en intrass- lad härfva af insinuationer utan bevis, af framkastade vinkar i få ' ord, men som behöfva hela sidor för att vederläggas. Detta skrif- sätt tillhör vanligen icke ungdomen, som merendels är öppen och rätt fram. Knappast kan recensenten nämna mitt namn, utan att gifva ett sidohugg. Så t. el. heter det: »Nilssons åsigter äro olika hos fackmännen». Således ar N. blott dilettant. Det är dock redan 36 år sedan N. utgaf sin första afhandling i forntidsveten- skapén och dermed bröt en ny bana, som han allt sedan följt. Han hade då redan i tvenne årtionden genom zoologiens studium inöfvat sig i den komparativa lärometoden1), och genom denna blef ådagalagdt, för första gången i Sverige, att de tillslagna och ofta slipade flintor som man under århundraden trampat på, utan att kunna förklara, varit redskap för ekonomiskt bruk hos landets första invånare, som stått på bildningens lägsta steg, jemförliga med andra halfvilda folk. Denna förklaring, till hvilken den kom- parativa metoden förde öss, blef visserligen i början af en och unnan bestridd, men sedan allmänt antagen. Derefter utgaf N. sitt verk med plancher öfver Stenåldern, som blifvit öfversatt på ') Det är nu jemnt ett halft århundrade sedan Skandinavisk Fauna först utkom och hade den lyckan att småningom bereda popularitet åt det zoologiska studiet, och att bringa jägarens verksamhet mer i öfverensstämmelse med vetenskapsmannens, till -stor vinst för dem båda. 422 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. Europas trenne mest lästa språk. Derefter företogs Bronsåldern, hvarvid äfven samma lärometod användes. Sedan jag haft till- fälle att besöka ej blott de rikaste muséer utan äfven Irlands gamla tempelruiner, och dérmed jemfört beskrifningama öfver lika- dana tempelruiner på Medelhafsöarna, bevisligen af feniciskt ur- sprung, blef jag förvissad om att det var detta forntidens mägtigaste handelsfolk, som anlagt sina kolonier och spridt sin kult och sin kultur äfven till vår skandinaviska nord — och med denna, äfven den första bronsen. Denna min åsigt har alltjemnt vunnit nya stöd från många håll, och nu synes mig hr François Lenormant, genom sina iakttagelser i Fenicien, hafva satt' kronan på verket. Men måhända skall ämnet ännu länge vara ett Erisäpple bland dem som ej ega nog underbyggnad eller öfning att rätt kunna använda och uppfatta den nämnda lärometodens resultat. Länge skall måhända det, som den ene anser vara en afgjord sanning, af. den andre anses blott vara en vågad hypotes, men äfven här skall helt visst sunda förnuftet och sanningen slutligen uttaga sin ratt. Sven Nilsson. > Litteraturen och hemmet. Med anledning af »Böcker för hemmet». Abr. Bohlin, Örebro, . 1868—70. ' Det har länge varit anmärkt, att bildningen i vårt land icke är så allmän och djup, som man haft skäl att önska och hoppas hos . ett folk, så begåfvadt som vårt. I nämnda afseende kunna vi täfla med hvilket annat folk som helst. Vår politiska historia företer drag af en nationell storhet och kraft, som vet att ur sig sjelf skapa tillgångar, der de skenbarligen ej finnas, och dermed tillvinna sig andra folks, ej blott aktning, utan äfven beundrande uppmärksamhet. Sådant kan ej ske utan en rik andlig begåfning, utan anlag, hvilkas utveckling i alla riktningar borde vara vårt för- nämsta ögonmärke. Mönsterbilden af nordbon är den af en man, kraftfull, storsinnad och ädel som få. . Intelligensens , adel, den enda, som eger varaktigt rotfäste, sitter merendels på hans panna, på samma LITTERATUREN OCH HEMMET. 423 gång den manliga hållningen utmärker karakterens allvar, kraft och sjelfstandighet. Sjelfkänslan, ett dyrhart arf redan från hed- niska förfäder, som byggde helst på egen grund, för att vara en hvar man för sig, var dock städse förenad- med en viss benägenhet att välvilligt träda aktningsvärda eller okända medmenniskor till mötes. Gästfrihetens lagar hafva ingenstädes från urminnes tider med sådan grannlagenhet iakttagits som hos oss. Mot främlingen, eho han var, räckte man välvilligt handen och sökte göra honom lifvet så angenämt som möjligt. Det är ett nationaldrag, så kändt, att derom ej behöfver vidlyftigt ordas. Häri låg intet flärdfullt skryt, ingen småaktig benägenhet att sjelfviskt behaga sig sjelf, inga ljugande åtbörder med likbetydande ord, nej! det var natur, öppen, klar, god, som det oförfalskade hjerta, som ut- gjorde dess grund. Man har kallat detta en medfödd »humanitet». Den har funnits och är ännu ej förspild hos svensken, ty i botten är han densamme, som han varit, ehuru vissa egenskaper, som stundom äro en allmännare odlings följeslag oclr en långvarig freds skötebarn hos ett naturligen krigiskt folk, alstrats som svagheter ur sjelfva dygden. Den fordna manliga sjelfkänslan öfvergår så med lätthet till en trotsig eller småaktigt beräknande sjelfviskhet och den råa naturkraften, som förädladés genom hardning, till en krass eller hos de mera »bildade» förfinad njutningslystnad. Det fordna öfverdådet har ock tagit en'vekare form; det har insvept sig i det yrande lättsinnets brokiga mantel. Spåren till denna förvandling finna vi såväl i vårt offentliga lif, som isynnerhet i vårt enskilda. I det förra visar sig sjelfvisk- heten i försöket att vinna fördelar på det allmännas bekostnad och att göra lycka genom att behaga; i det sednare möta njut- ningslystnaden och lättsinnet i mångfaldiga former. Man förvärfvar för att njuta och leker mångenstädes bort sitt lif i sinnliga fröjder och vexlande haltlösa nöjen. Allvar i bogen, fasthet i ädla grund- satser, ihärdighet i sträfvandet för ett upphöjdt. mål, redbarhet’ i tänkesätt e och handling, intelligensens herravälde öfver materien och ett lefvande intresse för den’ förras idrotter äro ej allmänna egenskaper eller dygder hos det närvarande slägtet. När dagens mer eller mindre ansträngande mödor slutat, söker flertalet af de unge, ja! väl äfven de äldre männen upp ett gladt lag, för att möjligen under skämt och makligt samspråk om betydelselösa äm- nen öfva sig i den stegrade njutningen af småningom försoffande drycker. Måttan var aldrig en svensk dygd, motsatsen är mera vanlig och af vanan blir slutligen ett behof. Detta måste fyllas, om lifvet ej skall blifva ödsligt och tomt, ty det blaserade sinnet 424 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. känner ej något annat, något högre fyllnadsmedel. Ensamheten och boken, som bereda tillgångar till en renare, mera själfull lef- nadsglädje, äro endast tillflykter i olyckan, fordra dessutom någon själsansträngning och kunna ej blifva medel för något slags rus- gifvande nöje. Der en rikare tillgång finnes på det sednare, der flyger man från det ena till det andra med en viss yttre liflighet, ty omvexling är lefnadsgrundsatsen i ett lif, som saknar ett red- bart innehåll och derigenom en ädlare betydelse. Erfarenheten har gifvit oss mångfaldiga förebilder för vår teckning. ' Gå vi till sällskapslifvet, der familjen har nöjet se sina möj- ligen talrika vänner församlade, så vilja vi ej påstå att själfullhet, att intelligens i allmänhet är det utmärkande draget i detta slags s' samlif. Täflan i utsökta, öfverflödande anrättningar för mängdens gud, magen, är märkbar och det största antalet af män finna redan i anblicken af det svigtande, väl prydda bordet en outsäglig njutning. Man gläder sig redan på förhand åt det, som skall »inhemtas», och omtalar med stor belåtenhet den angenäma ny- heten för sina vänner. Åt detta eftersökta nöje öfverlemnar man sig med lika fördel, då solen gått två till tre timmars väg nedom zenith, som då hon står i nadir och lyser våra antipoder. Våra nattliga »supéer» äro beryktade. Vi äro ett folk, som ej sällan äter och dricker mest om nätterna. De hundrade skimrande ljusen kasta då förtrollningens sken öfver oss sjelfva och omgifvande föremål, fruntimmerstoilettens vexlande former och färger blända ögat, sättet att vara är förbindligt, intagande, samtalet vanligen lika lifligt som haltlöst; det är som vore man på en teater, der nöjet växer i kapp med illusionen, De egentligen arbetande ledamöterna sitta med tankfulla miner vid spelborden och umgås på vinst och förlust med Cæsar och Alexander, David och Rachel, Judith och Minerva. Hvar i dessa andefattiga kretsar finnes menniskan i hennes förädling? Nå. väl! detta sinnliga lif med en viss yttre glans, denna flärd, denna fåfänga, denna karakterens osannfärdighet, detta pjoller med anspråksfulla åtbörder, detta lyxens tomma skryt, dessa själlösa tidsfördrif, äro de icke ett gift, som småningom undergräfver både kroppens och själens helsa och gör mången menniska till en karri- katyr af sig sjelf? Vi kunna ej föreställa oss annat än, att den, åom dragits eller sökt sig in i detta förstörelsens lif, antingen af en tillfällighet eller för att söka lyckan, förr eller sednare erfar dess , rätta verkningar.^ Håglösheten måste intaga den friska ar- betslustens plats, den sanna lefnadsglädjen vika för tröttheten, LITTERATUREN OCH HEMMET. 425 ledan vid allt och behofvet af nya retningsmedel förtaga all sann sjelfkänsla, all sjelfständig handlingskraft, all förmåga af en för- sakelse, som nödvändigheten stundom kräfver och som gör men- niskan till herre öfver sig sjelf, oberoende af mångfaldiga sinnliga bestämningar, som annars lätt öfverväldiga och förnedra henne till djurets ståndpunkt. Och hvilket föredöme gifver man väl det uppväxande slägtet, som redan från barnsben dväljes och utvecklar sig i en dylik lifs- luft och oupphörligt inandas dess osunda ångor? Hvad de stora göra, undfaller ej de små. Läraktigheten tillhör de sednares ålder? Det är lätt att visa dem vägen till en olycklig framtid, till deras eget fördert. Vänj dem vid skenet och de skola blifva osannfär- diga. Låt dem skåda nöjet i det betydelselösa sällskapslifvets drägt, och de skola ej förstå lifvets allvar, förrän det är för sent. Fostra dem klemigt, när och fyll deras växande begär efter sinnliga njutningar, och de skola blifva försoffade yällustingar, oduglige drönare, för hvilka källan till oskyldig lefnadsglädje längesedan är tömd. Man har sagt, att mycket likväl nu göres för det uppväxande manliga slägtet. Det är sannt, men oss synes, som vore det i ett och annat fall för mycket. Man öfveranstränger det i de offentliga läroverken med för ^ånga ämnen och för långa kurser, på samma gång man banar vägen så, att sjelfva ansträngningen får sken af öfveransträngning. Sjelfverksamheten motverkas genom för mycket i det förra, för htet i det sednare fallet. Den frivilliga läslusten, vettgirighetens kännetecken, qväfves genom för mycken tvångsläs- ning, som dessutom onaturligt utsträcker arbetstiden. Derför möter man bleka anleten, kroppslig och andlig trötthet, brådmognad i ungdomen. Efter slutade elementarstudier behöfver man derföre hvila, för att återhemta och samla sina krafter. Den numera frie griper då efter de nöjen och njutningsmedel, hvarom han måhända redan i hemmet fått någon föreställning eller hvilka han der fått smaka. Skulle ej han, som redan tycker sig vara ett icke så litet stycke man, få följa de föredömen, som från barndomen stått så lifslefvande och lockande för honom i ett sällskapslif, der äfven gossen och ynglingen fått röra sig, stundom mera än som åskådare? Den qvinliga uppfostran derimot har mångenstädes varit sådan, • att flärd, fåfänga och ytlighet måste blifva dess naturliga frukter. När den unga flickan skulle ut i verlden, jagande som andra efter nöjen, har hon derföre varit väl förberedd för det tomma, bety- delselösa sällskapslif med sitt koketterande pladder, som mottager henne, för att fullbilda »sällskapsdamen». 426 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. Det är imellertid i ett sådant lif man äfven skall få begrepp om sann »smak» och »bildning» och lära sig »god ton»! Ytan, skenet är likväl der allt man möjligen finner af den sanna skön- heten. Dess sedliga kärna, det ideella lif, som skulle skapa sin form och förädla dess tillvaro, söker man merendels förgäfves. Men anspråket, som är större i samma mån innehållet är inskränkt och betydelselöst, saknas likväl ej., Stämningen i en sådan, ej ovanlig, krets är af den beskaffenhet, att dén vérkligt bildade, som söker den genom själsodling förädlade menniskan, blir derstädes ; en främling. Luften blir honom tung och de brokiga bilder, som sväfva framför hans ögon, likna skuggspelets, under det de vexla till förm och färg som figurerna i ett kaleidoskop. Nära nog samma slags intresse ingifva de honom ock. ; Men är det en allmän mensklighetens regel, att de äldre skola gifva föredömen åt de yngre, så ingår äfven deri, att de, som äro bildade eller åtminstone derpå företrädesvis ega anspråk, böra vara de mindre bildades eller obildades föresyn i lära och lefverne. Man vet ju ock, att de lägre klasserna vilja så mycket som möjligt likna de högre och högsta. Hvad skall då det merendels för andra kroppsligt arbetande folket tänka och känna vid åskådningen af de högre klassernas hejdlösa jagt efter nöjen utan redbart inne- håll, efter njutning utan motsvarande arbete? Hvad intryck skall fåfängan, prakten, flärden göra på dem, som måhända kunde hafva lust, men ej hafva råd och tid att lysa på samma sätt och lefva ett gladt lif, tills tråden brister? Vi föreställa oss, att afund, hat och förakt äro de känslor, som härvid väckas i deras bröst. Man försöker att likna sina förebilder, så långt man kan, i lyx, och en eljest besparad penning försvinner för en öfverflödig vara, ja! det nödvändiga försakas för det onyttiga, som yppar, att giftet smugit sig in i menniskan. Osedligheten står för dörren, offret är färdigt att sälja sig för yttre grannlåt. Man vill äfven njuta, kanske ock qväfva sina känslor eller upplifva den nedtryckta stämningen öfver ett hårdt lefnadsöde, och man går att vinna sitt mål i krogens eldiga nektar. Hvarje droppa deraf är ett närings- medel för en slumrande genius, som kallas brott. »Bildning», säger man, »hvad är det? Se hur de bildade lefva, medan vi obildade sträfva för ett knappt bröd! Den- måtte ej hafva det värde man föregifver, då den ej förmår att omskapa, förädla menniskan mera än till det yttre. Låtom oss också sträfva efter att få finare kläder, bättre mat, dyrbarare bohag, ty det är blott det, som skiljer oss från herrskap. De bildade äro ej'bättre än vi, mången gång sämre. Bildningen är ingen magt, endast ett LITTERATUREN OCH HEMMET. 427 sken». — Likartade åsigter har man hört mer än en gång yttras. Huru många tänka ej detsamma i tysthet! Jemförelsen ligger nära. Vi undra ej öfver dess slutsatser, så bedröfliga de än äro. Det är ett högt spel man spelar, en farlig lek man leker med bildningen, samhället, lifvet,’ med snart sagdt allt. Samhällets högsta intressen äro i fara. Man spörjer redan tecken dertill. »Sparsamhets»febren, som flerstädes är ett sken, så länge den blott visar sig i det offentliga, ej i det enskilda, sträcker sina verkningar äfven till allmänna bildningsanstalter, hvilkas gagn den obildade ej förstår och ej kan förstå, då han ej ser deras utlofvade frukter hos de bildade samhällsklasserna. »Skola vi, som arbeta i vårt anletes svett», heter det, »endast vära till, för att bereda de andra klas- serna dyrbara nöjen och göra för dem möjligt att lefva ett öfver- dådigt njutningslif? Vi må i stället arbeta för oss sjelfva, göra oss af dem oberoende, genom samfäldt arbete bereda oss kapitaler och så taga magten i händerna och styra.» Den som bor i dalen, har bättre tillfälle att, lära känna luften, stämningen der, än de, som bo på höjderna. Akte man på tidens tecken! Den rörelse, som genomgår folket, innebär fröen till stora, genomgripande förändringar i samhället. Arbetareföreningar, ärbetareassociätioner äro sjelfstähdighetsför- klaringar, hvarmed man bryter sig ut ur det gamla fängelset, som ej mera duger för den fria, förnuftiga menniskan, som kommit till medvetande af sig sjelf. De äro ock bildningsanstalter, som vuxit upp på det fria, sedligt förädlande arbetets grund. Man vet äfven mer och mer att så ordna sakerna inom sig, att förvärfvandet af behöfliga kunskaper blir möjligt, och kunskapshungern växer. Man sluter sig likaledes inom samma land alltmer tillsamman, ja! det ena folkets händer sträckas öfver land och haf, for att möta det andras. Strafvandet, målet är gemensamt, och nationaliteterna för- svinna. Man ser närmandet till ett stort brödraförbund. Hvad deraf skall blifvä, vet man ej ännu. Det beror på om- ständigheter, som ej kunna, med säkerhet beräknas och förutses. Ligger magten i det stora öfvervägande flertalets händer — och det är måhända ej långt till den tiden — så är det förbi med fåtalets magt, nöjen och njutningslystnad, och sjelfva konungatronerna vackla, om man ej i tid vetat att rena luften i deras grannskap och visa, att de éj äro oförenliga med ett förnuftigt lefnadssätt, enkelhet och renhet i seder. Den offentliga lyxen, öfverflödet, blir lätt den enskilda sparsamheten för dyr? Det ligger derföre utom- ordentlig vigt på, att de samhällsklasser, som vilja anses företrä- desvis bildade, lefvä och röra sig på ett sätt, som göra dem till, ' - '- ■■■ ' : V — I ' ; ; ’ - ■ . / . ■ ' J ' ' . ' < Jj' ' f'.. 428 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. hvad de böra vara, värdiga förebilder för alla, som ej af en eller annan orsak uppnått eller kunnat uppnå samma bildningsgrad. Då visar sig ock bildningen som en i alla riktningar förädlande magt i samhället. Läser man historien — det rikaste bildningsmedel som finnes — så måste det i allmänhet ej vara till' gagns. Dess upprepade: lär- domar äro lika många säkra erfarenheter. De förtjena att be- grundas, ej glömmas. Det gamla Greklands och Roms lyckligaste och ärofullaste dagar utmärkas af de enskilde médborgarnes jem- förelsevis ringa behof, deras sparsamhet och dygd. De förnämste kunde reda sin åker med egna händer. Mail arbetade och bodde i små, anspråkslösa kojor, men reste ännu i sina ruiner beundrans- värda tempel för statens och dess gudars behof. Den enskilde frie medborgaren underordnade då sin vilja den allmänna. Men lyxen kom, åtföljd som' alltid af de fruktsamma sinnliga nöjena, medborgareandan försvann med sjelfkänslan och förmågan af för- sakelse och man böjde lätt sitt hufvud under en främmande eröf- rares eller en inhemsk tyranns ok. Den franska revolutionen, som betecknar folkets framträdande i historien, föregicks och fram- kallades af de magtegande klassernas öfverdådiga och sedeslösa lefnadssätt. Hela historien talar om samma orsak med samma verkningar. Det är med ett folk, som med den enskilda menniskan. Låt henne öfverlemna sig åt ett sinnligt njutningslif, och hon sväller i volym, men krymper i själskraft. Hon vill ej, hon kan ej försvara sig, om det gäller, oberoendet är henne likgiltigt; hon vill ej dö den högsintes död för ett fädernesland eller en idé, hon vill endast lefva och njuta. Hon lefver hellre med skam, än dör med ära. Den fete vällustingen är ock derföre ingen farlig kon- spiratör. En man som Cæsar kände det väl. Han fruktade der- före ej den sinnlige, gladlynte, välmående Antonius, som man sökte göra misstänkt, men så mycket mera den tyste, bleke, tank- fulle Cassius 1). Den som gör anden till slaf under materien, kan ej heller vara fri: »hvar slaf af sitt begär har en tyrann till herre»2). Stort ansvar hvilar derföre på dem, som genom lära och föredöme locka och mana ett folk till ett hufvudsakligen materiélt sträfvande, ej blott till fyllandet af de nödvändiga béhofven. Har man lyckats att \ småningom genom sinnliga medel försvaga hvarje högsinnt själs- kraft, den manliga sjelikänslan, benägenheten att offra sig för det *) Jmfr. Shakspeares Julius Cæsar. ' 2) Jfr. Tegnérs »Svea» och Geijers »Manhem», dikter, som hvarje svensk yngling borde lära sig utantill, och mannen troget bevara i minnet till eftertanke. LITTERATUREN OCH HEMMET429 allmänna, för fäderneslandets ära och bestånd, så finnes ej mera någon kraft att bygga på, om vår tillvaro som ett sjelfständigt folk hotas. Vi hafva ock från flere håll försport, vi vilja ej säga modlöshet, utan liknöjdhet för allt sjelfförsvar. »Vi kunna ej för- svara oss», säger man. Sprider sig denna åsigt som en epidemisk sjukdom, då hafva vi upphört att vara ärorika och kraftfulla fäders värdiga ättlingar, vi äro vanbördingar, förtjena ej det namn vi ega, och Riddarholmskyrkans hvalf må gerna sammanstörta öfver våra gamla troféer, ty de tillhöra oss ej mer som manande seger- tecken, de äro för oss blott trasor. . Vi läste för några få år sedan i en dansk tidning dessa ord: »man märker, huru Sverige reser sig». Det flög genom oss en känsla, som värmde och växte till hänförelse. Vi vågade nämligen tro, att orden voro sanna och den tron fyllde vår själ med glädje. Men skulle det varit ett ögonblicks förvillelse? Skulle de löftesrika orden kunna förvandlas, till en bitter ironi? Finnas således =— som vi annorstädes T) antydt — tecken som tyda på en vaknande nationalkänsla, så saknas ej heller drag, som tydligen nog båda något helt annat. Elementerna till godt och ondt tränga hyarandra. Det beror af oss sjelfva att göra de förra till segrare öfver de sednare eller låta dem besegras. I sistnämnda fall kunna vi säga farväl åt vår historia, vår ärfda ära, vår sjélf- ständighet. Hvar är då källan att söka till detta vacklande mellan styrka öch svaghet, mellan ögonblicklig hänförelse och långvarig dåsighet, mellan allvar och lättsinne, mellan stora -anlopp och små steg, mellan uppböjda tänkesätt hos få, men låg sinnlig njutningslystnad hos mängden, m. e. o. mellan högsinthet och sjelfviskhet? En långvarig fred kan visserligen genom ett, öfverhandtagande mate- riell lif försvaga ett folk till kropp och själ och insöfva det i säkerhet. Men sådana äro icke allestädes och alltid fredens verk- ningar. Den kan ock förete en växande, mer och mer samlad kraft, på samma gång den genom ett väl ordnadt och allmänt arbete i förening med ett förståndigt och värdigt lefnadssätt ökar de materiella tillgångarne. Ty ett sådant arbete är ett folks rike- dom, liksom dess säkraste värn mot uppkomsten af allt förstörande karakterslyten. VT måste således gå ned i samhällets djup, under- söka dess rot, dess utgångspunkt, familjen, hemmet. Der utsås fröet, der växer plantan, der förberedes framtiden. Äf luften redan Jmfr. uppsatsen Om svenska litteraturen och dess historia i Januari-häftet'.af Framtiden, innevar. ärg. . " " 430 FRAMTIDEN. - TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. der förstämd, så sprider sig derifrån ett förruttnelsens gift in i det uppväxande slägtets ådror och verkningarna visa sig i slappa grundsatser, svag karakter, benägenhet för ett yppigt lefnadssätt, betydelselösa nöjen och lättsinne. Tomheten, lumpenheten, yrseln i vårt sällskapslif har sin rot i det murkna tillståndet inom familj e- lifvet. Det kan vara möjligt, att man flerstädes inser det förderf- liga häri, men man har ej mod att bryta med gamla vanor och sätta sig upp mot det, isynnerhet för qvinnan, allsmägtiga modets lagar. Man blyges för att af grundsats lefva ett enkelt, sparsamt, arbetsamt och allvarligt Hf, med tanken på det ansvar man iklädt sig för barnens uppfostran till redbara, kunniga, nyttiga och hög- sinta menniskor, ty man kunde ju blifva föremål för spe och förakt från den fordna umgängeskretsens medlemmar. Och likväl är det nödvändigt att det onda botas i sin källa. Skolan, som är hem- m^ts medhjelparinna i uppfostran och dess nödvändiga fprtsättning och spets i kunskapsforvärf, kan visserligen börja en kamp med sitt vigtiga biträde i det förra fallet, men hon blir helt visst be- segrad. Så starkt är hemmet, så väsentligt dess inflytande på barnets karaktersutveckling. , Vi vilja ej heller påstå, att skolan i sin närvarande form och i sitt arbetssätt är den bästa för utvecklingen af barnets förståndsför- mögenheter, sedliga och kroppsliga krafter. Vi hafva förut antydt den Öfverdrifna mångfalden af kunskapsämnen och det, enligt vår öf- vertygelse, förfelade i att underhjelpa deras inhemtande på samma gång man motverkar den nödiga sjelfverksamheten, hvars fram- kallande, fortvaro, ledning och friska lif just är ett af skolans vigtigäste föremål. Dertill kommer det lefvande intresse for studier af de mest bildande ämnen, som skolan måste väcka och under- hålla. Detta sker ej genom blott utanläsning af torra, kortfattade läroböcker, som äro endast skeletter. Man må ej gifva barnen stenar i stället för bröd. Då kunskapen genom åskådningen och känslan går in i förståndet, för att blifva dess egendom, så fordras ock, att föremålet skall hafva en åskådlig form med kött och blod, för att nå; sitt mål. Deraf nödvändigheten att ega utförligare läse- böcker eller ett lämpligt urval af godkände författare, hvartill barnen kunna hänvisas b^de i skolan och i hemmet. Läroboken blir då i de flesta fall, hvad den bör vara, en sammanfattning af hufvudpunkterna af det, som förut genomgåtts i ett utförligare arbete. Först derigenom väckes lif och intresse för studier,, först så bära de rätt frukt för lifvet. Ingen, skola är bättre än den, som förstår att rätt väcka och nära den frivilliga läslusten i hem- met. Men för att tillfredsställa den, fordras tid och hvar skall - LITTERATUREN OCH HEMMET, 431 den tagas under närvarande mängläsning och vidlyftiga kurser i skolan P Öfvermättet i dessa fall ammar ej studiihog och friskt kropps- och själslif, utan tröttar, förslappar, nedstämmer. Skolan liksom hemmet behöfver derföre sin grundliga reform. Den förras : öfverdrifter i kunskapsväg får sin reaktion i ett företrädesvis ma- terielt njutningslif, som nu tyckes vilja bemägtiga sig såväl det enskilda som det offentliga lifvet. Skulle man vilja söka orsaken till det sistnämnda i bristen på en sann, en lefvande religiös känsla, så blir frågan: hvem är det egentliga upphofvet till denna brist? Vi svara: det är religionens egen vårdarinna, kyrkan, stelnat i en dödande formalism. Ty den religiösa känslan väckes och näres ej genom ett idkeligt skolplugg med mer eller mindre vidlyftiga dogmatiska läroböcker. Dessa borde från skolan utgå, för att lemna plats för »den heliga skrift» sjelf i en god, fullt tidsenlig öfversättning. Några få timmars läsning deraf i veckan efter en lämplig religionslärares urval och under hans ledning skulle grundlägga och utveckla långt mera religiöst lif och verklig insigt än man nu, med ett ganska betydligt antal timmar, förmår åstadkomma. Religionen/ kristendomen borde minst af alla läroämnen få göras till föremål för en dödande utan- läsning, eller ett andefattigt, förståndsvidrigt dogmatisérande. Det är *således ej blott hemmet och skolan, utan,äfven'och ej minst kyrkan, som är i behof af en genomgripande reform. För kyrkan vänta vi den af den fria forskningen, som, äfven i vårt land, i förnuftets och den oförfalskade kristendomens namn börjat sin strid för sanningen. Dess seger skall bereda ett nytt, renare blod i samhällskroppens ådror och de betänkliga sjukdomssymptomer, vi i det föregående antydt, skola till väsentlig del vika för det läke- > medel, som mer än något annat förmår göra menniskosjälen frisk och sund. . Vi , borde här äfven yttra några ord till jemförelse med andra bildade folk; nlen då vi frukta alltför mycken vidlyftighet, in- skränka vi oss till att hänvisa till de folk, som äro oss i alla hän- seenden närmast, till våra grannar och stamfränder, med hvilka . vi ock helt visst komma att dela ett lyckligt eller olyckligt, af oss. sjelfva till väsentlig del beroende öde, — vi mena till norrmän och danskar. Intets af dessa folk lefver ett så tanklöst, slösande njutningslif som vi. Praktiskt förståndiga äro båda, sparsamma, . fosterlandsälskande, de förre till den grad, att näppeligen något land öfvergår det »gamle Norge.» Man har i dessa länder icke så nedgräft sin själ i materiella omsorger och i ett lif af sinnliga njutningar, att man deri förlorat sig sjelf. Danmark är ett af de 432 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. mest talande bevis på hyad ett litet folk förmår, som ej sjelft ger sig förloradt. Tänkom oss det med en befolkning af omkring två "millioner i strid med tvänne af Europas stormagter, segt i sitt försvar, ej modlöst i sin sorg! Och när en del af statskroppen blifvit samvetslöst, utan någon rättsgrund, bortsliten af det råa våldet, reser sig ändå hvad som återstår af det hela med fast beslut att kämpa! för sin tillvaro. Fosterlandskärleken går som en glödande eld derigenom, kärnan är frisk och själsstyrkan lägger stål i armen. Det är ett af vår verldsdels aktningsvärdaste folk. Ingenstädes finner man bildningen mera allmän, knappt nog väl- mågan, och ändå lefver man ej, för att blott njuta, och förlorar ej sitt lif i kostsamma och betydelselösa nöjen. Vi kunna deraf sluta, att ’hemmet der är dygdens fostrarinna och derigenom sta- tens sedliga rot. Sitt fosterlands litteratur håller man i ära och vet nog, hvilken styrka ligger deri. Ja! sjelfva folket lefver i för- fädrens minnen, ty den fosterländska fornkunskapen har blifvit äfven. en folkets sak. Hvad »folkhögskolorna» der uträttat och uträtta, känna vi i allmänhet föga eller intet. Vi hafva mycket godt att lära af detta land och hos detta folk. Må sålunda familjen, hemmet hos oss rätt betänka, att i dem har samhället sin rot. Der födes och näres sjukdomen eller helsan. Begärligt må man derföre gripa efter hvarje medel, som befordrar den sistnämnda. Ett ibland dessa är litteraturen i dess bästa alster. Den ökar kunskapsmåttet, ger tanken ädla föremål, renar känslan och fyller fantasiens förrådskammare med bilder, som bära stäm- peln af den sanna skönheten. Den är ock derföre den rena sma- kens amma, fiende till alla oädla, innehållslösa nöjen. Den som från barndomen, i det rätt bildade hemmet öch dess umgänges- krets, icke mottagit några andra intryck än dem sanningen, skön- heten och dygden gifva, bär inom sig en skatt, med hvilken in- genting annat kan jemföras. I djupet af sin egen själ bär han bilden af en förädlad mensklighet. Fosterlandet kan ej undgå att deri ega en väsentlig del; ty barndomshemmet var den lilla verld, hvafi barnet bereddes för verksamhet- i den fullmognes stora hem, Känslan för det sistnämnda är lika så naturlig som för den mera inskränkta plats, der vår vagga stod, och der vi först vårdades af de för oss, om allt är väl bestäldt, käraste varelser på jorden. Ett kärleksfullt, .enkelt, arbetsamt, bildadt hem med sunda lefnadsåsigter är derföre ett barns största lycka. Det är i och med detsamma för hela samhället af omätlig vigt. Vi föreställa oss, att der ej saknas ett valdt bibliotek med åtminstone fädernes- landets yppersta författare i allmänt bildande och nyttiga ämnen. LITTERATUREN OCH HEMMET. ’ 433 Studiet af dem på lediga stunder verkar förädlande på hvarje fa- . miljemedlém och sammanknyter ännu mera kärleksbandet dem imellan. Vi känna en sådan familjs aftonstunder, då man samlas till gemensam läsning, bildande samtal, måhända någon gång om- vexlande med musikens toner, dans och oskyldig lek. Det är en härd för glädjen, vettet, dygden. Ur en sådan jordmån spira friska blomster med doft och färg, som lifva hvarje deltagare. Samhället heiiitar derur sina bästa näringssafter och ett sällskapslif, som byggt sin tillvaro på dess grund, blir hvad det bör vara, en bild- ningsskola för ett äfven i sin glädje själfullt samlif. Det är helt visst för ett sådant hem, der det finnes eller der det kan kömma att finnas, som hr Abr. Bqhhn i första rummet beräknat det familjebibliotek, som han i slutet af 1868 började att utgifva under den gemensamma benämningen »Böcker for hem- met». Denne förläggare, redan så förtjent af vår fosterländska litteratur, eger i sitt pröfvade omdöme och i sin kännedom om nämnda litteratur goda förespråkare för äfven detta till innehåll som syftemål vackra förlag. I hvad som hittills utkommit möta de äldre i Fredrika Bremer och Onkel Adam gamla kära bekanta, med hvilka man gerna förnyar bekantskapen, på samma gång man föreställer dem för familjens yngre medlemmar. Den rena andan, det ädla syftemålet, den för alla tillgängliga formen, de stundom skämtsamma och naiva bilderna verka godt på alla. De hafva vunnit inträde i vidt skilda kretsar, i olika länder, ja! verldsdelar. I »Sturlesons konungabok» finner man en annan art af litteratur, måhända den lärorikaste och i längden angenämaste af alla. Vi mena historien. Det är lefvande bilder af de nordiska folkens förfäder. Vi få der en åskådlig föreställning om deras lif, deras strider, déras karakter. Det ger tillfälle till jemförelse med nuti- dens. Våra företräden, våra brister kunna dervid klarna. Må- hända finna vi något godt att tillegna oss af egenskaper, som , ‘ förfädren egt, men vi förlorat. När Geijer till julklapp skänkte första öfversättningen af denna »konungabok» åt sina unga söner, tecknade han derpå följande ord: »Ära och. minne ? Klinga derinne, Från fädren har det kommit, till barnen skall det gå, Så långt som. unga hjertan ännu i norden slå/» I Tidsbilder, historisk läsebok för äldre och yngre af P. O. Bäckström, möta vi ett begynnande stort arbete af sällsynt slag i 28 f 434 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. vår litteratur. Det är ingenting mindre än »bilder» ur hela mensk- lighetens historia med hufvudsakligt afseende på dess kultur. För- fattarens lärdom, noggrannhet i uppgifter och enkla, flärdlösa fram- ställningssätt äro oss en borgen för arbetets värde i sig sjelft och lämplighet för sitt syftemål. De tvänne häften, som hittills utkom- mit, hafva vi funnit särdeles underhållande, så mycket merä som författaren dervid tillegnat sig frukterna af de nyaste forskningarne. Vi sakna endast- ett ord om de förvånande upptäckter angående vårt slägtes ålder, som fornkunskapen i förening med naturveten- skapen i våra dagar gjort och fortfarande gör. Deraf finna vi, att de mosaiska traditionerna, som länge föregifvits gå ända upp till skapelsedagarne, förlorat sin allmänna betydelse och blifvit ett särskildt högt begåfvadt folks föreställning om verldens Och men- niskans tillkomst. Då vetenskapen visat, att menniskan funnits till på jorden mer än 100,000 år, så låter sig dermed ej förenas de gamla beräkningarne efter nämnda urkunder. Och härmed säga vi läsaren farväl, nöjda, om vi med »litte- ' raturen och hemmet» som utgångs- och slutpunkter lyckats rätt blotta vissa betänkliga sjukdomssymptomer i vårt samhälle, men ock lemna åtminstone en antydan om botemedlen derför. Rudolf Hjäbne. Våra nordpolsfiirder. Svenska Polar-expeditionen år 1868 med kronoångfartyget Sofia. Reseskizzer af Th. M. Fries och C.. Nyström. Med träsnitt, färgtryck samt en karta. — Stockholm, P. A. Norstedt & Söner. Att lyfta den slöja, som omhöljer nordpolen och i nattligt mörker insveper de vida rymderna i dess närhet, är en uppgift, som på senaste tiden blifvit med lifligaste intresse omfattad af de i vårt århundrades bildningsarbete kraftigast ingripande nationerna, . och för hvars lösning en ädel täflan mellan dem uppstått. Hvem skall vinna högsta priset i denna täflan? Åt hvem skall tillfalla äran att först plantera dess fana vid polen? Oss svenskar skall alltid den utmärkelsen tillkomma, att, sedan : intresset för de ark- tiska trakterna efter Franklin-expeditiohemas slut börjat svalna, VÂRA NORDPOLSFÄRDER. 435 åter hafva väckt polarfrågan till lif och att genom en följd af expe- ditioner, till hvilka Otto Torell tagit initiativet, hafva så kraftigt bidragit till utredandet af de arktiska naturförhållandena, att våra forskningar deruppe bland glacierer och isberg med. fullt skäl kunna anses som epokgörande, hvadan våra nordpolsfärder skola stå såsom mönster för kommande tider. Denna ära kan ej från- tagas oss, äfven om vi skulle nödgas afstå från det pris, hvilket endast den vinner som först framtränger till sjelfva polen. Fri- villigt få vi dock ej afstå från uppnåendet af detta stora mål. Det vore att svika oss sjelfva, om vi nu hvilade på våra lagrar och efter sådana förarbeten ej gjorde alltA för att äfven af dem skörda frukten. Det vill äfven synas som omständigheterna för närvarande skulle vara oss gynsamma. Det af Lambert så stor- taligt framställda franska förslaget att genom Behrings-sundet in- tränga i .polarhafvet för att der genom drifisen bana sig väg till polen, för hvilkens uppnående förslagets upphofsman trott sig kunna utsätta bestämd dag, är ej grundadt på tillräcklig känne- dom om de arktiska förhållandena och synes ej komma till ut- förande, då den nödiga stora penningesumman ej kunnat anskaffas, trots den allmänna nationalsubskription som under högt beskydd i Frankrike öppnats. Det engelska, af kapten Osborne uppgjorda, storartade förslaget, att med tvenne fartyg gå upp till Smiths sund för att derifrån, under mer än tvenne års tid, medelst släd- och båtfärder utforska kringliggande nejder och framgå mot polen, synes ej heller hafva utsigt att blifva satt i verket, åtminstone ej i närmaste framtid. England tyckes tills vidare »hvila på hanen». Återstå då på täflingsplatsen blott Tyskland och — såsom vi hoppas — Sverige. Den mycket omtalade, af den energiske och för- tjenstfulle d:r Petermann afsända, tyska, expeditionen år 1868 under Koldewey, med hvilken för öfrigt ingen enda vetenskapsman följde, kan blott betraktas som en rekognosceringsfärd, hvilken dock för tyskarne blef af ej så ringa vigt, emedan de genom den vunno erfarenhet af förhållandena, äfvensom en del villfarelser hos dem skingrades rörande seglingen i polartrakternas arktiska isuppfyllda farvatten. De lärde sig äfven att bättre och ändamålsenligare anordna kommande expeditioner. Sistlidne sommar sågo vi ju också en, mera efter Vetenskapens fordringar och efter mönstret af de svenska expeditionerna utrustad, tysk expedition företagas med tvenne fartyg. Dess uppgift var att söka Grönlands ostkust för att längs utmed denna framtränga mot norden. Sedan Augusti månad har man ej vidare afhört dessa fartyg, af hvilka det ena skulle på hösten hafva återvändt till Europa. Förmodligen hafva 436 FRAMLIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. båda fartygen nått den sökta kusten och der tillsvidare af is blif- vit afskurna från återvägen. Antagligen skall denna expedition utföra vackra undersökningar, vidga vårt vetande om det nordliga Grönland och dess naturförhållanden, men att den på denna väg, helst ùtan slädfärder, som ej äro beräknade, skall kunna uppnå polen eller ens dess närhet, är i högsta grad osannolikt. Våra Spetsbergsfarare hafva alltid hyst och försvarat den åsigten, att mian för forskningsresor, som hafva polen till mål, bör förlägga utgångspunkten till norra Spetsbergen. Att man ej under våren eller sommaren kan med fartyg framtränga synnerligen långt i den högsta norden, hafva de med stöd af egen och andras er- farenhet förfäktat, förnämligast imot den för pölarfrågan så varmt intresserade geografen d:r Petermann. En fråga återstod dock att lösa, innan man enligt deras mening borde öfyergifva hvarje försök att med fartyg nå polen. Det måste utrönas huru högt upp hafvet blefve segelbart under senhösten: »då ismassorna till följd af som- marvärmen, hafsvågomas och' hafsströmmarnas inflytande uppnått sitt minimum)). Ingen erfarenhet förelåg härom, men att polar- hafvet då var mest isfritt, det visste man. Att under denna hittills oförsökta, för seglingen mest gynsamma årstid framtränga, »så långt som möjligt mot norr» var, såsom bekant, en af hufvuduppgifternä för den sista svenska expeditionen år 1868, som utfördes under Nordenskiölds och v. Otters ledning enligt af Nordenskiöld uppgjord plan. Denna expedition kunde väl, såsom vi alla känna, ej nå polen, men den framträngde längre mot norr än något fartyg be- visligen förut gjort, och den löste frågan om ‘ isförhållandena i polarhafvet och dettas segelbarhet under senhösten, och då den härvid fann, att äfven under denna årstid »en ogenomtränglig is- barrier hindrär tillträdet till den högsta norden», så blef den epok- görande derföre, att hvarje tanke, att med fartyg nå polen hädan- efter bör uppgifvas och att framträngande på isen — slädfärder — . numera blir det enda sätt, genom hvilket kommande polarexpedi- tioner kunna vinna utsigt att nå det efterlängtade målet 1). Men förutom utredandet af nämnda förhållanden var 1868 års ex- pedition, liksom alla de föregåénde svenska, beräknad och utrustad för omfattande vetenskapliga undersökningar i den arktiska naturen i alla riktningar. Den har äfven härutinnan lemnat så stora re- sultat att t. ex. den berömde prof. Osw. Heer i Zürich, i en hufvud- ’) Vi erinra derom att 1861 års expeditien under Otto Torells ledning var ut- rustad för dylika isfärder. Hundar voro för dem särskildt af Torell hemförda från Grönland. Ogynsamma omständigheter, såsom en längre inspärrning af drifts m. m. hindrade imellértid utförandet af färderna. VÅRA NORDPOLSFÄBDER. 437 sakligen på denna expedition grundad broschyr, förklarar: »efter mitt förmenande har den svenska expeditionen (1868) genom de rika samlingar den hemfört uträttat mera och mera vidgat vårt vetandes synkrets än om densamma hade återkommit endast med den upplysning, att Sofia hade hissat flagg på jordens nordpol.» Det är, såsom bekant,. tvenne af de i expeditionen deltagande vetenskapsmännen, hvilka lemnat de reseskizzer öfver densamma, som vi här anmäla1). De som äro intresserade af dessa ämnen — och vi sakna ej skäl för antagandet att de äro rätt många — och som förut tagit kännedom om berättelserna öfver de föregående . expeditionerna, skola måhända frukta att i dessa reseskizzer åter- / igen få sig förelagdt endast samma saker, som de redan förut inhem- tat, i någöt förändrad form. De kunna imellertid tryggt frigöra sig från denna fruktan. Författarne hafva varit val medvetne om den fara de löpte att råka ut för upprepningar, och de hafva derföre med klok beräkning »låtit den fortlöpande beskrifningen af sjelfva resan och de trakter som besökts jemförelsevis träda i bakgrunden och i dess ställe framhållit enskilda drag af lifvet och naturen i de högnordiska trakterna samt äfventyr, episoder och anekdoter». De hafva skickligt löst sin ingalunda lätta uppgift. En fin känsla och en rik fantasi spegla sig i deras naturskildringar. En lefnads- frisk, glädtig, humoristisk stämning genomgår deras beskrifningar öfver lifvet deruppe vid gränsen af den evigä isen, under ett godt och varmt kamratskap, med episoder af vexlande framgång och motgång vid sträfvandena för det gemensamma målet. Deras skizzer skola säkerligen med stort nöje läsas ej blott af dem som nu för första gången blifva förtrogna med de storartade och egen- domliga företeelserna i den arktiska naturen, utan äfven, och kan- ske ännu mera, af Jalla dem som genom de föregående berättel- serna lärt sig älska denna natur och med intresse följa de ofta äfventyrliga färder och de mödosamma arbeten kom deltagame i; expeditionen måst utföra under sina bemödanden att aflocka na- turen dess hemligheter. . Det är en lust ( och en glädje för en hvar, som har sinne för ädelt sträfvande till vidgande af vårt vetandes gränser, . att, såväl i denna som i föregående berättelser, se med hvilket friskt mod, med hvilket nit och ihärdighet alla med hvarandra täflat uti att väl använda den knappt tillmätta tiden. Det är också genom 1 ) Prof. Nordenskiölds redogörelse till Geographical Society i London öfver1 ex- peditionens gäng har af honom redan förut blifvit i denna tidskrift i öfyersättning „ meddelad. Jmfr. uppsatsen 1868 års svenska polarexpedition i Framtidens 2:dra årgång, 4:de häftet. 438 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. denna intensitet i forskningarna, utförda af ett stort antal insigts- fulla, åt sin sak hängifna, mödor och besvärligheter trotsande unge ' män, som de svenska polarexpeditionerna, och ej minst den sista, nått så stora resultat och vunnit så stor berömmelse. Vår känne- dom om den arktiska naturen har genom dém blifvit alldelesom- bildad. Det är här ej platsen att närmare ingå i detaljerna af de vunna resultaten. Dessa äro dessutom öfversigtligt och populärt framställda i den senare afdelningen af de reseskizzer vi här an- mäla. Endast en flygtig antydan om dem vilja vi gifva, på det att vidden och omfattningen af de utförda arbetena må af hvar je vår läsare inses. • Genom 1861 och 1864 års expeditioner har möjligheten af en — för frågan om jordens form så vigtig — gradmätning på Spetsbergen blifvit afgjord och stora förarbeten för den utförda. Spetsbergens och Beeren Eilands kartor hafva efter noggranna , ortsbestämningar blifvit helt och hållet omgjorda. Hamnplatserna hafva blifvit noggrant undersökta. De många svenska, numera allmänt antagna, namnen såsom t. ex. Prins Oscars land, Gap Platen, Cap Wrede, Gap Lindhagen, Gap Torell, Kastréns ö, Lovéns berg, Cap Ehrensvärd, Dickson bay, Ekman bay m. m., skola alltid om detta vackra arbete och om de män som kraftigast bidragit till dess befrämjande. Då en stor mängd fångstfartyg årligen besöka dessa farvatten, så inses lätt af huru stor äfven rent - praktisk be- tydelse dessä arbeten måste våra. Giles land, som på senare tider varit utstruket från de flesta kartor, har så godt som blifvit upptäckt på nytt och åtminstone en af dess uddar har till läget blifvit bestämd, fastän landet ej kunnat uppnås. Tillvaro af land i polarhafvet norr om Spetsbergen har af åtskilliga iakttagelser gjorts i hög grad sannolik. De, isynnerhet under sista expeditionen ihärdigt genomförda djuplodningarna hafva visat, att mellan Nörge och Beeren Eiland och vidare mellan denna ö och Spetsbergen går-en sammanhän- gande bank, som sammanbinder Spetsbergen med Norge och så- lunda med Europa, under det att ett särdeles djupt haf, ända till 2650 famnar, skiljer nämnda ögrupp från Grönland och Amerika. Vår föreställning om djur- och växtlifvet i de arktiska trak- terna har undergått särdeles väsentliga förändringar sedan Spets- bergens fauna och flora genom de grundliga undersökningarna blifvit fullständigt omgestaltad. Ett stört antal förut oriktigt be- stämda eller falskeligen upptagna arter hafva inom båda natur- rikena måst strykas, men ett ojemförligt, inom vissa afdelningar öfverraskande stort antal har kommit i stället. Sålunda, för att VÅRA NORDPOLSFÄRDER. ' 439 anföra ett exempel, fanns förut ingen enda insekt från Spetsbergen beskrifven, och likvisst hafva af de svenska expeditionerna ej min- dre än 64 arter blifvit funna, de flesta varande helt och hållet nya för vetenskapen. Af ett särskildt intresse är, att de små sötvattens- sjöarna, som om vintren. sannolikt till en stor del bottenfrysa, befunnits hvimla af lägre djur. , Man antog förr att den nedre gränsen för den, all vegetation förqväfvande, eviga snön uppe i norden redan vid 78° sänkte sig ända ned till hafvets yta. Detta har blifvit fullständigt vederlagdt. Våra Spetsbergsfaräre funno vid 79° 5' ännu vegetation på en höjd af, 2000 fot öfver hafvet, och snögränsen antages äf dem ligga på norra Spetsbergen, omkring 800, kanske 1000 fot öfver hafvet. Om undersökningarna af växt- och djurverlden på land ledt till vigtiga och i många hänseenden oväntade resultat, så har detta måhända ännu mera varit fallet med de undersökningar som an- ställts i hafvet och på dess botten. Man antog förr att i dessa trakter nästan inga alger skulle förekomma på hafsbottnen, men i sjelfva verket finnas der »vidsträckta och praktfulla urskogar af resliga tångarter, i hvilka tusental af stora och små vattendjur lustigt kringsvärma.» Äfvenledes antog man förr, ätt polarhafven voro ytterst fattiga på fisk, men de svenska expeditionerna hafva ådagalagt, att vid Spetsbergen och Beeren Eiland finnas ej mindre än 24 arter, och fiere af dem för handen i så betydlig mängd, att inåhända här ett nytt fält för industrien blifvit öppnadt, Till de aldra vigtigaste resultaten höra de som framgått , af draggningarna och af de, genom särskilda apparater för bottenprofs , upphemtande, verkställda djuplodningama. Redau vid 1861 års expedition verkställdes undersökningar af lifvet på hafsbottnen på ett djup af 1400 famnar. Endast tillfälligtvis hade man förut från -sådant' djup erhållit bevis på att ett djurlif der ännu förefanns. Under 1868 års expedition sträckte man imellertid sina lödningar ända till dét oerhörda djupet af 2650 famnar; det största djup från hvilket ännu hafsbottnen med dess djurlif någonstädes blifvit undersökt. Äfven här fann mån djurlifvet rikligt, hvaraf bevisas att lifvet, i motsats till hvad man för ej så längesedan antog, ut- breder sig öfverallt öfver hafsbottnen äfven till de största djupen och detta utan någon minskning i polarhafven. Väldiga massor af sjödjur hafva af samtliga : expeditionerna blifvit hemsända och bilda x nu i vårt riksmuseum den vackraste arktiska samling som finnes på jorden och det mest rika material för fortsatt forskning. De geologiska undersökningarna hafva låtit stenarna förtälja underbara sagor om de nordliga nejdernas märkvärdiga öden under 440 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. hänsvunna tidrymder. Sålunda hafva. de, genom väl bevarade af- tryck af djur och växter, ovederläggligen berättat huruledes här, der isen nu herrskar, fordom varit rådande ett tropiskt klimat, under den första perioden efter det landet höjt sig ur vattnet. Sedan dess sjönk landet åter ned i hafsdjupet, väldiga kalklager afsatte sig med karakteristiska växt- och djurformer ur »ett haf som med likartad, tropisk värme då utbredde sig öfver hela jord- klotet.» Åter tänka vi oss några hundratusen eller millioner år förflyta, och Spetsbergen visa sig med ett helt annat utseende. Trias- och Juraperioden hafva inbrutit. Ännu är klimatet tropiskt, ännu förherrskar hafvet och dess innevånare. Krokodilartade .djur hafva under den tiden vältrat sig vid de stränder, der nu isbergen gunga. En ny tidrymd har efterträdt denna. Då har ett tem- , pereradt klimat herrskat med barr-. , och löfskogar, hvaribland ekar, plataner och lindar med murgrönor slingrande sig omkring de resliga stammarna. Klimatet har' sedan dess blifvit kallare och s kallare och till sist har den nuvarande isperioden inträdt. Hvilket betydelsefullt bidrag till vår jords historia ligger ej i dessa stenars berättelser! , De geologiska undersökningarna hafva imellertid äfven ledt till andra mera rent praktiska Resultat. De på Spetsbergen och ännu mera de på Beeren Eiland undersökta mägtiga stenkolslagren skola måhända en dag ej blott komma till nytta vid expeditioner med ånga i polarhafven, utan äfven bearbetas för industriella behof. Lägga vi nu härtill de fysikaliska undersökningarna af jordmagné- tismen, meteorologiska observationer, iakttagelser öfver hafsström- marna, öfver de intressänta hygieniska fôrhâllaüdena, öfver den sparsamma förekomsten af forruttnelsebringande småorganismer m. m. så finna vi lätt huruledes naturvetenskapen knappast har något fält, som under polarfärderna ej blifvit med den framgång beträdt, att vårt vetande blifvit fördt framåt. En hel litteratur har af dem framkallats, och den förteckning derå, hvilken såsom bihang åtföljer berättelsen om 1868 års färd,’ upptager ej mindre än 59 sjelfständiga arbeten. Flere af våra yngre vetenskapsmän hafva genom dessa arbeten skaffat sig ett kändt och aktadt namn i den vetenskapliga verlden, eller ytterligare höjt betydelsen af det de förut egde. Äfven utländske vetenskapsmän hafva deltagit i bearbetningen af det kolossala materialet, framför andra Oswald Heer, hvilken i ofvannämnde broschyr .yttrar om den senaste ex- peditionen: »Den sattes i verket utan mycket buller och bång, och vittnar om den stora flit, men äfven om den stora skicklighet och höga vetenskapliga insigt, med hvilken alla undersökningar blifvit VÅRA NORDPOLSFÄRDER. 441 anställda, och den skall sålunda på ett glänsande sätt förnya den svenska naturforskningens gamla rykte.» Det vackraste och kanske, mest talande erkännandet af expeditionens stora betydelse ligger dock deruti, att The Royal Geographical Society i London till- delade expeditionens upphofsman och vetenskaplige ledare, prof. Nordenskiöld, sin stora guldmedalj för år 1869. Låtom oss hoppas att denna expedition ej vår den sista som med samma mål lemnat vårt land! Ingen nation i verlden torde för närvarande kunna utrusta en sådan med så myckén lätthet, för så billigt pris och med så mycken utsigt till framgång i sträf- vandet att slutligen lösa sjelfva polarfrågan, som vi. »Endast vi» — skrifver Nordenskiöld i sin framställning till grefve Ehrensvärd af planen för nordpolsfärden — »endast vi kunna utrusta en veten- skaplig expedition, der hvarje man, från chefen till kajutgossen, är så förtrolig med polarhafvets klimat och drifisfält, att han med trygg tillförsigt kan möta dess olägenheter och faror. Men om några år torde förhållandet hafva gestaltat sig annorlunda. Äfven om någon ny. polar-expédition icke så snart blifver afsänd från England, så torde man kunna motse, att tyskarne, efter ett eller annat, ej mera i Hamburgs uthamn, utan mot Jan Mayens eller Grönlands. ismassor strändadt reseförsök, vinna den för framgång nödiga erfarenheten. Sannolikt är vår tid då förbi.» Denna utsago synes nu på väg att gå i fullbordan. Det är derföre af största vigt, att vi ej förlora den tid vi ännu ega. Vi böra känna oss manade att göra allt, för att draga fördel af den öfverlägsenhet vi uti bepröfvad insigt och dyrköpt erfarenhet ännu ega. Dén plan som numera förelägges såsom den enda riktiga, nämligen att öfvervintra vid Sjuöarnä och att under?våren, medan isen ännu är orubbad, framgå med slädfärder mot polen, erbjuder stor utsigt till fullständig framgång. Det är oss ett särdeles stort nöje att kunna omförmäla, att man kan hysa goda förhoppningar att en sådan expedition verkligen skall koinma till stånd. Efter all sannolikhet afreser prof. Nordenskiöld inom kort till Grönland, för att der träffa nödiga förberedelser, såsom hundars anskaffande m. m. Det var rikets andra stad, Göteborg, som genom mecenat- skapet och den storartade frikostigheten af herrar Ehrensvärd, Dickson, Carnegie m. fl. vann äran att bringa den förra éxpeditio- nen till utförande. Måhända skola vi få samma samhälle att tacka för att vi ännu en gång kunna uppträda till kraftig taflan på det fält, der vi redan kämpat med så mycken framgång. Detta företag borde imellertid inom alla våra landamäfen kunna påräkna ett varmt intresse och ett verksamt understöd. Det pris som står att 442 FRAMTIDEN.- TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. vinna är högt, det skulle bringa mycken ära åt vårt länd att eröfra det, och företaget är derföre af stor nationel betydelse. Måtte det . visa sig, att det allmänt blir så bedömdt! A. Key. Framtidsutsigter från den stora Orienten. . Goethes yttrande: »Orienten och occidenten låta sig ej mera skiljas från hvarandra», tyckes i våra dagar ha vunnit sin fulla bekräftelse. Egypten och Tunis äro redan i besittning af parla- menter och ordnade statsförfattningar; osmanernas beherrskare be- söker europeiska industriutställningar och baler; schabens af Per- sien soldater inöfvas. af franska eller österrikiska officerare^ Teheran är sätet för vesterländska ambassader, telegrafnätet sträcker sig genom hela det gamla Iran, som med hvarje ny sändning väru- balar, ditkommen från Europa, allt mera oimotståndligt drages inom den europeiska odlingens trollkrets. Visserligen utsträcker sig, i norr från Persien, ett ofantligt område, der frankéns namn ännu. nämnes med högstå afsky och dit så godt som alldeles intet af det europeiska inflytandet lyckats framtränga. Men den nya tidens ande skall dock snart, kanske förr än man väntar det, klappa på portarna äfven vid dessa det asiatiska barbariets hittills otillgängliga fästen. Afstånden till lands och sjös ha längesedan upphört att sätta en hämmande gräns för den europeiska vetgirig- heten; intyg härom föreligga i mängd uti vår tids nästan oöfver- skådligt rika resebeskrifningslitteratur, hvilken sätter oss i stånd att blicka in uti de politiska, sociala och religiösa förhållandena i Birma och Siam, i China och Japan med föga större möda än i våra egna grannländers. Med ledning af denna reselitteratur skola vi i det följande söka framställa en bild af de nyaste inre omgestaltningarne i det gamla Asien. Såsom våra förnämsta källor nämna vi för Central- asien arbeten af tysken Wagner och ungraren Vambéry, för Japan, Kina och Ostindien den förtjenstfulle Neumanns Ostasiatische Ge- schichte (Leipzig 1861) samt de i senaste tider företagna vetenskap- liga resorna af Adolf Bastian och fransmannen Lejeans intressanta FRAMTlDSUTSiGTER FRÂN DEN STORA ORIENTEN.. 443 meddelanden från Pendschabska länderna, äfvensom dr Scherzers berättelse om den österrikiska verldsomseglingen med fregatten Novara. Likasom Asien är den så kallade äldsta verldsdelen, så är densamma också, om man undantager Sibérien, den tätast befol- kade. En otrolig rikedom på naturalster af de mest skilda slag, från Ceylons och Golkondas diamanter och perlor samt Krydd- öarnes doftande skatter ända upp till Kinas tébuske och Sibériens fiskrika floder låter oss öfverallt möta samma karakter af sjelftill- räcklighet i nästan alla afseenden, som utgör det mest framstående draget i den asiatiska verlden. Det ligger en egendomlig tjusnings- kraft i allt detta och Europas söner ha också i alla tider med längtansfull håg blickat bortåt det af en gifmild natur så ymnigt välsignade Asien. Portugiser och spaniorer, holländare och britter ha eröfrat stora länder inom denna verldsdeLoch det halfeuropeiska Ryssland, i alla fall ett slags kulturstat i jemförelse med åtskilliga länder i Asien, har härstädes inkräktat de nordliga trakterna samt är jemväl i beråd med att spänna sin väldiga örnklo öfver hela det ännu föga genomforskade Centralasien. Stora Moguls tron står numera i en engelsk stad och beherrskareii af den »blom- miga midtens rike» skälfver i sitt palats i Peking vid ljudet af de moskovitiske kolonisternas yxhugg i det sig allt mer och mer ut- vecklande Amurlandet. Slöjan är ryckt från Asiens hemlighetsfulla lif och de åttahundra millioner menniskor, som dväljas i dessa trakter af verlden, ha ryckts upp ur sin slummerlika tillvaro. Den plötsliga påstötning som mohamedanismens uppträdande gaf åt det asiatiska lifvet, är till sin egentliga kraft och verkan slut. Fanatismen må finnas qvar, men anden har flyktat. Asien äi: i behof af en grundlig pånyttfödelse. De stater hvilka under senaste tiden haft största inflytandet på Asiens samhällsförhållanden, ärö England och Ryssland. — Ehuru vi nämnde England först, och det emedan, intet europeiskt land utöfvat och ännu utöfvar etf så stort inflytande på de asia- tiska folkens politiska öden, så skola vi dock först till behandling upptaga det ryska yäldets framträngande. Detta har såväl ett äldre historiskt datum — det tog nämligen sin begynnelse med Sibériens eröfring åren 1579—1584 — liksom det också i rent etnografiskt äfseende har en från den engelska ockupationen him- melsvidt skild karakter. Att till sin rätta natur känna denna åt- skilnad är af högsta vigt för en och hvar som vill vinna någon sann kunskap om de asiatiska, särskildt de central- och nordasia- tiska förhållandena. Utan att ingå i en historik af det moskovi- 444 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. tiska tsarrikets sätt att gå tillväga vid sina eröfringar i Central- asien, kunna vi dock icke underlåta att här anföra den namn- kunnige tyske resanden Wagners omdöme i denna fråga. Han anser nämligen de ursprungliga asiatiska befolkningarne, till och med tatarerna, ha vida större anlag för mottagandet af odling, än ryssarne. Denna åsigt delas för öfrigt af de flesta vetenskapsmän som rest i dessa för den bildade verlden föga bekanta länder. Orsaken till denna vår hittills ej synnerligen omfattande kän- nedom om det inre Asien, är att söka deri, att vestra Europas rörliga nationer i alla tider ha föredragit de lättare kommunika- tionerna på hafvet, framför förbindelsen med det européens rese- : lust ej särdeles anslående Centralasien. Ryssarne, mindre fallne för sjölifvet och ännu icke fullkomligt glömske af sin ursprungliga asiatiska < nomadnatur, ha städse kastat lystna blickar på de gamla kulturländerna vid Oxus och Jaxartes. Att Konstantinopel en gång skall bli ryskt, är en gammal sats i tsarrikets politiska tros- bekännelse. Petersburger-kabinettet har dock längesedan insett, att de krafter, öfver hvilka det kan förfoga i Europa, icke äro tillräckliga för att vinna framgång i en strid om detta pris. Den herrsklystne Nikolai förhoppningar i nämnda riktning funno en blodig graf bland Sebastopols ruiner. Englands uppträdande var derföre också, lindrigast sagdt, efterlåtet, då det vid fredsslutet i Paris d. 31 Mars 1856 icke vinnläde sig om. att bättre skydda Kaukasiens oberoende. I följd af denna försumlighet befinner sig nu Ryssland i en sådan ställning till schaben i Persien, att Eng- lands inflytande i detta land i högst betydlig mån försvagats. Från de ryska befästningarne vid Kaspiska hafvets — numera fullkorn- % ligt- ett ryskt innanhaf — södra kuster äro icke många dagsresor tiU Irans hufvudstad Teheran. Ryssland har vetat förlama Per- siens motstånd och framtränger nu energiskt från nordvest öfver Samarkand och Bokhara imot de engelska besittningarne i Indien. »Petersburger-kabinettet», yttrar en uppmärksam iakttagare af för- hållandena, »ämnar i Asien utföra det slag; soin skall lemna Kon- stantinopel i dess våld.» De sedan Pariserfreden förflutna 14 åren utmärka Sig genom en synnerlig overksamhet från engelsk sida i alla frågor söm röra Centralasien. Ryssland derimot har under alla dessa år arbetat ihärdigt och tyst likt en mullvad och lyckats, ehuru icke utan strid och blodsutgjutelse, utsträcka sitt väldes förposter ända intill gränsen af de engelska besittningarne. De båda staternas magtställning i dessa trakter af jorden ha också under. denna jemförelsevis korta tidrymd undergått betydliga för- ändringar. Synnerligen stora »annekteringar» från rysk sida ha egt FRAMTIDSUTSIGTER FRAN DEN STORA, ORIENTEN. 445 mm åren 1866—1868. Hvad England förlorat i anseende och in- flytande, i synnerhet genom vårdslösandet af sina intressen i Afga- nistan, det har Ryssland medelst list och våld, medelst penningar och kanoner vetat tillskansa sig. Och i sjelfva verket är den ryska örnen nu allrådande i hela Centralasien, denna nyckel till Indien och till Kina. Rysslands välde i Centralasien omfattar nu- mera 'en landsträcka af inimot 100 längdgraders utsträckning, det är ungefär 10,000 svenska mil. Det är ett enormt verk i eröf- ringsväg. Teheran och Peking ligga inom den omedelbara åt- komsten af kosackernas pikar och de »kloka männen» ^Calcutta sitta ingalunda utom skotthåll, derest icke den engelska politiken rätt snart uppträder med större eftertryck och bestämdhet. Om också det ryska öfverväldet tid efter annan tyckts vara hotadt i Asien, så bevisar dock utgången af kirgisemas uppresning år 1869 den fullkomliga vanmagten af de asiatiska vapnen i striden mot moskoviternas refflade kanoner. Tvärtom skall inom en jem- förelsevis kort tid den ryska politiken, med europeiska krigsredskap till sitt förfogande och med asiatisk slughet till ledare, förstå att under masken af civilisationens införande fullkomligt »russificera» de vilda och halfvilda folken i de vidtomfattande länder öfver hvilka redan nu kosackens kautschu för den egentliga spiran. Den snara i hvilken det europeiska åskådningssättet— det engelska icke undantaget — blifvit fångadt, äro de från rysk sida höjda ropen om nödvändigheten af att hämma det för handeln menliga röfvarväsendet i Centralasien. Medgifvas måste att vissa stammar derstädes äro rätt vilda och roflystna, men tillika kan mot nöd- vändigheten af den ryska ockupationen »i fredens namn» upp- ställas det enkla faktum, att engelska varor på fullkomligt, fredlig väg banat sig fram till bazarerna i Samarkand och Bokhara — långt innan ryssarnes. kanoner och kosackernas pikar för- sökt och delvis lyckats att på våldsam väg från denna marknad . - utestänga alla konkurrenter för Nischni-Nowgorods spekulanter eller deras kommissionärer i Orenburg, Astrachan och Semipalatinsk. Att Rysslands handelsintressen icke äro obetydliga gent imot de < ifrågavarande trakterna bevisas deraf, att K. Andree uppskattar värdet af omsättningen å Nowgorods marknader år 1857 till 86 millioner rubel, hvaraf största delen utbetalts för ryska varor. , Detta år 1857. Ur ryska inrikesministeriets berättelser framgår imellertid att året 1839 omsättningen ännu uppgick till 161,500,000 rubel, hvaraf för 24,000,000 rubel asiatiska varor. Handeln skulle således ha betydligt förminskats under fortgången af de ryska »civi- lisationsförsöken», i bredd, med hvilka gå inkräktningar »för att 446 framtiden, tredje årgången, maj. skydda Rysslands handel», såsom den officiella frasen lyder. I sjelfva verket medföra de ryska ockupationerna visserligen ett visst yttre lugn, välbehöfligt nog i dessa oroliga trakter, men den verk- liga vinsten för civilisationen är mer än tvifvelaktig. Moskoviterna^ egentliga sträfvanden gå ut på att »russificera» urbefolkningen. Hvad betydelse för bildning och sannt menskligt framåtskridande har då denna förryskning? Hörom angående denna fråga en af de sakkunnigaste resande i nyaste tider, ungraren Vambéry, som under en följd af år, förklädd till dervisch, berest Centralasien. Vambéry yttrar: »Russificering bör ingalunda. anses för civilisation och ehuru ’ densamma, der hvarest den stöter på alldeles råa folkslag, kan genom införandet af någon stadga i samhällsförhållandena åstad- komma ett fredligare lefnadssätt, så kan dock ingen tvifla derpå att detta sträfvande, då det kommer i beröring med en äldre kultur, utöfvar ett menligt inflytande». Så dömmer en man hvilken, med ögat öppet for hvarje företeelse som under hans vidlyftiga van- dringar trädde honom till möte, förenar en djup politisk blick, något som bevisas deraf att det brittiska kabinettet ändtligen lyss- nat till Vambérys varningar, hvilka hittills förklingat som en ro- pandes röst i öknen. Sålunda har man i London, i stället för att låta »sir Napier of Magdala» hvila ut på sina äbyssiniska lagrar sändt honom med en observationskår till nordvestra Indien för att noga öfvervaka tilldragelserna i Afganistan, det enda landbälte som numera faktiskt åtskiljer de engelsk-indiska besittningarne från de ryska. »Tatarerna oçh perserna», fortfar Vambéry, »måste först förlora det sista spåret af sin fordna kultur samt blifva bar- barer i grund' för att genom ryskt föredöme kunna tillegna sig den vesterländska civilisationen. — — — Enligt den anda som nu råder i Turkiet, stå det ottomanska rikets moslim vida när- mare en fullständig reform än deras trosförvandter under det kristliga ryska väldet. Men äfven helt och hållet råa folk taga skada af beröringen med moskoviterna, hvilkas otaliga fel de lätt tillegna sig. Det ryska inflytandet i östra Europa (Nischni till Astrachan och Kasan) bevisar detta tillfyllest. , De der boende kirgisernas, kalmuckernas och baschkirernas djuriska osnygghet och äfven i Öfrigt låga nomadiska ståndpunkt har icke på något sätt blifvit förändrad till ett bättre under ryskt inflytande, utan snarare tvärtom. Många af urbefolkningens enkla men vackra seder ha lemnat plats för ryska laster och liderlighet. Den ryska »vodkan» (br än vinet) torde, trots alla de »rättrogne», mohamedanernas låtsade afsky för densamma, icke ha förfelat att finna vägen till mer än FRAMTIDSUTSIGTER FRAN DEN STORA ORIENTEN. 447 en af steppens »kibitkor». Kirgiserna särskildt äro, enligt öfverens- stämmande uppgifter, allt annat än ett religiöst-fanatiskt folk. Det oaktadt förakta de djupt de hycklande »Urusz» (ryssarne).» Huru annorlunda gestaltar sig icke resultatet af de brittiska eröfringarne i Indien! Ehuru vi längre fram skola något närmare återkomma till detta ämne, må det dock tillåtas oss att för jem- . förelsens skull här ytterligare anföra några ord af Vambéry. Den centralasiatiske etnografen yttrar nämligen om Indien föl- jande: »Redan börja Hindostans folkslag att inse àet de hatade inkräktarne på fullt allvar arbeta för landets odling och dess in- vånares väl. För så vidt klimatiska förhållanden tillåta det, ha andlig och materiel verksamhet vid stränderna af Ganges och Indus stigit i en mån som hittills varit okänd. De frön som Elphinstone, Henry Lawrence och Malcolm utsådt, börja gro och bära frukt. . . Väl kan det strängt protestantiska England icke skryta med att genom sina dyrlejda missionärer för sin kyrka ha vunnit syn- nerligt många millioner själar; nej, kristendomen skall aldrig segra öf-, ver Buddhas, Brahmas och Islams läror, men de gamla afgudabilderna röna dock mindre dyrkan nu än fordom.... De heliga Zebuoxarne användas som dragare, fakirerna finna sitt yrke mindre lönande, fruktan, och afsky för hafvet aftaga, sjelfstympningarne anses af zelo- terna icke mera som rentabla affärer och hi ndo st an ar ne, hvilka fordom skydde ända till skuggan af en europé, etablera nu diskontoaffärer i London och Manchester...» »Äro väl ännu flera bevis af nöden», utropar slutligen Vambéry, »för att ådagalägga den stora skilnaden imellan betydelsen af Rysslands och Englands inverkan på Asien!» Vi tro det icke, .och vi påminna här ytterligare derom att det ryska inflytandet, långt ifrån att inskränka sig till de centralasia- tiska folkstammarne, tvärtom gripit omkring sig äfven i den af- lägsnaste östern. Det hotar som ett tsariskt spöke den gamla kulturstaten .Kina. Operationsbasen för dess annalkande i denna riktning bildar det i nyare tider annekterade Amurlandet (för-, nämligast. och egentligen genom listiga fördrag med styrelsen i Peking, dock har äfven besittningstagande på våldsam väg egt rum). Det är Nikolaus Murawieff »amurskij», »Comte d’Amur», som äran af detta vida landområdes inkräktande tillkommer. Han undersökte Amurfloden redan år 1849 och grundläde 40 verst (= 4 sv. mil) ofvan om dess mynning fästningen Nikolajewsk, Stilla oceanens eller åtminstone Japanska hafvets blifvande Kron- stadt. Ar 1856 inkräktade han (under djupaste fred med Kina) hela Amurgebitet och besatte detsamma med kosackposteringar. Amur är nu en rysk flod. Landet har i nyaste tider blifvit berest- 448 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. af flera ryska vetenskapsmän, ibland hvilka, åtminstone såsom skriftställare, den jemväl for sina »vetenskapliga resor i Kaukasus» bekante Gustaf Radde intager ett framstående rum. Der ligga djup- gående planer till grund för ryssarnes framträngande äfven söderut ända till Stilla oceanens kust och det är säkerligen mycket mera än en blott tillfällighet att denna kustockupation just skedde vid den del deraf som ligger gent imöt — Japan. Verldens ögon öppnas ofta sent nog för vissa hotande förebuds innersta betydelse. Så har det måhända äfven gått i detta fall. Man anser »Amurfrågan» vara en bifråga af ännu mindre vigt till och med än Rysslands sannolika understödjande af schir Ali Khan i Afganistan, en son till den förut af engelsmännen understödde och dem trogne, verlds- bekante Dost Mohamed. Men de ryska diplomaterna tänka annor- lunda och medan de för att bevara skenet vexla ministeriella noter låta de i all tysthet »promyschlennikens», den siberiska »trapperns» (= »backwoodman»), yxa hugga upp stora rödjningar på kinesiskt område och genom sina ditsända kosacker försvara den oberätti- gade ryske nybyggarens odlingar mot de ursprungliga, rättmätiga egarne till jorden, som äro mantschurer. Det är ett förfarings- sätt som något påminner om Texas annektering och Fremonts tåg till Kalifornien. Hela Sachalin är redan ryskt och likväl blundar Albionslejonet ännu för hvad som försiggår gent imöt Stilla oceanens bästa framtidsland, Stora oceanens Brittannien, det rika, ypperligt belägna, af en intelligent befolkning bebodda Japan. Härtill kommer ännu att Englands farligaste medtäflare, den stora amerikanska unionen, ganska väl vetat .att draga fördel af detta nya verksamhetsfält. Amerikanska köpmän nedsatte sig redan- år 1859 i Nikolajewsk och i Amerika byggda ångare gå „nu på Amurfloden hela tvåtusen eng. mil uppför ända till grannskapet af Nertschinsk, icke långt från Central-Siberiens hufvudstad Irkutsk vid den väldiga sjön Baikal. ?>Uncle Sam» förstår ganska väl att kokettera med sin moskovitiske vän så länge det gäller att vinna fördelar. Inköpet af det fordom ryska Amerika är det bästa be- viset. härpå. , Det är svårt att afgöra huruvida det ryska inflytandet skall kunna öfverflygla det vesteuropeiska hos Asiens folk. Den mate- riella styrkan för ögonblicket har Ryssland icke på sin sida, men väl utsigterna för framtiden. Af högsta intresse för kommande slägter blir att skåda resultatet af den hvita racens strid om herra- väldet med den gula, mongoliska. Denna kamp, så vigtig den än kan bli, kan imellertid icke gifva oss en nyckel till bedömandet FRAMTIDSUTSIGTER FRAN DEN STORA ORIENTEN. 449 af de skilda racernas motståndskraft i sitt sträfvande att upprätt- hålla sig. Ryssarne, i sjelfva verket halfasiatér, skola vida lättare veta att påtruga de orientaliska folken sin pseudocivilisation än något verkligen vesterländskt folk. Ryska regeringen förtjenar stort erkännande för hvad hon låtit göra i och för vinnandet af ökad kännedom om dessa trakter af vår jord. Det är ett egendomligt, men till fullo bekräftadt för- hållande, att envåldsregeringar ofta nog göra högst betydliga upp- offringar för' vetenskapen, måhända för att i någon mån söka godtgöra det afbräck, som de i öfrigt tillfoga den andliga utveck- lingen. — Talrika ryska expeditioner, åtföljda af vetenskapsmän, hafva undersökt hela den långa sträckningen från Kaspiska hafvet till Amurflodens mynning. Ehuru vetenskapsmännen till större delen varit utländingar, i främsta rummet tyskar (sist geologen B. von Cotta, år 1869), har dock jemförelsevis blott litet inom den vetenskapliga verlden förljudits om upptäckterna i den del af Asien, åt hvilken Ryssland företrädesvis egnat sin uppmärksamhet. Allt har dock icke kunnat fullständigt förhemligas och hvad de rent naturvetenskapliga resultaten vidkommer ha dessa till och med offentliggjorts i stora och dyrbara resebeskrifningar, utgifna på ryska regeringens föranstaltande. Men det inre samhällslifvets skilda utvecklingsstadier i dessa trakter ha åtminstone i många af sina vigtigaste detaljer förblifvit en hemlighet för den europeiska allmänheten. - * Att Ryssland redan i god tid sökte komma i närmare beröring med Japan, bevisas af amiral Putiatins mission (år 1853 den 22 Augusti i Nagasaki) till detta land. Redan förut hade ryssen Golownin (åren 1810—1813) under sin visserligen ofrivilliga fån- genskap i Japan gjort bekantskap med detta lands folk, men ibland de tillförlitligaste underrättelser man af äldre dato eger om dessa intressanta, öar böra ovilkorligen svensken C. P. Thun- bergs (redan år 1775) iakttagelser nämnas. — Sjömagternas, i syn- nerhet Amerikas (unionens) inflytande i Japan öfverväger nästan det ryska. Det var den 31 Mars år 1854 som kommodore Perry, nordamerikanåren, tilltvang sig af Taïkun fördraget i Kanagawa, hvarigenom landet öppnades för folken af vesterländskt ursprung. Sedan, dess ha flera japanska hamnar öppnats för de europeiska natioiierna och dén 17 Mars år 1860 landsteg en japanesisk be- skickning i San Francisco i Kalifornien. ' Äran af denna seger öfver de Österländska folkens fördomar tillkommer köpmannen Townsend Harris, från New-York, amerikansk minister-resident i Jedo. Han hade förut, sedan år 1855, uppehållit sig i flera af 29 450 FKAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. den stora Orientens länder, såsom Siam, Kina m. fl. samt under sina affärsresor lärt sig rätta sättet att umgås med Orientens folk. Han öfverträffar alla europeiske underhandlare i fråga om insigt uti de »storasiatiska» förhållandena. Sedan déss har dr Scherzer (jmfr. beskrifningen om fregatten Novaras resa omkring jorden åren 1857 till 1859) lemnat den europeiska allmänheten värderika bidrag till kunskapen om Ostasien, särskildt om Ceylon. — I allra senaste tid ha vi en ny resande, dr A. Bastian att tacka för de nyaste underrättelserna om Japan. Dessa kunna dock, enligt vår mening, i inre värde icke jemföras med dem vi finna hos K. F. Neumann i dennes förträffliga arbete Ostasiatische Geschichte (1861). Vi kunna icke underlåta att ur nämnda arbete anföra följande för de asiatiska förhållandena, betecknande ord, hvilkas sanning icke förnékas af någon enda nyare resande: »Hindu eller museiman, likaväl som folken af kinesisk eller indo-kinesisk kultur, äro oförmögna att ur sig sjelfve skapa en framåtskridande mensk- lighet. Alla dessa folks nyaste historia är blott i den meningen deras historia, som historien om agrikulturen af den mark de bo uppå det vore. Det hvad andra gjort och den dag som är göra utaf dem, det hvartill ändra nationer (europeiska) tvungit och tvinga dem — det äro de och det blifva de. Stoffet tillhör Orienten — men behandlingen af detsamma — man kunde lika ofta säga miss- handlingen — tillhör vesterlandet, som ur djupet af sitt friskare, ungdomligare, muntrare lif liksom ingjuter en ny anda i dessa gamla länders trögt framskridande massor. I vår tid ha öster- och vesterlandets folk sammanvuxit med hvarandra i många af- seenden och utbytet imellan Europas och Asiens kulturformer är i jemt fortskridande. I Kina utkomna engelska och i Kalifor- nien kinesiska tidningar, vecko- och månadsskrifter. Verldshisto- rien i egentlig och högre mening har först i våra dagar tagit sin begynnelse.» Om vi från Japan vända oss till Kina, möta vi ett alldeles olikartadt skådespel trots de många yttre likheterna i den japane- siska och kinesiska bildningen. Den första i ögonen fallande olik- heten är sättet för de båda staternas uppkomst.. Japan är en feodalstat, som visserligen varit underkastad stora inre oroligheter, men den japanska nationen har aldrig uppträdt såsom eröfrande magt. Helt och hållet annorlunda ar det Kina, hvilket välde framgått ur en om icke i och för sig liten, så dock, jemförd med dess nuvarande stora ömfång, ringa kärna. Det folk som bebodde detta ursprungliga Kina har medelst eröfringär underlagt sig nästan hela den östra delen af Asiens fasta land. FRAMTIDSUTSIGTER FRÅN DEN STORA ORIENTEN. . 451 För hvad vi känna om Kina, ha vi visserligen i främsta rum- met att tacka den evangeliske missionären Gützlaff, äfvensom den katolske fransmannen Hue. Äfven en engelsmän, Morrison, grund- läggaren af den evangeliska missionen i Kina, har i detta afseende gjort mycket. Men det egentliga öppnandet af det stora riket för- anleddes af ' de krig England ansåg sig föranlåtet att — tre särskilda, gånger — föra imot Kina. Att merkantil egennytta härvid spelade en betydande roll, kan icke förnekas, och den omedelbara anled- ningen till fejden gafs af nödvändigheten att för ett bland det engelska Ostindiens yigtigaste produkter, nämligen opium, skaffa en afsättningsplats. Det ar således å ena sidan visserligen den brittiska handelsföretagsamheten som ; vår tid har att tacka för öppnandet af hela detta väldiga rike. Men å andra sidan kan icke nekas att denna vinst blifvit inlöst på bekostnad af ett godt stycke brittisk heder. De gula kineserna ha gifvit vika för de »röda barbarerna», men ehuru de erkänna dessas öfverlägsenhet i mycket — särskildt i yrket ätt förå krig — så torde dock deras åsigt om europeernäs sedliga värde icke ha stigit synnerligen högt. Härtill bidrager i icke ringa mån den djupa osedlighet i hvilken en stor del af de-i Kina, särskildt de i Hongkong, bosatte euro- peema förfallit och hvari de vida skola öfverträffa sjelfva kine- serna. . ■ Bland senare tidens intressantaste sociala företeelser i Kina är den så kallade Taiping-rörels en, eller de kinesiske kristnes upp- resning, åt hvilken vi här vilja egna några ord. Stiftaren af den nya lärän, Hong, föddes år 1813 i en liten by i distriktet Hoahieri, en stad af tredje rangen i provinsen Kuang- toiig i sydvestra Kina. Hans namn betyder »glänsande eld». Så- som yngling egnade sig Hong åt studier, men måste afbryta dem för att egna sig åt ett praktiskt yrke. På trettio-talet sammanträffäde han i Kanton med en af Morrison döpt kines, Liang Afah en man hvilken den ofvannämnde 'författaren Neu- mann personligen kände och hvilken han skildrar såsom den in- telligentaste kines han träffat. Af Liang Afah erhöll den unge Hong en bok i 9 små band med öfverskrift: Goda ord till vårt slägtes upphöjélse. Några år derpå (1840) föll Hong’ i en svår sjukdom som räckte i 40 dagar och hvarunder han hade talrika visioner, som sammanhängde med innehållet i nämnda bok. Efter sitt tillfrisknande uppträdde han som religionsstiftaré, i det han utgaf sig vara Jesu Kristi yngre broder. Småningom tog dock rörelsen, som vunnit talrika anhängare, en politisk riktning och i November år 1851 utropades Hong till kejsare och grundläggare 452 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. af en ny dynasti, som erhöll benämningen »Taiping», den freds- rika. Med otrolig hastighet utbredde sig det nu öppet proklame- rade upproret öfver hela södra delen af riket. Taiping låtsade i början hylla ganska vänskapliga tänkesätt mot europeerna. I sjelfva verket förblefvo de dock lika mycket kineser som förut. I tidernas z lopp föröfvades talrika grymheter af den nya lärans anhängare, men hela rörelsen har dock numera egentligen afstännat Det oaktadt jäser det öfverallt i det himmelska riket, ty öfver hufvud taget är den äkta kinesiska befolkningen icke fullt belåten med mandschudynastiens herravälde. Hvad i öfrigt de kinesiska förhållandena* vidkommer, så har om desamma så mycket skrifvits i senaste tid, att det vore öfver- flödigt att här ingå i beskrifningar om seder och bruk m. m. Men hvad vi vilja omnämna, är några notiser i merkantilt af- seende, hvilka äfven ega ett kulturhistoriskt intresse, alldenstund ur desamma framgår hurusom Kina numera på inga vilkor kan afstänga sig från beröringen med de europeiska folken. Nya ma- teriella behof ha vaknat och väckas dagligen hos den hittills så isolerade kinésiska nationen genom det utbyte af idéer som kallats till lif i följd af dén oerhördt tillväxande utvandringen från Kina, hvilken i sin ordning betingar en återinvandring af i utlandet till ekonomiskt välstånd komne kineser, ty sönerna af det stora riket återvända gerna hem. I alla fall eger äfven i öfrigt genom han- delsrelationerna mycken samfärdsel med utlandet rum. Vi uppräkna här de för handeln med europeer nu öppnade hamnar, börjande söderifrån. De äro: Macao, portugisisk besitt- ning, sedan är 1537 tillgängligt för detta lands fartyg. År 1862 afträddes halfön Macao formligen åt portugiserna. — Ön Hongkong, ’ engelsk sedan år 1842, med öfver 120,000 invånare, deribland 2.500 europeer och amerikanare. Det är den egentliga penninge- marknadén för hela den aflägsna Orienten som här uppslagit sina bopålar. Importen år 1867 steg till 38,371,018 dollars och bestod mest i bomullsgarn och tyger, jern, bly, opium, socker, metallva- ror och skeppsmateriel. Skeppsfarten är ytterst liflig. Enligt of- ficiella rapporter steg densamma år 1868 till för utrikes handeln: / Brittiska fartyg, inlöpta 1,327 st. om 621,545 tons, » » utlöpta 1,317 » » 610,432 » Summa 2,644 st. om 1,231,977 tons, Icke brittiska fartyg, inlöpta 26,173 » » 1,880,270 » » » » utlöpta 25,773 » » 1,863,000 • » De inlöpta fartygens antal uppgick alltså till 27,500 om 2,501,815 tons, och de utlöptas till 27,090, om 2,473,432 tons drägtighet, FRAMTIDSUTSIGTER FRAN DEN STORA ORIENTEN. 453 hvadan vi för hela utrikes skeppsfarten få det i sanning ansenliga antalet af 54,590 skepp med en drägtighet af 4,975,247 tons. Här- till kommer kustfarten eller lokaltrafiken, hvarvid vi ha att nämna följande siffror: inkommande 6,302 st. med 191,669 och utgående 6,327 st. med 192,664 eller tillsammans 12,629 fartyg och 384,273 tons. Hongkong (med sin stad Victoria) som för trettio år sedan ännu var en obetydlig ort ingriper nu i verldshandeln med så väldiga faktorer som en skeppstrafik af 67,219 fartyg om 5,359,580 tons årligen — då hela Sveriges utrikes handel år 1868 förmedlades med 692,688 nyläster = 3,463,440 tons O- — Vi ha här varit något utförligare, men det har skett för att visa hvilka kolossala dimensioner den ostasiatiska handeln börjat antaga, och hvarvid utvecklingen ingalunda kommer att stanna. De öfriga öppnade' hamrtarne äro Kanton, ön Hainan, Swatau, ön Formosa, Futschen (eng. Foo chow) samt hufvudstaden i provin- sen Fokein, Emuy (engelsmännens Amoy); Tschahg tscheu fu, Tsiuen tscheu fu (kandisocker och bambupapper), Ponghuöarne (på Fishers Island finnes en fyrbåk); vidare norrut: Ningpo (störa fabriker för atlas, tusch, m. m.), Schanghai, »metropolen för den kinesiskt- vesterländska handeln» (2,750 europeer och amerikanare, handels- omsättningén öfver 500 millioner sv. riksdaler), -och Sutseü. Vi- dare ha vi vid den »Blå floden» följande fyra hamnar: Tsching kiang, Kiukiang, Han keü och Pingschan, samt norrut: Kuéi tscheu och slutligen Tsching kung fu. / En af de europeiska flaggor som i senare tider jemförelsevis raskt utvecklat sig i dessa trakter af jorden är den tyska. »Den tyska skeppsfartens kolossala tillväxt i den fjerrän Orienten», säger kapten Werner (preuss. exp. 1860—62), »är en nagel i ögat på britter och amerikanare». Karl Andree tillägger: »Det tyska folkets deltagande i.den östasiatiskar handeln ger oss för Hongkong allena icke mindre än (år 1864) 537 tyska fartyg om i medeltal 300—( 400 tons.» Kinesen är född handelsman, han eger mycket affärssinne och missionären Hue anmärker ganska riktigt: »Han står aldrig isolerad och den honom medfödda associationsandan framträder i synnerhet skarp, då det gäller penninge- och handelsintressen». — Bland europeiska nationer trifves han bäst med tyskar. Engelsmännens ofta brutala sätt att uppträda, stöter hans utbildade anständighets- l) Den svenska siffran blefve dock ojemförligt större än Hongkongs totalsiffra om inrikesskeppsfarten räknas till. 454 FRAMTIDEN. TREDJE. ÅRGÅNGEN. MAJ. sinne. I detta afseende jemkar tysken något på sin national- fåfånga när det gäller »Geschäft». Kinesen är icke allenast én småkrämare par preference, ntan han kan äfven spekulera i stort. En stor del af de i dessa farvatten förlagda europeiska fartygen segla för kinesiska grossörers räkning. Så mycket om de allmänna merkantila förhållandena i dessa till nytt lif vaknande trakter af vår jord. Låtom oss nu kasta en blick på hurudant öfver hufvud taget det inflytande varit som de europeiska nationer, hvilka företrädesvis verkat i dessa aflägsna länder, utöfvat. Dessa nationer äro fem, egentligen dock blott fyra, ty fransmännens inverkan har icke varit och är ej synner- ligen stor, och ryssame komma icke i fråga, då det nu förnäm- ligast gäller samfärdseln söderut och den vesterländska odlingens inflytande. Vi ha här i tidsföljd alltså: portugisare, (spaniorernas inflytande var blott ett snart öfvergående), holländare, britter och sist — amerikanare. En kort öfverblick af hvilken betydelse dessa nationers sammanträffande med de ostasiatiska folken haft, skall leda oss öfver till den malaj ska arkipelagen och de indiska län- derna. De tidigaste på skådeplatsen, eller portugisarne, utmärkte sig i främsta rummet genom sin röfvarlika framfart och det är till en god del dem och deras förfaringssätt som de vesterländska folken ha att tacka för den utomordentliga vedervilja hvarmed östorien- talerna betrakta allt europeiskt, om de också frukta de »skäggiga männens» vapen. I stället för att tillföra Indien någon civilisation, mötte portugisarne, som vid den tiden stodo på en ganska låg ståndpunkt af bildning, sjelfve en hög och egendomlig kultur. De bragte intet lif till Orienten, deras enda bedrifter voro afskyvärda plundringskrig och fanatiska försök att »kristianisera» landet. Det oäktadt utmärkte sig deras period för mycken rörlighet och före- tagens störa omfattning. Portugisarne beseglade de asiatiska vatt- nen från Suez i Röda hafvet och Ormus vid Persiska viken ända till Japan i nordost. I detta sistnämnda land, der de i början blefvö väl imottagna samt ett stort antal japaneser öfvergick till kristna läran, åstadkommo dock jesuiternas politiska uppeggelser mycken olycka och framkallade blodiga förföljelser samt slutligen portugisarnes utvisandö (år 1640). I Macao, som är hufvudexpor- ten för Kulies, ha de portugisiska myndigheterna ända till år 1868 betett sig högst skamligt; de tilläto oförtäckt ej blott mennisko- handeln utan äfven menniskorof. Detta »kidnappers»-yrke var full- komligt bragt i system. Nu haf engelska regeringen gjort ett slut FRAMTIDSUTSIGTER FRÅN DEN STORA ORIENTEN. 455 på dessa nidingsdåd. Men vi vända oss från detta för Europa föga smickrande faktum och möta nu i ordningen hoUändarne. De uppträdde vida mera såsom handelsnation. Medan det, portugisiska väldet nästan spårlöst försvunnit och endast obetydliga spillror deraf qvarstå i Asien, lade holländarne i denna verldsdel en stadig grund till vidsträckt magt, ja, man kunde säga ett indo- bataviskt. rike, som i kulturhistorien intager en egen plats för sig. Det är ett ensidigt, ofta krämaraktigt handelsintresse som varit den ledande principen för holländarnes handlingssätt i dessa trakter af verlden, så mycket beklagligare som denna nation samtidigt på. verldshafven uppträdde såsom ett af de största upptäckar-folken. Holländarnes. förhållanden till Japan, der de intill senaste tid varit den enda tolererade nationen är af ingen vigt för kulturen. De intogo en i allo underordnad ställning. Det är egentligen i malaj ska arkipelagen som tyngdpunkten af det holländska kolo- niallifvet bör sökas. ,— Större delen af de inföddes religion i de holländska besittningarne, som tillsammans räkna 19,500,000 inv., är mohammedansk. Invånanie på Moluckerna äro kristna (re- formerta); deras antal är 371,150. — Hvad handeln vidkommer äro kaffe, råsocker, bomull och ris hufvudålstren. Javakaffet står högt i pris; enligt Scherzer producerar ön 200,000 centner årligen. Men vi lemna nu »mynheer» i okritiserad besittning af sina ost- asiatiska kolonier, för hvilkas välfärd han, i förbigående nämndt, i senare tider gjort stora ansträngningar. Java har redan, en jernväg utmed norra kusten (år 1867 allaredan 22 geogr. mil). Det är medelst ångan och elektriciteten, snarare, än med krut och kulor, den hvita racen skall ådagalägga sin öfverlägsenhet gent imot de andra menniskogrupperna. Att den härutinnan skall. lyçkas, se vi bäst af förhållandenas omgestaltning i det brittiska Indien. Hvilken storartad tafla utbreder sig ej här för våra ögon! Om också alla dess partier . ingalunda äro ljusa, så äro dock kontu- rerna tilltagna i djerf och anslående stil, och ju mera man be- ' traktar taflan i dess helhet lägger sig liksom en växande ljusning utöfver densamma. I blod och med list har England förvärfvat sig herraväldet i Ostasien, men detta brott mot folkrätten är gemensamt äfven för andra civiliserade nationer. Derimot har det brittiska väldet icke hvilat tungt på de eröfrade ländernas inre sociala lif. Hvad åter den ekonomiska . samhällsutvecklingen vidkommer, så vore det en orättvisa att neka det England ryckt landet ur en långvarig dvala och öfverallt bringat arbetet till ära. Redan den jättelika utveck- lingen af jernvägskommunikationerna ådagalägger tillfyllest att v 456 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. Indien under engelskt välde gått framåt i materielt afseende. Vestra Indiska halfen har nu redan ungefär 4,000 eng. mil jernväg, och nar hela det tillämnade nätet är fullbordadt — hvilket icke torde dröja särdeles länge — så räknar väl dehna del af British-Indien. 10,000 eng. mil. De vigtigaste linierna för närvarande äro: Cal- cutta-Benares 540 eng. mil, Madras-Beypore 405 och Bombay- banan 295. Talrika linier äro under arbete och snart står Bombay i direkt jernvägsförbindelse med Calcutta. - Telegraf- ledningarne uppgå till närmare 20,000 eng. mil. Det är det enda land i Asien som har att uppvisa större jernvägsanläggningar och härför har det att tacka den brittiska driften för framåtskridande. Indien borde alltså befinna tig väl under engelskt öfverherrskap. Det oaktadt saknas ingalunda en mängd jäsningselementer. De i icke ringa antal i Bombay och andra städer etablerade rika armeniska köpmännen, utgöra lika, många hemliga agenter för Ryssland. Indierna, i synnerhet i kuststäderna, äro företagsamma köp- män. En stor del af handeln på Afrikas östra kust (Melandi, Zanzibar) befinner sig i deras händer. Likaså ha de sina emis- sarier utsände långt upp i Centralasien och ha till och méd un- derafdelningar i det ryska Astrakan vid Kaspiska hafvet. De ut- vecklade kommunikationerna skola naturligtvis ytterligare öppna ' landet för en lifligare samfärdsel och nya verksamhetsområden skola öfverallt i det rika inre landet uppstå. Indien går en stor, fullkomligt förändrad verldsställning till möte. Vi betvifla dock högeligen att sjelfva urbefolkningens skap- lynne kommer att undergå någon slags väsentlig förändring. En yttre fernissa af europeisk civilisation skall visserfigen påstrykas densamma, men dervid torde det förblifra. Grundåskådningame hos vesterländingar och österländingar äro så snörrätt motsatta, att en omsvängning i detta afseendé näppeligen kan imotses. Icke heller inse vi hvilken egentliga vinst för menniskoslägtets framåt- skridande dermed skulle erhållas. Låtom oss åtnöjas med att asiaten, som i nästan'allt har en ännan uppfattning af lifvet än vi, upptager vårt sätt att lefva bredvid sitt och till och med i vissa afseenden lämpar sig efter oss! Så ha ock engelsmännen lyckligtvis gjort i de flesta fall och denna grundsats har burit goda frukter. ~ Innan vi lemna den fjerran Orienten, återstår att kasta en blick på amerikanarnes ställning till densamma. Den stora unionens söner, som derhemma ha mera land än de behöfva, beflita sig till en början icke så mycket om landvin- ningar; ås fästa sig mera uteslutande vid handelns intressen. Det FRAMTIDSUTSIGTER FRÄN DEN STORA ORIENTEN. 457 oaktadt kau man utan att misstaga sig alltför mycket hänföra de europeiska magternas »påskyndade åtgärder» i dessa trakter af vår jord till den tidpunkt, då ainerikanarne började styra kosan till dessa farvatten. Sålunda har äfven här den fria republikens anda ingjutit nytt lif i de gamla stelnade formerna. Det var, så- som vi ofvan nämnde, den amerikanske kommodoren Perry som först »öppnade» Japan och det på alldeles fredlig väg. Nu upplätos ögonen äfven för de europeiska véstmagternä och det stora öpp- ningsarbetet tog sin begynnelse i största skala och på alla håll och kanter. Siarn och Kambodja, Kina och Japan, alla äro de nu enrollerade såsom länkar i den långa raden af operationsfält för den vesterländska företagsamheten. Här skulle val ännu återstå att yttra några ord om Arabiens framtid, sedan Suezkanalen numera visat sig vara ett både prak- tiskt gagneligt och lönande företag, äfvensom den intressanta Eufrat-jernvägsfrågan kunde ha rättighet att i någon mån taga vår uppmärksamhet i anspråk. Men dels stå dessa två frågor icke i ett alldeles omedelbart samband med vårt närvarande ämne, dels nödgar oss utrymmet; att för denna gång afbryta. Det är icke utan en känsla af beundran för den vesterländska kulturens kraft, som betraktaren blickar tillbaka på de förhållan- den, af hvilka vi här sökt teckna några flyktiga drag. Vi se ur- gamla kulturländer plötsligt och liksom mot sin vilja ryckas ur sina fordna banor och det af folk, för hvilka de i sitt hjerta icke hysa de ringaste sympatier — och dock måste man i den all^ männa odlingens intresse helsa detta faktum såsom glädjande. Måtte blott de europeiska nationerna veta att med måtta och klokhet ; begagna sig af sin jättelika framgång i orientent I annat faU är det icke otänkbart att ett förfärligt återslag kunde inträffa, i det att Asiens folk, dessa åtta hundra millioner menhiskor, en gång förtrogna med våra fruktansvärda vapen, lätt kunde resa sig imot / sina förtryckare — och hvad blefve det då af Europa och mensk- lighetens framtid? Vesterlandets största fel geni imot den öfriga verlden är dess alltför stora sjelftillit. Denna har alstrat ett öfvermod, söm må- hända kan komma ätt röna samma öde som den romerska stolt- heten för femton århundraden tillbaka. Det är icke med våld, det är med rättvisa och kärlek som menskligheten skall föräs framåt. ' J. Alfthan. . 458 FRAMTIDEN. TREDJE ABGÄNGEN. MAJ. Anmälningar. Naturkunnighet för menige man. A. Bernstein: Naturvetenskaplig boksamling för läsare af alla samhällsklasser. Öfversättning af Wilhelm Kjell gren. Stockholm 1867. > D:o Andra serien. — Blickar i naturens lif. Öfversättning af Wilhelm Kjellgren. Stockholm 1869. D:o Tredje serien. --- I naturens sköte. Småtaflor och skildrin- gar för ungdomen och dess vänner i A Bernsteins maner. Af Wilhelm Kjellgren. Stockholm 1869. {Alla på S. Flo- dins förlag). Det är en ständigt återkommande och derföre allbekant före- teelse, att, om allmänhetens uppmärksamhet blifvit fästad på något missförhållande, stort eller litet, inom sn^rt sagdt hvilket om- råde som helst, detta en . tid bortåt utgör ett älsklingsämne för lif- liga, t. o. m. ofta nog hetsiga meningsutbyten såväl inom den of- fentliga sorh den enskilda diskussionen. Vinnes imellertid ej, trots tidningsartiklar, broschyrer och opinionsyttringar af hvarjehanda slag, någon reform i sagda afséende, svalnar snart nog den allmänna ifvern, andra »brännande frågor» framträda i förgrunden och går- dagens älsklingsämne sjunker mer eller mindre fullständigt i glöm- ska, dock för att åter i sinom tid uppdyka och då vinna önskad lösning eller ännu en gång bortglömmas. För några år sedan var nödvändigheten af folkbiblioteks upp- rättande ett dylikt allmänt afhandladt ämne, och man kunde knappt genomögna någon af våra större tidningar/utan att finna huru agitationen i detta afseende var utbredd öfver hela landet. Mycket godt vanns utan gensägelse härunder, mången liten sparbank för andliga skatter grundlädes och på talrika ställen utsåddes inom vårt land frön, som vi hoppas skola i en framtid bära goda frukter. Men .fåvitskt skulle det i sanning vara, om vi smickrade oss med hoppet, att i detta afseende allt vore väl bestäldt, så att nu intet mera återstår att göra. t Det är dock ingalunda vår afsigt att här försöka röra i storm- klockan för att kalla till nya an lopp mot den ännu flerestädes rå- dande liknöjdheten för eller afvogheten mot dylika inrättningar. Väl kunde detta vara ej alldeles obefogadt, men afsigten med denna lilla uppsats är dock vida blygsammare; den vill blott lemna ett litet, mycket litet bidrag till svar på en fråga, som vi ofta hört för folkundervisningen varmt intresserade personer ined verkligt bekymmer framställa. anmälningar. 459 Frågan är denna: hvilka böcker äro lämpliga att för socken- biblioteken inköpas? Den summa, som för detta ändamål på hvarje ställe finnes att tillgå, är ringa, men desto vigtigare är det der- före, att densamma på ett tillfredsställande sätt användes. Blott ett eller ett par underhaltiga eller rent af dåliga arbeten, som af misstag eller okunnighet kommit att förskrifvas, kan göra ej ringa skada, ej minst derigenom att den goda saken — upplysningens spridande genom god folkläsning — kan på sätt och vis komma i vanrykte. »Vi famla rent af i mörkret, då vi skbla bestämma dessa bokinköp», hafva, vi flerestädes på landsbygden hört helt öppenhjertigt erkännas och beklagas — och fakta bekräfta san- ningen häraf. Vi känna t. ex, en hederlig prestmaii, som af för- samlingen fått ifrågavarande förtroende-uppdrag och söm med an- ledning af åtskilliga tanklösa puffar trodde sig ,i den bekante hr Liljas skrifter hafva funnit riktiga guldkorn att utså bland folket, ända tilldess han vid deras ankomst, till sockenbiblioteket med vämjelse fick göra deras närmare bekantskap. »Gif oss en anvis- ning på goda och till läsning för menige man lämpliga böcker», är derföre oftast slutrefrängen vid samspråk angående detta ämne, åtminstone i de från större städer något aflägsna landsbygderna. Uppfyllandet . af denna lika rättmätiga som ifrigt framställda önskan är äfven långt vigtigare, än måhända vid första påseendet vill synas. Inom alla våra landsändar har hos sjelfva folket vaknat ett lifligt begär att vidga vetandets råmärken, och med begärlighet slukas derföre snart sagdt allt tryckt, som kan öfverkommas, detta må vara af god eller dålig beskaffenhet. Denna allmänna ifver, som i och för sig betraktad ej kan vara annat än glädjande, har dock flerestädes väckt en viss misstro och fruktan, framkallad deraf, att i början, innan kritiken hos den läsande hunnit mogna och t. f. deraf lusten att sjelf pröfva, huruvida det lästa verkligen uthärdar ett närmare skärskådande i sanningens ljus, vaknat till lif, ganska ofta ordet »tryckt» anses liktydigt med »sannt») hvari- genom åsigter och föreställningar utbildas, spridas och rota sig, hvilka äro minst sagdt beklagliga, äfven om de stundom ega en otvetydig prägel af det löjliga. Den läsning, som bjudes folket, kan derföre alltför ofta komma att likna den hvassa knifven i handen på barnet, ■ hvilket ej förmår med mannens kraft och för- stånd handtera densamma. Och resultatet af dylika företeelser har flerestädes visat sig deri, att fastän man väl trott sig »följa med sin tid» genom ett sockenbiblioteks : anläggning, så består detta uteslutande eller nästan helt och hållet af predikningar, postillor, missionsskrifter och andra arbeten af religiöst innehåll. Helt na- turligt! Församlingens prester äro vanligen de, som erhålla upp- draget att bestämma bokinköpen, och ; äfven om desse kyrkans män i allmänhet icke äro fientligt stämda mot sträfvandena att åväga- bringa en vidsträcktare och grundligare folkbildning, anse de sig oftast handla rättast, om de endast anskaffa sådan läsning, som de sjelfva förstå att bedömma och för hvars godhet de tro sig kunna ansvara. 460 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. Vare det långt ifrån oss att vilja bannlysa all dylik litteratur från de ifrågavarande boksamlingarne! Vår önskan inskränker sig blott dertill, att den ej måtte så utbreda sig, att ej lättfattliga skrifter i andra ämnen äfven kunna finna, plats vid dess sida. Och ej minst önska vi, att detta måtte blifva förhållandet med naturvetenskapliga arbeten. Dessa torde nämligen mer än de flesta andra lära den läsande att reflektéra öfver det lästa, att jemföra detta med sin egen erfarenhet och derigenom sporra till skärpta iakttagelser och bemödanden att finna det sanna, på samma gång som de lemna förklaring öfver förr dunkla naturföreteelser och låta oss ana den gudomliga tanke, som genomgår allt och öfverallt i naturen framskymtar för menniskans blickar. Att vårt folk, äfven i samhäl- lets Och bildningens lägre lager, med begärlighet söker tillegna sig den undervisning, som i naturvetenskapligt afseende det erbjudes, bevittnas af den allmänna och — oaktadt de fel, som deri onek- ligen finnas — rättvisa popularitet, som Berlins allbekanta Natur- lära bland allmogen åtnjuter. Denna popularitet går t. o. m. så långt, att vi flerestädes hafva funnit sagda bok upphöjd nästan till en naturvetenskapernas bibel, som i sig innesluter allt, som i detta afseende ^kan meddelas. Åtminstone hafva vi flera.gånger funnit bland allmogen förståndiga och tänkande män, som visserligen tyckts med nöje lyssna till förklaringen af för dem obekanta naturförhållanden, men dock till sist öppet förklarat, att de dertill ej kunde sätta något synnerligt förtroende, »ty det står ej i Berlin». Oaktadt den i svenska folklynnet nedlagda kärleken till na- turen och längtan att finna lösning på åtminstone några af dess storartade gåtor, anträffa vi dock i våra sockenbibliotek sällan eller ytterst sparsamt några skrifter af naturvetenskapligt innehåll. Or- sakerna härtill äro säkerligen flera; étt par af dem ligga i öppen dag. Å ena sidan är förmågan att bedöma sådana skrifters halt ringa eller ofta ingen hos dem, som fått sig bokinköpen anförtrodda, och till följd häraf få naturvetenskapliga skrifter vika för sådana x af annat innehåll; å andra sidan låter det sig ej förnekas, att an- talet af lämpliga skrifter på detta område är betydligt mindre än t. ex. på det historiska eller landtbruks-ekonomiska. Vare härmed ingalunda något förklenande yttradt om en mängd ganska förtjenst- fulla arbeten, som äfven på senare tider utkommit och som söka på ett lättfattligt språk till en större krets sprida kännedomen om de resultat, naturforskningen hittills vunnit! Tvärtom hafva dessa säkerligen åt mången skänkt njutningsrika stunder och hafva i ej ringa mån bidragit till en klarare och sannare uppfattning af det stora drama, som dagligen och stundligen uppföres framför våra ögon. Flertalet af dem ega dock ett fel, som gör dem mer eller 1 mindre onjutbara för den läsarekrets, på hvilken vi för n. v. för- . nämligast hafva våra tankar riktade. De förutsätta nämligen, för att rätt kunna förstås, den något större insigt i naturens allmän- naste företeelser, som i våra elementarskolor och större flickpen- sioner bibringas, och blifva derigenom svårsmälta eller rent af osmältbara för dem, hvilkas hela kapital af naturhistoriskt vetande utgöres af Berlins Naturlära. ANMÄLNINGAR. 461 Efter denna långa inledning komma vi till vårt egentliga ämne. Vår afsigt är nämligen att fästa uppmärksamheten på ett populärt naturvetenskapligt arbete, som vi tryggt kunna till det bästa rekommendera, äfven för folkbibliotekens räkning. Under den gemensamma titeln Naturvetenskaplig boksamling har på S. Flodins förlag utkommit en af Wilh. Kjellgren särdeles förtjenstfullt verkställd öfversättning af A. Bernsteins »för läsare af alla samhälls- klasser» beräknade naturhistoriska skrifter. .Dessa, som i sitt hem- land vunnit ett synnerligt bifall, tyckas äfven hos oss haft att fröjda sig deråt; af den första samlingen, innefattande åtta »böcker» i tvenne delar, har redan ett par upplagor utkommit. Den andra »serien», som under titeln Blickar i naturens lif omfattar sex särskilda af handlingar, har först förra året framträdt i svensk drägt, så att vi deraf ännu blott ega en första upplaga. Troligt är dock, att äfven denna skall följas af en andra —' och om vi i vår ringa mån kunna dertill medverka, skulle det ingalunda vara oss okärt. I de afhandlingar öfver spridda ämnen, som, fristående från hvarandra, här finnas förenade, har man tillfälle att lära känna en författare, som i förmågan af lättfattlig framställning visar sig såsom en storhet af första ordningen. Vare sig han förer sina läsare ut på för dem mindre obekant mark, såsom då han redogör för djurens instinkt, eller han med dem ströfvar omkring på ke- miens, fysiologiens och fysikens mera villosamma fält, eller han gör utflygter till andra himmelskroppar, framstår han såsom en vägvisare, som förmår att undvika de stötestenar och hinder, som ligga i vägen, samt vet att fästa sina följeslagares uppmärksamhet på allt det sköna, märkvärdiga och lärorika; som under dessa färder visar sig. Och härunder uppträder han ingalunda såsom .en torr, docerande pedant; tvärtom är hans språk lifligt och behagligt, stundom kryddadt med ett godmodigt och oförargligt skämt, stundom höjande sig till nästan en andaktsfull höghet Dessa äro dock ej de enda förtjensterna hos denne författare. Alltför ofta har man under de senare åren — utomlands dock mer än hos oss — vid fabricerandet af naturvetenskapliga populära arbeten gått till väga på ett sätt, som är, om ej absolut förkastligt och fördömligt, dock allt annat än att rekommendera. I stället för att företaga sig en noggrann och helgjuten behandling af ett ämne, nöjer man sig med att utplocka de mest pikanta notiserna, de smålustigaste företeelserna, och åstadkommer derigenom en pro- dukt, som väl kan vara rolig nog, men som förhåller sig till verklig naturvetenskap, som anekdot-samlingar till historia. Man bjuder ej på någon fast anrättning, utan på kryddor, idel kryddor. Och hvem inser ej lätt, att härigenom den sunda, goda smaken lätt förderfvas eller rent af förloras? Från förebråelser för ett dylikt sätt att gå till väga kunna vi fritaga Bernstein. Tvärtom finna vi honom ej rygga tillbaka för de svårigheter, som en mera på djupet gående framställning na- turligtvis erbjuder. Tack vare hans. uppenbarligen grundliga in- sigter i de ämnen, som han valt till behandling, och hans ovanliga förmåga att kläda allt i ett klart, lättfattligt språk, märker den i 462 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN^ MAJ. dessa ämnen obevandrade knappast tillvaron af några svårigheter; den, som derimot försökt att verka i samma riktning som för- fattaren, kan ej annat än beundra och afundas honom hans för- måga att rent af leka med dem. Härmed hafvä vi ej velat säga, att éj anmärkningar kunna göras äfven mot dessa arbeten. Naturligtvis dela de i detta af- seende lott med allt menskligt. Framför allt om vi besinna naturvetenskapernas rastlösa framåtskridande och de, snart sagdt, dagliga upptäckterna på deras område, bör det vara sjelfklart, att en eller annan befogad anmärkning kan göras. Detta hindrar oss dock ej, då felen onekligen äro vida både mindre och färre, än i allmänhet är fallet i arbeten med samma syftemål, att anse dessa böcker såsom särdeles goda till tendens, innehåll och form. Att de med största nöje och nytta kunna läsas af personer, tillhörande de mindre: bildade klasserna, kunna vi, på grund af derom vunnen erfarenhet, intyga. Vi ega derföre i dem särdeles lämpliga arbeten för folkbiblioteken, och i synnerhet kunna de med framgång sättas i händerna på sådana personer, - som, hunna till'mera mognad i tankegången, längta efter en vidsträcktare kunskap om det, söm försiggår inom och utom menniskans kropp; än som i folkskolan kan meddelas. Men äfven i andra kretsar kan och bör dessa skrifter vinna inträde. Det ligger onekligen något anspråksfullt i titeln »för läsare af alla samhällsklasser», men här äro dessa an- språk fullt berättigade. Lockad af författarens föredöme, har öfversättaren sökt fortgå på den af den förre inslagna banan och såsom en stredje serie» af Naturvetenskaplig boksamling lemnat några »småtaflor och skildrin- gar för ungdomen och dess vänner» under gemensam titel: I Na- turens sköte. / Redan genom den gjorda inskränkningen i den be- räknade läsarekretsen kunna vi sluta dertill, att småtaflornas för- fattare ej vill hafva sitt arbete bedömt efter samma måttstock, som sin föregångares och förebilds. Onekligt är äfven, att det ej skulle kunna uthärda ett sådant bedömande. Största delen af arbetet ut- göres af skizzer ur djurverlden, och häri upptäcker man mindre synnerligen mycket ur egen fatabur, än ett flitigt anlitande af Nilssons fauna och andra mer eller mindre allmänt bekanta arbeten. I ämnets behandling hafva vi tyckt oss flerestädes spåra nybörja- ren; säkert är åtminstone att han ej kan mäta sig med en annan inhemsk zoologisk författare, hr A. E. Holmgren, hvilkens enkla och genomskinliga,'på samma gång som grundliga framställning af zoologiska ämnen förvärfvat honom ett särdeles framstående rum bland våra populärå skriftställare. ' En botanisk »småtafla» om »blomman och frukten» lider af åtskilliga felaktigheter.' Bäst är utan gensägelse den sista uppsatsen om de kemiska tändstickorna, hvari han verk- ligen lyckats, efter egen önskan, åstadkomma något »i A. Bernsteins manér». — Oaktadt dessa anmärkningar kunna vi dock ej neka, att hr Kjellgrens arbete, är ganska lättläst och underhållande, och att det framför allt bland ungdomen bör kunna påräkna en tack- sam och intresserad läsarekrets. * ANMÄLNINGAR. 463 Till sièt blott ett ord till sjelfförsvar! Mången torde mot denna anmälan göra den anmärkningen, att den ej ens uppfyller den enkla fordran på en vanlig skolkria, då »inledningen» är minst lika lång, om ej längre än »ämnets behandling». Sannt, — men vi önska och hoppas, att personer, som dela våra åsigter om nyttan och nödvändigheten att särskildt framhålla de skrifter, som lämpa sig till spridning bland folket, ej skola försumma att äfven i denna tidskrift göra detta. , I sådant fall kan ju »inledningen» få räknas såsom tillhörande äfven kommande uppsatser — och komma många sådana, skall man i en framtid ej mer bekymrad behöfva fråga: »hvilka böcker bör man köpa till sockenbiblioteken?» Th. F. Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningame. Ferdinand Hitzig: Geschichte des Volkes Israel. In zwei Theilen. Leipzig, Hirzel 1869. Äter har den religionsvetenskapliga litteraturen blifyit riktad med ett af dessa käröfulla arbeten, hvilkas framträdande i allt större antal är att räkna till den samtida forskningens betydligare triumfer. Vårt historiska vetande vidgas och rensas genom skrifter sådane som de ifrågavärande ; på tänkesättet öfverhufvud inverka de andligt frigörande och för hvarje steg det trägna sanningssö- kändet tager framåt ' på fast mark kullstötas stödjepelarne och undanrödjas verktygen för myntförfalskarne inom vetenskapens ■ helgedom. Sedan några år tillbaka utgör det israelitiska folkets, religion och litterära urkunder föremål för en anmärkningsvärd uppmärk- samhet inom den lärda verlden. Historieskrifväre, bibeluttolkare Och kännarne af de österländska språken dröja begrundande vid hvarje blad i gamla, testamentet ; vetgiriga resande genomströfva Palestina i alla riktningar för att studera »det heliga landets» na- turförhållanden, topografi och minnesmärken ; etnologien — nykom- lingen bland vetenskaperna — söker redan, icke utan framgång, att intränga i den semitiska stammetis »folkpsykologiska» egendom- ligheter Och anlag, . i hopp om att här påträffa yttersta grunden till det religiösa betraktelsesätt som åt hebreerfolket förlänat dess undantagsställning bland de förkristna nationerna. Af så många samfälda bemödanden har framgått ett storartadt resultat. Den dogmatiska tendensexegetikens, de »bibliska historiernas» tid är förbi, åtminstone inom vetenskapen, och i utbyte mot dessa pseudo- spekulativa konstruktioner af den »uppenbarade» religionens miraku- lösa uppkomst och fullfärdiga förträfflighet redan från början hafva vi erhållit en verkligt sammanhängande, på sakkännedom grundad redogörelse för de olika stadierna af den israelitiska gudsföreställ- ningens utveckling. Inom de historiska frågornas område lika väl som xöfverallt inom naturvetenskapen äro — för att låna ett par 464 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. beteckningar från dén moderna geologien — »evolutionsteoriens» anhängare på väg att segra öfver »katastrofisterna» ; man fattar ej längre Guds verldsregering såsom bestående af en mångfald plöts- liga statskupper; i stället för den våldsammaomstörtningen tänker man sig nu den långsamt fortgående, planmässigt anlagda ömbild- ningen och genom att sålunda medelst den lagbundna ordningens begrepp sprida ljus öfver de teologiska fantasiernas kaos gör man vetandet en tjenst, utan att i ringaste mån skada den sanna tron och fromheten. Bland de vetenskapsmän, hvilka vi hafva att tacka för den nya belysningen af »förbundsfolkets» religion, tillkommer en plats i främsta ledet den berömde orientalisten F. Hitzig, teologie pro- fessor vid universitetet i Heidelberg. I sitt .för några månader sedan utgifna arbete Geschichte des Volkes Israel ansluter sig Hitzig i afseende på hela den allmänna grundåskådHingen^tiH sina när- maste föregångare inom detta område, Heidelberger-professorerna G. Weber och p. Holtzmann, de båda författarne till det synner- ligen intressanta och lärorika arbetet. Geschichte des Volkes Israël und der Entstehung des Christenthums (3 vol. Leipzig 1867) samt den holländske lärde dr A. Kuenen, författare till De Godsdienst van Israel (Harlem 1868). De åsigter som förfäktas af denna si- dans män inom bibelforskningen hafva blifvit på ett förtjenstfullt sätt sammanfattade af A. Réville i Revue, de deux Mondes för d. 1 Sept. 1869. Vi återgifva här nedan det väsentliga af denna Révilles redogörelse för »la religion primitive d’Israël et le déve- loppement du monothéisme, d’après de nouvelles recherches.» Hvar och en vet, att man med de semitiska folkens familj förstår den folkgrupp, som vi från en aflägsen forntid sett intaga sydvestra Asien på landsträckan mellan Armenien, Persiska viken och Röda hafvet, än med fasta bostäder, än nomadiserande, än blandade med folkstammar af annat ursprung, än ganska omsorgs- fullt bibehållande blodets renhet. De östra och vestra arameerna (chaldeer och Syrier); assyrierna, filisteerna, fen i cerna, de kanane- iska stammarne till större delen, och slutligen alla dessa folk af olika betydenhet, till hvilka, enligt Genesis, Abraham och hans brorson Loth voro stamfäder, såsom israeliterna, edomiterna, Ismaëls barn, moabiterna och ammoniterna, äro de mest bekanta represen- tanterna för denna folkfamilj. Man vet äfven att dessa folks mest särskiljande och framstående karakter ligger i deras språk, som är alldeles olikt de idomer, som talas af omgifvande racer. Detta fenomen är så mycket märkvärdigare, som ingen betydlig eller konstant fysisk olikhet skiljer dem från deras grannar*, men den olikhet i språket, som betecknar en andlig skiljaktighet, underrättar oss att vi hafva framför oss" en annan anda, ett annat sätt att känna och begripa. Också är det ej förvåuande att finna en viss religiös uppfattning ingå bland de allmänna karaktersd ragen hos den race, som är i fråga. Utan att öfverdrifvet betona den aforism, som säger att semiten är monoteist af instinkt, böra vi ej tillsluta Ögonen för det faktum, som är väsentligt i religions- historien, att det är semiterna som grundat monoteismen, ej blott x ANMÄLNINGAK. 465 som en idé ^eller filosofisk sanning, hvilket man annorstädes sett, utan, hvilket man aldrig sett förut, såsom populär religion. Det måste derföre hafva funnits i deras sinnesförfattning ett visst anlag, i deras mytologi ett visst. frö, hvars utveckling underlättat fram- trädandet af en sådan religiös åskådning. För öfrigt utg'ör den se- mitiska racen intet undantag från den öfriga menskligheten i af- seende på gången af de religiösa föreställningarne. Hon, likasom de andra, har haft sin period af fetisch-dyrkan, af naturalism, af polyteism, hvarefter spår ännu äro synliga, till och med i Israels renade religion. Man kan lätteligen öfvertygä sig, att solen,, månen och stjernorna uti de skenbara eller verkliga förhållanden, i hvilka de stodo till jorden och menniskolifvet, företrädesvis hafva varit föremål för tillbedjan; men en väsentlig omständighet är dervid att märka, nämligen att hvad som mest betagit dem, är mindre dessa himlakroppars skönhet än deras Ivraft, Det som varar, det som frambringar, det som förstör, med. ett ord det som motstår allt och triumferar öfver allt, är just det gudomliga för semiterna. Det är derföre stenen, klippan, som trotsar århundraden och stormar, har för dem någonting gudomligt, ej mindre än det grönskande trädet, i hvilket det från himlen meddelade lifvet spricker ut och hvilket trotsar öknens hetta. Af samma skäl framkalla verkningarne af . den brännande solen eller ljungelden en mera vidskeplig vördnad än annorstädes. De vilja gerna tillbedja på bergshöjderna, på ”de höga ställen”, der man är ^närmare himmelen, och på slättlanden uppresa de kolossala torn, såsom i Babylon, för att derigenom nalkas gudarne. Belus, Baal, Kemos, Molach, Adonis eller Adonai äro, det kan ej betviflas, lika många solar. Deras symboliska af- bildningar, detaljerna i deras kultér, de myter, som angå dem, kunna ej annorlunda förklaras. På samma sätt äro Semiramis, Mylitta, Aschera och Astarte månar. Semiterna hafva afven hi- storier om gudar, som dö om hösten men åter få lif öm våren, och flere af dessa legender, af fenicerna spridda kring hela Medelhafvet, hafva blifvit införlifvade med grekiska mytologien, der dé göra en besynnerlig verkan. När upptäcktsresorna började, blefvo de första ? grekiska turisterna högeligen öfverraskade att på Kreta upptäcka en Jupiters vagga och graf. Denna graf alstrade den första ratio- nalismen: Jupiter var således en gammal konung på Kreta ! Myten om Venus och Adonis såmt en stor del af de fabler, i hvilka Her- kules är hjelten, hafva semitiskt ursprung, och det dröjde länge innan man visste att ”Herkules-stoder” vanligtvis voro uppställda vid ingången till alla feniciska helgedomar och till och med utanför Salomons tempel. Ett semitiskt drag är äfven benägenheten att framställa gudomligheten ej blott under bilden af en tjur, utan särskildt en tjur af gjuten metall. När denna metall består af glän- sande guld eller koppar, framställer den allra bäst folkfamiljens favoritgud; men ofta är gudabilden helt enkelt af jern. Den in- spirerande tanken i denna symbolism, som ej har någonting gemen- samt med dyrkandet af lefvande djur i Egypten eller Indien, är den outslitliga beskaffenheten, starkare än allt, hos den himlakropp, som utan trötthet och utan förminskning genomlöper firmamentets ' . 30 " 466 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. omätliga rymder. Dessa gudatjurar af metall återfinnas äfven i Medelhafvets mer eller mindre helleniserade helgedomar, från Talus och Minotaurus på Kreta till Thabors Jupiter (Athabyrius)^ som man dyrkade på Sicilien. En uppmärksam betraktare har måhända redan funnit hvad som väsentligen skiljer denna mytologi från alla andra dylika. Den mer än annorstädes sega och uteslutande förkärleken för det som frambringar och förstörer lifvet på jordens yta, och för det som representerar dess oförstörbara varaktighet på himmelen, gör äfven, att ideen om den enväldiga kraften är förherrskande i alla dessa mytologiska föreställningar. Under det att namnen på de indo- europeiska gudarne vanligen antyda de sidor af deras väsende som slå an på sinnena, isynnerhet på synsinnet, t. ex., glansen, skönheten^ formen, likheten eller analogien med något jordiskt fenomen, hafva de semitiska gudarnes namn någonting på en gång personligt och abstrakt, kunna utan svårighet öfverflyttas från den ene guden till den andre, och sluta sig alltid strängt till den central-idé som vi nyss angifvit. El betyder den starke; Adon eller Adonai herren, likasom Eaal\ Kemos underkufvareh; Moloch konungen, och Eloah det förskräckliga. I denna den religiösa tankens ur- sprungliga riktning finnas redan motiver att snarare lofva och prisa gudomen än att framställa den i bild, och om gudomsattributet företrädesvis består i oöfvervinnelig kraft, skulle det vara besyn- nerligt att begränsa den dyrkade gudens magt genom att fördela den på flera andra. Mytologien resonnerar äfven på sitt sätt; men detta sätt är öfverdrifvet långsamt, och fördrager,, förunderligt väl motsägelse. Vidare är det en följd af denna den semitiska religio- nens första åskådning, att den enväldiga magten i sina förhållanden till jordelifvet kan framställa sig från två olika synpunkter. Hon kan nämligen vara den välgörande magt som framkallar lif,! sprider glädje, ljus och välsignelse; men hon kan äfven vara den förfärliga magt som, om ingenting återhåller eller blidkar henne, uppslukar, förtärer tillintetgör lifvet. Solen, framför allt Orientens sol, lämpar sig lätt för denha dubbla uppfattning, och utan att påstå att den alstrat två hvarandra fullkomligt motsatta gudomligheter, kunna vi säga, att sådan var i det närmaste den skilnad som helgades af de annars så närslägtade Baals- och Molochs-kulterna. Den första representerar den lifgifvande, lysande solen, lifvets furste ; den andr^ mera den obarmhertige sol, som bränner allt på sin färd, och som tyckes vilja komma åt lifvet i allmänhet. Det är derföre som, un- der denna höga forntid då religionen föga bekymrade sig om mo- ralen, Baals-kulten gick ända till öfverdrift i lif, till utsväfningar och orgier, under det att Moloch s-kulten, mera sträng och dyster, derimot slog öfver till grymhet. Man behagade Baal genom att öfverlemna sig åt den brutala könsdriften; man blidkade Molochs vrede genom ohyggliga offer. Samma motsatta karakter uppen- barar sig hos gudinnorna Aschera, äfven kallad Mylitta, och Astarte eller Astoreth. Astarte, den behornade, är en kysk och sträng måne, som grekerna assimilera med Juno eller ock med Venus Urania/ Hvad beträffar Aschera eller Mylitta, äf hon äfven Baaltis ANMÄLNINGAR. ' 467 i Byblos och den syriska gudinna i Hierapolis, hvars prestinnor, , Icedeschas eller afskilda, prisgåfvo sig åt de män som kommo för att tillbedja fortplantningens skyddsgudinna. Ännu mera skändliga utsyäfningar voro förenade med denna djupt omoraliska kult, som i sinnligt raseri öfvergick Venus Pandemos’, och som kunde komma en att misstänka, att himmelens eld ej hade förtärt alla invånarne i Sodom och Gomorra. Tilläggom dock att dessa skiljaktigheter mellan de semitiska gudarne och gudinnorna blott äro relativa. Baal och Moloch sammanblandas ofta. I kraft af den abstrakta karakter, som vi angifvit och som hänförer alla dessa gudomlig-^ heter till ideen om kraft, kunna de semitiska gudaväsendena lätt öfvergå i hvarandra. Ingenting hos dem liknar den skarpt begrän- sade individualiteten hos de grekiska gudomligheterna. Det är af samma skäl, som solen och månen stundom ersättas af en lysande stjerna, såsom t. ex. Sirius, eller af en som synes vara högre än andra, såsom Saturnus, och månen af planeten Venus eller helt enkelt af jorden. Man kan sannolikt i samma syftning förklara de besynnerliga kulter, i hvilka, liksom af en rå aning om den gu- domliga enhet som absorberar alla skiljaktigheter, gudarne voro androgyner, presterna klädde sig till qvinnor, prestinnorna till män, och hvaraf grekiska mytologien har inregistrerat ett dunkelt minne i berättelsen om den kraftfulle Herkules’ älskareförklädningar hos den förföriska Omphale. Det är således visst, att semitiska mytologien har en karakter för sig, och att denna karakter, om vi för ögonblicket glömma den osedlighet som befläckar densamma, följaktligen skulle lättare än annars medgifva monoteismens inympning på de. semitiska folkens originella religionsmedvetande. Sjelfva denna mytologis fattigdom och torrhet bidrogo dertill. Man finner nämligen i densamma ingenting som påminner om den oerhördt rika religiösa uppfin- ningsförmågan i Indifen eller Egypten ej hfeller det otroliga Öfver- flöd på behagliga sagor, till hvilka den grekiska polyteismen är fader, ej heller den melankoliska eller drömmande poesi, som är egen för det gamla Galliens och Germaniens otympliga gudomlig- heter. Det är alltid .samma tema, upprepadt ända till leda, af ett gudapar, som i sig förenar, den eviga och universella magten, be- ledsagadt på sin höjd af andar, som senare föda demoner och eng- lar, men som intaga föga rum i historien om monoteismens första utveckling*). Påminnom oss slutligen att, hvad som förklarar sig sjelf, de semiter, som hade fast bostad och vunnit en hög grad af materiel civilisation i Niniveh,, Babylon, Syrien och Tyrus må- hända vorq underkastade inflytandet af en race söm före dem var bosatt i samma trakter, och ganska säkert den förderfvande smitta *) Det kan likväl vara möjligt att, i en fotntid ännu mera aflägsen än den, hvars karakter vi efter säkra- urkunder kunna studera, denna de lägre gudaväséndenas på sätt och vis stumma roll varit mera verksam. De mytologiska spillror som förekomma i första kapitlen af Genesis, isynnerhet ideen att heroer, jättar,, män af »stort rykte» (eller såsom det står i vår svenska bibel: »tyranner» samt »väldige och fast beryktade män i verlden») hafva uppkommit genom Guds söners umgänge med menniskors döttrar, gifva starkt stöd åt denna förmodan’. 468 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. ' som är egon för stora sammangyttringar af menniskor, samt följ- aktligen lättare öfverlemnade sig åt afgudadyrkan och de osedlig- heter som gym^ides af deras mytologi, äri de semiter, som voro nomader eller genom jordens ofruktsamhet voro dömda till det tarfligaste lefnadssätt. Kulten hos dessa senare blef således mera sträng, mindre invecklad och afgudisk, ej just af princip, men af nödtvång. Sådan är den ursprungliga stam, hvärur uppsköto telningar, som visade allt mer och mer utpräglad egendomlighet, och bland dem var Israels folk. Detta folks patriarkaliska historia är en un- derlig blandning af enkla och förtjusande sedemålningar, af myter, hvilkas religiösa mening de monoteistiske författarne utplånat genom ett slags prosaisk öfversättning, liknande den behandling, som Euhe- merus underkastat de grekiska sagorna, samt af uppgifter hem tade från de gamla folksånger, som utan tvifvel sjelfva hafva sin rot i ännu äldre traditioner. Det är ganska svårt, om ej omöjligt, att utur detta virrvarr bilda en historia i egentlig mening. Ibland tala och handla personerna med en så tydlig prägel af verklighet, att man är frestad taga dem för män och qvinnor sådana som vi; ibland åter äro deras lefnadsomständigheter och de handlingar som tiHäggas dem, äfvensom de osannolikheter, af hvilka deras tillvaro är liksom hopknådad, sådana, att man måste förvisa deras person- ligheter till kategorien af de obestämda figurer, som sväfva öfver alla nationers början och ej utgöra annat än orediga hågkomster eller kollektiva, under ett nomen proprium sammanförda, varelser. Det är icke desto mindre ett tydligt faktum, som fullständigt be- kräftar sig i berättelserna från patriarkaliska tiden, att berättarne äro benägna att i. tilldragelser Ur patriarkernas familjelif symboli- sera Israels grannfolks geografiska och politiska förhållanden, ja Israels egna, sådana vi finna dem i den historiska tiden. Det är på detta sätt som Abraham och hans brorson Loth blefvo fader för nästan alla semitiska folk mellan Libanon och ändan af arabiska halfön, och då båda två härstamma från Therach, afspeglas i denna gamla ättledning det beslägtade i ursprung, språk, lynne och tro, som föTenade denna stora grupps särskilda medlemmar. Likaså ligga edomiternas och israeliternas grannskap och rivalitet till grund för den berättelse, enligt hvilken Edom eller Esau och Jakob voro två tvillingar, som allt ifrån moderslifvet lågo i delo med hvar- andra om förstfödslorätten, d. v. s. herraväldet. Esau var i sjelfva verket den äldste, ty när israeliterna inföllo i det förlofvade landet, funno de edomiterna före dem bosatta i landets södra del ; men Jakob var listigare och fann utväg att försäkra sig om den före- trädesrätt, som syntes böra tillkomma hans broder. Det är i Egypten som Vår kännedom om Israels folk börjar dyka upp ur hypotesernas haf. Egypterna gåfvo det gemensamma namnet hébreer, d, v. s. vnenniskor från andra stranden (af Eufrat eller Röda hafvet?), åt de talrika semiter, som hade inträngt på deras landområde. Från de öfriga hebreerna särskilde man Beni- Israel, som torde hafva innehaft ett visst herravälde öfver den in- kräktade landsdelen. Flere tecken i gamla testamentet gifva vid ANMÄLNINGAR. 469 handen, att Israels barn då voro polyteister, och allt synes ådaga- lägga, att deras polyteism ej väsentligt skilde sig från den semi- tiska religion, hvars grundåskådning vi framställt. Hos dem såsom hos alla forntida folk torde hafva förefunnits stora religiösa skilj- aktigheter på en gemensam grundval af myter och religiösa sed- vanor. Hvarje stam hade utan tvifvél sin särskilda gud. Imeller- tid, om de hade något medvetande om sin nationella enhet, borde de äfven hafva en nationalgud, öch namnet på denne gud kan ej hafva varit olikt det, som den bibliska traditionen ger åt patri- arkernas gud, El Schaddai, den starke, mägtige. Mot slutet af fjortonde århundradet före vår tideräkning för- trycktes Israels barn af Ramses II och hans efterträdare Menephtha, hvilket hade till följd att de flydde långt från träldomens land. Det är lyckligt att vi hafva äfven den egyptiska berättelsen öm denna Israeliternas afresa. Enligt Manetho blefvo de fördrifna såsom orena; enligt bibeln aftågade de i trots af egypternas be.- mödanden att hålla dem qvar. Det kan finnas sanning i båda dessa synpunkter, isynnerhet om man drager sig till minnes, att israeliterna ej voro de ende hebreer, som hade att utstå egyptiskt tyranni. Hvad som särskildt intresserar oss är, att Manetho i lik- het med bibeln betecknar Moses som Israels politiska ech religiösa öfverhufvud. Begge källorna sammanstämma äfven deruti, att Moses fått en egyptisk uppfostran. Det är härpå man stödt sig för att uppfinna en hel följd af lån från det gamla Egyptens vishet, lån, som at ingenting bevisas, som snarare af allt vederläggas, ty det vore stridande mot all sannolikhet att antaga, det Moses skulle bortfört Israels folk genom att bjuda dem att följa honom i en främmande gudoms namn. Det var ganska säkert den nationella guden, »fädernas gud», Abrahams, Isaks och Jakobs, som Moses åberopade såsom befrielseverkets skyddsgud. Kanske hade minnet af fädrens gud mycket bleknat under den egyptiska perioden, utom i den stam eller den familjegrupp, b varifrån Moses sjelf utgick. Det är detta som skulle förklara hvarföre Moses, under det han. vidhöll patriarkernas och sin guds väsentliga identitet, kunde för- kunna honom under ett nytt namn, som tillkännagaf en ny och högre uppfattning af gudomligheten. Det finnes i andra Mose bok ett högst märkligt ställe, som hos den som skrifvit den boken för- utsätter fullständigare kännedom om Israels religiösa forntid, än hos de andra författarne. »Och Gud talade till Moses, och sade till honom: Jag är Jehovah:,och hafver synts Abraham, Isak och Jakob, såsom deras ganska mägtige gud (El Schaddai)\ men mitt namn Jehovah gjorde jag dem icke kunnigt.» Detta är afgörande och bekräftar allt hvad vi anfört om den israelitiska religionens ur- sprungliga skaplynne. Alltifrån Moses har detta nya namn varit oskiljaktigt förenadt med den stora befrielsen, och Jehovah är se- dan det israelitiska förbundets särskilde, nationelle gud Kritiken har understundom velat förvisa Moses sjelf till de mytiska skug- gornas rike och förlägga jehovismens uppkomst till en senare tid. Dessa försök hafva dock misslyckats. Att Moses var en verk- lig historisk personlighet bekräftas af traditionen hos hans folk och 470 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. af Manethos gamla urkunder. Det är dessutom omöjligt att i den senare historien angifva ett enda tillfälle, då je ho vismens första uppträdande skulle vara sannolikt. Från domarnes tid bevisas dess tillvaro af Deboras förfärliga lofsång; det är i Jehovahs, stammar- nes gemensam me guds namn, som de helige krigen ske. I sjelfva verket är det öfverensstämmandé med liknande förhållanden, såväl som med de semitiska folkens karakter, att den stora entusiasm som, förde Beni-Israel bort från Egypten till éröffing af Kanaans land, var förenad med en djupt ingripande religiös rörelse. Hvad betyder namnet Jehovah? Man har velat sammanställa det med det feniciska Jao och andra analoga former. Hvarföre dock denna vurm att genom beständiga lån förklara den religiösa utvecklingen af det i religion mest originella folk, som historien känner? Namnet Jehovah betyder »den som är» i absolut mening, eller ännu bättre, på grund af en skiftning i den hebreiska kon- jugationen, »den som föranleder tillvaro», lifvets befrämjare, och analogien med semitismens förnämsta religiösa idé gör oss benägna för denna senare tolkning. Anmärkom äfven att Jehovah ej har någon gemål; han behöfver ej något annat än sig sjelf för att fram- bringa lifvet. Måhända detta är ett af de drag, som kommit Moses att försäkra, att Jehovah vore i grunden samme gud som El-Schaddai. Ett faktiim är att vi ej finna El-Schaddai i förening med någon gudinna. Hvarföre? Detta är en af de mörkaste punkterna. Det finnes dessutom andra exempel på semitiska gudar som dyrkas en- samme, under det deras gemål försummades eller Jmktalades som en skadebringande magt, och några mystiska detaljer af israeliter- nas traditionella kult, såsom t. ex. bocken Azazel eller den röda kon, tyckas antyda en gammal ursprunglig dualism, hvars bety- delse numera ej kan uppdagas.^ Vare härmed huru söm helst, El Schaddai eller Jehovah alstrar ensam lifvet genom att med sin ande befrukta de ännu oformliga elementerna. Detta är ju redan, skall man säga, en nästan fullkomlig monoteism. Har Moses haft klart medvetande om hvad detta begrepp om Gud förde med sig, och har hån der af dragit följdsatserna? Detta måste man högligen betvifla. Moses måste hafva trott, att hans Jehovah var den äldste och mägtigaste af gudarne; men man har ingen anledning förmoda, att han gått längre, och att han väsentligen förändrat sitt folks ärfda religion. De former, under hvilka jehovismen visar sig för oss i dess senare utvecklingsstadier, angifva den alltid såsom genom sina institutioner och ceremonier samt sitt religiösa språk mer eller mindre öfverensstämmande med de andra semitiska religionerna. Så t. ex. tillbad Israels folk ganska länge Jehövah under bilden af en ung tjur af metall, och dyrkade på samma gång utan betän- kande andra gudar. Denna dyrkan af tjuren eller den gyllene kalfven måste hafva varit djupt grundad i folkets böjelse. Jero- beam sökte, dagen efter den revolution, som satte honom på tronen, i återställandet af denna kult cn borgen för sin ätts bibehållande, och utgången visade att han hade rätt. Tvifvelsutan förblandade folket ej metallbildep med Jehovah ; men man öfverraskas oundvik- ligen af identiteten mallan den enda synliga symbol, som historien ANMÄLNINGAR. 471 tillerkänner Israels gud, och de semitiska folkens förnämsta gudabild. Till och med i Jerusalems tempel, midt uti den jehovistiska ortodoxi- ens sköte, hade offeraltaret fyra horn, och »kopparhafvet» eller det stora reningskärlet uppbars af tolf oxar. Moses sjelf skall hafva varit utrustad med de lysande profetiska »hornen». Detta kommer Oss att ofrivilligt tänka på dyrkandet af Moloch med tjurhufvudét eller Astarte den behornade. Likaså var »Jehovahs ark» skyddad af cherubim, bevingade fantastiska djur, af h vil ka likartade exem- plar återfinnas i Babylon och Niniveh, och hvilkas mytologiska ur- sprung ej är tvifvel underkastadt. De voro de förfärande åskmoln, från hvilka blixtar likt flammande svärd utgingo, och hvilka, för profana ögon döljande dundrets gud, hade till åliggande attfördrifva de oförvägna, som vågade trotsa hans omedelbara närvaro. Mennisko- offrandet intager ett stort rum i de semitiska religionerna, isynner- het i Molochs-kulten, och ett af den renade jehovismens berömli- gaste drag är att hafva till det yttersta bekämpat denna ohyggliga plägsed. Vi finna det oaktadt då och då positiva bevis på dylika menniskooffer till Jehovahs ära. Berättelserna om Jephta och hans dotter, om Samuel och Agag, om D$vid och gibeoniterna lemna derom obestridliga intyg. Hvad beträffar omskärelsen kan den ej annorlunda förklaras än af ideen att friköpa mankönets lif genom ett blodigt offer på förhand åt den gud, hvilkens vrede man sökte stilla. Bland andra bevis för denna förmodan förekommer ett ganska märkvärdigt ställe i Exodus. När Moses nämligen återkom till Egypten med sin hustru Sipora och hennes oomskurne ison, mötte honom Jehovah och ville döda honom, men när Sipora omskar bar- net, skonades Moses af Jehovah. Samma andemening torde ligga till grund för de jehovisternas lagstadganden, som föreskrefvo de förstföddes helgande åt Herren och deras igenlösande med pennin- gar, likasom offrandet af alla kalfvar och lamm, som först öppnade moderlifvet. En mängd bilder och till och med vidlyftiga beskrif- ningar syfta att göra Jehovahs väsende identiskt med ljuset eller elden. Den »brinnande busken», söm brann utan att förtäras, ,till- kännagaf Jehovahs närvaro; den »förtärande elden» förkunnar hans ära på Sinai berg; kolen antändas vid hans ankomst. Titeln Jéhovah Zébaofh eller härskarornas Jehovah, heligheten af talen 7 och 12, en massa detaljer i den israelitiska kulten och de religiösa ceremonierna, som profeterna senare bekämpade såsom gudlösa och brottsliga, och som de ej kunde fullt öfvervinna förr än under fån- genskapstiden, — allt detta tillsamman med det föregående be- visar, att åttonde och sjunde århundradenas renade jehovism ej kan förskrifva sig från Moses. Hvad man, kan och bör tänka är, att Moses* jehovism innehåller monoteismené historiska princip, men också endast principen, och att tiden, den gudomlige logikern^ gjort resten. Hvilken var då denna monoteismens grundprincip? Jo, den första föreskrift, som öppnar »de tio budorden». Mer än något annat af den s. k. mosaiska lagstiftningen torde dekalogen härleda sig från Moses, sjelf, och den börjar med dessa ord : »Du skall inga andra gudar hafva inför mitt ansigté». Man måste noga lägga 472 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. märke till hvad som i dessa aflägsna tider menades med »Jehovahs ansigte». Moses’ gud var ganska lokaliserad. Han hade en boning på jorden, nämligen «förbundets ark», eller, enligt gamla ordaly- delsen, »Jehovahs ark», det vill säga den flyttbara låda, i hvilken de två stentaflorna förvarades. Det var der, och endast der, som han bodde bland menniskorna. Ursprungliga meningen af detta bud var helt enkelt, att det i arkens närhet var förbjudet att till-, bedja någon annan gud än Jehovah; men hvad man icke kunde göra »inför hans ansjgte», i hans närvaro, var icke bestämdt för- bjudet att göra annorstädes. Jehovah var Israels gud, den såsom fädrens gud mest bekante, den befriande gud, som förde sitt folk från Egypten, den starkaste bland de starke, med ett ord: han var det israelitiska förbundets ende och tillfyllestgörande gud. Derföre var det dock ej sagdt, att ej hvarje stam eller del af en stam, ja hvarje familj, samtidigt med denna förbundskult kunde hafva sär- skilda gudar. På samma sätt vet hvarje from katolik ganska väl, ätt den absoluta allmagten ej finnes hos någon annan än den ska- pande guden; men han inser ej, hvarföre denna tro skulle förbjuda honom att särskildt dyrka helgonen eller jungfru Maria. I verk- ligheten voro i det gamla Israel, genom en öfvergång, hvars snabb- het vi nyss påvisat, Baal, Moloch och Jehovah ganska länge hop- blandade i den tillbedjande mängdens ögon. Låtom oss dock ej föreställa oss Moses i öknen såsom ett slags påfve, dekreterande dogmer från höjden af en arabisk Vatikan. Det är redan mycket att hafva för alltid inplantat i ett folks hjerta, att det, såsom folk, såsom nation betraktadt, ej har och ej bör haffar mer än Gud. Moses’ mohoteism var en nationel vnonolatri. Det var i sjelfva verket en brinnande patriotism som inspi- rerade Moses. Han ville ej känna, han ville ej älska någon annan än »fädrens gud», densamme, som tillhörde de gamla och fria stam- mar som voro komna från Kanaan. Den tradition, enligt hvilken han skall hafva erhållit en egyptisk uppfostran, synes oss vara ganska antaglig. Den förklarar hans politiska och intellektuella öfverlägsenhet öfver de horder han förde med sig ur Egyptern Samma tradition säger, att han förblef en oförbätterlig israelit. Äfven detta innebär ingenting omöjligt. Den egyptiska civilisatio- nen var långt framskriden, ja . förfinad; men huru enformig och trång var deri ej! Ännu i dag, och oaktadt intresset af de forsk- ningar, för hvilken den är föremål, måste man vara danad på ett egendomligt sätt för att ej snart blifva mätt på dess tunga, regle- menterade och hieratiska former. Om med detta intryck förenar sig någon stark race-antipati, så öfvergår denna mätthet till af- smak, till vedervilja. Man säge hvad man vill, räcen är dock en magt. Det händer någon gång i våra dagar, att missionssällskaper upptaga kineser vid späd ålder och låta med mycken kostnad upp- fostra dem uti Europa ; de återvända sedan sill sitt fädernesland, beslutne att utbreda den i Europa inhemtade religionen; men knappt hafva de stigit i land förr än race-anjdan åter bemägtigar sig dem, de glömma sina löften och förlora sin kristna tro, såsom om de aldrig någonsin- varit borta från Kina. Någonting härmed öfver- ANMÄLNINGAR. 473 ensstämmande torde hafva försiggått i Moses’ själ. Han hade troli- gen familjetraditioner och hågkomster från det fordna patriarkaliska lifvet. Passionen för öknen, längtan efter herdelifvet fick magt med honom i sjelfva faraonernas palats. Israels fäders gud, enkel- heten i hans dyrkan, ännu bevarad hos de arabiska stammar som han lärt känna, föreställningen att den allsmägtige borde, såsom gudarnes gud, ( besitta en ' fullkomlighet, som är den högsta och , ej kan meddelas, allt detta torde haft för honom en så mycket lifli- gare dragningskraft, som den egyptiska religionen, med sina otaliga gudar, sin invecklade ritual, sina jättestora tempel, sin ståt och sitt öfverflöd i alla afseenden bildar en skarp motsats till guds- fruktan hos de råa och stolta nomaderna, som om morgonen gjorde ett altar af den sten, som tjente dem till hufvudgärd under natten. Och detta är ej en ogrundad hypotes. Under hela jehovismens'hi- storia ser man den patriarkaliska tidens enkelhet sväfva/som ett ideal på israelitens horisont samt ingifva honom denna benägenhet för puritanism, som gör honom till en ursinnig bildstormare. Långt ifrån att mosaismen yar ett lån från Egypten, härleder den sig snarare från en stark reaktion af den gamla semitiska andan ; öknen reagerar möt stadslifvet, den passionerade smaken för det enkla mot det konstlade öfverflödet. Man skulle dock kunna medgifva ett slags frändskap mellan Moses’ uppfostran och en på visst sätt filosofisk åskådning, som kom honom att upptäcka semitismens cen- trala och öfverlägsna idé samt det band, som bör med religionen förena den sedliga renheten. Detta är ytterligare én af hans stora förtjenster och ett af jehovismens berdmliga drag. Ostridigt utmärker sig jehovismen under alla epoker genom en högre, på dess religiösa princip grundad sedelära. Dekalogen angifver denna -syftning till lefnadens renhet såsom ett den sanna religionens nöd- vändiga element. *Äfvep från denna sida kom guden utan gemål ett utveckladt medvetandes fordringar till mötes; derigenom ute- slötos nämligen de otuktigä bruk, som härledde sig från de åt andra semitiska gudomligheter tilldelade könsförhållandena. Moses’ egentliga verk i religiöst afséende var således, att han grundade eller snarare fullkomnade en nationel kult, som hade till sin hufvudsakliga medelpunkt ett altare, der den nationelle guden ensam ^dyrkades, men som hvarken innebar förnekandet af andra gudar eller förbud .att annöstädes tillbedja dem. Om man påstår, att den rena monoteismen och det absoluta förkastandet af hvarje från densamma afvikande kult förskrifver sig ända från Moses, så er- känner man sig ingenting mer begripa af historien om de följande tiderna, och isynnerhet blir den period, som kallas domarnes, en oförklarlig gåta. De tänkande läsare af bibeln, som ej äro bekante-med kritiken öfver gamla testamentet, künna ej undgå att känna en viss öfver- raskning, när de från f Moseböckerna och Josua bok komma till Domareboken, som omfattar tiden från Kanaans eröfring till konun- gadömets införande. Det skall förefalla dem'besynnerligt, att ett folk, . som under nära ett århundrade varit underkastadt två så ut- märktaföreståndares ledning i politiskt och religiöst afseende, samt 474 - FRAMTIDEN. TREDJE ÂRQÂNGEN. MAJ. haft dem att taeka för de visaste lagar, institutioner beundrans- värda för sin tid och en religionslära af sällsypt höghet, straxt efter nämnde föreståndares bortgång nedsjunker i ett sådant till- stånd af upplösning, vidskepelse, religiös och sedlig förnedring, som det Domareboken utvisar. Visserligen känner historien att år- hundraden af förslappning ofta hos folken följa på tider af nationel energi och framgång; men förfallet sker i sådant fall gradvis, man ser hur det småningom griper omkring sig, medan det här är hastigt och fullständigt alltifrån den tid, då den generation, som kunnat känna Josua, försvann. Hvad som ytterligare förvånar är, att de lagar och institutioner, som tillskrifvas Moses och Josua, äro, jag vill ej säga motsagda eller upphäfda, utan alldeles bragte i glömska. • Denna öfverraskning beror nästan helt och hållet derpå, att man utgår från den traditionella föreställningen, som skulle Moses’ och Josuas lagar verkligen hafva ofientligen kungjorts, och de in- stitutioner, man tillägger dem, verkligen hafva grundats af dem. Detta är dock en illusion, som man måste förjaga. Kritiken har otvifvelaktigt ådagalagt nästan hela den mosaiska lagstiftningens jemförelsevis sena tillkomst. De följande tidernas lagstiftare be- gagnade sig nämligen af ett förfarande, hvilket blott kan förvåna dem som föga känna forntiden : de sammanförde under Moses’ namn en mängd påbud, efter hand utfärdade i följd af behofven på deras tid och af den monoteitiska ideens utveckling. Låtom oss ett ögon- blick antaga, att våra lagstiftare efter 1789 tillagt femtonde år- hundradets États-généraux de af revolutionen alstrade vivila lagarne och inrättningarne, och att Frankrikes historia, efter att hafva in- registrerat dessa såsom härrörande från nämnda tidehvarf, fortsatte sin berättelse om de tre århundraden af feodalism och oinskränkt monarki, som följde. Vi skulle då hafva ett fenomen, temligen 'likt det som framställes af Domareboken, jemförd med de henne föregående böckerna P bibeln. I verkligheten fästa sig de Moses tillskrifna lagarne< såsom vid sin princip, vid den religiösa idé, hvars förste profet Moses var, och det är i denna mening som de förblifva mosaiska. Hvad man äfven kan antaga såsom ganska sannolikt är, att, södan Kanaans eröfring en gång fullbordats, stammarnes separa- tistiska anda, hvilken Moses och Josua många gånger måst be- kämpa, lätteligen tog Öfverhand. Hvarje stam lefde, så att säga, hänvisad till sig sjelf, föga bekymrande sig om, men stundom ganska misstrogen mot de andra. Talrika olikartade elementer, och bland andra de allierade eller öfvervunna kananeerna, blandade sig med inkräktarue. Följaktligen minskades den nationella Jehovah- kultens betydenhet genom att blifva mindre populär; dock råkade den aldrig i fullkomlig glömska. Bevis derpå är, att, när gemen- samma olyckor nalkades de delade stammarne och förenade dem till gemensam handling, var det i Jehovahs, Israels guds namn som "förbunden knötos och striderna utkämpades. Jehovahs ark qvarstod vanligtvis, allt sedan Josuas tid, i den anspråkslösa hel- gedomen i Silo, nästan midt i landet. Hans synliga symboler, me- ANMÄLNINGAR. 475 talltjurarne, synas hafva varit ganska talrika, och det fästes stor vigt vid att anförtro de presterliga förrättningarne åt män af Levi stam framför andra. För öfrigt får man då ej vänta någon tydlig skilnad mellan Jehovah-kulten och dyrkandet af de öfriga semitiska gudomligheterna. Dyrkandet af t. ex. Baal, kananeernas gladlynte gud, behagade allt för mycket israeliterna, och det är utan tvifvel från en gammal blandning af de begge kulterna som den besyn- nerliga seden uppkommit att i jorden framför Jehovahs altare ned- slå en påle, Ascheras symbol. Det var icke precist ett »skulpteradt beläte». Vi hafva redan nämnt historien om Jephta och huru han offrade sin dotter. Nomina propria sammansatta med Baal bru- kades hos de israelitiska familjerna, hvilket visar, att detta namn ännu icke var anstötligt för någon. Man tinner sådana namn äfven i Sauls och Davids familjer. Tron på Jehovah såsom Israels skydds- gud, én tro som ingen bestrider, syntes ännu ej oförenlig med dyrkandet af andra, mer eller mindre likartade gudomligheter. Dét är de senare historieskrifvarne, som betraktat det förflutna ur deras uteslutande monoteistiskå synpunkt och derföre skildrat det'verk- liga förhållandet oriktigt, utan att kunna helt och hållet vanställa det. Särskildt lärer daniternas krigiska stam hafva inom sitt om- råde haft en soldyrkan, rik på underbara myter, och som gifvit anledning till den sagocykel, hvari Simson är hjelten; ty Simson, den danitiske Herkules, hvilkens styrka ligger i håret, — hvilken uppbränner filisteernas skördar genom att i desamma insläppa tre- hundra räfvar med vid svansarne fästade facklor, — hvilkens he- breiska namn schimschön kommer af ordet schêmesch, sol; Simson, som är förälskad i Delila, söfverskan, den som en vintermåne vackra och trolösa, som af henne beröfvas sitt hår och sin styrka, sedan lemnås i filisteernas våld och hämnas på ett förfärligt sätt när hans hår återvuxit; denne Siihson är påtagligén en sölhjelte, som af de följande tidernas monoteistiskå tradition blifvit reducerad till jor- diska proportioner. Icke en gång den beryktade »åsnakindbågen», hvarur en uppfriskande källa uppsprang till den törstige hjeltens hugnad, saknar sin naturliga förklaring i formen på en klippgrupp, som på afstånd liknar ett käkben af en åsna oeh derföre fått namnet Eamat-Lechi^ »kindbågeberget», likasom vi hafva »dents d’Oche» eller du Midi, o. s. v. I en af bergets fördjupningar upp- vällde en källa, som man sannolikt tillskref undergörande egen- skaper, ty, säger legendens berättare, »man kallar den ännu i dag Hen-Hakkoré, eller den bedjandes källa». På hans tid visade man således för resande den källa, som Jehovah låtit uppspringa från ,en äf de stora »tänderna» på kindbågeberget. I 'gamla testamentet finnes det få stycken, som äro mera påtagligt mytologiska eller mera ådagaläggande det naiva förfarande, hvarigenom jehovistiska författare med monoteisméns historia införlifvade fabler af hedniskt ursprung. Konungarne David och Salömo utöfvade stort inflytande på jehovismens utveckling. Davids segrar, de ärofulla »Jehovahs stri? der», som man kallade dem, rotfäste djupt i folkets hjertan den föreställningen, att dess nationalgud var den mägtigaste af alla, 476 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. och att hans bevågenhet tillförsäkrades dem, som tjenade honom väl. Under Salomo var framåtskridandet af ett annat och högre slag. Den israelitiska synkretsen utvidgades betydligt. Folkets grofva. okunnighet upphörde. Beröringarne med fenicerna, Central- asien, Arabien, Indien och Egypten gjorde israeliterna bekanta med verlden. De drömde om Tarsis och dess elfenben, om Ophir och guldländerna. Man ser alltid det religiösa begreppet höjas och renas när verldskännedomen blir större. Det är omöjligt att icke, åtminstone hos några individer, denna utvidgning af ideernä väckte höga framtidstankar om hvad Israels gud, Jehovah, denna eviga magt som skapat jorden så stor, borde blifva. Det är ej lätt att göra sig en klar föreställning om sinnes- stämningen i Israel vid Salomos död. Den segrande revolution, som för alltid beröfvade Davids hus tre fjerdedelar af dess rike, måste länge hafva förberedts innan den utbröt. Den af de bibliska historieskrifvarne uppgifna orsaken, nämligen den otålighet, hvar- med rikets norra del underkastade sig de af den aflidne konungen uppburna dryga skatterna, och hvilka syntes endast komma Juda stam till godo, är allt för sannolik för att sättas i tvifvel; men detta var ganska säkert ej den enda orsaken. Det är uppenbart/ att Salomo genom sitt nyhetsmakeri oförsigtigt stött de gamla se- derna för hufvudet. Jerusalems tempel var en af dessa nyheter, och mer än ett tecken bibringar den öfvertygelsen, att det af re- ligiös nitälskan upptända jehovistiska partiet ej med blida ögon sett templet uppföras. Då konung David regerade och han en dag- talade om att redan då bygga ett tempel i Jerusalem, förklarade en profet honom rent ut, i Jehovahs namn, att ett enkelt tält alltid varit tillräckligt för denne gud, och att han ej önskade förändra sina vanor. Det var alltid öknens och nomadstammarnes gud, som man ville återfinna i hans flyttbara hus. Salomo, som ej älskade öknen, tyckes ej hafva fästat samma afseende vid de jehovistiska profeterna som hans fader; oekså deltogo profeterna verkligen i upproret, om de icke rent af vållade det. — Men huru kom det sig, invänder man, att den nye konungen lät sig angeläget vara att afbryta all religiös förbindelse med Jerusalem och att i Bethel och Dan bygga två nationalhelgedomar till Jehovah-guldkalfvens ära? Var det ej, minst sagdt, att taga ett steg tillbaka? Och kunde det jehovistiska partiet utan förbehåll gifva sitt bifall till en poli- tik, hvars första resultat var att beröfva nordens israeliter den väl- signelse, som gemenskapen med Jehovahs ark medförde? Allt detta kan ej besvaras på annat sätt än genom förmodan. Det kafaju hända, att, i likhet med flere andra äldre och nyare revolutioner, den i Israel skedde genom en förening af partier, som voro full- komligt ense i att omstörta det bestående, men ganska oense i af- seehde på det som skulle sättas i stället. Jerobeam förekom i i sjelfva verket sina undersåtares Önskningar, då han åt den gamla traditionella, idolen återgå f det höga anseende som gått förlorad t under den .föregående regeringen. Folket tillströmmade också i massa för att dyrka guldkalfvarne. Det tyckes som om några pro- feter insett, att man kommit på oriktig väg; men det var försent. .. ANMÄLNINGAR. 477 Detta norra rike skulle gifva profeterna mångahanda anlednin- gar till bekymmer. Ehuru folket betraktade Jehovah såsom Israels skyddsgud, hade det ej upphört att dyrka kananéiska och syriska gudomligheter. Den tid kom, då den syriska Baalskulten, gynnad af ett qvinnoinflytanden underkastadt hof, blef så kring sig gri- pande, att de gamla israeliterna kunde tro dét vara slut medjeho- vismen. Båda rikena, det norra under Achab och Jesabel, samt det södra under Athalia angrepos af smittan. Israels gamla anda gaf dock ej vika. Elia och Elisa biefvo den nafionela jehovismens hjel- tar, och två samtidiga revolutioner, nämligen den som satte Jehu på Efraims tron, och den som bragte den davidiské pretendenten Joas på Juda tron, hade ej annan orsakj än den allmänna Önskan att vidmagthålla Jehçvahs öfvervälde. Métalltjurarne bibehöllosvis- sérligen i norden och de andra gudarnés dyrkan utrotades icke; men jehovismen fick nya krafter i den ' förbittrade kampen, och framför allt uppstöd hos många israeliter, med förut okänd klarhet och styrka, insigten att en stor och väsentlig skilnad förefanns mellan Baal, naturguden, och Jefiovah, den allsmägtige. Det un- , der Salomo skedda framåtskridandet hade utvidgat begreppet om Gud, och de jehovistiska revolutionerna hade renat det. Under nästföljande århundrade, om hvilket vi tyvärr äro gan- skå knapphändigt underrättade, måste det religiösa utvecklings- arbete hafva försiggått, som gjorde att de ifriga jehovisterna öfver- gingo från en allt strängare monolatri till en verklig monoteism. Detta århundrade betecknades af svåra olyckor för båda de israeli- tiska rikena. Syrierna' ödeläde Palestina, och när norra riket slut- ligen blef befriad t från sina fruktansvärda förtryckare, var det for att i sin ordning förtrycka Juda rike. Dessa nationella olyckor skakade ej tron på Jehovahs magt; men de gåfvo anledning till framkastande af den frågan, hvarföre Jehovah ej mera verksamt använde den för att beskydda sitt folk. Det var tydligen derföre, att man dyrkade honom illa. Och hvaruti var hans dyrkan brist- fällig? Deruti, att den delades mellan flere gudar. - Jehovah var utan tvifvel en svartsjuk gud. Budet ”inga andra gudar inför hans, ansigte” hade blifvit uppfattadt allt för trångt, för mycket efter boks^afven. Det var ej blott hära hans ark som man skulle iakt- taga det, utan å Israels hela område. På samma gång och i följd af den opposition man gjorde mot osedliga och grymma kulter till ära för de andra gudamagterna, blef Jehovahs sedliga karakter bättre insedd än förut. Profeten Elia hade i sin vision sett, att Jehovah var hvarken i stormhvirfveln som far öfver fältet, eller i de dånande jordskalfven, eller i den förtärande ljungelden, utan i den stilla, milda flägten. Naturreligiohens elementer, som gjorde att jehovismen föga höjde sig öfver den allmänna semitismen, för- svunno derföre småningom, såsom befläckande den sanna uppfatt- ningen af Jehoväh. Den religiösa Spiritualismen höjde sig till flygt. Samma reform sträckte sig till de synliga symbolerna, och framför allt till metalltjurarne. Det var ej blott framför den tra- ditionella arken som det förbjöds att i bild framställa Israels gud, utan på hela det heliga landets område-,, det återstod ej mer än étt 478 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. steg att taga’ och det togs. De gudar, som man ej kan eller bör tillbedja, förblifva ej längre gudar, ty, om de verkligen äro det, hvårföre då ej tillbedja dem? Det var på detta sätt, som ur satsen: ”Jehovah ensam bör tillbedjas” slutligen framgick det stora axiomet: Jéhovah ensam är G-ud^ Så långt Réville. Hans framställning är ett troget återgifvande af de, åsigter rörande hebreerfolkets ursprungliga gudadyrkan hvilka för närvarande omfattas af religionsvetenskapens mest betydande målsmän i Tyskland, Frankrike, Schweiz, Holland och annorstädes. Man jemföre med de ifrågavarande från dogmtrons vilseledande förutsättningar frigjorde undersökningarne produkter sådana som afhandlingen om judendomen i prof. C. A. Cornelii Öfversigt af religionens historia (Upsala 1861), eller med de .spridda yttranden i samma ämne som förekomma i en stridsskrift af den säsom andlig talare och församlingslärare all heder värde dr P. Wieselgren: Bref till en samvetsgrann vän^ som genom att läsa U. R:s s. k. Bïbéllâra om Kristus och Victor Rydbergs uppsats om Jéhovah- tjensten' hos hébreerna före babyloniska fångenskapen, -erkännt sig hafva blifvit »en man, som. tviflar.» Göteborg 1864). Svårligen kan någon, som i botten lärt känna denna vår inhemska apologetik och polemik, underlåta att på den svenska statskyrko-ortodoxien öfverhufvud tillämpa hvad en granskare i Göteborgs Handelstidning för några år sedan anmärkte just rörande prof. Cornelii ofvan- nämnda arbete, att dess framträdande i vår litteratur vore egnadt . att väcka föga mindre häpnad, än om man en vacker dag öfver- raskades af att möta mastodonter och mämmuth-djdr fredligt van- drande på våra betesmarker. C. v. B. Genmäle med anledning af ett angrepp i tidningen Wäktaren. Då författaren af nedanstående genmäle hos Wäktarens redak- tion anhöll om plats i tidningen för den korta repliken, blef svaret att den ej kunde införas förr än efter en längre tids förlopp (omkring . sex veckor). Med anledning häraf meddelas genmälet nu i Framtiden. . Red. Sedan undertecknad i Mars-häftet af tidskriften Framtiden offentliggjort en på de samvetsgrannaste historiska forskningar grun- dad afhandling med titel: Hvilken är den historiska dagen för Jesu död?' En undersökning, som tillika besvarar frågan om det fjer de evangeliets äkthet, hafva i Wäktaren för den 31 Mars två insändare uppträdt med ett kombinerad t angrepp mot nämnda afhandling. Bägge insändarne likna hvarandra på det nogaste: i bägges upp- satser återfinnes samma för vetenskapen otillständiga, pérsonligt föro- lämpande ton, samma förvirring i begreppen, samma djerfva före- ANMÄLNINGAR. 479 speglings att jag skulle försummat taga kännedom om vissa före- gångares arbeten^ till hvilkas auktoritet man vädjar, och slutligen samma totala brist på positiv motbevisning. I enlighet med min sedan länge iakttagna vana att icke besvara anfall, som visat sig utgångna från hjernor, för mycket orediga för att kunna hjelpas genom någonting mindre än en* förnyad fullständig uppfostrings- process, hvarvid jag hvarken kunde äga tid eller lust att åtaga mig lärarekallet, skulle jag med största skäl äfven nu kunnat för- blifva stum, förvissad som jag är, att den positiva halten af hvad jag skrifvit icke skall förfela att hos verkliga vetenskapsmän och öfverhufvud hos klart tänkande läsare göra behörig verkan. Men då de lätt igenkända signaturerna P. F. och P. W., särdeles den sistnämnda, ännu äga, i trots af allt, en viss god klang hos en stor del af vår allmänhet, så vill jag för denna gång göra ett undantag och åtminstone med ett par ord bemöta det väsentligaste af deras anmärkningar. — Hit räknar jag icke de tomma dekla- mationerna om psykologiska, kyrkohistoriska och moraliskå omöj- ligheter, hvilkas rätta gränser, om. de af någon kunna uppdragas, dock tydligtvis ej kunna det af hr P. F. , Framför allt lägges mig till last, att jag med tystnad förbigått vissa föregående forskares arbeten i samma eller liknande våg, t. ex. Tischendorfs, Wieselers och isynnerhet Agardhs. I fall min upp- gift hade varit att skrifva en historik öfver äldre undersökningar på den evangeliska kritikens och exegetikens område, så hade jag onekligen bort omnämna icke blott de 3 à 4 forskare, som insän- darne sakna, utan säkerligen derutöfver ännu mer än hundra andra med lika rätt till erkännande. Men min uppgift var en helt annan och mera fruktbar, nämligen att meddela de positiva resultaten af en sjelfständig undersökning af de aldra äldsta källorna, hvilkas eget innehåll har oändligt mer att betyda än alla sednare lärdes mer eller mindre osäkra meningar. Att jag under sådana omstän- digheter icke nämnt herrar Tischendorf m. fl., har, såsom läsaren finner, sin goda och fullgiltiga grund. Men då insändarne antyda, att jag icke heller känt dem, så är detta en högst otillständig och sanningslös insinuation. Tischendorfs förmenta »ovederlägglighet» beror på ingenting annat, än att han slår omkring sig med stora ord och anspråk, under det hans bevisning egentligen består i två konstgrepp : det ena, att han, då någotdera evangelium finnes om- nämndt i en äldre källa, förutsätter, att alla fyra då redän voro intagna i kanon; det andra, att han lika oberättigadt förutsätter, att ett dylikt omnämnande ej kunnat ske, innan evangelierna redan i ganska lång tid, ett halft århundrade eller mer varit inom kyr- kan erkända. Rörande Wieselers försök att bortförklara motsägel- serna mellan Johannes och synoptikerna i fråga om påskalamsmål- tiden, må vara nog att hänvisa till Bleek, Beiträge sur Evangelien- kritik sid.’ 124, hvilken, för att tala med Holtzmann (Bunsens Bibel- werk Th. VIII, sid. 307), »die wahrhaft elende Verdrehung des johanneischen Ausdrucks durch Wieseler schon nach Gebühr ge- würdigt hat.» ' 480 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. MAJ. Hvad slutligen Agardh beträffar,* så gör det mig ondt att se P. W. i om möjligt ännu starkare ordalag än P. F. förebrå mig 7 obekantskap med dennes uppsats Om Jesu sista påskalamsmåltid. P. W. hänger, mig nämligen ännu vid hjertat ifrån den tid i Upsala, då hans lika varma som glänsande vältalighet första gången slog mitt/ynglingasinne med en dittills ovan häpnad och förtjusning, och jag skulle derför så oändligt gerna önska, att jag kunde med .full öfvertygelse åt min nuvarande vedersakare återskänka det vits- • ord om ärlighet, hvarmed han behagat hedra mig. Men jag er- känner, att detta i förevarande fall har sig utomordentligt svårt. . / Icke nog dermed, att jag var närvarande vid ett tillfälle, dåP. W. ’ d:;Qöteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle med största intresse . /.redogjorde för den ifrågavarande Agardhska afhandlingen, utan han - har .ock', kort dereftër samtalat med mig i samma ämne och dervid erfarit,, så- v$l att jag, ägde och genomläst Agardhs skrift, som att jag för. min del omöjligt kunde godkänna den deri försökta bevis- ningen. Dessa omständigheter skulle imellertid nu kunnat möjligt- , vis vara förgätna och således icke innehålla någon instans emot min vederparts ärlighet. Men i en tillagd not röjer han ofrivilligt, sitt medvetande derom, att ett visst parti i min uppsats verkligen är riktädt just emot den Agardhska bevisningen, hvilket är så myc- ket tydligare, som ingen annan än Agardh formligen uppställt det i min afhandling sid. 218 omnämnda påståendet, »att synoptikerna blott tala om Jesu och lärjungarnes påskalamsmåltid, men icke om Judarnes, Johannes åter blott om Judarnes dito, men icke om Jesu oéh lärjungarnes.» Min vederläggning häraf består också icke, såsom den nämnda noten förmäler, i ett »utrop», utan i en ärlig deduction, hvars bevisningskraft icke lätteligen borde kunnat dölja sig för en läsare med den grad af tankestyrka, som jag gerna ville . tillmäta åt P. W, Tydligen beror hans orättvisa mot mig till stor del på det dåliga lynne, hvari han råkat, då han såg sig be- sviken i den, illusionen, att jag skulle komma till samma Tesultat som Agärdh.i Måtte han icke behöfva upplefva ramlandet af ännu flera och större illusioner, t. ex. den, att man handlar i religionéus intresse, då man förgudar en menniska, samt att man är fiendtlig " mot christendomen, då. man, såsom jag, vill derifrån aflägsna alla . ’ oförnuftiga elementer, som under tidernas lopp deri inkomma. Då - / .förnuftet är det enda gudomliga hos menniskan — visserligen icke : J A blott under förståndets, utan äfven under känslans och fantasiens ; form, ■— så verkar man. fastmera just då i den sanna christendo- mens tjenst, när man identificerar honom med detta gudomliga, hvilket också är enda vilkoret för den slutliga uppfyllelsen af pro- . fetian om en herde och ett fårahus, då alla menniskor skola finna sig vara den himmelske fadrens barn och följaktligen erkänna hvarandra såsom bröder. , . > N. W. Ljungberg. -,-------------------- 481 Arbetarefrågan i nittonde århundradet. ■ . ■■ ■ . ■ ' i. . ■■ . : Socialismen och arbetsinställnmgarne. Uti ett tal, som hölls för några år sedan och genljöd i hela Europa, vågade en af vår tids störste statsmän, mr Gladstone, säga, att nittonde århundradet skall komma att i historien kallas: »arbetarnes århundrade.» I detta yttrande finnes visserligen be- tydlig oratorisk öfverdrift: uppfattadt efter bokstafven är dét lika orättvist som ofullständigt; men det uttrycker, medelst ett något uppskrufvadt talesätt, den stora vigt frågorna om arbetet och ar- betslönerna fått sig tillerkänd på det moderna samhällets dagord- ning. Arbetarebefolkningarne spela ännu ej främsta rollen i vår civilisation och skola måhända åldrig göra det; men deras intressen, ~ deras läror och anspråk hafva ur fredens och den sociala frihetens synpunkt erhållit ett' inflytande, soin växer för, hvarje dag. Den minnesvärda revolution, som afslutade sista århundradet, var före- nad med anspråket att förstöra alla ståndsskilnadér och att ej mera tillåta några skrankor finnas mellan olika klasser äf samma folk. Imellertid, likasom om våra förfäders storsinta bemödanden skulle varit fruktlösa, försäkra de samhällsmedlemmar, som hufvud- sakligen lefva af sina händers arbete, att de öfriga medborgare- klasserna göra sig deras ' arbete till gödo på ett: sätt, som icke öfverensstämmer med rättvisans och billighetens fordringar, och under förevändning att återställa eller snarare skapa rättvisa i de sociala förhållandena, förklara de sin afsigt vara att omstöpa ej blott institutionerna, utan till och med sederna och idéerna, méd ett ord hela civilisationen. Denna anda af radikal fiendtlighet mot den bestående ordningen yttrar sig på två sätt: å ena sidan, på det teoretiska området, i dagligt tal, i de programmer och syste- mer, som uppställas vid allmänna sammankomster och afhandlas af pressens mera framstående örganer; å andra sidan, på hand- lingens område, i dessa talrika kriser, hvilka den ena efter den andra ske vid åtskilliga af våra större fabriksorter, och hvilka . 31 482 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. genom arbetsinställningar störa produktionens naturliga gäng samt hämma våra industrigrenars jemna utveckling. Hvilka äro orsakerna till detta sjukliga tillstånd, hvaruti arbe- tarebefolkningarne vid de flesta af våra stora industriella hufvud- orter befinna sig? Hvilka äro i historien, och särskildt under in- nevarande århundrades första hälft, de föregående anledningarne till dessa våldsamma och stridslystna idéer, som uppenbara sig i arbetareföreningårne och arbetsinställningarne? Huru påverkas vår industri af dessa inre strider? Hurudan är arbetsgifvames och ar- betarnes ömsesidiga ställning till dessa beklagliga tvistigheter? Dessa äro de vigtiga frågor, vi föresatt oss att undersöka, frågor, som många gånger behandlats ur allmänt vetenskaplig synpunkt, men sällan på grund af verkliga fakta och den närvarande ställ- ningen för dagen. Genom att sålunda gå tillbaka till detta ondas ursprung skola vi bättre fatta den nuvarande krisens skaplynne, blifva mindre benägna att öfverdrifva dess faror och lättare skilja de verksamma botemedlen från de inbillade. Det är en naturlig villfarelse hos alla århundraden och alla folk att såsom nya betrakta samhällssjukdomar eller lidanden, hvilkås tillvaro är gammal och hvilka till och med ega sin grund i vårt slägtes väsende* »Vi äro ganska känsliga för de styng vi sjelfva erhålla», säger Rossi, »och vi glömma lätt våra förfaders numera till ärr igengrodda sår». Det är af denna anledning som många personer med omdöme betrakta socialismen såsom en för- irring, egendomlig för vår tid; andra, mera upplysta af historiens lärdomar, finna i de grekiska och romerska samhällena de första symptomerna till denna farliga landsplåga, som blifvit så allmänt utbredd hos oss; men äfven denna åsigt är alltför inskränkt, och en noggrannare kännedom om de nationer, som befolka verlden, gifver vid handen, att socialismen är ett mycket allmännare och oftare återkommande faktum, än man vanligen vill tro. Om man med detta ord förstår ej blott en tydligt formulerad lära, utan äfven en häftig och hatfull känsla af civilisationens elände, en sin- nesstämning af våldsam upproriskhet mot den naturliga olikheten i förhållanden och lefnadsvilkor, samt ett bemödande att omskapa samhället på konstgjorda grunder, så är det obestridligt, att socialismen funnits till under alla tidehvarf och under alla luft- streck*- ■ ■ ■ - ■ - i-'• ■ ■ / - ARBETAREFRÅGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 483 Det vore' tidsödande och öfverflödigt att i de forntida sam- hällena uppsöka spåren af socialismen; de äro allt för uppenbara för att undgå uppmärksamheten hos den som studerat forntiden. Hos hebreerne: jordens delning, med periodiska mellanskof; hos romarne: de ständiga tvisterna om åkerlagarne, det oupphörliga utplånandet af skulderna, och tusen andra drag från dessa sam- hällens oroliga barndom, hvilka bära tydlig prägel af den afund- sjuka och hät som de lägre klasserna hyste mot de bättre lottade. Hvad som är mindre kändt och förtjenar påpekas är, att dessa jemlikhetsanspråk, dessa fantastiska förslag till samhällsbyggüa- dens fullständiga omstöpning hafva förekommit i alla tider och förekomma ännu under former som äro bekanta för hvar och en af oss uti den yttersta österns samhällen. Kina har lika mycket som Europa varit oroadt af dessa inre rörelser. Från andra år- hundradet efter vår tideräkning, vid slutet af dynastien Han, rå- kade den allmänna ordningen i stor fara genom en sammansvärj- ning, som ej föranleddes af någon politisk utan af en social orsak. Uti elfte århundradet, under dynastien Song, försökte en stor refor- mator, Onang-ngan-ché, att införa ett system, enligt hvilket all jordegendom skulle tillhöra staten, som egde att utdela utsädet, bestämma varupriserna och arbetslönerna, och, för så vidt det läte sig göra, undanrödja fattigdomen och proletariatet. Denna lära, som med våld undertrycktes vid dess första framträdande, tager i dag sin tillflykt till de hemliga sällskaperna. Mr L. M. de Camé har, i berättelsen om sin expedition till Mekong, skildrat en af de sekter < som tyckas hafva egnat sig åt utbredandet af socialistiska idéer, nämligen sekten pé4ien-lciao eller »de hvita neckrosbladen». Socialismens tillvaro och styrka i orientens annars så rika, arbets- samma och i många afseenden så förkofrade samhällen bevisas af talrika dokumenter, som äro af stor omfattning. Det är.tio år sedan österrikiska fregatten Novara, som medförde vetenskapsmän, bland hvilka äfven statsekonomer och statistici, anlöpte alla de förnämsta handelsplatser i verlden, öfverallt samlande de mest till- förlitliga och omständliga upplysningar om inre beskaffenheten af de länder som besöktes. Hr v. Scherzer, som deltog i denna expedition, och som i flera intressanta verk berättat resans till- dragelser och resultat, har ådagalagt, att i Singapore fanns ett stort antal hemliga sällskap bland de ' kineser, som utgöra’ den anseddaste och rikaste befolkningen i denna blomstrande stad. Han lyckades skaffa sig diplom såsom medlem i ett af dessa säll- skap, hvilket kallar sig Tinté-huy himlens och jordens brödra- förbund. De märkvärdigaste ställena af detta diploms innehåll 484 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. hafva blifvit öfversatta af en utmärkt kännare af kinesiska språket, K. F. Neumann. De förtjena verkligen mödan att återgifvas, så mycket närma de sig i afseende på den allmänna tankegången samt tonen och formen de manifester, som vissa arbetareföreningar på sista tiden offentliggjort. »Himlens och jordens brödraskap». heter det i detta den kinesiska socialismens aktstycke, »förklarar öppet, att det anser sig kalladt af det högsta väsendet att upp- häfva den bedrÖfliga skilnaden mellan rikedom och fattigdom. De mägtige i denna verlden födas och dö på samma sätt som deras. olycklige bröder, de förtryckte och de fattige. Det högsta väsendet har ej velat, att millioner menniskor skola dömas* att vara slafvar åt ett litet antal. Aldrig har himlen, som ar fadren, och jorden, som är modren, gifvit några tusental privilegierade rättighet att, för sitt högmods tillfredsställande, sluka det som varit ämnadt till uppehälle för så många millioner deras bröder. Hvarifrån kommer de .mägtiges rikedom? Endast från mängdens arbete och svett. Solen och dess ljufva strålär, jorden och dess outtömliga rikedo- mar, verlden och dess fröjder, allt detta ar ett gemensamt godt, som man måste förhindra några att uteslutande njuta, på det att alla, som blifvit gjorda arflösa, der af skola erhålla sin del. Till slut skall en dag komma, då lidande och förtryck skola upphöra. För att detta må kunna ske, måste man förena sig“ öch fullfölja sitt mål med mod och kraft. Arbetet är svårt och stort; men man bör betänka, att ingen seger, ingen befrielse vinnes utan strid och kamp. Uppresningar i otid skola skada våra syften. När det stora flertalet af städernas och provinsernas inbyggare hafva af- gifrit sin ed till brödraföreningen, skall det gamla samhället störta tillsamman och man skall bygga en ny samhällsordning på den gamlas ruiner. Framtidens lyckliga slägten skola välsigna de.mäns grafvar, hvilka de hafva att tacka för välgerningen att hafva blifvit befriade från de förderfvade samhällenas elände och förtryck.» — Dessa hemliga sällskaper utbreda sig öfver hela Orienten. Ide engelska besittningame, der styrelsen lemnar dem all frihet, söka de på fredlig väg vinna anhängare åt sina läror; på Sunda-öarne derimot, der den holländska styrelsen tror sig böra uppträda med stränghet, taga de ofta, sin tillflykt till politiska mord. Det är ' ett faktum, som är egnadt att väcka både förvåning och allvarlig eftertanke,, att: se socialistiska idéer sprida sitt inflytande till yt- tersta Orienten bland dessa kinesiska befolkningar, som hafva en så utbildad fallenhet för arbete, industri och sparsamhet, och som dessutom, täflande med europeerna om de ännu ej befolkade län- derna i Océanien och till och med i Amerika, dela med oss herra- ARBETAREFRÅGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 485 väldet öfver hela verlden. Ingenting kan bättre ådagalägga huru grundligt de misstaga sig, som anse nämnde idéer vara en öfver- gående och lokal företeelse, hvilken är lätt att omintetgöra genom några reformer i den offentliga undervisningen, eller genom 'några detaljförbättringar i den industriella verksamhetens anordnande. Om således socialismen är ett allmänt faktum, ett jäsnings- ämne, som återfinnes på botten af all .mensklig odling, är det icke desto mindre sannt, att olika omständigheter i samhällena gynna eller hämma utvecklingen. Hvilka äro då de orsaker, som hafva bidragit att gifva den, i våra dagar och i vår del af Europa, en så hastig och oroande styrka? — Man måste vakta sig för en ytlig betraktelse som ej fäster sig vid mer än en sida af problemet och följaktligen vanställer det. Några för öfrigt utmärkta publicister hafva i de sista arbetarerörelserna ej sett något annat än en »intellek- tuell saturnalie» oçh en »revolutionär karnaval». Andra anse deras orsak endast vara »de orena anfäktelserna hos de sjelfviska intres- sena, som äro färdiga att anse sina begär för verkligheter och sina passioner för sanningar», samt inskränka sig till att brännmärka »de af alla slags begärelser upphetsade sinnena». Det är en all- mänt antagen åsigt, att de två enda orsakerna til! socialismen äro okunnigheten och egennyttan, som alltid hafva förledt menniskorna att sätta sina, egna verk i stället för naturens. Utan tvifvel finnes i dessa förklaringar en stor del sanning; men för att upptäcka de verkliga källorna till den kris, som med så stort skäl sysselsätter hela samhället, behöfves det en djupare och noggrannare analys. Inom andens verld råder mellan allt ett det närmaste sammanhang och man kan ej skilja de sociala idéerna och sträfvandena från det-hela af ett folks religiösa föreställningar och troslif. Det är omöjligt, att ej en allvarlig betraktare upptäcker det band, som hos våra arbetare' förenar den sociala frågan med den religiösa. Det är den största förtjensten hos en lika lärorik som fängslande bok, skrifven af en f. d. arbetare, som år 1848 spelade en parla- mentarisk roll, att hon spridt ett det klaraste ljus öfver den ända: dittills mörka sidan af den sociala brytningsperiod, som vi genomgå1). Helt visst kan man utan öfverdrift påstå, att hos en stor del af vår arbetsklass har försvunnit icke blott allt fasthållande vid en positiv religion, utan äfven all tro, till och med den sväfvande och obestämda på den menskliga personlighetens fortvaro efter döden och på ett lif efter detta. Mr Corbon, som mer än någon annan kän- ’) Jinfr. Corbon: Le secret du peuple de Paris, i Synnerhet bokens fjercle afdel- ning: La religion du peuple. 486 FRAMTIDEN. TREDJE ÂRgXnGEN. JUNI. ner arbetsklassen, gifver oss i detta afseende de mest bestämda upp- lysningar. På tal om det tillkommande lifvet säger han: »allt hvad som fordom derom blifvit nedlagdt i folkets själ, har nästan all- deles förqväfts i följd af en oerhörd utveckling af anspråk, som hafva denna verlden till uteslutande föremål». Psykologien, äfven den ytligaste, lärer oss, att en sådan sinnesbeskaffenhet kan med- föra de vådligaste följder. Det finnes hos menniskan en okuflig instinkt, som drifver henne att bilda sig ett ideal af fullkomlig rätt- visa och fullständig sällhet. Under det dagliga lifvets bekymmer, pröfningar och förödmjukelser är det ett tvingande' behof att i det kommande föreställa sig en verld, der rättvisan,, värdigheten och lugnet aldrig skola lida något afbräck. Denna oimotståndliga magt af mystisk beskaffenhet, som aldrig försvinner, vänder sig, om den afledes från begrundandet af ett annat lif, med våldsamhet åt ett jordiskt idealt samfund. Af brist på religiösa föreställningar och erinringar, hafva socialistiska drömmar bemägtigat sig våra arbets- klassers hjertan. »Hoppet om menniskoslägtets jordiska återlösning i såväl sedligt, intellektuellt och fysiskt hänseende blir den rådande tron, den vanliga tillflykten för den af det verkliga lifvets veder- mödor och svikna förväntningar krossade själen. Under kristen- domens första tider forbidåde ett stort antal ädla menniskor bil- dandet af ett fullkomligare samhälle i en aflägsen1 framtid, der evangelii grundsatser skulle tillämpas efter bokstafven och andan. Detta, var hvad man kallar det »tusenåriga riket». Denna vekliga dröm om ett paradis på jorden har i våra dagar ånyo vunnit insteg bland våra arbetande klasser; men folket kan icke fatta ett socialt ideal, utan att af alla krafter söka uppnå det och göra det till en verklighet. Hvilka väldiga rötter dessa förhoppningar slagit i fol- kens fantasi, bevisa flera spridda yttranden i våra skalders arbeten, bättre än alla filosofiska afhandlingar. »O, J kommande tiders folk», utropar Alfred de Müsset i sin Confession d’un enfant du siècle, »o J kommande tiders folk, när J under en varm sommardag luten Eder öfvér plogarne på-Edert fäderneslands gröna fält, när J, tor- kande från Edra lugna pannor svettens heliga dop, låten Edra blickar vandra öfver Eder omätliga synkrets, der det ej skall finnas ett ax högre ån det andra uti det af fria menniskor bestående sädesfältet, när J tacken Gud, derföre att Han låtit Eder födas för denna skördetid, — tänken då på oss, som ej mera äro till...» Man behöfver. ej bläddra länge i Heinrich Heine’s skrifter för att der finna många ställen, som bära prägeln af samma slags ingif- velse. Denna socialisternas så att säga religiösa tro uppenbarar sig på det tydligaste i vissa arbetareföreningar. Alla de, som varit ARBETAREFRÂGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 487 närvarande, icke vid debatterna i Bedouten eller Pré-aux-Clercs, der det lägre borgerskapet herrskar, utan vid sammanträdena i Belle- ville, och som ditkommit med allvarlig uppmärksamhet, hafva höge- ligen öfverraskats af åhörarekretsens beskaffenhet och sinnesstäm- ning. Tre tusen menniskor, bland hvilka många qvinnor med späda barn på armarne, denna mängd förenad i samma känslor af bro- derlighet och förhoppningar, detta lugu fullt af mildhet, hela denna yttre företeelse visar huru djupt socialismen intagit de arbetande klassernas hjerta och inbillningskraft. Det är här icke någon klubb, eller en sal för sammanträden och öfverläggningar; det är nästan ett tempel, der en ny församling grundlägges, der det predikas en uppenbarelse, der det förkunnas en jordisk återlösning. ^rån och med de första dagarne af vår stora revolution gjorde socialismen sitt inträde på skådeplatsen. Ofördröjligen började den att gifva luft åt de hämdkänslor mot det nya samhället, som, länge tillbakahållna, slutade med bryta löst. Den stora omhvälfningen vid adertonde århundradets slut var ursprungligen ett verk af bor- gareståndet ensamt. Vid de första af de sammankomster, som bil- dats för inkallandet af États-généraux, hade arbetarne och de obe- medlade handtverkarne ej fått vara med. Gradueradej titulära magistrar och de skattskyldige, som erlade en bestämd skatt, fingo ensamt låta höra sina önskningar. Folkets missnöjë deröfver dröjde ej att yttra sig. »Hvarföre», säger en parisisk pamflettskrifvare, »skola 150,000 för sina medborgare nyttiga individer tillbakastötas? ■Hvarföre glömma oss, oss fattiga handtverkare, utan hvilka våra bröder skulle få bittert känna de behof, som vi genom vårt outtrött- liga kroppsarbete hvarje dag tillfredsställa och förekomma?» En annan utgifver — titeln är anmärkningsvärd och stod i stor gunst hos arbetarne — Cahier du quatrième ordre. En mera sorglig och olycksbådande urkund är. Quatre cris dun patriote; i densamma yppar sig för första gången med vild energi denna missaktning för de liberala institutionerna och den parlamentariska styrelseformen, som blifvit en af artiklarne i den moderna socialismens lagbok. »Hvartill kan en förståndig författning gagna ett folk af skeletter, som blifvit utmagrade genom hunger? Man måste genast öppna verkstäder, bestämma aflöning för arbetarne, tvinga den rike att sysselsätta sina medborgare, hvilka hans lyx uppslukar, föda folket, samt skydda dem som ega någonting för den fasaväckande och föga aflägsna uppresningen af 20 millioner fattiga, som ingenting ega». Ännu tydligare är Cahier des pauvres, i hvilken i bestämda orda- lag äro uttryckta folkets hufvudsakliga behof : »l:o att arbetslönerna ej mer må beräknas så njuggt efter en tygellös yppighets eller en 488 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. omättlig vinningslystnads mordiska grundsatser; 2:o att skyddandet af den arbetande och nyttige medborgaren ej må för författnin- gen utgöra ett mindre heligt föremål än den rikes egendom; 3:o att ingen arbetsam menniska uti hela riket må vara oviss om sin ut- komst». Det är år 1789, då vår revolution ännu var obefläckad, som folkets önskningar eller befallningar med denna klarhet uppen- barade sig; men de tider voro ännu icke komna, när dessa isolerade röster skulle fiima genljud. Deraf har uppkommit ett intryck, som ännu är djupt inristadt i våra arbetsklassers själ, nämligen att vår stora revolution har blifvit gjord utan dem och nästan imot dem. Också upptaga de med förkärlek de ryktbaraste uttryckssätten från dessa tider för att fordra deras radikala tillämpning, till uteslu- tande fördel för dem sjelfva. De fordra sålunda -ß er de ståndets tillkomst och öfvervälde, och en talare på de sista arbetarekon- gresserna utropade: »Hvad är arbetaren? Intet. Hvad bör han blifva? Allt». .. Dessa idéer , fingo jäsa under ett halft århundrade, innan de funno en passande , tid att frambryta i dagen. Under den första republikens och kejsardömets tjugufem år, voro sinnena för myc- ket upprörda af denna stora krigiska epopé, vid hvilken hela Frank- rikes själ fäste sig, för att folkklassernas intressen och inbördes afund skulle kunna tillvinna sig allmän uppmärksamhet. Under de trettio år af konstitutionell regering, som följde derpå, tilläto ej, såsom vi skola visa, industriens tillstånd och arbetsklassernas fortfarande traditioner, att socialismen fick utbilda sig till en fruktansvärd magt. Det var då som medelklassen och borgarstån- det öfvertogo spridningen af de omstörtande idéerna. Denna tids litteratur, .vetenskap, ja till och med vältalighet äro mättade af socialistiska tendenser, som ibland framställas med berådt mod, ibland omedvetet yppa sig. Större delen af de publicister, söm vid denna tid sysselsatte sig med arbetarefrågorna, hafva låtit hänföra sig till egenmägtiga förslag eller till planer för industriens konst- gjorda upphjelpande. Det är i vår tid, som allt detta utsäde börjat skjuta upp. Tack vare gynnsammare yttre vilkor och en tjenligare andlig luftkrets, har denna sådd, som skedde med svårighet under många och långa år, uppvuxit och fortplantat sig med en kraft som hotar att för- qväfva allt. Arbetsklassernas ställning har förändrats på ett sätt som ansenligt underlättar socialismens framsteg. Våra arbetare voro, under förra delen af detta århundrade, långt ifrån att utgöra en likartad massa, genomträngd af broderlighetens känslor. De voro ännu delade i ett stort antal små täflande sällskaper, som ARBETAREFRÅGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 489 ledo af kotterianda och ömsesidig afund. Revolutionen hade under- tryckt korporationerna, men hade låtit gesällgillena stå qvar, det vill säga, att mästarne ej mer voro grupperade eller solidariska, under det att arbetarne voro ordnade i olika kårer. Några af 1789 års »cahiers» hade uttryckt den önskan »att gesällernas otillåtna sällskaper och de föreningar, som voro kända under namnen devoirs och gavots, måtte förbjudas, och att de förordningar, som i detta hänseende voro utfärdade for Paris, måtte utsträckas till hela riket». Denna önskan kom ifrån patronerna; arbetarne blefvo trogna sina gesällskaper; det fanns devoir-bröder, liberfé-bröder och ännu många flere, och utom bröder funnos äfven aspiranter: Alla dessa arbe- tarékotterier visade sig stolta imot hvarandra och fulla af förakt mot lägre grader. Uteslutningsandan herrskade i all sin styrka och upphörde nästan ej förr ,än år 1848. Uppträdena mellan dessa äfundsjuka och rivaliserande kotterier voro talrika och svåra. År 1816 stod nära Lunel ett slagsmål mellan tvenne brödralag sten- huggare, i hvilket flere personer tillsatte lifvet; år 1823 uppreste sig snickareaspiranterna mot gesällerna; ett nytt uppror af samma slag skedde år 1830. I Nantes uppstod en strid mellan »gavots» och smeder, hvilken medförde en menniskas död. Samma år till- drog sig i Bordeaux ett dylikt uppträde med ännu svårare följder. År 1827, i Blois, anföllos »gavots» af brödralaget les drilles, och flere personer blefvo på platsen. Folkets seder och sånger voro af en upprörande vildhet. Dessa inbördes ’ misshälligheter räckte ända till slutet af Ludvig Filips regering. Uti Lyon dödade en tim- merman hos fader Soubise en garfvare hos mäster Jacques, och till vedergällning dödade en smed hos mäster Jacques eû vagn- makare. År 1842 voro två lag af timmermän, till ett antal af flere hundra personer, i handgemäng i Maisons-Laffitte, och för att skilja dem åt blef truppernas mellankomst nödvändig. På samma tid oroades städerna Séns och Auxerre af blodigå strider mellan gesäl- ler af olika brödraskap. Gesäller af åtskilliga yrken vägrade att erkänna bagarne såsom bröder, emedan dessa hvarken begagna vinkelmått eller passare. Bagarne i Nantes ville år 1845 fira den helige Honorii dag och utrustade sig med rörkäppar och band, gesällskapets utmärkelsetecken; men de blefvo öfvérfallna af de an- dra arbetarne, som ansågo dem såsom utbölingar. Mairen blef tvungen att tillkalla truppförstärkning för att återställa ordningen. Sålunda saknade städernas arbetarebefolkningar då nästan helt och hållet gemensamheten i tänkesätt och förhoppningar; solidariteten, om hvilken man talar så mycket i våra dagar, hade ännu ej till ett helt förenat dessa folkmassor. I följd häraf hade socialismen 490 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. ännu fått föga magt öfver dem; de voro ej gjutna i ett enda block, bildadt af med ' hvarandra fast förenade atomer. Det blef 1848 års revolution förbehållet att upplösa alla dessa smågrupper, för att bilda den stora arbetarefamilj, hvars förening skapar magt. Före år 1848 var manufaktur-industrien föga utvecklad; det fanns stora industriidkare, men det fanns knappt några stora manufak- turier. Väfnadsindustrien, med undantag af bömullsspinningen, hörde till husslöjden. Garnets härfning, väfningen, kardningen och strump- tillverkningen skedde uteslutande i hemmen. Ända till en tid tem- ligen nära vår voro de i den gemensamma verkstaden sysselsatta arbetarne jemförelsevis föga talrika; väfvarnes familjer voro spridda i *byarne eller i förstäderna, hade ingen inbördes förbindelse samt kunde ej meddela sig och rådslå med hvarandra. Dessa arbetare hade blott sällan förbindelse med patronen; det var i allmänhet med bokhållaren eller verkstadsföreståndarne de hade att göra för att erhålla råvaran och aflemna det färdiga arbetet. Denna anord- ning föranledde de svåraste missbruk. Arbetaren behandlades ofta ovärdigt af de små fabrikanterna eller af deras bokhållare. Vid väfningen ökade man obegränsadt längden på varpen, som lemna- des till väfvarena på landet, och man betalte som om varpen haft den vanliga längden enligt gammal häfd, hvilken längesedan fallit i glömska. På samma sätt tillgick vid spinningen; de garnbundtar, man lemnade arbeterskorna och som förut bestodo af en bestämd qvantitet, vuxo småningom till en omåttlig storlek, utan att arbets- lönen ökades, i förhållande derefter. Dessa missbruk, allt förverk- liga och bevisliga, föranledde 1850 års lag angående väfning och spinning. Men ännu var arbetaren i bokhållarens våld, och måste ofta oförtjent tåla många förödmjukelser och oförrätter. Derigenom .uppkom hos dessa spridda arbetarebefolkningar mycket agg och hat, hvarpå de rufvade uti kojornas enslighet. oçh tystnad. Nu derimot har industriens beskaffenhet nästan helt och hållet förändrats i alla delar af, Frankrike. Först bomiillsväfnaden sedan linne- och ylleväfnaden och nyligen sidentygstillverkningen hafva inflyttat i fabrikerna; härfningen och spinningen verkställes nu i den gemensamma verkstaden af maskiner; Heillmanns och Hubners mekaniska kardor hafva ytterligare bidragit att föröka och ut- vidga fabrikerna; de mekaniska väfstolarne för strumptillverk- ning hafva gjort intrång- på och inskränkt hemslöjden inom denna industrigren. Sålunda har den stora industrien, synnerligast under de senare tjugo åren, aldrig upphört att draga till sina medelpunk- ter alla dessa för ej länge sedan på landet eller i förstäderna kring- spridda , arbetare. De hafva till större delen medtagit förtrytelse , ARBETAREFRÂGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 491 och groll, och medvetandet om deras antal och magt har gjort dem farliga. . Städernas yrken hafva ej heller länge undgått att röna inflytan- det af den stora industrien och mekaniken. Skomakarne, skräddar- ne, sadelmakarne, hattmakarne och många andra handtverkare eller småpatroner hafva sett sin tillvaro och ställning förändrade. Det var omedelbart efter 1830 års revolution som industrien med färdig- gj orda kläder uppträdde i Paris, för att snart antaga ofantliga pro- portioner. En egen omständighet och värd att lägga märke till är, att man har att tacka en förening af skräddare for dessa framsteg. En mängd små skräddare på kammare uppoffrades genom denna förändring; från sin rang af oberoende arbetare nedsattes de till daglönare. Snart påskyndade symaskinens uppfinning . denna kon- centreringsrörelse, och man såg ofantliga verkstäder uppstå, såsom firman Godillot, rue Rochechouart, der maskinerna, drifnamed ånga och görande flere tusen armar oumbärliga, tillskära och sy kläder af hvarjehanda slag. Några år senare lade mekaniken beslag på sko- makeriet genom uppfinnandet af nitade och skrufförsedda sulor; det var 1844, uti Liancourt, som den första skomakerifabriken an- lades, och systemet har fullkomnats med hvarje dag och tagit i anspråk allt större verkstäder. PariserartikLarne hafva ej alldeles undgått denna förändring; det har uppstått betydliga etablissemen- ter för inbindning, för fabrikation af portföljer, portmonnäer och tusen, andra saker. Äfven den lilla handeln, såsom stoffer, kram- varor m. m., har lupit fara genom bildandet af de ofantliga maga- siner, som i sitt sköte samla de mest olika produkter och förstöra rundtomkring sig den mindre handelns anspråkslösa konkurrens. På detta sätt hotas de små manufakturistema, den mindre arbets- gifvaren och handelsmannen med undergång; deras antal blifver åtminstone allt mindre och deras ställning allt sämre. Fordom fanns det mellan den mindre arbetsgifvaren och ar- betaren en viss gemensamhet i vanor, bildning och lefiiadssätt. Båda arbetade i samma verkstad. Patronens högtidsdagar förenade ofta mästaren och arbetarne vid samma bord. Samma allmänna ställen, värdshus och promenader besöktes både af honom och dem. Hela det franska samhället var sålunda från den, lägsta stegpinnen till den högsta förenadt genom omärkliga gradationer, utan någon märkbar lucka i sammanhanget. Nu är det ej mera så. Patronen och arbetaren äro i allmänhet åtskilda genom ett stort afstånd i formögenhetsvilkor och uppfostran. Fordom blef den arbetsamme och ordentlige arbetaren lätt i sin ordning ar- betsgifvare. Det vore orätt att säga, att arbetarne ej kunna stiga 492 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. i vårt nuvarande samhälle; många fakta skulle vederlägga ett dy- likt påstående; den uppåt stigande rörelsen är också liflig, och de» är sannolikt lättare än fordom. Men den verkar dock under en ny form: den flitige arbetaren, som sparar och är skicklig, blir först uppsyningsman öfver sina kamrater, sedan verkstadens före- ståndare, någon gång medintressent eller disponent i affären; men under det han sålunda stiger på sambällsstegen, antager han an- dra vanor, andra seder, annan bildning, och skiljer sig alltmer ‘ från den arbetarehop, ur hvilken han framgått. Industrien bedrifves på helt olika sätt nu imot fordom. Eta- blissementer af andra ordningen förena sig ofta för att bilda ett dylikt af förstå ordningen. Man kan visserligen ingenting invända mot denna koncentrering af den stora industrien, ty den är i sjelfva verket det enda medlet att producera bättre varor till bättre pris och att uthärda täflan med främmande nationer. Imellertid hafva dessa nödvändiga förändringar farliga följder i socialt hänseende. En ganska stor del af våra fabriker styres nu af anonyma före- ningar eller bolag. På detta sätt befinna sig ganska stora arbe- tarebefolkningar, som någon gång uppgå till 4,000 à 5,000 själar vid de stora spinnerifabrikerna och understundom närma sig siff- ran 10,000 i jemhandteringsindustrien, gent imot ett bolag af aktie- egare och en disponent. Arbetarens intelligens är ej nog utveck- lad för att han med någon aktning skall betrakta bolagen, dessa abstrakta korporationer, som synas honom vara machiavellistiska tillställningar. Han har läst Proudhon’s deklamationer mot kom- manditbolag; kanske han han äfven genomögnat Balzac’s ej mindre häftiga utgjutelser; teatern och romanen lära honom att dessa stora bolag äro verktyg för bedrägeri och ocker, ty man får ej glömma att vår litteratur, isynnerhet den populära, är grundligt mättad méd socialismen. Arbetaren tror så mycket hellre \ dessa förle- dande framställningar, hvilka smeka ,hans fördomar, som våra dom- stolar tid efter annan hafva att afdömma beklagliga galgstreck i financiell väg. Sålunda tro våra arbetare, som ännu hyste någon aktning för en patron, hvars vaksamhet och verksamhet de vär- derade, numera ganska lätt, att ett bolag af aktieegare är sam- mansatt af narrar och lättingar, föraktliga på grund af sin vin- ningslystnad, och att en disponent är en samvetslös äfventyrare, hvars klokhet, relationer och framgång ställa honom öfver lagarne. ' På detta sätt kommer man derhän, att’man förbannar och hatar kapitalet, denna till sin natur välgörande magt, som sprider väl- stånd till dem, hvilka den använder i sin tjenst. ARBETAREFRÅGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET; 493 En annan verkan af denna produktionens förläggande till stora medelpunkter ar uppkomsten af städer, hvilka lefva blott och bart af industri. I östra, norra och mellersta delarne af Frankrike finnas ansenliga sammanskockningar af folk och boningar kring vissa stora etablissementer. På dessa ställen är borgareklassen så att säga helt och hållet frånvarande;, der finnas hvarken domsto- lar eller embetsmän, eller rika egendomsherrar, eller gamla väl- mående familjer, som genom sekelgammal redlighet och arbetsam-, het vunnit ett obestridt anseende bland folket. Tusentals arbetare, några hundra småkrämare, ofta med mindre goda varor, styresmän- nen och de vid fabrikerna anställde, är allt hvad dessa nya stä- der innehålla. Det finnes således dér hvarken lokalt inflytande, oller välgörande traditioner, intet, ' med étt ord, som utspäder , och mildrar folkelementet. Hvad ligger för förvånande i, att dylika förhållanden gynna socialismen? . Dessa tusentals arbetare, som sålunda finna sig förenade utan styrelse, utan stöd af eller nöt- ning mot mot en hederlig borgareklass, drifvas lätt för vinden af alla lidelser. Man talar till dem om den industriella feodalismen, • och när de ej se omkring sig någon förmedlande och oberoende menniskoklass mellan den aflönade och bolaget eller patronen, som ' förestår fabriken — hvilken ofta rår om alla byggnader och all jord på ett vidsträckt område — huru lätt skola de ej låna örat, åt förtal, ,som tyckes rättfärdigas af skenet? I de äldre och större städerna, der alla samhällselementerna äro förenade, hafva förhål- landena sedan några år blifvit nästan lika missgynnande för ord- ningens och de sunda åsigternas intressen. I Paris voro arbetare och borgare fordom blandade, bodde i samma qvarter och ofta i samma hus; de möttes i samma trappor: den ene gick upp till första våningen, den andrå till vindsrummen; de lefde sålunda jemte hvarandra, uti förhållanden af ömsesidig , höflighet och frihet. I dag finnes en stad för lyxen och en annan stad för arbetet. Erfaren- - heten lärer oss, att anvisandet af étt särskildt qvarter åt en viss klass af befolkningen, är en åtgärd som uppretar,, som manar till oordningar; den är nästan alltid tillika ett bevis påförakt, såsom tillvaron af judeqvarteren i städerna under medeltiden. Låtom oss höra hvad en arbetare-publicist säger härom! »Folket tycker ej om att man åfstänger det. Det misstänker en sådan afstängnings- afsigt, äfven när den måhända ej finnes, och detta gör ett dåligt ' intryck. Må Inan för öfrigt noga tänka på, att kontrasten är ojem- förligt mindre märkbar, då arbetarne beständigt äro blandade med borgerskapet, än då de systematiskt, hållas på afstånd från detta. Det är bättre, att arbetaren bor i borgarens hus, än i arbetare- 494 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. stadsdelen. Han är mycket mindre tillgänglig för dåliga tankar, äfven då han går förbi den rikes dörr, för att stiga upp till sin anspråkslösa bostad, än då han bebor ett nätt hus uti en stadsdel som uteslutande är befolkad af samma klass som han. Den som ej inser detta, förstår sannerligen ingenting af menskliga tjng.» Våra lagstiftare hafva imellertid mycket bemödat sig att grunda en fullständig civil och industriell jemnlikhet mellan arbetare och borgare, och man kan säga, att numera finnes intet betydligare spår af de forsigtighets-, öfvervaknings- och förmyndareåtgärder, som »l’ancien régime» och konsulatet hade infört med afseende på arbetsklasserna. Den lag, som förbjöd arbetareföreningar, har upp- häfts, förbindelsen att hafva handtverksbok har borttagits, artikeln 1781, af innehåll att arbetsgifvären har laga vitsord i hvarje tvist som rörer löntagarne, har försvunnit ur vår lagbok, och man har ansträngt sig att uttänka lagar, som skulle: tillåta arbetarne att bilda handelsföreningar. Man kan svårligen säga, att det i franska lagstiftningen finnes någon märkbar skilnad mellan den aflönade arbetaren och andra medborgare. Det förhåller sig nästan på samma sätt i England, der de så kallade trade’s unions eller ar- betareassociationerna, hurudana än de vådor de medföra och de missdåd de begått må vara, nyligen blifvit genom en ny bill erkända såsom lagliga samfund1). Politiska rättigheter hafva äf- ven i vidsträckt mån beviljats arbetarne. Uti England, nedstiger rösträtten allt mer och mer till de lägre folklagren; i Frankrike gör den allmänna rösträtten, att arbetarne väga tungt i fråga om landets öden. Icke destomindre är det långt ifrån att dessa reformer fullt tillfredsställa folkets önskningar; våra arbetsklasser hafva derigenom endast vunnit en öfverdrifven känsla af sin magt. Det som borde vara ett stillande medel, har i många fall blifvit ett retmedel till allt annat än lagliga fordringar. Folkets medvetande och intelli- gens äro ännu ej nog upplysta; det har stundom om allmänna rösträtten gjort sig en orimlig föreställning, som undertrycker alla individuella rättigheter och all aktning för minoriteterna. Ur dessa idéer och tänkesätt har socialismen framgått, det vill säga förslaget att återupprätta: samhället på en konstgjord grund- val. Vi hafva visat, hurusom detta svärmeri är naturligt för och oskiljaktigt från hela det menskliga samhället; vi hafva vidare följt det uti dess framsteg i Frankrike, och vi hafva uppräknat de om- ’) Jmfr. i fråga om trade’s unions i England uppsatsen Den, nyare tidens associations- väsende, dess betydelse och närvarande ståndpunkt af C. E. Ljungberg i l:sta årg. 2:dra häftet af Framtiden. . - ARBETAREFRÂGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 495 ständigheter, som ökat dess styrka. Man bör hafva insett, att det onda har djupa rötter uti beskaffenheten af våra seder, vår tro och våra samfundsförhållanden. Det är ej möjligt att bedraga sig i afseende på denna företeelse styrka och varaktighet:, den är ej en öfvergående eller lokal kris. Sedan vi sålunda utforskat och be- skrifvit orsakerna till de socialistiska idéernas utveckling i Fran- krike, öfvergå vi till betraktandet af de oordningar som kallas arbets- 't inställningar, och som på senare tider så djupt skakat vår indu- stris trygghet. Vissa skriftställare vilja icke erkänna någon gemenskap mellan arbetsinstållningarne och socialismen. Utan tvifvel kunna arbetare- sammanrotningar uppstå, hvilka icke äro frukter af socialistiska ingifvelserj utan härröra af orsaker egendomliga för en viss indu- stri eller en viss ort; men detta är blott undantagsfall. Man kan säga, att arbetsinställningarne oftast äro förknippade med mycket allmännare idéer, högre syften och vidsträcktare planer, än de, framlagda klagomålen tyckas angifva. Då de icke härleda sig från en socialistisk källa, hafva föreningarne ofta en socialistisk demonstration till följd. Socialismen är således antingen utgångs- punkten eller resultatet. Vi vilja såsom bevis derpå blott anföra en »strike» från sistlidne sommar, som väckte föga uppseende och likväl haft en stor betydelse: silkèsspinnerskôrnas i Lyon. Man benämner »ovälister» eller »mouliniérer» de arbeterskor, som utdraga silkestrådarne ur hylsorna, och som sammanlägga och tvinna dem, för att göra dem fastare. Detta arbete har alltid varit temligen dåligt betaldt; för tolf timmars pafbrutet arbete erhöllo de stackars qvinnorna 1 fr. 50 à 1 fr. 60 cent, pr dag, en ersättning, som ofta blir ytterligare förminskad genom nödtvungna arbetsinställ- ningar. De inställde sitt arbete och fordrade en inskränkning i arbets- tiden af två timmar samt en daglig aflöning af 2 francs. De kunde räkna på den allmänna sympatien, och öm industriens till- stånd medgifvit det, samt de, lombardiska arbeterskornas konkur- rens ej varit för mycket att frukta, skulle de fått sina fordringar uppfyllda. Redan samtyckte arbetsgifvarne till arbetsdagens in- skränkning; men, i stället att iakttaga det lugn, som ensamt kunde bereda dem den allmänna meningens kraftiga stöd, utfärdade ovali- sterna ett kommunistiskt manifest, hvari de kallade sig citoyennes 496 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. och vädjade till alla länders patrioter, samt skickade till kon- gressen i Basel ett ombud med uppdrag att framställa och för- svara deras gemensamma anspråk. — Man ser, att arbetarerörel- serna i vår tid nästan oundvikligt sluta med en förklaring för socialismen. Det finnes i sjelfva verket i den andliga verlden så väl som i den fysiska ett slags attraktionslag, i kraft af hvilken de mindre talrika grupperna och de mindre radikala idéerna våldsamt attraheras af de större massorna och de absoluta idéerna. Alla små skilda strömmar sluta sålunda med att mynna ut i socialismens djupa haf. . Menskligheten har behöft lång tid för att upptäcka och vörda de naturlagar, hvilka styra den andliga verlden så väl som den fysiska. Man har under århundraden trott, att aflöningens belopp vore något godtyckligt, som tvånget kunde höja eller sänka, efter den starkares nycker. Man måste medgifva att, i de förgångna tiderna., det var i arbetsgifvarnes namn och för att nedtrycka ar- betarens lön, som styrkan oftast användes. I England som i Frankrike ingrepo myndigheterna och lagen tidt och ofta för att bestämma ett maximum för aflöningen. Det låg i detta ett verk- ligt magtmissbruk, som endast tidens okunnighet kunde ursäkta. Efter pesten år 1348 fastställde Londons parlament ett maximum för arbetarens dagspenning, och bruket af dessä lagliga tariffer sträckte sig ända till 18:de århundradet. Macaulays historia lär oss, att åf 1685 fredsdomar ne i grefskapet Warwick, i enlighet med en förordning af Elisabeth, fastställde en tariff för aflöningar och förklarade hvarje mästare,: söm gåf, och hvarje arbetare, som imottog en högre betalning, förfallen till straff. Detta maximum var för jordarbetarne 4 shillings i veckan från Mars till September och 3 shillings under den andra delen af året. Mot slutet af 17:de århundradet upphörde dessa tariffer att tillämpas, till och med att påbjudas; Den arbetande befolkningen hade då betydligt tillväxt och hon underlät, icke att taga sin tillflykt till arbetareföreningar för att höja sin aflöning. 1 Vid revolutionens utbrott mångdubblas arbetarnes samman- gaddningar och förorsaka styrelsen allvarliga bekymmer. Är 1789 samla sig skräddarégesällerna till ett antal af 3,000 utanför Lou- vren och skicka en deputation af 20 medlemmar till, stadens köm- munalstyrelse med anhållan att blifva tillförsäkrade en aflöning af 40 sous pr dag under alla årstider. Snart kom ordningen till perukmakaregesällerna, hvilka i samma afsigt samlades i Champs- Élysées. En officer af nationalgardet ville skingra dem, men af- väpnades af sina egna soldater. Samtidigt förena sig 5 till 600 ARBETAREFRÅGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 497 skoarbetare, utnämna en verkställande komité och besluta att från konungariket utestänga en hvar som gjorde ett par skor under ett bestämdt pris. Inställningarna sträcka sig nu till alla yrken, bokhandlare, timmermän, pappersmakare etc. Myndigheterna i Paris nödgas offentligt förklara »ogiltiga, konstitutionsvidriga och icke förbindande de beslut, som fattats af arbetarne i åtskilliga yrken, för att förbjuda hvarandra och förbjuda alla öfriga att arbeta för andra pris än de i nämnda beslut bestämda». Pappers- arbetarne begagna sig af fabrikernas brådska för att framställa sina öfverdrifna anspråk; de förbjuda vissa verkstäder eller kräfva af egarne stora summor för att befria dem från förbudet; de ute- sluta ur sitt förbund eller pliktfälla dem, med hvilka de äro miss- nöjde. Man finner, att vår tid icke kan göra anspråk på äran att hafva uppfunnit »s/n^ew»; man kan knappast säga, att han full- komnat den: han har blott, gjort den mer omfattande och mer skadlig för allas intressen. Dessa industriella krig hafva egt rum, äfven när lagen förbjudit dem, och de hafva alltid företett samma hufvuddrag som nu. Studiet af arbetsinställningarne under Ludvig Filips regering är lärorik ur denna synpunkt. Redan under re- staurationen dömde domstolarna hvarje år i en eller flera rätte- gångar rörande detta ämne. Det var en »strike» af silkesarbetarne i. Lyon, år 1*831, som föranledde den fruktansvärda uppresning i Lyon, under hvilken arbetarne i tio dagar beherrskade denna störa stad, hvarifrån trupperna nödgades for ett ögonblick draga sig tillbaka efter ett nederlag. En annan strike af plyschmakame lockade Lyons arbetare till ett nytt och blodigt upplopp år 1834. De andra arbetareförbunden medförde i politiskt afseende obetyd- ligare rörelser, men de hade lika beklagliga följder. Det förhåller sig med de industriella krigen som med de politiska, de träffa och skada icke blott de krigförandes utan till och med de neu- tralas intressen; för alla medföra de olägenheter eller ruin. Det är intressant att något närmare undersöka dessa indu- striella kriser, öfyer hvilka glömskans slöja redan är dragen. Vi* finna der samma utvecklingsgång, som i våra dagar företer sig. Samma anspråk och samma fordringar uppträda först: förhöjning i arbetslönen, lika ersättning åt arbetarne, minskning i arbets- tiden, inskränkning af lärlingärnes antal; stundom yppa sig retlig- het, mer eller mindre berättigad ovilja, personligt agg mot arbets- gifvare eller föreståndare ; men denna sista orsak är mycket mindre verksam och mindre allmän än i våra dagar; arbetarnes egenkärlek är mindre sårbar; de hafva ännu icke förvärfvat detta känsliga, 32 498 FRAMTIDEN. TREDJE ÂBGÂNGEN. JUNI. retliga, snarstuckna lynne; de äro i dessa afseenden mera hand- terliga och mera försonliga. Striken proklamerades då på samma satt som nu. • Sedan striken en gång blifvit förklarad, gick den sin gång under de vanliga våldsamheter, som man i våra dagar ser; man kan till, och med säga, med all oväld, att språket hos vår tids deltagare är i formen mindre våldsamt och mindre'rått. De som fordom icke ville underkasta sig majoritetens mening, betraktades som förrädare, öfverlöpare till ' fienden. Ar 1831 genomströko Lyons arbetare verkstäderna, bortsläpade med godo eller med våld dem som ville återtaga sina arbeten, afskuro till och med på väf- stolen ränningen för demtsom framhärdade.att arbeta. Ar 1844, i Rive-de-Gier, bemägtigade sig grufarbetarne de olika tänkande, släpade dem genom gatorna, med en påskrift på ryggen, och öf- verhöljde dem med hugg och slag., Ar 1845, efter de parisiska timmermännens arbetsinställning, framdrog undersökningen i ljuset följande öfverraskande vittnesmål af en arbetare, som motsatt sig inställningen: »man säger ingenting åt oss för närvarande, men längre fram skall man öfverfallå oss i brädgårdarna, man skall nedkasta bjélkar på ryggen på oss». För öfrigt visade sig patro- nerna, då de drefvos af sin förbittring, icke mindre våldsamma. Då vid ett möte af timmermästame en af dem föreslog att gifva vika för arbetarne, uppstod ett förfärligt oväsen; det var nära att den olycklige rådgifvaren blifvit kastad genom fönstret. Sådan är den beklagliga följden af dessa strider, som nästan alltid äro so- ciala krig; de förvilda alla dem som deri taga del. Man kan likväl icke fullständigt genomföra denna jemförelse. Oaktadt den yttre likheten skilja sig nutidens arbetaresamman- svärjningar märkligt från dé föregående genom de ekonomiska rubbningar de föranleda. Vi hafva visat de opaskapningar, som försiggått f den stora industriens maskinväsen, i kommunikatio- nerna, i handelsproceduren, i de internationella förbindelserna. In- flytandet af dessa omskapningar är omätligt. Det har fullständigt förändrat förhållandet mellan arbetsgifvarne och arbetarne. Det var fordom nästan ett axiom i den ekonomiska vetenskapen, att, mellan aflönade och arbetsgifvare fanns en social skilnad, helt och hållet till förmån för de senare. Dogmen att kapitalet är i stånd att stifta lag för arbetet, d. v. s. att det eger medel att bestämma arbetslönen efter sitt behag och under det belopp, som billigheten kräfver, denna dogm är ännu i våra dagar allmänt utbredd; auktori- teten af dé största namn underhåller dessa fördomar, som icke blott äro teoretiska misstag utan ock frön till misshällighet och socialt krig. ARBETAKEF ITTONDE ÅRHUNDRADET. 499 Det är ett anmärkningsvärdt faktum, att arbetsinställningarne före år 1848 förekommo förnämligast bland arbetarne i städernas handtverksskrån, såsom skräddare,, timmermän och skomakare. Det är obestridligt, att arbetsgifvarne af dessa klasser lätt nog kunde uthärda striken, när den icke räckte allt för länge,. Dessa yrken kräfva i sjelfva verket vanligtvis blott ett mindre kapital; å en annan sida äro beställningarne här icke underkastade samma vilkor af sträng punktlighet^ som gälla för den stora industrien. Denna, har undergått en fullständig omskapning. Verktygen voro fordom få och bristfälliga; maskinernas antal var. obetydligt i förhållande till mängden af armar; de uti ett företag nedlagda kapitalerna voro föga ansenliga. Vi anföra några exempel. Det fanns i slutet af ader- tonde århundradet några stora manufakturer i Frankrike. Vi hafva omnämnt van Robais’ verkstäder, som sysselsatte nära 1,700 arbe- tare. Man kunde äfven anföra betydande glasbruk, porslinsfabri- ker, destilleringsverk. Hvari bestodo dessa inrättningars redskap? Uti hjulverk af trä, klumpiga vindspel; fabriksbyggnaderna voro ofta simpla skjul, der arbetarne trängdes. It Encyclopédie skildrår , för oss en, knappnålsfabrik. Man ser der en arbetare vända ett hjul, under det en annan hvässer på slipstenen en bundt af sex nålar; längre bort stå två andra vid dragjernet "och utspinna mes- singstråden; midt i verkstaden sitta hopkrupna barn och afklippa med stora saxar metalltråden. Personaleh är talrik, materielen in-.. gen. Allt göres för hand, ingenting med hjelp af maskiner. Man jemföre denna adertonde århundradets fabrik med nål- eller spik- manufakturerna i Warrington eller i Wolverhampton. Helt visst var det den tiden lätt för industriherrarne att uthärda en strike, då så obetydliga kapitaler stodo på spel. Men tiderna hafva för- ändrats. Under det första kejsardömet kardade, häcklade, spann man för ’hand i,yllefabrikerna. Det var blott valkarne som dref- vos af vatten eller vind; arbetarne voro hoppackade i verkstäderna utan luft, utan dager och med fotterna badande i vattnet. Huru annorlunda beskaffade äro icke våra stora manufakturer i Reims! För icke längre än trettio år sedan köpte en fabrikant i departe- mentet Vosges, för att uppsätta sin verkstad, gamla väfstolar, som han betalte efter jempriset. Hvilka förändringar ända in i våra dagar! Vi ega nu Heillmanhs och Hubners häcklingsmaskiner, den sjelfarbetande nystmaskinen. För att gifva plats åt dessa nya maskiner måste manufakturbyggnaden både vidgas och höjas. Det nedlagda kapitalet växer sålunda dag för dag; fabriker, söm syssel- sätta samma antal arbetare som fordom, representera en anlägg- ningskostnad två eller tre gånger större. Deraf följer, att fabriks- 500 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. egarens behof att använda denna kostsamma materiel, för att vinna ränta och amortering, blir allt större, och att han derimot blir allt mindre i stånd att bära ett långvarigt uppehåll i arbetet. Dessutom finnes det industrier af egendomlig ömtålighet, hvilka ej kunna ut- härda det ringaste afbrott; masugnarne måste ständigt fÖrblifva brinnande; i grufvorna är det nödigt att pumpverken ej upphöra att gå: eljest är det icke blott räntan utan sjelfva kapitalet som går förloradt för egaren, för samhället och, tilläggom det, för arbeta- ren. Det förhåller sig med de industriella verken som med de lef- vande varelserna: de som hafva den enklaste sammansättningen kunna länge uthärda ett partielt eller totalt uppehåll i lifsfunktio- nerna, såsom de vintefsofvande djuren, för att ej tala om dessa insekter, som, enligt sägnen eller vetenskapen, kunna återlifvas efter seklers dvala; men de fullkomligaste djuren med konstrikare orga- nisation kunna ej motstå det minsta afbrott i lifsverksamheten; det behöfves blott ett ögonblicks uppehåll för att medföra döden. Det är ej blott maskinerna, det är också handelsproceduren, som omskapats. Fordom använde fabrikanten blott sitt eget kapi- tal. Han började med att grundlägga ett inskränkt industriverk, och han utvidgade det efter hand. De industriella behofven, som numera blott medgifva en produktion i vidsträckt skala, hafva nöd- vändiggjort krediten. Det finnes få manufakturister, som ej häfta för betydande summor hos bankirer, hvilka de betala dryga räntor. Detta är en omständighet, som är föga gynnsam för att motstå ett något långvarigare arbetsuppehåll. Nu för tiden producerar man efter order; man haf beställningar att verkställa på bestämd dag; upp- skof ådraga ofta skadersättning. Man inser, hvilka rubbningar föran- ledas af strikerna under denna industriens och handelns nya ord- ning. Man bör äfven taga i beräkning denna internationella täflan, som är ett nytt faktum. Medan det ena landets industri träffas af en strike, begagnar den motsvarande industrien i utlandet tillfället att afsätta sina alster, att undantränga sin rival, och beröfva henne dess.gamla afloppskanaler. Sådant hände Englands maskinfabri- kanter; en mängd arbetsinställningar började rubba denna industri, förr så blomstrande; de franske fabrikanterne. hafva begagnat sig deraf, för att bemagtiga sig Europas flesta marknader. Detär sannt, att striken någon gång har ett résultât motsatt det förmodade; den framkallar en energisk tillbakaverkan och ett industrielt framsteg. M. Emest Gouin tillskrifver maskinarbetarnes anspråk den utveck- ling, som egt rum i maskinindustrien, först i England, sedermera ! Frankrike. Men sådana fakta äro undantag, och man kan vara säker, att det land, der striken är allmännast, snart skall öfver- ARBETAREFRÂGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 501 flyglas af sina medtäflare på verldsmarknaden. Hvad som i sjelfva verket betryggar ett folks kommersiella öfverlägsenhet, är icke blott prisbilligheten och varans beskaffenhet, utan ock punktligheten i beställningarnes fullgörande och säkerheten i förbindelser. Allt bidrager sålunda att bevisa, det industrien med hvarje dag mindre förmår uthärda arbetsinställningarne. Manufakturisternas belägenhet gent imot arbetareförbunden blifver allt svårare; arbe- tarnes derimot är bättre än fordom. De båda partiernas inbördes ställning är på visst sätt ombytt. För att undvika den fara, som stundom hotar dem, hafva manufakturisterna mot arbetarnes öfver- drifna anspråk blott ett kraftigt hjelpmedel: att sätta kapitalets förbund imot arbetets. Äf detta fruktansvärda vapen hafva de be- gagnat sig i England, och, tack vare detsamma, hafva de vunnit seger; men hvilkä offer och hvilka olyckor har den ej kostat! Det var sålunda, år 1866, jernfabrikantema i Staffordshire, af hvilka några träffades af en lokal strike, öfverenskommo att stänga alla verkstäder utan undantag. Det var en förfärlig strid, som kostade arbetarne 8 millioner franc’s aflöning, och som ej torde hafva med- fört mindre skada för arbetsgifvarne sjelfva. I vår industris när- varande tillstånd är det naturligt, att inställningarne antaga sådana proportioner; det är lika omöjligt att lokalisera de industriella kri- gen, som de politiska. * Vår sociala organisation är ömtålig, tetlig, känslig, och detta i mån af sin fulländning. Hon har i hög grad behof af fred och inre endrägt. Det är en sammansatt mekanism, som den minsta rubbning hotar med aftyning och död. Ett sandkorn tyckes vara tillräckligt för att hämma dessa rörliga och fina fjedrar, hvilkas anordning o^h harmoniska samverkan frambringa vår beundrans- värda civihsation. Den »internationella arbetareföreningen». Den mest i ögonen fallande yttringen af arbetareklassens sträf- vanden och förhoppningar bildar upprättandet i Frankrike af den s. k. internationella arbetareföreningen. Efter att för några år sedan hafva i tysthet uppståttr har den gjort sig känd genom gen- ljudet från de kongresser den hållit dels i Belgien, dels i Schweiz, och vid hvilka de mest omstörtande läror blifvit framställda. Det är af intresse att jemföra denna franska skapelse med de engelska föreningarne. I England hafva arbetareföreningarne utgått från 602 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNT. folkinstinkten och bildat sig, den ena fristående från den andra, i alla medelpunkterna för industrien, tillvuxit hvar och en för sig, för att småningom närma sig hvarandra samt inom loppet af femtio år blifva betydande magter. Den internationella arbetareförenin- ' gen åter är så godt som fullständig uppsprungen ur några pariser- arbetares hjérna; den har utbildat sig såsom en generalstab utan armé eller såsom en styrelse utan några styrda: deraf dess när- ' varande svaghet. Den består blott af en samling utaf uppviglare. Den har ett temligen starkt tycke af en stad, som nian byggt på spekulation för att ditlocka innevånarne; dessa hafva ännu icke an- ländt och frågan är, om de någonsin skola kömma att göra det. Äfven genom ett annat drag skiljer sig den internationella för- eningen från de s. k. trade's unions. Dessa sednare -hafva ej upp- ställt. något filosofiskt eller ekonomiskt program; de kämpa mot arbetsgifvarne, icke för att utrota kapitalet och ersätta detsamma genom konstlade kombinationer, utan endast för att med hvarje dag bereda sig en fördelaktigare ställning. Deras politik grundar sig på erfarenheten och är fullkomligt fri från hvarje på förhand uppgjördt system. Den internationella föreningen åter grundar sig på ett system, en plan till samhällets pånyttfödelse, en social filosofi; ’ den talar ett slags sibyllinskt språk och uppträder méd obegränsade anspråk. Under det sålunda trade's unions utgöra fruktansvärda häfstänger för den materiella verksamheten, har derimot den internationella föreningen allt hitintills blott, utgjort ett medel för politisk agi- tation. De förrå besitta en talrik truppstyrka, som operera på alla punkter af det engelska området; den sednare inskränker sin verksamhet till att utströ manifester och uppgöra fglttågsplaner, utan att derur framgår ett enda omedelbart resultat. ~ Icke dess mindre har den internationella föreningen nyligen gjort många ansträngningar att åt sig bereda en fast operations- linie. Den har bemödat sig att grundlägga »motståndssällskaper» (sociétés de résistance) samt »ombudsmannakammare för arbetare» (chambres syndicales ouvrières). Man underrättar oss, att det redan gifyes sextio sådana inrättningar, men hurudan är väl dessa gruppers organisation och hvilken styrka kunna de förfoga öfver? Detta är en hemlighet. Vi hafva framför oss ett intressant doku- ment, ett verkligt anonymt manifest, utkastadt i det offentliga lifvet af pariserarbetare vid tiden för den första arbetsinställningen i Creuzpt. Det heter, deri, att »denna arbetsinställning kan icke vinna utsträckning eller fortgång, alldenstùnd den icke erhållit sitt lystringsord från Paris och icke är understödd af de parisiska ARBETAREFRÅGAN I1 NITTONDE ÅRHUNDRADET. 503 arbetareföreningarne, hvilkas betydenhet ökas med hvarje dag.» — »Alla pariserarbetare», säges det vidare, »bemöda sig allt mer öch mer om att upprätta ett ofantligt arbetareförbund, med en hierar- kisk organisation och i spetsen för hvilket skulle stå en verkligt ansvarig styrelse, med åliggande att motarbeta kapitalets välde och konkurrera med detsamma. Väl förstående att rätten hestår uti styr- kan och att styrkan är ordningen, hafva de hitintills framför allt varit betänkte på att upprätthålla ordning hos massorna och man kan säga att de nästan uppnått sitt mål... De hafva begagnat sig af församlingsfriheten, för att på nya grundvalar återtippföra de feodala skrå- och yrkesföreningar, som 1789 års revolution upphäft, i ändamål att öfverlemna arbetame bundne till händer och fötter åt penningens feodalvälde... Långt ifrån att hata hvar- andra, såsom förhållandet var med de feodala föreningarne, räcka i stället dessa nya föreningar hvarandra handen och sträfva att förverkliga en plan till ett omfattande arbetareförbund, represen- teradt af ett verkligt arbetareparlament... Deras ändamål är icke att locka kapitalet sig, men att utesluta detsamma, och i dess ställe insätta arbetareförbundets gemensamma kapital». Samma doku- ment erkänner nederlagen i den första timmans strider. »Man kan anse», heter det, »att för tillfället är arbetsinställningarnes period slutad. Arbetareförbundet hemtar krafter, bereder sig tillgångar och organiserar sig. För detsamma, liksom för alla stora käm-. pgnde förbund, kan friheten blott bestå i disciplinen... Efter en- gelskt mönster bildar det verkliga klubbar, hvilka på en och samma gång utgöra samlingslokaler, förfriskningsställen, biblioteker och kaféer. Det söker att samla och tillgodogöra sig all den vinst, som en mängd spekulanter förskaffa sig på den enskilde och åt sig sjelf lemnade arbetarens bekostnad och inrätta åt honom på samma gång byråer för erhållande af anställningar. Sålunda bör allt lända till gagn för den stora massan af arbetare och centra- lisera sig i händerna på dess ombud... Arbetarne lägga i all tysthet grundvalarne till en ny social byggnad, uppförd uteslutande genom dem och för dem... Deras första sparpenning har blifvit bortkastad på ofruktbara, men lärorika försök. Från den stund den sparpenning, de åter äro i begrepp att bilda, synes dem till- räcklig för ändamålet, skola vi se åter uppstå kampen mellan arbetarens kapital och arbetsgifvarens, en kamp hvarom alla före- gående arbetsinställningar icke skola kunna lemna någon föreställ- ning, en den organiserade och disciplinerade massans kamp möt den penningeoligarki, som efterträdt medeltidens feodalvälde, en intelligensens kamp mot intelligensen och kapitalets mot kapitalet, 504 FKAMTIDEN. TREDJE ÂRGÂNGEN. JUNI. en manlig, allvarsam och ärlig kamp, som en gång för alla bor lägga grundvalarna till den moderna demokratien». Sådana äro de mest framstående styckena i pariserarbetarnes sista manifest. De äro egnade att på1 samma gång ingifva oro och förtroende: detta språk är i sjelfva verket det af män, som äro lika fulla af stolthet som blottade på tillgångar. ’ . Erfarenheten visar oss, att de första försöken att upprätta en solidariskhet mellan olika samhällskorporationer i ändamål att understödja arbetsinställningar hafva i Frankrike hitintills varit utan all påföljd. Man såg år 1869 metallarbetarne i Givors vända sig méd begäran om understöd till smeds- och’ gjuteriarbetarne i Saint-Etienne, äfvensom till arbetarne i Vialas och Voulte. De kirurgiska instrumentmakarearbetarne uppgåfvo sig vid sin senaste sammanrotning kunna disponera öfver 50,000 francs, oaktadt deras personliga tillskott icke öfversteg 1,500 francs. I December 1869 érhöllo sämskmakarne ifrån den parisiska arbetareföreningen ett kapital af 13,500 francs. Man känner ock att skräddarearbetarne i Paris, för tre år sedan, erhöllo några tiotusental francs från sina yrkesbröder i London. Ar 1867 erhöllo bronsarbetarne äfvenledes från de engelska arbetarne ett bidrag af 20,000 francs. Likaså har från Paris skickats ett understöd af 12,000 francs till arbe- tame i Genève; men hvad förslå väl dessa summor när det gäller att upprätthålla en sammanslutning inom en hel korporation? Det behöfdes en på ett helt annat sätt underhållen skattkammare, för ätt kunna utöfva något märkbart inflytande på striden mellan kapital och arbete. De franska arbetarekorporationerna äro sålunda i saknad af krigets egentliga drifkraft; det kommer att erfordras många år, för att de skola kunna hopsamla en tillräcklig skatt, om de ens någonsin skola göra det. Huru dermed än må förhålla sig, så befinna vi oss i industrielt likasom i politiskt hänseende uti ett beväpnadt fredstillstånd. Stillheten och lugnet, som omgifva oss, äro osäkra. Från alla håll förkunnas, att man är sysselsatt att väpna sig och uppgöra anfallsplaner. Tyskarne hafva ett uttryck z som på ett träffande sätt målar förhållandet mellan våra arbetare och våra industriidkare: det är Kriegsbereitschaft», sättandet på krigsfot, förberedelse till anfall och försvar. Hvad är nu resultatet af alla , dessa ansträngningar? En ganska stor oro, misstroende, och förkastliga åtgärder å båda sidorna. Hvad åter en allvarlig fruktan vidkommer, så aflägsnas den från alla förståndiga sinnen utaf erfarenhetens lärdomar. Om också den internationella arbe- tareföreningen utbytte sin brist mot öfverflöd, så bära dock dess ARBETAREFRÂGAN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 505 vidtutseende planer i alla fall utopiens prägel. Vid början af in-, nevarande århundrade fattade en stor krigare, väpnad med den gränslösaste magt, som någonsin funnits i menniskohand, den djerfva planen att bringa till undergifvenhet jordens största han- delsnation, genom att för densamma stänga verldshandelns mark- nader. Man känner förloppet af den ryktbara kontinentalblokaden, .som hade utseende af att vara en snillets skapelse. På samma sätt skall det blifva med denna kapitalblokad, som den internatio- nella arbetareföreningen säger sig skola upprätta. Män skall ej kunna lyckas att göra den fullständigt verksam, och hela denna krigsmaskin, om den blott sviker på en enda punkt, blifver utan påföljd. Det är icke genom sådana medel, som man kan lyckas ernå en förhöjning i arbetslönerna. Ingen kan mera än vi önska en sådan, men vi vilja hafva den verksam och varaktig. Det finnes imellertid blott en enda väg till detta ändamåls vinnande: ökande af produktionen och af ärbetets duglighet. Utanför dessa råmärken är allt endast inbillning och sjelf bedrägeri. ‘Genom fast vilja och in- sigter, genom en med hvarje dag allt större fullkomning af indu- strien, med tillhjelp af mera kraftiga maskiner, genom samlande af nya kapitaler, genom öppnande af aflägsna marknader, kan man i en ganska vidsträckt mån utveckla den produktiva kraft, som har sitt säte i menniskans hufvud eller arm. Deri ligger den verkliga och eftersträfvansvärda fördelen. Hvad åter beträffar att taga af arbetsgifvaren eller konsumenten, för att gifva åt arbeta- ren, så utgör det blott en tom inbillning. Arbetaren skulle blifva det första offret för ett så oförståndigt försök. Att vilja höja varupriset, för att dermed åstadkomma en högre dagspenning, är en barnlek, förrådande saknad af all verklig insigt, ty om en dylik rörelse fortplantade sig genom hela kedjan af produktion, skulle arbetaren, som finge dyrare betala de varor han köpte, erhålla en blott och bart till namnet högre, men i verkligheten lika låg dags- penning. — Men arbetsgifvaren, svarar mån oss, se der den be- skattar e, söm man bör tvinga att återlemna, hvad han med orätt förvärfvat. Beklagliga villa, härflytande från lidandet eller afunden! Långt ifrån att vara alltför hög, är industriidkarens vinst för när- varande endast tillräcklig att; underhålla företagsamhetsandan, denna civilisationens drifkraft. Fordomdags, vid den stora industriens första uppkomst, då konkurrensen ännu icke blifvit väckt, kunde vinsten nog vara ganska betydlig och oerhörda rikedomar samlas på kort tid. Numera, då industriidkaren har att bestå täflan med alla verl- déns nationer, och är utsatt för alla vexlingarne af en handel, som 506 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. sjelf .genomkorsas af ^kriser», är hans vinst ganska anspråkslös och utgör blott en ersättning för den risk, hans kapitaler äro under- kastade. En grekisk skeptiker, för hvilken man i ett Neptunitem- pel visade en dubbel rad af styren, som skänkts af matroser, hvil- kas böner till nämnde gud räddat dem ur stormen, genmälde: »Men hvar äro deras styren, som uppslukats af vågorna?» Det är på samma sätt i »Lyckans tempel:» man ser der i gyllene bokstäf- ver namnen på de män, som utgått segrande ur denna industriens hårda strid; men der finnes intet nämndt om dem, som dukat under i striden, och likväl äro de icke få, men de förblifva glömda. Så- , lunda kan man ej sträcka ut handen efter arbetsgifvarnes vinst, utan att tillintetgöra företagsamhetsandan. Det är derför på annat håll, som arbetaren bör söka den guldgrufva, han har att bearbeta; denna guldgrufva är naturen, och den är äfven han sjelf. Det gif- ves tvenne stränga utsagor, som utgöra början oçh slutet af all sann samhällsfilosofi. »Ansträngning och uppoffring», säger Kantj »äro hufvudbeståndsdelaf i all dygd;» vi tillägga: de äro de tvenne källorna för all framgång och lycka. Paul Leboy-Beaulieu. (i Revue des deux Mondes). Reformsträfvanden i fråga om qvinnans samhällsställning. En ny tidskrift för behandling af »qvinnofrågan», grundlagd och utgifven af en qvinna med till stor del qvinliga medarbetare — detta är en af de senaste litterära nyheterna från utlandet. Den nye sakföraren för qvinnans rättigheter framträder under benäm- ningen Der Frauen-Anwalt och utgifves af Jenny Hirsch i Berlin under medverkan af ett betydligt antal författare och författarin- nor, bland hvilka derför svenska läsare mest bekanta torde vara ; rättsläraren prof. Fr. von Holtzendorff (förf, till den på vårt språk öfversatta broschyren Om qvinnans sociala och ekonomiska ställning) samt romanförfattarinnan Fanny . Lewald. Tidskriften, hvars första häfte offentliggjordes i April innevarande år, utkommer i månads- ' FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. 507 häften och skall, enligt hvad i anmälan utlofvas, innehålla gedigna artiklar af måttligt omfång angående de praktiska åtgärder, som kunna lända till främjande af qvinnans intressen och förbättrande af hennes sociala ställning; en fullständig sammanställning och ut- förlig kritik af alla nya litterära företeelser rörande qvinnofrågan; en sorgfällig redogörelse för alla tilldragelser, som stå i samband med frågan om qvinnans samhällsställning. »Hvarje århundrade», heter det i tidskriftens inledningsuppsats, »har sitt egendomliga andliga skaplynne, sin särskilda riktning. Det föregående århundradet bar »upplysningens» prägel; det inne- varande sträfvar att förverkliga den »utjemnande rättvisan». Al- drig, så långt historien rycker, har man med så varmt och all- mänt deltagande åtagit sig de svages och förtrycktes sak, aldrig så oegennyttigt bemödat sig att uppsöka och grundligt afhjelpa samhällets brister. —Dessa sociala sträfvanden måste nödvändigt leda till en betraktelse af de förhållanden, inom hvilka den ena hälften 'af menniskofamiljen, den qvinliga, eger sin tillvaro. Kunde väl den högre rättvisans ande med lugn dröja vid det han här fick skåda? Nej, visserligen icke. Han såg en lång, följd af brist, um- bäranden, hunger, vanära, lättsinne, okunnighet, förbildning, arbets- löshet eller omåttliga arbetsbördor följa de varelsers lefnadsbanor, hvilka äro så föga rustade ätt bestå i »kampen för tillvaron.» — ; Men hvar finna vi återlösaren från allt detta önda? Han träder fram i enkel dr ägt och heter: arbete för alla! Qvinnan skall hädanefter icke utestängas från något slags ar- . bete, vare sig mekaniskt eller andligt, för hvilket hon faktiskt visat sig ega begåfning. Men häraf följer, att hela den qvinliga uppfo- stran måste blifva en annan, ty först då kan qvinnan uppnå sin rätta befrielse genoin arbetet. Alla våra sträfvanden för qvinnans bästa ega sålunda sitt A och O i detta enda ord: uppfostran!» Grundtanken i det program den tyska tidskriften uppställer . för sin.'verksamhet kan ej förefalla dén bildade svenske läsaren som en vågad och oantaglig nyhet. Äfven i vårt land hafva sedan flera år tillbaka röster börjat höja sig för att fördra rättvisa åt den så länge orättvist behandlade, arbete och en ändamålsenlig uppfostran åt qvinnan. Dessa sträfvanden hafva till och med inom vår litteratur skaffat sig en egen organ i Tidskrift för hemmet, »tillegnad nordens qvinnör», hvars nitiska verksamhet i den goda sakens tjenst är värd ett varmt erkännande. Ännu en väckelse i samma riktning har blifvit gifven genom John Stuart Mills be- römda arbete om Qvinnans underordnade ställning, som nyligen blifvit införlifvädt med vår litteratur i en förtjenstfull öfversättning 508 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. af dr A. F. Åkerberg. ’) Samtidigt härmed har arbetet öfver- flyttats till danska språket, under titeln Kvindernes Underkuélse^ af dr G. Brandes, som i förordet till sin öfversättning uppträder såsom afgjord motståndare till den äfven hos oss ej sällan hörda sjelfviska slentrian, hvilken, med några stereotypa fraser öm »den sanna qvinligheten», om »hemmets stilla verld» o. s. v., vill låta qvinnans bestämmelse sammankrympa" till att »duka mannens bord, laga hans mat», vara honom underdånig och för öfrigt »tiga i församlingen.» Den stora rättsfrågan torde således numera kunna anses på fullt allvar stå på dagordningen äfven i de skandinaviska länderna. Säkerligen kan den tid ej vara långt aflägsen, då för hela sam- hället välsignelserika frukter skola alstras af den hos hvarje för- domsfritt tänkande mognade öfvertygelsen, att »den princip,'som ligger till grund för de bestående sociala förhållandena mellan båda könen — det ena könets lagliga underordnande under det ändra är i sig sjelf oriktig och för närvarande ett af de * största hindren för mensklighetens framåtskridande; och att den bör ersättas genom principen af fullkomlig jemnlikhet — ingen magt eller företrädesrätt på ena sidan, ingen underlägsenhet på den andra.» (John Stuart Mill). Frågan, om ock i våra dagar framträdande med ökad kraft, är dock ej alldeles uteslutande en det nittonde århundradets ska- pelse. Den moderna verldsåskådningen öfverhufvud betonar den menskliga personlighetens rätt till fri utveckling af sina krafter; grundsatsenligt är således denna rätt medgifven äfven åt qvinnan. Det fordrades imellertid en utifrån kommande anstöt, en omhvälf- ning af de bestående förhållandena, för att slita de band, med hvilka en fördomsfull och tyrannisk vanas magt så länge hållit qvinnan fj ettrad. En sådan anstöt gafs genom franska revolutio- nen, från hvilken vi hafva att härleda uppkomsten af »qvinno- frågan» i detta ords nutida betydelse. Bland de revolutionen för- anledande orsakerna intaga de sociala orättvisorna helt visst ett ej mindre framstående rum, än de politiska missgreppen vid statens styrelse, och i det program af allas frihet och jemnlikhet, den nya ordningens män ville förverkliga, hade qvinnans rätt ej blifvit bort- glömd. Åtskilliga af tidehvarfvets författare söka, ur den nya rättsåskådningens synpunkt, utreda frågan om qvinnans ställning i samhället. x *) Jmfr. uppsatsen Qvinnan i och samhället af P. A. Siljeström i Februari- häftet af Framtiden innevar. Årg. FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING.' 509 Condorcet yttrar i sitt arbete: Esquisse ^un tableau historique des progrès de T esprit humain, följande: »Bland de menniskoandens framsteg, som utöfva största inflytandet på den allmänna välfärden, måste man räkna det fullständiga utrotandet af de fördomar, som hafva infört en olikhet i rättigheter mellan båda könen, hvilken olik- het varit till skada till och med för den gynnade parten. Frukt- löst skulle man söka att till dess rättfärdigande åberopa sig på olikheten i könens fysiska organisation eller på det manliga för- ståndets öfverlägsenhet. Rättsolikheten mellan' .man och qvinna har intet annat ursprung än magtens missbruk och förgäfves skall man söka urskulda den genom sofismer. Oberoende af denna i ett vetenskapligt arbete uttalade åsigt gjorde sig de franska qvinnornas mening gällande genom ett prak- tiskt steg. Då Ludvig XVI i kallelse-dekretet till »les États géné- raux», uppmanade alla valkorporationer att förbereda, sina besvärs- mål och öfverlemna dem åt de deputerade till behandling så upp- satte, år 1789, qvinnorna en petitionv (»Pétition des femmes du tiers état au roi»), hvari de begärde att männen icke måtte tillåtas ntöfva yrken sådana som sömnad, stickande, modearbete, hvilka ■egentligen vore qvinnornas tillhörighet. De begärde dessutom upp- lysning och tillträde till embeteü, »icke för att», såsom de uttryck- ligen framhöllo, »göra intrång på mannens myndighet, utan för att kunna Jefva vid olyckans rànd». En annan opinionsyttring från qvinnornas sida träffa vi äfvenledes samma år (1789), vid offent- liggörandet af den första vallagen rörande folkrepreséntationen, hvari konungen befallde att de qvinnor, hvilka innehade förläningar, ■endast genom ombud finge deltaga i valen. Qvinnorna förklarade i en besvärsskrift (»Cahiers des doléances et réclamations des femmes») att äfven de måste anées berättigade att deltaga till och med i lagstiftningen, för att bevaka sina intressen. Till stöd för, » dessa anspråk androgo de, ätt lika litet som en adlig person kunde representera en ofrälse, kunde denne senare representera den förre, ■eller en man en qvinna, enär deras intressen voro olika. Och när nationalförsamlingen i sin »Förklaring. Öfver men- , niskans rättigheter» hade under allmän hänförelse förkunnat men- niskornas jemnlikhet, så anhöllo qvinnorna, år 1791, i en ny be- svärsskrift om. fullständig borgerlig likställighet med mannen. (»Requête des dames à l’assemblée nationale»). Kort efter 1791 års konstitution, begärde en qvinna, Olympia de Gouges, i en skriftlig uppsats en särskild förklaring öfver qvinnornas rättigheter. »Qvinnän», yttrar hon deri, »har likasom mannen medfödda rättig- heter. Hon har rättigheten att uppstiga på schavotten, hon bör 510 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. då äfven hafva rättighet att uppträda i talarestolén. Qvinnan bi- drager till utgörande af skatterna och bör således likasom mannen . ega rättighet att fordra räkenskap öfver deras användande.» Journalismen under denna tid räknade äfven qvinnor bland sina representanter och i en Jmirnal des dames försvarade de sina intressen och politiserade i Observateur feminin öfver dagens frågor. ' Revolutionens storartade qvinnogestalter: en Manon Roland, Charlotte Corday samt den af Napoleon fruktade och hatade Madame Staël stå ej i något omedelbart sammanhang med striden om qvinnans rättigheter. Imellertid skulle det vara ett misskän- nande såväl af deras betydelse i nämnde hänseende som äfven af de menskliga förhållandenas sammanhang, om man förbisåge att dessa qvinnor på det åskådligaste sätt lade i dagen sitt köns rätt att deltaga i folkens politiska lif. Anmärkningsvärdt är att dessa högtbegåfvade qvinnor voro så helt och hållet ett uttryck för den då herrskande tidsandan, att ingen fråga rörande dem sjelfva eller deras kön sysselsatte dem. Den franska revolutionens karakter var till sin egentliga prägel ingalunda sjelfvisk. Måhända utan motstycke i historien står den företeelsen att ett folk, som genom en dålig styrelse bragts till förtviflan, ådagalägger denna sin för- tviflan genom tron på menniskans rättigheter. Denna tro på men- niskornas jemnlikhet och broderskap, öfvertygelsen att Frankrike hade till sin uppgift att grundlägga detta rike af allmän menisko- kärlek, sträckte sig äfven till qvinnorna och kom dem att glömma deras eget personliga jag. Först långt senare finna vi i Frankrike bland qvinnorna en rörelse till förmån: för det egna personliga jaget. Hos George Sand hade den moderna tanken om frihet för qvinnans hjerta förkroppsligat sig, hos henne uttalade sig djerft och våldsamt, så- som aldrig tillförene hos någon qvinna, den personliga lidelsens, patos. . För första gången vågade en qvinna visa verlden i hvilka motsägelser det moderna samhället befinner sig gentimot qvinnan. Man måste känna de franska förhållandena för att kunna förstå det upprop, som ända ditintills icke låtit förnimma sig i sådana toner. . > Den franska lagstiftningen, ännu icke tillfreds med den sakra- mentala karakter, som den katolska religionen gifver åt äktenskapet, utöfvar genom sina stadganden ett tryck, söm med hela sin tyngd träffar just det svagare könet. Den friare rörlighet, som öfverhufvud är mannen medgifven, urartar i Frankrike till tygellöshet, hvilken gynnas af Code Napoléon derigenom att vid lika förbrytelser af FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. 511 hvartdera könet mot sedligheten, faller hela ansvaret på qvinnan, alldenstund mannens strafflöshet är lagligen stadfästad.- Den Na- poleonska lagparagrafen: »La recherche de la paternité est inter- dite» utgör höjdpunkten af modernt barbari. Änskönt man vänjt sig vid att framställa Tyskland såsom teoriernas hemland och att tillskrifva Frankrike det praktiska in- gripandet i händelsernas gång, så hafva vi dock ännu att i af- seende på det förevarande ämnet anföra många teoretiska utlägg- ningar från Frankrike, utan att de dock behandlat detsamma på ett uttömmande sätt. Saint-Simonismen hade i sitt nya samhällsfördrag, i den stät som han ämnade grunda, till behandling upptagit äfven frågan om qvinnans ställning. Den förtj ensten kan icke frånkännas den- samma att den härvid gick följdriktigt tillväga och uppställde fordran på * »samma lag och rätt» för både man och qvinna. Enfantin yttrar i sin Appel la femme: »I Guds namn och i namn af alla de lidanden, som menskligheten fortfarande är un- derkastad, i namn af den talrika, fattiga befolkning, hvars döttrar säljas åt rikedomen och sysslolösheten, i namn af alla de män och qvinnor, som icke vilja att lögnens glänsande slöja eller ut- sväfningens smutsiga trasor kastas öfver den hemliga och öppna : prostitutionen, i namn af Saint-Simon, som var kommen till att förkunna inannen och qvinnan deras sedliga, sociala och religiösa likställighet, besvär jag eder att höra mig.» Pierre Leroux säger i sin Encyclopédie nouvelle uti artikeln »Égalité»: »Man och qvinna äro icke tvenne särskilda väsenden; det gifves blott ett menskligt ■ väsende under tvenne gestalter, hvilka förena sig i kärleken». — »Från hvilken sida vi än må betrakta .• frågan, så föras vi till att betona mannens och qvinnans likstäl- lighet. Betrakta vi den gifta, qvinnan, så är hon mannens.jemn- like, ty äktenskapsförbundet är grundadt på jemnlikhet; utanför äktenskapet åter gifves det blott menskliga väsenden af lika ur- I sprung och med lika anlag. Fourier förebrår qvinnoma att de icke försöka ändra sakernas 1 tillstånd; han säger: »Eder likgiltighet har stegrat männernas förakt för eder. Slafven är aldrig föraktligare, än då han genom blind underkastelse öfvertygar sin förtryckare om att han är skapad till slafveri.» Saint-Simonistema, kommunisterna, socialisterna hade till syfte att åvägabringa en ombildning af samhället äfvensom ätt „lägga en ny grund för familjeförhållandena. De hade dock ingen skapande kraft och derför blifva deras åsigter, så skarpsinnigt de än visste 512 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. att uppställa dem, utopier, åt hvilka man numera blott sällan, egnar någon uppmärksamhet. Icke desto mindre har mycket af hvad dessa utopister yrkade, blifvit upptaget i den senare tidens mera medvetna strid mot bestående förhållanden inom familjen och staten. Laboulaye i sitt arbete Recherches sur la condition civile et politique des femmes (1843), Ernest Legouvé i sin Histoire morale des femmes och Emile de Girardin utgå, äfven de, från en ideal uppfattning af qvinnan och bedöma efter densamma de bestående förhållandena; men de vilja icke konstruera ett nytt samhälle, utan de fordra att de för handen varande institutionerna måtte om- bildas och reformeras i jemnlikhetens och rättvisans anda. Legouvé uppvisar olikheten och orättvisan vid uppfostran af flickor, vid qvinnans ställning såsom maka och moder samt uti den olika bestraffning som drabbar hvartdera könet vid lika för- brytelser. Redan i det föregåend^hafva vi hänvisat på Code Na- poléon med dess: La recherche de la paternité est interdite såsom höjdpunkten af ett barbari, sådant man knappast skulle anse det möjligt i det moderna samhället. Vi vilja ytterligare anföra några paragrafer ur denna lagbok, vore det ock blott för att lära oss begripa de franska qvinnorna, som visserligen upptaga striden för emancipationen med andra medel än de tyska. H injustice enfin produit ^indépendance Art. 442 lyder som följer: Förmyndare, medlemmar af ett fa- miljeråd få ej vara 1) ovärdiga, belagda med ett interdikt; 2) de, som blifvit dömda till vanärande straff och 3) qvinnor. Art. 1421: Mannen ensam förvaltar den gemensamma egendomen; han kan utan hustruns medverkan försälja, belåna och pant- sätta den. Art. 1428: Mannen har om händer förvaltningen af hustruns enskilda egendom. Art. 934: Hustrun kan, utan mannens samtycke, hvarken gifva elfer mottaga en gåfva. ' Art.’ 372: Barnet förblifver ända till sin myndighetsålder under fadrens och modrens auktoritet, hvilken ensamt af fadren utöfvas. Här är icke platsen att ingå i pröfning af dessa särskilda paragrafer, men af den uti dem rådande andan kunna vi förstå, hvarföre det i Frankrike icke så mycket, är en. samhällelig eller politisk frihet, som eftersträfvas för qvinnan och af qvinnan, som desto mera likställighet inför lagen och i det borgerliga lifvet. FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. 513 Anda intill senaste tid utbreder sig den franska litteraturen öfver detta ämne, utan att erbjuda något väsentligt nytt, enär till och med detsammas grundliga och vetenskapliga behandling af qvinnor ej är något nytt. De franska qvinnorna hafva för länge- sedan i detta hänseende bevisat sin jembördighet med männen. Bland mängden af utkomna arbeten nämna vi här blott La femme affranchie, af fru d’Héricourt, utkommet 1860, och La femme pauvre au dix-neuvième siècle af fröken Daubié. Båda arbetena äro omfångsrika verk, det senare utkommet 1866 och prisbelönt af akademien i Lyon. I tio kapitel behandlar detsamma i alla riktningar frågorna om uppfostran och om qvinnans medborgerliga och rättsliga ställning. Kunde en af mensklighetens stora lifsfrågor behandlas uttömmande, så har sådant visserligen skett i fröken Daubié’s arbete. ' At alla dem, som anse qvinnofrågan värd en allvarlig Under- sökning, anbefalla vi Histoire morale des femmes af Legouvé och La femme pauvre af fröken Daubié. ’ Såsom redan blifvit anmärkt, är det egentligen rättsolikheten som mest betonas i Frankrike under striden för qvinnans lika* berättigande med mannen; dessutom, uppträder man, såsom i Tysk- land och allestädes, mot olikheten i uppfosträn samt derigenom mot qvinnokönets förfördelande i afseende på arfsrätt. Redan så tidigt som år 1848 påyrkade Carnot en bättre undervisning för flickor och föreslog tillika att i lycéerna anställa qvinnor såsom professorer. Det är bekant, på hvilken låg ståndpunkt folkbild- ningen i allmänhet befinner sig i Frankrike; företrädesvis på lands- bygden förefinnes någon undervisning för den qvinliga befolkningen så godt som alldeles icke. Jules Simon meddelar år 1864 att i Frankrike funnos vid denna tid 5,587 kommuner utan någon flick- skola; de ställen, der sådana förekomma, befinna sig i händerna på andliga ordnar; de flesta af dem som lemna undervisning äro sjelfva okunniga och behöfva för att styrka sin undervisareskick- lighet ické. uppvisa något annat än s. k. »obediensbref» d. v. s. den från vederbörande priorinna meddelade befallningen att hålla skola. I Paris hafva på de senaste femton åren gjorts “betydande framsteg i afseende på qvinlig uppfostran. Fru Lemonier har grundat en förening till befordrande af yrkesskolor för qvinnor, af hvilka Paris nu har tre. Utom dessa- »écoles professionelles» äro i hvarje fjerdedels stadsdistrikt i Paris inrättade aftonskolor för sådana unga flickor, som redan äro anställda i yrkena och vilja erhålla ytterligare utbildning. Särskilda skolor för teckning — en 33 514 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. stående under ledning af Rosa Bonheur — tillgodose behofvet af yrkeskonstnärlighet och konst. ' Tryckerier med särskilda afdelningar för sätterskor, qvinnans af franska regeringen medgifna tillträde till telegraftjenst, frun- timmersföreningar, som i en för sådant ändamål upprättad bazar försälja fruntimmersarbeten och derigenom tillförsäkra handarbe- terskor en bättre lön, än den de skulle kunna erhålla genom direkt försäljning, vittna om bemödandet att förbättra den fattigare qvin- nans ställning. Läkarekallet, på hvars utöfning af qvinnor och för qvinnor göras kraftigare anspråk än på något annat veten- skapligt yrke, har i Frankrike uti fruarna Lachapelle och Boivin lysande representanter. Derför är det egentligen helt naturligt att Paris grundat en qvinnoakademi, hvar est de vetenskapsgrenar stu- deras, för hvilkas tillgängliggörande för qvinnor man i Tyskland ännu ryggar tillbaka. Jules Favre höll der år 1869 inträdestalet och framhöll dervid, att om en olikhet i bildning skulle förefinnas mellan de båda könen, måste denna åtskilnad bestå i en grundligare och sorg- • fälligare uppfostran af qvinnan, alldenstund åt henne vore anför- trodd uppfostran af det kommande slägtet. En närmare behand- ling af frågan genom den periodiska pressen har redan länge egt rum uti tidskrifter, som fortgått någon längre eller kortare tid, och sedan tvenne år tillbaka genom en af L. Richier utgifven tidning Le droit des femmes. Tidningen utkommer en gång i veckan, och hvarje nummer innehåller en artikel, som har omedelbart af- seende på någon viss paragraf i Code Napoléon. — Vi vända oss nu till England. Redan vid början af innevarande århundrade uppträdde Mary Wolstoncraft i sin bok The rights of women imot qvinnans rätts- lösa ställning; hon efterföljdes af andra. Dock först år 1856 be- gagnade sig qvinnorna af petitionsrätten. The law, amendement Society ställde till regeringen tvenne petitioner, af hvilka den ena ; var försedd med 3,000 ; qvinliga underskrifter, den andra med 25,000 af båda könen. Något anmärkningsvärdt resultat hade dessa petitioner icke. Dettå till trots inskränka sträfvandena sig icke till förbätt- randet af de medborgerliga rättsförhållandena. Det är bekant att fordran på politisk rösträtt åt qvinnorna röner ett entusiastiskt deltagande hos både dem och männen. John Stuart Mill, professor Fawcett med fiere 'uppträda med all värma för densamma och tillförsäkra dermed åt sträfvandet en afgjord uppmärksamhet. FRÅGAN OM QVJNNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. $t5 The national Association for the promotion of Social science, hvilken har till uppgift att upplysa de särskilda samhällsklasserna om deras ömsesidiga rättigheter öch pligter, har uppfordrat qvin- norna icke blott att ingå såsom ledamöter i föreningen utan äfven att deltaga i den offentliga diskussionen. Likaså representeras inom tidningspressen qvinnang medborgerliga och rättsliga likstäl- lighet med mannen af The énglish wornanls Journal. Härmed är i korthet anfördt hvad som rörer striden mot ogynsamma yttre förhållanden i och för utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter. Jemföra vi dermed hvad engelskorna betrakta såsom sina »skyldigheter» och hvad de i fråga om sociala förbättringar hafva åstadkommit, så skola vi finna deras fordringar äf likställighet .med mannen fullt berättigade. Det gifves få om- råden af samhällslifvek åt hvilka ,ej den engelska qvinnan genom väl använda insigter och handlingskraft gifvit en högre lyftning. För icke länge sedan befunno sig fängelserna offer de uå kallade förbättringsanstalterna för qvinliga fångar i ett öfver all beskrifning afskräckande tillstånd. Ännu fyratio år efter det att menniskovännen Howard afslöjat de engelska fängelsernas fasor, kastade man utan åtskilnad unga flickor, som knappast begått någon verklig förbrytelse, tillsamman med förhärdade .synderskor, ja med mörderskor. Utan sysselsättning öfverlät man åt sig sj elf va, 300 fångna qvinnor, inpackade i ett trångt och eländigt [kyffe. Dessa fördrefvo tiden med kortspel, med trätor och slagsmål samt, när de hade penningar, med bränvinssupande. Fångknektarne vågade sig endast två à tre på samma gång samt beväpnade till tänderna in i detta helvete. Det vår då som en af vårt århun- drades ädlaste qvinnor, Elisabeth Fryj började sin storartade, väl- signqlserika verksamhet. Utan vapen och utan sällskap begaf hon sig in i fängelserna. Hon sökte först att hos dessa fallna qvinnor upplifva den religiösa känslan, men hon stannade ingalunda vid blotta predikandet. Hon uppslog sin bostad i fängelset och sökte till en början vänja de fångna qvinnoma vid regelbundna ;syssel- sättningar. Redan efter sex månaders förlopp märktes on utom- ordentlig förändring i afseende på dessa senares uppförande och renlighet. Från detta uppslag har man att härleda feformen i den engelska fångvården. Mrs. Fry besökte äfven de skepp, på hvilka deporterade för- brytare skickades till Australien samt bildade en förening, $om gjorde till sin uppgift att beskydda de deporterade och att för- hjelpa dem till en ordentlig utkomstkälla i Australien. Lady Chisholm har i detta hänseende inlagt stora förtjenster. iMan de- 516 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. porterade till Australien unga, sköna flickor, oftast blott för lätta förseelser. Då antalet manliga förbrytare i allmänhet är ojemför- ligt större, blef omsider följden den, att Sidney’s befolkning räk- nade knappt en qvinna på tio män. När derför ett skepp med dessa stackars qvinliga varelser anlände, så hade de att vänta de grofsta råheter från männens sida. Afskyvärda uppträden egde rum, hvilka polisen icke kunde förhindra. Lady Chisholm anro- pade regeringen om dess mellankomst för Upprättande af en fri- stadsort för dessa olyckliga qvinnor, hvilka vid sin ankomst vöro tvungna att vistas natten öfver under bar himmel. Efter många fruktlösa böner erhöll hon slutligen en magasinsbyggnad till sitt förfogande. Hon sökte nu att skaffa de dugligaste flickorna in i familjer, de mindre dugliga lärde hon att sy, laga mat och andra husliga förrättningar, så att de skulle kunna finna sin ut- komst såsom tjenstflickor. Hon inskränkte icke sin verksamhet till Siåney ensamt, utan företog långa, besvärliga resor för att ut- plantera sina skyddslingar äfven till mindre folkrika trakter. År 1854 grundade Miss Mary Carpenter vid Red Hill Lodge nära staden Bristol en förbättringsanstalt för unga flickor; bygg- naden ställdes till hennes förfogande af dess egarinna, Byrons enka. Myndigheterna, gjorda uppmärksamma härpå genom de goda verkningar anstalten medförde, skickade de unga synderskorna till den välgörande damen, i stället för att inspärra dem. Hön försökte äfven i Indien att upprätta bildningsanstalter för qvinnor och medförde lärarinnor från England, enär de indiska flickorna icke kunna förmås att låta undervisa sig af män. Mary Carpenter är én så grundlig kännarinna af straffväsendet/att till och med erfarne statsmän med aktning lyssna till hennes råd. Miss Florence Hill har vunnit ett namn för det nit, hvarmed hon under en vidsträckt filantropisk verksamhet tillämpat de ifrå- gavarande grundsatserna för unga förbrytares förbättrande. Frågan om arbetarebostäder har tagits omhänder af Miss Burdett Coûts. Miss/Louise Twining bemödar sig om förbättrandet af fattigför- sörjningen. Miss Francis Power Cobbe en af Englands mest fram- stående författarinnor, och Miss Bessie Parkes vinnlägga sig om en reform af tjenstehjonsväsendet. Hvad Miss Nightingale uträttat Under Krimkriget, är alltför bekant för att här behöfva närmare skildras. Under de sju första månaderna af fälttåget herrskade inom engelska krigshären en död- lighet, som bortryckte 30 procent af manskapet; Under de senare fem månaderna minskades denna dödlighetsprocent med två tredje- delar. Egendomligt nog hade Miss Nightingale att bekämpa ' FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. 517 ganska stora fördomar hos läkarne och de militära myndigheterna. Efter kriget besökte hon arméens och flottans hospitaler samt gaf anvisningar till afhjelpandet af de rådande missbruken. Hennes reformförslag blefvo. hastigt antagna. Den engelska nationen be- visade denna ädla qvinna sin tacksamhet på det lämpligaste sätt, genom att till hennes förfogande ställa ett betydligt penningebelopp för att dermed grunda ett sjukhus. Vända vi oss nu till en annan sida af vårt ämne, utkomst- och förvärfsfrågan, så finna vi densamma efter en folkräkning år 1856 träda i förgrunden. Det framgick dervid, att i England icke mindre än två millioner qvinnor voro hänvisade på att försörja sig sjelfva samt att större delen af dem, tillhörande de s. k. bättre klasserna, endast hade valet mellan syarbete och lärarinnekallet. Ar 1860 stiftades, i följd af. en från den i Bradford hållna social- vetenskapliga kongressen utgången väckelse, i London en förening till befrämjande af qvinnokÖnets förväi^stillfällen. Män och qvin- nor ur den högsta aristokratien, med lord Shaftesbury i spetsen, deltogo verksamt handhafvandet af föreningens angelägenheter. Undervisning i händelsvetenskapen, i juridiska arbeten, öfversätt- ningar, banknotgravering, porslinsmålning, fotografering, litogra- fering m. m., lemnas här åt de obemedlade. Ett af Miss Faithful grundlagdt tryckeri, hvari sätterskor få lär,a sig yrket, står under föreningens beskydd: I nära förbindelse med densamma befinner sig den under, drottningens beskydd stående konstskolan för qvin- nor, i hvilken hufvudsakligen meddelas undervisning i geometri, perspektiv-lära, anatomi, teckning efter naturen och efter modeller samt ornamentsritning. Äfven till South-Kensingtons museums konstskola hafva qyinliga lärjungar tillträde. The female medical society öppnar för qvinnan tillfälle till studium af läkarevetenskapen. Under första året af denna förenings tillvaro* anmälde sig blott nio studentinnor till inträde, under tredje året derimot 29. Bland dessa befunno sig 9 enkor, 15 gifta hustrur och 4 flickor. Den väckelse, som i afseende på tidsenliga reformer inom qvinnofrågans område utgår från den socialvetenskapliga kon- gressen, visar sig genom, densammas hållande turvis på skilda orter ganska fruktbringande och det uppstår på dessa ställen, omedel- bart efter kongressens sammanträden, föreningar i liknande syfte. Så i Manchester och i Liverpool. I Irlands hufvudstad Dublin finnes en under drottningens skydd stående förening, sådan som den i London, till befrämjande af qvinnokönets förvärfstillfällen. Under dess sexåriga tillvaro hafva 800 flickor der åtnjutit under- visning och 438 mest till de s. k. bättre klasserna hörande flickor 518 FHAMTIDEN. TÉEDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. erhållit àrbëté. Anmärkningsvätdt är att universiteten i Oxford, och Cambridge lemna qvinnörna tillfälle att aflägga examinä och att år 1863, omedelbatt efter denna tillåtelses meddelande, dervid universitetet i Cambridge gick i spetsen, 91 qvinliga kandidater anmälde sig, af hvilka 5,7 visade sig motsvara de på dem ställda fotdringar. Ar 1868 bildades en könnte, som' hade för afsigt att mellan London och Cambridge upprätta en qvinnohögskola, vid hvilken af lärare och lärarinnor skulle lemnas undervisning i alla vid . ett universitet förekommande vetenskaper* Detta sistnämnda förslag har redan fimnit sitt förverkligande i Amerika uti det bekanta Vässar College vid Poughkeepsie i stateü New-York1). Ett yrke som nu öfverallt fordras af qvinnor för qvinöor, nämligen läkarens, är i Amerika på göd väg att i hyad som rörer qvinnö- och barnsjukdomar helt och hållet öfvergå } qvinliga händer. Epokgörande Vär i berörde hänseende systrarnas Elisabeth och Emelie Blackwell i New-York uppträdande. Lätt var dock Uppgiften icke, i synnerhet för den äldre af d§m, Elisabeth. Alla universiteten afslogo hennes anhållan öm tillträde till undervisnin- gen; slutligen förklarade sig Genfér-universitetet i staten New-York beredvilligt att upptaga henne bland sina lärjungar. För att äfven bereda qvinnor praktisk undervisning vid ett sjukhus grundade man år 1853 i Nëw-York äf privata medel ett hospital för qvinnor och barn, Vid hvilket ofVannämnda doktorinnor Blackwell samt döktorinnan Maria Zakrzewska utöfva sitt yrke. Under år 1865 häfva 3,700 sjuka qvinnor och barn der blifvit intagna och Vårdade. År 1868 uppgick antalet praktiserande qvinliga läkare i Amerika till 300; i New-Yörk belöpa sig inkomsterna för en och annan af dessä till 10 a 15,000 dollars. Skötandet af qvinno- och barn- sjukdomar tyckes nu i Amerika likaså sjelfklärt böra ÖfverlåtäS åt qvinliga läkare, som bestridandet äf lärarekallet, i synnerhet inom folkskolan,'synes böra Öfverlemnas åt qvinliga lärare. Ur en skolredogörelse från New-York hemta vi följande: »I en stat, sådan som vår, måste alla barn så att säga in- andas undervisningén med luften, likasom man afgiftsfritt inandas solljuset; att dertill bereda tillgångar utgör nationens första pligt.» I öfverensstämmelse med denna Uppfattning använder man i Ame- rikä särdeles många lärarekrafter, så att ensamt i staten New-York 26,000 lärare meddela undervisning vid offentliga undervisnings- 0 Jriifr. uppsatsen Qvinnorfiaé och dé friÿifna élafvarnes uppfostran i Amerika i 8:de häftet af Framtid&i år 1869. FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. 519 anstalter, af hvilken lärarepersonal 21,000. äro qvinnor och blott 5,000 män. De amerikanska skolorna besökas ända in i de högsta klasserna af båda, könen gemensamt och detta lärer ingalunda utöfva något skadligt inflytande på ungdomens vare sig intellek- tuella eller sedliga utveckling. Ed. Eaboulaye visar i sitt arbete, Paris en Amérique på ett halft ironiskt, halft allvarligt sätt att de: båda könens åtskiljande vid hvar je förehafvande af vigt, under det att de sammanföras vid baler och dylika tillställningar, åstad* kommer ett slags sjukligt öfverretningstillstånd hos inbillnings- kraften, hvilket hvarken är gagnande för den enskilda sedligheten eller för familj elifvet. , Vid tiden för det senaste amerikanska kriget visade det. sig vara af en stor fördel att hafva tillgång på qvinliga lärarekrafter. Så var bland annat förhållandet vid skolan i Oberlin, hvarest de qvinliga lärarne och studenterna upprätthöllo anstalten, då alla de unga männen, lärare och studenter, måste draga ut' i kriget. I denna skola vid Oberlin der klassiska och moderna språk, exakta vetenskaper, matematik och naturvetenskap studeras, gifver före- ståndarens berättelse vid handen, att han icke kunnat iakttaga minsta ofördelaktiga inverkan af den for båda könen gemensamma undervisningen, samt att han ej kunnat bemärka någon olikhet i de manliga och qvinliga elevernas begåfning. Anmärkningsvärdt är äfven att lärarinnorna vid undervisandet af ungdom utaf om- kring 18 års ålder och derutöfver förmått upprätthålla fullkomlig ordning och disciplin. ; Vid högskolan i, Baker (Kansas) bekläder ett ungt fruntimmér vid namn Baldrin lärostolen i grekiska språket. Vid början af senaste skolår erhöll hon af regeringen i uppdrag att hålla vdet öfliga talet, hyari terminen förklaras vara öppnad. Vid högskolan i Saint-Lawrence (New-York) .meddela professorskor undervisning i statsekonomi, plan- och mönsterritning o. s. v. I staten Iowa ar sedan lång tid tillbaka Mrs. Darwin, ett fruntimmer af hög be- gåfning, kallad till professorska i logik, retorik och engelsk litte- ratur vid universitetet i Burlington. The American Philosopical Society i Filadelfia har för kort tid sedan till ledamöter invalt fyra qvinnor, som utmärkt sig genom vetenskapliga forskningar och upptäckter, nämligen: Mrs. Sommer- ville, Miss Maria Mitchel, föreståndérska. för astronomiska obser- vatoriet i Poughkeepsie vid Hudson; Mrs. Agassiz, hustru till den berömde naturforskaren Agassiz, professor vid Harvard College, samt fru Emma Seiler, en tyska, som utmärkt sig genom sina grundliga studier i menniskoröstens fysiologi. 520 ; FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. Att det i Amerika finnes näringsfrihet för qvinnor förstås af sig sjelft. I följd deraf egna dessa också sin verksamhet åt alla grenar af yrkesskickligheten och handeln. De blifva likaledes mycket använda inom flere områden af förvaltningen. De tjenst- göra i offentliga biblioteker, äro i såväl justitiepalatsets kansli som i de allmänna, arkiverna sysselsatta såsom expeditionshafvande och afskrifverskor. De utfärda statsobligationer och makulera de in- lösta; de äro anställda vid jernvägarna och telegrafen, afgifva rapporter till tidningarna, äro snabbskrifverskor o. s. v. Oafsedt all denna fria verksamhet inom olika arbetsfack har Amerika derj emte att uppvisa storartade föredömen på ett om- sorgsfullt, men icke förmynderligt bispringande af den arbetande qvinliga befolkningen äfven v det enskilda. Så förefinnes i Massachusetts vid Lowells fabriker en för fabriksegare mönstergill inrättning i afseende på arbeterskorna. Nio tusen sådana, tillhörande aktningsvärda familjer, äro der sys- selsatta. De lönas så rundligt, att de kunna inbespara hälften af sin förtjenst, hvadan de efter ett förlopp af fyra till sex år hafva samlat ihop till sin utstyrsel., Arbeterskorna stå under uppsigt af ärbara hustrur, vanligen enkor, hvilkas pensionärer de äro, då de ditkommit från aflägsna orter. Det sedliga tillståndet är i följd häraf förträffligt, så att det anses som en heder att vara arbe- terska i Lowell. Vidare finnes der en kyrka och en akademi; ut- märkta lärare ditkallas, hvilkas föreläsningar talrikt besökas; en tidning utgifves. Äfven i det amerikanska Manchester blifva med stor omvårdnad 5,000 unga arbeterskor i spinnerierna utbildade till mönsterarbeterskor. Alldenstund slaffrågan är'för Amerika en angelägenhet af stor politisk och social vigt,, måste vi här hänvisa till Mrs. Beecher Stowe’s arbete Uncle Towts Cabin, hvilket, då det utkom på ISO-, talet, egde hela betydelsen af en epokgörande tilldragelse. Att man i Amerika, likaså väl som i England, agiterar för qvinnornas politiska rösträtt, är bekant; enligt professor Holtzen- dorff saknar denna fordran, hvad Amerika beträffar, icke sin histo- riska anknytningspunkt, alldenstund Rhode-Islands äldre författning tillerkände qvinnoma rösträtt. I East-Kents distrikt har vallängds- revisorn låtit qvinnorna deltaga i valen, så att 81 qvinnor der anmält sig såsom röstande. Under den 22 Januari 1870 berättas från New-York, att en deputation af sällskapet för befrämjande af qvinnornas rättigheter uppträdt på Capitolium, för att uppmana kongressledamöterna att lagligen ordna frågan om qvinnans rösträtt. FKÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. 521 Tvenne senatorer talade för saken och föreslogo i sådant hän- seende ett 16:de amendement till konstitutionen. I de vestra sta- terna till vexer antalet af dem som äro för qvinnans rösträtt; i Kansas har en qvinna valts till deputerad och i Iowa uppträda flera qvinnor såsom sökande till embeten. ' Anmärkningsvärd är en kungörelse från mormonsämfundet: Brigham Young har nyligen offentliggjort ett dekret, hvarigenom alla till myndig ålder komna qvinnor få sig rösträtt tillerkänd. I staten Illinois har man beslutat, att hänskjuta frågan om qvinnans politiska likställighet med mannen till folket och att låta en allmän omröstning derom ega rum. \ Likasom Frankrike och England har äfven Amerika tidningar, som gjort qvinnofrågan till det uteslutande ämnet för sin diskussion. Från ett under qvinnors ledning stående tryckeri, der blott qvin- liga sättare finnas, utgifves tidningen The revolution, hvilken re- digeras af Miss Stanton och Miss Anthony. Sedan ett år tillbaka utkommer en annan tidning, The New World, till hälften på tyska, till hälften på engelska språket, I Tyskland har frågan om qvinnans ställning i samhället hit- tills företrädesvis varit en fråga om förbättrad uppfostran och ut- vidgad näringsfrihet. . Egendomligt nog finner man i Tyskland, der med få undantag männen förhålla sig likgiltigt eller motsträfvigt mot de ganska anspråkslösa fordringarne från qvinnans sida, redan vid början af innevarande århundrade en förkämpe till och med för qvinnans politiska likställighet. Den bekante skriftställaren Hippel, van till filosofen Immanuel Kant, tillhör dessa »underliga svarmare», som i likhet med Buckle, Stuart Mill, Legouvé och Laboulaye vänta sig en ansenlig fördel for staten och vetenskapen af qvinnans delta- gande i arbetet och uti hennes utestängande derifrån endast se ett orättvist våld från den starkares sida. - Det i våra dagar af demokraten Moritz Millier i Pforzheim framställda yrkandet: »Qvinnan är berättigad till hvar je slags ar- bete, hvartill hon eger förmåga», utgör äfven Hippels grundsats. Likväl har från denna senare skriftställare ingen mera bety- . dande väckelse utgått, vare sig att de af honom representerade åsigterna befunno sig i en . alltför stark motsats till dé magtegandes, eller att de tyska förhållandena under första hälften af vårt år- hundrade såväl i inre som yttre hänseenden riktade de mest fram- stående männens och qvinnornas andliga krafter på andra syfte- mål. Visserligen hafva befrielsekrigen uppeldat patriotismen till ■ den grad att en och annan qvinna, förklädd till karl, kämpade 522 . FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. med i härens strider. Det oaktadt har dock ingen tysk qyinna erhållit en Manon Rolands betydelse. Preussens drottning Louise, som väl lika djupt som den förstnämnda införlifvat sig. med natio- nens öde, var likväl dervid alltför mycket personligt intresserad, för att hennes patriotism skulle kunnat uppnå samma höjd som Manons från alla sjelfviska syften frigjorda hänförelse. Såsom ett karakteristiskt faktum måste vi äfven framhålla att den vetenskap- liga behandlingen af qvinnofrågan icke hos den tyska qvinnan funnit den djupa, klara och grundliga behandling, som varit för- hållandet hos den franska. Ett arbete sådant som det redan an- förda af fröken Daubié har ända hitintills ingen tysk qvinna skrifvit. . Innan vi skildra den senaste rörelsen på 1860-talet, vilja vi i förbigående kasta en blick på qvinnans deltagande i 1848 års rörelser. Äfven här söka vi förgäfves ett deltagande. i storartad stil, men orättvist vore dock att deraf draga den slutsats, aft den tyska qvinnan härvid förhöll sig helt och hållet neutral. Redan det förhållandet att ensamt i Sachsen tvenne tidskrifter grundades Och redigerades af qvinnor, ådagalägger deras intresse för saken. Den ena af dessa tidskrifter benämndes Die sociale Deform, Zeit- schrift für Männer und Frauen, utgifven af Louise Dittmar; den andra: Frauenzeitung, utgifven af Louise Otto hade det djerfva mottot : »Dem Reich der Freiheit werb’ ich Bürgerinnen.» I denna tidning erhålla vi underrättelser om anmärkningsvärda yttringar af qvinligt deltagande i den upprörda tidens händelser. I Berliü grundades en demokratisk fruntimmersförening,: i hvilken Lucie Lenz framställde det förslaget att man skulle till nationalförsam- lingen inlemna en petition rörande förbättring i den arbetande qvinnans ställning, Jemte denna demokratiska fruntimmersförening uppstod äfven ett qvinligt trohetsförbund (Treubund). I Leipzig höll en fröken Krell i den socialistiska klubben ett föredrag öfver den sociala staten. ■ Vid närvarande öfversigt förbigå vi alla de välgörande frun- timmérsforeningar som i Tyskland finnas i hvarje stad, ja till och med i mången by. Méd vårt ämne ega de blott så till vida sam- . manhang, söm de ådagalägga hvilken vigtig faktor qvinnans sedliga' handlingskraft skulle kunna blifva för våra sociala förhållanden, om det rika qvinliga själslifvet fullt medvetet vände sig åt detta håll. ' Såsom den första af den tyska qvinnans medvetna lifsyttringar i förevarande riktning måste vi här beröra ett uppfostringsområde FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. 523 af stor betydenhet för vårt nationella lif; vi mena inrättandet af bamträdgårdar. Här är icke stället att ingå på undersökningen af en viss uppfostringsmetods fördelar, men vi måste dock fästa uppmärk- samheten på de tyska qvinnornas uppoffrande och af lysande fram- gång åtföljda verksamhet på detta område: I främsta rummet nämna vi här fru Marenholtz-Bülow;. hvars verksamhet för infö- rande af barnträdgårdar förtjenar ett varmt erkännande. Friedrich Fröbel, grundläggaren af en ny, djupsinnig upp- fostringsmetod för barn från tre till sex års ålder, hade redan på 1830-talet börjat med inrättande af barnträdgårdar i Thüringen. År 1852, då han afled, fanns det i Tyskland 18 barnträdgårdar. Fru Marenholtz-Bülow, som teoretiskt och praktiskt helt och hållet tillegnat sig det Fröbelska systemet, har gjort till sin lef- nadsuppgift att utbreda, de Fröbelska uppfostringsåsigterna samt att inrätta barnträdgårdar. Icke blött i Tyskland utan i Schweiz, Belgien, Holland och Frankrike har hon genom skrift och ord (många af hennes skrifter i berörde hänseende utkomma på franska) och genom sitt personliga inflytandé banat väg för detta slags barnauppfostran. Fru von Marenholtz-Bülow är en af de få tyska • qvinnor, som besitter grundlig filosofisk bildning och dertill för- måga och mod att djerft taga första steget. Vi måste låta oss . nöja med en hänvisning på denna rikt begåfvade qvinnas verk- samhet, utan att anföra namnen på alla de qvinnor, som, följande hennes exëmpel, i de tyska städerna inlagt förtjenster om inrät- tandet af barnträdgårdar. ' Betraktar man qvinnofrågan såsom företrädesvis en bröd- eller utkomstfråga, så visa sig barnträdgårdarne vara af en ganska , hög betydelse, alldenstund de åt en stor del af de mindre be- medlade klassernas yngre qvinliga medlemmar öppna tillgång till ett yrke, för hvars utöfvande icke erfordras en så långvarig för- beredelse som för lärarinneyrket. De franska guvernanternas (»bon- nernas») aflägsnande ur de tyska familjerna, derigenom att barn- . tradgårdsflickan träder i deras ställe, bidrager äfvenledes till att förstärka det nationella lifvet redan derför att metoden helt och hållet uppsprungit ur den tyska folkandan. Lifligast är intresset för barnträdgårdar i städerna i Thüringen, samt i G-otha, Dresden, Berlin och Hamburg. : Var detta på 1840- och 50-talet tagna steg till den första uppfostrans ombildning i enlighet med en gifven grundsats redan att anse som ett uttryck af qvinnornas intresse för en social fråga, så var det åter år 1865, som uppfostringsfrågan genom en vilje- 524 . - FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. yttring af tyska qvinnor uppträdde såsom i egentlig mening qvinno-. fråga. I Oktober månad nämnde år utlyste den såsom utgifva- rinna af 1848 års Frauenzeitung redan anförda fru Louise Otto, j ernte några med henne liktänkande qvinnor, en fruntimmerskon- ferens i Leipzig. För första gången höllo tyska qvinnor ett gemen- samt och offentligt möte, utan annat skydd än det de funno i sin egen redliga öfvertygelse. Hela Tysklands periodiska press tog kännedom öm denna församling, hvars resultat blef grundandet utaf -en allmän tysk fruntimmer sförening samt ^uppställandet af ett program; detta lyder som följer: »Den allmänna tyska frun- timmersföreningen förklarar arbetet, hvilket är -ämnadt att bilda denna nya förenings grundval, både för en pligt och en ära äfven för qvinnokönet; föreningen fordrar sålunda för qvinnan rättighet till arbete och anser för nödvändigt att alla för det qvinliga ar- betet i vägen stående hinder undanrödjas.» Till förverkligande af detta program grundade föreningen en tidning: Neue JBahneni som nu, 1870, med ett oafbrutet stigande prenumerantantal börjat sin femte årgång. Betecknande för de tyska förhållandena är att denna förening icke representerades af : ett enda namn inom den högre aristo- kratien, såsom förhållandet varit; i Frankrike och England; qvinnor ur borgareklassen, samtliga, liied undantag af den ofvannämnda fru Otto, helt och hållet okända inom den offentliga verlden, voro de, som trädde i spetsen för densamma. Anmärkningsvärd! är äfven att hvarken qvinnans rättsliga eller politiska ställning blifvit allthitintills vidrörd af någon af de qvinliga författarinnorna. . En social betydelse har den verksamhet, som i Berlin utöfvas af fru Lina Morgenstern. Redan i afseende på grundandet af barnträdgårdar har hon inlagt stor förtjenst. Sedan år 1866 har hon väsentligt bidragit till minskande af eländet genom upprät- tande af spisqvarter för den fattigare befolkningen (utom i Leipzig fanns förut inga sådana i Tyskland), af hvilka Berlin nu har tolf. Ar 1868 grundade den outtröttligt verksamma qvinnan en barn- krubba, och sedan sommaren 1869 har hon upprättat en utbild- ningsskola för unga qvinnor, hvilkens lärokurs omfattar de i prak- tiskt hänseende gagneligaste kunskaper. Helsolära, ekonomi, peda- gogik o. s. v. studeras och derj ernte skola de unga qvinnorna såväl vid folkspisqvarteret som i barnkrubban och barnträdgården prak- tiskt förbereda sig för sina blifvande yrken. Äfven i Prag finnas föreningar för qvinnobildning och qvinno- förvärf. Czecherna hafva härvid gått i spetsen och qvinnorna göra sig företrädesvis till uppgift att vinna inflytande på skolorna, ge^- FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING^ 525 nom det att de under sommaren föranstalta om utflygter med skolungdomen samt äfven dessutom genom kroppsöfningar söka inverka på ungdomens sunda utveckling. Aftonsammankomster, biblioteker o. m. d. upplifva sinnet och själen. Sedan år 1868 förefinnes också en tysk fruntimmersförening, som inrättat en ut- bildningsskola. I Pesth hafva år 1868 utaf 7,000 qvinnor petitionerats om inrättande af en högskola. Fru Hermine von Veres har der grundat ett bildningssällskap för den arbetande qvinliga befolkningen. Hon deltog, jemte ett annat fruntimmer, i den allmänna tyska frun- timmersföréningens senaste generalsammankomst i Kassel, för att lära känna frågans ståndpunkt inom Tyskland. Vända vi oss nu till Sydtyskland, så är att nämna Darmstadt, hvarest prinsessan Ludvig af Hessen personligen väckande och be- fordrande égriar sig åt saken. Den redan omnämnda Louise Büchner förstår att på ett verksamt sätt härvid understödja fur- stinnans afsigter. Ar 1867 trädde i Darmstadt tvenne föreningar i verksamhet, af hvilka den ena: föreningen för befrämjande åf den qvinliga industrien, efter föredömét af Victoria-bazaren i Berlin, grundade en Alice-bazar och gjorde arbèterskornas bildning till sitt syftemål. Den andra föreningen: fruntimmer sföreningen till utbildande af sjuksköterskor, numera kallad Alice-föreningen, har till sin uppgift att, under anslutning till den stora internatio- nella hjelp-föreningen, utbilda qvinnor till sjukvårdarinnor. Denna förening har underafdelningar i andra städer, hvilka äro verk- samma dels genom insamlande af penningbidrag till hufvudföre- ningen, dels genom grundande af sjelfständiga dylika föreningar. Louise Büchners arbete: Zur praktischen Lösung der Frauenfrage (Berlin 1870) innehåller ganska utförliga redogörelser för den i Darmstadt utvecklade verksamheten i omförmälda riktning. , I Wiiriemberg, Baden och Hessen har åt qvinnan lemnats till- träde till post- och telegraftjenster. , Våren 1867 uppgick antalet af de i Baden vid telegrafverket anställda qvinnotna till 44. Näst efter föreningarna och de enskilda personligheterna, som teoretiskt och praktiskt sysselsätta sig med förbättrandet af qvin- nans medborgerliga ställning, föres lösningen af denna vigtiga fråga framåt genom de läroanstalter, som hafva till ändamål att verka för qvinnäns, utbildning för något yrke eller någon konst. Leipzig är i detta hänseende att anföra såsom den första stad i Tyskland, i hvilken en handelsskola för flickor blifvit grundad. Detta skedde år 1863 genom dr Fiebig; skolan lédes för närva- rande på ett förträffligt sätt af dr Wagner och är ställd i sam- 526 FRAMTIDEN. TREDJE ÂBGÂNGEN. JUNI. manhang med en förberedande kurs för lärarinnor. Danzig och München hafva handelsskolor, Nürnberg, Hannover och andra städer industriskolor; i Worms är en hushållsläroanstalt grundad af dr Schneider. I afseende på lycei-inrättningen har Berlins före- döme efterföljts af Breslau; i Januari månad innevarande år har fröken Amalia Thilo der satt ett sådant i verksamhet. Seminarier för bildande af lärarinnor voro de första yrkes- skolor, som på 1860-talet funnos i de ^särskilda tyska staterna. Den första yrkesskola för flickor är grundad år 1869 i Brieg i Schlesien af dr NÖggerath. Från Cöln är ämnadt att utåt Bhen taga ett annat betydande steg: grundandet af en den första qvinliga realskola ensamt genom kommunala medel. Med dessa uppgifter afsluta vi vår öfversigt af qvinnofrågans ställning inom Tyskland. Densamma innefattar tillika en hänvis- ning på hvad som, åtminstone för Tyskland, framträdt såsom en oäfvislig nödvändighet. I alla de, åt ifrågavarande ämne egnade arbeten, från dem vid den allmänna tyska fruntimmersföreningens första möte i Leipzig år 1867 ända till och med dem vid dess senaste i November 1869 i Berlin hållna konferens, har man fattat resolutioner i den riktningen »att det vore statens och kommu- nernas skyldighet att grunda erforderliga bildningsanstalter för qvinnokönet och för qvinnan öppna de försörjningsutvägar, påhvilka hon kunde tillgodogöra sig sina materiella, sedliga och andliga krafter.» Om äfven, efter hvad redan af det här anförda bör vara klart för våra läsare, qvinnofrågan i Tyskland icke blifvit, såsom i Frank- rike och England, förd framåt på ett i yttre afseende synnerligen storartadt sätt, så bör man dock här, hvarest så mycket sker i all stillhet, rättvisligen på den tyska qvinnan tillämpa Wilhelm von Humboldts bekanta uttryck »att det vore illa beställdt med mensk- ligheten, om det blott funnes så många dugliga menniskor, som dem offentligheten vet utaf.» Vi hafva i det anförda inskränkt oss till att i dess allmänna drag teckna den ifrågavarande rörelsen hos de tongifvande kultur- folken. Rörelsen är dock dermed ingalunda afslutad: den fram- träder i Ryssland såväl söm i Sverige och Norge, i Italien såväl som i Schweiz och i Spanien. Märkvärdigt nog utkommer till och med i Turkiet en qvinnotidning: Teràk. I Italien har donna Gualberta ïBeccari grundat en tidskrift med titeln: La Donna; i Portugal utkommer en tidning som redigeras af sennora Francisca d’Assisi. I Genève verkar Marie Goegg för ett internationell frun- timmersförbund; nämnde dam är äfven ledamot af styrelsen för FRÅGAN OM QVINNANS SAMHÄLLSSTÄLLNING. 527 frihets- och fredsligan. Den tyska filosofkongressen har uppmanat qvinnorna att deltaga i dess förhandlingar och uti den i Frank- furt am Main i September 1869 hållna sammankomsten deltogo äfven flera qvinnor (bland dem fru Marenholtz-Bülow och fru Louise Otto), under det att redan år 1868 fru Julie Hoff i Prag höll offentliga filosofiska föreläsningar. På grund af allt detta kunna vi derför väl kalla qvinnofrågan för en modern kulturfråga, som på det närmaste sammanhänger med vår tids allmänna sträfvande och kamp för de menskliga krafternas utveckling och för deras verksamhet enligt sjelfbestäm- melsens rätt. Såsom vi uti inledningen antydde, har denna sjelfbestämmelse, hvad beträffar hennes hjerta, blifvit af den mo- derna åskådningen, tillerkänd åt qvinnan, åtminstone principielt. Enligt nämnda åskådning är det fria valet af make såväl som af-. ståendet från äktenskaps ingående öfverlemnadt åt hvartdera könets eget godtfinnande. Vi hafva sett huru af denna frihet uppstod för qvinnan såväl en utkomst- som en kulturfråga, den der med sina grenar utbreder sig öfver snart sagdt alla områden af det nutida folk- och stats- lifvet. Då en af våra nationalekonomer säger, att »de ensamma, familjelösa qvinnorna skola bereda den framtida statsmannen mera bekymmer, än någon annan social fråga», så rättfärdigas denna förmodan af en blick på resultatet i nämnde hänseende af folk- räkningen i Preussen år 1864, således före kriget. Antalet ; ogifta personer af mankön öfver/24 års ålder utgjorde 976,000, antalet ogifta qvinnor öfver 16 års ålder nära dubbelt så mycket, 1,827,44L Dertill komma 700,000 enkor, under det att enklingarnes antal uppgick till 259,486. Tager man vidare i betraktande att detta förhållande ställer sig ännu ogynsammare för de högre och medel- klasserna samt för de större städerna, så ; kan man icke under- trycka den åsigten, att, dessa siffror falla tungt på deras samveten, som gå ur vägen för rörelsen med den anmärkningen att saken blott handlar om ett undantagsförhållande: de ogifta qvinnornas ställning. I fordran på bröd och lönande arbete innehålles med- vetet eller omedvetet K. G-, Richters sats: »Ekonomiskt vanmägtig, är qvinnan-sedligt ofri». Oförmågan att vara sedligt verksam efterföljes af vanmagten i fråga om sedligt sjelfbestånd. Äfven här kunde statistiken åbe- ropas att med sina siffror bevisa, hvilket tillstånd deù ekonomiska vanmagten, bristen på lönande arbete, medfört. Vi afstå imellertid från ett närmare ingående härpå och erinra för tillfället blott derom, att iuti qvinnans sedliga krafters verksamhet inom det so- 528 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. ciala området, sådan som denna verksamhet träder oss till mötes i det redan anförda, ligger en borgen för att qvinnan börjat lära känna, det »enda, verkliga botemedlet» , mot en alltför raffinerad kulturs frestelser och faror. Detta enda sanna botemedel består, enligt Roscher deri, att »bringa en högre kulturs goda sidor till fullständig utveckling; då är hos ett i grunden sundt folk hopp för handen, att det skall kunna besegra skuggsidorna». B. Tidsbilder från Frankrikes kyrka. År 1865 befann jag mig en vacker vårdag i Argenteuil, en liten stad, som ligger ungefär en svensk mil, ej längre bort, från Paris, upplysningens stad, hufvudpunkten för den moderna civili- sationen. Argenteuil var under medeltiden bekant för sina nunnor och’ sitt vin, och ehuru det senare åtminstone icke numera står i stort anseende, kultiveras dock alltjemt ortens gamla produkter. Héloïsas namn kastar ett poetiskt skimmer öfver den i våra dagar temligen fula och oansenliga staden. Abälards trogna älska- rinna var abbedissa i det stora nunneklostret, som fanns i Argen- teuil redan från sexhundratalet. Klostret lydde under abbötsstiftet i Saint-Denis, hvars ryktbara abbot Suger en gång dref bort nun-- norna, då deras uppförande skall hafva varit mindre anständigt, och flyttade dit munkar, på hvilket byte anständigheten dock icke lärer hafva varit mycket. Andra munkar och nunnor hafva sedan i århundraden efterträdt hvarandra, men det är icke några sådana som i våra dagar göra Argenteuil till en helig ort. ( Jag stod på en öppen plats framför den nya kyrkan, en bygg- nad i romansk stil, som reser sig på en höjd ungefår i stadens medelpunkt. Mycket folk trängdes den dagen i kyrkans grannskap. Der fann os inånga, som kommit från Paris, men flertalet utgjor- des kanske åf allmogen från den kringliggande landsbygden och för öfrigt af stadens egna innevånare. Det var ett rörligt lif. Bord och tältstånd voro uppslagna längs ena sidan af torget. Den »lilla industrien» gjorde sina affärer, och kommersen gick friskt undan. TIDSBILDER FRÂN FRANKRIKES KYRKA. 529 Ju närmare man kom kyrkan, desto mindre profana blefvo de föremål, som höllos till salu i denna marknad. Under det att i de längst bort, belägna stånden syntes endast ett radband eller en Mariabild mellan stora bogar af verldsligt lysande krimskrams, voro i kyrkans grannskap radbanden, Mariabilderna och andra tros- artiklar de öfvervägande. Det var isynnerhet en artikel, som rönte största efterfrågan, en medalj, på hvilken en rock var afbildad. Man kunde snart se att detta var det heligaste föremålet i hela marknaden. De små medaljerna af olika slags metall hade en stry- kande afsättning och de kysstes, smektes och betraktades med till- bedjande blickar. Flertalet af de köpande utgjordes af nunnor och bondqvinnor, men äfven mången karl tillhandlade sig en medalj och gömde den som en amulett vid sitt bröst. Förutom dessa medaljer köptes också kolorerade legender, bjert lysande små målningar med scener ur helgonens lif, och butikerna rekommenderade med gälla skrik, som sökte öfverrösta hvarandra, små böcker med beskrifningar öfver »Kristi verkliga rock». »Hvem vill ha den heliga rocken?... Mina herrar och damer,. noggrann och officiel beskrifning öfver den heliga osömmade och undergörande rocken!... Femtio centimer, mina herrar och damer! Tio sous bara!» r Så ljöd det från stånd till stånd, allt ifrigare och vildare, ju närmare man kom kyrkan, Alla hafva hört talas om den heliga rocken i Trier i Tyskland 9, men det är sannolikt icke många utom Frankrike som känna något om den i Argenteuil befintliga rocken, hvilken är lika helig och äfven har tillhört .Kristus samt ännu i våra dagar gör lika många under- verk — enligt hvad det katolska presterskapet intygar. Tyskarne hafva gjort så stor affär af rocken i Trier oçh puffat så väldigt för sitt gudomliga plagg, att man i det öfriga Europa glömt bort Kristusrocken i Argenteuil. I Frankrike är den dock ingalunda . förgäten, och presterskapet, eller kanske rättare sagdt jesuiterorden, skyr inga medel för att göra den till ett »verldshistpriskt faktum». En dag ofvannämnda år kom jag i Paris att kasta blickarne på le Petit Journal, den bekanta miniaturtidningen, som redan då, två år efter sin början, hunnit en spridning af 200,000 exemplar. 1 Utställningen af »den heliga rocken» i Trier, år 1844, samt den s. k. tysk- katolicismens deraf föranledda uppträdande hafva blifvit skildrade af Framtidens utgif- vare i uppsatsen Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. Jmfr. 6:te häft. 2:dra årg. af denna tidskrift. 34 530 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNt Jag läste der en from beskrifning öfver Kristi heliga rock i Argen- teuil. Jesuiterna började finna att om V Univers, le Monde och andra stora tidningar med utpräglad ultramontan karakter visser- ligen voro af stor nytta, de dock icke verkade något på den stora massan, hvarimot en tidning som le Petit, billig och illiterat, kunde vara en ovärderlig bundsförvandt. Snart öfverraskades man af munklegender, den ena stupidare än den andra, som uppdukades i det blad, hvilket eges af hr Millaud af den mosaiska trosbekännel- sen. Le Petit Journal har onekligen gjort hvad den kunnat för att bidraga till helgonlitteraturens återupphjelpande i Frankrike. På våren 1865 uppmanade tidningen i de bevekligaste ordalag sin publik att begifva sig till Argenteuil för att tillbedja Kristi ösöm- made rock. »När det blir fråga om vördnad för heliga ting», skref Timo- thée Trimm i le Petit Journal, »är jag en trons stridsman. Jag beklagar sceptiker och utläggare och finner den lefvande tron vara en kraft och en företrädesrätt. Tviflet är vår tids svåra sjukdom. Genom att vilja analysera allt, har man kommit att förneka allt... etc.» Det är ordagrann öfversättning ur den ifrågavarande tidningen, då den, såsom sagdt, uppmanade sina läsare att begifva sig till Argenteuil för att tillbedja »Kristi verkliga rock» samt icke glömma att offra en skärf åt den nya kyrkan, i hvilken plagget förvaras. Sens' moral: skynda till Argenteuil, du syndiga verld, men glöm ej att taga pengar med dig! Le Petit Journal ansåg sig äfven böra erinra de vallfårdande, att inför den heliga rocken hemtar man ej blott syndaförlåtelse, — påfven Gregorius XVI gaf ut en bulla om den saken år 1845 — utan också lindring för kroppsliga plågor jemte åtskilliga andra förmåner. Det är i Frankrike, i vår tid, man får läsa sådant. Lnellertid begaf också jag mig till Argenteuil. Äfven vid pilgrimsfärder be- gagnar man sig numera af jernvägen, och det har i Frankrike på 1860:talet alldeles icke varit ovanligt, att presterskåpet i förening med någon företagsam arrangör anordnat lustturer för syndernas förlåtelse, ja till och med »lustturer med nattvardsgång». Vallfår- ., der till fots höra alltså till undantagen. . ' Louis Veuillot har dock berättat en gång i tidningen T Univers, att en ädel spanior, Donoso Cortès, markis af Valdegamas, hösten år 1851 gick till fots (från sitt hemland?) ända till Argenteuil för att genom den heliga rockens tillbedjande kurera en sjuk anför- våndt och det hällregnade hela tiden, tillägger denna nutids- TIDSBILDER FRÂN FRANKRIKES KYRKA. 531 legend1). Louis Veuillot har* tyvärr sedermera icke berättat om resul- tatet, och det är alltså en ganska betänklig lucka i legenden. Att markisen blef våt, det erkänner Veuillot, men om den sjuke blef frisk, derom har man icke fått höra något. Efter att hafva betraktat det rörliga lifvet ofvanför kyrkan i Argenteuil, begaf jag mig in i helgedomen och fann snart att den heliga marknaden vid kyrkdörren var endast ett slags »utbod» för den egentliga affären, hvilken bedrefs inne i templet.' Hufvudlagret af alla trosartiklar i medaljer, träsnitt och böcker fanns i sakristian och der bedrefs köpenskap i stor skala. På offentliga anslag läses: »On trouvera à la sacristie d’Argen- teuil des Prières, des Images, Médailles en cuivre et en argent, a Vusage des membres de la Confrérie de la sainte tunigue et de tous les pieux fidèles». Det är ett ganska märkvärdigt lager af det uppmålade, för- silfrade och förgylda fromleriet, det bibéloterie dévote, som numera förfärdigas i så stor skala i Frankrike. Hvad som naturligtvis också finnes att köpa i sakristian är »Notice sur la sainte tunique de Notre-Seigneur Jésus-Christ, par L. F. 'Guérin, membre de l’aca- démie de la religion catholique de Rome &», tryckt 1864, samt en ännu större bok, 408 sidor, Öfver samma ämne af samme förfat- tare, hvilken gör anspråk på att vetenskapligt bevisa, det rocken i Argenteuil är den rock, som förfärdigades af jungfru Maria åt barnet Jesus och som växte i proportion efter som egaren sjélf växte samt sedermera gjort och ännu gör mångfaldiga underverk. En annan bok, »La Cité mystique de Dieu, révélée à Marie de Jésus d’Agréda», öfversatt från spanskan och öfversedd af en franciskanermunk, andra upplagan, år 1862, berättar huru den heliga jtmgfrun skänkte sin son det af henne förfärdigade plagget, på hvilket icke fanns någon söm. »Tunikan passade förträffligt», heter det, «lagom lång för att betäcka fotterna utan att släpa, och ärmarne räckte ned på halfva handen, fastän man icke tagit mått förut. Kragen var rund och gick ihop framtill, något hög och nästan tätt intill halsen; det var derför den heliga modren drog den öfver barnets hiifvud, litan att öppna den, enär denna kläd- nad, enligt vår höga drottnings vilja, med beundransvärd smidighet smög sig efter alla former. Han lemnade den aldrig förrän böd- larne klädde den af honom for . att hudflänga och sedan korsfästa ’) »Cétait vers la fin de l'automne de 1851; là pluie tombait à torrents. Il n'en fit pas moins toute la route à pied. Son compagnon lui ayant' dit qu'il n'aurait pas cru < qu’un Espagnol pût consentir à se laisser mouiller si longtemps, il répondit en souriant qu’il faudrait bien une autre pluie pour laver ses péchés». 532 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI, honom, ty tunikan växte alltid sä mycket som behöfdes, alltefter- som Kristi heliga kropp växte». En sådan märkvärdig klädespersedel förtj enar väl att ses, äfven om man icke är så troende som de ofvannämnda författarne. Jag trängde mig fram mellan pilgrimerne i kyrkan och uppnådde det kapell, som utgör kyrkans förnämsta rikedom. Det är der det »privilegierade altaret» befinner sig, invigt åt Notre Dame $ Humi- lité... »quia respexit humilitatem ancillæ suæ», enligt hvad en in- skrift upplyser. . På kapellets altare står under vanliga förhållanden ett grannt skrin af förgyld brons, men vid högtidliga tillfällen flyttas detta skrin till sjelfva högaltaret i koret eller till ett i koret särskildt upprättadt altare. « - Skrinet innehåller den heliga rocken, af hvilken dessutom hän- ger en afbildning bredvid det »privilegierade altaret». Afbildmngen erinrade ovilkorligen om de med en kolossal rock illustrerade annon- ser, som skräddarbutiken la Redingote grise målat på alla lediga murar i Paris. Man kan omöjligt undvika att göra den jemförelsen. Det är fult, rått, vulgärt. På ett högt altare, ett slags lialfbåge, som. kunde synas öfver .hela kyrkan, stod det heliga skrinet skinande i det starka, genom de nya kyrkfönstren inströmmande solljuset; Bakom skrinets glas- vägg kunde man se något rödbrunt skymta fram. Det var den heliga rocken, men det är också allt hvad man får se af honom. Man må icke föreställa sig att plagget tages fram för att expone- ras fritt och obehindradt. Nej, det förblifver orubbligt uti skrinet och det är endast genom den lilla glasrutan på framsidan, som man kan se eller åtminstone ana att det ligger derinne. Men det är naturligtvis lika kraftigt, der det ligger, t Menigheten trängdes framför helgedomen, och en ganska egen- domlig procession begynte. Anförd af en prestman, satte sig den trogna skaran i rörelse, kysste det sidentäcke som hängde öfvei\ altarbågens kant och offrade penningar i en stor sparbössa, hvarefter samtliga deltagarn^ i processionen^ hvar och en i sin tur, krökte rygg och kröpo under altaret, d. v. s. i mycket lutande ställning passerade under den nyssnämnde låga hvalfbågen, ofvänpå hvilken den heliga rockens skrin befann sig. Dermed fortfor man en god del af dagen. Hvar och en som kryper under detta altare har sina synders förlåtelse för längre tid, försäkrar presterskapet, och dess- utom skall detta passerandé under den heliga rocken vara högst välgörande mot rheumatism och många andra krämpor, försäkrade man mig. Bland notablare personer, som skulle hafva blifvit botade 'TIDSBILDER FRÂN FRANKRIKES KYRKA. 533 på detta sätt från »obotliga» sjukdomar nämndes en markis d’Har- court, en son till lord Clifford m. fl. Jag hade sett nog och begaf mig ur kyrkan. På torget ord- nade sig redan förtrupperna till den stora processionen, som snart skulle tåga genom staden. Der uppställdes vackra barn, rosenkin- dade små flickor i hvitä kläder med kransar och blommor, och de buro små Kristusbarn i rödaste vax, de näpnaste dockor, på. små bårar; andra hade kors i händerna, andra åter små fanor. De gladde sig åt att vara så högtidligt smyckade och att hafva en roll med på festen. Men alltför glada fingo de icke vara. De skulle stå i led och se fromma ut. Svarta nunnor gingo omkring och jemkade på dem och gåfvo stränga befallningar.' De små voro rekryter, som skulle exerceras i kyrkans tjenst. ’ Bakom dem kommo fullvuxna flickor, blomstrande jungfrur, som buro stora standarer med heliga rockar. De sköna jungfrurna voro också hvitklädda och festligt smyckade, men de vågade icke annorlunda än i smyg kasta ungdomliga blickar omkring sig för att se hvilket intryck högtidsskruden gjorde. Så kommo små gos- sar, muntra ÿaminer, om de varit lemnade åt sig sjelfva, åt sina fanor och grannt målade ljus, men bredvid dem gingo dystra män i svarta kåpor. Det var de s. k. »Bröderna», Ignorantinerha, som slagit under sig så stor del af folkundervisningen i Frankrike. Och de vallade sin hjord. Detta var förtruppen, hvilken långsamt rörde sig nedåt kyrk- torget. Bakom dem kom slutligen hufvudstyrkan, och uppe i kyrk- dörren blänker plötsligt fram det heliga skrinet eller de heliga skrinen, ty kyrkans alla reliker skulle den dagen bäras i procession. Främst går »schweizaren», såsom den granne kyrkvaktaren kallas. Det är en ståtlig figur med en uniform, såsom vore han marskalk af Frankrike, med djerfva blickar, stolta later och med- vetandet af sin stora betydelse uttryckt i hvart och ett af de maje- stätiska steg han tager, i hvart och ett af de skrällande ljud, som hans hillebard framkallar mot stenläggningen. Det är han som går i spetsen för »kyrkan». Så komma stadens myndigheter, gendarmer och »sapeurs-pompiers», representerande den verldsliga magtens för- bund med den andliga. Derefter framskrider presterskapet med alla de heliga relikerna och i full kyrklig skrud. Hattarne af! Så drager processionen genom hela staden, och folket tränges omkring kyrkans män för att komma i grannskapet åf det heliga. Detta skedde för fem år sedan och sker högst sannolikt ännu i år i det fritt tänkande Frankrike. 534 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. Men huru har Kristi rock kommit till Argenteuil? Jo, heter det, den skänktes dit af Carl den Store. Det lärer vara först i medlet af tolfte århundradet, som ifrågavarande rock första gån- gen omnämnes, men det heter att den förvarats uti en stad i Gala- tien ända till slutet af sjette seklet, då den räddades undan ett öfverfall af perserne och fördes till en liten stad i Palestina vid namn Zaphat, hvilken sedermera kallades Jaffa, hvarifrån den heliga klädnaden fördes till Jerusalem och, år 627, till7Konstantinopel, ännu en gång till Jerusalem tillbaka och så återigen till Konstan- tinopel,/ der den stannade till dess kejsarinnan Irene skänkte den till kejsare Carl den Store på samma gång, som hon skickade åt- skilliga andra reliker till den mägtige monarken i vésterlandet och bland dem den heliga jungfruns intimaste linneplagg, hvilket ännu förvaras i Chartres. Carl den Store skänkte rocken till klostret i Argenteuil, der. hans dotter var abbedissa.— Alltsammån är gripet ur luften, enligt hvad historiskt kan bevisas. Tidningen V Univers berättade en gång, för några år sedan, att Gregorius af Tours intygat, det Kristi rock kommit till Frankrike under Carl den Stores tid. »Underverk inträffa», menade den ultramontana tidningen, »och då Gud talat, hvad vill då det stac- kars menskliga förnuftet invända?» Derpå svarade Journal des Débats, att det stackars menskliga förnuftet inskränkte sig till den lilla anmärkningen, det G-regorius af Tours dog 147 dr före Carl den Stores födelse samt att det följaktligen föll sig något svårt för den förstnämnde, så helgon han än var, att tala om hvad som skulle inträffa under Carl den Stores tid. Rocken har flera gånger varit försvunnen, i Än kommo nord- männen och förstörde Argenteuil, än blef rocken borttagen af hugenotterna, än hotades den af den stora revolutionen, men alltid har, efter någon tids förlopp, en helig person fått uppénbarelse om hvar den fanns, och så här den kommit till rätta för att göra nya underverk. Så försäkrar presterskapet och de rättroende lekmän- nen. Det är isynnerhet i -våra dagar, heter det i Guérin’s ofvan omtalade bok, som Kristi rock i Argenteuil kommit ånyo till heders. Både Gregorius XVI och den nuvarande påfven hafva på det högsta intresserat sig för det gudomliga plagget. Pius IX kände sig icke lugn förrän han fått ett stycke af detsamma, och det beviljades. Den 13 November 1854 öppnades skrinet under många högtidlig- heter och, i närvaro af ett stort antal prester samt en oräknelig skara fromma män och qvinnor, klippte man 15 centimètres af rockens ena sida. Med denna lapp begaf kyrkoherden sig till Rom. Under färden öfver medelhafvet uppstod ett förskräckligt oväder TIDSBILDER FKÂN FRANKRIKES KYRKA. 535 öch fartyget var nära att förgås, men räddades genom närvaron af de 15 centimèterna. Trenne dagar före instiftandet af dogmen om Marias obefläckadé aflelse hade kyrkoherden nåden att öfver- lemna lappen till den helige fadren, hvilken uttryckte stor glädje öfver denna dyrbara present. Kyrkoherden i Argenteuil fick en. medalj till minne af den obefläckade aflelsen, och ett par år der- efter skänkte påfven till den heliga rockens kyrka ett stört vaxljus, invigdt af Pius sjelf samt med latinsk inskrift. Men huru förklara, att Argenteuil har Kristi rock, då man vet att Kristi rock finnes i Trier? »Skeptiker och utläggare», anse naturligtvis begge rockarne för bedrägeri. År 1844, under det biskop Arnoldi i Trier lockade en så stor del af det katolska Tyskland till sin domkyrka för att tillbedja den der utställda rocken, utkom en bok i Düsseldorf: »Der heilige Rock zu Trier und die zwanzig andern heiligen ungenähten Röche», en historisk undersökning af J. Gildemeister och H. von Sybel, hvilka grundligt vederläde legen- dérna om de heliga osömmade rockarne i Rom, Köln, Frankfurt, Trier, Argenteuil m. fl. ställen. Denna vederläggning har dock icke det ringaste besvärat afgudadyrkan på de begge sistnämnda orterna. Man må för öfrigt icke tro att det är endast i Argenteuil, som vidskepelsen inom Frankrike nu reser hufvudet högre än förr under detta århundrade. Den visar sig öfverallt och har många stationer. En bland dessa är Chartres, der den afgudadyrkan som drifves med »jungfru Marias chemise» efter proklamerandet af dogmen de immaculata conceptione tagit synnerlig favör. Det un- dergörandé vattnet i Salette, en af de seiiaste årens »heliga upp- täckter», eller det dyrbara blodet i Fécamp uträtta samma mirak- ler, enligt prelaternas intyg och det under presterlig inflytelse för- dummade folkets tro. Märkvärdigast är dock den heliga reliken i Charroux, kallad la sainte ' vertu, den del af Kristi egen kropp, som under hans första lefnadsdagär genom en i judiska lagen föreskrifven ceremoni borttogs och hvilken sedermera, ï följd af särskild gudomlig nåd och med den heliga jungfruns medgifvande, kommit till Frankrike (lärer äfven finnas i Rom) samt nu tillbedes af fromma män och qvinnor med en dyrkan, som, tack vare pre- sterskåpets entusiastiska predikningar öfver reliken och säfskildt biskopens i Poitièrs varma rekommendation, ar ännu mera brin- nande än den som egnas rocken i Argenteuil eller linneplagget i Chartres. Den som ej varit vittne till denna krassa vidskepelse med dess demoraliserande inverkan på befolkningen, föreställer sig sannolikt icke att en , så afskyvärd obskurantism han finnas i det nittonde 536 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. århundradets Frankrike och, när han hör talas derom, frågar han sig otvifvelaktigt huru sådant är möjligt. . Frankrike är dock, det kan ju icke nekas, ett land, der ett mycket stort antal af upplys- ningens hefrämjare, af forskare inom vetandets alla grenar lefva och verka. Det är framför allt det land, der den goda smaken har sitt hufvu dsäte, och endast detta skulle, tycker man, omöjlig- göra dessa osmakliga historier om undergörande och syndaförlå- tande chemiser eller reliker af den beskaffenhet, som i Charroux. Huru är detta mörker tänkbart i ett land med en sådan stad som Paris? Denna stad' är dock, såsom Groethe en gång yttrat, den plats der de bästa hufvudena i ett stort rike äro ’församlade och dér de dels genom vänskapsförbindelse, dels under strid och täflan hvarje dag undervisa och uppbygga hvarandra; ett ställe der na- turens alla riken och hvad konsten har att uppvisa märkligast från alla trakter på jorden hvarje dag äro tillgängliga att studera. Tänk er denna verldsstad, der hvarje steg på en offentlig plats återkallar1 i minnet en stor forntid, der i hvarje gathörn upprullas ett stycke historia; föreställ er icke Paris och ett inskränkt och betydelselöst tidehvarf, utan Paris i detta, nittonde århundrade, der sedan några få mansåldrar snillen, såsom Molière, Voltaire, Diderot och deras likar, satt i omlopp. en rikedom på idéer så stor, att man icke på annat ställe på jorden sett något motsvarande. Man skulle finna saken fullkomligt oförklarlig, om man icke kände till de oerhörda ansträngningar Rom, det påfliga och jesui- tiska Rom, obskurantismens hufvudsäte och fasta borg, för närva,- rande utvecklar för att rädda ett välde, hvilket tidsandans upplys- ning hotar att.kasta öfver bord. Det är, man kan hoppas det, de sista ansträngningarne, men just derför så mycket väldigare och mera koncentrerade. Att dé funnit en bundsförvandt i de politiska förhållandena i Frankrike, har gjort dem så mycket inflytelseri- kare. Då tankefriheten icke de facto finnes till, blir det lätt för myndighetstrons målsmän att vinna segrar. Alltsedan statskuppen hafver jesuiterna i Frankrike - haft en tacksam jordmån. Kejsar Napoleon III är visserligen icke vän af Loyolas lärjungar, och man har sett huru det ultramontana lägret vid alla tillfällen ådagalagt sitt misstroende, ofta sitt hat mot den franske statschefen; men detta beteende från ultramontanernas sida är dock ganska omotiveradt, ty de lära väl icke kunna för- neka att, förutan hvad de hafva att,tacka de franska truppernas närvaro i påfvestaten, de under det andra kejsardömet återvunnit den terräng också i Frankrike, hvilken för dem gick förlorad under julimonarkien. Den massa kloster, andliga brödraskap och syster- TIDSBILDER FRAN FRANKRIKES KYRKA. 537 föreningar i ultramontan anda, hvilka uppstått i Frankrike under de två sistförflutna årtiondena, bära tillräckligt vittnesbörd derom. Den stora förening, som uppkallats efter den ädle mennisko- vännen Saint-Vincent de Paul, har under sken af helt andra än- damål förstått att sätta upp en hel armé mot tankefriheten och den religiösa fördragsamheten. Detta sällskap började visserligen sin verksamhet redan på 1830-talet, under den tid jesuiterna icke vågade öppet uppträda, men det är först efter Frédéric Ozanams, den synlige stiftarens död, år 1853, som sällskapet under gyn- samma yttre förhållanden uppnått de kolossala proportioner, i hvilka det numera verkar. Jesuiterörden stiftades för att motarbeta reformationen ; Saint- Vincent de Paul’s sällskap har upprättats för att hemligen och uppenbarligen, men under sken af den vackraste bland alla krist- liga dygder, välgörenheten mot nödlidande likar, kämpa mot de följdsatser vår tid söker att draga af femtonhundratalets refor- mation. Det är trehundra år mellan instiftandet och dessa säll- skap — någon annan skilnad finnes icke. Ozanam, sjelf en »ädel fanatiker» och endast ett medel i je- suiternas händer, medgaf helt öppenhjertigt, att sällskapets för- nämsta ändamål icke vore att bispringa de fattige.; »Nej^ det är endast ett medel», förklarade han. »Vårt mål ar att befästa oss i den katolska tron och att genom barmhertighetsverk utbreda dess herravälde». Saint-Vincent de Paul’s sällskap med sitt öfver hela Frankrike skickligt utbredda nät har varit ett verksamt medel i ultramonta- nernas händer. Desse hafva derigenom gjort sig till herrar öfver den fattigare delen af befolkningen. Det inflytande de under juli- monarkien förlorade äfven inom folkundervisningen hafva de också ej blott återvunnit, utan äfven betydligt utvidgat under kejsardömet. Det är i synnerhet de »kristna brödernas», äfven kallade de »okun-. niga brödernas» sällskap och de många nunneordnarne med lika okunniga »systrar» som hafva folkskolorna i sina händer och, under det de söka skaffa lydiga tjenare åt Rom, nitiskt arbeta på vid- skepelsens utbredande. - Om en lekman eller »icke-andligt» fruntimmer önskar öppna en skola, måste de undergå examen och skaffa sig diplom, ett brevet de capacité, men en medlem af en andlig kongregation, vare sig man eller qvinna, behöfver icke underkasta sig någon sådan pröfning, utan anses fullt skicklig att undervisa endast på grund af ett s. k. lettre d?obédience, som ej är annat äri ett intyg öfver att de afsagt sig all fri vilja och förbundit sig att blindt 538 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI, lyda sina förmän prelaterna och ledarne af de andliga kongrega- tionerna. Det är en i obskurantismens tjenst väl exercerad och disciplinerad armé, som icke kan och ej heller behöfver kunna lära folket ens läsa innantill. När man känner dessa förhållanden, finner man snart svaret på den frågan, huru det är möjligt att okunnigheten och vidske- pelsen kunna vara så stora i det nuvarande Frankrike. Och de som innehafva magteù visa sig icke angelägna att göra någon förän- dring i denna sakernas ordning. De fåtaliga liberala i lagstif- tande corpsen använda ihärdiga bemödanden för folkundervisnin- gens förbättrande, men kunna intet uträtta. Om en minister verk- ligen vill bekämpa jesuitismen, håller han sig ofta till hvad som kan uträttas inom den högre undervisningen, men försummar det vida vigtigare — folkundervisningen. På det sättet har Rom haft fritt spelrum. Sjelfva den till sin egentliga öfvertygelse visst icke bigotta regeringen tvekar understundom icke att anslå medel, som så väl kunde behöfvas för en tidsenlig folkundervisnings befrämjande, till ändamål, öfver hvilka vår tid må förvåna sig. För få år sedan — det var på 1860-talet — beviljade kejsaren medelst ett dekret, undertecknadt af Rouland, d. v. kultus- och undervisningsminister, samt de Forcade, d. v. finansminister, tiotusen francs till omkost- naderna för den helige Labre’s kanonisation eller åtminstone beati- fikation i Rom, och skulle dessa medel tagas af den fond, som den förstnämnde af de båda kontr-asignanterna hade sitt departe- ment anvisadt. Tiotusen francs är visserligen icke någon bety- dande summa, men de hade varit tillräckliga för att upprätta én af de andliga kongregationerna oberoende skola i någon af de många byar i Frankrike, der all undervisning saknas. Hvem var då denne Labre, som skulle blifva helig på det franska undervisningsväsendets bekostnad? Han var, enligt sam- manstämmande intyg från katolska auktoriteter, den lataste bland alla lata tiggare i förra århundradet, den fräckaste bland alla fräcka cyniker, hvilken drog omkring och pockade på medlidande Samt lefde i den vämjeligaste osnygghet, anseende sig genom sitt förakt för arbete och en hel och ren skjorta förtjena salig- heten. Påfven Pius IX ansåg honom också genom. detta lef- nadssätt håfva gjort sig förtjent af att blifva helgon framför så många andra, som icke föraktat arbete och snygghet, och derför anhöll hans helighet om tiotusen francs, af franska regeringen. Men hvärför franska staten skulle i detta århundrade bekosta en sådan lättings »beatifikation», det har ett vanligt ménniskoförstånd TIDSBILDER FRÂ.N FRANKRIKES KYRKA. 539 svårt att fatta. Exemplet är dock, tyvärr, ej så enstaka, som det är betecknande för situationen i det kejserliga Frankrike. Vi se bigotteriet och en demoraliserande vidskepelse fräta på det franska samhället, men låtom oss i vår förundran öfver att något sådant ännu kan existera i det land, som säger sig grunda sin nyaste historia på »1789 års principer», icke glömma att vid- skepelsen äfven finnes till ej blott uti andra katolska länder, utan äfven, och det i ej ringa grad, i de protestantiska. Äfven om man i de sistnämnda länderna icke tror sig få syndernas förlåtelse derför att man offrat några slantar vid ett skrin, hvilket före- gifves innesluta ett Kristi eller jungfru Marias klädesplagg, eller om man icke söker förskaffa sig andlig och lekamlig helsa genom att tillbedja reliker af den beskaffenhet, som »la sainte vertu» i Charroux, träffar man dock äfven inom protestantismen, öfverallt der den s. k. »bekännelsetroheten» blifvit upphöjd till det religiösa lifvets. högsta grundsats, på stor råhet och beklagansvärd okun- nighet i andliga ting, ej sällan parad med en fanatism, som kom- mer olyckor åstad. Ultramontaner, d. v. s. trälar under bokstafven, ofördragsamme, förföljelselystne naturer, träffar man ej endast i Frankrike och Rom, utan äfven inom våra egna landamären. Har ej det vanvettiga ordandet om påfvens »ofelbarhet» sitt motstycke i den svenska hyperkonfessionalismens afgudiska fasthängande vid »papperspåfven»; det sextonde århundradets bekännelseskrifter, åt hvilket bristfälliga menniskoverk våra ortodoxer tyckas vilja tilldela rolen af snart sagdt ett . slags medlare mellan Gud och menniskan? Pius IX:s »encyklikor» och bannlysningsbullor hafva väckt vår samtids åtlöje och harm, men — hvad skola vi säga om den upp- fattning af Guds verldsstyrelse, som röjer sig i vissa svenska pre- laters riksbekanta »sändebref», hvad om stridssättet i våra »krist- ligt sinnade» tidningar 9, om tonen i så många predikningar, om den statskyrkliga religionsundervisningen i våra skolor, om vårt presterskaps allmänna ställning till tidens stora kulturfrågor? Vi se det absurda fira em af sina triumfer i erke-katolikernas för- kunnande af dogmen om »den obefläckade aflelsen», men vi böra dervid ej förbise det ingalunda mindre absurda och helt visst mera vådliga i protestantiska teologers bemödanden att ånyo bringa till heders tron på djefvulen, »helvetesläran» 0. s. v. Formerna vexla, *) Jmfr. t. ex. det. senaste utfallet mot tyska protestantföreningen i tidningen Wäktaren för d. 12 sistlidne Maj, der nämnda förenings ledande personligheter, der- före att de förkasta - den ortodoxa treenighetsdogmen, »satisfactio vicaria», o. s. v. be- handlas nära nog såsom samvetslösa skurkar. 540 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. men anden är en och samma i den presterliga vidskepelsens historia. Vår tid befinner sig onekligen, hvad den religiösa frågan be- träffar, uti en brytning, som väl må kallas revolutionär. Förflutna århundraden hafva äfven haft sådana brytningsperioder, men, såsom denna tidskrifts utgifvare har yttrat i den ofvan omnämnda af- handlingen: »striden bär i våra dagar, märkbarare än någonsin, det slutliga afgörandets prägel. Det är en strid mellan tvenne i ett och allt motsatta verläsåsJcådningar, af hvilka den ena icke kan ega bestånd vid sidan af den andra». Den ena af dessa verlds- åskådningar är den .reaktionära, den tillbakahållande, som äflas att fasthålla former, ur hvilka den lifgifvande anden för länge sedan flyktat; den andra ser förtröstansfullt mot framtiden och soker sanningen, för att under en ständigt fortgående utveckling komma fullkomligheten sg. nära som möjligt. Den ena represen- teras af Rom, vare sig »Rom i Rom» eller Rom litet hvarstädes. Den andra är Roms oförsonlige motståndare, den fria forskningen. Det är en väldig strid mellan forntid och framtid, väl förtjent af vår uppmärksamhet. Den som vill i ordets högsta mening lefva och ej blott vegetera, tvekar icke att deltaga i striden. Den slappa likgiltighetens »dolce far niente», förkastligt hvarhelst det påträffas, blir rentaf föraktligt, då striden gäller mensklighetens och den enskildes ojemförligt vigtigaste lifsangelägenhet: frihet och sanning i fråga om det religiösa. Under sådana förhållanden är det med glädje man finner det . nutidens Frankrike har icke blott osmakliga reliker att bjuda på och krass vidskepelse hos en genom jesuiter fördummad landtbe- folkning, utan också män, som förstå vår tid och ej tveka att föra dess talan, oförskräckta kämpar för förnuft och samvetsfrihet. Striden är kanske ännu icke i det landet kommen längre än till början, men denna början förtjenar hela vårt deltagande. Det är isynnerhet rörelserna inom sjelfva den katolska kyrkan som äro af stor betydelse. Om de män, som redan framstått såsom frihe • tens försvarare och visat att deras samveten äro dem dyrbarare än påfvens bud, icke komma att sjelfve utföra det stora verket, förbereda de dock otvifvelaktigt ett reformationsarbete äf vidsträckt omfattning. Hafva de ännu icke kommit så långt, att de inse det en försoning mellan katolicismen och friheten är omöjlig, synes deras verksamhet dock blifva ett förberedande arbete i den syft- ningen. z Den ryktbare Lamennais, utgifvare af tidskriften VAvenir, hade omsider kommit till nyssnämnde insigt. Sin- djerfva krigs- TIDSBILDER FRÅN FRANKRIKES KYRKA. 541 förklaring mot påfvedömet utslungade han i arbetet Paroles (Tun croyant (i Maj 1834), af hvilket inom kort tid 100 upplagor ut- såldes. 9 Men honom fattades lärjungar, åt hvilka han kunnat testa- mentera det af honom ofulländade verket, och han hade kanske slösat bort sina bästa krafter på det fåfänga försöket att tillväga- bringa ett förbund mellan påfvedömet och framåtskridandet, ett försök för hvilket hän hugnades med kyrkans hätska förföljelse. , Lacordaire följde Lamennais länge och troget, men oaktadt den eld, hvaraf han lifvades, afkyldes dock slutligen hans ifver och af hans sträfvanden synas, ej många resultat. Han skall alltid lefva i tacksam hågkomst hos frihetens vänner, men för framgången af deras sak lemnade han icke efter sig något som kunde i väsentlig grad inverka på det stora omskapningsarbetet. Man stannar nu- mera icke vid en Lacordaires åsigter, ehuru dessa utan tvifvel för en katolska kyrkans tjenare ofta voro af märkligt frisinnadt in- nehåll. En af den ädle dominikanerns intimare vänner, grefve Mon- talembert, hvilken för kort tid sedan lemnade det jordiska, också en af dem på hvilka frihetens vänner haft sina blickar fästade, skref omedelbart före sin död ett företal till »Pater Lacordaire’s testamente», som i dessa dagar utkommit i franska bokhandeln. I detta företal, hvilket var Montalemberts eget testamente till fram- tiden, uttalar han sig på det bestämdaste mot det som för när- varande försiggår i Rom. Hans ord äro rätt skarpa, då han talar, om' den skola för smädelse och förtryck, som blomstrar i Rom och sedan lång tid tillbaka inverkar på det katolska presterskapet i alla länder. Han beklagar sig öfver den i system bragta påfliga 1) Grundåskådningen i detta Lamennais’ arbete återgifves af Framtidens utgifvare i följande ordalag r »Ï stället för kyrkan låter han nu ett annat begrepp, träda i för- grunden: le peuple, det fattiga, förtryckta folket. Kristus var folkets vän, derföre spikade öfverstepresterna honom på korset. Desse »Satans tjenare», som djerfvas be- nämna sig »Kristi prester», hafva i alla tider varit vetenskapens oeh tänkandets fiender. Genom sina godtyckligt uppfunna läror underhålla de splitet och söndringen bland folken och lägga hinder i vägen för verkliggörandet af kristendomens stora grundtanke om »la fraternité», hvilken äfven framskymtar bland revolutionens idéer. Hierarkien här sålunda visat sig vara mensklighetens fiende och derigenom äfven kristendomens, ty det för kristendomen utmärkande är just dess öfverensstämmelse med mennisko- naturens djupaste behof. Derföre skall äfven kristendomen ega bestånd för alltid, om ock framtidens kristendom kommer att blifva en helt annan, än den nu gällande ka- tolska eller protestantiska prestlärans. Hvad som dör, är icke det lifvets träd, en gudomlig hand inplanterat i verldshistorien, utan endast den förtorkade bark, som be- täcker stammens yta». Jmfr. uppsatsen Den religiösa revolutionen i nittonde århundrade t sid. 815. 542 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. autokratien, hvilken hvilar som ett ok på Guds församling, till stor skam för det katolska Frankrike och, hvad som är tusen gånger värre, till stor fara för själarne. Montalembert upprepar , också de protester, som någon gång flutit ur Laçordaire’s penna, såsom då dominikanermunken kallade, romerska regeringen en re- gering af gamla regimen och, hvad vigtigare är, då han benämnde läran om påfvens personliga ofelbarhet »den största oförskämdhet, som ännu någon tillåtit sig i Kristi namn». Lamennais och Lacordaire, kyrkans tjenare, och Montalembert, lekmannen med teologisk lärdom och kyrklig nitälskan, äro döda. Det är möjligt, att om de nu lefvat, de kunnat föra reformen ett stycke längre fram. Bland de ännu verkande inom franska kyrkan är det pater Gratry, som kanske oförbehållsammast i skrift upp- tradt mot dogmen om påfvens ofelbarhet. Gratry är för öfrigt visst icke känd såsom någon fritänkare. Han är en lärd katolsk teolog och hållér föreläsningar i Sorbonne, men har tillhört den orden som kallas Oratoriens de Vimmaculée conception och visat sig som nitisk katolik. Nu .förföljes han af jesuiterna i det italienska bladet Civilta cattolica, ocb. hans inkast mot ofelbarheten förklaras vara af intet värde. . Samma katolska tidning hedrar äfven monseigneur Dupanloup, den bekante biskopen i Orléans, med sin förföljelse. Nämnde biskop, en af de förnämste i, att icke säga chefen för det gallikanska par- tiet i Frankrike, d. v. s. represeiitanterne för den redan sedan lång tid tillbaka existerande åsigten om nödvändigheten att bevara den franska kyrkans oberoende gentimot Rom, nämnde biskop, säger jag, har visserligen opponerat sig mot den påfliga ofelbarhetsläran och har derför redan lidit smälek under det nu pågående kyrko- mötet, men han har dock icke yttrat sig mot det falska i denna dogm, utan endast mot olämpligheten af dess proklamerande. De liberala biskoparne gå icke särdeles långt, som. man finner, hvilket visserligen ej hindrar att de af Louis Veuillot utskrikas som kättare. Det är en man, en munk, hvilken på kort tid tillvunnit sig lika stor uppmärksamhet, som den hvilken tillkom Lamennais och som, tack vare sin vältalighet, redan börjar fördunkla minnet af Lacordaire. Hans namn är, sedan'ett år åtminstone, kändt öfver hela den bildade verlden. Denne man är pater Hyacinthe, ohekli- gen en af tidehvarfvets märkligare personligheter/hvilken, om han också icke ännu uträttat något afgörande, måhända dock framde- les kommer att uppträda bland vår tids reformatorer. Han tyckes åtminstone ega många för en sådan erforderliga egenskaper. TIDSBILDER FRÄN FRANKRIKES KYRKA.< 543 Här i Stockholm har en ung vältalare, tillhörande en annan af Frankrikes kyrkor och för närvarande pastor vid den reformerta församlingen härstädes, hr Puaux, för kort tid sedan hållit tvenne föreläsningar öfver le Père Hyacinthe et son Église, hvilka han sedermera utgifvit i ett litet häfte, som säljes till förmån för en institution, hvilken ännu icke kommit till stånd, men för hvilken hvarje fosterlandsvän hland oss måste känna det lifligaste delta- gande, nämligen Stockholms högskola. Dessa föreläsningar hafva utan tvifvel i icke ringa grad bidragit att gifva vår bildade publik en närmare föreställning om den strid, som ' f. n. pågår inom Frankrike oçh i allmänhet mellan den kyrkliga auktoritetstron och den fria tanken, mellan Rom och friheten. Man bör derför vara hr Puaux tacksam, så mycket mera som hans framställning är ett bland de vackraste bevis derpå, huru man kan, utan att offra det ringaste af sanningens allvar, visa sig mild och fördragsam mot olika tänkande. Bland öfriga biografer öfver pater Hyacinthe, den samvets- granne och oförskräckte munken, har Bigelow, f. d. amerikanskt sändebud i Paris och personlig vän till Hyacinthe samt dennes värd under hans vistelse förliden höst i Newyork, lemnat en intres- sant skildring i Putnam^s Magasine, hvilken finnes öfversatt i Februarihäftet för innevarande år af E. de Pressensé’s Revue Chré- tienne- Det är hufvudsakligen med ledning af Puaux’ och Bigelow’s skildringar samt med stöd af minnen från den tid, då Hyacinthe i predikstolen i Notre-Dame uti! Paris förvånade verlden med sin väl- talighet, som jag försöker att här framställa personen och saken, bilden af Hyacinthe, vidskepelsens och prestväldets vedersakare, representanten för det unga religiösa Frankrike. Under förra hälften af sistförflutna årtionde började man tala om en då ännu ung munk af Barfota-karmeliternas orden, en and- lig vältalare, hvilken fördunklade pater Félix, jesuiten, som genom sina predikningar någon tid skaffat' fulla hus i Notre-Dame i Paris. Pater Hyacinthe, så var karmeliterns namn inom orden, jemfördes redan med sjelfva pater Lacordaire. Hyacinthes namn i det borgerliga samhället, innan han gick i kloster, var Charles Loyson. Han var af god familj och i fullkom- lig besittning af vår tids högre bildning. Under sommaren år 1864 anmodades denne munk att hålla föredrag uti Cercle Catholique, en klubb för unga katoliker i Paris. Det var der han en afton, inspirerad af sitt deltagande för samtidens stora kulturfrågor, talade om franska revolutionens inflytande på verlden. »1789 är ett full— 544 FÊAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. ändadt faktum», sade han, »och om så icke vore, måste man full- ända det». Detta yttrande väckte stort uppseende i Paris. Pater Hyacinthe bief snart föremål för ultramontanernes hätska anfall, men dessa förmådde dock icke hindra att erkebiskopen i Paris kallade den frisinnade karmelitern att predika adventet samma år i Notré-Dame. Tilloppet af åhörare blef ofantligt. Hvar och en ville höra och se den munk, som uttalat sig för år 1789, och hvilken tycktes kunna upptaga den mantel, som Lacordaire låtit falla. Hyacinthe var då en några och trettio års man, en kräftig' figur med en munks huf- vud, men med snillets blixt i sina ögon och med den inspiratio- nens eld i hela sitt väsende, som har sin rot i en fast öfvertygelse och just derför rycker åhörarne med sig. Han var liflig, men dock återhållsam i sina åtbörder, en bildad man och en man med smak i sitt föredrag på samma gång som en eldig predikant. Hans »konferenser» i Notre-Dame voro ej blott en »tilldragelse» för hela Paris; de voro epokgörande inom den nyare katolicismen. Kongresserna i Mecheln, 1863 och 1864, voro afslutade. Monta- lembert hade väckt uppmärksamhet genom sitt försvar derstädes för den religiösa fördragsamheten. »Bland all frihet, som jag hit- tills försvarat», hade Montalembert yttrat, »är samvetsfriheten i mina ögon den dyrbaraste, den heligaste, den mest berättigade, den nöd- vändigaste». Han medgaf, att katolikerne hittills visserligen fordrat frihet för-sig, men ej varit benägna att lemna den åt andra, och mot en sådan uppfattning af friheten protesterade han på det lif- ligaste Full frihet måste lemnas åt alla. »Jag erfar en oöfver- vinnerlig fasa», förklarade han, »föt alla de brott och alla de våld- samheter, som begåtts mot menskligheten under förevändning af att tjena religionen. De bål, som en katolsk hand upptändt, komma mig lika mycket att rysa, som de schavotter, på hvilka prötestan- terne offrat så många martyrer». Dessa ord, uttalade af en aristokrat, en korsfaïarnes ättling, en nitisk katolik, fÖrtjenade naturligtvis Roms uppmärksamhet och Roms svar. Detta' svar uteblef ej heller. Verlden fick snart höra talas om den påfliga ^encycHcan» och dermed följande »syllabus», som utgjorde en dundrande protest mot allt som sedan århundra- den tillbaka vunnits genom mensklighetens sociala och politiska utveckling. / Jesuiter och ultramontaner i allmänhet helsade denna prokla- mation med entusiastiskt bifall oéh deras anfall mot »otroshjelten» Hyacinthe blefvo ännu häftigare. Man försökte att underkasta hans predikningar romersk censur, hvilket försök dock strandade mot TIDSBILDER ERAN FRANKRIKES KYRKA. 545 den gallikanskt sinnade erkebiskopens i Paris fasta hållning. Då fick Hyacinthe kallelse att infinna sig i Rom, men påfven tog vän- ligt imot honom och sökte vinna honom genom mildhet. Efter Hyacinthes återkomst till Paris var han likväl densamme, en man, på hvilken hvarken hotet om Vatikanens åskor eller intrycket af den gamle påfvens älskvärda personlighet verkade det ringaste, när samvetets röst talade. , . . Ett par år derefter är Hyacinthe åter i Rom och predikar i dén helige Ludvigs kyrka, % alltid hofsam i sin framställning och liberal i talets innehåll, lika oförskräckt i Rom, som i Paris. Han vann framgång äfven der, och påfven visade sig ännu en gång för- bindlig mot honom, smålog vänligt och gjorde en artig ordlek på namnet Hyacinthe — »en skön blomma och en dyrbar ädelsten». Hyacinthe lemnade åter Rom, triumferande öfver sina fiender, men med allt annat än behagliga intryck af den heliga staden och dess regering. Han blef ännu en gång af monseigneur Darboy, den parisiske erkebiskopen, kallad att predika ad ventet i Notre- Dame. Det var år 1868. Hans uppfattning af den sanna kyrkan var rakt motsatt hvad som uttalats i encyclican och syllabus.' Ultra- montanerna gnisslade af raseri. Deras ursinnighet nådde sin höjd, dås Hyacinthe talade om vår tids fariseer på ett sätt, hvarpå man icke kunde taga miste om hvem han menade. Erkebiskopen var närvarande och, likasom han redan förut brukat, tackade han äfven nu offentligt från predikstolen pater Hyacinthe för dennes predikan. Hyacinthe erhöll ännu en gång kallelse att infinna sig i Rom. Denna gång hoppades hans fiender att de skulle krossa honom- Han hade nyss förut skrifvit ett bref till en italiensk tidskrift, Rivista universale i Genua, och i détta bref, undertecknadt med hans namn, förekommo saker, menade jesuiterna, som måste fylla den helige fadrens hjerta med afsky. Hyacinthe hade också skrifvit ett bref till en politisk klubb i Paris.1 Man hade nämligen i denna klubb anklagat honom för att hafva kallat kartescher till hjelp mot fri- tänkare. f Hyacinthe ansåg sig icke kunna lemna en sådan beskyll- ning utan allt svar, och han skref derför till klubben ett bref, hvar- nti bland annat yttrades, att han icke trott det vara nödvändigt att skilja sin sak från vissa katolikers, hvilka, om de också éj vädja till kartescher, likväl sakna inqvisitionen och drägonaderna och som sjelfva dragit försorg om att skilja honom från dem genom de angrepp, för hvilka han varit utsatt ända från början af hans offentliga framträdande. Detta bref förskaffade Hyacinthe en skrapa från karmelitèr- ordens general i Rom. Men strax dérpå skref den förre ett nytt 35 546 framtiden, tredje årgången, juni. bref till Rivista universale, åtföljdt af én religiös artikel för tid- skriften. Denna tidskrift är fullkomligt katolsk, fastän icke fanatisk, öch tillhör den opinion,. som uttalar sig mot intoleransen. Den redigeras af markis Salvago, ledamot af den italienska kammaren, och räknar bland sina medarbetare historieskrifvaren Cesar Cantu samt Àudisio, en lärd professor i Rom, och många andra fram- stående samt långtifrån radikala personer. Uti det senare brefvet till ifrågavarande tidskrift hade Hya- cinthe bland annat yttrat: »Katolicismens gamla politiska organisa-" tion i Europa sj linker på alla håll i blod eller, hvad värre är, , smuts, — och likväl är det vid dessa vanmägtiga och skamliga spillror som man vill binda kyrkans framtid!» Med de orden afsåg brefskrifvaren företrädesvis det spanskt-katolska kungadömet, som då föll, under det att den ultramontana pressen uppmanade de trogna att förena sig för att frälsa kyrkan, hvilken, enligt deras uttryck, hotades i den mycket katolska drottning Isabellas heliga person. ; Tjeiistaktiga vänner till påfvedömet utspredo att Hyacinthe hänsyf- tat på påfvens yerldsliga magt, och tidningen Osservatore cattolico i Milano beskyllde öppet Hyacinthe för en sådan afsigt. — »Ah, han säger att vi fallit i smutsen!» utropade den helige fadren och lät genast utgå befallning, att Hyacinthe skulle förklara sig. Denna befallning åtlydde karmelitern genom ett kort tillkännagifvandé i nästa nummer af Rivistà universale, der han tillkännagaf att han alldeles icke afsett påfvedömet. Men på samma gång han försvarade sig mot den oförskyllda anklagelsen, begagnade han tillfället for att erinra påfvén om att hans helighet alldeles icke vor^ öfelbar. Han påminte om att Österrike, oaktadt konkordatet, fallit i sitt blod vid Sadowa, att det ofördragsamma och absolutistiska Spanien sjunkit i smutsen med Isabellas regering. Att binda kyrkans intres- sen vid det ena eller det andra af dessa döende välden, det vore att binda dem vid ramlande och vanhedrade ruiner. I samman- hang dermed påminte Hyacinthe om den liberala och reformerande andan under Pius IX:s första regeringsår och citerade ettbref från påfven, år 1848, till kejsaren af Österrike, hvaruti hans helighet för- sökte Öfvertala nämnde monark att lyssna till Italiens önskan om en nationel enhet. - Detta var naturligtvis det värsta någon kunde göra i dylikt fall. Att påminna påfven om en tid och om handlingar, som denne numera ville hafva begrafda i glömska, var detsamma som att reta honom till det yttersta. Hyacinthe bief för tredje gången kallad • till Rom och anbefalld att der inträffa i Januari 1869. Den kallade hade dock ingen brådska att infinna sig, men begaf sig slutligen TIDSBILDER FRÅN FRANKRIKES KYRKA. 547 på väg. Han for genom Florens och sammanträffade der med flera af de mest framstående inom det liberala partiet. Detta inrappor- terades genast till Rom, och Hyacinthe bedömdes naturligtvis på det strängaste af Unita cattolica och andra ultramontana blad. Vid pingsttiden förlidet år inträffade han åter i Rom och an- höll genast om audiens hos Pius IX. Audiensen blef också genast beviljad, något högst ovanligt, då fråga är om en person, som fal- lit i onåd. Påfven visade sig äfven denna gång mild, afhörde med samma välvilja som alltid Hyacinthes förklaringar, sade icke ett enda förebrående ord och begärde ej\ att den djerfve munken skulle taga tillbaka ett enda af sina yttranden. Allt tycktes vara glömdt, och Hyacinthe kunde icke förstå hvärför han behöft göra sig be- svär att fara till Rom. Men hans intryck af den heliga staden voro ej heller denna gång af angenäm beskaffenhet. Den påfliga ofelbarheten syntes honom mindre än någonsin berättigad att pro- klameras. Hyacinthe återvände till sin verksamhet i Paris, der han var föreståndare för ett karmeliterkloster i förstaden Passy., Han hade knappt åter satt foten derinom, förrän ovädret förnyades från ultra- montanemas sida. Påfvens mildhet mot Hyacinthe hade icke gjort något intryck på dessa fanatiker. Strax derefter,, det var i Juni förlidet år, anmodades pater Hyacinthe att deltaga i fredskongres- sen i Paris. De yttranden han der hade i samma fördragsamma och menniskovänliga anda, som alltid, bragte ultramontanernas hat tilF ett af görande utbrott. Hyacinthe blef af sin ordensgenéral i Rom på det strängaste förbjuden att låta trycka något af honom författadt bref eller föredrag, likasom att taga till ordet på något ställe utom i kyrkan. Han dömdes alltså till absolut tystnad utom i predikstolen. Efter att i stillhet hafva under ett par månader öfverlagt med sig sjelf, skref han, i September 1869, ett bref till ordensgeneralen. »Ni fordrar», heter det i detta bref, »att jag talar ett språk eller iakt- tager en tystnad som icke vore det fullständiga och uppriktiga ut- trycket för min öfvertygelse. Då tvekar jag ej ett ögonblick.». Han förklarade, att han ej mera kunde uppträda i Notre-Dame, uttryckte deröfver sin saknad såväl för erkebiskopens skull, som kallat honom till denna predikstol, som för de åhörares, hvilka följt honom med sin uppmärksamhet, sina sympatier, han ville nästan säga sin vänskap. Han tillkännagaf också, att han ämnade lemna klostret, som under de nya förhållanden, man trugat på honom, förvandlades för honom till ett själens fängelse, och han satte innan kort detta sitt beslut i verkställighet. 548 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. Det dröjde icke länge, förrän han fick svar från Rom, och detta svar ålade honom att inom tio dagar återvända till klostret, såvida han ej yille se sig utstött från orden, straffad med stora, bannlysningen. . Den 9:de Oktober var den sista af de tio dagarne, inom hvilkas slut Hyacinthe kunde åter inträda i klostret. Samma dag gick han ombord på ångfartyget »Péreire» och reste till New-York. Det var hans svar. Den 18:de i samma månad blef Hyacinthe på ett möte af kar- melitersuperiorer i Rom högtidligen afsatt från alla sina embeten inom orden och öfver honom förkunnades kyrkans excommunï- catio major. ( Huru hade de s. k. »liberala katolikerna», ultramontanernas motståndare och Hyacinthes vänner, under tiden betett sig? Hvad hade den gallikanske monseigneur Dupanloup företagit sig? Hvilka åtgärder vidtogos af monseigneur Darboy, Hyacinthes erkebiskop och beskyddare? — Jo, de »liberala katolikerna» erforo en smärt- sam öfverraskning öfver att Hyacinthe tagit ett sådant steg, d. v. s. att han icke underordnade sitt samvéte under oförnuftiga yrkanden från Rom. Biskopen i Orléans skref till Hyacinthe, varnade ho- nom för ett så stort felsteg och uppmanade honom att återvända från den farliga vag, han beträdt. Biskopen hoppades att det vore blott en öfvergående förvillelse och bad Hyacinthe skynda till Rom och söka den helige fadrens förlåtelse. t Hyacinthe svarade enkelt och värdigt, som alltid, att hvad biskopen benämnde ett begånget stort felsteg, det kallade han en stor uppfylld pligt. Erkèbiskopen i Paris yttrade icke ett enda ord. Det var så- som hade Hyacinthe ej mera funnits till för honom. Samma be- tydelsefulla tystnad iakttogs af Le Correspondent, en tidskrift söm är organ för den s. k, liberala katolicismen i Frankrike. Det ser alltså ut som vore Hyacinthes oförskräckta steg att öppet'bryta med Rom utan stort inflytande på de »liberala katolikerna» i. hans fädernesland. Må man dock icke förhasta sig med ett omdöme i detta fall! Man kan ännu icke veta, hvilken inverkan steget verk- ligen haft på det stora flertalet af de gallikanska presterna och hvad det, i samband med påfvens och jesuiternas egna åtgöranden under kyrkomötet, kan komma att uträtta. Det är otvifvelaktigt icke en monseigneur Darboy, én hederlig gallikansk prest och en oklanderlig erkebiskop, men en i stora ting föga betydande person; det är sannolikt ej ens en monseigneur Dupanloup, så stora egen- skaper denne biskop än må besitta, som kommer att göra slag i TIDSBILDER ERAN FRANKRIKES KYRKA.' 549 saken, skulle ock Rom lyckas i de bemödanden, det så länge visat och nu ytterligare på kyrkomötet bekräftat, att reta dessa galli- kanska prelater ; till öppet motstånd. Den vind som för närva- rande blåser i Frankrike går vida längre än de gamla gallikanska prelatsyftena, och att den vinden fått en mägtig näring uti Hya- cinthes oförskräckta fasthet finner man af sammanstämmande un- derrättelser från olika håll och partier. Men huru, långt skall Hyacinthe gå? Det är naturligtvis omöj- ligt att veta. Sannolikt vet han det icke sjelf. Sedan några må- nader är Hyacinthe eller Loyson, ty hän är ej längre munk, till- baka i Frankrike. Kanske att han förbereder något. Må man dock icke glömma, att han aldrig hittills ställt sig i opposition mot sjelfva den katolska kyrkan, utan endast mot denna kyrkas miss- bruk! Det är dem han önskar bota genom inre medel och ej uti- från angripa. Fastän han iemnat klostret, har han icke visat sig vilja öfvergifva kyrkan. Han vill icke öfvergå till någon annan kyrkobekännelse, ty han vet att öfullkomlighet vidlåder dem alla. Huruvida han skall lyckas att reformera kyrkan genom kyrkan blir en annan fråga, som man måste öfverlemna åt framtiden att besvära. . . Alltid skall Hyacinthe nämnas med aktning, äfven om han blott är en af den riya reformationens föregångare, ty i den nu pågående striden mellan den gamla och den nya tiden, har han ställt sig på den senar es sida redan derigenom att han, ehuru sjelf en kyrkans tjenare, vägrat, erkänna Roms läror såsom ofelbara, så snart förnuftet säger honom motsatsen. Han står derför såsom en värdig motbild till den krassa vidskepelsen och den mörka fana- tismen, som tillhöra den tillbakaskådande verldsåsigten. Hyacinthe- Loyson är en gestalt, vid hvars betraktande man gerna dröjer i det nya Frankrike. Framtidsmän sådane som han utgöra det and- liga saltet i hvarje af presterlig vidskepelse angripet samhälle; ty »genom dem dess lösen kan förbli: An kommer dag, än är ej allt förbi.» Claes Lundin. 550 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. H. C. Andersen som äfventyrets skald. Det vill mod till för att hafva talang. Man måste våga förlita sig på sin ingifvelse, på att det infall, som uppstår i ens hjerna, är sundt, att den form, som förefaller naturlig, äfven om den ar ny, har rätt till att blifva använd; man måste hafva vunnit dri- stighet till att utsätta sig för att kallas affekterad eller vild, innan man kan anförtro sig åt sin instinkt och följa densamma hvarthän den leder. Då på sin tid Armand Carrel såsom ung publicist erhöll en tillrättavisning af sin redaktör, hvilken, pekande på ett ställe i hans uppsats, utbröt: »Man skrifver icke på det sättet», svarade han: »Jag skrifver icke som man skrifver, utan som jag skrifver», och detta utgör äfven begåfningens allmänna formel. Den försvarar hvarken slarf eller tillgjordhet; den uttalar blott tillitsfullt den rätt ^snillet eger att, der ingen vedertagen form och intet gifvet ämne tillfredsställer dess naturs egendomliga kraf, välja nya ämnen, skapa nya former, intilldess att det finner en byggnadsplats af den beskaffenhet att det, utan att öfver- anstränga någon af sina krafter, kan lemna fritt spelrum åt dem alla samt utveckla dem lätt och obehindradt. En sådan byggnads- grund fann skalden H. C. Andersen i äfventyret. Man stöter i äfventyren på inledningar,/ sådana som denna: »Man skulle verkligen kunnat tro att der var något på färde i ankdammen, men der-var icke något på färde. Alla änderna, just som de som bäst lågo i vattnet, ja, några till och med stodo på hufvudet — för det kunde de — satte med ens af mot land; man kunde i den våta leran se spåren äf deras fötter och man kunde ett långt stycke, derifrån höra att de skreko»; eller som denna: »Se så! nu begynna vi. När vi kommit till slutet på historien, så veta vi mera, än vi nu veta, ty det var ett elakt troll, det var ett af de, allravärsta, det var »djefvulen.» Satsbyggnaden, ordställnin- gen i de särskilda satserna, hela anordningen strider imot syn- taxens enklaste föreskrifter. »Så der skrifver man icke.» Det är sannt, men så der talar man. Till fullvuxna menniskor? Nej, -men till barn, och hvarför skulle man ej hafva rättighet att nedskrifva H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 551 orden , i den ordning, som man talar dem till barn? Man utbyter här den allmänna normen mot en annan; icke det abstrakta skrift- språkets reglor, utan barnets fattningsförmåga är här det bestäm- mande. Det är metod i denna oordning, liksom det är metod i barnets språkfel, när det säger »du ljugde» i stället för »du ljög». Att ersatta det vedertagna skriftspråket med det fria talspråket, att utbyta den fullvuxnes stelare uttryckssätt med det, som af barnet brukas och förstås, det blifver skaldens uppgift i samma stuhd han besluter sig för att berätta »äfventyr för barn». Han har det dristiga anspråket att, ehuru i tryck, dock vilja uttrycka sig så att säga muntligt; han vill icke skrifva, han vill tala, och han vill gerna skrifva som ett skolbarn, blott han dermed undviker att tala som en bok. Det skrifna ordet är fattigt och öfvergifvet, det muntliga derimot eger en här af bundsförvandter i den drag- ning på munnen, som efterhärmar den sak, hvarom det talas, i den rörelse med handen, som beskrifver densamma, i tonfallets längd eller korthet, dess skarpa ellér milda, allvarliga eller skäm- tande karakter, samt i hela minspelet och hållningen. Ju mera ursprùngligt det väsen är, till hvilket det talas, desto bättre för- står det genom anlitandet af dessa hjelpmedel. Den, som berättar en historia för ett barn, berättar den ovilkorligen under många- handa åtbörder och grimaser; ty barnet ser historien likaså mycket, som det hörer den, det aktar, nästan som hunden, mera på den vänliga eller vredgade tonen än på om orden uttala godhet eller vrede. Den som i skrift hänvänder sig till barnet, måste alltså försöka att med sitt föredrag sammansmälta de skiftande tonfallen, de plötsliga pauserna, de beskrifvande handrörelserna, den skräck- injagande minen, det omkastning bebådande leendet, skämtet, smek- ningarne, och det gif akt, som väcker den inslumrade uppmärk- samheten, och då han icke rent af kan sjunga^ måla eller dansa fram berättelsen för barnet, måste han söka gjuta sången, måleriet och mimiken in i sin prosa, så att de ligga i den såsom bundna krafter, hvilka sätta sig- i verksamhet så snart boken öppnas. Första regeln är: inga omskrifningar! Allt säges här rent ut, ja, mera än säges, det brummas, gnolas Och tutas, t. ex.: »Der kom en soldat marscherande landsvägen framåt, ett, tu, ett, tu». »Och de utklippta trumpetarne blåste: Tratteratra! der är den lille gossen, tratteratra!» »Hör», sade snigle-fader, »hur det trumme- rumme-rummar derute.» Här begynnes såsom i »Gåsörten» med ett »nu ska’ du få höra!» hvilket ögonblickligt tager uppmärksam- heten i beslag. Här skämtas på barnets vis: »Så högg soldaten hufvudet af hexan. Der låg hon». Man tycker sig höra barn-* 552 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. skrattet, som följer på detta korta, icke särdeles känslosamma, men dock åskådliga sätt att. framställa dråpet. . Här anslås så känsliga toner som t. ex. denna: »Solen sken på grästorfvorna och, - regnskyarna vattnade dem; det kändes likaså godt för dem som det är för småbarn att blifva tvättade och få en kyss af mamma; de blifva ju* deraf så mycket vackrare». Att det på detta ställe göres en paus i berättelsen, hvarundér barnet får den i texten omförmälda kyssen, det är något som en hvar moder gerna skall medgifva och som förstås af sig sjelft, ty kyssen ligger i boken. Hänsynen till den unge läsaren kan föras till och med ännu vidare, i . det att skalden i kraft af sin smidiga sympati gör sig till helt och hållet ett med barnet samt lefver sig så fullständigt in i dess föreställningskrets, i dess uppfattningssätt, ja i dess rent lekamligå beskaffenhet, att han under sin penna träffar’uttryck som t. ex. : dessa: »Det största gröna blad här i landet, det är helt säkert ett »Skræppeblad»; håller man det framför sin lilla mage, så är det likasom ett helt förkläde och lägger man det på sitt hufvud, så är det i regnväder nästan likaså bra som ett paraply, för det är så förfasligen stort». Detta är ord, som' kunna förstås af barn och af hvartenda barn. x Huru lycklig är ej en skald, sådan som Andersen! Hvilken författare har väl en publik sådan som han! Hvad skall veten- skapsmannen säga, hvilken, synnerligen i ett litet land, skrifver för en publik, som hvarken läser eller värderar honom och som läses af fyra eller fem — rivaler och motståndare. Skalden be- finner sig i allmänhet i en fördelaktigare ställning, men ehuru det är en lycka att läsas af män och ehuru det är en afundsvärd lott att veta, det ens skrifter genombläddras af fina fingrar, som bruka silkestrådar till bokmärken, så gifves det dock ingen, hvars läsare- krets är, om också ,endast tillnärmelsevis, så frisk och uppmärksam som Andersens. Hans äfventyr är den bok, som vi lärt qss stafva uti och som vi ännu läsa. Det gifves vissa ibland dem, hvari bokstäfvema beständigt förekomma liksom större och orden betydel- sefullare än i andra, derföre att man första gången lärde känna dem bokstaf för bokstaf, ord för ord* Och hvilken fröjd måste det icke hafva varit för Andersen att i sina drömmar se rundt kring sin lampa detta hvimmel af barnansigten i tusendetal, denna svärm af blomstrande, rosenkindade, lockiga små hufvuden, såsom i de katolska altartaflornas skyar, hvithåriga små danska gossar, fina engelska baby’s, svartögda små hindu-flickor, att se dem fram- för sig, rika och fattiga, .stafvande, läsande, åhörande, i alla länder och på alla tungomål, än friska och glada, trötta efter leken, än H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 553 svaga, bleka, med genomskinlig hy efter någon af de oräkneliga sjukdomar, hvaraf jordens barn äro hemsökta, att se dem utsträcka detta virrvarr af hvita och mörkbruna händer efter hvarje nytt färdigt pappersblad! Ett så, troende, ett så djupt uppmärksamt, så outtröttligt publikuin har ingen annan. Ingen annan har heller ett så vördnadsbjudande, ty till och med ålderdomen är icke så vördnadsväckande och helig som barnåldren. Här möter oss en hel följd af fredliga och idylliska syner: der läses högt och barnen lyssna med andakt, eller den lille sitter fördjupad med armbågarne stödda mot bordet och modren läser i förbigående med öfver bar- nets skuldra. Är det icke omak värdt att skrifva för en åhörare- krets sådan som denna och gifves det väl någon, som har en mera oberörd och mera redobogen fantasi? Nej, ingen; och man behöfver endast att studera åhörarnes inbillningskraft för att lära känna berättarens. Utgångspunkten för hans konst är barnets lek, som gör allt till allt; derför gör äfven konstnärens spelande fantasileksaker till naturliga skapelser, * eller till öfvernaturliga väsenden (troll), till hjeltar m. m. och be- gagnar å andra sidan hela naturen samt allt det öfvernaturliga, hjeltar, troll och féer som leksaker, det vill säga såsom medel, hvilka i hvart och ett nytt konstnärligt sammanhang blifva ny- stämplade och om-myntade. Lifsnerven i denna konst är barnets inbillningskraft, som besjälar och pérsonliggör allt; ett stycke trä såväl som en planta, en blomma såväl som en fogel eller katt, djuret såväl som dockan, porträttet, skyarna, solstrålarna, vin- darna och årstiderna. Förebilden för detta slag af poesi är barnets dröm, i hvilken barnföreställningarne vexla ännu hastigare och med än mera dristiga förvandlingar än i leken. Derför tager skalden (såsom t. ex. i »Lilla Idas blommor», »Olle Blund», »Lille Tuk», »Flädermor») ofta sin tillflykt till drömmen såsöm til! sin arsenal; derför finner han ofta sina yppersta inspirationer, när han låter barnadrömmen tumla om med de föreställningar, som uppfylla och ängsla barnasinnet, såsom när lille Hjalmar i drömmen hörer hur det jemrar sig i hans skrifbok bland de sneda bokstäfverna, som ligga på näsan:' »Se, så skulle ni hålla eder!» sade föreskriften. »Se så, åt sidan med eder nu med ett raskt språng». »Ack, vi ville så gema», sade Hjalmars bokstäfver, »men vi kunna icke, vi äro så dåliga!» »Ja, då skall det vankas pulver!» sade Olle Blund. »Ack nej!» ropade de, och så stodo de så raka, att det var en lust att se det». Så drömmer ett barn, och så målar för oss en akald barnets dröm. Ö54 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. Men själen i denna poesi är dock hvarken drömmen eller leken; det är ett eget barnsligt, men tillika mera än barnsligt* sträfvande att låta det ena gälla för mer än det andra, således att ombyta allt, eller ock att låta det ena lefva i det andra, så- ledes att lefvandegöra allt, men ock till att generalisera, derigenom att det ena hastigt och flygtigt påminner om det andra, i det att det återfinner sig sjelft deruti, d. v. s. att låta bilden blifva sinne- bild, att göra drömmen till myt och att medelst en konstnärlig omgestaltning förvandla det enskilda äfventyrs-draget till en bränn- punkt för hela lifvet. En sådan fantasi tränger icke djupt in uti tingens kärna, den sysslar med småsaker, den uppfattar de grofva felen, men icke de stora, den träffar, men icke djupt, den slår, men icke blodigt, den flyger som en bevingad insekt från ställe till ställe, uppehållande sig på de mest olikartade punkter, och den spinner såsom en klok insekt sin fina väf från många utgångs- punkter tillsamman till ett helt. Ingenting är för densamma för högt och ingenting för obetydligt. Hvad den frambringar är icke en själsmålning, icke en omedelbar framställning af menniskan såsom sådan, utan ett verk, som med all dess konstnärliga full- komning redan fanns antydt i »Fotresans» osköna och förvirrade arabesker. Under det att nämligen äfventyret såsom diktart be- z traktadt, genom sitt innehåll påminner om gamla myter (Flädermor, Snödrottningen) eller om de folkäfventyr, på hvilkas grund det stundom är uppfördt, om Ordspråk och forntidsfabler, ja om nya testamentets liknelser (bohvetet får samma straff som fikonträdet), medan det såltinda alltid hålles tillsamman af en idé, kan det åter, i afseende på formen, jemföras med de fantastiska dekorations- målningar (t. ex. Hilkers), i hvilka egendomligt formade växter, lefvande blommor, dufvor, påfåglar och menniskobeläten slingra sig tillsamman, och öfvergå i hvarandra. ,En form, som för hvar och en annan skulle vara en omväg till målet, ett hinder och en “ förklädnad, blifver för vår författare den mask, under hvilken han först känner sig riktigt fri, riktigt uppsluppen och hemmastadd; i hans barnsliga genius (skaplynne) leker med masken för arisigtet liksöm de bekanta antika barnfigurerna, väcker löje, roar och . skrämmer bakom den. Sålunda blifver äfv^ntyrets i all dess rätt- framhet likväl beslöjade uttryckssätt, hans stämmas naturliga, i a klassiska tonfall, hvilket mycket sällan slår öfver eller förändrar sin klang. Det enda, som här och hvar inträffar är, att man i . stället för äfventyrets rena mjölk får en klunk mjölkvatten, att tonen blifver något litet för känslosam och blödig (»Den stackars Johannes», »Den stackars fågeln», »Den stackars Tummelisa»), något H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 555 som för öfrigt sällan eger rum i dé berättelser, som till sitt ämne äro lånade från folksägner, t. ex. »Elddonet», »Store Claes och lille Claes» o. s. v., i hvilka det naivt lustiga, friska och hårda i berättelsen, som utan ringaste tillsats af ett medlidsamt eller jem- merfullt beskärmande framställer ögerningar och mord, kömmef Andersen tillgodo och så till sägandes reser hans figurer i vädret. Mindre klassisk är tonen derimot i de bland äfventyren inflickade lyriska utgjutelserna, i hvilka skalden uti en liflig och patetisk prosa kastar en hastig och omfattande blick utöfver en stor tid- rymd af historien (»Ärans törnstig», »Svanboet»). Här förefinnes en viss lyftning, en viss jagande hänförelse i skaldens stämning, hvilken synes stå i något missförhållande till det icke särde- les betydelsefulla tankeinnehållet. Ty tankem och dess uttryck förhålla sig till hvarandra såsom älskare och älskarinna: tanken bör helst vara litet större, litet högre än uttrycket, likasom mannen högre än qvinnan, då det derimot alltid är något oskönt uti, om motsatsen eger rum. Med afräknande af de nu anförda få undan- tagen, är äfventyréns framställningssätt i sitt slag fulländadt. Det bestämmande för denna språkform utgjordes ursprungligen af det barnsliga. För att förstås af så ungdomliga läsare som dem, till hvilka Andersen hänvänder sig, måste han begagna de allraenklaste ord, gå tillbaka till de allraenklaste föreställningar, undvika allt abstrakt, utbyta det indirekta uttryckssättet mot det. direkta, men i det att hän sålunda söker" det enkla, finner han det poetiskt sköna och i det att han träffar det barnsliga, visar det sig att just detta barnsliga är det poetiska; ty det allmänt begripliga, naiva uttrycket är mera poetiskt än det som påminner om industrien, om historien, om litteraturen, det konkreta faktum är på en gång mera lefvande och mera genomskinligt än det, som framställes såsom bevis för én sats och talet, sådant det ome- delbart utgår från läpparna, är mera karakteristiskt än den matta omskrifningen med »att». . Att uppehålla sig vid detta språk, att fördjupa sig i dess ord- förråd, dess syntax, dess sätt att betona, vittnar icke om någon småaktighetsanda och härflyter ej af någon förkärlek till glosan såsom blott sådan. Språket är visserligen blott diktarverkets utan- sida, men vid det man lägger sitt finger mot hudejn, känner man den slående pulsen, som angifver hjertslagen i det inre. Snillet är såsom ett ur, den synliga visaren styres af den osynliga fjedren; snillet ar ock såsom ett sammanrulladt nysta, oupplösligt och in- veckladt, som det visar sig, utgör det likväl i sitt inre samman- hang ett oupplösligt helt. Har man endast fått fatt uti trådens 556 ' FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI, y yttersta ända, så kan man försöka att på ett långsamt och för- sigtigt sätt afnysta äfven den mest hopslingade tråd från dess fäste. Den lider ingenting derigenom. Hålla vi alltså fast vid denna tråd, så förstå vi huruledes det barnsliga i »äfventyrens» föredrag och föreställningskrets, det tro- hjertade sätt, hvarpå de berätta det mest osannolika, just gifver åt dem poetiskt värde. Ty hvad som gör ett litterärt alster be- tydelsefullt, hvad som gifver detsamma utbredning i rummet och fortvarande betydelse i-tiden, det är den magt,‘ hvarmed det för- står att framställa det i rummet utbredda och det i tiden fortva- rande. Det eger bestånd genom den kraft, hvarmed det på ett klart och formfulländad! sätt åskådliggör det bestående. De skrifter, som fixera några i tiden eller i rummet knapp- händigt begränsade känslostämningar eller tillstånd, de der vända sig kring helt och hållet lokala förhållanden eller som uppbäras endast genom en viss modets magt, hvilken i dem finner sitt ut- tryck, försvinna äfven med samma mod som framkallade dem. En gatvisa, en tidningsartikel, ett festtal, en »varm och vacker toast» fixera en stämning som på ett ytligt sätt ùnder åtta dagars tid sysselsätter stadens uppmärksamhet och fortlefva derför ock sjelfva ungefärligen en lika lång tiderymd. Eller för att stiga högre upp: det inträffar på en gång i ett land någon allmännare, ehuru un- derordnad, förkärlek för en sak t. ex. för att spela privatkomedi, hvilket t. ex. i Danmark blef nästan en epidemi under tiotalet från 1820 till 1830. En dylik känslostämning är visserligen i och för sig icke utan betydelse (den ifrågavarande t. ex. utgjorde en prolog till hela vår sednare lustspelslitteratur), men psykologiskt taget är den fullkomligt ytlig och berör alldeles icke själens dju- pare lager. Göres nu densamma till föremål för satiren, såsom t. ex. var händelsen i Rosenkildes: Den dramatiske skräddaren eller' i Hertz’ Herr Burchardt och hans familj, så blifva dessa litteraturprodukter, hvilka utan att draga berörde epidemi in under några högre synpunkter, endast framställa och förlöjliga densamma, sjelfva af likaså kort varaktighet, som den. Stiga vi nu ett steg högre, så komma vi till de arbeten, som gifva en lefvande bild af en hel menniskoålders psykologiska tillstånd. Så beskaffade litte- raturprodukter äro t. ex, det sista århundradets godmodiga dryckes- vise-litteratur och vår närvarande tids tillfällighétsdikter. De äro H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 557 historiska dokumenter, men deras lif och deras poetiska värde stå i direkt förhållande till det djup, hvarmed de räcka ned uti det allmänt menskliga, det i den historiska strömsättningen väsentliga och beståndande. En stor och afgjord betydelse tillkommer enligt denna måttstock de arbeten, i hvilka ett folk ett halft eller helt århundrade igenom eller under en hel historisk période sett sig porträtterad! och dervid funnit sig belåtet med likheten. Dylika verk måste nämligen ovilkorligen framställa ett själstillstånd af betydlig varaktighet och hvilkel, just derför att det är af sådan varaktighet, måste så till, sägandes hafva sin geologiska plats i själens djupare lager, enär det eljest skulle mycket fortare bortsköl- jas af tidens böljor. Dessa slags arbeten framställa nämligen dragen af en tids ideala personlighet, d. v. s. den, hvilken såsom bild och förebild föresväfvar samma tids menniskor. Det är denna person- lighet, som konstnärer och författare mejsla, måla och skildra och för hvilken tonsättare och skalder skrifva. I den grekiska forntiden var det den smidige atleten och den vetgirige, fråglystne ynglingen; under medeltiden riddaren och munken, under Ludvig XIV hofmannen, i begynnelsen af det nit- tonde århundradet Faust. De verk, som framställa dylika gestalter, uttrycka då en hel tidsålders andliga tillstånd, men de mest fram- stående af dem uttrycka någonting ännu mera, de afspegla och sammanfatta tillika karakteren hos ett helt folk, en hel stam, en hel kultur, i det att de tränga ned till de allradjupaste och enk- laste lagren i menniskosjälen och i det samfund, den som en liten verld för sig af bildar och representerar. Man skulle sålunda kunna skrifva en hel litteraturs historia med några få namn, blott, genom att beskrifva dess ideala personligheter. Vår danska litte- ratur under den första hälften af det nittonde århundradet ligger t. ex. mellan dessa tvenne gränspunkter: Aladdin och Frater Taci- turnus i Stadier på lifvets väg. Den förra är dess utgångspunkt, ' den “sednare: dess fulländnings- och slutpunkt. Då nu, efter hvad, som blifvit, anfördt dessa personligheters poetiska värde beror på det djup, hvarmed de skjutit rot i folkkarakteren eller i mennisko- naturen, så inses lätt att t. ex. en personlighet sådan som Aladdins måste, för att kunna uppfattas i sin egendomliga skönhet jemföras med den ideala personlighet, söm från tidernas början strålar oss till mötes i det danska folkets fantasi. Man påträffar denna per-' sonlighet genom att med hvarandra sammanställa ett stort antal af folkets äldsta mytiska och heroiska gestalter. Skulle jag an- föra ett enstaka namn, så ville jåg nämna «Uffe den spake». I dygder liksom i fel är han en koloss af en dansk héros. Det är 558 ; FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. lätt att se i huru hög grad Oehlenschlägers alla bästa figurer, hans lugne Thor, hans sorglöse Helge och hans overksamme Aladdin, brås på denna hjeltetyp, och man finner vid en dylik betraktelse huru djupt Aladdin griper in i lolkkarakteren på samma gång som han representerar idealet för en tid af omkring ett halft år- hundrades utsträckning. Likaså skulle det vara lätt att åskådlig- göra, hüruledes Fräter Taciturnus utgör en variant af Faust-typen. Stundom är det äfven möjligt att uppvisa, huruledes den ideala personligheten genom en hel tidsålder sträcker sig öfVer de mest skiljaktiga länder och folk, öfver en hel verldsdel, samt trycker sin prägel på en hel grupp af litteraturalster, hvilka likna hvaran- dra såsom aftryck af samma andliga form, af samma ofantliga sigill i de mest olikfärgade munlack. Sålunda har den personlig- het, som i danska litteraturen kategoriskt framställes såsom »Jo- hannes förföraren», sib upprinnelse från Byrons hjeltar, från. Jean Pauls, Roquairol (Titan), från Chateaubriands René, från Goethes Werther och framställes Zsamtidigt i Lermontows Petchorin (»Vår tids hjelte»). Till att störta en sådan personlighet äro tidens all- männa vågslag och stormar icke nog; först revolutionen år 1848 kastar honom öfverända. Motsatserna beröra hvarandra. På samma sätt som en djupt ingripande, allmänt mensklig själssjukdom samtidigt sträcker sig öfver hela Europa och just genom sitt djup har till följd, att de verk, hvilka, först utfördes såsom densammas porträtter, blifva qvarstående såsom dess minnesmärken, så blifva af enahanda orsak de verk europeiska och länge lefvande, hvilka återgifva det mest elementära i den sunda menniskonaturen: den barnsliga fantasien och den barnsliga känslan, och hvilka alltså stödja sig på förhål- landen som alla hafva upplefvat. Dessa skrifter framställa det lif, som egde rum under menniskosjälens tidigaste period, och tränga alltså ned till det lager, som ligger djupast hos alla folk och i alla länder. Detta är den enkla förklaringsgrunden till det fak- tum, att Andersen ensam bland alla danska författare har fått en europeisk, ja en mera än europeisk spridning för sina arbeten. Vi hafva inom vår litteratur åtskilliga personligheter, som äro större än Andersen; vi hafva många, som i afséende på begåfning ingalunda stå tillbaka för honom, men vi hafva ingen hvars alster äro så elementära. Om ock Heiberg liksoip Andersen hade mod att skapa åt sig en ny konstart (vaudevillen), så har han dock icke haft den lycka som den sistnämnde: att träffa en särskild konstart, i hvilken han kunde nedlägga hela sin begåfning, kom- binera alla sina motiver, verka med sin stora och rika andes' alla H. C. ANDERSEN, SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 559 hjelpmedel, så som Andersen kan det i äfventyret, och likaså litet att finna ämnen, vid hvilka tids- och rumförhållandena blifva af en försvinnande betydelse. Hans bästa vaudeville, »De oskiljaktige», kan blott förstås i det par länder, der män, såsom hos oss, känner till den »Salighetens måttlighetsförening»* med hvilken man i vaude- villen drifver gäck. Men likasom det fordras mod för att hafvä talang, så fordras det lycka till att-hafva snille, och Andersen har hvarken saknat mod eller lycka. Det elementära i Andersens poesi tillförsäkrade honom en läsarekrets bland de bildade i alla länder. Det tillförsäkrar honom en ännu märkligare bland de obildade. Det barnsliga är tilh sjelfva sitt väsen folkligt och mot dess utbredning ofvantill svarar en utbredning nedantill. I följd af den djupa och sorgliga men naturliga klyftan inom samhället genom de olika bildningsgraderna inverkar den goda litteraturen nästan alldeles icke på mera än en särskild‘klass. När en serie litteraturalster, såsom t. ex. Ingemanns romaner, härvid göra ett undantag, så är det närmast på grund af egenskaper, som afiägsna dem från de bildade: bristande san- ning i karaktersskildringen och -i den historiska färgläggningen. Det är med Ingemanns romaner som med Grundtvigs teorier: vill man försvara dem, så kan det icke ske genom att bevisa deras sanning, utan genom att’ rent praktiskt uppvisa den yttre nytta, de hafva stiftat, det gagn de hafva gjort danskheten, folkupplys- ningen, fromheten o. s, v. Ingemanns romaner stå i ett märkligt förhållande till Andersens äfventyr. De ’sednare läsas af de yngre barnen, de förra af de äldre. Äfventyren motsvara barnets och den något äldre flickans öfverdådiga inbillningskraft och varma medkänsla, romanerna åter motsvara barnets och den något äldre gossens fantastiska handlingsbegär, den vaknande ridderlighets- känslan, fåfängan, behagsjukan och käckheten. De sistnämnda äro skrifna för fullvuxna personer, men nationens sunda instinkt har låtit dem långsamt sjunka till dess de funno sin naturliga publik, den mellan tio och tolf år. Sanningen är någonting réla- tivt. För den tolfårige äro dessa böcker likaså fulla af sanning, som för den tjuguårige af oskyldig osanning. Också bör man läsa dem till och med tolf års ålder, ty vid tolf och ett halft är det allaredan för sent, så framt man är en smula försigkommen utaf sig. Med äfventyren eger ett omvändt förhållande rum. Från början skrifna för barn och alltjemnt lästa af dessa hafva de raskt upp-' stigit till de fullvuxna och blifvit äfven dessas älsklingsläsning. Det var då ett snillegrepp, ett fynd att blifva barnens skald. Efter långvarigt famlande, efter misslyckade försök, som ovilkörligen 560 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JÜNI. måste kasta en falsk och. ironisk dager öfver sjelf känslan hos en skald, hvars stolthet, berättigades genom den framtid, han kände att han bar uppå, efter många års kringflackande förirrade sig Andersen, en äkta ättling af Oehlenschläger, in uti Oehlenschlägers fotspår och fann sig en afton stående utanför en liten oansenlig, men hemlighetsfull dörr, äfventyrets dörr; han vidrörde den, den gaf efter och han såg i mörkret derinne det lilla »elddonet« lysa, som hlef hans Aladdinslampa. Han slog eld dermed och lampans andar:. hundar med ögon som tékoppar, som qyarnstenar, som »Runda tornet» stodo framför honom och bragte honom de tre ofantligt stora kistorna med alla äfventyréts koppar-, silfver- och guldpenningar. Det första äfventyret var der och »elddonet» drog alla de andra efter sig. Lycklig den, som finner sitt »elddon»!. I hvad slags mening är nu barnet Andersens ideala figur? Tid efter annan inträffa vissa vändpunktér, då litteraturen plötsligt likasom uppfinner det, som länge obemärkt varit till inom sam- hället. Sålunda uppfinnés inom en litteratur efterhand borgaren (hos oss af Holberg), studenten, bonden o. s. v. På Platos tid var qvinnan ännu iqke upptäckt, ja man frestas att säga: äimu icke uppfunnen. Barnet upptäckes på olika tider inom olika litteraturer, i England t. ex. mycket tidigare än i Frankrike. Andersen upp- täcker barnet i Danmark. Dock här såsom öfverallt står icke upptäckten utan sina förutsättningar, utan sina. vilkor och här såsom öfverallt är i den danska litteraturen Oehlenschläger den, som man har att tacka för det första uppslaget, eller den grund- upptäckt, som betingar nästan alla de senare författarnes. Bar- nets insättande i sina naturliga poetiska rättigheter utgör blott en af de många företeelserna utaf naivitetens thronbestigning, för hvilken Oehlenschläger inom den danska litteraturen är mästare. Det adertonde århundradet, som har sin styrka i det resonnerande förståndet, sin fiende i inbiflningskraften, i hvilken det endast ser föråldrade traditioners bundsförvandt och lifegne, sin drottning i logiken, sin konung i Voltaire, sin poesis och sin vetenskaps före- mål i den abstrakta, upplysta samhällsmenniskan, skickar barnet, som hvarken är sällskapligt eller upplyst eller abstrakt, ut ifrån hvardagsrummet och långt, långt in i barnkammaren; der det kan höra på äfventyf, sagor och röfvarehistorier så mycket som det lyster, väl tilf märkändes, med det vilkor att det såsom fullvext ådrager försorg om att hafva bortglömt allt detta ovärdiga. I det nittonde århundradets samfund inträder härutinnan ett tillbakagående. I stället för samhällsmenniskan uppträder den enskilda menniskan, den personliga menniskan (från Aladdin till Frater Taciturnus). Förut tillbad man det medvetna, nu tillbeder man det omedvetna; Schellings naturfilosofi aflöser Fichtes »jag»-system; man förer krig mot den torra förståndsreflexiönen, insätter sagor och äfventyr ånyo i deras värdighet, drager barnkammaren och dess invånare åter fram till heders, stundom till och med nästan för mycket. De sentimentala tyska författarne från öfvergångsperioden (Kotzebue och Iffland) bringa barnen på scenen i ändamål att rörå, till och med Oehlenschläger införer barn på sin teater och får uppbära’. H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 561 förebråelser derför af Heiberg. , Hvad samhället vidkommer, så har Rousseau här angifvit stämningen genom sina pedagogiska dekla- mationer och teorier ; barnet och företrädesvis den barnsliga naturen göres till föremål för en uppmärksamhet, som aldrig tillförene blifvit den bevisad och svärmeriet för att uppfostra barn (Campe) undantränges efterhand af svärmeriet för barnets »naturtillstånd», (jmfr. allaredan den Rousseau’ska tendensen hos Göthe i Götz von Berlichingens samtal med sin lille son). Från barnet är det blott ett steg till djuret. Djuret är ett barn,' som aldrig blir annat än ett barn. Samma sträfvande efter att låta lifvet gå upp i sällskapslif som i det adertonde århundradet hade hållit barnet derifrån afsküdt, ställde äfven djuret utanför. Samma törst efter naivitet, efter natur, efter det oskyldiga och omedvetna, som förde poesien till barnet, förer den till djuret och från djuret till hela naturen. Rousseau, som talar för barnets sak, talar tillika för djurets sak samt först öch främst, först och sist, för naturens, såsom sitt »prætereà censeo». Han studerar botanik, skrifver till Linné, uttalar sin beundran och kärlek för honom. Deri naturvetenskapliga naturbetraktelsen bestämmer den sociala, som i sin ordning bestämmer den poetiska. Bernardin de S:t Pierre införer naturbeskrifningen i den franska prosan genom sin märkvärdiga berättelse’ »Paul och Virginie» och, hvad söm väl är att lägga märke till, på samma gång han upp- dagar landskapet, inforer han deri tvenne barn såsom hjelte och hjeltinna. Alexander von Humboldt förer på'sina resor i tropik- länderna »Paul och Virginie» med sig, läser den högt med beundran för sina reskamrater i de nejder, boken beskrifver och talar om den tacksamhetsskuld, hvari han står till Bernardin de S:t Pierre. Humboldt inverkar på Örsted, som i sin ordning djupt inverkar på Andersen. Den sympatetiska naturbetraktelsen utöfvar sitt in- flytande på den vetenskapliga, som åter utöfvar sitt på den poe- tiska. Chateaubriand skildrar på sitt färgrika, glänsande sätt en natur, beslägtad med den, som S:t. Pierre uppdagat i sitt fredliga, naturälskände sinne. Steffens föredrager i sina berömda föreläs- . ningar för första gången det naturliga natursystemet i Danmark (jemför den tryckta inledningskursen). Ar 1831, alltså vid samma tid som Andersens äfventyr uppträda, stiftas i England (samma land som gjort början med att införa barnet i litteraturen) den första föreningen mot djurplågeri, filialafdelningar af densamma upprättas i Frankrike och Tyskland, der dylika föreningar stiftas i München, Dresden, Berlin och Leipzig. Kierkegaard gycklar i aforismernä uti »Enten-Eller» med en af dessa föreningar; , han ser i dem blott uppenbarelser af den associationsdrift, som i hans ögon vittnar om personligheternas ömklighet. Gå vi tillbaka till Danmark, så anmärka vi att det nationelt-danska, naturtrogna landskapsmåleriet erhåller en afgörande lyftning just på samma tid, som äfventyren diktas. Skovgäard målar den sjö, i hvilken den fula ankungen plaskar och på samma tid blifver — såsom genom ett underverk — ^en stora staden köpenhamnaren för trång. Han ledsnar under den långa sommaren vid sina stengator, vid de 36 562 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. många husen och taken ; han vill se ett större stycke af himmelen, han flyttar på landet, anlägger trädgårdar, lärer sig att åtskilja korn ifrån råg, blifver landtman under sommarmånaderna. En och samma idé, den återfunna naturidén, sprider sin verkan öfver alla lifsområden, liksom vattnet i en högt liggande källa under sitt nedströmmande fördelar sig till en hel krets af särskilda bassiner. Förunderliga tankeväckande verkan af en idé ! Under det föregående århundradet finna vi ingenting > liknande. Man kan, såsom någon nyligen träffande uttryckte sig, genomläsa hela Vol- taires »Henriade» utan att påträffa ett enda grässtrå; der finnes ej en gång foder till hästame. Man kan genombläddra nästan alla Baggesens dikter utan att påträffa en naturskildring, icke ens såsom staffage. Hvilket språng från denna poesi till en poesi så- dan som Christian Winthers, hvari menniskofigurerna för det mesta utgöra staffaget och landskapet nästan alltid hufvudsaken och huru långt var man ej då ännu ifrån att drömma om en poesi sådan som Andersens, i hvilken djur och växter ersätta menniskan, ja göra henne nästan öfverflödig U! Hvad är det då egentligen hos växten, hos djuret, hos barnet, som drager Andersen till sig? Han älskar barnet derföre att han af sitt veka hjerta drages till de små, de svaga, de hjelplösa, dem om hvilka man har lof till att tala med ömhet och medlidande. Det är i följd af denna samma, äkta demokratiska sympati för de ringa och öfvergifha, som Andersen — sjelf ett barn af folket — alltjemt i sina äfventyr, likasom Dickens i sina romaner, framställer gestalter ur de fattigare klasserna, från det »simpla folket», men med hjertats adel; der möter oss den gamla tvättmadamen i »Lille Tuk» och »Hon dugde inte», den gamla pigan i »Från ett fönster i Vartou», väktaren och hans hustru i »Den gamla gatlyktan», den fattige handtverksgossen i »Under Pilträdet», den fattige husläraren i »Allt på sin rätta plats». Dernäst älskar han barnet derföre att han kan skildra det, icke så mycket direkt psykologiskt i roman- form — han är i allmänhet icke psykolog som desto mer in- direkt genom att med ett språng sätta sig in i barnets verld ach låtsa som om någon annan verld alldeles icke funnes till'. Sällan har derför någon tillvitelse varit mera oberättigad än Kierkegaards, då han förebrådde Andersen att denne icke vore i stånd till att skildra barn. Men när Kierkegaard, hvilken i öfrigt såsom litterär kritiker med ovanliga förtjenster förenar stora brister (företrädesvis på historisk öfverblick), i detta hänseende anmärker att Andersen i sin roman städse skildrar barnet »genom ett annat», så är detta sannt; det upphör dock att vara sannt i samma ögonblick han uti äfventyret' ställer sig på barnets ståndpunkt och icke vet af något »annat». Såsom handlande och talande införes barnet mera sällan af Andersen i äfventyren. Oftast har han gjort detta i den för- tjusande lilla samlingen »Bilderbok utan bilder», i hvilken han mera än någonstädes eljest verkar genom att uttrycka sig med sin naturs hela naivitet. Det ligger i dylika korta och naiva uttryck 1 ) Det förra århundradets fabler (Lessings t. ex.) äro blott och bart moral. H. G.- ANDERSEN SOM ÄFVENTYBETS SKALD. 563 af ett barn, hvilka man der finner anförda, någonting utomordent- ligt roande och njutningsrikt. Enhvar vet att berätta sådana små anekdoter. Jag påminner mig t. ex. huru jag en gång förde en liten flicka med mig att höra på tyrolersångare. Hon hörde på dem med uppmärksamhet. Då vi kort derpå spatserade i en träd- gård utanför kaféet, mötte vi ett par af sångarne i deras kostym. Den lilla flickan grep mig häftigt i armen och utbröt med stor förundran: »Få de gå lösa?» Dylika små yttranden är ingen i stånd till att berätta så, som Andersen I äfventyren förekomma enstaka sådana, såsom t. ex. barnets älskliga ord i »Det gamla huset», när det skänker mannen tenn- soldaten »för att han icke måtte vara så förskräckligt ensam», äf- vensom några älskliga repliker i »Lilla Idas blommor». I öfrigt förekomma barn sällan. De mest framstående barnfigùrema äro Hjalmar, lille Tuk, Kay och Gerda, den stackars fåfänga Ingrid (i »De röda skorna», ett ohyggligt, men välskrifvet (äfventyr), den lilla flickan med svafvelstickorna och den lilla flickan i »Hjertesorg», Ib och Christine, barnen i »Under Pilträdet». Vid sidan af dessa verkliga barn stå några ideala, den lilla elf-lika Tummelisa och den lilla vilda röfvarflickan, säkerligen Andersens friskaste barn- gestalt, som med sin mästerligt skildrade vildhet bildar en lycklig motsats till de många välartade, blonda.och spaka barnen. Man ser henne framför sig lifslefvande, fantastisk och sann, henne och hennes ren, som hon »hvareviga afton kittlar på halsen med sin skarpa knif». ■ . Vi sågo i det föregående, huruledes sympatien för barnnaturen ledde till sympatien för djuret, som är två gånger barn, och till sympatien , för vexterna, skyarna och vinden, som äro två gånger natur. Hvad som drager Andersen till de opersonliga väsendena är det opersonliga hos honom sjelf, hvad som förer honom till de rent omedvetna väsendena är sympatiens rättframma konseqvens. Barnet, så ungt som det är, födes gammalt; hvart och ett barn är en hel generation äldre än sin far; årtusendens kultur har tryckt sin stämpel på ett litet hufvudstadsbarn af fyra års ålder. Hur mycken strid, hur mycken sträfvan, hur många lidelser hafva icke förfinat ett sådant barns ansigte, gjort dragen sensibla och finheten gammalklok! Med djuren är det annorlunda. Se på sva- nen, honan, katten; de äta, sofva, lefva, drömma ostörda såsom för tusen år sedan. Allaredan hos barnet röjas dåliga instinkter. . Vi som söka det omedvetna, det naiva, vi stiga gema ned utför den trappa, hvilken förer till den trakt, der det icke mera gifves skuld eller brott, der ansvaret upphör äfvensom ångern och . Följande stilprof har i är blifvit skrifvet af en liten tioårig flicka öfver ämnet: ^En oväntad glädje»: »Det lefde i Köpenhamn en man och en hustru, som voro mycket lyckliga. -De hade det godt och höllo så mycket af hvarandra; men de voro så be- dröfvade öfver att de icke, hade några små barn. De väntade länge, men de fingo inga. Då gjorde mannen en lång resa och blef borta i tio år. När dessa år voro tillända, kom han hem, gick upp i sitt hus och blef mycket glad, ty han fann i barnkammaren fem små barn, några lekte, andra lågo i vaggor. Detta var en oväntad glädje.» ' ? - 564 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. sträfvandet och passionen, der intet af allt detta finnes till utan genom en fiktion, om hvilken man är halft medveten och som derför beröfvar deltagandet hälften af dess liflighet. En skald, hvilken, såsom Andersen, så ogerna ser'det grufliga och råa i dess nakenhet under ögonen och på hvilken detsamma inverkar så starkt att han icke vågar förtälja det, utan hundrade gånger i sina arbeten stannar framför en ogerning eller ett missdåd med det flickaktiga utbrottet: »vi tåla nu icke vid att tänka derpå», en sådan skald känner sig lugn och tillfredsställd i en verld, der allt som ser ut såsom egoism, våld, råhet, låghet och förföljelse endast i oegentlig mening kunna så kallas. Högst karakteristiskt är det nu att så godt som alla de i Andersens äfventyr förekommande djuren äro tama djur, 'husdjur. Det är först och främst ett känne- tecken på den samma veka och idylliska tendens, som gör att nästan alla hans barn äro så belefvade. Dernäst är det ett vitt- nesbörd om hans naturtrohet, som har till följd att han icke gerna skildrar något, som han icke, känner i grund. Slutligen är det ett intressant fenomen, när man tager i betraktande den användning här göres af djuren; ty husdjuren äro icke längre blotta natur- produkter, de påminna dels genom ett slags idéassociation om mycket menskligt, och hafva dels äfven genom sin myckna um- gängelse med menniskan och hennes kultur fått något menskligt vid sig, som i hög ^rad understödjer och befrämjar personligheten. Dessa kattor och höns, dessa änder och kalkoner, dessa storkar och svanor, dessa möss och denna onämnbara insekt »med fröken- blod i sig» erbjuda åt äfventyret mångfaldiga anknytningspunkter. Dessa djur umgås allaredan med menniskan, det fattas dem endast ett artikuleradt språk, och det gifves åter menniskor med ett så- dant, som icke äro dem värda och icke förtjena att hafva ens dju- rens . tungomål. Låtom oss derför gifva djuren talförmågan och upptaga dem ibland oss! På den nästan uteslutande inskränkningen till husdjuren beror en dubbel sida af äfventyrens karakteristik. Först och främst den betecknande följden att Andersens djur, hvad de än för öfrigt äro, aldrig äro djuriska, aldrig brutala. Ûtaf fel hafva de blott dem att vara dumma, bornerade och kälkborgerliga. Andersen fram- ställer icke djuret i menniskan, utan menniskan i djuret. För det andra är det vissa friska stämningar, vissa fulla* känslor, vissa starka och djerfva, uppbrusande och våldsamma utbrott, som man aldrig hörer i husdjurens bakgård. Här säges mycket vackert, mycket skämtsamt öch roande, men något motstycke till fabeln om vargen, som på hunden varseblef märket efter bojan och föredrog sin frihet framför hundkojans skydd, finner man icke här. Den x vilda näktergalen, i hvars gestalt poesien personifieras, är en tam fågel och en loyal fågel: »Jag har sett tårar i kejsarens ögon, det är mig den rikaste skatt! En kejsares tårar ha en förunderlig magt!» Och vidare svanen, det ädla, konungsliga djuret i den mästerliga, vore det också blott för kattens och hönans skuld aldrig nog beundrade »fula ankungen», — huru slutar väl svanen? Ack, som ett husdjur! Här är en af de punkter, som man har svårt H; C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 565 för att tillgifva den store författaren. »O, skald!» känner man sig frestad att utbrista, »när du har haft en sådan tanke, uppgjort och utfört en sådan dikt, huru kan då din hänförelse, din stolthet tillåta att svanen slutar på sådant sätt? Låt henne dö, om det så skall vara, det är tragiskt och stort! Låt henne lyfta sina vingar, susande flyga bort genom luften i jubel öfver sin skönhet och sin styrka! Låt henne sänka sig ned på en ensam och vacker skogsö! Det är fritt och skönt; men icke detta: »I trädgården kom det några små barn, de kastade bröd och korn ut i vattnet». »Barnen sprungo efter pappa och mamma och det kastades bröd och kakor i vattnet och alla * sade de: »Den nya är den vackraste! Så ung och så skön!» och de gamla svanorna bugade sig för den unga. Låt dem buga sig, men låt det icke glömmas att der gifves något, som är mera värdt än alla gamla svanors och änders tacksamhet, mera värdt än att få brödsmulor och kakor såsom trädgårdsfågel : den ' stilla seglatsen och den fria flygten.» Andersen föredrager fågeln framför det fyrfotade djuret. Der förekommer flera fåglar än däggdjur hos honom, ty fågeln är blidare och står växten närmare, än det senare. Näktergalen ar hans sinnebild, svanen är hans ideal, storken hans förklarade gunst- ling. Det är naturligt att storken, den märkvärdiga fågeln, som för med sig barnen, storken, den resande, kärkomna, alltid med längtan imotsedda och med glädje imottagna fågeln, blifver hans symbol och vignett. Dock framför fåglarna föredrager han åter växterna. Af alla organiska väsenden äro växterna de, som oftast förekomma i »äfven- tyret». Ty först inom växtverlden råder frid och harmoni. Också växten är såsom ett barn, men som ett barn, hvilket beständigt sofver. Här är ingen äflan, intet handlande, intet lidande, och ingen sorg. Här är döden endast ett smärtlöst bortvissnande, och' lifvet ett stilla regelmässigt växande. Här lider den lättrörda, lifliga skaldesympatien ännu mindre. Här gifves intet, som skakar och angriper de fina nerverna. Här är han hemmastadd, här målar han »Tusen och en Natt» bakom ett af de stora gröna bladen. Alla känslor kunna vi här förnimma, vemod vid åsynen af den fällda stammen, ymnig tillgång på kraft vid anblicken af de sval- lande knopparna, ängslan vid doften af den starkt luktande jas- minen; många tankar kunna vi få vid att se linets utvecklings- historia eller granträdets korta hedersdag om julaftonen, men vår stämning är (såsom gentimot det komiska) frigjord, bilden är så flygtig att den försvinner så snart vi försöka att fasthålla den- samma. Sympatien och rörelsen berör vårt sinne, men skakar det icke, upphetsar det icke och nedslår det icke. En dikt om växten frigör i dubbelt hänseende den sympati, hvarpå den lägger beslag. Först derför att vi veta att dikten endast är dikt, och dernäst emedan vi veta att växten endast är bild. Ingenstädes har skalden ypperligare, gudomligare gifvit växterna ordet, än i »Granträdet», »Lilla Idas blommor» och »Snödrottningen». Hvär blomma för- täljer i detta sista äfventyr sin historia. Hör hvad eldsliljan sade: »Hör du trumman: bum! bum! det är blott två toner, alltid bum! bum! Hör qvirinornas sorgesång, hör presternas rop! — I sin 566 JFRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. långa röda klädning står hinduhustrun på bålet, lågorna slå upp omkring henne och hennes döde man; men hinduqvinnan tänker på den lefvande här i kretsen, på honom hvars ögon bränna hetare än lågorna, hvars ögons eld når hennes hjerta mera än de lågor, som snart bränna hennes kropp till aska. Kan väl hjertats låga dö i bålets lågor?» »Det förstår jag alls icke», sade lilla Gerda. »Det är mitt äfventyr!» sade , eldsliljan.» Förd ännu ett steg vidare, tillegnar sig skaldens fantasi det liflösa, koloniserar och annekterar allt, stort och smått, ett gam- malt hùs och ett gammalt skåp. Efter att hafva gripit det lif- lösas fysionomi gör hans fantasi sig till ett tmed det formlösa alltets lif, seglar med månen öfver himmelen, tjuter och förtäljer med vinden, "ser snön, sömnen, natten, döden, drömmen såsom personligheter. Det bestämmande uti denna fantasi var således sympatien med det barnsliga och vid framställningen af så djupt liggandé, ele- mentära och konstanta själstillstånd som barnets blifva skapelserna af denna fantasi lyftade öfver tidens skiljemur, utbredda öfver landets gränser ocn en gemensam egendom för samhällets olika klasser. Den tid är längesedan förbi, då man ansåg snillet för en från himmelen nedfallen meteor; nu vet man att det såsom allt naturligt har sina s förutsättningar och sina lifsvilkor, står i ett genomfördt afhängighetsförhållande till sin tidsålder såsom ett organ för dess idéer. Sympatien för barnet är blott ett fenomen af det nittonde århundradets sympati för det naiva. Kärleken till det omedvetna. är ett fenomen af kärleken till naturen. Inom samhället, inom vetenskapen, i poesien och konsten hade naturen och barnet blifyit gjorda till föremål för dyrkan, mellan poesi, konst, vetenskap och samhälle eger en vexelverkan rum. Uppstår det då en skald, hvars kärlek drager honom till barnet, hvars fantasi anslås af djuret, af växten, af naturen, då vågar han att följa sin inre maning, då får han mod till att hafva talang, i det att hundrade tusen dofva stämmor rundt omkring honom för- stärka hans kallelse, i det att den ström, mot hvilken han tror sig simma, bärer honom och vaggar honom fram till hans mål. Man studerar då hans konst, i det att man studerar de ideer, som inspirera densamma. Att se dem i deras uppkomst och deras utgrening’ i deras abstrakta väsen och i deras konkreta magt är då icke någon öfyerflödig sak, då uppgiften är att fördjupa sig i den särskilda diktarfantasien. Ty den nakna idén kan väl icke dikta; men utan idén och utan de omgifvande föremål den sätter i rörelse kan icke heller skalden dikta. Rundt omkring dén lyck- lige diktaren står en hop, som med mindre framgång arbetar i samma riktnings som hän och rundtomkring denna hop fumla folk- slagen såsom tysta, men deltagande medarbetare. Ty snillet är som ett solglas, det samlar och förenar de vidt spridda strålarna. Det står aldrig ensamt. Det är blott det fagraste trädet i skogen, det högsta axet på åkren, och man här först sett det i dess verk- liga betydelse och i dess sanna ställning, när man har sett det på dess pUts. , H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 567 ■ ; C ■' ■ ; ■ - Det är icke nog med att angifva den verldsdel, der snillet har sitt hem; man kan icke resa i Danmark efter en karta öfver Europa. Man måste för det första se stället tydligare angifvet; vidare känner man icke snillet, för det att man, om än aldrig så noga, känner dess förbindelser och omgifning, lika litet som man känner en stad, derföre att man gått rundt om dess vallar. Ty snillet förklaras väl till en del, men icke uttömmande genom tids- andan. Hvad det förefinner, förenar det under en ny lag, sjelf en produkt frambringar det produkter, hvilka det ensamt i hela verlden är i stånd att frambringa. Man behöfver endast att spänna sin uppmärksamhet något litet, man behöfver blott höra.på en främlings omdöme, för att lära sig inse huru mycket som i An- dersens äfventyr är nationalt, lokalt och individuelt. Jag har sagt att den Andersenska barnsligheten var allmän- fattlig. Det är sannt, men det är icke hela sanningen. Denna barnslighet har en afgjord germano-göthisk-prägel; den fattas bäst i England och Tyskland, mindre väl af de romanska folken, och ininst af det franska. I sjelfva verket är också Andersen mycket litet känd och läst i Frankrike. England är det enda land, hvari man använder halfva och hela romaner till att framställa små barns själstillstånd (Dickens: »Paul Dombey, David Copperfield»; miss Wetherell: »Den stora, vida verlden») och den engelska barns- ligheten är ensamt stående i sitt slag; man behöfver blott slå upp den första, bästa illustrerade franska barnbok, för att märka skil- naden. Det engelska och det franska barnet äro så olikartade sona en ek- och en bok-kärna. I Frankrike kan Andersen af den anledningen aldrig få fast fot, derför att platsen allaredan är upp- tagen och för längesedan besatt utaf La Fontaine. • Det gifves två arter af naivitet. Den ena är hjertats, den andra förståndets, den förra öppen, fri,* enkel och rörande, den senare till utseendet förstäld, konstlad, fin. Den ena väcker tårar, den andra löje, den första har sin skönhet, den andra har sitt behag, den första betecknar det goda barnet, den andra karakteri- serar »1’enfant terrible.» H. C. Andersen är den förras,. La Fon- taine den sednares skald. Denna sistnämnda form af naivitet. är ett uttryck för den tidiga mognaden, som utsäger det träffande ordet utan att ännu rätt veta hvad den säger; den andra formen af naivitet är oskuldens, som förutsätter att dess Edens lustgård är hela verlden oçh som dérför ined sin oskuld skämmer ut hela verlden, utan att veta af att den gor det, men med så träffande ord att naiviteten tager sig ut som en mask. Jemför man derför Andersens äfventyr med La Fontaines fabler, så finner man en grundåtskilnad i verldsåskådningen och lärer derigenom kanna den nordiska lifsuppfattningen i dess begränsning. Ett af de djupast liggande, dragen i La Fontaines och i den galliska lifsåskådningen är kriget mot illusionen. Det egendomligt pikanta i La Fontaines naivitet består deri att den, så godlynt den än är, så godmodig och mild den städse visar sig, dock glimtvis låter ana att den icke 568 FRAMTIDEN. TREDJE ARGÂNGÈN. JUNI. är »dupe», att den icke låter sig narra, att den mycket väl vet att väga och värdera all den dumhet och allt det hyckleri, all den predikan. och alla de fraser, af hvilka menniskorna, liksom efter aftal, låta sig dragas vid näsan. Med ett leende går den förbi allt det allvar, hvars kärna är rutten och ihålig, all den storhet, som i grunden blott är fräckhet, all den ärevördighet, hvars väsen är lögn. Sålunda ställer den »allt på dess rätta plats». Grund- tonen uti dess allvar är en poetisk inspiration och dess qyicka skämt har en udd, som den omsorgsfullt döljer. Den franska sa- tiren har i »Tartuffe», »Candide» och »Figaro» åstadkommit en re- volution före revolutionen. Löjet är Frankrikes äldsta marseljäs. Det djupast liggande draget i Andersens lifsåskådning är det att sätta hjertat högst, och detta drag är danskt. Sjelf känslofull framhåller denna åskådning vid hvarje tillfälle känslans skönhet och betydelse, förbigår viljan, bekämpar förståndskritiken som det onda, som djefvulens verk, som trollspegeln, gifver den pedantiska vetenskapen de ypperligaste och qvickaste sidohugg (»Klockan», »Ett'blad från himlen».) skildrar sinnena som frestare eller förbigår dem såsom onämnbara, förföljer och blottar hjertats hårdhet, för- herrligar och prisar dess godhet, nedrifver råheten och inskränkt- heten från deras högsäte, insätter i stället oskulden och duglig- heten och bringar sålunda, äfven den, »allt på siri rätta plats». Grundtonen uti dess allvar är den sedligt-religiösa' känslan i före- ning med begåfningens hat till inskränktheten och dess humoristiska satir ar mild, säker och öfverensstämmande med diktens idylliska anda. Denna satir sticker som en mygga, men på de ömtåliga ställena. Hvilken af dessa åskådningar är nu den bästa? En sådan fråga är ej något svar värd. Jag håller af boken och jag håller af björken. Endast emedan de falla mig i minnet, icke för att dermed afgöra något, nedskrifver jag dessa verser af Georg Herwegh: Auch mir hat sjch das Aug’ schon oft genetzt, Sah ich das Herz misshandelt und zerschlagen Und von den Rüden des Verstands gehetzt. Es darf das Herz wohl auch ein Wörtchen sagen, Doch ward es weislich in die Brust gesetzt, Das mann’s so hoch nicht wie den Kopf soll tragen. Likasom dessa lifsåskådningar äro skiljaktiga, så ock de båda skaldernas poetiska begåfning. La Fontaine skrifver klara, form- fulländade, högst melodiska verser, hvilkas poesi består i ett lätt svärmeri och ett mildt vemod. Andersen skrifver en barock, ore- gelmässig prosa, hvars poesi utgöres af ett yppigt framqvällande, alldeles hänförande fantasteri. Detta fantasteri gör Andersen främ- mande/ för fransmännen, hvilkas städse temligen gråaktiga poesi helt och hållet saknar den färgrika blomsterprakt, som finnes hos de nordiska nationernas, och hvilken når : sin högsta skönhet i Shakspeares midsommarnattsdrömmar, men som spåras öfverallt och som åt Andersens äfventyr gifver deras finaste doft. Och liksom deras fantastiska skaplynne är nordiskt-danskt, så är deras idylliska grundton företrädesvis dantsk. Intet under derfor att de H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 569 första och märkligaste af dessa äfventyr diktades under Fredrik VI:s regering; hans tid har tryckt sin prägel på dem, man åter- finner honom i alla dessa faderliga och patriarkaliska gamla kungar; man finner tidens ande i den fullkomliga frånvaron af samhällssatir, för att ej tala om politisk satir, söm ar utmärkande för äfventyren ’ Intet under heller att Thorvaldsen icke kunde tröttna på att höra dessa äfventyr läsas under det han satte ut sin amb och sin tern i lotterispelet, ty hans danska väsen var naivt och hans konst, trots all sin storhet, idyllisk såsom den konst, hvilken frambragt dessa dikter. Ett snille, som födes på en tid, då allt står dess utveckling imot, blifver antingen krossadt eller går till botten såsom en un- derordnad talang: en H. C. Andersen född i Danmark 1705 i stället för 1805, skulle hafva blifvit en olycklig, en rent obetydlig, måhända en vansinnig menniska. En talang som födes på en tid, då allt kommer densamma till godo, frambringar klassiska, snill- rika skapelser. * Men mot denna första öfverensstämmelse mellan snillet och tidsåldern (till en del äfven landet) svarar en annan mellan snillets egna anlag och en tredje mellan snillet och dess konstart. Snillets natur är ett enda organiskt sammanhängande helt, dess svaghet på en punkt betingar dess styrka på en annan, ett anlags utveckling föranleder ett annat anlags hämmande och det är omöjligt att göra någon förändring i någon särskild del utan att förändra och förstöra hela maskineriet. Man kunde önska sig ett och annat annorlunda, men man förstår utan svårighet att det måste vara sålunda. Man kunde önska skalden mera person- lighety en manligare stämning och en lugnare själskraft, men man inser lätt att det opersonliga och oafslutade hos den individualitet, man genom hans »Lifs äfventyr» lärer att känna, står i det inner- ligaste sammanhang med årten af hans begåfning. En mera till- snörd ande kunde icke på sådant sätt mottaga och förnimma de poetiska intrycken. En hårdare ande kunde icke förbinda denna smidighet med sin stelare hållning. En för kritik och filosofi mot- tagligare ande kunde icke vara så naiv. Man kan icke stödja sig på vinrankan, som bärer de tunga drufvorna, såsom man kan göra det på en knölpåk; den först- nämndas fruktbarhet betingar dess svaghet. Liksom nu de sed- liga egenskaperna betinga de intellektuella, så betinga dessa se-’ nare hvarandra inbördes. En så öfverströmmande lyrisk känsla, en så exalterad sensibilitet kan icke stå tillsamman med verlds- månnens erfarenhet och metod; ty erfarenhet afkylef och hardar. En så lätt voltigerande, fågelaktigt hoppande och flygande fantasi kan icke förenas med den poetiska handlingens logiskt afmätta crescendo och diminuendo. En så okallblodig iakttagelse kan icke psykologiskt intränga till benet, en så barnslig, så lätt darrande hand kan icke dissekera en skurk. Ställa vi då en begåfning sådan 1) Detsamma gäller om Ingemanns romaner. Under sken af att framställa Valde- marérnas tid gifva de en naiv och trogen bild af idealer från Fredrik VI# dagar. 570 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. som denna gent imot särskilda, bestämda och bekanta konstarter, så kunna vi på förhand afgöra huruledes den skall gestalta sig i förhållande till enhvar af dessa. Romanen är. en diktart, som fordrar icke allenast inbillningskraft och känsla, men verldsman- nens skarpa förstånd och en kall ironisk iakttagelseförmåga hos den ande, som skall kunna åstadkomma någonting utmärkt deri, d. v. s. att den icke ligger väl till för Andersen, änskönt den icke heller är alltför aflägsen för hans talang. Hela sceneriet, natur- bakgrunden, kulturbildningen skulle lyckas för honom; men i det psykologiska skulle svagheten framträda. Han skulle komma att taga parti för och imot sina personer, hans män skulle icke vara nog män och hans qvinnor icke tillräckligt qvinnor. Jag känner ingen författare, hvars talang är i ringare grad »sexuel», d. v. s. hvars begåfning har i ringare grad ett bestämdt kön än Andersens. Derför ligger hans styrka i att framställa barnen, hos hvilka den medvetna könskänslan ännu icke bestämdt framträdt. Det hela beror på att. han så uteslutande är hvad han är, icke är lärd, icke tänkare,, icke banerförare, icke stridsman såsom flere af våra andra författare, utan endast och uteslutande skald. En skald är en man, som tillika är en qvinna. Andersen ser i-mannen och qvinnan hufvudsakligen det elenientära, det gemensamt menskliga, långt mindre det säregna, det intressanta. Jag förbiser icke huru- ledes han målat en moders djupa känsla i »Historien om en moder», eller berättat en qvinnosjäls historia i »Den lilla hafsfrun», men hvad han framställer här är icke lifvets och romanens komplice- rade själstillstånd, utan lifselementet ; han anslår der den helt enkla och rena ton, som i lifvets sammanflätade harmonier och disharmonier hvarken förekommer så ren eller så enkel. Vid sitt inträde i äfventyret undergå alla känslor en förenkling, en rens- ning, en förvandling. Mannens karakter ligger aflägsnast från barnaskalden, och jag erinrar mig blbtt ett enda ställe i äfven- tyren, der man stöter på en fin psykologisk karakteristik af en qvinnosjäl;. den står der så oskyldig, att man nästan frågar sig, om den icke har tecknat sig sjelf. Det är i »Herdinnan och skor- stensfejaren»; »Har du verkligen mod till att gå med mig ut i den vida verlden?» frågade sotaren. »Har du betänkt hur stor den är och att vi aldrig mera kunna komma hit tillbaka?» — »Det har jag», sade hon. Och sotaren såg stadigt på henne och så sade han: »Min väg går genom skorstenen 1 Har du verkligen mod till att krypa med mig genom kakelugnen, både genom trumma# och röret?,..» Och han förde henne till kakelugnsdörren. »Det ser helt mörkt ut», sade hön, men hon gick dock med honom både genom trumman och pipan, der det var som en kolsvart natt. Efter en lång och besvärlig vandring uppnå de skorstensranden. Himlen med alla dess stjernor var ofvanför dem och alla stadens tak nedanom. dem; de sågo sig vidt omkring, långt ut i yerlden; den stackars herdinnan hade aldrig tänkt sig det sålunda, lion lutade sitt hufvud mot sin sötare, och så grät hon, så att guld- spännet sprang af hennes skärp. »Det är alltför mycket!» sade H. C* ANDERSEN SQM ÄFVENTYRETS SKALD. 571 hon. »Det kan jag icke stå ut med! Verlden är alltför stor. O, att jag vore tillbaka igen på det lilla bordet under spegeln! Jag blifver aldrig glad förrän jag är der igen! Nu har jag följt dig! Nu har jag följt dig ut i den vida verlden, nu kan du gerna följå mig hem igen, så framt du verkligen håller af mig!» En djupare, en mera obarmhertigt sann analys af en viss art • qvinlig entusiasm och den handlingskraft den alstrar, när det gäller att handla hänsynslöst, käckt och utan en blick tillbaka, tror jag icke att man träffar ho» någon annan dansk författare. Hvilken finhet i framställningen: den ögonblickligt redobogna hänförelsen, den första rysningens heroiska Öfvervinnande, uthållighet, beslut- samhet, fastnet ända till det ögonblick — då det kommer till stycket, då svigtar fastheten och längtan vaknar efter det lilla bordet under spegeln! Många digra romaner fördunklas ohjelpligt af en sådan liten pagina och man tröstar sig Öfyer att Andersen icke är mästare i romanen. Dramat är en diktart, som fördrar anlag att differentiera en idé, att fördela den på många händer, sinne för den medvetna handlingen, logisk förmåga till att leda den, blick för situationen, passion för att fördjupa sig och begrafva sig i det outtömliga studiet af den särskilda, mångsidiga karakteren, det vill säga, att dramat ligger Andersen mindre nära än romanen och att hans bristande begåfning för det dramatiska stiger med matematisk nog- granhet i samma proportion som den särskilda dramatiska dikt- arten ligger aflägsnare från äfventyret och dermed äfven från hans skaplynne. Inom epopén^ som i våra dagar hörer till de omöjliga, dikt- formerna och som erfordrar allt hvad som fattas Andersen, kan han blott erbjuda en och annan skön glanspunkt, såsom när han i »Ahasvérus» låter Chinas ande skildra sig i ett putslustigt litet lyriskt stycke eller låter (alldeles soin i äfventyret) de sjungande svalorna för oss utmåla Attilas högsal. — X resébeskrifningen kom- mer ovilkorligen en stor del af hans bästa egenskaper b dagen. Likasom flyttfågeln, hans gunstling, är han i sitt element, när han reser. Han iakttager som en målare och han skildrar som en svärmare. Tvenne brister framträda dock här, den ena; att hans lyriska skaplynne stundom löper bort med honom, så att han lof- prisar i stället för att skildra, eller öfverdrifver i stället för att måla (se t. ex. den öfverspända och osanna beskrifningen af Ragatz och Pfäffers); den andra: att det underordnadt personliga, det »jag»-aktiga, som betecknar att den djupare personligheten saknar afslutning, stundom framträder på ett störande sätt. Denna sist- nämnda brist karakteriserar i synnerhet hans författarskap såsom sjelfbiograf, Hvad man med rätta kan förebrå hans: »Mitt lifs äfventyr», är icke så mycket det att författaren är så sysselsatt med sin privata personlighet (ty detta är här helt naturligt), men att denna personlighet nästan aldrig är sysselsatt med något större än sig sjelf, aldrig går upp i en idé, aldrig är rent befriad från jaget. Revolutionen af år 1848 förekommer i denna bok såsom en nysning; man blir helt förundrad öfver ätt påminnas om att det 572 framtiden, tredje årgången, juni. gifves en verld till utanför författaren. — Inom den lyriska poesien når han så långt han kan komma, der han nödgas låta sin färg- rika, naturtrogna och realistiska prosadrägt ligga qvar vid ingången och påtaga sig versifikationens enformiga kappa. / Hans prosa har fantasi, otyglad känsla, rytm och melodi;, hvarför går han då öfver ån efter vatten? Hans dikter utmärka sig i Öfrigt ofta genom en fridsam och barnslig anda, en värm och mild känsla. — Man ser att resultatet af hans försök i de särskilda diktarterna framgår alldeles omedelbart; likasom »den obekanta» i matematiken, ur hans anlags skaplynne å den ena sidan och ur diktartens natur å den andra. , Återstår alltså blott hans egen diktart, hvilken han icke be- höfyer taga patent på, ty det gifves ingen som tager den ifrån honom. För den, som rätt insett huru individuel en hvar konst- art i sjelfva verket är, tager det sig helt underligt ut att se, huru- ledes ett reflekterande snille, när det, såsom Heiberg, frambragt en ny varietet, bemödar sig om att bevisa densammas höga rang och plats i systemet samt utan vidare betraktar den såsom allmän- giltig. Vaudevillen var en af typerna för Heibergs ande. Hän kan gerna skrifva dess teori, men han tager den med sig i grafven och den dör med honom. I)en form han användt, kan ingen annan begagna. På samma sätt är det ock med äfventyret, hvars teori Andersen icke försökt att skrifva, hvars plats i systemet han icke velat fastställa, och hvilken jag ock väl skäll akta mig för att vilja bestämma. Det är förunderligt med den gamla danska systema- tiska rangförordningen, det går med den som med den andra: ju mera man tanker öfver den, desto mer kättersk blir man. Må- hända kommer det sig deraf, att det att tänka är i allmänhet taget detsamma som att vara kättare. Döck såsom enhvar natur- typ har det Andersenska äfventyret sin karakter och dess teori består i de lagar det lyder och som det icke kan öfverskrida utan att något vänskapligt framkommer. Allting i verlden har lagar, till och med den diktart, som upphäfver naturlagarne. Andersen begagnar någonstädes det uttryck, att han nu i det närmaste försökt sig i äfventyrscirkelns alla radier. Detta uttryck är träffande. Äfventyren bilda ett helt, en i många radier utstrå- lande väfnad, hvilken tyckes säga till betraktaren, liksom spindel- väfven i Aladdin: »Betrakta min sköra spånad, huru trådarne fläta sig tillsamman». Om det icke vore att till hvardagsrummet med- föra alltför mycket af skoldammet, ville jag göra läsaren upp- märksam på att han i ett berömdt vetenskapligt arbete, Zeisings Æsthetische Forschungen, kan se hela serien af estetiska mot- satsbegrepp, jemte alla deras nyanser (det sköna, komiska, tragiska, humoristiska, rörande o. s. y.) ordnade i en stor stj erna, alldeles som Andersen, beträffande sina äfventyr, tänkt sig detsamma. Äfventyrens fantasiform och framställningssätt medgifver näm- ligen behandlandet af de mest olikartade ämnen i den mest olik- artade tonart. Här. finnas sublima berättelser (»Klockan»), djup- sinniga och visa äfventyr (»Skuggan»), fantastiskt-bizarra (»Elf- högen»), lustiga, nästan uppsluppna (»Svinaherden»), humoristiska H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 573 (»Prinsessan på ärtan», »Ett godt humör», »De förlofvade»), äfventyr med en skuggning af vemod (»Den manhaftige tennsoldaten»), hjert- gripande dikter (»Historien om en moder»), ohyggligt intågande (»De röda skorna»), rörande fantasier (»Den lilla hafsfrun») och blandade, på en gång storartade och muntra (»Snödrottningen»). Här förekommer en anekdot «ådan som »Hjertesorg», den der liknar ett leende genom tårar och ein inspiration (»Det nya århundradets sånggudinna»), i hvilken man hörer historiens vingslag, det när- varande, lefvande lifvets hjertklappning och pulsslag, som i en feber och dock friskt som i ett hänförelsens ögonblick1). Kort sagdt, här träffas allt, som ligger mellan epigrammet och hymnen. Gifves det då , verkligen någon gräns, som stäcker äfventyret, någon lag, som binder detsamma och i så fall hvar ligger den? Äfventyrets lag ligger i äfventyrets natur och dess natur beror på poesiens. Om det äfven vid första ögonkastet kan synas som om ingenting vore den diktart förbjudet, hvilken kan låta en prinsessa' förnimma en ärta genom tjugo madrasser, tjugo ej der dunsdynor, så är detta blott ett sken. Äfventyret, som i sig förenar uppfin- ningsförmågans obundna frihet med det tvång, som pålägges det- samma genom dess idé, måste lotsa sig fram mellan tvenne klippor: den idélösa yppigheten och den torra allegorien, det måste hålla medelvägen mellan det alltför goda hullet och den alltför stora magerheten. Dess skönhet, dess styrka och behag ses icke genom att akta på dess begränsning, men genom att följa dess mångfaldiga och dristiga rörelser inom sin krets. Det är detta förhållande vi till slut vilja kasta en blick på. Äfventyren ligga framför oss såsom en stor, rik, blomsterbesådd mark. Låtom oss fritt flacka omkring på den, vandra den igenom kors och värs, plockande en blomma än här, än der, glädjande oss öfver deras.färg, öfver deras skönhet, öfver det hela. Dessa små korta dikt-alster stå ju verklige^ i samma förhållande till de omfångsrikare poetiska skapelserna, som småblommorna till skogens träd. Den som en dag om våren går ut till Charlottenlund för att se boken i dess nya prakt med de svarta sammetsknappame i det ljusgröna silket, han vänder, sedan han under en stund sett upp i vädret, enligt gammal köpenhamnsk vana sina ögon ned mot jorden, och då visar det sig att skogs- marken är fullt så vacker som skogens topp. Här växa på ringa afstånd från hvarandra olivfärgade anemoner, hvita och högröda tusenskönor, gula stjernblommor, röda och blå nejlikor, smörblom- mor, koblommor och »hin ondes mjölkbyttor». Nära intill hvarandra stå knoppen och den utvecklade blomman, den jungfruliga och den fruktsamma plantan, de doftlösa och de välluktande blommorna, ’) Det finnes icke en enda bland vära författare, som till den grad som Andersen försmått att verka genom det förflutnas romantik; han är, till och med i äfventyret, hvilket af den romantiska skolan i Tyskland alltifrån början behandlades uti en så medeltidsaktig stil, alltid fullt och helt närvarande. Han vågar, i likhet med Örsted, uppoffra det intressanta i svärmeriet för kung Hans och håns tid och han säger gerna såsom Ovidius: Prisca juvent alios! ego me nunc denique natum Gratulor. Hæc ætas moribus apta meis. Ars Amat. 3. 121. 574 FRAMTIDEN. TREDJE ABGÄNGEN. JUNI. de giftiga och de nyttiga, de läkande växterna. Ofta är den växt som står lägst i systemet allraskönast för ögat. Blommor som synas sammansatta visa sig bestå af ganska få blad, och växter, hvilkas blommor synas enkla, bära på deras spets en hel stat af blott vid stjelken förenade blommor. Så är det också med äfven- tyren. De hvilka stå lägst med hänseende till värdigheten inne- hålla ofta en hel lefnadsfilosofi. i kort sammanhang och de, som synas enkla, såsom «Lyckans galoscher», bestå af ett löst förenadt blomstånd. Några stå i knoppning, såsom »Vattendroppen», andra gå i frö, såsom »Judeflickan» ,eller »De vises sten». Några bestå blott af en enda punkt, såsom »Lyktmännen äro i staden», hvars hela »pointe» är samlad i denna med mästarehand nedskrifna titel; andra hafva stora, ädla former, såsom »Historien om en moder», hvilken liknar en främmande, sydländsk blomma, Gallan, som i sin sublima enkelhet blott består af ett enda blad. Andersen har den äkta gåfvan att skapa*öfvernaturliga vä- senden, hvilken i den moderna tiden är så sällsynt. Huru djupt symboliskt och huru naturligt är det t. ex. icke, att den lilla hafs- frun, då hennes svans delat sig i »två präktiga ben», vid hvart' steg hon tager känner som om hon trampade på en skarp knif och , på hvassa sylar! Huru många stackars qvinnor träda icke vid hvar je steg de taga på en skarp knif för att vara nära den, som de älska och huru långt äro likväl dessa från att vara de mest olyckliga! Hvilket herrligt tecknadt följe, detta trollfolk i »Snödrottningen», hvilken ypperlig sinnebild,, detta trollspel, hvilken poetisk skapelse^ sjelfva denna drottning, som, sittande midt uti den ödsliga snömarken, har sugit all dess kalla skönhet in' i sig! Denna qvinna är beslägtad med Natten, en af Andersens märk- ligaste figurer, icke Thorvaldsens milda, sömnbringande natt, icke Carstens ärevördiga, moderliga natt, men den svarta, ohyggliga, sömnlösa och skräckfulla: »Derute midt i snön satt en qvinna i långa, svarta kläder, och hon sade: »Döden har varit inne i din stuga; jag såg han skyndade sig bort med ditt lilla barn; han far starkare fram än vinden, han bringar aldrig tillbaka hvad han tog.» »Säg mig blott hvad ,väg han gick!» sade modren, »säg mig vägen och jag skall finna honom». »Jag vet den», sade qvinnan i de svarta kläderna, »men förr än jag säger den, måste du först sjunga för mig alla de visor, du har sjungit för ditt barn! Jag tycker om dem, jag har hört dem förr, jag är Natten, jag såg dina tårar under det du sjöng dem.» »Jag vill sjunga dém alla, alla!» sade modren, »men uppehåll mig icke att jag må kunna nå honom, att jäg må finna mitt barn». NLen natten satt stum och stilla; då vred modren sina händer, sjöng och grät, och det var många visor, men ännu flera tårar». Modren 'går vidare, gråter sina ögon ut för att till detta pris koinma öfver sjön och gifver för att komma in i dödens drifhus »den gamla grafqvinnan» sitt långa svarta hår och får hennes hvita i stället. — Här är en oräknefig mängd af fantasiväsenden, små alf-aktiga gudomligheter såsom »Ole Blund» eller Tomte-nissen, och den nordiska dryaden, Flädermor. Här lärer man rätt känna Andersens styrka, när man jemför den med de öfriga skaldernas vanmagt i samma riktning. Hvilka bleka H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD. 575 skapelser äro icke Heibergs Pomona, Astræa, eller Fata Morgana! Andersen gifver en kropp till och med åt sjelfva skuggan. Hvad säger skuggan? Hvad säger den till sin herre? »Jag har' alltifrån barndomen trädt i edra fotspår». Det är sannt. »Vi hafva ju vuxit upp tillsamman ända från barndomen». Detta är ej mindre sannt. Detta äfventyr om skuggan är en liten verld för sig. Jag drager icke i , betänkande att kalla det ett af de största mästerverken inom hela vår litteratur. Det är'alla skuggors, alla »andrahands- menniskors», alla oprimitiva andars drapa, alla deras som tro att de genom den blotta emancipationen från deras original nå per- sonlighet, sj elf ständighet och verklig sann mensklighet. Vi slå upp boken på nytt: »Hopp-herrskapet»; en kort och fyndig lektion i hvad lifvet är. Hufvudpersonerna äro loppan, gräshoppan och springgåsen. Konungadottren är priset för det bästa hoppet. »Märken det alla», säger äfventyrets sånggudinna, »hoppen med förstånd! det tjenär ej till något att hoppa så högt att ingen kan se eder. Då påstår krypfäet, att det är så godt som om ni icke hade hoppat alls. Sen blott på alla de största andar, tänkare, skalder och vetenskapsmän! För mängden är det som om de alldeles icke hade hoppat^ ingen lön fingo de, kropp skall det till! Det tjenar heller ingenting till att hoppa högt och väl,' om man hoppar de magthafvande i ansigtét. På den vägen gör man minsann ingen carrière. Nej,, speglen eder i springgåsens exempel!. Hon är nästan apoplektisk, först synes det som om hon alldeles icke kan hoppa och mycket sprattlande kan hon visserligen heller icke åstadkomma, men dock gör hon — med dumhetens instinkt, med lättjans behändighet, ■■— ett litet snedt språng rakt upp i skötet på prinsessan. Hören henne efter, hon har ben i pannan!» Hvilken perla till äfventyr! och hvilken talang att be- gagna djuren psykologiskt! « Det finnes ett äfventyr, som jag gömt till sist, jag uppsöker det, 'ty det är såsom kronan på verket. Det är äfventyret om »kloçkan», hvari naivitetens och naturens skald nått höjdpunkten af sin poesi. Vi hafva sett hans förmåga att naturligt skildra det öfvermenskliga och det undermenskliga. I detta äfventyr står han ansigte mot ansigte med sjelfva naturen. Det handlar om den osynliga klockan, som de unga nattvardsbarnen gingo ut för att söka, dessa unga, hos hvilka längtan efter det osynligt lockande och tilldragande ännu var frisk. Kejsaren hade lofvat att den som riktigt kunde upptäcka hvarifrån ljudet kom, skulle få titel af »Verldens klockare» och det till och med om det icke vöre någon klocka. Många gingo ut i skogen för det goda brödstyckets skull, men den ende som kom hem med ett slags förklaring hade, likaså litet som de andra, varit långt nog inne i skogen, men han ' sade att klockljudet kom från en mycket stor uggla i ett ihåligt träd, ett slags visdomsuggla, som ideligen slog sin näbb mot trädet, och så blef han anställd som verldens klockare och skref hvart år en afhandling om ugglan, men lika mycket visste man. Nu gå då, som sagdt, nattvardsbarnen ditut och de hålla hvarandra i händerna »ty de hafva ju icke fått embeten ännu». Dock flere och flere blifvä trötta, den ene efter den andre faller ifrån, en af 576 FRAMTIDEN. TREDJE ÅRGÅNGEN. JUNI. giltig anledning, en annan af ett hugskott. En hel klass stannar vid en liten klocka på ett litet idylliskt hus och utan att betänka att en sådan liten klocka icke kunde vara orsaken till det vidt genljudande klockspelet, men att det måste fordras »helt andra toner, för att så kunna röra ett menniskohjerta», slå de sig med sitt lilla hopp, sin lilla längtan till ro vid detta lilla fynd, lilla lycka, denna lilla idylliska glädje. Jag förmodar att läsaren träffat några af. dessa konfirmander såsom fullvuxna. Slutligen återstå endast två, en konungason och en liten fattig gosse i träskor »och med en tröja så kort att man väl kunde se hur långa handleder han hade». På vägen åtskiljas de, ty den ene ville söka klockan åt höger, den andre derimot åt venster. Konungasonen sökte klockan på den väg, som låg åt »hjertäts #sida», den fattige gossen sökte henne åt motsatt håll. Vi följa konungasonen, och man läse med beundran hvilken mystisk prakt skalden förmår gifva trakten en- . samt genom att förändra blommornas naturliga färg. »Men han gick oförtrutet djupare och djupare in i skogen, der det växte de förunderligaste blommor; der stodo hvita stjernliljor med blodröda stofttrådar, himmelsblå tulpaner, som gnistrade i vinden och äppel- träd, på hvilka äpplena sägo ut alldeles- som stora skinande såp- bubblor; tänk.bara hur de träden måste stråla i solskenet!» Solen går ned, konungasonen fruktar allaredan att öfverrumplas af natten; • han stiger upp på klipporna för att se solen ännu en gång förrän den helt och hållet sjunker ned bakom jorden. Man höre skaldens hymn: »Och han grep uti rankor och rötter, klättrade upp på de våta stenarna, der vattenormame ringlade sig och der hopptossan likasom grinade åt honom; — men upp kom han dock, förrän solen var helt och hållet nedgången, sedd från denna höjd; o, ‘ hvilken prakt! Hafvet, det stora herrliga hafvet, som vältrade sina långa böljor mot kusten, utsträckte sig framför honom och solen stod som ett stort skinande altare derute, hvarest haf och himmel möttes; allt smälte tillhopa i glödande färger, skogen sjöng och hafvet sjöng och hans hjerta sjöng med; hela naturen var ett stort herrligt tempel, hvari träd och sväfvande skyar voro pelarne, blommor och gräs den väfda sammetsbeklädnaden och himlen sjelf den stora kupolen: deruppe slocknade de-röda färgerna i det att solen försvann; men millioner stjernor tändes, millioner diamant- lampor glänste då, och konungasonen utsträckte sina armar mot himlen, mot hafvet och skogen — och i detsamma kom från den högra sidogången den fattige konfirmanden med de korta ärmarna och med träskorna; han hade kommit dit likaså tidigt, kommit dit på sin väg och de sprungo hvarandra till mötes och höllo hvarandra i händerna i naturens och poesiens stora tempel och öfver dem ljöd den osynliga, heliga klockan, saliga andar sväfvade . i dans omkring dem till ett heligt halleluja!» Snillet är som den rike konungasonen, dess uppmärksamme åhörare som den fattige gossen, men konsten och vetenskapen, oaktadt de under vägen skiljas åt, mötas i hänförelsen och andak- ten inför naturens gudomliga allt. Gr. Bbandes. (i Kritiker og Portraiter}. ■ ----—----------—... . ' \ A 111 ww v/ '' A AAASa ■ ■ ^ ' ^-'-n ■ < ;. ''■Ae>' ‘-Wi ■■ <: V .<< ' /■-S WliWBM ^■■A^ ! : . ^7 - 7~7:7S '<ÿ 77\;t3O SV